Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 15 december 2010 - Strasbourg

17. Resultat från Nato-toppmötet i Lissabon (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt är uttalandet av vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik om resultatet från Nato-toppmötet i Lissabon.

  Catherine Ashton, vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. − (EN) Fru talman! Nato-toppmötet i Lissabon var en framgång för Nato och definitivt för dess generalsekreterare. Jag var mycket glad att kunna delta i några av diskussionerna.

Jag vill gärna ta upp huvuddragen för er i det jag tycker är viktiga resultat som har uppnåtts, med särskild inriktning på förhållandet mellan EU och Nato, och jag kommer inte att ta upp de mer interna Natofrågorna.

I Lissabon kom stats- och regeringscheferna överens om ett nytt strategiskt koncept, en vision för alliansen för de närmaste tio åren. Nato behöll sina grundläggande uppgifter med kollektivt försvar och avskräckande medel och erkände betydelsen av krishantering och samverkande säkerhet. Lissabon banade också väg för viktiga beslut inom Nato på ett antal nyckelområden såsom missilförsvar, it-försvar, reform av Nato och Natos bidrag till stabilisering och återuppbyggnad.

När det gäller Afghanistan, som vi just diskuterat och som också är ett viktigt område för samarbete mellan EU och Nato, fattades beslut om både övergång och långsiktiga partnerskap. Jag ska koncentrera mig på hur Lissabon enligt min uppfattning kommer att förbättra förbindelserna mellan EU och Nato. Detta stod också på dagordningen för försvarsministrarnas möte som jag var ordförande för i förra veckan, och där Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen också deltog.

Nato är en viktig strategisk partner för Europeiska unionen. Jag välkomnar att stats- och regeringscheferna inom Nato erkänt Europeiska unionens viktiga bidrag till säkerhet och stabilitet. Jag vill också betona det starka politiska åtagandet för att stärka det strategiska partnerskapet mellan EU och Nato som alla har uttryckt, särskilt president Barack Obama.

Jag har, tillsammans med medlemsstater, allierade och Natos generalsekreterare, satsat mycket på att förstärka förbindelserna mellan EU och Nato. Mitt deltagande i flera Natomöten på hög nivå, bland annat utrikesmiddagen vid Natos toppmöte i Lissabon, som också var inriktat på förbindelserna mellan EU och Nato, har varit bidragande i detta hänseende.

Tidigare i år tog jag initiativ till att sända Nato en uppsättning konkreta åtgärder för att förstärka samarbetet mellan EU och Nato. Många av dessa åtgärder har redan genomförts i Europeiska unionen med stöd från Natos generalsekreterare. Det möjliggjorde informella diskussioner om frågor av gemensamt intresse, liksom mer EU-politisk dialog med alla Natoallierade.

Min ambition är att bana väg för ännu fler framsteg. Jag fick ett mandat för detta vid Europeiska rådets möte den 16 september. I Lissabon fick generalsekreterare Fogh Rasmussen ett liknande mandat för att samarbeta med mig och förstärka förbindelserna mellan EU och Nato.

Ett område där det har gjorts framsteg är samarbetet mellan EU och Nato inom utveckling av kapacitet, ett område där vi ser lovande resultat, särskilt när det gäller utveckling av militär kapacitet, vilket är nödvändigt både för att förbättra den militära kapaciteten och maximera kostnadseffektiviteten. Mer än någonsin tidigare måste vi säkra kompletterande åtgärder och undvika dubbelarbete.

Den 9 december välkomnade EU:s utrikesministrar varmt framstegen när det gäller att stärka samarbetet med Nato. Vi har redan samarbetat, exempelvis när det gäller helikoptertillgänglighet, och vi har nu fastställt byggstenarna för att hitta och oskadliggöra hemmagjorda sprängningsanordningar och för medicinskt stöd. Dessa är båda mycket viktiga samarbetsområden som verkligen får operativa konsekvenser för våra trupper på fältet.

Jag vill bara ge er några konkreta exempel. När det gäller helikoptertillgänglighet har vi redan haft två övningar i Frankrike och Spanien. Liknande övningar planeras under de kommande fyra åren. I det sammanhanget utbildade vi 114 besättningar, vilket motsvarar över 1 300 personer med 58 helikoptrar. Ett omedelbart resultat av detta var att 63 utbildade besättningar användes i Afghanistan. Ett annat exempel, denna gång rörande vägbomber, är att hitta och oskadliggöra hemmagjorda spränganordningar, där Europeiska försvarsbyrån håller på att avsluta köpet av ett kriminaltekniskt laboratorium som kan utnyttjas i Afghanistan nästa år.

Vi har också fortsatt att förbättra samarbetet via det produktiva samspelet mellan Europeiska försvarsorganisationen och Natos transformationskommando.

Mitt övergripande mål är fortfarande att utveckla ett organisation-till-organisations-förhållande mellan Europeiska unionen och Nato. Förra veckans möte med försvarsministrarna beredde vägen i riktning mot detta mål.

I avvaktan på bredare lösningar är det avgörande att vi kan räkna med solida arrangemang mellan oss när vi utvecklas tillsammans på samma arena. Det är vi skyldiga vår personal. Det är också grundläggande att vi kan fortsätta att arbeta effektivt för att stödja medlemsstaterna och de allierade i utvecklingen av kritisk militär kapacitet som bygger på det framgångsrika arbete vi redan har inlett. Jag vill påstå att detta till och med är ännu viktigare mot bakgrund av den aktuella ekonomiska situationen.

Vi kommer alla att behöva flexibilitet för att kunna föra detta framåt och hitta lösningar. Jag kommer att arbeta vidare på ett konkret och pragmatiskt sätt på de 27 medlemsstaternas vägnar.

  Elmar Brok, för PPE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Natos toppmöte har visat att samarbetet mellan Nato och Europeiska unionen som diskuterades där är mycket viktigt. Nato är fortfarande avgörande för Europas kollektiva säkerhet och det är en viktig koppling till Amerika. Toppmötet har tydligt visat att systemet med missilförsvar som nu skyddar hela Europa som en del av ett gemensamt Natoprojekt är ett viktigt steg i riktning mot ytterligare samarbete. Det blev emellertid också uppenbart, och debatten om Afghanistan är ett exempel på detta, att det finns ett omfattande civilt och militärt samarbete inom ett område där Europeiska unionen verkligen kan bidra. Jag anser att vi behöver utveckla detta på motsvarande sätt. Vi måste emellertid inse att inga framsteg har gjorts inom något avgörande område, eftersom Natos samarbetspartner Turkiet har utnyttjat sin vetorätt mot det nödvändiga samarbetet, som behöver organiseras mycket effektivare. Fru Ashton! Jag anser att det är oerhört viktigt att den här frågan tas upp i samband med anslutningsförhandlingarna med Turkiet. Vi ska inte göra Nato och samarbetet mellan Nato och Europeiska unionen till ett instrument som kan användas i en diskussion med en medlemsstat i Europeiska unionen som inte är medlem i Nato. Jag tror därför att det faktum att Turkiet ännu inte har vidtagit de nödvändiga stegen har en avgörande inverkan på våra möjligheter att agera. Jag välkomnar självklart att frågan om vapensamarbete visar att det är möjligt att samarbeta med den europeiska försvarsbyrån, och där it-frågan framför allt är av stor betydelse för organisationen.

  Adrian Severin, för S&D-gruppen. – (EN) Fru talman! Nato-toppmötet i Lissabon har erkänt de nya realiteterna, utmaningarna och icke-konventionella hot från världen efter det kalla kriget. Utifrån detta har Nato försökt att upprätta en ny balans mellan alliansens regionala och globala delaktighet. Ett globalt Nato eller ett Nato med en global roll är en nödvändighet. Det medför vissa konsekvenser.

