Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 18 januari 2011 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: KOCH-MEHRIN
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet

3. Stabiliserings- och associeringsavtal EG/Serbien - Stabiliserings- och associeringsavtal mellan EG och Serbien (debatt)

  Talmannen. – Den första punkten är en gemensam debatt om stabiliserings- och associeringsavtalet mellan EG och Serbien.

– Stabiliserings- och associeringsavtal EG/Serbien. Rekommendation av Jelko Kacin från utskottet för utrikesfrågor. Rekommendation om förslaget till rådets och kommissionens beslut om ingående av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och republiken Serbien, å andra sidan (15619/1/2007 – C7-0341/2010 – 2007/0255(NLE)) (A7-0362/2010).

– Stabiliserings- och associeringsavtal mellan EG och Serbien. Uttalanden av rådet och kommissionen (2010/2980(RSP)).

  Jelko Kacin, föredragande. – (SL) Fru talman! Stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Serbien undertecknades i april 2008, och detta övergångs- och interimsavtal om handel med Serbien har framgångsrikt tillämpats sedan februari 2010.

Ratificeringsprocessen inleddes i september 2008, då det serbiska parlamentet ratificerade detta avtal första gången.

Detta avtal utgör en politisk, rättslig och ekonomisk ram för samarbete mellan Europeiska unionen och Serbien, och Serbien kunde inte fortsätta på vägen mot europeisk integrering utan att ratificeringsprocessen inleddes.

År 2009 fanns det inga betänkanden om Serbien på Europaparlamentets föredragningslista, eftersom ratificeringsprocessen i medlemsstaterna hade stoppats till följd av Serbiens misslyckande att fullt ut samarbeta med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien i Haag (Icty). Hittills har elva medlemsstater ratificerat det här avtalet, och det är därför som jag i dag uppmanar de kvarvarande medlemsstaterna att göra detsamma så snart som möjligt.

Om vi i dag ratificerar avtalet i denna högre församling kommer vi att sända ut ett kraftfullt budskap om stöd till Serbiens europeiska ansträngningar. Men detta i sig är inte en garanti för att ratificeringsprocessen fullbordas med gott resultat.

Resolutionen om Serbien, som vi ska rösta om i morgon, innehåller precis detta budskap om stöd. Vi måste stödja Serbien på landets långa och svåra väg mot ett medlemskap i EU.

Serbien, som länge varit isolerat och hamnat utanför den moderna utveckling som präglat europeisk politik och ekonomi, står inför många utmaningar.

Under de senaste två åren har vi bevittnat hur den politiska scenen i Serbien har blivit alltmer europavänlig. Serbiska ledare kommer att ge oss det tydligaste beviset på ett äkta åtagande när det gäller europeiska värden och det europeiska levnadssättet om de löser problemen med goda resultat och genomför alla de reformer som krävs.

Vi har redan sett en del positiv utveckling. Vi välkomnade verkligen Serbiens vilja att kompromissa och FN:s generalförsamlings antagande av en gemensam resolution om Kosovo i september 2010.

Den 1 januari 2011 avskaffande Serbien den allmänna värnplikten, och generationer av unga serber har fått ytterligare en möjlighet att lära sig, studera och utvecklas. De väpnade styrkornas civila övervakning har också stärkts.

Å andra sidan har Serbiens steg mot EU i mycket hög grad hämmats av att två individer som anklagas för krigsbrott av Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien fortfarande är på fri fot.

Ratko Mladić har varit på flykt i över 15 år, sedan folkmordet i Srebrenica, det grövsta brott som begåtts på europeisk mark sedan andra världskriget.

Vi välkomnar den serbiska regeringens uttalande om att de anser att fullbordandet av deras samarbete med internationella krigsförbrytartribunalen i Haag är en prioritering. Vi uppmanar dock de serbiska myndigheterna, såsom Icty:s åklagare har sagt, att på ett övertygande sätt minska klyftan mellan den politiska vilja som de har visat och konkreta resultat.

Det är dags för Serbien att avsluta detta smärtsamma kapitel och ta nya steg mot försoning i regionen.

Serbien kommer inte att kunna säkerställa sin kandidatstatus förrän landet visar att det fullt ut samarbetar med Haagtribunalen, i enlighet med rådets slutsatser av den 25 oktober 2010.

Det mest övertygande beviset på detta skulle vara att de anklagade arresteras och utlämnas. Serbiens ansträngningar för att bidra till detta har inte gett några resultat och förblir otillräckliga.

Det har skett väsentliga förändringar i de regionala förbindelserna på västra Balkan, något som mest av allt visar sig i förbindelsen mellan Serbien och Kroatien. Vi välkomnar den serbiska presidentens ståndpunkt. Hans nya inställning har varit en stor drivkraft för en bestående förlikning i regionen.

Trots detta finns det fler utmaningar kvar. Belgrad måste uppvisa en konstruktiv förbindelse i den kommande dialogen med Priština, och förbindelsen mellan Belgrad och Priština måste, utan hänsyn till Kosovos status, utvecklas till ett partnerskap, så att hela regionen med större lätthet kan utvecklas mot EU.

Detta gäller även Serbiens förbindelser med Bosnien och Hercegovina. Belgrad måste stödja reformer som gör det möjligt för Bosnien och Hercegovina, ett land med egna institutioner, att förhandla om sitt medlemskap i Europeiska unionen. Detta är inte fallet i nuläget.

  Enikő Győri, rådets ordförande. – (EN) Fru talman! Det är en stor ära och ett privilegium för mig att återvända till Europaparlamentet i min nya egenskap av företrädare för det ungerska roterande rådets ordförandeskap i EU. Ärade ledamöter, jag hoppas att ni kommer att se mig som en tidigare parlamentsledamot och som en garant för att det ungerska ordförandeskapet kommer att bli ett parlamentsvänligt ordförandeskap.

Jag ser med stor förväntan fram emot att arbeta med er under de närmaste fem och en halv månaderna som detta ordförandeskap varar. Nu kommer jag att övergå till mitt modersmål.

(HU) Fru talman, mina damer och herrar! Det är ett stort nöje och en ära för mig att få delta i denna debatt, efter vilken parlamentet kommer att rösta om godkännandet av det stabiliserings- och associeringsavtal som undertecknats med Republiken Serbien. Jag skulle också vilja ta detta tillfälle i akt och uttrycka min tacksamhet gentemot Europaparlamentets föredragande, Jelko Kacin, som har utarbetat ett utmärkt betänkande om ämnet, och varmt välkomna resolutionen om Serbiens europeiska integreringsprocess. I likhet med andra länder i regionen har utsikterna om ett medlemskap i EU gynnat även Serbien, och landet har gjort stora framsteg i denna riktning under de senaste åren. Mot denna bakgrund är stabiliserings- och associeringsavtalet ett viktigt framsteg för Serbien på vägen mot EU.

Avtalet stärker de redan nära förbindelserna mellan EU och Serbien och upprättar en kontraktsenlig förbindelse mellan de två parterna. I avtalet fastställs en ny ram för politisk dialog. Det skapar ett frihandelsområde och stärker bilaterala ekonomiska förbindelser, som ska ge Serbien stora ekonomiska fördelar. De reformprocesser som kommer att bidra till tillväxt i den serbiska ekonomin och hjälpa Serbien att utveckla en fullt fungerande marknadsekonomi gynnas av avtalet. Dessutom lägger avtalet grunden för att utveckla ett ökat samarbete på åtskilliga områden mellan EU och Serbien i framtiden, sist men inte minst i kampen mot organiserad brottslighet och olaglig gränsöverskridande handel, samt för att förbättra gällande miljöskyddsbestämmelser.

Rådet inledde ratificeringsprocessen för avtalet den 14 juni 2010. Hittills har elva medlemsstater, inbegripet Ungern naturligtvis, undertecknat avtalet genom sina parlament. Jag är helt säker på att alla medlemsstater kommer att ratificera det inom kort. Rådet skulle välkomna att stabiliserings- och associeringsavtalet trädde i kraft i slutet av 2011, men senast i början av 2012. Detta skulle innebära att Serbien upprättar en ambitiös förbindelse med EU precis när landet börjar förbereda sig mer intensivt för en anslutning. Era röster kommer ytterligare att bidra till att denna process får en framträdande plats och gynnas, på grund av det enhälliga stöd som alla politiska krafter uttryckte vid utrikesutskottets möte den 1 december. Serbien uttryckte sitt åtagande gentemot EU genom den ansökan om anslutning som lämnades in i december 2009. I oktober förra året uppmanade rådet kommissionen att lägga fram sitt yttrande. Vi kan vänta oss yttrandet under det andra halvåret 2011.

Vi känner alla till att den europeiska integreringsprocessen medför åtskilliga fördelar för Serbien. Samtidigt måste Serbien genomföra omfattande reformer. Dessa inbegriper ytterligare ansträngningar på områdena offentlig förvaltning och rättsstatsprincipen, reformer av rättsväsendet, bekämpande av korruption och organiserad brottslighet, samt samarbete med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien.

Som det sägs det betänkande som Jelko Kacin lagt fram utvecklas integreringsprocessen på grundval av de framsteg som gjorts på det här området. Jag välkomnar att många framsteg redan har gjorts. Samtidigt skulle jag vilja ta tillfället i akt och påpeka att förra året tog Serbien några historiska steg mot fred med sina grannar i regionen. Jag välkomnar också Serbiens nära samarbete med EU under sommaren 2010 och den resulterande FN-resolution som öppnande vägen till dialog mellan Belgrad och Priština. Rådet stöder den höga representanten Catherine Ashton till fullo i det arbete som hon har gjort på detta område. Detta är en stor utmaning, men möjligheten att upprätta en dialog ger både Kosovo och Serbien en möjlighet att närma sig EU.

Till sist vill jag låta er ta del av en avslutande tanke. Jag är övertygad om att EU måste upprätthålla trovärdigheten för utvidgningsprocessen. Vi har medlen för att göra detta. Jag tror att anslutningsförhandlingarna med Kroatien kan avslutas framgångsrikt under det ungerska ordförandeskapet. Det kommer att ge Serbien ett mycket positivt budskap, visa att processen är vid liv och att länderna på Balkan hör hemma i EU-familjen.

År 2011 kommer att bli ett viktigt år för Serbien, och det kommer att innebära både utmaningar och möjligheter. Jag välkomnar den möjlighet som detta nya avtal ger Serbien, så att vi kan bygga en gemensam framtid tillsammans i ett fredligt Europa.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Det är ett stort nöje och en ära att få tala till Europaparlamentet i dag i samband med omröstningen om godkännandet av stabiliserings- och associeringsavtalet med Republiken Serbien. Jag skulle också vilja framföra ett varmt tack till föredraganden för Serbien, Jelko Kacin, för hans betänkande om Serbiens europeiska integreringsprocess.

Stabiliserings- och associeringsavtalet är ett stort framsteg för Serbien på dess väg mot EU. Det grundläggande syftet med detta avtal är att bana väg för ytterligare europeisk integrering och reformer samt att förbereda Serbien på ett medlemskap i EU. Denna viktiga milstolpe kommer att tjäna som en drivkraft för Serbien, eftersom landet har återupplivat sina ansträngningar att främja förlikning i regionen.

I stabiliserings- och associeringsavtalet fastställs en heltäckande institutionell ram genom stabiliserings- och associeringsrådet och stabiliserings- och associeringskommittén, en förnyad ram för politisk dialog och ett nätverk av underkommittéer som i stor utsträckning omfattar de flesta av EU:s politiska områden. Genom avtalet upprättas givetvis också ett särskilt organ mellan parlamentet och den gemensamma parlamentarikerkommittén.

Ur ekonomisk synvinkel förutser man i stabiliserings- och associeringsavtalet att ett frihandelsområde gradvis upprättas och att Serbien stegvis integreras på EU:s inre marknad, något som följaktligen gynnar både EU och Serbien ekonomiskt. Precis som i Centraleuropa på 1990-talet kommer avtalet att sätta fart på investeringslusten, särskilt när det gäller indirekta investeringar. Det kommer att utgöra ett centralt bidrag till den serbiska ekonomins tillväxt och hjälpa Serbien att utvecklas till en fungerande marknadsekonomi.

Avtalet medför lika betydande fördelar för EU. Serbiens marknad har nu öppnats för exportörer från EU. Tidigare relativt höga tullar kommer att avvecklas helt inom ett par år, med undantag för tullavgifter på några få mycket känsliga jordbruksprodukter.

Genom att gradvis integrera Serbien på den inre marknaden kommer dessutom villkoren för investerare att bli mer stabila och förutsägbara. Konkurrensregler och statligt stöd anpassas till EU:s motsvarande regler och stöd. Även skyddet av immateriella rättigheter höjs gradvis till EU-standard. Den ansenliga serbiska marknaden för offentlig upphandling öppnas också allt mer för europeiska anbudsgivare.

Att skapa närmare band med Serbien innebär ett antal andra fördelar för EU i synnerhet, eftersom det kommer att underlätta samarbete på områdena frihet, säkerhet och rättvisa, miljö, transport och tullar, för att bara nämna några. Det bidrar därför till att göra EU:s politik i sydöstra Europa mer trovärdig och effektiv.

Slutligen är det särskilt anmärkningsvärt att Serbien tog upp tillämpningen av interimsavtalet. Officiellt trädde avtalet i kraft i februari 2010, men Serbien beslutade att tillämpa det kort efter att det hade undertecknats i april 2008. Därmed har Serbien uppvisat ett åtagande gentemot sin ekonomiska integrering med EU, och det har hittills gett positiva arbetsresultat.

Sedan den 14 juni 2010, då rådet beslutade att inleda ratificeringsprocessen för avtalet, har nio medlemsstater ratificerat och ytterligare två stater har garanterat att deras parlament kommer att godkänna det. Dagens omröstning i Europaparlamentet borde därför ytterligare stimulera till denna process tack vare det enhälliga stödet från alla de politiska grupperna. Jag hoppas att de andra medlemsstaternas ratificering kommer att följa snart.

Låt mig avsluta med att fokusera på resolutionsförslaget om Serbiens europeiska integreringsprocess och ett väl förberett bidrag till dagens politiska debatt. Jag är tacksam mot föredraganden, Jelko Kacin, för detta. Resolutionen ger Serbien både ett budskap om stöd för att förbättra förbindelserna mellan EU och Serbien, och ett budskap om förväntningar på de största utmaningarna som Serbien står inför på dess väg mot ett medlemskap i EU. Detta är särskilt lägligt mot bakgrund av utarbetandet av yttrandet om Serbiens ansökan om medlemskap.

Jag var i Belgrad i november förra året för att överlämna ett detaljerat frågeformulär till premiärministern och biträdande premiärministern med ansvar för europeisk integrering. De serbiska myndigheterna arbetar för närvarande hårt med att utarbeta sina svar, som vi räknar med att få i slutet av månaden. Jag blir uppmuntrad av den serbiska regeringens antagande av en handlingsplan den 30 december, som en uppföljning till kommissionens lägesrapport. Kommissionen kommer noggrant att analysera de besvarade frågeformulären och de åtgärder som de serbiska myndigheterna kommer att vidta under de kommande månaderna för att fullborda sin bedömning med hänsyn till att yttrandet ska sändas ut under andra halvåret 2011.

Som min ungerska kollega sade är 2011 ett viktigt år för Serbien: ett år av krävande utmaningar liksom ett möjligheternas år. Vägen är utstakad och målen är kända; ändå är det Serbiens uppgift att slå in på denna väg, uppfylla de kriterier som krävs och, när landet väl är färdigt, engagera sig i förhandlingsprocessen med EU. Jag är övertygad om att Serbien kommer att fortsätta göra rätt europeiska val och gå vidare med sina ansträngningar på integreringsområdet, med vårt gemensamma stöd. Detta kommer att sända ett positivt budskap till hela regionen i en tid då vi åter måste bekräfta dess europeiska perspektiv i syfte att befästa freden och gynna ekonomiskt välstånd på västra Balkan.

  György Schöpflin , för PPE-gruppen. – (EN) Fru talman! Enligt min mening är betänkandet om Serbien utmärkt. Jag gratulerar föredraganden Jelko Kacin.

Det verkar som om Serbien äntligen har bestämt sig för att landet verkligen vill ha en europeisk framtid. Majoriteten av den politiska eliten anser att detta är det mest fördelaktiga alternativet. Denna beslutsamhet ska ses mot bakgrund av de senaste 20 åren av oro. Serbien upplevde kommunismens slut, Jugoslaviens kollaps, de krig som följde, Slobodan Miloševićs roll, bombningarna 1999, spirande maffiaorganisationer och brottslighet, våld, flyktingar – en nedslående och traumatisk historia. Beslutet att välja EU är därför en stor prestation, och det signalerar att Serbien har blivit en stabilitetsfaktor i regionen.

Två stora politiska problem kvarstår: arrestering och överföring av Ratko Mladić till Haag, och att komma till rätta med Kosovos oberoende. Båda dessa visar på psykologiska hinder. Ratko Mladić har sina beskyddare, och förlusten av Kosovo är smärtsam för en rätt stor del av det serbiska samhället. Alla förluster av territorium är smärtfulla. Till dessa förluster kan läggas flera andra områden som måste uppmärksammas, nämligen uppgraderingen av offentlig förvaltning och administrationen av rättsväsendet, fastställandet av marknadsvillkor och en fullständig öppenhet mot Serbiens förflutna, däribland ett öppnade av arkiven.

De tecken vi fått på Serbiens väg mot EU är någorlunda goda. Det finns ett tydligt åtagande i denna riktning. De uppgifter som eliten och samhället måste ta itu med erkänns, och de tekniska förberedelserna går framåt. Om allt går väl borde Serbien få yttrandet i höst och kandidatstatus efter det. Vägen mot EU är inte enkel, men EU som helhet gynnas av ett stabilt, demokratiskt Serbien.

4. Välkomsthälsning

  Talmannen. – Innan vi fortsätter nedåt på talarlistan skulle jag bara vilja ta tillfället i akt och välkomna en gäst som följer vår debatt i dag, nämligen Serbiens biträdande premiärminister, Božidar Đelić. Ni är varmt välkommen, herr Đelić. Det är trevligt att ni är här.

5. Stabiliserings- och associeringsavtal EG/Serbien - Stabiliserings- och associeringsavtal mellan EG och Serbien (fortsättning på debatten)

  Talmannen. – Nästa punkt är fortsättningen på den gemensamma debatten om avtalet mellan EG och Serbien.

  Maria Eleni Koppa, för S&D-gruppen. – (EL) Fru talman! Även jag skulle vilja gratulera Jelko Kacin till den balanserade och detaljerade text som han har lagt fram. Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet stöder helhjärtat utsikterna till medlemskap för Serbien, ett land som har gjort oerhörda framsteg under de senaste åren och som är en hörnsten som befäster freden och stabiliteten på västra Balkan. Parlamentets godkännande av stabiliserings- och associeringsavtalet i dag är därför ett historiskt ögonblick, och vi välkomnar det. I Europaparlamentets resolution välkomnar vi också den ansökan om anslutning som landet har lämnat in, men vi betonar att fler åtgärder alltjämt måste vidtas.

Det måste stå klart att utvecklingen av regionalt samarbete fortfarande är unionens främsta prioritering på västra Balkan. Eftersom detta är fallet är samarbete mellan Serbien och Internationella brottmålsdomstolen ett absolut internationellt måste, och det måste fortsätta i snabb takt, inte för att EU vill det, utan för att rättsskipningen kräver en förlikning med det förflutna och gör det möjligt att förbättra förbindelserna mellan alla folk i f.d. Jugoslavien.

Vi får dock inte glömma att den serbiska befolkningen var offer i detta krig. Serbien är nu ett land med det största antalet flyktingar och internt fördrivna personer i Europa. Dessa personer behöver omsorg och bostäder och måste integreras på arbetsmarknaden. Unionen måste ge praktiskt stöd till alla insatser av detta slag, särskilt mot bakgrund av kreditkrisen. Vi välkomnar därför de serbiska och kroatiska presidenternas åtagande att finna gemensamma lösningar på flyktingproblemet.

Beslutet att inleda en dialog med myndigheterna i Kosovo är särskilt viktigt för stabiliteten i området. Vi stöder dialogen, som måste inledas så snart som möjligt, till förmån för alla som bor i Kosovo, och vi hoppas att detta kommer att bidra till en gemensam europeisk framtid för människorna i regionen. Som avslutning skulle jag vilja gratulera vice presidenten för den serbiska regeringen, Božidar Đelić, till hans uttalande i går till Europaparlamentets utrikesutskott, i vilket han sade att Serbien eftersträvar en historisk kompromiss om Kosovo. Denna kompromiss är verkligen nödvändig, och vi måste bidra till att den uppnås.

  Norica Nicolai, för ALDE-gruppen. – (RO) Fru talman! Som liberal måste jag framhålla att gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa är en grupp som alltid har stött utvidgningsprocessen, för vi tror på ett EU som omfattar alla dess medlemmar, det vill säga ett kraftfullt och enat EU. Som rumän kan jag inte annat än välkomna att Serbien slår in på denna europeiska väg, samtidigt som jag vill betona att Serbien är ett europeiskt land och dess färd mot EU inte kommer att slutföras utan svårigheter som beror på ett oroligt förflutet. Men Serbien måste blicka framåt och försöka glömma det som varit, för förlikning med det förflutna får inte stå i vägen för en framtid i EU.

Jag vill betona att det är mycket viktigt att Köpenhamnskriterierna tillämpas ordentligt, det vill säga på ett kraftfullt och noggrant sätt i hela regionen, och detta gäller även Serbien, för endast de ser till att de europeiska värderingarna, rättsstatsprincipen och livskraftiga demokratier respekteras. Jag anser att de senaste två åren efter det historiska beslutet att slå in på den europeiska banan visar att både regeringen i Belgrad och det serbiska folket är motiverade och fast beslutna. De tror helhjärtat på detta europeiska projekt, för vad kan vara viktigare än europeiska beslut som fattas av en regering som inte har tvingats fatta besluten på grund av rättsliga krav eller krav som föreskrivs av reglerna för detta politiska spel.

Det är också avgörande att Serbien stabiliserar sin ekonomi. Nu ser vi verkligen utmärkta tecken i den serbiska ekonomin. Det är av yttersta vikt att detta stabiliserar landets demokrati. Men en hel del uppmärksamhet måste fästas vid multikulturalism på Balkan, något som har varit en känslig fråga. Minoritetsproblemet i denna region får inte leda till att konflikter uppstår. Jag anser att en modell som främjar hjälp och stöd till minoriteter och är för kulturell förlikning är ett absolut måste.

  Marije Cornelissen, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Fru talman! Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen är en stark anhängare av Serbiens anslutning till EU. Därför gläder vi oss åt den sittande regeringens tydliga europavänliga kurs. Enligt min mening kommer dock ingen sida direkt att få några pris för sin hantering av anslutningsprocessen. EU låter sig helt enkelt lekas med.

För att stödja Serbiens europavänliga politik beviljades landet ett undantag från viseringskravet innan det till fullo hade uppfyllt kriterierna. Serbien mottog yttrandet i oktober, i utbyte mot att landet intog en moderat ståndpunkt i Kosovofrågan. EU sänder ut budskapet att detta är ett politiskt spel, inte ett iakttagande av kriterierna, och detta kommer att bli avgörande för anslutningsprocessen. Vi ska inte belöna Serbien för att landet beter sig som en mogen, europeisk demokrati. I själva verket bör vi förvänta oss att Serbien tar på sig ett ansvar som regional ledare när det gäller Kosovo och Bosnien som något självskrivet, utan att vi ska behöva belöna landet på samma sätt som man ger ett barn godis för att det har varit snällt.

Något som vi åtminstone bör göra är att sluta ge efter varje gång som jakten på Ratko Mladić och Goran Hadžić kommer på tal. Vi talar här om individer som begått förskräckliga krigsbrott och gjort sig skyldiga till folkmord. De ska inte kunna komma undan med mord. Serbien kan, och måste göra mer för att arrestera dem. Vi kan inte tillåta att ett fullständigt samarbete med Icty blir en bagatell, som man kan förbise i diplomatins intresse. Utlåtandet om detta måste göras av dem som är i stånd att bedöma huruvida Serbien samarbetar fullt ut, och detta är åklagare Serge Brammertz. Därför uppmanar jag er att rösta för vårt ändringsförslag.

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Serbiens framsteg mot ett medlemskap i EU befäster freden, och det med rätta, som så utmärkt bevisas i Kacinbetänkandet.

När jag var i Serbien i oktober förra året blev jag imponerad av Serbiens dynamiska, västorienterade och demokratiska regerings åtaganden och ansträngningar. Serbien har säkerligen mycket arbete kvar när det gäller rättsliga reformer och att bekämpa organiserad brottslighet. Vi i ECR-gruppen hoppas också att man ska få fast Ratko Mladić och överlämna honom till Haag, även om det inte alls är säkert att han befinner sig på serbisk mark. Det är emellertid helt avgörande att Serbiens framsteg återgäldas och belönas av EU och dess medlemsstater, nu till exempel genom att ratificera stabiliserings- och associeringsavtalet, inte minst eftersom vissa av Serbiens grannstater, som Kroatien, befinner sig mycket närmare en anslutning till EU.

Serbiens förbindelse med Kosovo är problematisk, men inte olöslig. Personligen anser jag att en rättvis, fullständig och slutgiltig uppgörelse som grundar sig på principerna om fördelning och ”land för fred”, som de vi ser i Mellanöstern, skulle vara den bästa vägen framåt. Enligt min mening bör EU utvärdera detta alternativ ordentligt under den kommande dialogen som den höga representanten har medlat fram. Att slå bort det skulle vara farligt på kort sikt, och det skulle bara permanenta Kosovos övergångsstadium i fråga om ett internationellt erkännande från EU, Nato och FN.

  Miloslav Ransdorf, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Fru talman! Den viktigaste figuren i serbisk historia, nationalhelgonet Sankta Sava, sade att serber är ett folk av både öst och väst. Utifrån detta uppstår problemet att de inte litar på folk från väst, för de ser sig själva som ett folk av öst, och de litar inte på folk från öst, för de ser själva som ett folk av väst. Serbien är i själva verket en bro mellan Öst- och Västeuropa, ett viktigt land för europeisk enighet, och till sist visar till och med den stora serbiska författaren Dobrica Ćosić i en roman, Vreme smrti (Dödens tid), att Serbien spelar en avgörande roll, där Europas enighet eller upplösning står på spel.

Jag anser att det är dags att vi inser att Serbien har en grundläggande betydelse för Europas enighet. Det är den viktigaste ekonomin på Balkan, och det kommer inte att bli någon europeisk enighet utan Balkan. Jag skulle vilja betona att vi har gemensamma uppgifter som vi kan ta itu med relativt omgående, som problemen med flyktingar i Serbien (Serbien har omkring 750 000 flyktingar på sitt territorium), miljöproblem (vissa går så långt tillbaka som 1990-talet) och driften av farleder för handelstrafik på Donau (vi har en tvärpolitisk arbetsgrupp i Europaparlamentet som sysslar med Donau). Vi skulle också vilja att man strävade efter att hjälpa Serbien med en djärv reformering av rättsväsendet och i kampen mot organiserad brottslighet.

  Nikolaos Salavrakos , för EFD-gruppen. – (EL) Fru talman! Jag anser att Jelko Kacins betänkande skapar en perfekt balans, och jag vill gratulera honom till detta. Serbiens framsteg i fråga om de reformer som krävs återspeglas i detta betänkande på ett realistiskt sätt. Så sent som i går gav Serbiens biträdande premiärminister en tillfredställande presentation av utvecklingen inför utskottet för utrikesfrågor.

Trots detta är samarbetet med Internationella brottmålsdomstolen, inbegripet överlämnandet av de sista brottslingarna som befinner sig på fri fot till Haag, en viktig återstående fråga, eftersom detta är ett grundläggande villkor för Serbiens framsteg mot anslutning.

Pressfrihet är ett av de största problemen som den serbiska regeringen måste lösa. Det får inte utövas politiska påtryckningar eller annat inflytande som minskar de serbiska journalisternas oberoende.

Ett annat problem som omger Serbien är det stora antalet flyktingar och internflyktingar som har bostadsproblem och är fattiga, samtidigt som arbetslösheten ligger på närmare 19 procent. Jag tycker att vi ska hjälpa Serbien, och vi får inte glömma att det här landet nyligen var i krig.

  Barry Madlener (NI). – (NL) Fru talman! Vi ska inte bara fokusera på att arrestera och ställa krigsförbrytaren Ratko Mladić inför rätta. Serbien har enorma problem med organiserad brottslighet. Ett antal talare har redan nämnt detta, och vi får inte underskatta dessa problem. Det stämmer att det har gjorts framsteg, men de är inte tillräckliga för att motsvara en godtagbar standard, inte på långa vägar.

En annan punkt är naturligtvis att Serbien är ett fattigt land, som alla dessa kandidatländer. Det är fattiga länder, och deras anslutning kommer att bli mycket kostsam för EU-medborgarna. Serbien är till och med mer korrupt än Rumänien och Bulgarien. Rumänien och Bulgarien skulle aldrig ha fått tillåtelse att ansluta sig till unionen. Detta kommer att leda till en stor mängd korruptionsproblem, och Serbien är ännu mer korrupt. Jag ser detta som ett särskilt besvärligt problem, och ett problem som man inte löser i en handvändning. Jag uppmanar er därför att inte underskatta det.

Dessutom kommer Serbiens potentiella anslutning, liksom undantaget från viseringskravet, att leda till mer emigration till Västeuropa, en emigration som inte kommer att gynna någon part.

  Adrian Severin (S&D). – (EN) Fru talman! Stabiliserings- och associeringsavtalet samt Serbiens europeiska integrering är viktiga för både Serbien och Europeiska unionen.

Jag skulle vilja belysa två punkter. För att förhandla om avtalet ordentligt och hantera integrationsprocessen på ett korrekt sätt bör EU börja med att fastställa och erkänna sina egna intressen. EU har ett olöst problem med Albanien, bristande geopolitisk samstämmighet på sin södra flank, och ett svart hål av organiserad brottslighet och korruption i Balkanområdet. Detta innebär att det i unionens kärna finns ett behov av en utvidgad, fungerande och sammanhängande marknad och bättre transportkorridorer i detta område. Inget av dessa problem kan lösas utan Serbiens hjälp.

För det andra måste vi försöka undvika att behandla Serbien som ett andraklassens EU-land och läxa upp det vid varje tillfälle som ges. Serbien har i sanning begått många synder, men det europeisk-atlantiska bidraget till de begångna synderna var också betydande. År 2011 är verkligen ett år av utmanande möjligheter för både Serbien och EU. Vi kommer inte att kunna vara situationen vuxna om vi inte lägger all narcissism åt sidan och behandlar Serbien som en jämlike.

Bara ett värdigt Serbien kan vara en pålitlig partner för en historisk förlikning på Balkan och en historisk återförening inom EU. Jelko Kacins betänkande utgör ett anmärkningsvärt bidrag i denna riktning.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag ansluter mig till de talare som har berömt och välkomnat betänkandet av min kollega Jelko Kacin, och jag instämmer helt i hans påpekande att Serbiens framtid ligger i Europeiska unionen och att Serbien kommer att bli en viktig aktör när det gäller att garantera säkerhet och stabilitet på västra Balkan.

Jag har gett mitt stöd till en strävan efter ett EU-medlemskap för länderna på västra Balkan under det senaste årtiondet, bland annat under min tid som vice ordförande för Balkandelegationen. Jag samarbetade nära med vår föredragande i kampen för viseringsfria resor, och det gladde mig när detta säkerställdes för bland annat Serbien för ett år sedan. Jag anser att detta verkligen är ett viktigt bidrag till kontakter mellan personer som också syftar till att utöka blickfältet och slutligen garantera säkerhet i ordets vidare mening.

Vissa av de utmaningar som Serbien står inför har redan nämnts. Jag skulle vilja lägga till något om utmaningen med den rättsliga reformen. I kommissionens lägesrapport från förra hösten framfördes oro om att återutnämningsförfaranden genomförs utan insyn, vilket äventyrar principen om rättsväsendets oberoende och ger en stor risk för politiskt inflytande. Detta är tydligen en nyckelfråga när det gäller rättsstatsprincipen.

När det gäller samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien i Haag talade Jelko Kacin i går kväll om för utskottet för utrikesfrågor att Serbien gör absolut allt i sin makt för att lokalisera och gripa de kvarvarande två åtalade individerna och överlämna dem till Haag, men Serge Brammertz, chefsåklagaren, sade i sitt tal till FN:s säkerhetsråd i september att Serbien måste överbrygga klyftan mellan landets bestämda åtagande och effektiviteten i verksamheten på plats. Vi ser inga resultat. Serbien måste inta en mer proaktiv inställning för att arrestera de brottslingar som befinner sig på fri fot, så jag befarar att det finns en klyfta mellan retoriken och verkligheten, och denna klyfta absolut måste överbryggas.

  Franziska Katharina Brantner (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Även vi förespråkar västra Balkans, och naturligtvis även Serbiens, anslutning till Europeiska unionen. Varje land är givetvis åtskilt, men regionen är internt förbunden, och åtgärder som vidtas av vart och ett av länderna i regionen påverkar processens resultat på ett avgörande sätt.

Mot denna bakgrund skulle jag åter vilja påpeka att för oss kan Serbiens anslutningsprocess inte fortgå utan ett definitivt klartecken från Internationella brottmålsdomstolen, och, som min kollega just sade, ett mer proaktivt och framför allt mer effektivt samarbete med domstolen på plats.

Det har också skett en positiv utveckling. Denna utveckling omfattade antagandet av lagen om jämställdhet mellan könen, som vi är mycket nöjda med. Det som vi vill se nu är att genomförandet verkligen sker snabbt, och vi uppmanar kommissionen att tillgängliggöra pengar för att stödja denna process. Om denna region vill växa samman behöver vi också fler kollektivtrafikalternativ i och genom regionen igen. Även i detta avseende uppmanar jag kommissionen att tillhandahålla mer stöd och finansiera detta område med hjälp av instrumentet för stöd inför anslutningen, eftersom vi är övertygade om att det som krävs är kontakt mellan folk och inte bara mellan ledare. Detta främjas i mycket hög grad om det blir enklare för människor i regionen att förflytta sig.

Rörlighet är också en fråga som jag kort skulle vilja nämna innan jag avslutar, särskilt med tanke på de registreringsskyltar till fordon som Belgrad fortsätter att utfärda för sju regioner i norra Kosovo. Vi uppmanar Belgrad att definitivt låta bli att utfärda dessa registreringsskyltar för Kosovo.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Fru talman! Serbien är ett europeiskt land. Serbien är en del av den europeiska historien. Serbien är en del av den europeiska kulturen. Serbien är inte bara en del av Europas geografi. Serbien måste därför vara en del av Europas politiska karta, så låt oss inte söka efter svepskäl för att förlänga Serbiens väg mot EU. Jag har intrycket av att EU ibland har avspisat landet, och att Serbien har behandlats annorlunda än vissa länder på Balkan. Denna ojämlikhet måste en gång för alla upphöra. Låt oss inte söka efter svepskäl – och jag betonar detta igen – som syftar till att förlänga Serbiens väg till EU. Den serbiska nationen har gjort tillräckligt och förtjänar en plats bland EU:s nationer så snart som möjligt.

  Bastiaan Belder (EFD). – (NL) Fru talman! Nu drar den ekonomiska krisen i Serbien och på västra Balkan ihop sig. Denna ovissa situation medför en fara för en förnyad populistisk och nationalistisk känslovåg. Kommissionsledamot Štefan Füle, är det inte dags att vi upprättar en utvecklingsfond för västra Balkan i linje med Marshallplanen efter kriget?

Herr kommissionsledamot, jag har en andra fråga till dig. I går informerades jag av en initierad person om en potentiell ny grogrund i Serbien. Det gäller de radikala islamska styrkornas verksamhet i Sandžak. Ett namn som har cirkulerat i detta avseende är namnet på den regionala islamska ledaren, mufti Muamer Zukorlić. Vilken specifik information har kommissionen i detta ärende, och vilka motåtgärder tänker man vidta?

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Fru talman! Tiotusentals bulgarer lever i östra Serbien, i områdena runt Bosilegrad och Caribrod. De är en etnisk minoritet som blev kvar i Serbien efter första världskrigets slut.

Det skulle inte ligga alltför långt från sanningen att säga att de tillhör de fattigaste folken i Europa. Det handlar inte bara om att den serbiska regeringen har misslyckats med att göra något åt detta – som att göra investeringar, få igång ekonomin i regionen en aning, utan i november förra året, utan förklaringar och i strid med landets internationella åtaganden, hindrades en grupp bulgariska medborgare från att ge stöd till barnen i regionen som kom för att studera i Bulgarien.

Jag skulle vilja påminna företrädarna för den serbiska regeringen att fri rörlighet för personer och öppna gränser är grundläggande värderingar i Europeiska unionen. Och innan ni har lärt er och tillämpar detta finns det ingen plats för er här.

  Elmar Brok (PPE). – (DE) Fru talman, fru Győri, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tacka Jelko Kacin för det som betänkande som han har lagt fram. Det innehåller en klar plädering för en ”ja”-röst.

För alla de frågor där vi fortsätter att kritisera Serbien, för alla de absoluta behov av interna reformprocesser, alla behov av samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien (Icty), för de frågor som rör kampen mot korruption, som är särskilt utbredd i Serbien med maffiaverksamhet som påverkar det ekonomiska livet, anser jag att kampen mot allt detta måste utkämpas under en flerårsperiod, och detta är ett villkor för att Serbien ska fortsätta på en inslagen europavänlig bana mot medlemskap i EU, vilket de fick ett bestämt löfte om i Thessaloniki. Vi måste hålla detta löfte.

Men jag skulle också vilja säga att det är nödvändigt att samarbeta med Serbien. Det räcker att se på regionens historia för att inse att en bestående fredlig utveckling bara kan uppstå om Serbien är med ombord och att vi därför måste se Serbien både som ett land som ansöker om framtida medlemskap i EU och som en viktig strategisk partner i hela regionens känsliga utveckling, och att vi, av denna anledning, borde vara en källa till uppmuntran och inte behandla Serbien sämre än stater som är EU-medlemmar eller som har kommit långt på vägen mot anslutning av något historiskt skäl, må de vara kort- eller långsiktiga. Med tanke på hur modigt president Boris Tadić har kämpat för en europeisk inriktning och hur hårt ansatt han är i Serbien är det absolut nödvändigt att vi stöder dessa politiska krafter och uppmuntrar dem, så att de lyckas visa sin befolkning att vägen mot Europa, i stället för en nationalistisk väg, är rätt väg för folket också.

Av denna anledning skulle jag vilja uppmana alla, och särskilt medlemsstaterna, att snabbt gå vidare med ratificeringsprocessen, och på detta sätt sända en signal om att de steg som Serbien tar mot Europa måste stödjas, så att vi kan skapa trygghet i regionen på lång sikt.

  Hannes Swoboda (S&D). – (DE) Fru talman! Jag var i Kroatien för några dagar sedan och aldrig har så mycket sagts om Serbien som under de senaste dagarna, särskilt i positiv mening och just på grund av det som Elmar Brok sade – de modiga åtgärder som Boris Tadić har vidtagit tillsammans med president Ivo Josipović – och jag är också medveten om att biträdande premiärminister Božidar Đelić är starkt engagerad i detta avseende – är viktiga steg mot EU. Det finns element av ett regionalt samarbete, men ett regionalt samarbete av stor politisk och humanitär betydelse. Det är därför mycket viktigt – och i detta avseende ställer jag mig helt bakom det som Elmar Brok och andra ledamöter har sagt – att vi uppmuntrar Serbien att fortsätta i denna riktning.

Detta gäller naturligtvis också förbindelserna med Bosnien och Hercegovina. Vi känner alla till att det är viktigt att Serbien deltar fullt och fast – och detsamma gäller Kroatien – för att detta land ska hålla samman och även genomföra lämpliga reformer. I detta avseende är Serbien verkligen modigt, och det är absolut nödvändigt med regionalt samarbete.

Ett kritiskt inslag som jag likväl skulle vilja ta upp är samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien (Icty). Jag hade givetvis bjudit in Serge Brammertz för att delta i utrikesutskottets arbetsgrupp som jag är ordförande för. Vi är inte helt nöjda när det gäller detta område – mer kan göras. Våra initiativ i detta avseende har inte varit riktigt tillfredställande. Jag skulle därför vilja uppmana alla att utöva påtryckningar för att detta ska ske.

Som Maria Eleni Koppa redan har sagt är detta inte bara en fråga för EU. Serbien måste också arbeta med dessa frågor för Serbien självt. I likhet med den ursäkt som har framförts i Vukovar, som otvivelaktigt kommer att läggas till landets historia, måste också kampen mot de individer som har begått grova brott fortsätta.

  Anna Ibrisagic (PPE). - Fru talman! Det går inte att undgå att märka att Serbien under den senaste tiden har gjort stora framsteg. Låt mig nämna några: en framgångsrikt avslutad visumliberaliseringsprocess, det regionala samarbetet på både trafik- och energiområdet, en politisk vilja att bidra till försoningsprocessen i regionen, och ett nytt politiskt ledarskap, ytterst synligt i president Boris http://en.wikipedia.org/wiki/Boris_Tadi%C4%87" \o "Boris Tadiæ" besök i både Srebrenica och Vukovar.

Alla dessa saker visar inte bara enskilda personers goda ledarskap och Serbiens stora vilja att ta ett steg närmare EU-medlemskap, utan också serbernas beslut att välja just ett sådant ledarskap.

Därför gläds vi åt att även stabiliserings- och associeringsavtalet mellan EU och Serbien nu är klart och att vi skickar tydliga signaler till Serbien om att vi ser resultaten av landets ansträngningar och att Serbien har en plats i EU-familjen.

Det är klart att många utmaningar kvarstår: kampen mot den organiserade brottsligheten, fortsatta juridiska reformer och en lösning på minoritetsfrågorna. De flesta av dessa problem är dock inte unika för Serbien, utan delas även av övriga Balkanländer.

En fråga som dock är ganska unik och som måste nämnas i sammanhanget är samarbetet med Haagtribunalen. Den politiska viljan hos Serbiens regering finns. Medvetenheten om att det är nödvändigt att fullfölja samarbetet med tribunalen finns också. Låt oss nu hoppas att Ratko Mladić snart återfinns i Haag.

  María Muñiz De Urquiza (S&D). – (ES) Fru talman! Jag har en minut på mig för att framhålla hur viktigt det är att vi fullbordar EU:s sammansättning med Serbiens medlemskap. Jag hoppas att det kan bekräftas i år på grundval av de stora framsteg som landet har gjort. Dessa framsteg har erkänts av rådet genom dess beslut att gå vidare med anslutningsprocessen och av parlamentet genom Jelko Kacins betänkande. Jag vill förövrigt gratulera honom till detta.

På denna minut måste jag också påpeka att de olika ståndpunkterna om Kosovo inom Europeiska unionen har uppmuntrat Serbien att göra ett tydligt åtagande gentemot Europa. Detta är grundläggande för att befästa fred och demokrati på Balkan och för att nå en konstruktiv strategi för regional integrering, något som åskådliggjordes vid mötet på hög nivå i Sarajevo som hölls den 2 juni under det spanska ordförandeskapet.

Jag hoppas att Serbien får EU:s fulla stöd för att genomföra de reformer av rättväsendet som krävs samt i kampen mot korruption och dialogen mellan regionerna.

  Eduard Kukan (PPE). – (EN) Fru talman! Serbiens starka beslutsamhet och betydande framsteg i integreringsprocessen gläder mig. Ingåendet av stabiliserings- och associeringsavtalet (SAA) och dess tillämpning är nästa viktiga steg på denna väg.

Den serbiska regeringen ska ha beröm för de åtgärder som har vidtagits för att nå detta skede. Jag är säker på att SAA kommer att ge landet konkreta ekonomiska fördelar och handelsfördelar på områden som miljö, energi, transport med flera. Tretton länder har hittills ratificerat avtalet. Jag hoppas att Europaparlamentets ratifikation kommer att uppmuntra resterande länder att fullborda förfarandet inom kort.

Både Serbien och EU har dock ytterligare utmaningar framför sig. Serbien måste åta sig att fullt ut samarbeta med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien när det gäller att dra de återstående krigsförbrytarna inför rätta. Det finns också ett akut behov av att kampen mot korruption och organiserad brottslighet utvecklas, samt ytterligare reformer inom den rättsliga sektorn och offentlig förvaltning. På samma sätt måste det serbiska parlamentet överge bruket av blanka mandat och den godtyckliga fördelningen av parlamentsplatser.

Slutligen kommer dialogen mellan Serbien och Kosovo att hamna på rätt spår, hoppas jag, och garantera att framtidsutsikterna för vanliga människor förbättras. Europaparlamentet har alltid varit en stark anhängare av västra Balkans integrering. Serbien är en central del av detta med detta åtagande …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Emine Bozkurt (S&D). – (NL) Fru talman! Detta är en viktig tidpunkt för stabiliteten på Balkan. Serbien har tydligt visat att landet har valt att arbeta mot en europeisk framtid, men det måste arbeta hårt för att nå dit. Det finns ett antal stötestenar på vägen mot ett möjligt EU-medlemskap. Utöver det har de två sista misstänka, Goran Hadžić och Ratko Mladić, som Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien söker, ännu inte arresterats. Tyvärr har Serbien misslyckats med att övertyga världssamfundet om att landet gör allt det kan för att hitta dessa brottslingar, något som tydligt framgår av chefsåklagare Serge Brammertz’ rapport.

Enligt Serge Brammertz’ mening har den serbiska regeringen, i stället för att göra sitt yttersta för att arrestera de misstänkta, i själva verket enbart gjort minsta möjliga som krävs av den. Det som vi behöver är ett tydligt och enat budskap från den serbiska regeringen. På samma sätt är det viktigt att kommissionen är beredd att utöva mycket större påtryckningar. Det är också viktigt att kvinnors och homosexuellas rättigheter står kvar överst på Serbiens dagordning. Jag förväntar mig att Serbien ska göra allt i sin makt för att godkänna ett insynsvänligt förfarande.

  Kinga Gál (PPE). - (HU) Fru talman, fru Győri, herr kommissionsledamot! För det första förtjänar både föredraganden och skuggföredraganden gratulationer för de lämpliga kompromisser som de har kommit fram till i denna text och för att ha utarbetat ett bra betänkande. Förra året gjorde Serbien stora framsteg mot en integrering i många avseenden, något som man också uppmärksammar i betänkandet, och jag skulle därför bara vilja ta upp några få punkter.

En av dessa är frågan om viseringsfria resor, som de serbiska myndigheterna borde ta på stort allvar, och i framtiden borde de göra sitt yttersta för att råda sina medborgare att inte missbruka denna möjlighet, eftersom ungdomars framtida tillgång till europeiska möjligheter annars kommer att försämras, för denna viseringsliberalisering – som vi alltid har gett vårt stöd till – handlar just om att förena de unga generationerna och minska skillnaden gentemot EU, och detta får inte äventyras. Samtidigt måste Serbien omedelbart göra framsteg när det gäller samarbetet med den internationella tribunalen och skapa resultat i förhandlingarna med Kosovo.

Men det som jag skulle vilja betona är frågan om minoriteters rättigheter, som förtecknas i Köpenhamnskriterierna. Det gläder mig att man i betänkandet har uppmärksammat dessa frågor i god tid, för Serbien måste fortsätta att vidta åtgärder på detta område: lagarna om Vojvodinas status och om nationella råd måste tillämpas i praktiken på ett sätt som gör det möjligt att de får verkan i verkligheten. Europeiska unionen måste dock dra lärdom från anslutningarna 2004 och 2007 att dessa …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Fru talman! Det beslut som rådet har fattat för att inleda förfarandet för att ratificera stabiliserings- och associeringsavtalet kommer att uppmuntra Serbien att fortsätta sin reformering i syfte att uppfylla Köpenhamnskriterierna. Ikraftträdandet av detta avtal kommer att skapa handel mellan EU och Serbien och ge verkliga utsikter till EU-medlemskap.

Hittills har betydande framsteg gjorts, särskilt i fråga om samarbetet med Europeiska unionens rättsstatsuppdrag i Kosovo (Eulex Kosovo), på områdena reformering av rättssystemet och i kampen mot korruption. Samtidigt anser jag att en vägran att erkänna Kosovos oberoende inte får stå i vägen för Serbiens euroatlantiska strävan. Framför allt har den serbiska regeringen visat att den är redo att delta i en ny dialog med Kosovo under EU:s beskydd.

Jag skulle också vilja nämna den centrala roll som Serbien spelade när det gällde att trygga freden på Balkan. I detta avseende anser jag att det är av största vikt att fortsätta en politik med öppna dörrar mot alla länder på västra Balkan. Rumänien har gett sitt oförbehållsamma stöd till regionens utvidgning mot EU och Nato, med ett särskilt omnämnande av Serbien.

Jag ska avsluta med att betona att landets ansträngningar och strävan måste erkännas av EU-länderna och samtidigt uppmuntras. Det är vår plikt att stödja våra partner på Balkan och följa dem längs den euroatlantiska väg som de redan har slagit in på.

  Andrey Kovatchev (PPE). – (BG) Fru talman, fru Győri, herr kommissionsledamot! Först av allt skulle jag vilja tacka föredraganden Jelko Kacin för det fina arbete som detta betänkande utgör. Serbiens och västra Balkans framtid ligger i Europeiska unionen. Jag är övertygad om att de historiska misstag och orättvisor som drabbade Balkan under förra århundradet enbart kan övervinnas genom europeisk integrering.

Vårt gemensamma mål är att ändra de aktuella gränserna från skiljelinjer till förenande band. Det ska inte ha betydelse om medborgarna bor på den ena eller andra sidan en gräns, oavsett deras etnicitet: oavsett om de är i Niš eller i Kalotina, i Caribrod eller i Sofia, i Priština eller i Leskovac, europeisk integrering är den enda vägen mot stabilitet, säkerhet och välfärd, för de serbiska medborgarna och för deras grannar.

Jelko Kacins betänkande innehåller synpunkter på det som har uppnåtts och det som fortfarande måste göras i Serbien. Serbien har vårt stöd på sin väg mot integrering, och kommer att ha det fortsättningsvis. Men vi östeuropéer kan ge våra serbiska vänner vissa goda råd för att hindra dem från att upprepa våra misstag.

Ett sådant råd skulle vara att öppna akterna från det repressiva kommunistsystemet i Jugoslavien. I Bulgarien har vi en bitter erfarenhet av vad ett fördröjt öppnande av arkiven medför. Den tidigare underrättelsetjänsten är nära knuten till korruption och organiserad brottslighet i regionen. Jag gratulerar Serbien till dess försök att begränsa kommuniststrukturernas inflytande på regeringen. Ett demokratiskt lands framtid ska inte kontrolleras av dess totalitära förflutna.

Vi östeuropéer är fullt medvetna om de tidigare kommunisternas manipulering. De gör allt i sin makt för att framställa sin verksamhet som ett skydd av nationens intressen. Låt er inte luras. Det enda som engagerar dem är saker som ligger i deras egna intressen.

Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar också framtiden. Ett öppnande av den kommunistiska underrättelsetjänstens arkiv kommer att ge EU en tydlig signal om att Serbien vill bryta med den regim som utestängde landet från Europa under årtionden. Medborgarna i f.d. Jugoslavien har rätt att känna till sin historia som var nutid för inte så länge sedan.

Jag önskar Serbien lycka till på sin väg mot europeisk integrering, som vi stöder. Vi ser fram emot att ha landet i den demokratiska EU-familjen.

  Georgios Koumoutsakos (PPE). – (EL) Fru talman! Jag vill inleda med att tacka föredraganden för hans utmärkta arbete och för den text om Serbien som han har lagt fram. Undertecknandet av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan EU och Serbien är en mycket viktig utveckling för både Serbien och Europeiska unionen. Nu är nästa steg, nästa viktiga steg, att Serbien får status som kandidatland. Jag anser att vi bör besluta om detta i december nästa år. Vi får inte glömma att 2011 är året före val för Serbien, med parlamentsval och lokala val i mars 2012.

De av oss som hade möjlighet att lyssna till biträdande premiärminister Božidar Đelić i utskottet för utrikesfrågor i går såg Serbiens engagemang och beslutsamhet att göra allt i sin makt för att uppfylla de europeiska kriterierna och förutsättningarna. Vi hörde också Serbiens och den serbiska regeringens positiva och konstruktiva ståndpunkt om en grundläggande dialog med Priština. Vi måste ge Serbien uppmuntran.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE). – (LT) Fru talman! Med tanke på rådets slutsatser om de framsteg som Serbien har gjort på reformeringsområdet bör vi gratulera landet, men tyvärr finns det några ärenden som oroar oss. Efterhand som Serbien närmar sig Europeiska unionen måste en enorm insats göras på vissa områden, särskilt i fråga om förbättringar av affärsklimatet i Serbien. Litauiska investerares erfarenheter väcker rimliga frågor om affärsmiljön och skyddet av investeringar i Serbien. Den serbiska regeringen anklagade litauiska företag, som hade investerat 34 miljoner euro, för försummelse och, i strid med avtalet mellan Serbien och Litauen där investeringsfrämjande och ömsesidigt skydd föreskrevs, sades privatiseringskontraktet upp. Serbien måste hitta lämpliga verktyg för att garantera öppenhet, en förutsägbar affärsmiljö och ta itu med byråkratiska begränsningar, rättsosäkerhet och liknande frågor. Det säger sig självt att vi stöder Serbiens mål att integrera landet i EU och hoppas att Serbien kommer att ta itu med problemen.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). - (HU) Fru talman, fru Győri, kommissionsledamot Füle! Vi avslutar inte bara en process, utan jag hoppas att vi också kommer att vara i stånd att inleda anslutningsförhandlingar i år, med tanke på att Serbien har gjort ansenliga framsteg den senaste tiden. Jag skulle vilja nämna att chefsåklagare Serge Brammertz själv anser att samarbetet med den internationella tribunalen i Haag är oklanderligt. Detta var länge en känslig fråga. Detsamma gäller ett partnerskap med Nato, och det som jag anser vara särskilt viktigt i fallet med västra Balkan är Serbiens berömvärda minoritetspolitik som skulle kunna vara en förebild för många EU-medlemsstater, eftersom det omfattande kulturella oberoende som man ger uttryck för i den genuina verksamhet som bedrivs av olika nationella minoritetsråd garanterar minoriteternas fortsatta existens. Dessutom är framsteg i Kosovofrågan, som är en känslomässigt mycket komplicerad och komplex fråga, oerhört viktiga, men Serbien har slagit in på en mycket bra bana …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Ivo Vajgl (ALDE). – (SL) Fru talman! Betänkandet av min kollega Jelko Kacin är lika realistiskt som uppmuntrande.

Serbiens fullständiga integrering i EU ligger i den europeiska stabilitetens och säkerhetens intresse. Dess integrering kommer också att innebära en eliminering, eller ett stort steg mot elimineringen av gråzonen i sydöstra Europa.

Jag stöder Serbien och dess strategiska mål, som vicepresident Božidar Đelić har informerat oss om.

Serbien har lösningen i sin hand, och Serbien måste uppfylla kraven. Detta kan också vara ett tillfälle att sända ut budskapet till den serbiska allmänheten att general Ratko Mladić borde vara en orsak till skam, inte stolthet för det serbiska folket.

Jag skulle vilja betona att jag välkomnar alla de åtgärder som den serbiska regeringen och den serbiska allmänheten har vidtagit som syftar till att bygga ett gott grannskap. Samtidigt måste jag påpeka att gränsen är en av de centrala frågorna när det kommer till grannförbindelser.

  Ulrike Lunacek (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Även jag skulle vilja uttrycka mitt stöd för Serbiens anslutning till Europeiska unionen och idén att det serbiska folket har en framtid i ett gemensamt Europa, precis som västra Balkan som helhet har en framtid där. Personligen vill jag också ge stabiliserings- och associeringsavtalet grönt ljus, även om jag samtidigt anser mig tvungen att påpeka att Serbiens samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien (Icty) fortfarande inte är vad det borde vara. Även jag hoppas att en majoritet i kammaren kommer att rösta för vårt ändringsförslag och att Serge Brammertz’ ord kommer att fortsätta att gälla i framtiden.

Jag skulle vilja tacka Jelko Kacin för hans betänkande och för hans, på sina ställen, mycket positiva redovisning av de framsteg som har gjorts i Serbien och samtidigt av de delar som fortfarande är oroande.

Jag kommer nu att gå över till förbindelserna med Republiken Kosovo. Som parlamentets föredragande för Kosovo vädjar jag till den serbiska administrationen. Jag lyssnade mycket noga till det som biträdande premiärminister Božidar Đelić hade att säga i går när han meddelade att villigheten att ingå detta historiska avtal finns, men att det också tydligt måste framhållas att dialogen mellan Republiken Serbien och Republiken Kosovo …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Fru talman! Jag skulle vilja börja med att uttrycka mitt stöd för ett ingående av ett associeringsavtal med Serbien.

Serbien var, och fortsätter att vara, ett inflytelserikt land på Balkan. Men medborgarna i detta land har betalat för sina politiska ledares misstag i många långa år. Dessa ledare drog in landet i en svår politisk situation med sina riskfyllda beslut. Om vi vill skapa långsiktig stabilitet i den politiska situationen på Balkan måste vi emellertid upprätta öppna och korrekta förbindelser med alla länder i regionen.

Serbien måste därför vara en lika seriös partner för oss som de andra stabila länderna i regionen är, för att vi, i en öppen dialog och genom gott samarbete, ska hjälpa landets invånare att integreras så snart som möjligt och även eventuellt träda in i gemenskapen av fria, demokratiska EU-länder.

  Krisztina Morvai (NI). - (HU) Fru talman! För mig som ungrare är det ett stort nöje att Ungern innehar ordförandeskapet, och jag önskar rådet all lycka. Trots detta gav detta tal om Serbiens anslutning till EU en svag känsla av sorgsenhet och en känsla av att något saknas. Detta berodde på att det sällsynt grymma människorättsbrott som begicks mot ungrarna i Vojvodina inte nämndes, och jag skulle vilja fråga om det ungerska ordförandeskapet eller kommissionen känner till rapporterna från mänskorättsorganisationer och observatörer, för det första fallet med de unga männen i Temerin. Fallet med de unga männen i Temerin är ett exempel på ett upprörande brott mot de mänskliga rättigheterna där fem unga män dömdes till en överdrivet sträng dom på totalt 61 år i fängelse för ett barslagsmål, en dom som de måste avtjäna under tredjevärldens förhållanden, torterade och utsatta för inhuman och grym behandling. Detta förvärras av det faktum att de grövsta brott som begåtts mot ungrare samtidigt inte utreds. Känner ni till …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! I strid med åsikten hos förespråkarna för EU som ser allt i rosenrött är anslutning till unionen inte i sig tillräcklig för att lösa alla konflikter i ett slag. Särskilt i fallet med ansökarstaten Turkiet kan man se att EU utövar dubbelmoral. Serbien är, när allt kommer omkring, berett att delta i samtal med Kosovo, även om EU:s inställning är uppenbart inkonsekvent: i Bosnien ska åtskilliga etniska grupper sammantvingas i en multikulturell stat medan det i Kosovo anses legitimt för en enda etnisk grupp att bryta sig ut från en stat.

Serbien har inte bara uttryckt sin vilja att samtala med Kosovo; landet har också bett om ursäkt för folkmordet i Srebrenica. Trots detta fortsätter man att anklaga Belgrad för att misslyckas med att samarbeta ordentligt med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien i Haag. Brotten mot mänskliga rättigheter i Turkiet å andra sidan, där man bestraffas för att helt enkelt diskutera det armeniska folkmordet, är tydligen något som vi kan överse med.

Anklagelsen mot Kosovos premiärminister Hashim Thaçi för handel med människliga organ visar också att krigsbrott inte kan betraktas ensidigt. Dessa anklagelser måste redas ut fullständigt. För EU-medlemskap är det mycket viktigt att Serbien och Kosovo först löser sin tvist.

  Victor Boştinaru (S&D). – (EN) Fru talman! Stabiliserings- och associeringsavtalet med Serbien innebär att Serbien har tagit ytterligare ett viktigt steg i integreringsprocessen mot EU. Vi talar om ett land vars framsteg under de senaste åren redan har varit imponerande, och jag anser att en ytterligare politisk och ekonomisk integrering på grundval av stabiliserings- och associeringsavtalet kommer att ge Serbien den slutgiltiga knuff framåt som landet behöver på vägen mot EU.

Med tanke på Serbiens viktiga roll på västra Balkan kommer avtalet att påverka både Serbien och EU positivt, men också regionen som helhet kommer att gynnas genom förstärkt säkerhet, stabilitet och utveckling. Det kommer också att skapa en stabil grund för utvidgningsprocessen på västra Balkan.

Jag hoppas att processen med stabiliserings- och associeringsavtalet kan avslutas så snart som möjligt, efter att man har fått grönt ljus från Europaparlamentet. Jag uppmanar därför medlemsstaterna att se till att ratificeringsprocessen genomförs så smidigt och snart som möjligt.

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Fru talman! Samarbete med våra europeiska grannar är ett viktigt inslag i EU:s politik. Serbien är, i likhet med alla länder på Balkan, ett mycket speciellt fall. På grund av Jugoslaviens upplösning på 1990-talet och de krig som utkämpades där brottas dessa länder med ekonomiska och politiska problem än i dag. Europeiska unionens uppgift är att stödja dessa länder och hjälpa dem. Av historien har vi lärt oss att den politiska situationen i regionen påverkar hela kontinenten, och att vi alla känner av dessa följer under lång tid.

I viss mån bär EU ansvar för de inträffade händelserna. Av denna anledning har vi en allt större moralisk plikt gentemot dessa länder, och de avtal som vi diskuterar i dag – samarbete på alla områden och åtgärder för att underlätta för medborgarna i dessa länder – är nödvändiga, inte minst för att undvika att historien upprepar sig.

  Zoran Thaler (S&D). – (SL) Fru talman! I dag har det åter bevisats att ett demokratiskt och europeiskt Serbien har många allierade i Europeiska unionen.

Det är ett faktum att ett demokratiskt och europavänligt Serbien har möjlighet att gottgöra en 20 år lång försening av utvecklingen av demokrati, ekonomi och medborgarnas levnadskvalitet.

Serbiens demokratiska regering och president Boris Tadić förtjänar vårt stöd. Serbien är nyckeln till stabilitet på Balkan. Ett modernt, europeiskt Serbien bär ett stort ansvar här.

Landet ansvarar för det första för att säkerställa en stabil, europeisk, fredlig och bättre framtid för sina grannar Bosnien och Hercegovina och för det andra för att nå en historisk kompromiss med den närbelägna albanska nationen.

Båda dessa inriktningar är den sittande serbiska regeringens mål, så låt oss samarbeta med den och stödja dess mål.

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Fru talman! Kommissionsledamot Štefan Füle sade att det är helt upp till Serbien att göra rätt val. Detta är utan tvivel fallet, men samtidigt måste vi vara medvetna om att denna process bör stärkas, och de nya medlemsstaterna känner till detta. Serbien gjorde rätt val när man undertecknade stabiliserings- och associeringsavtalet. Landet åtog sig att genomföra en rad obestridligen svåra reformer. Från Europaparlamentets sida måste vi stärka dessa reformer, för det är inte bara regeringen utan framför allt samhället som måste göra det rätta europeiska valet. När jag var observatör vid den konstitutionella folkomröstningen sade jag till serberna, och jag sade till mina europeiska kolleger, ”se på Belgrad och dess folk, serberna – de är européer, och vi borde hjälpa dem på vägen till reformer”. Jag anser att allt som sker under processen för att ratificera stabiliserings- och associeringsavtalet, liksom Europaparlamentets resolution, kan vara till stor hjälp för Serbien på denna väg.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka ledamöterna för denna rika debatt som har visat parlamentets konstruktiva stöd för Serbiens europeiska integreringsprocess. Det stöd som parlamentet har gett processen att ratificera stabiliserings- och associeringsavtalet är en viktig signal till Serbien, och den kommer att bidra till att intensifiera landets ansträngningar på dess väg mot EU.

Jag vill kort beröra några frågor som togs upp under debatten. Först skulle jag vilja vända mig till Bastiaan Belder när det gäller Sandžak. Jag skulle föredra att tala om en politisering av frågan om muslimsk representation i stället för en våg av radikal islamism. Mot denna bakgrund ser vi fram emot nästa val till det bosniska nationalrådet i april i år, som kan förväntas bli fredligt och som kommer att bidra till att främja dialog och undvika radikalisering.

På tal om utvecklingsfonden för vi en nära dialog med Serbien och andra länder på västra Balkan om hur instrumentet för stöd inför anslutningen ska användas på bästa sätt och göras mer effektivt. När det gäller stödet för teknisk utveckling är det föremål för eftertanke.

När det gäller Krisztina Morvais fråga vill jag säga att vi fäster särskild vikt vid de mänskliga rättigheterna och skyddet av minoriteters rättigheter. Jag kommer att skriva till henne och ta upp det konkreta fall som hon hänvisade till i sitt anförande.

Personligen är jag mycket uppmuntrad av Serbiens seriösa och konstruktiva inställning till det nuvarande stadiet i utvidgningsprocessen. I går talade vi om problem; i dag talar vi om att Serbien är på rätt väg för att ta itu med den viktiga frågan om rättslig reform till exempel. Detta är en bra grund för Serbien att till fullo kunna utnyttja den integreringspotential som året 2011 erbjuder.

  Enikő Győri, rådets ordförande. – (HU) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tack för denna utmärkta debatt. Det har gjorts utmärkta iakttagelser om ett utmärkt betänkande, och det faktum att majoriteten av frågorna som tagits upp här innefattas i betänkandet visar, enligt min mening, på betänkandets förträfflighet. Jag anser alltså att det är en utomordentlig grund för diskussion.

Ni har alla bekräftat att detta inte handlar om en fullbordad process, utan i stället om en början. Efter denna början tror jag att alla de frågor som även ni har tagit upp i debatten kommer att diskuteras. Det har gjorts stora framsteg, och det är därför som vi har nått så långt som vi gjort i processen, och det finns fortfarande mycket kvar att göra. Ni har själva tagit upp många viktiga frågor, som fördjupad demokrati, flyktingar, utveckling av en affärsmiljö, problem som hör samman med viseringsfritt resande och situationen för minoriteter.

Vi har hört att minoritetspolitiken i Serbien har utvecklats i betydande omfattning, som Csaba Sándor Tabajdi också framhöll, men samtidigt gäller Köpenhamnskriterierna, och kommissionen har uppmärksammat detta. Det är en viktig pekpinne för oss, och vi kommer att bevaka detta noggrant i varje insats och varje bedömning som vi gör.

Det har också sagts att situationen är bräcklig. Jag instämmer helt i det, och det är därför som det är särskilt viktigt att vi uppmuntrar Serbien att fortsätta på denna väg. Elmar Brok och Hannes Swoboda påpekade också detta. Jag anser att det viktigaste, som Norica Nicolai också nämnde, är att Serbien har fattat detta beslut av egen vilja. Serbien är intresserat av Europeiska unionen och ett EU-medlemskap, och vi kommer att bidra till denna process på alla tänkbara sätt. Jag betraktar det faktum att de har valt denna väg av egen vilja som en garanti för att Serbien kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder. Jag är övertygad om att parlamentet kommer att ge sitt samtyckte till stabiliserings- och associeringsavtalet efter denna heltäckande debatt.

  Jelko Kacin, föredragande. – (SL) Fru talman! Dagens rika debatt är det bästa exemplet på ett livligt intresse och stöd för Serbien här i Europaparlamentet och i andra EU-institutioner.

Bland alla de utmaningar som landet ärvde från krigen på 1990-talet befinner sig nu Serbien huvudsakligen i processen att fastställa grunderna för rättsstatsprincipen.

Den rättsliga reformen, som inleddes 2009, är fortfarande ofullständig i många aspekter, men detta kräver systematisk korrigering.

Rättsstatsprincipen är den viktigaste punkten i Köpenhamnskriterierna. Serbien måste säkerställa oberoende, duglighet och effektivitet hos sina rättsinstanser för att garantera rättssäkerhet och ekonomisk utveckling.

Vi välkomnar de ansträngningar som Belgrad nyligen gjort för att begripa dessa utmaningar. Återlämnande, det vill säga att lämna igen konfiskerad egendom och skydda privat egendom, är en del av detta.

Jag ser fram emot att talmannen för Serbiens nationalförsamling kommer hit. Denne ska besöka Europaparlamentet redan denna månad. Vi måste stärka det serbiska parlamentets och alla dess ledamöters roll och ansvar.

Vi måste också bli bättre på att dra till oss den serbiska oppositionen, som måste ta på sig mer ansvar och se till att Serbiens integreringsprocess blir framgångsrik.

Framläggandet av den serbiska regeringens svar på kommissionens frågeformulär, som premiärminister Mirko Cvetković kommer att överlämna till kommissionsledamot Štefan Füle denna månad, är ett historiskt steg för den serbiska staten och för alla dess medborgare.

Jag tror att detta steg kommer att bli mycket betydelsefullt och framgångsrikt, och det är därför som jag också önskar det ungerska ordförandeskapet all framgång med att främja europavänliga krafter i Serbien.

Jag vet att den serbiska regeringens kontor för europeisk integrering, som leds av Milica Delević, gör ett utmärkt arbete, och samarbetet kommer därför att gå smidigt.

Dessutom är det faktum att Božidar Božo Đelić närvarar här i dag, Serbiens biträdande premiärminister och minister med ansvar för vetenskap, ett tecken på det stora intresset från den serbiska regeringens sida för vårt arbete och för Serbiens framtid i EU.

Avslutningsvis skulle jag vilja låta er ta del av en tanke.

För mindre än tre år sedan befann sig Serbien på gränsen till självpålagd isolering. I dag har faran bedarrat, och Serbien tar bestämda steg på vägen mot EU. Hur fort Serbien kommer att utvecklas beror enbart på landet självt.

Med denna resolution uppmuntrar vi Serbien på denna historiska väg, och vi sänder ett tydligt budskap till Serbien att vi uppskattar landets framgångar och erkänner alla de utmaningar som det står inför.

  Talmannen. – Den gemensamma debatten är härmed avslutad.

Ett resolutionsförslag för att avsluta debatten har lagts fram av utrikesutskottet. Omröstningen om detta kommer att äga rum i morgon kl. 12.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Jag välkomnar och stöder alla åtgärder som leder till en snabb integrering av Serbien i EU, eftersom en majoritet av serberna vill se denna integrering. Men samtidigt skulle jag vilja påstå att de flesta brister som serberna klandras för i Europaparlamentets resolutionsförslag kan sägas bottna i vissa EU-länders destruktiva engagemang på Balkan under tidigare år och Natos direkta anfall mot Serbien. Vi bör underlätta Serbiens inträde i EU, eftersom medlemskap inte är en belöning för landet, utan en möjlighet för EU att bidra till att lösa många av de problem som det faktiskt orsakar, direkt eller indirekt. Jag skulle vilja fästa brådskande uppmärksamhet på behovet av en mycket försiktig och balanserad strategi för etniska minoriteter i Serbien. I Europaparlamentets förslag till resolution talar man om att ”lösa frågan med den albanska minoriteten” i Serbien och om att respektera dess ”rätt till regionalt oberoende”. Om problemen med minoriteter ska ”lösas” genom upprättandet av en gemensam lagstiftning som ger dem särskilda rättigheter kommer det att bli en ”lösning” med katastrofala följder för den berörda staten, och detta gäller inte bara Serbien. Det enda sättet att garantera rättigheter för minoriteter är att konsekvent främja och försvara individuella mänskliga rättigheter.

  Csanád Szegedi (NI), skriftlig. – (HU) Ungern ratificerade stabiliserings- och associeringsavtalet mellan EU och Serbien den 16 november 2010. Ungern, som vid den tidpunkten förberedde sig för att ta över rådets ordförandeskap, lärde sig inte av sina historiska misstag, när det kunde ha villkorat Rumäniens anslutning med regionalt oberoende för de inhemska ungerska minoriteterna i Transsylvanien. Följderna av detta förlorade tillfälle märks än i dag: ungerska kyrkogårdar skändas. Det pågår ett tyst folkmord på ungrare i Transsylvanien. Genom stabiliserings- och associeringsavtalet mellan EU och Serbien måste Europeiska unionen och det ungerska utrikesministeriet stärka skyddet av minoriteter. Det finns ett stort tryck på EU att visa kandidatländerna att anslutningen till EU är ett nåbart mål om man ingår och påskyndar associeringsavtal. Medan Jobbik stöder Kroatiens anslutning till exempel, för Kroatien är ett land som uppfyller kriterierna, motsätter det sig starkt ytterligare skyndsamma steg mot Serbien. Ett villkor för att anslutningsprocessen ska fortsätta måste vara ett fastställande av ett mycket omfattande självstyre för den inhemska ungerska minoritet som bor i Serbien, däribland fullständigt regionalt och kulturellt oberoende. Vi får inte heller avfärda idén att göra det möjligt för befolkningen i Vojvodina att uttrycka sin vilja när det gäller deras regionala status genom en folkomröstning, och därmed i viss mån mildra de outplånliga oförrätter som ungrare lidit vid Trianon.

(Sammanträdet avbröts kl. 10.25 och återupptogs kl. 10.30.)

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

6. Resultat av det belgiska ordförandeskapet (debatt)

  Talmannen. – Ärade kolleger! Jag vill välkomna premiärminister Yves Leterme. För sex månader sedan höll det belgiska ordförandeskapet sin presentation. Nu har vi fått en presentation av det belgiska ordförandeskapets resultat: lagstiftning, Europeiska utrikestjänsten, finansiell övervakning, medborgarinitiativet, budgeten – vi kommer att diskutera alla dessa punkter.

Även ordförande José Manuel Barroso, som närvarar här med oss, ska vara välkommen, liksom ni alla.

– Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden: Resultat av det belgiska ordförandeskapet.

  Yves Leterme, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, herr Barroso, ers excellenser, mina damer och herrar! Även om detta kan verka aningen olämpligt här i Europaparlamentets kammare skulle jag trots allt vilja börja mitt tal med att citera en nordamerikansk tänkare, Ralph Waldo Emerson, som sade, och jag citerar:

(EN) ”Gå inte dit stigen leder. Gå i stället där det inte är någon stig och lämna ett spår.”

(FR) Med andra ord: ”Gå inte dit stigen leder. Gå i stället där det inte är någon stig och lämna ett spår”.

Detta är exakt vad vi har gjort dessa senaste sex månader, tillsammans med er alla. Belgien, mitt land, uppmanades att ta på sig uppgiften som EU:s roterande ordförandeskap efter Lissabonfördragets ikraftträdande.

Det stämmer att vi inte beträdde för oss helt okänd mark, men det var ändock nödvändigt att upprätta kriterierna för EU:s nya funktion enligt det nya fördraget, med de nya institutioner som EU har utrustat sig med. Därför gjorde vi, troget den belgiska traditionen, mitt lands tradition, vårt yttersta för att få institutionerna att fungera optimalt i syfte att skapa rätt prejudikat.

Jag tycker mig kunna säga er att EU, som det strukturerades enligt Lissabonfördraget, i dag fungerar, och fungerar väl. Unionen har skaffat sig ett nytt instrument för att övervaka finanssektorn. Detta ska förhoppningsvis hindra att kriser, som den vi fortfarande kämpar med att frigöra oss ifrån, uppstår igen. Den ekonomiska styrningen har utvecklats. Överenskommelse har nåtts när det gäller 2011 års budget, och, viktigast av allt, på dessa sex månader ingicks närmare 40 avtal av lagstiftningskaraktär mellan parlamentet och rådet.

Vår beslutsamhet att respektera både andan och lydelsen i Lissabonfördraget var ett val för unionens framtid, en investering i ett ännu närmare samarbete. För att uppnå detta under ordförandeskapet följde vi två viktiga riktlinjer.

För det första ville vi inte driva på oss själva. I stället införlivade vi vårt program, det belgiska programmet med dess fem prioriteringar, i den europeiska dagordningen, i kommissionens program, i den kraft som alstrats av stats- och regeringschefer på rådsnivå, i programmet för trojkan med våra spanska och ungerska kolleger.

(NL) För det andra: På samma sätt som vi inte ville påtvinga någon en belgisk dagordning uttalande vi oss för ett, vad jag skulle vilja kalla, ordförandeskap som är öppet för alla. Vi försökte i själva verket att samarbeta så nära som möjligt med alla EU-institutioner, respektera andan och lydelsen i Lissabonfördraget och enbart spela rollen som kontaktperson och inget mer.

Vi samarbetade med alla parter, självklart med parlamentet och kommissionen, men även med Europeiska rådets nya ständiga ordförande, den höga representanten och givetvis med medlemsstaterna, men jag anser mig kunna påstå att vi, under hela vår ämbetsperiod, fäste särskild vikt vid att samarbeta konstruktivt med parlamentet, vars befogenheter har stärkts påtagligt enligt de nya reglerna, och göra det med ett öppet sinne.

Det skulle naturligtvis vara mer klädsamt med en viss blygsamhet i dag, men jag måste säga att tillsammans med er har vi sett till att denna metod blev framgångsrik. Dessutom är dagens union ett samspel mellan institutionerna och medlemsstaterna. Jag anser att denna metod har fungerat, och att den kan fortsätta fungera, för den var och är resultatinriktad, inte imageskapande. Detta gäller vårt ordförandeskap, men det gäller faktiskt också Europaparlamentet, även om det är något som ni måste bedöma.

I detta fall skulle jag trots allt, som talesman för den belgiska regeringen och mina kolleger som har skött det roterande ordförandeskapet, vilja uttrycka min uppskattning och tacksamhet för ert samarbete. Jag tror att jag vågar påstå att de flesta av de avtal som vi har ingått till syvende och sist antogs med en mycket bred majoritet. Detta bevisar att våra debatter håller en hög kvalitet – och detta borde lugna EU-medborgarna – och det bevisar att ni har prioriterat det som gynnar EU genom att placera det högt ovan nationella intressen.

Men nu är dessa sex månader över. Vi kan naturligtvis inte älta det förflutna. Under de kommande månaderna och åren kommer vi faktiskt att ha mer att göra än någonsin, för vår union, vårt samhälle, står inför utomordentligt stora utmaningar. Jag skulle nu kort vilja nämna dem.

Den första utmaningen är givetvis att säkerställa en fortsättning av det som vi har inlett under de senaste sex månaderna, nämligen ekonomiskt styre. Sedan dessa sex månader inleddes har vi samarbetat för att vidta de åtgärder som krävs för att avvärja en kris i euroområdet. Men det räcker inte att motarbeta de symtom som hittills har visat sig. De hot som ett antal länder i euroområdet har ställts inför har visat att en monetär union i själva verket inte kan fungera på egen hand utan en ekonomisk union, utan en ökad ekonomisk konvergens. Vi måste därför med beslutsamhet driva på längs vägen mot större ekonomisk sammanhållning, mer sammanhållning i medlemsstaternas skattemässiga, ekonomiska och sociala politik.

Ekonomisk styrning kräver också en rigorös övervakning av budget- och strukturpolitiken i unionens medlemsstater. Vi måste utnyttja den europeiska planeringsterminen till fullo, för den inrättades med detta syfte i åtanke. En återgång till en budgetdisciplin skulle inte bara vara ett icke-bindande mål. Det måste vara kontrollerbart och, om så krävs, genomförbart på EU-nivå. Detta handlar naturligtvis inte om disciplin för sakens skull. Sunda offentliga finanser är ett absolut måste om vi ska skapa en hållbar tillväxt igen, en trovärdig tillväxt som skapar arbetstillfällen för våra medborgare. Dessa arbetstillfällen är naturligtvis grundläggande för att underhålla vår mycket specifika europeiska sociala modell, som går hand i hand med politisk och ekonomisk frihet, social solidaritet och ekologiskt ansvar.

(DE) Unionen måste använda de nya instrument som har införts för att övervaka finansmarknaderna på ett effektivt sätt. Det är meningen att dessa instrument ska vara färdiga för användning i slutet av året. Detta är absolut nödvändigt för att hindra att marknaderna spårar ur igen.

Ekonomisk konvergens, övervakning av de nationella budget- och strukturpolitiska alternativen, nya instrument för övervakning av finansmarknaderna – allt detta kan ge intrycket att EU-apparaten är på väg mot att bli rätt tungrodd och komplicerad. Man ska naturligtvis också förvänta sig att en mer noggrann övervakning av de nationella politiska besluten som fattas i medlemsstaterna inte kommer att fullföljas utan diskussioner och friktioner. Detta borde ändå inte avskräcka oss, för det är en del av den europeiska integreringens innersta väsen.

(EN) Det andra området där vi måste behålla drivkraften är i fråga om unionens roll i världen. Vi har gjort framsteg på detta område. Tack vare våra samordnade förberedelser och enhetliga presentation har vi faktiskt ökat vår tyngd i G20-gruppen. Under de senaste månaderna har unionen börjat bygga upp en egen diplomatisk representation runt om i världen. Dessa åtgärder är bra, men de måste konsolideras.

Det stämmer att Europeiska unionen uppträder enat i de flesta frågor på internationell nivå, men det räcker inte med ord. Unionen måste verkligen uppbåda mer slagkraft, den måste vara i stånd att agera beslutsamt och bli inflytelserik och en makt att räkna med i denna värld med flera maktcentrum.

För det tredje måste vi ta itu med unionens budgetram. Det stämmer att detta inte är en tid då regeringar kan överväga att rejält höja sitt bidrag till unionens budget, men vi kan inte heller undvika en debatt om den långsiktiga budgetramen.

Parlamentet måste få löften om att det kommer att hållas samråd om tanken bakom unionens framtida finansiering och om sätt och medel. Unionen kan inte leva ur hand i mun: den måste ha detta långsiktiga perspektiv.

Sist men inte minst vill jag säga att vi bara kommer att vara i stånd att visa resultat när det gäller dessa utmaningar om vi har en större tro på oss själva än någonsin tidigare. Jag skulle vilja citera en fransk tänkare och författare, André Frossard, när det gäller utmaningen för de kommande åren. Först ska jag ta citatet på franska, och sedan får ni översättningen:

(FR) ”Europa vill med rätta utrusta sig med en gemensam politik och valuta, men mest av allt behövs en själ.”

(EN) ”Europa vill med rätta utrusta sig med en gemensam politik och valuta, men mest av allt behövs en själ.”

Vi behöver verkligen en själ. Vi måste tro på oss själva och på det som vi har uppnått, och inte ursäkta oss för vem och vad vi är. Vi måste komma ihåg att unionen – vår union – innan den blev en marknad, en valuta, ett uppsättning institutioner, var en vision, en tro och en dröm. Det var en dröm om fred på denna kontinent, denna kontinent som har sargats av så många krig.

Jag har hört att det har blivit lite föråldrat att tala om fred med europeiska generationer som aldrig har upplevt krig. Allt jag kan säga är: ”Se er omkring.” Titta på alla flyktingar till exempel, som kommer till oss på flykt undan krig, väpnade konflikter och tyranni. Dessa flyktingar ringaktar verkligen inte unionens bedrift att sprida fred och säkerhet över nästan hela kontinenten. Och dessa flyktingar – dessa människor – längtar, som så många runt om i världen, efter fri- och rättigheter som alltför många av våra medborgare lättvindigt tar för givna.

I lika hög grad som unionen handlar om fred handlar den om frihet, demokrati, grundläggande civila rättigheter och rättsstatsprincipen, för både våra medborgare och våra invandrare. Vi tror på varje individs rätt till mänsklig värdighet, vilket innefattar människors rätt att leva på sina fötter och inte på sina knän och rättigheten att tänka och tala och tillbedja en gud fritt.

Jean Monnet sade i ett uttalande, som ofta citeras, att ingenting blir gjort utan människor, men ingenting varar utan institutioner. Detta är lika sant i dag som då det sades, men å andra sidan stämmer det också att institutioner vittrar sönder om de inte bärs upp av människor med stark övertygelse. Vi måste komma ihåg att vi enbart får våra medborgare med oss om vi ger dem en vision: om vi ger dem en dröm.

Avslutningsvis vill jag önska Ungern så stor framgång som möjligt nu när landet har tagit över ordförandeklubban. Jag är säker på att landet kommer att hålla fanan högt när det gäller den europeiska drömmen om fred och frihet och strävan efter en ännu starkare union.

(Applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman, herr Leterme, mina damer och herrar! Med hjälp av pragmatism och gemenskapsanda gjorde unionen effektiva och fokuserade framsteg under det belgiska ordförandeskapet, något som förtjänar vår beundran och vårt erkännande.

Som talesman för kommissionen skulle jag uppriktigt vilja gratulera premiärminister Yves Leterme, hela hans regering, förvaltningen och alla belgare som gav sitt allt för att bidra till ordförandeskapets framgång.

Det var ett fint och bra ordförandeskap i en tid som var delikat och utmanande för EU:s framtid. Sällan har utmaningarna varit så viktiga och svårigheterna så centrala att övervinna. Under dessa långa månader av uppståndelse – om ni ursäktar uttrycket – höll det belgiska ordförandeskapet fast vid EU:s bestämda politiska kurs. Dess åtgärder var alltid inbäddade i en grundläggande känsla av EU:s existens, allas solidaritet för det allmänna europeiska intresset. Dess åtgärder gjorde det även möjligt för oss att kartlägga den bästa vägen framåt för att uppnå våra främsta mål: stabilitet och en nystart för en sysselsättningsskapande tillväxt.

Under dessa månader levde EU fortfarande i takt med den frenetiska rytmen från finanskrisens utveckling och i enväldig skuld. Allas ögon var riktade mot euroområdets framtid och mot vår beslutsamhet att skydda den. När vi säger att vi kommer att göra allt i vår makt för att försvara hela euroområdets stabilitet får detta inte bli tomma ord. Vi kan inte göra vare sig mer eller mindre än att uttrycka vår bestämda politiska vilja att försvara vårt gemensamma öde. Euroområdets framtid och EU:s framtid är två sidor av samma mynt. Vi vill att denna framtid ska bli stabil och framgångsrik för oss och för kommande generationer. Detta har alltid varit, och kommer att alltid att vara syftet med den europeiska integreringen och gemenskapsandan.

De grundläggande reformer som vi har åtagit oss att genomföra visar att vi är fullt medvetna om den utmaning som EU står inför. Vi måste anpassa oss till nya politiska, ekonomiska och strategiska verkligheter i en snabbt föränderlig globaliserad värld. Vi måste anpassa oss samtidigt som vi återbekräftar våra värderingar, skyddar våra intressen och stärker vår trovärdighet och vårt inflytande på den internationella arenan.

De grundbeslut som vi har fattat om att stärka den europeiska ekonomiska styrningen och ta itu med vår makroekonomiska obalans står i centrum av denna utveckling. De är inte ett alternativ, utan ett måste. Jag hoppas att Europaparlamentet och rådet kommer att anta dessa förslag om ekonomisk styrning under denna sexmånadersperiod.

I grund och botten handlar det inte om vem bland de olika politiska aktörerna i EU som till slut vinner eller förlorar, utan huruvida var och en av oss är redo att samarbeta i full respekt för våra inbördes privilegier. I själva verket handlar det om huruvida EU som helhet till slut blir en vinnare eller en förlorare. Svaret är givet: om vi inte stärker vår ekonomiska styrning kommer vi alla att förlora, både i euroområdet och i hela EU.

Om vi inte stärker vår ekonomiska styrning kommer vi att förlora slaget om stabiliteten, tillväxten och sysselsättningen i EU. Om vi inte stärker vår ekonomiska styrning kan dagens starka band blir morgondagens svaga länk. Och om vi inte stärker vår ekonomiska styrning kommer vi att förlora vår trovärdighet på den internationella arenan.

Eftersom frågor om styrning och makroekonomisk obalans samtidigt är frågor som diskuteras på global nivå, särskilt vid G20-mötet, hur ska vi kunna upprätthålla vår trovärdighet och vårt inflytande hos våra internationella partner om vi inte ens är i stånd att lösa dessa problem på EU-nivå? Jag väger mina ord noga när jag säger detta: i grund och botten är det en existentiell fråga för EU. Vi agerar och gör oss gällande som en union, annars misslyckas vi att agera och gör det möjligt för de andra att marginalisera oss. Det som verkligen står på spel är vårt gemensamma öde.

Vi rör oss, som tur är, mot självhävdelse. Jag skulle därför med stor uppriktighet vilja gratulera det belgiska ordförandeskapet. Det avtal som ingicks vid Ekofinrådets möte den 17 september ledde till att nya cykler av ekonomisk styrning upprättades, kända som den europeiska planeringsterminen. Det första steget togs förra veckan vid den årliga översynen av tillväxten, som utarbetas av EU-kommissionen, där vi mycket tydligt klargör att de tre prioriteringar som vi måste fokusera våra insatser på är ett stärkande av makroekonomisk stabilitet – särskilt genom rigorös finanspolitisk konsolidering – strukturell reform och sysselsättningsskapande tillväxt.

Vi rönte också stora framgångar när det gällde finansiell övervakning, särskilt genom att anta en ny europeisk struktur för finansiell övervakning, som uppkom den 1 januari 2011 genom upprättandet av Europeiska systemrisknämnden och tre nya finansiella tillsynsmyndigheter som täcker marknader, banker respektive försäkring.

Under dessa sex månader lyckades vi också ingå avtal om förvaltningen av spekulativa fonder och andra alternativa investeringsfonder samt om kreditvärderingsinstitut. För våra medborgare är åtstramningsåtgärder inte ett vagt begrepp, utan den hårda verklighet som de lever i dagligen. Runtom i EU finns det mycket oro och många bekymmer, men det finns också höga förväntningar runtom i EU på att reformer som har skjutits upp alltför länge äntligen ska slutföras, att den europeiska dimensionen ska bli en integrerad del av lösningen och att EU ska försvara sina projekt, sina värderingar och sina intressen i världen.

Därför är det viktigt att i så vida kretsar som möjligt sprida budskapet om vad unionen gör för att återuppliva en tillväxt som är hållbar och som kan skapa arbetstillfällen och bygga ett europeiskt samhälle som är mer rättvist och miljövänligt.

Jag skulle också vilja framhålla några andra resultat, särskilt på det utrikespolitiska området och i fråga om yttre förbindelser. En sådan prestation är det frihandelsavtal som undertecknades med Sydkorea den 6 oktober, som helt enkelt är det mest ambitiösa affärsavtal som EU någonsin har ingått, och som måste förbli ett riktmärke för våra framtida bilaterala affärsavtal.

I motsats till vad vissa pessimister förväntade sig lyckades man i Cancún också visa på en viss utveckling mot multilateralism i kampen mot klimatförändringar. I Cancún visade man också på vikten av samarbete mellan ordförandeskapet och kommissionen för att möjliggöra för ett enat EU som gör sig hört på den internationella arenan.

När det gäller de konkreta resultaten skulle jag också vilja berömma det avtal om Eurovinjett som man i slutändan ingick på transportområdet under det belgiska ordförandeskapet. Detta är också mycket viktigt för våra medborgare.

Jag skulle också vilja berömma det belgiska ordförandeskapet för att man på ett exemplariskt sätt möjliggjorde att de viktiga innovationerna i Lissabonfördraget respekteras och tillämpas. Ordförandeskapet använde all sin förhandlingsskicklighet på ett briljant sätt under en svår diskussion om EU:s budget för 2011 enligt de nya budgetbestämmelserna i fördraget. Det var ett mycket fint exempel på den europeiska andan och dess kompromisskultur. Kommissionen är stolt över sitt bidrag till detta resultat.

I morgon kommer jag, i syfte att uppfylla mina åtaganden gentemot parlamentet, att hålla ett första möte med Europaparlamentets talman Jerzy Buzek och premiärminister Viktor Orbán, som innehar det roterande rådsordförandeskapet, för att diskutera de kommande steg som måste tas när det gäller budgetfrågor.

År 2010 var ett ofta svårt och ibland oerhört krävande år. Men det var när allt kommer omkring ett mycket produktivt år. Det var under två länders ordförandeskap, Belgien, men också Spanien, som den europeiska integreringen lyckades gå framåt med bestämda steg. Jag ser det i vår unions styrka och våra institutioners verksamhet som fungerar ordentligt. Nu är det upp till bevis för det tredje landet i trojkan, Ungern, att upprätthålla denna drivkraft.

De viktiga beslut som vi har fattat under det senaste året bevisar att vi alla, parlamentet, rådet, kommissionen, medlemsstaterna, vet vad vi måste göra för att säkerställa en stabil och blomstrande framtid för EU. Om vi vet vad vi ska göra måste vi göra det nu. Vi har sagt att vi har viljan att göra det. Nu måste vi visa att vi faktiskt är i stånd att uppfylla våra politiska åtaganden utan att urvattna dem, utan att försvagas och utan att låta oss luras av tveksamma tecken på återhämtning.

Vi måste konsolidera våra åtgärder för att visa att de inte är en reaktion på trycket från marknadskrisen, utan i stället en stark och ny bekräftelse på vår vilja att leva tillsammans i denna union av fred, solidaritet och frihet.

  Jean-Luc Dehaene, för PPE-gruppen. – (NL) Herr talman! Det belgiska ordförandeskapet har med rätta fått beröm från alla håll. Premiärministern och hans kolleger kan göra anspråk på en anmärkningsvärd rad prestationer. Jag vill, i stället för att kommentera de specifika prestationerna, särskilt betona den gyllene standard som ni har satt upp för ordförandeskapet. Det belgiska ordförandeskapet för rådet var när allt kommer omkring först med att tjänstgöra helt inom den nya institutionella ramen för Lissabonfördraget. Det var en utmaning i sig självt.

Fördraget har förändrat den institutionella ramen på ett radikalt sätt, vilket jag redan har framhållit i mitt betänkande som lades fram under den förra valperioden. Europeiska rådet och ministerrådet har nu följaktligen blivit två separata institutioner, med varsitt ordförandeskap. En annan nyhet är att fördragets ordalydelse är densamma för att beskriva rådets mandat som för att beskriva parlamentets mandat. Man kan inte göra sig kvitt intrycket att vissa medlemmar i rådet har haft svårigheter att anpassa sig till det nya förhållandet mellan parlamentet och rådet. Det framgick tydligt under budgetdebatten.

Det kan man däremot inte säga om det belgiska ordförandeskapet. Det har, i samråd med kommissionen och parlamentet, huvudsakligen ansträngt sig för att förverkliga EU-lagstiftningen. Europeiska prioriteringar har alltid varit av största vikt i detta avseende. Det förklarar också delvis det belgiska ordförandeskapets framgångar. Tidigare har ordförandeskapen alltför ofta försökt hävda sina nationella prioriteringar gentemot europeiska byråer. Så är inte fallet här, och därför har EU gjort stora framsteg under detta ordförandeskap. Den komplicerade budgetdebatten under det belgiska ordförandeskapet visade också vägen för en av de svåraste utmaningar som unionen kommer att stå inför under de kommande åren, nämligen upprättandet av en ny budgetram. Belgien hade genom de föregående ordförandeskapen förbundits till att parlamentet skulle involveras i debatten om denna fleråriga budgetram. Kommissionen åtog sig för sin del att inom ramen för dess förslag till flerårig ram utforma förslag till unionens egna medel, och det har varit nödvändigt. Därför kommer parlamentet att se till att både kommissionen och kommande ordförandeskap uppfyller dessa åtaganden.

  Hannes Swoboda, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman, premiärminister Leterme, medlemmar av rådets ordförandeskap, herr Barroso! Denna vecka har vi möjlighet att jämföra två ordförandeskap: det som precis avslutats och det som precis har inletts. När det gäller det belgiska ordförandeskapet måste jag säga att man har gjort ett utmärkt arbete – det vill jag därför tacka så mycket för. Detta arbete utfördes trots svåra förhållanden – den politiska situationen på hemmaplan är naturligtvis inte direkt lätt, Lissabonfördraget är nytt och inte ens förhållandet med Europeiska rådet är helt lätt. Men det belgiska ordförandeskapet hade tydlig fokus på Europa. Man ville föra Europa framåt.

Det ungerska ordförandeskapet har däremot – i alla fall hittills – fokuserat mer på sina inrikesaffärer, med andra ord på att hålla fast vid makten på hemmaplan, i synnerhet i samband med en mycket kontroversiell medielag, som vi också kommer att diskutera vid ett senare tillfälle. Jag hoppas att Viktor Orbán verkligen kommer att iaktta det belgiska ordförandeskapets tillvägagångssätt och kanske följa dess exempel i viss mån.

