Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 20 januari 2011 - Strasbourg

8. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

Betänkande: Gomes (A7-0368/2010)

  Morten Messerschmidt (EFD). – (DA) Herr talman! Tack för möjligheten att delge min syn på det avtal som EU har ingått i dag med Libyen. Jag måste säga att enligt min mening saknas verkligen en sak. Det är märkligt att det som troligen betyder allra mest för européerna överhuvudtaget inte tas upp i betänkandet, nämligen att mängder av olagliga invandrare från hela Afrika och från Asien, med andra ord från stora delar av världen, använder Libyen som transitland för att komma till Europa. Det är välkänt att EU är ett magiskt land där pengar och honung flyter på gatorna. Därför är det en enorm magnet för oerhört många människor som vill fly från den fångenskap, fattigdom och misär som deras egna länder utgör. Det är också uppenbart att det faktum att Libyen och andra nordafrikanska länder fungerar som transitland är en enorm utmaning för oss i EU. Det borde ha spelat en mycket större roll under våra diskussioner med de libyska myndigheterna – en mycket större roll med tanke på de krav som vi ställer för att förhindra påtryckningar på Europas gränser. Det är positivt att vi har inlett en dialog men det är frustrerande att den inte handlar om det som är väsentligt.

Resolutionsförslag: (RC-B7-0039/2010)

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Antisemitiska och antiislamska känslor existerar fortfarande i varierande utsträckning i många delar av världen i dag, precis som fientlighet och agg mot kristna.

De händelser som nyss har ägt rum, däribland våldsamma angrepp mot kristna som lever i Pakistan, Irak, Egypten, Nigeria och Cypern, måste bestämt fördömas. En ömsesidig förståelse för andra människors värde är grunden för religionsfriheten, som inte får begränsas på ett så allvarligt sätt. Människors grundläggande friheter måste följaktligen skyddas, oavsett om de är kristna eller tillhör någon annan tro.

På samma gång kan inte och får inte EU slösa stora resurser på att främja andra religioner, framför allt inte under den ekonomiska krisen. Det är häpnadsväckande att kommissionen har använt 4 miljoner euro för att främja islam. Dessa medel kunde troligtvis ha använts till andra viktiga ändamål.

  Antonello Antinoro (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att det vi har godkänt i dag är grundläggande. Religionsfriheten är grunden till all frihet. Den är en av våra grundläggande, omistliga mänskliga rättigheter och den ingår i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

Dessa rättigheter omfattar frihet att byta religion eller övertygelse och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller övertygelse genom undervisning, sedvänjor, gudstjänst och ritualer. De senaste månadernas massakrer, som har krävt offer från de kristna minoriteterna, är dock kulmen på en serie systematiska och urskillningslösa våldsdåd mot kristna på många platser i världen.

Tyvärr, vilket dessa händelser är ett tecken på, ifrågasätts rätten till religionsfrihet i dag. Det leder till intolerans, vilket ofta uppmuntras och utnyttjas för politiska och ekonomiska ändamål. Det som är mest slående i dagens klimat är att institutionerna inte säger någonting. Alla lågmälda protester tystas enkelt ner.

  Morten Messerschmidt (EFD). – (DA) Herr talman! Jag delar den oro och de åsikter som tidigare talare har gett uttryck för. Det finns dock framför allt en aspekt som har fått alltför lite uppmärksamhet i betänkandet. Det är punkt 7, som handlar om fördömelsen av de turkiska myndigheternas agerande i norra Cypern. Detta område är enligt alla internationella regler olagligt ockuperat av Turkiet – av turkiska trupper – och därmed av ett land som både formellt och reellt förhandlar om att ansluta sig till EU.

Vi upplever hur de grekcypriotiska invånarna som vill återvända till sina kyrkor, kloster och heliga byggnader i norra Cypern hindras från att komma tillbaka, hur de hindras från att komma in och bara renovera sina kyrkor och hur de hindras från att komma in och ta tillbaka egendom som rättmätigt tillhör dem.

I själva verket upplever vi att kristna diskrimineras och förtrycks genom våld i norra Cypern, med direkt stöd av ett kandidatland till EU, dvs. Turkiet. Det är oacceptabelt och därför bör parlamentet agera på ett sätt som är förenligt med punkt 7 och rekommendera att förhandlingarna med Turkiet avbryts, åtminstone tills ordningen är återställd i norra Cypern.

  Marek Józef Gróbarczyk (ECR). – (PL) Herr talman! Europa har, på grund av sina rötter, en särskild plikt att skydda alla kristna i världen. Resolutionen är givetvis ett uttryck för denna plikt. Jag stödde självfallet den. Europa är dock också skyldig att vidta åtgärder för att i framtiden skydda alla i hela världen och se till att liknande tragedier inte inträffar igen.

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Herr talman! I många länder i världen, framför allt i länder med en mycket stor muslimsk majoritet, har vi på senare tid bevittnat brutal förföljelse av kristna minoriteter. Vi kan inte bara stå och titta på sådana händelser. Frågan om religionsfrihet, såväl som andra medborgerliga rättigheter, är alltjämt en prioritering för parlamentets arbete. Därför stöder jag helhjärtat uttalandet från parlamentet talman, Jerzy Buzek, där han fördömer dessa brott. Jag uppmanar också EU att vidta alla diplomatiska åtgärder som står till buds för att garantera minoriteter religionsfrihet, framför allt i länder vars medborgare kränker dessa rättigheter. I betänkandet om mänskliga rättigheter 2009, som nyligen antogs, betonade vi behovet av att EU spelar en aktiv roll i ansträngningarna för att främja mänskliga rättigheter och demokrati runtom i världen. Vi efterlyste en utnämning av en särskild EU-representant för mänskliga rättigheter. Dagens resolution är en perfekt utgångspunkt för nästa steg i vår kamp för att se till att dessa rättigheter respekteras.

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Herr talman! Jag är mycket nöjd med att vi har antagit resolutionen om förföljelse av kristna, som jag var medföredragande till. Dessutom vill jag tacka Catherine Ashton för hennes reaktion på situationen för kristna i Alexandria. Vi minns besöket av de syriska biskoparna från Irak och deras tragiska beskrivningar av situationen för kristna i Irak. Jag vill också nämna Johannes Paulus II – som kommer att saligförklaras om några månader – som var en stor förespråkare för fred och dialog mellan kristna, judar, muslimer och anhängare till andra religioner. Vi minns mötena i Assisi och Johannes Paulus II:s besök i en moské och en synagoga av respekt för och kärlek till andra religioner.

Situationen för kristna runtom i världen kräver handling från EU:s sida. Det är vår plikt. Vi bör använda alla politiska medel, men vi bör också hjälpa dem som har lidit svårt på grund av förföljelse.

  Tunne Kelam (PPE). – (EN) Herr talman! I egenskap av en av medföredragandena röstade jag för denna historiska resolution och den innehåller två viktiga budskap till den höga representanten och kommissionen som bör genomföras så fort som möjligt.

För det första bör kommissionen snarast ta fram en EU-strategi för förverkligande av den mänskliga rättigheten religionsfrihet, inbegripet en förteckning över åtgärder mot stater som medvetet låter bli att skydda religiösa minoriteter.

För det andra bör kommissionen inrätta ett permanent system inom Europeiska utrikestjänstens direktorat för mänskliga rättigheter för att övervaka situationen vad gäller regeringars begränsningar av religionsfriheten och att varje år avlägga rapport för Europaparlamentet.

  Cristiana Muscardini (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Religionsfrihet är grunden för civilisation. Utan den haltar demokratin och samhället tvingas in i en tro som förnekar människans och hennes värdighet.

Det är vad som händer i olika delar av världen. Extremistiska och fundamentalistiska trosuppfattningar utlöser dödligt våld mot kristna, som blir verkliga moderna martyrer. Den intolerans som ger upphov till detta våld uppstår till följd av en fundamentalistisk kultur. Därför måste alla former av uttryck som förnekar andra människors religiösa eller kulturella identitet alltid fördömas omedelbart. Världssamfundet och dess institutioner är skyldiga att garantera respekt för religiös tro. De har inte alltid vidtagit åtgärder omgående när kristna har fallit offer för massakrer.

Kaldéerna i Irak och kopterna i Egypten riskerar att försvinner från regioner som de har levt i under hundratals år. Jag vill återigen tacka talman Jerzy Buzek för att han entusiastiskt anammar idén om ett fackeltåg, ett ljus för kristna till minne av fundamentalismens alla offer.

Religionsfrihet måste bli en paroll för det mänskliga samfundet och jag önskar att alla kan åtnjuta tro, hopp och kärlek men också rättvisa och frihet.

  Licia Ronzulli (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade också för resolutionen eftersom det är viktigare än någonsin att skydda religiösa minoriteter överallt i världen.

Det är mycket oroväckande att människor fortfarande förföljs för sin övertygelse år 2011. Artikel 10 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna lämnar inte något utrymme för tolkning. I den fastställs klart och tydligt rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. De attacker mot vissa religiösa samfund som har ägt rum de senaste veckorna är ytterligare ett tecken på att alla regeringar snarast bör vidta effektiva åtgärder för att skydda religiösa minoriteter, trots svårigheter eller hot.

EU:s mål bör vara att främja dialog mellan olika religioner genom ökat samarbete mellan de europeiska länderna, framför allt de länder där religionsfriheten ännu inte är garanterad. Rätten till religionsfrihet måste respekteras och garanteras överallt, utan undantag.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Det här är en historisk, enastående resolution. Vi bör framför allt uppmärksamma religionsfriheten i Europa. Det är viktigt att vi kommer ihåg våra rötter, som finns i de judisk-kristna värderingarna. Grundläggande europeiska värderingar och rättigheter grundas på detta arv – på dessa rötter. Kanske fick det som hände med de koptiska kristna i Egypten oss att reagera. Kristna behöver skydd i olika delar av världen, och inte bara i Egypten. Liknande händelser har ägt rum i Turkiet och Syrien.

Vi européer bör särskilt uppmärksamma att det finns situationer i EU som kräver insatser från vår sida. Människor faller offer för förföljelse på grund av sin religion.

Detta beror i sin tur på en missriktad rädsla för islam. Vi har övergett våra värderingar och därmed undertryckt de kristna värderingarna. Vi bör inte agera på detta sätt. I stället behöver vi dialog och religionsfrihet. Vi behöver garantera att vi bevarar vårt europeiska kulturarv och våra judisk-kristna värderingar och att vi bestämt försvarar dem. Dessa värderingar är en grundläggande del av vår europeiska identitet.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Jag röstade för förslaget till resolution om situationen för kristna när det gäller religionsfrihet och jag är glad över att det antogs men jag har alltjämt några invändningar om användningen av förtäckt språk. Till exempel fastställs det inte otvetydigt någonstans att kristna drabbas av störst problem i islamska länder.

I skäl N uppger man dessutom att Europa inte är helt oskyldigt när det gäller kränkningar av religionsfriheten. Det må vara sant, men genom att påpeka det likställer vi enstaka och isolerade problem i Europa med strukturell diskriminering av, och angrepp mot, kristna i muslimska länder. Dessutom handlar det inte bara om bombningar och andra former av fysiskt våld som utövas av muslimska extremister, utan i många muslimska länder finns det också en officiell politik som förtrycker kristna. Ta till exempel den påstådda bristen på resurser för renovering av kristna kyrkor i Turkiet eller svårigheterna i samband med successionen av den ekumeniske patriarken i Konstantinopel. De turkiska ockupationsstyrkornas beteende på Cypern är också en verklig skandal.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Jag deltog i debatten här i går. Den var mycket intressant och mycket viktig. Jag deltog också i ljuständningsceremonin utanför parlamentet i går och jag tackar vår talman, Jerzy Buzek, för det ledarskap han visade prov på vid denna manifestation.

(EN) Dagens förföljelse av kristna är en kvarleva från romarriket då kristna sågs som lovligt byte för mord och attacker. Detta måste få ett slut. Det är viktigt att EU engagerar sig, och jag menar att vi gör det, för att garantera religiösa grupper yttrandefrihet och frihet att utöva sin religion, inte bara i EU utan även i kandidatländerna. Det är mycket viktigt runtom i världen.

(GA) Jag är nöjd med att denna historiska resolution antogs i dag och framför allt att den antogs enhälligt.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Herr talman! Denna resolution är mycket viktig eftersom den är den första av sitt slag och eftersom den kommer vid en särskilt viktig tidpunkt. Vi känner till massakern mot kristna i Irak. Vi vet vad som händer i Egypten och vad som inte har hänt där under de senaste åren. Vi känner till enskilda fall – men de är alltjämt viktiga – av mord på kristna präster – och inte bara präster – i Turkiet, Syrien och Pakistan. Vi vet också vad som pågår i vissa länder i Afrika där det finns en muslimsk majoritet. Mot denna bakgrund är jag mycket förvånad över tystnaden från kommissionens ordförande, José Manuel Barroso. Under en veckas tid kom han inte med någon kommentar. Inte förrän han pressades av medlemsstaternas premiärministrar – dock inte av mitt lands premiärminister – kom han med ett uttalande i denna fråga. Det är positivt att Catherine Ashton har sagt någonting om detta, men likväl borde kommissionens ordförande ha yttrat sig direkt i denna fråga. Han gjorde inte det och det är beklagligt.

Resolutionsförslag: (RC-B7-0044/2010)

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Jag är nöjd med att parlamentet är medvetet om Vitrysslands övergång till envälde. Regimen i Vitryssland är ett styrelseskick som vår kontinent borde ha lagt bakom sig för 20 år sedan.

Likväl hoppas jag att detta resolutionsförslag kan föranleda ett visst mått av självanalys bland vissa kolleger. Se det ur synvinkeln från en före detta sovjetisk byråkrat som analyserar EU. Han skulle kunna hitta några saker som får honom att känna sig som hemma. Han skulle se att vi inte styrs av en vald president eller ett system som bygger på val, utan av 27 politbyråmedlemmar som kallas Europeiska kommissionen. Han skulle upptäcka denna nickedocka till parlament som skulle få honom att känna sig lite nostalgisk. Sedan skulle han se den serie femårsplaner som vi förvaltar våra verksamheter med. Han skulle till och med se alla de limousiner och butiker som är reserverade för anställda i systemet och medlemmar i nomenklaturan.

Framför allt skulle han upptäcka det som Engels kallade ”doktrinen om falskt medvetande” – att när människor röstar förstår de inte sitt verkliga intresse och det är vårt jobb att påtvinga dem ett bättre system. Jag påminns om den fasansfulla slutscenen i George Orwells Djurfarmen där djuren tittar på människan och grisen och upptäcker att de inte kan se vem som är vem.

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Herr talman! Jag röstade också för resolutionen som, minst sagt, var nödvändig. Enligt min mening bör EU vara särskilt vaksam när det gäller brott mot mänskliga rättigheter i grannländerna. Jag hade önskat att man i större utsträckning hade tagit upp de problem som unga står inför. Ungdomsorganisationer tillåts inte verka fritt i Vitryssland utan tvingas bedriva underjordisk verksamhet.

Under mer än ett års tid har unga människor i Europa haft för vana att organisera gatuevenemang där de har satt munkavle på viktiga statyer i europeiska huvudstäder eftersom de är tysta. Det är en protest mot avsaknaden av yttrandefrihet i Vitryssland. Jag hoppas att unga européer inte måste förse Europaparlamentet med munkavle eller få oss att tiga utan att vi med mod kan försvara våra värderingar och demokratin.

  Kristian Vigenin, för S&D-gruppen. – (BG) Herr talman, mina damer och herrar! Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet stöder den resolution som har lagts fram. Vi anser att den kommer att vara en viktig signal till de vitryska myndigheterna samt till det civila samhället, medierna och alla de som kämpar för landets demokratiska utveckling. Vi hoppas att de åtgärder som föreslås i resolutionen kommer att få vederbörlig uppmärksamhet och diskuteras av kommissionen och rådet samt att de kommer att genomföras så snart som möjligt för att få effekt.

Invigningsceremonin för den omvalde presidenten Aleksander Lukasjenko som ska hållas i morgon kommer inte att sätta stopp för de frågor som har tagits upp angående honom, valens legitimitet och registreringen av valresultaten. Hittills har EU tillämpat olika åtgärder och mekanismer för att påverka Vitryssland och den vitryska ledningen, med små resultat. Det kanske är dags att överväga nya alternativ eller huruvida vi har en ny situation eller ej i regionen som tillåter oss att använda andra mekanismer.