För det första måste Europeiska unionen förbereda sig för att ta större ansvar för säkerhet och försvar i Europa. Det innebär inte bara att utveckla och uppdatera vårt europeiska säkerhets- och försvarskoncept utan även att utveckla vår militära kapacitet. För det andra är Europeiska unionen skyldig att förbereda sig för att möta de globala utmaningarna och uppträda som en verkligt global aktör. Det innebär att vi måste omdefiniera våra globala intressen och mål, och öka vår militära kapacitet så att vi på lämpligt sätt kan dela bördan med globalt försvar med våra amerikanska allierade. För det tredje har vi en skyldighet att i våra strategier om förbindelser med andra globala aktörer införliva idéer som leder till ett system av partnerskap för försvar, som kan samlas i en global försvarspakt.

För att klara av alla dessa skyldigheter bör Europeiska unionen inte bara behålla sin strategiska koppling till Nato utan bör också kunna lämna sitt intellektuella och politiska bidrag när det gäller att bibehålla Natos förmåga att förhindra, och försvara medlemsstaterna mot, varje angrepp, i ett annat sammanhang än det som avgjorde alliansens uppkomst.

  Norica Nicolai, för ALDE-gruppen. – (RO) Fru talman! Jag anser att toppmötet i Lissabon är det första sedan 1999 som på ett gynnsamt sätt bidrar till en strategisk vision för alliansen. Jag tror att vad som är viktigare under detta århundrade är att inte bara befintliga hot och säkerhetsintressen utan framför allt försvarsbudgetars möjlighet att erbjuda effektiva militära lösningar tar upp frågan om en värld med två poler till diskussion.

Det var dags att verkligen analysera alliansens inriktning, särskilt om förenlighet med Ryssland är en av aspekterna. Jag måste emellertid betona att det också är avgörande för Nato om organisationen kan kombineras med det europeiska säkerhetsprojektet. Afghanistanfrågan ser ut att ha givit tillräcklig fart åt alliansen och jag är glad att notera att Ryssland har gått med på att delta i Natos ansträngningar i Afghanistan. Jag hoppas att det komplicerade problemet med Afghanistan inte skapar oro när det gäller alliansens framtida effektivitet.

Jag välkomnar också att Europeiska unionen har tagit upp frågan om antirobotteknik till diskussion. Vi måste diskutera på EU-nivå hur effektiv denna antirobotsköld är.

  Reinhard Bütikofer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, fru Ashton! Natos toppmöte i Lissabon är viktigt för EU och för parlamentet eftersom vi endast kan hantera europeisk säkerhet framgångsrikt i framtiden om Nato, EU och andra organisationer, exempelvis organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), var och en effektivt bidrar till samarbetet. Hittills har emellertid resultaten av toppmötet i Lissabon huvudsakligen slätats över. Med bara ett stänk av ironi skulle jag vilja säga att även om Nato har en ny strategi vet organisationen fortfarande inte vart den är på väg. Natos alltför uppumpade fantasier som världens polisstyrka har övergivits och det är definitivt ett visst framsteg. Nato intar ett något blygsammare synsätt men det är fortfarande inte tillräckligt tydligt.

Låt mig visa detta genom några exempel.

1. Ett exempel är vapenutgifter. Europeiska unionens medlemsstater vill minska sina vapenutgifter genom ett permanent, strukturerat samarbete, men Nato skriver ut checkar utan täckning för missilförsvar. Generalsekreteraren säger att beloppet är 200 miljoner euro men alla experter anser att systemet med missilförsvar sannolikt kostar mellan 40 miljarder och 70 miljarder euro och vi vet inte ens hur det ska förvaltas.

2. Ett andra exempel är kärnvapennedrustningen. President Barack Obamas globala nollvision i Prag var imponerande och vi välkomnar den. Europa var inte längre överens vid konferensen om ickespridningsavtalet men Nato är fast beslutet att bibehålla sina avskräckande medel när det gäller kärnvapen, ungefär som en blind person som håller fast vi en lyktstolpe. Tidigare världsmakter anser uppenbarligen att deras kärnvapen är mycket attraktivare än en ambitiös europeisk politik för nedrustning av kärnvapen.

3. Det tredje exemplet är fredsbyggande och civil konfliktlösning. Europeiska unionen har uppnått mycket inom detta område. Och sedan kommer Nato och vill också vara med. Nästa sak som Nato uttrycker intresse för kommer att bli utvecklingspolitik.

Tyvärr är Nato en dubbelnatur när det gäller säkerhetspolitik. Låt oss få ett slut på detta. Låt oss se till att åstadkomma en vitbok inom ett år som gör det tydligt vilken sorts säkerhetspolitik vi vill ha i Europa.

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Nato är fortfarande en grundläggande beståndsdel i Europas kollektiva säkerhet och det gäller även den bro som organisationen bygger med Amerika. Vid toppmötet i Lissabon omdefinierade Nato sin plats i centrum av den euro-atlantiska säkerhetskonstruktionen för sitt nya strategiska koncept.

Min roll som vice ordförande i parlamentets delegation till Natos parlamentariska församling har gjort mig mer övertygad än någonsin om värdet av Nato och EU:s samarbete med organisationen. Jag är full av beundran för Nato–Isaf-truppernas arbete i Afghanistan men beklagar att vissa av våra allierade inte deltar utan framför inskränkande protester när det gäller militärt engagemang, där det skulle få oöverskådliga konsekvenser för säkerheten i väst och för fortsatt fred i regionen – och särskilt destabilisera Pakistan om Nato skulle lida nederlag eller överilat lägga benen på ryggen. Även i åtstramningstider när många medlemsstater skär ned sina försvarsbudgetar måste vi prioritera att vinna i Afghanistan.

Jag var också nyligen i Kosovo där jag själv kunde se det värdefulla arbete som Natos trupper utför i KFOR. Natos operation Ocean Shield fungerar bra utanför Somalias kust för att bekämpa pirater, även om det finns risk för att man upprepar det arbete som redan utförts av EU:s större uppdrag Atalanta inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Jag välkomnar en samordning mellan de två.

Jag stöder också Natos utvidgning till Georgien och Ukraina en dag. Det kalla kriget är nu slut och hoten vi står inför är allt mera asymmetriska och globala. Jag välkomnar Natos nya synsätt att titta på den bredare bilden, från it-säkerhet till klimathot och livsmedelssäkerhet, men den logiska grunden för Nato är lika stark i dag som den någonsin varit när organisationen först bildades för 61 år sedan.

  Marisa Matias, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Fru talman! Nato-toppmötet ägde rum i Lissabon och jag skulle därför vilja säga några ord om vad som hände i mitt hemland i anslutning till toppmötet.

De portugisiska myndigheterna vägrade europeiska medborgare tillträde till landet av ett enda skäl: dessa medborgare medförde skriftligt material som var kritiskt mot alliansen. Det minsta vi kan säga om dessa händelser är att det som hände i Portugal var resultatet av en nyckfull regim, rena tankepolisen. En regim som var så speciell att den förmådde den portugisiska regeringen att köpa verktyg mot upplopp för fem miljoner euro som inte ens kom fram i tid till toppmötet. Och sådana prioriteringar gör en regering som står inför en enorm social kris.

I det Europa vi drömmer om är yttrandefriheten en grundläggande värdering. Det Europa vi drömmer om böjer sig inte för militära organisationer som skriver sin historia i blod.

Natos toppmöte har lett till att det blivit legitimt för organisationen att ingripa militärt var som helst på jorden. Det har också lett till att Europeiska unionen blivit underordnad Nordamerikas militära strategi och intressen. För det tredje har det konsoliderat militariseringen av tillgången till energikällor. Avslutningsvis har det militära försvaret inrättat en utvecklingsmodell som orsakar miljömässig obalans och stör den sociala krisen.

Fru talman! Jag vill därför säga att enligt min uppfattning förlorade vi med detta toppmöte demokrati, vi förlorade frihet och vi förlorade så att några kunde vinna kriget.