Yves Leterme talade om ekonomisk styrning. I detta avseende kan jag inte göra annat än ställa mig helt bakom det José Manuel Barroso sade. Detta är uteslutande en antingen/eller-situation. Endera sker ännu en krisframkallande utveckling i Europa – och inte bara i euroområdet – eller så görs ett försök att skapa en effektiv ekonomisk styrning som baseras på samarbete mellan alla medlemsstaterna, men också på kraftfulla åtgärder från kommissionens sida. Barroso ska veta att han har vårt fulla stöd i detta avseende. Yves Leterme uträttade mycket på detta område, men nu måste vi gå ännu längre, och vi måste ta nästa steg.

Du sade att detta huvudsakligen handlar om ett skattemässigt och socialt samarbete. Detta leder mig in på det andra område där det belgiska ordförandeskapet verkligen har utmärkt sig, nämligen den sociala dimensionen. Enligt min uppfattning har vi alla – men kanske med olika betoning – ett intresse av att denna sociala dimension ska utvecklas därefter. Ett socialt Europa innebär inte att varenda liten sak ska göras inom Europas sociopolitiska sfär. Det innebär snarare exempelvis det som du talade om och uppnådde i förhållande till att bekämpa fattigdomen. Det är skandalöst att fattigdomen faktiskt ökar i viss grad i Europa. Samma sak gäller det du sade om de ökande skillnaderna i inkomstfördelning. Under det belgiska ordförandeskapet klargjorde du att detta inte bara är en social fråga. Det är också en politisk fråga. Ökad fattigdom och större social ojämlikhet omsätts också i en förlorad konkurrenskraft. Detta har ekonomiska, finansiella och empiriska bevis. Det som du har sagt är mycket viktigt.

Det du sade om ett Europa för medborgarna är också viktigt. Du bidrog, tillsammans med Maroš Šefčovič och ledamöter av Europaparlamentet, på ett påtagligt sätt till att få till stånd det europeiska medborgarinitiativet. Detta kommer att utgöra ett stort framsteg om det också används på rätt sätt av europavänliga styrkor för att föra Europa närmare medborgarna.

Vi önskar naturligtvis också Belgien stort lycka till i framtiden. Det saknar inte betydelse hur aktörerna på den politiska arenan agerar. Jag hoppas att alla politiska styrkor i Belgien försöker nå ett verkligt samförstånd. Det är svårt att säga till människor i krisdrabbade regioner att de helt enkelt ska se till att nå samförstånd, att de helt enkelt bör samarbeta i viktiga frågor, när detta inte går i Belgien – ett centrum i Europeiska unionen.

Jag önskar er lycka till i detta avseende. Ni var på många sätt ett exemplariskt ordförandeskap. Jag hoppas att andra, kommande ordförandeskap kommer att följa ert exempel.

(Applåder)

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Krisztina Morvai (NI). – (EN) Herr talman! Jag vill fråga Hannes Swoboda hur han kan understå sig att kritisera det ungerska ordförandeskapet när det precis har tillträtt. Han vet inte ens någonting om det. Varför kritiserar han inte i stället sina kamrater i den socialdemokratiska gruppen, som sköt på sina egna medborgare vid 50-årsjubiléet av revolutionen 1956 och som godtyckligt fängslade hundratals människor? Han borde ifrågasätta dem och kritisera dem.

  Hannes Swoboda (S&D). – (EN) Herr talman! Jag känner till den här sortens argument, där man fastslår att kritik av en regering också är en kritik av medborgarna. Så var det tidigare i mitt land också.

Låt oss tala klarspråk. Vi startade inte debatten. Det var den ungerska regeringen med den – som jag sade här – omstridda lagen. Det är en lag som i hög grad har ifrågasatts av många ungerska medborgare som led under kommunismen och under nazistregimen. De är rädda för att deras yttrandefrihet är i farozonen. Det är detta som bör diskuteras.

  Guy Verhofstadt , för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag föreslår att vi diskuterar det ungerska ordförandeskapet i morgon. Vi bör särskilja saker och ting, annars kommer premiärminister Yves Leterme att behöva kommentera den nya medielagen i Ungern, och det är enligt mig inte hans ansvarsområde.

Parlamentets uppgift är att godkänna och övervaka lagstiftning, vilket följaktligen innebär att vara kritisk när saker och ting går fel, när de är i dåligt tillstånd, men också att ge beröm när de faktiskt utvecklas positivt. Vi skulle kunna säga att det belgiska ordförandeskapet har gjort ett bra arbete, mycket bra, och att det har varit framgångsrikt tack vare många människors ansträngningar: den belgiska regeringen, men också många diplomater, den ständiga representanten, den biträdande ständiga representanten och alla de som har arbetat varje dag för att det ska bli en framgång.

Detta var en framgång som ingen hade förutspått, eftersom vi alla hela tiden konfronterades med följande fråga från våra väljare: Hur ska en expeditionsministär kunna driva ett framgångsrikt ordförandeskap? Detta är enligt min uppfattning första gången vi haft en riktig europeisk regering, eftersom det är en regering som bara har ägnat sig åt europeiska angelägenheter och europeiska frågor och inte distraherats av angelägenheter i sina medlemmars egna nationer.

Detta är nästan en invit till andra regeringar att vara expeditionsministärer när de tar över ordförandeskapet för Europeiska unionen, så att de kan koncentrera sig på Europa i sex månader i stället för att emellanåt klämma in detta arbete mellan andra frågor.

Jag tror att det belgiska ordförandeskapet blev så framgångsrikt av huvudsakligen ett skäl (se på finansövervakningen, hedgefonderna, kreditvärderingsinstituten): för att detta ordförandeskap insåg att vi inom ramen för det nya fördraget måste arbeta för ”mer Europa” och för att man verkade för ”mer Europa” i rådet. Det kan man inte säga om alla ordförandeskap. Jean-Luc Dehaene har rätt när han säger att det verkligen finns ett antal medlemsstater som fortfarande inte förstår att grundreglerna har förändrats.

Grundreglerna har förändrats, och det belgiska ordförandeskapet är det första som har förstått att det är så. Om vi nu i slutändan har uppnått en ordning för europeisk tillsyn där Europaparlamentets mål slutligen har nåtts är det tack vare att det belgiska ordförandeskapet sade till våra kolleger i rådet: ”Detta fungerar inte, det måste vara en europeisk lösning”, till skillnad från den lösning som utformades av finansministrarna i december 2009.

Jag skulle säga samma sak när det gäller Europeiska unionens patent. Det var ett riktigt genombrott. Jag vill uppmana er och alla andra ledamöter att ge Europaparlamentet grönt ljus till detta patent mycket snart, så att Europeiska unionens patent slutligen kan bli verklighet, efter över 20 år.

  Isabelle Durant, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Liksom andra har sagt tidigare är det uppenbarligen så att de belgiska politikerna hittills har gjort bättre ifrån sig utanför landets gränser än på hemmaplan. Jag välkomnar i alla fall detta och gratulerar er till resultatet. Det belgiska teamet gjorde ett bra jobb, och det är mycket positivt.

Jag anser dessutom att det motstånd ni stötte på i de olika rådskonstellationerna i själva verket liknar det motstånd som vi stöter på i den belgiska debatten: solidaritet, förflyttningar, allt detta som är knutet till tillbakadragande eller bidragande är saker som vi känner till väldigt väl i Belgien och som ni stötte på i rådet.

Dessutom, med tanke på att José Manuel Barroso uttryckte sin beundran och sitt erkännande, kanske Europeiska unionen någon gång i framtiden skulle kunna ge Belgien en knuff i rätt riktning eller lite hjälp. Eftersom Belgien hjälpte Europeiska unionen kanske Europeiska unionen kunde hjälpa Belgien att ta sig ur dödläget.

För övrigt, för att återgå till några specifika frågor, framför allt budgetfrågan, har man ett större ansvar när man lämnar över ordförandeskapet än när man tar över det. Därför anser jag, när det gäller budgeten, att vi utan tvekan visade brist på mod genom att inte anta det förslag till konvention som vi kunde ha lagt fram om de ekonomiska resurserna, men frågan om de egna resurserna kommer att vara central under de kommande månaderna, och jag räknar verkligen med att Belgien - som kommer att återfå sin yttrandefrihet, kan man säga, eftersom man inte längre representerar alla medlemsstater utan talar för sig självt – att gå vidare med denna fråga.

Den andra viktiga frågan är den europeiska valkretsen. Det är något som kommer att läggas fram för rådet någon gång i framtiden. Jag vet att det finns personer i Belgien som inte vill ha en federal valkrets, men jag anser att det är nödvändigt, och det är kanske just för att de inte vill ha det i Belgien som Belgien vill ha det på EU-nivå. En europeisk valkrets skulle vara oerhört användbar när det gäller att garantera vad man kan kalla för Europeiska unionens ”själ”, dvs. det faktum att EU-medborgarna helt enkelt kan betrakta sig som medborgare som kan rösta på mer än nationella företrädare. Jag anser att detta är en mycket viktig fråga.

Den tredje frågan, som redan har nämnts, är medborgarinitiativet. Också i detta avseende räknar jag verkligen med att Belgien ska skynda på genomförandeprocessen. Det är ett betydelsefullt instrument, jämte alla ekonomiska styrningsreformer, och jag hoppas att Belgien också kan bidra till att föra processen framåt snabbare och på ett kraftfullare sätt.

  Derk Jan Eppink, för ECR-gruppen. – (NL) Herr talman! Under de senaste sex månaderna har Belgien bevisat att man är ett land värdigt ordförandeskapet. Man skulle inte ha kunnat tro att denna belgiska regering ska avgå. När jag tittar på de frågor som jag är kvalificerad att bedöma är balansen positiv. Ett avtal om reglering av riskkapital, en förordning om tillsyn av finansmarknaderna och en budget för 2011. Jag är mycket förtrogen med både Belgien och Europa. Europeisk politik är, som den har sett ut, en förlängning av belgisk politik, med ett större syfte. Den inbegriper sökande efter kompromisser genom samtal och långa luncher och, om nödvändigt, lite mild övertalning för att kunna nå ett resultat.

Därför finns det sådana som säger att Belgien är ett Europa i miniatyr. Det är just här faran finns för Europa i nuläget, eftersom det belgiska systemet självt inte längre kan fortsätta att fungera genom kompromisser. Det finns inte ens en efterträdare till Yves Leterme. Om Belgien är Europas framtid så måste vi fråga oss: Varför går det belgiska systemet mot sitt slut? Varför håller det på att upplösas?

Förklaringen till detta är enligt min uppfattning att Belgien har skapat en överföringsekonomi som inte längre är ekonomiskt försvarbar. Vi skapade i solidaritetens namn ett kassaflöde från Flandern till Vallonien och Bryssel, men jag vill påpeka för José Manuel Barroso att människor alieneras från varandra om solidariteten är ensidig, och det är vad som har skett i Belgien.

I nuläget planerar vi en överföringsekonomi i EU. Det är vad ni har gjort, och till följd av detta har euron redan missbrukats. Nu står vi inför ett krav på euroobligationer. Guy Verhofstadt kräver detta varje dag. Se också på katastroffonden, som börjar likna ett Ponzisystem. Först var det temporärt, sedan permanent, och nu måste vi fortsätta att pumpa in alltmer pengar i den. En sak som kommer att påverkas negativt av detta är konkurrenskraften, eftersom utländska investeringar kommer att minska i Europa. De som vill se hur morgondagens Europa kommer att se ut borde ta en titt på dagens Belgien! Då kan vi föreställa oss Tyskland i Flanderns situation, som säger: ”Vi vill inte fortsätta att betala för alla andra.” En del av er kommer att skratta åt detta, men denna risk ligger närmare inpå oss än ni tror. Låt detta bli en väckarklocka för oss alla.

Jag har alltid haft stor respekt för Yves Leterme. Jag önskar honom stort lycka till med vad han än kommer att ägna sig åt framöver, men jag är rädd att Belgien kommer att hålla honom kvar på den nuvarande posten ett tag till.

  Patrick Le Hyaric, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Leterme! Samtidigt som jag är fullt medveten om att Belgien övertog EU:s ordförandeskap under en mycket svår krisperiod antydde du ändå att du skulle prioritera sociala frågor och tillkännagav en stadga för att skydda offentliga tjänster.

Detta gjorde du ingenting åt. Det saknades inte bara initiativ för att skydda tjänster i allmänhetens intresse, utan i dag går vi inom ramen för den stärkta stabilitetspakten in i en oroväckande spiral där hyenorna på finansmarknaderna och deras kreditvärderingsinstitut driver medlemsstaterna till att sälja ut sina offentliga tjänster, som dock är en tillgång för rättvisa och jämlikhet, för att minska medlemsstaternas skuld.

Vad gäller sociala frågor krävdes all den påpasslighet parlamentet kunde uppbringa för att avstyra ökad arbetstid för lastbilschaufförer och det så kallade kombinerade tillståndet, en utökad version av Bolkesteindirektivet.

Detta var under Europeiska året för bekämpning av fattigdom. Antalet fattiga i Europa har inte minskat med en enda person. Det blir större och större! Och vi måste erkänna att krisåtgärderna är ineffektiva, för de upplöser de sociala rättigheterna.

Den strategi som antagits innebär fortsatta lugnande besked för de kreditgivare i medlemsstaterna som har stora skulder, tack vare en skattereduktion på kapital och en minskad tillväxt till följd av minskande köpkraft och åtstramning – ett ord som jag hörde nämnas första gången av José Manuel Barroso. Och i detta syfte vill ni nu kontrollera medlemsstaternas budgetar på förhand i de nationella parlamentens ställe.

Du inledde en översyn av EU-fördragen i smyg, vilka du i går sade var okränkbara. Ändå vägrade du ständigt att inleda en debatt om att upprätta en fond för social och miljörelaterad utveckling som skulle finansieras med en beskattning på kapitalrörelser och en ökad harmonisering av kapitalskatten, om Europeiska centralbankens ökning av penningmängden för återköp av medlemsstaternas skuld och om utvecklingen av offentliga tjänster som är avgörande för framsteg i fråga om rättvisa och sociala framsteg.

I inledningen av det belgiska ordförandeskapet sade premiärministern att han eftersträvade ett sakligt ordförandeskap, och det var till stor heder för honom. Men det måste medges att finansmarknaderna och de stora aktieägarna har varit nöjda under Belgiens ordförandeskap. Folket självt lever i allt större fattigdom.

  Niki Tzavela, för EFD-gruppen. – (EL) Herr talman! Jag vill börja med att önska alla, i synnerhet kommissionen, presidiet och alla ledamöter, ett gott nytt år, under ett år som ser ut att bli mycket svårt. Jag vill i förbifarten ge en kommentar till svar på den handske som kastades av kommissionens ordförande José Manuel Barroso, som sade att vi kommer att behöva hjälpa honom att bevisa vad Europa är, genom global ekonomisk styrning. Det är en gemensam ekonomisk, kulturell och kanske också politisk kraft. Det är anledningen till att vi alla måste stödja kommissionen, så att Europa fortsätter att vara en stor kraft.

Vad gäller det belgiska ordförandeskapet är det allmänt erkänt att det var ett mycket framgångsrikt ordförandeskap. Jag vill tillfoga två punkter till det som redan sagts, som inte nämndes här och som understryker det belgiska ordförandeskapets framgång. Först och främst fungerade Belgien totalt europeiskt. Man följde med andra ord kommissionens och Europaparlamentets dagordning. Ordförandeskapen tillfogar vanligtvis nationella frågor. Belgien föregick med gott exempel och visade att vi är Europa och att vi följer den dagordning som kommissionen fastställt. Man hade inga ambitioner att tillfoga en egen dagordning. Den andra berömliga egenskap hos det belgiska ordförandeskapet som jag vill ta upp är den modell man tillämpade, nämligen modellen med trepartssamtal och trepartssamarbete mellan rådet, Europaparlamentet och kommissionen. Jag vill gratulera mina kolleger.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman, herr Leterme! Det har sagts många positiva saker om det belgiska ordförandeskapet, och det är begripligt. Kommissionen och parlamentet är lättade över att det belgiska ordförandeskapet är över och att inga katastrofer har inträffat. Ett artificiellt land utan regering, ett land som inte ens kan styra sig självt, är knappast en självklar kandidat för att ta över ordförandeskapet för EU.

Man skulle naturligtvis kunna säga att du och ministrarna har haft god tid på er för ordförandeskapet, med tanke på att ni bara driver en expeditionsministär. Man skulle kunna säga att ni har haft fördel av diplomater som har gjort ett bra arbete och att betydelsen av det roterande ordförandeskapet har minskat sedan Lissabonfördraget trädde i kraft.

Allt detta skulle vara sant, men jag anser att ert bästa beslut var att lyssna till rådet från Vlaams Belang och, framför allt, att hålla en låg profil. Ni hade kunnat göra samma misstag som det föregående belgiska ordförandeskapet 2001. Tänk bara på det misslyckade ”pralinmötet” i Bryssel, det ökade antalet diplomatiska tabbar och vad som har blivit känt som Laekenförklaringen och som i slutändan ledde till nederlaget med den europeiska konstitutionen.

Det är naturligtvis inte så att det belgiska ordförandeskapet har gjort allting perfekt den här gången: Det var först händelsen då den socialdemokratiske ministern för pensioner, Michel Daerden, ledde ministerrådet i berusat tillstånd - kommissionsledamoten László Andors ansiktsuttryck talar sitt tydliga språk. De flamländska skattebetalarna och nettobetalarna kan inte längre skratta åt detta, när de vet att denna individ nu ansvarar för deras pensioner.

Dessutom gjordes desperata försök av utrikesministern Steven Vanackere att inleda ett nytt kapitel i Turkiets anslutningsförhandlingar, till vilket pris som helst och mot folkets vilja, när vi inte ens borde inleda sådana förhandlingar med Turkiet.

  José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE). – (ES) Herr talman! Jag ska inte understryka det som redan har sagts. Det belgiska ordförandeskapet har gjort ett utmärkt arbete. Jag vill ta upp två av de mest positiva punkterna: finansiell tillsyn och den europeiska planeringsterminen. Vad gäller dessa punkter vill jag ta upp vad som har gjorts och, viktigast, vad som måste göras.

När det gäller finansiell tillsyn lyckades ministern, Didier Reynders, på 48 timmar driva fram en fråga där det rådde dödläge, och vi kunde ge rådet och kommissionen det som kommissionen hade krävt av oss: europeiska myndigheter som skulle kunna börja verka den 1 januari 2011: starka, tillförlitliga europeiska myndigheter med inflytande.

Vad som hände sedan är inte särskilt övertygande. Vi har fortfarande inga ordförande för myndigheterna. Vi har en ytterst liten budget, och jag har hört att ersättningen till dem som ska inneha befattningar inom dessa myndigheter inte kommer att vara särskilt hög. Den är naturligtvis mycket lägre än de bonusar som bankdirektörer i London får.

Två frågor är fortfarande olösta: regleringen av EU-organen och bidrag och beskattning när det gäller bankväsendet.

I fråga om reglering av EU-organ vill vi att den europeiska myndigheten ska vara tillsynsansvarig genom de nationella myndigheterna, som i detta fall skulle agera som agenter och instrueras av den europeiska myndigheten. Alternativet skulle vara meningslöst.

Vad gäller beskattning presenteras alla eventuella skatter för bankerna i det senaste anbudet från kommissionsledamot Algirdas Šemeta. Parlamentet har redan antagit två bidrag: bidraget till de samordnade garantifonderna och bidraget till stabilitetsfonden för bankverksamhet. Detta är ett faktum, och nu kommer vi att kunna diskutera skatten på bankverksamhet eller skatten på banköverföringar, för jag betonar att detta är ett faktum.

Det enda vi vill vad gäller den europeiska planeringsterminen är att samordna med allt: euroobligationer, projektobligtioner, mekanismen osv...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Kathleen Van Brempt (S&D). – (NL) Herr talman! Detta riskerar att bli en upprepning. Det har i ärlighetens namn varit en något enformig debatt, men samtidigt en debatt som vi kan vara stolta över, och därför instämmer jag med glädje i mina kollegers lovsång över det belgiska ordförandeskapet. Yves, ditt team, dina ministrar och dina politiska och diplomatiska kårer har gjort ett fantastiskt jobb. Jag fick möjlighet att uppleva detta direkt. Jag hade nöjet och glädjen att delta i två trepartssamtal om miljön och – nej, du får inte låta saker och ting stiga dig åt huvudet, men den här gången kommer du att få lite beröm – i detta sammanhang vill jag lyckönska dig till det intelligenta sätt som du tog dig an ordförandeskapet på.

Jag har dock ett stort och ett litet ”men” att tillfoga till detta beröm. Det första har att göra med socialpolitiken. Enligt min uppfattning har vi gjort framsteg inom en rad sociala frågor. Vi måste ändå vara ärliga och säga – och jag ger inte det belgiska ordförandeskapet skulden för detta, utan Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning – att EU:s intresse för dessa frågor inte är så stort. Vi har inte gjort några riktiga framsteg i lagstiftningsfrågor, exempelvis när det gäller en europeisk minimiinkomst, och därför finns det fortfarande mycket kvar att göra.

Mitt andra ”men” har att göra med den roll som det belgiska ordförandeskapet spelat under perioden efter Lissabonfördragets ikraftträdande. Jag har mottagit gratulationer från Guy Verhofstadt och Jean-Luc Dehaene, två tidigare premiärministrar som är mycket kunniga när det gäller institutionella frågor. Det finns dock en negativ sida till den rollen, i synnerhet det belgiska ordförandeskapets bristande politiska ledarskap i samband med några mycket kritiska frågor. Man lutade sig till viss del tillbaka och gjorde ingenting, och Herman Van Rompuy borde ha tagit ledningen i detta sammanhang.

Jag hänvisar till debatten om ekonomisk styrning och till debatten om skuldkrisen i Europeiska unionen. Andra regeringschefer – för att inte tala om premiärminister Angela Merkel och Nicolas Sarkozy – har agerat i dessa frågor. Detta ledde, enligt min uppfattning, till begränsade resultat vid Europeiska rådets senaste möte, bland annat på grund av skuldkrisen. Tidigare har det belgiska ordförandeskapet agerat som politiska ledare, och jag hoppas att nästa regering verkligen kommer att ikläda sig det ledarskapet i Europeiska unionen.

  Chris Davies (ALDE). – (EN) Herr talman! Vi stiftar lagar tillsammans, men alltför ofta vet vi inte hur dessa lagar tillämpas i medlemsstaterna. Du har gått i täten när det gäller att klargöra att Europaparlamentet stöder kommissionen i fråga om att inbegripa jämförelsetabeller i all framtida lagstiftning.

Det belgiska ordförandeskapet har bidragit stort genom att lägga fram en rapport för rådet, där man stöder tillämpningen av jämförelsetabeller och betonar att de bidrar till klarhet och öppenhet och kommer att göra tillämpningen av EU-lagstiftningen snabbare och effektivare. Enligt min uppfattning har en period av eftertanke inletts när det gäller denna fråga.

Jag undrar om premiärminister Yves Leterme kan tala om för oss i sina avslutande kommentarer vilken respons han har fått på rapporten och huruvida den belgiska regeringen i sin roll som en del av trojkan och inom rådet kommer fortsätta att trycka på för ett inbegripande av jämförelsetabeller.

  Bart Staes (Verts/ALE). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har en minut på mig att applådera det belgiska ordförandeskapet. Balansen kanske är positiv i allmänhet, men jag antar att jag skulle ge alla en lika eftertrycklig klapp på axeln. Enligt min uppfattning utgjorde tack och lov kommissionsledamöterna Janez Potočnik och Connie Hedegaard en stark närvaro i fråga om innehåll vid den stora konferensen i Nagoya, Japan, om biologisk mångfald och konferensen i Cancún, Mexiko, om klimatförändringar.

Det har sagts – och det har ibland varit menat som ett skämt – att det belgiska ordförandeskapet gjorde ett bra arbete, eftersom det hade massor av tid och kunde lägga all sin energi på ordförandeskapet. Guy Verhofstadt sade till exempel att det var första gången som Europa har haft en regering på heltid. Jag håller med om detta. Men vi kan inte bortse från att dessa grupper hade många personer bakom sig, att de hade en diplomatisk tjänst till stöd som var väl förberedd, välinformerad och som använde sin stora talang till förhandlingar för att se till att detta ordförandeskap blev framgångsrikt.

Yves Leterme, i morgon kommer priset Gouden Schoen att delas ut i Belgien. Om jag skulle överräcka detta pris till det belgiska ordförandeskapet, till bästa skådespelare i detta ordförandeskap, så skulle det utan tvekan gå till den belgiska diplomatpersonalen, till dem som har arbetat intill Yves Leterme och som har sett till att han, hans team och den regionala regeringen verkligen har gjort ett fantastiskt jobb.

  Paweł Robert Kowal (ECR). – (PL) Herr talman! Jag vill naturligtvis instämma i de gratulationer och det beröm som framförts om det belgiska ordförandeskapets arbete. När jag lyssnar till debatten uppkommer dock två ganska viktiga frågor. Var det verkligen så att alla i EU glömde bort sina nationella intressen under det belgiska ordförandeskapet och enbart fokuserade på de intressen som institutionerna i Bryssel fastställt och den belgiska regeringen stött? Så var det verkligen inte. Under de senaste sex månaderna har det skett saker i Europa, och det är uppenbart att det inte är så att nationella intressen inte existerar bara för att ett ordförandeskap inte hänvisar till dem.

Den andra punkten är kanske den mest grundläggande och utgör den största tveksamheten i hela den här debatten: Det skulle inte vara bra att ställa upp det som vi kallar europeiska mål och det vi kallar nationella mål som motsatser. De nationella mål som vi talar om är när allt kommer omkring idéer som har sitt ursprung i specifika länder. Detta är ett särskilt bidrag som är väldigt betydelsefullt för EU. Vi kan inte införa en standard där dessa mål, som har formulerats i specifika medlemsstater, men till förmån för EU, inte hanteras som en tillgång utan som ett problem.

  Rui Tavares (GUE/NGL). – (EN) Herr talman! Jag vill be premiärministern om hans uppmärksamhet. Jag sitter här, på vänster sida om dig. Jag vill tala uppriktigt med dig. Jag har en text på portugisiska, men jag tänker improvisera på engelska, eftersom det var det språk som du använde under vad som för mig var den viktigaste delen av ditt anförande, när du sade: ”Se på flyktingarna. Se på flyktingarna om ni inte anser att krig och fred har betydelse för Europa.” Du vände dig till de nya generationerna.

Jag måste erkänna att mitt hjärta hoppade till när du sade detta, eftersom jag är Europaparlamentets föredragande för flyktingar. Du hade kunnat göra mer än att se på flyktingarna under ert ordförandeskap. Du kunde ha gjort något för att hjälpa till. Det var inte svårt. Rådet kunde ha slutfört det medbeslutandeförfarande med parlamentet som inletts om vidarebosättning av flyktingar. I vår del av medbeslutandet ökade vi det belopp som vi ger till medlemsstaterna för att vidarebosätta flyktingar. Vi fastställde prioriteringskategorier för personer som har våldtagits, som har torterats och som har drabbats av sjukdomar och som väntar i läger på att vidarebosättas. Rådet har inte slutfört medbeslutandet. Det verkar ha berott på artikel 290 och delegerade akter – som ingår i Lissabonfördraget.

Du säger: ”Se på flyktingarna.” Men jag utmanar dig att göra det vi gjorde, att åka till al-Hol-lägret i Syrien. Åk dit och tala om för flyktingarna att se på artikel 290 och på de delegerade akterna. De kommer att säga: ”Vad pratar du om? Mina barn går inte i skolan. Jag har inget pass. Vi är fast i ett flyktingläger. Varför pratar du om ett litet institutionellt problem när du i stället kan göra något för att lösa våra problem?” Detta kommer att fläcka ned det belgiska ordförandeskapet. Jag beklagar att behöva säga detta. Jag säger det med sorg.

  Corien Wortmann-Kool (PPE). – (NL) Herr talman! Jag vill instämma i de hyllningar som mina kolleger har gett det belgiska ordförandeskapet och dig, Yves Leterme, i dag, för du lyckades verkligen utnyttja den europeiska andan för att göra detta ordförandeskap fullt funktionsdugligt samtidigt som det sätt som ditt lands kabinett hade bildats på orsakade stor bestörtning för många verksamheter.

Enligt min uppfattning underskattar du dig själv när du kallar dig för en ”främjande part”, för du har varit en drivande kraft och har lyckats övervinna svårigheter, inklusive sådana som du haft med Europaparlamentet, på ett kreativt och engagerat sätt. Tack vare dig har vi nu en kraftfull europeisk tillsyn, ett direktiv i vilket alternativa investeringsfonder regleras samt Eurovinjett, ytterligare ett svårt förhandlingsobjekt som rådet nu har tillkännagett en tydlig slutsats om.

Men det framgår av den europeiska anda som genomsyrade ditt tal här i parlamentet att du också ser framåt. Jag vill i synnerhet betona en punkt i ditt tal. Du säger med rätta att en ekonomisk styrning inte bör leda till en situation där vi bara hanterar symtomen och inte gör något åt den risk som fortfarande föreligger, för även om en kraftfull stabilitets- och tillväxtpakt mycket väl kan komma att bli verklighet är detta bara en av den ekonomiska styrningens stöttepelare.

Vi vill för våra medborgares skull ta oss ur denna ekonomiska kris helt och hållet och åter bli i stånd att skapa sysselsättning för medborgarna och ungdomarna, och för att lyckas med det behöver vi en kraftfull europeisk makroekonomisk övervakning och en väldigt stark Europa 2020-strategi. Kommer den europeiska planeringsterminen verkligen att möjliggöra detta? Kommer medlemsstaterna att engagera sig för att bygga ut en ekonomisk styrning också på detta område? I egenskap av parlament bör vi utnyttja vår roll som medlagstiftare till fullo i tillsynspaketet, lagstiftningspaketet, för att förverkliga detta.

  Marc Tarabella (S&D). - (FR) Herr talman, herr Leterme! När du presenterade det belgiska ordförandeskapets program i juli förra året sade jag till dig, vid min välkomsthälsning och på skämt, att du kanske fortfarande skulle ha kvar din post i januari och kunna presentera resultatet för oss. Jag måste säga att jag hade hoppats på att ha fel. Jag hade, utan att vilja förolämpa dig, liksom alla belgare i dag velat se en regeringschef som blivit vederbörligen vald vid valurnan den 13 juni. Det var emellertid du som var tvungen att ta dig an detta ordförandeskap, och jag gratulerar dig och alla ministrarna i den nuvarande regeringen.

Låt oss nu lämna den inrikespolitiska situationen och fokusera på det belgiska ordförandeskapets resultat.

Också jag vill citera en berömd amerikan, som inte var filosof utan tennisspelare. Arthur Ashe sade ”En viktig nyckel till framgång är självförtroende. En viktig nyckel till självförtroende är förberedelse.” Och det måste utan tvekan sägas att det belgiska ordförandeskapet har inspirerats av detta.

Jag har sett stora framsteg bara i fråga om de frågor som jag arbetar med: ett närmare samarbete i frågor om äktenskapsskillnad, den europeiska skyddsordern för våldsoffer, ett förbättrat samarbete i framtiden i fråga om patent, och avtalet om direktivet om betalningsförseningar och om livsmedelsmärkning är alla framgångar som det belgiska ordförandeskapet kan vara stolt över.

Detsamma gäller för den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) efter 2013. Även om inget avtal har nåtts så har principen om en kraftfull GJP med två pelare och principen om förenkling redan antagits. Det största behovet inom jordbruket i framtiden är dock en reglering som inom vissa gränser lyckas ta hänsyn till instabiliteten på marknaderna. Det har emellertid fortfarande inte nåtts något avtal om detta, och jag känner stor oro i fråga om framtida ordförandeskap, i synnerhet Ungern och Polen, eftersom reglering inte verkar höra till deras prioriteringar.

Förutom goda förberedelser, full delaktighet av ministrarna, diplomaternas och de belgiska tjänstemännens effektivitet var inte ordförandeskapets hemlighet, vilket du betonade, att driva fram den egna dagordningen utan att ägna sig åt frågor som prioriteras på EU-nivå i nuläget och att göra allt man kunde för att göra framsteg i dessa, med hjälp av den pragmatism och kompromisskultur som karaktäriserar oss.

Jag hoppas att framtida ordförandeskap tar efter detta exempel.

  Anne E. Jensen (ALDE). – (DA) Herr talman! Jag vill också tacka det belgiska ordförandeskapet för dess bidrag, framför allt på de två områden som jag känner till bäst: budget och transport. Att budgetförhandlingarna kollapsade under den första rundan var inte ordförandeskapets fel, och vi lyckades förstås finna en lösning i fråga om budgeten för 2011. Låt oss därför hoppas att frågan om flexibilitet och finansiering av fusionsenergiprojektet Iter också kommer att falla på plats snart.

På transportområdet fann det belgiska ordförandeskapet en lösning på den svåra frågan om Eurovinjett. Jag vill särskilt tacka det belgiska ordförandeskapet för dess stöd för något som jag har arbetat för i många år, nämligen upprättandet av ett nätverk för säkra rastplatser i Europa, så att lastbilschaufförerna, som bokstavligen håller samman Europa och skapar den inre marknaden, får bra och säkra arbetsförhållanden. Jag skulle vilja att alla andra länders regeringar inspireras av den belgiska regeringens positiva syn på denna fråga, så att vi äntligen kan se till att något sker i praktiken.

  Mirosław Piotrowski (ECR). – (PL) Herr talman! Belgien, som är en av de sex stater som var med och grundade Europeiska unionen, har nyss avslutat sitt sex månader långa ordförandeskap. Trots inrikespolitiska svårigheter i samband med oförmåga att bilda regering hyllas belgarna officiellt för sin effektivitet och framgång när det gäller att uppnå nästan alla de prioriteringar som de fastställt för sig själva. Av den anledningen vill också jag gratulera dem eftersom de på så kort tid och som en del av de fastställda prioriteringarna bemötte den ekonomiska krisen i Europa, skyddade Europas miljö, byggde en öppen och säker europeisk union, skapade en sammanhängande social modell i Europeiska unionen och skapade grunden för en gemensam europeisk utrikespolitik. Om man ser tillbaka har det varit ovanligt att ett så litet land kunnat göra så mycket positivt för Europa på så kort tid.

  Mathieu Grosch (PPE). – (DE) Herr talman, premiärminister Leterme! När parlamentsledamöterna för sex månader sedan hade så många frågor om det belgiska ordförandeskapet, och när vi hade läst programmet, var många ledamöter mycket tveksamma.

Därför är vår glädje desto större i dag, när vi tackar dig och den ständiga representationen för ert fantastiska arbete och förarbete. Denna framgång har naturligtvis inte varit lätt. De inrikespolitiska problemen i Belgien har redan nämnts, och Guy Verhofstadt var också tvungen att påpeka att det inte nödvändigtvis råder effektivitet på nationell nivå i Belgien eller på EU-nivå. Det kanske är det som är nyckeln till framgång i morgon – med andra ord att de politiker som är kompetenta här måste få nödvändigt erkännande också i Belgien.

Er framgång var inte lättvunnen, eftersom inte heller de yttre förhållandena var de bästa. Inte minst – och detta kan jag säga för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) i fråga om transport – på grund av att ni inte heller valde de lättaste frågorna att arbeta med. Det har nämnts, och det var mer än tillfredsställande för oss, att bland annat frågan om Eurovinjett nu har lösts. Denna fråga handlar inte bara om en princip. Den handlar enligt min uppfattning om nya finansieringskällor och en säker och ren men samtidigt effektiv rörlighet på EU-nivå. Detta handlar om att ta reda på om vi kommer att kunna göra mer kraftfulla ändringar på detta område – rörlighet – på EU-nivå i morgon.

Jag som bor i ett gränsområde är naturligtvis också nöjd med genomförandet av vägsäkerhetsbestämmelserna. Det är oacceptabelt för oss och alla gränsregioner att det beror på registreringsskylten om ett allvarligt brott bestraffas eller inte. Ni tog tag i detta besvärliga ämne och tog ett första steg.

Passagerares rättigheter i samband med busstransport utgör ett viktigt steg med följden att EU nu har gett sina medborgare rättigheter som passagerare för alla de olika transportformer som finns. Under vulkankrisen såg vi hur viktigt det är för företag, men också för passagerare, att det finns en sådan här europeisk ram. Jag hoppas att vi kan fortsätta så här.

Slutligen önskar jag bara dig och Belgien en sak, och det är att vi till sist får se den färdighet på federal nivå i Belgien som ni har visat på EU-nivå, i enlighet med den kloka tanke att den som ställer krav – som ni gjorde - också måste visa på lösningar.

  Alejandro Cercas (S&D). – (ES) Herr talman, herr Leterme! För dem i gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet som ansvarar för sysselsättning och sociala frågor vill jag instämma i mina kollegers gratulationer av det belgiska ordförandeskapet till dess arbete under de senaste sex månaderna.

Hur kan jag instämma i dessa gratulationer, trots att den sociala dimensionen knappt nämndes under ordförandeskapet och trots att det inte gjordes någon större social kartläggning under detta ordförandeskap?

Helt enkelt för att jag hade förmånen att samarbeta med Yves Letermes ministrar Laurette Onkelinx och Joëlle Milquet, och jag är medveten om vilka ansträngningar de och deras team gjort för att göra framsteg i fråga om den sociala agendan under så svåra omständigheter och i ett råd som ställer sig så likgiltigt till det sociala Europa som det som vi olyckligtvis har för närvarande gör. Trots detta har de jobbat tappert, ansvarsfullt och i en mycket europavänlig anda för att se till att man lyssnar till parlamentet och till européerna under denna mycket allvarliga tid, då Europas framtid står på spel.

Därför vill också jag gratulera dig, Yves Leterme, och jag hoppas att det blir som du säger när utmaningarna kommer i framtiden: att Europa kommer att finna sin själ. Den själen måste vara politisk och social, inte bara ekonomisk.

Jag vill ta upp några saker som inte har lösts under det belgiska ordförandeskapet och där jag hoppas att du kommer att överföra din europavänliga, humana anda till det ungerska ordförandeskapet, eftersom mycket står på spel för Europas framtid. Jag syftar på frågorna om Europas invandringspolitik, det kombinerade tillståndet, de två direktiven om personal som hyrs ut av bemanningsföretag och förflyttning inom ett företag.

Jag vill be rådets ordförande att uppmana sina kolleger att tänka långsiktigt. Det får inte förekomma en ojämlik behandling av arbetstagare som kommer till Europa. De måste behandlas lika, annars kommer vi att skapa en klyfta som får oöverskådliga konsekvenser för unionens framtid. Dessa arbetstagare kan inte komma till Europa med ojämlika förutsättningar för arbete här, för det skulle fördärva Europa.

Jag hoppas att det ungerska ordförandeskapet kommet att lyssna till dig och att yttrandefriheten kommer att vinna fotfäste igen i rådet, och att rådet kommer att fokusera på Europas själ, som inte kan vara annat än human och framstegsvänlig.

  Raffaele Baldassarre (PPE). – (IT) Herr talman, Herr Leterme, mina damer och herrar! Jag måste säga att det gläder mig att vi har haft ett ordförandeskap som har kunnat ta itu med den europeiska dagordningen på ett pragmatiskt och effektivt sätt, trots att det varit en svår tid.

Det belgiska ordförandeskapet har visat sig vara praktiskt och dynamiskt, från antagandet vid första behandlingen av det omarbetade direktivet om bekämpande av sena betalningar inom offentlig förvaltning, som är av grundläggande betydelse för framtiden för systemet för åtagande, och till antagandet av åtgärdspaketet för finanstillsyn.

Jag skulle kunna ge andra exempel, men jag föredrar att dra slutsatser om vad man kan lära av ett ordförandeskap som har avslutat sin ämbetsperiod på ett positivt sätt. För det första måste man ha ett realistiskt arbetsprogram. För det andra måste man kunna förhandla på ett dynamiskt sätt och nå kompromisser. Slutligen måste man involvera de europeiska institutionerna fullt ut, till att börja med Europaparlamentet, och angripa utestående ärenden utan begränsningar och nationella intressen.

Jag hoppas att detta ordförandeskap kommer att tjäna som ett exempel för framtida ordförandeskap. För stunden vill jag i alla fall framföra mina uppriktiga gratulationer.

  Pervenche Berès (S&D). - (FR) Herr talman, herr premiärminister! Samarbetet med dina ministrar, Joëlle Milquet och Laurette Onkelinx, gick väldigt bra, vilket innebar att Europaparlamentets röst hördes när riktlinjerna för sysselsättning antogs av rådet, där våra ståndpunkter beaktades. De beaktades också när det gäller frågan om offentliga tjänster, genom att den betydelse som dessa tjänster har i hjärtat av den europeiska sociala modellen återbekräftades under det belgiska ordförandeskapet. Jag hoppas att den skjuts som den interinstitutionella dialogen fick fortsätter både inom kommissionens och inom det nya ordförandeskapets arbete.

Vi hade också ett omfattande samarbete om en annan aspekt, nämligen att garantera att den ekonomiska styrning som du hänvisade till kan stå på egna ben, för att behandla sysselsättningsfrågan som en balans skulle leda oss i fördärvet. Det oroar mig att se hur kommissionen hanterar denna fråga i paketet för den europeiska planeringsterminen genom att föreslå medlemsstaterna att de ska sänka lönerna vare sig de vill eller inte, eller så gott som blint höja pensionsåldern och sänka pensionsnivåerna. Det är inte på detta sätt som vi med en ekonomisk styrning kan garantera en framgång i den europeiska frågan, vilket är vad våra arbetstagare och medborgare förväntar sig.

  Morten Messerschmidt (EFD). – (DA) Herr talman! Jag vill säga att det belgiska ordförandeskapet har utgjort ett fantastiskt exempel som saknar motstycke på hur EU fungerar. Ordförandeskapet har, trots att landet inte har haft någon regering, prisats från alla håll i kammaren. Detta kanske ger en bild av hur EU egentligen fungerar bäst – utan valda företrädare och, i själva verket, helt utan folket. Det var i varje fall under det belgiska ordförandeskapet som det hittills största bedrägeriet av de europeiska medborgarna genomfördes sedan ikraftträdandet av Lissabonfördraget, nämligen införandet av den nu permanenta krismekanismen.

När vi var tvungna att övertyga det europeiska folket om att införliva Lissabonfördraget, vilket inbegrep att en makt utan motstycke överfördes till utlänningar i Bryssel, så lovade man oss att en sak åtminstone inte skulle kunna ske: Vi skulle aldrig ansvara för varandras skulder. Det var under det belgiska ordförandeskapet som detta enda löfte bröts. Nu kommer en akt att träda i kraft 2013 som innebär att vi ska ansvara för varandras skulder för all framtid. Detta är arvet från det belgiska ordförandeskapet, och det är beklagligt.

  Ivo Belet (PPE). – (NL) Herr talman, herr Leterme, herr Győri! Både ni och er diplomattjänst har visat att vi kan vara framgångsrika också under mycket svåra ekonomiska förhållanden och att vi kan hantera dessa förhållanden på ett sätt som gör Europa starkare. Detta är mycket viktigt. Sådana här saker förutsätter naturligtvis att vi når kompromisser, kompromisser som är svåra att nå. Det kommer alltid att leda till kritik, men jag anser att den gyllene regeln ”det bästa är fiende till det bra” passar bättre än någonsin i denna situation. Den här sortens kompromiss är alltid berättigad om den möjliggör framsteg och om den gynnar medborgarnas välstånd och välmående.

Eftersom jag bara får tala i en minut ska jag bara ge en kort kommentar till nästa belgiska ordförandeskap, som kommer att tillträda runt 2025. Du, Yves Leterme, kommer förmodligen att vara 65 år då, och jag kommer att vara ett år äldre. Jag förutsätter att EU fortfarande kommer att vara en stark aktör på världsarenan, men för att det ska bli så måste vi verkligen upprätthålla den drivande kraft som vi visat de senaste sex månaderna. Jag önskar dig hur som helst stort lycka till, både här och i Bryssel.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). - (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera mina belgiska kolleger! Jag lyfter på hatten för er! Som ungersk medborgare skulle det verkligen glädja mig om det ungerska ordförandeskapet blev lika framgångsrikt.

(HU) Nu fortsätter jag på ungerska. Under det belgiska ordförandeskapet förhindrades ett förvärrande av krisen i euroområdet på ett framgångsrikt sätt. Det irländska räddningspaketet utarbetades rekordsnabbt. Ett system för en ny samordning av den ekonomiska politiken utarbetades, och nu ska sex lagar om ekonomisk styrning antas under det ungerska ordförandeskapet. En finansiell tillsyn inrättades, och den europeiska avdelningen för yttre åtgärder samt medborgarinitiativet upprättades. Jag kan inte annat än uttrycka största beundran när det gäller framstegen med det praktiska införlivandet av Lissabonfördraget, även om vi fortfarande har oräkneliga olösta frågor att ta tag i.

(FR) Jag vill återigen gratulera mina belgiska kolleger. Jag hoppas att det ungerska ordförandeskapet kommer att bli lika framgångsrikt.

  Petru Constantin Luhan (PPE). – (RO) Herr talman! Eftersom vi var oroliga för att utvecklingen inom den belgiska inrikespolitiken skulle påverka det roterande ordförandeskapets prestationer gläder det mig att Belgien visade att detta inte stämde, genom att hantera de europeiska ärendena på ett pragmatiskt och effektivt sätt. De framträdande ärendena under det belgiska ordförandeskapet utgjorde en rad europeiska frågor framför andra: lanseringen av Europeiska utrikestjänsten, ekonomisk tillväxt och finanspolitisk konsolidering, antagandet av förordningen om det europeiska medborgarinitiativet och inledningen av genomförandet av Europa 2020-strategin.

När det gäller Rumäniens intressen antog det belgiska ordförandeskapet en rättvis och balanserad strategi. I två ärenden av känslig natur för Rumänien valde det belgiska ordförandeskapet de alternativ som bäst speglade den ståndpunkt som Rumänien förespråkade: diskussionen om frågan om romer utifrån aspekten social integration och hanteringen av förfarandet för att hänvisa förslaget till beslut om anslutningen av Rumänien och Bulgarien till Schengenområdet till Europaparlamentet.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Herr talman! Jag vill börja med att betona att Belgien tog över det roterande ordförandeskapet i en situation som inte bara var svår i inrikespolitiskt avseende utan också, naturligtvis, globalt sett.

Jag kan därför inte tillskriva Belgien alla unionens misslyckanden. Jag vill tvärtom säga att Belgien gjorde ett utmärkt jobb med att hantera trepartssamtalet mellan kommissionen, rådet och parlamentet.

Med Belgien vid rodret gjordes framsteg på det betydelsefulla området tillsyn och reglering inom banksektorn. I oktober slutfördes förhandlingarna om regleringen av hedgefonder, andelsföretag och kreditvärderingsinstitut.

Jag hade kunnat tänka mig ännu ambitiösare åtgärder på detta område, men enligt min uppfattning lyckades Belgien åtminstone med att samordna det som var möjligt och att åtminstone göra vissa framsteg.

Området internationella förbindelser var också oerhört viktigt. Unionen formulerade diplomattjänsten, och också här visade sig Belgien vara en skicklig medlare.

Avslutningsvis vill jag gratulera Belgien och tacka landet för dess ordförandeskap, och också uttrycka en förhoppning om att Ungern kommer att följa det belgiska ordförandeskapets exempel.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Herr talman! Jag ber om lov att få ta upp en bredare fråga. I julas sade John Bruton, tidigare ledare på Irland och ordförande för rådet, att detta deltidssystem för rådet verkligen inte tjänar sitt syfte, med tanke på den kris som Europa befinner sig i. Han antydde att den tid som lagts på dessa betydelsefulla frågor inte var mycket mer än den tid ledarna tillbringar på flyget till Bryssel.

Han säger att vi står inför en finansiell kris – en välfärdsstatens kris i ett åldrande samhälle, en globaliseringskris för nationalstater och eventuellt till och med en kris när det gäller den europeiska demokratins effektivitet. Han säger att ledarna måste diskutera tills de har nått en fullständig, ömsesidig överenskommelse om allt som måste göras: hela jobbet, inte bara delar av det. Inget mindre än detta skulle ge marknaderna ett hållbart förtroende. Jag vill be er att diskutera detta, för han har kanske rätt.

  Oreste Rossi (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Ditt tal, Yves Leterme, innehöll några viktiga citat. Det är synd och skam att du i själva verket framför allt kommer att bli ihågkommen som premiärministern för ett land som inte kunnat bilda regering fastän det gått 219 dagar sedan valet.

Du förstår, jag hade inga höga tankar om dig – även om detta utan tvekan har förändrats – för samma dag som du installerades frågade jag vilka åtgärder som du, i egenskap av rådets ordförande, skulle se till att EU vidtog som svar på de handlingar som begåtts mot katolska kyrkan i ditt land, som svar på de undersökningar som ogiltigförklarades, som jag ansåg vara mycket allvarliga och som sedan fördömdes av rättsväsendet självt.

Du svarade inte på den frågan. Det tyckte jag inte om, eftersom jag anser att en ordförande ska företräda alla. Om en ordförande får en fråga ska denne försöka att besvara den på något sätt och fatta ett modigt beslut: att säga ”jag är för” eller ”jag motsätter mig”, och förklara varför. Det gjorde du inte.

I dag kan jag säga att du och ordförandeskapet har gjort ett bra jobb. Om du hade varit lite mer på vår ”nivå” från första början hade vi kanske haft en bättre relation.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Herr talman! Belgien övertog utan tvekan ordförandeskapet för rådet under en mycket svår övergångsfas, bland annat för att vi fortfarande befann oss i en ekonomisk kris, samtidigt som Lissabonfördraget naturligtvis inte hade genomförts helt och hållet och dess begränsningar i fråga om att fylla sitt syfte framgick.

Men det finns en betydelsefull aspekt i hela debatten om räddningspaketet för euroområdet som inte får förglömmas, nämligen att både räddningspaketet för länderna i euroområdet och lånen till Grekland är en överträdelse av Lissabonfördraget. Båda dessa åtgärder saknar följaktligen nödvändig rättslig grund. Det innebär att EU i detta fall uppenbarligen överskrider sin behörighet, vilket i slutändan gör ett vederbörligt ändringsförfarande för fördraget oumbärligt.

Efter ytterligare kandidater för räddningspaket – som Irland och Portugal – är nu också Spanien ett problembarn för euroområdet. Nettobidragsgivare som Tyskland och Österrike blir å andra sidan i allt högre grad Europeiska unionens kassakor. Så här kan det naturligtvis inte fortsätta. Belgien kunde inte riktigt hantera någon av dessa två – visserligen svåra – utmaningar, nämligen att ta oss ur den ekonomiska krisen och att genomföra Lissabonfördraget.

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Herr talman! Det har sagts mycket gott om det belgiska ordförandeskapet, framför allt om dess effektivitet i förhandlingar och dess lugn under svåra krisperioder, G20-toppmötet, konferensen i Cancún och budgetdebatten. Finansmarknadernas återgång till stabilitet och också ekonomisk stabilitet var frågor som dominerade, men det bör nämnas att den nationella egoismen blev hejdlös, i synnerhet i fråga om budgeten. Belgiens effektivitet i fråga om förhandlingar är värt gratulationer, men detta är trots allt Belgiens tolfte ordförandeskap. Premiärminister Yves Leterme sade att ordförandeskapets program var rådets och kommissionens program, utan ambitioner om nationella prioriteringar. Vi måste dock låta framtida ordförandeskap fastställa sina egna prioriteringar. Det är enligt min uppfattning kärnan och innebörden i integration, som premiärminister Leterme talade om. Det som oroar mig är krisen vid antagandet av budgeten för 2011 och, framför allt, bakgrunden till detta och prognosen att den nya budgetramen inte kommer vara lätt att enas om.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Herr talman! Det är åtminstone ett område som är viktigt för Europa och för den region som jag tillhör – Euskadi, i Baskien – som ordförandeskapet inte har gjort ett dugg åt.

Genom Lissabonfördraget får parlamentet befogenheter i fråga om fiske. Rådet blockerade en rad planer för fiske av ansjovis. I inledningen av det belgiska ordförandeskapet uttryckte jag personligen att jag var beredd att fortsätta förhandlingarna för att nå framsteg i fråga om vissa viktiga planer, och detta har ordförandeskapet inte gjort några ansträngningar för. Därför kan jag inte uttrycka några gratulationer, eftersom rådet i grunden inte erkänner de befogenheter som Europaparlamentet har enligt Lissabonfördraget.

Jag anser att ordförandeskapet har förspillt ett tillfälle att lösa ett problem som har förhalats sedan det spanska ordförandeskapet. Ni har inte gjort någonting åt detta. Jag hoppas därför att nästa ordförandeskap kommer att göra det.

Jag skulle också ha tackat er om ni hade lyssnat på mitt anförande.

  Edite Estrela (S&D). – (PT) Herr talman! Också jag vill gratulera den belgiska regeringen till att den lett ett så framgångsrikt ordförandeskap, trots de svåra förhållanden under vilka det ägt rum, vilket också har nämnts här. Jag vill vidare, i fråga om det område som jag följt närmast, gratulera Joëlle Milquet och tacka henne för hennes engagemang och beslutsamhet när det gäller att utarbeta rapporten om direktivet om barnledighet, trots rådets bristande enighet med henne. Vi hoppas att det ungerska ordförandeskapet kommer att fästa tillbörlig uppmärksamhet vid denna fråga. Yves Leterme påminde oss om den dröm som vägledde grundarna av det europeiska projektet utöver den inre marknaden, och José Manuel Barroso betonade vikten av den europeiska andan. Dessa punkter är enligt min uppfattning bra i det aktuella sammanhanget, där vi behöver en ökad enighet och solidaritet för att kunna anta de utmaningar som vi har framför oss.

  Czesław Adam Siekierski (PPE). – (PL) Herr talman! Det belgiska ordförandeskapet, de två senaste ordförandeskapen för att vara exakt, var i tjänst medan Lissabonfördraget genomfördes och en ny ordning skapades i EU. Båda dessa ordförandeskap begränsade sin nationella strategi för att fördjupa samarbetet och samordningen i EU. Detta goda tillvägagångssätt stärker en gemenskapsstrategi snarare än en regeringsstrategi. Å andra sidan bör vi vara försiktiga med att begränsa de nationella ordförandeskapens roll när det gäller att skapa egna prioriteringar. Det måste råda en särskild balans i detta avseende. En av prestationerna från det belgiska ordförandeskapets sida är utan tvekan stärkandet av den ekonomiska styrningen. Byråer som övervakar finansinstitut har inlett sitt arbete. Det har gjorts mycket för att budgetdisciplinen ska iakttas mer noggrant. Verksamhet som syftar till en strukturreform har gjorts till det huvudsakliga instrumentet för utveckling. Dessutom har vi äntligen tagit oss ur det dödläge som rådde för antagandet av budgeten för 2011. Vi vill helt enkelt säga tack.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Jag måste säga att det är mycket uppmuntrande att höra så många ledamöter från alla delar av kammaren hylla det belgiska ordförandeskapet, och med all rätt. Jag var rädd för det motsatta. En av anledningarna till att det belgiska ordförandeskapet varit så framgångsrikt är enligt min uppfattning att man tog hänsyn till de verkliga effekterna av Lissabonfördraget. Nuförtiden måste övergången från ett ordförandeskap till ett annat ske friktionsfritt. Det är som ett stafettlopp: ju effektivare överlämningen är - och ju mer lågprofilerad – desto bättre, förmodligen. Belgarna gjorde det oerhört bra och har föregått med gott exempel för andra länder i detta avseende.

Jag vill särskilt tacka dem för deras arbete i samband med budgeten och bankmyndigheterna samt andra myndigheter som inrättats. Om de blir så framgångsrika som vi hoppas så kommer det belgiska ordförandeskapet i själva verket att växa i betydelse under åren som kommer, när vi ser tillbaka på dessa mycket viktiga beslut.

  Frédéric Daerden (S&D). - (FR) Herr talman! Jag instämmer i det praktiskt taget enhälliga budskap som framförts under förmiddagen. Det belgiska ordförandeskapet var ett bra ordförandeskap, eftersom det drev det europeiska projektet i en svår nationell kontext, som ändå inte hindrade det att hantera de utmaningar som EU stod inför. Jag tänker på antagandet av budgeten för 2011, där vissa aspekter har lämnat en bitter eftersmak. Men ordförandeskapet undvek en negativ institutionell kraftmätning.

Vad gäller den sociala dimensionen ställdes det belgiska ordförandeskapet från första början inför den överdrivna försiktigheten hos vissa i rådet. Jag tänker särskilt på idén om ett ramdirektiv om minimiinkomst. Trots dessa omständigheter kan Belgien tillskrivas några verkliga framsteg tack vare kämpaglöden hos dina och våra ministrar: rapporten från rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) inför varje rådsmöte som en nödvändig motvikt till rådet (ekonomiska och finansiella frågor), slutsatserna om sociala tjänster i allmänhetens intresse, pensioner, framför allt konferensen om pensioner i Liège, där det nödvändiga gemensamma betraktandet av hur adekvata och hållbara pensionerna är belystes, vilket jag måste betona, och Epscos förklaring om Europeiska året för bekämpning av fattigdom.

Jag vill återigen framföra mina gratulationer. Jag hoppas att dessa framsteg fortsätter under de nya ordförandeskapen.

  Gay Mitchell (PPE). – (EN) Herr talman! Detta gäller en ordningsfråga. Jag ber dig att genomföra en undersökning av vilka som får ordet vid ögonkontaktsförfarandet och vilka som inte får det. Enligt min uppfattning fördelas inte ordet rättvist mellan de olika sammanträdesperioderna. Jag vill be dig att göra det, för vissa av oss, som har andra uppgifter, kan inte sitta i kammaren dag ut och dag in, medan andra har möjlighet att göra det.

Jag anser att ledamöterna måste få en rättvis chans att inskrida i debatten. Jag ber om ursäkt för att jag uppehåller kammaren, men jag ber dig att genomföra en sådan undersökning.

  Talmannen. – Gay Mitchell! Jag vill inte säga mer än att jag har en lista och att du kan få kontrollera den. Nästan 20 personer på listan får möjlighet att tala. Om du vill kan du komma till mitt kontor så kan jag visa listan för dig och förklara den.

  Maroš Šefčovič, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Det har getts uttryck för mycket positiv utvärdering och många lovord i kammaren under förmiddagen. Jag vill på kommissionens vägnar säga att det har varit väldigt välförtjänt. Det belgiska ordförandeskapet har, med sin europeiska anda, tydligt visat på en imponerande effektivitet och en stor samarbetsvillighet. När det belgiska ordförandeskapet tog upp en fråga så visste vi alla att man skulle arbeta vidare för det europeiska målet – och enbart det europeiska målet – och att man skulle göra det i en lojal samarbetsanda mellan institutionerna. Det belgiska ordförandeskapets mycket goda samarbete med Europaparlamentet och mycket nära förbindelser med kommissionen resulterade i en mycket imponerande lista över prestationer.

I dag kan vi säga att Lissabonfördraget är i full funktion. Vi har lyckats ge våra medborgare en ny röst genom det europeiska medborgarinitiativet, och vi lyckades nå en överenskommelse om öppnare och effektivare regler för kommittéförfarandet. Jag arbetade med båda dessa frågor tillsammans med statssekreterare Olivier Chastel, och jag måste säga att jag ständigt imponerades av hans samarbetsvillighet och stora professionalism.

Det krävdes ett lugnt och konstruktivt tillvägagångssätt för att debatten om budgeten för 2011 skulle kunna slutföras och för att den nya ekonomiska styrningen skulle kunna inledas i Europa. Även under komplicerade, utdragna diskussioner om frågor som skilsmässa, finansiell tillsyn och till och med patent lyckades det belgiska ordförandeskapet göra tydliga framsteg.

Det står nu helt klart att vi måste hålla fast vid den positiva anda och effektivitet som det belgiska ordförandeskapet har visat. Ekonomin, som håller på att återhämta sig efter krisen, och finanspolitisk konsolidering fortsätter naturligtvis att ha högsta prioritet för oss alla. Vi fick goda nyheter i förra veckan i och med en framgångsrik försäljning av portugisiska, spanska och italienska obligationer. Men det står också helt klart att vi måste driva på de strukturella reformerna och att vi måste arbeta ännu hårdare. Om vi inte vill ha en återhämtning utan arbeten måste vi undersöka hur vi kan förbättra reglerna på arbetsmarknaden och hur vi kan undanröja hindren för en ökad sysselsättning i Europa. Samtidigt måste vi skydda de utsatta i vårt samhälle och minska fattigdomen. Det är det enda sättet som vi kan utveckla den sociala marknadsekonomin i Europa.

Mycket kommer att vara beroende av hur vi inleder den europeiska planeringsterminen och i vilken mån vi kommer att kunna vara ambitiösa tillsammans i våra nationella reformprogram, i våra konsolideringsansträngningar och i genomförandet av Europa 2020-strategin. Det belgiska ordförandeskapet bidrog i betydande grad till att inleda denna nya ekonomiska styrningsprocess, och nu måste vi fortsätta det utmärkta arbete som inleddes.

Jag vill tacka premiärministern och statssekreteraren så väldigt mycket för deras utmärkta arbete. Jag vill också verkligen tacka alla deras diplomater för att de skapat en positiv atmosfär, i vilken nästa ordförandeskap kan fortsätta det arbete som inleddes så framgångsrikt för sex månader sedan.

  Yves Leterme, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag ska nu säga mina sista ord på det belgiska ordförandeskapets vägnar, så jag ska fatta mig kort. Det gläder mig verkligen att se så många här i kammaren, men jag vet att det beror på andra ärenden på föredragningslistan.

(NL) Mina damer och herrar! Jag vill naturligtvis tacka alla er som har gett ett mycket konstruktivt gensvar, som kommer att vara ovärderligt i ert och vårt arbete i framtiden. Först och främst vill jag, i fråga om Europaparlamentets mycket positiva utvärdering av vårt ordförandeskap, säga att jag försöker hålla mig till principen om att ta negativt gensvar med ro och att vara ödmjuk inför positivt gensvar, även om det visar sig vara överdrivet.

Jag vill som avslutning belysa tre element. För det första – och detta sträcker sig naturligtvis utöver det belgiska ordförandeskapets befogenheter – anser jag att det verkligen är viktigt att vi inför en bästa metod i fråga om genomförandet av Lissabonfördraget. Varje nationalstat som intar det sex månader långa roterande ordförandeskapet för Europeiska unionen bör sätta Europa mycket högt på dagordningen.

För det andra är syftet med att leda det roterande ordförandeskapet kanske inte bara att agera som medlare utan också som en drivande kraft, som någon av er sade, så att våra institutioner kan göra sitt arbete. Vi kämpade alla hårt för att Lissabonfördraget skulle ratificeras. Det skulle naturligtvis vara absurt att hantera det roterande ordförandeskapet så att det inte gjorde rättvisa åt ordalydelsen och andan i Lissabonfördraget. Jag tror dessutom att det bara är så som det roterande ordförandeskapet kan vara meningsfullt i framtiden och som eventuella framtida ändringar av fördraget och nya avtal kan överleva. För det tredje är inte allt perfekt, och flera ledamöter har med rätta tagit upp vissa brister. Jag vill framför allt upprepa att EU borde vara mer ambitiöst i förhållande till socialpolitiken.

(FR) Det som har sagts stämmer verkligen. Unionen måste vara mer ambitiös i framtiden på området för socialpolitik, men jag anser ändå att Belgien gjorde sitt. Det belgiska ordförandeskapet stärkte sysselsättningspolitikens roll i Europa 2020-strategin, det såg till att denna politik skulle ha en plats i Europas nya ekonomiska styrning, och jag anser att det också skapade grunder för den sociala dimensionen av Europa 2020-strategin, inte bara i fråga om kampen mot fattigdom utan också i fråga om social sammanhållning. Som svar på några av anförandena förefaller det mig som att vi ändå placerade frågan om tjänster i allmänhetens intresse på den europeiska dagordningen. Det stämmer dock att vi måste göra mer och göra framsteg, i synnerhet på lagstiftningsområdet.

Vårt ordförandeskap är, som jag sade tidigare, inte perfekt, och jag anser, som Rui Tavares påpekade med rätta, att vi kan göra mer än vi gör i dag på området för flyktingpolitik.

(NL) Avslutningsvis vill jag göra två sista påpekanden, eftersom andra ärenden ska tas upp här i dag. Jag vänder mig eftertryckligen till de belgiska ledamöterna av Europaparlamentet i allmänhet, men flera av dem i synnerhet, framför allt två av mina företrädare.

Jag vill, på den belgiska regeringens vägnar, säga att vi betraktar de ansträngningar vi gjort under det belgiska ordförandeskapet som en sorts hyllning till ert arbete här. Vi har gjort allt vi kunnat för att tillämpa Lissabonfördraget korrekt, vilket också är en sorts hyllning till de initiativ som utvecklats efter det elfte ordförandeskapet, som övervakade framväxten av Laekenfördraget, och senare, under betydelsefulla roller som rapportör, i syfte att införliva Laekenandan i Lissabonfördraget.

Det har med rätta påpekats att ett roterande ordförandeskap huvudsakligen är beroende av engagemanget hos och insatserna av väldigt många människor runt de politiker som måste ta ansvar och stå i skottlinjen. Jag talar här om rådgivarna, diplomaterna, om väldigt många människor som i slutändan uträttar det viktigaste arbetet.

Jag vill upplysa Bart Staes om att om det vore det belgiska ordförandeskapet som skulle föräras med Gouden Schoen-priset, som ska delas ut i Belgien i morgon, så skulle det, även om detta pris alltid har gått till personer som Romelu Lukaku och Mbark Boussoufa, utan tvekan gå till ordförandeskapets diplomattjänst, och några i personalen sitter här bakom mig.

Slutligen vill jag säga några ord till Csaba Sándor Tabajdi, och jag ska försöka göra det på min bästa ungerska:

  Talmannen. – Premiärminister Yves Leterme! Tack vare dig har vi under de senaste sex månaderna utvecklat nya samarbetssätt på olika nivåer mellan Europeiska unionens två lagstiftningskamrar: mellan rådet och Europaparlamentet. Belgiens ordförandeskap var en stor framgång. Jag önskar ditt land, och dig personligen, stort lycka till.

(Applåder)

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Den 31 december 2010 såg vi slutet på ett ganska händelselöst ordförandeskap, som vissa har beskrivit som matt och svagt. Det var allt vi kunde ha väntat oss av en belgisk regering som i själva verket inte har existerat på 8 månader. Inom den belgiska politiken har man inte lyckats fastställa en politisk plan för sitt eget land, som har drabbats av en institutionell kris som saknar motstycke. Jag förstår inte hur denna regering överhuvudtaget skulle ha kunnat leda en så komplex enhet som Europeiska unionen, som också är mycket skör och skranglig i nuläget – med framförhållning och visioner inför framtiden. Det belgiska ordförandeskapet skulle föra in EU på vägen mot återhämtning från den ekonomiska och finansiella krisen. Men nu måste vi återigen hantera de spekulationer som än i dag utgör ett hot mot själva existensen av den gemensamma valutan. Det var det belgiska ordförandeskapet som stod bakom det stora påskyndandet av en ytterligare utvidgning av EU:s gränser. Anslutningen av ekonomiskt svaga länder har, som vi har sett under senare år, försvårat de europeiska institutionernas arbete och försvagat hela EU, som nu är mindre kapabelt än tidigare när det gäller att axla de inhemska problemen i nya medlemsstater.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Belgien har innehaft ordförandeskapet för Europeiska unionen under de senaste sex månaderna, vilket knappt någon där har märkt. Landet har huvudsakligen varit upptaget – och har dessutom misslyckats – med att bilda en ny regering, medan grälet mellan flamländarna och vallonerna har gjort att det varit omöjligt för landet att fatta politiska beslut. Det var därför inte särskilt förvånande att EU:s politiska etablissemang inte hade några svårigheter i sin önskan att driva centraliseringen inom Europeiska unionen. Eurokrisen användes som en ursäkt för att driva igenom planer för en europeisk ekonomisk styrning. Samtidigt är det så kallade permanenta räddningspaketet för euron inte någonting annat än ett övergrepp mot nettobidragsgivarna, som kommer att behöva gräva ännu djupare i fickorna i framtiden. Belgien borde i själva verket betraktas som ett varnande exempel på vad som kan hända om befolkningar med skilda ekonomiska resultat snörs ihop. Belgien, där skillnaderna mellan flamländarna och vallonerna är oförenliga och där den federala apparaten utgör en mekanism för omfördelning från flamländarna till vallonerna, visar vad som kan hända med Europeiska unionen och euroområdet om man fortsätter att följa den befintliga vilseledande vägen.

  Sławomir Witold Nitras (PPE), skriftlig. – (PL) När vi sammanfattar det belgiska ordförandeskapet bör vi först och främst värdesätta dess mycket aktiva roll i utformandet av det europeiska systemet för finansiell stabilitet. Alla som har följt med i denna process vet att det är ett svårt arbete som genomfördes under tidspress. Av den anledningen vill jag framföra mina uppriktiga gratulationer till alla dem som har bidragit till att förverkliga detta projekt. I detta avseende har det belgiska ordförandeskapet lämnat efter sig ett väl genomfört arbete till det ungerska ordförandeskapet. Det bör också betonas att belgarna har stakat ut riktningen för framtida ordförandeskap när det gäller ikraftträdandet av Lissabonfördraget. Jag vill uttala en förhoppning om att framtida ordförandeskap, inklusive det polska, i högre grad ska försöka fastställa sina egna, tydliga prioriteringar, samtidigt som de dock sätts inom våra gemensamma europeiska mål. Med denna arbetsmetod kan de europeiska institutionernas politik planeras och genomföras i högre grad.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Jag vill börja med att gratulera det belgiska ordförandeskapet, som har visat en enastående förmåga när man lett Europeiska rådet under de senaste sex månaderna. Den belgiska gruppen kan betraktas som än mer framgångsrik med tanke på de omständigheter som rådde när landet övertog ordförandeskapet. För det första var detta det första ordförandeskap som verkade utifrån de bestämmelser som infördes med Lissabonfördragets ikraftträdande, och för det andra befann sig EU och den enskilda medlemsstaten i en oerhört svår ekonomisk situation. Dessutom var Belgien tvunget att hantera inhemska problem under ordförandeskapet.

Trots att det var en så svår och krävande period visade ordförandeskapet sin effektivitet genom att visa ett sant europeiskt manér i genomförandet av alla åtgärder. Man satte sina inhemska problem och frågor åt sidan och koncentrerade sig på att följa ett handlingssätt som motsvarade Europaparlamentets, kommissionens och Europeiska rådets förslag, och på att stödja dessa institutioner. Ordförandeskapet tog på sig rollen som medlare. Vad gäller de prioriteringar som ordförandeskapet har uppnått förtjänar de åtgärder som fokuserat på att bekämpa den ekonomiska krisen ett erkännande. I detta avseende tänker jag framför allt på arbetet med nästa fleråriga budgetram. Eurovinjett är ytterligare en betydelsefull prestation av det belgiska ordförandeskapet. Slutligen vill jag säga att det belgiska ordförandeskapet kan tjäna som förebild för de länder som ska ta över de kommande ordförandeskapen för Europeiska rådet. Jag önskar både det ungerska och det polska ordförandeskapet, som kommer att tillträda det andra halvåret 2011, samma framgång.

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE), skriftlig. – (PL) Jag vill framföra ett tack till det belgiska ordförandeskapet. Dess arbete, som precis har avslutats, kan tjäna som en förebild för de länder som kommer att leda Europeiska rådets arbete i framtiden. Detta är ett ämne som ligger mig särskilt varmt om hjärtat med tanke på Polens kommande ordförandeskap, som jag hoppas kommer att följa den väg som banats så framgångsrikt under det belgiska ordförandeskapet. Det är inte ofta ett land som innehar ordförandeskapet prioriterar åtgärder på EU-nivå framför inhemska intressen. Enligt min åsikt var den mest betydelsefulla framgången för det ordförandeskap som vi diskuterar dess konsekventa genomförande av bestämmelserna i Lissabonfördraget, i synnerhet på Europeiska rådets nivå, som blev en fullständig institution med en permanent ordförande, och på utrikesrådets nivå, som i nuläget leds av den höga representanten. Att bekämpa den ekonomiska krisen visade sig också vara något som inte helt saknade betydelse, och den systematiska tillsynen av och införandet av återhållsamhet inom den finansiella sektorn kommer med tiden att göra det möjligt att återupprätta dess nedfläckade rykte. Detta är särskilt viktigt vid en tidpunkt med så stora påtryckningar för att utvidga euroområdet. Sammanfattningsvis hoppas jag verkligen att den väg som det belgiska ordförandeskapet har stakat ut kommer att tjäna som kvalitetsstandard för de länder som tar över ordförandeskapet i framtiden. Må unionens bästa alltid ha högsta prioritet. Tack så mycket.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

7. Omröstning

  Talmannen. – Vi fortsätter nu med omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

7.1. Fusioner av aktiebolag (kodifierad version) (A7-0363/2010, Jiří Maštálka) (omröstning)

7.2. Protokoll till Europa–Medelhavsavtalet mellan EG och Jordanien, med anledning av Bulgariens och Rumäniens anslutning till EU (A7-0373/2010, Gabriele Albertini) (omröstning)

7.3. Avtal EG/Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen om luftfart (A7-0361/2010, Dieter-Lebrecht Koch) (omröstning)

– Före omröstningen:

  Dieter-Lebrecht Koch (PPE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Genom att anta mitt betänkande röstar vi för ett avtal som gör det möjligt att driva igenom en tillnärmning av lagstiftningen inom ramen för 47 befintliga bilaterala avtal om luftfart som ingåtts mellan de enskilda medlemsstaterna i EU och de enskilda länderna i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen. Genom denna åtgärd garanterar vi att tillämplig EU-rätt följs, förebygger diskriminering och hinder mot marknadstillträde samt minskar byråkratin. Jag ber er att rösta ”ja”!

7.4. Harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden (A7-0343/2010, Catherine Stihler) (omröstning)

7.5. Europeiska samförståndet om humanitärt bistånd (A7-0375/2010, Michèle Striffler) (omröstning)

7.6. Jordbruket som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning (A7-0376/2010, Daciana Octavia Sârbu) (omröstning)

  Talmannen. – Omröstningen är härmed avslutad.

8. Röstförklaringar

  Talmannen. - Vi fortsätter nu med röstförklaringarna.

Muntliga röstförklaringar

Andrabehandlingsrekommendation: Stihler (A7-0343/2010)

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Herr talman! Byggsektorn är en mycket viktig näringsgren i varje lands ekonomi. En sådan grundläggande del av marknaden kan inte förbises när man eftersträvar ekonomisk tillväxt och förbättrad levnadsstandard. Alla är medvetna om hur viktigt det är med en korrekt byggd eller moderniserad struktur i fråga om säkerhet och bekvämlighet. Samtidigt strävar vi alla efter att minska kostnaderna för att bygga bostäder, industribyggnader och offentliga byggnader. Betänkandet syftar till att undanröja hinder på marknaden, möjliggöra effektiv saluföring av byggnadsmaterial och garantera konkurrenskraftiga priser i sektorn. Fördelarna med detta initiativ kommer att märkas i hela EU. Jag ger också mitt fulla stöd till författarens förslag om ökad säkerhet för byggnadsarbetare.

  Alfredo Antoniozzi (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Med hänsyn till Stihlerbetänkandet står det klart vilken viktig roll som byggsektorn spelar i EU. Vi var helt enkelt tvungna att ta itu med de problem som de tolv miljoner medborgare som är sysselsatta i sektorn upplever.

Stihlerbetänkandet är ett värdefullt redskap för att riva ned de nationella administrativa och tekniska hinder som blockerar saluföringen av byggprodukter inom EU och för att fortsätta bygga en inre marknad i denna sektor.

Jag stöder det erkännande som byggsektorns små och medelstora företag har fått, precis som jag stöder den särskilda uppmärksamhet som man har fäst vid behovet att återvinna byggprodukter, en fråga av yttersta vikt i kampen mot klimatförändringar. Men jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt att uppmärksamma frågan om arbetsmiljön för anställda i byggsektorn. De riktlinjer som föredraganden har inbegripit i detta ärende är användbara, men de måste utvecklas.

Det är vår plikt att diskutera och vidareutveckla dessa förslag i den omedelbara framtiden, och därmed se till att anställda i byggsektorn får en hög skyddsnivå. Tragedin med arbetsrelaterade dödsfall är en fråga som angår EU som helhet. Jag hoppas att vi kommer att lyckas sätta stopp för dessa genom vårt arbete.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! För det första skulle jag vilja tacka Catherine Stihler för detta utmärkta betänkande. Det är mycket viktigt att rikta uppmärksamheten på harmoniseringen av saluföringen av byggprodukter, för i framtiden kommer vi att behöva bättre byggen av högre kvalitet.

Vi måste komma ihåg att det viktigaste, även om detta är en mycket konkurrenskraftig industri, inte är konkurrensen i sig, utan slutresultatet. Det är viktigt att de byggnader som uppförs i EU är säkra för såväl användarna som byggnadsarbetarna och andra anställda under byggnadsprocessen.

Det är mycket viktigt att vi också åstadkommer en harmonisering på området saluföring av byggprodukter, och till följd av detta lyckas utbyta bästa praxis. Det stämmer att många EU-länder fortfarande använder material som är hälsovådliga för de inneboende. Vi har till exempel ett enormt problem med mögel i många medlemsstater i EU, och det är därför viktigt att använda bästa praxis och innovationer för att försöka inrikta saluföringen av byggprodukter på saluföring av produkter som är hälsosamma och nöjaktiga för användarna.

Jag vill därför tacka Catherine Stihler för detta utmärkta betänkande. EU behöver bra byggprodukter och ett system för saluföring med särskild hänsyn till säkerhetsbestämmelserna.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Förra veckan kom den franska premiärministern till London och sade att vi måste ansluta oss till projektet att bistå euron. Vi lägger för ögonblicket bort frågan om huruvida vi åter borde dras in i någon annans problem. Låt oss i stället fokusera på det centrala logiska felslut som föreligger här. Han säger att den europeiska integreringen inte fungerar, så vi ska ha mer europeisk integrering! Jag är säker på att ni kan upptäcka problemet i hans resonemang. ”Min jolle kantrar hela tiden, så jag skulle vilja få ansvar för en oceanångare.” ”Min gokart har kraschat, så var så snäll och sätt mig bakom ratten på en långtradare med släp.” Oavsett vad problemet är ligger svaret alltid närmare europeisk integrering.

EU är en lösning på jakt efter ett problem, men den dagen då vi inte längre kan tvinga oss själva på både marknader och den allmänna opinionen kommer med säkerhet. Förtrollningen håller på att brytas, och shamanens besvärjelser förlorar sin kraft.

Betänkande: Striffler (A7-0375/2010)

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! EU är världens främsta givare av humanitärt bistånd. EU:s bidrag utgör mer än 40 procent av allt internationellt humanitärt bistånd. Genom sin humanitära politik visar EU konkret sitt engagemang för människor i tredjeländer som behöver hjälp i en extremt utsatt situation.

Det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd som undertecknades den 18 december av rådets och kommissionens ordförande samt Europaparlamentets talman utgör ett stort framsteg. Här måste jag påpeka att de åtaganden som omfattas av samförståndet gäller både medlemsstaterna och Europeiska kommissionen.

Under de senaste åren har vi sett ett ökande antal icke-humanitära aktörer i samband med humanitära kriser. Det är nödvändigt att politiska organ och militär eller biståndsorganisationer som verkar i samma arbetsmiljö lär sig mer om varandra och inleder en dialog, samtidigt som de beaktar – och inte kompromissar med – sina respektive roller och befogenheter. När räddningstjänstresurser används måste det naturligtvis ske i enlighet med de internationella riktlinjer som fastställs i det europeiskt samförståndet.

  Antonello Antinoro (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att det betänkande som antogs i dag är en text som kommer att leda till ett mer effektivt och förenligt bistånd – och jag vill tacka och gratulera föredraganden Michèle Striffler.

Europaparlamentet bjuder i dag in unionen till ett närmare samarbete för att nå ett samförstånd som syftar till att stärka våra gemensamma reaktioner på humanitära kriser och särskilt till att kraftfullt upprätthålla en fullständig efterlevnad av internationell humanitär rätt.

Vi måste därför se till att humanitärt bistånd och biståndsarbetare får bättre tillgång till befolkningar i nöd, och eftersom det finns fler sådana befolkningar i dag måste vi lyckas göra ännu mer än det som vi hittills har gjort, genom kommissionen eller bilaterala program. Samtidigt som det finns enorma behov blir det allt svårare att fördela biståndet, och det är även riskfyllt och farligt på grund av den alltmer komplexa internationella ramen.

Med tanke på dessa krav främjar därför detta avtal ett europeiskt samförstånd i vilket man bekräftar att EU-stödet otvetydigt baseras på de humanitära principerna om neutralitet, oberoende och opartiskhet. Det ska vara behovsstyrt och tillhandahållas snabbt och effektivt till krisoffer.

  Alfredo Antoniozzi (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Naturkatastrofernas antal och intensitet ökar dramatiskt, och samtidigt ökar antalet komplexa kriser. Detta innebär att brotten mot internationell humanitär rätt blir värre och det ”humanitära utrymmet” mindre.

De tragedier som nyligen inträffade i Haiti och Pakistan visar åter att de redskap som EU har till förfogande för insatser i samband med naturkatastrofer måste förbättras. Jag instämmer i den allmänna inställningen i betänkandet, och särskilt i uttalandet att Europeiska unionen oförtrutet måste slå vakt om de humanitära principerna. Europeiska utrikestjänsten föreskrivs i Lissabonfördraget. Den ska återspegla unionens politiska tyngd och dess inflytande som den största internationella givaren.

Jag röstade för Michèle Strifflers betänkande, eftersom jag håller med om att det är nödvändigt att vi arbetar för att stärka det europeiska samförståndet och dess handlingsplan samt skapa en global samordning och fördelning av bördorna där de länder som har kapacitet att vara stora givare av humanitärt bistånd tar sitt regionala ansvar.

Betänkande: Sârbu (A7-0376/2010)

  Jim Higgins (PPE). – (EN) Herr talman! Det var ett stort nöje att rösta om just detta betänkande, för i betänkandet bekräftar man att livsmedelsförsörjning är en grundläggande mänsklig rättighet. Jordbrukssektorn står inför uppgiften att möta en växande befolknings behov av säkra livsmedel i tillräckliga mängder, trots hinder i form av begränsade naturtillgångar, höga energipriser och klimatförändringar. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) måste livsmedelsproduktionen öka med minst 70 procent för att möta de ökade behoven från en världsbefolkning som förväntas överstiga 9 miljarder 2050.

Dessutom lider omkring 900 miljoner människor runtom i världen av kronisk hunger på grund av extrem fattigdom, medan upp till 2 miljarder människor är utestängda från en verklig och långsiktig tryggad livsmedelsförsörjning på grund av varierande grader av fattigdom. I Europa lever fortfarande 16 procent av medborgarna under fattigdomsgränsen. Det som jag i grund och botten vill säga är att vi måste ta itu med denna fråga direkt. Det är nödvändigt att man medger detta i finansiering av den nya gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013, och budgeten bör åtminstone ligga kvar på nuvarande nivå.

  Jens Rohde (ALDE). – (DA) Herr talman! I dag har parlamentet valt att formellt erkänna jordbruket som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning. Detta är något som vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa har erkänt i många år. På samma sätt erkänner vi att jordbruk är en strategisk sektor när det kommer till livsmedelkvalitet, folkhälsa och hållbar, ekonomisk tillväxt. Men detta rättfärdigar inte utdelning av frukt och mjölk i skolan. Inte heller rättfärdigar det fler marknadsstödda program för mjölkbidrag. Vi skulle vilja påpeka att vi röstade mot dessa förslag, och vi beklagar att de röstades igenom.

Men detta får inte förstöra helhetsbilden, det vill säga att vi måste skapa bra villkor för jordbruket. Smörberg, vinsjöar och skolprogram är emellertid inte heller vägen framåt. Jordbrukarnas inkomst kommer inte att tryggas genom marknadens ingrepp och snedvridning. I stället måste vi investera i forskning och ge jordbrukarna möjligheten att använda ny teknik för alternativa inkomstformer. På det hela taget anser vi att det är ett bra betänkande, och därför röstade vi för det som helhet.

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! En tryggad livsmedelsförsörjning är en grundläggande mänsklig rättighet, och den uppnås enbart när alla människor alltid har fysisk, social och ekonomisk tillgång till tillräckligt med livsmedel.

EU:s nya gemensamma jordbrukspolitik måste återspegla dessa nya krav: den måste därför klart och entydigt möta livsmedelstryggheten och andra utmaningar, i synnerhet klimatförändringarna, den finansiella och ekonomiska krisen och att säkerställa territoriell balans inom EU.

Vi måste inte bara främja våra produkters konkurrenskraft, utan även traditionellt jordbruk, småskaligt och ekologiskt jordbruk samt lokal distribution. Dessa jordbruksmodeller har alltid bidragit, och fortsätter att bidra på ett betydande sätt till livsmedelsförsörjningen, eftersom de ofta utgör det mest effektiva sättet att bruka jorden i olika geografiska regioner i EU med hjälp av metoder som särskilt har utvecklats i enskilda regioner under lång tid.

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Herr talman! Vår roll som Europaparlamentsledamöter är att agera i syfte att förbättra EU-medborgarnas liv. Att garantera dem tillgång till säkra livsmedel av högsta kvalitet borde vara vår högsta prioritet. Livsmedelsbrist och höga priser åtföljs vanligen av social oro, och vi får inte tillåta att denna situation uppstår på vår kontinent. Om man beaktar den växande befolkningen, klimatförändringar och naturkatastrofer är den globala livsmedelsförsörjningen hotad. Många svälter redan, och för att finna en utväg krävs det en förståndig och helt enkelt gemensam jordbrukspolitik liksom ekonomiskt stöd till sektorn. Jordbrukssektorn borde ges en särskild status som gör det möjligt att vidta särskilda åtgärder och tillämpa lämpliga instrument i händelse av en livsmedelskris.

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Livsmedelsförsörjning och en garanterad tillgång på livsmedel för befolkningar är fortfarande en av de största utmaningarna inom jordbrukssektorn, inte bara i EU utan även runtom i världen.

Innehållet i detta betänkande är mycket glädjande, särskilt som tillgången på livsmedel erkänns som en grundläggande mänsklig rättighet. Tillgången på livsmedel är ett mål som endast kommer att uppnås om man tar itu med två viktiga frågor på allvar - marknadspriser och prissvängningar samt krympande livsmedelslager. EU måste vara i stånd att ingripa med gemensamma och effektiva åtgärder för att säkerställa tillgången på livsmedel och förebygga den allvarliga asymmetri som fortfarande råder i fråga om säkerhetsnormer mellan europeiska och icke-europeiska produkter.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Jag ser med tillfredsställelse på betänkandet om jordbruket som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning, eftersom vikten av landsbygdens ekonomi på så vis åter sätts i fokus. Min första slutsats är att vi även i fortsättningen behöver en stark europeisk gemensam jordbrukspolitik. Jag vill också tacka föredraganden.

På en punkt har jag emellertid en annan uppfattning, och det gäller inrättandet av ett europeiskt program för livsmedelshjälp inom EU. Jag anser att stöd på plats, med andra ord stöd för att se till att ingen i EU behöver svälta, måste vara medlemsstaternas ansvarsområde, helt enkelt därför att sådana problem bör lösas där de uppstår, nämligen i medlemsstaterna.

  Diane Dodds (NI). – (EN) Herr talman! I detta betänkande framhålls behovet av tryggad livsmedelsförsörjning för de medborgare som vi företräder. Här betonas även de viktiga kollektiva nyttigheter som jordbrukarna producerar, men som de ofta bara får liten eller ingen uppskattning för. Jag anser dock att ett problem kommer att uppstå.

Jag har nyligen lyssnat till omfattande anföranden med innebörden att den gemensamma jordbrukspolitiken faktiskt borde övergå till att bli en miljöpolitik. Detta skulle enligt min uppfattning få oss att felaktigt tro att vi klarar oss utan europeiska jordbrukare, och kanske bara kan importera livsmedel från länder utanför EU.

Så får det inte bli. Våra jordbrukare bör få stöd till att producera livsmedel på ett sätt som inte skadar miljön, och när det gäller livsmedelsimport är världsmarknaderna helt enkelt alltför volatila, både när det gäller pris och försörjningstrygghet.

Det finns flera saker som vi måste göra. Vi måste ha en stark budget till den gemensamma jordbrukspolitiken. Vi måste locka unga jordbrukare till branschen för att säkra dess framtid. Vi måste ha mer forskning och innovation för att få effektivare produktionsmetoder, och vi måste minska byråkratin – och definitivt inte belasta våra jordbrukare med någon ”grön byråkrati”.

  Giommaria Uggias (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De senaste veckorna har de olika parlamentariska utskott som ägnar sig åt den gemensamma jordbrukspolitiken behandlat frågan om reformen efter 2013.

Det är uppenbart att tryggad livsmedelsförsörjning är en av de viktigaste delarna av jordbrukspolitiken. Denna aspekt måste därför ses mot bakgrund av det betänkande som dagens omröstning gäller, där tryggad livsmedelsförsörjning betraktas som en grundläggande rättighet som därmed måste garanteras på alla tänkbara sätt.

Det krävs ett sådant synsätt i alla akuta situationer, exempelvis i samband med den dioxinskandal som vi för närvarande ser, där dioxin används i djurföda, men även, och framför allt, för att se till att vi får en gemensam produktionsprocess som tar hänsyn till produktionssektorn som helhet, som tar hänsyn till kvaliteten på jordbrukarnas arbete, miljön och marknadsföringen och som därmed tar hänsyn till konsumenterna.

Betänkandet ingår i ett åtgärdspaket som parlamentet har utarbetat för att främja jordbruket, och jag kan därför säga att jag är nöjd.

  Alajos Mészáros (PPE). – (HU) Herr talman! Livsmedelsproduktionen i världen står i dag i allt större omfattning inför olika problem. Ett sådant problem är klimatförändringarna, som tyvärr kan orsaka en oförutsägbar brist på mat och på så vis äventyrar möjligheterna att tillgodose det växande behovet hos världens befolkning, som uppskattas överstiga 9 miljarder 2050. Den gemensamma jordbrukspolitiken måste på ett entydigt sätt hantera utmaningarna i samband med livsmedelsförsörjningen, klimatförändringarna och den ekonomiska krisen. Man måste främja inte bara konkurrenskraft utan även traditionellt jordbruk, småskaligt och ekologiskt jordbruk, och lokala tillgångar. Klimatförändringarna leder till allt fler naturkatastrofer, vilket i sin tur leder till minskade möjligheter att utnyttja stora områden med jordbruksmark och på så vis äventyrar livsmedelsförsörjningen. För att nå ovannämnda mål, och för att främja rimliga livsmedelspriser och rimliga inkomster till jordbrukarna, måste den gemensamma jordbrukspolitikens budget bibehållas på åtminstone samma nivå som nu. Det är därför viktigt att jordbruket hanteras som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning. Därför röstade även jag för betänkandet.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Först vill jag säga att det är utmärkt att parlamentet erkänner jordbruket som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning.

Det är mycket viktigt att vi säkerställer att de livsmedel som produceras i EU framför allt är säkra och fria från orenheter. Jag är ganska bekymrad över vår benägenhet att ta större hänsyn till kvantitet än till kvalitet. Kravet på effektivitet har på något sätt gjort att man bortsett från dessa hälsokrav. När vi talar om tryggad livsmedelsförsörjning är det mycket viktigt att se till att europeiska konsumenter får tillgång till säkra och näringsrika livsmedel av god kvalitet.

Det är också ytterst viktigt att se till att de olika EU-medlemsstaterna bibehåller sina egna jordbruksmetoder. När vi ställs inför naturkatastrofer är det viktigt att vi har en jordbruksekonomi som är självförsörjande. På så vis kan vi tillämpa principen om ursprungsmärkning av lokalproducerade livsmedel för att hantera de problem som kan uppstå när en katastrof inträffar.

Jag vill framför allt betona att dessa principer, som har att göra med hälsoaspekter, är mycket viktiga. Jag hoppas att vi får se mer av trenden med lokalproducerade livsmedel. Det är viktigt att man i hela Europa ser till att jordbruket är absolut livskraftigt och att det går att bedriva jordbruk i alla EU-medlemsstater. Det är en nödvändig och stark grund för framtiden som vi särskilt behöver inom livsmedelssektorn.

  Salvatore Tatarella (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade med eftertryck ja till detta viktiga betänkande och vill särskilt framhålla punkt 35 i det välstrukturerade yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. I denna punkt påpekas att Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) har en väsentlig roll i att bedöma alla risker i samband med livsmedelskedjan inom ramen för ett antal åtgärder i syfte att skydda allmänhetens hälsa och välbefinnande. Här uttrycks även förhoppningen att alla medlemsstater ska inrätta motsvarande nationella organ för samarbete med Efsa.

De allvarliga incidenterna i Tyskland nyligen visar att nationella organ för livsmedelssäkerhet snarast måste inrättas i alla medlemsstater. Det är häpnadsväckande att den italienska regeringen efter att ha inrättat byrån nu har ändrat sig av ekonomiska skäl. Enligt min uppfattning bör inte livsmedelssäkerheten stå och falla med budgetåtstramningar.

Skriftliga röstförklaringar

– Betänkande: Maštálka (A7-0363/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Enligt den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, gäller förslaget endast en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll, och jag anser därför att förslaget bör antas vid första behandlingen.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta betänkande och kommissionens förslag, eftersom jag anser att det är mycket viktigt att förenkla och klargöra unionens lagstiftning så att den blir tydligare och tillgängligare för alla medborgare. Detta syfte kan inte uppnås så länge det finns åtskilliga utspridda bestämmelser som har ändrats flera gånger och ofta på ett genomgripande sätt. För att kunna fastställa vilka bestämmelser som gäller fordras därför att ett stort antal rättsakter kontrolleras och jämförs. Kodifieringen av lagstiftningen är särskilt viktig för näringslivet, som regleras av en betydande mängd unionslagstiftning i syfte att garantera smidig och fortsatt fri rörlighet för personer, varor och tjänster. Konsolideringen av den lagstiftning som reglerar fusioner av aktiebolag är ett välkommet steg framåt när det gäller att förbättra unionens lagstiftning.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Det finns väldigt många företag i Europa. De ser väldigt olika ut och omfattas av väldigt många regler. Sedan 1978 har det emellertid funnits europeisk lagstiftning som reglerar fusioner av aktiebolag från samma medlemsstat. Det är viktigt att reglera sådana fusioner eftersom de kan inverka väsentligt på de anställdas, aktieägarnas och kreditgivarnas intressen i dessa företag. Dessa parter kan exempelvis påverkas negativt om fusionen senare ställs in. Vi behöver klarhet och rättslig säkerhet i denna EU-fråga på samma sätt som i andra EU-frågor. Genom kodifieringen av direktivet försöker vi uppnå detta. Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att tillförlitlighet är en mycket stark drivkraft för tillväxt.