Någonting som antyddes i resolutionen, och som vi anser är ytterst viktigt och som hittills inte har prövats, är att samordna vår politik och våra förbindelser med Vitryssland med dess närmaste grannar som inte är EU-medlemmar, det vill säga Ryssland, som är vår strategiska partner, och Ukraina, som ingår i det östliga partnerskapet. Jag menar att genom gemensamma och samordnade insatser kan vi åtminstone skapa en miljö som politiskt sett i högre grad främjar rättvisa och demokratiska parlamentsval, val som ska hållas nästa år.

Parlamentet måste också fullt ut utnyttja befintliga alternativ. I dag beslutade vi oss för att skicka en delegation till Vitryssland och jag anser att det kommer att vara ett test för den vitryska ledningen att ge denna delegation tillåtelse att besöka landet och ge den nödvändigt stöd och kontakter. Det kommer också att ge oss en tydlig idé och själva se vilka alternativ som står till buds.

  Bogusław Sonik (PPE). – (PL) Herr talman! För det första vill jag påpeka att jag är upprörd över att Daniel Hannan jämför Vitryssland med EU. Hans enfaldiga påstående blev ännu otrevligare eftersom det välkomnades av vissa av mina polska kolleger i gruppen Europeiska konservativa och reformister.

Lukasjenkos regim bör isoleras. Den nuvarande tron på att regimen gradvis kommer att bli alltmer öppen för demokrati har visat sig vara en felbedömning. Stränga sanktioner bör införas mot Lukasjenkos regim, bland annat på grund av att Vitryssland är en av EU:s närmaste grannar. När det gäller dessa länder bör vi förvänta oss samma standarder som vi gör av medlemsstaterna. Jag vill framför allt uppmana kommissionen att stödja oberoende medier som TV-kanalen Belsat, Radio Racyja med flera. De är viktiga för att sprida information till de vitryska medborgarna.

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Herr talman! Händelserna i Vitryssland i samband med presidentvalet har återigen skakat om den allmänna opinionen i Europa. Efter en relativt lugn period använder president Lukasjenko återigen våld mot oppositionsaktivisterna. Han har återigen visat upp de mest skamliga sidorna av sin diktatur. De våldsamma sammandrabbningarna med deltagarna i en fredlig demonstration och häktningarna av oppositionsledarna och oppositionskandidaterna i valet är tydliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och dessa händelser visar att man har övergett de åtgärder som syftar till att förbättra förbindelserna med de demokratiska länderna i Europa.

Därför stöder jag helhjärtat parlamentets resolution där man efterlyser ett omedelbart frigivande av politiska fångar och omval. Jag fördömer bestämt president Lukasjenkos diktatoriska regim. Jag anser att påtryckningar från EU-institutionerna kommer att bidra till att minska förtrycket av de vitryska medborgarna. Jag stöder också alla åtgärder som främjar utvecklingen av det civila samhället genom viseringslättnader, stipendier till studenter och akademisk personal samt finansiering till oberoende organisationer och medier.

  Morten Messerschmidt (EFD). – (DA) Herr talman! Det råder inte någon tvekan om att Vitryssland är ett problem för Europa och det är riktigt att vi bör utnyttja varje möjlighet att kritisera regimen som – lyckligtvis – är den sista kommunistiska diktaturen. Man ska inte kasta sten i glashus och därför kanske det finns anledning att undersöka hur EU uppfattas ur vitrysk synvinkel. Ja, EU styrs av en kommission som består av tjänstemän som absolut inte har något folkligt mandat, och det är bara denna kommission – som består av människor utan något folkligt stöd, som inte står till svars inför någon och som inte har något mandat från sina medborgare – som kan lägga fram förslag. När förslagen har lagts fram och antagits, vem är det då som med enormt politiskt inflytande i slutändan bestämmer hur EU-lagstiftningen ska genomföras i medlemsstaterna? Det är återigen människor som inte är demokratiskt valda, det är domare som befinner sig på bekvämt avstånd från verkligheten. Samma sak kan sägas om parlamentet, där den absoluta merparten sitter bekvämt i de glashus där de har blivit placerade, utan att stå till svars inför någon och utan någon förståelse för den enorma oro, det motstånd och den upprördhet som finns bland de europeiska medborgarna. När man ser på EU ur Vitrysslands perspektiv finns det många skrämmande likheter med de diktaturer som vi försöker att bekämpa.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Herr talman! Jag stödde resolutionen, väl medveten om att situationen i Vitryssland är ytterst specifik. Vi upplever en våldsam ökning av förtrycket av människorättsförsvarare. Å andra sidan är dessa händelser ett resultat av den ytterst tanklösa politik som vissa medlemsstater bedriver. Det är nämligen självklart att det var helt onödigt att stärka trovärdigheten för Aleksander Lukasjenko i Europa och i EU som Silvio Berlusconi, som har besökt Vitryssland, den litauiska presidenten Dalia Grybauskaitė och Tysklands och Polens utrikesministrar gjorde. I dag behöver vi kämpa för medborgerliga rättigheter i Vitryssland även om vi bör göra detta samtidigt som vi undviker att kasta Vitryssland i armarna på Ryssland eftersom detta också är mycket viktigt.

Betänkande: Eppink (A7-0374/2010)

  Sergej Kozlík (ALDE). – (SK) Herr talman! Erfarenheter från flera medlemsstater visar att sex år efter rådets förordning (EG) nr 1/2003 har det fortfarande inte skett några positiva förändringar när det gäller den enhetliga tillämpningen av konkurrensreglerna.

När nationella domstolar fattar beslut i tvister utnyttjar de inte möjligheten att begära information eller ett yttrande om ett visst fall från kommissionen och de utnyttjar inte heller rätten att vända sig till EU-domstolen med en begäran om förhandsavgörande. Kommissionen utnyttjar inte heller rätten att ingripa i egenskap av sakkunnig (amicus curiae). Praxis visar på stora problem med den rättsliga tillämpningen inom detta område, däribland stora avvikelser från de europeiska domstolarnas fasta rättspraxis. Därför har jag uppmanat kommissionen att överväga de nationella domstolarnas beslut och att vidta de åtgärder som krävs för att uppnå detta mål. Denna uppmaning tas upp i rapporten om konkurrenspolitiken och jag stödde den slutgiltiga versionen.

  Morten Messerschmidt (EFD). – (DA) Herr talman! Det råder inte någon tvekan om att den europeiska konkurrenskraften utsätts för stora påtryckningar. Vi bör ifrågasätta om medlemsstaterna verkligen är villiga att göra någonting åt detta. En sak är dock klar, och det är att vi har skapat en valuta, en gemensam valuta, som har visat sig vara förödande för hela Sydeuropas ekonomi. En anledning till detta är att majoriteten av dessa länder har hamnat på efterkälken och fullständigt misslyckats med att genomföra de reformer som krävs om vi i framtiden ska kunna konkurrera med Kina, Indien, Sydamerika med flera. Även inom dessa områden som vi vill se som enkla är det dock omöjligt att få till stånd en överenskommelse. Ett exempel är ett tydligt initiativ som det gemensamma europeiska patentet. Det är skrämmande att vi inte ens inom detta område, som bara är en fråga om formaliteter, har kunnat uppnå en överenskommelse. Det är ett exempel på hur ineffektivt EU är. I ett område som så enkelt skulle kunna ge så mycket har vi på grund av språkskillnader inte kunnat komma överens. I själva verket säger detta troligtvis oerhört mycket om den falska grund som hela detta samarbete baseras på.

  Cristiana Muscardini (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag uppskattade kommissionens flexibilitet vid utarbetandet av tillfälliga statliga stödåtgärder, som infördes som ett svar på den finansiella och ekonomiska krisen. Jag instämmer också i att det är en god idé att genomföra en noggrann utvärdering av de beslut som har fattats för att garantera lika konkurrensvillkor inom EU.

Jag instämmer i uppmaningen till kommissionen att se till att bankerna betalar tillbaka det enorma statliga stöd som de har fått så snart som den finansiella sektorn har återhämtat sig för att säkerställa rättvis konkurrens på den inre marknaden. Jag var en av de personer som kritiserade de enorma summor stöd som tillhandahölls genom skattebetalarnas pengar. Jag anser att offentliga medel borde ha använts för att främja tillväxt.

Jag hoppas att detta var sista gången som skattebetalarnas pengar användes för att gynna aktieägare i banker och vårdslösa chefer och att nya kontroller kommer att genomföras för att förhindra att spekulation återigen skadar ekonomin i framtiden.

Jag välkomnar villigheten att gynna användningen av stöd för att främja projekt av gemensamt intresse, framför allt projekt som omfattar förnybar energi.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Jag stödde gladeligen även detta betänkande.

(EN) Jag vill säga att en av EU:s främsta uppgifter är att garantera rättvis konkurrens för alla och framför allt för små och medelstora företag och, givetvis, konsumenter.

Man har länge misstänkt att människor utnyttjar marknaden och vid denna tidpunkt är människor i mitt land till exempel oroade över den enhetliga och systematiska höjningen av bensin- och dieselpriserna på alla bensinstationer runtom i landet.

På samma sätt har jordbrukare under lång tid misstänkt att det förekommer en kartell, framför allt när det handlar om enhetliga och snabba minskningar av boskapspriserna vid minsta nyck.

Och givetvis upplevde vi nyligen att telekommunikationsföretagen drogs inför EU-domstolen angående roamingavgifter i Europa.

Vi måste således hela tiden vara vaksamma och vara beredda att vidta resoluta och omedelbara åtgärder när det förekommer orättvis konkurrens.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Herr talman! Detta är ett viktigt betänkande, som har skrivits av någon med enorm erfarenhet inom området. Jag anser att det bör sägas tydligt att EU förtjänar större öppenhet och större konkurrens. Vi bör inte vara rädda för detta. Det främjar Europas utveckling i en situation där vi, ärligt talat, ligger efter jämfört med Amerika och Asien. En resolution av detta slag syftar till att göra den europeiska ekonomin mer effektiv. Följaktligen är den mycket viktig och ytterst nödvändig, och därför röstade jag för den.

Betänkande: Gahler (A7-0377/2010)

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden, Michael Gahler, för hans utmärkta betänkande. I det tar man på ett mycket bra sätt hänsyn till behoven i EU:s nordligaste regioner och den hållbara utveckling som behövs där. Eftersom jag själv kommer från en nordlig region var jag mycket nöjd med att följa denna process. Jag upptäckte att man i betänkandet i tillräcklig utsträckning tar upp frågor som rör klimat och försörjning. Till exempel tog man upp frågan om rennäring, som är en mycket viktig inkomstkälla i denna region. Michael Gahler tog också stor hänsyn till den enda europeiska urbefolkningen, samerna.

Jag vill framför allt lovorda och tacka Michael Gahler för att han övervägde det ändringsförslag som jag lade fram angående inrättandet av ett europeiskt centrum för arktisk information vid Lapplands universitet och att han dessutom tog upp det i betänkandet. Det är mycket viktigt. Jag är mycket nöjd att finländarna samarbetar över partigränserna i denna fråga. Det handlar om framtiden för norra Finland och för hela norra Europa samt om att vi vill ha en hållbar utveckling i denna region.

Betänkande: Ungureanu (A7-0378/2010)

  Kristian Vigenin, för S&D-gruppen. – (BG) Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet anser att betänkandet om en EU-strategi för Svarta havet är viktigt och kommer vid rätt tid eftersom det innehåller en bedömning av vad som hittills har uppnåtts i Svartahavsområdet samt ett antal rekommendationer om vad EU fortfarande kan göra i detta sammanhang.

Vi anser att det är svårt, men inte omöjligt, att uppnå politisk samordning med partner som i mycket varierande grad samarbetar med EU. Det är också meningsfullt att vi försöker att förena våra ansträngningar på politisk nivå eftersom tre av länderna är medlemsstater, ett är en strategisk partner, andra ingår i det östliga partnerskapet och Turkiet är ett kandidatland.

EU:s oförmåga att engagera sig mer energiskt i regionen har, åtminstone hittills, medfört att vi inte har kunnat utnyttja och utveckla en stor potential, och i detta sammanhang bör vi påpeka att i nuläget måste EU-strategin för Svarta havet som, redan från början, inte ansågs vara ett tillräckligt ambitiöst initiativ från EU:s sida utvecklas till en verklig strategi för Svarta havet.

Vi har redan modeller för samverkan som kan tillämpas med goda resultat, givetvis förutsatt att vi anpassar dem till regionen. Ett exempel är Östersjöstrategin som, på makronivå, har lett till en utveckling av regionalt samarbete.

Vi anser att flera åtgärder – och alla togs inte upp i betänkandet – bör vidtas omgående. På praktisk nivå, inom ramen för den översyn av grannskapspolitiken som genomförs just nu, bör vi för det första överväga större samstämdhet mellan Svartahavssynergin och det östliga partnerskapet, eftersom nästan alla länder i det östliga partnerskapet förutom Vitryssland även ingår i Svartahavssynergin.

Den andra aspekten är att den politiska dialogen behöver förstärkas på ministernivå och parlamentsnivå, och vi bör försöka skapa större samstämdhet mellan Donaustrategin och framtida initiativ för Svartahavsområdet. Allt detta bör mynna ut i en strategi som kan genomföras med separat finansiering i nästa budgetram.

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Herr talman! Förslaget i Traian Ungureanus resolution, som nu har antagits, om att Svartahavsstrategin ska bli en heltäckande strategi, förtjänar brett stöd. Det faktum att Bulgarien och Rumänien är medlemmar i EU, det östliga partnerskapet – de särskilda förbindelserna med länderna i det östliga partnerskapet och med Ryssland – och de förhandlingar som pågår med andra länder i regionen om EU-medlemskap bekräftar regionens politiska betydelse för EU. Svarta havet har blivit en viktig region för överföring av energiresurser och för lovande projekt som är viktiga för EU, till exempel Nabuccoprojektet, som är strategiskt viktigt för diversifieringen av gasförsörjningen. Jag håller helt och hållet med Traian Ungureanu, som jag gratulerar till betänkandet, om att strategin måste garantera att alla aktörer i regionen, och inte bara de största länderna, erkänns och att den måste vara förenlig med andra strategier, som Medelhavsstrategin.

  Alajos Mészáros (PPE). – (HU) Herr talman! Genom Rumäniens och Bulgariens anslutning till EU 2007 blev en del av Svarta havet EU:s innanhav. Regionen är av enorm strategisk betydelse och våra insatser där behöver förstärkas. Därför är det mycket viktigt att parlamentet inrättar en ny strategi, förutom att tillhandahålla ekonomiska och mänskliga resurser, i form av en separat post i EU-budgeten. Den nya strategin måste leda till fred, stabilitet och välstånd i Svartahavsområdet samt säkerställa energisäkerhet för EU. Diversifieringen av försörjningskanalerna och resurserna måste prioriteras högre, och därför vill jag betona vikten av den planerade utvecklingen av terminaler för flytande naturgas i hamnarna i Svarta havet. Genomfartsvägarna i området kan också avsevärt förbättra försörjningen till EU. Ytterligare förstärkning av samarbetet med Svartahavsländerna är avgörande för att Nabuccoledningen, den transadriatiska ledningen och den transeuropeiska oljeledningen, som är av särskild vikt för EU, ska bli en framgång. Därför röstade jag för betänkandet.

Resolutionsförslag: (RC-B7-0044/2010)

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Herr talman! Precis som i fallet med Vitryssland vill jag förklara varför jag röstade som jag gjorde om EU-strategin för Svarta havet. Jag vill börja med att säga att min kollega, Traian Ungureanu, fick idén att utarbeta ett initiativbetänkande vid en extremt läglig tidpunkt eftersom EU håller på att förstärka sin regionalpolitik genom att inrätta strategier för kustområden som Östersjön, de nordliga regionerna och, i detta fall, Svarta havet.

Jag vill också säga att jag är nöjd med att de ändringsförslag jag har lagt fram har tagits med i resolutionen. I dem betonade jag behovet av att inrätta ett nätverk av icke-statliga organisationer i området och stödja program som främjar dialog mellan olika kulturer och religioner samt initiativ som Svarta havets universitetsnätverk. Enligt min mening är alla dessa åtgärder goda exempel på hur samspelet mellan civila samhällen kan generera positiv synergi i området.