  David Campbell Bannerman, för EFD-gruppen. – (EN) Fru talman! Tack för du använder mitt fullständiga namn. Jag tycker vi kan fira att Natos toppmöte i Lissabon har stärkt skyddet av vår fred och demokrati, i direkt kontrast till Lissabonfördraget som redan gör det direkt motsatta. Men Nato hotas av de brutala nedskärningarna i de europeiska väpnade styrkorna.

Dessa är mycket farliga. Det är oförlåtligt att den brittiska regeringen skär ned utgifterna till under den grundnivå på 2 procent som alla Nato-medlemmar ska hålla sig till. Det är också en felaktig besparing eftersom försvarsutgifter medför bra arbetstillfällen. I dag har den brittiska Harrier tagits ur drift. Den här månaden förlorade vi hangarfartyget HMS Ark Royal i förtid vilket innebar en förlust av 6 000 hängivna anställda.

Förenta staterna kan inte förväntas bära denna börda med allt mindre bidrag från oss. Vi ska inte inbilla oss att amerikanerna kan dra sig ur Nato, såsom den brittiska generalen Dannat har varnat för, och lämna oss till en uppmuntrad rysk björn som fortfarande är beredd att göra it-attacker mot Estland och systematiskt störa brittiskt försvar till havs och i luften, något på ett oroande sätt påminner om det kalla kriget.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! Man har talat om ett historiskt genombrott vid Natos toppmöte. Även om tvisten mellan Tyskland och Frankrike om kärnvapennedrustning har lösts kommer vi fortfarande inte att kunna klara oss utan kärnvapen i framtiden. Det skulle göra Natostaterna öppna för utpressning från Teheran eller Pyongyang. En värld utan kärnvapen och till och med utan diktatoriska regimer förblir en illusion medan vissa stater endast tas på allvar när de ansluter sig till potentiella eller befintliga kärnvapenmakter.

Det är också beklagligt att toppmötet lyckades undvika frågan om vad som kommer att hända i Mellanöstern efter den planerade tillbakadragningen av amerikanska styrkor från Irak, vilket är ett otrevligt ämne för Förenta staterna. Den ofta nämnda omsvängningen av den ryska utrikespolitiken har vid en närmare granskning visat sig vara just ett smart tekniskt drag. Där fanns avsiktsförklaringar gällande terrorism och it-krig snarare än verkliga koncept. Enligt min uppfattning var Natos toppmöte långtifrån ett genombrott.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE). – (ES) Fru talman! Natos nya strategiska koncept som togs fram i Lissabon upprättades för att försöka bemöta och anpassa sig till ett nytt sammanhang inledningsvis, med andra ord avskaffandet av systemet med blockader och ett slut på det kalla kriget. För det andra upprättades det för att anpassas till den nya utformningen av hot, och särskilt till globaliseringen och det faktum att våra arméer inte har uppenbara fiender och våra fiender inte har arméer.

Baserat på detta nya strategiska koncept finns det tre aspekter som jag är intresserad av, med tanke på artikel 5 i Washingtonfördraget om ömsesidigt stöd.

För det första hur denna strategiska allians med Europa ska utformas: Fru Ashton! Jag skulle vilja fråga dig om du anser att Turkiet bör delta så mycket som möjligt i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens åtgärder och utveckling.

För det andra: anser du när det gäller ratificeringen av fördraget om minskning av strategiska vapen (Start 1) att detta nya strategiska koncept kommer att påverkas om det inte ratificeras?

Avslutningsvis: vad har du för tankar om antirobotskölden? Anser du att detta begrepp på något sätt äventyrar målet med att minska kärnvapenarsenalerna? Det förefaller som om det finns motsatta uppfattningar om detta bland medlemsstaterna.

  Roberto Gualtieri (S&D). – (IT) Fru talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Det nya strategiska koncept som Nato utarbetat innehåller viktiga och positiva förändringar för att möta det tjugonde århundradets utmaningar på ett sätt som är förenligt med atlantpaktens värderingar.

Vi välkomnar särskilt att det strategiska partnerskapet med Ryssland har återinförts, den uttryckliga formuleringen av målet med en kärnvapenfri värld, erkännandet av betydelsen av ett starkare europeiskt försvar, bekräftelsen på nytt av principen om kollektivt försvar och samtidigt uttalandet om att Nato inte anser att något land är dess motståndare.

Det finns emellertid fortfarande problem och motsättningar som detta allt annat än nya koncept inte gör något för att skingra. För det första finns det ingen tydlig och entydig satsning på att eliminera taktiska kärnvapen som fortfarande utvecklas i Europa, även om de är strategiskt anakronistiska och ekonomiskt allt mindre hållbara. För det andra är Europeiska unionens roll i det strategiska konceptet fortfarande otillräcklig och den planerade civila krishanteringskapaciteten riskerar att meningslöst kopiera Europeiska unionens.

Vi är medvetna om de politiska problem som förhindrar ett effektivare samarbete mellan EU och Nato, men detta får inte stå i vägen för att utveckla ett operativt perspektiv, komplementaritet och synergier som motsvarar våra ambitioner. Helikoptrar, medicinskt stöd och sprängämnen utgör betydande framsteg men är inte tillräckliga: Vi behöver en vision och en aktiv satsning och vi uppmanar dig, fru Ashton, att utveckla dessa både starkt och tydligt.

  Kristiina Ojuland (ALDE). – (EN) Fru talman! Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen slog fast att toppmötet i Nato–Ryssland-rådet som ägde rum i Lissabon åstadkom en historisk impuls för att förbättra förbindelserna mellan Nato och Ryssland, vilket jag verkligen välkomnar.

Även om stats- och regeringscheferna inom Nato–Ryssland-rådet instämde i en gemensam bedömning av hotet från ballistiska missiler och beslutade avsluta samarbetet när det gäller missilförsvar, aviserade president Medvedev efter toppmötet att Ryssland kommer att delta i det planerade gemensamma systemet för missilförsvar endast som en likvärdig och fullständig partner för att utbyta information och försöka lösa alla tänkbara problem.

Jag skulle vilja påpeka att likvärdiga partner måste ta likvärdigt ansvar. Det föreligger några betydande skillnader mellan Nato och Ryssland när det gäller definitionen av säkerhet. Medan Ryssland uppfattar klassiska militära hot som säkerhet, betonar Nato å andra sedan bristen på demokrati och överträdelse av mänskliga rättigheter som ett säkerhetshot. För att Ryssland ska bli mer delaktigt i gemensamma projekt inom ramen för Nato förväntar jag mig att Ryssland införlivar demokrati, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter och rättsstaten. Om det ska bli ett likvärdigt partnerskap måste Nato och Ryssland stå på jämställd fot i sådana relevanta frågor.

  Franziska Katharina Brantner (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja välkomna Catherine Ashton till oss. Vi har lyssnat till hennes kommentarer i andra frågor och jag anser att de samverkar med varandra. Det skulle verka underligt nu att vara mycket specifik men jag vill nämna den ytterligare utvecklingen av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken inom ramen för det allmänna samarbetet med Nato. Jag anser att vi verkligen behöver en översyn utifrån av vad som hittills har hänt.

När det gäller mänskliga rättigheter nämnde du att det är dags att granska läget och gå vidare. Jag tror vi behöver exakt samma sak när det gäller de uppdrag vi hittills har haft. Jag anser att ni har en möjlighet att starta på nytt. Du kan se tillbaka och ha tillgång till externa expertkunskaper och en översyn för att i större utsträckning fastställa vilka våra prioriteringar verkligen är och vilken kapacitet vi behöver. Jag vill bara nämna att vi har mål för 2010 men nu befinner vi oss i slutet av 2010, vi är långtifrån att nå dem, och det gäller även den civila sidan. Frågan är hur vi bör gå vidare och jag tror det skulle vara bra att ha en uppfattning.