  George Becali (NI), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet, eftersom kommissionen i sitt förslag till kodifiering av rådets tredje direktiv 78/855/EEG av den 9 oktober 1978 om fusioner av aktiebolag har tagit hänsyn till de redaktionella eller formella ändringsförslag som lagts fram av den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, och som bedömts vara motiverade. Exempelvis påpekar den rådgivande gruppen att det är särskilt viktigt att informationen till aktieägarna i de sammanslagna bolagen ges på ett korrekt sätt och är så opartisk som möjligt samt att aktieägarnas rättigheter skyddas på lämpligt sätt. Det finns emellertid inget behov av att fusionsplanen analyseras av en oberoende expert. Förvaltnings- eller ledningsorganen i vart och ett av de berörda bolagen bör dessutom informera bolagsstämman i respektive bolag och förvaltnings- eller ledningsorganen i övriga berörda bolag om väsentliga ändringar som skett mellan datumet för utarbetande av fusionsplanen och om datum för de bolagsstämmor som ska besluta om fusionsplanen.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Jiří Maštálkas betänkande eftersom förslaget i fråga har avvägts noggrant av den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, som enhälligt bedömde att det var en kodifiering, vilket innebär att det enbart är en redigerad version av den befintliga texten.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) I Italien framlades så sent som igår en undersökning som visade att de företag som har klarat sig bäst under krisen för närvarande är de som har lyckats stärka sina tillgångar. I undersökningen, som är utförd vid ett erkänt italienskt universitet på uppdrag av landets mest aktiva företagsorganisation, hävdas i synnerhet att fusion var det främsta konsolideringssättet. Det är ingen tillfällighet att stora finansiella transaktioner, däribland fusioner, går hand i hand med omstrukturering och försök till effektivisering inom alla ekonomiska sektorer. EU-institutionerna måste därför fastställa regler på den inre marknaden som kan ge garantier åt alla berörda parter och göra det möjligt för duktiga företag att konkurrera bättre utan rättslig osäkerhet, byråkrati och skyldigheter på grund av rena missförstånd. I en modern, liberal och effektiv ekonomi – som jag anser att vår måste vara – behövs särskild lagstiftning om fusioner men bara om den, i likhet med det direktiv som föreslagits i dag, inte utgör något hinder utan är smidig samt skyddar friheter och rättigheter hos de personer som skulle kunna drabbas negativt av sådana här transaktioner.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Under detta sammanträde har parlamentet, efter ett ändrat förslag från parlamentet och rådet, undersökt ett förslag till lagstiftningsresolution om fusioner av aktiebolag (kodifierad version) och antagit kommissionens förslag. Under förutsättning att förslaget endast syftar till att kodifiera rättsakterna utan att ändra deras sakinnehåll samt syftar till att förbättra arbetsmetoderna, och med tanke på att det innehåller de former som föreslagits och bekräftats av den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, röstar jag för förslaget, eftersom jag inser att det kommer att innebära en avsevärd förbättring av aktiebolagens funktionssätt, särskilt genom att de moderniseras och anpassas.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, bedömer att förslaget endast gäller en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll och att de befintliga rättsakterna bör kodifieras för att skapa klarhet och överskådlighet.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet eftersom den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, bedömer att förslaget endast gäller en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Att genomföra en kodifiering i syfte att skapa klarhet efter ett visst antal ändringar gör verkligen saker och ting enklare. I allmänhet bör vi emellertid överväga om det över huvud taget behövs en sådan mångfald av regler och bestämmelser. På vissa områden är det överdrivet och skapar knappast någon ytterligare klarhet för konsumenterna, men på andra områden finns föreskrifter om ändringar av livsmedelsbenämningar. För att skydda aktieägarnas och tredjeparternas intressen är samordning av medlemsstaternas lagstiftning om fusioner av aktiebolag ett lämpligt sätt att säkerställa att rätten till information beaktas. Jag kan emellertid inte rösta ja till vissa av ändringsförslagen och har därför röstat nej till betänkandet som helhet.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet eftersom det inskränker sig till en kodifiering av befintliga rättsakter om fusioner av aktiebolag. Den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, behandlade förslaget om att kodifiera rådets tredje direktiv 78/855/EEG av den 9 oktober 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om fusioner av aktiebolag, och konstaterade den 21 september 2010 enhälligt att förslaget endast gäller en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Vid min bedömning av förslaget till lagstiftningsresolution om fusioner av aktiebolag beaktade jag följande rättsakter: kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet, den gemensamma ståndpunkt som fastställdes vid första behandlingen den 17 juni 2008, artiklarna 294 och 50 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, vilka låg till grund för kommissionens förslag till parlamentet, det interinstitutionella avtalet av den 20 december 1994 om påskyndad arbetsmetod för officiell kodifiering av texter till rättsakter, artiklarna 86 och 55 i parlamentets arbetsordning samt slutligen betänkandet från utskottet för rättsliga frågor.

Utifrån detta bestämde jag mig för att rösta ja till parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen, eftersom den ligger i linje med rekommendationerna från den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, framför allt med tanke på att det endast gäller en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Enligt den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, gäller förslaget endast en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll, och jag anser därför att förslaget bör antas vid första behandlingen. Jag röstade därför ja till betänkandet.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Efter att ha sökt juridisk rådgivning uppgav avdelningarna att den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, med hänsyn till det interinstitutionella avtalet av den 20 december 1994 om påskyndad arbetsmetod för officiell kodifiering av texter till rättsakter, och särskilt punkt 4 i detta avtal, skulle sammanträda den 21 september 2010 för att behandla bland annat det förslag som hade lagts fram av kommissionen.

Vid detta sammanträde behandlade gruppen det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv, som syftar till att kodifiera rådets tredje direktiv 78/855/EEG av den 9 oktober 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om fusioner av aktiebolag, och konstaterade enhälligt att förslaget endast gäller en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll. Med hänsyn till detta bestämde vi oss att stödja förslaget.

– Rekommendation: Albertini (A7-0373/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag stöder undertecknandet av Europa–Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Hashemitiska konungariket Jordanien, å andra sidan, med anledning av Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen den 1 januari 2007.

  George Becali (NI), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet i likhet med mina ledamotskolleger. Bortsett från den formella aspekten är det viktigt med tanke på det förenade Europas övergripande roll i olika regioner, inte bara dess ekonomiska utan även dess politiska roll. Tack vare detta har Medelhavsregionen varit och är fortfarande en region av strategisk betydelse.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar antagandet av resolutionen. Jag stöder ingåendet av ett protokoll till Europa–Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Hashemitiska konungariket Jordanien, å andra sidan, med anledning av Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Den lagstiftningsresolution som vi har röstat om utarbetades genom det förenklade förfarandet i enlighet med artikel 46 i arbetsordningen. Jag anser att det är berättigat med tanke på frågans okontroversiella art. Europa–Medelhavsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och Jordanien måste omfatta Bulgarien och Rumänien, så det föreslagna protokollet har skäl att bli giltigt och förtjänar parlamentets enhälliga stöd.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Genom Europa–Medelhavsavtalet upprättas en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Hashemitiska konungariket Jordanien, å andra sidan, och protokollet syftar till att uppdatera avtalet med anledning av Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen, som tillämpas provisoriskt sedan den 1 januari 2007. I denna lagstiftningsresolution lägger rådet fram en begäran om parlamentets godkännande av protokollet. Eftersom jag inte har några invändningar mot ett sådant godkännande har jag röstat ja.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade ja till betänkandet, som är en enkel rutinfråga om att uppdatera det befintliga avtalet med anledning av Bulgariens och Rumäniens anslutning. Förslaget har ingen inverkan på EU:s budget och är okontroversiellt.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Det är en ren villfarelse att protokollet endast skulle innebära att en associering mellan EU och Jordanien upprättas genom Europa–Medelhavsavtalet i linje med vad som i praktiken tillämpas sedan den 1 januari 2007. Brådskan att genomföra Europa–Medelhavsavtalets frihandelsområde till 2015 förklarar all brist på överensstämmelse med demokratiska principer. Dessa förtäckta metoder har just visat sina begränsningar i Tunisien. Jag kommer att rösta mot denna text.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Jag röstade för resolutionen om utkastet till rådets beslut om ingående av ett protokoll till Europa–Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Hashemitiska konungariket Jordanien, å andra sidan, med anledning av Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen, eftersom alla villkor var uppfyllda och eftersom det som förelåg främst var en handling av formell karaktär.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Rekommendationen om utkastet till rådets beslut om ingående av ett protokoll till Europa–Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Hashemitiska konungariket Jordanien, å andra sidan, med anledning av Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen förtjänar min röst. Det är verkligen mycket viktigt att eftersträva en tålig, konsekvent och effektiv grannskapspolitik. Eftersom rådet i enlighet med de rättsligt fastställda villkoren i fördragen har lagt fram en begäran om parlamentets godkännande av detta protokoll finns det inget som står i vägen för antagandet.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Europa-Medelhavsavtalen får allt större betydelse i EU:s åtgärder för associering. I detta fall tänker jag därför ge mitt stöd till utkastet till Europaparlamentets lagstiftningsresolution om ingåendet av ett protokoll till Europa–Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Hashemitiska konungariket Jordanien, å andra sidan, med anledning av Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen, som parlamentet redan har godkänt så att protokollet skulle kunna ingås.

Mitt stöd grundar sig även på ett antal rättsakter, nämligen på utkastet till rådets beslut, utkastet till protokoll till Europa–Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Hashemitiska konungariket Jordanien, å andra sidan, med anledning av Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen, begäran om godkännande som rådet lagt fram i enlighet med artikel 217 och artikel 218.6 andra stycket led a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, artiklarna 81, 90.8 och 46.1 i parlamentets arbetsordning samt rekommendationen från utskottet för utrikes frågor.

Mot bakgrund av allt detta stöder jag den samarbetsstrategi som EU har antagit.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för ingåendet av protokollet, som är fullständigt motiverat med hänsyn till behovet av att inkludera Republiken Bulgarien och Rumänien som avtalsparter i Europa-Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Hashemitiska konungariket Jordanien, å andra sidan, vilket ingicks i Bryssel den 24 november 1997 och trädde i kraft den 1 maj 2002.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Med beaktande av utkastet till rådets beslut (06903/2010), med beaktande av utkastet till protokoll till Europa–Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Hashemitiska konungariket Jordanien, å andra sidan, med anledning av Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen (09373/2008), med beaktande av begäran om godkännande som lagts fram av rådet i enlighet med artikel 217 och artikel 218.6 andra stycket led a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (C7-0384/2010), med beaktande av artiklarna 81, 90.8 och 46.1 i parlamentets arbetsordning, med beaktande av rekommendationen från utskottet för utrikes frågor (A7-0373/2010), anser gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen att parlamentet bör godkänna ingåendet av protokollet.

– Betänkande: Koch (A7-0361/2010)

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Det här är en rekommendation om att ingå ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen om vissa luftfartsaspekter. Jag röstade för resolutionen om utkastet till rådets beslut om ingående av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen om vissa luftfartsaspekter. För närvarande har gemenskapen exklusiv behörighet när det gäller olika aspekter av de externa förbindelserna på luftfartsområdet. Följaktligen har rådet bemyndigat kommissionen att inleda förhandlingar med tredjeländer om att ersätta vissa bestämmelser i de bilaterala avtalen med gemenskapsavtal. Kommissionen har förhandlat fram ett avtal med Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen för att förhindra diskriminering mellan EU:s lufttrafikföretag, tillåta beskattning av flygbränsle för verksamhet som bedrivs inom Europeiska unionens territorium och bringa överensstämmelse med EU:s konkurrenslagstiftning när det gäller bestämmelser i bilaterala avtal som är klart konkurrensbegränsande, såsom obligatoriska kommersiella avtal mellan lufttrafikföretag.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Genom överföringen av medlemsstaternas behörighet till EU berättigas ersättandet av bilaterala luftfartsavtal med nya i vilka unionen är en part.

Den resolution som vi röstat om gäller vissa frågor av detta slag och syftar till att harmonisera gällande internationella rättsakter samt anpassa dem till de ytterligare krav som EU-lagstiftningen innebär. Ämnet i fråga är högst fackmässigt och handlar om att byta ut tidigare gällande avtal mot nya utan att det medför kontroversiella effekter eller påtagliga förändringar av ideologin. Att utskottet röstade enhälligt ja till förslaget bekräftar denna tolkning. Allt som behövdes i plenum var därför att ratificera ett beslut med brett stöd. Jag röstade ja.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) I det betänkande som lagts fram av Dieter-Lebrecht Koch föreslås att ett avtal ska ingås mellan Europeiska unionen och Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen om vissa luftfartsaspekter. EU:s avsikt med avtalen är att standardisera förfarandena i hela EU. I enlighet med EU-domstolens avgörande finns det därför ingen anledning att ha bilaterala luftfartsavtal mellan EU:s medlemsstater och medlemsstaterna i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen. Därför välkomnar jag antagandet av detta avtal som kommer att stärka banden av territorial sammanhållning inom EU och bringa överensstämmelse med EU:s konkurrenslagstiftning.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Mot bakgrund av det rådandet läget för civilflyget anser vi att detta utkast till avtal ger upphov till allvarliga betänkligheter om räckvidden och de potentiella konsekvenserna. Detta område är strategiskt när det gäller att skydda nationella intressen av flera skäl, och medlemsstaterna har hittills fattat sina egna beslut om hur dessa avtal, som har uppenbar inverkan på flygbolagen, bör vara uppbyggda och vilken räckvidd de bör ha. Ändå är avsikten att marknaden från och med nu ska råda även här. I detta sammanhang får vi inte underskatta risken för att försöken att skapa lika konkurrensvillkor för de olika europeiska företagen i stället kan bidra till att underlätta för monopolbildning inom sektorn, vilket redan pågår, och minska medlemsstaternas förmåga att försvara sina nationella flygbolag.

Den allestädes närvarande och heliga ”fria konkurrensen” försvaras till varje pris och är återigen den pelare som initiativet grundar sig på. Konsekvenserna för sektorn skiljer sig inte markant från andra sektorer: det leder i sådana här fall alltid till monopolbildning i slutändan. Därför röstade vi inte ja till betänkandet.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom unionen har exklusiv behörighet när det gäller olika aspekter av de externa förbindelser på luftfartsområdet som hittills har styrts av bilaterala luftfartsavtal mellan medlemsstaterna och tredjeländer. Följaktligen måste unionens avtal ersätta vissa bestämmelser i de befintliga 47 bilaterala luftfartsavtalen mellan EU-medlemsstaterna och medlemsstaterna i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen. För att förhindra diskriminering mellan EU:s lufttrafikföretag ersätts de traditionella klausulerna om utseende av lufttrafikföretag från en medlemsstat som är part till det bilaterala avtalet av en EU-klausul som hänför sig till samtliga lufttrafikföretag från EU. Medan flygbränsle i allmänhet befrias från skatt i traditionella bilaterala avtal, tillåts sådan beskattning för verksamhet som bedrivs inom Europeiska unionens territorium enligt rådets direktiv 2003/96/EG om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet. Dessutom bringas bestämmelser i bilaterala avtal som är klart konkurrensbegränsande (obligatoriska kommersiella avtal mellan lufttrafikföretag) i överensstämmelse med EU:s konkurrenslagstiftning.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Afrikanska länder i regioner med särskilt svåra villkor geografiskt och klimatmässigt sett behöver särskild behandling. Men de som lever där behöver inte bara mat och vatten utan även utbildning, och de vill ha ett värdigt arbete och kunna röra sig fritt. Avtalet mellan Europeiska unionen och Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen, som ersätter vissa bestämmelser i tidigare avtal, underlättar väsentligt och skapar mer rättvisa på marknaden för lufttransportförfaranden mellan avtalsparterna. Det förhindrar orättvisa, monopolistiska metoder och underlättar resandet för vanliga medborgare. Dessutom skapas nya möjligheter för turister från hela världen och för den utveckling som sker i samband med detta inom denna ekonomiska sektor i Afrika.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för rekommendationen om ingående av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen om vissa luftfartsaspekter. Avtalet har förhandlats fram av kommissionen och syftar till att ersätta vissa bestämmelser i de befintliga bilaterala avtalen mellan EU-medlemsstaterna och medlemsstaterna i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen. Bland de viktigaste förändringarna i samband med det avtal som vi röstade om i dag tycker jag att man bör nämna bestämmelserna för att förhindra diskriminering mellan EU:s lufttrafikföretag. För detta ändamål ersätts de traditionella klausulerna om utseende av lufttrafikföretag från en medlemsstat som är part till det bilaterala avtalet av en EU-klausul som hänför sig till samtliga lufttrafikföretag från EU.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för ett godkännande av detta avtal. Avtalet är ett av de övergripande luftfartsavtal som syftar till att bringa överensstämmelse mellan befintliga bilaterala luftfartsavtal och EU:s konkurrenslagstiftning. Detta är resultatet av EU-domstolens beslut 2003 som gav unionen exklusiv behörighet när det gäller olika aspekter av de externa förbindelserna på luftfartsområdet, vilka tidigare reglerades av bilaterala luftfartsavtal. I likhet med andra övergripande luftfartsavtal innebär detta avtal att man skapar en EU-klausul om utseende av lufttrafikföretag, som gör att samtliga EU-lufttrafikföretag kan dra nytta av etableringsrätten, det tar itu med säkerhetsfrågor och beskattning av flygbränsle samt åtgärdar eventuella avvikelser från EU:s konkurrenslagstiftning.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) EU nöjer sig inte med att i hemlighet snabba på den regionala integrationen i Afrika på samma sätt som i övriga världen, utan inför nu även sitt nyliberala diktat i det afrikanska luftrummet. De incitament som kommissionen har fastställt gör inget för att dölja detta.

Avtalet ska inte syfta till att öka den totala mängden luftfart. Ändå står det klart att det helt och hållet saknas kontroller av en eventuell ökning av trafiken!

Avtalet ska inte hindra en medlemsstat från att införa skatter, avgifter eller tullar på bränsle, men den ekologiska effekten minskas till noll genom de begränsningar som införs för den!

Faktum är att upprättandet av tillträdesavtal med företagen, som medlemsstaterna hittills själva har kunnat besluta om, nu kommer att helt och hållet styras av marknaden.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) De befintliga 47 bilaterala avtalen mellan EU-medlemsstaterna och medlemsstaterna i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen räcker uppenbarligen inte till för att täcka de olika luftfartsaspekterna. Därför bör detta avtal välkomnas, eftersom det ersätter vissa bestämmelser i befintliga bilaterala avtal med unionsavtal. Det är värt att framhålla de påpekanden som görs i avtalet om förhindrande av diskriminering mellan EU:s lufttrafikföretag och om beskattning av flygbränsle i enlighet med direktivet om beskattning av energiprodukter och elektricitet. Det bör också betonas att bestämmelserna i avtalet är förenliga med EU:s konkurrenslagstiftning.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Detta avtal syftar till att ersätta vissa bestämmelser i de befintliga 47 bilaterala luftfartsavtalen mellan EU-medlemsstater och medlemsstater i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen (Waemu). Det är lämpligt att harmonisera de olika bestämmelserna i de befintliga avtalen med hjälp av ett övergripande unionsavtal. Detta kommer att återupprätta den rättsliga säkerheten för de bilaterala luftfartsavtalen mellan medlemsstaterna i Waemu och EU-medlemsstaterna, och det förhindrar också negativa effekter för de EU-medlemsstater som ännu inte har undertecknat något bilateralt avtal med en medlemsstat i Waemu. Det kommer att förhindra diskriminering mellan lufttrafikföretag när det gäller utseendet av dessa samt beskattning av flygbränsle.

De konkurrensbegränsande bestämmelserna i bilaterala avtal bringas i överensstämmelse med EU:s konkurrenslagstiftning. Avtalet kommer att stärka luftfartsförbindelserna mellan EU och Afrika och främja samarbete mellan EU och Waemu när det gäller ett antal viktiga luftfartsaspekter, såsom säkerhet och trygghet inom luftfarten.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) För att skapa en enhetlig grund för flygrutter till länder utanför EU och följaktligen kunna garantera rättslig säkerhet måste man se över alla bilaterala avtal. Med rådets bemyndigande förhandlade kommissionen fram ett avtal med Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen som ersätter de befintliga 47 bilaterala luftfartsavtalen mellan EU-medlemsstater och medlemsstater i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen. Jag röstar för betänkandet eftersom ett avtal med övergripande tillämpning är högst ändamålsenligt i detta sammanhang.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Detta avtal ersätter endast de 47 bilaterala avtalen mellan de olika medlemsstaterna, vilket leder till att EU får större inflytande över utrikespolitiken. Jag har därför röstat nej till betänkandet.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Denna rekommendation gäller ett utkast till rådets beslut om ingående av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen om vissa luftfartsaspekter. Eftersom EU för närvarande har exklusiv behörighet när det gäller detta område har rådet bemyndigat kommissionen att inleda förhandlingar med tredjeländer om att ersätta de traditionella bilaterala luftfartsavtalen mellan medlemsstater och tredjeländer. Utkastet till avtalet har granskats av utskottet för transport och turism, som har utfärdat ett positivt yttrande. Bland andra punkter vill jag särskilt lyfta fram införandet av en EU-klausul för att förhindra diskriminering mellan EU:s lufttrafikföretag och tillåta beskattning av flygbränsle för verksamhet som bedrivs inom Europeiska unionens territorium. Jag vill framhäva dessa två punkter i det positiva yttrandet från utskottet för transport och turism, eftersom de fick mig att rösta för rekommendationen.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) EU har exklusiv behörighet när det gäller de externa förbindelserna på luftfartsområdet, vilka tidigare reglerades av bilaterala luftfartsavtal mellan medlemsstater och tredjeländer.

I juni 2003 inledde kommissionen förhandlingar med tredjeländer om att ersätta vissa bestämmelser i de bilaterala avtalen med gemenskapsavtal. De omfattar ett avtal som ersätter de gällande 47 bilaterala luftfartsavtal som ingåtts mellan EU:s medlemsstater och medlemsstaterna i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen. De viktigaste aspekterna av avtalet är: EU-klausulen som ersätter det bilaterala avtalet och förhindrar diskriminering mellan EU:s lufttrafikföretag, beskattning av flygbränsle i allmänhet inom Europeiska unionens territorium samt artikel 6 som bringar kommersiella avtal mellan lufttrafikföretag i överensstämmelse med EU:s konkurrenslagstiftning.

Det avtal som förhandlats fram av kommissionen tillämpas provisoriskt sedan den 30 november 2009. Med EU-domstolens betydelsefulla utslag om EU:s exklusiva kompetens bakom mig måste jag säga att jag verkligen stöder en omförhandling av dessa avtal, dels för att de går stick i stäv med europeisk suveränitet och dels för att utkastet överensstämmer med EU:s konkurrens- och budgetlagstiftning.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för att ingå avtalet som enligt den exklusiva behörighet som erkänts EU när det gäller olika aspekter av de externa förbindelserna på luftfartsområdet syftar till att ersätta vissa bestämmelser i de gällande 47 bilaterala luftfartsavtalen mellan EU:s medlemsstater och medlemsstaterna i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen för att göra dem kompatibla med EU:s lagstiftning.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Som EU-domstolen har slagit fast har gemenskapen exklusiv behörighet när det gäller olika aspekter av de externa förbindelserna på luftfartsområdet, vilka tidigare reglerades av bilaterala luftfartsavtal mellan medlemsstater och tredjeländer. I juni 2003 bemyndigade rådet därför kommissionen att inleda förhandlingar med tredjeländer om att ersätta vissa bestämmelser i gällande bilaterala avtal med gemenskapsavtal. Kommissionen har sålunda förhandlat fram ett avtal med Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen som ersätter vissa bestämmelser i de gällande 47 bilaterala luftfartsavtal som ingåtts mellan EU:s medlemsstater och medlemsstaterna i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen.

Parlamentet har i enlighet med artikel 81 i arbetsordningen rätt att ge sitt godkännande till ingåendet av detta avtal. Parlamentet ska fatta beslut genom en enda omröstning, och inga ändringsförslag får läggas fram. Av ovannämnda skäl rekommenderade föredraganden att först utskottet för transport och turism och sedan parlamentet skulle stödja ingåendet av detta avtal. Det gjorde gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Den exklusiva behörighet när det gäller olika aspekter av de externa förbindelserna på luftfartsområdet som fastställdes i utslaget i open skies-målen 2003 tillåter kommissionen att förhandla fram avtal med tredjeländer för att anpassa den europeiska luftfartsmarknaden till EU:s lagstiftning och samtidigt göra den konkurrenskraftig och öppen. Jag välkomnar ingåendet av detta avtal med medlemsstaterna i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen, eftersom jag anser att det är nödvändigt för Europeiska unionen att anta en konsekvent politik för den externa luftfartssektorn, så att antalet olika bestämmelser i gällande bilaterala luftfartsavtal mellan båda parter gradvis minskar.

Från avtalet vill jag framhäva klausulen som ska motverka diskriminering mellan EU:s lufttrafikföretag, klausulen om beskattning av flygbränsle enligt direktivet om beskattning av energiprodukter och elektricitet samt faktumet att avtalet bringar bestämmelserna i bilaterala avtal i överensstämmelse med EU:s konkurrenslagstiftning och placerar dem under gemenskapstillsyn. Dessa åtgärder kommer att öppna marknaderna och därför skapa investeringstillfällen för båda parter. Avtalen måste ses som ett sätt att stärka det strategiska samarbetet mellan de båda organisationerna.

Andrabehandlingsrekommendation: Stihler (A7-0343/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag instämmer i att det krävs åtgärder inom byggsektorn, eftersom sektorn är mycket viktig för Europas ekonomi. Den svarar för 10 procent av EU:s bruttonationalprodukt och representerar nästan 65 000 små och medelstora företag med mindre än 250 anställda. Det föreliggande förslaget syftar för det första till att garantera att byggprodukter är säkra och för det andra till att förbättra hälso- och arbetsskyddet för dem som arbetar i sektorn. För närvarande bromsas handeln på den inre marknaden genom nationella tekniska föreskrifter som reglerar den fria rörligheten för varor och tjänster inom byggsektorn, vilket är skälet till att direktiv 89/106/EEG måste ses över.

Med hänsyn till förutsättningarna som gäller för marknadsövervakning, bl.a. den nya rättsliga ramen, skulle förslaget till en förordning om harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter kunna bli ett viktigt steg mot att uppdatera, förenkla och ersätta direktivet.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag stöder detta förslag eftersom omfattningen av försäljningen av byggprodukter inom EU och handelshindren inom byggsektorn kräver omedelbara åtgärder. Låt oss komma ihåg att byggsektorn svarar för 10 procent av EU:s BNP och sysselsätter 12 miljoner EU-medborgare direkt, varför ordentlig reglering är nödvändig. Jag anser att förslaget till en förordning om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden kommer att underlätta att uppdatera, förenkla och ersätta direktivet om byggprodukter i ljuset av de ändrade förutsättningar som gäller exempelvis för marknadsövervakning, inklusive den nya rättsliga ramen.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Trots att arbetsförhållandena inom byggsektorn har blivit mycket bättre de senaste årtiondena måste Europeiska unionen se till att man kan fortsätta sätta trender för hög kvalitet på området. Det är skälet till att jag röstade för förordningen om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden. För att kunna garantera ett gott hälso- och arbetsskydd för dem som arbetar inom sektorn och andra användare av byggprodukter måste de nya föreskrifterna om saluföring av byggprodukter omfatta märkning av farliga ämnen. Förordningen uppdaterar och ersätter gällande regler för att framför allt minska byråkratiska hinder och öka insynen genom förenklade bedömningsförfaranden för små företags prestanda.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för förslaget. Byggsektorn är en av Europas största näringsgrenar och svarar för 10 procent av EU:s BNP och 50,5 procent av dess fasta bruttoinvesteringar. Sektorn sysselsätter 12 miljoner EU-medborgare direkt, och ytterligare 26 miljoner arbetstagare är beroende av den. Den ekonomiska nedgången har drabbat EU:s byggnadsindustri hårt, med företag som gått i konkurs och friställda arbetare runt om i Europa. I EU existerar det fortfarande hinder för handeln inom byggsektorn, eftersom medlemsstaterna tillgriper nationella tekniska föreskrifter för att hindra den fria rörligheten för varor och tjänster inom byggsektorn. Översynen av direktivet om byggprodukter är i detta sammanhang ett välbehövligt initiativ för att få sektorn på fötter igen genom att avskaffa hinder för tillverkare och därigenom hjälpa företag att hålla igång verksamheten och trygga sysselsättningen för deras anställda. Samtidigt som vi undanröjer administrativa hinder är det nödvändigt att se till att tekniska bedömningsorgan är oberoende och insynsvänliga, och det är därför jag stöder förslaget om att fastlägga normer för öppenhet och se till att alla berörda parter är företrädda i de europeiska standardiseringsorganens tekniska kommittéer för att undvika intressekonflikter.

  George Becali (NI), skriftlig. – (RO) Som jag betonade i mitt anförande i går röstade jag för rekommendationen. Vi måste göra framsteg i våra ansträngningar för att harmonisera den globala byggmarknaden. Jag syftar inte bara på arbetares säkerhet och deras migration, utan även frågor som rör byggnadsmaterial och hur de påverkar vår hälsa. Vad det gäller de nya kontaktpunkterna för byggprodukter skulle jag önska att de kunde ge opartisk information och att de kunde vara startklara i medlemsstaterna så snabbt som möjligt samt att de kan få finansiellt stöd så att de kan vara till nytta för medborgare och relevanta företag. Jag hoppas att den nya förordningen kommer att få genomslag så snabbt som möjligt och att vi som vanliga människor kan se att vi har gjort framsteg och att byggsektorn överlag inte längre är ett av de farligaste verksamhetsområdena.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Märkning av och information om farliga ämnen i alla sorters produkter, vare sig de är kemiska produkter eller byggprodukter, är en av Europeiska unionens bedrifter.

Alltsedan förordningen Reach trädde i kraft har EU demonstrerat dess mervärde vad det gäller säker och öppen hantering av farliga ämnen. Här i Strasbourg har vi återigen antagit en förordning som harmoniserar villkoren för utsläppande av byggprodukter på marknaden och sett till att varje produkts prestandadeklaration innehåller information om farliga ämnen.

Hälsa och säkerhet är prioriteringar, och vi bör välkomna det faktum att europeiska standarder tillåter en hög nivå av hälsa och säkerhet, men även om vår inre marknad är skyddad, kan vi säga detsamma om den globala marknad vi befinner oss på? Vi måste nu använda vårt inflytande hos våra partner utanför EU, vilka kanske inte nödvändigtvis håller samma standard.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Behovet av åtgärder på området för saluföring av byggprodukter i EU är mycket stort om vi ser till sektorns storlek. Byggsektorn är en av Europas största näringsgrenar och svarar för 10 procent av EU:s BNP och 50,5 procent av dess fasta bruttoinvesteringar. Sektorn sysselsätter 12 miljoner EU-medborgare direkt, och ytterligare 26 miljoner arbetstagare är beroende av den. Den ekonomiska nedgången har drabbat EU:s byggnadsindustri hårt, med ett stort antal företag som gått i konkurs och många friställda arbetare runt om i Europa. Detta gäller även Rumänien, där sektorn efter tillväxt i byggmarknaden nu har drabbats av en kraftig nedgång i beställningar. Enligt experterna kommer vi inte att se någon uppgång på byggmarknaden under 2011. Faktum är att de till och med anser att marknaden kan nå ett lågvattenmärke jämfört med förra årtiondet.

I ett sådant klimat innebär alla åtgärder som kan tolkas som ett stöd för byggsektorn en välkommen hjälp. Översynen av direktivet om byggprodukter kan i detta sammanhang hjälpa sektorn att undanröja de handelshinder som försvårar situationen för tillverkare och på så sätt underlätta för företag att hålla igång verksamheten och trygga sysselsättningen för deras anställda.

  Zuzana Brzobohatá (S&D), skriftlig. – (CS) Vad beträffar BNP svarar byggsektorn för 10 procent av EU:s samlade produktion. Byggmarknaden möter alltjämt många olika hinder som försvårar en fullt utvecklad gemensam marknad. Syftet med den förordning som lagts fram är att komplettera det gällande direktivet och därigenom förenkla villkoren för saluföring av byggprodukter. Den innebär framför allt marknadsövervakning och en gemensam ram för saluföringen av byggnadsprodukter. Syftet med ändringen av direktivet är att i den lågkonjunktur som vi befinner oss i underlätta för byggsektorn att riva ner handelshinder och därmed rädda arbetsplatser samt bevara ett stort antal byggföretag som annars inte skulle överleva den ekonomiska nedgången.

I sin ståndpunkt vid första behandlingen tog rådet bort parlamentets ändringsförslag som syftade till att införa en skyldighet att deklarera farliga ämnen i byggprodukter (t.ex. asbest). Jag anser att detta är mycket farligt och stöder därför den framlagda rekommendationen eftersom den återigen ålägger byggföretagen att deklarera farliga ämnen i byggprodukter. Vi måste värna om våra medborgares hälsa. Sist men inte minst välkomnar jag att man försöker garantera att medlemsstaterna ska se till att medlemmarna i Ständiga byggkommittén som står för bedömningen och kontrollen av byggprodukternas egenskaper är oberoende. Bland annat innehåller betänkandet också ändringsförslag för att öka hälso- och arbetsskyddet för byggarbetare, men även öka säkerheten för de faktiska användarna av byggnader. Av ovannämnda och ytterligare skäl har jag beslutat att rösta för rekommendationen.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för förslaget till en förordning eftersom det syftar till att fastslå harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden och avser att uppdatera, förenkla och ersätta direktivet om byggprodukter i ljuset av de ändrade förutsättningar som gäller, särskilt för marknadsövervakning, inklusive den nya rättsliga ramen. Med hänsyn till byggsektorns storlek är det absolut nödvändigt att vidta åtgärder angående saluföringen av byggprodukter inom EU. Jag instämmer i behovet av att erkänna att de som arbetar i denna sektor måste garanteras ett gott hälso- och arbetsskydd. Detta förslag kommer avskaffa hinder för tillverkare samt hjälpa företag att hålla igång verksamheten och trygga sysselsättningen för deras anställda.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Förordningen om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden markerar ett steg framåt mot att förbättra hur den inre marknaden fungerar på detta område och den fria rörligheten för byggprodukter. En viktig punkt att uppmärksamma är samtidigt att genomförandet av förordningen kommer att göra det lättare att minimera uppkomsten av oavsiktliga avvikelser i byggprodukter genom deras prestandadeklaration, vilket kommer att minimera materiella förluster. Det är nödvändigt att förhindra risken för avvikelser för att undvika att produkter som inte uppfyller kraven i denna förordning släpps ut på marknaden. Så kan vi säkerställa att byggprodukterna fungerar ordentligt och att de grundkrav som gäller för byggnadsarbeten uppfylls.

  Robert Dušek (S&D), skriftlig. – (CS) I Rekommendationsförslaget om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden yrkas på högsta möjliga skyddsnivå för såväl byggnadsarbetare som de som använder byggnader. Jag instämmer i föredragandens åsikt att möjligheten att övervaka förekomsten av farliga ämnen i byggprodukter är absolut nödvändig, och jag stöder ändringsförslaget som gäller deklarationen av information om farliga ämnen på byggprodukter. Jag kan inte förstå rådets ståndpunkt, nämligen att helt avlägsna denna punkt från det ursprungliga förslaget. Så kallade kontaktpunkter bör etableras för att öka medvetenheten om nya och befintliga byggprodukter. Dessa måste vara opartiska, dvs. finansiellt och personalmässigt oberoende av alla berörda organ som deltar i förfarandet för erhållande av CE-märkning. Rådet har föreslagit alltför många undantag från kravet på CE-märkning, och det är nödvändigt att se över och begränsa detta så långt som möjligt. I annat fall kommer hela CE-märkningssystemet att bli meningslöst. Jag stöder förordningsförslaget i dess ändrade form, och jag kommer att rösta för att anta det.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för denna rekommendation eftersom den förespråkar behovet av att undanröja hinder för handel inom byggsektorn. Den aktuella konjunkturnedgången har drabbat denna sektor svårt. Den föreslagna förordningen som ska ersätta det gällande direktivet kommer att vända denna situation. Om vi avskaffar handelshinder för tillverkare kommer vi för det första att hjälpa företag att hålla igång verksamheten och för det andra att trygga sysselsättningen för deras anställda.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Enligt uppgifterna i betänkandet, och jag citerar, ”är byggsektorn en av Europas största näringsgrenar och svarar för 10 procent av EU:s [BNP] och 50,5 procent av dess fasta bruttoinvesteringar. Sektorn sysselsätter 12 miljoner EU-medborgare direkt, och ytterligare 26 miljoner arbetstagare är beroende av den. Därtill kommer att omkring 92 procent av alla tillverkare av byggmaterial, motsvarande 65 000 företag, är små och medelstora företag med mindre än 250 anställda.” Dessa siffror visar den sanna betydelsen av byggsektorn för Europas ekonomi. Det är precis därför som gemensamma regler behövs för att reglera sektorn och se till att den inre marknaden fungerar på rätt sätt.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med förslaget till förordningen är att harmonisera utsläppandet av byggprodukter på marknaden, att uppdatera och förenkla det gällande direktivet om byggprodukter samtidigt som man tar hänsyn till den nya rättsliga ramen (förordning nr 765/2008/EG och beslut 768/2008/EG). Förslaget fokuserar på flera olika aspekter, såsom prestandadeklarationen och CE-märkning, transport av farliga ämnen, nationella kontaktpunkter där man kan få information om byggprodukter, öppenheten hos alla organ som agerar inom området och deras oberoende ställning, återvinning av byggnadsmaterial, mer fokus på hälso- och säkerhetsfrågor, förbättringen av elektronisk kommunikation och införandet av nya informationstekniska lösningar. Jag röstade för förordningen som säkerligen kommer att öka säkerheten inom transporten av dessa produkter, förbättra arbetsskyddet för alla de som arbetar inom sektorn och skydda deras hälsa. Om än gradvis, så kommer förordningen även att bidra till att miljöfarlig praxis överges.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Trots att andra behandlingen av detta betänkande och det slutliga avtalet med rådet innehåller några positiva aspekter får vi inte glömma att det fokuserar på principen om att konsolidera den inre marknaden.

I detta sammanhang är det fråga om att anta en förordning som syftar till att etablera harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden. Det innebär att den fastslår de regler som medlemsstaterna måste observera för att få släppa ut sina produkter på EU:s marknad.

Jag tror att vi alla kan komma överens om vissa punkter, särskilt vad gäller hälsa och säkerhet, vilket även gäller de som arbetar i byggsektorn, men även vad gäller en produkts användning under dess livslängd, speciellt när det handlar om farliga ämnen.

Vi kan dock inte stödja beslut som kan äventyra tillverkningen av dessa produkter i länder med känsligare ekonomier eller av små och medelstora företag som har svårt för att anpassa sig om inte det finns någon typ av förskottsstöd, om så bara för att försvara europeiska ekonomiska gruppers intressen, vilka strävar efter att dominera marknaden.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Utvecklingen mot en liberalisering av byggprodukter inom byggsektorn är ett av önskemålen som små och medelstora företag framfört. Om vi ser till byggsektorns övergripande betydelse i alla medlemsstaterna så anser jag att ytterligare liberalisering är ett nödvändigt steg framåt. Jag välkomnar framför allt att man undanröjer flera byråkratiska hinder och inför nödvändig spårbarhet av produkter som innehåller ämnen som är potentiellt skadliga för människor. Det är skälet till att jag har valt att stödja Catherine Stihlers rekommendation.

  Małgorzata Handzlik (PPE), skriftlig. – (PL) Den inre marknadens funktion begränsas fortfarande av många hinder. Därför gläder det mig att kunna anta förordningen om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden. Förordningen bör leda till ett lättare flöde av byggvaror medlemsstater emellan.

Dessutom inför förordningen viktiga regler som underlättar för företag att driva sin verksamhet. För det första innehåller den krav på att medlemsstater etablerar kontaktpunkter där företag kan få information om byggprodukter. Information om förordningar kommer också att tillhandahållas, vilket underlättar för även de minsta företagen att uppfylla de nya krav som förknippas med prestandadeklarationen och med CE-märkning. Vi bör dock inte glömma att bestämmelserna i förordningen innebär ett antal nya skyldigheter i samband med CE-märkningen och prestandadeklarationen, som även måste innehålla information om farliga ämnen i byggprodukterna.

Jag hoppas att både kommissionen och medlemsstaterna kommer att anstränga sig till sitt yttersta för att se till att information om de nya reglerna når tillverkarna så snart som möjligt, så att de så snart som möjligt kan börja förbereda sig och anpassa sig till förordningens nya bestämmelser.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag instämmer i detta förslag eftersom byggsektorn är en av Europas största näringsgrenar, svarar för 10 procent av EU:s BNP och sysselsätter 12 miljoner EU-medborgare direkt, medan ytterligare 26 miljoner arbetstagare är beroende av den. Därtill är omkring 92 procent av alla tillverkare av byggmaterial små och medelstora företag. Eftersom EU:s ekonomi står och faller med dessa små och medelstora företag måste vi ta fasta på deras roll och behov i det föreliggande förslaget. Översynen av direktivet om byggprodukter (89/106/EEG) är i detta sammanhang ett välbehövligt initiativ för att få sektorn på fötter igen genom att avskaffa hinder för tillverkare, och därigenom hjälpa företag att hålla igång verksamheten och trygga sysselsättningen för deras anställda. Syftet med förslaget till en förordning om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden (KOM(2008)0311) är att uppdatera, förenkla och ersätta direktivet om byggprodukter i ljuset av ändrade förutsättningar. Det gläder mig att man har uppmärksammat och fäst särskilt stor betydelse vid farliga ämnen i dessa produkter. Möjligheten att spåra farliga ämnen tillbaka till produkterna är mycket viktig. Om vi vet var asbest förekommer i byggnader kan vi undvika att såväl byggnadsarbetare som de som bor i och använder byggnaderna drabbas av sjukdomar som mesoteliom. Av omsorg om människors framtida hälsa och säkerhet, och för att garantera öppenhet, är det viktigt att åter lägga fram ändringsförslagen om farliga ämnen (nummer 7, 17 och 49).

  Eija-Riitta Korhola (PPE), skriftlig. – (FI) Det är hög tid att vi ser över direktivet om byggprodukter och ersätter det med en mer genomförbar förordning som tillåter oss att faktiskt garantera fri rörlighet för byggprodukter på den inre marknaden. Kommissionen gör rätt i sitt initiativ till att underlätta det praktiska genomförandet av det befintliga direktivet och se till att genomförandet blir mer effektivt. Byggprodukter skiljer sig klart från andra produkter vars rörlighet på den inre marknaden styrs av direktiv. Medan en produkts säkerhetskrav vanligtvis är standardiserade i de olika direktiven är byggprodukter mellanprodukter som ska användas i byggnadsprojekt. På grund av denna speciella egenskap kommer syftet med direktivet om byggprodukter att uppnås genom att vi framgångsrikt fastlägger harmoniserade tillvägagångssätt för att se till att en produkts prestandadeklaration är exakt och tillförlitlig. I detta avseende kommer den nya förordningen att innebära en avsevärd förbättring.

Det är också viktigt att ta hänsyn till de olika förhållanden som råder runt om i Europa för att se till att lokalt verksamma mikroföretag kan överleva. Medlemsstaterna inför naturligtvis olika krav på byggnadsarbeten på grund av varierande klimatförhållanden. Icke desto mindre är det viktigt att uppmärksamma meningslösa testkrav och ta bort dem för att minska den administrativa bördan. Jag anser att denna förordning kommer att förbättra både den inre marknadens funktion och standardiseringsförfarandet för byggprodukter i Europa. Därför röstade jag för förordningen.

  Edvard Kožušník (ECR), skriftlig. – (CS) Jag stöder detta nya tillvägagångssätt, eftersom syftet med den rättsliga anpassningen inte är att definiera produktsäkerhet, utan att skapa en öppen miljö där tillförlitlig information om produktens egenskaper finns tillgänglig. Jag välkomnar också att parlamentet har bestämt sig för att ge preferens åt elektroniska handlingar, särskilt vad gäller prestandadeklarationer för saluförda produkter. Jag tvivlar dock på det rättsliga förfarande i ändringsförslaget nr 45, som berör artikel 17. Även om jag stöder den föreslagna principen om en rättvis balans mellan de olika berörda parterna i förfarandet för att skapa harmoniserade standarder så anser jag att denna fråga bör lösas på en övergripande nivå genom en översyn av EU:s standardiseringssystem snarare än osystematiskt i olika rättsliga handlingar. Jag anser att den metod som valts kommer att resultera i otydlig lagstiftning.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stödde Catherine Stihlers rekommendation angående antagandet av en förordning om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden, eftersom jag anser att byggsektorn är mycket viktig för Europas ekonomi. I detta sammanhang är en hög grad av harmonisering av reglerna för byggprodukter ett mål som Europa måste tvinga sig självt att uppnå så snart som möjligt. När vi i nuläget behöver stimulera ekonomisk tillväxt kan vi inte bortse från denna sektors strategiska roll. Syftet med förslaget är att garantera exakt och tillförlitlig information om byggprodukternas prestanda så att vi kan förlita oss på byggnaders säkerhet samt på att de är byggda med material som inte påverkar människors hälsa negativt. Dessutom anser jag att de åtgärder som vidtagits med hänsyn till arbetsskydd är nödvändiga för att skydda de miljoner europeiska medborgare som arbetar inom denna sektor och garantera dem en adekvat skyddsnivå.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag vill lyckönska min skotska kollega Catherine Stihler till hennes utmärkta arbete i denna mycket tekniska fråga. Jag röstade för rekommendationen som bör garantera mer öppenhet i standardiseringsorgan i byggbranschen, som betonar återvinning och förser små och medelstora företag med en enklare väg till den inre marknaden tack vare förenklade förfaranden.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det faktum att byggsektorn enligt föredraganden svarar för en stor del av EU:s bruttonationalprodukt, nämligen ca 10 procent av BNP och 50,5 procent av dess fasta bruttoinvesteringar, rättfärdigar de harmoniserade villkor som vi antagit. Den aktuella konjunkturnedgången har inneburit allvarliga problem för denna sektor, med konkursdrabbade företag och friställda arbetare. Därför är alla åtgärder som kan hjälpa denna sektor väldigt viktiga. Översynen av direktivet om byggprodukter (89/106/EEG) är i detta sammanhang ett välbehövligt initiativ för att få sektorn på fötter igen genom att å ena sidan avskaffa hinder för tillverkare, och å andra sidan hjälpa företag att hålla igång verksamheten och trygga sysselsättningen för deras anställda.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Byggsektorn är i själva verket en av de största ekonomiska faktorerna i Europa, men den har drabbats hårt av krisen. Små och medelstora företag som ofta fungerar som återförsäljare har fått det särskilt svårt, och många har till och med försatts i konkurs. För att se till att företag överlever och därigenom att arbetsplatser bevaras måste vi undanröja handelshinder. Detta kan skapa rättvisare villkor som är fördelaktiga för alla parter. Därför röstade jag mot de förslag som lagts av utskottet som är ansvarigt för den andra behandlingen.

  Cristiana Muscardini (PPE), skriftlig. – (IT) Byggsektorn är en väsentlig europeisk sektor både i sysselsättningstermer och vad gäller utvecklingen av våra små och medelstora företag.

Det är därför nödvändigt att stödja en förordning om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden som garanterar säkra material och hälsoskydd för dem som arbetar med dem. Fysiska skador och hälsoproblem rapporteras kontinuerligt, inte minst hos de medborgare som dagligen kommer i kontakt med farliga ämnen såsom asbest, som används i uppförandet av stadsbyggnader.

Jag är därför positiv till Catherine Stihlers rekommendation, som antogs i den andra behandlingen i dag, eftersom man betonar vikten av att i en globaliserad värld införa gemensamma regler för saluföringen av ämnen och produkter som används för att garantera säkerhet och tillförlitlighet och samtidigt minska kostnaden för produkterna, speciellt vad gäller små och medelstora företag.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Harmoniseringsåtgärderna i betänkandet är alltför omfattande. Byggsektorn är ett känsligt område: Det är nödvändigt för utvecklingen av infrastruktur och därför även för medlemsstaterna som affärslägen. Arbetsmarknads- och miljöstandarder samt sociala standarder är ofta viktiga för att skydda människor och miljön i denna sektor. Varje medlemsstat bör till stor del ta sina egna beslut i detta avseende. Därför röstade jag mot betänkandet.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Förslaget från parlamentet och rådet till en förordning om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden syftar till att garantera fri rörlighet för byggprodukter på den inre marknaden. Jag röstade för förslaget till en förordning just för att en garanti om tydlig och tillförlitlig information genom CE-märkningen av saluförda byggprodukter representerar ytterligare ett steg i riktning mot en fri, konkurrenskraftig marknad som klarar att skydda små och medelstora företag. Eftersom byggprodukter är mellanprodukter som ska ingå i en färdig konstruktion garanterar en harmonisering av nya europeiska regler byggnadens säkerhet och kvalitet. Den ser till att alla byggföretag arbetar utifrån samma grundförutsättningar, förbättrar kontroller av material som redan befinner sig på marknaden och leder slutligen till större öppenhet i handeln med byggprodukter.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande eftersom jag anser att det är nödvändigt att undanröja hindren som ligger i vägen för en smidigare handel inom byggsektorn. Byggsektorn har drabbats särskilt hårt av det aktuella ekonomiska läget, och den förordning som lagts fram är avsedd att främja en fri, effektiv och öppen rörlighet av varor och tjänster inom byggsektorn. Att riva ner hinder för gränsöverskridande verksamhet, avlägsna föråldrade nationella administrativa och tekniska hinder spelar en avgörande roll för byggsektorn. Faktum är att inom byggsektorn gömmer sig medlemsstaterna bakom nationella tekniska föreskrifter för att hindra den fria rörligheten för varor och tjänster. Eftersom byggsektorn svarar för 10 procent av EU:s BNP och för närvarande lider av en period av svår lågkonjunktur så är alla åtgärder som kan få sektorn på fötter igen välkomna och kan räkna med min röst. Sådana åtgärder kommer nämligen att tillåta företag att hålla igång verksamheten och trygga sysselsättningen för deras anställda.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Runt om i EU finns det fortfarande för många handelshinder i byggsektorn, vilket leder till att medlemsstaterna använder dem för att rättfärdiga nationella tekniska föreskrifter som införts för att begränsa den fria rörligheten för varor och tjänster.

Denna snabbt expanderande näringsgren producerar 10 procent av EU:s BNP och 50,5 procent av dess fasta bruttoinvesteringar.

Den ger sysselsättning åt 12 miljoner medborgare, och 92 procent av sektorn består av små och medelstora företag som utgör stommen i vår ekonomi. Därför tycker jag att det är nödvändigt att vidta åtgärder som harmoniserar marknaden för dessa produkter, samtidigt som de garanterar ett gott hälso- och arbetsskydd för de som arbetar inom sektorn.

Med hänsyn till lågkonjunkturen som har orsakat stora problem inom sektorn, bland annat företagskonkurser, behövs det liberaliseringsåtgärder som kan garantera företagens ekonomiska överlevnad och rädda sysselsättningen. Förslaget till en förordning avser att uppdatera, förenkla och ersätta direktivet om byggprodukter i ljuset av de ändrade förutsättningar som gäller exempelvis för marknadsövervakning. Det syftar även till att erbjuda ett bättre skydd vad gäller CE-märkning, farliga ämnen, nationella kontaktpunkter för byggprodukter, oberoende och öppenhet, hälsa och säkerhet samt elektronisk kommunikation.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Behovet av åtgärder på området för saluföring av byggprodukter i EU är mycket stort om vi ser till sektorns storlek. Enligt Europeiska standardiseringskommittén (CEN) svarar byggsektorn för 10 procent av EU:s samlade BNP och 50,5 procent av dess fasta bruttoinvesteringar, och är därmed en av Europas största näringsgrenar. Sektorn sysselsätter 12 miljoner EU-medborgare direkt, och ytterligare 26 miljoner arbetstagare är beroende av den. Därtill kommer att omkring 92 procent av alla tillverkare av byggmaterial, motsvarande 65 000 företag, är små och medelstora företag med mindre än 250 anställda. Eftersom EU:s ekonomi står och faller med dessa små och medelstora företag måste vi ta fasta på deras roll och behov i det föreliggande förslaget, och de som arbetar i denna sektor måste garanteras ett gott hälso- och arbetsskydd. Jag röstade för rekommendationen eftersom förslaget hjälper till att förbättra sektorns konkurrenskraft genom att förenkla gällande lagstiftning, öka öppenheten och minska den administrativa börda som företag brottas med. Samtidigt främjar det Rumäniens intresse för att införa obligatorisk bedömning av produktprestanda, vilken finns med i de harmoniserade standarderna, utfärdandet av prestandadeklarationen och CE-märkning.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Med tanke på vilken avgörande roll byggsektorn spelar för EU:s ekonomi är det av högsta vikt att avlägsna de tekniska hindren för handel med byggprodukter i syfte att stärka den inre marknadens fria rörlighet. Det är därför viktigt att stödja upprättandet av harmoniserande tekniska specifikationer som, med vederbörlig tonvikt på hälsa och säkerhet, dessutom befäster den inre marknaden.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) I dag har vi i kammaren röstat om rekommendationen om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden.

Byggsektorn är mycket betydelsefull, och det är därför av högsta vikt att ta fram åtgärder för saluföringen av byggprodukter inom EU. Enligt Europeiska standardiseringsorganisationen (CEN) svarar byggsektorn för 10 procent av EU:s samlade BNP och 50,5 procent av dess fasta bruttoinvesteringar, och är därmed en av Europas största näringsgrenar.

I förslaget till förordning fastställs harmoniserade villkor för saluföringen av byggprodukter. Detta åstadkoms genom införandet av gemensamma regler om saluföring i syfte att dels stärka skyddet avseende produkternas säkerhet och tillförlitlighet, dels minska tillverkarnas kostnader, särskilt med tanke på små och medelstora företag.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Den här förordningen läggs fram vid parlamentets andra behandling inför dess slutgiltiga antagande. Parlamentets första behandling ägde rum under den föregående mandatperioden. Rådet antog sin ståndpunkt 2010, och därefter följde intensiva, informella trepartsförhandlingar under det belgiska ordförandeskapet i syfte att nå en kompromisslösning. Förordningen är mycket teknisk men politiskt sett ändå högst relevant för De gröna eftersom dess huvudsyfte är att harmonisera kraven på saluföring av byggprodukter.

Det viktigaste för Verts/ALE-gruppen har bland annat varit att se till i) att det råder öppenhet kring förfarandet (i synnerhet att standardiseringsorganen inte enbart består av företrädare för de största sektorerna, och att de små och medelstora företagens och andra parters intressen tillvaratas), ii) att konstruktionskrav och -förfaranden ska främja innovativa och mer ekologiska tillvägagångssätt och iii) att branschen inte ska kunna kringgå kraven och förfarandena med hänvisning till särskilda förfaranden för ”mikroföretag”.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för den här förordningen eftersom jag anser att det finns kvar alltför många ”hinder” för handel inom byggsektorn i EU. Översynen av direktivet bör bidra till att riva handelshindren och därmed rädda arbetstillfällen inom byggföretagen, vilka fortfarande lider av den globala ekonomiska krisen. Det finns planer på att införa särskilda metoder för att kontrollera att byggprodukter återvinns och för att främja återanvändningen av desamma för att på så sätt uppnå EU:s klimatmål.

Det finns också ett behov av nya säkerhetsåtgärder för att värna de anställdas hälsa och säkerhet i en sektor där ett stort antal arbetsplatsrelaterade dödsfall tyvärr fortfarande inträffar. Avslutningsvis syftar kravet på att gradvis ersätta dokument i pappersformat med elektroniska dokument till att ytterligare harmonisera marknaden för byggprodukter.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Trots att inledningen till förordningen innehåller vissa oacceptabla allmänna påståenden – i synnerhet de om den helt fria rörligheten för tjänster inom byggsektorn, vilken vi inte kan stödja på grund av att det finns en risk för otillbörlig konkurrens fram tills det att arbetskostnaderna har harmoniserats i de olika medlemsstaterna – röstar vi för förordningen.

Anledningen till det är att förordningen uteslutande behandlar lagstiftningen om saluföring av produkter för byggsektorn, en sektor som under denna ekonomiska tillbakagång har haft enorma svårigheter med många nedlagda företag och förlorade arbetstillfällen som följd. Förslaget innebär att produkter som innehåller farliga ämnen harmoniseras och märks och att nuvarande regler förenklas, uppdateras och ersätts i syfte att få bort vissa lagstiftningsmässiga hinder och därmed stödja både arbetstagare och små och medelstora företag.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag är mycket glad att det betänkande om byggprodukter som jag var föredragande för nu har fått ledamöternas stöd och antagits. Betänkandet innebär att farliga ämnen måste anges på byggprodukternas märkning och att ytterligare studier i ämnet kommer från kommissionen. Det finns också bestämmelser som underlättar för små och medelstora företag att släppa ut sina produkter på den inre marknaden. Man har sett till behovet av en större öppenhet i samband med att produkter godkänns med CE-märkning, och jag ser fram emot att åtgärderna införs i juli 2013.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för förslaget till förordning om fastställande av harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter och upphävande av rådets direktiv 89/106/EEG. Byggsektorn är en av unionens stora industrinäringar och sysselsätter direkt 12 miljoner EU-medborgare, medan ytterligare 26 miljoner arbetstagare är beroende av sektorn. EU:s byggnadsindustri har drabbats hårt av konjunkturnedgången, och många arbetstillfällen har försvunnit. Detta ledde till att sektorns verksamhet minskade med upp till 14,2 procent mellan 2008 och 2009. Översynen av direktivet om byggprodukter (89/106/EEG) innebär i detta sammanhang en stödåtgärd för byggsektorn genom att man avskaffar hinder för tillverkare, och därigenom hjälper företag att hålla igång verksamheten och trygga sysselsättningen för deras anställda. Byggnadsverk måste i sin helhet och i sina olika delar vara lämpade för sin avsedda användning, särskilt med beaktande av de inblandades hälsa och säkerhet under byggnadsverkens livslängd. Byggnadsverk ska också vara energieffektiva, dvs. utnyttja så lite energi som möjligt under sin livslängd och sålunda kosta användarna så lite som möjligt.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Jag tycker att byggsektorn till stor del speglar den rådande ekonomiska situationen. Under det andra kvartalet 2010 krympte den litauiska byggsektorn med upp till 42,9 procent, vilket utgör en av de kraftigaste nedgångarna i EU. Situationen har förbättrats något sedan dess, men vi ska inte låta skenet bedra – det kommer att ta lång tid för den litauiska byggsektorn att återhämta sig. Det är därför lite för tidigt att tala om en stadig återhämtning. Saker och ting kan fortfarande förbättras. Exempelvis skulle mitt lands byggsektor återhämta sig snabbare om användningen av EU-stöd förbättrades. Byggsektorn är en av de största industrisektorerna i Litauen och EU. Sektorn sysselsätter direkt 12 miljoner EU-medborgare, medan ytterligare 26 miljoner arbetstagare är beroende av sektorn. Byggsektorn är mycket viktig för Litauen eftersom den skapar många arbetstillfällen, ökar den inhemska efterfrågan och bidrar till landets budget. Den här sektorn är också viktig för små och medelstora företag – vår ekonomis hörnstenar. Omkring 92 procent av alla tillverkare av byggmaterial är små och medelstora företag med mindre än 250 anställda. Jag instämmer också i föredragandens förslag om att använda e-kommunikation och nya it-metoder för att förbättra den inre marknaden för byggprodukter – de är viktiga aspekter i ett framtidsperspektiv.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Byggsektorn representerar flera olika viktiga frågor inom EU, allt från dess betydande ekonomiska bidrag till EU-medborgarnas säkerhet i hemmet och på arbetsplatsen. Min röst för förordningen om byggprodukter visar på behovet av ett uppdaterat, säkert och öppet direktiv om byggprodukter. I förslaget efterlyses en förbättrad hälso- och säkerhetsnivå i hela sektorn och en tydlig märkning av farliga ämnen. Att produkter förses med CE-märkning gör att också de som driver egna projekt kan lita på att materialen de använder är säkra. EU:s ekonomi vilar till stor del på byggsektorn, en sektor som svarar för 10 procent av EU:s samlade BNP och direkt sysselsätter 12 miljoner EU-medborgare. Majoriteten av dessa arbetstagare jobbar i små eller medelstora företag, vilka utgör en mycket viktig del av unionens ekonomi. Byggnadsarbetare tillhör dock fortfarande en av de mest utsatta yrkeskategorierna. Jag stöder därför den här förordningen som syftar till att förbättra säkerheten för EU-medborgarna, såväl på arbetsplatsen som i hemmet, då de för egen räkning eller i arbetet genomför byggnadsprojekt.

Betänkande: Striffler (A7-0375/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för det här betänkandet, som syftar till att effektivisera EU:s humanitära bistånd. Det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd är ett stort steg i rätt riktning. Översynen av dess handlingsplan måste dock bli mer samstämmig genom att man använder mål som lättare går att mäta och indikatorer som är mer tillförlitliga. Det är bara på så sätt vi kommer att kunna tillhandahålla bistånd mer effektivt. Naturkatastrofernas antal och intensitet ökar dramatiskt på grund av bl.a. klimatförändringar, och därför instämmer jag i den ståndpunkt som intagits: att det är viktigt att inte bara genomföra punktvisa hjälpinsatser utan att också ge stöd till lokalsamhällenas egna möjligheter att förebygga katastrofer. Hyogo-handlingsplanen måste stärkas.

Ansträngningar måste också göras för att ta itu med de människorättsfrågor som uppstår till följd av interna konflikter och komplexa kriser, och inblandade aktörers kapacitet att komma i kontakt med befolkningarna måste därför förbättras. Detta är möjligt endast genom att ha en tydlig åtskillnad mellan militära, politiska och humanitära roller. Jag är också för ett effektivt genomförande av en snabb insatskapacitet.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för det här dokumentet eftersom det är av avgörande betydelse för ett mer effektivt tillhandahållande av humanitärt bistånd. Det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd är det första gemensamma dokumentet om policyn för det humanitära biståndet sedan förordningen om det humanitära biståndet antogs 1996. Samförståndet om det humanitära biståndet är ett grundläggande instrument som är relevant särskilt i en situation som genomgår snabb förändring, t.ex. det stora antal naturkatastrofer och väpnade konflikter som åtföljs av stora folkförflyttningar. Jag hoppas att det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd innebär ett stort steg framåt mot förverkligandet av effektivast tänkbara EU-åtgärder vad gäller humanitärt bistånd, och att det bidrar till främjande av de humanitära principerna och den internationella humanitära rätten, samordning och samstämmighet i samband med att biståndet tillhandahålls, klargörande av hur militära medel och resurser samt räddningstjänsten ska användas, samt katastrofförebyggande och starkare koppling mellan katastrof-, återanpassnings- och utvecklingsbistånd.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Genom det här betänkandet åtar sig EU:s medlemsstater att nära samarbeta kring en gemensam syn på det humanitära biståndet. Jag tror att naturkatastrofernas intensitet också beror på mänskliga handlingar; de är en grundläggande orsak till klimatförändringarna. Jag vill också uppmana medlemsstaterna att aktivt delta i genomförandet av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd. Jag stöder de åtgärder som har föreslagits på området: främjande av de humanitära principerna och den internationella humanitära rätten, förbättringar som rör kvaliteten på EU:s humanitära bistånd, samordning och samstämmighet i samband med att det tillhandahålls, klargörande att militära medel och resurser samt räddningstjänsten ska användas i enlighet med samförståndet om det humanitära biståndet och FN:s riktlinjer, samt katastrofförebyggande och starkare koppling mellan katastrof-, återanpassnings- och utvecklingsbistånd. Följaktligen röstade jag för betänkandet.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Europeiska unionen är en global aktör. Det var i den fasta övertygelsen som författarna till Lissabonfördraget stärkte EU:s ambitioner på den internationella arenan. Den humanitära aspekten spelar en stor roll i detta viktiga projekt. Unionen är redan världens främsta givare och står för 40 procent av alla bidrag. Denna gemensamma förklaring ”baserar sig på gemensamma principer och strategier, och syftar till att uppmuntra samordnade åtgärder inom EU och med andra aktörer för att förbättra förmågan till snabba insatser vid humanitära kriser”. Därför röstade jag för den här förordningen, i vilken man erinrar om att humanitärt bistånd måste vara adekvat och effektivt, betonar vikten av en god samordning, markerar att den hjälp som tillhandahålls av räddningstjänst samt med hjälp av militära medel och resurser är av alternativ karaktär, betonar hur viktigt det är att förebygga risken för naturkatastrofer, samt uppmanar unionen att stärka kopplingen mellan katastrof-, återanpassnings- och utvecklingsbistånd.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för det här betänkandet. EU är världens främsta givare av humanitärt bistånd – dess bidrag utgör mer än 40 procent av det officiella internationella humanitära biståndet. Naturkatastrofernas antal och intensitet har ökat betydligt världen över till följd av bl.a. klimatförändringarnas inverkan. Den humanitära situationen har genomgått stora förändringar de senaste åren, därav behovet av att förbättra EU:s insatskapacitet vid katastrofer. Jag menar att EU bör vidta katastrofförebyggande åtgärder i större utsträckning och förutom punktvisa hjälpinsatser ge stöd till lokalsamhällenas egna möjligheter att förebygga katastrofer. Det är oroande att brotten mot den internationella humanitära rätten blir allt fler och att situationerna som råder lokalt förvärras. Jag instämmer i att EU måste vidta åtgärder för att förbättra samordningen av humanitärt bistånd och få ett slut på missbruket av detta bistånd.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Under 2010 inträffade ett antal humanitära kriser, bl.a. i Haiti och Pakistan. De tragedier som drabbar vissa av världens befolkningar – oftast de mest utsatta – kräver snabba och effektiva insatser av internationella organisationer men också av EU, som är en viktig aktör på området utvecklingsbistånd och krishantering.

Följaktligen har vi i dag, tisdagen den 18 januari, antagit Michèle Strifflers betänkande i syfte att begära ökade anslag till humanitärt bistånd. Vi bör också skapa en europeisk snabbinsatsstyrka i händelse av sådana här kriser. Kommissionen är positivt inställd till initiativet, och den bör lägga fram ett förslag om en optimering av den nuvarande europeiska räddningstjänstmekanismen.

Samtidigt som vi naturligtvis måste utnyttja de resurser som redan finns att tillgå i medlemsstaterna bör vi se till behovet av en mycket effektivare och mer praktisk samordning. Senfärdiga insatser, dubbla bistånd och motsättningar på plats är bara några av de saker som vi måste få bukt med. Det finns stort utrymme för förbättringar, och den förordning som parlamentet har antagit är avsedd att vara ett första steg i den riktningen.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för parlamentets betänkande om genomförandet av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd: halvtidsutvärdering av dess handlingsplan och framtidsutsikter. Genom samförståndet om det humanitära biståndet åtar sig EU:s medlemsstater att nära samarbeta kring en gemensam syn på det humanitära biståndet. Syftet med samförståndet är att förbättra unionens effektivitet, slå vakt om och främja de grundläggande humanitära principerna om medmänsklighet, neutralitet, opartiskhet och självständighet och att kraftfullt tala för efterlevnaden av internationell humanitär rätt. När halvtidsutvärderingen hade genomförts kunde man notera en brist på specifik information om vilka åtgärder som har vidtagits och som återstår att vidta, och att alltför få människor utanför humanitära kretsar känner till samförståndet. Det krävs därför en betydande insats för att göra samförståndet synligare och mer känt bland medlemsstaterna, övriga institutioner och militära aktörer. Den humanitära situationen har genomgått stora förändringar de senaste åren, vilket gör det desto mer relevant att samförståndet om humanitärt bistånd tillämpas rigoröst och i större utsträckning.

Jag vill framhålla att katastrofförebyggande åtgärder bör vidtas i större utsträckning, och förutom punktvisa hjälpinsatser bör det ges stöd till lokalsamhällenas egna möjligheter att förebygga katastrofer. Dessutom bör stora ansträngningar göras för att integrera könsaspekter och skydd mot sexuellt våld – ett våld som allt oftare används som krigsvapen – i humanitära situationer.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) EU är världens främsta givare av humanitärt bistånd, och dess bidrag utgör mer än 40 procent av allt bistånd. Mer än 100 miljoner människor i fler än 70 länder tillhandahöll under 2009 bistånd från EU till ett belopp av nästan en miljard euro. Olyckligtvis förordar vi dock mycket ofta donationer till stater som senare väljer att godkänna utländska direktinvesteringar från Kina. När det gäller donationer och investeringar kanske vi åtminstone borde försöka samordna dem i stället för att beklaga oss över att Kina har blivit världens näst största ekonomi. Den humanitära situationen har genomgått stora förändringar de senaste åren, vilket gör det desto mer relevant att samförståndet om humanitärt bistånd tillämpas rigoröst och i större utsträckning.

Viktigast att nämna vad gäller situationens utveckling är att naturkatastrofernas antal och intensitet ökat betydligt till följd av framför allt klimatförändringarna. Detta pekar på att man förutom punktvisa hjälpinsatser bör ge stöd till lokalsamhällenas egna möjligheter att förebygga katastrofer. De politiska åtagandena finns – EU:s strategi på detta område och Hyogo-handlingsplanen – men man brottas fortfarande med problem vad gäller genomförandet.

  David Campbell Bannerman (EFD), skriftlig. – (EN) Enligt UKIP är det bästa sättet att reagera på en humanitär katastrof att låta självständiga nationalstater frivilligt samordna sina insatser i stället för att låta dem beslutas om centralt av det odemokratiska EU. Vi såg att EU:s långsamma och små insatser i Haiti inte ledde någon vart, och därför anser vi inte att vi kan lita på EU vid framtida humanitära kriser.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande eftersom Europeiska unionen är världens främsta givare av humanitärt bistånd. EU:s bidrag utgör mer än 40 procent av det officiella internationella humanitära biståndet. År 2009 distribuerade EU humanitärt bistånd till runt 115 miljoner personer i fler än 70 länder till ett sammanlagt belopp av 950 miljoner euro. Genom sin humanitära politik visar EU konkret sitt engagemang för människorna i tredjeländer som behöver hjälp i en extremt utsatt situation. Jag ställer mig bakom halvtidsöversynen av samförståndet om humanitärt bistånd, eftersom jag anser att det är viktigt att försöka öka dess synlighet bland medlemsstaterna, övriga institutioner och militära aktörer. Jag uppmanar kommissionen att öka sina ansträngningar att minska katastrofrisken och att fästa uppmärksamhet vid de ständigt ökande kränkningarna av internationell humanitär rätt och vid de mest sårbara grupperna, som kvinnor, barn och människor som har blivit tvångsförflyttade. Det är också viktigt att uppmuntra till dialog mellan de politiska, militära och humanitära organ som deltar i samma insatsområde, och att upprätta en europeisk snabb insatskapacitet (en europeisk räddningstjänststyrka).

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade mot betänkandet om humanitärt bistånd av två anledningar. För det första eftersom det i betänkandet insisteras på att knyta samman civilskydd och humanitärt bistånd med Europeiska utrikestjänsten och dess utrikespolitik, trots att interventionskriterierna uppenbarligen bör vara tydligt och uteslutande humanitära. För det andra anser jag inte att det är ett steg i rätt riktning att länka samman civil och militär kapacitet för att handskas med humanitära krissituationer. Under vissa omständigheter behövs det dock särskild kunskap och användande av särskild utrustning, något som alltid har ägts och använts av militären. I stället för att man fortsätter att spendera pengar för militära ändamål skulle civilskyddet, för att bevara och säkerställa de humanitära insatsernas rent civila karaktär, kunna få medel till särskild utrustning, givetvis kopplat till utbildning för dem som arbetar inom civilskyddet. Det är det enda sättet att bidra med verkligt och effektivt bistånd vid humanitära kriser utan att ställas inför farorna med militär närvaro.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Medan vi genomför halvtidsöversynen av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd kan jag inte undgå att påpeka att det är beklagansvärt att den allmänna medvetenheten om detta inte har legat på en önskvärd nivå och att medlemsstaterna har spelat så liten roll vid genomförandet av detta. Icke desto mindre måste vi, utan att söka fel, främja och dra upp de riktlinjer som vi bör följa när det gäller humanitärt bistånd. Den humanitära situationen har ändrats en hel del på senare år, med naturkatastrofer, fler fördrivna personer, ett ökande antal olika interna konflikter, livsmedelskriser osv. Det finns nu mer än någonsin ett akut behov av en balanserad och effektiv global reaktion som grundar sig på särskilda behov, är resultatinriktad och leds av principen att ”spara medel för sitt uppehälle innebär att spara liv”, samtidigt som man beaktar de inblandade områdenas behov av att utveckla sig själva och vara självförsörjande. För att uppnå detta är det nödvändigt att samförståndet främjar dessa humanitära värderingar, och att olika aktörer optimerar sina resurser.

Jag håller ännu en gång med om att det finns ett akut behov av att upprätta en europeisk räddningstjänststyrka efter Michel Barniers rapport som lades fram i maj 2006. Jag gratulerar min kollega Michèle Striffler till att ha lagt fram ett förslag med positivt innehåll, och jag upprepar min ståndpunkt att samförståndet är ett viktigt instrument som på alla sätt är relevant i den nuvarande situationen.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Samförståndet om humanitärt bistånd är ett nyckelinstrument som visar sig vara särskilt värdefullt i det nuvarande humanitära sammanhanget med djupgående förändringar. Naturkatastrofernas antal och intensitet ökar dramatiskt, vilket bl.a. beror på klimatförändringarna. Detsamma gäller antalet komplexa kriser, särskilt interna sådana, samt kriser av förändrat slag, särskilt sådana som leder till att ett stort antal människor fördrivs.

Kränkningarna av den internationella humanitära rätten blir allt fler. En särskilt upprörande aspekt av sådana kränkningar är att sexuellt våld allt oftare används som krigsvapen. Jag ställer mig bakom föredragandens ståndpunkt och anser att det behövs kraftfulla åtgärder för att öka skyddet mot sexuella våldshandlingar i humanitära sammanhang. Jag instämmer med betänkandets författare när det gäller påståendet att de nyligen inträffade humanitära katastroferna i Haiti och Pakistan ännu en gång har visat att EU:s instrument för katastrofberedskap måste förbättras så att de blir effektivare, bättre samordnade och synligare samt kan ingripa snabbare.

Jag stöder även upprättande av en europeisk snabbinsatsförmåga (en europeisk räddningstjänststyrka).

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd undertecknades den 18 december 2007 av parlamentet, rådet och kommissionen och utgjorde ett viktigt steg framåt när det gäller definition, räckvidd och spektrum för europeiskt humanitärt bistånd. Vi fortsätter med halvtidsutvärderingen av detta betänkande, enligt vad som fastslogs i handlingsplanen som antogs i maj 2008. Betänkandet har mitt fulla stöd, och vid denna tidpunkt skulle jag vilja gratulera Michèle Striffler till ett utmärkt arbete. När det gäller de idéer som uttrycks i betänkandet vill jag lyfta fram vikten av att man på ett effektivt och fortlöpande sätt engagerar mottagarna i biståndsförvaltningen. Jag har förespråkat denna princip, vilken skulle leda till att EU fokuserar sin verksamhet alltmer på civilsamhället och de lokala myndigheterna. Detta kommer att flytta fokus från förbindelserna mellan medlemsstaterna, vilka bör fortsätta att spela en roll, men inte i den typ av exklusivt förhållande som det ofta har yttrat sig som hittills. Jag vill också betona behovet av att lägga fram förslag om att upprätta en europeisk räddningstjänststyrka som bygger på att optimera gemenskapens nuvarande räddningstjänstmekanism och slå samman befintliga nationella resurser. Genom den kapacitet som redan har byggts upp i medlemsstaterna skulle det uppstå synergieffekter, och den marginella kostnaden skulle öka.

  Luigi Ciriaco De Mita (PPE), skriftlig. – (IT) Det humanitära biståndet har nu en större och viktigare roll än tidigare. Olika utvecklingstakt och växande ojämlikhet när det gäller möjligheter och fördelning av resurser på geografisk och social nivå samt mellan generationerna, ökande klimatförändringar (delvis orsakade av människan) och ökningen av naturkatastrofer, ökad miljöförstöring, obalanserad ökad mänsklig verksamhet koncentrerad i stora stadsområden samt ojämn befolkningstillväxt i vissa av jordens områden har lett till ett ökat antal humanitära katastrofer för vilka bistånd får en viktig roll för att återuppbygga grundläggande levnadsvillkor och mänsklig värdighet. Om humanitärt bistånd med tanke på detta behövs för att bistå människor som drabbats av katastrofer, kan inte de ingripanden som görs i enlighet med EU:s utrikespolitik – vilken ännu inte har definierats – fördelas i enlighet med varje enskild medlemsstats intresseområde eller efter påverkan från varje enskild medlemsstat. Det måste ske utifrån ett europeiskt perspektiv.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder detta betänkande om genomförandet av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd. EU:s biståndspolitik utgör det konkreta uttrycket för dess åtagande att stödja behövande människor när de är som sårbarast. Europeiska unionen är världens främsta biståndsgivare. Dess bidrag utgör mer än 40 procent av det officiella internationella humanitära biståndet. År 2009 distribuerade EU humanitärt bistånd till runt 115 miljoner människor i fler än 70 länder till ett sammanlagt belopp av 950 miljoner euro. Genom det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd, som undertecknades den 18 december 2007, understryks EU:s vilja att samarbeta nära inom detta område för att det ska bli så effektivt som möjligt, och för att försvara och främja de grundläggande principerna om medmänsklighet, neutralitet, opartiskhet och självständighet och att kraftfullt tala för efterlevnaden av internationell humanitär rätt. Det finns många utmaningar framför oss. De humanitära katastroferna som nyligen drabbade Haiti och Pakistan visade ännu en gång att Europeiska unionens instrument för katastrofberedskap i stor utsträckning måste förbättras. Katastrofförebyggande behöver helt och hållet införlivas i politiken för utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd. Vi behöver också tydliggöra användningen av militära medel samt civilskyddsresurser och insatser i enlighet med samförståndet och med FN:s riktlinjer.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) De nyligen inträffade humanitära katastroferna i Haiti och Pakistan har på nytt visat att Europeiska unionens instrument för katastrofberedskap måste förbättras, så att de blir effektivare, snabbare, bättre samordnade och synligare.

Det är därför som jag röstade för detta betänkande, enligt vilket ett upprättande av en europeisk snabbinsatsstyrka (en europeisk räddningstjänststyrka) - ett koncept som lades fram av kommissionsledamot Michel Barnier efter tsunamikatastrofen i Asien och som Europaparlamentet sedan dess fortsatt att uppmana till – förespråkas.

Genom denna räddningstjänststyrka bör alla verktyg som redan är tillgängliga optimeras och bli mer effektiva och synliga i syfte att genom ett närmare samarbete möjliggöra en omedelbar mobilisering av alla nödvändiga resurser.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande eftersom jag anser att handlingsplanen för det europeiska samförståndet måste ses över. Den humanitära situationen har förändrats avsevärt under de senaste åren, inte minst på grund av att naturkatastrofernas antal och intensitet ökar dramatiskt, vilket bl.a. beror på klimatförändringarna. Katastrofförebyggande måste integreras till fullo i politiken för utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd, vilket gör det desto viktigare att samförståndet om humanitärt bistånd tillämpas rigoröst och i större utsträckning.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Det är tydligt att katastrofsituationer och humanitära nödsituationer ökar idag över hela världen. Europeiska unionen har åtagit sig en viktig roll när det gäller att bekämpa detta, och jag hoppas att den kommer att fortsätta med det och att dess roll kommer att stärkas så mycket som möjligt. Icke desto mindre räcker det inte att ge en hungrig person fisk; man måste också lära den att fiska.

Att förse mindre välbeställda länder med humanitära och materiella resurser så att de kan hantera framtida kriser är nästan lika viktigt som att handskas med de kriser som uppstår. Det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd förtjänar mitt stöd, och jag hoppas att kompromissen mellan de europeiska institutionerna kommer att leda till att vi får allt större användning av de resurser som finns tillgängliga för unionen, och så att vi samtidigt alltid prioriterar att ge till dem som har minst och som är mest drabbade samt behåller total neutralitet när det gäller de politiska och ideologiska agendorna.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) På senare år har världen bevittnat en ökad katastrofrisk, både när det gäller de geografiska områden som påverkats och antalet offer. Även om detta är en mycket viktig fråga faller det inte innanför räckvidden för denna diskussion att diskutera klimatförändringarnas inverkan på dessa katastrofer. Undertecknandet av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd av Europeiska unionens råd, parlamentet och kommissionen den 18 december 2007 utgjorde ett viktigt steg framåt när det gäller humanitärt bistånd, särskilt som en halvtidsöversyn ingick i den handlingsplan för fem år som planerades. Detta är syftet med detta betänkande. Hela världen vet och erkänner vilken nyckelroll som EU spelar när det gäller humanitärt bistånd. Parlamentet har behandlat denna fråga vid flera sammanträden, särskilt genom våra anföranden. Visserligen har nyligen inträffade händelser i Brasilien, Haiti, Pakistan, Madeira och på andra ställen lett till att vi ifrågasätter om stödet till civilskydd och humanitärt bistånd är effektivt. Som vi visat i detta betänkande finns det, trots den begränsade information som är tillgänglig, en positiv utveckling på EU-nivå, något som bevisats genom upprättandet av rådets arbetsgrupp för humanitärt bistånd och livsmedelshjälp (Cohafa). Icke desto mindre återstår mycket att göra.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) EU:s så kallade ”humanitära bistånd” spelar en icke obetydlig roll i det som alltmer definieras som unionens utrikespolitik. Man utnyttjar ofta ett genuint behov av bistånd och samarbete på vilket det är viktigt att reagera, särskilt nödsituationer, samtidigt som man i praktiken även eftersträvar många andra mål. De åtgärder som vidtas och de metoder som används, vilka inbegriper militärt ingripande och ockupation, syftar till att reproducera och fördjupa former av politisk och ekonomisk dominans och att försöka kontrollera utvecklingsländernas marknader och naturresurser. Mot bakgrund av den aktuella fördjupande krisen för kapitalismen inkluderas alltid människors kamp för större rättvisa och sociala framsteg, som yttrar sig på olika sätt världen över, i dessa intentioner.

Gömda bakom förmodat humanitära intressen drar många icke-statliga organisationer, logistikföretag och andra fördel av och är medbrottslingar i denna politik för att främja sina egna och sina uppbackares intressen. Dessa intressen kan vara offentliga eller privata, och de kan inkludera bland annat politiska, finansiella eller religiösa motiv. I princip är vi för specifika uttryck för solidaritet med offren för alla slags katastrofer eller konflikter. Icke desto mindre måste dessa grundas på de drabbade människornas intressen, respekten för internationell rätt och på dessa länders oberoende och suveränitet.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag anser att vi måste förbättra de verktyg som finns tillgängliga för Europeiska unionen för att svara på den typ av katastrofer som Haiti har drabbats av, med jordbävningen för bara ett år sedan efterföljd av koleraepidemin som utbröt nyligen. Min grupp och jag anser att vi måste främja ökad finansiering av humanitärt bistånd så att vi kan göra fler ingripanden, särskilt för att hjälpa de människor som är mest utsatta. När vi gör detta måste vi se till att vi gör en tydlig skillnad mellan militära och humanitära organs befogenheter eftersom militära resurser bör användas så lite som möjligt och som en sista utväg.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) EU som block är världens största givare av humanitärt bistånd. Icke desto mindre har de nyligen inträffade katastroferna belyst vissa tillkortakommanden i EU:s förmåga att agera snabbt, effektivt och samordnat. I Michèle Strifflers betänkande fokuseras på några av dessa frågor, och man får hoppas att dagens omröstning resulterar i positiva åtgärder.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag ställde mig bakom detta betänkande eftersom det inte bara är ett formellt utövande utan även en möjlighet att reflektera över det humanitära bistånd som lämnas idag. Sammanhanget för humanitärt bistånd har ändrats på ett djupgående sätt de senaste åren. I denna förändrade kontext är den första faktorn att lyfta fram att naturkatastrofernas antal och intensitet ökar dramatiskt, vilket bl.a. beror på klimatförändringarna. Katastrofförebyggande åtgärder bör därför vidtas i större utsträckning, och förutom punktvisa hjälpinsatser bör det ges stöd till lokalsamhällenas egna möjligheter att förebygga katastrofer. Till detta måste man lägga till allt fler komplexa kriser, särskilt interna konflikter, och hur konflikterna utvecklas. De åtföljs ofta av stora folkförflyttningar (flyktingar, internflyktingar) och ett tilltagande våld mot befolkningen. Brotten mot den internationella humanitära rätten blir allt fler, och situationen på fältet förvärras. Ett särskilt chockerande brott mot den internationella humanitära rätten är att sexuellt våld allt oftare används som krigsvapen. Stora ansträngningar bör göras för att skydda mot sexuellt våld i humanitära situationer. De mest utsatta grupperna bör uppmärksammas ytterligare, såsom kvinnor, barn och tvångsförflyttade människor (internflyktingar och flyktingar). De humanitära katastroferna i Haiti och Pakistan nyligen har på nytt visat att EU:s instrument för katastrofberedskap måste förbättras, så att de blir effektivare, bättre samordnade och synligare.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Ett år efter jordbävningen i Haiti kan vi se att varken de åtgärder som vi vidtar, eller det sätt på vilket vi bistår, är perfekta. Därför får inte det europeiska samförstånd som uppstod för att underlätta tillhandahållande av humanitärt bistånd slösas bort. EU har som en av de rikaste och mest utvecklade regionerna i världen en moralisk plikt att hjälpa de svaga och behövande. Vi måste särskilt upprätthålla solidaritet med offren för naturkatastrofer och andra katastrofer – dessa går en okänd framtid till mötes.

Vi bör därför vidta åtgärder för att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna inom detta område och underlätta ett utbyte av bästa praxis. Vi bör göra allt för att biståndssystemet ska vara effektivt och ändamålsenligt och för att vi inte ska slösa bort några pengar på detta. För att göra detta mer effektivt är det därför nödvändigt att samarbeta med andra internationella, icke-statliga organ och organisationer som också tillhandahåller bistånd.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Michèle Strifflers betänkande eftersom det fortfarande finns ett stort behov av att framhäva att denna fråga är viktig och därför känslig.

Parlamentets syfte med sin omröstning var att betona att EU:s mål måste vara att försvara de mänskliga rättigheterna till neutralitet, opartiskhet och oavhängighet. Vad beträffar solidariteten är vi aldrig helt beredda eller försedda med utmärkta planer. Vi måste mer och mer mana alla europeiska aktörer, också kommissionen och de enskilda medlemsstaterna, att främja stödet för den universella respekten för mänskliga rättigheter. För min del kommer jag att fortsätta att stödja detta modus vivendi, också i budgetutskottet som jag är ledamot av, och att stödja alla åtgärder för att öka det ekonomiska bistånd som ges till åtgärder som mer specifikt syftar till att skydda dessa viktiga rättigheter så att EU kan fortsätta sina ansträngningar att bistå och stödja de delar av befolkningen som bäst behöver det.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) En dramatisk ökning har skett på senaste tiden i naturkatastrofernas antal och svårighetsgrad, vare sig de orsakats av människor eller inte, tillsammans med en ökning av de negativa effekter som orsakas av brott mot den internationella humanitära rätten och dålig styrning. Som vi alla vet är EU världens främsta givare av humanitärt bistånd och bidrar med ungefär 40 procent av det officiella internationella humanitära biståndet. Detta bekräftas av de 115 miljoner biståndsmottagare från ungefär 70 länder som har gynnats av ett totalt bidrag på nästan 1 miljard euro. Jag röstade för detta samförstånd eftersom jag tror att EU genom sin humanitära politik i handling visar sitt engagemang för människor som verkligen behöver bistånd. I det avseendet behöver vi tillräckliga mänskliga och materiella resurser, och vi måste stödja en förbättrad samordning mellan institutionerna och organisationerna som är involverade i denna process.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar varmt detta betänkande där man ger förslag på hur samförståndet om humanitärt bistånd kan förstärkas. Det lyfter fram ett antal områden som kräver mer uppmärksamhet, däribland stödet för humanitära principer och internationell humanitär rätt; frågor om kvalitet, samordning och konsekvens i distributionen av EU:s humanitära bistånd; förtydligande om användningen av militära och civila skyddsmedel och resurser i enlighet med samförståndet och FN:s riktlinjer och förstärkning av kopplingen mellan katastrofhjälp, rehabilitering och utveckling.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Det framlagda betänkandet är ett mycket lägligt svar på de många naturkatastrofer som vi har upplevt på senare år. Det är absolut nödvändigt att EU lär av erfarenheterna av att ge effektivt bistånd efter tidigare katastrofer, till exempel i Australien, Haiti och Ryssland, för att kunna använda sig av helt tydliga förfaranden och medel för att ge effektivt humanitärt bistånd. Kontinenten Europa har hittills sluppit katastrofer av sådan omfattning, men det betyder inte att vi inte ska förbereda en rad effektiva strukturer och medel. Erfarenheterna från senare år visar att det inte är möjligt att trygga transporter till berörda områden utan tekniskt och organisatoriskt stöd från militära enheter. Icke-statliga humanitära organisationer har inte dessa resurser.

Det är tydligt att invånarna i berörda områden mycket ofta blir avskurna när det gäller transportförbindelser runtom i landet, och möjligheten till civil luftfart är begränsad. Om användningen av militära styrkor är försvarbar och godtagbar någonstans är det självklart i samband med humanitära katastrofer eller naturkatastrofer.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Naturkatastrofer av ökande svårighetsgrad har sannerligen inträffat under senare år. Det är också så att EU är en av de ledande globala aktörerna när det gäller humanitärt bistånd, och det är viktigt att vi upprätthåller denna roll trots de kriser som vi upplever. Ändå tror jag att förutom att hjälpa dem med sämst förutsättningar och alla dem som drabbas av dessa katastrofer är det också nödvändigt att ge de fattigaste länderna, som också därför är de mest sårbara för detta slags situationer, mänskliga resurser och kapital så att bistånd till tredjeländer inte blir så avgörande. Detta kan vi bara åstadkomma med utvecklingspolitik och bistånd till dessa länder ur ett medellångt och långsiktigt perspektiv.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Den humanitära miljön blir alltmer komplicerad och svår: humanitär rätt överträds ofta; osäkerhet om rollerna innebär att humanitära biståndsarbetare alltmer utsätts för angrepp, och naturkatastrofer ökar i antal och styrka. År 2010 fick vi uppleva de tre största humanitära katastroferna på senare år: jordbävningen på Haiti, torkan i Sahel och översvämningarna i Pakistan. Men, som kommissionsledamot Kristalina Georgieva sade, ”Kvaliteten på vårt humanitära bistånd är av yttersta vikt”. Biståndet ”räddar ungefär 140 miljoner människor varje år”.

När jag tänker på detta håller jag med föredraganden när hon kräver en väsentlig ökning av finansieringen för humanitärt bistånd och när hon konstaterar att samförståndet om humanitärt bistånd inte är tillräckligt känt. Vi måste fortsätta att öka medvetenheten och stödja humanitära principer och principerna om internationell rätt. Vi måste, vilket jag redan haft möjlighet till, verka för att man skapar en europeisk snabbinsatsförmåga. Vi måste öka inriktningen på skadeförebyggande åtgärder mot katastrofer.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Betänkandet om genomförandet av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd innehåller några viktiga förslag som vi måste göra något åt i framtiden. Ett exempel är utvecklingen av medel och resurser för civilskydd där huvudtanken är att skapa en europeisk civilskyddsstyrka. Viktigt är också förbättrad samordning, inte bara mellan medlemsstaterna utan också på internationell nivå, med Förenta nationerna. Strategin att skaffa fram livsmedel och liknande på lokal nivå i krissituationer och på det sättet stödja den lokala ekonomin är också en förnuftig tanke. Tyvärr är betänkandet på några områden inte specifikt eller ambitiöst nog, varför jag avstod från att rösta.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta betänkande eftersom världens främste givare av humanitärt bistånd, EU, måste ägna större uppmärksamhet åt humanitärt bistånd i de områden där behovet är ytterst brådskande mot bakgrund av att det har skett en dramatisk ökning av antalet naturkatastrofer och interna konflikter. Medlemsstaterna borde bidra mer effektivt till processen med att genomföra detta samförstånd genom att räkna in det i de nationella strategierna för humanitärt bistånd. Med tanke på behovet av humanitärt bistånd är det nödvändigt att ge det ökade resurser så att snabb och effektiv finansiering av insatser blir möjlig.

Jag samtycker till förslaget att en mycket tydlig skillnad måste upprätthållas mellan militära och humanitära organisationers ansvarsområden så att militära medel och resurser bara används i ett mycket begränsat antal fall och som en sista utväg, särskilt i de områden som är drabbade av väpnade konflikter. Dessutom måste vi skapa en europeisk civilskyddsstyrka och en europeisk snabbinsatsstyrka för att garantera en lämplig och effektiv samordning av det humanitära biståndet.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) EU är världens främsta givare av humanitärt bistånd. Dess bidrag utgör mer än 40 procent av allt officiellt internationellt humanitärt bistånd. EU:s humanitära politik visar dess engagemang för människorna i de länder som behöver bistånd. Efter EU:s undertecknande av Europeiskt samförstånd om humanitärt bistånd har många åtgärder vidtagits när det gäller samarbete på detta område för att optimera dess effektivitet och stödja de grundläggande humanitära principerna om humanitet, neutralitet och opartiskhet när man agerar för att bistå dem som bäst behöver det. Bortsett från detta verkar det som om det fortfarande finns en brist på medvetenhet om samförståndet. Vi behöver därför anstränga oss mer för att göra det mer synligt. Jag tror att det på ett så känsligt område som humanitärt bistånd är viktigt att vara medveten om hur förhållandena har förändrats under årens lopp och tänka på den avsevärda ökningen av naturkatastrofernas antal och svårighetsgrad. Till följd av detta anser jag att vi måste ägna större insatser åt skadeförebyggande åtgärder mot katastrofer och ge stöd åt de lokala samhällenas egna resurser i detta avseende. För att humanitärt bistånd ska kunna följa sin stadiga kurs mot ett fullt utnyttjande måste vi envist fortsätta att argumentera för det ”humanitära utrymmet”. Genom att rösta för Michèle Strifflers betänkande hoppas jag att vi kan fortsätta mot att anta en praktisk handlingsplan.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) EU är genom kommissionen och medlemsstaterna världens främsta givare av humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd. Dess bidrag utgör mer än 40 procent av allt officiellt internationellt humanitärt bistånd. I en noggrann halvtidsutvärdering av genomförandet av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd kan man bara konstatera att det är nödvändigt att stödja ett större medvetande om denna mekanism och bättre samordning och effektivitet bland alla enheter som är berörda. Enbart ekonomiskt bistånd kan bli resultatlöst om det inte åtföljs av noggrann och effektiv samordning på alla nivåer och för alla former av EU-bistånd. Vi lever i en kritisk tid: den humanitära situationen har förändrats starkt under de senaste åren och gjort det allt viktigare att det humanitära samförståndet kan tillämpas rigoröst och energiskt. Jag röstar för detta betänkande, och jag skulle vilja efterlysa en politik av systematisk dialog, större samarbete lokalt, bättre hantering och ett åtagande att förebygga katastrofer. Jag stöder inrättandet av en europeisk civilskyddsstyrka som uppföljning av Barnierrapporten som publicerades i maj 2006.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) EU är världens främsta givare av humanitärt bistånd och svarar för mer än 40 procent av det internationella humanitära biståndet.

Det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd, vilket undertecknades den 18 december 2007 av rådet, parlamentet och kommissionen på grundval av en femårig handlingsplan, förpliktigar EU och medlemsstaterna till ett nära samarbete på detta område. Åtgärd nr 33 föreskriver en halvtidsutvärdering av handlingsplanen för att behandla bristen på medvetenhet om den humanitära sektorn, den allvarliga klimatförändringen och den ökande förekomsten av komplicerade kriser och växande våld.

Vi förordar därför ett inrättande av en europeisk snabbinsatsstyrka (europeisk civilskyddsstyrka) som Michel Barnier tänkte sig, för att optimalt använda de verktyg som redan finns tillgängliga med syfte att genom bättre samordning möjliggöra en omedelbar mobilisering av alla nödvändiga resurser.

Med hänsyn till de siffror som rapporterats och Lissabonfördragets införande av en verklig humanitär biståndspolitik för EU, håller jag helt med om att vi behöver en halvtidsutvärdering som är inriktad på att förstärka handlingsplanen beträffande stödet för humanitära principer, distributionen av humanitärt bistånd, förtydligande av användningen av militära och civila skyddsmedel och skadeförebyggande åtgärder mot katastrofer och förstärkning av kopplingen mellan katastrofbistånd och utveckling.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande, vilket presenterar en översikt över genomförandet av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd och formulerar förslag som syftar till att bidra till att göra samförståndet mer synligt och mer effektivt när det gäller att nå sina mål. Detta instrument har fått en ännu större betydelse i den aktuella humanitära miljön, vilken har utmärkts av en avsevärd ökning av naturkatastrofernas antal och svårighetsgrad, och det är absolut nödvändigt att vi anstränger oss för att fullständigt uppfylla de åtaganden som uppkommer genom detta och att medlemsstaterna engagerar sig bättre i genomförandet.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) I dag röstade vi i kammaren om betänkandet om det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd.

EU är genom kommissionen och medlemsstaterna tillsammans världens främsta givare av humanitärt bistånd. Dess bidrag utgör mer än 40 procent av allt officiellt internationellt humanitärt bistånd. EU:s humanitära politik är det praktiska uttrycket för dess engagemang att stödja människor i tredjeländer som behöver bistånd när de är som mest sårbara.