Slutligen vill jag inte bara betona betydelsen av balans mellan ekonomisk utveckling och miljöskydd utan också behovet av att fullt ut tillämpa konventionen om skydd av Svarta havet mot föroreningar. Jag hoppas att det initiativ som har antagits i dag i parlamentet kommer att få den uppmärksamhet det förtjänar även från rådet, som bör ta itu med denna fråga som en politisk prioritering på EU:s dagordning.

Skriftliga röstförklaringar

Betänkande: Gomes (A7-0368/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Med tanke på Libyens geografiska läge och det ömsesidiga ekonomiska beroendet mellan EU och Libyen är ingåendet av ett strategiskt partnerskap mellan EU och Libyen av gemensamt intresse. Likväl får vi inte glömma den diktatoriska regim som styr detta land, med bristande respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Trots många medlemsstaters uppenbara intresse av att ingå ett ramavtal med Libyen får EU inte glömma de grundläggande värden som man försvarar och enbart underordna sig ekonomiska intressen. Ett partnerskap behövs för att genomföra rättsliga reformer inom ramen för mänskliga rättigheter i landet och, på samma gång, möjliggöra en diversifiering av den nationella ekonomin. Samtidigt bör man ha i åtanke att vissa framsteg redan har gjorts, till exempel att landet har skrotat sitt kärnvapenprogram och ingått internationella förpliktelser när det gäller mänskliga rättigheter, trots de sanktioner som FN tillämpar.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen om förhandlingarna om ett ramavtal mellan EU och Libyen. Libyen har alltjämt en auktoritär regim. Landets befolkning åtnjuter inte grundläggande mänskliga rättigheter och dödsstraff är vanligt förekommande. De statliga institutionerna är inte demokratiskt ansvariga och de statliga befogenheterna är inte förankrade i rättsordningen. Likväl har Libyen utvidgat sina handelsförbindelser och politiska förbindelser med EU:s medlemsstater, och landet är strategiskt viktigt för EU. Förhandlingar om ett ramavtal mellan EU och Libyen inleddes i november 2008.

Utvecklingen av förbindelserna måste dock ske med fullständig respekt för de europeiska värderingarna och principerna, och det är viktigt att bestämt uppmana rådet och kommissionen att vidta nödvändiga åtgärder – som att med kraft starkt rekommendera att Libyen ratificerar och genomför Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning från 1951 och dess tilläggsprotokoll från 1967, att begära att de libyska myndigheterna undertecknar ett samförståndsavtal som garanterar UNHCR:s lagliga närvaro i landet, att verka för ett moratorium för dödsstraffet i Libyen etc. – för att skydda europeiska värderingar.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar de åtaganden som har gjorts i det ramavtal som man för närvarande förhandlar om och som inbegriper många olika områden från en stärkt politisk dialog till migrationshantering, från utveckling av handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser till energisäkerhet och bättre samarbete inom olika sektorer. Jag menar att ramavtalet kan vara en möjlighet att förstärka den politiska dialogen mellan EU och Libyen. Jag vill betona ramavtalets funktion, som omfattar åtgärder för att stödja institutionell kapacitetsuppbyggnad som en metod för att stärka det civila samhället, uppmuntra till modernisering, främja genomförande av demokratiska reformer och inrättande av oberoende social kommunikation och rättsstatsprincipen och hjälpa fram andra insatser för att öppna möjligheter för företag, den akademiska världen, icke-statliga organisationer och andra libyska aktörer.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Det ekonomiska partnerskapet mellan EU och Libyen är redan en realitet. Libyen har de största dokumenterade oljereserverna i Afrika och är Europas tredje största energileverantör (olja och gas). Dessutom är EU Libyens främsta handelspartner (och svarade för nära 70 procent av landets totala handel under 2009). EU måste erkänna att Libyen spelar en roll i den regionala och globala säkerheten, däribland i arbetet för att stävja spridningen av islamsk extremism och inom ramen för regional stabilisering.

Därför bör man välkomna att ett ramavtal för partnerskap håller på att förhandlas fram men, och det framgår tydligt i betänkandet, man bör inte åsidosätta vissa frågor som enligt min mening är grundläggande: gradvis demokratisering av regimen, större respekt för mänskliga rättigheter, framför allt de olika formerna av frihet, gradvis förändring av det straffrättsliga systemet i syfte att avskaffa dödsstraffet, godkännande av Internationella brottsmålsdomstolens jurisdiktion och ratificering av 1951 års Genèvekonvention.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Inledandet av förhandlingar mellan EU och Libyen utgör en möjlighet att garantera bättre förutsättningar för ekonomisk utveckling för båda parter och på samma gång främja en omfattande förändring i Medelhavsområdet och i Afrika när det gäller respekt för mänskliga rättigheter och områdenas bidrag till global fred och stabilitet samt till bekämpningen av klimatförändringarna. Libyen har 6 miljoner invånare, varav 2 miljoner är utlänningar. Det har de största dokumenterade oljereserverna i Afrika och är Europas tredje största energileverantör när det gäller olja och gas. EU är Libyens främsta handelspartner och transaktionerna mellan länderna utgjorde nära 70 procent av Libyens handel under 2009. Ramavtalet om partnerskap med EU bör ses som en möjlighet att visa fördelarna med mänskliga värden och demokrati när det gäller varaktig och diversifierad utveckling. Som man påpekar i betänkandet kan denna process inte särskiljas från EU:s grundläggande värden, som bekämpningen av dödsstraffet och diskriminering av minoriteter, invandrare och flyktingar, främjandet av offentlig hälso- och sjukvård samt behovet av politisk demokratisering.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Att genomföra ett ramavtal som syftar till att främja samarbete i kampen mot olaglig invandring och på samma gång en politisk dialog som grundas på mänskliga rättigheter är en av prioriteringarna i EU:s Medelhavsstrategi. Även om den slutgiltiga texten innehåller några felaktigheter anser jag att vi bör stödja den, i hopp om att den kommer att uppmuntra regeringen i Tripoli att stärka sina insatser i kampen mot människohandel i området och dessutom rannsaka sig själv för att bli en ansvarsfull partner i andra områden, som till exempel säkerhet och energi.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Libyen är ett land som kräver mycket arbete. En diktatorisk regim, nonchalerande av mänskliga rättigheter, avsaknad av en migrationspolitik och bristfälligt utvecklad hälso- och sjukvård är några av de problem som libyer och utlänningar i Libyen dagligen ställs inför. Å andra sidan är denna afrikanska regions potential, dess rika naturtillgångar och dess kulturarv värden som kan göra det möjligt för Libyen att utvecklas ekonomiskt, förbättra livskvaliteten för de människor som bor där och öppna upp landet för internationella marknader. Att skapa lämpliga villkor för avtalet mellan EU och Libyen – vilket innebär att övertala de libyska myndigheterna att upphöra med att tillämpa metoder som kränker grundläggande mänskliga rättigheter, att ändra invandringspolitiken och att acceptera rättsligt ansvar – kommer att leda till ömsesidiga fördelar och bidra till regionens utveckling.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Det betänkande som har antagits i dag innehåller förslag som enligt parlamentet är oumbärliga för att avsluta de pågående förhandlingarna mellan EU och Libyen om ett samarbetsavtal. Ingåendet av detta avtal utgör en möjlighet att ta itu med viktiga frågor som politiska förbindelser, migration och säkerhet, energi, offentlig hälso- och sjukvård, utveckling, handel, klimatförändringar, energi och kultur. Samtidigt är det ett avgörande steg mot uppnåendet av det mer allmänna målet att förbättra förbindelserna mellan EU:s och Afrikas Medelhavsländer. I egenskap av italiensk parlamentsledamot måste jag betona de historiska och ekonomiska anledningarna till de privilegierade förbindelserna mellan Italien och Libyen under årens lopp. Samtidigt måste jag betona vikten av att stärka samarbetet mellan EU och Libyen, och jag syftar inte bara på samarbete i ekonomiska frågor utan också när det gäller värnande om mänskliga rättigheter. Jag hoppas att EU kan spela en ledande roll i flyktingmottagningen och i stödjandet av kampen mot människohandel.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Betänkandet är förvånansvärt motsägelsefullt. I det välkomnar man förhandlingar om ramavtalet mellan EU och Libyen för att landet så småningom ska kunna ingå i frihandelsområdet mellan Europa och Medelhavsområdet (EMFTA) som eurokraterna har utarbetat under de senaste 15 åren. Man räknar också upp en rad kränkningar av de mänskliga rättigheterna och av demokratin av en regim som man beskriver som auktoritär. Samtidigt behåller man den gemensamma ståndpunkten mot Kuba. Detta är ett fall av dubbelmoral. För dagens EU är kravet för handel inte respekt för de mänskliga rättigheterna och för demokratin utan snarare inrättande av en marknadsekonomi och fri, snedvriden konkurrens. EU företräder på ett fegt sätt imperialismen, vilket framgår av dess sena reaktion på situationen i Tunisien.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Vi är alla medvetna om att Libyen fortfarande har en diktatorisk regim och systematiskt bryter mot internationella konventioner om grundläggande rättigheter och friheter. Trots detta har Libyen utvidgat sina handelsförbindelser och politiska förbindelser med flera av EU:s medlemsstater. Landet är en av EU:s partner i Medelhavsområdet och i Afrika inom en rad olika frågor som har visat sig ha stor betydelse för säkerheten och stabiliteten i regionen, framför allt migration, offentlig hälso- och sjukvård, utvecklingsfrågor, handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser, klimatförändrings- och energifrågor och kulturarv. I detta sammanhang är det ramavtal som håller på att förhandlas fram viktigt, men vi måste ta itu med många grundläggande frågor, framför allt gradvis demokratisering av regimen, respekt för mänskliga rättigheter, ändringar av det straffrättsliga systemet med avskaffandet av dödsstraffet som en främsta prioritering och undertecknande av Genèvekonventionen.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) På grund av deras komplexitet och betydelse för Europa måste förbindelserna mellan EU och Libyen ses ur ett objektivt perspektiv. Givetvis spelar respekten för mänskliga rättigheter en viktig roll, och därför är det meningsfullt att EU uppmanar Libyen att ratificera Genèvekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning från 1951 eller kräver ett moratorium för dödsstraffet. Vi bör dock också överväga det faktum att Libyen är ett viktigt transitland för olaglig massinvandring från Afrika till Europa. Därför finns det ingen mening med ett allmänt förkastande av ett återtagandeavtal med Tripoli, vilket tas upp i betänkandet från utskottet för utrikesfrågor.

Om vi inte får till stånd ett återtagandeavtal med Libyen kommer trycket på Europa som ett mål för invandrare att öka ytterligare. Eftersom olaglig massinvandring är en mycket viktig fråga för Europas överlevnad som historisk enhet bör EU ha en differentierad syn på sina förbindelser med Tripoli och involvera Libyen i sina strategier för kontroll av migrationsflödet.

  Cristiana Muscardini (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för förslaget till Europaparlamentets rekommendation till rådet om de pågående förhandlingarna om ett ramavtal mellan EU och Libyen. Jag stöder fullt ut Ana Gomes huvudpunkter i betänkandet, till exempel behovet av att Libyen inför ett moratorium för tillämpningen av dödsstraffet, ratificerar Genèvekonventionen om flyktingar, aktivt bekämpar människohandel, garanterar rättvisa avtal för olagliga invandrare och antar moderna asyllagar.

Jag vill tillägga att vid flera tillfällen har vi begärt att EU-institutionerna bör få tillåtelse att kontrollera den faktiska situationen i flyktinglägren i Libyen innan ett ramavtal ingås. Parlamentet bör omedelbart ta upp detta problem mer bestämt. Jag och många av mina kolleger kommer inte att kunna stödja ramavtalet om inte Ana Gomes krav i betänkandet som antagits i dag uppfylls.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) De aktuella förhandlingarna mellan EU och Libyen om ingåendet av ett ramavtal som syftar till att främja politiska och ekonomiska förbindelser mellan medlemsstaterna och detta Maghreb-land är av stor strategisk betydelse för EU:s gränsöverskridande förbindelser. Därför röstade jag för Europaparlamentets rekommendation till rådet. Det främsta syftet med avtalet är att förbättra det libyska folkets liv ur politisk, social och ekonomisk synvinkel genom att grunda avtalet på främjandet av grundläggande rättigheter. Genom avtalet försöker man att komma till rätta med bristerna i Libyen genom att tillhandahålla bättre skydd av mänskliga och demokratiska rättigheter, utveckla handelssamarbete samt inrätta stränga gemensamma kontroller av olaglig invandring.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Man har motvilligt gett grönt ljus för fortsatta förhandlingar mellan EU och Libyen för att förstärka våra förbindelser. Det är dock ingenting annat än en blankocheck. Vår energisäkerhet, våra handelsintressen och ekonomiska intressen och vårt samarbete i hanteringen av migrationsströmmar får aldrig överskyla de libyska myndigheternas och överste Gaddafis ständiga kränkningar av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Överste Gaddafi är en diktator som har suttit vid makten i 41 år och som för ett fåtal dagar sedan sade att han beklagar den tunisiska kollegan Ben Alis avgång. Det är en förtryckarregim som tillämpar dödsstraff (506 i maj 2009 – varav 50 procent var utlänningar), utomrättsliga avrättningar, kroppsstraff och olagliga häktningar och som behandlar invandrare som reser genom landet för att ta sig till Europa inhumant.

I vår resolution betonar vi framför allt denna punkt genom att påpeka att alla former av gemensam migrationspolitik kräver mer långtgående skydd av migranter och andra grundläggande friheter. På samma sätt måste asylsökande, flyktingar eller personer i behov av skydd automatiskt undantas från alla återtagandeavtal och kollektiva utvisningar bör undvikas.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Libyen har i över fyrtio år styrts av en diktatorisk regim där all makt är koncentrerad till en man, överste Gaddafi, som är den afrikanska och arabiska ledare som suttit längst vid makten. Landets invånare åtnjuter kostnadsfri utbildning och hälso- och sjukvård samt offentligt subventionerade bostäder, och en viss del av landets oljeinkomster fördelas även till invånarna. Trots landets BNP-tillväxt har Libyen dock inte utvecklats lika mycket som andra oljerika länder. Libyen är dessutom en av de minst diversifierade ekonomierna i regionen, och beslut i fråga om utländska investeringar fattas av landets ledare och är ofta oförutsägbara.

Det libyska folket åtnjuter inte grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, trots att Libyen har särskilda internationella skyldigheter att respektera de mänskliga rättigheterna, med tanke på att landet nyligen valdes in i FN:s råd för mänskliga rättigheter och har ratificerat flera rättsligt bindande internationella instrument. Dödsstraff är vanligt förekommande.

Libyens strategiska betydelse tillsammans med de många utmaningar som detta innebär understryker behovet av en omfattande EU-politik gentemot Libyen. EU måste samarbeta med Libyen inom en rad frågor. Detta ramavtal måste också bli ett effektivt instrument för att främja rättsstatsprincipen, respekten för de mänskliga rättigheterna, skyddet för invandrare och flyktingar och en hållbar utveckling i Libyen.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att den kan bidra till att förbättra det libyska folkets levnadsvillkor, som ofta kännetecknas av bristande respekt för de mänskliga rättigheterna och de mest grundläggande friheterna.

Samarbete mellan EU och Libyen måste vara en avgörande faktor för att främja landets potential, ett land som just nu tvingas ta itu med en mycket komplex situation. Fångar utsätts ofta för tortyr och kroppsstraff som spöstraff, misshandel och elchocker, och man underlåter dessutom avsiktligt att ge dem medicinsk hjälp. Det finns inte några asyllagar i Libyen och följaktligen är behovet av att skydda flyktingar inte rättsligt erkänt.

Som om inte detta vore nog tillämpas dödsstraff alltjämt för många brott och libyska domstolar fortsätter att utfärda dödsdomar i strid med internationella normer om rätten till en rättvis rättegång. EU måste ingå ramavtalet så fort som möjligt. Det kommer att vara det första verkliga avtalet mellan Libyen och EU och kommer därför verkligen att gynna lokalbefolkningen när det gäller deras grundläggande rättigheter såväl som ur politisk och socioekonomisk synvinkel.