För det andra uppmanar jag er verkligen att använda synergiposten som jag hoppas ska skapas i samband med inrättandet av Europeiska utrikestjänsten, för att stärka de civila förvaltningsmöjligheterna inom er enhet. Vi har inte haft möjlighet att skapa nya poster men bör åtminstone använda dem för att stärka detta område.

Min sista punkt är, mycket kort, att det nu pågår en debatt om krisinsatser och insatser vid nationella katastrofer. Jag anser att vi måste vara noga med att behålla neutraliteten i EU:s humanitära insatser, även om det ibland är svårt i krisområden. Jag tycker det är en viktig fråga.

  Konrad Szymański (ECR). – (PL) Fru talman! Nato befinner sig verkligen i en starkare ställning efter toppmötet i Lissabon. Artikel 5 har återupplivats och utesluter inte förmågan att bygga upp ett försvar mot en ballistisk attack. Bestämmelserna i den nya strategin måste nu omsättas i praktiken. Handlingsplanen för att utforma det transatlantiska missilförsvaret bör färdigställas senast i mitten av 2011. Detta måste också backas upp av pengar, även från europeiska partner inom Nato. Rysslands undertecknande av ett nytt Start-avtal får inte innebära begränsningar när det gäller att bygga upp Natos antirobotsystem. Samarbete med Ryssland inom detta område får heller inte innebära att försvaret av Centraleuropa försvagas.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Såsom framgår av slutsatserna från Natos toppmöte i Lissabon visar Nato att organisationen är en militär allians, en militär kärnvapenallians som är besluten att ingripa snabbt och i stor omfattning i vilken del av världen som helst, när som helst och under vilken förevändning som helst, och som hävdar att organisationen har en gemensam och robust uppsättning av politisk och militär kapacitet, som kan hantera alla typer av kriser: före, under och efter konflikter.

Som ett oroande globalt hot anser Nato att organisationen påverkas och kan påverka politisk utveckling och säkerhetsutveckling utanför sina egna gränser och att organisationen därför kommer att vara aktivt involverad i att förbättra internationell säkerhet via partnerskap med relevanta länder och andra internationella organisationer. Det är ett påstående som avslöjar två målsättningar: å ena sidan att anse sig själv som en typ av centrum från vilket beroenderelationer sprids ut och gör det möjligt för dess styrkor att närvara, utöva påtryckningar och ingripa över hela jorden. Å andra sidan att stärka vägen för ingripande och sammanslagningen mellan internationell säkerhet och staternas inrikes säkerhet, och därmed inrikta sig på att förstöra internationell rätt, en direkt förolämpning av FN:s roll i dess synsätt på internationella säkerhetsfrågor.

Under inverkan av en av dess krafter, Förenta staterna, syftar Nato också till att stärka sin europeiska pelare, Europeiska unionen, som anses vara en gemensam och grundläggande partner till Nato. Så det Nato som lämnade Lissabon var större, starkare, farligare och mer förtäckt, men hoten är avsevärda och det portugisiska folkets respons bestod av över 30 000 personer som gick genom Lissabons gator, kämpade mot den här organisationen och krävde att den skulle upplösas, en organisation som anses vara så viktig för att försvara freden.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Fru talman! Även om förhandlingarna bland företrädarna för Natos medlemsstater i Lissabon har löst ett antal allvarliga frågor rörande säkerhetsrisker i dagens värld, kommer betydelsen av några av slutsatserna och besluten definitivt att få en mer dramatisk inverkan på den aktuella politiska världen.

Det försiktiga nya försöket till samarbete mellan Nato och Ryssland när det gäller att utveckla ett system för missilförsvar i Europa utgör endast just en sådan ändring av säkerhetspolitiken, och visar att både Förenta staterna och Europa kan hitta en ny kraftfull partner i Ryssland som kanske också inser att terroristgrupper och militanta regimer som bygger på extremistideologier har blivit det största hotet mot det fridfulla och värdiga livet i ett civiliserat demokratiskt samhälle.

Fru Ashton! Det skulle vara bra om vi också kunde omvandla president Barack Obamas ord, om att han såg Ryssland som en partner och inte en fiende, till en positiv ny impuls inom det ekonomiska samarbetet. I en tid när europeisk industri kämpar med att få avsättning för sina produkter, kan en öppen och solvent marknadsplats i den ryska federationen kanske erbjuda möjligheter som skulle vara till nytta för båda parter – Ryssland och Europa – i deras inhemska ekonomiska problem.

  Michael Gahler (PPE). – (DE) Fru talman! Vilket ansvar får EU när det gäller säkerhet och försvar i samband med det nya strategiska koncept som Nato lagt fram? EU:s försvarsministrar har berört en öm punkt. EU har inte lämplig förmåga eller kapacitet. Finanskrisen och budgetåtstramningarna ökar emellertid påtryckningarna inom EU och Nato för att koncentrera den militära kapaciteten. Begreppen ”dela med sig” och ”gemensam” beskriver vad som nu behövs. Så snart medlemsstaterna har undersökt vad som är möjligt måste Europeiska försvarsbyrån vara huvudfokus för en gemensam kapacitetsutveckling. Kommissionen måste dessutom utvidga sitt samarbete med Europeiska försvarsbyrån för att införliva EU-finansierad forskning och utvecklingsprojekt. Håller du med om det?

Eftersom jag inte fick någon talartid under den förra punkten skulle jag vilja ställa en fråga om att främja demokrati. Jag skulle vilja veta hur mycket pengar som faktiskt har använts för instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter utan medgivande från regeringarna i länderna i fråga.

Jag har också något att säga om valobservatörer. Inom detta område är vi inkonsekventa och ibland till och med fega. Efter att delar av kommissionen och vissa medlemsstater hade förespråkat ett valobservationsuppdrag i Etiopien och rapporten från den uppdragsansvariga inte kunde presenteras i Addis Abeba, tystades den ned fullständigt i Bryssel. Det jag skulle vilja veta är: vad har hänt med din offentliga protest? Nu har du möjlighet att säga något i frågan.

  Ioan Mircea Paşcu (S&D). – (EN) Fru talman! Både i det nya strategikonceptet och i uttalandet från toppmötet erkänns klart och tydligt att EU är en stor och därmed nödvändig partner för alliansen. De nuvarande internationella utmaningar som Nato och EU står inför, deras samtidiga närvaro på ett antal scener och dessutom den allt större komplementariteten mellan deras respektive roller kräver att förbindelserna mellan de två organisationerna stärks.

I det hänseendet och med tanke på det nödvändiga samarbetet på scener och – oundvikligen – översynen av Berlin plus-överenskommelsen förväntar sig båda organisationerna mer konkreta resultat från diskussionerna mellan kommissionens vice ordförande/den höga representanten och generalsekreteraren, i enlighet med deras respektive mandat. I det hänseendet är det dags att vara uppfinningsrik när det gäller att hitta den rätta politiska kompromiss som gör det möjligt att komma ur det nuvarande mekaniska dödläget och se till att de båda organisationerna kan uppnå sin verkliga samarbetspotential.

  Willy Meyer (GUE/NGL). – (ES) Fru talman, fru Ashton! Ni är fullständigt medveten om att min parlamentsgrupp är emot förekomsten av Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato).

Min grupp är helt emot dess existens, bland annat för att vi inte stöder någon stat i världen – eller någon grupp av stater, såsom Natos militärallians – som kan använda tvång utan ett särskilt mandat från Förenta nationernas säkerhetsråd.

Vid sitt toppmöte i Washington 1999 godkände Nato i sitt strategiska koncept möjligheten att använda tvång utan mandat från säkerhetsrådet. Det är ett steg tillbaka och ett direkt angrepp på det system av internationell rätt som det krävdes så mycket för att bygga upp efter de två världskrigen.

Vi instämmer därför inte i denna filosofi. Vi delar den inte med Nato eller med någon stat som hävdar rätten att använda tvång utan detta uttryckliga mandat.