Det är viktigt att betona att tillhandahållandet av bistånd måste baseras enbart på ett fastställt behov och graden av sårbarhet, att biståndets kvalitet och kvantitet i första hand bestäms genom en inledande bedömning och att bedömningsprocessen ytterligare måste förbättras särskilt med hänsyn till tillämpningen av sårbarhetskriterier, speciellt när det gäller kvinnor, barn och grupper med funktionshinder.

Dessutom är bidragstagarnas äkta och ständiga engagemang och om möjligt deltagande i hanteringen av biståndet ett av de väsentliga villkoren för kvaliteten på de humanitära insatserna, särskilt när det gäller långvariga kriser.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Sedan Lissabonfördraget trätt i kraft den 1 december 2009 har EU:s humanitära verksamhet styrts av artikel 214 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, vilken upprättar en specifik EU-politik för humanitärt bistånd som ett behörighetsområde som delas mellan medlemsstaterna och EU. Därför kommer det att få sin egen rättsliga grund när rådets förordning (EG) nr 1257/96 av den 20 juni 1996 om humanitärt bistånd granskas enligt medbeslutandeförfarandet. I Lissabonfördraget föreskrevs också inrättandet av Europeiska utrikestjänsten. Utskottet för utveckling uttryckte sin oro över att humanitärt bistånd inte borde instrumentaliseras inom ramen för Europeiska utrikestjänsten och förespråkar att man bevarar självständigheten för generaldirektoratet för humanitärt bistånd och civilskydd (Echo). Det kräver också att rollerna för kommissionsledamöterna Catherine Ashton och Kristalina Georgieva ska klargöras.

Eftersom halvtidsutvärderingen erbjuder ett tillfälle att öka EU:s insatser på flera områden riktar betänkandet uppmärksamheten på bland annat följande frågor: stöd för humanitära principer och internationell humanitär rätt; frågor om kvalitet, samordning och konsekvens i fördelningen av EU:s humanitära bistånd; klargörande om användningen av militära och civila skyddsmedel och resurser i enlighet med samförståndet och FN:s riktlinjer; skadeförebyggande åtgärder mot katastrofer och förstärkning av kopplingen mellan katastrofhjälp, rehabilitering och utveckling.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) EU är genom kommissionen och medlemsstaterna tillsammans världens främsta givare av humanitärt bistånd och bidrar med mer än 40 procent av allt officiellt internationellt bistånd.

Enbart 2009 tillhandahöll kommissionen totalt 950 miljoner euro till ungefär 115 miljoner människor i mer än 70 länder. EU:s politik är det praktiska uttrycket för dess äkta engagemang för att stödja människor när de är som mest sårbara. Vårt mål är att kunna planera en mer samordnad civil och militär insats så att vårt ingripande vid naturkatastrofer blir allt effektivare. Dessa tragiska händelser inträffar allt oftare och har orsakat hundratusentals dödsfall runt om i världen under senare år.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas kvinnor och barn, speciellt flyktingar och fördrivna personer, eftersom brott mot internationell humanitär rätt när det gäller dessa grupper blir allt vanligare. Förutom att se till att ingripandet blir mer effektivt måste man också arbeta en hel del med åtgärder för aktivt och passivt krisförebyggande. De samhällen som löper störst risk måste förberedas bättre för detta slags företeelse genom stöd för all hållbar utvecklingspolitik som syftar till att begränsa skadan till ett minimum.

Betänkande: Sârbu (A7-0376/2010)

  John Stuart Agnew och David Campbell Bannerman (EFD), skriftlig. – (EN) 14.1: Jag röstade för detta eftersom jag ser det som en försvagning av EU-lagstiftningen, och det kommer att göra det lättare att importera icke-genmodifierade sojabönor till Storbritannien. Detta är en livsviktig fråga för vår fjäderfäsektor.

14.2: Jag röstade för detta eftersom det kommer att minska den negativa effekten av EU-lagstiftningen på frakter av icke-genmodifierade sojabönor som ska till Storbritannien.

14.3: Jag avstod från att rösta om detta trots att det kan vara en önskvärd ambition (för en brittisk regering befriad från EU:s kontroll). Det är ännu inte en livsviktig fråga enligt min åsikt, och jag vill inte utsträcka EU:s makt.

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) EU borde ta nya initiativ i syfte att för det första utnyttja livsmedelsöverskotten och för det andra göra det möjligt att förse dem som lider av livsmedelsbrist med mat: föreskrifter om detta borde göras när man granskar den gemensamma jordbrukspolitiken. Spekulation har legat bakom nästan 50 procent av de senaste prisökningarna, så en samordnad strategi inom G20 borde användas för att stödja inrättandet av prisstabiliseringsinstrument inom internationella forum. EU måste gå i spetsen för en internationell rörelse som syftar till att skapa en överenskommelse inom Förenta nationerna som syftar till att permanent och effektivt försöka skaffa livsmedel åt länder med livsmedelsbrist.

Jag skulle också vilja betona vikten av att stödja jordbrukssektorns trovärdighet, särskilt genom att propagera för den bland välutbildade och företagsamma ungdomar som en verksamhet vilken kan kopplas till förnyelse och forskning.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution där man erkänner att tryggad livsmedelsförsörjning är en mänsklig rättighet. Målet är nått när alla människor, alltid, har fysisk, social och ekonomisk tillgång till tillräckliga, säkra och näringsriktiga livsmedel som tillfredsställer deras kostbehov och deras livsmedelspreferenser för ett aktivt och hälsosamt liv. Det är viktigt att uppmärksamma att globala lager av baslivsmedel är mycket mer begränsade än tidigare, och hade fallit till den rekordlåga nivån av reserver för 12 veckor under livsmedelskrisen 2007. Samtidigt är världens livsmedelsproduktion alltmer sårbar för extrema väderfenomen kopplade till klimatförändringen, vilka kan orsaka plötslig och oförutsedd livsmedelsbrist. Därför borde EU sörja för sitt bidrag till detta globala system för livsmedelslager.

Jag anser att det är mycket viktigt att främja inte bara konkurrenskraft inom jordbrukssektorn utan också traditionellt jordbruk, småskaligt jordbruk, ekologiskt jordbruk och lokal distribution. Dessutom anser jag att det är mycket viktigt att garantera tillgång till mark och lån för unga jordbrukare inom ramen för en åldrande jordbruksbefolkning.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Den senaste tidens prissvängningar på livsmedels- och baslivsmedelsprodukter har gett upphov till allvarlig oro över hur livsmedelskedjan fungerar på europeisk och global nivå. Livsmedelsprisökningarna har drabbat de mest sårbara delarna av befolkningen hårdast. Detta betänkande syftar till att stödja tillhandahållandet av hälsosamma livsmedel av god kvalitet till konsumenterna till rimliga priser och ett skydd för jordbrukarnas inkomster, vilket är två av EU:s mycket viktiga mål. Jag röstade för detta betänkande. Europa kan bidra till tryggad livsmedelsförsörjning i världen genom att bli mer konkurrenskraftigt.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Som den första politik som genomförts och den största utgiftsposten tills nyligen upptar jordbruket en central plats i det europeiska projektet. De sista årtiondena har man visserligen kunnat märka en viss nedgång på detta område till förmån för andra viktiga områden, men vi får inte glömma bort att Europas självständiga jordbruk är en stor strategisk utmaning. Som ordföranden för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), Joseph Daul, dessutom betonade i början av det nya året blir en tryggad livsmedelsförsörjning den viktigaste frågan under 2011. Den globala livsmedelsbristen och kriserna som följer i spåren måste väcka oss till insikt om situationens allvar: en brant prisökning och ett otillräckligt lager av nödvändiga livsmedelsresurser. Europa måste reagera på denna nya utmaning. Miljöfrågor bidrar till problemets komplexitet och omfång. Därför röstade jag för denna resolution som syftar till att försöka få oss att inse frågans strategiska karaktär. I resolutionen framhålls den roll som EU kan spela i hanteringen av de globala lagren och den gemensamma jordbrukspolitikens lämplighet med tanke på dessa utmaningar, och man riktar uppmärksamhet på spekulationens skadliga inverkan på råvarupriserna.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) För närvarande lider 900 miljoner människor över hela världen av den hunger som hör ihop med yttersta misär, och upp till 2 miljarder kan inte vara säkra på sin livsmedelsförsörjning eftersom de lever under ständigt hot om fattigdom.

Eftersom en ökning med 70 procent, allra minst, behövs för att möta en växande global befolknings behov måste jordbrukssektorn förstärkas. Därför stöder jag detta viktiga betänkande om jordbruk och livsmedelsförsörjningen. En stark fonderad gemensam jordbrukspolitik måste utvecklas för att tillhandahålla livsmedel av hög kvalitet till rimlig kostnad när vi tar itu med efterfrågan på livsmedel i EU och i hela världen.

Skolornas frukt- och mjölkprojekt och programmet för socialt utslagna måste förstärkas. Människorna i EU måste ha tillgång till tillräckliga hälsosamma livsmedel trots ekonomiska svårigheter.

Det är en källa till oro att de globala livsmedelsreserverna inte är lika välfyllda som tidigare, och med tanke på det hot som klimatförändringen och naturkatastroferna utgör stöder jag vad som sägs i betänkandet om inrättandet av ett globalt system för att utveckla livsmedelsreserver.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta dokument. Med den snabba tillväxten av världens befolkning måste jordbrukssektorn möta ett växande behov av säkra och tillräckliga livsmedel, trots de hinder som begränsade naturtillgångar, höga energipriser och klimatförändringen utgör. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) måste livsmedelsproduktionen öka med åtminstone 70 procent för att möta den växande efterfrågan hos världens befolkning, som förväntas överstiga 9 miljarder 2050. Dessutom lider omkring 900 miljoner människor i hela världen av kronisk hunger på grund av yttersta misär medan upp till 2 miljarder saknar äkta långsiktig tryggad livsmedelsförsörjning på grund av varierande grad av fattigdom. Därför är tillgång till livsmedel fortfarande en mycket viktig fråga som vi måste behandla. Jag håller med om att den nya gemensamma jordbrukspolitiken som ska införas efter 2013 måste främja inte bara konkurrenskraft utan också traditionellt jordbruk, småskaligt jordbruk, ekologiskt jordbruk och lokal distribution för att bidra till tryggad livsmedelsförsörjning. Dessutom anser jag att det inom ramen för en åldrande landsbygdsbefolkning är mycket viktigt att garantera tillgång till mark och lån för unga jordbrukare och att bevara rimliga livsmedelspriser och tillräckliga inkomster för jordbrukare.

  George Becali (NI), skriftlig. – (RO) Jag röstade för detta betänkande eftersom fattigdom och hunger består i EU. 79 miljoner människor i EU lever fortfarande under fattigdomsgränsen. Mina ändringsförslag framhäver att rätten till livsmedel är en grundläggande mänsklig rättighet, och den är uppfylld när alla har permanent fysisk, social och ekonomisk tillgång till tillräckliga, säkra och näringsriktiga livsmedel för att fylla sina näringsbehov så att de kan föra ett aktivt och sunt liv. Jag skulle särskilt vilja betona vikten av det europeiska jordbrukets mångfald och hur viktigt det är att garantera både samexistens för olika jordbruksmodeller och mångfald och kvalitet på livsmedel och födoämnen över hela Europa.

  Bastiaan Belder (EFD), skriftlig. – (NL) Jag har röstat för denna resolution. Mitt parti, det nederländska reformerade politiska partiet (SGP), har i sitt program tydligt framhävt jordbrukssektorns strategiska intresse, och jordbruket har till och med kallats grundvalen för en tryggad livsmedelsförsörjning. Men även om det är vackert tänkt måste jag framföra två marginella påpekanden om texten. EU bör inte lägga sig i skolornas mjölk- eller fruktprogram. Lämna det åt medlemsstaterna om de så vill. Dessutom har jag röstat emot punkten om liberalisering och stöd för GMO-import. Mitt parti har den åsikten att GMO-produkter inte är lösningen på frågan om global livsmedelsförsörjning. Ingen koppling har ännu påvisats mellan genmodifiering och högre avkastning. Enligt vår åsikt måste vi också noga överväga etiska frågor om genmodifiering.

Jag gläder mig emellertid åt den övergripande tonen i resolutionen, som än en gång har visat hur viktigt det är att säkerställa kraftfull och lämplig finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013. Dessutom anser jag att kravet på att utvecklingsländerna i första hand ska använda sin mark för att trygga sin egen befolknings livsmedelstillgång är av yttersta vikt och ett ytterst brådskande ärende.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Att ge alla tillgång till livsmedel mot en bakgrund av ökande global efterfrågan och livsmedelsbrist för flera miljarder människor över hela världen är en enorm och mycket viktig utmaning. Enbart i EU lever 16 procent av invånarna under fattigdomsgränsen och kämpar för att fylla sina mest grundläggande behov – bostäder, hälsovård och givetvis livsmedel.

Det är med tanke på detta som vi för att underblåsa debatten röstade för en resolution där man erkänner att jordbruket är en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjningen. I en tid då vi överväger den gemensamma jordbrukspolitikens framtid förefaller det nödvändigt att inte förbise detta behov och denna rättighet till livsmedel för alla – vilken borde vara universell.

Ett av våra syften är att bekämpa spekulationen inom jordbrukssektorn: vi kräver en granskning av lagstiftningen om finansiella instrument. Vi behöver mindre prisvolatilitet och mer öppenhet. Vi föreslår också tanken på ett ”målinriktat globalt system av livsmedelsreserver” för att hantera kriser mer effektivt, och vi uppmanar kommissionen att fundera över detta slags åtgärd.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Det är EU:s skyldighet att ta sig an de utmaningar som det möter: en tryggad livsmedelsförsörjning, tillhandahållande av livsmedel av hög kvalitet, skydd av miljön, landsbygdsregionernas mångfald och bevarande av territoriell balans genom förbättring av levnadsförhållandena i landsbygdsregioner. Den gemensamma jordbrukspolitiken erbjuder svar och lösningar på dessa utmaningar i framtiden. Det är viktigt att de mål och de instrument som denna politik fastställt försöker att så fullständigt som möjligt fylla behovet att integrera en specifik nationell dimension i den gemensamma jordbrukspolitikens struktur. Jordbrukare behöver uppenbarligen ett väsentligt direkt stöd, också i framtiden. Men de aktuella skillnaderna mellan medlemsstaterna när det gäller direktstöd kan inte längre få vara kvar eftersom detta har en direkt inverkan på jordbruksprodukternas konkurrenskraft på den gemensamma marknaden.

Den gemensamma jordbrukspolitiken måste ta ansvar för hur EU-medel används genom att inrikta stödet enbart på odlade markarealer och när det gäller djurbesättning enbart på de djur som faktiskt finns på gården det år som stödet gäller. Den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare borde täcka ersättning för mindre gynnade jordbruksområden och miljöstöd för jordbruket och därigenom bidra till att förhindra att jordbruksmark överges och belöna miljömässiga fördelar som härrör från extensiva jordbruksmetoder.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande eftersom en tryggad livsmedelsförsörjning är en mänsklig rättighet som man uppnått när alla har tillgång till lämpliga, säkra och näringsriktiga livsmedel som kan fylla deras behov för ett aktivt och sunt liv. I Europa lever fortfarande 16 procent av invånarna under fattigdomsgränsen, och tillgången på livsmedel är fortfarande en mycket viktig fråga att behandla. På så sätt fortsätter tryggad livsmedelsförsörjning att kräva en stabil gemensam jordbrukspolitik (GJP). Den nya GJP som ska träda i kraft efter 2013 behöver kunna ta itu med en tryggad livsmedelsförsörjning och andra utmaningar, särskilt klimatförändringen, den ekonomiska krisen och att bevara den territoriella balansen inom EU. Å andra sidan har EU:s ambitiösa energimål stött odling av biobränslen i stor skala, men biobränsleproduktionen konkurrerar med livsmedelsproduktionen om mark, vilket får en eventuellt negativ effekt på livsmedelsförsörjningen.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade mot betänkandet, trots att det innehåller viktiga positiva förslag och erkänner jordbrukets roll när det gäller att trygga säkra och tillräckliga livsmedel. Det finns emellertid ett allvarligt fel i betänkandet som man inte kan bortse från. En specifik punkt antogs, enligt vilken parlamentet ”uppmanar kommissionen att föreslå ett snabbare godkännandeförfarande inom EU för import av nya GM-varianter av foder så snart det har visat sig vara säkert”. Vår ståndpunkt mot import och användning av allt modifierat material, livsmedel eller foder, står fast, och under inga omständigheter skulle jag kunna rösta för ett betänkande som för första gången formulerar en positiv hållning från parlamentets sida till de modifierade organismer som José Manuel Barroso så ivrigt försöker införa till Europa.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Tryggad livsmedelsförsörjning är en grundläggande mänsklig rättighet. I dag uppskattar man att omkring 900 miljoner människor över hela världen lider av kronisk hunger, medan många andra saknar tillräckliga hälsosamma livsmedel på grund av varierande grad av fattigdom. Tryggad livsmedelsförsörjning är uppnådd när alla människor alltid har fysisk och ekonomisk tillgång till tillräckliga livsmedel som är säkra och tillfredsställer deras kostbehov. Tryggad livsmedelsförsörjning kräver en stabil gemensam jordbrukspolitik, men den måste vara konsekvent och ta itu med sociala problem. Den måste vara konsekvent i den bemärkelsen att den inte tillåter överskott i produktionen som förvrider marknaden och orsakar miljöproblem, och den måste vara socialt engagerad genom att sörja för att alla människor från alla sociala bakgrunder har tillgång till livsmedel av god kvalitet.

Å andra sidan välkomnar jag hur man hanterar frågan om mångfald i det europeiska jordbruket: konkurrenskraft och innovation kan och bör hålla jämna steg med traditionellt jordbruk, småskaligt jordbruk, ekologiskt jordbruk och lokal distribution. Ekonomisk investering i dessa sektorer kommer att vara nödvändig för en effektiv användning av mark i olika regioner, tillsammans med investering i form av energi, vilket minskar beroendet mellan tryggad livsmedelsförsörjning och tryggad energiförsörjning.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Förslaget till en resolution om erkännande av jordbruket som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning är ett mycket nödvändigt dokument i rätt tid, eftersom det har lagts fram just när man kan notera en allt snabbare prisökning på ett stort antal livsmedelsprodukter. De rekommendationer som betänkandet innehåller är realistiska och relevanta och tar upp verkliga frågor på detta område. Jag skulle vilja nämna den vikt som man fäster vid att utbilda och uppmuntra nya generationer av jordbrukare i EU, vilket är absolut nödvändigt inom ramen för en åldrande befolkning. Jag vill också nämna inriktningen på att bevara jordbrukets mångfald inom EU och på det sättet också ge traditionellt jordbruk en ytterligare chans.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Med hänsyn till att rätten till tryggad livsmedelsförsörjning är en grundläggande mänsklig rättighet anser jag att EU måste skapa bättre villkor för att genomföra nutritionsprogram i medlemsstaterna likaväl som skolornas frukt- och mjölkprojekt.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Detta är ett initiativbetänkande av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, vilket omfattar tankar och förslag från alla de politiska grupperna. Därför har vi för att komma fram till praktiskt genomförbara kompromisser åstadkommit en mycket omfattande text med en gemensam nämnare som jag i allmänhet samtycker till. Förutom att jag anser att tryggad livsmedelsförsörjning är en grundläggande mänsklig rättighet betraktar jag också jordbruket som en strategisk sektor som är absolut nödvändig för vår kontinents framtid. Med andra ord ser jag jordbruket som en omistlig del av vår suveränitet som en sammanslutning av folk och länder. När jag säger detta vill jag hävda att rätten till tryggad livsmedelsförsörjning förutom att vara en grundläggande mänsklig rättighet bör säkerställas av vår interna produktion. En gemensam jordbrukspolitik (GJP) är därför nödvändig för att garantera detta mål. Jag skulle därför vilja säga än en gång att det grundläggande målet för GJP bör vara att bevara det europeiska jordbrukets konkurrenskraft och stödet för jordbruk inom EU för att garantera livsmedelsproduktion, huvudsakligen på lokal nivå, och en balanserad territoriell utveckling. Jag anser också att man bör sörja för en god avkastning inom jordbrukssektorn eftersom det bara är möjligt att stimulera produktionssystem som är hållbara och etiska om jordbrukare kompenseras i tillräcklig omfattning för de investeringar och de åtaganden som de gör.

  Luigi Ciriaco De Mita (PPE), skriftlig. – (IT) Jordbruket spelar en central roll i samhällenas utveckling. Att definiera dess produktion som en primär sektor i ekonomiska termer står inte bara i samband med den historiska inriktning som kännetecknar dess utveckling utan också och framför allt med dess roll i att stabilisera samhällena och deras ekonomier. När det gäller en balanserad jordbruksproduktion måste man inte bara vara uppmärksam på de kvantiteter som produceras utan också och i främsta hand på produktionens kvalitet så att den bidrar till befolkningens hälsosamma utveckling. Ur detta perspektiv spelar därför en tryggad livsmedelsförsörjning en nyckelroll, och dess skydd - särskilt när det gäller traditionella och lokala produkter – ökar möjligheterna till utveckling i hela territoriet. Den positiva korrelationen mellan tryggad livsmedelsförsörjning och jordbruksprodukternas kvalitet och hälsosamhet inbegriper också att öka deras miljövänlighet, medan särskild omsorg måste ägnas den dominoeffekt som orsakas av okontrollerad införsel av genetiskt modifierade organismer för att i första rummet ge nödvändig säkerhet vad beträffar de effekter på medellång och lång sikt som dessa produkter skulle kunna få på hälsan och den lokala ekonomin.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Vi står vid en skiljeväg när det gäller att fastställa vad den kommande reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken måste vara. Detta är en fråga som berör européer naturligtvis men också medborgare i hela världen. Denna nya politik borde därför vara del av en global vision. Med en stor utmaning: att kunna reagera på den dubblering i efterfrågan på livsmedelsproduktion och livsmedelstillgång som kommer att äga rum från och med nu och fram till 2050, i en omgivning som är präglad av brist på vatten, minskning av åkermark och en ny energisituation som dikteras av kampen mot klimatförändringen. Den globala organisationen av jordbruksmarknader måste omprövas med tanke på de två huvudsakliga inspirationskällorna för den gemensamma jordbrukspolitiken: att garantera en tryggad livsmedelsförsörjning och att rädda livsbetingelserna för småbrukare och deras familjer, både hemma och i världens fattigaste länder. Detta är också avhängigt av inrättandet av ett målinriktat globalt system av livsmedelsreserver bestående av beredskapsreserver för att minska hunger och reserver som ska användas för att reglera råvarupriserna. Detta system bör hanteras av FN via dess livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO).

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) 900 miljoner människor i hela världen lider av kronisk hunger på grund av extrem fattigdom. Trots att det uppenbart finns tillräckliga förråd har en betydande del av världens befolkning inte råd med de baslivsmedel som den behöver; tillgång på livsmedel är fortfarande en mycket viktig fråga att ta itu med.

Tryggad livsmedelsförsörjning som ett mål kan inte nås utan att man tar sig an två av dagens viktigaste frågor: den instabila marknaden med prissvängningar och de minskande livsmedelsreserverna. Vi borde i detta sammanhang stödja en översyn av den aktuella lagstiftningen om finansiella instrument, vilka skulle ge en mer öppen handel och minimitrösklar för de aktörer som tillåts handla på dessa marknader.

Dessutom är de globala lagren av baslivsmedel mycket mer begränsade än tidigare, och de globala livsmedelsreserverna har fallit till en rekordlåg nivå. Slutligen måste man inom ramen för GJP tydligt och otvetydigt ta sig an tryggad livsmedelsförsörjning och andra utmaningar, i synnerhet klimatförändringen och den ekonomiska krisen inom EU.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om erkännandet av jordbruket som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning eftersom det innehåller viktiga förslag om hur man inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, vilken ska inrättas efter 2013, måste ta sig an utmaningar som rör tryggad livsmedelsförsörjning, klimatförändringen, den ekonomiska krisen och försöken att bevara en territoriell balans inom EU, bland annat.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) varnade nyligen för en eventuell ökning av livsmedelspriserna under 2011, sedan dessa nått nya historiskt höga nivåer 2010 i spåren efter livsmedelskrisen i juni 2008. FAO:s matprisindex för 55 baslivsmedel har ökat för sjätte månaden i följd till 214,7 punkter, högre än det tidigare historiska rekordet på 213,5 punkter i juni 2008.

Priserna på socker och kött når nya historiska rekord, och om inte spannmålsproduktionen ökar med minst 2 procent kommer priserna på dessa råvaror att fortsätta att stiga. Detta initiativ borde därför välkomnas, och, som jag betonade i en fråga som ställts till kommissionen i förra veckan, mot bakgrund av att prisvolatiliteten påverkar alla som är involverade i marknaden anser jag att specifika åtgärder bör vidtas när det gäller den gemensamma jordbrukspolitiken för att öka produktionen, bättre fylla marknadens behov och garantera en större prisstabilitet och också se till att produktionen svarar mot Europas produktionsbehov. Som jag har resonerat borde jordbruket ses som en strategisk sektor, särskilt i kristider.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Eftersom tryggad livsmedelsförsörjning är en mänsklig rättighet måste den få särskild uppmärksamhet av EU:s institutioner. Förutom att jordbrukssektorn måste ge en säker tillgång på livsmedel är det också absolut nödvändigt att detta måste vara tillräckligt. Av det skälet får vi inte glömma rekommendationerna från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation om hur brådskande det är med en ökning av livsmedelsproduktionen på åtminstone 70 procent för att livnära världens befolkning som väntas nå 9 miljarder 2050. Jag gläder mig åt att resolutionen har antagits eftersom den innehåller ett erkännande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet som den organisation som ska ansvara för att kontrollera och rapportera risker som hör ihop med livsmedelskedjan och manar medlemsstaterna att inrätta organisationer för att samarbeta med den. Jag skulle också vilja framhäva det erkännande som ges till traditionellt jordbruk, särskilt ekologiskt och småskaligt jordbruk, vilket förekommer i de mer missgynnade regionerna och vilket utgör inte bara en ekonomisk tillgång utan framför allt en miljömässig tillgång eftersom det är nödvändigt för att bevara biologisk mångfald. Jag hoppas att man inom ramen för den nya gemensamma jordbrukspolitiken kommer att effektivt ta sig an de problem som denna sektor står inför: klimatförändring, att hålla konsumentpriserna stabila och att garantera inkomster för jordbrukare.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Föredraganden tar upp en brännande fråga och pekar på relevanta problem som hotar en tryggad livsmedelsförsörjning, till exempel prisvolatilitet som ett resultat av finansiell spekulation, tillskansning av mark i utvecklingsländerna eller otillräckliga strategiska livsmedelslager. Ändå är sättet att lösa vart och ett av dessa problem, i likhet med alla andra problem som rör tryggad livsmedelsförsörjning, mycket ofullständigt, ibland motsägelsefullt och i vissa fall felaktigt. Konsekvenserna av den aktuella jordbrukspolitiken – speciellt den gemensamma jordbrukspolitiken och de successiva reformeringarna av den – nämns inte och inte heller liberaliseringen av marknaden och avvecklingen av tillsynsinstrument och den undergång som blir följden för små och medelstora producenter, som ställs inför priser på sina produkter som ofta inte täcker produktionskostnaderna.

Det framförs allt oftare argument som att ”vi kommer att behöva använda oss av alla former av jordbruk för att kunna livnära Europa och tredjeländer”: detta är ett implicit argument för ohållbara produktionsmodeller som producerar intensivt och för export och också för genetiskt modifierade grödor; i betänkandet ställs också krav på att man ska effektivisera och snabba upp processen för att godkänna import av dessa genetiskt modifierade grödor. Till sist, föredraganden välkomnar kommissionens förslag om en förordning om OTC-derivat”, vilket är ett förslag som FN:s särskilda rapportör om rätten till livsmedel fördömer för att det inte lyckas förhindra spekulation.

  Carlo Fidanza (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Daciana Octavia Sârbus betänkande. Vid denna tidpunkt när vi gör oss beredda att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 visar dagens omröstning vilken väg parlamentet tänker ta. För att garantera ett säkert förråd av livsmedel till överkomligt pris måste EU utrusta sig med en stark gemensam jordbrukspolitik (GJP) som syftar till att försöka förhindra spekulation på livsmedelsråvaror och hjälpa ungdomar att komma in på jordbrukssektorn. Jag tycker att det är viktigt att betona att den kommande GJP också måste ge medborgare tillgång till tillräckliga livsmedel, räkna med spridning av näringsupplysning och skapa bättre villkor för att genomföra program som skolornas mjölk- och fruktprojekt. Dessutom informerar dagens omröstning kommissionen om hur man ska genomföra ett ”målinriktat globalt system för livsmedelsreserver” med beredskapsreserver för att minska hunger och andra reserver som ska användas till att reglera råvarupriserna. Särskild uppmärksamhet måste också ägnas frågan om genetiskt modifierade organismer. Eftersom detta är en så känslig fråga är ett visst mått av försiktighet nödvändigt för att undvika en urskillningslös och obegränsad införsel av dem.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Att åstadkomma en tryggad livsmedelsförsörjning och oberoende i Europa är absolut nödvändigt, vilket är skälet till att jag röstade för. Jag välkomnar att man hänvisar till en ambitiös vision för den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP). Vi måste komma ihåg att GJP är nödvändigt för att stödja jordbrukare som förutom att de producerar råvaror och allmänna nyttigheter också bevarar och ser efter vår mark. För att ta itu med de nya livsmedelsutmaningar som vi väntar oss i framtiden måste vi förvissa oss om att vi blir självförsörjande producenter som importerar allt färre jordbruksprodukter från tredjeländer eftersom de underlåter att respektera inte bara miljö- eller hälsoskyddslagstiftning utan också arbetstagarrättigheter.

  Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig. – (IT) Att förbättra en tryggad livsmedelsförsörjning är en av de utmaningar som vi måste ta itu med genom reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) efter 2013.

Att kunna garantera tillräckliga livsmedelslager för EU-medborgare måste återspegla den förväntade starka ökningen av världens efterfrågan på livsmedel till 2050. Mot bakgrund av detta prioriterar EU att fortsätta skydda denna grundläggande mänskliga rättighet inom och utanför sina gränser och försöker öka jordbrukets produktivitet och samtidigt försäkra sig om ett säkert förråd av livsmedel till överkomliga priser, förutom det nu nödvändiga behovet att skydda Europas landsbygdsmiljö.

Vi får inte tillåta att finansiell spekulation fortsätter att orsaka okontrollerade prisökningar och volatilitet på den globala livsmedelsmarknaden. För att skydda europeisk produktion måste vi återställa balansen i avtalsförhållandena mellan producenterna och det moderna distributionssystemet.

Vi får inte underskatta att den ojämlika köpkraften, illojal konkurrens och en brist på öppenhet ofta är orsaken till snedvridningar av marknaden med stora konsekvenser för hela livsmedelskedjans konkurrenskraft.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Ja, jordbrukssektorn är en strategisk sektor, och livsmedelssäkerhet är viktigt. Det har tagit EU decennier att inse detta. Men betänkandets titel är missvisande: ingenstans i det påtalar man de förödande konsekvenserna av den globala frihandeln och marknadens logik.

Vi fortsätter alla att äta jordgubbar på vintern, oavsett om de kommer från södra halvklotet eller energi- och vattenslukande växthus. Vi fortsätter att främja import av afrikanska bönor på bekostnad av lokalt odlade livsmedel och i konkurrens med våra egna tillverkare.

Vi fortsätter att kräva att marknaderna för jordbruksprodukter och produkter som framställs av dem ska regleras, trots att det är absurt och vi borde främja ett kvalitetsjordbruk och korta livsmedelskedjor och utan förbarmande beivra mellanhändernas och de stora detaljhandelskedjornas missbruk.

Vi kommer att vara maktlösa när främmande länder som har förslösat sin egen potential tar kontroll över den odlingsbara jorden i de mest sårbara länderna, och bli allt oroligare men inte kunna agera för att komma till rätta med en potentiellt explosiv situation.

Ni har gjort framsteg, men det återstår fortfarande en del att göra. Om ni inte ger er på det system som har skapat dessa problem kommer ni att misslyckas.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Livsmedelssäkerheten är en central fråga som Europeiska unionen måste hantera på ett effektivt sätt. Därför stödde jag betänkandet av min socialdemokratiska kollega som kräver en stark, ansvarstagande GJP inriktad på unga jordbrukare, att spekulationen på jordbruksmarknaderna och den prisvolatilitet som denna skapar ska bekämpas och som slår fast att bekämpandet av fattigdomen i EU och i hela världen måste prioriteras genom att livsmedelssäkerhet och tillgång till livsmedel blir en grundläggande mänsklig rättighet. EU måste ta itu med dagens utmaningar på livsmedelsområdet och förutse framtida problem på området. Därför anser jag att idén att skapa ett särskilt globalt system för livsmedelslager är mycket bra, men den blir inte lätt att genomföra.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot Sârbubetänkandet trots dess många förtjänster. Frågan om livsmedel är av grundläggande betydelse och kommer att bli allt viktigare. Det är viktigt att EU samordnar sin ståndpunkt i fråga om jordbrukssektorn för att kunna ta itu med de utmaningar som väntar. Jag anser dock inte att genetiskt modifierade organismer har någon legitim funktion när det gäller att trygga livsmedelsförsörjningen och kunde inte stödja ett betänkande i vilket man vill ge klartecken för genetisk modifiering.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag stödde det här betänkandet eftersom livsmedelssäkerhet är en mänsklig rättighet som skapar förutsättningar för ett aktivt och hälsosamt liv. Ett stort antal människor i hela världen är ständigt hungriga och har ingen verklig, långsiktig livsmedelssäkerhet. Trots att lagren kan tyckas vara tillräckliga har en stor del av världens befolkning inte råd att köpa de baslivsmedel som behövs, och tillgången till livsmedel är fortfarande en viktig och brådskande fråga. Det är viktigt att se till att människor i alla socialgrupper har tillgång till livsmedel. Livsmedelssäkerhet är ett mål som inte kan nås utan att lösa två av de viktigaste problemen i dag: marknadernas och prisernas volatilitet (som till stor del beror på spekulation på råvarumarknaderna) och de krympande livsmedelslagren. Vi får inte under några omständigheter tillåta spekulation i livsmedelspriser. Vi måste främja konkurrenskraft och det traditionella jordbruket, småskaligt jordbruk, organiskt jordbruk och lokal distribution samt trygga en mångfald inom jordbruket i hela Europa. Vidare tycker jag, med tanke på den åldrande befolkningen på landsbygden, att det är mycket viktigt att se till att unga jordbrukare har tillgång till mark och krediter. Vårt mål är att hålla livsmedelspriserna på en rimlig nivå och se till att jordbrukarna har anständiga inkomster. Men jag kommer inte under några omständigheter att stödja användning av genetiskt modifierat material eller att de importeras för konsumtion eller annat. Inte heller kommer jag att stödja att man tillåter sådana produktionsmetoder i tredjeländer, eftersom det inte finns några uppgifter som gör att vi rimligen kan anta att de inte skadar människors hälsa eller miljön.

  Karin Kadenbach (S&D), skriftlig. – (DE) Tyvärr röstade de konservativa ledamöterna för att lägga in ett stycke i texten om att föreslå ett snabbare förfarande för godkännande inom EU av importen av en ny genetiskt modifierad fodervariant så snart det styrkts att den är ofarlig. Efterfrågan på livsmedel får emellertid inte under några omständigheter mötas med hjälp av genteknik. Jag är fortfarande en kategorisk motståndare till genetiskt modifierade livsmedel och vill påminna kommissionen om försiktighetsprincipen: även om det finns vetenskapliga studier som visar att genetiskt modifierade livsmedel inte är skadliga för hälsan har vi kanske ännu inte de rätta testmetoderna för att bekräfta detta. När allt kommer omkring måste vi respektera konsumenternas vilja, och de vill inte ha den här typen av livsmedel.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Jordbruket är oerhört viktigt för den globala livsmedelssäkerheten, och därför måste vi agera. Att trygga jordbrukarnas inkomster och ett tillräckligt utbud av livsmedel med god kvalitet måste vara centrala mål för den gemensamma jordbrukspolitiken. De fluktuerande marknadspriserna i jordbrukssektorn är också osäkerhetsfaktorer som vi måste komma till rätta med. Jag stöder det här betänkandet, som klart visar att livsmedelssäkerhet är en viktig fråga också för EU, en fråga som kräver att olika politikområden samordnas. Vi kan bara uppnå förbättringar om jordbrukspolitiken, utvecklingspolitiken, handelspolitiken, den ekonomiska politiken och energipolitiken samt forskningen arbetar tillsammans.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Sârbubetänkandet eftersom den viktigaste funktion som jordbruket har ålagts av samhället är att se till att vi har en ständig och säker tillgång på livsmedel. Livsmedelssäkerhet är en grundläggande mänsklig rättighet. Det innebär att alla människor alltid ska ha fysisk, social och ekonomisk tillgång till säkra och närande livsmedel i tillräckliga mängder för att kunna leva aktiva liv. I vissa delar av världen respekteras ofta inte den rätten, och på andra håll finns det dåliga garantier för den, beroende på ett antal olika skäl och faktorer som tillsammans utgör ett allvarligt hot mot konsumenternas hälsa. I tider som dessa, då den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 diskuteras, innebär det här betänkandet att vi kan dra upp några riktlinjer för den etiska, sociala och ekonomiska roll som jordbruket måste spela, också på kort sikt, fastställa de riskfaktorer som hotar det och ta tillfället i akt att göra det till en bastion för den globala kampen mot svält.

  Bogusław Liberadzki (S&D), skriftlig. – (PL) Jag röstade för Sârbubetänkandet om erkännande av jordbruket som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning. Historiskt sett, i århundraden, har livsmedelssäkerheten varit en av de frågor som alla regeringar har prioriterat högst. Därför får inte finansiella och ekonomiska kriterier vara utslagsgivande.

Produktion av billig men bra mat är mycket viktig med tanke på marknaden och människors köpkraft, särskilt låginkomsttagarnas. Förmågan att kunna producera livsmedel är dock ännu viktigare. Vi får inte tillåta att det uppstår en situation där vi importerar livsmedel bara för att någon kan sälja dem till oss billigare vid ett visst tillfälle. Vi kan importera, men vi måste bibehålla vår förmåga att producera de mängder livsmedel som vi behöver.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) I dagens läge, då livsmedelspriserna stadigt stiger och det talas allt mer om en framtida livsmedelskris, lever en stor del av EU:s befolkning under fattigdomsgränsen. Det är viktigt att vi ser till att alla i samhället har tillgång till livsmedel. Jag röstade för det här betänkandet eftersom jag anser att Europeiska unionen behöver en stark jordbrukspolitik som bygger på nyskapande och främst är inriktad på att stabilisera marknaderna och att uppmuntra och stödja jordbrukarna. Samtidigt har de europeiska konsumenterna rätt till sunda livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser, vilket är huvudmålen för den gemensamma jordbrukspolitiken och viktiga mål för Europeiska unionen.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för det här betänkandet, men avstod från att rösta i fråga om de tre delarna av ändringsförslag 14 som har med genetiskt modifierade organismer att göra. Jag är egentligen inte emot genetiskt modifierade livsmedel, men jag tyckte inte om det här försöket att påskynda import av genetiskt modifierade material och tillåta produktionsmetoder som används i tredjeländer. De vetenskapliga bevisen för att genetiskt modifierade material är säkra måste vara solida, och allmänheten måste ha fullt förtroende för att berörda myndigheter har vidtagit alla nödvändiga säkerhetsåtgärder och genomfört omfattande tester. Detta kan inte stressas fram.

  Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det här betänkandet bekräftar att livsmedelssäkerhet är en grundläggande mänsklig rättighet. I det sammanhanget framhålls det att två av huvudproblemen är prisvolatiliteten på marknaderna, som till stor del beror på spekulation, och de minskade livsmedelslagren. I betänkandet konstaterar man att 50 procent av den senaste tidens pristoppar har orsakats av spekulation och vill därför ha en översyn av den befintliga lagstiftningen om finansiella instrument för att skapa större öppenhet och få dem att understödja ekonomin och bistå jordbruksproduktionen. Spekulation får samtidigt inte tillåtas att bli ett hot mot för övrigt effektiva jordbruksföretag. Livsmedelspriserna drivs till stor del upp av spekulanter som inte har något som helst intresse av jordbruk, och betänkandet ger stöd åt en begränsning av tillgången till jordbruksmarknaderna.

Finansialiseringen av jordbruksmarknaderna ifrågasätts emellertid inte i strukturella termer. I betänkandet föreslår man också att ett globalt system för livsmedelslager under FN:s beskydd ska inrättas. Dessutom uppmanas kommissionen att påskynda godkännandet av genetiskt modifierade livsmedel, vilket jag inte alls stöder. Mot den bakgrunden avstod jag från att rösta, eftersom jag ändå tycker att betänkandet innehåller goda avsikter och förslag.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Man konstaterar att livsmedelssäkerhet är en grundläggande mänsklig rättighet som måste garanteras, kräver att jordbrukarna ska ha betalt för sitt jobb och föreslår ett system för livsmedelslager som administreras av FN – allt detta stöder vår tes. Jag välkomnar detta. Att man anser att råvaruderivat skiljer sig från andra finansiella derivat och vill begränsa tillgången till marknaderna för jordbruksfinansiering till aktörer som har kopplingar till jordbruksproduktion tyder också på en attitydförändring.

Det är dock fortfarande långt kvar till de omplaceringar och det avskaffande av produktivismen som krävs för att bli självförsörjande på livsmedel och bevara den biologiska mångfalden. Finansialiseringen av jordbruksmarknaderna ifrågasätts inte i grunden. Dessutom börjar man ge tillstånd för genetiskt modifierade varianter, vilket är än värre. Därför avstod jag från att rösta, för att stödja de goda avsikterna.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Begreppet livsmedelssäkerhet är mycket tydligt. Den uppnås när alla människor alltid har fysisk, social och ekonomisk tillgång till lämpliga, hälsomässigt riskfria och näringsrika livsmedel för att kunna tillfredsställa sina näringsbehov och livsmedelspreferenser så att de kan leva ett sunt och aktivt liv. Därför är det ingen tvekan om att de ständigt stigande matpriserna, som beror på att råvarupriserna ökar, håller på att bli ett allt allvarligare problem för EU. Å andra sidan måste jordbrukssektorn föda allt större människoskaror, trots minskande naturtillgångar och höga produktionskostnader. Med tanke på de framtida behoven är det tveklöst så att jordbruket har blivit en strategisk sektor, ja till och med en avgörande sektor för EU:s och hela världens ekonomiska utveckling.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) När det gäller livsmedelssäkerhet är problemet att EU:s medlemsstater alltmer förlorar sin självförsörjningsförmåga. Hittills har det inte varit möjligt att stoppa den oroande trenden att jordbrukare överger heltidsjordbruket och har jordbruk som en bisyssla och att jordbrukare lämnar landsbygden. Så när vi talar om livsmedelssäkerhet måste vi göra upp planer för hur denna oroande trend ska kunna stoppas och konsumenterna göras mer medvetna om regionala produkter. I det här sammanhanget måste EU:s subventioner granskas i syfte att hitta sätt att minska transporterna av livsmedel kors och tvärs i unionen. Det är inte bara en miljöfråga, en fråga om att bidra till att nå Kyotomålen om minskade utsläpp, utan också en fråga om att minska bullret, särskilt för de människor som bor eller arbetar längs transitvägarna.

Sist men inte minst bör vi fundera över hur vi kan främja alternativa framdrivningssystem bättre, eftersom produktionen av biobränslen börjar hota det konventionella jordbruket och leda till livsmedelsbrist och högre priser. De här aspekterna behandlas inte i betänkandet, och därför valde jag att avstå från att rösta.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Föredraganden betonar hur viktigt jordbruket är med tanke på de nya livsmedelsutmaningarna.

Enligt FAO måste livsmedelsproduktionen öka med minst 70 procent för att möta de ökade behoven från en växande befolkning som förväntas överstiga 9 miljarder 2050. Det krävs alltså en fortsatt stabil gemensam jordbrukspolitik för att kunna trygga livsmedelsförsörjningen.

Huvudsyftena med den gemensamma jordbrukspolitiken har varit att öka jordbruksproduktionen, hjälpa jordbrukarna att uppnå en skälig levnadsstandard, stabilisera marknaderna och säkerställa tillgången på livsmedel till rimliga priser. Politikens framgång ledde emellertid till en oavsiktlig överproduktion och överskott som snedvred marknadsvillkoren och skapade miljörisker. Den nya gemensamma jordbrukspolitiken ska därför skapa tryggare livsmedelsförsörjning genom att öka produktiviteten samtidigt som en miljömässigt hållbar livsmedelsproduktion uppmuntras. I betänkandet betonar man att det är mycket viktigt att finansieringen av den nya gemensamma jordbrukspolitiken återspeglar dess ambitiösa vision och politiska mål.

Den gemensamma jordbrukspolitikens budget bör åtminstone ligga kvar på nuvarande nivå, så att man kan upprätthålla rimliga livsmedelspriser och, framför allt, anständiga inkomster för jordbrukarna och trygga livsmedelssäkerheten. Det är mycket viktigt att förbättra och förstärka kontrollerna av livsmedelssäkerheten i unionen och i tredjeländerna. Därför stöder jag resolutionen.

  Cristiana Muscardini (PPE), skriftlig. – (IT) Livsmedelssäkerhet är en mänsklig rättighet, och ett av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken måste vara att se till att alla har enkel tillgång till livsmedel, med hänsyn tagen till befolkningstillväxten, klimatförändringarna, de höga energikostnaderna och de begränsade naturtillgångarna.

Jag håller med föredraganden Daciana Octavia Sârbu och stöder hennes plan att se till att den nya gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 kan klara livsmedelssäkerhetens krav och utmaningar. Därför är det viktigt att främja mångfald inom jordbruksproduktionen, med stora företagskedjor, traditionellt jordbruk och småskaligt jordbruk, att ge unga jordbrukare tillgång till krediter och att uppmuntra framväxten av program för hantering av livsmedelslagren för att underlätta världshandeln och få ned marknadspriserna i världen.

Jag är emellertid emot att genetiskt modifierade organismer utvecklas och används som fodervarianter innan de betraktas som säkra för boskapen och de europeiska konsumenterna.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för det här betänkandet. Jag beklagar emellertid att några viktiga bitar togs bort vid omröstningen, såsom den text som handlade om att undersöka möjligheterna att tillåta produktionsmetoder som används i tredjeländer när det gäller genetiskt modifierade organismer. En del länder har gjort enorma framsteg på det här området, men Europeiska unionen har hamnat på efterkälken och utnyttjar inte hela sin potential. Jag beklagar också att man tog bort punkten om problemet med att det finns enorma arealer jordbruksmark som inte används i en del medlemsstater.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Betänkandet innehåller en del mycket bra initiativ, såsom incitament för det traditionella och organiska jordbruket, stöd till småskaliga jordbrukare och skydd för inhemska jordbrukare mot konkurrenstrycket från tredjeländer med betydligt lägre kvalitetsnormer. Å andra sidan förespråkar föredraganden användning av genetiskt modifierade organismer. Därför avstod jag från att rösta i omröstningen.

  Wojciech Michal Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Livsmedelssäkerheten är en stor utmaning för jordbruket, inte bara i Europeiska unionen utan i hela världen, särskilt i utvecklingsländerna. Ökningen av världens befolkning från 7 till 9 miljarder kommer enligt FAO att leda till att efterfrågan på livsmedel i världen fördubblas till 2050. Därför måste den globala livsmedelsproduktionen öka i motsvarande mån, trots påfrestningarna på naturresurserna. Den globala livsmedelsproduktionen måste öka samtidigt som användningen av vatten, energi, gödningsmedel, bekämpningsmedel och mark minskar.

Det är oroväckande att höra att sammanlagt över en miljard människor svälter och att över 40 miljoner fattiga människor i Europeiska unionen inte har tillräckligt att äta. Bland annat av det skälet anser jag att vetenskapliga framsteg ska utnyttjas om de kan tillhandahålla lämpliga lösningar som minskar svälten i världen, i synnerhet genom att effektivisera resursanvändningen. EU måste fortsätta att trygga livsmedelssäkerheten för sina medborgare och hjälpa till att tillhandahålla livsmedel till hela världen. Samarbetet med resten av världen, i synnerhet med utvecklingsländerna, måste då vara närmare och mer konsekvent för att hjälpa dem att nå långsiktigt hållbar utveckling av sina jordbrukssektorer. Det var bland annat därför som jag röstade för betänkandet om erkännande av jordbruket som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta förslag till Europaparlamentets resolution om erkännande av jordbruket som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning eftersom det ökande antalet konsumenter, det stora antalet svältande människor, jordbrukarnas situation, de fluktuerande livsmedelspriserna och spekulationen i värdepapper gör det särskilt viktigt att vidta vissa åtgärder för att reglera jordbrukssektorn. Framför allt måste man med hjälp av finansiella incitament göra allt för att främja traditionellt, småskaligt och organiskt jordbruk för att uppnå en kontinuerlig livsmedelssäkerhet. Med tanke på de risker för folkhälsan som genetiskt modifierade material medför stöder jag inte förslaget att tillåta import av icke genetiskt modifierade produkter med litet innehåll av genetiskt modifierade material.

Vi måste vidta alla åtgärder som krävs för att se till att import av nya genetiskt modifierade fodervarianter till EU och produktionsmetoder som används i tredjeländer inte tillåts. Vi kan inte lösa problemen med tillgången till livsmedel genom att bryta mot kraven på livsmedelssäkerhet och äventyra människors hälsa. Mot bakgrund av den åldrande befolkningen på landsbygden och för att locka unga människor till jordbruket och uppmuntra dem krävs det gynnsamma kreditvillkor för unga jordbrukare.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Livsmedelssäkerhet är en grundläggande mänsklig rättighet som innebär att alla människor ska ha fysisk, social och ekonomisk tillgång till livsmedel i tillräckliga mängder. Trots att lagren kan tyckas vara tillräckliga har en stor del av världens befolkning inte råd att köpa de baslivsmedel som behövs, och omkring 900 miljoner människor i hela världen svälter på grund av extrem fattigdom. Tillgången till livsmedel är en viktig fråga. För att trygga livsmedelsförsörjningen krävs det en stark gemensam jordbrukspolitik som kan öka jordbruksproduktionen, stabilisera marknaderna och framför allt säkerställa tillgången på livsmedel till rimliga priser. Detta mål kan dock inte nås utan att man tar itu med marknadernas och prisernas volatilitet. Eftersom livsmedelsfrågan är mycket viktig röstade jag för Sârbubetänkandet, i vilket man också stöder en snabbare process inom EU när det gäller import av nya genetiskt modifierade fodervarianter, samtidigt som man vill undersöka möjligheterna att tillåta produktionsmetoder som används i tredjeländer. Med min röst vill jag också tillåta små mängder genetiskt modifierade organismer i produkter som kommer in i EU.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Sârbubetänkandet eftersom jordbruket är en viktig och växande sektor som bör prioriteras på den politiska agendan. Det har en strategisk roll när det gäller livsmedelssäkerheten. Översynen av den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 bör leda till att det framkommer förslag på det området. Den senaste tidens volatila priser på livsmedel och basvaror har lett till stor oro i Europa och hela världen. Finanskrisen och de allt allvarligare väderfenomenen – som till exempel de som inträffade 2010, med långvarig torka och bränder i Ryssland och stora översvämningar i Pakistan – har bidragit till att skapa en enorm instabilitet. EU kan inte förbli beroende av protektionistiska beslut i länder som Ryssland och Ukraina, som exporterar cirka 30 procent av världens vete, eller Argentina, en stor global köttproducent. Jag anser att EU har en skyldighet att förse den europeiska allmänheten och världens befolkning med livsmedel. Eftersom befolkningen förväntas öka med 2 miljarder måste utbudet av livsmedel öka med 70 procent till 2050. Den ökade produktionen ska uppfylla kriterier som har med miljö, livsmedelssäkerhet, djurens välbefinnande och arbetsvillkor att göra. Distributionen har förflyttats till de minst utvecklade länderna, men de tycks inte ha kapacitet att uppfylla de här kriterierna.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Livsmedelssäkerhet är en grundläggande rättighet, men naturresurserna är begränsade, energipriserna höga och klimatförändringarna utgör också ett hot.

Enligt FAO måste livsmedelsproduktionen öka med minst 70 procent till 2050, eftersom omkring 900 miljoner människor svälter i världen och 16 procent av befolkningen bara i Europa lever i fattigdom. Det behövs en stark gemensam jordbrukspolitik, och den gemensamma jordbrukspolitiken har också denna inriktning, men måste reformeras för att bli hållbar och ge ökad livsmedelssäkerhet. Detta mål kan bara nås om man löser problemet med prisvolatiliteten (till följd av spekulation) och krympande livsmedelslager.

I det sammanhanget stöder man i betänkandet en översyn av den befintliga lagstiftningen om finansiella instrument och införandet av ett globalt system med livsmedelslager för att avlasta världshandeln vid pristoppar och utslag av protektionism. Den nya gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 måste vara beredd på allt detta, och därför stöder jag det här betänkandet som främjar konkurrenskraft, traditionellt jordbruk, tillgång till mark och krediter för unga jordbrukare och bättre integration mellan livsmedel och energi.

  Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE), skriftlig. − På ett jordklot med snart 9 miljarder invånare är den framtida livsmedelsförsörjningen en ödesfråga. Detta betänkande sätter fokus på denna enorma utmaning och ställer flera viktiga frågor, som t ex problemet med "landgrabbing", något som vi självklart ställer oss bakom. Samtidigt innehåller betänkandet olyckligtvis krav på flera gemensamma åtgärder - såsom europeiska kostvals-, skolmjölks- och skolfruktsprogram, och en ökad budget för dessa - vilka vi anser att varje medlemsstat istället själv bör få besluta om. Vi valde därför att lägga ned våra röster i slutomröstningen.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Enligt FAO måste livsmedelsproduktionen öka med minst 70 procent till 2050 eftersom världens befolkning då förväntas överstiga 9 miljarder och efterfrågan blir allt större. På grund av extrem fattigdom lider ungefär 900 miljoner människor runtom i världen av kronisk hunger, medan upp till 2 miljoner människor är utestängda från en verklig och långsiktig tryggad livsmedelsförsörjning på grund av varierande grader av fattigdom. Efterfrågan på livsmedel ökar stadigt, och i Europa lever 16 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen. Därför måste rätten till och tillgången till livsmedel prioriteras. För att uppnå livsmedelssäkerhet måste vi alltid ha en stark, marknadsinriktad, frikopplad och miljövänlig gemensam jordbrukspolitik som också har ett betydande inslag av landsbygdsutveckling och kommer till rätta med andra utmaningar, i synnerhet klimatförändringarna, den ekonomiska krisen och bibehållandet av den territoriella balansen inom EU. Målet om tryggad livsmedelsförsörjning kan inte uppnås utan att man tar itu med två av dagens viktigaste frågor: marknadspriser och prissvängningar och krympande livsmedelslager.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag har vid många tillfällen framhållit att frågan om livsmedelssäkerhet är grundläggande. I dagens situation bör inte medlemsstaterna bara betrakta jordbruket som en ekonomisk fråga, utan snarare som en fråga om strategiskt försvar. I det syftet är det, som föredraganden understryker, viktigt att se till att den nya gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 kan komma till rätta med de krävande utmaningar som sektorn har i dag, särskilt när det gäller prisstabiliteten, och att den kan värna om jordbrukarnas intressen och förstärka livsmedelslagren.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) Jag gratulerar Daciana Octavia Sârbu. För att trygga ett säkert utbud av livsmedel till rimliga priser måste EU ha en stark gemensam jordbrukspolitik som motverkar spekulation i livsmedelsråvaror och hjälper unga människor att komma in i jordbruket.

Den framtida gemensamma jordbrukspolitiken måste verkligen göra mer för de unga jordbrukarna. Det är bara 7 procent av jordbrukarna i EU som är under 35 år, och EU kommer att behöva 4,5 miljoner jordbrukare under de närmaste 10 åren. Därför anser jag att de befintliga åtgärderna för att locka unga människor till jordbruket, såsom installationsbidrag och subventionerade räntesatser på lån, ska förstärkas.

För att se till att de befintliga finansiella instrumenten hjälper jordbrukarna att ta sig igenom krisen, i stället för att hjälpa spekulanterna att skapa en extrem prisvolatilitet, efterlyser jag dessutom en översyn av den europeiska lagstiftningen om finansiella produkter för att göra förhandlingarna mer genomblickbara. Jag uppmanar också kommissionen att utan dröjsmål vidta kraftfulla och permanenta åtgärder för att införa tydliga restriktioner mot spekulation och komma till rätta med instabiliteten på marknaderna för livsmedelsråvaror.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Betänkandet antogs utan stöd av Verts/ALE-gruppen, som röstade emot. Skälet till dessa avslagsröster var att punkt 14 behölls i texten. Där uppmanar parlamentet ”kommissionen att föreslå en teknisk lösning på problemet med förekomsten av små mängder genetiskt modifierade organismer i icke genetiskt modifierade importerade produkter och att föreslå ett snabbare förfarande för godkännande inom EU av importen av en ny genetiskt modifierad fodervariant så snart det styrkts att den är ofarlig”.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Tryggad livsmedelsförsörjning är en grundläggande mänsklig rättighet som endast uppnås när människors näringsbehov och livsmedelspreferenser tillfredsställs så att de kan leva ett sunt och aktivt liv.

Inför reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken 2013 är det viktigt att stödet till de europeiska jordbrukarna gör att de alltid kan leva upp till normerna för livsmedelssäkerhet och miljöskydd fullt ut. Trots att den europeiska produktionen är effektiv lever omkring 80 miljoner människor fortfarande under fattigdomsgränsen, och många av dem får hjälp via program för livsmedelsbistånd. En stark gemensam jordbrukspolitik bevarar jordbrukarnas ekonomiska funktion som livsmedelsproducenter och garanterar också att de över 28 miljonerna medborgare som arbetar på landsbygden i Europa kan försörja sig.

Om vi dessutom tar med den ekonomiska krisen i beräkningen måste de direkta betalningarna till jordbrukarna behållas efter 2013 för att stabilisera deras inkomster och hjälpa dem att stå emot volatiliteten på marknaden. Slutligen måste särskilda initiativ tas för att uppmuntra unga människor att ge sig in i jordbruket, till exempel genom att göra det enklare att få lån och främja yrkesutbildning och särskild teknisk utbildning, och goda jordbruksmetoder måste spridas i hela Europa.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Låt oss bortse ifrån de tvivelaktiga uppgifterna om befolkningsökningen i världen, som inte återspeglar den senaste tidens minskade födelsetal i olika länder utanför Europa, men det finns utan tvekan ett samband mellan livsmedelssäkerhet och en god användning av jordbruket.

Då är det uppenbart önskvärt med en gemensam jordbrukspolitik som syftar till att höja jordbrukets kvalitet och göra det mer miljövänligt samtidigt som den hjälper jordbrukarna att nå en anständig levnadsstandard. Om vi också tar med energipolitiken, som hör hemma i jordbrukssektorn eftersom biobränslen används, i beräkningen så måste detta område utforskas vidare, eftersom produktionen av biobränslen konkurrerar med livsmedelsproduktionen. Slutsatserna i betänkandet är också sunda: vi får inte sänka budgeten för den gemensamma jordbrukspolitiken.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) På det hela taget är det här betänkandet ett ganska bra bidrag till debatten om jordbrukets betydelse för livsmedelsförsörjningen. Parlamentet har gjort en bra sammanställning av de problem som jordbrukarna har att tampas med i tider av extrem marknads- och prisvolatilitet, och framhållit vilka svårigheter jordbrukarna har med detta för närvarande. Kommissionen måste ta fram tuffa och varaktiga åtgärder mot volatiliteten på jordbruksmarknaderna. Det är avgörande för om vi kan behålla någon produktion i EU. De enorma prishöjningarna på de finansiella marknaderna för jordbruksprodukter har till stor del berott på spekulation. Nästan 50 procent av prisökningarna under den senaste tiden berodde på spekulation.

Det är bra att Europaparlamentet har stött slutsatserna från Förenta nationernas särskilda rapportör för rätt till mat om den katastrofala roll som stora institutionella investerare, såsom hedgefonder, pensionsfonder och investeringsbanker, har spelat genom sitt agerande på derivatmarknaderna som påverkar råvarupriserna. Parlamentet har generellt sett gjort en sund analys av situationen, men misslyckades sedan totalt genom att inte formulera några relevanta synpunkter i betänkandet på vilken roll som genetiskt modifierade organismer ska spela i jordbruket. Den debatten förs på annat håll och hör inte hemma här, och därför röstade jag i slutändan emot betänkandet.

  Csanád Szegedi (NI), skriftlig. – (HU) Jag kan inte stödja ett initiativ som innebär att det blir lättare eller går snabbare att importera genetiskt modifierade växter. Tack vare den utmärkta jordbruksmarken i Europeiska unionen kan många länder, däribland Ungern, Polen, Italien och Frankrike, producera foder av god kvalitet. Vi behöver inga genetiskt modifierade fodervarianter. Jag stöder inte heller import av genetiskt modifierade produkter till EU, eftersom de har långsiktiga skadliga hälsoeffekter.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Begreppet livsmedelssäkerhet framhåller vikten av att vidta konkreta åtgärder för att öka de globala livsmedelslagren: en mänsklig rättighet som innebär fysisk och ekonomisk tillgång till sunda, säkra och näringsriktiga livsmedel. Jag anser att antagandet av det här betänkandet, där jordbrukssektorn framhålls, är oerhört viktigt. Den förväntade befolkningsökningen och den fattigdom som finns i världen gör att livsmedelsproduktionen måste öka med minst 70 procent för att möta behoven. Klimatfenomen, spekulation och prisvolatilitet har påverkat jordbrukarnas kapacitet negativt.

Vi behöver en gemensam jordbrukspolitik efter 2013, en politik som kan trygga rätten till livsmedelssäkerhet genom ett starkt engagemang för konkurrenskraft och nyskapande och för att öka antalet unga jordbrukare som kan klara de nya globala utmaningarna. Jordbrukspolitiken måste anpassas så att den främjar traditionellt och lokalt jordbruk, och inte minst organiska, lokalt producerade livsmedel.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet antog ett betänkande om erkännande av jordbruket. Jag var tvungen att avstå från att rösta i omröstningen. Det här betänkandet behandlar många problem som är oerhört viktiga för jordbrukarna, såsom stöd till småskalig produktion och unga jordbrukare och bekämpande av prisspekulation. I betänkandet framhåller man också att det krävs omfattande finansiering av den framtida gemensamma jordbrukspolitiken.

Betänkandet är positivt generellt sett, men innehåller en oacceptabel åtgärd: ett snabbare förfarande för godkännande av genetiskt modifierade produkter.

Det innebär att man inte ska behöva göra någon ordentlig utvärdering av produkterna innan de släpps ut på marknaden, och man nämner överhuvudtaget inte de risker som finns med att marknadsföra genetiskt modifierade produkter, vilka har framhållits åtskilliga gånger.

Den här åtgärden tar ingen som helst hänsyn till livsmedelssäkerhet och försiktighetsprincipen. Det är en farlig åtgärd, och det är skandal att den har tagits med i ett betänkande som syftar till att framhålla jordbrukets strategiska betydelse.

GMO-frågan bör diskuteras i särskild ordning, men de europeiska organen vägrar att ta den debatten.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för den här resolutionen, i vilken man betonar att jordbruket måste prioriteras i den europeiska politiken. De europeiska medborgarna ställer allt större krav på livsmedelssäkerhet, och denna säkerhet måste garanteras i hela produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan. Det finns många utmaningar när det gäller att se till att jordbruket blir hållbart, säkert och rättvist: att anpassa det till klimatförändringarna, ha kontroll över globaliseringens effekter, bevara den biologiska mångfalden och jordbrukarnas levnadsstandard samt garantera att vi är självförsörjande på livsmedel på en global marknad med ett starkt tryck. Jordbruket är en integrerad del av vårt kulturarv och har alltid format vår identitet, vårt sätt att leva och våra landskap. Jag välkomnar EU:s ansträngningar på jordbruksområdet, men det finns fortfarande mycket att göra i samband med reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Därför uppmanar jag EU att koncentrera sig på småjordbrukarna, som är den största, men framför allt mest sårbara, gruppen. Insikten om att jordbruket är en strategisk sektor bör tas till vara för att förstärka dess sociala dimension, som hittills inte har uppmärksammats tillräckligt. Jordbrukare behöver också trygghet.

  Artur Zasada (PPE), skriftlig. – (PL) Jag är helt övertygad om att insikten om att jordbruket är en strategisk sektor kommer att skapa bättre förutsättningar för att genomföra bistånds- och informationsprogram. Det är ställt utom allt tvivel att program för livsmedelsbistånd behöver införas för de fattigaste i samhället. Vi glömmer ofta bort att nästan 80 miljoner människor lever under fattigdomsgränsen i Europeiska unionen.

Vid sidan av biståndsprogram bör vi ta fram program som främjar sunda matvanor, särskilt hos barn och högstadieelever. Följderna av att nonchalera sådana frågor märks mycket tydligt i USA, där antalet överviktiga tonåringar har tredubblats under de senaste åren. Det är särskilt viktigt att program som främjar konsumtionen av frukt och mjölk genomförs i skolorna, eftersom kunskap om korrekta matvanor har en positiv inverkan på unga européers hälsa och därmed reducerar kostnaderna för hälsovård och de sociala kostnaderna i framtiden. Så många lokala livsmedelsproducenter och -distributörer som möjligt bör delta i genomförandet av sådana program, eftersom det gör att små och medelstora jordbruk får en starkare ställning.

9. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 12.55 och återupptogs kl. 15.05.)

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

10. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

11. Inkomna dokument: se protokollet

12. Frågetimme med kommissionens ordförande

  Talmannen. – Nästa punkt är frågetimmen med kommissionens ordförande. Vi går till väga om vanligt, det vill säga att frågorna får ta en minut, liksom svaren. Eventuella följdfrågor är begränsade till trettio sekunder, liksom svaren. De första frågorna till kommissionens ordförande kommer att ställas av de politiska gruppernas ledare eller företrädare.

  Corien Wortmann-Kool, för PPE-gruppen. – (NL) Herr talman, ordförande Barroso! Jag vill ställa en fråga om EU:s katastroffond här i kammaren. Därigenom vill jag betona att du blev inblandad i diskussionen om katastroffonden eftersom den handlade om en europeisk katastroffond. Min fråga till dig är: hur ställer du dig till en utökning av fonden? Jag vet att du redan har uttalat dig i den här frågan, men främst om hur fonden ska trygga sin finansiering och hur länge. Just nu är det ganska lugnt på marknaden för statsobligationer, men det kan ändras när som helst. Därav min fråga: hur ställer du dig till en utökning av katastroffonden?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka Corien Wortmann-Kool.

Det här är inte bara min ståndpunkt, utan kommissionens enhälliga ståndpunkt. I det här dokumentet, om den årliga tillväxtöversikten, står det att kommissionen anser att den europeiska finansiella stabiliseringsfacilitetens faktiska finansieringsförmåga måste förstärkas och att dess verksamhet ska bli mer omfattande. Vi anser att det är en del av en heltäckande lösning och naturligtvis inte hela lösningen. Det finns bara en mening som handlar om EFSF i det här dokumentet. Det handlar också om strukturella reformer, budgetkonsolidering och tillväxtfrämjande åtgärder.

Men visst är det viktigt för euroområdets stabilitet att utlåningskapaciteten ökar, för som ni vet förfogar EFSF för närvarande över 440 miljarder euro. Jag begär inte att detta tak ska höjas nu, men vi vet att EFSF faktiskt inte kan låna ut dessa 440 miljarder euro om det skulle behövas, eftersom fonden behöver få en AAA-klassificering. Så det minsta vi kan och bör göra är att öka fondens totalbelopp. Jag tycker att det är ett mycket konstruktivt förslag som bör antas inom den närmaste framtiden.

  Corien Wortmann-Kool, för PPE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag har en följdfråga: du säger ”inom den närmaste framtiden”. Vad exakt menar du med det? Enligt min mening är det bråttom att trygga stabiliteten på finansmarknaderna under de kommande månaderna. Det vore bra med lite beslutsamhet på den punkten. För närvarande förs det främst diskussioner mellan premiärministrar och finansministrar, så vilken tidsplan tänker du dig när du säger ”inom den närmaste framtiden”? Skulle du kunna vara mer specifik?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! ”Inom den närmaste framtiden” betyder just att vi inte ska förhala detta. Tidigare har vi sett att många analytiker på marknaden anser att Europeiska unionen och euroområdet reagerar snarare än agerar. Vi måste leda utvecklingen, inte ledas av den, så inom den närmaste framtiden ska det bli!

Det verkar faktiskt som om det gjordes en del framsteg vid euroområdets möte igår och Ekofinrådets möte i dag. Vi håller på att ta kontakt med medlemsstaterna. Jag tycker att detta är viktigt. Och jag tror att det är klokt att ta upp de här frågorna vid Europeiska rådets möte den 4 februari. Vi är beredda att göra det. Kommissionen är beredd att ta upp de här frågorna den 4 februari.

  Stephen Hughes, för S&D-gruppen. – (EN) Ordförande Barroso! Jag vet att Europeiska fackliga samorganisationen redan har framfört mycket starka protester mot att kommissionen har haft synpunkter på de grekiska och irländska arbetsmarknaderna på detaljnivå och trampat på kollektiva förhandlingar och social dialog. I er nya årliga tillväxtöversikt utlovar ni mer av den varan. Era tjänstemän vill ha en översyn av indexklausuler och löneavtal, främja flexibelt arbete, se över arbetslöshetsunderstödet och göra arbetstagarna mindre överbeskyddade.

Håller du inte med om att kommissionen bör försöka främja social dialog och kollektiva förhandlingar i stället för att underminera dem? Och på vilken rättslig grund lägger sig kommissionen i de nationella systemen för kollektiva förhandlingar, med tanke på att lönefrågan uttryckligen inte omfattas av fördragets sociala kapitel? Den fördubbling av bemödandena till budgetkonsolidering som efterlyses i översynen kommer också att strypa alla möjligheter att nå målen för 2020-processen. Vad svarar du på det?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Jag vill mycket tydligt säga att vi är helt för social dialog. Vi stöder den på europeisk nivå, men sedan måste vi också stödja den på nationell nivå, där medlemsstaterna har ansvaret. Jag har aktivt främjat all denna sociala dialog med EFS, med BusinessEurope och med andra relevanta partner. Men faktum är att vi anser att vi nu bör skapa fler incitament till arbete. Vi måste komma till rätta med situationen på våra arbetsmarknader. Jag anser att detta är en del av de strukturella reformer som behövs för att öka EU:s konkurrenskraft.

  Stephen Hughes, för S&D-gruppen. – (EN) Ordförande Barroso! Varför verkar det som om allt fokus ligger på arbetsmarknaderna? Det finns ju andra marknader som vi måste ta itu med här – finansmarknaden, den inre marknaden, marknaderna för råvaror? Allt fokus verkar ligga på arbetsmarknaderna. Varför ska de som har det sämst, arbetarna, bära hela kostnaden för den här lågkonjunkturen och åtgärderna för att komma ur den?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Vi inriktar oss inte bara på arbetsmarknaden. Vi håller på att reformera finansmarknaderna med aktivt stöd och deltagande av parlamentet. Vi diskuterar också ingående behovet av att fördjupa reformeringen av den inre marknaden i den årliga tillväxtöversikten. Nu för vi en särskild diskussion om energimarknaderna, men arbetsmarknaden är också en del av de strukturella reformer som behövs för att öka EU:s konkurrenskraft, särskilt i de länder som för närvarande är mest sårbara. Som du vet håller en del av dem redan på att genomföra viktiga reformer av arbetsmarknaderna.

  Guy Verhofstadt, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr ordförande! Jag vet att du har framfört dina synpunkter på fallet Chodorkovskij i ett privat samtal med president Dmitrij Medvedev. Om fallet Chodorkovskij var ett test av rättsstatsprincipen i Ryssland måste vi förstås säga att det var ett misslyckande. Och dessutom arresterades Boris Nemtsov den 31 december. Detta skedde trots att mötesfriheten garanteras i artikel 31 i den ryska konstitutionen.

Som du vet organiserar oppositionen ett protestmöte den 31 i varje månad. Såvitt jag begriper finns det sju månader som har 31 dagar under 2011. Det betyder att det finns risk för att liknande händelser som arresteringen av Boris Nemtsov kan inträffa under 2011 om detta fortsätter. Så vilka gemensamma åtgärder kan EU-institutionerna vidta i den här frågan? Ryssland är medlem i Europarådet, OECD, G8 och kan bli medlem av WTO. Jag anser att de europeiska institutionerna måste agera omgående.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Som du sade, Guy Verhofstadt, har vi tagit upp frågan med våra ryska partner, och faktum är att Europeiska unionen redan har reagerat offentligt på processerna mot Michail Chodorkovskij och Platon Lebedev genom ett uttalande av den höga representanten Catherine Ashton.

Vi anser att oberoende domstolar och alla medborgares rätt till rättvisa rättegångar – något som stadgas i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, som Ryssland har undertecknat – har avgörande betydelse för det strategiska partnerskapet mellan Europeiska unionen och Ryska federationen. Rättsstatsprincipen är också en hörnsten i det ”partnerskap för modernisering” som vi nu håller på att utforma tillsammans med Ryssland.

Vi kommer att fortsätta att följa detta noga och ta upp frågan i olika former och vid olika möten med Ryssland, som vi betonade vid det senaste toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland i Bryssel den 7 december. Europeiska unionen förväntar sig att Ryssland respekterar sina internationella åtaganden i fråga om mänskliga rättigheter och också kan respektera rättsstatsprincipen.

  Guy Verhofstadt, för ALDE-gruppen. – (EN) Detta är bara en kommentar, ingen fråga. Jag anser att också parlamentet måste ta upp den här frågan snarast. Situationen i Ryska federationen kan inte fortgå som i dag. Jag tycker inte att vi ska hålla tyst bara för att vi har många viktiga handelsförbindelser; tvärtom måste vi tala klarspråk.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) I Ryssland är press- och mediefriheten ett mycket stort problem. Om du vill göra ett gott intryck i den här debatten kan du inte acceptera det som sker i Ungern, José Manuel Barroso. Jag vill fråga dig varför kommissionen har en så släpphänt inställning till den ungerska medielagen. Det strider mot de principer som gäller i och utanför EU på alla områden.

Vi har tagit hjälp av juridisk expertis. Sammanfattningsvis säger experterna att lagen strider mot Köpenhamnskriterierna, slutakten från Helsingfors, direktivet om audiovisuella medietjänster, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, Unescokonventionen, som också omfattar medierna, Lissabonfördraget och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Jag skulle kunna fortsätta, men jag stannar där. Därför vill jag fråga dig när du kommer att ingripa mot Ungern? Hur ser tidtabellen ut? Varför har det ännu inte inletts något överträdelseförfarande? Min kritik backas också upp av befintlig rättspraxis på det här området.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) När det gäller Ungern, och alla andra medlemsstater, måste vi tillämpa EU-rätten på ett objektivt och opartiskt sätt. Vi måste granska detta från rättslig synpunkt mycket omsorgsfullt och ha en tydlig metod.

Det är det som vi – i form av vice ordförande Neelie Kroes – har gjort. Igår gav hon utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för kultur och utbildning uttömmande rapporter. Vi har en del synpunkter på Ungerns medielag. I slutet av veckan tänker vi skicka en första skrivelse till Ungerns regering, och de ungerska myndigheterna bör svara på den.

Jag upprepar att vi måste ha tydliga, objektiva, opartiska och rättsligt grundade förfaranden, för Ungern har rätt att behandlas opartiskt av kommissionen, som alla andra EU-medlemsstater. Jag kan emellertid försäkra dig om att vi följer den här frågan mycket noga.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Jag anhåller om att alla dokument som Ungern har tillhandahållit för kommissionen görs tillgängliga för inspektion. Vi skulle verkligen vilja ha möjlighet att göra egna bedömningar och tycker att det är dags att komma till ett avgörande i den här frågan. Vi misstänker emellertid att Ungern inte har tillhandahållit hela lagtexten, att man försöker vinna tid. Var snäll och ge oss dokumenten!

Dessutom tycker jag att det är klart svårt att till exempel göra anslutningsförhandlingarna med Turkiet till en politisk fråga och att ständigt tjata om Köpenhamnskriterierna för att sedan genast glömma bort dem när ett land väl är medlem i Europeiska unionen.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Självfallet håller vi parlamentet informerat till fullo. Som jag sade tidigare träffade vice ordförande Neelie Kroes berörda parlamentsutskott igår.

Samtidigt måste du förstå att de här frågorna har en rättslig dimension och att vi måste följa vår metod på ett mycket tydligt, objektivt sätt. Kommissionen har ett mycket gott rykte och trovärdighet i alla dessa frågor som vi verkligen inte vill äventyra. Jag kan försäkra dig om att vi följer frågan mycket noga, och vi har redan framfört dessa synpunkter. Jag har personligen tagit upp den här frågan med premiärminister Viktor Orbán. Han kommer hit till parlamentet i morgon. Vi kan ha en politisk diskussion om detta, men vi måste också följa de tydliga förfaranden som finns i den här frågan.

  Michał Tomasz Kamiński, för ECR-gruppen. – (PL) Herr talman! För några dagar sedan publicerade Internationella luftfartskommissionen, som genomför en undersökning i Moskva, sin rapport om orsakerna till katastrofen i Smoleńsk den 10 april i fjol. Den polska allmänheten är förvånad över slutsatserna i rapporten och betraktar den som ett allt annat än objektivt dokument. Under de senaste dagarna har det redan bevisats att fakta som skulle kunna vara obekväma för Ryssland har förtigits, och hela rapporten går ut på att göra Polen ansvarigt för den tragiska olyckan i Smoleńsk. Ingen vettig människa i Polen ifrågasätter att vi gjorde misstag under förberedelserna och genomförandet av den bortgångne presidentens besök. Men den ryska rapporten visar tydligt att det pågår ett politiskt spel som syftar till att befria ryssarna från all skuld.

I samband med detta vill jag ställa följande fråga: hur ser kommissionen på den här rapporten, och har kommissionen för avsikt att göra någonting för att klargöra orsakerna till tragedin i Smoleńsk, där en medlemsstats statschef avled tillsammans med många företrädare för det politiska toppskiktet i mitt land?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Jag vill säga till Michał Tomasz Kamiński att ingen någonsin kommer att glömma denna fruktansvärda tragedi, vare sig i Polen eller någon annanstans. Vi blev djupt berörda av att president Lech Kaczynski och alla de som var tillsammans med honom denna tragiska dag avled. Jag vet naturligtvis att den ryska rapporten publicerades i förra veckan, och hur man reagerade på den i Polen. Jag har stor förståelse för detta, med tanke på tragedins omfattning.

Emellertid kan kommissionen bara agera i liknande situationer när vi har rättslig grund för att göra det. Vi har för övrigt aldrig blivit ombedda att ingripa i den här frågan av de polska myndigheterna, men vi är självfallet beredda att göra allt som faller inom våra rättsliga befogenheter om vi får en sådan begäran.

  Michał Tomasz Kamiński, för ECR-gruppen. – (PL) Herr ordförande! Jag vill försäkra mig om att jag har förstått dig rätt. Hittills har den polska regeringen inte bett kommissionen att undersöka orsakerna till katastrofen i Smoleńsk. Men om den polska regeringen skulle be kommissionen om hjälp, skulle den då få denna hjälp?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Som jag sade måste vi ha en rättslig grund. Såvitt jag har förstått var det en militärflygning och ett statsbesök, och förordningen trädde i kraft efter denna fruktansvärda olycka. Så från rättslig synpunkt tycks det inte finnas så stora möjligheter för kommissionen att ingripa. Men vi kan givetvis alltid diskutera den här frågan informellt med de polska myndigheterna eller med andra myndigheter som ber oss att göra det.

  Lothar Bisky, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr Barroso! Vi är alla medvetna om hur viktigt det är att euron är stabil. Eftersom det är så finns det en sak som jag inte helt kan förstå. Jag tänker på debatten om ökningen av räddningspaketet, där ni gav grönt ljus men kansler Angela Merkel gav rött ljus. Därför är min fråga om ni inte har någon samordning alls mellan er. Jag förstår att sådana saker händer ibland, men det är inte första gången som jag stöter på eller hör talas om något liknande. Under tiden har medierna visat stort intresse för detta. Men detta är inte bara ett familjebråk mellan dig och kansler Merkel. Det är en viktig politisk fråga. Jag kan förstå detta – tro mig, jag håller inte alltid med kanslern jag heller – men frågan är om inte sådana skilda åsikter offentligt hjälper spekulanterna på finansmarknaden.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) I Europeiska unionen har varje institution och varje regering sitt ansvarsområde. Kommissionen har ett visst ansvar för att lägga fram det som den anser vara rätt väg att gå för euroområdet och för unionen, och därför framförde vi vår åsikt i ett mycket heltäckande dokument om den årliga tillväxtöversikten. Jag anser att vi inte bara hade rätt, utan också skyldighet, att göra detta.

Så det gjorde vi, och jag tycker att det fick ett mycket gott mottagande av marknaderna, som vi har sett de senaste dagarna. De förstod att det nu finns en verklig vilja att beslutsamt gå fram med ett heltäckande svar, också om den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF).

Marknaden är enig om att vi behöver göra mer i den här frågan. Det är inte bara kommissionens åsikt, utan också Europeiska centralbankens åsikt, och den framfördes i mycket tydliga ordalag. Jag hoppas att medlemsstaterna kommer att komma fram till en överenskommelse som baserar sig på kommissionens ståndpunkt.

  Lothar Bisky, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) José Manuel Barroso, jag accepterar helt och fullt att du gav uttryck för din åsikt, liksom din rapport. Min fråga kvarstår dock – i en så viktig fråga, när det förekommer spekulation mot euron, vid en så viktig tidpunkt – hur kan det komma sig att er åsikt framstår som icke samordnad med kansler Angela Merkel eller president Nicolas Sarkozy eller andra regeringschefer? Det är i alla fall så allmänheten uppfattar det hela.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Kommissionen behöver inte inhämta medlemsstaternas tillstånd innan vi uttrycker en åsikt. Vårt förslag låg väldigt mycket i linje med slutsatserna från Europeiska rådets senaste möte, där medlemsstaterna hävdade att de var beredda att göra allt som fordras för att värna om den finansiella stabiliteten i euroområdet. De nämnde särskilt den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) och sade att de var beredda att förstärka den. Så det fanns faktiskt ingen motsägelse.

Jag kan inte kommentera andras uttalanden, men jag kan berätta vilken kommissionens ståndpunkt är: det är en enhällig ståndpunkt som Europeiska centralbankens ordförande delar, och det är samma ståndpunkt som andra berörda institutioner som mycket noga övervakar den finansiella stabiliteten i euroområdet har. Jag tycker att vi bör framhålla det som förenar oss i stället för specifika frågor om hur vi kommunicerar.

  Marta Andreasen, för EFD-gruppen. – (EN) I förra veckan framförde en ledamot av Europeiska unionens revisionsrätt som nyligen gick i pension efter 15 år på sin befattning allvarliga beskyllningar i medierna. Dessa beskyllningar, som inte kommer som någon överraskning för mig, handlade huvudsakligen om EU-revisorernas bristande oberoende, som påverkar insynen i rapporteringen av oegentligheter.

Den förklarande skrivelse som Maarten Engwirda offentliggjorde igår bekräftar bara att kommissionen har makt över revisorerna. Dessutom ifrågasätter Maarten Engwirda på vilka grunder parlamentet har beviljat ansvarsfrihet under de senaste 15 åren.

Nu är det hög tid att parlamentet kräver att EU:s budget och räkenskaper granskas av ett helt oberoende organ utanför EU-institutionerna. Utan en sådan oberoende revision har inte rådet och parlamentet några möjligheter att fortsätta att befria kommissionen från dess finansiella ansvar.

Kommer du att låta en extern revisor granska redovisningen och berätta sanningen om hur de europeiska skattebetalarnas pengar används för oss, José Manuel Barroso?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Jag måste påpeka att Europeiska unionens revisionsrätt är ett fullständigt oberoende organ. Kommissionen har inget som helst inflytande över dess metoder eller granskningsprioriteringar, och strävar inte heller efter att ha något sådant inflytande. Det ligger i kommissionens intresse, och i EU:s intresse, att respektera sin externa revisors oberoende.

Jag har aldrig framfört några negativa kommentarer om domstolars beslut, vare sig när det gäller konstitutionsdomstolarna, EU-domstolen eller revisionsrätten. Det är en demokratisk grundprincip: respekt för rättsstatsprincipen och respekt för oberoende institutioner.

Det förs förstås en regelbunden dialog mellan kommissionen, som revisionsobjekt, och rätten som revisor, inom ramen för revisionsprocessen. Detta är normalt och nödvändigt för att se till att revisionen fungerar som den ska och att allt som framkommer under processen har solid grund. En sådan dialog ligger helt i linje med alla internationella normer. Jag bör förmodligen också påpeka att kommissionen tidigare år har fått mycket kritik i revisionsrättens rapporter. Jag tycker att vi ska respektera våra institutioner, våra oberoende institutioner.

  Marta Andreasen, för EFD-gruppen. – (EN) Jag håller inte med dig, José Manuel Barroso. Som svar på kritiken från Europeiska revisionsrätten under de senaste tio åren har kommissionen vänt sig till revisorerna – och det rapporteras i medierna – och bett dem att förändra sitt arbetssätt så att rapporterna om EU:s utgifter ser bättre ut.

Under mina 30 år som yrkesverksam inom redovisning och revision har jag aldrig varit med om att revisionsobjektet har gett revisorn instruktioner om hur arbetet ska utföras. Hur ska vi nu kunna veta om det blir färre fel på grund av att kommissionen har begärt att man ska använda en annan metod eller på grund av att kontrollerna har förbättrats?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Kommissionen har, i likhet med Europaparlamentet, rätt att ha åsikter om revisionsprocessen. Du framför nu en åsikt om den, och det har du din fulla rätt att göra. Kommissionen är också ett politiskt organ. Vi är valda av parlamentet, så vi har rätt att ha en åsikt. Det kan inte på något sätt anses vara en form av påtryckning, om vi inte också betraktar dina kommentarer som oacceptabla påtryckningar.

Detta är faktiskt en övning i öppenhet. Så, en gång för alla: vi respekterar revisionsrätten till fullo, vi utövar inga påtryckningar på revisionsrätten och vi försöker göra vårt bästa för att förverkliga rekommendationerna från revisionsrätten, som är en oberoende revisionsinstitution.

  Daniël van der Stoep (NI). – (NL) Herr talman! Jerusalem är den enda, eviga och odelbara huvudstaden i den judiska Staten Israel. Jerusalem är och kommer alltid att förbli israeliskt territorium, från den östligaste till den västligaste punkten.

Europeiska unionen har anledning att vara stolt över Israel. Landet är den enda demokratin i Mellanöstern, omgiven av en mängd diktaturer.

I sin kamp mot Islamiska Jihad försvarar Israel inte bara sig självt, utan allt det som Europa, med sina judisk/kristna värden, står för. Kommissionen håller säkert med mig om detta.

Därför bör inte Europeiska unionens stöd till den judiska Staten Israel kunna ifrågasättas. Europeiska unionen måste skicka ut en tydlig signal till världssamfundet om att EU:s diplomatiska representation helt enkelt hör hemma i Jerusalem och ingen annanstans. Därför vill jag hemskt gärna fråga dig om du håller med mig om att EU omedelbart bör flytta sin diplomatiska representation i Israel från Ramat Gan till Israels huvudstad Jerusalem, José Manuel Barroso? Om svaret är nej, varför inte?

Detsamma bör naturligtvis gälla placeringen av EU:s framtida ambassad i Jerusalem. Vi tycker inte att vi ska ha några sådana ambassader, men om de måste finnas bör den israeliska finnas i Jerusalem.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) För det för det första känner du till kommissionens inställning till Israel. Vi stöder Israels existens till fullo. Som du sade är det en demokratisk stat som har mycket besvärliga omgivningar, och vi erkänner till fullo Israels rätt att existera. Samtidigt vill vi att Israel ska respektera det palestinska folkets rätt till självbestämmande, och vi anser att den bästa lösningen är två stater – Israel och den palestinska staten – som existerar med full respekt för varandra och för den internationella rätten.

När det gäller frågan om byte av huvudstad och vår representation i Israel tycker vi inte att det finns någon anledning att förändra den.

  Daniël van der Stoep (NI). – (NL) Jag är förstås besviken på ditt svar, herr ordförande, men du talar faktiskt om östra Jerusalem och det faktum att kommissionen nu i veckan fördömde att Israel har börjat bygga 1 400 bostäder i Gilo. Nu undrar jag hur exakt den lokala myndigheten i Jerusalem bör reagera på detta fördömande, när den får ansökningar om att bygga i både östra och västra Jerusalem.

Den utfärdar ju tillstånd till både araber och israeler i båda delarna av staden, men det som kommissionen nu säger, och också sade i förra veckan, är: ni måste diskriminera israelerna i östra Jerusalem eftersom staden är en helhet, och det kan man inte ändra på, den styrs av en enda lokal myndighet. Vad säger du då till styrelsen för Jerusalems lokala myndighet? Vad ska den svara israeler som med full rätt ansöker om tillstånd att bygga i ett område där de har full rätt att bo?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Jag anser att Europeiska unionens inställning till bosättningarna har legat helt i linje med världssamfundets, och Israels närmaste allierades, inställning. Vi tycker att den nuvarande regeringen inte alltid har hanterat bosättningsfrågan på ett sätt som gagnar freden i regionen.

Era kommentarer visar exakt varför vi inte ska ha en representation i Jerusalem, med tanke på den svåra situationen i denna stad, som är oerhört viktig för Israel och för oss alla.

Så låt oss fortsätta att arbeta för fred. Låt oss stödja Israel. Samtidigt får vi inte glömma det palestinska folkets rättigheter. Jag anser att de också förtjänar uppmärksamhet och stöd från oss.

  Talmannen. – Vi kommer nu till den andra delen av frågetimmen, som ska handla om det konkreta ämnet innovation och energi.

  Alejo Vidal-Quadras (PPE). – (ES) Herr talman, herr Barroso! Kommissionen uppmuntrar nyskapande inom olika delar av vårt energisystem. Några exempel är andra generationens biobränslen, fusion, fjärde generationens fission, smarta nät, förnybara energikällor i allmänhet, energieffektivitet i allmänhet, användning av väte i bränsleceller, koldioxid, transporter och lagring, elfordon och så vidare.

Resurserna är knappa, och det går inte att göra allt. Många européer undrar vilka av dessa saker som kommissionen tänker inrikta sig på i dagens besvärliga situation, och jag förmedlar denna fråga till dig i dag. Vilka av dessa prioriterade frågor prioriterar kommissionen?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Det är en mycket svår fråga, för alla prioriteringarna hänger ihop. Därför måste vi komplettera energimarknaden – vi behöver en integrerad energimarknad. Detta är också ett sätt att få förnybar energi och energieffektivitet. Energieffektivitet är naturligtvis en prioriterad fråga, men vi måste också investera i koldioxidsnål teknik eftersom det också finns en extern dimension, och vi måste sträva efter våra externa mål – i största möjliga utsträckning tillsammans med våra partner på energiområdet.

Det finns fyra prioriterade frågor som jag skulle vilja att Europeiska rådet diskuterar den 4 februari: kompletteringen av energimarknaden och genomförandet av den inre marknadens alla regler, energieffektivitet, koldioxidsnål teknik och gemensamma ansträngningar när det gäller den externa dimensionen.

  Romana Jordan Cizelj (PPE). – (SL) Herr talman! Som läget är i dag måste Europeiska unionen minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent till 2020. På politisk nivå diskuterar vi emellertid också ett ambitiösare mål, och vi vet att det blir de sektorer som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter och särskilt energisektorn som kommer att få dra det tyngsta lasset.

Därför skulle jag vilja höra din personliga åsikt om när det kommer att finnas förutsättningar för att göra detta mål ännu mer ambitiöst.

Vilka ytterligare åtgärder behöver Europeiska unionen vidta i energisektorn? Eller inkluderar dessa åtgärder också de förutsättningar som du nämnde i svaret till min kollega?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Detta är också en global process, inte bara en europeisk. Cancún var ett stort framsteg i klimatförhandlingarna. Man lyckades åtminstone hålla liv i den multilaterala processen, och det var bra, men inte tillräckligt från vår synpunkt sett.

För att vi ska kunna gå vidare och sätta upp bindande mål tycker jag att vi ska be andra, nämligen de som förorenar mest, tillväxt- och utvecklingsländerna, att göra motsvarande ansträngningar. Hittills har de inte gjort sådana åtaganden.

Så därför måste vi hitta det rätta sättet att få dem att agera. Samtidigt kan och bör de länder som är redo att gå vidare och göra fler åtaganden göra det, och det konkreta sätt som jag tänker föreslå Europeiska rådet den 4 februari är att göra mer i fråga om energieffektivitet, ett område där vi inte har kommit så långt som vi borde.

När det gäller förnybara energikällor anser jag att vi kan nå vårt mål för 2020, men inte i fråga om energieffektiviteten, så det är ett konkret område där vi kan göra större framsteg.

  Derek Vaughan (S&D). – (EN) För att kunna trygga energiförsörjningen och se till att konsumenterna får låga priser i framtiden måste EU använda alla typer av koldioxidsnål energi. Det inkluderar ren kolteknik – ett område där utvecklingen hittills har varit mycket långsam. Kan kommissionens ordförande försäkra oss om att stödet till forskning om avskiljning och lagring av koldioxidutsläpp kommer att finnas kvar i framtiden?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Jag kan försäkra er om att vi kommer att sträva efter detta. I slutändan är det emellertid som ni vet medlemsstaterna som beslutar om finansiering av forskningen. Detta är en fråga som vi kommer att diskutera när vi lägger fram den fleråriga budgetramen.

Men jag hoppas verkligen att medlemsstaterna kommer att prioritera investeringar i förnybar energi och koldioxidsnål teknik och inrikta sig på de tekniska prioriteringar som fastställs i den europeiska strategiska planen för energiteknik.

Det kommer vi att föreslå inför Europeiska rådets nästa möte.

  Fiona Hall (ALDE). – (EN) Ordförande Barroso! Du sade nyss att medlemsstaterna uppnår mindre än hälften av det som de hade tänkt sig att uppnå när det gäller målet om 20 procents energibesparing till 2020. Varför driver då inte kommissionen på ordentligt för att göra detta mål bindande för medlemsstaterna?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Det gör vi. Vi försöker få Europeiska rådet att ta upp frågan vid sitt nästa möte. Energieffektiviteten släpar fortfarande efter, som ni sade. Jag är inte nöjd med situationen, och kommissionen har för avsikt att förändra den.

Energieffektiviteten är nu en integrerad del av det övergripande målet för Europa 2020-strategin. Vi för diskussioner med medlemsstaterna för att få till stånd nationella mål som stöder detta mål. Vi har redan beräknat att besparingen inte kommer att bli större än 10 procent med den politik och de åtgärder som vi nu har.

De nationella vägledande mål som framkommer i Europa 2020-diskussionerna ger emellertid sammantagna ett resultat som är betydligt mer ambitiöst än så, men troligen hamnar det ändå klart under 20 procent. Därför tänker vi följa en tudelad strategi genom att noga övervaka framstegen med genomförandet av de nationella målen i Europa 2020 och granska dessa framsteg 2013. Om denna granskning visar att det inte är sannolikt att vårt mål på 20 procent kan uppnås kommer kommissionen att överväga att föreslå rättsligt bindande nationella mål för 2020.

  Reinhard Bütikofer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, herr Barroso! Jag vill ställa en fråga om harmoniseringen av inmatningspriser i unionen. Kommissionsledamot Günther Oettinger, som har ansvar för energifrågor, följer här en strategi som enligt vår mening, och enligt den tyska miljöministerns mening, kommer att leda till att det mest framgångsrika programmet för nyskapande som Tyskland har i fråga om förnybar energi förstörs.