  Debora Serracchiani (S&D), skriftlig. – (IT) Dagens omröstning om ramavtalet mellan EU och Libyen är ett resultat av flera hårda förhandlingar, framför allt när det gäller invandringsfrågan. I Libyen är situationen när det gäller mänskliga rättigheter för flyktingar och asylsökande mycket oroväckande. De åtnjuter inte något rättsligt erkännande och det finns inte något system som skyddar dem. Jag hoppas att deras grundläggande mänskliga rättigheter kommer att garanteras såväl som deras rätt till asyl.

Libyen har inte ratificerat Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning eller dess tilläggsprotokoll av den 31 januari 1967 och har i nuläget inte heller för avsikt att göra det. 1981 ratificerade landet dock Afrikanska enhetsorganisationens konvention från september 1969 om de specifika aspekterna på flyktingproblemen i Afrika och har därmed förbundit sig att följa principen om ”non-refoulement” av migranter som behöver internationellt skydd, som måste identifieras enligt kriterier som är lika strikta som de kriterier som har fastställts i Genèvekonventionen.

Enligt internationell rätt har människor från länder som Somalia, Sudan, Eritrea och Etiopien rätt till humanitärt skydd och politisk asyl, och jag hoppas att de libyska myndigheterna kommer att gå med på att samarbeta med FN:s flyktingkommissariat.

Resolutionsförslag: (RC-B7-0039/2010)

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna viktiga resolution eftersom vi bestämt måste fördöma de aktuella angreppen mot kristna samfund runtom i världen – oavsett om de sker i Egypten, Pakistan, Irak eller något annat land.

Kristna samfund har sedan kristendomens början levt i olika muslimska länder i Mellanöstern. Därför är det helt oacceptabelt att de, efter århundraden av fredlig samlevnad, ska tvingas fly från dessa länder eller stängas in i ghetton. Det är ytterligare en anledning till att fortsätta vår kamp mot islamska fundamentalister som förvränger verkligheten och vill få våra globala insatser mot terrorismen att framstå som ett angrepp på den muslimska världen. Det är de islamska fundamentalisterna som orsakar krig mellan religioner och civilisationer.

Därför måste vi göra allt som står i vår makt för att utrota dessa religiösa fanatiker och marginalisera dem i deras respektive samhällen. Detta bör göras tillsammans med de måttfulla delarna av de muslimska samhällena. Vi bör således välkomna kraftfulla reaktioner från allmänheten i vissa muslimska länder, som till exempel Egypten där allmänheten bestämt fördömde terroristattacker mot kristna och krävde att åtgärder vidtogs mot de ansvariga.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Vi är alla mycket chockade över den terroristattack som nyligen genomfördes mot den syriska katolska katedralen i Bagdad. Attacken är en i raden av allvarliga händelser som alla hade religiösa motiv. Det är ett mycket känsligt ämne. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) anammar sekulariserade principer och anser att alla religioner i Europa, däribland islam, bör respekteras. Likväl kan vi inte vara likgiltiga inför det öde som väntar flera kristna samfund runtom i världen. Alla religioner måste visa samma respekt, och därför stödde jag Europaparlamentets resolution. Alla de händelser som parlamentet fördömer ägde rum i muslimska länder, där de kristnas öde måste uppmärksammas särskilt. Följaktligen måste vi alla arbeta för att garantera respekt för olika religiösa övertygelser, och jag anser att denna strategi anammas i texten.

  Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om situationen för kristna när det gäller religionsfrihet. I den fördömer man de dödliga attackerna mot kristna i Orienten. Attackerna mot kristna under de senaste månaderna är en tragedi för alla offer, framför allt i Bagdad och Alexandria, men också för deras medtroende. Kristna har levt i Orienten i 2 000 år och de är en del av dessa länders historia. I dag sker dock en massflykt av kristna från området. Denna påtvingade exil innebär att dessa länder förlorar en stor del av sina mänskliga resurser. Främre Orienten och Mellanöstern har alltid kännetecknats av mångfald och samlevnad mellan religiösa minoriteter. Terroristerna som ligger bakom dessa attacker försöker skapa splittring mellan öst och väst genom att ställa den muslimska världen mot den kristna. Allt detta är lömskt planerat. Kristna i Irak och Egypten känner sig troligen övergivna och svikna. Det är viktigt att de egyptiska och irakiska myndigheterna identifierar de ansvariga för massakrerna och ställer dem inför rätta.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Parlamentet har åtminstone lyckats rösta om en omfattande resolution om situationen för kristna runtom i världen. I dag vet vi utifrån tillförlitliga uppgifter att det kristna samfundet är mest utsatt i hela världen för tragiska bördor i form av social och rättslig förföljelse samt diskriminering. EU behöver göra mycket mer än man hittills har gjort för att skydda kristna i hela världen. Man har de instrument som krävs om man så vill. Förhoppningsvis kommer denna resolution att utgöra början på en förändrad strategi från EU-organens sida, framför allt ur diplomatisk och handelsmässig synvinkel, i deras bilaterala dialog med alla de länder som tolererar förföljelse av kristna eller till och med stöder den kristendomsfientliga kulturen. När EU undertecknar handelsavtal, ekonomiska avtal och samarbetsavtal med tredjeländer måste man verkligen bestämt se till att klausulerna om mänskliga rättigheter efterlevs, vilket man inte har gjort hittills. Det är inte längre acceptabelt att länder där kristna diskrimineras och förföljs har undertecknat viktiga avtal med EU som i grund och botten baseras på respekt för mänskliga rättigheter. Därför röstade jag för resolutionen.

  Antonio Cancian (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stöder förslaget till resolution om situationen för kristna när det gäller religionsfrihet eftersom EU inte bör ignorera de senaste månadernas upptrappade våld i sin politik.

EU får inte vara alltför försiktig och rädd när det gäller att stödja de kristna samfundens rätt att fritt utöva sin tro och religion i Mellanöstern och på andra platser i världen. Dialog och ömsesidig respekt är omistliga värden för EU, och det är mycket viktigt att den höga representanten, Catherine Ashton, blir språkrör för denna ståndpunkt och att den bestämt upprätthålls i våra bilaterala förbindelser med andra länder.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar att EU upprepade gånger har uttryckt sitt stöd för religionsfrihet, samvetsfrihet och tankefrihet. Regeringarna är skyldiga att garantera dessa friheter överallt i världen. Främjandet av mänskliga rättigheter, demokrati och medborgerliga friheter utgör den gemensamma grunden för EU:s förbindelser med tredjeländer och föreskrivs genom demokratiklausulen i avtal mellan EU och tredjeländer.

  David Casa (PPE), skriftlig. – (EN) Vi har alla bevittnat den svåra situation som de kristna kopterna i Egypten har befunnit sig i under de senaste månaderna. Sådana våldshandlingar bör resolut fördömas. Det är inte bara intolerans mot kristna som bör fördömas utan alla former av intolerans mot utövandet av en persons religionsfrihet. Jag anser att resolutionen är välbalanserad och därför röstade jag för den.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag välkomnar att parlamentet har debatterat och antagit en resolution som fördömer de aktuella attackerna mot kristna. Religionsfriheten är en av de främsta grundläggande mänskliga rättigheterna och den är allmänt erkänd i nationella grundlagar och internationella konventioner. Förekomsten av så många standarder på olika styrelsenivåer, såväl nationellt som internationellt, och överallt i världen, visar att det finns ett samförstånd om vikten av religionsfrihet. Det räcker dock inte med lagstiftning. Det är grunden för att skapa effektiv politik. Under de senaste 50 åren har globaliseringsprocessen medfört att avlägsna civilisationer har kommit i kontakt med varandra. För att se till att dessa kontakter inte leder till konflikter räcker det inte med att fördöma de aktuella attackerna. Vi behöver på nytt bekräfta vårt åtagande att bedriva en politik som uppmuntrar religiös mångfald och garanterar att olika grupper lär sig att vara toleranta mot varandra. Det är inte bara fundamentalism som är hotet. I dag är religionsfriheten dessutom utsatt på grund av en utbredd sekularism, som försöker att undanröja den enskilda individens andliga värld från det offentliga rummet. Religionsfrihet omfattar alla religioner, till och med ateismen. När man accepterar religionsfrihet accepterar man också dess motsats, det vill säga friheten att inte utöva någon religion.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Det ökade antalet attacker mot kristna kräver en gemensam ståndpunkt om hur de ska skyddas. För att öka den religiösa toleransen måste de berörda regeringarna garantera att de ansvariga för attackerna hittas och ställs inför rätta genom en korrekt rättsprocess. Kristna måste skyddas mot bakgrund av likvärdig respekt för alla samfund.

Respekt för mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter, inbegripet religions- och trosfrihet, är grundläggande principer och mål för EU och utgör en gemensam grund för unionens förbindelser med tredjeländer. Mot denna bakgrund måste EU upprepa sitt stöd till alla initiativ som syftar till att främja dialog och ömsesidig respekt mellan religiösa samfund och andra samhällsgrupper.

Sist men inte minst uppmanas religiösa auktoriteter att främja tolerans och ta initiativ mot hat och våldsam och extrem radikalisering.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag var en av de första personerna som stödde detta förslag till resolution. Jag anser att dess beskrivning av situationen för kristna minoriteter i vissa länder i Mellanöstern i hög grad är läglig och korrekt. En av parlamentets viktigaste funktioner, när det gäller yttre åtgärder, är att försvara och främja de värden som vi tror på. I detta fall syftar vi framför allt på tankefrihet, samvetsfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet. Dessa friheter har uppenbarligen ifrågasatts genom attacker från religiösa fanatiker som har mördat oskyldiga människor – ibland i stor skala – på ett sätt som enligt min mening är inhumant och obegripligt.

Jag hoppas att resolutionen, som stöds av alla politiska grupper i parlamentet, kommer att bidra till att öka kunskapen bland allmänheten, de högre statliga tjänstemännen och de anställda inom offentlig förvaltning i de berörda länderna om vikten av att medborgarna i deras länder fullt ut kan åtnjuta grundläggande friheter och av att mördare och uppviglare ställs inför rätta. Det är viktigt för att främja dialog mellan olika religioner och kulturer internt och mellan våra samhällen, som, trots att de ligger i olika kontinenter, har många gemensamma värderingar och visioner.

  Philippe de Villiers (EFD), skriftlig. – (FR) 2011 är det kristna samfundet det mest förföljda samfundet i världen. Som tur är har medlemsstaterna noterat detta och börjat reagera.

Vår fördömelse av attackerna är rättvis och nödvändig, men otillräcklig. Principen om ömsesidighet tas nämligen inte upp i resolutionen.

Dessutom kommer EU:s halvhjärtade fördömelse av Turkiets agerande i den del av Cypern som det ockuperar militärt tyvärr inte att få det resultat som det franska folket hade hoppats på – att anslutningsförhandlingarna med Turkiet avbryts – och inte skapa några som helst incitament.

Jag stöder resolutionen till stöd för de kristna som mördas överallt i världen, men jag beklagar likväl att vissa punkter har utelämnats och att texten är inkonsekvent på vissa ställen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Kristna utsätts för allt fler attacker överallt i världen. Detta oroväckande och sorgliga faktum bör beklagas djupt. Kristendomen förespråkar fred och förståelse mellan människor, oavsett om de är judar eller greker, som sankt Paulus skulle ha sagt. Religionsfriheten och freden är hotad för samfund som har funnits i hundratals år. De har levt fredligt sida vid sida med andra religioner och de utsätts för omotiverat våld enbart på grund av att de tror på Kristus. Problemet är dock mycket mer omfattande. Förutom de attacker som har skett angrips även den kristna tron och utövandet av den i Europa, ofta under den felaktiga förevändningen om sekularisering och staters och institutioners neutralitet. I detta sammanhang beklagar jag djupt de attacker som nyss ägde rum under en katolsk mässa i Barcelona och uppmanar den spanska regeringen och EU-institutionerna att fördöma och bekämpa den till synes växande fientligheten mot kristna. De som förnekar sina egna rötter förtjänar knappast respekt från någon annan.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Var och en har rätt till religionsfrihet, samvetsfrihet och tankefrihet. Den rätten medför friheten att utöva sin egen religion eller trosuppfattning, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, genom gudstjänst, ceremonier, andaktsutövning och undervisning. Statistik om religionsfrihet visar att de flesta religiösa våldshandlingar begås mot kristna. Det är ett känt faktum att oskyldiga nyligen fått sätta livet till i blodiga attacker mot kristna samfund i Nigeria, Alexandria, Filippinerna, Irak och Syrien. Den iranska regeringen har dessutom utökat sin kampanj mot kristna i den islamiska republiken. Även i Vietnam utsätts den katolska kyrkans och andra religiösa samfunds verksamhet för allvarligt förtryck. Rådet, kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik måste fördöma dessa attacker och kräva att regeringarna garanterar religionsfrihet, samvetsfrihet och tankefrihet, men även ägna större uppmärksamhet åt frågan om religionsfrihet och vidta särskilda, brådskande åtgärder, även mot de länder som avsiktligt underlåter att skydda religiösa samfund.

  Carlo Fidanza (PPE), skriftlig. – (IT) Den resolution som vi röstat om i dag visar att oron är stor för den tilltagande intoleransen och förtrycket och de allt fler våldshandlingarna mot kristna. Jag anser att det är oerhört viktigt att fördöma den senaste tidens händelser i länder som ligger långt från oss men har ett etablerat kristet samfund. Händelserna i Egypten, Nigeria, Pakistan, Filippinerna, Cypern, Iran och Irak är desto allvarligare när man betänker att religionen utnyttjas endast för att utöva makt. EU bör, genom unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, prioritera religionsfrihet, frihet att välja trosuppfattning och säkerhet för religiösa samfund, även kristna, i sina internationella förbindelser. Denna prioritet bör återspeglas i internationella avtal och i rapporter om mänskliga rättigheter. Det är min övertygelse att religionsfrihet måste försvaras ihärdigt, även om det innebär att kännbara sanktioner måste införas för länder som inte respekterar denna grundläggande princip.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Som det står i resolutionen måste främjande av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter betraktas som några av de viktigaste målen för Europeiska unionen. De senaste månaderna har vi bevittnat en våg av våld mot kristna minoriteter världen över, särskilt i länder där islam är den största religionen. Det kan inte längre tolereras. Jag stöder resolutionen i förhoppningen att EU:s institutioner ska bekämpa religiös intolerans med större kraft och använda alla medel som står till deras förfogande för att garantera säkerhet och fri religionsutövning för de miljontals kristna som är spridda över världen.

  Eija-Riitta Korhola (PPE), skriftlig. – (FI) Nästa vecka högtidlighåller vi minnesdagen med anledning av förintelsen, då vi givetvis kommer att se tillbaka och minnas Auschwitz. Det är bra att den resolution vi har antagit tar oss till nutiden och får oss att tänka på dagens martyrer. Förutsättningen är att religionsfrihet måste gälla alla religioner.

Att vi särskilt tar upp frågan om den förföljelse som drabbar kristna betyder inte att vi är partiska. Det beror på att denna grupp, som är störst bland de grupper som utsätts för förföljelse, är den som lättast glöms bort i Europa. Det är dags att åtgärda det, för vi vet att fler kristna dött på grund av sin tro under det senaste århundradet än under de tidigare 1 900 åren. Av dem som dödas för sin religion i dag är 75 procent kristna.

Open Doors International har listat de tio länder i världen där kristna utsätts för mest våld. Det är Nordkorea, Iran, Saudiarabien, Somalia, Maldiverna, Afghanistan, Jemen, Mauretanien, Laos och Uzbekistan, men listan tar inte slut där. Omkring 100 miljoner kristna drabbas varje dag av våld på grund av sin religion.