Det har dessutom en direkt inverkan på det som var civila lösningar på problem som skapar osäkerhet: organiserad brottslighet, terrorism, etc. De hade aldrig varit frågor som kräver ett militärt svar, utan snarare civila frågor via den internationella polisen och det rättsliga området. Vi anser därför inte att de kräver en militär lösning och inte heller den tillhörande risken för naturresurser och okontrollerad massmigration. Dessa är inte frågor som kräver en militär lösning.

Svält och fattigdom är de största dödsorsakerna i världen – de största massförstörelsevapnen – och en militär styrka som Nato kan inte bekämpa dem.

  Jacek Saryusz-Wolski (PPE). – (EN) Fru talman! Frågan är om vi är nöjda med resultatet från Lissabon och jag har ett mycket blandat svar. Det är otillräckligt, även om det går i rätt riktning. Kunde vi ha förväntat oss mer? Ja det tror jag, men om man jämför det med var vi stod för två, tre eller fyra år sedan är det mycket bättre.

Det finns definitivt en outnyttjad potential i förbindelserna mellan de två men det är mer ord än handling, och vi behöver mer handling än ord. För tillfället talas det mycket om återupptagande av förbindelser, men dessa är uttalanden snarare än konkreta steg.

Samtidigt kompletterar de två alltmer varandra. Det finns viss expertkunskap och det finns förmågor på unionens sida. Unionen är mer inriktad på mjuk makt och Nato mer på hård, militär makt, men båda sidorna utvecklas. EU har gått en lång väg sedan St Malo för att bekräfta sin roll när det gäller säkerhet och försvar och Nato har i sin tur erkänt behovet av att bredda sitt rent militära område genom en mjukare dimension och har redan fattat besluten. Båda kommer alltså närmare och kompletterar alltså varandra alltmer. Varför inte utnyttja det?

Den verkliga stötestenen är förbindelsen mellan Turkiet och Cypern och det olösta problemet med Cypern. Unionens roll är att ta ledningen, ta initiativ, föreslå Nato möjligheter till närmare samarbete, gå från ord till handling, och jag tar exemplet med skrivelsen nyligen från de polska, tyska och franska utrikesministrarna som Catherine Ashton reagerade på som en god början i rätt riktning.

Närmare samarbete mellan EU och Nato via politisk vilja på båda sidor och stärkandet av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, men det finns även en roll för, och ett jobb som ska göras, i både Natos och EU-medlemsstaternas huvudstäder.

  Ana Gomes (S&D). – (PT) Fru talman! Innehållet i Natos strategiska koncept som antogs i Lissabon när det gäller doktrinen om kärnvapenavskräckande är inte nytt, det är gammalt. Alliansen har beslutat att behålla kärnvapen som det ultimata avskräckande medlet. Ironiskt nog strider detta mot president Barack Obamas vädjan om en värld fri från kärnvapen och den nedrustning som utlovades under den senaste NPT-utvärderingskonferensen.

Alliansen borde föregå med gott exempel men det kommer inte att hindra kärnvapenspridning – det kommer tragiskt nog att uppmuntra till det. Och i tider av finanskriser avleder det resurser som krävs för andra hot som vi ställs inför. Vilken nytta gör kärnvapenbomber mot terrorism utan adress eller avsändare, mot pirater i Indiska oceanen, mot organiserad brottslighet, it-attacker eller kemiska och biologiska attacker?

Europeiska unionens råd gjorde ett uttalande denna vecka om behovet av att öka våra ansträngningar mot spridningen av kärnvapen. Fru Ashton! Vilka planer har du när det gäller spela ut detta kort inom Nato, där 21 av 28 allierade också är medlemmar i Europeiska unionen? Och vad vill du säga till de två kärnvapenmakter som är medlemmar i Europeiska unionen och som också har varit de största motståndarna mot försöken att förändra Natos strategiska råd i anslutning till denna existentiella fråga för hela mänskligheten?

  Takis Hadjigeorgiou (GUE/NGL). – (EL) Fru talman, fru Ashton! Jag anser att vi lever i en absurd värld och du har blivit utvald att spela en roll i den, för att mildra denna irrationella absurditet. Såsom alla har noterat kostar kriget i Afghanistan över 300 miljarder US-dollar. Kostnaden för att utrota fattigdomen i Afghanistan är densamma som för fem dagars krig. Kostnaden för endast en veckas operationer skulle räcka för att driva 6 000 skolor. 300 miljarder US-dollar kunde ha använts för att bygga 200 000 skolor. Samma belopp kunde ha använts för att bygga 30 000 sjukhus. Lägg ihop beloppen så ser ni. Jag talar om sjukhus som kostar 10 miljoner US-dollar styck.

Behövs det något mer för att förstå att vi lever i en absurd värld? Om vi delade upp dessa pengar mellan alla familjer i Europa som lever under fattigdomsgränsen skulle det finnas tillräckligt med pengar för alla familjer. Tror någon på det? 20 355 euro vardera för 27 miljoner familjer.

Vart leder denna absurda väg? Den leder till Nato. Jag ber därför Catherine Ashton, som har en ledande ställning i Europeiska unionen, att spela rollen som katalysator så att denna organisation avskaffas inifrån.

  Arnaud Danjean (PPE). – (FR) Fru talman, fru Ashton! Jag delar din uppfattning om toppmötet i Lissabon som har tagit fram ett nytt strategiskt koncept som totalt sett är tillfredsställande. Vi bör ändå erkänna helt ärligt att det dåliga förhållandet i denna text, med tanke på detta strategiska partnerskaps potential, är förbindelsen mellan Europeiska unionen och Nato, som borde vara mycket mer ambitiös.

Du noterade helt riktigt framgångar och framsteg när det gäller utveckling av kapacitet. Du noterade framsteg, uppenbarligen, i fallet med Afghanistan där vi lyckas nå kompromisser på fältet. Det är emellertid otillfredsställande att vi inte har en strukturerad politisk dialog med Nato bortsett från det enda fallet med Bosnien. Vi vet alla att problemet är Turkiet. Vi ska ta tag i det på allvar, definitivt pragmatiskt, och jag hoppas att dina ansträngningar tillsammans med generalsekreterare Fogh Rasmussen kommer att bära frukt.

Jag vill kort säga att problemen med att arbetet utförs två gånger ofta tas upp för att belysa Europeiska unionens svaghet och begränsa Europeiska unionens strävan efter att vara ambitiös. Det är inte problemet eftersom det inte finns två arméer i våra medlemsstater, en Nato-armé och en Europeiska unionen-armé. Det finns en väpnad styrka i varje land och det är landet som väljer om det vill placera sina trupper under Natos flagg eller Europeiska unionens. Låt oss sluta sprida panik med påståendet om att arbetet utförs två gånger.

Jag skulle också vilja säga något om komplementaritet: Det är grundläggande och måste tillämpas på ett intelligent sätt. Jag skulle inte vilja att komplementaritet blir en tvingande nödvändighet med Europeiska unionen som blir Röda korset inom det som skulle bli en beväpnad styrka inom Nato. Europeiska unionen måste behålla sin militära kapacitet, hålla sig till sina militära ambitioner och upprätthålla sin ambition när det gäller den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) vilket påpekades i trepartsskrivelsen från Frankrike, Tyskland och Polen.

  Teresa Riera Madurell (S&D). – (ES) Fru talman! Toppmötet i Lissabon fungerade definitivt för att modernisera och anpassa Nato till de nya säkerhetsutmaningarna.

Vi måste välkomna det faktum att man i det nya strategiska konceptet tar upp nya utmaningar såsom terrorism, bekämpning av spridning av massförstörelsevapen, it-försvar och energisäkerhet.