Vad tänker du göra för att förhindra att de tyska inmatningspriserna förstörs i harmoniseringens namn och därmed blir ett hinder för nyskapande i fråga om förnybar energi? Och vad tänker du göra för att se till att kommissionsledamot Oettinger inte köper tid på det här sättet när det gäller energieffektivitet? Han vill inte göra någonting före 2012, trots att du själv just sade att det redan står klart att de icke-bindande målen inte räcker. Vad tänker du göra för att påskynda det hela?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Först och främst vill jag säga att kommissionsledamoten är den som förespråkar denna nya strategi i fråga om energieffektivitet, och jag litar helt på att han gör sitt bästa för att nå detta mål. Vi försöker också koppla den här energifrågan till andra politiska mål, såsom bekämpandet av klimatförändringarna.

Samtidigt anser vi inte att detta bara handlar om att sätta upp mål. Det handlar också om arbete i medlemsstaterna, och vi tycker att det är bättre att medlemsstaterna fastställer sina egna nationella mål, så får vi se sedan. Om de är tillräckliga är det mycket bra. Om inte kommer vi åtminstone att föreslå bindande lagstiftning.

Men för att nå framgång är det ibland bättre att börja med ett slags frivilligt mål. Det är i alla fall vad vi har gjort tidigare, och det har visat sig vara rätt sätt. Vi utesluter inte att det kan behövas bindande mål för varje land – tvärtom – men vi måste också göra medlemsstaterna delaktiga i den här politiken och se hur de lägger upp sin strategi.

  Paul Rübig (PPE). – (DE) Herr talman! Den 4 februari äger toppmötet om energi rum. För närvarande är det två direktiv som diskuteras: å ena sidan ramdirektivet om vatten och å andra sidan direktivet om miljökonsekvensbedömningar. I båda fallen måste vi fundera på hur vi kan göra dessa förenliga med varandra på lång sikt. Här handlar det om miljön och om kraftgenerering. Jag tycker inte att godkännandeförfarandena på det här området ska ta längre tid än ett år. Kommissionen har föreslagit en femårsperiod. I dagens läge tycker jag inte att vi har råd att ta fem år på oss – det är ju faktiskt en hel valperiod!

Är kommissionen beredd att reducera denna tid till ett år? Är det möjligt att anpassa ramdirektivet om vatten så att också lagringskraftverk kan ges en chans, för att se till att det finns en balans mellan solenergi och vindkraft i framtiden?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Generellt sett vill kommissionen minska tiden för anpassning och genomförande så mycket som möjligt. Problemet är att medlemsstaterna vanligen ber oss om realistiska tidsramar, så att genomförandet så långt möjligt kan ske på ett sammanhängande sätt, utan att störa den inre marknaden, eller åtminstone det vi anser ska vara den inre marknaden. Ett av problemen inom energisektorn är just att vi fortfarande har vitt skilda regelverk.

Det har gjorts en del framsteg, och vi börjar inte från noll nu. Den 4 februari kommer vi att lägga fram de meddelanden som vi nyss nämnde, och sedan har vi förstås det historiska (jag tror att vi nu kan kalla det historiskt) klimat- och energipaketet som min föregående kommission presenterade för några år sedan.

Vi är öppna för att minska tidsintervallet, men det är viktigt att det finns en överenskommelse med medlemsstaterna så att de agerar mer eller mindre samtidigt, för att undvika dessa problem med snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden.

  Vicky Ford (ECR). – (EN) Forskning och innovation är viktiga drivkrafter för konkurrenskraft i våra ekonomier. Förra året hamnade ett europeiskt universitet för första gången högst upp i världsrankningen av vetenskaplig forskning. Det var universitetet i Cambridge, i den region som jag företräder.

Vid det universitetet, men också vid många mindre välkända institutioner och företag – små och stora – bedrivs EU-finansierad spjutspetsforskning via ramprogrammet om 50 miljarder euro. Tyvärr har dock detta ramprogram också rykte om sig att vara det mest komplicerade och byråkratiska i världen. I höstas antog parlamentet enhälligt en rad rekommendationer i syfte att förenkla denna byråkrati. Vad gör kommissionen för att genomföra dessa reformer?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Först och främst vill jag gratulera universitetet i Cambridge och din region.

För det andra hoppas jag på din grupps stöd i diskussionen om det fleråriga ramprogrammet, så att vi får tillräckliga budgetmässiga åtaganden för att stödja forskning, teknik och nyskapande på EU-nivå. Cambridge är ett av de främsta universiteten i världen, men det finns andra universitet i Europa, i de fattigaste regionerna, som inte har samma resurser.

För det tredje är förenklingar en av våra prioriterade frågor när det gäller energi och innovation, och i det här fallet forskning. Vi kommer också att diskutera innovation under den andra delen av Europeiska rådets möte. Det är helt klart en av våra prioriterade frågor, och det gläder oss mycket att vi har Europaparlamentets stöd i detta. Vi hoppas också på stöd från revisionsrätten och andra. Vi måste inse hur viktigt det är för vetenskapsmännen att inte förlora så mycket tid på pappersexercis, utan i stället ha mer tid för att koncentrera sig på det som de är bäst på, nämligen att forska.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr Barroso! I den finansiella konsolideringens namn ökar så kallade åtstramningsprogram klyftorna i Europeiska unionen, främjar en antisocial politik och sätter arbetstagarnas rättigheter på spel samtidigt som de offentliga investeringarna, särskilt inom innovation och energi, skärs ned.

Om samma riktlinjer, policyer och press tillämpas på Portugal och andra länder med svagare ekonomier kommer skillnaderna att öka, och vi hamnar i en allt allvarligare situation till följd av bristen på solidaritet i Europeiska unionen.

Därför är frågan: vilka åtgärder kommer att vidtas för att förändra situationen, för att trygga stödet till innovation i länder som Portugal där det inte finns tillräckliga offentliga investeringar på dessa områden, och för att se till att människor och företag har tillgång till energi, med tanke på de höga priser som tas ut och de problem som finns på många håll?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (PT) Ilda Figueiredo! Du vet var vi står i fråga om budgetkonsolidering. Den är särskilt oundgänglig för ett land som Portugal, som har vissa problem med sin utlandsskuld, men den behövs också i Europeiska unionen generellt. I en rekommendation som vi gjorde i ett dokument som vi just offentliggjorde uppmanade vi dock medlemsstaterna att, om möjligt, inte minska investeringarna i utbildning och forskning, särskilt inte i energisektorn. Dessutom finns det medlemsstater som gör detta med stor framgång: medlemsstater som genomför budgetkonsolideringar, men som också ökar finansieringen av forskning och utbildning.

När det gäller länder med större finansiella problem måste vi visa solidaritet och sammanhållning. Därför kommer jag inte att sluta att förespråka ekonomisk, social och territoriell sammanhållning på EU-nivå. Det är viktigt med solidaritet. Solidaritet får inte vara ett tomt ord. Vi måste göra solidariteten operativ, om ni ursäktar formuleringen.

  Judith A. Merkies (S&D). – (NL) Herr talman! Innovation kommer att förändra vår ekonomi och vårt samhälle och bör också skapa arbetstillfällen. Därför är innovation ett av Europeiska unionens viktigaste initiativ. Och därför vill jag uppmana din kommissions alla generaldirektorat att tillsammans följa en mer holistisk strategi. Det finns till exempel innovationspartnerskap som huvudsakligen faller under ett enda generaldirektorats revir. Men tillvägagångssättet måste vara mer holistiskt. Jag tycker också att pengapåsarna i högre utsträckning ska slås ihop och att vi bör motverka fragmentering. Helst borde vi ha en enda fond, som också inkluderar strukturfonderna. Jag ber dig att verkligen undersöka detta och att i samarbete med medlemsstaterna skapa en gemensam kraftfull drivkraft för innovation.

Bara en sak till om energi: vi är alltid särskilt intresserade av helheten. Den är viktig också när det gäller nyskapande, men ibland finns lösningen i detaljerna. Det verkar som om man inte ägnar så mycket uppmärksamhet åt lokalt genererad energi, trots att den är nyckeln till medborgarnas delaktighet. Får jag och alla mina kolleger här då be dig att sätta upp bindande mål?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Du är med rätta bekymrad över bristen på synergieffekter på europeisk nivå. Det är just därför som jag förväntar mig att Europeiska rådet ska ta upp den här frågan på ett heltäckande sätt.

Europeiska innovationspartnerskap är just ett instrument för att skapa synergieffekter mellan redan befintliga program på europeisk, nationell och regional nivå. Genom att sammanföra dem under ett enda paraply tror jag att vi kan utnyttja deras inneboende innovationspotential för att sätta in EU-övergripande lösningar som syftar till att ta itu med de sociala utmaningarna.

Så ett av målet är just att minska avståndet mellan forskning och marknad, mellan marknadsinriktade innovationer och marknadsinriktade varor och tjänster.

Därigenom skapar vi den dragningskraft som krävs för deltagande. Således försöker vi – i kommissionen och nu tillsammans med medlemsstaterna – att få en heltäckande syn på innovation och se bortom generaldirektoratens portföljer och till och med de nationella ursprungen.

  Nikolaos Salavrakos (EFD). – (EL) Herr talman! Enligt vetenskapliga forskningsuppgifter som har publicerats i den internationella pressen och, under den senaste tiden, mer frekvent i den grekiska, israeliska och cypriotiska pressen, finns det stora mängder naturgas och olja i Egeiska havet söder om Kreta. Således finns det energitillgångar inom Europeiska unionen geografiska område, inom de territoriella gränserna.

Hur tänker Europeiska kommissionen mot bakgrund av detta uppmuntra och stödja forskning som syftar till att lokalisera och utnyttja dessa energikällor, varifrån energin hur som helst kan transporteras till Europeiska unionen enklare och bättre än via några andra planerade rörledningar?

Herr talman och herr kommissionsordförande! Jag vill utnyttja det här tillfället för att säga att jag tycker att ni har haft mycket stor tur, med tanke på vad ödet har givit er: du, herr talman, leder ett parlament som har större befogenheter sedan Lissabonfördraget trädde i kraft, och du, herr kommissionsordförande, hanterar en stor ekonomisk kris i Europa. Jag stöder allt det som José Manuel Barroso har gjort med den här inriktningen, men jag vill tillägga en sak: det finns också en amerikansk metod, metoden med kvantitativa lättnadsåtgärder. Jag ber dig att undersöka …

(Talmannen avbröt talaren.)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Du avbröt ledamoten precis när han höll på att säga någonting snällt om mig. Jag tackar honom för det.

När det gäller den första delen av hans inlägg så har vi inte resurser för att undersöka eller stödja undersökningar av andra energikällor i Europa, och det är ingen prioriterad fråga för oss nu. Det vi prioriterar när det gäller infrastruktur är att skapa sammankopplingar, för det har en viktig europeisk dimension.

Vi kommer att lägga fram förslag om detta för Europeiska rådet. En del har redan uppnåtts – till exempel BEMIP, planen för sammanlänkning på den baltiska energimarknaden. Nu arbetar vi också med länderna i Central- och Östeuropa för att om möjligt skapa sammankopplingar mellan norr och söder, och det går bra. Jag var nyss i Azerbajdzjan och Turkmenistan i samband med arbetet för den södra gaskorridoren, potentiellt ett nytt sätt att föra energi – i det här fallet gas – till Europa. Där anser jag att Europeiska unionen kan investera i energiinfrastruktur.

  Arturs Krišjānis Kariņš (PPE). – (LV) Herr talman, herr Barroso! Kommissionen har lagt fram något som jag anser vara ett mycket välkommet initiativ för att förbättra energiinfrastrukturen i hela Europeiska unionen – både elnäten och sammankopplingar av gasnäten. I er rapport beräknar ni att kostnaden blir cirka 200 miljarder euro. Dessa nätverk kommer att fortsätta att förbättras fram till 2020. I rapporten står det också att omkring hälften, således 100 miljarder euro, kommer att komma från den privata sektorn. Min fråga till dig är: varifrån ska de återstående 100 miljarderna euro som behövs för att genomföra förbättringar av energinäten till 2020 komma? Ska det vara EU-pengar, särskilda obligationer som utfärdas för detta projekt eller någon annan finansieringskälla? Tack.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Det stämmer som du sade att det krävs investeringar på 200 miljarder euro i gasinfrastruktur och kraftnät fram till 2020. Man beräknar att 100 miljarder euro av detta totala investeringsbehov kommer att levereras av marknaden själv i tid och att det för de andra 100 miljarderna euro kommer att krävas offentliga åtgärder för att ge tillstånd och mobilisera det privata kapital som behövs.

Därför föreslår vi nu till exempel en uppdelning av ägandet. Vi föreslår en rad åtgärder för att göra denna privata investering mer rationell och användbar. Vi kommer också att ta en närmare titt på prisregleringarna för att frigöra tillräckliga principer för kostnadsfördelning.

För att överbrygga resten av klyftan föreslår kommissionen ett nytt finansiellt instrument till stöd för projekt av EU-intresse i den nya budgetramen efter 2013. Vid sidan av subventioner kan innovativa marknadsbaserade lösningar föreslås, såsom aktieinvesteringar, garantier och offentlig-privata partnerskapslån. Som du vet har jag redan talat om möjligheten att skaffa EU-pengar med hjälp av särskilt utformade obligationer för den här typen av projekt.

  Sonia Alfano (ALDE). – (IT) Herr talman, herr Barroso, mina damer och herrar! I direktiv 2001/77/EG definieras förnybara energikällor i syfte att identifiera energikällor för vilka man kan ge offentliga incitament.

Förbränning av den del av avfallet som inte är biologiskt nedbrytbart räknas inte som en förnybar energikälla. Italien har gett incitament sedan 1992 genom att höja medborgarnas energiräkningar och bygga förbränningsanläggningar, trots att det är vetenskapligt bevisat att de är skadliga för människors hälsa och för miljön och att Europeiska unionen därför har klassificerat dem som en sista utväg för integrerad avfallshantering. Två överträdelseförfaranden har startats i fråga om dessa incitament, och trots formella lagstiftningsingripanden uppmuntras fortfarande avfallsförbränning som en källa till förnybar energi i Italien. Acerra-fallet är bara ett exempel på detta.

Jag inser att det kan vara svårt för dig att komma ihåg detaljerna när det gäller CIP 6, och har därför lämnat in en skriftlig fråga. Jag vill dock be dig att bekräfta att incitament för förbränning av icke biologiskt nedbrytbart avfall som en källa till förnybar energi inte får ges och att det inte finns några undantag från denna regel.

Jag skulle också vilja veta om det inte betraktas som inkonsekvent att förbränning i avfallsdirektivet anses vara ett alternativ för hantering av restavfall medan detta i direktiv 2001/77/EG främjas som en form av förnybar energi. Har kommissionen för avsikt att undersöka den här frågan?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Som Sonia Alfano så riktigt sade är det här en detaljfråga. Jag kan inte känna till alla överträdelseförfaranden i detalj. Jag kan berätta för dig – och jag tycker att det är viktigt – att vi nu har 77 pågående överträdelseförfaranden gentemot medlemsstaterna och 55 som gäller den inre marknaden bara i fråga om energin och den inre marknaden för energi. Så om du ger mig den frågan skriftligt ska jag med nöje skicka dig ett skriftligt svar.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Herr talman! Nyskapande, klimatskydd, förnybar energi – när man läser Europa 2020-strategin kan man faktiskt tro att EU tar sin miljö- och energipolitik på allvar. Men om man tittar in bakom fasaden av miljöskydd framkommer mycket snart en annan energistrategi: kärnkraft som en så kallad mindre förorenande energikälla. I sitt svar på en fråga som jag ställde gjorde kommissionsledamot Günther Oettinger sin ståndpunkt mycket klar när han sade att kärnkraften för närvarande ger ett viktigt bidrag till genereringen av koldioxidsnål el i EU och kommer att fortsätta att göra det under den närmaste framtiden. Kommissionen har inga planer på ett direktiv om kärnkraftverks maximala livslängd. Allt detta sker 25 år efter Tjernobyl. Det blir verkligen en sorglig årsdag den 26 april.

Min fråga är denna, ordförande Barroso: anser du också att vi med rent samvete kan sälja in kärnkraften till EU-medborgarna som en ren energiform som är mindre skadlig för klimatet?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Du vet vad kommissionen tycker om kärnkraft. Med full respekt för subsidiaritetsprincipen i den frågan så har en del medlemsstater kärnkraft och andra inte. Ingen är tvungen att använda kärnkraft, men faktum är att när det gäller klimatförändringar så är kärnkraften mindre förorenande än andra energikällor.

Samtidigt har kommissionen vissa skyldigheter i enlighet med Euratomfördraget. Innan Europeiska unionen bildades hade vi Euratomgemenskapen, och kommissionen har inte bara rätt utan också skyldighet att hjälpa de medlemsstater som så begär i fråga om kärnkraftssäkerhet och forskning om kärnenergi. Och det tänker vi göra.

  Jacek Saryusz-Wolski (PPE). – (EN) Herr ordförande! Du kommer med ett optimistiskt budskap från Azerbajdzjan och Turkmenistan. Det enda som saknas är siffror. Jag förstår att du inte i det här skedet kan fastställa några siffror i termer av miljoner kubikmeter gas med Azerbajdzjan och Turkmenistan, men har kommissionen några egna beräkningar eller förväntningar – givetvis inte bindande – som visar om det skulle kunna gå att fylla hela den södra korridoren, eller särskilt Nabucco, som förväntas ge 31 miljoner?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Från besöket i Azerbajdzjan och Turkmenistan tog jag med mig ett tydligt åtagande från båda ländernas sida om fullt stöd till Europeiska unionen när det gäller den södra korridoren. Jag undertecknade faktiskt en gemensam förklaring med Azerbajdzjans president Ilham Alijev, och Turkmenistans president Gurbanguly Berdymuchamedov sade offentligt att han var beredd att förse Europa med tillräckligt med gas – till och med mer än vi behöver för närvarande.

Men det finns fortfarande en del problem. En del av dessa måste lösas genom beslut av berörda företag. Det handlar också om på vilket sätt de olika rörledningarna kan byggas och utvecklas. Emellertid finns det tillräckligt med gas i området för Europeiska unionen om EU:s medlemsstater är beredda att samarbeta med dessa länder och andra för att göra projektet tillgängligt – antingen Nabucco eller andra projekt i den södra korridoren.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Mot bakgrund av att allt fler familjer i Europa använder över 10 procent av sina månadsinkomster för att betala sina energiräkningar, särskilt i samband med den ekonomiska krisen och den stigande arbetslösheten, vill jag fråga dig vilka specifika åtgärder som kommissionen tänker vidta för att minska energifattigdomen.

Jag vill också fråga om du har för avsikt att betydligt öka den andel av Europeiska regionala utvecklingsfonden som medlemsstaterna får använda för att göra bostäder mer energieffektiva, med början i den framtida budgetramen.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Lagstiftningen om den inre marknaden för energi innehåller höga normer för konsumentskyddet när det gäller att tillhandahålla ett minimum av service, ha en genomblickbar fakturering, en effektiv hantering och så vidare, och ger konsumenterna valfrihet. Jag kan nämna många andra områden där vi föreslår åtgärder som direkt syftar till att minska problemen för konsumenterna.

När det gäller att sänka energiräkningarna anser vi att verklig konkurrens, åtminstone på medellång sikt, kan skapa en bättre situation än dagens på en verkligt integrerad energimarknad. I dag finns det mycket som inte fungerar och många exempel på dominerande marknadspositioner.

När det gäller finansiering av energisäkerhetsprojekt har vi för avsikt att lägga fram förslag i nästa budgetram, som jag sade tidigare. Så en del av det måste komma från marknaden, och en del från offentliga investeringar. Kommissionen håller på att ta fram en del förslag med den inriktningen för nästa budgetram.

  Talmannen. – Jag tackar er för diskussionen om innovation och energi, som är ett mycket viktigt ämne, vilket vi är väl medvetna om. Vi tackar kommissionens ordförande. Det här är andra gången i dag som du är här och för en hård debatt i Europaparlamentet.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

13. Patienternas rättigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är andrabehandlingsrekommendation från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om rådets ståndpunkt vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård (11038/2/2010 – C7-0266/2010 – 2008/0142(COD)) (Föredragande: Françoise Grossetête) (A7-0307/2010).

  Françoise Grossetête, föredragande. – (FR) Herr talman! Jag kommer att tala i fyra minuter och behålla de resterande två minuterna till slutet av debatten.

Herr talman, fru Győri, herr kommissionsledamot! Vi kan slutligen se ljuset i slutet av tunneln i denna fråga, som är oerhört viktig för patienterna.

Vi kan inte längre ha en förvirrad situation där lagen förordnades av EU-domstolen. I direktivet anges nu tydliga bestämmelser för patienternas rörlighet inom EU. Vilken typ av behandling kan man få utomlands? Hur och grundat på vilka kriterier kan man få ersättning? Hur delas ansvaret mellan försäkringsmedlemsstaten och den behandlande medlemsstaten? Alla svar på dessa frågor finns nu i förslaget till direktiv.

Låt mig först och främst tacka det belgiska ordförandeskapet för dess utmärkta arbete under förhandlingarna. Dess övertalningsförmåga spelade en avgörande roll, för det måste betonas att flera medlemsstater inte vill ha detta direktiv. Jag anser att det handlade om oansvarighet.

Jag vill också berömma min vän och f.d. ledamot John Bowis, som sitter på åhörarläktaren. Som föredragande under den första behandlingen deltog även han i skapandet av detta direktiv, och han har alltid kämpat för patienternas rättigheter. Jag vill naturligtvis också tacka kommissionsledamot John Dalli och skuggföredragandena, vilka alla gjorde mycket aktiva insatser för att vi skulle kunna slutföra förhandlingarna, och utan dem skulle inget ha varit möjligt.

Vad är det som står på spel här för patienterna? De medicinska framstegen innebär att man inte längre kan tillhandahålla sjukvård lokalt för alla sjukdomar, utan att den ibland måste tillhandahållas över gränserna. Så kan det se ut för patienter som bor i gränstrakter där sjukvården utomlands ibland är närmare än den i hemlandet. Det kan också handla om att det finns större resurser och fler experter i en annan medlemsstat, t.ex. när det gäller viss specialistvård.

Till sist, för vissa européer kan det helt enkelt vara mer praktiskt att få vård i ett annat land än försäkringslandet eftersom de har en familj som bor i en annan medlemsstat. Konsumenter, arbetstagare, studenter och nu alltså även patienter kommer att kunna dra nytta av rätten till rörlighet inom EU tack vare en tydlig lagstiftning.

Idén är naturligtvis inte att uppmuntra till någon slags vårdturism, eftersom medlemsstaterna fortfarande har fullständigt ansvar för de sociala trygghetssystemen, deras organisation och förvaltning. Patienterna kommer nu rent allmänt att kunna få all den sjukvård som de har rätt till hemma i en annan medlemsstat, och få ersättning för de kostnader som belastar systemet i hemlandet.

För sjukhusvård som omfattar övernattning eller utnyttjande av specialist- eller kostnadsintensiv teknik får medlemsstaten upprätta ett förhandstillståndssystem. Detta innebär att medlemsstatens planerings- och investeringsbehov i sjukvårdsstrukturen kan beaktas. Parlamentet har sett till att villkoren för att vägra förhandstillstånd har begränsats och att de anges i en heltäckande förteckning, för att därmed skapa rättssäkerhet för patienterna.

Parlamentet har gjort framsteg även på andra punkter: alla medlemsstater måste inrätta nationella kontaktpunkter för att kunna ge patienterna bästa möjliga information och vägledning grundat på deras behov. De nationella kontaktpunkterna i de olika medlemsstaterna måste samarbeta med varandra. Detta innebär att patienterna får tydlig och korrekt information.

Frågan om ersättning, som utgör ett grundläggande hinder, har förbättrats avsevärt. Antingen kan patienterna utnyttja en ersättningsmekanism, vilket är fallet just nu enligt förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, eller betala och få tillbaka pengarna så snart som möjligt.

Till sist lyckades vi också att se till att patienter som lider av sällsynta sjukdomar inte ska behöva sörja för sig själva så mycket utan kan få tillgång till utländsk expertis för att diagnostisera sjukdomen och få hjälp med att se till att förhandstillstånd för vård beviljas.

Jag avslutar med att säga att patienterna, tack vare europeiskt samarbete på områden som t.ex. europeiska referensnätverk, kommer att få tillgång till specialistvård, vars mål är att främja utbytet av erfarenheter för att förbättra resultatet, diagnoserna och vården till patienternas bästa.

Vi kan därför säga till oss själva i dag att vi har nått vårt mål, och jag vill återigen tacka mina kolleger. Jag skulle kunna säga att vi skapar ett hälsans EU genom detta direktiv.

  Enikő Győri, rådets ordförande. – (EN) Herr talman, fru Grossetête, ärade ledamöter! Låt mig fortsätta på mitt modersmål ungerska.

(HU) Det gläder mig att få möjlighet att delta i debatten om direktivet om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Detta är ett mycket viktigt ögonblick eftersom våra samtal om denna lagstiftningsakt, efter två och ett halvt år, nu har slutförts. Låt mig först och främst tacka alla som gjorde det möjligt för oss att ingå detta mycket viktiga avtal. För det första till ordförandeskapstrojkan, Belgien och dess företrädare Spanien för det utmärkta arbete med vilket de bidrog till ingåendet av denna kompromiss med rådet. Jag vill dessutom på rådets vägnar tacka Europaparlamentet för dess utmärkta samarbete och vilja att nå en kompromiss som resulterade i detta avtal. Jag är övertygad om att avtalet kommer att ge många fördelar för patienterna i EU och att det utgör ytterligare ett viktigt steg för att garantera de europeiska patienternas rättigheter.

Som vi alla kommer ihåg var samtalen mellan de tre institutionerna inte lätta, men de förblev hela tiden konstruktiva och resultatorienterade. De genomsyrades också av en kompromissanda. Jag erkänner att debatterna i Europaparlamentet inte heller var lätta och att betänkandet som ni kommer att rösta om i morgon också speglar en kompromiss mellan de politiska grupperna i parlamentet. Jag vill därför också tacka alla vars arbete bidrog till upprättandet av en gemensam ståndpunkt här i parlamentet, särskilt Françoise Grossetête som jag nästan har suttit bredvid i kammaren i ett år, och alla medföredragande utan vilkas samarbete detta lagstiftningsförfarande inte hade lyckats.

Jag är övertygad om att den antagna texten kommer att skapa en lämplig balans mellan patienträttigheterna vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård och medlemsstaternas skyldighet att organisera och tillhandahålla hälso- och sjukvårdstjänster och medicinsk vård. Under samråden mellan de tre institutionerna kunde man uppnå lösningar för flera politiska frågor som var godtagbara för alla. Vi kom framför allt överens om frågor som rörde hälso- och sjukvårdstjänsternas kvalitet och säkerhet. Vi fastställde kriterierna för förhandstillstånd och bestämde de allmänna villkor som ska gälla vid ersättning för kostnader vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård.

Vi kom dessutom överens om frågor som rörde vård av patienter som led av sällsynta sjukdomar och om ytterligare samarbete mellan medlemsstaterna avseende e-hälso- och sjukvårdssystem. Rådet anser att vi har uppnått det viktigaste målet, dvs. konsolideringen av EU-domstolens rättspraxis avseende den fria rörligheten för varor och tjänster inom hälso- och sjukvårdsområdet. Det finns emellertid ytterligare viktiga faktorer som kan bidra till att patienter får lättare tillgång till gränsöverskridande hälso- och sjukvårdtjänster i framtiden. Bland dessa kan man särskilt uppmärksamma de nationella kontaktpunkter som medlemsstaterna ska inrätta, vilka kommer att tillhandahålla information till patienter.

Det ömsesidiga erkännandet av recept mellan medlemsstaterna, såväl som den ömsesidiga hjälpen och samarbetet, är också viktiga steg. Sist men inte minst kommer direktivet att klargöra förhållandet med förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och därigenom garantera en ökad rättssäkerhet för patienterna. Under genomförandet kommer medlemsstaterna att vägledas av principer som Europaparlamentet, rådet och kommissionen redan har erkänt vid flera tillfällen. Principerna handlar om allmängiltighet, tillgång till vård av god kvalitet, rättvisa och solidaritet. Jag vill också tillägga att vi denna gång även kan fatta beslut om åtgärder som är effektiva och samtidigt förbättrar konkurrenskraften.

Det ungerska ordförandeskapet arbetar för att rådet ska anta denna lagstiftning så snart som möjligt. Enligt lagstiftningsförfarandet ska rådet anta texten efter den vanliga rättsliga och språkliga handläggningen. Direktivet kan sedan offentliggöras i EU:s officiella tidning. Tack så mycket, och låt mig återigen gratulera alla som har bidragit till utarbetandet av detta direktiv.

  John Dalli, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Låt mig gratulera parlamentet till den stora prestationen att ha nått en överenskommelse om detta direktiv. Jag är särskilt tacksam mot föredraganden, Françoise Grossetête, och skuggföredragandena för deras hårda arbete och engagemang för patienternas rättigheter. Jag vill också tacka de tidigare två ordförandeskapen – Spanien och Belgien – för det hårda arbete de lade ned för att slutföra detta ärende.

Det nya direktivet kommer att tillhandahålla en sammanhållen och enhetlig grupp bestämmelser för patienter i hela EU. Det kommer också att ge upphov till en ny samarbetsfas mellan 27 nationella hälso- och sjukvårdssystem.

Vägen till dagens framgångsrika slutförande var långt ifrån lätt. Jag kommer ihåg i fjol – när jag började mitt arbete som kommissionsledamot – att man sade till mig att förhandlingarna om direktivet hade gått i stå. Direktivet är ett bra exempel på behovet av politiskt ledarskap: det visar att man, med mod och beslutsamhet, kan fatta beslut som är viktiga för våra medborgare. Jag anser att lagstiftarna inte bör överlåta till EU-domstolen att fatta beslut i deras ställe eller bara ge medborgarna möjligheten att gå till domstol om de vill kunna utöva sina rättigheter.

Domstolen erkände patienternas rätt till rörlighet enligt fördraget. Det är lagstiftarens roll att besluta hur man ska gå dessa rättigheter till mötes.

Låt mig nu ta upp några synpunkter om direktivet. För det första klargör direktivet att alla medlemsstater har en plikt att utan dröjsmål göra inhemska investeringar för att kunna ge medborgarna den hälso- och sjukvård som de behöver.

Direktivet kommer alltså att bidra till att minska orättvisorna när det rör tillgången till vård, genom att begränsa vårdköerna över hela EU. Patienterna kommer att kunna söka primärvård var de vill över hela EU. När det gäller sjukhusvård anges i direktivet att patienterna, när vårdköerna är för långa, har möjlighet att välja en vårdgivare i en annan medlemsstat och sedan få tillbaka kostnaderna. Exakt vad som utgör en godtagbar väntetid i en vårdkö måste noggrant bedömas och fastställas.

Det största framsteget med detta direktiv, i jämförelse med den befintliga lagstiftningen, är att patienterna kan välja vårdgivare och kommer att få tillgång till information om kvaliteten och säkerheten hos den vård de kommer att få. Jag kan försäkra er att kommissionen noggrant kommer att övervaka hur medlemsstaterna genomför direktivet i detta avseende.

För det andra kommer direktivet att ge patienterna tillgång till information om deras rättigheter och om gränsöverskridande vård – information som godkänns av nationella kontaktpunkter och inte av privata organisationer på Internet eller genom andra medier.

För det tredje, om vårdkvaliteten: direktivet ger öppenhet och ansvarighet i förhållande till nationella standarder. Detta bör leda till en successiv konvergens i EU när det rör vårdens kvalitet och säkerhet.

Slutligen lägger direktivet grunden till ett europeiskt samarbete på vårdområdet. Samtidigt som de samarbetsnätverk som upprättas genom direktivet är frivilliga är jag säker på att alla medlemsstater kommer att förstå att de har mycket att tjäna på att samarbeta. Det här är en fråga om solidaritet i EU. Jag räknar därför med att medlemsstaterna ska inleda samarbetsinitiativ på nyckelområden som t.ex. e-hälsa och bedömningar av medicinsk teknik.

I direktivet behandlas också europeiska referenscentrum, vilka kommer att underlätta den gemensamma användningen av expertkunskap och dess spridning i EU. Jag menar att sådana centrum kan leda till bättre hälso- och sjukvård för våra medborgare.

Den slutliga kompromiss som vi behandlar i dag speglar detta direktivs egentliga anda och grundläggande syfte: att förbättra patienternas rätt till gränsöverskridande vård, samtidigt som det tar hänsyn till vårdsystemens hållbarhet. Detta är en bra dag för skapandet av ett ”Europa för hälsa”.

Jag vill avsluta med att göra följande uttalande om en institutionell aspekt av texten:

”Kommissionen anar att vissa av de framtida akter som den fått befogenhet att anta genom lagstiftningsakten kommer att vara genomförandeakter. Kommissionen kommer vid utövandet av sina genomförandebefogenheter inte att i enlighet med beviljade befogenheter anta akter som den anser vara delegerade akter i den mening som avses i artikel 290 i EUF-fördraget.”

  Peter Liese , för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru Győri, herr Dalli, mina damer och herrar! Detta är verkligen en viktig dag för patienterna i hela EU. Det var fullständigt oacceptabelt att EU-domstolen hade beviljat patienterna rätt att resa till en annan medlemsstat, men att många medlemsstater inte följde detta domslut.

Det enda alternativet för varje enskild patient har varit att vidta rättsliga åtgärder och t.o.m. att gå så långt som att ta sitt ärende till EU-domstolen. Jag tycker att detta är cyniskt eftersom dessa personer inte är starka. De är sjuka, annars hade de inte behövt vård, och i värsta fall kan de dö innan domstolen har fattat beslut i deras mål. Det är därför hög tid att vi klargör det rättsliga läget.

Françoise Grossetête och alla andra involverade har också gjort mycket för patienterna i länder där domslutet har genomförts i större eller mindre omfattning, inbegripet inrättandet av nationella kontaktpunkter och europeiska referensnätverk. Resultatet har blivit en förbättring av läget i de länder där EU-domstolens dom har, i princip, följts, i form av en utveckling mot ett Europa för patienter och ett friskt Europa, precis som John Dalli har sagt.

Jag har inte mycket tid, så jag vill använda mina sista 15 sekunder till att tacka föredraganden, skuggföredragandena, kommissionsledamot John Dalli, som verkligen har engagerat sig i saken och, framför allt, John Bowis som sitter på läktaren och som är upphovsman till detta direktiv. Mina uppriktiga tack och gratulationer riktas till alla berörda.

  Dagmar Roth-Behrendt, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Denna lagstiftning är i själva verket överflödig. Jag hoppas att den även kommer att vara det i framtiden, eftersom patienterna inte kommer att behöva använda den. I en idealisk värld får patienterna den bästa vården snabbast i det land där de är födda eller bor.

Det faktum att vi diskuterar detta i dag och antar lagstiftningen i morgon tyder, som Peter Liese helt riktigt har sagt, på ett cyniskt synsätt bland medlemsstaterna. Det innebär att medlemsstaterna inte har erkänt vad de är skyldiga sina medborgare, dvs. snabb, effektiv och högkvalitativ hälso- och sjukvård. Det visar också att de hellre investerar i andra saker än i dessa områden som tillhandahåller tjänster till medborgarna, och det är skamligt. Förhandlingarna i rådet om detta ämne är dessutom inget att vara stolt över. Om denna lagstiftning faktiskt tillämpas någon gång p.g.a. att patienterna behöver den, och det är inte något bra, kommer jag att vara mycket nöjd med det som vi har presterat. Jag är tacksam mot föredraganden, Françoise Grossetête, och mot mina kolleger för deras samarbete.

Vi har åstadkommit mycket. Vi har till sist lyckats att rikta uppmärksamheten på sällsynta sjukdomar. Personer med dessa sjukdomar har alltid kommit i andra hand och haft svårt att få vård över huvud taget. Vi har äntligen lyckats att inrätta kontaktpunkter i medlemsstaterna som ska informera medborgarna om deras rättigheter. Det har aldrig tidigare funnits något liknande tillgängligt. Om man framöver kommer att upprätta referensnätverk blir det till sist möjligt för medlemsstaterna att utbyta bästa metoder, information om guld- och platinastandarder och vetenskapliga framsteg. Detta har hittills inte samordnats. Det finns vissa enskilda framstående kompetenscentrum, men ingen samordning.

Allt detta står för stora framgångar, tillsammans med öppenvård och andra områden som jag inte kommer att ta upp nu. Det finns naturligtvis också saker och ting som gör mig ledsen. Jag hade gärna undvikit bråket om förhandstillstånd, vilket helt enkelt visar att medlemsstaterna inte har insett vad som verkligen är viktigt. Som tur är finns det emellertid vissa medlemsstater som vi har ett bra samarbete med, och det har vi visat i dag. Vårt mål måste vara att se till att hälso- och sjukvårdssystemet i alla länder är så bra att ingen vill resa till ett annat land där de inte kan språket. Om det vi gör i dag och i morgon är ett litet steg mot detta, därför att det kommer att bli tydligare vilka länder som har bra tjänster och vilka som har dåliga, vilka som gör något för sina medborgare och vilka som inte gör det, då har vi åstadkommit mycket.

Jag hoppas att öppenhet blir en av de mindre bieffekterna av detta. Vi måste få veta vilka medlemsstater som har höga standarder och vilka som har lägre. Jag kommer från ett land där jag kan känna mig förhållandevis avslappnad. Jag är emellertid medveten om vilka problem medborgarna har i många andra medlemsstater, och jag skäms för detta eftersom det inte är värdigt Europeiska unionen.

Jag vill tacka föredraganden för hennes hårda arbete och, i synnerhet, kommissionen, John Dalli och hans medarbetare, som har gett Europaparlamentet och upphovsmannen till denna lagstiftning under den förra mandatperioden, John Bowis, så mycket stöd som vi kan begära. Jag vill också särskilt tacka det belgiska ordförandeskapet, som inte är närvarande i dag, men som har gjort allt som står i dess makt för att se till att denna process blev en framgång. Även om det belgiska ordförandeskapet gjorde vad det kunde gick det inte alltid att göra så mycket på grund av andra medlemsstaters ibland omedgörliga och urmodiga inställningar. Något har emellertid gjorts, och jag anser att vi kan rösta för denna lagstiftning i morgon med rent samvete.

(Applåder)

  Antonyia Parvanova, för ALDE-gruppen. – (EN) Om jag ser tillbaka fyra år till inledningen av ALDE-kampanjen ”Europa för patienterna”, har jag goda skäl att välkomna den överenskommelse som uppnåddes med rådet i december. Jag vill först och främst gratulera vår föredragande Françoise Grossetête såväl som skuggföredragandena för deras goda samarbete och de utmärkta resultaten, och även upphovsmannen till detta initiativ, vår kollega John Bowis.

Parlamentet förblev enigt och beslutsamt under förhandlingarna med rådet. Vi stödde patienterna, och för första gången kommer det att finnas ett tydligt regelverk i EU för patienter som söker vård i en annan medlemsstat. Vi måste betrakta överenskommelsen som ett litet steg på vägen, men det är ett gott resultat för patienterna i EU, som kommer att stärka sina rättigheter samtidigt som man inriktar sig på deras behov, informationen som är tillgänglig för dem och vårdens kvalitet och säkerhet.

Jag är emellertid säker på att parlamentet hade stött ett mer ambitiöst resultat. Även om jag inser behovet av att medlemsstaterna upprättar förhandstillstånd för att de ska kunna bevara hållbarheten hos deras hälso- och sjukvårdssystem, beklagar jag att de – även det belgiska ordförandeskapet – ibland har satt organisatoriska hänsyn framför patienternas intressen och behov. Vi företräder dock våra medborgare och är ansvariga för att företräda dem här i parlamentet.

Låt mig bara nämna ett exempel: kvalitet och säkerhet. Samtidigt som medlemsstaterna gärna ville ange kvalitets- och säkerhetsriskerna som ett kriterium för förkastandet av förhandstillståndet, har de varit motvilliga att godta – och har motsatt sig – alla system för informationsdelning och uppgradering av kraven inom detta område på EU-nivå.

ALDE-gruppen välkomnar det framtida direktivet, men vi kommer att hålla en sträng linje när det gäller genomförandet och se till att lämplig rapportering och övervakning äger rum för att garantera att direktivet genomförs på ett korrekt sätt och att förhandstillståndet och ersättningsbestämmelserna inte blir ett oberättigat hinder för patienterna.

Låt mig slutligen belysa en av de saker som jag beklagar: bristen på framåtanda i de överenskomna bestämmelserna om samarbete på e-hälsoområdet, som återigen beror på ett starkt motstånd från de medlemsstater som är mest avancerade på detta område. Det ursprungliga förslaget från kommissionen har urvattnats betydligt. Jag vill därför ställa följande fråga till John Dalli: skulle kommissionen kunna tänka sig att utarbeta ett fristående förslag om e-hälsa som främjar samarbetet och möjliggör samverkan när det gäller uppgifter och säkerhet för patienter?

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Många i parlamentet kan säkert komma ihåg att detta var ett väldigt hett ämne under den första behandlingen, och jag tror att vi bara har fått ta del av några av våra meningsskiljaktigheter. Det fanns farhågor om huruvida marknadskrafterna skulle vinna över tjänsterna av allmänt intresse och att de som intresserade sig för patienternas rätt att välja och resa ställdes mot dem som frågade sig vilka patienter som verkligen skulle utnyttja detta val.

Jag anser att vi, när allt kommer omkring, har uppnått en skälig kompromiss. Som man har påpekat har vi redan ett system, enligt samordningen av den sociala tryggheten, som hanterar ärenden som är medicinskt akuta och där patienterna behöver omedelbar vård. Detta direktiv tar i större grad upp marknadssystemet, med val och med medborgarnas möjligheter att välja var de vill ha vård, och sedan få ersättning för sina kostnader. Vi har alltså uppnått tydlighet genom att medlemsstaterna kan använda system som gör det möjligt för dem att se till att behoven tillfredsställs.

Detta direktiv bör också välkomnas eftersom det hanterar rättsliga frågor och rättssäkerhet: vem som bär ansvaret för eftervård, ersättningsfrågan vid eventuella problem och frågor om att se till att förfarandena utförs av kvalificerad vårdpersonal.

När det gäller sällsynta sjukdomar har vi också nått en kompromiss som är bättre än det vi eftersträvade vid första behandlingen.

Som har nämnts kommer detta att fungera bra för många patienter, men vi måste också ta hand om patienterna i våra egna medlemsstater.

  Milan Cabrnoch, för ECR-gruppen. – (CS) Herr talman! Jag vill börja med att tacka båda föredragandena, dvs. Françoise Grossetête och John Bowis. I dag är det exakt två år, sex månader och 16 dagar sedan kommissionen lade fram det efterlängtade förslaget till direktiv om patienternas rättigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård, men direktivets historia går mycket längre tillbaka, till tiden då denna fråga ursprungligen utgjorde en del av tjänstedirektivet. Vi får inte glömma bort att man i det aktuella direktivet bara tar upp patienternas rättigheter och att frågan om den fria rörligheten för hälso- och sjukvårdstjänster i EU fortfarande är olöst. Hälso- och sjukvårdssystemen i medlemsstaterna kanske grundas på samma allmänna principer, men organisationen varierar stort mellan de enskilda medlemsstaterna.

Texten som vi ska rösta om i morgon, som jag stöder, är en stor kompromiss mellan medborgarnas och patienternas rättigheter och medlemsstaternas regeringars intressen. Trots de många eftergifterna och motgångarna står det framlagda förslaget för en liten men viktig framgång. Förslaget till direktiv klargör, låt vara ofullständigt, patienternas rättigheter och ger dem tillgång till information samtidigt som det fullständigt bekräftar - enligt subsidiaritetsprincipen - medlemsstatsregeringarnas exklusiva ansvar för att organisera och finansiera vården, och för vårdens kvalitet, säkerhet och tillgänglighet inom deras territorier, vilket ger dem möjlighet att specificera bestämmelserna enligt vilka en medborgare, i tillämpliga fall, måste få ett godkännande innan denne erhåller vård utomlands.

Jag hoppas att vi också fortsätter att arbeta med direktivet i parlamentet under de kommande åren och att vi förbättrar patienternas rättigheter i EU.

  Kartika Tamara Liotard, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! I morgon är det den stora dagen då hälso- och sjukvården blir en produkt på den inre marknaden. I det nya direktivet behandlas vården som en vara som går att köpa och sälja. De som har mest pengar kommer att bli de första som får tillgång till platserna med det största och billigaste vårdutbudet. Enligt förslaget kommer man emellertid att behålla det befintliga tudelade vårdsystemet. Jag undrar hur många av mina kolleger som kan identifiera sig med det jag säger. Vård är ett grundläggande behov till vilket alla bör ha likvärdig tillgång. De av er som kommer att rösta för förslaget i morgon anser förmodligen att ni slår ett slag för patienterna, men så är sannerligen inte fallet. Jag stöder allt som stärker patienternas rättigheter, men om vi antar detta direktiv kan vi i själva verket förvänta oss åtskilliga problem när det gäller patienternas rättigheter. Jag ske ge er några exempel.

Försäkringsgivarna blir bara glada över att få skicka patienterna utomlands om det finns ett billigare vårdalternativ där. Det kommer att minska vårdutbudet i patienternas hemländer. Behandlingar som inte längre är lönsamma kommer inte längre att erbjudas i de dyraste regionerna. Istället för att ge dem fler rättigheter kommer detta inte att ge patienterna något annat val än att resa utomlands. De måste göra det. Patienter från regioner med billig vård kommer dessutom inte att kunna resa till andra regioner eftersom de inte automatiskt får ersättning för merkostnaderna. Hälsoturism, som är det avsedda målet med detta direktiv, kommer därför bara att begränsas till de rika.

När det gäller regioner där vården är billig och regioner där vårdköerna är korta kommer de till sist att få så många hälsoturister att lokalbefolkningen inte får tillgång till vården. Vi kunde läsa ett exempel på detta i måndagens upplaga av belgiska De Standaard, och jag kan lova er att det kommer fler liknande exempel. Jag anser att alla patienter har rätt till högkvalitativ vård och vård som ges av personal som talar deras språk, nära deras bostad och familj. Nu uppmuntrar EU istället patienterna att söka vård utomlands och sedan låta marknaden göra sitt. De av er som tycker att detta är bra kommer att rösta för i morgon; de av er som instämmer med mig bör definitivt rösta emot.

  Oreste Rossi, för EFD-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Inledningsvis innehöll direktivet en del problematiska saker. Under diskussionerna i utskottet och under trepartsmötet kom vi överens om en text som är allmänt balanserad, och där hänsyn tas till behovet av kvalitet och säkerhet i sjukvården, till de allmänna principerna om kostnadsersättningar, förhandstillstånd, gränsöverskridande samarbete för behandling av sällsynta sjukdomar och elektroniska sjukvårdstjänster.

Vi hade som målsättning att ge alla patienter rätt till gränsöverskridande sjukvård och därmed förhindra medicinsk turism. De kostnader som en sjukvårdsorganisation får för att behandla en medborgare från en annan medlemsstat ska täckas av patientens hemland.

Vi ville också göra det obligatoriskt för medlemsstaterna att garantera en grundläggande nivå av sjukvård, men detta var inte möjligt. Med tanke på de förbättringar som har kunnat göras av texten genom förlikning kommer vi att rösta för den. Detta gäller också den andra text som håller på att diskuteras, gällande det europeiska initiativet om Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar, som är ett inledande steg mot att lägga fram ett lagförslag för att samordna de olika befintliga politiska åtgärderna.

Det gemensamma målet för de båda åtgärderna är att betona behovet av bättre samordning mellan medlemsstaterna, allt i medborgarnas intresse.

  Csanád Szegedi (NI). – (HU) Herr talman, Enikő Győri, mina damer och herrar! Personligen stöder jag betänkandet om tillvaratagandet av patienternas rättigheter i den gränsöverskridande sjukvården. Det finns många exempel på hur ett stort antal patienter söker lämplig sjukvård i andra medlemsstater. Vi känner alla till fallet Kohl i Luxemburg, som är ett tydligt bevis på detta fenomen. Tyvärr är de externa och interna skillnaderna inom EU, och med detta menar jag skillnaderna mellan Väst- och Östeuropa, inte begränsade till ekonomiska skillnader och skillnader i social service. Här finns också en stor klyfta när det gäller sjukvården, och det är Europaparlamentets uppgift att minska dessa skillnader, det vill säga skillnaderna mellan Väst- och Östeuropa, eftersom en enhetlig och hög kvalitetsstandard på sjukvården kan vara ett sätt att minska det antal personer från en medlemsstat som använder sjukvården i en annan medlemsstat. Dessutom är det mycket viktigt att standardisera sjukförsäkringsbolagens roll, eftersom vi då kan se till att det inte finns någon inskränkning av den universella europeiska principen om fri rörlighet.

Vidare anser jag att det är viktigt att samordna rekommendationerna från sjukvårdens yrkeskår för att säkerställa att de olika medlemsstaterna använder samma behandlingar för samma sjukdomar. En god hälsa får inte vara ett privilegium, och samma sjukdomar får inte behandlas olika i Ungern respektive Sverige bara därför att det förra landet ligger i ett Östeuropa där människor lever under mindre fördelaktiga ekonomiska förhållanden medan det senare ligger i ett Västeuropa där människor har det bättre ställt.

  Christofer Fjellner (PPE). - Herr talman! Morgondagens omröstning tror jag är en de viktigaste omröstningarna som jag har varit med om under mina sex år i Europaparlamentet. Inte för att den berör så många, de allra flesta vill ju och har rätt till att få bra vård i tid där de bor. Men för att dem som det berör, för just dem kan det vara så otroligt viktigt. Det kan rent av vara en fråga om liv eller död. Det här handlar dessutom om grundtanken med Europasamarbetet - fri rörlighet. Egentligen är det en skam att vi först nu utsträcker den fria rörligheten till dem som behöver den allra mest, den som är sjuk, den som är patient.

Det här är en kompromiss och jag vet att såväl jag som mina kollegor i EPP gärna hade gått längre i många delar, men vi måste just nu komma ihåg hur det lät för inte så lång tid sedan. Med allt tal om sjukvårdsturism, om hotande kollaps av nationella sjukvårdssystem, krav på förhandsbesked, eller som vi säger på vanlig svenska: att man som patient ska vara tvungen att be om lov innan man utnyttjar de rättigheter som EG-domstolen har gett oss. Så lät det då och med tanke på det är det en enorm framgång att vi överhuvudtaget får ett beslut.

Jag uppfattar inte det här vara ett beslut som vi tar tack vare den svenska eller europeiska vänstern, utan snarare trots den. Jag minns hur det har låtit och hur till exempel de svenska socialdemokraterna lade ned sina röster när vi röstade om det här i förstabehandlingen. Igår hördes krav på att man skulle införa förhandsbesked i Sverige. Jag hoppas att Sverige inte gör det. Vi har klarat oss utan förhandsbesked i många år och då hoppas jag vi slipper det även i framtiden.

Men i morgon är vårt beslut färdigt här i Europaparlamentet, och då är det upp till medlemsstaterna och kommissionen. Genomför det här så att vi stärker patienternas rättigheter istället för att minska dem. Det är min uppmaning till medlemsstaterna. Till kommissionen vill jag säga: Granska medlemsländerna hårt, för vi vet att de kommer att vilja smita undan.

  Gilles Pargneaux (S&D). – (FR) Herr talman, herr Győri, herr kommissionsledamot! Till att börja med vill jag säga att vi är glada över de framsteg som gjorts med det direktiv som vi kommer att anta i morgon. I åratal har det bara varit Europeiska unionens domstol som har löst tvister om gränsöverskridande sjukvård och patienternas rättigheter.

I dag är patientrörlighet inte längre något ovanligt i Europa, utan har blivit en del av vardagen. Gränsöverskridande behandlingar står nu för 1 procent av de totala sjukvårdsutgifterna i Europa.

Dock bör vi inte blanda ihop patientrörligheten med den medicinska turism som har utvecklats under senare år. Den senare håller på att bli organiserad och visar sig dessvärre alltmer lönsam. Hälsan håller gradvis på att förvandlas till en konkurrenspräglad marknad.

En tysk åker till Ungern för tandläkarbehandling, en brittisk medborgare åker – om han har råd – till Frankrike för att få sin operation snabbare. Det finns många exempel på detta. Men vi måste se till att hälsan inte behandlas som en vara, så att vi alla har samma möjligheter. Det är därför vi de senaste tre åren har försvarat principen om medlemsstatens förhandsgodkännande av inskrivning för behandling på eller utanför sjukhus.

Jag skulle vilja ge en eloge för det arbete som utförts av föredragandena – Françoise Grossetête och vår socialdemokratiska föredragande Dagmar Roth-Behrendt, som jag särskilt vill gratulera - och som har möjliggjort betydande framsteg, till exempel när det gäller kostnadsersättningar för vård, skapandet av nationella kontaktpunkter och europeiska referensnätverk, behandling av sällsynta sjukdomar och ett utökat samarbete mellan medlemsstaterna.

Vårt arbete är inte slutfört. Vi måste gå vidare och bortom de framsteg som har gjorts för att få bort de skillnader vi fortfarande har i Europa, och jag vet att vi tillsammans kan se till att europeiska patienter och medborgare får en enhetlig behandling.

  Corinne Lepage (ALDE). – (FR) Herr talman, Enikő Győri, herr kommissionsledamot! Det bästa med den här överenskommelsen är att den ger lite bättre juridisk tydlighet, som mina parlamentskolleger har sagt. Hittills har domstolen haft ansvar för dessa frågor, och detta har varit orsaken till den juridiska oklarhet som vi nu undanröjer, och jag tycker att vi ska vara mycket tacksamma mot föredraganden Françoise Grossetête samt mot skuggföredragandena och även mot John Dalli för deras arbete. Genom denna lagstiftning förbättras patientinformationen, vårdkvaliteten och rutinerna för hantering av kostnader och kostnadsersättningar.

Jag är också nöjd med systemet med förhandstillstånd för dyrare behandlingar, inklusive sjukhusbehandling, specialistbehandling och behandlingar som är särskilt riskfyllda för patienterna. Syftet är naturligtvis inte att hindra patienter från att få vård utomlands, utan att förhindra medicinsk turism och undvika risker för de sociala trygghetssystemen.

Dock har jag blandade känslor inför förutsättningarna för att tillämpa denna procedur, vilka skulle kunna innebära risker för ojämlik behandling av patienter från medlemsstaterna.

Vad betyder för det första ”rimlig tid”? Vi måste se till att termen ”rimlig” inte åsidosätter patienternas behov.

Vi måste också se till att medlemsstaterna skapar ekonomiska procedurer för att säkerställa att patienterna, särskilt de ekonomiskt svagaste, inte måste betala för mycket. Det skulle inte vara acceptabelt om patienternas rättigheter försvagades på grund av administrativa svårigheter.

Slutligen skulle medlemsstaternas olika beslut om ersättning för sjukvårdskostnader också kunna leda till ojämlikheter mellan patienter om det å ena sidan finns en lägsta ersättning och å den andra någonting annat.

Det var dessa synpunkter jag ville lägga fram.

  Claude Turmes (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar, herr Bowis! Detta direktiv ger klara och tydliga rättigheter. Om jag vill resa utomlands kommer situationen att vara tydlig och besluten kommer inte längre att vara godtyckliga, vilket var fallet i vissa länder. Dessutom kommer det att finnas bättre information om jag väljer att åka till ett annat land. Direktivet måste dock tillämpas av de nationella regeringarna. Det som direktivet har förhindrat är något som vissa ledamöter i kommissionen och kanske här i parlamentet har drömt om, och det är öppnandet av gränserna för att förbättra de nationella sjukvårdssystemen. Jag är stolt över det faktum att vi tillsammans med de två föredragandena, även Françoise Grossetête, har lyckats upprätthålla en balans. Vi har visat vårt motstånd mot sjukvårdsturismen och vårt stöd för att se till att de nationella systemen inte urholkas. Direktivet kommer inte att lösa problemet med skillnader i sjukvårdskvalitet. Detta kan bara åstadkommas genom tillräcklig finansiering i varje medlemsstat.

Till John Dalli och kommissionen vill jag säga att jag skulle vara glad, nu när vi har det här direktivet, om ni kunde göra en närmare granskning av regleringen av den sociala tryggheten, som är det system som allt annat är grundat på, och där det är tydligt vem som får betalt och där allt är välorganiserat. Ni bör sätta större press på medlemsstaterna för att se till att denna förordning tillämpas mer effektivt, i stället för att lägga fram nya idéer om avreglering och konkurrens.

  Kay Swinburne (ECR). – (EN) Herr talman! I det här direktivet har konkreta åtgärder vidtagits för att stärka patienternas rätt att använda sjukvårdstjänster inom EU. Jag har varit intresserad av det här direktivet eftersom tillämpningen särskilt kommer att påverka min valkrets Wales, där hanteringen och tillhandahållandet av sjukvårdstjänster trots den brittiska regeringens förhandlingar med EU om sjukvårdsfrågor är en delegerad tjänst som tillhandahålls av den walesiska regeringsförsamlingen.

Mina inledande farhågor om den möjliga påverkan på det walesiska sjukvårdssystemet i fråga om kostnadsersättningar och förhandstillstånd har inte besannats, eftersom en viss flexibilitet har byggts in i dessa förslag. Möjligheten för medlemsstater och samverkansregioner att besluta om berättigande behandlingar med förhandstillstånd och angivelsen av ett tak för kostnadsersättningar kommer att bidra till att minska farhågorna för de redan överbelastade sjukvårdssystemen.

Som ett resultat av det arbete som utförts av mina tidigare och nuvarande kolleger här i parlamentet, särskilt John Bowis, kan vi känna oss nöjda med att ha tagit ett steg framåt för att skapa större tydlighet för patienter, större frihet i valet av sjukvårdsbehandling och ett utökat samarbete mellan de olika sjukvårdssystemen inom EU. Detta bör leda till en standardhöjning inom hela EU, genom patienternas val.

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Syftet med detta direktiv har varit tydligt från första början: Att inkludera sjukvårdstjänster i målet att liberalisera tjänster och därmed tillgodose ekonomiska och finansiella gruppers intressen genom att utöka deras affärsområden på hälsovårdsområdet i alla EU-länder, och genom att behandla sjukvården som blott en vara och dess användare som blott konsumenter.

Detta förslag kommer att öka ojämlikheten mellan européerna, och kommer att vara till skada för dem som inte har resurser att köpa privata sjukvårdstjänster i andra EU-medlemsstater. Också med de ändringar som har gjorts i förslaget skulle ett godkännande av det, och de mycket höga kostnader det skulle kunna innebära, få allvarliga konsekvenser för vissa länder, inte minst för Portugal och dess nationella sjukvårdssystem.

I praktiken är samma europeiska union som inför stränga restriktioner för nationella budgetar när det handlar om finansieringen av offentliga tjänster, till exempel sjukvården, inte bekymrad över att överbelasta dessa budgetar när det handlar om att tillföra allmänna medel till privata ekonomiska och finansiella grupper som är verksamma inom sjukvården, eller om att uppmuntra medicinsk turism.

Faktum är att man i sin iver att främja näringslivet har underlåtit att i detta förslag skapa lämpliga skyddsmekanismer i fråga om användarens säkerhet och sjukvårdens kvalitet, särskilt när det gäller sjukvård som inte utförs på sjukhus. I motsats till vad vissa har sagt ger systemet med förhandsgodkännande inte ett tillräckligt skydd i dessa fall. Därför måste även dessa intentioner hejdas, på ett liknande sätt som 2007, då sjukvårdstjänster ströks från det ökända Bolkesteindirektivet.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att uttrycka en viss besvikelse över rådets ståndpunkt gällande direktivet om patienternas rättigheter i den gränsöverskridande sjukvården, eftersom rådet inte har kunnat anta många av de goda ändringsförslagen från Europaparlamentet i första behandlingen.

Europaparlamentet skapade nämligen i första behandlingen en bra grund för en korrekt tillämpning av reglerna för gränsöverskridande sjukvårdstjänster i medlemsstaterna, på ett sådant sätt att patienterna då det var berättigat och i överensstämmelse med gällande regler och utan att domstolarna belastades kunde få den poliklinik- eller sjukhusvård de behövde i en annan medlemsstat.

Det är därför bra att man vid förberedandet av betänkandet i utskottet inför andra behandlingen kunde fortsätta med den ursprungliga filosofi som var ett uttryck för parlamentets ståndpunkt från första behandlingen, och med utgångspunkt i den nuvarande oklara situationen för gränsöverskridande sjukvård komma fram till en värdig lösning på problemet.

Kompromisstexten, som har stöd i domstolens rättspraxis och har lagts fram för dagens debatt, ger våra medborgare nya möjligheter och en ny kvalitet i sjukvården, och därför måste vi enligt min mening sträva efter att detta direktiv tillämpas i vardagslivet så snart som möjligt.

  Licia Ronzulli (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Efter en rättslig process som har pågått i åratal kommer vi i morgon äntligen att rösta om det betänkande som kommer att ge de europeiska medborgare som varje år tvingas åka utomlands för att få lämplig sjukvård en god rättslig grund.

Detta kommer att göra det möjligt för alla patienter, inte bara de mest välinformerade eller de rikaste, att utnyttja rättigheter som redan har fastslagits under en följd av år i domslut i Europeiska unionens domstol. När nationella kontaktpunkter öppnas blir ett gränsöverskridande uppsökande av sjukvård inte längre en chansning där patienter redan försvagade av sjukdom hittills tyvärr bara alltför ofta har varit tvungna att handskas med byråkratiska, språkliga och ekonomiska problem.

När det gäller sjukhusvård kan medlemsstaten be patienter som beslutar sig för att söka vård utomlands om förhandsgodkännande, och detta är naturligtvis nödvändigt för att skydda stabiliteten i dess sjukvårdssystem. Mer kunde kanske ha gjorts på vissa punkter för att skydda patienterna, till exempel när det gäller systemet för förhandsanmälan, som kommer att göra det möjligt för medlemsstaterna att täcka sjukvårdskostnader i förskott, men bara på frivillig grund.

Till sist skulle jag vilja betona den entusiasm jag känner över att delta i en debatt som har genomförts på en verkligt bred front och med bara en gemensam nämnare – den prioriterade frågan att få slut på prövningarna för tusentals patienter i hela Europa, och stunden för detta verkar nu äntligen ha kommit.

  Karin Kadenbach (S&D). – (DE) Herr talman, herr Győri, herr Dalli! Som jag ser det är det politikens uppgift att bidra till att värna om och förbättra våra medborgares livskvalitet. Detta är just nu ingen enkel uppgift på sjukvårdsområdet. Det är främst nationalstaternas ansvar att garantera sjukvården och tillgången till den bästa medicinska behandlingen, oberoende av patienternas inkomster och av vilka regioner de bor i.

Men även i de bästa sjukvårdssystem finns det fall där patienter behöver eller vill ha hjälp, stöd och medicinsk behandling från ett annat land. Detta direktiv fastställer den rättsliga grunden och garanterar att patienterna kan få tillgång till dessa tjänster utan onödig byråkrati, utan rättslig osäkerhet och utan att behöva göra stora förskottsbetalningar.

Efter den långa förhandlingsprocessen ser jag detta direktiv som en verklig framgång, även om det kommer att innebära ett stort åtagande för sjukvårdssystemen i de enskilda staterna och för försäkringsbolagen att tillämpa det. Jag hoppas verkligen att ni kommer att fortsätta att utöva påtryckningar när det gäller detta, för även de bästa direktiv kan bara vara effektiva om de tillämpas korrekt. Jag uppmanar er också att fortsätta försöka utöka de förebyggande åtgärderna och tillhandahållandet av sjukvårdstjänster. Jag tror att vi alla vill att Europas medborgare ska förbli friska så länge som möjligt och ha bästa möjliga tillgång till högkvalitativ sjukvårdsbehandling till lägsta möjliga kostnad.

  Frédérique Ries (ALDE). – (FR) Herr talman, herr Győri, herr kommissionsledamot! Också jag skulle vilja tacka och gratulera vår föredragande Françoise Grossetête, som har gjort ett utmärkt jobb med att ta över stafettpinnen efter vår tidigare parlamentskollega John Bowis. Med alla gratulationer han får känns det lite som om vi firade John Bowis i dag!

Jag tycker det är viktigt att betona den viktiga roll som spelats av det belgiska ordförandeskapet, som gjorde det som behövdes för att det skulle gå att nå fram till denna svåra kompromiss med parlamentet, och särskilt med vissa medlemsstater, som intog en – jag vet inte hur jag ska säga det – motspänstig hållning i vissa fall.

Detta direktiv om gränsöverskridande sjukvård är mycket viktigt trots att det bara gäller 1 procent av de nationella sjukvårdsbudgetarna, eftersom det vi ska fokusera på, bortsett från siffrorna, är styrkan i det symboliska, och det är den legitima rätten för varje europeisk medborgare att få behandling utomlands och få ersättning för den behandling som mottagits med all korrekt information.

Det var också viktigt att skapa tydliga skyddsåtgärder för att förhindra alla former av medicinsk turism, men också att skapa tillräcklig flexibilitet i texten för att uppmuntra diagnoser och behandling på båda sidor om en gräns. Jag tänker särskilt på vissa slags sjukdomar, till exempel sällsynta sjukdomar.

Jag ska avsluta med att säga att detta är ett mycket viktigt första steg, men att vi kommer att behöva fortsätta med ytterligare åtgärder för att gå vidare framåt med det hälsans Europa som vi alla sätter så högt.

  Tadeusz Cymański (ECR). – (PL) Herr talman! Det finns inga idealiska lagar. Alla har de nackdelar och fördelar, men detta direktiv skapar definitivt mer hopp än farhågor. Europa är och förblir trots de snabba förändringar som sker en kontinent av stora skillnader och till och med kontraster. Detta gäller både nivå och skala i sjukvården, och det är uppenbart att fler farhågor uttrycks av de fattigare länderna, som befinner sig i en omvandlingsprocess och försöker komma ifatt de rikare länderna. Nivåerna av finansiering och avsättningar för sjukvårdsbehov i länder som genomgår omvandlingen är dock mycket, mycket lägre.

Direktivet innebär därför en enorm möjlighet och en källa till hopp för alla patienter i de länder jag talar om. Regeringarna står inför en stor utmaning, men faktum är att detta direktiv paradoxalt nog kommer att framtvinga många reformer och fästa uppmärksamheten vid vidden av sjukvårdens underfinansiering, för underfinansieringen är inte bara ett resultat av dessa länders begränsade finansiella förmåga, utan beror också på misstag i den nuvarande politiken och på att man underskattar den enorma betydelse som hälsan har för Europas medborgare.

Jag tackar för uppmärksamheten och vädjar om stöd för detta direktiv, oavsett den slutliga utformningen av det som kallas skyddsklausulen. Skyddsklausulen är ett uttryck för kompromissen, och ”kompromiss” är ett ord vi välkomnar.

  Sabine Wils (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Förslaget till direktiv om patientrörlighet skulle snabbt kunna leda till att sjukvården inom EU reducerades till minsta gemensamma nämnarens nivå, genom en tjänstebaserad hållning. Min grupp är starkt emot att betalningsförmåga blir ett villkor för tillhandahållandet av sjukvård och att patienterna förvandlas till kunder.

Det föreslagna direktivet kommer att göra det möjligt för sjukförsäkringsföretagen att skicka patienter utomlands för billigare behandling. Detta kommer att leda till stor konkurrens och prispress inom sjukvårdssektorn. Om en viss behandling kan fås billigare några hundra kilometer bort och om patienten skickas dit av sina försäkringsbolag kommer det att leda till att den aktuella behandlingen inte längre finns tillgänglig lokalt. Därför kommer sjukvårdssektorn helt enkelt att följa den nyliberala marknadslogiken i stället för att prioritera patienternas välfärd.

Jag skulle vilja fråga er, mina damer och herrar, om ni vill se en sjukvårdsturism i denna känsliga sektor. Jag är för att patienter får sjukvård i närheten av sin bostadsort. Detta är ett offentligt uppdrag som är en del av de tjänster i allmänhetens intresse som måste tillhandahållas till alla i deras lokalområde.

  Anna Rosbach (EFD). – (DA) Herr talman! Ingen som är sjuk vill åka till ett annat land om behandlingen är lika bra i hemlandet. Mot bakgrund av detta är det här förslaget det bästa vi kan åstadkomma. Vi säkerställer att finansieringsmodellen ändras och att de nationella sjukvårdssystemen inte urholkas, samtidigt som vi ser till att patienter får bättre möjligheter att få behandling i andra EU-länder.

Patienter kan enklare söka behandling i ett annat land om exempelvis de expertkunskaper och den behandling som erbjuds inte finns i deras hemland. Detta är viktigt när det gäller mycket sällsynta sjukdomar som kräver mycket specialiserad kunskap. Om vi kan koncentrera behandlingen av dessa sällsynta sjukdomar till några få platser inom EU blir patienternas möjligheter till tillfrisknande mycket större, eftersom läkare som ofta använder sina specialistkunskaper är bättre på att nå goda resultat. Detta ska dock inte leda till att medlemsstaterna bantar ned sina sjukvårdssystem - något som också står i texten. Tack, herr talman, och jag skulle också vilja tacka kommissionsledamot John Dalli och föredraganden. Tack för ert utmärkta arbete.

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE). – (PL) Herr talman! Först av allt vill jag gratulera föredraganden Françoise Grossetête, som har haft ett mycket svårt arbete. Det var ingen enkel uppgift, med tanke på de olika ståndpunkterna i EU:s medlemsstater och med tanke på de olikartade sjukvårdssystemen i de olika länderna. För att det skulle gå att nå fram till en kompromiss mellan förväntningar och möjligheter behövdes inte bara förhandlingsskicklighet utan framför allt ämneskunskaper. Vi vet alla att åtgärderna i direktivet om patienternas rättigheter i den gränsöverskridande sjukvården – och föredraganden har talat om dessa åtgärder mycket ingående – är de som önskas av Europeiska unionens invånare, särskilt i länder där tillgången till specialister och moderna behandlingsmetoder är begränsad.

Det är viktigt att det under arbetet med texten i direktivet, och tack vare de kompromisser som uppnåddes, gick att ändra attityderna hos medlemsstater som först blockerade dess bestämmelser. De viktigaste punkterna i direktivet är tillgänglighet, enkelhet och säkerhet i sjukvården, och dessutom patientens rätt att utnyttja sjukvårdstjänster i en annan medlemsstat och att få ersättning för angivna kostnader. Direktivet är baserat på patienternas behov och inte på ekonomiska resurser.

Jag skulle vilja påpeka att bestämmelserna i direktivet inte bara kommer att innebära en förbättring av patienters hälsa, för jag tror också att det kommer att ligga till grund för en förbättring av sjukvårdssystemen i vissa EU-länder. Det bör betonas att direktivet är ett första och grundläggande steg mot patientrörlighet, mot en förstärkning av patienternas rättigheter och mot att utjämna olikheter i tjänstenivåerna mellan olika medlemsstater.

  Andres Perello Rodriguez (S&D). – (ES) Herr talman! Jag tycker det är på sin plats att gratulera föredragandena, särskilt Françoise Grossetête och Dagmar Roth-Behrendt, från min egen grupp, till det arbete de har utfört för att förvandla en förlegad lagstiftning till något användbart, för detta har gjort det möjligt att etablera rätten till folkhälsan som en rättslig grund och har skapat en ny inriktning som gör att vi kan lägga grunden till att garantera medborgarna den säkerhet och kvalitet som de alltid väljer. Vad som är ännu viktigare är att deras arbete också har inneburit att de olika rollerna för de ursprungsmedlemsstater som måste betala och för dem där behandlingen mottas kan regleras tydligt.

Jag anser dock inte att vi ska nöja oss med detta, utan snarare att det bör bli början på ett mycket större steg framåt, så att, som Dagmar Roth-Behrendt sade, detta direktiv bara blir en formalitet eftersom den nivå av likvärdighet som uppnås i alla medlemsstater betyder att det inte blir nödvändigt att varje medborgare skickas tillbaka till sitt land.

Det vi måste uppnå i kampen för detta är en lagstiftning som garanterar medborgarna rättigheter i fråga om den vård de bör få – förmåner och trygghet – i stället för bara den rätt de redan har till fri rörlighet mellan medlemsstaterna. Det är kvalitet som skapar gemenskapen, annars kommer vi att ta mycket små steg.

  Miroslav Ouzký (ECR). – (CS) Herr talman! De av oss som har varit med länge i Europaparlamentet kommer säkert ihåg hur denna standard kom till. Bakgrunden är nästan skrattretande. Först kom Evelyne Gebhardts betänkande, som var tänkt att möjliggöra en fri rörlighet för tjänster inom EU. Vi skilde av en del av betänkandet och bestämde oss för att det behövdes en särskild standard för sjukvårdstjänster. När kommissionen till slut lade fram direktivet togs den fria rörligheten för sjukvårdstjänster gradvis bort, så att vi hade kvar den del som beskriver rätten för patienter att röra sig fritt inom Europeiska unionen när de söker efter sjukvårdstjänster.

Det jag vill peka på med detta är att vi i vår strävan efter europeiska lösningar ofta sysselsätter oss mer med dessa beteckningar och symboler än med att förverkliga de konkreta friheter som gemenskapen är tänkt att vara baserad på. Direktivet har lett till stor oro bland enskilda medlemsstater för överutnyttjande och havererande nationella budgetar.

Jag skulle vilja avsluta med att säga att detta inte är riktigt vad vi ville ha, men det är rätt sak att göra och absolut ett steg i rätt riktning. Jag vill gratulera föredragandena och tacka dem för deras arbete.

  Horst Schnellhardt (PPE). – (DE) Herr talman! Jag välkomnar verkligen det faktum att detta direktiv äntligen träder i kraft. Jag skulle vilja påminna parlamentet om att det vid ett tillfälle verkade som om hela lagstiftningsprocessen skulle misslyckas. Jag anser att det är tack vare skickligheten hos föredraganden och förhandlingsgruppen samt naturligtvis hos det belgiska ordförandeskapet som vi har ett resultat som vi kan vara mycket nöjda med. Jag är särskilt nöjd med att medlemsstaternas rätt att införa restriktioner för behandling i ett annat land har definierats tydligare. Så var det inte i det förslag som lades fram av medlemsstaterna. Jag tror att vi nu har ett beslut som kommer att göra det möjligt att spåra och verifiera processen för att underkänna en begäran om behandling. Detta är ett viktigt steg framåt.

Vilka är det då vi hjälper? Jag tror att vi hjälper de 60 000 personer som står på väntelistor för organtransplantationer. Vi har naturligtvis redan antagit direktivet om organtransplantationer, men detta är en ytterligare åtgärd som kommer att minska väntetiderna. Vi hjälper också de miljontals människor som lider av någon av de 30 000 sällsynta sjukdomarna. De kommer att kunna få mer specialiserad och högkvalitativ behandling om de åker till ett annat land.

Jag tror dock inte att detta direktiv kommer att leda till att det växer fram en sjukvårdsturism i Europa. Jag tror att de farhågor som har uttryckts av ledamöter på vänsterkanten här i parlamentet är totalt ogrundade. Detta är inget vi behöver oroa oss för.

  Edite Estrela (S&D). – (PT) Herr talman! Denna text är ett resultat av omfattande arbete och förhandlingar, så jag vill tacka John Bowis, Françoise Grossetête och Dagmar Roth-Behrendt. De framsteg som gjorts måste absolut berömmas, eftersom denna nya version ger bättre garantier för säkerheten och tjänsternas kvalitet. Men även om formuleringarna i artiklarna 7 och 8 har förbättrats anser jag att mer hade kunnat göras för att åstadkomma större jämlikhet.

Majoriteten av patienterna, särskilt de i svagare socioekonomiska grupper, vill inte få behandling utomlands på grund av språkbarriären och bristen på familjestöd. Européer med högre inkomst möter inga sådana hinder. I länder med sjukvårdssystem som är allmänna och i stort sett gratis befarar jag därför att den nya lagstiftningen skulle kunna fungera som en drivkraft att minska investeringarna i nationella system och skulle kunna bidra till uppkomsten av en sjukvårdsmarknad för de rika. Jag hoppas dock att tillämpningen av detta direktiv kommer att bidra till att minska ojämlikheten i sjukvården.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Herr talman! I likhet med andra välkomnar jag denna debatt och detta direktiv och tackar vår föredragande.

Jag är kanske lite mer avvaktande inför det än vissa andra ledamöter är. Jag tycker att det skulle vara fel om det budskap som förmedlades av parlamentet blev att allt nu är som det ska med den gränsöverskridande sjukvården. Vi har fortfarande mycket att debattera och åtgärda för att få detta att fungera. Får jag bara citera - och jag hoppas att jag gör det rätt - kommissionsledamotens egna ord? Han sade att det var ”uppenbart att alla medlemsstater har en plikt att investera där hemma, att ge sina medborgare den sjukvård de behöver”. Jag ser att han nickar sitt bifall, så jag har citerat korrekt.

Det är bra att vi kan tala om detta för medlemsstater som inte gör detta och för medlemsstater som har långa väntelistor. Mitt eget hemland Irland är en av dessa. Sanningen är att människor skulle föredra att få behandling nära bostadsorten. Det är därför vi har ständiga protester – och mycket berättigade sådana – i Irland mot stängningen av lokala sjukhus och mottagningar. Detta direktiv kanske ändå skulle kunna fungera om det tvingar medlemsstaterna och deras sjukvårdsproducenter att se över sina egna tjänster och förbättra sjukvården för dem som behöver den. De kommer ändå att bli tvungna att betala för detta om våra medborgare utövar sina rättigheter enligt detta direktiv.

För att sammanfatta har människor redan rätt att resa för att få gränsöverskridande sjukvård enligt förordning nr 883/2004, men de vet inte om det. Om de gjorde det skulle vi se många fler patienter resa över gränserna för att få behandling. Låt oss alltså informera våra medborgare om det de har rätt till, och låt oss hoppas att vi inte behöver resa över gränserna, men att vi, om vi gör det, kan göra det fritt och få den behandling vi behöver.

  Edit Herczog (S&D). – (HU) Herr talman! Jag välkomnar den första debatten under det ungerska ordförandeskapet. Först skulle jag vilja säga att det var bra och relevant att diskutera denna fråga oberoende av tjänstedirektivet, eftersom frågan om gränsöverskridande sjukvård på många sätt är unik. Jag skulle vilja gratulera föredragandena och skuggföredragandena och dessutom John på läktaren. Det är dock extremt viktigt att inte ifrågasätta medlemsstaternas åtagande att tillhandahålla primärvård. Medlemsstaterna är ansvariga för att tillhandahålla vård för sina egna medborgare. Det är mycket viktigt att slå fast att detta direktiv inte är något privilegium för de rika, utan ett verktyg för att ge patienter med sällsynta sjukdomar bättre vård. Vi lät detta mål vara vägledande för vårt arbete. Det är också mycket viktigt att direktivet kommer att göra det möjligt för oss att bättre utnyttja naturtillgångar. Jag syftar exempelvis på Ungerns kurorter, som kan bota vissa sjukdomar mycket effektivare men som inte kan flyttas. Av uppenbara skäl måste patienterna därmed komma till oss. Det är mycket viktigt att fortsätta på den inslagna vägen, så att de friska, de sjuka, de europeiska medborgarna kan känna att Europeiska unionen är till för deras skull.

  David Casa (PPE). – (MT) Herr talman! Många av oss bryr oss inte så mycket om vår hälsa så länge vi är friska och inte behöver medicinsk omvårdnad. Men när vår hälsa försämras förstår vi direkt hur viktig den är för oss och hur viktigt det är att ha en ändamålsenlig sjukvårdsapparat, en som inte bara är bra utan också effektiv.

EU:s medborgare kan få medicinsk behandling i de olika medlemsstaterna när de inte kan botas i sitt eget land. Vi måste komma ihåg att detta bara ska vara en sista utväg och att det inte ska uppmuntras, eftersom det är det dyraste alternativet och dessutom opraktiskt. Vi bör bara använda detta alternativ när alla andra möjligheter är uttömda. Men när de är det måste vi se till att byråkratin blir minimal och att vi förbättrar kvaliteten i tillgänglighet och trygghet.

Medlemsstaterna måste också få de nödvändiga verktygen för att skydda sina sjukvårdssystem och hantera det extra inflöde av patienter som kan komma från andra länder. Därför skulle det vara idealiskt om medlemsstaterna kunde garanteras att få tillstånd i förväg. Vad som är uppenbart när det gäller detta är att de nu gällande reglerna inte är lämpliga – tvärtom är de otydliga och inkonsekventa. Dock måste vi, som vi såg i fallet organdonationer, försöka komma på lösningar som gör att Europa kan göra framsteg på detta område och erbjuda bästa möjliga sjukvård till sina medborgare.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Herr talman! Det är med enorm lättnad jag konstaterar att parlamentet till slut har nått fram till en politisk överenskommelse om patienters rätt till gränsöverskridande sjukvårdstjänster enligt villkor som i åratal har bevakats endast av Europeiska unionens domstol på grundval av rättsliga förfaranden. Jag är glad över att man i dagens kompromiss formulerar just det slags betalningsvillkor som vissa av oss förespråkade för tjänstedirektivet för sju år sedan. Jag skulle vilja tacka mina kolleger Françoise Grossetête och John Bowis, som jag vill ge en eloge för skapandet av denna överenskommelse som nu kan accepteras, och också för utarbetandet av viktiga garantier för utövandet av denna rättighet. Jag tror att rätten till rörlighet kommer att göra behandlingen av allvarliga sjukdomar tillgänglig för alla européer, och i slutändan kommer att leda till kortare väntetider för operationer inom hela EU. Ett av mina livslånga personliga mål på sjukvårdsområdet har därmed uppnåtts. Jag vill tillägga att en mängd problem fortfarande återstår för oss, till exempel hanteringen av sjukvårdstjänster på Internet, sjukvårdspersonalens rörlighet och så vidare.

  Theodor Dumitru Stolojan (PPE) . – (RO) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Enikő Győri till det uppdrag hon för närvarande har, och jag tillönskar henne och det ungerska ordförandeskapet all framgång. Jag vill gratulera alla som har bidragit till det förslag till betänkande som vi debatterar i dag.

Som ni förmodligen känner till är Rumänien ett av de länder som har haft invändningar mot en följd av kompromisser som har uppnåtts i rådet. Dessa invändningar innebär inget motstånd från Rumänien mot gränsöverskridande sjukvård. De var ett uttryck för den rumänska regeringens oro för den ekonomiska stabiliteten i den gränsöverskridande sjukvården och de proportioner den kan få, därför att vissa medlemsstater som ni vet har en mycket liten nationalinkomst.

Å andra sidan är investeringar ett sätt att minska denna risk. Samtidigt anser jag att dock att reformerna av medlemsstaternas sjukvårdssystem är av avgörande betydelse. När det gäller detta tror jag att kommissionen bör delta mer i arbetet med dessa reformer av sjukvårdssystemen.

  Christa Klaß (PPE). – (DE) Herr talman! Patientrörligheten innebär ett stort steg mot ett medborgarnas Europa, och detta direktiv är tydligt strukturerat. Det har inte bara en far, John Bowis, utan också en mor, Françoise Grossetête. Jag vill tacka dem så mycket för deras arbete.

Vi har länge diskuterat vilken väg som är lämpligast att ta, och vi vet nu att vi ännu inte är i snabbfilen. Men vi har en stabil och välutformad grund att bygga vidare på. Situationen är komplicerad. Vi har 27 medlemsstater som alla befinner sig vid olika utgångspunkter, både när det gäller sjukvårdens struktur och försäkringssystemen. Förhandstillstånd för en sjukhusvistelse i en annan medlemsstat och erkännandet av de etiska och moraliska principerna för varje lands sjukvårdslagstiftning är det rätta tillvägagångssättet. Detta innebär dels att stöd kan ges till försäkringsbolagen och att det nationella ansvarstagandet kan uppmuntras, dels att alla medborgare får tillgång till de tjänster som erbjuds av andra medlemsstater.

Detta är ett stort steg framåt, särskilt när det gäller sällsynta sjukdomar. Varje medlemsstat har sin egen nivå av resurser. Nu kan de dock alla dra nytta av forskningsresultat och av strukturer som finns på annan ort. Dessutom får specialister möjlighet att utveckla sina kunskaper, genom den ökande efterfrågan som uppstår då fler människor får tillgång till tjänster. För människorna i min region, som ligger nära gränsen mot Luxemburg, Belgien och Frankrike, är den gränsöverskridande tillgången till sjukvårdstjänster en stor fördel som kommer att berika deras vardagsliv.

  José Manuel Fernandes (PPE). – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! De rättigheter som ges genom detta direktiv – rättigheter som faktiskt redan hade erkänts av Europeiska unionens domstol – gör det möjligt för alla patienter inom gemenskapen att få tillgång till sjukvård.

Detta förslag förtydligar och underlättar tillgången till gränsöverskridande sjukvård samt den anslutna medlemsstatens rätt till ersättning. Det är ett steg framåt i processen för europeisk integrering, i förstärkandet av solidariteten och för ett medborgarnas Europa.

Vi kommer att få kortare köer, förbättrad kvalitet i sjukvården, konkurrens och en drivkraft för vetenskaplig forskning. Sällsynta sjukdomar är en prioritet, och nu kan diagnos ställas och behandling genomföras i den bäst lämpade medlemsstaten. Detta direktiv är till för alla européer som behöver sjukvård.

Den portugisiska hälsovårdsministern har därför helt fel när hon säger att den här möjligheten är till för välutbildade personer med större ekonomiska resurser: Detta är situationen som den är nu, utan direktivet. Portugal har en utmärkt sjukvård och utmärkta sjukvårdsanställda, och kan inte bli kvar i marginalen av detta viktiga projekt. Landet måste dra nytta av detta direktiv för att modernisera ännu mer och konkurrera genom att kunna tillhandahålla tjänster på detta område till alla européer som behöver dem.

Mina gratulationer till den fantastiska föredraganden som har gjort ett utmärkt jobb: Françoise Grossetête.

  Talmannen. – Vi ska nu inleda ögonkontaktsförfarandet. 17 personer har bett att få ordet. Med tanke på hur viktig denna fråga är tänker jag låta alla tala, men ni får inte tala längre än en minut; efter denna tid kommer mikrofonen att stängas av.

Jag skulle bara vilja säga följande till dem som ligger bakom denna åtgärd, till John Bowis på åhörarläktaren och till Françoise Grossetête, den aktuella föredraganden, och till alla skuggföredragande: Patientinflytandet har talat och Europaparlamentet har lyssnat. Tack så mycket allihopa.

  Csaba Sógor (PPE). – (HU) Herr talman! Det jag välkomnar med det här direktivet är den tydligare definitionen av patienternas rättigheter, slutet på de ändlösa köerna och den föreslagna lösningen på problemet med att det inte finns några experter tillgängliga i det egna landet. Jag är säker på att vi alla förstår och inser svårigheterna för sjukvårdssystemen i nya medlemsstater med små ekonomiska resurser, eftersom vi också måste räkna med risken för att kvalificerade yrkesverksamma personer utvandrar.

Om vi röstar ja kommer vi att kräva ytterligare en enorm kraftansträngning av sjukvårdssystemen i medlemsstater med mer blygsamma resurser, men om vi röstar nej så kommer vi indirekt att se till att patienträttigheterna i just dessa länder förblir begränsade. Jag är övertygad om att vi kommer att kunna hitta möjligheter att kompensera sjukvårdssystem med små resurser i vissa medlemsstater. Exempelvis skulle mitt land, Ungern, kunna erbjuda konkurrenskraftiga tjänster på områdena balneologi, fysioterapi och tandvård.

  Richard Howitt (S&D). – (EN) Herr talman! Jag är allvarligt bekymrad över att vårt ändringsförslag om att ålägga medicinska tillsynsmyndigheter i ett land att meddela motsvarande myndigheter inom EU när en person som är yrkesverksam inom vården är föremål för disciplinåtgärder eller åtal inte godkändes i utskottet och inte kommer att finnas med i den slutliga omröstningen om denna nya EU-lag om gränsöverskridande sjukvård.

Låt mig berätta om fallet med den tyske läkaren Daniel Ubani, som berövade min Cambridgeshireväljare David Gray livet genom att ge honom en tio gånger för hög dos av ett smärtstillande medel. Han förlorade sin legitimation i Storbritannien men fortsätter ändå i dag att praktisera i Tyskland.

Vidare har vi fallet med dr Marcos Ariel Hourmann, som har dömts för dråp efter att avsiktligt ha gett en dödlig injektion i Spanien men ändå arbetar på akutmottagningen på West Suffolk-sjukhuset, även detta i min valkrets, trots en tydlig förfrågan till Spanien om hans lämplighet att praktisera.

Dessa exempel visar att det finns ett mycket stort kryphål i den europeiska lagstiftningen som gör det möjligt för sjukvårdsverksamma som konstaterats vara olämpliga att praktisera i ett av våra länder att arbeta och utsätta patienterna för risker i ett annat. Jag skulle vilja be kommissionsledamoten att förklara varför.

  Krisztina Morvai (NI). – (HU) Herr talman! Jag skulle vilja be företrädarna för det ungerska ordförandeskapet, liksom rådet, att använda detta halvår, denna sexmånadersperiod för det ungerska ordförandeskapet, till att behandla de unika problemen för de nya medlemsstaterna, för tidigare kommunistländer som Ungern, i dessa debatter. När vi till exempel talar om att införa ett pseudostandardiserat gränsöverskridande sjukvårdssystem för hela Europa får vi inte glömma att ta hänsyn till att exempelvis behöriga och välutbildade sjuksköterskor i Ungern arbetar för månadslöner på runt 250 euro och läkare för 500 eller 600 euro. Ser inte Europeiska unionen det som extremt oetiskt, omoraliskt och oacceptabelt att hylla något slags standardiserat europeiskt sjukvårdssystem utan att fästa avseende vid löner …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Herr talman! Vi håller på att ta ett viktigt steg framåt i patienternas intresse. Många har talat om detta här i dag. Men det som ändå framstod tydligast för mig var att det ännu en gång också fanns en betoning på rädslan för att uppmuntra medicinsk turism. Det som visade sig i dessa anföranden var en rädsla för att läkarmottagningarna i de rikaste länderna skulle översållas av patienter från medlemsstater med lägre levnadsstandard eller en svagare nationell sjukvårdsbudget, så att patienterna från de rikaste länderna skulle trängas undan.

Men låt oss tänka efter lite. Denna rädsla är onödig. Patienterna kommer att få ersättning för kostnaden i sitt hemland, och mellanskillnaden måste betalas av patienten. Patienterna kommer inte att ha tillräckligt med pengar för att betala mellanskillnaden om priset är dubbelt så högt eller tre gånger så högt som i hemlandet. Jag tycker det är pinsamt att höra att vi fortfarande skräms av myten om den så kallade polske rörmokaren.

  Marina Yannakoudakis (ECR). – (EN) Herr talman! Vikten av sjukvård och av detta direktiv kan inte nog betonas. Det kan få stora konsekvenser för medlemsstaternas sjukvårdssystem.

Jag är glad att kunna konstatera att de områden som är kontroversiella och oroande har åtgärdats, och resultatet är ett starkt och tydligt direktiv som kommer att stärka medlemsstaternas positioner när det gäller sjukvården.

Utmaningen var att skydda sjukvårdssystemens integritet samtidigt som patienterna gavs större valmöjligheter. Medlemsstaternas behov av att behålla kontrollen över sina sjukvårdssystems strategiska inriktning och budgetkrav hanterades genom klausulen om förhandstillstånd och genom att medlemsstaterna skulle få välja vilka tjänster som utfördes.

E-hälsovården hanterades också mycket förnuftigt på så sätt att den erbjuds för att skapa flexibilitet, och medlemsstaterna kan börja använda den om och när de själva vill.

Det vi totalt sett har framför oss är ett arbete som säkrar självständigheten för medlemsstaternas sjukvårdssystem samtidigt som patienterna får bästa möjliga service. Jag gratulerar föredraganden och John Bowis till ett väl utfört arbete.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Du har generöst gett alla möjlighet att tala. Jag kommer att respektera detta och bara tala i en minut.

Detta var en mycket intressant debatt, och personligen tyckte jag att den var mycket lärorik. Jag är särskilt glad att Europeiska unionen prioriterar våra patienter, rika som fattiga. Dessutom kommer det att vara till mycket stor hjälp för våra patienter att information kommer att finnas tillgänglig på en och samma plats, i varje land. Detta direktiv kommer också att bli en drivkraft för alla stater att tillhandahålla tjänster av hög kvalitet, för om de inte gör det kommer medborgarna att vilja resa till andra länder där tjänsten finns tillgänglig. Slutligen har inte så mycket sagts om e-hälsovården, men detta är också en mycket viktig resurs, och vi kommer att få höra mer om detta i framtiden.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) Herr talman, herr Győri, kommissionsledamot Dalli! Jag gratulerar Françoise Grossetête till ett utmärkt betänkande. Jag vill lyfta fram fyra punkter. För det första är det ytterst viktigt att inrätta nationella kontaktpunkter för att tillhandahålla information – det vill säga tillhandahålla information till patienterna. Det är mycket viktigt att få reda på exakta villkor för förhandstillstånd. Det är mycket viktigt när det gäller sällsynta sjukdomar. Det är också mycket viktigt att patienter generellt sett inte kan krävas på förskottsbetalning. Slutligen vill jag understryka frågan om gränsöverskridande hälso- och sjukvårdsregioner, som är synnerligen viktig i Ungern och Centraleuropa längs gränserna mellan Tyskland och Österrike, Ungern och Slovakien eller Ungern och Rumänien, där språkgränserna inte följer de nationella gränserna. Där finns det en stor eftersatt, överflödig och outnyttjad hälso- och sjukvårdskapacitet samtidigt som språkbarriärer saknas. Låt mig än en gång få gratulera.

  Petru Constantin Luhan (PPE). – (RO) Herr talman! Tillgång till gränsöverskridande hälso- och sjukvård utgör en grundläggande förutsättning för att patienter ska kunna få bästa möjliga behandling. Det kan förverkligas genom att vi fastställer tydliga och mer praktiska bestämmelser. Genom att utveckla det elektroniska hälso- och sjukvårdssystemet samt sprida information om gränsöverskridande hälso- och sjukvård kan vi förstärka patienternas rättigheter, särskilt genom information och samarbete mellan medlemsstaterna.

Genom kampanjer som stöds av gränsöverskridande samarbetsprogram kan patienterna få tillräcklig information för att kunna använda systemet, med så lite missbruk som möjligt, enligt antagna bestämmelser. Vi anser därför att e-hälsa och ett effektivt främjande av gränsöverskridande hälso- och sjukvårdssystem utgör de grundstenar som krävs för att genomföra rekommendationerna i direktivet.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (LT) Herr talman! Jag vill gratulera alla föredragande till upprättandet av det viktiga dokumentet. Människor känner sig i dag alltför osäkra när det gäller frågor om tillgång till vård i andra EU-medlemsstater, återbetalning för tillhandahållna tjänster och ansvar för klinisk uppföljning. Recept som skrivs ut i en medlemsstat erkänns inte alltid i andra länder. Direktivet är mycket viktigt för våra medborgare eftersom det aktuella systemet är komplicerat och det är svårt att erhålla lämplig information. Den vetenskapliga utvecklingen är dessutom mycket ojämn, och direktivet skulle därför ge patienterna möjlighet att få lämplig behandling i en annan medlemsstat, om de för tillfället inte har tillgång till den. Det skulle verkligen ge patienterna möjlighet att utnyttja den gemensamma marknadens fördelar, och det skulle leda till rättvisare reformer i varje medlemsstats hälso- och sjukvårdssystem i framtiden.

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Åtgärden är absolut en allomfattande åtgärd, och föredraganden och de som har bidragit till att slutföra den förtjänar våra uppriktiga gratulationer.

Gränsöverskridande hälso- och sjukvård innebär att gränserna försvinner och patienterna får valfrihet. Det är helt i linje med den rörelsefrihet som kännetecknar EU. Rörligheten för hälso- och sjukvård erkänns nu både för sällsynta sjukdomar och för sjukdomar som kräver snabb specialistvård.

Med lämpliga tjänster i rimlig tid kan man hävda en rättighet: rättigheten till hälsa. Alltmer elektronisk hälso - och sjukvård tillhandahålls, och skillnaderna mellan EU:s medborgare när det gäller behandlingarna kommer att minska. På längre sikt kan åtgärden även leda till en form av europeiskt godkännande som garanterar höga standarder för teknik och personal.