Det är uppenbart att den resolution vi har antagit måste leda till något konkret. Europeiska utrikestjänsten måste visa beslutsamhet och ta itu med dessa brister när det gäller religionsfriheten. Våra utrikespolitiska avtal med tredjeländer måste innehålla en klausul om religionsfrihet och ömsesidighet. När det gäller främjande av mänskliga rättigheter är det av avgörande betydelse att ta upp religionsfrihet, eftersom det är ett avgörande prov på människorättsområdet – yttrandefrihet och föreningsfrihet är centrala mänskliga rättigheter.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) De senaste åren har 75 procent av terroristattackerna med religiösa förtecken varit riktade mot kristna. Särskilt de senaste månaderna har antalet attacker ökat, även direkta attacker mot kyrkor under pågående gudstjänst. Det är oacceptabelt att religiösa samfund på 2000-talet måste vara rädda att fritt utöva sin religion. Principen om religionsfrihet måste gälla alla i hela världen. Jag stöder därför förslaget om att utarbeta en strategi för att möjliggöra utövande av rätten till religiös yttrandefrihet.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Med mina kristna rötter kan jag inte annat än fördöma alla våldshandlingar mot kristna och andra religiösa samfund världen över. Detta fördömande gäller även alla former av diskriminering och intolerans grundad på religion och trosuppfattning mot religionsutövare. Jag anser att rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet som vi hoppas kunna skydda med hjälp av denna resolution.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna resolution, som kraftigt fördömer alla våldshandlingar mot kristna och andra religiösa samfund och alla former av diskriminering och intolerans grundad på religion och trosuppfattning mot religiösa människor, avfällingar eller icke-troende. I resolutionen betonas att rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet, och det uttrycks oro för kristnas flykt från olika länder, särskilt i Mellanöstern, de senaste åren.

Jag uppmanar myndigheterna i stater med oroväckande höga siffror för attackerna mot religiösa samfund att ta sitt ansvar för att garantera en normal och offentlig religionsutövning för alla religiösa samfund, öka sina insatser för att ge de religiösa samfunden i landet ett tillförlitligt och effektivt skydd och garantera den personliga säkerheten och fysiska integriteten för medlemmar av religiösa samfund där, så att de fullgör de skyldigheter de redan åtagit sig på den internationella arenan.

  Kyriakos Mavronikolas (S&D), skriftlig. – (EL) För oss socialdemokrater är stödet för mänskliga rättigheter grundläggande i politiken. Här ingår religiösa rättigheter, och vi stöder därför en förstärkning av dem. Händelserna i julas, när ockupationsstyrkorna avbröt mässan i Rizokarpaso i den ockuperade delen av Cypern, var avskyvärda. I den turkiskockuperade delen av Cypern utövas statsterrorism av Turkiet och ockupationsarmén, och det drabbar de ortodoxa kristna, särskilt de få återstående grekcyprioter som är fast där.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Enligt Frankrikes begrepp om sekularism är kyrkan skild från staten. Samvets- och religionsfrihet garanteras. Religiöst våld bottnar i den dogmatism som är förbunden med alla religioner. Vi måste därför skydda folket mot det våld som dessa religioner ger upphov till. Trots de underförstådda hänvisningarna till den kriminella teorin om en ”civilisationernas kamp” och till katolska kyrkans blinda anspråk är denna text ett sätt att kräva religionsfrihet världen över och skydd för religionsutövare mot fanatism. Jag röstar för, av medkänsla och övertygelse.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Vi måste starkt fördöma attackerna mot kristna samfund världen över, men framför allt i Afrika, Asien och Mellanöstern. Att intolerans, förtryck och våldshandlingar riktade mot samfund breder ut sig är något som måste oroa oss alla. Myndigheterna i de berörda länderna har gjort allt för att identifiera förövarna och de ansvariga bakom sådana attacker mot kristna samfund. De som bär ansvaret för attackerna och andra våldshandlingar mot kristna måste ställas inför rätta och dömas i vederbörlig ordning.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) EU:s tomma ord om religionsfrihet räcker inte. I framför allt islamiska länder ses kristna som lovligt byte för förtryck och, i många fall, mord. Trots den chockerande situationen har EU, som upphöjd värdegemenskap, mestadels valt en politik som går ut på artig tystnad. På det hela taget verkar det som om den politiska eliten i Bryssel, som är likgiltig inför EU:s kristna rötter, även har glömt ödet för kristna i islamiska länder. I stället för att kräva ett slut på förföljelsen av kristna tar vi vår tillflykt till det politiskt korrekta och väljer att bekymra oss för välfärden för muslimerna i EU, som åtnjuter religionsfrihet på en nivå som de flesta kristna i den islamiska världen bara kan drömma om.

I framtiden måste de kristnas svåra belägenhet spela en särskild roll i hanteringen av EU:s yttre förbindelser med islamiska länder. EU har de möjligheter och metoder som krävs för att bidra till att förbättra situationen för de kristna. Utvecklingsbistånd och annat finansiellt stöd bör exempelvis beviljas med religionsfrihet för kristna som villkor. Jag har röstat i enlighet med detta.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Det var med viss beslutsamhet som jag i dag röstade för ett fördömande av våld mot kristna samfund och religiösa minoriteter.

Respekt för mänskliga rättigheter och religionsfrihet måste vara en hörnsten i förbindelserna med andra länder. Jag har personligen upplevt den turkiska ockupationen av norra Cypern, en situation som EU blundar för trots att Cypern är en medlemsstat. I den ockuperade delen av Cypern har de flesta kyrkor förstörts, helgonstatyer har vanprytts, och på juldagen förhindrade turkiska soldater mässan i två ortodoxa kyrkor.

Vår frihet, överlevnaden för en kultur och en livsstil som grundas på människans absoluta värde och allas likhet inför staten, lika rättigheter för kvinnor, demokrati och social rättvisa – allt detta är i fara i dag.

Religiös intolerans blir en allt vanligare företeelse i olika delar av världen, och de förfärliga attackerna mot kristna i Egypten och Irak de senaste veckorna är den senaste farliga utmaning som den fundamentalistiska terrorismen ställer oss inför. Vi måste alla i EU öppna ögonen och vidta åtgärder för att skydda religionsfriheten.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Den senaste tidens attacker mot kristna samfund i Egypten, Nigeria, Irak och Pakistan har nödvändiggjort insatser från EU:s sida, och EU har starkt fördömt förföljelserna och mobiliserat sin höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Jag röstade för resolutionen om situationen för kristna i fråga om religionsfrihet eftersom jag anser att vi tyvärr står inför en världsomfattande attack mot kristendomen, där religiöst våld används för politiska syften för att hindra tillväxt och utveckling, uppmuntra socialt hat och destabilisera systemet i de länder där attackerna sker. Jag anser därför att det är viktigt för EU, som försvarare av respekt för mänskliga rättigheter och medborgerliga och demokratiska friheter, att kraftigt fördöma dessa våldsamma attacker, som flyttar världen århundraden tillbaka i tiden och omintetgör allt hopp om interkulturell dialog, tolerans, tillväxt och social välfärd.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för resolutionen om situationen för kristna i fråga om religionsfrihet. I den gemensamma resolutionen efter attacken mot religionsutövare som bad i en koptisk kyrka i Alexandria i Egypten den 1 januari 2011 fördöms alla former av våld mot medborgare, oavsett vilken religiös grupp de tillhör, och det uttrycks oro för de allt fler fallen av religiösa aggressioner. Jag vill påminna parlamentet om att Grekland är särskilt känsligt på denna punkt eftersom man sörjt offren för en liknande attack mot grekiska turister som utfördes av fanatiska islamister i Kairo i Egypten den 18 april 1996.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Europeiska unionen har vid upprepade tillfällen uttryckt sitt åtagande för religionsfrihet, samvetsfrihet och tankefrihet och betonat att regeringar har en skyldighet att garantera dessa friheter i hela världen. Utveckling av mänskliga rättigheter, demokrati och medborgerliga friheter är en gemensam grund för unionens förbindelser med tredjeländer, och bestämmelser om detta ingår i demokratiklausulen i avtalen mellan EU och tredjeländer. Enligt artikel 18 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter har var och en rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, och det gäller inte bara religiösa människor utan även ateister, agnostiker och människor utan tro.

Vi fördömer därför den senaste tidens attacker mot kristna samfund i olika länder och uttrycker vårt deltagande med offrens familjer. Vi uttrycker vår djupa oro för att intolerans, förtryck och våldshandlingar riktade mot kristna samfund breder ut sig, särskilt i länderna i Afrika, Asien och Mellanöstern.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Vi debatterar förföljelsen av kristna världen över, men samtidigt som vi talar om det våld som ägt rum i Irak, Egypten, Filippinerna, Indien och på annat håll fortsätter vi att nonchalera det som händer på närmare håll. Jag talar om den turkiska arméns ockupation av omkring en tredjedel av Cyperns territorium 1974.

Denna militära ockupation pågår fortfarande. 38 000 turkiska soldater är förlagda i Turkiska republiken norra Cypern, och ön delas i två delar av murar och stängsel som till och med delar städer och byar. Genom åren har 520 kristna kyrkor och kloster systematiskt förstörts och ersatts av minareter. Konsten i kyrkorna har bränts, skändats eller plundrats. Kyrkogårdarna har förstörts och kristna biskopar är förbjudna att hålla mässa. På juldagen förhindrade turkiska poliser mässan i Karpasia i St. Synesios kyrka och den heliga treenighetens kyrka i Rizokarpaso. Det mest ofattbara är dock att det finns många parlamentsledamöter som försvarar kristna världen över men ändå stöder ett turkiskt EU-medlemskap.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Vi hör allt oftare talas om förföljelsen av kristna. Statistiken från internationella organisationer är skrämmande – den visar att omkring 150 000 kristna mördas varje år runtom i världen. Vi får inte vara likgiltiga inför denna brist på respekt för människoliv. EU bör, som försvarare av grundläggande demokratiska värden och mänskliga rättigheter, bättre övervaka situationen i tredjeländer, framför allt i Mellanöstern. Våra insatser måste vara entydiga och mer bestämda. Religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet, och religiöst motiverad diskriminering och våldsutövning är oförenligt med våra värden. Genom att respektera dessa rättigheter är vi ett föredöme för andra länder, men vi bör vara lika effektiva när det gäller att kräva samma respekt av andra. Mänskliga rättigheter är universella och ska respekteras överallt, och vi måste reagera beslutsamt på alla uttryck för intolerans, särskilt religiös intolerans. Unionen förfogar över lämpliga instrument som ger oss möjlighet att tvinga regeringarna i länder som vi har politiska eller handelsmässiga förbindelser med att agera korrekt och respektera medborgerliga rättigheter, däribland religionsfrihet. I muslimska länder, men även i länder som Kina, Indien och Nepal, bränns kyrkor och kapell ostraffat, människor tvingas ut på gatan och torteras eller till och med dödas, och kvinnor tvingas till aborter. För att goda ekonomiska förbindelser ska kunna upprätthållas tas inget av detta upp vid förhandlingar. EU får inte fortsätta att tiga.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Jag stöder helhjärtat denna resolution, som kraftigt fördömer det allt större antalet attacker mot kristna samfund. Vi kan inte acceptera sådana barbariska handlingar – de är uttryck för hat och intolerans. Jag fördömer det våld och den förlust av människoliv som har vållat många familjer och alla kristna samfund världen över sorg. Att angripa dessa samfund är att underminera våra mest grundläggande värden. Respekt för religiös mångfald och religionsfrihet är en universell princip som måste upprätthållas. Syftet med dessa attacker, som utförs med hänvisning till någon extremistisk obskurantism från en annan tidsålder, är att skapa ett klimat av rädsla, och i slutändan är det överlevnaden för dessa gamla samfund som direkt hotas. EU måste visa deltagande med offren och stödja myndigheterna, som är fast beslutna att få tag på förövarna. Detta krav måste stå i centrum för förbindelserna med våra partner, på samma sätt som människorättsklausulen. Tolerans och fred hänger nära samman och jag kommer, som alltid, att stödja EU:s insatser för att säkra respekt för och främjande av våra värden, friheter och rättigheter världen över.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Denna gemensamma resolution förtjänar stöd eftersom antalet attacker mot kristna samfund världen över ökade 2010. I EU är religionsfrihet och yttrandefrihet en del av vår europeiska identitet. Samtidigt är kristendomen av avgörande betydelse i detta sammanhang, och ett viktigt inslag i den europeiska kulturen. I EU regleras religionsfriheten i artikel 10 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 18 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och artikel 9 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Resolutionsförslag: (RC-B7-0044/2010)

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) EU måste tillämpa all den fasthet som krävs i förbindelserna med Vitryssland, den sista regim i Europa som utgör ett otidsenligt exempel på statsunderstött politiskt våld, vilket är fullständigt oförenligt med västländska miniminormer i fråga om demokrati och frihet. I denna resolution intar EU återigen en hållning som går ut på kraftigt fördömande av de händelser som ägde rum i samband med valet nyligen. Samtidigt fördömer man också på nytt det som pågått i Vitryssland i årtionden, med informationscensur, arrestering och fängsling av oliktänkande och allt annat som en beklagansvärd diktatur som den i Minsk gör varje dag för att hålla det civila samhället i schack. Jag röstar helhjärtat för den gemensamma resolutionen.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen om situationen i Vitryssland. Över 700 personer frihetsberövades för sitt deltagande i demonstrationen i Minsk den 19 december, varav de flesta har släppts efter att ha avtjänat korta administrativa domar. Emellertid har 24 oppositionsaktivister och journalister, däribland sex presidentkandidater, anklagats för att ha ”organiserat masstumult” samt för våldsattacker och väpnat motstånd som kan ge fängelse i upp till 15 år. Vi fördömer det brutala våld som polisen och KGB utövade mot de protesterande på valdagen. Sådant agerande utgör en allvarlig kränkning av demokratins grundläggande principer, såsom mötes- och yttrandefriheten, liksom också av de mänskliga rättigheterna. Med tanke på den rådande situationen i Vitryssland vill jag uppmana kommissionen att fortsätta att ge ekonomiskt stöd till European Humanities University (EHU) som verkar i Vilnius i Litauen, att anslå fler stipendier till vitryska studerande som förtryckts och relegerats från universiteten på grund av sin verksamhet för de mänskliga rättigheterna och att bidra med stöd till organisationen ”Solidaritet med Vitryssland”.

  David Casa (PPE), skriftlig. – (EN) Läget i Vitryssland har försämrats de senaste månaderna och är nu oerhört bekymmersamt. Det har visats att det val som genomförts inte på något sätt uppfyller kraven på fria och rättvisa val i en demokrati. Arresteringen och det fortsatta frihetsberövandet av presidentkandidater och det våld som demonstranter utsatts för måste fördömas. EU bör göra allt som står i dess makt för att visa att man inte tar lätt på sådana händelser, och man bör definitivt överväga ekonomiska sanktioner mot Vitryssland. Av dessa skäl har jag beslutat att stödja det gemensamma resolutionsförslaget.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Vitrysslands myndigheters beslut att avsluta uppdraget för OSSE:s kontor i Vitryssland är beklagligt. De har uppmanats att omedelbart återkalla beslutet.

På samma sätt är det beklagligt att ett antal större webbplatser spärrades på valdagen. Vitrysslands nuvarande medielagstiftning följer inte internationella standarder, och de vitryska myndigheterna uppmanas därför att se över den och ändra den.

Efter en bedömning av den politiska situationen i Vitryssland har allvarliga kränkningar av demokratiska rättigheter och bestämmelser konstaterats. Vi kan därför inte annat än fördöma förtrycket av fredliga demonstranter, demokratiska oppositionsledare, många aktivister från det civila samhället samt journalister, lärare och studerande.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag ser på den rådande politiska och sociala situationen i Vitryssland med viss oro men även – det bör sägas – med stor förtröstan. Därför stöder jag utan förbehåll denna gemensamma resolution som undertecknats av fem parlamentsgrupper, dock inte av gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. Samtidigt som jag beklagar vad som händer – vilket beskrivs väl i resolutionen – vill jag dock framhålla de specifika åtgärder som avses i resolutionen, som jag anser att både rådet och kommissionen bör sätta i verket omedelbart: införande av ekonomiska sanktioner; frysande av allt ekonomiskt bistånd som ges genom Internationella valutafonden och även genom Europeiska investeringsbanken och Internationella banken för återuppbyggnad och utveckling; stöd med alla tänkbara medel för det vitryska civila samhällets insatser för att få till stånd ett friare och mer demokratiskt samhälle; återinförande av viseringsförbudet för de främsta vitryska ledarna och utvidgning av förbudet till att även gälla höga tjänstemän; återkallande av Vitrysslands deltagande i det östliga partnerskapets verksamheter vid toppmötet för det östliga partnerskapet i Budapest; utökat arbete med förhandlingsdirektiven om återtagandeavtalet och om viseringslättnader för att öka kontakterna mellan folken.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Vitryssland är det enda land i världen där polisen fortfarande går under namnet KGB. Detta enkla faktum är symboliskt för landets regim. Medborgarna i Vitryssland ställer krav och förtjänar verkliga förändringar som kommer att förbättra deras levnadsvillkor, effektivt främja demokrati och ge dem fullt politiskt självbestämmande. Jag hoppas att de demokratiska länderna kommer att inse att den vitryska regimen är oförmögen att främja en demokratisering av landet och öppet kommer att motsätta sig dess repressiva metoder.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) De preliminära resultaten och slutsatserna från OSSE:s parlamentariska församling och OSSE:s kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter visar att presidentvalet den 19 december 2010 inte uppfyllde internationella normer för fria, rättvisa och öppna val. Ett demokratiskt nyval måste därför genomföras snart i enlighet med de villkor som fastställts i OSSE.