Det bör också välkomnas att det nya konceptet belyser behovet av att stärka den strategiska förbindelsen mellan Nato och Europeiska unionen. En tydlig uppdelning av uppgifterna behövs emellertid för att vara effektiv så att inte arbetet utförs två gånger i tider av kris.

Lissabonfördraget var ett steg framåt inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken som vi nu måste konsolidera. Målsättningen är tydlig: Europeiska unionen måste kunna mobilisera nödvändig civil och militär kapacitet för att ta på sig sitt internationella ansvar och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken bör lämna ett betydande bidrag till Atlantsäkerheten.

Det som emellertid inte är tydligt är hur detta samarbete med alliansen ska organiseras så att det verkligen blir effektivt. Det skulle vara meningsfullt, fru Ashton, om du kunde berätta något mer i det hänseendet.

  Krzysztof Lisek (PPE). – (PL) Fru talman, fru Ashton! Frågan har faktiskt ställts i denna diskussion i dag, varför vi i Europaparlamentet – en EU-institution – talar om Natos toppmöte. Svaret är uppenbart. De flesta medlemsstater i Europeiska unionen är också medlemmar i Nato så Europeiska unionen är vi och i de flesta fall är Nato också vi.

Det bör därför noteras att för Nato var utvecklingen av samarbetet mellan Europeiska unionen och Nato en av de viktigaste frågorna som diskuterades vid toppmötet i Lissabon. Besluten vid Natotoppmötet och även förklaringarna, exempelvis från Förenta staternas president, bekräftar att Nato inte är emot den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken utan snarare försöker hitta ett sätt att samarbeta som är gynnsamt för båda institutionerna. Därför måste även vi försöka samarbeta i stället för att bedriva meningslös konkurrens och kostsamma fördubblingar av system, särskilt i finanskristider. Jag hoppas att det beslut som fattades vid Natos toppmöte och skrivelsen från utrikesministrarna i Frankrike, Tyskland och Polen som har nämnts här kommer att övertyga oss – Europeiska unionen – om att inleda en seriös debatt om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken.

Polen – jag är ledamot från Polen – kommer definitivt att stödja dig, fru Ashton, i detta arbete under det polska ordförandeskapet. Vi måste använda de mekanismer och möjligheter som Lissabonfördraget ger oss. Det är en stor utmaning för oss. Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag välkomnar Natos förklaring om öppenhet för samarbete med Ryssland, ett uttalande som också betonar Natos beredskap att vara öppen och ta emot nya stater, t.ex. Georgien.

  Kyriakos Mavronikolas (S&D). – (EN) Fru talman! Europeiska unionen är en unik och viktig partner för Nato. Som ett dokument om det nya strategikonceptet beskriver det kan och bör Nato och Europeiska unionen spela kompletterande och ömsesidigt förstärkande roller när det gäller att stödja internationell fred och säkerhet.

En aktiv och effektiv europeisk union bidrar till en övergripande säkerhet i Euro-Atlantområdet. Mer gynnsamma förhållanden bör därför utvecklas genom att det strategiska partnerskapet stärks i en anda av fullständigt ömsesidig öppenhet, insyn, komplementaritet och respekt för självständigheten och de båda organisationernas institutionella okränkbarhet.

Vi bör också påpeka att ett nära samarbete mellan EU och Nato är av avgörande betydelse och det bör utvecklas utan att det påverkar principen om självständigt beslutsfattande och med vederbörlig respekt för kärnvapenstatus för vissa av EU:s medlemsstater.

  Ernst Strasser (PPE). – (DE) Fru talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Nato-toppmötet har gjort stora framsteg. Det är bra att det diskuteras här. Nya strategiska beståndsdelar såsom civil krishantering och it-försvar går i rätt riktning. Att stärka det strategiska partnerskapet mellan Nato och Europeiska unionen är av avgörande betydelse, särskilt för små, neutrala länder som Österrike. Att utveckla militär kapacitet genom att öka synergin, se till att arbetet inte utförs två gånger och förbättra vapensamarbetet kommer att hjälpa alla, men särskilt de små medlemsstaterna.

Det finns fortfarande en hel del att göra, särskilt för oss. Europa måste göra sin läxa och se till att den blir färdig. Initiativet från de franska, tyska och polska utrikesministrarna innebär ett steg i rätt riktning. På medellång sikt behöver vi ett europeiskt försvar som främjar militärt samarbete mellan EU:s medlemsstater, som sammanför civilt och militärt samarbete mellan EU, FN och Nato och som successivt utvecklar europeisk försvarsstruktur. Vårt mål måste vara att bli en viktig säkerhetspartner i världen. Det här är något vi behöver arbeta med.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Fru talman! Vid toppmötet i Lissabon drogs ett nytt perspektiv upp om alliansens säkerhetsstrategi. I praktiska termer uppnåddes tre stora målsättningar: det nya strategiska konceptet antogs, ett nytt synsätt på Afghanistan planerades, för att inte tala om det faktum att nya impulser gavs till förbindelserna med Ryska federationen.

Jag anser att det viktigaste resultatet var att antirobotskölden införlivades i det nya strategiska konceptet. Rumänien har förespråkat att skölden ska inrättas sedan toppmötet i Bukarest 2008. Det visar att mitt land hade en lämplig syn och kommer att lämna ett betydande bidrag till att genomföra försvarssystemet. Samtidigt har Rumänien stöttat politiken med öppen dörr som särskilt syftade till att stärka Natos förbindelser med Georgien och Ukraina.

Jag välkomnar också det faktum att Nato på nytt bekräftade Svarta havsregionens strategiska betydelse, med tanke på de säkerhetsrisker som råder i området. De gäller framför allt de olösta konflikterna i Transnistrien och Georgien. I detta sammanhang anser jag att alliansen måste bibehålla en enad front i de meddelanden man framför till Ryssland. Ryska federationen måste visa sina uttalanden om goda avsikter i handling eftersom federationen har ett bestämt ansvar för den östra gränsen för Rumänien och Nato. Jag måste betona att som ett resultat av det politiska uttalande som har antagits har Nato tagit sitt ansvar när det gäller den territoriella okränkbarheten för republiken Moldavien och Georgien.

  Georgios Koumoutsakos (PPE). – (EL) Fru talman! Det historiska Nato-toppmötet i Lissabon var en vändpunkt för alliansens framtid. Tjugoåtta allierade fattade viktiga beslut, antog en ny försvarsdoktrin, lade grunderna till närmare samarbete med Ryssland, klargjorde frågan om antirobotskölden, godkände en handlingsplan för Afghanistan och bekräftade betydelsen av samarbete med Europeiska unionen.

Detta är emellertid den allmänna och optimistiska synen. Vi bör inte glömma bort att som ett resultat av konsensus uttrycker dessa texter den minsta gemensamma nämnaren för ståndpunkter och uppfattningar. Vi vet alla att efter det kalla kriget finns det diskrepanser i och olika grader av uppfattningar om hot. Länderna i Östeuropa har olika syn på förbindelserna med Ryssland och Turkiet har en annan uppfattning om Irans kärnvapenprogram. Vi vet också att Turkiet utkämpade ett diplomatiskt krig för att förebygga varje hänvisning till detta i texten från Lissabon. Turkiet har också en annan uppfattning om samarbete med den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, eftersom man vill utesluta samarbete med en europeisk partner och medlem i unionen. Allt detta gör att den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken får en ännu viktigare roll, naturligtvis i samband med EU/Nato-samarbetet.

Jag tror därför att Europeiska unionen behöver dra fullständig nytta av de nya möjligheter som erbjuds oss genom Lissabonfördraget, genom att bibehålla oberoende beslutsmakter. Vi behöver höja unionens internationella profil och förstärka dess internationella närvaro. Vi behöver ett starkare Europa så att vi kan få en starkare Atlantallians.