  Olga Sehnalová (S&D). – (CS) Herr talman! Syftet med kompromissförslaget till direktiv efter två års förhandlingar är främst att få till stånd rättssäkerhet när det gäller patienternas rättigheter i gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Vi ser det därför som ett positivt resultat. Men de svåra förhandlingarna har visat inte endast hur olika hälso- och sjukvårdssystemen i de olika medlemsstaterna är, utan också under vilka ekonomiska villkor man tillhandahåller hälso- och sjukvård till europeiska medborgare. Det är ett mycket känsligt problem som också återspeglas genom att många frustrerade läkare vid tjeckiska sjukhus lämnar in sin avskedsansökan. Bakom det hela ligger riskerna eller osäkerheten som uppstår i samband med direktivets inverkan, till exempel när det gäller hälso- och sjukvårdsturister som söker högt specialiserad men billigare hälso- och sjukvård. Tiden får utvisa om det blir en marginell fråga eller om de odiskutabla positiva effekterna i direktivet kommer att ta överhand.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Herr talman! Jag vill gratulera mina kolleger föredraganden Françoise Grossetête och John Bowis, som står bakom direktivet, för deras oerhörda arbete när det gäller direktivet som syftar till att tillhandahålla säker och högt specialiserad gränsöverskridande hälso- och sjukvård.

Jag vill tydligt understryka behovet av direktivet i ljuset av de fram till i dag oklara upplägg av behandlingar av patienter utomlands som har inneburit en osäkerhet för patienterna, särskilt när det gäller allvarliga sjukdomar. Jag är mycket glad över att direktivet innehåller särskilda åtgärder för i synnerhet dessa patienter.

Jag stöder föredragandens linje, som betonar att rättssäkerheten är avsedd för de patienter som behöver den och inte endast för dem som har råd att betala för den. Direktivet utgör därför ett viktigt steg mot patienternas rörlighet inom EU. Överenskommelsen med rådet innebär en balans mellan medlemsstaternas ståndpunkter och Europaparlamentets …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Hittills har tillgången till gränsöverskridande hälso- och sjukvård i EU begränsats av långa väntetider, ett komplicerat ersättningssystem och också av svårigheterna att identifiera ansvaret för klinisk uppföljning i samband med gränsöverskridande hälso- och sjukvård.

I direktivet som Europaparlamentet kommer att rösta om och som är ett viktigt steg framåt förtydligas dessa administrativa frågor och samarbetet mellan medlemsstaterna förbättras samtidigt som hälso- och sjukvårdens kvalitets- och säkerhetsnormer garanteras.

Genom inrättandet av nationella kontaktpunkter kommer patienterna att kunna få information om tillgänglig hälso- och sjukvård i andra EU-stater, administrativa förfaranden, reklamationer och överklaganden. Den möjligheten grundas inte längre på förmågan att betala, utan på den genuina rättigheten till ett väl underbyggt val.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE). – (LT) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden och alla som har bidragit till det viktiga dokumentet. Det var en lång resa innan vi nådde fram till den slutliga överenskommelsen. Det kanske först förefaller som om alla godkände dokumentet, men här finns några skeptiker som kanske befarar olika kostnader för tjänsterna eller alltför många byråkratiska krav och kanske också hälsoturism. Men jag anser att direktivet verkligen innehåller väl avvägda system för att undvika eventuella negativa konsekvenser som kan uppstå. Det viktigaste är ändå att skapa förutsättningar för patienternas rörlighet och tillhandahålla möjligheten att vara EU-medborgare, det vill säga det viktigaste är att också enkelt kunna erhålla vårdtjänster genom att fritt röra sig inom EU. Det som avskräcker människor från att utnyttja den möjligheten är språkbarriärer och brist på information. De planerade kontaktpunkterna kommer därför att tillhandahålla patienterna all nödvändig information, större klarhet, förtroende och egenvård. Hälsan är viktig för oss alla, och med gemensamma krafter kommer vi att se till att vi går vidare i den riktningen.

  Kriton Arsenis (S&D). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi diskuterar ett direktiv som verkligen löser problemet med utnyttjandet av hälso- och sjukvårdstjänster i andra medlemsstater. Tjänsterna utnyttjas redan. Men i direktivet harmoniseras och regleras villkoren för utnyttjandet av tjänsterna. Jag instämmer med det som mina kolleger sade om behovet av högt specialiserade hälso- och sjukvårdstjänster som medborgarna har tillgång till i närheten av där de bor. Men vi behöver ofta använda hälso- och sjukvårdstjänster i andra medlemsstater, särskilt för sällsynta sjukdomar och nya behandlingar.

Jag välkomnar också att man refererar särskilt till hälso- och sjukvårdstjänster vid kurorter och spaanläggningar. Genom att använda tjänsterna kan vi till en låg kostnad bättre förebygga och behandla många sjukdomar, och det kan vara mycket viktigt för våra försäkringskassors ”hälsa”.

Jag uppmanar kommissionsledamoten att verkligen stödja initiativet till främjande av dessa tjänster.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE). – (PT) Herr talman, herr Győri, herr kommissionsledamot! Direktivet innehåller bestämmelser för att göra det lättare att få tillgång till säker och högkvalitativ gränsöverskridande hälso- och sjukvård, och det uppmuntrar till samarbete mellan medlemsstater, samtidigt som fullständig hänsyn ska tas till nationell kompetens.

Det innehåller grundläggande principer om allmängiltighet, tillgång till vård av god kvalitet, rättvisa och solidaritet. Det finns tydliga fördelar för patienterna, särskilt för dem som lider av sällsynta och svåra sjukdomar eftersom de får tillgång till kompetenscentrum som är specialiserade på den sjukdom som de lider av.

Direktivet är ytterligare ett exempel på hur EU står till medborgarnas tjänst. Vi förtjänar alla gratulationer, särskilt kommissionen, rådet och vår kollega Françoise Grossetête för det utmärkta arbete som har lett fram till direktivet …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Antigoni Papadopoulou (S&D). – (EL) Herr talman! Gränsöverskridande hälso- och sjukvård behövs i dag. Direktivet innehåller förutsättningar för att upprätta ett EU utan gränser inom det medicinska området. Patienter som lider av allvarliga kroniska sjukdomar kan nu få tillgång till specialistvård, de har större rörlighet och får mer information från kontaktpunkterna, och de kan utan besvär få ersättning för sina kostnader. Gemenskapens nya direktiv medför nya utmaningar och påtryckningar för att modernisera de nationella hälso- och sjukvårdssystemen i EU:s 27 medlemsstater. Det medför också utan tvekan ett behov av ständigt arbete i nätverk och samarbete mellan alla medicinska system i EU:s 27 medlemsstater i syfte att utbyta bästa praxis, främja e-hälsa och uppnå ständiga förbättringar av gränsöverskridande hälso- och sjukvårdsstandarder. Det är en utmaning som vi måste anta …

(Talmannen avbröt talaren.)

  John Dalli, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill än en gång gratulera till Europaparlamentets omfattande resultat för att nå en överenskommelse om direktivet. Jag är mycket glad över att se att direktivet kommer att antas.

Men jag kan inte hålla med om att initiativet främjar medicinsk turism eller ger sjukförsäkringsbolag möjlighet att minska sina kostnader. Det är snarare en försäkran om att medborgare som är i behov av hälso- och sjukvård lättare kan få det, utan alltför omständlig byråkrati som annars skulle hindra dem.

Jag anser att direktivet är ett verkligt genombrott för patienterna och för att stärka ett hälsans EU. Jag måste instämma med Dagmar Roth-Behrendt, Mairead McGuinness och flera andra att det borde utgöra en uppmuntran för medlemsstaterna att investera i sina egna hälso- och sjukvårdssystem. Som jag har sagt offentligt många gånger när jag har hänvisat till direktivet vill vi inte att våra medborgare ska förvandlas till nomader. Vi vill att våra medborgare ska få bästa möjliga behandling hemma.

Med direktivet omfattas nu patienternas rättigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård av EU:s lagstiftning, men vårt arbete är inte avslutat. Jag hänvisar till Antonyia Parvanovas fråga om möjliga fristående förslag till kompatibilitet. Jag måste säga att kompatibilitet utgör en nyckel för att initiativet eller direktivet ska fungera och kunna tillämpas, för jag kan inte se att vi verkligen kan tillämpa direktivet utan kompatibla elektroniska hälso- och sjukvårdssystem. Å andra sidan är kompatibilitet också mycket viktigt för att öka jämställdheten och hållbarheten inom hälso- och sjukvård.

Jag ser nu fram emot att tillsammans med medlemsstaterna arbeta för att direktivet genomförs på ett korrekt sätt och införlivas i hela EU. Det återstår mycket arbete både på europeisk och på nationell nivå för att se till att samarbetet mellan hälso- och sjukvårdssystemen i EU omvandlas till verklighet. Ni kan räkna med mig, för jag ska bestämt och med all kraft arbeta vidare med utmaningen.

  Enikő Győri, rådets ordförande. – (HU) Herr talman, herr kommissionsledamot, ärade kolleger, herr Bowis! Tack så mycket för den här givande debatten. Jag anser att den mycket tydligt pekar på de punkter som debattens deltagare från både rådet och kammaren har haft svårast att förhandla om under de senaste åren, och jag är också mycket glad över att se att en stor majoritet av ledamöterna är överens.

Ja, direktivet kommer att ge de europeiska medborgarna en klarare situation och ett mer öppet system. Som det kommer att visas vid presentationen av programmet i morgon har det ungerska ordförandeskapet för avsikt att ställa människorna i centrum av sitt program. Det har också blivit uppenbart att det som vi har skapat här inte är perfekt. Det finns skäl att arbeta vidare, precis som John Dalli nyss nämnde.

Jag anser att debatten om den gemensamma marknaden och tjänstedirektivet samt om hur allt detta kopplas till patienternas rättigheter var mycket intressant. Jag menar att det var en mycket skicklig lösning att vi inte angrep frågan ur ett tjänsteperspektiv. Ni kommer nog alla ihåg vilken uppståndelse det blev när tjänstedirektivet antogs. Det var riktigt att upprätta direktivet utifrån frågan om patienternas rättigheter. Det kommer att skapa en fri rörlighet för patienter och ge dem tillgång till tjänster av högre kvalitet vid rätt tidpunkt. Jag anser därför att vi har nått vårt mål, även om vi använde ett annat tillvägagångssätt. Det som är mycket viktigt är att direktivet, utöver principerna om lika möjligheter, kommer att stärka valfriheten, tillgången till vård av god kvalitet, rättvisa och solidaritet, som jag nämnde tidigare.

Jag är mycket glad över att direktivet upprättades under det ungerska ordförandeskapet. Men det är inte vår förtjänst, utan våra företrädare Belgiens och Spaniens samt också parlamentsledamöternas. Jag är tacksam för att det utmärkta samarbetet mellan rådet och Europaparlamentet i en sådan utsträckning kunde vara till godo för de europeiska medborgarna.

  Talmannen. – Jag vill naturligtvis ta tillfället i akt att gratulera Françoise Grossetête för hennes och skuggföredragandenas utmärkta arbete om en mycket känslig och komplicerad fråga, som jag anser att vi bör offentliggöra allmänt eftersom det är en fråga som kommer att beröra alla medborgare i samtliga 27 medlemsstater. Mina gratulationer till Françoise Grossetête!

  Françoise Grossetête, föredragande. – (FR) Herr talman! Jag delar helt din åsikt, och jag vill först tacka alla ledamöter som har talat under debatten för att stödja direktivet. Än en gång vill jag tacka skuggföredragandena för varje politisk grupp – jag kan se Dagmar Roth-Behrendt, men jag tänker på alla mina kolleger och kan inte nämna dem alla. Jag vill tacka dem för att de har spelat en aktiv roll och bidragit till ansträngningarna för att komma fram till den politiska överenskommelsen med rådet den 21 december, som kommer att avslutas framgångsrikt i morgon.

Till de kolleger som har uttryckt vissa reservationer när det gäller medicinsk turism vill jag bland annat säga: ”Nej, vi tar hand om det.” Direktivet innehåller en säkerhetsklausul för medlemsstaterna, som innebär att de kan kontrollera planeringen av sin hälso- och sjukvård och infrastruktur, just för att förebygga medicinsk turism.

Till dem som anser att direktivet inte är tillräckligt ambitiöst vill jag säga: ”Ja, ni har rätt, jag skulle också ha velat gå längre.” Men vi måste komma ihåg att vi i dag tar direktivets första steg, och jag kan se att kommissionsledamot John Dalli, som har hjälpt oss mycket i den här frågan, instämmer med mig.

Tillsammans kommer vi först och främst att se till att direktivet införlivas under bästa möjliga förutsättningar. Direktivet kommer att träda i kraft om 30 månader, och vi måste alla vara vaksamma i våra medlemsstater för att se till att det verkligen främjar patienternas rättigheter.

Jag vill avsluta med att säga att morgondagens omröstning är mycket viktig. Jag förväntar mig att ni ser till att direktivet blir en stor framgång, för den framgången blir en gåva till patienterna eftersom vi äntligen kommer att erkänna patienternas rättigheter till högt specialiserad hälso- och sjukvård.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  János Áder (PPE), skriftlig. – (HU) Under debatten i utskottet om förslaget till direktiv om patienternas rättigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård var det några som i likhet med min kollega Peter Liese inte såg farorna utan snarare möjligheterna som lagen innebär. Vi ungrare delar hans uppfattning. Även om kompromissen – som man kom fram till och som kan anses utgöra en sund kompromiss mellan patienternas rättigheter och medlemsstaternas oro – skiljer sig mycket från föregående förslag till betänkande finns möjligheterna fortfarande kvar. Vi skulle kunna säga att det är ett litet steg i rätt riktning. Vilka är möjligheterna? Tidigare utgick många ifrån att ett orealistiskt högt antal utländska patienter plötsligt skulle strömma till och att nationella hälso- och sjukvårdssystem skulle kollapsa, men jag anser i stället att det innebär en möjlighet för oss att i framtiden bättre använda våra naturtillgångar i våra länder.

Jag tänker då inte endast på vatten för medicinskt bruk, utan också på vårt geografiska läge och kostnaderna för kvalificerad arbetskraft. All vårdpersonal kommer slutligen att få möjlighet att bättra använda sina yrkeskunskaper och andra kunskaper som de kanske har. Patienter, som kommer att ha fri tillgång i andra länder till de hälso- och sjukvårdstjänster som av vissa naturliga orsaker inte finns i deras hemländer, kommer också att gynnas av det. Både vårdpersonal och patienter kommer att gynnas, men medlemsstaterna kan också känna sig lugna med tanke på alla begränsningar som infördes i direktivet. Jag gratulerar föredraganden och alla mina kolleger som medverkade till framgången.

  Giovanni Collino (PPE), skriftlig. – (IT) I samband med standardiseringen av hälso- och sjukvården i EU kommer kvaliteten på de tjänster som erbjuds att beaktas. Om vi ska fullborda den inre marknaden för hälso- och sjukvård måste den vara konsekvent för medborgarna i alla 27 medlemsstater, oavsett deras välstånd och möjlighet att betala.

Jag uppmanar talmannen och mina kolleger att se till att EU:s medverkan inte stannar vid antagandet av initiativet, utan att EU också uppmanar till handling främst på lokal nivå för att genomföra åtgärden i de enskilda medlemsstaterna.

Antagandet av alla gränsöverskridande åtgärder som krävs för att hela systemet ska fungera är inte mindre viktigt. En gränsregion som Friuli–Venezia Giulia till exempel behöver ett lämpligt system för att samla in uppgifter för att optimera samarbetet både inom nationellt territorium – särskilt nu när vi i Italien kommer allt närmare skattefederalism – och också inom angränsande territorier, som i vissa av Sloveniens gränsregioner, som vi redan sedan en tid tillbaka för en konstruktiv dialog med om hälso- och sjukvårdstjänster.

Vi måste också se till att personalen får nödvändig utbildning. Deras patienter och kunskaper behöver bli betydligt mer globala i ett scenario som inte längre är endast europeiskt.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Efter ett långt förfarande har vi i dag antagit texten till ett direktiv om patienternas rättigheter till gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Det är en framgång för Europaparlamentet, men framför allt är det en seger för användarna. Den nya lagstiftningsramen kommer att ge medborgarna i alla medlemsstater möjlighet att erhålla hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat under samma villkor som i det egna hemlandet. Med sådan rörlighet kommer patienterna att helt lagligt kunna undvika väntelistorna och utnyttja medicinska tjänster som erbjuds i andra EU-länder. Det öppnar också för specialisering, särskilt i sällsynta patologier, så att hälso- och sjukvård inte längre behöver tillhandahållas lokalt utan kan erbjudas på platser som specialiserar sig på särskilda behandlingar. Vi avser därmed inte främja medicinsk turism, utan snarare se till att européerna får fri rörlighet inom EU under likvärdiga villkor. Det betyder att vi alla från och med nu kan välja att söka en behandling där den snarast kan erbjudas, är mest effektiv och av högsta kvalitet samt få kostnader ersatta av en ansluten medlemsstat, under exakt samma villkor som när hälso- och sjukvården tillhandahålls där.

  Lena Kolarska-Bobińska (PPE), skriftlig. – (PL) Ikraftträdandet av direktivet om patienternas rättigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård utgör en stor möjlighet för alla patienter i EU, men framför allt för patienter i länder som är mindre utvecklade och där hälso- och sjukvården lämnar mycket att önska. Patienterna får bättre tillgång till behandling i ett annat land än de har i dag. Det finns också en förhoppning om att nya åtgärder kommer att främja förändringar i de nationella hälso- och sjukvårdssystemen. Det gäller särskilt kortare väntelistor för människor som väntar på medicinsk behandling. Risken för en tillströmning av patienter till sjukhus i andra länder kommer att tvinga de länder som har de längsta köerna att anta administrativa beslut om bästa utnyttjande av sjukhussängar och bästa förfaranden.

Skyldigheten att inrätta kontaktpunkter i varje EU-medlemsstat är viktig för patienterna. Det kommer att ge dem mer information om vilka behandlingar de kan få i ett annat land och också om vilka sjukhus i andra länder som behandlar sällsynta eller mycket allvarliga tillstånd. När den nya lagstiftningen har trätt i kraft är det viktigt att noga följa upp resultaten och hur kvaliteten av tjänsterna förbättras samt tillgången för olika patientgrupper i olika EU-regioner. Det blir i synnerhet viktigt att samla information om vem som använder tjänsterna – endast bättre informerade och välställda sociala grupper eller alla som behöver behandling.

  Alajos Mészáros (PPE), skriftlig. – (HU) Den fria rörligheten för arbetstagare och utvecklingen av turism kräver en lösning när det gäller problemet med gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Medborgarna i medlemsstaterna måste vara väl förtrogna med bestämmelserna om tillgång till tjänsterna och kostnadsersättning. Syftet är att utan förhandstillstånd och i vilken medlemsstat som helst erbjuda medborgarna tillgång till behandlingar, på eller utanför sjukhus, som också skulle vara aktuella i deras egen medlemsstat samt att i viss utsträckning ge dem ersättning för kostnaderna enligt det egna systemet. Risken för missbruk – jag tänker på ”medicinsk turism” – måste utgöra ett hinder i det fallet, men naturligtvis måste vi göra allt som står i vår makt för att minimera den.

Jag måste betona att förslaget avser rörlighet för patienter inom EU och inte ”fri rörlighet för tjänster”. Man bör notera att ett väletablerat system också kan generera mervärde genom att man utnyttjar oanvänd kapacitet och undviker logistiska förluster. I vissa fall kan snabb gränsöverskridande vård rädda liv. En ytterligare viktig aspekt är att gränsöverskridande hälso- och sjukvård också har stor betydelse när det inte finns tillgång till lämplig behandling mot en särskild sjukdom i en viss medlemsstat, utan i en annan. Jag anser att förslaget är välbalanserat och att det utgör en kompromiss mellan medlemsstaternas reservationer och Europaparlamentets ambitioner.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Alltför stor osäkerhet råder för närvarande kring frågorna om tillgång till hälso- och sjukvård, kostnadsersättning och ansvar för klinisk uppföljning i samband med gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Enligt direktivet får patienterna – inte endast de väl informerade och välbeställda – en rad hälso- och sjukvårdsrättigheter som Europeiska unionens domstol redan har erkänt. Medlemsstaterna har fullt ansvar för att organisera och förvalta de sociala trygghetssystemen. Förslaget avser patienter och deras rörlighet inom EU, inte fri rörlighet för tjänsteleverantörer. I direktivet fastställs samarbete mellan medlemsstaterna, särskilt när det gäller erkännandet av medicinska rekommendationer (behandlingar, recept etc.) som utfärdas i en annan medlemsstat, e-hälsa och bedömningar av medicinsk teknik. Referensnätverken som de nationella kontaktpunkterna inrättar kommer att underlätta allmänhetens tillgång till information. De rumänska myndigheterna måste se till att deras medborgare får tillgång till information. Direktivet kommer att bidra till att EU-patienternas rättighet till bästa medicinska behandling garanteras samtidigt som de nationella sociala trygghetssystemens finansiella hållbarhet skyddas.

  Bernadette Vergnaud (S&D), skriftlig. – (FR) Jämfört med kommissionens ursprungliga förslag, enligt vilket patienternas rörlighet underlättades med ett marknadsorienterat perspektiv på hälsa, välkomnar jag framstegen som återspeglas i överenskommelsen. För att skydda våra sociala trygghetssystem var det nödvändigt att vi återinförde ett system med förhandstillstånd för sjukhusbehandling eller kostsamma behandlingar. På samma sätt var hänvisningen till artikel 168 i fördraget nödvändig för att se till att medlemsstaternas privilegier när det gäller organisationen av deras offentliga hälso- och sjukvårdssystem respekterades. Slutligen har berömvärda framsteg gjorts när det gäller samarbete och patientinformation.

Men det finns fortfarande stora brister: rörligheten för yrkesutövare, medicinsk demografi och en åldrande befolkning har inte beaktats. Det bör åtgärdas i andra rättsliga förslag – särskilt i förslaget om yrkeskvalifikationer – och i dessa förslag är det viktigt att återigen bekräfta att hälsan är ett område med särskilda egenskaper och inte en vara som styrs av endast marknadslagar, utan snarare den viktigaste tillgången som en medborgare äger.

Bilaga – Kommissionens ståndpunkt

Ändringsförslag:

Direkt godtagbart: ändringsförslag 107 (texten som helhet, block nr 1, kompromissändringsförslag). Kommissionen är för att medlagstiftarnas kompromisstext antas.

14. Europeiskt initiativ rörande Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar - Astmainhalatorer (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en – som jag anser märklig – gemensam debatt om

– betänkandet av Marisa Matias, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om ett europeiskt initiativ rörande Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar (2010/2084(INI)) (A7-0366/2010), och

– den muntliga frågan av Erminia Mazzoni, för utskottet för framställningar, om astmainhalatorer (O-0182/2010 – B7-0666/2010).

  Marisa Matias, föredragande. – (PT) Herr talman! Jag vill börja med att ge ett tydligt exempel på hur brådskande initiativet är. Vi inledde arbetet i Europaparlamentet för exakt sex månader sedan. Sex månader har gått från att vi inledde arbetet med betänkandet fram till omröstningen. Under den tiden har över 700 000 människor drabbats av alzheimer eller av någon form av demens. Siffran talar för sig själv och visar hur viktigt och brådskande det är att vidta åtgärder inom området. Det är därför kommissionens meddelande kommer vid rätt tidpunkt.

Alla människor i EU, som lider av alzheimer och andra demenssjukdomar, måste behandlas lika. Det finns över sju miljoner människor som lider av alzheimer och sammanlagt närmare tio miljoner människor som lider av demenssjukdomar.

Om vi talar i siffror skulle vi tala om ett medelstort land. Vi kan inte diskriminera varken en sjukdom eller ett land. Vi måste behandla dem alla lika. Av den anledningen är det oerhört viktigt att vi vidtar åtgärder inom flera områden. Forskningsrön visar att antalet människor som lider av sjukdomen fördubblas varje tjugonde år.

Om man beaktar människor över 65 år vet vi att antalet fördubblas vart fjärde år. Det är precis därför vi måste söka efter och upptäcka orsakerna, för vi kan inte vidta åtgärder mot ett problem på annat sätt om vi inte har goda kunskaper om det. För att uppnå det behövs mer forskning, mer samarbete och fler epidemiologiska uppgifter.

Vi behöver veta mer om hur vi kan vidta åtgärder för att förebygga och kontrollera riskfaktorer. Vi behöver tidiga diagnoser, vi behöver specialiserad vård och vi behöver utbilda vårdpersonal. Vi måste ge familjerna stöd och inte stigmatisera drabbade personer. Vi måste ge dem rättigheter och värdighet. Vi måste se till att alla länder har nationella åtgärdsplaner så att vi kan samarbeta på europeisk nivå. Vi måste bekämpa ojämlikheter mellan medlemsstater och inom medlemsstater. Vi kan inte acceptera att det förekommer första och andra klassens patienter. De måste alla vara likställda, oavsett kön, ålder, bosättningsort eller andra kriterier.

Det är därför det är väldigt, väldigt viktigt att våra hälso- och sjukvårdstjänster har högsta möjliga täckning. Vi kan inte undvika att tala om dessa brådskande behov bara för att vi är i kris och alltid talar om sjukdomens kostnader. Om vi misslyckas med att behandla problemet är de ekonomiska och sociala kostnaderna betydligt högre, mycket större än om vi tar itu med det. Det är därför vi måste ta itu med problemet och investera – investera i människor. Investera, som jag sade, i förebyggande arbete och ge stöd till familjer och vårdpersonal som ofta glöms bort.

Vi vet att för varje person som lider av alzheimer behövs tre personer som vårdar dem. En människa som lider av alzheimer kan inte gå en timme ensam. Det måste bli en läxa för oss: vi kan inte fortsätta utan att medlemsstaterna samverkar och vidtar åtgärder, utan samarbete och dessutom solidariskt samarbete.

Jag vill därför säga följande: När det gäller samarbete vet vi alla att ingen kan arbeta isolerat, och även här i Europaparlamentet har ett samarbete inletts med alla skuggföredragande för alla politiska grupper, och med stöd från de tre kvinnor som hjälpte mig i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, i min politiska grupp och i min delegation.

Det är därför jag vill tacka alla dessa kvinnor, och kanske är det ingen tillfällighet att det bara var kvinnor som arbetade med betänkandet. Anledningen är att kvinnor drabbas mest, de arbetar med rapporter om alzheimer och sköter dem som drabbas av sjukdomen, inklusive män. Jag vill därför också peka på olika diskrimineringsformer som döljs genom avsaknaden av behandling eller av svar på dessa frågor.

Jag vill avsluta med att säga att jag vill fråga kommissionsledamot John Dalli direkt vilka förslag i betänkandet kommissionen är villig att godkänna och när den är redo att acceptera och vidta åtgärder mot en akut situation av den omfattning som vi för närvarande upplever.

  Erminia Mazzoni, föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag måste säga att även jag undrar varför frågan har kopplats ihop med föregående betänkande, men jag anser att det viktiga är att kammaren i dag inriktar sig på frågans problematik, som jag lade fram för utskottet för framställningar.

Frågan avser ett fall där ett litet europeiskt företag nekades hävda sina rättigheter, tyvärr på grund av kommissionens passivitet från 1997 fram till i dag. Slutsatsen får stöd av utskottet för rättsliga frågor som ombads lämna ett yttrande till utskottet som jag är ordförande för.

Frågan avser en medicinteknisk produkt – närmare bestämt en astmainhalator – som patenterades 1990 och släpptes lagligt ut på marknaden. Produkten lyder under direktiv 93/42/EEG i vilket det föreskrivs att tillverkare måste intyga att produkten uppfyller bestämmelserna och att nationella myndigheter genom tillsyn och varuprov får kontrollera att egencertifieringen följer kraven.

Produkten distribuerades framgångsrikt på marknaden i sex år – således fram till 1996 – och gav inte anledning till en enda reklamation eller anmärkning under 15 år. Den utsattes för kontroll av regeringen i Oberbayern, som uppmanade den regionala kommissionen i Magdeburg att se över tillståndet som företaget beviljades.

I december samma år utförde kommissionen och ministern för hälsa i Sachsen-Anhalt kontrollen och förfarandet avslutades med fastställandet att produkten överensstämde helt med aktuella lagstiftningskrav. I slutet av förfarandet ifrågasatte de också legitimiteten i begäran av regeringen i Oberbayern och erbjöd den att inleda ett skyddsåtgärdsförfarande enligt nämnda direktiv om de fortfarande var osäkra.

Påföljande år vidtogs en rad åtgärder som inte dokumenterades och som vi endast fick indirekt information om. Utan vederbörlig kontakt med tillverkaren begärde den federala hälsoministern plötsligt 1997 att produkten skulle återkallas från marknaden.

Ministern inledde förfarandet – förfarandet enligt artikel 8 i nämnda direktiv – i slutet av 1997, men det ledde ingenstans, för ingen information tillhandahölls och samrådsförfarandet med tillverkaren inleddes inte. I mitten av 2003 tolkade tillverkaren den allmänna tystnaden som att de tyska myndigheternas oförklarade anmärkningar hade motbevisats, och han släppte återigen ut produkten på marknaden.

Tyvärr – och återigen utan samråd – begärde de tyska myndigheterna 2005 att produkten än en gång skulle återkallas från marknaden. För tydlighetens skull, trots upprepade förfrågningar har fram till i dag ingen förklaring lämnats till varför produkten återkallades från marknaden.

Det har därför inte funnits något samråd, någon utredning och någon möjlighet för tillverkaren att motbevisa den andra partens slutsatser. Det har åsamkat tillverkaren allvarlig ekonomisk skada, för i över 15 år han har väntat på svar utan att kunna släppa ut sin produkt på marknaden.

Jag vill också tillägga att under de sex år som produkten distribuerades – och det finns dokumenterat, även i handlingar som kommissionen tillhandahållit – kunde man konstatera att betydliga kostnadsbesparingar gjordes när det gäller folkhälsan beroende på produktens låga kostnad och att produkten påverkade astmatikerna positivt.

Efter att Christoph Klein misslyckats med att komma vidare med de andra myndigheterna vände han sig 2008 till utskottet för framställningar. Utskottet inleder förfarandet under denna mandatperiod. Med tanke på den tid frågan i framställningen har pågått inleder det dessutom ett informellt samrådsförfarande med kommissionsledamoten för att begära snabbare svar. Framställaren begär nämligen bekräftelse på att produkten överensstämmer med europeisk lagstiftning eller om så inte är fallet, åtminstone ett beslut som kan läggas fram inför domstolen så att han kan få sin sak prövad.

Inget av det har skett, och under diskussionen i utskottet för framställningar undvek kommissionen än en gång att besvara våra frågor. Utskottet har därför enhälligt beslutat att vända sig till Europaparlamentet och uppmana kommissionen att ge kammaren tydliga svar, för ärendet väcker absolut allvarliga misstankar om att stadgan om de grundläggande rättigheterna kränks. Det är inte endast på grund av kommissionens passivitet. Det är också och framför allt på grund av att framställaren Christoph Klein inte kan vidta rättsliga åtgärder.

Frågan väcker misstankar om att marknadslagarna och skyddet som erbjuds små företag inte efterlevs. Det är därför vi insisterar på att få ett svar här, på punkterna som tas upp i vår fråga.

  Talmannen. – Jag vill framför allt tacka dig, Erminia Mazzoni, för att du delar min förvirring när det gäller hur de två ämnesområdena förhåller sig till varandra. Det innebär självklart inte någon ringaktning från min sida inför en viktig fråga, som du dessutom ställer i egenskap av ordförande för utskottet för framställningar, som även jag är ledamot av. Jag är just därför oerhört intresserad av det som görs där.

Det blir mycket svårt både för kommissionsledamoten och för talarna att kombinera två ämnesområden som är så olika till sin natur, och det är därför värt att fråga sig om det är rimligt att planera debatten på det sätt som man gjort på föredragningslistan.

  John Dalli, kommissionsledamot. – (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Först vill jag uttrycka min aktning för parlamentet och särskilt för föredraganden, Marisa Matias, för hennes engagemang för att lyfta frågor om Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar.

Kommissionen delar helt hennes oro. Demens innebär stort lidande för miljoner européer och deras familjer. Med en snabbt åldrande befolkning är det nu dags för Europa att agera.

Detta är skälet till att kommissionen 2009 lade fram ett meddelande om Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar i syfte att förbättra förebyggande insatser och diagnostisering, forskning och utbyte av de bästa metoderna.

Jag är mycket glad att parlamentet stöder det pågående arbetet med detta och presenterar ett omfattande batteri med rekommendationer. Detta betänkande och de rekommendationer som ryms däri kommer väldigt lägligt vid en tidpunkt då kommissionen just nu i april, tillsammans med medlemsstaterna, ska genomföra en gemensam åtgärd om Alzheimers sjukdom – Alcove (Alzheimers Cooperative Valuation in Europe).

Jag är övertygad om att denna gemensamma åtgärd kommer att leverera när det gäller många av de rekommendationer som ni antar här idag.

Den gemensamma åtgärden kommer att fokusera på förebyggande insatser, ett område som framhävs av parlamentet i detta betänkande – och även på förbättrade kunskaper och data liksom på att dela med sig av de bästa metoderna. Den kommer även att ta upp ytterligare ett område som parlamentet uppmärksammar, nämligen demensdrabbades rättigheter. Jag instämmer med er i det att vi behöver en fullständig och samlad forskning för att bättre förebygga eller skjuta upp utvecklingen av demens. Därför har kommissionen lanserat ett gemensamt programinitiativ rörande kampen mot neurodegenerativa sjukdomar, i synnerhet Alzheimers sjukdom.

För första gången någonsin arbetar 23 länder tillsammans för att angripa Alzheimers sjukdom. Det finns goda metoder i Europa rörande diagnostisering och behandling av alzheimer, och kommissionen främjar ett utbyte av kunskaper och goda metoder.

Jag kan också bekräfta att innovationsunionen, inom ramen för Europa 2020-strategin, enligt parlamentets rekommendationer kommer att behandla aktivt och hälsosamt åldrande som ett första pilotområde för det europeiska innovationspartnerskapet.

Åtgärder till stöd för personer som lider av demenssjukdom skulle kunna utvecklas i detta sammanhang. Ett bra exempel kunde vara det pågående parlamentariska initiativet om anhörigvårdare. Vi hoppas kunna stödja ytterligare innovativa åtgärder på området, som även kan ta upp frågor om Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar.

Slutligen ser kommissionen välvilligt på ett antal andra rekommendationer, inklusive den att utse 2014 till ”Europeiskt hjärnår”. Jag kan försäkra er om att kommissionen är starkt engagerad och gör allt den kan för att bekämpa demens.

Låt mig nu ta upp det andra ämnet för denna debatt: den framställan som Christoph Klein, uppfinnare av inhalatorn ”Effecto”, inkommit med.

Ursprungligen, 1997, nekades produkten marknadsföring i Tyskland. Beslutet följdes inte upp vare sig av kommissionen, de tyska myndigheterna eller av tillverkaren. Distributören angav samtidigt att man skulle genomföra ytterligare studier innan produkten skulle marknadsföras igen.

Produkten fick ett nytt namn och marknadsfördes på nytt 2002. När produkten återigen förbjöds av de tyska myndigheterna 2005 analyserade kommissionen noggrant fallet och avslutade processen genom att skicka en formell underrättelse till de tyska myndigheterna och tillverkaren i juli 2007.

Kommissionens analys visade att förbudet som utfärdats av de tyska myndigheterna var berättigat då de kliniska data som tillverkaren tillhandahöll var otillräckliga för att visa att produkten var säker att använda.

Enligt direktivet om medicintekniska produkter måste tillverkaren, för att få använda CE-märkning, visa att produkten är säker. Det innebar att den tillämpliga bestämmelsen var artikel 18 i direktivet, som tar upp de fall då produkter marknadsförs med felaktigt utförd CE-märkning. I det här fallet finns inget formellt beslut från kommissionen.

Då kommissionen anser att ärendet inte faller under skyddsklausulen, föreligger heller inget skäl att begära meddelande om det förbud som de tyska myndigheterna utfärdade 2005.

Det hinder som framställaren ställs inför när det gäller att marknadsföra produkten är de tyska myndigheternas beslut (förbudet från 2005) och inte något beslut som tagits av kommissionen. Framställaren hade tillgång till tydliga rättsliga vägar som han kunde följa på nationell nivå, som han faktiskt också använt sig av. Hans anspråk tillbakavisades emellertid av tysk domstol.

Jag vill understryka att kommissionen sedan 2007 har anmodat framställaren att anpassa produkten till gällande bestämmelser och tillhandahålla de kliniska data som saknas, och i detta syfte underlättat kontakten mellan honom själv och de tyska myndigheterna. Såvitt kommissionen vet har framställaren hittills inte vidtagit några åtgärder i den riktningen.

  Elena Oana Antonescu, för PPE-gruppen. – (RO) Herr talman! Jag kommer att tala om Alzheimers sjukdom och andra typer av demenssjukdomar. Jag vill gratulera föredraganden Marisa Matias till det fina arbete hon gjort. Som skuggföredragande för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) i detta ämne vill jag även tacka de av mina kolleger som bidragit. Den uppmärksamhet som detta ämne får visar hur viktigt det är, och samtidigt hur allvarligt fenomenet är.

Antalet människor som lider av demens är närmare 9,9 miljoner, och alzhemierpatienter utgör merparten av dessa. Vi förväntar oss att denna siffra kommer att öka dramatiskt fram till 2020, då sjukdomen fortfarande underdiagnostiseras i EU. Ojämlikheter förekommer mellan medlemsstaterna när det gäller förebyggande insatser, tillgång till behandling och vård. Insatserna är fragmenterade och angreppssätten olika med avseende på forskning och bekämpning av denna sjukdom.

Betänkandet är ett viktigt steg i kampen mot denna sjukdom inom EU och helt nödvändigt för att införa ett nytt slags samarbete mellan medlemsländerna, som gör det möjligt med samordnade åtgärder i syfte att motverka en del problem som påverkar hela Europa. Betänkandet främjar solidaritet mellan stater och utbyte av bästa metoder för att undvika dubbelarbete och resursslöseri. Jag vill understryka vikten av att ställa tidig diagnos och göra tidiga ingripanden i sjukdomens initiala fas. Jag anser att detta är nyckeln till framgång i kampen mot denna sjukdom.

Jag skulle även vilja ta upp vikten av att arbeta multidisciplinärt när det gäller forskning på detta område. Uppdelning mellan olika discipliner och den svaga länk som föreligger mellan originalforskning och klinisk forskning, folkhälsa och social forskning påverkar hur vetenskapliga upptäckter förs in i medicinsk verksamhet och i vården. Det faktum att allt detta utförs på nationell nivå ökar fragmenteringen. Därför måste vi fokusera på att arbeta multidisciplinärt och på spridning av upptäckter och kunskap på EU-nivå.

  Nessa Childers, för S&D-gruppen. – (EN) Herr talman! Nästan 10 miljoner européer lider av demenssjukdomar idag, och Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen. En av dessa siffror i statistiken var min egen mamma som avled förra året. Därför välkomnar jag verkligen detta europeiska initiativ om demenssjukdomar.

Det är mycket bekymrande att det uppskattas att endast hälften av fallen har diagnostiserats. Det är mycket oroande att dubbelt så många kvinnor som män lider av demens, och vi bör vara mycket oroade över att antalet drabbade kommer att fördubblas under de kommande 20 åren med tanke på den åldrande befolkningen.

Mot bakgrund av att prevalensen minskar med 50 procent om insjuknandet i alzheimer kan skjutas upp fem år, välkomnar jag att kommissionen fokuserar på förebyggande insatser och tidig upptäckt. Jag välkomnar att man fokuserar på en förbättrad forskning i Europa, särskilt när vi vet att 85 procent av forskningen idag sker utan EU-samordning. Jag välkomnar även att man fokuserar på att dela bästa metoder med varandra, och på de drabbades och anhörigas rättigheter.

Jag och mina socialdemokratiska kolleger i parlamentet fokuserade på de sociala aspekterna av demenssjukdom i våra ändringsförslag, och vi yrkar på följande:

Vi uppmanar till att fokus särskilt riktas mot kvinnors behov inom den medicinska och sociala forskningen samt inom hälso-, sysselsättnings- och socialpolitiken, då kvinnor står för dubbelt så många drabbade och ett oproportionerligt antal av anhörigvårdarna.

Vi förnyar vår uppmaning till kommissionen om att lagstifta om principer för psykisk hälsa på arbetsplatser, som en del i hälso- och säkerhetsansvaret på arbetsplatsen, för att få ut personer med psykisk störning på arbetsmarknaden på bästa möjliga sätt.

Vi rekommenderar att man undersöker användningen av livstestamenten över EU-gränserna, vilka det också föreligger ett stort behov av.

Slutligen vill vi belysa vikten av att känna igen symtomen på demenssjukdom, och detta bör tas upp i alla upplysnings- och utbildningskampanjer.

Sammanfattningsvis vill jag gratulera föredraganden Marisa Matias och tacka henne och mina skuggföredragande för det arbete de lagt ner på detta betänkande.

  Frédérique Ries, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Kampen mot Alzheimers sjukdom har blivit en prioriterad europeisk angelägenhet på senare år, vilket var på tiden! Låt mig lägga till att jag välkomnar alla initiativ som kommissionsledamot John Dalli just har presenterat.

Denna form av mentalt åldrande ökar explosionsartat i Europa och i hela världen: över 7 miljoner människor är drabbade, och antalet ökar till 10 miljoner om andra typer av neurodegenerativa sjukdomar räknas in. Vi kan och vi bör välkomna den nuvarande EU-finansieringen av 32 forskningsprojekt, men vi måste göra mer, mycket mer, särskilt när det gäller samordning av forskningen om Alzheimers sjukdom inom det åttonde ramprogrammet för forskning redan 2014. Detta sägs mycket tydligt i punkt 21 i vår resolution.

Det är också viktigt att tillämpa ett tvärvetenskapligt synsätt som omfattar diagnos, förebyggande, behandling och stöd till vårdtagarna och deras familjer. Detta täcks av punkterna 2 och 20, som är mycket viktiga. En studie som nyligen publicerades i Frankrike visar vilka stora socioekonomiska kostnader som sjukdomen föranleder: över tio miljoner euro per månad enbart för läkarvård och tillsyn av patienterna. I den summan ingår inte det enorma engagemang som patienternas familjer och närstående visar genom att ägna mer än sex timmar per dag åt att vårda och sköta patienten.

Att hjälpa dessa patienter handlar också om att de ska få rätt diagnos. Forskningsvärlden säger oss nu att de internationella kriterierna måste ändras. Om man tillämpar de i många avseenden föråldrade kriterierna inbegrips nämligen alltför många patienter som har andra former av demens.

På EU-nivå, som behandlas i punkt 64 i vår resolution, är det viktigt att parlamentet till sist reagerar på forskarnas uppmaning. Det behövs fler frivilliga till kliniska studier om vi ska kunna hoppas på att en dag finna ett botemedel, vilket vi måste. Den förestående översynen av direktivet om kliniska prövningar är därför ett lysande tillfälle att vidta mer konkreta åtgärder och ge de drabbade familjerna hopp.

  Gerald Häfner, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Vem det än var som bestämde att dessa debatter skulle slås ihop gjorde knappast parlamentet någon tjänst – än mindre de berörda ämnesområdena.

I hela Europa ökar kostnaderna för läkemedel och sjukvårdsförsäkringar, och alla försöker hitta sätt att sänka kostnaderna. Medicinska framsteg gör att läkemedlen blir allt dyrare. Det fall som vi nu behandlar är annorlunda. Det finns 30 miljoner astmatiker i Europa, och vi har en liten tillverkare som har utvecklat ett hjälpmedel – som kan vara en livräddare för astmatikerna och som är oerhört viktigt för deras behandling – som gör inhalationen bättre, snabbare, mer effektiv och framför allt billigare. Tillverkaren har i 14 år förvägrats tillträde till marknaden. Tillverkaren vände sig till kommissionen redan 1996, och utskottet för framställningar har behandlat frågan sedan 2006. John Dalli, det är kommissionens uppdrag att bidra till att upprätthålla lagen och stå på medborgarnas sida. Det har inte skett i detta fall. I stället vägrar kommissionen att fatta ett klart beslut – ett beslut som skulle hjälpa framställaren.

John Dalli, jag vill vända mig till dig personligen. Som du säkert minns inbjöd jag dig till ett möte med utskottet för framställningar för att diskutera saken. Du sade till oss att du inte hade tid för det, men att du kunde hitta en tid för ett personligt samtal. Vi kom till dig och talade med dig personligen. Du lovade mig att du skulle ta hand om saken och mycket snabbt hitta en lösning. Sedan har jag inte hört något mer. Jag skrev ytterligare en gång till dig men jag har inte fått något svar. Du har också försökt att förhindra nästa debatt. Det är inte så som kommissionen bör agera.

Jag vill säga mycket klart att Europaparlamentet förväntar sig att kommissionen ska stå på lagens och medborgarnas sida – och vi kommer att rösta tillsammans om resolutionen i morgon. Vi förväntar oss att du garanterar att små tillverkare skyddas mot dem som vill förneka dem tillträde till marknaden. Det är mycket pengar som står på spel här, men framför allt handlar det också om människors hälsa. Vi är medvetna om problemen. Vi kan inte förstå kommissionsledamot Dallis agerande. Vi känner till alla dina argument. Jag har gått igenom mängder av handlingar, men jag har ännu inte hittat något tydligt argument som motiverar din ståndpunkt. Vi talar om ett läkemedel. Så många som 30 000 är i bruk – människor har inhalerat miljontals gånger med lysande resultat. Vi har fått skrivelser från försäkringsbolag som ber oss ge marknadstillträde så att kostnader kan sparas in här. Jag förväntar mig att kommissionen till sist ska göra sitt jobb och komma fram till ett positivt beslut om saken.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD). – (EN) Herr talman! Jag vill fråga Gerald Häfner om han instämmer i att kommissionens kommentarer om BronchoAir-ärendet som vi hörde tidigare har varit undanglidande och till föga hjälp, i synnerhet för det berörda företaget och de astmadrabbade?

  Gerald Häfner (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Om ni tillåter ger jag ett kort och personligt svar. Det är mitt intryck att kommissionsledamoten inte har tagit tillfället i akt att personligen sätta sig in i ärendet och bilda sig en egen uppfattning. John Dalli, detta är dock ett utmärkt tillfälle för dig att titta på saken igen och dra en ny slutsats efter alla dessa år av förhalningar – och jag skulle vilja föreslå att du använder andra personer i din personal än de som hittills varit ansvariga för de utdragna förfarandena. Jag diskuterar gärna frågan med dig, och jag skulle helst se att du träffar framställaren och lägger fram en lösning.

Jag instämmer helt med min kollega.

  Marina Yannakoudakis, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! 750 000 personer i Storbritannien lider av demens, och över 50 procent av dem har alzheimer. Effekterna är desamma, men var och en upplever dem olika. Det finns inget botemedel mot tillståndet, som ofta håller både patienten och vårdaren som gisslan oavsett ålder. Men vad kan vi göra i EU? Lagstiftning är helt tydligt en sekundär fråga för något som främst kräver lokalt stöd.

Genom att först och främst ta upp ämnet här i kammaren kan vi sätta strålkastarljuset på det, inleda en diskussion och öka allmänhetens kunskaper. Därifrån kan medlemsstaterna besluta om sina prioriteringar och utbyta bästa praxis. För det andra kan medvetenhet om problemet leda till ökade kunskaper om symtomen och följaktligen till en tidigare diagnos. Det finns läkemedel på marknaden som kan vara till hjälp, och om de tas vid rätt tidpunkt kan processen bromsas upp. Det viktiga är att de drabbade får hjälp, att familjerna får information och stöd samt att patienterna till sist får hjälp att behålla sin värdighet under denna svåra sjukdom.

  William (The Earl of) Dartmouth, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Av allt att döma har ett litet tyskt företag, BronchoAir i München, tillverkat en inhalator som faktiskt kan förbättra livskvaliteten för de astmatiker som är beroende av sådana medicintekniska produkter för att andas. Produkten har varit utestängd från marknaden i över 14 år, och kommissionsledamotens redogörelse för varför det varit så skilde sig mycket från den som gavs av ordföranden för utskottet för framställningar som inledde debatten. Utskottet för rättsliga frågor har sagt, jag citerar: ”företaget har utsatts för en uppenbar rättsvägran” från kommissionens sida.

Varför föredrar kommissionen de stora läkemedelsföretagen och deras lobbyister? I detta fall förordar UK Independence Party, som jag har äran att företräda, starkt att en utredning omedelbart tillsätts för att undersöka kommissionens handläggning av ärendet.

  Diane Dodds (NI). – (EN) Herr talman! Som redan har nämnts här i kammaren i dag lider nästan trekvarts miljon människor av demens i Storbritannien för närvarande. Sexton tusen av dem bor i min valkrets i Nordirland.

Alzheimer är en grym sjukdom. Den berövar de drabbade deras personlighet, den fråntar dem deras oberoende och till sist deras relation med familj och vänner. Det är en förödande sjukdom som är en tung börda för familjer och anhörigvårdare, som ofta blir isolerade och får dålig hälsa av de bördor som de tvingas bära. Som redan nämnts i kammaren är många av dessa vårdare kvinnor.

I Storbritannien beräknas att antalet demensdrabbade kommer att öka kraftigt till ungefär 1,7 miljoner år 2050. Den beräknade kostnaden för vård och omsorg 2018 är 27 miljarder brittiska pund. Det är svindlande belopp, vilket gör att forskning får en absolut avgörande betydelse och noggrann styrning av medlen för vård och omsorg blir absolut nödvändigt. Jag anser också att vi måste erkänna den frivilliga sektorns och samhällets bidrag till detta.

Kommissionsledamoten har framhållit hälsa och aktivt åldrande, och jag är stolt över att uppmärksamma det arbete som utförs av Mullen Mews i Belfast, som har jagat bort internationell konkurrens och belönats för sin sociala integration och livsförbättringar för dem som lever med demens och deras familjer och vårdare.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Dalli! Jag håller med om att det är irriterande att vi hela tiden växlar mellan två ämnen. Jag hade föredragit att de åtminstone hade behandlats i tur och ordning.

Jag återvänder till Christoph Kleins framställning. Jag är glad över att vi har tillfälle att tala om det, eftersom utskottet för framställningar har behandlat denna framställning under ganska lång tid. Vad har hänt under den tiden? Det fanns en innovativ tillverkare som utvecklade en inhalator för astmatiker. Den var bra för patienterna eftersom den var enkel att använda. Den var bra för försäkringsbolagen eftersom den var billigare. Tillverkaren prisbelönades med rätta för sin uppfinning. Sedan kom ett dråpslag: inhalatorn förbjöds av de tyska myndigheterna, vilket ledde till att kommissionen inledde ett skyddsklausulsförfarande.

Utan att gå in på alla detaljer ännu en gång är jag övertygad om att det ursprungliga förbudet mot inhalatorn 1996 inte var rättsenligt. Kommissionen borde ha varit skyldig att slutföra skyddsklausulsförfarandet med ett beslut så att den berörda parten hade fått möjlighet att överklaga. Följaktligen har Christoph Klein – och här citerar jag yttrandet från vårt utskott för rättsliga frågor – utsatts för en uppenbar rättsvägran. John Dalli, jag är inte ute efter att avgöra skuldfrågan. Det viktiga här är att så snart som möjligt komma fram till en lösning som en gång för alla löser problemet. Jag ber dig helt enkelt att respektera utskottet för framställningars enhälliga avgörande. Jag hoppas och litar på ditt samarbete och stöd – inte bara i framställarens intresse, utan för alla patienter i hela Europeiska unionen.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D). – (RO) Herr talman! Det finns fortfarande mycket osäkerhet och mycket som vi för närvarande inte vet om Alzheimers sjukdom. Tyvärr fortsätter situationen att försämras nu när Europas befolkning åldras. Vi måste helt klart genomföra forskning och fler undersökningar av orsakerna till och behandlingar av demens. Precis som i fråga om icke-smittsamma sjukdomar finns det rön som tyder på att en rad enkla åtgärder i fråga om livsstilssval kan förebygga många sjukdomar. Det är därför som jag i de ändringsförslag som lagts fram efterlyser att större vikt ska läggas vid att genomföra forskning om vilken inverkan nutrition har på förekomsten av Alzheimers sjukdom.

Många av oss känner säkert minst en person som har drabbats av denna sjukdom eller någon annan form av demens. Vi vet att det personliga priset i själva verket är mycket högre än den sociala eller ekonomiska kostnaden. Vi är alla oroade över de mycket utbredda och förödande effekterna av att ett så stort antal personer är dementa. Vi har därför ett synnerligen allsidigt betänkande som innehåller alla huvudfrågorna. Det vi önskar är en positiv reaktion inte bara från kommissionsledamoten utan även från medlemsstaterna.

  Antonyia Parvanova (ALDE). – (EN) Herr talman! Även jag beklagar att vi har slagit ihop två debatter: det är som att ha en gemensam debatt om sjöfart och fiske därför att båda utspelar sig i havsmiljö. Jag vill dock gratulera föredraganden Marisa Matias, och det är verkligen oerhört betydelsefullt att EU som en prioriterad hälsofråga vidtar konkreta åtgärder i fråga om Alzheimers sjukdom.

Den nuvarande sjukvårds- och omsorgsbördan av sjukdomen hotar att undergräva hållbarheten i våra hälso- och sjukvårdssystem. Flera andra kroniska sjukdomar kommer att öka påtagligt under kommande år, och det är viktigt att vi också kan ta itu med dem på ett allsidigt sätt med en lämplig beredskapsplan. Jag hoppas innerligt att kommissionen tar ledningen och bygger vidare på det europeiska initiativet om Alzheimers sjukdom och stöder medlemsstaterna att ta itu med de utmaningar som vår åldrande befolkning innebär från folkhälsosynpunkt. Jag välkomnar särskilt det tvärvetenskapliga synsättet.

Slutligen vill jag betona behovet av att fokusera på forskning och på målinriktade investeringar på detta område med en prioritering i åtanke: inte att gynna näringslivsintressen utan att ge patienterna och medborgarna konkreta folkhälsoresultat.

När det gäller de muntliga frågorna anser jag att det vi bevittnar är ett sätt att bedriva lobbying för att öka trycket på de tyska myndigheterna och utmana EU:s säkerhetskrav och bestämmelser. Det spelar ingen roll om de berörda företagen är stora eller små: den enda fråga vi fäster vikt vid är patienternas säkerhet.

  Satu Hassi (Verts/ALE). – (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Ett varmt tack till föredraganden Marisa Matias för hennes utmärkta arbete på alzheimerbetänkandet. Alzheimers sjukdom och andra former av demens är ett mycket svårt problem för samhället. De mänskliga och ekonomiska kostnaderna är enorma. Man uppskattar att det kostar mer än 100 miljarder euro per år att behandla Alzheimers sjukdom. Det är mer än vad kommissionen beräknar att det kommer att kosta att skärpa vårt mål för minskningar av växthusgasutsläppen till 30 procent. Man tror att antalet Alzheimerpatienter kommer att fördubblas vart tjugonde år.

Jag vill betona vikten av att prioritera tidig diagnos och förebyggande. Jag hoppas särskilt att det kommer att bli mer forskning om hur kemikalier som hämmar nervsystemets utveckling kanske bidrar till förekomsten av Alzheimers sjukdom och risken för andra sjukdomar som bryter ned nervsystemet. Försiktighetsprincipen kräver dock under alla omständigheter en minskad användning av dessa kemikalier som bekämpningsmedel i våra trädgårdar och på åkrarna.

  Miroslav Ouzký (ECR). – (CS) Herr talman! Jag vill också tala om Alzheimers sjukdom. Vi vet att betänkandet inte har någon särskild lagstiftningseffekt, och det är inte heller omtvistat. Jag hoppas att det inte kommer att splittra denna församling. Vi vet dock att det är fråga om ett mycket allvarligt hälsotillstånd med mycket allvarliga ekonomiska konsekvenser, och därför är sjukdomen också ett mycket allvarligt samhällsproblem. Den är mycket nära förknippad med Europas åldrande befolkning, och dess ökning i Europa börjar påminna om en neurologisk epidemi. Vad kan vi göra åt detta? Vi kan lägga tonvikten vid förebyggande, vilket sparar resurser och förbättrar hälsan. Vi kan förbättra européernas kostvanor. Vi kan slå samman vår vetenskapliga bas i Europa och samordna enskilda medlemsstaters arbete. Vi kan stödja frivilligorganisationer och familjeorganisationer, och vi kan hjälpa till med att inrätta specialiserade enheter i Europa.

  Philippe Juvin (PPE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns så mycket att säga om Alzheimers sjukdom.

Jag vill inrikta mig på två aspekter. Den första är frågan om stöd i hemmet för svårt sjuka patienter. Vi vet att det av medicinska skäl är viktigt att patienterna inte utsätts för några omvälvningar i sin miljö, vilket kan förvärra sjukdomen och dess symtom och göra saker och ting mycket svårare.

En av våra prioriteringar måste vara att göra det möjligt för patienterna att stanna kvar i sin vanliga miljö så länge som möjligt. För att detta ska vara möjligt måste familjerna och de familjemedlemmar som hjälper patienterna i sin tur få hjälp. Familjerna får med andra ord inte lämnas åt sitt öde. Detta var min första punkt.

Min andra punkt gäller forskning. Varför? Jo, därför att när det gäller Alzheimers sjukdom är förhoppningen att man till sist ska hitta ett botemedel, och för detta krävs effektiv forskning. Jag har hört människor säga att det behövs mer resurser till forskning. Det är utan tvekan riktigt! Innan vi börjar tala om resurser är det ännu viktigare att vi diskuterar hur dessa resurser ska användas.

Hittills har forskningen varit alltför splittrad och resurserna alltför tunt utspridda. Ingen prioritering har gjorts. Forskarna arbetar inte tillsammans och talar inte med varandra. I fortsättningen måste cellbiologen tala med fysiologen, radiologen och neurologen. Vi måste få folk att samarbeta bättre. Jag uppmanar därför kommissionen att lägga hela sin tyngd bakom det gemensamma forskningsprogram som lanserades under det franska ordförandeskapet.

Till sist vill jag säga till patienterna och deras familjer att det går framåt. De måste ha förtröstan. De är inte ensamma. De är inte längre ensamma!

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Glenis Willmott (S&D). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden och skuggföredragandena för deras fina arbete med betänkandet.

Betänkandet om Alzheimers sjukdom är mycket viktigt, men vi vet att befogenheterna att genomföra politiken ligger hos medlemsstaterna. Den åldrande befolkningen är en av de mest överhängande utmaningarna i framtiden, och vi vet att demens är en av huvudorsakerna till funktionshinder och beroende hos äldre.

För närvarande är det ofta demenspatientens make eller barn som har huvudansvaret för vården, som kan vara ett ytterst hårt och känslomässigt pressande arbete. Därför är våra ändringsförslag med en uppmaning till kommissionen att överväga att skapa arbetstillfällen genom en förbättrad vårdsektor inom ramen för Europa 2020-strategin så viktiga. Det är också viktigt att vi inte enbart fokuserar på att tillhandahålla medel till forskning om nya läkemedel för att behandla sjukdomar utan även undersöker enkla förebyggande åtgärder som alla kan vidta, exempelvis förändringar av kost och livsstil. Det påvisas allt oftare att kosten är en viktig faktor för utveckling av alzheimer och andra demenssjukdomar, och vi behöver ägna en del av våra resurser åt att undersöka detta närmare.

Kostnaden för demenssjukdomar i EU var 130 miljarder euro 2005 och 19 miljoner människor berörs – det vill säga som sjukdomsdrabbade och vårdgivare. Det är därför både moraliskt och ekonomiskt förnuftigt att se till att vi använder mer medel i arbetet med att bekämpa denna förfärliga sjukdom.

  Jorgo Chatzimarkakis (ALDE). – (DE) Herr talman! Meddelandet och betänkandet är mycket bra, och jag vill tacka kommissionsledamot John Dalli och Marisa Matias.

Alzheimers sjukdom är vår tids gissel, och vårt största problem är att vi helt enkelt vet för lite om sjukdomen. Det är därför vi behöver forskning och återigen forskning. Vi behöver förena våra krafter, och jag är därför positiv till kommissionens initiativ att inrätta ett innovationspartnerskap om ämnet hälsosamt åldrande.

För många år sedan utsåg den amerikanska regeringen kampen mot cancer till ett flaggskeppsprojekt. De har inte besegrat cancern, men det har lett till ett stort antal läkemedel och en mängd terapier. Det är just vad som behövs här, och jag välkomnar därför att vi ska koncentrera oss på Alzheimers sjukdom. Vi behöver veta hur vi ska vidta förebyggande åtgärder. Vad kan vi göra i framtiden för att bekämpa Alzheimers sjukdom? Det är därför som vi inte får fortsätta att tillämpa vattenkanneprincipen i EU:s forskningspolitik. Vi behöver koncentrera oss på vissa områden. Alzheimers sjukdom kan vara ett av de huvudteman som vi ger oss i kast med.

  Frieda Brepoels (Verts/ALE). – (NL) Herr talman! I egenskap av vice ordförande för Europeiska förbundet för kampen mot Alzheimers sjukdom i Europaparlamentet välkomnar jag Marisa Matias betänkande varmt. Det innehåller de allra viktigaste frågorna som vi snarast behöver ta itu med. Jag vill ta upp två saker under denna korta tid.

För det första betydelsen av förebyggande och tidig diagnos. Informationskampanjer om de första symtomen är viktiga så att patienterna och deras vårdgivare på ett så tidigt stadium som möjligt kan dra nytta av den behandling och det stöd som är tillgängligt. Därutöver kan vikten av gemensam planering av forskningsresurser inte nog betonas. Många av er har redan nämnt att 85 procent av den offentliga investeringen i forskning i dag sker utan någon europeisk samordning och att detta oundvikligen leder till fragmentering och dubblering. En gemensam strategisk forskningsagenda skulle därför kunna sörja för en mer effektiv användning av resurserna och en ökad kunskap om orsakerna, behandlingsalternativen och de sociala konsekvenserna av sjukdomar som alzheimer.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Herr talman! Kommissionens meddelande om ett europeiskt initiativ rörande Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar förbättrar det nuvarande lappverket av åtgärder och de rådande skillnaderna när det gäller tillgången till behandling och leder oss till bättre hälso- och omvårdnadsförhållanden för det ständigt ökande antalet patienter av detta slag, vars andel också ökar i takt med Europas åldrande befolkning.

I direktivförslaget behandlas även frågor som vårdpersonalen på området och behovet av särskild utbildning, vilket jag varmt välkomnar, och stöd till familjemedlemmar. Vi har redan problem med upp till 1,4 miljoner nya fall av någon form av demens varje år, och vi måste vidta kraftfulla åtgärder för tidig diagnos, förebyggande och andra relaterade frågor, så som patienternas värdighet.

Även här finns det många berörda, särskilt familjemedlemmar, som får utstå en hel del social stigmatisering. Samhället bör också bistå och ge ekonomisk hjälp till dem som tar hand om demenspatienter hemma.

  Justas Vincas Paleckis (S&D). – (LT) Herr talman! Jag vill gratulera föredragandena, som har gjort ett utmärkt arbete. Det måste erkännas att med Europas åldrande befolkning sprids alzheimer och andra former av demens i en farlig takt. Ofta feldiagnostiseras symtomen på dessa sjukdomar eller så upptäcks de för sent, och patienterna får inte lämplig behandling. Uppmaningen att förklara demenssjukdomar som ett prioriterat område inom hälso- och sjukvården är riktig. Endast genom bredast möjliga informationsspridning och en ökad kunskap i samhället om sjukdomen, dess symtom och metoder för tidig diagnos kommer vi att kunna hantera den stigande demensvågen. Tyvärr är vården av demenspatienter särskilt otillfredsställande i flertalet av EU:s nya medlemsstater, bland annat i Litauen. Den största bördan brukar bäras av patienternas anhöriga. Medlemsstaterna bör visa sin uppskattning av deras arbete genom att så långt möjligt betrakta tid som ägnas åt anhörigvård som en arbetsperiod och lämna sociala garantier.

  Gay Mitchell (PPE). – (EN) Herr talman! Jag vill bara påpeka att vi talar om Alzheimers sjukdom och om gamla människor, men i min valkrets har jag erfarit att en 48 år gammal man vårdades av sin gamla änkling till far eftersom den yngre mannen hade Alzheimers sjukdom. Jag ska inte missbruka tillfället att tala, men jag vill tacka för det och säga att jag stöder innovation när det gäller åldrande. Detta är främst en fråga som är relaterad till åldrande, inte en åldersrelaterad fråga.

  Wolfgang Kreissl-Dörfler (S&D). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Mina kommentarer gäller framställningen. Jag har följt ärendet sedan våren 2007. Hösten 2007 ställde jag en fråga till kommissionsledamoten. Svaret var mer än otillfredsställande.

Jag har haft många diskussioner med det tyska hälsovårdsministeriet och med andra myndigheter. Allting var alltid mycket vagt och outvecklat. John Dalli, av ditt svar – av det som du läste upp – drar jag slutsatsen att du inte har någon som helst lust att sätta dig närmare in i ärendet. Det inträffade inte under din mandatperiod, men det finns något som heter kollegialt ansvar, och jag vill be dig – också som talesman för utskottet för rättsliga frågor och utskottet för framställningar – att ge oss tillgång till alla handlingar som ditt beslut grundas på. När jag tittar på produkten skulle jag även vilja veta varför vissa företag inte har något intresse av att en annan produkt kommer ut på marknaden – även om jag kan föreställa mig svaret. Det är relativt billigt att anbringa denna plastdel i inhalatorn, men marginalen ligger i den totala försäljningen.

När man tittar på den lobbyverksamhet som läkemedelsindustrin bedrivit och noga granskar vilka ekonomiska intressen vissa parter har av att hålla småföretag borta från marknaden är svaren ibland alltför uppenbara.

Jag ber dig enträget att här och nu göra klart om du är beredd att ge oss tillgång till handlingarna och om du är beredd att ha en ordentlig diskussion med oss i utskottet för framställningar och utskottet för rättsliga frågor i stället för att helt enkelt skjuta frågan åt sidan. Våra medborgare har rätt att behandlas korrekt – och det gäller även dem som kanske inte är särskilt förmögna eller stora.

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE). – (PL) Herr talman! EU har en åldrande befolkning, och den andel som lider av åldersrelaterade sjukdomar ökar. Statistiken visar att en person av fem över 80 år har Alzheimers sjukdom. Alla känner inte till att det faktiskt är en obotlig sjukdom men att med rätt förebyggande åtgärder och en tidig diagnos kan dess effekter fördröjas. Enligt World Alzheimer Report 2009 bor 28 procent av de demenssjuka i Europa, som kommer på andra plats efter Asien i detta avseende. I Polen, det land som jag företräder, har cirka 250 000 Alzheimers sjukdom, och specialisterna uppskattar att den siffran kommer att tredubblas till 2040. Som ni förstår är detta en oroande statistik.

Demenssjukdomar har inte bara sociala och ekonomiska konsekvenser utan drabbar även både patienterna och deras familjer. Därför är jag glad över att vi diskuterar detta viktiga problem i dag. Endast genom samarbete, högt specialiserad forskning och en vidsträckt informationskampanj kan en snabb diagnos och bättre förebyggande bli möjligt.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D). – (LT) Herr talman! Jag instämmer i de särskilda åtgärder som föreslås i initiativet rörande Alzheimers sjukdom, nämligen att det är viktigt att främja en tidig diagnos och livskvalitet, att stödja samarbete mellan medlemsstaterna genom utbyte av bästa praxis och information om kliniska studier samt att respektera rättigheterna för de människor drabbats av denna svåra sjukdom. Eftersom EU för närvarande inte förfogar över tillräckligt exakt statistik om Alzheimers sjukdom bör studier genomföras enligt gemensamma och strikt definierade indikatorer. Vidare är det nödvändigt att investera i forskning och effektiva metoder för vårdsystem. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt personal och leverantörer inom hälso- och sjukvården samt utbildning och stöd till familjer som varje dag har att göra med Alzheimers sjukdom. Jag vill framhålla att i bekämpandet av denna svåra sjukdom är det viktigt att fästa stor vikt vid förebyggande och att rikta insatserna mot att få tidigast möjliga diagnos. Det finns därför ett behov att utforma en strategi för att förebygga Alzheimers sjukdom samtidigt som man främjar mer hälsosamma livsstilar, informerar människor om sjukdomen och utbyter medicinsk praxis.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE). – (GA) Herr talman! Jag vill tacka dig för att du ger mig tillfälle att tala om Alzheimers sjukdom.

Alzheimer är den sjukdom som är den vanligaste orsaken till demens och som drabbat 44 000 personer på Irland och nästan tio miljoner människor i hela Europa. Det är en fortskridande sjukdom, vilket innebär att fler delar av hjärnan blir skadade med tiden och då förvärras symtomen.

På grund av den åldrande befolkningen kommer sannolikt fler och fler att drabbas av sjukdomen i framtiden. Bättre samordning mellan EU:s medlemsstater i fråga om forskning om orsakerna till demenssjukdomar och bästa praxis för vårdsystemen är viktigt. Vårdbördan bärs ofta av nära anhöriga, och på Irland ansvarar 50 000 personer för den dagliga vården av en demenssjuk.

Avslutningsvis vill jag lovorda dessa vårdgivare och Alzheimersällskapet på Irland som ger ett enormt stöd till människor som drabbas av demenssjukdom.

  Margrete Auken (Verts/ALE). – (DA) Herr talman! Jag vill vända mig till kommissionsledamot John Dalli. Här ser du den plastpryl som det hela handlar om. Det är de stora multinationella läkemedelsföretagen som i det tyska ärendet har beslutat att denna plastpryl och läkemedlet hör ihop. Här är läkemedlet. Det här är det som måste genomgå en större prövning. Plastprylen är precis som att använda en injektionsspruta. Det är dock uppenbart att läkemedelsindustrin gör sig stora pengar på att de två produkterna alltid måste säljas tillsammans. Men samhället sparar å andra sidan mycket pengar på att kunna återanvända något gång på gång. Jag anser att det är absolut upprörande att kommissionen fortsätter att vidhålla att denna enkla produkt ska genomgå samma omfattande prövningsförfarande – som om det av nödvändigt tillhörde samma prövningssystem – som läkemedlet – inte exakt samma som själva läkemedlet, jag vet, men fortfarande som en produkt som tillhör det. Det är helt enkelt förfärligt att vi inte har fått ett klart svar om saken. Det finns så många människor, däribland många företag och socialförsäkringsgivare, som drabbas därför att detta enkla plastföremål inte godkänts för länge sedan. Det har aldrig vållat några andra problem än ekonomiska …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Paolo Bartolozzi (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Neurodegenerativa sjukdomar och Alzheimers sjukdom i synnerhet är en prioriterad hälsofråga för EU.

Sjukdomen har allvarliga konsekvenser för dem som drabbas av den, och inte bara från hälsosynpunkt. Kostnaderna för den direkta och informella vården är faktiskt höga. Alzheimers sjukdom drabbar inte bara de sjuka utan också de personer som vårdar dem.

Vi behöver därför en europeisk reaktion på problemet, ett samordnat gensvar från alla medlemsstater, en synergi av samordnade åtgärder, särskilt på forskningsområdet, som gör det möjligt att förstärka förebyggandet och diagnosen för att förbättra den tillgängliga behandlingen – inbegripet innovativ behandling – samt informationsspridning mellan medlemsstaterna om de resultat som uppnåtts nationellt, för att därigenom öka kunskapen om sjukdomen bland allmänheten.

  John Dalli, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Jag tackar återigen parlamentet och dess ledamöter som har talat för deras engagemang i den viktiga frågan om Alzheimers sjukdom och andra former av demens.

Kommissionen välkomnar parlamentets betänkande och dess rekommendationer. Låt mig ta tillfället i akt att framhålla att kommissionen till fullo åtagit sig att göra sin del av arbetet med att ta itu med Alzheimers sjukdom och andra former av demens. Dessa villkor är tyvärr en del av åldrandet för många européer.

Jag anser att det är vårt gemensamma ansvar att arbeta tillsammans för att minimera deras börda och investera i innovation för att förebygga, diagnostisera, behandla och hantera dessa villkor.

Jag ser fram emot att stödja medlemsstaterna i deras ansträngningar att nära samarbeta med parlamentet om att ta itu med Alzheimers sjukdom och andra former av demens.

När det gäller framställningen ”Effecto”/Klein måste jag först av allt – med anledning av Erminia Mazzonis uttalande att det är kommissionens jobb att stå på medborgarnas sida – säga att jag kan försäkra er om att det är min uppgift att stå på patientens sida. Det är mycket viktigt för mig som den kommissionsledamot som ansvarar för hälsofrågor att inte göra avkall på patientsäkerheten, att inte ta några genvägar och förenkla de processer och förfaranden som vi har infört för att förvissa oss om att alla produkter som ska användas för hälso- och sjukvård är ordentligt prövade och garanterat säkra.

Frågan här gäller inte hur ett läkemedel ska levereras med en plastbit, så som har påståtts. Frågan gäller att vi behöver kliniska bevis på att produkten är säker, och för att få dem ombads framställaren, dvs. Christoph Klein, att genomföra kliniska studier på 24 patienter. Detta är omfattningen av de kliniska prövningar som begärdes.

Varför finns det motstånd mot att tillhandahålla dessa kliniska prövningar? Vad är anledningen till detta motstånd? Detta är något som jag frågar mig själv. Vi behöver exempelvis veta om produkten kan tillämpas generellt, om den ska användas för ett visst läkemedel, om den ska användas med olika slags läkemedel, och i så fall om dessa läkemedel kräver varierande doseringar. Har produkten ett system för inställning av doseringen? Som lekman är detta de frågor som jag själv skulle ställa om jag var tvungen att använda en produkt som denna. Detta är saker som myndigheterna själva har frågat. De har frågat efter bevis på att produkten är säker i händerna på patienter i allmänhet.

Det finns som jag sade ett ordentligt förfarande för säkerhetssäkring, och jag kommer inte att kringgå det. Det har sagts att jag har lovat att undersöka ärendet. Jag lovade att undersöka ärendet, och jag har gjort det. Jag har fått en mängd uppgifter om ärendet. Naturligtvis är detta uppgifter som jag har fått veta från andra som varit här i kommissionen sedan 1987. När Christoph Klein begärde ett möte med mig eller mitt kansli beviljade jag det omedelbart. Min kanslichef informerade honom om att vi var beredda att ha ett möte för att förklara saken. Han skickade ett e-postmeddelande tillbaka med en rad villkor, bland annat att förutsättningen för mötet skulle vara att EU-kommissionen tog på sig alla omkostnader. Detta inbegrep flygresor och övernattningar i Bryssel för honom själv och hans personal, vilket jag inte kunde tillmötesgå.

  Marisa Matias, föredragande. – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att uttrycka min tacksamhet för allt som har sagts om det betänkande som parlamentet lägger fram om Alzheimers sjukdom och andra former av demens. Vi vet alla att den situation vi upplever är mycket tragisk och att den också är mycket underdiagnostiserad, vilket redan har nämnts här.

Jag vill bara nämna en fråga som varit genomgående i de anföranden som har hållits, men som förmodligen inte har betonats tillräckligt, nämligen frågan om patientens värdighet och rättigheter, men inte bara för patienterna utan även för deras familjemedlemmar, för dem som vårdar patienterna, oavsett om de är formella eller informella vårdgivare, och för den personal som arbetar med sjukdomar av detta slag.

Jag är glad, riktigt glad över det som kommissionsledamoten sade om att dela parlamentets farhågor och att kommissionen ser positivt på alla rekommendationer som parlamentet lägger fram i betänkandet och kommer att göra allt vad som står i dess makt för att genomföra dem.

Vi vet att för var dag som går blir det senare än föregående dag på detta område, med hänsyn till hur brådskande detta är. Därför kommer parlamentet som vi vet att göra ett uttalande om ämnet i morgon. Vi kommer att invänta omröstningen, men vi vet att den europeiska allmänheten förväntar sig betydligt mer av oss än solidaritet och moralisk uppmuntran. Européerna förväntar sig konkreta och lämpliga åtgärder, och jag hoppas verkligen att kommissionsledamoten och kommissionen – som har den initiativmöjlighet som vi här i parlamentet tyvärr saknar – kommer att prioritera denna fråga så mycket som du säger att du ska och att du omvandlar det till ett lagstiftningsinitiativ, så att européernas och deras familjers rättigheter respekteras och att samtliga behandlas med den jämlikhet och värdighet som de förtjänar.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon (onsdagen den 19 januari 2011).

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Det uppskattas att 9,9 miljoner människor i Europa lider av en neurodegenerativ sjukdom, däribland Alzheimers sjukdom. På grund av Europas åldrande befolkning uppskattar Eurostat att dubbelt så många människor kommer att ha en neurodegenerativ sjukdom 2050 som 1995. Eftersom vårdbördan bärs av familjemedlemmar uppskattas att sjukdomen berör tre medlemmar av en patients familj. Därför måste vi se till att åtgärder vidtas på EU-nivå för att hjälpa medlemsstaterna att ge lämpligt stöd till patienterna och deras familjer.

Jag håller helt med om att demenssjukdomar bör prioriteras i EU:s hälso- och sjukvårdspolitik. Patient- och vårdgivarorganisationer måste få ett ordentligt erkännande, och organisationerna måste engageras i informationskampanjer och i utarbetandet av forskningsprogram. EU ger ganska mycket pengar - 159 miljoner euro – till 34 forskningsprogram om neurodegenerativa sjukdomar, men eftersom det kommer att bli en stor ökning av dessa sjukdomar måste forskningsprojekten under det åttonde ramprogrammet breddas till forskning om beteendemässiga, kognitiva och icke-läkemedelsbaserade terapier.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Det finns uppgifter om förekomsten av Alzheimers sjukdom och andra former av demens i EU-länderna, och dessa uppgifter har samlats in av Alzheimer Europe. Alzheimers sjukdom var och är huvudorsaken till demens i alla länder. Den står för 74,5 procent av demensfallen i Nordamerika, 61,4 procent i Europa och 46,5 procent i Asien. Det finns dock fall av Alzheimers sjukdom i EU som är underdiagnostiserade. Enligt nya epidemiologiska uppgifter har endast hälften av alla som har sjukdomen identifierats. Jag anser därför att medlemsstaterna måste utarbeta en långsiktig politik och handlingsplaner för att påskynda tillgången till forskningsmedel på området demenssjukdomar och Alzheimers sjukdom, inklusive forskning om förebyggande, på en nivå som står i proportion till sjukdomarnas ekonomiska konsekvenser för samhället. De måste också förutse och förhindra sociala och demografiska trender och fokusera på det stöd som ges till familjerna som vårdar patienterna och därigenom ger socialt skydd till sårbara personer som lider av demens.

  Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig. – (IT) I den resolution som lagts fram förnyar vi vårt åtagande om att stödja kampen mot en allvarlig sjukdom som fortfarande berör en av fem personer över 85 års ålder. Jag anser att det behövs en effektiv och samordnad insats i hela Europa för att göra fortsatta framsteg inom forskningen och samla in epidemiologiska data om sjukdomen. Ordentlig samordning mellan medlemsstaterna kan bidra till utbyte av bästa praxis i fråga om patientbehandling och bidra till att göra medborgarna medvetna om vikten av förebyggande och tidig behandling. Investering och samarbete är viktigt på detta område, inte bara för att minska de sociala kostnaderna för dessa sjukdomar utan även, och framför allt, för att se till att de som berörs kan ges hopp om att leva ett alltmer värdigt liv. Jag skulle också vilja påpeka att demenssjukdomar naturligtvis inte bara berör dem som drabbas av sjukdomen. De berör även människorna omkring dem, exempelvis familjemedlemmar och hälsovårdspersonal. I den europeiska strategin bör vi därför sikta på att sörja för ett mer effektivt och praktiskt stöd till dem som har den dagliga uppgiften att hjälpa dessa människor, och täppa till de luckor som finns i yrkesutbildningen samt inleda informationskampanjer för att öka kännedomen om realiteterna av att leva med alzheimer.

  Louis Grech (S&D), skriftlig. – (EN) Hittills har EU varken reagerat på ett lämpligt sätt på Alzheimers sjukdom eller utarbetat en gemensam politik för att förebygga sjukdomen. Det är dessutom oroande att länder som Malta fortfarande inte erbjuder någon ersättning för de läkemedel patienter med denna sjukdom behöver. Trots att kommissionen inte kan ingripa i hur de nationella sjukförsäkringssystemen är organiserade bör den öka sina påtryckningar på medlemsstaterna för att garantera att alla personer som lider av Alzheimers sjukdom får den nödvändiga behandlingen. Jag uppmanar kommissionen att verkligen göra kampen mot demenssjukdomar till en EU-prioritet och genomföra nedanstående förslag inom en rimlig tidsrymd: 1) främja hjärt- och kärlhälsa och investera i en friskare arbetsstyrka, 2) främja initiativ som ger de äldre ett socialt och intellektuellt engagemang, 3) uppmuntra medlemsstaterna att genomföra systematiska rutinkontroller som gör det möjligt att ställa en tidig sjukdomsdiagnos och ge enkelt tillgång till läkemedel och behandling när sjukdomen väl har brutit ut, 4) se till att regelbundna epidemiologiska studier genomförs på EU-nivå, 5) uppmana medlemsstaterna att dra större nytta av hjälpmedelsteknik.

  Jim Higgins (PPE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar betänkandet som ett viktigt steg framåt i kampen mot demenssjukdomar. För närvarande har var tjugonde person över 65 och var femte person över 80 en demenssjukdom. Det uppskattas att över 8 miljoner européer mellan 30 och 99 års ålder lider av neurodegenerativa sjukdomar, och forskarna räknar med att antalet kommer att fördubblas vart tjugonde år. Alzheimers sjukdom står för 50 procent av fallen. Nästan tio miljoner européer har någon form av demens i dag, och Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen. Det finns 44 000 personer på Irland med demens. Det finns över 50 000 personer som vårdar demenssjuka, och uppskattningsvis 100 000 personer berörs direkt av olika former av demens. Eftersom en femårig fördröjning av utbrottet av alzheimer innebär 50 procent lägre förekomst välkomnar jag kommissionens fokusering på förebyggande och tidig upptäckt. Jag välkomnar fokuseringen på bättre forskning i Europa, särskilt eftersom vi vet att 85 procent av forskningen i dag saknar EU-samordning. Om en europeisk strategi på området ska fungera är det viktigt att de berörda länderna prioriterar upprättandet av nationella handlingsplaner. En europeisk strategi måste också ha som syfte att se till att det finns tjänster som garanterar största möjliga täckning och lika villkor och behandling för alla patienter.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE), skriftlig. – (FI) Sjukdomar som leder till minnesförlust är ett vanligt problem i Europa. Ungefär tio miljoner européer är drabbade av sådana sjukdomar i dag. De flesta av dem har Alzheimers sjukdom. Många faktorer påverkar människors förmåga att komma ihåg saker och att lära sig nya. De är bland annat stress, depression, sorg, hög alkoholförbrukning, dåligt näringstillstånd och medicinering. Större uppmärksamhet behöver ägnas åt att förebygga dessa sjukdomar från och med puberteten. Genom motion, mental aktivitet, hälsosamma matalternativ och undvikande av droger kan man förebygga uppkomsten av sjukdomar som orsakar minnesförlust. Genom att hantera de riskfaktorer som är förknippade med dessa sjukdomar kan vi samtidigt hantera de hjärt- och kärltillstånd som också är förknippade med dem. I framtiden måste betydelsen av information och av icke-statliga organisationer i kampen mot sjukdomar som orsakar minnesförlust betonas. Organisationerna utför ett mycket värdefullt arbete. De bör ges mer stöd för att göra det möjligt för dem som drabbats av dessa sjukdomar att få mer tillfredsställande hjälp. Vidare bör mer uppmärksamhet i framtiden ägnas åt behandlingscentrum och deras kvalitet. Tyvärr motsvarar befintliga centrum inte behoven. I exempelvis Finland råder det brist på stöd patienterna emellan och lämpliga centrum som erbjuder dagvård och långsiktig vård. Slutligen vill jag uppmärksamma alla på betydelsen av stöd till vårdpersonal som är specialiserad på behandling av sjukdomar som orsakar minnesförlust så att de får ordentlig utbildning och deras färdigheter och kompetens utvecklas. Tack.

  Sirpa Pietikäinen (PPE), skriftlig. – (FI) Jag vill tacka Marisa Matias för hennes lovvärda initiativbetänkande om ett europeiskt initiativ rörande Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar. Var femte europé kommer att ådra sig en sjukdom som orsakar minnesförlust. Dessa sjukdomar ger upphov till en ständigt högre belastning på hälso- och sjukvårdssystemet som kämpar med att klara av att hantera en åldrande befolkning men även för de drabbade och deras anhöriga som ställs inför en situation som är ny för dem. Det finns ingen konsensus om sjukdomarnas patogenes, men förebyggande insatser på ett tidigt stadium i sjukdomsförloppet anses viktigt. Betänkandet kommer att bidra till att göra sjukdomar som orsakar minnesförlust till en prioriterad fråga bland EU:s hälsomål. Resultatet av omröstningen kommer att ge rätt budskap, nämligen att forskning om sjukdomarna och deras behandling kommer att kräva samarbete i hela Europa. Även om det främst är äldre som drabbas kommer tidiga symtom på sjukdomen att upptäckas allt oftare inom den arbetande befolkningen i takt med förbättringar av diagnosen. För att strama upp samarbetet i Europa behöver vi också nationella minnesprogram, vilket redan har startats i vissa medlemsstater. Nationella minnesprogram spelar en viktig roll i spridningen av kunskap och bästa praxis och minskar antalet överlappande åtgärder.

  Richard Seeber (PPE), skriftlig. – (DE) Tio miljoner människor i Europa lider av demens, häften av dem är alzheimerpatienter. Dessa siffror kommer att fortsätta att stiga till följd av en ökning av den förväntade livslängden. Initiativbetänkandet är ett steg i rätt riktning genom att man efterlyser en effektivare strategi för behandling av demenssjukdomar, särskilt Alzheimers sjukdom. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt förebyggande. Tidig diagnos, kostnadsfria undersökningar för riskgrupper och framför allt att göra befolkningen bättre informerad har en viktig roll att spela i detta, eftersom Alzheimers sjukdom i allmänhet identifieras på ett för sent stadium i EU. Demenssjukdomarnas fortsatta spridning motiverar en europeisk strategi som så långt möjligt erbjuder allsidiga strukturer för att ge patienterna lika tillgång till information och behandlingsalternativ. Man får inte glömma bort att stödet till anhöriga och vårdgivare också är en viktig del. Breda epidemiologiska och kliniska studier samt bättre forskning om demenssjukdomar och Alzheimers sjukdom är viktiga faktorer i kampen mot demenssjukdomar.

  Olga Sehnalová (S&D), skriftlig. – (CS) Demenssjukdomar och Alzheimers sjukdom i synnerhet är inte bara allvarliga medicinska problem utan också mycket känsliga etiska och sociala problem, vars svårighetsgrad kommer att öka i takt med att den europeiska befolkningen åldras. I det dokument som lagts fram ligger tonvikten helt riktigt på olika aspekter av detta förhållande och särskilt på stöd för tidig diagnos, forskning och förbättringar av den faktiska patientvården. Inte mindre viktigt är dock enligt min mening stöd till de demenssjukas familjer och en betoning av icke-diskriminerande tillgång till hälso- och sjukvård av hög kvalitet. De lokala myndigheternas roll, oavsett om det är på kommunal eller regional nivå, är av stor betydelse här, vilket också frivilligorganisationerna är som operativt kan svara mot det ökande behovet av dessa tjänster. Det europeiska initiativet om Alzheimers sjukdom och andra demensformer är också mycket viktigt för att inleda en seriös och öppen diskussion i samhället om detta förhållande i dess bredaste bemärkelse. Jag välkomnar därför varmt initiativet som jag stöder.

15. Frågestund (frågor till kommissionen)

  Talmannen. – Nästa punkt är frågestunden (B7-0001/2011).

Följande frågor har ställts till kommissionen:

Del I

Fråga nr 14 från Rares-Lucian Niculescu (H-0629/10)

Angående: Användning av EU-medel

Enligt en artikel nyligen i Financial Times har EU endast använt 10 procent av de 347 miljarder euro som anslagits för utveckling av fattiga regioner för perioden fram till 2013.

I artikeln sägs också att den finansiering som öronmärkts för små och medelstora företag har kommit att användas av multinationella bolag (Coca-Cola, IBM, Nokia Siemens) samtidigt som andra stora företag (Twining, Valeo) använder EU-medel för att flytta sina verksamheter till länder där arbetskraften är billigare och därigenom bryter mot bestämmelserna som uttryckligen förbjuder sådana metoder.

Vad anser kommissionen om uppgifterna i den artikeln och vilka åtgärder övervägs för att förhindra att liknande situationer uppkommer i framtiden?

  Johannes Hahn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen välkomnar Financial Times granskning eftersom den ger ett viktigt bidrag till att inleda och bredda en allmän diskussion om sammanhållningspolitikens effektivitet och ändamålsenlighet.

Kommissionen är medveten om att användningen av medlen brukar vara långsammare i början på en programperiod. De senaste uppgifterna visar dock att kommissionen har gjort fler betalningar inom ramen för sammanhållningspolitiken under det fjärde kvartalet 2010 än någonsin tidigare. De allra flesta betalningarna var mellanliggande betalningar, dvs. ersättningar för utgifter som redan uppkommit och verifierats i medlemsstaterna. Det är alltså säkert att takten i utnyttjandet av medlen för sammanhållningspolitiken ökar. Utnyttjandenivåerna i form av EU-betalningar till medlemsstaterna är nu 21 procent för Sammanhållningsfonden, 22 procent för Europeiska regionala utvecklingsfonden och 23 procent för Europeiska socialfonden.

När det gäller stöd till multinationella och stora företag betonar kommissionen att ett primärt mål för sammanhållningspolitiken är tillväxt och skapandet av nya arbetstillfällen i vissa regioner och medlemsstater. Allt stöd till produktiv investering måste ses i det sammanhanget.

Främjandet av arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt kan uppnås på många sätt, från etablering av småföretag till att stödja större företag. Insatserna inom sammanhållningspolitiken stöder produktiva investeringar som främst är inriktade på små och medelstora företag, i enlighet med föreskrifterna i förordningarna om Europeiska regionala utvecklingsfonden och Europeiska socialfonden. Kommissionen betonar också den roll som små och medelstora företag spelade under förhandlingarna om de nuvarande programdokumenten. De allra flesta produktiva investeringar och investeringar i utvecklingen av den inneboende potentialen är inriktade på små och medelstora företag. Det kan dock förekomma fall då man i överensstämmelse med förordningarna beviljar medfinansiering till större företag under förutsättning att målen för de berörda fonderna och programmen respekteras.

Sammanlagt har 55 miljarder euro i företagsstöd beviljats mellan 2007 och 2013 inom ramen för sammanhållningspolitiken, varav en stor del utgörs av innovationsstöd till små och medelstora företag. Kommissionen vill påpeka att multinationella företag inte är mottagare av stöd från Europeiska socialfonden. Arbetstagare får samfinansierad utbildning. Europeiska socialfonden stöder människor. Det handlar om att tillhandahålla utbildning och omskolning samt att förbättra människors kompetens för att förbereda och hjälpa dem att hitta ett arbete. En arbetstagare som anställs i ett visst företag kan mycket väl sedan bli anställd av ett annat företag. Det viktiga är det kompetenskapital som arbetstagarna förvärvar så att de kan stanna kvar på arbetsmarknaden, inte vilken typ av företag som tillhandahåller utbildningen.

Från politisk synpunkt anser kommissionen att företag inte bör få EU-finansiering för investeringar som leder till förlust av arbetstillfällen i samma företag i en annan region i EU, eftersom nettoeffekten av ESF-investeringen då kan bli noll eller negativ. I de fall då ett företag som har fått stöd från sammanhållningspolitiken lägger ned verksamheten eller slutar att stödja ett projekt inom fem år – eller tre år när det gäller små och medelstora företag – måste finansieringen betalas tillbaka.

Min sista – men viktiga – punkt är att även om det självklart finns utrymme för förbättringar bör och får inte detta överskugga de stora positiva effekter som sammanhållningspolitiken har. Jag försäkrar er att kommissionen inte ryggar tillbaka inför problemen. Vi har faktiskt tidigare föreslagit ändringar, varav en del fick gehör, och vi kommer att fortsätta att driva på för förbättringar av sammanhållningspolitiken. Sammanhållningspolitiken ger klara fördelar för de fattigare regionerna i Europeiska unionen, men även klara fördelar för övriga Europa.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE). – (RO) Jag vill tacka kommissionsledamoten även för kvaliteten på de upplysningar som har lämnats. Jag vill dock göra ytterligare en kommentar. I en debatt som denna om ett sådant ämne anser jag att vi snarare bör inrikta oss på framtida åtgärder för att se till att vi undviker liknande situationer och, om jag får lov att säga det, kanske det är ännu viktigare för oss att fråga oss själva om det inte är troligt att medborgarnas förtroende för EU-institutionernas arbete kommer att minska när dessa siffror blir allmänt uppmärksammade.

  Paul Rübig (PPE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill särskilt tacka för klargörandet eftersom det ger förutsättningar för en förnuftig diskussion och ett klart åtagande för våra små och medelstora företag. Trots allt står de för två tredjedelar av Europas arbetstillfällen och betalar 80 procent av skatterna. Min fråga är därför om du tror att vi i framtiden kan stärka ramförutsättningarna för forskning och forskningsinfrastrukturen en aning mer.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D). – (LT) Herr talman! Jag har följande fråga. Pengar från strukturfonderna och i synnerhet pengar från Europeiska socialfonden är mycket viktiga. Medlen är avsedda att förbättra arbetstagarnas kvalifikationer och bevara arbeten så att de utförs av kvalificerade personer. Anser du att det råder lika villkor för rika internationella företag, eftersom de själva måste ge ett bidrag för att kunna få medel från strukturfonderna eller Europeiska socialfonden, och små och medelstora företag, som också vill utbilda sitt folk och vill ha kvalificerade anställda? Planerar du inte någon form av förslag här, eftersom villkoren inte är lika för stora företag och för små och medelstora företag?

  Johannes Hahn, ledamot av kommissionen. – (DE) Herr talman! Tack för era frågor.

När det gäller forskningens infrastruktur får små och medelstora företag redan betydande resurser från Europeiska regionala utvecklingsfonden, särskilt för att främja innovation – där de får innovationsstöd i storleksordningen tiotals miljarder euro. Under perioden 2000–2006 inriktade sig över 30 000 företag på detta område på ett fokuserat sätt. Vi funderar över att stor vikt också bör fästas vid forskningsinfrastrukturen, särskilt i framtiden – inte bara på det ekonomiska området, utan även inom grundforskningen. Det är möjligt att vi även under den innevarande perioden kommer att stödja forskningsinfrastrukturprojekt som också ingår i färdplanen för Esfri – Europeiska strategiska forumet för forskningsinfrastruktur – med sådana medel för första gången, eftersom undersökningar av projektet har visat att det har en mycket varaktig effekt i en region utöver själva projektet genom de arbetstillfällen som kommer att skapas, inte bara forskningsarbeten, utan även i leverantörsföretag eftersom även grundforskningsinfrastruktur behöver tjänster och förnödenheter. Med andra ord kan det bli ett verkligt nav i ett visst område i en region – i detta fall en region i Ungern. Detta ska också skicka ut en signal inför den kommande programperioden, kanske till universiteten, vilket till sist också kommer att få konkreta effekter. Redan i dag sker nästan en tredjedel av universitetsforskningen inom tillämpad forskning, vilket till sist är till godo för ekonomin och skapar varaktiga arbetstillfällen.