Det brutala våld som polisen och den vitryska säkerhetstjänsten använde mot de protesterande på valdagen är oacceptabelt. Jag måste uttrycka min allvarliga oro över de vitryska myndigheternas försök att tvångsomhänderta Danil Sannikov. Danil Sannikov är tre år gammal och son till presidentkandidat Andrej Sannikov och den undersökande journalisten Irina Chalip, som har varit fängslade sedan valet den 19 december 2010.

Allt förtryck måste också fördömas, och de vitryska myndigheterna måste uppmanas att omgående upphöra med alla trakasserier och hotelser som riktats mot det civila samhällets aktivister.

Jag anser att rådet, kommissionen och EU:s höga representant måste se över EU:s politik i fråga om Vitryssland, inklusive möjligheten att tillämpa riktade ekonomiska sanktioner och frysa allt makroekonomiskt bistånd.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Oavsett vår analys av vad som händer i Vitryssland får vi inte medverka till detta uppenbara angrepp på landets oberoende och nationella suveränitet, som innebär att vi uppmuntrar till direkta ingripanden i dess inre angelägenheter och lägger oss i händelser som bara vitryssarna och landets myndigheter har rätt att hantera, för att försöka få staten och myndigheterna att rätta sig efter EU:s intressen.

Denna resolution är en uppvisning i oacceptabla åtgärder som syftar till att installera en regim i Minsk som är öppen för EU:s intressen. Låt oss titta på ett par exempel:

– Kommissionen uppmanas att med alla finansiella och politiska medel stödja den strävan som finns hos det vitryska civila samhället, oberoende medier (bland dem tv-kanalen Belsat, European Radio for Belarus, Radio Racyja) och icke-statliga organisationer i Vitryssland att främja demokrati och bekämpa regimen.

– Kommissionen uppmanas att utveckla en mekanism för registrering av icke-statliga organisationer som av politiska skäl vägras registrering i Vitryssland, för att de ska kunna dra nytta av EU:s program.

Därför röstade vi inte för denna resolution.

  Sandra Kalniete (PPE) , skriftlig. – (LV) EU måste aktivt tillkännage sin ståndpunkt när det gäller händelserna i Vitryssland. Vi måste fördöma det våldsamma förtrycket av oppositionen och förfalskningen av resultatet i presidentvalet. Frihet är ett av EU:s grundläggande värden, och ett framgångsrikt samarbete kan bara utvecklas med stater där dessa värden respekteras. Frigivning av politiska fångar är därför en av förutsättningarna för att dialogen mellan EU och Vitryssland ska kunna återupptas. Med detta tillkännagivande måste Europaparlamentet sända en tydlig signal till Vitrysslands regering om att vi vill ha samarbete men aldrig kommer att vara beredda att bortse från individens politiska frihet eller förfalskningen av valresultat för ekonomiska intressens skull, särskilt eftersom en stor del av Europaparlamentets ledamöter själva kämpade för frihet för över 20 år sedan. Sanktioner måste införas mot den vitryska regimen, men de får inte drabba det vitryska folket. I stället måste vi öppna ett fönster till Europa för dem.

Europeiska universitet måste ta emot ungdomar från Vitryssland som relegerats från universitet där på grund av sin politiska verksamhet och som aldrig kommer att kunna få en utbildning i ett Vitryssland lett av Aleksander Lukasjenko. Vi måste stärka vårt samarbete med företrädarna för det civila samhället i Vitryssland, stödja deras kamp och utbyta erfarenheter med dem. Det är min övertygelse att det vitryska folket förtjänar en demokratisk stat där mänskliga rättigheter respekteras, där fria val hålls och där yttrandefrihet råder. Om Vitrysslands regering vill samarbeta med oss kommer den att vara tvungen att rätta sig efter dessa villkor.

  Arturs Krišjānis Kariņš (PPE), skriftlig. – (LV) Det är oacceptabelt att demokratimanifestationer i både politiska sammanhang och icke-statliga organisationer brutalt slås ned i vårt närområde, i Vitryssland. Jag stödde resolutionen eftersom jag anser att motståndet mot den auktoritära regimen i Vitryssland behöver stöd från de allierade i väst. Detta är en möjlighet för unionen att utforma en gemensam utrikespolitik och som en rutinsak försvara de värden den står för. Samtidigt måste EU införa sanktioner mot Vitrysslands auktoritära regering och ge både moraliskt och finansiellt stöd till demokratirörelsen i Vitryssland.

  Tunne Kelam (PPE), skriftlig. – (EN) Som en av initiativtagarna för PPE-gruppen röstade jag för den gemensamma resolutionen om Vitryssland. I resolutionen behandlas tydligt och entydigt den tragiska situationen i Vitryssland, som skapats av diktatorn Aleksander Lukasjenko sedan den 19 december 2010. Därför vill jag framhålla punkt 15, där EU:s medlemsstater uppmanas att inte försvaga EU:s gemensamma insatser genom bilaterala initiativ som skulle kunna undergräva den europeiska hållningens trovärdighet och effektivitet. Att inte hålla världsmästerskapen i ishockey 2014 i Vitryssland ser jag också som ett av de mest effektiva påtryckningsmedlen i förslaget för att få de vitryska myndigheterna att upphöra med sin repressiva politik.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) EU har alltid sett humanitär politik och skyddet av grundläggande mänskliga rättigheter som prioriteringar. Unionens kallelse, som i dag gör att den kan spela en ledande roll på världsscenen och sprida principerna om demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och lagenlighet utanför sina gränser, gör att vi förstår skälen bakom det gemensamma förslaget till resolution för att uppmana Vitryssland att respektera alla insatser som gjorts i frågor som rör internationell rätt och mänskliga rättigheter. De händelser som ägde rum i samband med valet den 19 december är sorgligt nog väl kända. De kännetecknades av polisens och säkerhetstjänstens brutala förtryck av demonstrationer där folket protesterade mot ett antal uppenbara fall av valfusk. Dessa oacceptabla händelser har fått Europaparlamentet att, med hänvisning till tidigare uttalanden av talmannen Jerzy Buzek, uppmana unionen att införa hårda sanktioner mot Vitryssland och inleda en undersökning av externa, opartiska myndigheter för att rekonstruera händelseförloppet och slå fast vem som bär ansvaret.

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE), skriftlig. – (PL) Länderna i det tidigare socialistblocket förstår mycket väl hur den politiska situationen i Vitryssland ser ut – begränsningar av den personliga friheten och press- och mediefriheten, och ett odemokratiskt styrelseskick. Mot bakgrund av händelserna i Vitryssland i samband med presidentvalet nyligen vill jag uppmärksamma de åtgärder som Europaparlamentet kommer att vidta tillsammans med kommissionen och rådet för att agera i frågan. Vi måste faktiskt diskutera åtgärder för att bidra till demokrati i Vitryssland och försöka finna effektiva sätt att ompröva EU:s politik gentemot Lukasjenkos regim. I det aktuella läget måste vi sätta press på Minsk och kräva att politiska fångar friges och att förföljelsen av journalister upphör. Därför röstade jag för ett antagande av resolutionen. Tack.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Situationen i Vitryssland är oacceptabel och jag ansluter mig till mina kolleger i fördömandet av det brutala våld som polisen och KGB använde mot de protesterande på valdagen, särskilt det brutala angreppet mot Uladzimir Njakliajeŭ, ett av många fall som utgör grova kränkningar av de grundläggande demokratiska principerna, såsom mötes- och yttrandefriheten, liksom av de mänskliga rättigheterna. Jag är oroad över de vitryska myndigheternas försök att tvångsomhänderta Danil Sannikov. Danil Sannikov är tre år gammal och son till presidentkandidat Andrej Sannikov och den undersökande journalisten Irina Chalip, som har varit fängslade sedan valet den 19 december 2010. Jag ansluter mig till uppmaningen till kommissionen att med alla finansiella och politiska medel stödja det vitryska civila samhällets strävan att främja demokrati och bekämpa regimen.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Vi får inte bara stänga dörren och på så sätt försämra möjligheterna till en bättre dialog. Om stränga sanktioner införs kan det leda till att det skapas en barriär och att detta land isoleras ännu mer. I slutändan skulle effekterna med största sannolikhet bli mest kännbara för andra personer än de som avses. En intensiv kommunikation mellan EU och Vitryssland bör upprätthållas med hjälp av alla diplomatins möjligheter, och den bör ses över regelbundet. För att uppnå effektivitet bör en dialog av ett annat slag inrättas, i en annan form och på andra nivåer, och den bör innefatta en balanserad snarare än en ensidig bedömning. Hörnstenen bör dock vara en noggrann bedömning av erfarenheterna hittills genom ömsesidig kommunikation mellan EU och Vitryssland. Med detta som grund kan erfarenheterna införlivas i en strategisk plan som tydligt återspeglar EU:s utrikespolitik i fråga om detta land.

Detta skulle på lång sikt kunna leda till förbättrade förbindelser och inledande av nya samarbetsprojekt som kan bidra till landets fortsatta utveckling, samtidigt som dess suveränitet bevaras. Det östliga partnerskapet kan spela en viktig roll i det här sammanhanget.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Av debatten här i kammaren framgår att det råder allmänt samförstånd om att EU måste reagera kraftigt på de händelser som nyligen ägde rum i Vitryssland i samband med presidentvalet där.

Personligen anser jag att en samordnad hållning bör intas. EU vill å ena sidan sätta något slags press på den vitryska regeringen, men å andra sidan får man inte helt bryta samarbetet med myndigheterna i Minsk, vilket inte betyder att man godkänner deras politik. En sådan hållning skulle i själva verket bara skada det vitryska folket. Därför måste vi fortsätta stödja alla de åtgärder som gynnar det civila samhället och skyddar oppositionen, oberoende massmedier och icke-statliga organisationer.

Det framstår därför som om samarbetsmekanismerna mellan EU och Vitryssland inte alls bör avbrytas, eftersom de är det enda sättet att verkligen bidra till landets välfärd och till dess sociala och demokratiska tillväxt. Jag menar därför att den ”kritiska dialog” som EU:s 27 medlemsstater redan har upprättat bör fortsätta, för att övertyga Vitryssland om att landet måste stärka sin föresats att närma sig europeiska normer i fråga om respekt för demokrati och skydd av mänskliga rättigheter.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det som händer i Vitryssland måste bekymra alla som tror på demokrati och rättsstatsprincipen. Medborgarna i detta land lever under en regim som inte respekterar mänskliga rättigheter och bibehåller en oerhört hänsynslös politisk polisstyrka. EU måste stödja alla insatser som leder till en demokratisering av regimen och en förbättring av livet för befolkningen. Det förtryck som fortfarande utövas i Vitryssland måste upphöra.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Vi kan bara fördöma det våld som polisen och KGB använde mot de protesterande på valdagen. Mer än 600 personer arresterades och fängslades. Arresteringarna, husrannsakningarna och domarna fortsatte under de dagar som följde. Denna oacceptabla hållning gentemot oppositionen bör bekymra oss djupt. Alla som arresterats av politiska skäl bör släppas omedelbart. Inga fler förföljelser av oppositionen, demokratiska krafter eller företrädare för det civila samhället får förekomma.

Myndigheternas ståndpunkt är också förbryllande eftersom den strider mot den hållning som intogs under valkampanjen, när vi fick se pluralistiska krafter växa fram och en verklig opposition och ett aktivt civilt samhälle ta form. EU har inte erkänt det officiella valresultatet. Oavsett om åtgärder ska vidtas mot regeringen eller inte får det inte handla om åtgärder som straffar folket, icke-statliga organisationer eller det civila samhället. Rådet (utrikes frågor) måste vid sitt möte den 31 januari 2011 fatta beslut om lämpliga åtgärder.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) I medierna förekommer kommentarer som går ut på att ett återinförande av sanktionerna mot Vitrysslands president Aleksander Lukasjenko, som mildrades för över två år sedan, skulle vara detsamma som att medge att våra mångåriga insatser för tillnärmning har misslyckats. Faktum är att dessa insatser misslyckats redan tidigare, t.ex. vid tidpunkten för presidentvalet, och om inte tidigare så definitivt när OSSE:s kontor i Minsk stängdes och det framfördes anklagelser om destabiliseringsförsök mot Tyskland och Polen.

Resolutionen innehåller emellertid många överdrifter, vilket innebär att en i grunden bra text blir mottaglig för kritik. Till exempel kommer inte ett krav på att förbjuda alla regeringstjänstemän och företrädare för rättsväsendet att resa in i EU att få avsedd effekt. Att ställa in världsmästerskapen i ishockey 2014 skulle vara ett annat exempel på överdriven megafondiplomati. Jag avstod därför från att rösta.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag håller med om att det bör göras en grundlig översyn av EU:s politik i fråga om Vitryssland vid nästa möte i rådet (utrikes frågor). Jag anser att ständig uppmärksamhet bör ägnas Vitryssland och situationen där, inte bara i Europaparlamentet och kommissionen utan även på ministernivå och statschefsnivå, för Vitryssland är ett land som gränsar till EU. Utnämningen av EU-samordnare för frågor som rör Vitryssland kan säkra enhetliga åtgärder från EU:s sida med avseende på detta land. Jag håller med om att EU bör frysa viseringsförbudet för en utökad lista över vitryska tjänstemän, men samtidigt i möjligaste mån avskaffa hindren för kontakter och resor inom EU för vanliga vitryssar. Litauen går i den riktningen och har ingått ett avtal om förenklad rörlighet över gränsen med Vitryssland och gratis utfärdande av viseringar till vitryska medborgare. Jag stöder också målsättningen att fastställa vilka områden som är känsligast och fatta beslut om tillämpning av riktade sanktioner, samtidigt som anpassat EU-stöd riktas till det vitryska civila samhället. Jag uppmanar kommissionen att finna sätt att öka tillgången till oberoende information för den vitryska befolkningen. European Humanities University (EHU) i Vilnius är ett av de mest framgångsrika samarbetsprojekten för långsiktig utveckling i Vitryssland. När den interna situationen ser ut som den gör i Vitryssland och alla vägar till att bli en kritisk, medveten och fri medborgare länge varit stängda, håller EHU på att bli inte bara en ö för fritt vitryskt tänkande utan även en grogrund för framtida vitryska ledare. EU:s stöd till detta universitet bör därför inte bara bibehållas utan ökas. Det är logiskt och något vi bör välkomna.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Resolutionsförslaget innehåller en del mycket överdrivna krav, t.ex. viseringsbegränsningar för statstjänstemän och personer inom domstolsväsendet. Det finns också tankar på att bojkotta världsmästerskapen i ishockey 2014. Jag avstod därför från att rösta.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Efter presidentvalet i Vitryssland den 19 december 2010, som slutade med att president Aleksander Lukasjenko valdes om, förekom protestdemonstrationer som slogs ned med våld av polisen. Många demonstranter och oppositionsledare arresterades och riskerar hårda straff. EU kan inte stillatigande se på medan det händer – vi måste alla inrikta oss på att se till att dessa personer friges efter det som hände i samband med valet. Min röst för resolutionen är därför avsedd som en gest av samtycke till en gemensam resolution om stöd till Vitrysslands deltagande i processen för samarbete med EU. Enligt min mening måste vi ta itu med den här frågan snabbt och konkret med en samordnad hållning som går ut på aktivt stöd till det civila samhället och skydd för oppositionsmedlemmar och deras familjer. Min röst för resolutionen har sin grund i det behov vi nu starkt känner i EU av att övertyga Vitryssland om att landet måste närma sig europeiska normer i fråga om respekt för demokrati och skydd för mänskliga rättigheter.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) I denna resolution framför parlamentet tydligt uppfattningen – i enlighet med iakttagelserna i de preliminära slutsatserna från OSSE:s parlamentariska församling och OSSE/ODIHR – att presidentvalet den 19 december 2010 inte uppfyllde internationella normer för fria, rättvisa och öppna val. Parlamentet anser att detta val utgör ytterligare ett förlorat tillfälle att säkerställa Vitrysslands övergång till demokrati och att man, mot bakgrund av de många och allvarliga oegentligheter som rapporterats av OSSE/ODIHR, bör utlysa nyval och genomföra detta val enligt de fria och demokratiska villkor som fastställts i OSSE.