  Marietta Giannakou (PPE). – (EL) Fru talman! Jag instämmer i den höga representantens uppfattning om toppmötet i Lissabon. Det var verkligen en viktig vändpunkt och ett viktigt tillfälle. Transatlantiska förbindelser är nyckeln till säkerhet och utveckling i världen men å andra sidan måste Europeiska unionen när det behövs ha sin egen röst och sina egna strukturer. De kostnadsnedskärningar som tidigare nämndes kommer att genereras ur detta samarbete, både på utrustningsnivå och i civila beslut, utan att Natoalliansen behöver eller har möjlighet att ändras. Europa måste ha sitt eget försvarssystem och säkerhetssystem och sin egen röst, för det är först då som vi kan behandla problemen, exempelvis problemet med Turkiet eller andra problem med Nato-medlemmar eller icke Natomedlemmar som har ett annat synsätt när det gäller Ryssland. Jag tror för övrigt inte att frågan om Ryssland är svår. Jag anser att det är en fråga som Europa kan hantera övergripande, samtidigt som den amerikanska sidan hanterar den. Europa kanske till och med kan hantera den effektivare.

  Tunne Kelam (PPE). - (EN) Fru talman! Natos utvidgning kan ses som en av de få verkliga framgångssagorna efter kalla kriget. Men kraften i utvidgningen har försvagats. Nato har varit relativt tveksamma när det gäller att öppna sig för Georgien eller Makedonien. De militära bidragen har minskat i alarmerande utsträckning. Mycket få Nato-medlemmar uppfyller kriterierna om 2 procent av försvarsutgifterna, och alliansen har inte genomfört några seriösa militära övningar på mer än ett decennium. Senaste gången en sådan stor övning ägde rum för att bevisa att Förenta staterna snabbt kunde förflytta trupper till Europa skedde var för 17 år sedan. Det är sant att Sovjetunionen har kollapsat. Natos trovärdighet och potential är dock fortfarande beroende av amerikansk militärkraft. Det är helt avgörande att Natos militära institutioner förblir väl integrerade och att militära befälhavare från Förenta staterna och Europa har möjligheter att öva tillsammans.

Endast med ett mycket närmare och mer målmedvetet transatlantiskt samarbete kommer EU och Nato att kunna sätta en demokratisk internationell agenda under det kommande decenniet för att möta utmaningarna i en multilateral värld.

Jag vill även kommentera slutsatserna från Nato-Rysslandsrådet. De uppmanar till ett modernare partnerskap baserat på ömsesidigt förtroende, öppenhet och förutsägbarhet. Det kan ses som en förklaring av den goda viljan. Vi vet dock att Rysslands militära doktrin fortfarande ser Natos utvidgning till Rysslands grannländer som ett angrepp som rättfärdigar förebyggande militära angrepp och intrång på främmande territorium.

Syftet med stora militärövningar under hösten 2009 i nordvästra Ryssland i närheten av de baltiska staternas territorium var att förbereda sig för att invadera dessa stater som en motattack, förmodligen mot Nato-insatser. Det positiva är att Nato slutligen upprättade beredskapsplaner för de baltiska staternas försvar, något som även avslöjats av WikiLeaks.

Georgien invaderades av Ryssland som i praktiken annekterade två av landets autonoma regioner. Nyligen placerades ryska missiler i dessa utbrytarregioner, och Ryssland fortsätter sitt massiva spionage i alla västländer. När spionerna avslöjas är det västvärlden och inte Ryssland som skäms, som istället helt öppet belönar sin spion med landets högsta utmärkelser.

Att Ryssland yrkar på jämbördiga förbindelser med Nato och någon typ av gemensamt beslutsfattande är därför förhastat och utgör en risk för ett ryskt veto mot Natos beslut och mot den fortsatta utvidgningen.

  Katarína Neveďalová (S&D). – (SK) Fru talman! Vid Lissabontoppmötet bekräftade Nato sin roll att garantera säkerheten i ett Euroatlantiskt samarbetsområdet, och erkände att man står inför nya utmaningar.

Det bästa instrumentet för att utföra denna roll är ett brett nätverk med strategiska partnerskap, både med stater och med internationella organisationer. Nato måste därför vara förberett på att inleda politiska samtal med alla potentiella samarbetsparter som delar vår gemensamma ansträngning för fred och säkra internationella förbindelser.

Jag anser att det viktigaste strategiska partnerskapet är samarbetet med Ryssland, där Nato måste stärka det praktiska samarbetet för att kunna möta dagens hot med internationell terrorism, sjöröveri, människohandel och narkotikahandel. Nato behöver tillräckliga finansiella, militära och personalmässiga resurser för att kunna uppfylla sitt uppdrag. Det är dock viktigt att resurserna används så effektivt som möjligt, och i första hand för att upprätthålla freden.

  Ivo Vajgl (ALDE). - (SL) Fru talman! Jag tackar för att jag fick tala före Charles Goerens, min kollega från Luxemburg, eftersom han annars redan hade tagit upp det jag vill konstatera här, nämligen att vi som har talat här under den senaste halvtimman till största delen har varit ledamöter från sydöstra Europa. Det visar att frågan om säkerhet, Nato och Natos förbindelser med Europeiska unionen är lite viktigare för oss än för andra länder.

Av just detta skäl vill jag säga att de som deltog vid toppmötet i Lissabon missade en möjlighet att inta en tydligare och mer principmässig och beslutsam inställning gentemot de önskemål som två länder i sydöstra Europa, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Bosnien och Hercegovina, har uttryckt, nämligen att öka sin säkerhet genom att ansluta sig till åtminstone en av institutionerna EU eller Nato.

När vi i Slovenien närmade oss medlemskap i dessa två institutioner sade vi att det skulle räcka med en av dem. Nato har möjligheten att rätta till misstag som Europeiska unionen gör. Jag tycker att vi måste ta med detta i beräkningen.

  Janusz Władysław Zemke (S&D). – (PL) Fru talman! Tack för att jag får möjlighet att tala. Dagens diskussion handlar om samarbetet mellan Nato och Europeiska unionen. Catherine Ashton har redogjort för en positiv bedömning, men jag vill säga att jag anser att det är en mycket överdriven bedömning. Mina kolleger från Polen, Jazec Saryusz-Wolski och Krzysztof Lisek, har redan talat och jag vill tydligt säga att jag instämmer i deras utvärdering.

Det här är bara början, och det är början på en mycket lång resa. I samband med detta vill jag rikta uppmärksamheten mot tre pragmatiska aspekter där vi kan se gemensamma framsteg. Den fösta handlar om Natos och EU:s gemensamma försvarsplanering. Här är det tydligt att mer kan göras. Den andra aspekten rör samarbetet mellan underrättelsetjänster, och även här kan framsteg göras. Den tredje och sista aspekten handlar om stridsgruppernas insatser och man måste ställa sig frågan om de skapar något mervärde i dag.

  Charles Goerens (ALDE). – (FR) Fru talman! Jag vill ställa en fråga till Catherine Ashton som handlar om Europas försvar och om Nato. 

Lissabonfördraget gör det möjligt för medlemsstater i EU att samarbeta närmare i försvarsfrågor såvida de vill göra detta. Detta kallas ”strukturerat samarbete” eller ”förstärkt samarbete”, det spelar knappast någon roll vilket det är.

Kan baronessan Ashton upplysa mig om huruvida några länder redan har övervägt ett sådant samarbete, och kan du i förekommande fall upplysa mig om vilka kriterier som måste uppfyllas för att kvalificera sig för ett sådant samarbete?

  Catherine Ashton, vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. − (EN) Fru talman! Tack än en gång alla ni som har bidragit till en vittomspännande debatt. Jag ska försöka ta upp några av de viktigaste frågorna som ställdes och åtminstone börja svara på dem.