Om jag får lov går jag nu över till damens fråga. Inom ramen för Europeiska socialfonden är det i allmänhet anställda eller tillfälligt arbetslösa som får stöd till utbildning för att förbättra sina förutsättningar på arbetsmarknaden. Detta kan ske inom det företag där de är anställda. Om de inte är anställda kan det vara för att förbättra deras färdigheter eller helt enkelt göra dem generellt bättre kvalificerade för andra tänkbara typer av arbeten. Jag kan ge ett exempel – eftersom det kanske var detta som du syftade på och eftersom det har utsatts för mycket kritik – och det är anställda hos McDonald’s som har erbjudits vidareutbildning. Här måste vi göra en klar åtskillnad: det rörde sig om utbildningsåtgärder för McDonald’s anställda för att göra dem bättre kvalificerade på arbetsmarknaden och i arbetslivet. Som ni vet – det har faktiskt fått en del kritik – är arbeten hos McDonald’s, eller med ett engelskt slanguttryck McJobs, i allmänhet deltidsanställningar som inte kräver några större kvalifikationer. Dessa arbeten utförs ofta av studerande. Det handlar om att höja deras kompetens. När det gäller intern fortbildning, som i det här projektet, bar exempelvis McDonald’s alla kostnader själv. Med andra ord försöker och strävar vi efter att se till att den fortbildning de anställda får koncentreras på deras personliga kvalifikationer. Därför anser jag att det inte bör göra någon skillnad om personerna är anställda eller inte. Vårt mål måste i stället vara att ytterligare förbättra kvaliteten på varje persons färdigheter så att de blir mer lämpade för en alltmer rörlig arbetsmarknad och därmed att så långt möjligt undvika arbetslöshet.

  Talmannen. – Fråga nr 16 från Kinga Göncz (H-0639/10)

Angående: Europeiska instrumentet Progress för mikrokrediter

Genomförandet av det europeiska instrumentet Progress för mikrokrediter för sysselsättning och social delaktighet förfaller gå långsammare än väntat, vilket kan äventyra dess syfte och står i stark kontrast till den hastighet med vilken instrumentet antogs i mars 2010.

Vad tänker kommissionen göra för att påskynda processen och se till att instrumentet når ut till de mest sårbara människorna samtidigt som den rätta geografiska balansen tryggas?

Vad tänker kommissionen göra för att få medlemsstaterna att finansiera mentors- och utbildningsprogram och för att även säkerställa att räntebetalningar subventioneras med medel från Europeiska socialfonden så som man kommit överens om? Hur kommer kommissionen att se till att informationen om Progress-instrumentet för mikrokrediter når ut till målgrupperna?

  Johannes Hahn, ledamot av kommissionen. – (EN) Kära kolleger! Jag är glad över att kunna rapportera att båda delarna av europeiska instrumentet Progress för mikrokrediter – garantidelen och kontantdelen – nu är helt operativa. Endast tre månader efter ikraftträdandet av beslutet har kommissionen färdigställt mandatet för Europeiska investeringsfonden att starta garantiinsatser för tillhandahållare av mikrofinansiering.

I november inrättade kommissionen en särskild investeringsfond. Det gör att de första mikrolånen kommer att börja tillhandahållas den här månaden. Jag är också glad över att rapportera att kommissionen har lyckats säkerställa ytterligare medel för mikroföretagare i Europa. Europeiska investeringsbanken kommer att svara för EU:s bidrag på 100 miljoner euro, och fler bidragsgivare kan förväntas. Det gör att den totala lånevolymen inom ramen för instrumentet Progress för mikrokrediter som väntat kommer att uppgå till cirka 500 miljoner euro. Dessa pengar kommer att vara till nytta för arbetslösa, för människor som riskerar social utestängning och för utsatta människor som har svårt att få tillgång till den vanliga kreditmarknaden. Två viktiga punkter i kommissionens uppdrag till Europeiska investeringsfonden är att säkerställa att instrumentet når ut till målgrupperna och att främja den geografiska balansen.

De åtgärder som hittills har godkänts eller håller på att förberedas tyder på att båda målen kommer att uppnås. Från och med början av 2011 kommer mikrolån att tillhandahållas genom en inledande mikrofinansieringsinstitution i Belgien som är inriktad på missgynnade stadssamhällen, och genom en stiftelse i Nederländerna som är inriktad på enskilda personer som saknar tillgång till vanlig finansiering. Europeiska investeringsfonden har tillkännagett att de åtgärder som håller på att förberedas även kommer att få en balanserad geografisk täckning. Cirka 40 procent förväntas involvera förmedlare som investerar i Europa och cirka 60 procent i Central- och Östeuropa. Det är välkänt att mikrofinansiering är mest effektivt om nyföretagare och mikroföretag ledsagas genom stödtjänster för företag.

Kommissionen kommer därför att vidta åtgärder för att stödja de myndigheter som förvaltar medlen från Europeiska socialfonden och förmedlande organ för att intensifiera främjandet av egenföretagande och mikroföretag.

Under den innevarande programperioden för Europeiska socialfonden har medlemsstaterna öronmärkt över 2,7 miljarder euro för att främja företagande. Företagare kan också stödjas genom räntesubventioner. Det är de enskilda medlemsstaterna som bestämmer om räntor ska subventioneras via Europeiska socialfonden eller inte. För närvarande har endast en medlemsstat, Litauen, meddelat att den utnyttjar denna möjlighet.

Slutligen kommer kommissionen att främja information om instrumentet Progress för mikrokrediter. De som tillhandahåller mikrokrediter och befinner sig närmast de tilltänkta mottagarna kommer att informera om att mikrolån är tillgängliga. Kommissionen kommer att använda de befintliga nätverken av arbetsförmedlingar, Europeiska socialfondens förvaltningsmyndigheter och icke-statliga organisationer och informera om framstegen inom instrumentet Progress för mikrokrediter.

Sist men inte minst kommer man inom kampanjen Unga på väg att ägna särskild uppmärksamhet åt möjligheterna för unga från olika bakgrunder att starta egna företag och få mikrolån.

  Kinga Göncz (S&D). – (HU) Herr talman! Det gläder mig att höra kommissionsledamotens rapport, och jag vill klargöra en del. När vi fick rapporten från kommissionen och Europeiska investeringsfonden för ett par veckor sedan nämndes en totalsumma på ungefär 200 miljoner euro. En av mina frågor gällde just detta att det ursprungliga löftet eller planen var 500 miljoner euro. Jag skulle vilja veta var dessa ytterligare medel kom ifrån. Jag anser att det är mycket viktigt eftersom detta är ett högprioriterat program för att begränsa effekterna av krisen, och det var delvis därför som vi skyndade på med antagandet. Den andra viktiga frågan var om medlemsstaterna stöder subventioner av räntebetalningar samt utbildnings- och mentorinslagen från socialfonden. Detta ingick också i den ursprungliga planen, och sedan tycktes kommissionen försumma frågan. Det är mycket viktigt att lämna information och att se till att informationen når ut till människor.

  Janusz Władysław Zemke (S&D). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill tacka dig för den här informationen. Jag håller helt med om att det instrument som vi diskuterar i dag är mycket viktigt. Det är dock värt att nämna att vi också bör svara på frågan om vilka stater som utnyttjar instrumentet Progress för mikrokrediter. Det oroade mig att du sade i ditt svar att vi bör sörja för olika fördelningsnivåer efter stat och geografiskt område. Har några stater hittills använt instrumentet?

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Herr talman! De unga är de som helt klart har drabbats hårdast av den ekonomiska och finansiella krisen, men vi får inte heller glömma arbetslösa människor som är äldre än 45 år. Jag vill ställa följande fråga till kommissionsledamoten, eftersom du nämnde att 60 procent av det europeiska instrumentet Progress för mikrokrediter kommer att gå till Central- och Östeuropa: Har du tagit reda på vad det är som hittills har förhindrat att länderna i denna del av Europa utnyttjar instrumentet tillräckligt?

  Johannes Hahn, ledamot av kommissionen. – (DE) Tack för ert intresse och era kommentarer. Ämnet mikrokrediter täcks faktiskt av flera generaldirektorat, och László Andor har en viss ledande roll när det gäller innehållet. Det är dock också något som vi är berörda av på det regionalpolitiska området. När det gäller räntenivåer finns det vissa medlemsstater som har bestämt ett tak – som ett villkor så att säga – som ligger på ungefär 8 till 9,5 procent. Det som också måste beaktas är dock naturligtvis – och detta har redan diskuteras, bland annat under förberedelserna för allt detta – att omkostnaderna är relativt höga i förhållande till de faktiska lånen och därmed de kostnader som måste täckas. En förnuftig medelväg måste hittas, vilket jag anser att vi har lyckats med.

Jag går nu över till den andra frågan och kan berätta för er att instrumentet Jasmin – som är avsett att stödja lämpliga förberedelser för mikrokrediter och bana väg för förmedlarna att etablera och utbilda sig – för närvarande används för att förbereda 15 institutioner i 15 olika länder, vara elva finns i Central- och Östeuropa och fyra i Västeuropa. Jag kan inte plocka fram alla länderna direkt från minnet, men det handlar framför allt om de nya anslutningsländerna, och vi förväntar oss att ytterligare 20 förmedlare kommer att förberedas enligt Jasminprogrammet under de kommande åren.

När det gäller den sista frågan måste jag be er ursäkta att jag inte kan ge er ett svar direkt. Ni kommer att få ett skriftligt svar med utförliga förklaringar av det begränsade tillträdet. Jag antar dock att det säkerligen ofta är kommunikationsproblem här och att det också ofta finns hinder eftersom många av de potentiella låntagarna är personer som inte längre kan få lån från vanliga banker, och det finns därför ofta en viss oro eller tveksamhet när det gäller att närma sig sådana inrättningar. Om så är fallet och det blir en ingrodd och etablerad uppfattning är det dock nödvändigt att genomföra lämpliga informationsverksamheter på området.

  Talmannen. – Fråga nr 15 från Zigmantas Balčytis (H-0636/10)

Angående: Ytterligare stödåtgärder för små och medelstora företag inom ramen för turismpolitiken

Världskonkurrensens effekter är kännbara inom turismen precis som inom andra delar av ekonomin. För att Europeiska unionen ska förbli konkurrenskraftig inom sektorn har EU i Lissabonfördraget uppställt som mål att främja konkurrenskraften och skapa en miljö som är gynnsam för affärsutveckling. För detta ändamål har följande mål antagits: främja innovation inom turism, förbättra den allmänna kvaliteten på turisttjänster och utveckla personalens yrkeskunskaper. Företag inom turismsektorn – varav många är små och medelstora företag – klarar inte alltid att uppnå dessa mål genom sina egna insatser utan stöd. Detta beror på flera faktorer, till exempel begränsade ekonomiska resurser, brist på utbildad personal och oförmåga att snabbt reagera på förändring: därav behovet av ytterligare finansiering.

Anser inte kommissionen att det skulle vara önskvärt att utforma en samordnad strategi och en detaljerad handlingsplan som innefattar stödåtgärder för små och medelstora företag samt finansieringsåtgärder som skulle kunna bidra till att övervinna svårigheterna inom sektorn?

  Antonio Tajani, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den europeiska turistbranschen möter liksom många andra ekonomiska sektorer den allt större utmaningen från globaliseringen.

Detta är en utmaning som kommissionen redan har betonat och tagit itu med vid flera tillfällen, särskilt i meddelandet ”En integrerad industripolitik för en globaliserad tid”. Den 30 juni förra året antog kommissionen ett särskilt meddelande om turismen, med förslag – i enlighet med Lissabonfördraget och den nya Europa 2020-strategin – till ett konsoliderat politiskt ramverk för att förstärka konkurrenskraften inom sektorn för att göra europeisk turism till en verklig konkurrenskraftig, modern, hållbar och ansvarsfull bransch.

Skapandet av en miljö som befordrar utvecklingen av mikroföretag, små och medelstora företag inom turismsektorn är den princip som denna konsoliderade ram grundas på. För att uppnå detta mål föreslog vi tre särskilda mål: för det första att stimulera konkurrenskraften inom den europeiska turismsektorn, för det andra att främja utvecklingen av hållbar, ansvarsfull turism av hög kvalitet och för det tredje att konsolidera Europas anseende och profil som en samling av hållbara turistmål och naturligtvis att maximera EU:s ekonomiska politik och instrument för att utveckla turism.

De initiativ som främjas bör ge sektorn de nödvändiga instrumenten för anpassning till de utmaningar som dess näringsidkare står inför och arbeta mot en hållbar utveckling av sektorn i fråga om konkurrenskraft. Särskilda åtgärder kommer naturligtvis att vidtas för att främja innovation inom turismsektorn, förstärka kvaliteten på de anställdas yrkeskunskaper, eftersom vi inte längre får betrakta turism som en sektor som enbart består av familjeföretag. Vi måste också beakta hur vi kan göra den mer modern och konkurrenskraftig.

Jag ska ge ett par exempel på utbildning och yrkeskunskaper: en IKT- och turismplattform kommer att lanseras för att underlätta sektorns och dess företags anpassning till utvecklingen inom marknaden för nya informationstekniker och förbättra deras konkurrenskraft. Alla dessa förslag och idéer finns med i kommissionens meddelande, som har godkänts av rådet och som vi debatterar i parlamentet – föredraganden är närvarande i kammaren.

Branschens företagare kommer att uppmuntras att utnyttja unionens olika program, till exempel Leonardo, ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, Erasmus för unga entreprenörer, Europeiska socialfonden och andra program. En strategi för att främja diversifiering av turisttjänster och tillkomsten av ett elektroniskt observatorium för europeisk turism kommer också att bidra till att skapa en gynnsam miljö för sektorns aktörer.

Dessutom måste jag påpeka att små och medelstora företag kan dra nytta av andra generella initiativ för att få tillgång till finansiering. Jag vill nämna kommissionens gemensamma initiativ Jeremie, Europeiska investeringsfonden och Europeiska investeringsbanken, som syftar till att förbättra tillgången till medel särskilt för mikroföretag, små och medelstora företag genom kanalisering av riskkapital, lån, säkerheter, mikrokrediter och andra former av återbetalningspliktigt stöd.

Till sist vill jag påpeka att små och medelstora företag inom turistsektorn helt täcks av de åtgärder som föreslås inom ramen för småföretagsakten, vars syfte är att främja affärsklimatet för just dessa företag. Parlamentet kommer att få den uppdaterade texten om ett par veckor.

Småföretagsakten kommer alltså att bli ett instrument för att skydda små och medelstora företag som erbjuder en stor potential för utvecklingen av en sektor som jag hoppas ska kunna förstärkas under det närmaste året, eftersom jag är absolut övertygad om att en europeisk politik i enlighet med fördraget kan ge mervärde åt det utmärkta arbete som redan utförs av Europas regioner och medlemsstaterna.

Jag kan därför försäkra ledamoten som ställde frågan att kommissionen och jag själv har åtagit oss att se till att alla små och medelstora företag inom sektorn får stöd och hjälp i sina försök att få tillgång till EU:s ekonomiska instrument som ett led i en politisk strategi för att göra turismen till en av våra viktigaste näringslivssektorer.

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (LT) Herr talman! Förmodligen hoppas alla vi som är här i parlamentet i dag att den prognos som kommissionsledamoten gav om turismens framtida utveckling faktiskt kommer att bli verklighet och att området inte bara kommer att utvecklas utan att även vara gynnsamt för investeringar. Som ni vet är turismen hittills ojämnt utvecklad inom Europeiska unionen, och det finns objektiva och subjektiva skäl till det. Jag har en fråga. I Östersjöstrategin anges Östersjöregionen som ett av huvudmålen. Vad har egentligen uppnåtts på detta område under året?

  Carlo Fidanza (PPE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka Zigmantas Balčytis för denna fråga som sätter i centrum för vår diskussion att parlamentet vill få möjlighet att inom de närmaste månaderna återigen behandla det parlamentsbetänkande som jag är ansvarig för.

Först och främst måste vi ge kommissionens vice ordförande Antonio Tajani en eloge för att ha gett ett mycket starkt stöd till den nya europeiska turismpolitik som föreskrivs i Lissabonfördraget med det meddelande som antogs i juni och den genomförandeplan som lades fram för ett par veckor sedan. Dessa två dokument är särskilt inriktade på små och medelstora företag och på konkurrenskraften inom sektorn, med särskild betoning av innovations- och utbildningsfrågor.

I fråga om finansiering måste vi agera på två fronter: För det första måste vi öka medvetenheten om att fonderna finns och se till att de utnyttjas mer, och för det andra måste parlamentet starkt förespråka – herr talman, jag avslutar här – införlivandet av budgetrubrikerna för turismpolitiken i budgetramen för perioden 2014–2020.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Det finns vissa länder som till exempel använder det regionala programmet för konkurrenskraft och innovation eller det operativa programmet för att utveckla turism och när det gäller Grekland det operativa programmet för regional utveckling. Jag vill fråga dig om du tänker inrätta en europeisk ram för att öka de små och medelstora företagens utnyttjande av EU-medel för utveckling av turismen.

  Antonio Tajani, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Zigmantas Balčytis eftersom han har gett mig möjlighet att tala om den fråga som av alla dem som jag ansvarar för som kommissionsledamot ligger mig närmast om hjärtat. Som den första kommissionsledamoten för turism anser jag att turismpolitiken tillsammans med industri- och rymdpolitiken är prioriterade.

För att ge ett konkret svar är den centrala frågan förutom de politiska initiativ som jag har försökt att genomföra sedan jag blev kommissionsledamot den som Carlo Fidanza tog upp i sitt inlägg: eftersom EU inte ansvarade för turismpolitiken före Lissabonfördragets ikraftträdande ingår inte de medel som behövs för EU ska kunna bidra till en stark insats för turismen i den aktuella budgetramen.

Vi har intressanta program som exempelvis Kalypso, som i Spanien har förstärkt med ett antal i mina ögon mycket positiva initiativ. Jag förstår dock klart den poäng som Carlo Fidanza gör i det betänkande som parlamentet är på väg att lägga fram, men det kommer att finnas stöd eftersom de medel som är öronmärkta för turismpolitiken kommer att ökas i nästa budgetram. De kan ökas i det åttonde ramprogrammet eller genom införande av särskilda budgetposter. Det viktiga är dock att parlamentet tar fram problemet i ljuset eftersom det är svårt att ge konkreta svar om de ekonomiska instrumenten inte finns på plats.

Detta innebär dock inte att vi inte kommer att agera mycket bestämt. Som ni vet har ett otal initiativ tagits, det belgiska ordförandeskapet arrangerade ett stort evenemang på Malta och det ungerska ordförandeskapet har redan tillkännagett att det kommer att arrangera ett särskilt evenemang för turism – detta var ämnet för vårt första möte, som hölls i Budapest för ett par dagar sedan.

Jag är glad över att Zigmantas Balčytis tog upp frågan om turism i Östersjöområdet: turism är inte en fråga som enbart rör ekonomierna i Medelhavsländerna – Spanien, Frankrike, Italien, Grekland och Malta. Det är en ytterst viktig resurs för hela Europeiska unionen, inklusive länderna i Central- och Östeuropa, som har egna turistorter och en egen potential att utveckla.

När det gäller Östersjöstaterna anser jag att en av frågorna – som för övrigt tas upp i den text som godkändes den 30 juni förra året – är relationen till de nya framväxande klasserna, till den nya medelklassen i Ryssland. Miljontals ryssar planerar att turista och alltså att resa utanför sitt eget land.

Vi har ett problem när det gäller viseringar. Samma problem finns i fråga om Kina, misstänker jag. Kommissionen och turismministrarna är beredda att försöka lösa problemet med potentiella besökare från både Ryssland och Kina. Vi vill skynda på det hela och göra det enklare för dem att få komma till våra länder. Dessutom är Östersjöstaterna närmare Ryssland och kan skörda de potentiella ekonomiska fördelarna av att ta emot turister även från den växande medelklassen.

Detta är centralt för vårt arbete att främja turismpolitiken, och jag är också uppmuntrad av att många ministrar från olika medlemsstater, inklusive Storbritannien – jag träffade den nya brittiska turismministern för ett par veckor sedan i London – och Frankrike är positiva till att stödja EU:s turismpolitik.

Det är viktigt att identifiera ett antal ingångsportar, eftersom Europa måste representera ett mervärde. Jag är glad över att kommissionsledamot Androulla Vassiliou i den text om idrott som antogs i dag har försökt ta in synpunkten att stora idrottsevenemang, som den kommande olympiaden i London, är ett utmärkt tillfälle för hela Europeiska unionen.

Kort sagt måste vi se till att varje land i EU kan agera som en ingångsport för turister som besöker det landet men sedan reser vidare och besöker andra europeiska länder när de är klara.

Detta är den ytterligare åtgärd som kommissionen kan vidta, och jag anser att parlamentets stöd är viktigt. Får jag lov att tacka er nu för era framtida insatser, bland annat i diskussionen om turismpolitiken men även i alla diskussioner om de kommande budgetverksamheterna.

Del II

  Talmannen. – Fråga nr 17 från Vilija Blinkeviciute (H-0625/10)

Angående: Program och initiativ för att modernisera den högre utbildningen

Studier har genomförts i vissa medlemsstater för att ta reda på hur högskoleinstitutioner har anpassats till de nya kraven på arbetsmarknaden och vilka utsikter de studerande har att hitta ett arbete när de är klara med sin examensutbildning. Forskningen har tyvärr visat att många universitet utbildar specialister för en marknad som redan är mättad. Högskolornas studieplaner tar inte alltid hänsyn till arbetsmarknadens behov och de som drabbas mest av detta är därför de nyutexaminerade. I sitt arbetsprogram för 2011 nämner kommissionen modernisering av den högre utbildningen och anger att förslag kan komma att läggas fram om det system som ska tillämpas för att bedöma och öka insynen i högskoleinstitutionernas verksamheter.

Eftersom så är fallet, vilka särskilda program- och modellinitiativ kommer kommissionen att anta för att modernisera den högre utbildningen i Europa? Kommer kommissionen att utarbeta en särskild strategi för den högre utbildningen för att se till att unga nyutexaminerade kan hitta ett arbete så snart som möjligt? Hur mycket är kommissionen redo att satsa i framtida program och initiativ av detta slag för ungdomar?

  Androulla Vassiliou, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Utbildning är bara en av de viktiga faktorer som bestämmer anställbarheten. Risken att bli arbetslös är 40 procent lägre för personer med examen från högre utbildning än för sådana som endast har gymnasieutbildning. Arbetslösheten och undersysselsättningen bland ungdomar är dock oacceptabelt hög i dag. Alltför många utexaminerade kämpar för att klara steget ut på arbetsmarknaden och få ett kvalitetsarbete som motsvarar deras utbildningsbakgrund.

Insatserna för att förbättra anställbarheten börjar naturligtvis långt före den högre utbildningen. Kommissionen arbetar med medlemsstaterna för att identifiera de färdigheter eller nyckelkompetenser som ungdomar behöver för att lära sig i skolan. I dag behöver unga ett bredare spektrum av färdigheter än tidigare för att kunna leva och verka i en globaliserad ekonomi. Många kommer att bli verksamma i arbeten som ännu inte finns. Många kommer att behöva avancerade färdigheter i språk, interkulturella förbindelser och företagande. Tekniken kommer att fortsätta att förändra världen på sätt som vi inte kan föreställa oss så att förmågan att fortsätta att lära sig och vara innovativ kommer att bli viktiga faktorer för anställbarheten.

Vägledning är också viktigt. Unga människor möter ett allt större utbud av utbildningsalternativ. De behöver kunna fatta informerade beslut. För detta krävs bättre information om utbildningsvägar, bland annat en klar bild av möjligheterna att få arbete. Vi behöver utveckla en yrkesmässig vägledning av kvalitet och en yrkesutbildning med ett starkt engagemang av arbetsmarknadens institutioner.

Om vi går över till högre utbildning har kommissionen som ni vet nyligen lanserat Ungdom på väg – ett flaggskeppsinitiativ inom Europa 2020-strategin för att göra utbildningen mer relevant för unga människors behov. Vi börjar nu genomföra olika delar av den strategin. Senare under året planerar kommissionen ett nytt meddelande om modernisering av den högre utbildningen. Vi kommer att mäta framstegen i att göra den högre utbildningen mer relevant för behoven i det kunskapsbaserade samhället, inklusive frågan om anställbarhet. Vi kommer att identifiera de viktigaste utmaningarna för framtiden och ge vårt svar.

Som ett led i dessa ansträngningar kommer kommissionen att förstärka den europeiska plattformen för dialog mellan universitet och företag för att öka de studerandes anställbarhet och utveckla utbildningens roll i kunskapstriangeln. I en mer global och rörlig värld kan öppenhet om högskoleinstitutionernas resultat stimulera både konkurrens och samarbete och bli ett incitament för fortsatta förbättringar och modernisering. Befintliga internationella rangordningar kan dock ge en ofullständig bild av universitetens resultat. I år kommer kommissionen att lägga fram resultaten av en förstudie för att utveckla ett alternativt och flerdimensionellt rangordningssystem som avspeglar högskoleinstitutionernas mångfald.

Europa behöver bli bättre på att förutse morgondagens behov av kompetens. Därför har kommissionen lanserat En agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen, som går hand i hand med vårt initiativ Unga på väg. Genom En agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen tittar vi på hur vi kan hjälpa våra ungdomar att bli mer anställbara. Framför allt behöver vi ge människor rätt kombination av färdigheter så att de kan anpassa sig till vårt snabbföränderliga samhälle. Vår nya kompetenskarta för EU, som blir operativ 2012, kommer att hjälpa till att prognostisera inte bara de färdigheter som arbetsgivarna behöver i dag, utan också de färdigheter som behövs i framtiden.

I vår tänker kommissionen föreslå nya europeiska riktmärken för rörlighet i utbildningssyfte och om utbildningens roll för att göra människor anställbara på den kunskapsbaserade arbetsmarknaden.

EU-programmen för att stödja utbildning och ungdomar, inklusive program för rörlighet som Erasmus, kan hjälpa ungdomar att förbättra sina chanser på arbetsmarknaden genom att tillägna sig värdefull internationell erfarenhet och utveckla sin intellektuella förståelse.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D). – (LT) Herr talman, fru kommissionsledamot! Tack för ditt verkligt utförliga svar. Jag skulle dock vilja ställa en följdfråga. Europeiska unionen måste garantera alla medborgare rätt till högre utbildning av god kvalitet. I medlemsstaterna finns det dock många skillnader mellan utbildningssystemen, kostnaderna för högre utbildning och tillhandahållandet av lån för att betala studierna. Hög ränta på lån som tagits för att betala studierna och ogynnsamma villkor för återbetalning av lånen avskräcker ofta ungdomar från att bedriva högre utbildning i sitt eget land och främjar en kompetensflykt till andra länder. Tänker kommissionen publicera en vägledning om önskade villkor för tillhandahållande av studielån?

  Janusz Władysław Zemke (S&D). – (PL) Herr talman! Jag vill ställa en enda fråga till kommissionsledamoten, även om vi diskuterar olika saker just nu. Jag vill fråga kommissionsledamoten om något arbete sker för att öka medlen för utbytesprogram för studerande i Europa. Jag har intrycket att den finansieringspool som vi har för Erasmus och andra program har varit oförändrad i flera år. För närvarande är dessa stipendier verkligen mycket låga.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Fru kommissionsledamot! Det är riktigt att denna särskilda fråga omfattas av subsidiaritet. Medlemsstaterna finansieras dock av medel från EU för att modernisera utbildningsplanerna i medlemsstaterna. Under exempelvis den tidigare och tredje stödramen från gemenskapen utnyttjade många medlemsstater gemenskapsmedel för detta ändamål. Jag har en mycket konkret fråga: Har kommissionen uppgifter om effektiviteten av de medel som gavs och kommer att ges till medlemsstaterna?

  Androulla Vassiliou, ledamot av kommissionen. – (EN) För det första om frågan om skillnader mellan högskoleinstitutioner: Det stämmer exakt! Det är därför som vi vill ha insyn i universitetens resultat. Det är därför som vi nu slutför förstudien på vars grund vi ska våga titta på rangordningen av universitet, kartläggning av universiteten och deras standarder för att ge de studerande bättre informerade alternativ. Målet är att de ska veta var de ska studera, vad de ska studera och vilken standard universitetet har som de söker sig till.

I fråga om avgifter håller jag nog med om att höga avgifter kräver rättvisa lån, men ni vet säkert att detta är medlemsstaternas ansvar. Vi vet att det enda som ekonomerna är överens om är att investering i utbildning ger långsiktiga resultat, tillväxt och arbeten. Jag uppmanar därför alltid regeringarna att inte skära ned universitetsinvesteringarna eller utbildningsinvesteringarna i allmänhet.

Jag håller dock med ledamoten som ställde frågan om otillräckligheten av rörlighetsstöd som Erasmus. Det är därför vi återigen genomför en förstudie – som utförs av London School of Economics, som jag hoppas kommer att vara klar om ett par månader – på grundval av vilken vi tillsammans med Europeiska investeringsbanken ska undersöka möjligheterna att skapa ett europeiskt studielån för rörlighet. Jag är säker på att detta kommer att ge alla studerande, oavsett om de är fattiga eller rika, möjlighet att utnyttja dessa förträffliga rörlighetsbidrag.

När det gäller Georgios Papanikolaous fråga talade han om strukturutvecklingsmedel som regeringarna kan använda till att bygga upp sin utbildningsinfrastruktur. Tyvärr är strukturfonderna inte mitt ansvar, men jag ska ta reda på av kommissionsledamot Johannes Hahn om det finns några rapporter från medlemsstaterna om resultatet av dessa bidrag, och i så fall ska ni förstås få veta det.

  Talmannen . – Fråga nr 18 från Radvile Morkunaite-Mikuleniene (H-000009/11)

Angående: Skolresultat för elever i EU-medlemsstaterna

De nyligen offentliggjorda resultaten av den internationella undersökningen om 15-åriga skolelevers prestationer (Pisa-undersökningen 2009) visar att EU:s konkurrenskraft är allvarligt hotad eftersom endast två EU-länder hör till de tio bästa på området läsförmåga (nivåerna5–6). Inom matematik var endast tre EU-länder bland de tio bästa och ingen av dem tillhörde de fem bästa. År 2020 kommer både dessa ungdomar och de yngre eleverna att vara aktiva på arbetsmarknaden eller på väg att bli det och det är därför nödvändigt att vidta omedelbara och effektiva åtgärder i medlemsstaterna om vi vill förbättra kvaliteten på elevernas undervisning betydligt.

Kommer kommissionen att göra en grundlig utvärdering av ovanstående undersökning och lämna uttryckliga rekommendationer om förfaranden med bevisad effektivitet? Finns det några planer för att sammanställa ett program för att sprida sådana beprövade och testade förfaranden eller inrätta ett forum för att diskutera utmaningarna som måste mötas? Bör diskussioner föras med medlemsstaterna för att bestämma vilka åtgärder som behöver vidtas för att förbättra deras resultat?

  Androulla Vassiliou, ledamot av kommissionen. – (EN) Som ni vet bestämmer varje enskild medlemsstat hur det egna utbildningssystemet ska utformas. Det överensstämmer med artikel 165 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Trots det samarbetar kommissionen med medlemsstaterna för att främja ömsesidigt lärande och utbyte av god praxis.

Som vi anger i Europa 2020-strategin är det avgörande för EU:s framtid som ett kunskapsbaserat och integrerat samhälle att utbildningssystemen reformeras och moderniseras så att de ligger i nivå med de bästa i världen. OECD:s PISA-undersökning är en viktig resurs för sådant utbyte. Den senaste PISA-undersökningen, som offentliggjordes i december 2010, ger EU:s medlemsstater ett blandat intryck. Det finns tecken som tyder på betydande förbättringar i vissa system, men som helhet återstår det mycket att göra. Resultaten blir en viktig grund för de framtida diskussionerna mellan kommissionen och medlemsstaterna.

Den referensram för EU som antogs av rådet i maj 2009 syftar till att föra de grundläggande färdigheterna i läsning, matematik och naturvetenskap till en adekvat nivå genom att sänka andelen icke godkända femtonåringar till under 15 procent till år 2020.

Låt mig nu läsa upp något ur PISA-rapporten som är mycket viktigt. Andelen elever som inte var godkända i läsning ökade från 21 procent 2000 till 24 procent 2006, men sjönk till 20 procent 2009. OECD:s mål för 2010, att minska andelen från 20 till 17 procent år 2000, uppnåddes emellertid inte.

Andelen underkända elever i matematik och naturvetenskap har minskat sedan 2006. Det gjordes större framsteg inom naturvetenskap än inom matematik och andelen underkända är i dag lägre inom naturvetenskap än inom matematik.

Med 2006 som utgångspunkt ligger EU bra till vad gäller framstegen mot målet 2020 för andelen underkända. I genomsnitt, och för de tre discipliner i de 25 EU-staterna för vilka det finns uppgifter tillgängliga, var 22,5 procent underkända 2006. År 2009 hade den andelen minskat till 19,6 procent Som vi kan se har alltså EU som helhet gjort vissa framsteg.

Kommissionen kommer naturligtvis att analysera PISA-resultaten och offentliggöra sina slutsatser i nästa årliga lägesrapport om referensramen, 2011. I november 2010 uppmanade rådet kommissionen och medlemsstaterna att fokusera det gemensamma arbetet på följande områden: utformning av läroplaner, motivation till läsning, läs- och skrivfärdigheter, matematik, naturvetenskap och teknik, den nya teknikens påverkan på grundfärdigheterna och möjligheterna att utnyttja den för att hjälpa studenterna till självständighet och att hålla motivationen uppe, könsskillnader i prestanda och attityder, kopplingen mellan studenternas bakgrund och deras basfärdigheter och, slutligen, frågor som gäller lärare och lärarutbildare samt skolornas etik och egenskaper.

I sina slutsatser uppmanade rådet också kommissionen att inrätta en högnivågrupp om läs-och skrivfärdigheter och en temainriktad arbetsgrupp för matematik, naturvetenskap och teknik.

Jag tänker starta upp högnivågruppen om läs- och skrivfärdigheter den 1 februari. Denna grupp ska föreslå politiska åtgärder som bygger på bästa praxis och forskning, vilket kommer att hjälpa medlemsstaterna att förbättra konsekvensen och effektiviteten när det gäller att tillhandahålla grundläggande färdigheter inom ramen för strategierna för livslångt lärande. Gruppen kommer att slutföra sitt arbete och offentliggöra sin rapport till halvårsskiftet 2012.

Den tematiska arbetsgruppen för matematik, naturvetenskap och teknik har dessutom redan inrättats. Den består av nationella beslutsfattare och experter och arbetar utifrån ömsesidigt lärande och utbyte av bästa praxis. Den temainriktade arbetsgruppen kommer att ange och sprida politiska åtgärder för att förbättra läget för personer med svaga grundläggande färdigheter på nationell nivå.

Jag vill också understryka att Comeniusåtgärderna för programmet för livslångt lärande bland annat prioriterar ökad motivation inom naturvetenskap och matematik och förbättrade läs- och skrivfärdigheter.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE) . – (LT) Herr talman! Jag vill fråga om det kanske har gjorts undersökningar i vissa länder som kan förklara studenternas svaga resultat och framsteg? Handlar det om finansiering eller är det strukturbetingat? Vad anser ni om primärutbildningen? Forskning har genomförts på studenter i högre årsklasser, men hur är det med de yngre som har för avsikt att fortsätta sina studier?

  Androulla Vassiliou, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag kan redovisa alla de uppgifter vi har om de olika medlemsstaterna. Vi har inte analyserat dem. Det är inte vår uppgift att ta reda på varför vissa medlemsstater klarar sig sämre än andra, men under arbetets gång har vi utbytt exempel på bästa praxis. Det gläder mig verkligen att kunna säga att vissa länder som har följt exemplen på bästa praxis har gjort väldigt goda framsteg sedan 2006 när det gäller de flesta av dessa indikatorer.

När det gäller grundskolans tidigare del har vi dessvärre inte några undersökningar liknande PISA. Det finns ingen sådan undersökning.

  Talmannen . – Fråga nr 19 från Georgios Papanikolaou (H-0623/10).

Angående: Uppsplittring av de digitala marknaderna och konsekvenser för utbildningssystemet och investeringarna i geografiskt isolerade områden

Enligt kommissionens meddelande om en digital agenda för Europa är Europa alltjämt ett lapptäcke av nationella Internetmarknader, och européerna kan inte dra nytta av fördelarna med en digital inre marknad på grund av problem som faktiskt går att lösa, exempelvis bristande nätinvesteringar. Detta får till resultat att utbildningen i många isolerade regioner (bergs- och öregioner) släpar efter tekniskt, och likaså påverkas investeringarna på flera håll. Jag vill fråga kommissionen följande::

Informations- och kommunikationsteknik (IKT) står med sitt årliga marknadsvärde på 660 miljarder euro för 5 procent av EU:s BNP, och lämnar ett ännu mycket större bidrag till den totala produktivitetsökningen (20 procent direkt från IKT-sektorn och 30 procent från IKT-investeringar). Vad tänker kommissionen med tanke på detta göra åt uppsplittringen av de digitala marknaderna?

Är det på gång några gemensamma åtgärder för att ta tag i problemet med knappa nationella nätinvesteringar, särskilt i geografiskt isolerade regioner?

  Neelie Kroes, kommissionens vice ordförande. – (EN) I kommissionens meddelande om Europa 2020 och i meddelandet om den digitala agendan för Europa angavs målet att alla EU:s medborgare ska ha tillgång till grundläggande bredbandstjänster senast 2013 och att alla medborgare ska få tillgång till betydligt högre Internethastigheter på över 30 megabyte per sekund till 2020, samt att minst 50 procent av alla EU:s hushåll ska ha Internetanslutningar på över 100 megabyte per sekund.

Kommissionen är medveten om att det utan ett kraftfullt offentligt ingripande finns risk för att bredbandstjänsterna inte introduceras optimalt, att de snabba, beprövade nätverken koncentreras till tättbebyggda områden och att isolerade landsbygdsområden släpar efter. Det skulle dessutom få negativa effekter på utbildningssystemen och möjligheterna att integrera informations- och kommunikationsteknik i utbildningen. Enligt färska uppgifter har bara 67 procent av skolorna i EU tillgång till bredband och det råder stora skillnader mellan olika medlemsstater och mellan tätt och glest befolkade områden, 73,7 respektive 60,6 procent.

För att undvika risken att introduktionen inte blir optimal har kommissionen antagit ett bredbandspaket som omfattar en gemensam ram för både den nationella och den regionala politiken, som bör utvecklas för att man ska kunna uppfylla målen. Sådana politiska åtgärder bör framför allt sänka kostnaden för bredbandsutbyggnad inom hela EU:s territorium genom att garantera en god planering och samordning och genom att minska de administrativa bördorna.

Kommissionen har redan agerat för att öka investeringarna i avlägsna områden och regioner inom ramen för EU:s sammanhållningspolitik genom att avsätta cirka 2,3 miljarder euro för perioden 2007–2013. Genom kommissionens meddelande om en ekonomisk återhämtningsplan för Europa blev det också möjligt att avsätta 360 miljoner euro till bredbandsinsatser för landsbygdsområden genom Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling. I programpaketet meddelade kommissionen att den kommer att förstärka och rationalisera finansieringen av höghastighetsbredband genom EU:s instrument till 2014 och undersöka hur man kan få fram kapital för bredbandsinvesteringar genom kreditförstärkningar som backas upp av Europeiska investeringsbanken (EIB) och EU:s fonder. Ett förslag från kommissionen och EIB i frågan väntas under 2011.

En annan pelare i den digitala agendan gäller digitala färdigheter. Här föreslår vi bland annat att man ska betrakta digitala kunskaper och kompetenser som ett prioriterat område för förordningen om Europeiska socialfonden under nästa programperiod och ange digital kompetens som ett komplement till Europass för att garantera insyn. Som ni vet är utbildning helt avgörande för att utveckla digital kompetens i vårt samhälle och vi håller med om att vissa regioner kan komma att släpa efter utan lämpliga investeringar.

Enligt färska EU-data – de avser 2006 – hade bara 67 procent av skolorna tillgång till bredband, och det förelåg stora skillnader mellan olika medlemsstater och mellan tätt och glest befolkade områden. Vi ska just påbörja en ny undersökning om skolorna och resultaten kommer att bli tillgängliga i slutet av året.

  Georgios Papanikolaou (PPE) . – (EL) Jag vill tacka kommissionsledamoten, för ett mycket detaljerat svar. Jag vill gärna lägga till följande fråga: I EU:s 2020-strategi anges att vårt mål är en digital inre marknad för hushåll och företag, vilket betyder lika möjligheter i fråga om tillträde, men det betyder också lika möjligheter i fråga om utveckling.

Du har själv sagt i samband med utfrågningar i de behöriga utskotten, till exempel utskottet för kultur och utbildning, att det kommer att behövas cirka 500 000 nya jobb inom de här sektorerna under de kommande fem åren. Jag har en mycket specifik fråga: Vidtar vi alla de åtgärder som krävs för att se till att de här nya jobben fördelas rättvist, utan att man utesluter geografiskt avlägsna områden?

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Svaret är ja.

  Talmannen . – Det låter väldigt bra. Tack så hemskt mycket!

Fråga nr 20 av Liam Aylward (H-0648/10)

Angående: 116 000 - Hotline för saknade barn

Kommissionen har nyligen riktat en sista uppmaning till medlemsstaterna att så snart som möjligt aktivera EU:s hotline 116 000 för saknade barn. Via detta telefonnummer skulle barn som befinner sig i utsatt läge kunna få den hjälp och det stöd som de behöver.

För närvarande är hotlinenumret 116 000 fullt funktionsdugligt endast i 12 medlemsstater. Anser kommissionen att det faktum att denna service inte fungerar ordentligt i hela EU kan medföra att barn utsätts för risker? Kommer människor att informeras om att denna service saknas i deras land eller i det land som de besöker? Måste varje medlemsstat införa denna service i sin helhet på ett korrekt sätt? Stämmer det inte att misslyckandet med att tillhandahålla en adekvat service i alla medlemsstater när det gäller detta nummer, kan utsätta barn för risker?

  Neelie Kroes, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Kommissionen håller med Liam Aylward om att det krävs större insatser i många medlemsstater för att aktivera EU:s journummer 116 000 för saknade barn. Enligt de reviderade telekomreglerna, och då tänker jag i första hand på artikel 27a i direktivet om samhällsomfattande tjänster, ska medlemsstaterna göra allt de kan för att se till att medborgarna har tillgång till tjänsten som driver ett journummer för att rapportera fall av saknade barn. Kommissionen övervakar noggrant medlemsstaterna och hjälper dem att införliva den nya bestämmelsen i sin nationella lagstiftning, något som ska vara genomfört till den 25 maj 2011.

Den 17 november förra året antog kommissionen meddelandet ”Ring 116 000: det europeiska journumret för försvunna barn”. Syftet med meddelandet är att förnya kommissionens uppmaning till medlemsstaterna att snarast aktivera EU:s journummer och att se till att tjänsten håller samma höga kvalitet i hela EU för att ge medlemsstaterna praktiskt stöd.

I meddelandet framhålls nuvarande bästa praxis i de olika medlemsstaterna för att ta itu med de viktigaste problemen i samband med driftskostnader och telekomkostnader för journumret 116 000. Kommissionen tänker använda dessa exempel på bästa praxis till att utarbeta en uppsättning gemensamma miniminormer som kan garantera en tjänst av hög kvalitet inom hela EU, så att föräldrar och barn kan räkna med samma hjälp oavsett var de befinner sig. Detta omfattande arbete går utöver de frågor som gäller elektronisk kommunikation och som jag har ansvaret för, och samordnas därför av min kollega Viviane Reding.

  Liam Aylward (ALDE) . – (EN) Fru kommissionsledamot! Tidigare har ni nämnt kostnader och bristen på information som hinder för att aktivera detta journummer i vissa medlemsstater. Vilka åtgärder tänker ni vidta för att ta itu med dessa hinder och tänker ni er dessutom att denna tjänst ska aktiveras fullt ut i samtliga medlemsstater? Slutligen undrar jag vilka alternativ som står till förfogande för de medlemsstater som har svårt att finansiera journumret, för att se till att det verkligen aktiveras i hela EU?

  Neelie Kroes, kommissionens vice ordförande. – (EN) Självklart gör vi vad vi kan. Den ärade ledamotens resonemang verkar förnuftigt. Som jag nämnde tidigare är kostnaden en viktig fråga i sammanhanget. Själva journumret är det minst problematiska i detta avseende. Problemet är uppföljningen. Den fråga vi bör fokusera på är inte bara själva journumret, utan uppföljningen.

Vi övervakar och stöder medlemsstaterna vad gäller aktiveringen, och vi är medvetna om att det är de som ska ta initiativet vad gäller den nationella lagstiftningen. Vi är också medvetna om att det i samband med den nuvarande finansiella krisen är ännu svårare för medlemsstaterna att hitta resurser för att finansiera uppföljningen.

Några organisationer har erhållit EU-finansiering för vissa projekt. Den tillgängliga EU-finansieringen är inte till för att täcka hela driftskostnaden för tjänsterna, utan syftar till att hjälpa till att utveckla 116 000-tjänsterna genom konkreta projekt.

Naturligtvis måste vi vara kreativa. De som är engagerade i sådana här projekt och de nationella regeringarna bör också vara kreativa när det gäller att utnyttja budgetresurser, företagens sociala ansvar och privata donationer för att hitta resurser så att man till slut kan göra det som vi alla skulle vilja göra.

Fråga nr 22 av Bernd Posselt (H-0619/10)

Angående: Alpin järnvägskorridor

Hur ser kommissionen på det nuvarande läget vad gäller bygget av Brennertunneln och det faktum att det krävs järnvägsanslutning till tunneln på båda sidor samt att järnvägssträckan München-Mühldorf-Freilassing-Salzburg måste byggas ut?

  Siim Kallas, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Frågan om trafiken genom alperna är extremt allvarlig, men läget ser ganska ljust ut för närvarande. Trots en svår finansiell miljö gör man framsteg med Brennertunneln och dess norra och södra tillfarter. Det här projektet har högsta prioritet och kommissionen beslutade att avsätta en budget på närmare en miljard euro för ändamålet.

För det första, när det gäller själva Brennertunneln nådde man viktiga framsteg under den österrikisk-italienska mellanstatliga kommissionens möte den 19 november 2010 i närvaro av EU:s samordnare Pat Cox. Österrike och Italien skrev under ett avtal om den totala kostnaden för Brennertunneln på åtta miljarder euro. Österrike godkände en optimerad arbetsplan som gör att förberedande arbeten för huvudtunneln kan påbörjas 2011. Den italienska regeringen godkände att arbetena påbörjas genom ett åtagande som garanterar att kostnaderna är täckta under hela byggperioden.

För det andra kan jag rapportera om goda framsteg när det gäller tillfarterna på båda sidor. Italien har godkänt att arbetet påbörjas på den södra tillfartsleden och att man börjar med den första sektionen, Fortezza-Ponte Gardena. Österrike har också gjort goda framsteg vad gäller den norra tillfartsleden. Österrike har ett avsnitt i nedre Inndalen som kommer att stå färdigt 2013, eller ännu tidigare.

När det slutligen gäller de gränsöverskridande förbindelserna mellan Österrike och Tyskland kommer man inte att kunna nå det ursprungliga målet att arbetet ska slutföras senast 2012. På den tyska sidan kommer arbetet inte att påbörjas förrän 2012 och det kommer att ta cirka tre år. I november 2010 offentliggjorde Tyskland emellertid sin nationella investeringsplan, som inkluderar avsättningar för positiv utveckling av den norra tillfartsleden mellan München och den österrikiska gränsen. Sektionen med ett enda spår kommer att uppgraderas och hela avsnittet kommer att elektrifieras. Nästa steg blir ett samförståndsavtal mellan Tyskland och Österrike om detta avsnitt och sedan måste planeringsprocessen för infrastrukturförvaltningen påbörjas.

  Bernd Posselt (PPE) . – (DE) Tack, Siim Kallas, för det vänliga svaret.. Men du besvarade inte den andra delen av frågan, där jag nämnde München-Mühldorf-Freilassing, som är en del av huvudlinjen från Paris till Budapest och som är särskilt viktig om man tänker på den bayerska kemiska triangeln och på att avlasta tillfartsleden till Brenner.

Om Brennertunneln genomförs kommer Rosenheim-sektionen att bli överbelastad och det blir då viktigt att utveckla München–Mühldorf–Freilassing–Salzburg, som också är ett projekt med högsta prioritet för kommissionen. Jag måste fråga dig om du anser att det är möjligt att ställa ytterligare finansiering till förfogande för detta i nästa budgetplan. Det handlar trots allt om en gränsöverskridande fråga.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL) . – (EL) Herr kommissionsledamot! Det som händer i alperna är säkert bra, men på grund av detta memorandum gör den grekiska regeringen nedskärningar och minskar antalet tjänster, vilket isolerar Grekland från järnvägsnäten i Europa och på Balkan. Som skäl anger regeringen, på samma sätt som kommissionen, de grekiska järnvägarnas stora skulder.

Min fråga är därför följande: Vad anser du om denna utveckling, dvs. nedskärningarna i järnvägstjänsterna? För det andra, omfattar de grekiska järnvägarnas skulder pengar för att medfinansiera infrastrukturarbeten tillsammans med EU?

  Siim Kallas, kommissionens vice ordförande. – (EN) När det gäller Grekland kan jag inte svara, eftersom jag inte känner till detaljerna. Jag har inte fått någon information om de här problemen.

När det gäller det prioriterade projektet nummer 17, München-Mühldorf-Freilassing-Salzburg, så pågår det. Det inledande arbetet påbörjades 2007. En del av arbetet är avklarat. Den 19 april 2010 påbörjades arbetet med den nya tvåspåriga järnvägsbron över floden i Mühldorf och det kommer att slutföras. Denna bro finansieras helt av den tyska återhämtningsplanen. Den kostar 11,7 miljoner euro, så det går framåt och vi anser inte att detta är ett viktigt problem i nuläget.

  Talmannen. – Fråga nr 23 från Jim Higgins (H-0621/10)

Angående: Att skicka sms samtidigt som man kör - trafiksäkerhet

En förare som skickar sms löper 23 gånger större risk att vara med om en olycka. Sms:ande i samband med körning kräver årligen flera tusen dödsoffer i trafiken, och antalet personskador ökar i en oroväckande takt för varje år.

Trots att kommissionen erkänner behovet av att öka trafiksäkerheten och se till att trafiksäkerhetsreglerna genomförs finns det ingen EU-täckande lagstiftning som förbjuder användning av sms, e-post eller Internet vid körning av ett motorfordon över en viss, på förhand fastställd, hastighetsgräns.

Tekniken för att förhindra användning av sms, e-post och Internet samtidigt som man kör finns redan. Avser kommissionen att lägga fram någon EU-lagstiftning för att råda bot på denna livsfarliga vana?

  Siim Kallas, kommissionens vice ordförande. – (EN) Kommissionen håller med om att det är extremt farligt att skicka sms eller att ägna sig åt några andra ovidkommande aktiviteter samtidigt som man kör. Under 2009 släppte kommissionen en rapport om användningen av mobiltelefoner samtidigt som man kör. Den rapporten finns publicerad på Europa-webbsidan för trafiksäkerhet. Vi har emellertid ingen statistik om antalet olyckor som beror på detta.

Samtliga medlemsstater har lagar som åtminstone indirekt förbjuder användning av sms, e-post och Internet samtidigt som man kör. Även om man inte direkt nämner användningen av mobiltelefoner, så finns det krav i den nationella lagstiftningen på att förarna måste vara helt koncentrerade på sitt bilkörande. Mot den bakgrunden tänker kommissionen inte införa ett ytterligare skikt av EU-lagstiftning för att förbjuda användning av sms, e-post och Internet vid körning av ett motorfordon. Vi hoppas att medlemsstaterna ska ta hand om den här frågan på lämpligt sätt.

  Jim Higgins (PPE) . – (GA) Herr talman! Jag är besviken på svaret jag fick från kommissionsledamot Siim Kallas. Det är oerhört viktigt att de olika medlemsstaterna samarbetar. Vi måste göra allt vi kan för att minska antalet dödsfall och allvarliga skador på vägarna. Ett nytt fenomen på Europas vägar är att folk skickar sms samtidigt som de kör. Medlemsstaterna har olika regler. Vi måste öka samarbetet. Jag är besviken på att kommissionsledamoten inte kan lova oss mer i samband med detta.

  Seán Kelly (PPE) . – (EN) Jag vill gratulera min kollega Jim Higgins till att ha tagit upp denna oerhört viktiga fråga. Jag delar hans oro över den brist på entusiasm som kommissionsledamoten visade när det gäller att se till att bästa praxis tillämpas i hela EU. Jag vill fråga honom varför kommissionen inte åtminstone kunde försöka uppmuntra medlemsstaterna till att införa samma regler i hela EU och se till att de följs för att främja säkerheten och skydda liv?

  Inés Ayala Sender (S&D) . – (ES) Herr talman! Jag har bara begärt ordet för att informera er, mina damer och herrar, om att jag är föredragande för frågan om gränsöverskridande påföljder, där rådet har fått möjlighet att öppna upp förteckningen över överträdelser – som faktiskt förekom i kommissionens inledande förslag – och där frågan om användningen av mobiltelefoner förekom. Dessvärre deltar varken Storbritannien eller Irland i den förändring av rättslig grund som tillhandahålls genom rådets avtal eftersom de har valt att inte vara med. Detta är ett av de problem vi har och som vi i parlamentet kanske kunde åtgärda. Jag hoppas att de här länderna i diskussionerna med rådet ska förtydliga sina intressen, även om vi inte vet något om dem. Det verkar som om Storbritannien nu tänker ansluta sig.

  Siim Kallas, kommissionens vice ordförande. – (EN) En bred handlingsplan för säkerheten och genomförandet av den planen har haft extremt hög prioritet för kommissionen, och vi har verkligen gjort enorma framsteg. Vi har kraftigt minskat antalet olyckor i Europa. Jag kan berätta att dödstalet i mitt eget land var 400 i början av 1990-talet, medan det var nere på 78 förra året. Och detta naturligtvis med en tiofaldig ökning av antalet fordon på vägarna. Det är en kraftig förändring.

Detta är viktigt, och tack så mycket Inés Ayala Sender för att du påminner oss om gränsöverskridande verkställighet av trafikpåföljder, vilket är ett extremt viktigt steg mot en bättre trafiksäkerhet. Det beslutet togs av rådet i december och vi kommer nu att genomföra det.

Jag tror inte att ett ökat antal lagar på EU-nivå är något universalmedel. Att vi, oavsett problem, måste ha EU-lagstiftning.

Samtidigt som alla kritiserar att vi har för mycket EU-lagstiftning är detta, som jag ser det, emellertid en fråga där medlemsstaterna är lika oroliga som den europeiska allmänheten, och om gränsöverskridande verkställighet av trafikpåföljder kan skapa ett europeiskt område för trafiksäkerhet, så är detta mycket viktigt.

  Talmannen . – De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Frågestunden är härmed avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 20.15 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: ANGELILLI
Vice talman

16. Situationen i Haiti ett år efter jordbävningen - humanitärt bistånd och återuppbyggnad (debatt)

  Talmannen . – Innan vi börjar måste jag tyvärr meddela er att en italiensk soldat dödats och en annan soldat skadats allvarligt i en eldstrid som ägde rum i dag i Afghanistan. Vi uttrycker vårt deltagande med den dödade Luca Sannas anhöriga.

Nästa punkt är kommissionens uttalande om situationen i Haiti ett år efter jordbävningen – humanitärt bistånd och återuppbyggnad.

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag instämmer med dig och uttrycker mitt deltagande med dem som drabbats och med deras familjer.

För ett år sedan bevittnade vi i Haiti en av de värsta naturkatastroferna i modern historia, men den utlöste också en av de finaste uppvisningarna i solidaritet med ett folk vars styrka under denna katastrof och det kaos som uppstod gav oss alla en lektion i mod. Ett år efter katastrofen vill vi hedra dem som dog, men också dem som överlevde. Vi lovade att hjälpa dem och vi håller vårt löfte.

EU är en viktig del i den globala solidaritetsinsatsen för Haiti. Vi har mobiliserat alla tillgängliga resurser för att ge både humanitärt bistånd och, som kommissionsledamot Andris Piebalgs kommer att beskriva senare, utvecklingsstöd för att återuppbygga landet.

Efter jordbävningen avsatte EU över 320 miljoner euro i rent humanitärt bistånd, varav kommissionen tillhandahöll 130 miljoner euro under förra året, 2010.

Tack vare de här medlen kunde vi hjälpa mer än fyra miljoner haitier med livsmedel, sjukvård och tak över huvudet. Närmare 1,5 miljon människor har fått någonstans att bo, en bas för att starta sina nya liv. Vårt stöd var inte bara inriktat på Port-au-Prince utan även andra drabbade städer – Léogâne och Jacmel – och vi följde de 500 000 haitier som lämnade Port-au-Prince för att bosätta sig hos släktingar på landsbygden med stödinsatser. Vi kom med mat, vatten och sjukvård, vi röjde vägar och gav kontant stöd till olika arbetsprogram.

Vårt nuvarande humanitära stöd fokuseras på koleran. Vi använder 22 miljoner euro för att täcka de viktigaste behoven i fråga om hälsovård, tillgång till god vattenförsörjning och sjukvård, informationskampanjer, epidemiologisk övervakning och logistik. Vi har finansierat behandling av 158 000 personer hittills men, vilket är viktigare, vi har kunnat ge en halv miljon människor tillgång till rent vatten och 900 000 personer säkrare sanitära förhållanden. Vi har ökat medvetenheten bland en miljon haitier om vad kolera är, hur man undviker att insjukna och hur man behandlar kolera, och vi har delat ut 1,3 miljoner tvålar och klortabletter i de drabbade områdena.

Vi hade hoppats att situationen skulle vara bättre ett år efter jordbävningen, men det är den inte. Därför har vi för innevarande år, dvs. 2011, avsatt 33 miljoner euro. Vi är beredda att ge mer hjälp om det skulle behövas.

Under 2011 kommer vi att prioritera bostäder, sanitet och sjukvård. Vi kommer att fortsätta arbeta med de dåliga sanitära förhållandena, för de utgör en klar risk för spridning av koleran i olika grupper i samhället. Vi kommer också att fortsätta bidra med hälso- och sjukvård, men hälso- och sjukvårdssystemet i Haiti ligger i ruiner. Människorna kan inte vända sig dit.

I den här processen har vi varit beroende av biståndsarbetare, och jag vill framföra mitt tack till dem som har riskerat sina liv för att hjälpa den haitiska befolkningen.

Vi stöder också Andris Piebalgs i hans arbete med att koppla nödhjälp till återställning och utveckling. En del av resurserna i anslag B i nionde Europeiska utvecklingsfonden kommer att avsättas till bostadsprogram i nära samordning med vårt humanitära bistånd. Låt mig understryka här att vi har tittat på situationen i Haiti som helhet, inte bara för att hjälpa människor som har akuta behov utan också för att lägga grunden till en långsiktig återhämtning.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Vi levererar också resultat när det gäller återuppbyggnaden. EU som helhet, dvs. unionen och medlemsstaterna, har redan avsatt 600 miljoner av de 1,2 miljarder euro som utlovades i New York, och vi har redan betalat ut 330 miljoner euro.

Som ett led i EU:s totala åtagande uppgavs EU:s ursprungliga stöd till 460 miljoner euro, och vi anser att det är nödvändigt att öka det till 522 miljoner euro. Av detta har vi redan gjort åtaganden som uppgår till 327 miljoner euro. Pågående program har justerats genom att deras varaktighet har förlängts och/eller genom att de ekonomiska anslagen har höjts för att bättre motsvara reviderade prioriteringar. Nya program antogs för att uppfylla tillkommande behov.

Utbetalningar som är strikt kopplade till åtaganden uppgick till 74 miljoner euro 2010. Om man tänker på situationen i Haiti, så är detta ett ganska bra resultat. Man måste inse att situationen där, som redan var mycket svår före jordbävningen, blev enormt mycket svårare efter jordbävningen och att den förvärrades ytterligare på grund av orkanen Tomas, koleraepidemin och den politiska oron. Hjälparbetare och tekniska experter arbetade ofta under oerhört svåra förhållanden.

Bland övriga faktorer som vi måste beakta finns i första hand det faktum att återuppbyggnadsstödet på medellång till lång sikt genomförs under tre till fem år och att utbetalningarna sprids ut under programmets löptid. År 2010 ägnades i första hand åt att avsätta medel och starta upp projekt, inklusive alla de tekniska studier och upphandlingsförfaranden som krävdes. Mer konkreta aktiviteter kommer att inledas under 2011 och vi tror att utbetalningarna mot åtagandet kommer att fördubblas till 150 miljoner euro under innevarande år.

EU:s utvecklingsstöd har hittills i första hand fokuserat på att hjälpa till att leverera statens bastjänster, såsom att driva utbildningssystemet, sjukvårdssystemet och polisen, och förmågan att tillhandahålla personal i den offentliga sektorn. Den andra prioriteringen har varit en omedelbar förstärkning och återuppbyggnad av strategisk infrastruktur och vägar. Den tredje prioriteringen har varit att stärka Haitis katastrofberedskap och mekanismer och strukturer för civilt skydd.

Vårt mål är att bygga upp ett starkare Haiti efter jordbävningen, ett Haiti som vilar på fastare grund. Det står klart att vi behöver en stark haitisk regering och vi måste fokusera på prioriteringar. Därför följer vi i hög grad de prioriteringar som angetts av den haitiska regeringen. De vill verkligen stärka styrelseformerna, med särskild fokus på budgetstöd och med hänsyn till de mycket låga statliga inkomsterna, och göra kraftiga investeringar i infrastruktur, framför allt vägar.

Vilka lärdomar kan vi dra för att förbättra situationen? Jo, vi kunde samordna hjälpen bättre och stärka samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaterna. Vi håller nu på att slutföra det gemensamma programmet i en process som omfattar EU:s medlemsstater.

Vi har också bra erfarenheter av att arbeta med alla våra partner i den tillfälliga återuppbyggnadskommittén för Haiti. Det bidrar verkligen till att påskynda processen. Jag tror emellertid att vi måste fortsätta vår strävan efter att uppnå stabilitet, och det gäller såväl stödet till Haiti som arbetet med att skapa ett demokratiskt fungerande Haiti, för det är en klar förutsättning för att EU:s och hela det internationella samfundets ansträngningar ska bli framgångsrika.

Vi försöker göra vårt bästa, men det är tydligt att vi kan bättre. Vi har lärt av våra erfarenheter. EU håller verkligen sina löften och vi lever upp till våra åtaganden. Så jag anser att vi gör framsteg, även om situationen som den ibland beskrivits i medierna ur ett visst perspektiv är helt korrekt. Jag tror att vi kommer få se stora förändringar på ort och ställe under 2011, under förutsättning att politisk stabilitet uppnås i Haiti, för instabiliteten försvårar verkligen vårt arbete, och vi kommer att fokusera det arbetet på att återuppbygga Haiti.

  Michèle Striffler, för PPE-gruppen. – (FR) Fru talman, kommissionsledamöter! Ett år efter jordbävningen befinner sig Haiti fortfarande i ett nödläge och återuppbyggnaden har svårt att komma igång. Detta kan tillskrivas de strukturella bristerna inom den haitiska staten, de haitiska myndigheternas bristande politiska vilja och beslutsförmåga och bristande stöd från det internationella samfundet. Om inte de haitiska myndigheterna fattar ett antal viktiga beslut, till exempel om expropriering, kommer man aldrig att kunna röja undan de tusentals ton med skräp som blockerar återuppbyggnadsprocessen.

Jag måste få berömma de ansträngningar som gjorts och det arbete som utförts av de humanitära organisationerna. Framsteg har gjorts och miljontals liv har räddats.

Men de humanitära hjälporganisationerna kan inte fortsätta kompensera bristerna i den haitiska staten. EU måste därför göra sitt yttersta för att ge ett starkt stöd åt en rättvis och öppen valprocess, så att man kan garantera den stabilitet och politiska vilja som krävs för återuppbyggnaden. Det är absolut avgörande att vi finns på plats under hela återuppbyggnadsprocessen och hjälper de kommande haitiska myndigheterna att organisera sina institutioner för att skapa en ny balans på alla nivåer och en fullt fungerande demokrati.

Det är dessutom mycket viktigt för kommissionen, i egenskap av medlem i den tillfälliga återuppbyggnadskommittén för Haiti och med tanke på dess finansiella bidrag, att ingripa för att påskynda genomförandet av kommitténs mandat och se till att den kan verka.

Efter jordbävningen beslutade sig det internationella samfundet för att bygga upp ett helt nytt Haiti utan att upprepa de fel som begåtts tidigare. Det är dags att en gång för alla ta itu med de djupast liggande orsakerna till fattigdomen i Haiti.

  Corina Creţu, för S&D-gruppen. – (RO) Fru talman! Ett år efter tragedin som ödelade Haiti uppfyller inte utvärderingen av återuppbyggnadsprocessen befolkningens förväntningar, precis som ni påpekade, men den når inte heller upp till de åtaganden som det internationella samfundet gjort. Dessutom verkar det, att döma av bakslagen under de senaste månaderna, som om ansträngningarna att återuppbygga staten har kört fast. Detta land, som har ödelagts av en jordbävning och som drabbats av en koleraepidemi vars ursprung tillskrivits FN:s blå baskrar, har dessutom kastats in i en allvarlig politisk kris.

Jag tror att det finns tre områden i den haitiska krisen där vi måste vidta åtgärder inom den närmaste framtiden. I annat fall riskerar vi att äventyra det arbete som hittills gjorts. Resultaten av undersökningen av koleraepidemins orsaker måste offentliggöras så snart som möjligt för att dämpa befolkningens vrede mot FN-personalen på ön. För det andra måste vi göra allt vi kan för att undvika att förlänga den övergångsperiod som kommer att inledas när president Prévals mandatperiod avslutas den 7 februari. Nyval under noggrann internationell övervakning är den enda tänkbara demokratiska lösningen. Sist men inte minst anser jag att den nuvarande utvärderingen måste bli en vändpunkt i återuppbyggnadsarbetet, som har undergrävts av ineffektivitet, förseningar och motstridiga intressen bland länderna i regionen.

Låt oss inte glömma bort att bara 1,2 miljarder US-dollar har utbetalats hittills av de 10 miljarder US-dollar som utlovades under givarländernas konferens i New York i mars 2010, och att EU:s bidrag svarar för en betydande del av detta. Förutom vår oro över att lösa problemen för de miljontals haitier som lever i katastrofläger där fattigdom, förtvivlan och sexuellt våld antar alarmerande proportioner måste vi tillföra det långsiktiga perspektivet med hållbara investeringar i Haiti och ett konkret stöd för att bygga upp en livskraftig statsstruktur.

  Charles Goerens, för ALDE-gruppen. – (FR) Fru talman! De två kommissionsledamöternas anföranden var så bra att jag ska hålla mig till att ge två kommentarer.

För det första ligger större delen av Haiti fortfarande i ruiner, ett år efter jordbävningen. Med tanke på katastrofens omfattning visste vi att landet stod inför enorma svårigheter. Vi visste också att jordbävningen, förutom att skörda många civila offer, också hade drabbat själva statens hjärta, eftersom skadorna efter naturkatastrofen var så omfattande. Lägg till detta de strukturella svårigheterna, och i synnerhet svårigheterna att styra landet, så blir utmaningarna för fältarbetarna uppenbara.

Vem är i första hand ansvarig för situationen? Även om det finns förmildrande omständigheter är det den haitiska staten som är huvudaktören, och utan den går det inte att göra någonting. Alternativet är att överta kontrollen över landet, och det är det ingen som vill.

För det andra kan vi komplettera den haitiska statens åtgärder, och det måste vi också göra. I det avseendet har EU ansträngt sig å det yttersta. EU har inte bara gjort uttalanden utan också agerat utifrån dem. Vad vi förväntar oss av EU i framtiden är naturligtvis ett fortsatt starkt stöd, men framför allt är det viktigt att arbeta för att Haiti ska kunna frigöra sig från sin beroendeställning, trots landets konstaterade svaga tillstånd. Jag inser att detta inte kan ske på bara några månader.

  Judith Sargentini, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Fru talman! Den stora frågan är hur man återuppbygger en stat som har misslyckats? Haiti är en stat som håller på att misslyckas. Kan vi verkligen tala om återuppbyggnad, med tanke på att Haiti inte var någon demokrati från början? Detta är den uppgift som ligger framför oss. Trots alla ansträngningar från kommissionens sida har vi ännu inget svar på den frågan. Utbrottet av kolera, valfusket i november och trakasserierna av befolkningen är naturligtvis inte till någon hjälp för oss i våra försök att bygga upp landet. Situationen för kvinnor och flickor var fruktansvärd redan före jordbävningen, och nu kan vi inte acceptera att kvinnor och flickor utsätts för sexuellt våld i uppsamlingslägren.

Därtill kommer det faktum att Baby Doc är tillbaka i Haiti och att han kan vilja dra nytta av den vedervärdiga situation som medborgarna befinner sig i, eftersom hans pengar enligt ryktet äntligen har tagit slut. Vi kan inte låta det hända i Haiti.

Vårt ansvar under det år som gått sedan katastrofen har varit att ge haitierna möjlighet att försöka bygga upp landet på nytt, men vad de verkligen saknar är organisatorisk kapacitet. Därför är de fortfarande beroende av nödhjälp, och vi måste övergå till utvecklingssamarbete. Det saknas en koppling någonstans. Även om det inte är något som kan hända över en natt så är det faktiskt detta vi bör inrikta våra ansträngningar på, för det här landet kommer inte att kunna konstruera byggnader utan att först bli en demokrati eller åtminstone få en vettig ledning. Därför önskar jag kommissionsledamöterna Kristalina Georgieva och Andris Piebalgs varmt lycka till i sina strävanden. Jag önskar er allt gott!

  Nirj Deva, för ECR-gruppen. – Fru talman! Det känns bra att ha den här debatten igen – vi hade en nyligen också. Det visar att vi bryr oss om Haitis befolkning – vi bryr oss uppenbarligen mer om Haitis befolkning är vad Haitis regering gör.

Vi talar om ansvaret att skydda. Vi talar om ansvaret att skydda mot massmördare och diktatorer som gör sig skyldiga till folkmord – men hur är det med ansvaret att skydda mot ineffektiva och korrupta regeringar som inte bryr sig om sitt eget folk? Det finns en miljon hemlösa människor i Haiti. Samtidigt har 230 000 dött och 300 000 skadats. Men bara fem procent av bråten har städats bort, bara 15 procent av husen har återuppbyggts i någon form.

Om Haitis regering inte bryr sig om sitt eget folk måste vi använda oss av konceptet ansvar att skydda. Så länge vi inte gör det är det absurt att be våra två utmärkta kommissionsledamöter att komma till parlamentet titt som tätt för att berätta för oss vad de kan och inte kan göra, när den lokala kapaciteten att göra någonting över huvud taget är så osäker och skör.

Det första man måste göra när en jordbävning inträffar är att röja undan bråten. För att kunna röja undan bråten behöver man tunga lyftmaskiner, kranar, helikoptrar och schaktmaskiner samt kompetens för att köra dem. Om det inte finns någon som kan köra sådana maskiner måste man ta in folk utifrån som kan köra dem och se till att det blir gjort. Men vänsterfalangen skulle sätta sig emot att en medlemsstat skickade en armé eller flygstyrka eller flotta för att komma och hjälpa till med det. Man kan inte förvänta sig att folk från Oxfam, Rädda barnen och liknande organisationer ska köra traktorer och lyfta bort tung bråte. Vi måste avpolitisera vår dispyt och se praktiskt på hur vi kan hjälpa dessa människor.

  Jacky Hénin, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Fru talman! För knappt ett år sedan föll Haiti och dess befolkning offer för en fruktansvärd katastrof. Överallt fanns död och förstörelse.

Låt oss hylla det haitiska folkets mod och den våg av sympati som vanliga människor världen över har visat för offren. Jag säger vanliga människor, eftersom det i Europa liksom på andra ställen oftast är så att de som har lite är de som ger mest.

Jag vill också passa på att formellt tacka den kubanska staten och befolkningen för att de har bidragit med effektivt stöd utan några baktankar och med resultat som talar för sig själva. Fram till dags dato har den kubanska läkarkåren behandlat mer än 50 000 kolerafall, hjälpt till att bygga upp 76 vårdcentraler och sjukhus samt opererat många haitier. Många experter anser att Kubas bistånd har varit särskilt effektivt. Och detta i sådan grad att ett land som Norge ville be Kuba att ingripa å dess vägnar.

EU och USA borde låta sig inspireras av Kuba istället för att slå sig till ro bakom medieframträdanden där man lyckas dåligt med att dölja sin inställning att nödhjälpen är en god gärning, när den i själva verket mer än något annat tjänar deras egna ekonomiska och politiska intressen på bekostnad av en hållbar återuppbyggnad av staten Haiti och dess ekonomi.

Med tanke på Frankrikes och USA:s historiska ansvar för Haitis umbäranden är det obscent att dessa länder ska låtsas veta vad som är bäst. Vi ska inte glömma att det krävdes en katastrof av värsta tänkbara slag för att få Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) att äntligen avskriva Haitis skuld.

Det som händer i Haiti just nu visar tydligt vilka begränsningar som finns i FN:s sätt att arbeta i nuläget. I Haiti kan man tydligt se att de humanitära ingripandena inte räcker för att införa hållbara lösningar för människor. Det värsta är att detta på medellång och lång sikt utgör ett hinder för byggandet av en demokratisk stat och en ekonomi som tillgodoser den haitiska befolkningens humanitära behov av utveckling.

Det internationella samfundet har lovat att bidra med 11,5 miljarder US-dollar till återuppbyggnaden av landet. Vad som menas med återuppbyggnad återstår att se. Hur stor del av detta bistånd har verkligen nått fram till de behövande? Vem fattar beslut om projekten? Kommer vi, precis som i Kosovo, att få se människor som har gjorts överflödiga medan stora multinationella företag bygger upp deras land, eftersom dessa företag är de enda som har möjlighet att vinna internationella upphandlingar?

EU får inte bli en del av en förmyndaraktig eller nykolonialistisk vision, utan måste istället bidra till en demokratisk renässans i republiken Haiti som är folkets eget verk. Den haitiska befolkningen var först i världen med att frigöra sig från den franska kolonialismen. För detta fick de, utöver krigets härjningar, betala över 20 miljarder euro i dagens penningvärde i ”kompensation” till de slavägande europeiska kolonialisterna.

På grund av de brott mot de mänskliga rättigheterna som slaveri och kolonialism utgör har EU, och särskilt Frankrike, en moralisk, politisk och ekonomisk skuld till Haiti. Den hedersskulden måste vi betala.

  Bastiaan Belder, för EFD-gruppen. – (NL) Fru talman! Ett år efter den fruktansvärda jordbävningen i Haiti går återuppbyggnadsarbetet fortfarande alldeles för långsamt. Samtidigt har vissa framsteg gjorts, sakta men säkert. Haitis befolkning är i stort behov av vår hjälp, särskilt nu när koleraepidemin har slagit till. Vi bör fokusera på livsmedelstrygghet. Det lokala jordbruket har drabbats hårt, vilket har lett till att landet har blivit alltför beroende av matimport. Det är viktigt att investera en hel del energi och pengar i att återutveckla jordbruket och den lokala infrastrukturen. I det sammanhanget är mikrolån av största vikt, eftersom de stimulerar ekonomisk utveckling nedifrån och uppåt. Delar kommissionen den åsikten?

Samtidigt är den politiska situationen i Haiti katastrofal efter den första omgången i presidentvalet. Detta framgår tydligt av förra veckans utvärderingsrapport från Amerikanska samarbetsorganisationen. Hur bedömer kommissionen den aktuella politiska situationen i Haiti och den inverkan som den har haft på återuppbyggnaden av landet?

En imponerande bok om Haiti av en holländsk journalist gavs ut förra veckan, och en viss bild har fastnat på min näthinna sedan dess: en bild av en grupp människor i Haiti som städade undan skräp efter jordbävningen iförda t-tröjor med texten ”Haiti pap peri” (Haiti är inte döende). Låt detta inspirera oss att se till att haitierna verkligen överlever, och att de får goda framtidsutsikter tack vare vårt stöd.

  Filip Kaczmarek (PPE) . – (PL) Fru talman! EU har inte glömt Haiti. Vi utgör fortfarande den största källan till humanitär hjälp. Samtidigt är det tragiskt att landet fortfarande sitter fast i ett inhemskt och politiskt kaos.

Den humanitära hjälpen till Haiti har tillhandahållits i två klassiska steg. Steg ett var att erbjuda nödhjälp, som var tänkt att riktas till de allra mest behövande. Steg två var att fokusera på den ekonomiska, sociala och politiska återuppbyggnaden av landet. Kolerautbrottet, orkanen, den instabila sociala och politiska situationen samt spänningar och stridigheter mellan olika religiösa grupper har dock gjort att nödhjälpsstadiet tar längre tid än vi hade räknat med. Därför kan vi inte gå vidare till steg två så snabbt eller så i omfattande grad som vi hade önskat.

Krisen i Haiti pågår fortfarande. Vårt engagemang behövs fortfarande. Vi kan inte överge vårt ansvar. Som Andris Piebalgs påminde oss om har Europeiska kommissionen stått för hälften av de resurser som utlovades vid givarkonferensen i New York. Ur den synvinkeln framskrider våra planer väl.

Syftet med den resolution som parlamentet ska anta i morgon är att mobilisera medlemsstaterna och kommissionen för att tillämpa de deklarationer vi har gjort. Låt oss komma ihåg att hundratusentals människor fortfarande lever i tillfälliga läger och att över 3 500 människor har dött i kolera. Ända från början har vi hållit fast vid att det är haitierna själva som ska ansvara för återuppbyggnaden av landet. Haitis plan för återuppbyggnad är baserad på decentralisering och fokus på lokalt jordbruk och livsmedelstrygghet. Vi respekterar att Haitis befolkning gör dessa prioriteringar. Det finns ytterligare en rekommendation. Vi borde öka våra humanitära hjälpinsatser, och jag vet att kommissionsledamoten redan arbetar med detta.

  Kriton Arsenis (S&D) . – (EL) Fru talman, kommissionsledamöter! Haiti är verkligen ett fall för sig. Det måste vi alla förstå. Det här är ingen humanitär kris där vi betalar lite pengar och låter regeringen besluta hur projekten ska genomföras. Haiti är ett land som har kollapsat fullständigt. Det enda vi kan förvänta oss av det här landet, med tanke på dess situation, är att korruptionen kommer att öka och att det kommer allt bli allt svårare att hantera krisen och att vidta nödvändiga åtgärder. Det här är ett land där vår intervention måste vara kraftfullare och stabilare – ofta kommer vi att behöva spela en mer aktiv roll än i något annat fall.

Nirj Deva nämnde att bråten ännu inte har städats bort så att skadorna kan repareras. Bråten måste städas bort från gatorna. Detta måste vara vår främsta prioritet. Med den här takten kommer vi att behöva ytterligare fem år. Det arbetet måste färdigställas utan fördröjning. Det finns så mycket arbete att utföra i det här landet att det under normala omständigheter, om allt utfördes på rätt sätt, inte skulle finnas någon arbetslöshet.

Vi måste verkligen ingripa proaktivt i frågan om bråten, i frågan om vattenförsörjningen och i frågan om livsmedelsförsörjningen, så att landet kan komma på fötter igen och så att dess medborgare, som dag efter dag tvingas fråga sig hur de ska överleva, också ska kunna tänka på framtiden.

  Niccolò Rinaldi (ALDE) . – (IT) Fru talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Det stämmer att Haiti är ett särfall, att det är annorlunda, för årsdagar av katastrofer brukar högtidlighållas för att minnas offren, lära av sina misstag och lyckas bättre nästa gång, men det är annorlunda i Haiti eftersom det inte finns någonting att minnas – ingenting har hänt än.

Istället för att säga ett år efter jordbävningen borde vi faktiskt säga ett år av jordbävningar: först kom den seismiska jordbävningen, och sedan en ny jordbävning i samband med den kaotiska hjälpdistributionen. Därefter följde hälso-jordbävningen i form av kolerautbrottet, och sedan den politiska jordbävningen i form av de icke-transparenta valen som hölls vid vad som förmodligen var sämsta tänkbara tidpunkt. Till sist har vi nu en jordbävning som på sätt och vis också är historisk, i och med att den förre diktatorn har återvänt förklädd till en tvivelaktig mångmiljonär och turist.

Kommissionen gör ett bra jobb – ett mycket bra jobb, faktiskt. Jag besökte Haiti i juni förra året tillsammans med utskottet för utveckling, och där såg jag vilket utmärkt arbete som utförs. Det tackar vi kommissionen för. Men det krävs ett ökat politiskt skydd, och det internationella samfundet måste spela en större roll, sätta upp mål och slutdatum och direkt övervaka delar av återuppbyggnaden.

Detta måste balanseras mot ökad delaktighet för befolkningen och de lokala utomparlamentariska organisationerna, som istället ofta blir utestängda. En mindre roll för Haitis nationella politiker och myndigheter alltså, och en större roll för det än så länge sköra partnerskapet mellan dess medborgare och det internationella samfundet.

  Michèle Rivasi (Verts/ALE) . – (FR) Fru talman! När jag deltog i observatörsuppdraget i Haiti i september förra året insåg jag vilka akutfall vi har att ta hand om. Nu måste vi se bortom dessa akutfall för att äntligen komma vidare till utvecklingsstadiet. Vi behöver inte återuppbygga utan snarare bygga ett land vars fundament och styrning aldrig har varit särskilt starka.

En sak står klar, som mina kollegor redan har nämnt: Det finns 20 miljoner ton bråte att rensa bort, och endast fem procent, en bråkdel, har rensats bort på ett år. Med den här takten kommer det att ta mer än sex år att rensa upp bland ruinerna i Port-au-Prince. Därför är det ett politiskt projekt i sig, och kommissionen måste bidra till det.

En annan prioritet är samhällsstyrningen, och det gläder mig att EU ger stora bidrag till landets budgetstöd. Vi måste öka denna ekonomiska insats, för det är det enda sättet att återställa Haitis och befolkningens kompetens. I dagsläget är man beroende av utomparlamentariska organisationer för grundläggande samhällsservice som sjukvård och utbildning. Men vi får inte lägga ut all samhällsservice på de utomparlamentariska organisationerna.

Framför allt måste vi öka vårt stöd för att snabbt ordna val och se till att de genomförs, något som jag hoppas ska kunna leda till att den korrupta politiska eliten kan bytas ut. I nuläget finns en oligarki som sägs bestå av cirka 20 familjer och som förhindrar all ekonomisk utveckling, eftersom den kontrollerar handeln men samtidigt inte lyfter ett finger för att utveckla landets produktionskapacitet.

Slutligen måste vi ge Haiti de resurser som behövs för att landet ska komma ur det beroende som höll på att undergräva det redan innan jordbävningen kom. Därför uppmanar jag EU-institutionerna att fastställa konsekventa prioriteringar och ge ett omfattande stöd till att etablera offentliga tjänster med ett starkt engagemang från den framtida haitiska regeringen.

  James Nicholson (ECR) . – (EN) Fru talman! Tillsammans med Michèle Rivasi hade jag äran, kan man väl säga, att leda en delegation från AVS till Haiti i september. Jag sade då att ingenting kunde ha förberett mig på vad jag fick se när vi var där.

Jag vill säga flera saker i kväll. En av dem är att vi omedelbart måste övergå från humanitärt bistånd till återuppbyggnad. Det är här problemet har kört fast. Jag har hört flera fina saker sägas här i kväll, men de är inte möjliga att genomföra på plats utan mer hjälp.

Vi måste kräva att de som har utlovat stöd verkligen ger detta stöd, och vi måste kräva att återuppbyggnaden, som leds av Bill Clinton och FN, ska gå fortare. Där måste vi vara väldigt tydliga.

Jag har lyssnat på kommissionsledmoten, och han har rätt. Vi behöver definitivt politisk stabilitet. Jag hoppas och ber att vi ska få den politiska stabiliteten, men jag är inte så säker på att vi kommer att få den.

När vi var i Haiti kunde jag konstatera – och det här vill jag ha med i protokollet – att det haitiska folket är ett mycket stolt folk. De är ett underbart folk. Vi såg dem, Michèle Rivasi och jag, när de kom ut ur sina tält klockan sex på morgonen, skinande rena och med rena och prydliga barn. Underbara människor som log, och man undrade hur de kunde le.

Jag vill också ha med i protokollet en hyllning till de många människor från våra utomparlamentariska organisationer som riskerar sina liv i Haiti, och till kommissionens personal, som jag också hyllade medan vi var där. Vi tyckte att de gjorde en utmärkt insats, och vi ska inte glömma bort att dessa människor riskerar sina liv varje dag för att hjälpa Haitis folk. Vi får inte glömma Haitis folk. Vi måste arbeta för Haitis folk och vi måste hjälpa Haitis folk. Om vi måste återvända till den här kammaren tio gånger till för att lyckas med det, då ska vi göra det och fortsätta att göra det.

  Cristian Dan Preda (PPE) . – (RO) Fru talman! Den 12 januari 2010 utplånades staten Haiti bokstavligen, något som redan har nämnts av många kolleger. För närvarande, ett år efter denna fruktansvärda jordbävning, väntar landet fortfarande på att återuppbyggas. Under tiden har landets problem utökats med koleraepidemin och valet, vilket har komplicerat situationen.

För ögonblicket är Port-au-Prince i själva verket ett enormt flyktingläger. Den haitiska befolkningen överlever bara tack vare de humanitära organisationernas ansträngningar. Vi måste vara mycket tacksamma mot dessa organisationer. Som Förenta nationernas särskilda företrädare för detta land sade har Haiti blivit en republik av icke-statliga organisationer. Men hur länge kan denna situation fortsätta? Vi kan se att hälsosituationen är katastrofal, att det är helt nödvändigt att återuppbygga utbildningssystemet, för att inte tala om arbetet med att avlägsna spåren efter katastrofen. Allt detta innebär ett behov av att återuppbygga den haitiska staten. Bortsett från jordbävningen är frånvaron av institutioner och god förvaltning för närvarande ett enormt problem.

Därför måste ansträngningarna inriktas på att återställa statens befogenheter och att bygga upp demokratin i Haiti. Behovet av en trovärdig, öppen valprocess med utsikt till en andra valomgång i februari måste framhävas i mycket starka ordalag.

Den sista punkt jag vill ta upp är att Haiti, om ni tillåter mig att säga det, måste återuppbyggas på ett annorlunda sätt. Med ”annorlunda” menar jag att återuppbyggandet måste vara av bättre kvalitet än tidigare för att förhindra att liknande katastrofer inträffar igen. Med ”annorlunda” menar jag också att våra ansträngningar att återuppbygga landet måste inbegripa de lokala samhällena. Jag anser att huvudintressenterna, det haitiska folket, måste rådfrågas under denna återuppbyggnadsprocess.

  Ricardo Cortés Lastra (S&D) . – (ES) Fru talman, herr och fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill inte börja mitt anförande utan att hylla de icke-statliga organisationer som befinner sig på ort och ställe. Jag anser att deras arbete är lovvärt och att de företräder våra bästa värderingar, mänsklighetens bästa värderingar.

Ett år har gått sedan jordbävningen i Haiti och det är troligen dags att öka effektiviteten. Vi har många problem framför oss som måste hanteras omedelbart och utan dröjsmål. Det råder inget tvivel om detta.

Det första problemet är troligen att bygga ett godtagbart sanitärt system. Jag anser att detta problem ska ha högsta prioritet, eftersom denna situation för närvarande är livshotande i Haiti. Så snart vi har löst detta måste vi ta itu med bostadsproblemet och snarast lösa lagfartsfrågan.

Dessutom behöver vi en legitim, demokratiskt vald regering som kan förhandla. Jag vet att situationen inte är lätt, men vi behöver denna legitima diskussion för att påskynda förbättringen av situationen i Haiti.

Det finns ett annat viktigt problem som redan har nämnts av flera av mina kolleger: Bråtet, som i sig är ett stort politiskt problem. Vi får inte heller upphöra att se framåt för att börja upprätta en långsiktig utbildningsstrategi. Det som hände i Haiti skulle troligen inte ha hänt om det hade funnits ett allmänt utbildningssystem och om barnen hade tagits om hand på rätt sätt.

Vi måste få ett slut, inte bara på fattigdomen, utan också på beroendet av bistånd.

  Zbigniew Ziobro (ECR). – (PL) Fru talman! För ett år sedan inträffade en fruktansvärd katastrof i Haiti, när en enorm jordbävning gjorde att 200 000 människor dog och att 1 300 000 människor blev hemlösa. En insats för att tillhandahålla bistånd och för att hjälpa till med återuppbyggnaden har pågått i ett år. Detta är utan tvivel en enorm och mycket komplicerad humanitär insats. Ön behöver emellertid inte bara materiell och ekonomisk hjälp utan också återuppbyggnad av sina administrativa organ och en politisk stabilitet för att kunna utvecklas. Dessutom är tusentals människor fortfarande i fara på grund av den koleraepidemi som nyss bröt ut och som redan har dödat över 3 500 människor. Erfarenheterna från Haiti visar att inte ens generösa penningbelopp hjälper om de inte har rätt inriktning. Fallet med Haiti bör ge anledning till eftertanke och visar tydligt behovet av att skapa ett effektivt internationellt biståndssystem för alla eventuella katastrofer i framtiden.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE) . – (NL) Fru talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar! När jag tänker på Haiti tänker jag på medborgarna i detta land, men jag tänker också på de EU-medborgare som har gett ett otroligt stort stöd till människorna i Haiti. Jag tänker också på de humanitära organisationer som har uträttat ett enormt arbete. Detta är den positiva sidan av historien. Vi måste dra lärdom och enligt min mening måste vi lära oss tre saker i detta sammanhang.

Först av allt samordning. Samordningen under biståndsfasen var ingen stor framgång och i dag har vi tagit emot en rapport om denna fråga. Vi måste bli bättre på återuppbyggnad.

Detta får mig också att tänka på biståndets effektivitet, eftersom detta också hänger samman med samordning.

Vilka ytterligare och effektivare åtgärder kan vidtas i detta avseende?

Min andra punkt handlar om korruption. Om vi vill att EU-medborgarna ska ge bistånd bör vi tänka på att de inte vill att biståndet ska användas på ett olämpligt sätt. Vi vill inte att det ska ske, varken som företrädare för myndigheter eller som vanliga medborgare. Vad kan vi, genom bättre samordning, göra för att se till att korruptionen inte får ett grepp om dessa system?

Min tredje punkt är den politiska aspekten. Utan politisk stabilitet och en mycket fast offentlig förvaltning kommer inte denna hållbara konstruktion att innebära några som helst framsteg. Den första valomgången är avklarad, och den är fortfarande ett tvisteämne. Jag vill ställa följande fråga till er: Vilka framsteg gör vi, när det gäller samordningen med Amerikanska samarbetsorganisationen och andra aktörer, för att se till att det förestående valet går rätt till? Som EU-medborgare har vi uttryckt vårt engagemang för att bistå Haiti på kort sikt och jag anser att vi måste fortsätta att visa vår solidaritet.

  Edite Estrela, (S&D) . – (PT) Fru talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Till följd av jordbävningen har Haiti drabbats av en synnerligen allvarlig humanitär kris: tusentals döda och sårade, miljontals hemlösa och ytterst höga skadenivåer. Världssamfundet har lovat mycket men levererat mycket lite, och det är svårt att förstå varför återbyggnadsprocessen går så långsamt, trots EU:s goda vilja och det arbete som görs av de icke-statliga organisationerna.

Situationen har förvärrats på grund av kolerautbrottet och den politiska instabiliteten efter valet, som ledde till enorma våldshandlingar där kvinnor och barn var de huvudsakliga offren. EU måste fortsätta att hjälpa till med återuppbyggnaden och med att förbättra den humanitära situationen för de sårbara grupperna inom den haitiska befolkningen, men EU måste också bidra till att öka förmågan att förhindra katastrofer på lång sikt.

Jag välkomnar därför de senaste förslag som har lagts fram av kommissionen när det gäller att bygga upp en europeisk katastrofinsats som innefattar att inrätta en frivillig beredskapsreserv med hjälporganisationer från medlemsstaterna och utveckla katastrofplaner, samt slå samman de humanitära kriscentren för humanitärt bistånd med civilt skydd för att bilda ett europeiskt beredskapscenter med ansvar för övervakning av farliga situationer, utfärdande av tidig varning och samordning av EU:s katastrofinsatser.

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE) . – (PL) Fru talman! Snart har ett år gått sedan vår tidigare debatt om samordningen av det humanitära biståndet till och återuppbyggnaden av Haiti. I dag gör vi därför en översyn och det finns en tydlig slutsats: Det är ett år sedan tragedin inträffade och antalet offer växer fortfarande. Vid denna tidpunkt bör man betona två lika viktiga frågor, som är viktigare än att bygga nya hus och vägar. För det första måste EU-parlamentet rikta en enträgen och tydlig vädjan om ett omedelbart slut på de omfattande sexuella trakasserierna. Enligt våra källor våldtogs 250 kvinnor och unga flickor bara några dagar efter jordbävningen och situationen förvärras fortfarande. Denna typ av våld ökar. Det är på tiden att vi diskuterar detta skamliga ämne, tar itu med detta omänskliga fenomen och börjar motarbeta de sexuella trakasserierna i Haiti på ett effektivt sätt.

För det andra koleraepidemin, som redan har nämnts här. Antalet smittade har minskat, men detta beror naturligtvis på årstiden. Det finns en anknytning till en egendomlig men oroande trend då patienter låtsas lida av kolera. Det är svårt för oss att tro detta, eftersom vi i kväll kommer att återvända till våra bekväma sängar, men för dessa människor är det mycket mer tilltalande att tillbringa en natt på sjukhuset än att vistas i sina egna hem, som bara består av enkla tak över huvudet. Vi ska också komma ihåg att koleraepidemin säkert kommer att öka när årstiden växlar. Därför måste vi uppmärksamma detta och framför allt förbättra omständigheterna.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Det sägs att Gud hjälper dem som hjälper sig själva, men EU går faktiskt längre eftersom vi hjälper dem som inte hjälper sig själva, framför allt när det gäller Haiti där regeringen – som Nirj Deva och andra har påpekat – är korrumperad och inte verkar bry sig om sitt eget folk. Ändå är det viktigt att vi fortsätter det goda arbetet, i samarbete med till exempel FN och de icke-statliga organisationerna. Jag vet att en av våra mest framgångsrika irländska affärsmän, Denis O’Brien, spelar en ledande roll i detta avseende.

Allt detta kommer dock att vara en droppe i havet i jämförelse med vad som hade kunnat åstadkommas om regeringen hade fungerat ordentligt. Därför måste ett tydligt budskap sändas till den haitiska regeringen om att den antingen måste ”skärpa sig” eller, förhoppningsvis, ersättas av en mer kompetent regering. Först då skulle vi se verkliga framsteg.

  Monika Flašíková Beňová (S&D) . – (SK) Fru talman! Trots att det har varit möjligt att gradvis lindra och få ett slut på följderna av den förödande jordbävningen står invånarna fortfarande inför allvarliga problem. Det råder brist på dricksvatten, mat och andra förnödenheter. Det finns vardagliga problem och svårigheter. Det handlar också om situationen med en instabil regering, som saknar demokratiska värderingar, och en koleraepidemi, ökande brottslighet, plundring, kidnappning och våldtäkter av kvinnor och barn.

Vi måste därför vidta åtgärder för att begränsa dessa avskyvärda handlingar. EU-institutionerna måste fortsätta sina ansträngningar att mildra följderna av katastrofen. Under 2011 måste biståndet inriktas på komplexa utmaningar, framför allt återuppbyggnad av bostäder, tillfredsställande av grundläggande behov inom samhällena och stabilisering av situationen i övergångslägren.

Samtidigt är det nödvändigt att försöka uppfylla långsiktiga mål, såsom utvecklandet av offentliga institutioner, lokala myndigheter, skolor, sjukhus och så vidare.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL) . – (PT) Jag vill på nytt uttrycka min grupps solidaritet med invånarna i Haiti: offren för den jordbävning som ägde rum för ett år sedan och därefter för kolerautbrottet nyligen. Det råder ett trängande behov av mer bistånd, mer hjälp till de människor som för ett år sedan drabbades av denna tragedi och nu senast av sjukdomsutbrott. Det är oacceptabelt att en del av biståndet ännu inte har kommit fram. Det bistånd som redan har godkänts måste följas upp, särskilt av EU. Dessutom bör EU ge de föredömliga solidaritetshandlingarna av vissa länder i regionen den uppmärksamhet som tillkommer dem. Jag vill betona fallet med Kuba, vars regering skickade läkare och specialutbildad personal som redan har behandlat över 50 000 människor för kolera. Emellertid vill jag också belysa stödet från Bolivarianska alliansen för Vårt Amerika när det gäller finansiering samt energi, jordbruk och livsmedel.

Det vore positivt om EU beaktade detta och spelade en mer aktiv roll. Alla åtgärder som krävs för att påskynda en snabb återuppbyggnad av Haiti och förbättra den haitiska befolkningens levnadsvillkor bör vidtas omgående, men vi betonar respekten för principerna om suveränitet och territoriell integritet som det tappra och ädla haitiska folket förtjänar.