Vidare fördömer parlamentet det brutala våld som polisen och KGB använde mot de protesterande på valdagen, och uttrycker i synnerhet sin harm över ett brutalt angrepp mot Uladzimir Njakliajeŭ, som utgör grova kränkningar av de grundläggande demokratiska principerna, såsom mötes- och yttrandefriheten, liksom av de mänskliga rättigheterna, och är oroat över de vitryska myndigheternas försök att tvångsomhänderta Danil Sannikov. Danil Sannikov är tre år gammal och son till presidentkandidat Andrej Sannikov och den undersökande journalisten Irina Chalip, som har varit fängslade sedan valet den 19 december 2010.

  Rafał Trzaskowski (PPE), skriftlig. – (PL) EU:s politik i fråga om Vitryssland, som går ut på dialog och en utsträckt hand, har visat sig ineffektiv. Det är därför dags att fatta svåra men bestämda beslut, som å ena sidan innebär att sanktioner införs mot regimen men å andra sidan kommer att medföra ett öppnare civilt samhälle i Vitryssland, för utan dess stöd kommer de nödvändiga förändringarna inte att äga rum där. Detta talas det om i resolutionen.

Betänkande: Eppink (A7-0374/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar detta betänkande, eftersom kommissionen har reagerat på krisen och samtidigt tillämpat konkurrenspolitiska åtgärder. Jag förespråkar att parlamentet ska spela sin roll som medlagstiftare när det gäller konkurrenspolitiken, och eftersom det inte är möjligt uppmanar jag kommissionen att informera parlamentet i detalj om uppföljningen av dess rekommendationer och att motivera eventuella avvikelser från dem. Det är beklagligt att det ännu inte varit möjligt att förbättra konkurrensramarna på den inre marknaden för att göra dem mer gynnsamma för små och medelstora företag.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution om rapporten om konkurrenspolitiken 2009. Jag håller med föredraganden om att parlamentet bör ha en mer aktiv roll vid utformandet av konkurrenspolitiken, genom den nya medbeslutande rollen. För att detta mål ska kunna nås måste parlamentet regelbundet få information om alla initiativ på detta område. Jag är övertygad om att parlamentets aktiva roll vid utformandet av EU:s konkurrenspolitik i hög grad kommer att bidra till ett effektivt genomförande av konkurrenspolitiken och en inre marknad som fungerar utan hinder, vilket är förutsättningar för en hållbar tillväxt i Europeiska unionen.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Enligt en av principerna i fördraget om Europeiska unionen ska medlemsstaterna anta en ekonomisk politik ”enligt principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens”. Syftet med konkurrenspolitiken är att skapa verklig konkurrens på den inre marknaden med hjälp av åtgärder som gäller marknadens strukturer och aktörernas beteende. Fri konkurrens främjar innovation, minskar produktionskostnader, ökar den ekonomiska effektiviteten och höjer därmed den europeiska ekonomins konkurrenskraft. Rapporten omfattar både antitrustpolitik och politiken för statsstödskontroll. Den innehåller dessutom regler och förfaranden för att bekämpa konkurrensbegränsande beteenden i företag och förhindrar regeringar att bevilja statligt stöd som snedvrider konkurrensen på den inre marknaden.

Jag röstade för betänkandet eftersom jag ser konkurrenspolitiken som ett viktigt verktyg för att göra EU:s inre marknad dynamisk, effektiv och innovativ och för att EU ska kunna bli konkurrenskraftigt på den globala arenan och ta sig ur den finansiella krisen. Konsumenterna har mest att vinna på en effektivt tillämpad konkurrenspolitik.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Varje år offentliggör Europeiska kommissionens generaldirektorat för konkurrens sin rapport om EU:s konkurrenspolitik. Europeiska kommissionen har mycket omfattande befogenheter på detta område för att kunna se till att den inre marknaden fungerar som den ska. År 2009 kännetecknades av svåra krisförhållanden, som Europeiska kommissionen måste ta hänsyn till vid övervakningen av företagens metoder. Jag röstade för parlamentets resolution eftersom den innehåller en uppmaning till Europeiska kommissionen att se till att parlamentsledamöterna blir mer delaktiga i beslutsprocessen för denna politik, att större hänsyn tas till tjänster i allmänhetens intresse och att dess avdelningar ägnar mer uppmärksamhet åt verksamheten i företag i finanssektorn.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Om det hållits en elektronisk omröstning om Rapporten om konkurrenspolitiken 2009 skulle jag ha avstått från att rösta. Visst finns det en del bra saker i betänkandet (bedömning av konkurrenspolitiken, konsumenträttigheter, innovation och en större roll för små och medelstora företag), men jag beklagar den generella vinklingen: ett slags misstänksamhet mot statligt stöd – som per automatik förutsätts strida mot konkurrenspolitiken – och ett förespråkande av att i förtid avreglera vissa sektorer av ekonomin, framför allt järnvägssektorn, som jag tycker är olämpligt.

Vi måste ändra den vinklingen och på nytt sätta medborgarna i centrum. Vi ser, särskilt när det gäller offentliga tjänster, att reglerna om statligt stöd inte är anpassade efter de uppgifter som ingår i en offentlig tjänst, och de bör därför skrivas om med hänsyn till framför allt medborgarnas behov och den sociala sammanhållningen.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta betänkande om rapporten om konkurrenspolitiken 2009. Europeiska kommissionen reagerade snabbt på den ekonomiska och finansiella krisen, och de konkurrenspolitiska åtgärderna anpassades effektivt. Jag vill fästa uppmärksamhet på att parlamentet mer aktivt bör delta vid utformandet av konkurrenspolitiken, genom den nya medbeslutande rollen. Parlamentet måste dessutom regelbundet få information om alla initiativ på detta område. En konkurrenspolitik för EU som bygger på principerna om öppna marknader och lika spelregler i alla sektorer är en hörnsten i en framgångsrik inre marknad och en förutsättning för att det ska skapas hållbara och kunskapsbaserade arbetstillfällen. Jag vill betona behovet av att utarbeta klara, användbara och småföretagarvänliga konkurrensregler, eftersom en konkurrenspolitik som genomförs effektivt och en inre marknad som fungerar utan hinder är förutsättningar för en hållbar tillväxt i Europeiska unionen. Jag vill uppmana kommissionen att inrikta sig mer på att säkerställa rättvis konkurrens på den inre marknaden, och lika spelregler när det gäller marknadsutträde.

  David Casa (PPE), skriftlig. – (EN) Det är viktigt att notera att de exceptionella omständigheter vi har upplevt till följd av finanskrisen har gjort det nödvändigt att tillämpa en viss flexibilitet i samband med EU:s konkurrenspolitik. Det är dock viktigt att förstå att den politiken grundas på principerna om öppna marknader och lika spelregler. Detta är förutsättningar för en framgångsrik inre marknad. Enligt min mening har de viktiga frågor som uppstått till följd av krisen behandlats på lämpligt sätt i betänkandet. Den bästa vägen framåt beskrivs också på ett bra sätt. Jag har därför beslutat att rösta för betänkandet.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Rapporten om konkurrenspolitiken är ett viktigt dokument där det understryks att det i kristider är av avgörande betydelse att inte bara säkerställa finansiell stabilitet och återställa kreditflödet utan också att framför allt garantera att de villkor och kontroll- och tillsynsmekanismer som krävs för att marknaderna ska fungera effektivt är på plats.

Å andra sidan måste under sådana omständigheter konkurrensreglerna tillämpas flexibelt vid behov, utan att göra avkall på de principer som politiken på detta område grundas på. Vi får inte glömma att det under krisen har hörts många röster som krävt att en protektionistisk politik ska införas, vilket bara skulle bidra till att fördjupa och förlänga krisen.

Konkurrenspolitiken är ett viktigt verktyg för att göra EU:s inre marknad dynamisk, effektiv, innovativ och konkurrenskraftig på den globala arenan. Jag välkomnar därför betänkandets iakttagelser och rekommendationer i fråga om sektorspolitiken på det här området, liksom dem som gäller det statliga stödets omfattning och syfte.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) EU:s konkurrenspolitik är inte bara en grundläggande politik som verkligen stöder EU:s regelverk, utan den utgör också grunden för en framgångsrik inre marknad och en hållbar och konkurrenskraftig ekonomi. Jag anser därför att det är viktigt att kommissionen håller parlamentet underrättat om politikens utveckling och tillämpning. Som vi alla vet var 2009 ett ovanligt år av en rad skäl. Det var året efter Lehman Brothers kollaps (i september 2008), vilket innebar att många exceptionella åtgärder vidtogs på konkurrensområdet. Det handlade framför allt om statligt stöd, de fyra meddelandena för finanssektorn och den tillfälliga ramen för de övriga sektorerna. Jag anser därför att det är nödvändigt att göra en grundlig analys av den effekt som dessa åtgärder har haft på de olika staternas ekonomi och finanser och att granska åtgärdernas effektivitet så att de nödvändiga slutsatserna kan dras.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Denna resolution handlar om konkurrenspolitiken 2009 och ger ett globalt perspektiv på allt statligt stöd till transportsektorn i EU, som är av grundläggande betydelse för en marknad utan gränser och för den fria rörligheten för personer, varor och tjänster.

De senaste årens ekonomiska kris har lett till att många företag gått i konkurs, och det är nödvändigt att införa bestämmelser som förhindrar snedvridning av denna bransch, framför allt genom att reglera stödet till sektorn. Länderna i EU:s utkant har dessutom fått ökade kostnader på detta område, när det krävts medel för att lindra situationen.

Jag välkomnar därför antagandet av denna resolution och införandet av en uppsättning marknadsövervakningsåtgärder, miljöengagemanget när det gäller koldioxidutsläpp och främjandet av forskning om hur Europas konkurrenskraft kan förbättras, framför allt genom rekommendationen att kommissionen och medlemsstaterna tillhandahåller investeringar på 3 procent på detta område.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det är oacceptabelt att Europaparlamentet, vid en tidpunkt när den finansiella och ekonomiska krisen djupnar, godkänner ett betänkande om konkurrenspolitiken 2009 där konkurrens försvaras och nya avregleringsåtgärder krävs, särskilt inom järnvägssektorn. Man hävdar att det är nödvändigt att fullborda den inre järnvägsmarknaden genom att öppna de nationella marknaderna för persontransporter. Samma sak händer inom läkemedelssektorn, i och med att kommissionen uppmanas att främja förverkligandet av en inre marknad för läkemedel, och inom telekommunikation m.m.

Vad vi har är alltså ett betänkande som syftar till att utöka avregleringen inom grundläggande sektorer för att förbättra människors levnadsvillkor, men utan tanke på konsekvenserna för sysselsättningen, priserna och människors liv. Man är bara intresserad av de ekonomiska och finansiella gruppernas vinster, även om man ibland nämner små och medelstora företag, som utsätts för fara genom EU:s nyliberala politik. Man bortser hela tiden från att den så kallade fria konkurrensen bara gör det möjligt för stora företag att krossa små, när de som drabbas är arbetare, konsumenter och småföretagare.

Jag röstade därför mot betänkandet.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution, eftersom protektionism och underlåtande att tillämpa konkurrensregler bara skulle fördjupa och förlänga krisen. Konkurrenspolitiken är ett viktigt verktyg för att göra EU:s inre marknad dynamisk, effektiv och innovativ och för att EU ska kunna bli konkurrenskraftigt på den globala arenan och ta sig ur den finansiella krisen. Konkurrensen är fortfarande otillräcklig i energisektorn, jordbruksproduktionen och andra sektorer, och parlamentet bör därför delta mer aktivt vid utformandet av konkurrenspolitiken, genom den nya medbeslutande rollen. Parlamentets aktiva roll vid utformandet av EU:s konkurrenspolitik kommer i hög grad att bidra till ett effektivt genomförande av konkurrenspolitiken och till den inre marknadens funktion, vilket är förutsättningar för en hållbar tillväxt i Europeiska unionen.

  Iliana Ivanova (PPE), skriftlig. – (BG) När det gäller rapporten om konkurrenspolitiken 2009 vill jag upprepa att det är viktigt med uppföljningsåtgärder för att bedöma effektiviteten i det statliga stöd som tillhandahållits. Det är av avgörande betydelse för EU:s inre marknad att kommissionen gör en grundlig analys av konsekvenserna av de reviderade statsstödsmekanismer som genomfördes i samband med krisen när det gäller sund konkurrens och lika spelregler i EU, finansreformen och jobbskapandet.

Vi får inte glömma att processen för att se över statsstödsmekanismerna inleddes i ett enda syfte: att hjälpa medlemsstaternas ekonomier att återhämta sig från krisen. Genom att övervaka resultatet av tillhandahållandet av statligt stöd måste kommissionen förvissa sig om att de åtgärder som vidtagits inte är mer långtgående än det initiala syftet, för kärnan i EU:s konkurrenspolitik är lika deltagande på den inre marknaden.

  Bogusław Liberadzki (S&D), skriftlig. – (PL) Vi har röstat om ett oerhört viktigt dokument som gäller EU:s konkurrenspolitik. Konkurrens är nödvändigt för att ekonomin ska fungera på rätt sätt och bör ses både globalt och på EU-nivå. Med den globala utgångspunkten måste vi koncentrera oss bl.a. på marknadens spelregler, och även på kostnadssidan för konkurrenskraftiga producenter utanför EU. Det gäller främst kinesiska och koreanska producenter. Jag välkomnar uppmaningen till ett fullbordande av den inre järnvägsmarknaden i hela Europa. Sunda konkurrensprinciper kan bidra till en modernisering av järnvägarna och öka deras andel av transportmarknaden. Det kan föra oss närmare tanken på ett europeiskt järnvägssystem av samma slag som väg- eller luftfartssystemet.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) År 2009, som präglades av den oerhört allvarliga finansiella och ekonomiska krisen, var ett svårt år för EU, och inte bara för EU. De negativa effekterna av krisen drabbade ekonomin och företagsvärlden hårt, liksom även beslutsfattarna. Medan beslutsfattarna har försökt att utarbeta en politik som minimerar krisens effekter på realekonomin har Europeiska kommissionen, tillsammans med medlemsstater och centralbanker, arbetat hårt för att stabilisera finanssystemet. I årets betänkande uppmärksammas dessa frågor särskilt, och kommissionens snabba reaktion och framgångsrika tillämpning av konkurrenspolitiska åtgärder noteras med tillfredsställelse. Jag röstade för detta betänkande eftersom jag anser att EU behöver en stark konkurrenspolitik som grundas på principen om en fri marknad och rättvis konkurrens i alla sektorer. Det kommer att ge en framgångsrik inre marknad och främja skapandet av hållbara, kunskapsbaserade arbetstillfällen.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande och vill särskilt fästa uppmärksamhet på punkt 105, där kommissionen uppmanas att verka för ett fullbordande av den inre järnvägsmarknaden. Det är en uppmaning som jag starkt stöder.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för detta betänkande eftersom det, grundat på en ny positiv utvärdering av de åtgärder som Europeiska kommissionen vidtagit detta år, starkt stöder en mer aktiv roll för parlamentet vid utformandet av konkurrenspolitiken. Vi vill därför ha en ”medbeslutande roll” och begär att parlamentet regelbundet ska få information om alla initiativ på detta område. Vi vill betona att en konkurrenspolitik för EU som bygger på principerna om öppna marknader och lika spelregler i alla sektorer är en hörnsten i en framgångsrik inre marknad och en förutsättning för att det ska skapas hållbara och kunskapsbaserade arbetstillfällen. Vi understryker därför vår uppmaning att se till att det råder samstämmighet mellan alla EU:s politikområden och de prioriteringar som fastställts i EU:s 2020-strategi för tillväxt och sysselsättning. Det är nödvändigt att utarbeta klarare konkurrensregler som främjar de små och medelstora företagens tillväxt – dessa företag är en drivkraft för tillväxt i alla våra ekonomier. Samtidigt uppmanar vi medlemsstaterna att aktivt samarbeta med kommissionen i utarbetandet och utvärderingen av tillfälliga regler till följd av den finansiella och ekonomiska krisen, och att regelbundet och i detalj informera om reglernas tillämpning och deras ändamålsenlighet.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Detta betänkande är ett ode över den fria och ostörda konkurrens som framställs som ett ofelbart botemedel mot finanskrisen. I själva verket förhåller det sig precis tvärtom. Konkurrens är sjukdomen, inte botemedlet. Betänkandet är en absurd trosbekännelse. Jag kommer att rösta mot det.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Analysen av rapporten om konkurrenspolitiken 2009 visar att den ekonomiska krisen, som startade 2008, kan ha haft viss inverkan på just den politiken, inte minst eftersom medlemsstaterna har gett stöd till sina respektive ekonomier på olika sätt. Det är dags att analysera konsekvenserna av detta stöd för den inre marknaden och försöka avgöra om det har snedvridit den fria konkurrensen. Vi får inte glömma att EU:s konkurrenspolitik bygger på principerna om öppna marknader och lika spelregler i alla sektorer; detta är grunden för en framgångsrik inre marknad och ett villkor för att det ska skapas hållbara och kunskapsbaserade arbetstillfällen.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Den finansiella och ekonomiska kris som har skakat finansmarknaderna har givetvis också påverkat konkurrenspolitiken. Effekten visar sig som växande budgetunderskott och ökande statsskuld i många medlemsstater, vilket gör att den ekonomiska återhämtningen går långsammare, och även som det statliga stöd som tillhandahållits som en följd av finanskrisen.