För det första strävar jag efter att försöka hitta sätt att gå vidare i förbindelserna mellan Europeiska unionen och Nato, men jag underskattar inte de politiska frågor som utgör kärnan i denna fråga. Mitt mål är att hitta praktiska och pragmatiska sätt att stötta våra medarbetare på området med hjälp av ökat samarbete. Folket i områdena, folket i insatserna, det är dem jag tänker mest på när jag funderar på hur vi kan samarbeta. Men jag vet också att Turkiet har en viktig roll att spela och jag vet att jag representerar 27 medlemsstater, och jag samarbetar med de medlemsstater som har störst intresse i och som påverkas mest av de aktuella frågorna.

Vi går nu vidare med att försöka uppnå detta så fort vi bara kan. Men jag underskattar inte utmaningarna, och jag tittar alltid på och är intresserad av idéer för hur vi kan göra detta.

Jag accepterar att vi även vill titta noga på vad vi gör själva, och se till att vårt arbete är kompletterande och inte bara dubbelarbete. Faktum är att de områden vi arbetar inom kompletterar varandra i stor utsträckning. Exemplet som togs upp innan handlade om Ocean Shield-insatsen utanför Somalias kust och det arbete vi gör inom Atalanta-insatsen.

Ledamöter som har besökt området vet att det är ett enormt havsområde där det finns gott om utrymme för kompletterande verksamhet och mycket liten risk för dubbelarbete, och faktum är att tjänsterna fungerar mycket bra ihop. Kommendörkapten Howes, som är ansvarig för Atalanta-insatsen i nuläget samtalade med försvarsministrarna och betonade att det verkligen finns ett stort kommunikationssamarbete men att det finns enormt mycket arbete som skulle kunna göras tillsammans på ett tillfredsställande sätt.

Michael Gahler tog upp ett antal frågor som inte hörde till denna debatt, så jag föreslår att han snabbt skriver ned dessa till mig, så återkommer jag gärna till honom. Jag ville dock inte ta parlamentets tid i anspråk här i kväll för frågor som inte ingick i själva debatten.

När det gäller frågorna om missilförsvaret så tycks det vara så att man under förhandlingarna om Natos nya strategi hittade en balans mellan frågan om missilförsvar och Natos inställning till kärnvapen. Det är tydligt att Nato vill behålla sina kärnvapen som avskräckande medel samtidigt som man uppfyller de mål man har ställt upp för sig själva om en kärnvapenfri värld.

Det är denna hållning vi har i dag, men naturligtvis är vi inte inblandade i alla aspekter av Nato av precis de skäl som alla i denna kammare känner till. Vi deltar till exempel inte i Nato-Rysslandsrådets sammanträden, så jag har ingen möjlighet att kommentera vad som hände där utan bara − som jag redan gjort − det som mötet ledde till.

När det gäller Start-avtalet bör de framsteg vi har sett mellan Förenta staterna och Ryssland när det gäller demilitarisering välkomnas, och jag tror att de kan bana väg för en bättre samordning med Nato, vilket ju var det mål som generalsekreteraren hade satt upp för sig själv.

Slutligen när det gäller strukturerat samarbete: kommer det att ske, vad görs nu? Nu måste medlemsstaterna komma med idéer. Det finns redan exempel på hur medlemsstater, såsom Storbritannien och Frankrike, eller i den skrivelse jag fått från länderna i Weimar-triangeln, har tittat på hur man kan förstärka sitt samarbete, delvis även genom Europeiska försvarsbyrån, där vi har möjlighet att försöka utveckla dessa synergier där så är lämpligt.

Jag hoppas och förväntar mig att få se mer av detta i framtiden. I synnerhet förväntar jag mig detta av de kommande ordförandeskapen, särskilt Polens som har sagt att försvarsfrågor är något de vill koncentrera sig på. Det finns inga exempel som jag kan ge till parlamentsledamoten som skulle kunna påvisa att det finns en möjlighet att gå med, men jag hoppas att vi kommer att få se mål som ökar våra möjligheter att, i den rådande finanskrisen, använda våra resurser så effektivt som möjligt.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Ágnes Hankiss (PPE), skriftlig. – (HU) Vid ministermötet mellan Natos medlemsstater i oktober 2008 sade general John Craddock, befälhavare för Natos styrkor i Europa, att Rysslands militära ingripande i Georgien tvingade Nato att se över sitt grundantagande när det gäller säkerheten i dess medlemsstater. Är detta påstående fortfarande sant efter Lissabontoppmötet? Avtalet med Ryssland är ett bra politiskt steg som kan bidra till att öka vår säkerhet. Det väcker dock oundvikligen även viktiga moraliska och strategiska frågor. Har Nato för avsikt att, för samarbetets skull, hävda och skydda de demokratiska idéer som det Euroatlantiska samarbetet vilar på, och som på flera punkter står i skarp kontrast till Rysslands uppfattning om demokrati?

Kanske är det onödigt att påminna om de trakasserier och övergrepp på människor som sker i Ryssland och att journalister och advokater har dött under oklara omständigheter. Det skulle också vara svårt att inte tolka det faktum att Ryssland nyligen nominerade Wikileaks-grundaren Julian Assange till Nobels fredspris som en provokation. Kan chanserna för länder som har för avsikt att gå med i Nato minskas om Ryssland inte godkänner deras framtida medlemskap? Vi står inför frågan om Natos ledare tar med vissa medlemsstaters sårbarhet och de öppna och olösta konflikter som dessa länder än i dag har med Ryssland i sina beräkningar. Den historiska inriktningen att skapa fred och enighet måste alltid välkomnas. Vi måste dock tydligt erkänna Natos historiska ansvar när det gäller vilka stormakter den legitimerar som en följd av det avtal som har ingåtts om missilförsvarsprogrammet, och vad det bekämpar i enlighet med våra gemensamma europeiska värderingar.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Nato-toppmötet som ägde rum i Lissabon blev slutet för det strategiska säkerhetskoncept som tillämpats sedan kalla kriget. Införandet av den nya säkerhetsstrategin speglar en förändring av det traditionella försvaret i medlemsstater i Atlantalliansen mot ett koncept av global säkerhet för 2000-talet.

De utmaningar som det nya strategiska säkerhetskonceptet betonar omfattar nära samarbete med olika internationella organ, både myndigheter och andra icke-statliga organ, och förstärkta partnerskap, i synnerhet med Ryssland. Förutom att nya politiska kanaler har upprättats har operativa frågor som rör kapacitet och Natos struktur anpassats till nya globala hot. Det är även viktigt att betona att Nato har antagit en övergångsplan för insatsen i Afghanistan med syfte att låta de afghanska myndigheterna ta över frågor om nationell säkerhet. Jag tycker att den nya strategiska visionen, som tar fram riktlinjer för medlemsstaternas internationella förbindelser, är ytterst viktig.

  Niki Tzavela (EFD), skriftlig. – (EN) För första gången sedan andra världskriget har Ryssland bjudits in att delta i Natos robotsköld, något som bara kan markeras som en milstolpe för alliansen. Det återstår att se hur Ryssland svarar, och det finns potential för ett verkligt partnerskap med Förenta staterna, där båda skulle tvingas komma till sin anvisade plats. Vidare kräver detta projekt stort europeiskt ekonomiskt stöd, vilket inte kommer att bli lätt neddragningarna inom det europeiska försvaret.

Avslutningsvis kommer Afghanistan att bli det stora politiska testet för Nato under de kommande åren. Förenta staterna agerade snabbt för att försäkra Ryssland om att missilerna inte var riktade mot dem. Det var avgörande för Förenta staterna att inte förarga Ryssland, och de bevisade att de inte hade någon sådan avsikt genom att även bjuda in Ryssland att delta i robotsköldprogrammet. För det andra var Förenta staterna smarta nog att inte nämna Iran, eller för att vara korrekt uppfyllde man Turkiets önskemål, som hotade att dra sig ur om deras grannland (Iran) nämndes. Problemet är att bara 21 av EU:s 27 medlemsstater är medlemmar i Nato, vilket utgör ett hot mot utvecklingen av det europeiska försvaret.