  Elena Băsescu (PPE) . – (RO) Fru talman! Ett år efter den förödande jordbävningen i Haiti finns det fortfarande inga bevis på specifika resultat av återuppbyggnadsprocessen. Dödläget beror framför allt på att den haitiska staten inte har förmåga att tillhandahålla grundläggande samhällsservice med användning av sina egna resurser. Det finns en brist på politisk vilja och de haitiska myndigheterna underlåter att verkställa de beslut som syftar till att bygga upp landet igen.

Detta försvårar i betydande grad arbetet för den tillfälliga kommittén för Haitis återuppbyggnad, det huvudorgan som ansvarar för den effektiva förvaltningen av de resurser som har frigjorts av världssamfundet. Denna situation kommer att fortsätta, såvida inte politisk stabilitet framgångsrikt upprättas i landet, statens befogenheter återställs och en effektiv regering tillsätts. Därför anser jag att EU måste anstränga sig till det yttersta för att stödja en legitim, öppen valprocess. Att se till att den andra valomgången, som planeras äga rum i februari, bedrivs på ett korrekt sätt är den enda möjligheten att få slut på den politiska krisen.

  Janusz Władysław Zemke (S&D) . – (PL) Fru talman! Jag vill försäkra mig om att man förstår mig på rätt sätt. Jag har inga allvarliga reservationer mot EU:s nuvarande tillhandahållande av bistånd till Haiti. EU ger förvisso Haiti ett mycket stort materiellt bistånd och det förvånar mig att många andra länder inte gör detta i samma omfattning som EU.

Jag vill påminna er om att det fanns reservationer mot EU:s åtgärder omedelbart efter katastrofen. EU handlade för långsamt och det humanitära biståndet var tydligen dåligt samordnat. Jag vill fråga vilka specifika slutsatser Europeiska kommissionen drog vid denna tidpunkt med anledning av det långsamma tillhandahållandet av bistånd. Jag anser att detta är en mycket viktig fråga, eftersom tidsramen för att ta emot bistånd skulle kunna utgöra skillnaden mellan liv och död för vissa människor.

  Peter Jahr (PPE) . – (DE) Fru talman, herr och fru kommissionsledamot! Haiti visar mycket tydligt att verkliga katastrofer orsakas av människan. Världssamfundet, och framför allt Europeiska unionen, är bara alltför redo att hjälpa. Det är emellertid inte pengarna som är problemet, utan den instabila politiska situationen. För närvarande är ingen nation beredd att satsa pengar på ett korrumperat politiskt system. Min uppmaning till kommissionen är därför följande: Vi måste naturligtvis fortsätta att bistå Haiti, men framför allt behöver vi också investera i den politiska infrastrukturen. Tills det finns en fungerande regeringsmakt och en fungerande administration kommer vi att vara tvungna att utnyttja de befintliga hjälporganisationerna, eftersom det helt enkelt inte finns något verkligt alternativ.

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag tackar uppriktigt parlamentsledamöterna för alla deras kommentarer i kväll. Avslutningsvis vill jag ta upp fem punkter.

Först och främst håller jag verkligen med alla de talare som betonade att den misslyckade förvaltningen är den största orsaken till de problem Haiti står inför i dag. Det var mitt första intryck efter jordbävningen och det kvarstår fortfarande: Hur allvarlig jordbävningen än var är den inte det största problemet i Haiti. Landets största problem är de många decennier av dålig förvaltning som praktiskt taget inte har resulterat i några sociala och förvaltningsmässiga strukturer för att hjälpa det haitiska folket, och detta ger upphov till att det haitiska folket har en enorm brist på förtroende för sin regering.

Jag kommer mycket väl ihåg från mitt besök i landet att alla haitier jag talade med sade samma sak till mig, nämligen: ”Ge inte pengar till regeringen”. Vi ger emellertid inga pengar genom det humanitära biståndet, utan vi tillhandahåller direkt stöd. Men detta ger oss verkligen en tankeställare om hur lång tid det kommer att ta att återuppbygga Haiti. Det kommer att ta mycket lång tid, eftersom det inte kommer att ske förrän denna nya institutionella infrastruktur har genomförts.

Bortsett från detta handlar min andra punkt om att det faktiskt finns något positivt med det haitiska samhället som har hjälpt det haitiska folket att överleva: Den återhämtningsförmåga som utmärker folket och dess samhällen. Jag träffade människor som levde tillsammans: De hade alla förlorat sina hem, de hade flyttat till läger samtidigt och i lägren organiserat ett stödsystem för varandra, som innebar att vissa hade ansvaret för att se efter barnen och att ordna en improviserad skolgång för dem, medan andra tog på sig ansvaret att hitta arbete. Andra, det vill säga kvinnorna, ansvarade för att laga mat till alla. Denna återhämtningsförmåga inger oss i dag ett visst hopp om Haitis framtid.

Detta leder fram till min tredje punkt, nämligen att man i våra stödprogram för Haiti måste ta hänsyn till vilka tillgångar landet har och inte har. Av denna anledning har vi i fråga om humanitärt bistånd betonat kontanter för arbete, voucherprogram, innovationer som innebär att man på gemenskapsnivå får utsäde och verktyg, så att människor kan bli mer självförsörjande.

För det fjärde är jag tacksam för de punkter som togs upp om vad vi har lärt oss av Haiti. Jag håller inte med om att vi reagerade långsamt: Hjälpen från EU kom inom ett dygn. Men jag håller med om att samordningen kunde ha varit bättre och att det är helt nödvändigt att vi har förmåga att organisera oss innan en katastrof bryter ut. I denna bemärkelse är jag tacksam för den punkt som togs upp, nämligen att vi, på grundval av lärdomarna från Haiti, har gjort framsteg med att skapa en europeisk insatskapacitet och en starkare samordning genom det europeiska centret för katastrofhantering.

Låt mig nu gå över till den sista punkten, nämligen att se framåt i fråga om det humanitära biståndet. Vad är vi framför allt oroade över? Det är frågan om skydd, framför allt för kvinnorna, och om att öka vårt stöd för hantering av tragedin i fråga om de hushåll, som i första hand sköts av kvinnor, som är kvar i lägren. Jag kan försäkra er om att vi i år, liksom när det gäller nästa års finansiering, kommer att lägga tonvikten på att se till att man tar itu med skyddsfrågan och att EU är närvarande för människornas skull.

Låt mig avslutningsvis än en gång tacka alla för era kommentarer och framför allt de av er som har uppmärksammat frivilligarbetarnas uppoffringar till förmån för det haitiska folket.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Först vill jag tacka parlamentsledamöterna för deras solidaritet och stöd. Jag ska börja med den politiska dimensionen. Situationen är förvisso inte lätt i Haiti, men den höga representanten följer den på mycket nära håll och ger allt det diplomatiska stöd som krävs för att se till att läget är stabilt. Genom presidentvalets andra omgång kommer det att bli möjligt att återuppbygga trovärdigheten, om inget våld uppstår i anslutning till valet, och vi gör också alla nödvändiga diplomatiska ansträngningar. Diplomatiska ansträngningar ger ibland omedelbara resultat, men ibland krävs det tid för att åstadkomma resultat.

Några av er nämnde Baby Docs besök. Vi kan säga att detta, trots att alla får röra sig fritt, definitivt inte var det bästa tecknet i hela den politiska processen. Men vi bör inte vilseledas av detta på något sätt. Jag anser att det finns en sund politisk kärna i Haiti och att vi bör tro på den. Vårt hopp är att de människor som väljs i parlamentsvalet och presidenten kommer att få de befogenheter som krävs för att leda återuppbyggnaden av landet.

Den andra punkten jag vill betona är att utvecklingssamarbete handlar om svåra val. Ett val är att göra något spektakulärt som inte medför någon strukturförändring. Det skulle inte vara något problem att finansiera tusentals läkare från EU eller att inrätta ett nytt universitet i EU:s namn. Det skulle synas och alla skulle säga att det var bra. Men hur är det med osäkerheten på gatorna? Vi finansierar säkerhet under mycket svåra förhållanden genom regeringen. Om det delvis råder säkerhet finansieras den därför genom EU. Är detta synligt? Inte särskilt mycket, eftersom det inte finns någon EU-märkning, men jag anser att det är uppenbart att vi har bidragit till landets säkerhet.

En annan punkt gäller var pengarna ska investeras. Att bygga upp bostäderna igen skulle vara det lättaste politiska alternativet, men till vilken hjälp är det om landet inte är återförenat, om det inte finns någon infrastruktur? För infrastruktur krävs enorma investeringar. Grovt räknat kostar en kilometer väg 1 miljon US-dollar och ännu mer i Haiti, eftersom det måste finnas pengar till underhåll, och vi måste också hjälpa de lokala samhällena som vägen passerar genom. Kostnaderna är alltså mycket betydande. Haiti har troligen inga sådana medel att investera. Egendomligt nog är vi de enda i Haiti som är engagerade i infrastruktur för vägar. Vanligen deltar många andra länder i väginfrastruktur, men i Haiti är vi de enda som ger bidrag till detta. Det är ett svårt val, men jag anser att det kommer att hjälpa landet att få en strukturförändring.

En sista punkt, som inte har tagits upp i någon större utsträckning i dag, är hur snabbt ett åtagande och en utbetalning av medel ska göras. Medlen får inte missbrukas och det tar tid att få budgetstöd. Det är inte bara så att regeringen ger oss ett konto och att vi överför pengarna. Nej, vi kontrollerar beloppet, vi vet vart utbetalningarna går, så det är en hel procedur. Man kan inte omedelbart skicka 1,2 miljarder euro till ett konto och vänta sig att allt kommer att ordna sig. Vi har också ett ansvar gentemot våra skattebetalare. Samma överväganden gäller för vägarna. Vi måste utlysa en upphandling. Vi måste vara öppna i detta avseende och det tar tid. Men jag anser att det måste ta tid, eftersom det bara behövs ett fall av missbruk av medel för att stödet till återuppbyggnaden av Haiti ska skadas i EU-medborgarnas ögon. Jag kan försäkra er om att vi kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder även i detta hänseende.

Jag tackar er än en gång för ert stöd. Det var en mycket nyttig och uppmuntrande debatt och som jag ser det kommer vi att göra vad vi kan för att lösa de frågor som ni har tagit upp i dag.

  Talmannen. Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 19 januari 2011.

(1) Se protokollet.

17. Avfallskrisen i Kampanien (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om

– en muntlig fråga till kommissionen från Margrete Auken och Eva Lichtenberger för gruppen De gröna/ALE om avfallskrisen i Kampanien (O-0188/2010 – B7-0667/2010),

– en muntlig fråga till kommissionen från Bairbre de Brún och Willy Meyer GUE/NGL-gruppen om avfallskrisen i Kampanien (O-0197/2010 – B7-0801/2010),

– en muntlig fråga till kommissionen från Judith A. Merkies och Victor Boştinaru för gruppen S&D om avfallskrisen i Kampanien, Italien (O-0208/2010 – B7-0805/2010), och

– en muntlig fråga till kommissionen från Mara Bizzotto och Lorenzo Fontana för EFD-gruppen om kris i samband med omhändertagandet av avfall i Neapel och regionen Kampanien samt utnyttjande av EU-medel (O-0209/2010 – B7-0806/2010).

  Margrete Auken, frågeställare. – (DA) Fru talman! Jag vill varmt tacka kommissionsledamot Janez Potočnik för att det äntligen verkar finnas en viss konsekvens hos kommissionen. Jag efterlyser bevis på att detta också blir synligt. Jag har höga förväntningar på det svar vi kommer att få i dag eftersom vi, om ingenting avgörande händer nu och om Italien inte får ett strängt bötesstraff för detta i de fall där det är nödvändigt, kommer att stöta på detta problem på många andra platser. Det är inte bara Italien som har stora problem med avfall. Om alla får intrycket av att ingenting kommer att hända om de bara använder avfallsdeponier kommer vi att ställas inför en mycket stor katastrof. Därför ser jag fram emot svaret.

Jag vill utnyttja återstoden av min talartid till att vända mig till Italien. Jag är väl medveten om att Italiens regering inte är direkt representerad här, men det är ändå viktigt för Italien att börja inse att detta problem nu måste lösas. Italien är ett enastående land men det är nära att drunkna i avfall. Många konflikter uppstår och situationen har nyligen bara förvärrats. Nu får inte Italien hamna i en situation där ännu fler bördor läggs på befolkningen i form av böter. I stället måste man se till att genomföra en plan som är trovärdig och använda de många aktiva medborgarna som en del av lösningen i stället för att alltid göra dem till måltavlor för kriminaliseringen, osv. Vi kan inte lösa avfallsproblemet om vi inte har medborgarna bakom oss och det finns många medborgare som är villiga att göra en stor arbetsinsats i Italien.

Använd militären och polisen – inte för att förtrycka befolkningen, inte för att utestänga de lokala myndigheterna – utan för att få tag i de verkliga brottslingarna. Det är ju delvis den storskaliga industrin i norra Italien som tjänar på att den på ett enkelt och billigt sätt kan bli av med sitt avfall i stället för att betala vad det kostar. Andra som också tjänar på det är maffiaförbrytarna, som också gör stora vinster. Därför måste allt detta upphöra nu, och jag hoppas att Italien kommer att börja ta denna fråga på stort allvar.

  Søren Bo Søndergaard, frågeställare. – (DA) Fru talman! När en delegation från budgetkontrollutskottet besökte Italien förra sommaren träffade vi presidenten för regionen Kampanien. När vi frågade honom varför den katastrofala avfallssituationen i Kampanien ännu inte hade lösts sade han att det var ett politiskt problem.

Detta svar förklarar en hel del. Han kunde naturligtvis ha sagt vad som helst – att det var ett tekniskt, logistiskt eller ekonomiskt problem. Nej, problemet var politiskt. Problemet är att det saknas politisk vilja. Denna brist på politisk vilja är anledningen till att Italien har underlåtit att uppfylla sina förpliktelser enligt avfallsdirektivet. Det är också på grund av denna brist på politisk vilja som man i oktober kunde notera att ingen av de förbättringar som EG-domstolen hade krävt hade genomförts. Det är också på grund av bristen på politisk vilja som EU vid årsskiftet ännu inte hade tagit emot någon avfallssorteringsplan.

Däremot har vi noterat att myndigheterna har haft den politiska viljan att mörklägga dessa skandaler med hjälp av säkerhetsstämpling. Därför intar vår grupp en tydlig ståndpunkt i denna fråga. Vi stöder alla de goda italienska män och kvinnor som kämpar för öppenhet i denna fråga – och de är många – och för att de som bär ansvaret för att denna situation har gått så här långt ska ställas till svars. Vi anser emellertid också att vi, innan detta sker, helt måste överge varje tanke på att de europeiska skattebetalarna ska bidra med ens en enda euro till när det gäller avfallskatastrofen i Italien. Goda pengar ska inte kastas efter dåliga.

  Judith A. Merkies, frågeställare. – (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Förra året besökte vi Kampanien och Neapel tillsammans med utskottet för framställningar för att själva bevittna situationen för avfallskrisen, en situation som många framställare hade beskrivit som mycket allvarlig. Vi fann också att situationen på ort och ställe var mycket allvarlig. Vi såg en soptipp i en nationalpark på toppen av berget Vesuvius. Vi såg många illegala soptippar och brinnande sophögar. Jag omhändertog till och med industriavfall från ett berg som hade utsetts till soptipp för hushållsavfall och vi såg också en icke fungerande förbränningsugn eller åtminstone något som liknade en sådan.

En sak är klar: Saker och ting fungerar inte där för närvarande, och jag håller med de föregående talarna om att det verkar förekomma en hel del politiskt gräl om vem som egentligen bär ansvaret för denna situation. Vi har uppmanat politikerna och medborgarna där att lägga alla sina politiska åsiktsskillnader åt sidan och göra gemensam sak för att lösa situationen.

Men sedan dess har jag inte sett något tecken på lösning och inte heller har jag sett att man har gjort upp någon plan för avfallshanteringen – åtminstone inte offentligt - och jag hoppas att ni kommer att klargöra för oss om det verkligen finns någon sådan plan. Människorna i Kampanien berättade uttryckligen följande för oss förra året: ”Vi har vädjat till alla om hjälp och har knackat på alla dörrar, här i vår provins och i regionen, i hela Italien och hos den italienska regeringen, och vi har hela tiden återvänt tomhänta. EU är vårt sista hopp och vid en tidpunkt då ingen annan lyssnade på oss kom EU för att höra vad vi hade att säga.”

De har satt sitt hopp till er och oss i hopp om att vi till sist ska kunna hjälpa till att hitta en lösning i deras region, på ett eller annat sätt. De måste naturligtvis själva lösa situationen på ort och ställe. Trots att vi tyvärr inte kan åka dit och städa bort avfallet själva spelar vi en viktig roll i denna fråga. Kan ni klargöra om det finns en plan, i så fall om det är en plan av hög kvalitet och om inte vad ni planerar att göra åt detta? Vilka är tidsfristerna? När måste planen senast vara genomförd och hur länge är ni beredda att vänta? När kommer ni äntligen att verka för att EG-domstolen ska införa sanktioner och vad händer med de strukturfonder som nu fortfarande är frysta?

Detta är inte bara en avfallskris. Den kan också leda till situationer som är farliga för människors hälsa. Vilken ståndpunkt intar Europeiska kommissionen i denna fråga? Det här är kanske inte ert område, men ni kanske ändå kan tala om för oss om ni har börjat ta itu med frågan eller inte?

Maffian är uppenbarligen också inblandad i detta. Men det måste påpekas att det varken är Europeiska kommissionens eller vår sak att direkt göra något åt situationen. Det enda vi i slutändan kan göra är att övervaka genomförandet av våra direktiv i EU. Hur skulle vi kunna tillhandahålla ytterligare stöd, kanske genom att dela bästa praxis? Hur kan medlemsstaterna hjälpa varandra med detta problem? Håller ni inte med om att avfall i detta fall snarare bör betraktas som en möjlighet än som ett problem? Kampanien skulle över en natt kunna övergå till att bli ett återvinningssamhälle. Jag anser att vi bör förespråka ett totalt förbud på EU-nivå mot dumpning av avfall och ett förbud mot soptippar.

  Mara Bizzotto, frågeställare. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Alla är nu mycket medvetna om den situation som Kampanien, och framför allt staden Neapel, tyvärr har befunnit sig i i åratal, och EU har många gånger varit tvungen att hantera denna fråga.

Inför denna nu paradoxala situation, som för tankarna till utvecklingsländerna, skulle jag vilja att kommissionen talade om vilka följder Italien kommer att drabbas av ur europeisk lagstiftningssynpunkt och vilka ekonomiska påföljder som kan åläggas landet om man inte snart hittar en lösning på avfallskrisen i Kampanien.

Jag skulle också vilja veta om kommissionen kan ge detaljerade upplysningar om de EU-medel som regionen Kampanien hittills har tagit emot för att skapa det integrerade systemet för sophämtning och avfallshantering. När vi talar om kriser talar vi vanligen om tragiska, extrema situationer, men man löser dem ändå inom en rimlig tidsram. När en så kallad ”kris” varar i över 15 år är det tydligen något som har gått fel.

Under de senaste åren har den italienska regeringen med alla medel försökt lösa det långvariga problemet med systemet för sophämtning och omhändertagande av avfall. Men att gatorna i Neapel i dag är dränkta av tonvis med avfall måste helt klart i första hand skyllas på myndigheterna i Kampanien och på deras totala oförmåga eller ovilja att försöka hitta en lösning.

Det är helt klart att situationen i Neapel och Kampanien beror på den brist på ansvar som i många år har varit utmärkande för kommunen, provinsen och regionen, när det gäller avfallshantering. Den centrala regeringen kan inte klandras för att man inte har infört bestämmelser om avfallssortering, den första helt avgörande delen i en effektiv plan för avfallshantering. Den centrala regeringen kan helt klart inte få skulden för att den för några veckor sedan – men också vid tidigare tillfällen – tvingades sända armén för att ersätta hundratals renhållningsarbetare som plötsligt hade insjuknat vid samma tidpunkt.

Att krisen har drabbat Neapel, medan situationen är mycket annorlunda i resten av Italien, till exempel i min region, Veneto, där avfallssortering har ägt rum i åratal utan några problem och med mycket hög återvinningsprocent, innebär att krisen beror på den politik som förs i Kampanien, på de lokala regeringstjänstemännen och framför allt på det storskaliga samarbetet med den undre världen, som alltid har eftersträvat och gjort enorma vinster inom avfallssektorn på grund av att maffiaorganisationen infiltrerar lokalpolitiken och den lokala regeringen.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Först och främst vill jag tacka alla parlamentsledamöter som gjorde mig och mina tjänsteenheter uppmärksamma på denna viktiga fråga. Det gläder mig att Europaparlamentet har spelat en viktig roll för att övervaka situationen för avfallshanteringen i Kampanien, vilket till exempel framgår av det betänkande som antogs av utskottet för framställningar efter besöket i Kampanien i april förra året. Parlamentet spelar en mycket viktig roll i denna fråga och har verkligen engagerat sig i den.

Omedelbart efter EG-domstolens avgörande den 4 mars 2010 skrev kommissionen till de italienska myndigheterna och frågade vilka åtgärder de hade planerat eller vidtagit för att rätta sig efter det. Därefter har kommissionen haft flera kontakter och möten med de italienska myndigheterna, senast under uppdraget till Neapel som genomfördes den 22–23 november av en delegation från generaldirektoratet för miljö.

Vi anser att de italienska myndigheterna fortfarande har en lång väg att gå för att verkställa domstolsbeslutet. Framför allt måste de först och främst utvidga och uppgradera anläggningarna för avfallshantering i hela Kampanien och för det andra utveckla en effektiv hanteringsplan för hushållsavfall i Kampanien genom att bland annat ta hänsyn till EU:s hierarki för avfallshantering.

Kommissionen är inte nöjd med de åtgärder som de italienska myndigheterna har rapporterat om sedan domstolsbeslutet, eftersom dessa inte inbegriper en detaljerad tidsplan med milstolpar för byggnadsarbetet med de planerade anläggningarna.

Vi anser att avfallshanteringsplanen för Kampanien måste överensstämma helt med EU:s miljölagstiftning och att man måste prioritera avfallsreducering, återanvändning och återvinning. Dessutom måste man garantera att avfallssortering genomförs i hela regionen, se till att Kampanien får nödvändig komposteringskapacitet och fastställa åtgärder för ett säkert omhändertagande inom en rimlig tidsram av över sju miljoner ton avfallsbalar som har lagrats i flera städer i Kampanien, vilket också innebär att de italienska myndigheterna kommer att tvingas utföra en analys av avfallsbalarna, den så kallade ”ekobollen”, innan man beslutar om det säkraste sättet att göra sig av med dem.

Om det inte finns någon lämplig och effektiv avfallshanteringsplan kommer kommissionen att vända sig till domstolen igen och föreslå att man inför böter. Därför måste vi noga granska det förslag till avfallshanteringsplan som de kampanska myndigheterna nyligen har överlämnat till kommissionen – ”nyligen” innebär faktiskt ”nyligen” – och noga övervaka att de verkligen antar och genomför planen. Beslutet om huruvida och när förfaranden enligt artikel 260 ska inledas mot Italien kommer huvudsakligen att bero på innehållet i avfallshanteringsplanen och tidplanen för de åtgärder som vidtas för att omedelbart ta itu med problemet på ett övertygande sätt.

När det gäller de befintliga avfallsdeponierna har kommissionen inlett en undersökning och bett de italienska myndigheterna rapportera om hur avfallsdeponierna i Terziano och Cicciano fungerar. Kommissionen väntar fortfarande på Italiens svar och kommer att granska det så snart det har kommit.

På detta stadium har kommissionen inget bevis på något brott mot EU:s miljölagstiftning. Att avfallsupplaget är beläget inom ett naturskyddat område utgör i sig inget brott mot EU-lagstiftningen, naturligtvis under förutsättning att andra bestämmelser tillämpas och att de behöriga nationella myndigheterna genomför en lämplig miljöbedömning och nödvändiga begränsnings- och skadeståndsåtgärder.

När det gäller samfinansieringen av avfallshanteringsåtgärderna i Kampanien under programperioden 1994–1999 anslogs 88,1 miljoner euro till stora avfallshanteringsprojekt, varav nästan 49 procent var samfinansierade av Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf). Emellertid utnyttjades bara 90 procent av det totala anslaget på grund av svårigheter som också hängde samman med avfallshanteringskrisen och de italienska myndigheternas införande av den ovanliga hanteringen 1994.

Under programperioden 2002–2006 koncentrerades ett totalt finansieringsanslag på 140 miljoner euro på avfallshanteringsprojekt, varav 50 procent ännu en gång samfinansierades av Eruf. Men efter avfallshanteringskrisen beslöt kommissionen att vidta specifika åtgärder för att se till att de medel från Eruf som hade anslagits till Kampanien användes på rätt sätt.

För det första betraktades från och med den 1 januari 2005 administrativa utgifter som icke stödberättigade för samfinansiering. För det andra informerade kommissionen, efter det officiella meddelandet till Italien om inledandet av överträdelseförfarandet för avfallshantering den 29 juni 2007, de italienska myndigheterna om att ingen ytterligare samfinansiering skulle godtas för avfallshantering.

I det regionala verksamhetsprogrammet i Kampanien 2007–2013 föreskrivs en total investering på 270 miljoner euro för avfallshantering, varav än en gång 50 procent samfinansierats av Eruf. Emellertid gäller för utbetalningen av EG-medel till projekt inom avfallssektorn framför allt villkoret att de italienska myndigheterna ska anta en regional avfallshanteringsplan, som naturligtvis ska godkännas av kommissionen.

I morgon kommer vi att i kommissionen offentliggöra rapporten om genomförandet av en tematisk strategi om förebyggande och återvinning av avfall. Av denna rapport framgår att det råder betydande skillnader mellan medlemsländerna när det gäller resultatrelaterad avfallshantering. Den visar tydligt att man med en lämplig avfallshanteringsstrategi kan reducera deponeringen på avfallsupplag till nära noll och att förbränningen kan minskas på ett drastiskt sätt om man ökar avfallskomposteringen och återvinningen. Förutom att man förvandlar avfall till resurser innebär detta att man skapar arbetstillfällen och ekonomisk verksamhet, samtidigt som man minskar avfallshanteringens inverkan på miljön. Därför hoppas jag verkligen att de behöriga myndigheterna slutligen kommer att omvandla denna kris till en möjlighet genom att införa avfallssortering och återvinningsprogram i Kampanien.

Kort sagt hoppas kommissionen att avfallshanteringsplanen för Kampanien är övertygande. Tills vi är säkra på att det finns en effektiv plan för att införa ett system med nödvändig infrastruktur och vi får säkra garantier för att projekten verkligen kommer att införas avbryts kommissionens finansiering av relevanta avfallshanteringsprojekt i Kampanien.

Jag kommer att behandla några av de frågor som ni redan har tagit upp i mina avslutande kommentarer.

  Erminia Mazzoni, för PPE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam mot kommissionsledamoten för att han har försökt påpeka att utskottet för framställningar har gett EU-parlamentet en aktiv roll genom att visa att de som talar här och de politiska grupper de företräder har allt intresse av att hantera denna situation på ett ansvarsfullt sätt genom att göra alla förfaranden öppna och genom att engagera allmänheten i en dialog som ger alla en känsla av ansvar.

Som det redan har sagts har det regionala parlamentet, som bildades först i maj 2010, vilket jag vill påminna er om, under de senaste månaderna utvecklat en nära dialog med Europeiska kommissionen och inlett en process som vi förvisso kan betrakta som ett avsteg från den som har kännetecknat de föregående åren. Det har emellertid inte skett några mirakel. Man har helt enkelt tagit på sig ansvaret för en drastisk situation som har befästs under över 15 år av ineffektiva eller obefintliga åtgärder. Jag vill påminna er om att Italien dömdes av EG-domstolen i mars 2010, men för åtgärder som upptäcktes och hanterades 2007.

Sedan dess har situationen förändrats. Åldermannen för regionen har redan rest till Bryssel tre gånger och har redan fullgjort en stor del av det planerade arbete som beskrevs under en utfrågning inför utskottet för framställningar i juli. Jag ska snabbt gå igenom listan: Han har godkänt den särskilda avfallsplanen. Han har avslutat planen för fast hushållsavfall. Den 31 december lade han fram ännu en plan, med de korrigeringar som kommissionen hade krävt, som kommer att godkännas senast den 30 april, vilket redan har meddelats.

Planen har redan delvis genomförts: Anläggningen för omvandling av avfall till energi i Acerra är i drift. Anbudsförfarandena för anläggningen i Salerno har avslutats. Kontraktet för anläggningen i östra Neapel har tillkännagetts. Dessutom är 182 områden för sortering och återanvändning av avfall, 7 anläggningar för återvinning, 9 komposteringsanläggningar, 4 anläggningar för sortering av multimaterial, 1 anläggning för behandling av elektriskt och elektroniskt avfall, 2 anläggningar för aerobisk hantering, 34 godkända plattformar och 5 deponier nu helt i bruk, och det gläder mig att de kommer att övervakas av kommissionen.

En överenskommelse har ingåtts med de fem provinserna för att garantera att det ackumulerade avfallet förs bort. Överenskommelser har också ingåtts med fem regioner för att se till att deras avfall temporärt omlokaliseras, tills planen har genomförts definitivt. Den extraordinära hanteringsprocessen är nu över och en del medel har tagits i anspråk från den regionala budgeten.

Som Pia Bucella sade under sin senaste utfrågning inför utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet varierar tidsfristen för att efterleva beslutet vanligen från 1 till 2 år, vilket innebär att vi följer tidtabellen. Kommissionen kan emellertid utnyttja sin bestämmanderätt för att bedöma om tidsfristen bör utsträckas, så att den på ett realistiskt sätt överensstämmer med de framsteg som görs med anläggningarna.

Jag anser att svaren på alla de frågor som har ställts redan har lämnats under denna tid och det finns, som kommissionsledamoten sade, ingen anledning att utkräva ytterligare böter. Kommissionen gör rätt i att vara vaksam, och jag hoppas att denna debatt inte kommer att användas för att ytterligare motarbeta institutionerna och de politiska partierna.

Om detta är en allvarlig debatt som syftar till att hjälpa regionen Kampanien och att försöka hitta en lösning på ett långvarigt problem, kan säkert den resolution som vi förväntar oss att rösta om i februari bli en gemensam resolution. Om inte, kommer det att innebära ännu mer slöseri med tid och orsaka ännu mer skada.

  Mario Pirillo, för S&D-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Vi kan inte annat än bekymra oss över den allvarliga avfallshanteringskris som nu har pågått under flera år i Kampanien, särskilt med tanke på att lokalbefolkningens livskvalitet i stor utsträckning påverkas av detta.

Som EU-institution är vi skyldiga att ingripa för att säkerställa att situationen inte blir alltför långvarig. Vi måste vara mycket vaksamma och bevaka de lokala myndigheterna noggrant. Vi får inte tveka att uppmana dem att vidta tillförlitliga åtgärder för att få ett slut på den allvarliga krisen i Kampanien.

Sanningen är den att vi, utan att veta hur saker och ting verkligen ligger till, länge har talat om denna avfallshanteringskris. Regionen Kampanien åtog sig att lägga fram en regional plan år 2010, men detta har nu skjutits upp till mars 2011. Om det blir ytterligare förseningar kommer situationen att bli ohanterlig, hälsoriskerna för allmänheten öka och den organiserade brottsligheten fortsätta att utnyttja krisen.

Enligt lagdekret nr 195/2009 förklarade den italienska regeringen att krisen var över och delegerade ut ansvaret för avfallshanteringen till provinserna. Vi stödjer inte detta beslut och anser att det kommer att bli svårt att genomföra i en region som Neapel, där 52 procent av Kampaniens befolkning bor.

Det är endast kommunerna som kan tillhandahålla riktade och effektiva lösningar, och de måste därför ta det största ansvaret för problemets kärna. Olika fackföreningar i Kampanien har startat separata insamlingar och gör stora ansträngningar som har gett viktiga resultat. De bör få de resurser som redan har överförts till regionen.

De lokala myndigheterna står vid frontlinjen och har en verklig och heltäckande översikt över sin egen region, och det är därför viktigare än någonsin att lyssna till dem. Det var de lokala myndigheterna som slog alarm om fulla deponier. Under de kommande åren kommer nya deponier och nya förbränningsanläggningar att behövas, och de berörda deponierna kommer att behöva identifieras. Det är delvis på grund av uteslutningen av Vitiello Quarry i Terzigno, något som lokalsamfundet och vårt parlament begärde för att undvika att riskera att stadens hela system för avfallsinsamling skulle lamslås.

Vi inväntar kommissionens svar när det gäller den plan som presenterats av regionen Kampanien.

  Sonia Alfano, för ALDE-gruppen. – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Trots den italienska regeringens propaganda, vilken snart kommer att vederläggas av kommissionen, är avfallshanteringskrisen i Kampanien ett strukturellt problem som är allt annat än löst.

Om vi bortser från tvivelaktiga listor måste vi inse en sak: Kampaniens befolkning fortsätter att leva – och dö – omgärdade av avfall. De lokala, regionala och nationella politikerna, både till höger och vänster, har ett mycket stort ansvar. Uppgiften att lösa detta problem kan inte läggas över på medborgarna, som redan är drabbade av fullkomligt ohälsosamma levnadsförhållanden. Europeiska unionen måste insistera på att man hittar en värdig lösning, annars kommer dess ingripande att ha varit förgäves.

Att bygga förbränningsanläggningar, något som förresten finansieras som förnybara energikällor och därigenom bryter mot befintlig EU-lagstiftning, kommer inte att lösa problemet. Avfallet skulle förvandlas till aska och orsaka skadliga och dödliga utsläpp. I enlighet med avfallsdirektivet ska förbränningsanläggningar vara det sista alternativet i en hierarki av integrerade avfallssystem som presenterar förnuftiga alternativ, som inte är skadliga för allmänhetens hälsa eller för miljön utan i stället skapar sysselsättning.

När det gäller maffians infiltration anser jag att det bör tillkännages att den, även om den förekommer i söder, särskilt vid avfallshanteringen, framförallt förekommer i norr. Detta har särskilt varit fallet de senaste åren.

Jag har därför tre frågor till kommissionen: Vilka åtgärder avser den att vidta för att säkerställa att lösningen på detta problem inte får negativa följder för folkhälsan, och hur avser kommissionen att förhindra att befolkningen påtvingas beslut och att områden militariseras?

Anser kommissionen att ett omedelbart utlämnande av ett cancerregister för hela regionen skulle vara ett av villkoren för att avsluta överträdelseförfarandet?

Hur bedömer kommissionen lag nr. 210/2008, särskilt artikel 9, enligt vilken incitament för byggande av förbränningsanläggningar ges och EU-lagstiftningen om statligt stöd därmed tydligt överträds?

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Efter att ha lyssnat på sagorna från de italienska medlemmarna i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) kanske vi kan återvända till jorden. Faktum är att förfaranden inleddes mot Italien och att domstolen dömde landet – och det var helt riktigt. Italien höll inte tidsfristen. Regeringen lämnade tydligen in en plan, men den vidarebefordrades inte i tid. Situationen upprepar sig ständigt. Det är inte utan att man får intrycket att de ansvariga gång på gång skjuter upp och skjuter upp ända tills det uppstår en nödsituation, så att man då kan reagera genom att fatta beslut utifrån italienska undantagslagar – enligt vilka alla andra lagar åsidosätts. Om det finns mycket skräp på gatorna, som dessutom är blandat med industriavfall från norr och från söder, kan det snabbt sättas i en deponi var som helst, en deponi som inte uppfyller kraven, utan att nödvändiga försiktighetsåtgärder vidtas. Till de italienska ledamöterna vill jag säga att detta inte är en italiensk debatt. Det är en debatt om att EU-lagstiftningen inte följs eller genomförs.

Om detta sätt att handskas med frågor skulle spridas till andra länder skulle det få konsekvenser för hela Europa. Det som händer där nere är inte någon söndagspromenad – det är en skandal. Det handlar inte om att ständigt utforma 536 nya platser och använda polisvåld för att förhindra medborgare från att protestera eftersom de inte vill ha hushållsavfall som har blandats med giftigt industriavfall slängt på sina trösklar. Så kan det inte fungera. Detta måste leda till kännbara konsekvenser. Det är bra att de ekonomiska resurserna inte längre kan användas i samma utsträckning som tidigare. Tillräckligt mycket har redan slukats upp. Vi måste införa tydliga konsekvenser en gång för alla, eftersom det som vi pratar om här är genomförandet av förnuftig, nödvändig och bra EU-lagstiftning.

  Oreste Rossi, för EFD-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Fastställandet av en plan för avfallshantering måste genomföras så att det sker separat insamling och återvinning och, endast i sista instans, förbränning.

Det skulle vara fel att försöka tvinga fram ytterligare straff. Dessutom vill jag påminna dig om att vi inte kan skylla på norr eller på andra politiska grupper. En av de tidigare ministrarna var till och med, precis som du, medlem i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. Tänk alltså på vad du säger är du snäll. Under decennier har folk nu talat om avfallskrisen i Neapel och Kampanien. Även om betydande medel har avsatts är det sant att det fortfarande råder en krissituation. Det finns dock inga ursäkter. Att säga att norra Italien är ansvarigt, eller till och med – som min kollega sade – att avfall från norr idag kan återfinnas på Neapels gator, är helt enkelt inte sant.

Det är tydligt att ansvaret ligger hos de tidigare lokala myndigheterna, som både tillät den organiserade brottsligheten fritt bedriva olaglig handel med avfall och misslyckades med att tillhandahålla passande och lämpliga insamlings- och förvaringsområden.

Kampaniens och Neapels befolkning måste nu vara modig och rösta för att deras inkompetenta tjänstemän ersätts, något som redan har skett på regional nivå.

  Angelika Werthmann (NI) . – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Avfallskrisen i Neapels stadsområden har nu pågått i hela 14 år.

De befintliga deponierna är fulla till brädden, samtidigt som byggandet av nya anläggningar blockeras av de berörda samhällena. Icke desto mindre kan den misstro som medborgarna visar gentemot alla avfallsprojekt förklaras med att det har utfärdats många löften på politisk nivå under denna tid, varav praktiskt taget inga har hållits.

Fram till i dag har man försökt att lösa problemet genom kortsiktiga och tillfälliga lösningar. Specialkommittéer har upprättats, men dessa har inte ens behövt hålla lokala myndigheter och de boende informerade. Å andra sidan är engångsartiklar en del av det dagliga livet i Italien. Till följd av detta ligger landets dagliga avfallsproduktion långt över EU:s genomsnitt, samtidigt som man sätter väldigt litet värde på källsortering och återvinning.

Det sorgliga resultatet av denna brist på miljömedvetenhet är att Kampanien idag är en region med stora förorenade områden, vars antal cancerfall ligger mycket över genomsnittet för Italien. Detsamma gäller antalet luftvägssjukdomar bland barn i Neapels stadsområden.

Därför är det brådskande att hitta lösningar och att genomföra dessa.

  Crescenzio Rivellini (PPE) . – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam gentemot Richard Seeber och alla mina kolleger för den uppgift som jag tilldelats. Jag skulle dock, om jag får, vilja betona att några mycket viktiga åtgärder redan vidtas i Kampanien.

Jag anser därför att det är att utnyttja situationen att åberopa artikel 260 i fördraget för att utverka ekonomiska påföljder, något som har gjorts av vissa. Det regionala rådet, som endast har funnits i några månader, har redan upprättat en plan för farligt avfall och en plan för ett integrerat avfallssystem. Dessutom har en politik för separat insamling lagts fram och initiativ tagits för att minska den sammantagna mängden avfall. Budgivning pågår för att bygga en förbränningsanläggning i Salerno, och förfarandena som rör offentliggörande av anbudsinfordran för förbränningsanläggningen i östra Neapel är i ett långtgånget stadium.

Slutligen syftar de åtgärder som vidtagits inte bara till att rengöra staden utan även till att utforma ett integrerat avfallssystem som innefattar separat insamling, minskning av avfallet, byggande av moderna anläggningar – inte minst för att få bort de så kallade ”ecoballs”, dvs. stora högar av komprimerat avfall – och ombyggnation av gamla deponier.

De personer som verkligen är ansvariga för vad som hänt i det förflutna bör straffas. Denna grupp omfattar utan tvekan före detta tjänstemän från Kampanien som hör till dels vänstern, men framför allt till De gröna. Även vissa tjänstemän som i norra Italien har använt sig av den lokala undre världen för att avstjälpa det giftiga avfall som de har producerat hör till de skyldiga.

Europeiska unionen måste, utan fördomar, hjälpa Kampanien, och jag uppmanar alla att arbeta för detta. Arbeta inte emot bara för att leva upp till mediebilden av ert parti eller er ideologi. Tror ni verkligen att denna kris kommer att lösas genom att man ålägger Kampanien ekonomiska påföljder?

  Luigi de Magistris (ALDE) . – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Efter lögnerna från Berlusconis regering, som tillträdde 2008 och talade om för italienarna att avfallsproblemet var löst, gör Europeiska unionen rätt i att inte gå med på att bevilja finansiering för Italien förrän landet har presenterat ett miljövänligt avfallssystem som bygger på återvinning och kompostering.

Ett sådant system tillhandahålls verkligen inte med Stefano Caldoros plan, som än en gång bygger på okontrollerade deponier, såsom de som finns i Chiaiano, Taverna del Re och Terzigno – Terzigno-depån ligger faktiskt i Vesuvius nationalpark – eller med förbränningsanläggningar som leder till död, cancer och fullödiga hälsokriser. Under de 13 år som miljökrisen har pågått i Kampanien har de kriminella banden stärkts mellan politiker (både till höger och till vänster), affärsmän och maffian på grund av de offentliga medlen.

Dessutom löses inte miljöfrågorna genom att oliktänkande, lokala samfund, familjer och regionen kriminaliseras, som den italienska regeringen har gjort genom att använda batonger för att tygla alla som försvarar miljö och mark.

  Francesco Enrico Speroni (EFD) . – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! EU är centralistiskt och byråkratiskt och erkänner inte att det finns skillnader mellan regioner och mellan medlemsstaternas administrativa strukturer.

Ansvaret för den katastrofala situationen ligger först och främst hos medborgarna i Kampanien. Jag, som kommer ifrån Padanien, tillbakavisar dessa anklagelser och väger dem emot att Kampaniens befolkning röstade på lokala tjänstemän som var oförmögna att lösa detta problem och upprepade samma misstag genom att åter välja dessa i efterföljande val. Padanien är villigt att hjälpa Kampaniens befolkning, men regionen kommer inte att acceptera att bli anklagad.

  Raffaele Baldassarre (PPE) . – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har verkligen inte för avsikt att i mitt anförande förneka allvaret i en situation som är det oundvikliga resultatet av uppenbara administrativa och politiska misslyckanden som har riskerat och fortfarande riskerar att begrava en hel stad och dess omgivning i avfall.

Jag vill påpeka för Søren Bo Søndergaard och Eva Lichtenberger att upphovet till och den dramatiska efterföljden av krisen i Kampanien, beror på att det regionala rådet och en vänsterstyrd stadsfullmäktige tillsammans med kommunalråd från De gröna varit oförmögna att fatta beslut, däribland impopulära och modiga beslut om att upprätta ett miljövänligt system för avfallsinsamling och avfallshantering. Ansvarslöshet, obeslutsamhet, politisk vinning, olycksbådande samverkan samt avfall har karakteriserat en politisk och administrativ fas som nu definitivt är över.

Jag vill försäkra dem som ställde de muntliga frågorna och de politiska grupperna som gav sitt stöd till dem att den politiska situationen är livskraftig och fullständigt har förändrats. Den nationella regeringen och det nya regionala rådet har axlat sitt ansvar, och de har den politiska beslutsamheten att lösa krisen. Genom att föra en dialog med den berörda befolkningen och genom nödvändig beslutsamhet, överkommer de hinder och invändningar som ofta orsakats av det så kallade nimbysyndromet (Not In My Back Yard), dvs. tanken att människor inte vill ha andras skräp på sina bakgårdar.

Till följd av detta har de upprättat en plan för integrerad insamling och bortskaffande av avfall som snart kommer att tillhandahålla incitament för separat insamling och byggande av nödvändiga anläggningar.

Det skulle därför vara mycket orättvist, kontraproduktivt och exploaterande att göra som Luigi De Magistris begär: att ålägga hämmande påföljder och åtgärder i dag skulle skada de institutioner som samarbetar helt och fullt med Europeiska unionen genom att effektivt använda europeiska och nationella resurser i sina försök att avsluta detta fruktansvärda kapitel i den många år gamla historien om Neapel och Kampanien.

  Horst Schnellhardt (PPE) . – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag hoppas att dagens debatt kommer att utgöra startskottet för en övergripande översyn av avfallshanteringen i Kampanien. Det som fastslagits av EU-domstolen måste genomföras en gång för alla, och EU:s bestämmelser om uppsamling och bortskaffande av avfall måste genomföras i regionen.

För det andra måste den skada som redan har skett åtgärdas. Jag vet vad jag pratar om. I östra Tyskland måste vi än idag, tjugo år efter återföreningen, åtgärda de föroreningar som orsakades av olagligt eller bristfälligt bortskaffande av avfall.

Icke desto mindre tror jag inte att vi kommer att lyckas med allt detta om vi inte går till botten med problemet. Ni kan prata hur mycket ni vill om styrningen; faktum är dock att maffiastrukturer existerar i området. Vi måste förstöra dessa, annars kommer vi inte att lyckas.

Ärligt talat vill jag sätta upp fyra villkor. För det första måste en avfallshanteringsplan upprättas. Detta tycks nu ha genomförts. Kommissionen måste dock bistå när det gäller detta. För det andra måste ekonomiska resurser frigöras för att upprätta nya återvinningsanläggningar och avfallsanläggningar. För det tredje måste det bli strängare påföljder för olagliga deponier, och jag anser även – och nu riktar jag mig direkt till kommissionen - att Europol och Eurojust bör stödja den italienska polisen och de italienska åklagarna i deras kamp mot den organiserade brottsligheten.

De resurser som görs tillgängliga bör spärras ända tills dessa villkor har uppfyllts. Jag skulle då gärna rösta för att resurserna frigörs igen.

  Lara Comi (PPE) . – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tydligt fastslå att avfallssituationen i Kampanien är bättre än tidigare och nu är på väg att lösas.

Frågan är mycket komplex; den visar olika typer av problem och att det kommer att ta tid att hitta en lämplig och definitiv lösning på dessa. I de muntliga frågorna som vi diskuterar uppmanas vi att tillämpa det förfarande som fastslås i artikel 260 i fördraget. Att tillämpa ekonomiska påföljder kommer dock inte att lösa situationen i Kampanien. Detta skulle riskera att vi godkänner ett scenario enligt vilket en medlemsstat skulle befinnas skyldig till en överträdelse på rent objektiva grunder, helt enkelt för att den ännu inte objektivt har uppfyllt en skyldighet enligt EU-lagstiftningen.

Också medlemsstaternas subjektiva agerande måste beaktas. Det kan verkligen inte sägas att Italien har misslyckats med att uppfylla skyldigheten till lojalt samarbete, utan som kommissionsledamoten har bekräftat står kommissionens avdelningar i ständig kontakt med de italienska nationella och regionala myndigheterna, och man bevakar noggrant hur situationen utvecklas.

Ingen kan förneka den vilja och det åtagande som Italien har visat. Det är viktigt att betona att den operationella rollen har flyttats över från regionerna till provinserna. För att en plan som uppfyller respektive regions behov ska kunna uppfyllas måste EU visa solidaritet med Italien, och båda måste arbeta tillsammans i en perfekt synergi.

Sammanfattningsvis vill jag säga att Kampaniens regionala råd också brukade omfatta partiet Italia dei Valori, som kanske har ett kort minne nuförtiden - alltför kort för att minnas vad man gjorde, eller snarare vad man inte gjorde.

  Barbara Matera (PPE) . – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag begär inte bara ordet för att stå upp för min region, utan jag vill snarare delge er Italiens reaktion på överträdelsen och påpeka att vi bryr oss om att försvara våra medborgares intressen.

Regionen Kampanien, och särskilt den italienska staten, arbetar på att skapa ett nätverk av anläggningar för bortskaffande av avfall i enlighet med EU-lagstiftningen. Jag vill påpeka att de EU-medel som öronmärkts för bortskaffande av avfall i Kampanien har använts för att utföra åtgärd 1.7 i det regionala operativa programmet (ROP) 2000–2006 och det operativa målet 1.1 i ROP 2007–2013.

När det gäller ROP 2000–2006 erhöll regionen Kampanien ett finansieringspaket på 140 miljoner euro. Pengarna användes till att bygga anläggningar för lagring, hantering och återvinning, anläggningar som omvandlar avfall till energi, och anläggningar för att separera avfall (torrt och blött), till att säkra deponier, bygga, eller utvidga, anläggningar för återvinning av avfall och genomföra åtgärder för separata system för insamling. När det gäller ROP 2007–2013 har 110 miljoner euro öronmärkts för byggande av avfallshanteringsanläggningar, och 50 miljoner euro för finansiering av anläggningar för separat insamling av hushållsavfall.

Den verksamhet som genomförts i enlighet med mål 1.1 i det regionala operativa Eruf-programmet för 2007-2013 och åtgärd 1.7 i ROP 2000–2006 har i stor utsträckning begränsats av de utgiftsvillkor som uppkommit på grund av det överträdelseförfarande som inleddes till följd av situationen för avfallshantering i Kampanien. Ett belopp från fonden för underutnyttjade områden har därför avsatts för att säkerställa att Kampanien kan fortsätta att åtgärda den situation som var anledningen till att EU lade in sitt veto mot beviljande av medel.

Sammanfattningsvis anser vi att det är viktigt att kunna visa kommissionen och parlamentet svårigheterna när det gäller att snabbt följa EU-domstolens dom.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE) . – (LT) Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt att rikta uppmärksamheten mot andra avfallshanteringsproblem i Europeiska unionen. Dessa problem beror först och främst på centrala och lokala regeringsinstitutioners nonchalanta inställning till prioriteringar för avfallshantering. I en stad i Litauen vilseleds exempelvis allmänheten av personer inom näringslivet som vill bygga en avfallsförbränningsanläggning och som vidhåller att avfallsförbränning är en minst lika bra metod för avfallshantering som andra, t.ex. förebyggande och sortering. Tyvärr uppmärksammar inte lokala regeringsinstitutioner och chefer som ansvarar för avfallshantering sådan missledande information. När kommissionen tar itu med problemen med avfallshanteringen i Europeiska unionen uppmanar jag den därför att uppmärksamma kränkningar där prioriteringar för avfallshantering som har fastställts i Europeiska unionens avfallsdirektiv inte följs och där det uppmuntras till att inte följa dem.

  Peter Jahr (PPE) . – (DE) Fru talman! Jag har själv, som delegat i en delegation från utskottet för framställningar, fått se situationen med avfallshantering i Kampanien. Det måste sägas att institutionerna där står inför en mycket svår uppgift. De måste inte bara handskas med avfallshanteringsproblem från det förflutna – ”ecoballs” är en särskild fråga – utan även med nuvarande och framtida problem. Mitt intryck från resan var att hanteringen av det nuvarande avfallet i stor utsträckning hade lösts vid tiden för vårt besök, delvis genom militärt ingripande. Det var löst såtillvida att avfallets hade transporterats bort från staden och lämnats i deponier. Olyckligtvis, måste dock sägas, ibland i illegala sådana. Vi behöver visserligen strategiska lösningar för det som redan har hänt, men framför allt behöver vi lösningar för framtiden.

EU:s erbjudande är bra, omfattande och rättvist. När regionen väl presenterar en övergripande plan för avfallshantering kommer EU att tillhandahålla medel. Vi bör även uppmana de lokala myndigheterna att göra detta. Jag upprepar: Såvitt jag kan se är varken kommissionen eller Europaparlamentet intresserade av ekonomiska påföljder, utan av att problemen med avfallshanteringen ska hanteras lokalt i Kampanien. Vi bör sluta detta avtal med varandra och arbeta tillsammans.

  Crescenzio Rivellini (PPE) . – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! De medel som kan spärras av Europeiska unionen är medel som är särskilt avsatta för markförbättringar.

Jag undrar hur någon kan överväga att spärra dessa medel, och jag uppmanar de italienska ledamöterna i synnerhet – vilka dessutom har valts av befolkningen i Kampanien – att inte låta sig uppfyllas av ideologiskt raseri eller bestraffa övriga medborgare.

Jag uppmanar dem att representera samhällets intressen och inte sig själva.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka ledamöterna så hemskt mycket för att de har delgivit oss sina åsikter.

Det finns tre eller fyra frågor som jag vill ta upp. Först och främst den fråga som många av er har engagerat er mycket i. Situationen är kritisk, och det finns inte någon snabb lösning att tillgå. Det har skett en viss positiv utveckling, men det är tydligt att vi fortfarande saknar ett systematiskt svar på frågan. Det är inte lätt, men det behövs verkligen. Vår partner i att hitta en lösning är förstås Italien, men det är också otvivelaktigt nödvändigt att samarbeta med de regionala myndigheterna i denna fråga.

Jag ser alltså i hög utsträckning fram emot utvärderingen av det nya förslaget till avfallshanteringsplan, som vi verkligen hoppas är vad vi tror att det är. Det kommer att utvärderas av mina avdelningar, av experterna, och jag kan försäkra er att det kommer att göras på ett sådant sätt att Italien kommer att få samma behandling som vilken medlemsstat som helst, eftersom det är mycket viktigt att vi behåller förtroendet mellan medlemsstaterna vid förhandlingsbordet.

När vi talar om att handskas med dessa problem skulle min inställning faktiskt kunna sammanfattas med fyra ord. Jag vill vara hjälpsamt sträng och strängt hjälpsam. Tanken är verkligen inte att ålägga böter. Tanken är, som vissa av er nämnde, att vi ska lösa problemen, och om de inte går att lösa på något annat sätt så måste böter åläggas, eftersom detta är min plikt.

Jag gör därför allt, i samarbete med de italienska myndigheterna, för att vi ska hitta lämpliga lösningar. Jag hoppas verkligen på detta. Vid slutet av dagen kommer vi att tala om de italienska medborgarnas hälsa och om miljön i Italien.

Den andra fråga som jag vill ta upp är förknippad med ramdirektivet om avfall. Det är ett nytt direktiv som nyligen har antagits. I detta direktiv står det klart att varje land enligt lag måste införa en avfallshierarki. Det innebär att förebyggande av avfall ska främjas, följt av återanvändning, materialåtervinning och annan återvinning, med deponering som sista utväg.

Detta är den bild som vi har fått av betänkandet som kommer att publiceras i morgon om hur effektiva Europeiska unionens medlemsstater är. Det handlar om trenderna när det gäller deponering av hushållsavfall, eftersom det är sådant som vi har mest uppgifter om.

Tro det eller ej, men det finns fem medlemsstater där deponering utgör mindre än 5 procent av hushållsavfallet, men det finns också sju medlemsstater där deponering överskrider 80 procent Det innebär att det verkligen råder mycket olika situationer i EU-medlemsstaterna när vi handskas med dessa program, och detta är en fråga som vi verkligen vill ta itu med. Det är situationen mellan 1995 och 2007 som beskrivs, och den bild som framträder är, om inte annat, att länder som vill förändra sig verkligen kan göra detta. Om de organiserar sig på ett lämpligt sätt kan de verkligen förändras.

I huvudsak kan man i dag dela in Europa i två delar; den ena ser avfall som ett problem, medan den andra ser avfall som en stor resurs och också som en möjlighet till nya ekonomiska vinster. Det är faktiskt det senare som gäller. Jag har ofta hört sägas att det bör avgöras vem som ska få avfallet genom offentlig upphandling. Detta eftersom det finns en stor efterfrågan på avfall. Icke desto mindre måste ett sådant avfall väljas ut från början. Detta är det mest grundläggande och viktigaste behovet.

Slutligen vill jag nämna ledamoten som sade att vi bör vara mer försiktiga med avfallshanteringsproblem i andra delar av Europeiska unionen. Vid en uppdelning av överträdelserna för 2009 per sektor utgör avfall 19 procent, vatten 20, natur 19, luft 16 procent och resten mindre. Vi ser horisontellt på alla genomförandeproblem, och det är också meningen. Jag kan försäkra er om att vi kommer att göra detta även i framtiden.

Sammanfattningsvis bör vi, ni som parlamentsledamöter och jag som kommissionsledamot med ansvar för miljö, verkligen göra vårt bästa för att sprida budskapet i EU att avfall utgör en möjlighet för framtiden. Vi är i mycket stort behov av ett sådant budskap, med tanke på att våra resurser minskar alltmer. Resurseffektivitet är en viktig fråga och något som kommer att utgöra kärnan i Europas framtida konkurrenskraft. Om ni inte tror mig kan ni fråga mig igen om 10 år. Jag garanterar att så kommer att vara fallet.

  Talmannen . – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum under nästa sammanträdesperiod.

18. Brott mot yttrandefriheten och diskriminering utifrån sexuell läggning i Litauen (debatt)

  Talmannen . – Nästa punkt är en debatt om

– en muntlig fråga till kommissionen från Renate Weber, Sophia in ’t Veld, Leonidas Donskis, Cecilia Wikström, Alexander Alvaro, Sonia Alfano, Gianni Vattimo, Sarah Ludford och Ramon Tremosa i Balcells för ALDE-gruppen, om brott mot yttrandefriheten och diskriminering utifrån sexuell läggning i Litauen (O-0190/2010 – B7-0669/2010),

– en muntlig fråga till kommissionen från Ulrike Lunacek för Verts/ALE-gruppen, om brott mot yttrandefriheten och diskriminering utifrån sexuell läggning i Litauen (O-0204/2010 – B7-0803/2010),

– en muntlig fråga till kommissionen från Cornelis de Jong för GUE/NGL-gruppen, om brott mot yttrandefriheten och diskriminering utifrån sexuell läggning i Litauen (O-0207/2010 – B7-0804/2010), och

– en muntlig fråga till kommissionen från Michael Cashman, Monika Flašíková Beňová och Claude Moraes för S&D-gruppen, om brott mot yttrandefriheten och diskriminering utifrån sexuell läggning i Litauen (O-0216/2010 – B7-0005/2011).

  Sophia in 't Veld, frågeställare. – (EN) Fru talman! Idag diskuterar vi, och det är inte första gången, den lagstiftning som kan komma att antas av Litauens parlament och som kan komma att få mycket negativa effekter för homosexuella, bisexuella och transsexuella (HBT-personer) i Litauen. Det är olyckligt att vi på nytt diskuterar denna fråga, eftersom parlamentet redan har antagit en resolution om detta.

Jag anser att den resolution som vi har lagt fram för omröstning i morgon är mycket tydlig och uppmanar våra litauiska kolleger att tänka ytterligare på denna fråga och säkerställa att den lagstiftning som de antar inte diskriminerar HBT-personer.

Jag har inte mycket att säga om resolutionen, men jag anser att det blir allt tydligare att Europeiska unionen måste använda sig av starkare rättsliga instrument för att stärka de grundläggande rättigheterna. Vi debatterade nyligen den kontroversiella medielagen i Ungern, och vi ställs nu inför liknande frågor.

I fördragen har vi fastslagit vilka värderingar som delas av våra 500 miljoner medborgare. När det gäller att tillämpa dessa i praktiken stöter vi dock på problem. Jag skulle därför vilja fråga kommissionsledamoten vad hon anser om vårt förslag att upprätta en europeisk färdplan för HBT-personers rättigheter. Europeiska unionen har gjort mycket för jämställdhet mellan könen i det förflutna och vi har färdplaner för jämställdhet mellan könen. Vi har många strategier för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet, socialt utanförskap och för att stärka grundläggande rättigheter. Men inte för HBT-personer. Jag anser att det är mycket brådskande och mycket nödvändigt att vi upprättar en sådan strategi, för att bekämpa fördomar, okunnighet, diskriminering och hat samt för att stärka HBT-personers rättigheter.

Det finns många exempel på detta problem. Även om vi idag diskuterar ändringsförslag som har lagts fram i det litauiska parlamentet bör detta inte avleda oss från det faktum att homofobi existerar i alla medlemsstater.

Jag vill fästa kommissionsledamotens uppmärksamhet vid ett annat faktum, och fråga om hennes åsikter om detta. Det handlar om den europeiska asylpolitiken och det faktum att människor som söker asyl till följd av att de åtalas på grund av sin sexuella läggning i en medlemsstat som jag inte ska nämna vid namn, måste genomgå ett slags fallometriskt test. Detta är mycket förnedrande och hör inte hemma i Europeiska unionen. Jag skulle vilja fråga vad kommissionen avser att göra åt saken.

  Ulrike Lunacek, frågeställare. – (EN) Fru talman! Min kollega Sophia in ’t Veld har redan hänvisat till resolutionen och förklarat vad den handlar om. Jag instämmer helt och fullt i den fråga som hon ställde till kommissionsledamoten: Hur vore det med en färdplan för HBT-personers rättigheter i Europeiska unionen?

Jag skulle vilja utgå ifrån en annan vinkel, för att förhoppningsvis övertyga dem i parlamentet som ännu inte har beslutat sig för att rösta för denna resolution. Vet ni vad? Förra sommaren var fyra av Europaparlamentets ledamöter, Sophia in ’t Veld, jag själv, Michael Cashman och Kristofer Fjellner, som representerar fyra grupper, vilket innebär en majoritet av parlamentet, i Vilnius, Litauen, när den första baltiska gay pride-festivalen hölls i Vilnius. Syftet var att stärka och stödja homosexuella, bisexuella och transsexuella personer i denna stad. Vi var där under EU:s flagga och signalerade därmed till alla att denna flagga skyddar oss, homo-, bi- och transpersoner, och att detta även gäller för Litauen.

Vad skulle hända med oss, och med de litauer som nästa år kan komma att marschera för våra lika rättigheter i Vilnius, om denna lag antas av Seimas? Var och en av oss skulle kunna bötfällas med upp till 2 900 euro för offentligt främjande av sexuell läggning, vilket i detta fall innebär homosexualitet, eftersom jag antar att det inte gäller för heterosexualitet. Är det verkligen vad parlamentet skulle vilja? Är det vad parlamentet i Litauen, ett land vars medborgare – däribland de homosexuella – för 20 år sedan kämpade för sin egen frihet, skulle vilja?

Jag är alltså mycket glad över att Litauens president, Dalia Grybauskaitė, före detta kommissionsledamot, och Litauens regering redan har uttryckt att lagförslaget strider mot Litauens egen författning. Jag hoppas att det kommer att framstå som tydligt att olika slags sexualitet, sexuell läggning och boendeformer har varit en del av alla kulturer och samhällen, och så även i Litauen. Att dölja sådana fakta för allmänheten, från unga människor, är helt enkelt en grund för att hetsa till hat, hatpropaganda och hatbrott. Det är något som jag inte tror att någon i Europaparlamentet eller i det litauiska parlamentet skulle vilja.

Jag hoppas därför att vi kommer att få stöd av parlamentet och av kommissionsledamoten för att anta denna resolution. Vi behöver inte kommissionsledamotens stöd, men jag hoppas att vi får det.

  Cornelis de Jong, frågeställare. – (NL) Fru talman! Jag vill ansluta mig till det som sagts av föregående talare. Men jag vill även lyfta fram ytterligare en aspekt av denna fråga: Att genomföra den föreslagna ändringen skulle kunna få allvarliga konsekvenser även för andra människor än HBT-personer i Litauen. Detta är ytterligare ett exempel på en lag som skulle kunna användas för att neka erkännande av partnerskap och äktenskap för personer av samma kön från andra medlemsstater. Vi debatterade detta i kammaren redan i september förra året, och eftersom vissa frågor förblev obesvarade då skickade vi och de andra parlamentsledamöterna brevledes en begäran om tydliggörande. Er kommissionsledamot skickade ett svar till oss, i vilket han bland annat skrev att sådana pars uppehållsrättigheter erkänns i EU-lagstiftningen. Jag har följande fråga: Kommer du också att utmana Litauen i fall där den ena partnern inte är medborgare i en medlemsstat? Jag skulle uppskatta ett tydligt svar på detta.

I kommissionens arbetsprogram har jag läst att kommissionen år 2013 kommer att utarbeta ett lagförslag om ett ömsesidigt erkännande av civilståndshandlingars verkan. Min fråga är: Inbegriper förslaget också ett ömsesidigt erkännande av äktenskap och partnerskap? Om så är fallet är detta i sig goda nyheter. Men varför inte förrän år 2013?

Kommissionen har tillkännagivit att den kommer att vidta nödvändiga åtgärder när dess tjänstemän väl har analyserat den litauiska lagstiftningen. Min fråga är: Har man analyserat denna ännu och har era tjänstemän, som en del av denna analys, beaktat vilka konsekvenserna skulle bli för ett erkännande av makar av samma kön från andra medlemsstater?

Vilka åtgärder kommer kommissionen att vidta mot Litauen då, och vad kommer kommissionen att göra åt Rumänien, vars lagstiftning särskilt utesluter ett sådant erkännande?

Slutligen lovade du, Viviane Reding, under debatten i september att du skulle svara snabbt på rapporten om homofobi av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter. I ovannämnda brev hänvisade du dock bara till kommissionens årliga rapport. Anser du inte att frågan bör ges större utrymme mot bakgrund av utvecklingen i Litauen? Kan du också lova att du kommer att utfärda en separat rapport om homofobi i Europeiska unionen så snart som möjligt?

  Monika Flašíková Beňová, frågeställare. – (SK) Fru talman! Jag måste ärligt säga att jag inte förstår vad det är som händer i Litauen, eller snarare att vi känner oss desillusionerade och upprörda över detta.

Just som vi tycks nå framsteg i Europeiska unionen, åtminstone såtillvida som vi vet vad grundläggande mänskliga rättigheter innebär, får vi signaler från en av medlemsstaterna om att så inte tycks vara fallet.

Tanken att man enligt lag måste förhindra exempelvis främjandet av andra relationer än heterosexuella verkar vara oerhört regressiv, och den trampar på vad vi har åstadkommit de senaste åren i Europaparlamentet och i samarbete med kommissionsledamoten och kommissionen när det gäller mänskliga rättigheter.

Att skydda barns andliga hälsa är bara en skamlig förevändning som utnyttjas av osäkra politiker. Vi måste och vi vill skydda våra barn. Vi måste särskilt skydda dem mot våld och fattigdom, och vi vill tillhandahålla utbildningsvillkor, trygghet och personlig utveckling. Vi vet alla, eller åtminstone majoriteten av oss, av egen erfarenhet att barn inte tar skada av att det visas känslor och kärlek, och inte heller av att relationer som är annat är heterosexuella främjas.

Jag är därför fast övertygad om att det i en tid som denna inte längre är lämpligt att vi upprätthåller diskussioner med förespråkare för sådana åsikter, eller att vi fortsätter att försöka förklara något för dem. Det är lönlöst att ens försöka förklara varför de är så bedrövligt vilseledda i sina åsikter.

Jag anser att vi behöver vidta beslutsamma åtgärder. Vi behöver entydigt fastslå att homofobisk lagstiftning entydigt står i motsättning till Europeiska unionens grundläggande principer och helt tydligt strider mot fördragen, stadgan om de grundläggande rättigheterna och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. En sådan lagstiftning respekterar inte yttrandefrihet och informationsfrihet, mötesfrihet och förbud mot diskriminering grundad på sexuell läggning.

Jag vill också fråga kommissionsledamoten om kommissionen kommer att inleda överträdelseförfaranden gentemot Litauen om en sådan lag antas?

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (EN) Fru talman! Jag vill börja med att betona att kommissionen entydigt motsätter sig homofobi, eftersom det utgör en uppenbar kränkning mot mänsklig värdighet.

Det är också därför som jag, den 22 november 2010, besökte Litauen och med president Dalia Grybauskaitė och justitieministern diskuterade förslaget om tillägget till landets förvaltningslag om införande av ett nytt brott som kan bestraffas med böter för främjande av homosexuella relationer eller finansiering av sådant främjande på offentliga platser och de närliggande förslagen att ändra strafflagen.

I enlighet med de senaste uppgifterna har det litauiska parlamentet skjutit upp antagandet av detta förslag till ändring av förvaltningslagen, och det förväntas nu äga rum nästa vår. Detta betyder att saken fortfarande diskuteras.

Kommissionen undersöker förslagen att ändra den litauiska förvaltningslagen och strafflagen och även annan litauisk lagstiftning utifrån deras överensstämmelse med relevant EU-lagstiftning.

År 2009 uttryckte kommissionen allvarlig oro inför de litauiska myndigheterna angående förenligheten av den litauiska lagen om skydd för minderåriga mot de skadliga effekterna av offentlig information med EU-lagstiftningen och de grundläggande rättigheterna. Efter ett ingripande från kommissionens sida ändrades lagen i december 2009.

Enligt lagen är det skadligt för minderåriga att ta del av information som ”uttrycker förakt för familjevärderingar och främjar sexuella relationer eller andra begrepp avseende ingående av äktenskap eller andra familjebildningar än de som fastställs i författningen eller civilrättslagstiftningen”. Den praktiska tillämpningen av denna lag kan komma att väcka frågor om dess förenlighet med e-handelsdirektivet och direktivet om audiovisuella medietjänster och med principen om icke-diskriminering. Kommissionen fortsätter att se över denna fråga.

I enlighet med den information som jag har fått trädde en ändring av lagen om tillhandahållande av information i kraft den 18 oktober 2010. Enligt denna ändring föreskrivs att ”reklam och audiovisuella kommersiella meddelanden […] inte får innehålla manifestering eller främjande av sexuell läggning”. Om dessa bestämmelser skulle upprätthållas i lagen skulle vi få samma problem när det gäller förenlighet med direktivet om audiovisuella medietjänster och en möjlig kränkning av artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

I maj 2010 skrev kommissionen till den litauiska regeringen och uttryckte oro angående att man i sista stund ställde in den baltiska gay pride-festivalen. Jag är säker på att ni minns detta. Vi erinrar i detta brev om att friheten att delta i fredliga sammankomster, i enlighet med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och artikel 12 i stadgan, är en av de principer som unionen grundar sig på. På grundval av detta hölls den baltiska gay pride-festivalen den 8 maj 2010, något som föregående talare hänvisade till.

När det gäller frågan om en möjlig EU-strategi för att bekämpa homofobi prioriterar kommissionen att säkerställa att EU-lagstiftningen är förenlig med EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, däribland artikel 21, i enlighet med vilken diskriminering på grund av sexuell läggning är förbjuden. Hur detta ska uppnås förklarades tydligt i kommissionens meddelande om ett effektivt genomförande av stadgan om de grundläggande rättigheterna, som antogs den 19 oktober 2010. Vi kommer att återkomma till denna fråga i den årliga rapporten om tillämpningen av stadgan, vilket också omfattar tillämpning av artikel 21. Detta kommer att ske till våren.

I enlighet med denna logik är det fallometriska testet som ett förfarande inom ramen för asylpolitiken naturligtvis föremål för EU-lagstiftningen och direkt kopplat till artikel 21 i stadgan, enligt vilken diskriminering på grund av sexuell läggning är förbjuden. Detta innebär utan tvekan att EU har befogenhet att ingripa i fall där det råder diskriminering i en EU-lagstiftning eller i tillämpningen av denna på nationell nivå.

Sammanfattningsvis vill jag upprepa att kommissionen har gjort ett kraftfullt åtagande att bekämpa homofobi och diskriminering på grund av sexuell läggning i enlighet med alla befogenheter som den tilldelats enligt fördraget.

När det gäller erkännande av civilstånd avser vi inte att lägga fram någon lagstiftning som skulle bryta mot medlemsstaternas materiella bestämmelser inom familjerättens område eller ändra nationella definitioner av äktenskap. Detta handlar om subsidiaritet. Vår grönbok om erkännande av handlingar angående civilstånd är utformad för gränsöverskridande situationer, såsom erkännande av födelsebevis, och den handlar inte om erkännande av äktenskap mellan personer av samma kön. Vi får inte blanda ihop saker. Det är upp till medlemsstaterna att definiera vad äktenskapet är. Det är upp till medlemsstaterna att tillåta fri rörlighet och främja icke-diskriminering. Detta är två helt olika saker. Så är EU-lagstiftningen utformad och det är denna som vi faktiskt tillämpar.

  Simon Busuttil, för PPE-gruppen. – (EN) Fru talman! PPE-gruppen har föresatt sig att upprätthålla de värderingar och principer som unionen grundas på, särskilt när det gäller respekten för mänskliga rättigheter. EU bör bekämpa alla former av diskriminering och detta inbegriper diskriminering på grund av sexuell läggning. Samtidigt måste vi respektera att varje demokrati har rätt att, så länge som den respekterar mänskliga rättigheter och principen om icke-diskriminering, diskutera, ändra och anta nationella lagar utan att vi lägger oss i de nationella parlamentens debatter och utan att vi kränker subsidiaritetsprincipen eller i förtid agerar fördömande gentemot en medlemsstat.

Vi gillar inte tanken på att fördöma en medlemsstat, särskilt som man i detta specifika fall inte ens har röstat om de föreslagna ändringarna i det litauiska parlamentets kammare, utan de fortfarande granskas av de litauiska myndigheterna. Dessutom har de litauiska myndigheterna själva redan konstaterat att de föreslagna ändringarna strider mot EU-lagstiftningen. De har förklarat att de kommer att vidta åtgärder för att råda bot på situationen och respektera principen om icke-diskriminering på grund av sexuell läggning. Denna föreslagna lagstiftning kommer antagligen inte ens att komma in i Litauens lagbok och därför finns heller inte någon anledning att fördöma medlemsstaten.

Sammanfattningsvis hoppas jag ändå verkligen att PPE kommer att kunna stödja den gemensamma resolutionen i morgon, så länge som inte någon enskild medlemsstat fördöms, och om resolutionen ändras och blir mer balanserad.

  Sarah Ludford, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag hoppas mycket på att Litauen ska lära av Storbritanniens erfarenheter, ett land som gick igenom egna svårigheter på grund av en lag som förbjöd främjande av homosexualitet i skolor. David Cameron, som då var ledare för de konservativa och som nu är premiärminister, sade för 18 månader sedan att hans parti gjorde fel i att stödja lagen från 1988, vilken sedan upphävdes. David Cameron förutsade att den första öppet homosexuella premiärministern i Storbritannien skulle tillhöra det konservativa partiet. Vi får se, men detta är vad han förutspådde.

Man kan alltså se en enorm attitydförändring under de två senaste årtiondena. Denna attitydutveckling, som min kollega Charles Tannock vet mycket mer om, och förflyttning av centerhögern, speglas i en mycket anspråkslös och sansad PPE-resolution, och faktiskt i Simon Busuttils inledande anmärkningar. Jag hoppas att PPE kommer att kunna enas om huvudresolutionen om merparten av deras ändringsförslag godtas vid omröstningen i morgon.

Situationen i Storbritannien har förändrats så till den grad att ägarna till ett litet pensionat i dag tvingades att ersätta ett homosexuellt par som de inte gav rum åt, för att de brutit mot lagen. Som domaren påpekade står det ägarna helt och hållet fritt att ha eller diskutera egna uppfattningar om homosexualitet, men de har inte rätt att diskriminera någon på grundval av dessa åsikter. Det är samtal, diskussion, debatt och mötesfrihet som skulle påverkas av de föreslagna litauiska lagarna.

Förbudet att främja eller sprida homosexualitet skulle troligen få en nedkylande effekt på det fria ordet och på diskussioner, vilket också EU:s byrå för grundläggande rättigheter har påpekat. Jag ställer mig bakom Sophie in ’t Veld när det gäller att uppmana EU att upprätta en färdplan för att bekämpa homofobi och diskriminering, och jag uppmanar företrädare för hela det politiska spektrumet i denna kammare att förena sig och stödja alla mänskliga rättigheter.

  Marije Cornelissen, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Fru talman! Det här är inte första gången som Litauen kränker EU:s grundläggande värderingar och EU-fördraget. Det litauiska parlamentet tycks inskränka homosexuellas rättigheter på ett alltmer skamlöst sätt.

Vi måste vidta åtgärder för att få ett slut på detta. EU:s värderingar och lagar kan inte behandlas som en à la carte-meny – vi beställer denna rätt, men inte den. Alla som vill bli och förbli medlemmar i EU måste följa hela vår lagstiftning. Detta gäller Litauen, men det gäller också Frankrike och Nederländerna. Anta att exempelvis Nederländerna börjar tumma på invandrares rättigheter vid något tillfälle i framtiden. Då måste vi vidta åtgärder. Om vi inte gör det kommer resultatet att bli att ingen i unionen faktiskt kommer att kunna känna sig ordentligt skyddad.

Det gläder mig att kommissionsledamoten omedelbart har inlett en rättslig analys och jag hoppas den kommer att följas upp mycket snart, eftersom vi definitivt inte kan tillåta en situation där människor först drabbas av dessa lagar och sedan måste gå till närliggande medlemsstater för att pröva sina rättigheter som EU-medborgare i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! EU är grundat på principen om att alla medborgare åtnjuter lika rättigheter och friheter. Alla länder som vill bli medlemmar i EU måste ställa sig bakom denna princip och skriva under Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (ECHR), inte minst när det gäller sexuell läggning.

När Litauen blev medlem i EU för sju år sedan förband man sig att upprätthålla våra gemensamma värderingar när det gäller tolerans och jämställdhet. Sedan dess har Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – och jag tror att det är artiklarna 12 och 21 – trätt i kraft för att ytterligare enligt lag garantera medborgarna frihet från diskriminering på grund av sexuell läggning på institutionell nivå.

Som talesman för mitt parti och min grupp när det gäller frågor som rör mänskliga rättigheter utanför unionen kan jag kategoriskt säga att ECHR upprätthåller och stödjer principer om jämställdhet, tolerans och mångfald överallt.

Icke desto mindre har många européer traditionella värderingar när det gäller homosexualitet, ofta grundade på religiös övertygelse. Precis som vi försöker upprätthålla lagen för att skydda HBT-rättigheter bör vi även sträva efter att säkerställa att de som vill uttrycka motsatta, icke-inflammerade åsikter inom gränserna för lagen om yttrandefrihet även har frihet att göra detta.

Det litauiska samhället är otvivelaktigt fortfarande konservativt i stort, och vi bör ha förståelse för detta. Människor har rätt att tycka vad de vill. Men institutionellt och rättsligt kan vi inte kompromissa om principen att vi alla är jämställda. Jämställdhet är ett signum för vårt europeiska progressiva samhälle, och jag tror faktiskt att rättssäkerheten och individens rättigheter, garanterade av EU, har fungerat som en magnet för länder som Litauen när de har uppstått efter kommunistisk totalitär dominans.

Jag uppmanar därför de litauiska myndigheterna att fundera över det faktum att EU har föresatt sig att förhindra marginalisering, förtal och förföljelse av minoriteter, något som var så vanligt i Europa under första hälften av 1900-talet. Även om det, som Simon Busuttil sade, är fullt möjligt att lagförslaget inte blir lag, eftersom Litauen är en demokrati och bara alltför medvetet om de frågor som kommer att tas upp i debatten i kväll, bör kommissionen verkligen titta på detta litauiska lagförslag och uttala sig om huruvida det är förenligt med EU-lagstiftningen.

  Joe Higgins, för GUE/NGL-gruppen. – (EN) Fru talman! Lagförslaget om att förbjuda vad som benämns som offentligt främjande av homosexuella relationer i Litauen utgör ännu en ursäkt att smula sönder rättigheterna för homosexuella, transsexuella och bisexuella personer i landet.

Så grymt ironiskt att ett land som gjorde sig av med bojorna från stalinistisk diktatur för bara 20 år sedan nu hemfaller åt ett av de många brott som detta system ägnade sig åt: förtryck av rättigheter för personer som lever fritt och fredligt i enlighet med sin egen sexuella identitet.

Jag välkomnar modet hos de hundratals homosexuella och deras supportrar som trotsade hatkampanjen mot dem och gick i den baltiska gay pride-festivalen i Litauens huvudstad Vilnius i maj förra året. Det är motbjudande att se hur högerpolitikerna gör homosexuella till syndabockar i Litauen. Det politiska etablissemanget i landet har svikit sitt folk på ett fruktansvärt sätt, särskilt ungdomarna. Precis som i Irland har marknadskapitalism och finansiell spekulation förstört de baltiska staternas ekonomier, däribland Litauens, där arbetslösheten har stigit upp till 18 procent och ungdomsarbetslösheten till svindlande 35 procent. Under dessa omständigheter är utnyttjandet av minoriteter, däribland homosexuella, som syndabockar ett gängse och cyniskt sätt att avleda uppmärksamhet från etablissemangets egna misslyckanden.

Precis som i hatkampanjen mot homosexuella i Uganda försöker man med den homofobiska kampanjen i Litauen antyda att homosexuella personer utgör ett hot mot barn genom att de skulle utnyttja barn sexuellt. Detta är giftigt förtal utformat för att förvirra och missleda. Det är förtal som skulle få föräldrar att titta bort för att skydda sina barn. Jag kommer från Irland och jag kan tyvärr bekräfta att hot mot barn traditionellt kommer från institutioner där det är meningen att de ska vara trygga, inom vissa familjer och vissa områden av den katolska kyrkan.

Det är förkastligt att unga personer i Litauen som ska bearbeta sin framväxande sexualitet under en period av livet som är svår nog, nu måste göra detta i ett klimat som präglas av intolerans och rädsla. Vi bör alltså vara solidariska med alla människor i Litauen, Ryssland, Europeiska unionen och alla andra platser och med deras rättigheter att få leva i frid och i enlighet med sin egen identitet.

  Dimitar Stoyanov (NI) . – (BG) Fru talman! Av denna debatts anföranden utkristalliseras ett huvudantagande om att de föreslagna ändringarna kommer att diskriminera homosexuella. Talarna är dock inte säkra på detta – det är bara ett antagande. Det är därför som det påminner mig lite om filmen Minority Report, där den lokala polisen använder synska personer för att bevisa personers skyldighet innan de har begått något brott.

Litauen är för närvarande precis i ett sådant läge. Landet döms för något som ännu inte har begåtts. I detta döljer sig också ett annat grundläggande problem som kommer att förfölja oss under många år – konflikten mellan olika gruppers olika rättigheter.

Ni vet exempelvis att mötesfriheten som vi nu diskuterar inte är obegränsad och absolut. Ett möte måste vara fredligt och hållas under sådana omständigheter att det inte hotar den allmänna ordningen.

Jag vet att detta går utöver fallet med Litauen. Glöm dock inte att dessa motstridande rättigheter i framtiden allt oftare kommer att bli ett stort problem för Europeiska unionen, och att vi, om vi fortsätter att utöka tillämpningsområdet för medborgarnas så kallade rättigheter och friheter, kommer att nå en punkt där vi kommer att behöva bestämma vilkas rättigheter och friheter som ska prioriteras framför andras.

  Joanna Katarzyna Skrzydlewska (PPE) . – (PL) Fru talman! I Litauen råder just nu en situation där vi, å ena sidan, talar om rätten hos varje demokratiskt vald regering att skapa sina egna lagar i sitt eget land och, å andra sidan, om skyldigheten att rätta sig efter de mänskliga rättigheter som värnas genom EU:s lagstiftning och internationella konventioner. Europaparlamentets roll är otvivelaktigt, bland annat, att beakta alla fall där det kan vara fråga om ett brott mot mänskliga rättigheter. Även delaktighet i vissa sociala grupper kan leda till sådana brott. Parlamentet har vid flera tillfällen föreslagit resolutioner avseende detta. Man har alltid motsatt sig brott mot dessa rättigheter.

Dagens debatt är också ett resultat av en oro för att den föreslagna ändringen i den litauiska lagen ska kunna leda till att till exempel yttrandefriheten i Litauen begränsas på grund av sexuell läggning. Oron är berättigad i den meningen att Europaparlamentet upprepade gånger har påpekat för Litauens regering att det har förekommit fall av selektiv behandling när det gäller mänskliga rättigheter i landet. Här tänker jag särskilt på etniska minoritetsgrupper vars rättigheter inte är jämlika i litauisk lagstiftning. Därför är det värt att framhålla att ett lands lagförslag ska följa fastställda standarder och överensstämma med EU:s lagstiftning, vilket garanterar att vissa minoriteter, däribland etniska minoriteter, behandlas lika.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D) . – (LT) Fru talman! När vi i dag debatterar något som är en känslig fråga för mitt land, Litauen, vill jag framför allt betona att Litauen, i egenskap av medlemsstat i EU, respekterar mänskliga rättigheter och friheter och EU:s värderingar. Det har dessvärre förekommit fall där enskilda ledamöter i det litauiska parlamentet har tagit initiativ till lagar som kränker mänskliga rättigheter och diskriminerar medborgare. Men jag vill meddela att den litauiska regeringen förra onsdagen antog en negativ hållning till det förslag om att införa påföljder för att offentligt främja homosexuella relationer som debatterats i det litauiska parlamentet. Lagförslaget är i strid med internationell lagstiftning och EU-lagstiftning, liksom med bestämmelserna i Republiken Litauens konstitution, och anses vara diskriminering på grund av sexuell läggning. Eftersom Litauen har ratificerat Lissabonfördraget måste man dessutom respektera Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna där man förbjuder all form av diskriminering, däribland diskriminering på grund av sexuell läggning. Lagförslaget fördömdes av Litauens president, Dalia Grybauskaitė. Jag vill poängtera att de tillägg som föreslås i lagförslaget ännu inte har antagits av Litauens parlament. Dessutom har det litauiska parlamentets utskott för mänskliga rättigheter ännu inte presenterat sitt beslut om dessa föreslagna tillägg. Jag hoppas att Litauen tar hänsyn till kritiken från EU och omvärlden, den litauiska regeringens negativa hållning och Europaparlamentets resolution. Jag hoppas även att det litauiska parlamentet tar politisk ställning och förkastar lagförslaget, som skulle kränka mänskliga rättigheter och friheter, och att all diskriminering upphör, däribland diskriminering på grund av sexuell läggning.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE) . – (EN) Fru talman! Jag tycker att det är ganska tydligt att det budskap vi vill framföra till det litauiska parlamentet - och inte bara dit, utan även till alla dem som fortfarande avser att diskutera grundläggande fakta – har större betydelse än någonsin. Jag anser att vi måste påminna vissa kolleger om två realiteter, eftersom de kan ha glömt bort dem. Den första är att homosexualitet inte längre anses vara en psykisk sjukdom och den andra, som är särskilt relevant här, är att det inte finns någon trovärdig forskning som visar att man kan påverka barns sexuella läggning genom att informera dem om homosexualitet.

Detta är fakta som ingen lagtext eller lagstiftningsförslag kan bestrida. Det budskap som vi vill framföra i morgon är helt enkelt att påminna våra kolleger om att dessa frågor inte borde vara föremål för diskussion. Därför måste vi anta resolutionen, och det är också därför som vi måste stödja de försök som Litauens president har gjort för att stoppa det som pågår. Men jag vill understryka att budskapet inte bara är riktat mot litauerna utan även mot alla dem som fortfarande avser att då och då diskutera sådana frågor.

  Konrad Szymański (ECR) . – (PL) Fru talman! Det verkar som om det inte finns något mer hyperkänsligt parlament i världen när det gäller att skydda sexuella minoriteters rättigheter än Europaparlamentet. Den litauiska lagen, som var illa översatt i den resolution som vi ska rösta om, har ännu inte antagits. Europaparlamentet börjar redan kritisera en av sina medlemsstater. Jag anser att vi inte bör lägga oss i den suveräna lagstiftningsprocessen i Litauen, som är en suverän stat.

Vi bör faktiskt hysa större tilltro till lagstiftningsprocessen i Litauen och ha en större förståelse för de ledamöter i det litauiska parlamentet som påpekar att i synnerhet barn och ungdomar bör skyddas bättre mot en ofta aggressiv exponering för material med sexuellt innehåll. Det är en helt naturlig diskussion. Det tycks som om barns rättigheter helt har ignorerats i den här debatten. Vi kommer inte att uppnå tillit, respekt för suveränitet, återhållsamhet eller hänsyn till barns rättigheter med den här resolutionen. Därför kan vi inte godkänna den.

  Joanna Senyszyn (S&D) . – (PL) Fru talman! Majoriteten av EU:s medborgare anser att alla är jämlika och att alla har samma rättigheter. Men i en del europeiska länder är toleransnivån för sexuella minoriteter fortfarande för låg. Det förekommer uppmaningar till hets mot homosexuella, förbud av marscher för jämlikhet och till och med lagbestämmelser som strider mot EU:s lagstiftning, som till exempel det diskriminerande litauiska lagförslaget. Genom att inom EU upprätta en enhetlig, lägsta skyddsnivå för personer som utsätts för diskriminering på grund av ålder, sexuell läggning, funktionshinder, religion eller världsåskådning kan man sätta stopp för sådana handlingar. När kommer detta att ske? Det är viktigt att kyrka och stat är helt åtskilda, eftersom homofobi sprids inom de områden där religionen har en alltför stor roll. Än i dag är homosexualitet olagligt i 76 länder världen över, och åtta islamiska länder har dödsstraff för homosexuella relationer. I Europa har vi i bästa fall bara bestämmelser eller lagförslag som vanhedrar den fria världen. Därför är den här resolutionen och EU:s antidiskrimineringsdirektiv så viktiga.

  Catherine Trautmann (S&D) . – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det tillägg som för närvarande granskas av det litauiska parlamentet och som skulle göra det straffbart att offentligt främja homosexualitet togs fram inom ramen för en lag som ska skydda minderåriga mot skadlig påverkan av offentlig information.

Hur kan vi, skenbarligen i syfte att skydda minderåriga, undergräva både yttrande- och informationsfriheten och, framför allt, sanktionera diskriminering på grund av sexuell läggning? Vi vet mycket väl att en sådan text leder till att man döljer sin sexuella läggning och att den strider mot homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter, som vi har försvarat och som EU-parlamentet har försvarat. I en tid när vi ser våldsdåd mot och angrepp på homosexuella är det här dessutom ett incitament till att kriminalisera homosexualitet och en uppmaning till våld. Vi kan inte ge våra ungdomar en bild av ett europeiskt samhälle som är slutet, intolerant, trångsynt och som inte respekterar andra människor.

För oss står den här lagen därför fullständigt i strid med de europeiska värderingar som innefattas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Som man har nämnt tidigare strider den även mot hela EU:s regelverk, som omfattar antidiskriminering. Det har bidragit stort till att göra våra nationella lagar mer jämlika inom många delar av vårt vardagsliv, från sysselsättning till information eller utbildning.

Jag vill tacka dig, kommissionsledamot Viviane Reding, för ditt mycket tydliga inlägg och jag skulle önska att alla grupper förstod ditt argument lika bra som ledamöterna här. Jag uppmanar alla ledamöter från alla de politiska grupperna att sluta upp bakom gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet (S&D), gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE), gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (Verts/ALE) och gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL), som har tagit initiativet till resolutionen.

  Anna Záborská (PPE) . – (SK) Fru talman! Varför engagerar sig EU-parlamentet i ett lagförslag som har lagts fram av en ledamot i ett nationellt parlament? Jag undrar när vi började diktera för medlemsstaternas lagstiftare vad de får och inte får diskutera?

Varken den här debatten eller resolutionsförslaget, som vi ska rösta om i morgon, handlar om en lag som har trätt i kraft. Det rör sig om en icke-bindande text som är föremål för debatt i ett parlament i en medlemsstat. Den lag som eventuellt hotar mediefriheten i Ungern är en lag som är i kraft.

Men de flesta av oss anser ändå att vi, innan vi engagerar oss i frågan, bör ge den ungerska regeringen tid att ändra lagen, om det behövs. Låt oss åtminstone vara konsekventa.

Låt oss också lägga denna resolution på is, åtminstone tills debatten i det litauiska parlamentet är avslutad.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE) . – (LT) Fru talman! Jag är från Litauen och den resolution som debatteras i dag bygger på ett tillägg till lagen om förvaltningsbrott. Jag vill understryka att det är en ännu inte slutbehandlad lagstiftningsprocess i ett nationellt parlament som Europaparlamentet försöker lägga sig i. Det är fortfarande på behandlingsstadiet, inget slutgiltigt beslut har fattats och man har inte debatterat eller diskuterat det i utskottet. För att vara rättvis måste jag säga att de institutioner som fick utvärdera vår parlamentsgrupps tillägg kom med slutsatser som inte är gynnsamma för lagförslaget. Det innebär att det framlagda resultat som diskuteras i dag förmodligen inte kommer att vara detsamma som det vi talar om här. Därför kan jag inte stödja resolutionen, då den är resultatet av en överdriven reaktion. Jag vill än en gång vända mig till min vän Joe Higgins. Var snäll och referera inte till något som du inte har upplevt. Att jämföra dagens Litauen med Sovjetunionen är helt enkelt obegripligt.

  Alexandra Thein (ALDE) . – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning. Enligt artiklarna 6 och 7 i EU-fördraget och artikel 19 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är alla EU-organ och medlemsstater skyldiga att bekämpa diskriminering på grund av sexuell läggning.

Litauen är en medlemsstat i EU och har därför förbundit sig att dela dessa gemensamma värderingar som EU:s 500 miljoner medborgare ställer sig bakom. Jag välkomnar att den planerade lagen trädde i kraft på ett mindre strikt sätt i Litauen efter vår första resolution 2009 och att vi ännu inte har sett några bevis för att denna lag har tillämpats, samt att tillämpningen av den misslyckades när det gällde förbudet av Christopher Street Day-paraden och att paraden genomfördes. Därför blir jag än mer förvånad över att en ny lagstiftning nu föreslås som kan leda till böter på upp till 2 900 euro om man talar offentligt eller informerar om homosexuella relationer och att homosexuella – till skillnad från kvinnor – inte längre kommer att ha samma möjligheter som andra.

Därför välkomnar jag kommissionens strategi för att bekämpa homofobi och vill särskilt tacka kommissionsledamot Viviane Reding för att hon framhåller hur viktigt det är att värna dessa grundläggande rättigheter genom att hon deltar här i plenum, trots att det nästan är midnatt.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (EN) Fru talman! Jag har noterat en mycket stor enighet här i kammaren mellan alla de stora politiska partierna i principfrågan om icke-diskriminering. Jag anser att om det fanns en resolution som verkligen betonade denna princip och tillämpningen av den i nationell lagstiftning – en skyldighet som de nationella staterna har skrivit under på visavi EU:s regler – då skulle det här vara ett mycket viktigt ögonblick.

De parlamentsledamöter som tydligt har framfört att vi talar om en lag som inte är en lag utan ett förslag från några parlamentsledamöter gör rätt i att belysa det, men jag vill även påpeka att både Litauens president och den litauiska regeringen tydligt har uttalat sig emot förslagen.

Jag hoppas att ett nästan enhälligt beslut i morgondagens omröstning kommer att understryka vikten av dessa principer som 27 medlemsstater frivilligt har kommit överens om, och som är de principer som ligger bakom våra EU-direktiv och förstärks genom stadgan om de grundläggande rättigheterna. Jag kan inte göra annat än att ansluta mig till parlamentets fasta ståndpunkt.

  Talmannen . – Jag har mottagit två resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 19 januari 2011.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Kristiina Ojuland (ALDE), skriftlig. – Samtidigt som vi är kritiska mot brott mot medborgerliga rättigheter i tredjeländer måste vi även utsätta medlemsstaterna för en liknande granskning. Det är en stor besvikelse att det litauiska parlamentet har gått så långt som att kriminalisera spridandet av information om sexuell läggning under förevändning av att man ska skydda minderåriga, religiösa känslor och politiska övertygelser. Det innebär ett tydligt brott mot yttrandefriheten och kan inte försvaras ens om det är vad majoriteten av befolkningen vill. Minoriteters okränkbara rättigheter är alltid utmärkande för demokrati, men det litauiska parlamentet har förväxlat demokrati med populism. Jag skulle vilja att det litauiska parlamentet förbättrade eller avskaffade lagar som i grund och botten är homofobiska och som bryter mot den litauiska författningen, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Jag välkomnar det mod som Litauens president, Dalia Grybauskaitė, har visat genom att sätta sig emot offentlig diskriminering och hoppas att andra följer hennes exempel. Skulle dock det litauiska parlamentet misslyckas med att uppfylla sina internationella skyldigheter kommer EU att behöva ingripa.

(1) Se protokollet.

19. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

20. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.55.)