De statliga garantierna har gett en rad effekter och snedvridningar, t.ex. en minskad spridning av privata lån, och konsekvenser för den strategi som tillämpas av pensionsfonderna. EU:s konkurrenspolitik bör göra den inre marknaden konkurrenskraftig på global nivå. Det är knappast någon tvekan om att det är förnuftigt med en samordnad hållning på det här området. Det får dock inte urarta i ett angrepp på suveräniteten. Av det skälet har jag röstat mot betänkandet.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Derk Jan Eppinks betänkande om konkurrenspolitiken 2009 därför att konkurrenspolitiken är ett viktigt verktyg för att hantera effekterna av den ekonomiska krisen. När det gäller konkurrensen 2009, efter finanssektorns återhämtning, tog kommissionen itu med den viktiga uppgiften att övervaka bankernas återbetalning av det statliga stöd som utbetalats för att gjuta nytt liv i ekonomin – och det arbetet pågår fortfarande. Först och främst måste små och medelstora företag stödjas. Eftersom de spelar en avgörande roll för den europeiska ekonomin som helhet tack vare sin stora innovationspotential behöver de tydliga, rättvisa och icke-diskriminerande konkurrensvillkor för att underlätta gränsöverskridande transaktioner och dra fördel av EU-marknaden genom ett effektivt utnyttjande av Sepa (gemensamt eurobetalningsområde).

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Vi har överlag stött förslaget till betänkande, även om vi förlorade en del viktiga röster när det gäller miljöbeskattning. Generellt sett var texten dock tillräckligt bra för att vi i slutändan skulle stödja den (om än utan entusiasm).

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Det blir alltmer uppenbart, även mot bakgrund av kommissionens rapport om konkurrenspolitiken 2009, att konkurrenspolitiken är ett viktigt verktyg för att göra EU:s inre marknad dynamisk, effektiv och innovativ och för att EU ska kunna bli konkurrenskraftigt på den globala arenan och ta sig ur den finansiella krisen.

I detta sammanhang måste Europaparlamentet ha en mer aktiv roll, till att börja med genom större delaktighet i kommissionens initiativ på det här området, eftersom kommissionen är den enda konkurrensmyndigheten med EU-omfattande behörighet. I betänkandet påpekas att små och medelstora företag är särskilt viktiga för hela den europeiska ekonomin, de små och medelstora företagens innovationspotential betonas och den tidigare uppmaningen till kommissionen att ta nya initiativ med inriktning på rättvisa och icke-diskriminerande konkurrensvillkor för dessa företag upprepas.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Vi vill att den inre marknaden ska vara dynamisk, effektiv och innovativ. Konkurrenspolitiken är det rätta verktyget för att nå dessa mål. En prioritering för den kommande perioden är att säkra varaktig tillväxt genom att höja sysselsättningsnivåerna, vilket kommer att leda till att vår konkurrenskraft förstärks. Detta kommer att bidra till att EU:s ställning i världen förbättras och ger oss möjlighet att ta oss ur krisen, men framför allt kommer det att höja våra medborgares livskvalitet. Om konkurrensen fungerar som den ska på marknaden för varor och tjänster kan vi garantera högre kvalitet, lägre priser och större valfrihet för konsumenten. Framför allt måste vi komma ihåg de små och medelstora företagen, som inte bara erbjuder arbetstillfällen för de flesta av våra medborgare utan också har en enorm innovationspotential. Därför är det viktigt att skapa rättvisa och icke-diskriminerande villkor för deras verksamhet, och att utarbeta mycket tydliga och transparenta konkurrensregler. Kommissionens effektiva utnyttjande av de konkurrenspolitiska instrumenten gjorde det möjligt att stabilisera ekonomin och lindra den ekonomiska krisens effekter för företagen och konsumenterna. År 2009 var ett år då det krävdes hjälp för att upprätthålla den inre marknadens integritet och konkurrenskraft. Politiken för statligt stöd är ett viktigt inslag i konkurrenspolitiken, eftersom den gör det möjligt att garantera lika möjligheter för alla aktörer på den inre marknaden. Stödet bör dock övervakas så att det inte hindrar marknaden från att fungera som den ska.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Analysen av Europeiska kommissionens rapport om konkurrenspolitiken 2009 gör att vi kan dra slutsatser om fördelarna med denna EU-politik. EU:s politik för fri konkurrens är en politik av central betydelse för den europeiska integrationen. Den underliggande tanken är att skapa en inre marknad där de ekonomiska aktörerna fritt kan inleda och bedriva sin verksamhet. Såsom anges i detta dokument anser jag att det är nödvändigt med tydliga konkurrensregler så att det verkligen är möjligt att starta små och medelstora företag. Just nu genomgår EU en av de svåraste ekonomiska och finansiella kriserna i hela sin historia, och verksamheten i små och medelstora företag är avgörande för att få i gång ekonomin igen. Det gläder mig att se att större synergieffekter utvecklas mellan konkurrens- och konsumentpolitiken. Jag beklagar emellertid att konkurrensen fortfarande är orättvis på energimarknaden, och jag stöder uppmaningen till Europeiska kommissionen i det dokument vi har röstat om i dag att noggrant övervaka medlemsstaternas genomförande av det tredje energiavregleringspaketet.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder till fullo kraven i denna resolution på starkare regler på konkurrenspolitikens område. Ersättning till enskilda eller företag vid överträdelser av EU:s konkurrensregler kommer att räcka långt för att avskräcka företag och enskilda från att bryta mot dessa regler. Förslaget är välavvägt och kräver att ett brett spektrum av instrument ska utvecklas för att avhålla människor från att bryta mot reglerna, bl.a. individuellt ansvar, företags transparens och ansvarsskyldighet, rätt till försvar och rättvis rättegång. Det gläder mig att man inte går lika långt som i USA, där bötesnivåerna har lett till alltför stor skada och resulterat i förlorade arbetstillfällen.

Betänkande: Gahler (A7-0377/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för detta betänkande med tanke på att tre av EU:s medlemsstater är medlemmar i Arktiska rådet, medan medlemskapsförhandlingar pågår med Island. EU spelar en viktig roll i den här regionen och har redan delade befogenheter på ett antal områden, och även exklusiva befogenheter i fråga om t.ex. fiske. EU spelar dessutom en ledande roll i viss politik, t.ex. när det gäller miljö- och klimatförändringsforskning. Frånsett detta måste hänsyn tas till att vissa partner i Arktis redan är viktiga leverantörer av energi, råmaterial och fisk till Europa. Den stora resursvariationen och potentialen för alternativa energikällor kan endast utvecklas genom en strategi baserad på ekosystem och med integrerade förvaltningsplaner. Dessutom kan utvecklingen av nya handelsrutter gynna den europeiska ekonomin med tanke på Europas privilegierade ställning när det gäller att erbjuda tjänster, t.ex. GPS-system som utnyttjar Galileosystemet.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution om en hållbar EU-politik för de nordligaste regionerna. Jag håller med om att det behövs en enhetlig, samordnad EU-politik för Arktis, där man tydligt fastställer både EU:s prioriteringar och potentiella utmaningar och en strategi, med beaktande av förnybara och icke-förnybara resurser i Arktis, klimatförändringarnas effekter för regionen och den nya geopolitiska värderingen av Arktis, som sker i stor skala. Arktis är ett känsligt område där följderna av klimatförändringarna är särskilt synliga, med allvarliga konsekvenser för andra områden i världen. Det bästa skyddet för Arktis är därför ett långsiktigt och ambitiöst globalt klimatavtal, men den snabba uppvärmningen av Arktis gör det nödvändigt att dessutom utarbeta fler möjliga, kortsiktiga lösningar för att begränsa denna uppvärmning. Det är av särskild vikt med tanke på det ökade intresset för exploatering av resurser. Vi får inte heller glömma urbefolkningarna, vars ekonomier i hög grad är beroende av en hållbar användning av naturresurser. Begränsning av klimatförändringarna och deras effekter samt urbefolkningarnas rätt till en oförorenad natur är därför också frågor som gäller mänskliga rättigheter.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Enligt uppskattningar finns omkring en femtedel av världens oupptäckta kolväteresurser i den arktiska regionen. I regionen finns också mycket viktiga internationella sjöfartsrutter. Det är av yttersta vikt att dessa transportrutter är tillgängliga och säkra. Unionen har visserligen ingen kust mot detta hav, men européerna påverkas givetvis i hög grad av vad som händer i Arktis. Jag röstade därför för denna resolution till stöd för en strategi för de nordligaste regionerna. EU måste spela sin roll som världsmakt genom att hävda både sina intressen i regionen och behovet av en god global förvaltning av naturresurser och av de miljöutmaningar som utan tvekan kommer att uppstå. I detta sammanhang har den roll som Islands anslutning kan komma att spela på det här området uttryckligen nämnts.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet om en hållbar EU-politik för de nordligaste regionerna, eftersom klimatförändringarna driver på förändringar i Arktis precis som på andra håll. Det råder allmän enighet om att Arktis är ett område som drabbas tidigare och hårdare än andra av de klimatförändringar och föroreningar som härstammar från världens industrialiserade delar eller utvecklingsområden. Denna fråga bör behandlas på global nivå, eftersom orsakerna står att finna utanför Arktis och tids nog också kommer att påverka hela jordklotet. EU är redan nu pionjär när det gäller forskning och politik i anslutning till miljö och klimatförändringar och kommer att fortsätta att vara det. Efter att ha konstaterat detta, och med erinran om det bidrag som EU och dess medlemsstater redan i dagens läge tillför när det gäller forskning och finansiering, och med tanke på den inverkan som EU:s lagstiftning om miljö, klimat, fiske och andra frågor har, samt med tanke på möjligheterna till samarbete i framtiden i frågor som rör utveckling av sjökort och sjösäkerhet, ekonomisk utveckling och liknande, så kan man dra slutsatsen att EU har mycket att bidra med när det gäller en hållbar utveckling i Arktis, ett område som kommer att få stor betydelse i en värld som ska anpassa sig till klimatförändringarna samtidigt som dess befolkning växer och dess resurser är knappa.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Klimatförändringarnas effekter är mer kännbara i den arktiska regionen än någon annanstans. Vi måste bekämpa klimatförändringarnas konsekvenser som omfattar allt från frågor som rör miljö och klimat till den geopolitik som hänför sig till sjöfartsrutterna och säkerhetsfrågorna i samband med resursförsörjningen.

Det faktum att de nya ekonomierna ökar i antal leder till ett allt större behov av resurser, energi och mineraler. EU har därför ett naturligt intresse av att säkra försörjningen av de resurser och den energi som befolkningen och industrierna i Europa behöver.

När det gäller den geopolitiska bilden skulle den i ansenlig mån förändras om Islands förhandlingar om en EU-anslutning visar sig framgångsrika. Ett isländskt medlemskap skulle också stärka EU:s närvaro i området.

EU har mycket att bidra med när det gäller en hållbar utveckling i Arktis, ett område som kommer att få stor betydelse i en värld som ska anpassa sig till klimatförändringarna samtidigt som dess befolkning växer och dess resurser är knappa.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Tre medlemsstater – Danmark, Sverige och Finland – är medlemmar i Arktiska rådet, där EU är observatör. Med tanke på att EU:s medlemsstater ligger bakom 40 procent av den internationella handelssjöfarten måste säkerheten garanteras för de nya internationella rutterna genom Arktis, särskilt för EU:s medlemsstater. Jag anser, i likhet med betänkandets författare, att samarbete för att skydda Arktis känsliga miljö, invånarnas intressen och regionens utveckling är mycket välkommet.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) I dagens läge där kampen mot klimatförändringar prioriteras är försvaret och främjandet av Arktis av avgörande betydelse, inte bara i miljöhänseende utan även sett till ekonomisk utveckling och global stabilitet och säkerhet. Regionens potential när det gäller förnybara energikällor och fisk är av särskilt stor vikt, och ett hållbart utnyttjande av dess naturresurser är därför avgörande.

I detta sammanhang måste vi emellertid fästa tillräcklig vikt vid intressena hos regionens urbefolkningar. I det avseendet kan och måste EU påta sig en framträdande roll när det gäller att skydda dessa urbefolkningars kultur, språk, sedvänjor och levnadsförhållanden. I annat fall äventyras en strategi som syftar till att skydda en region av oerhört stor betydelse för framtiden för världens befolkning och hela planeten. Jag vill betona vikten av att garantera de bästa villkoren för den vetenskapliga forskningen.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution om en hållbar EU-politik för de nordligaste regionerna. Arktis tilldrar sig allt större uppmärksamhet till följd av klimatförändringarna som, mer än något annat, sätter fart på utvecklingen. Europa har inte bara ett visst ansvar, i egenskap av en av dem som mest medverkar till förorening och utsläpp av växthusgaser, utan också ett särskilt intresse i Arktis. Konsekvenserna av de förändringar som äger rum där måste hanteras och omfatta allt, från frågor som rör miljö och klimatförändringar till den geopolitik som hänför sig till sjöfartsrutterna och säkerhetsfrågorna i samband med resursförsörjningen. Det är nödvändigt att utforma en EU-politik för den arktiska regionen med mycket specifika och heltäckande förslag: från inbegripandet av lokalbefolkningarna i dialogen och stabilitet och säkerhet i regionen till miljö- och klimatförändringsaspekterna av framtida projekt. Urbefolkningarna har rätt till en oförorenad natur.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Regionen vid Norra ishavet får allt större betydelse, inte bara för den europeiska kontinenten utan för hela världen. De klimatförändringar som äger rum längst i norr kommer att få kolossal betydelse för hela mänskligheten. Det är helt nödvändigt att koncentrera insatserna på vetenskaplig forskning och att utarbeta en plan för att hantera förändringarna. Arktis är också ett område som är rikt på resurser, t.ex. kolväten, och har stor potential för utvinning av förnybar energi som vind- och vattenkraft.

En annan ekonomiskt betydelsefull resurs är fisk, som är av grundläggande betydelse för livsmedelstryggheten. Vi får inte heller glömma sjöfartsrutterna, som underlättar internationell handel och gör det möjligt för många företag att förbättra sitt resultat. På alla dessa områden kan och bör EU bidra för att främja regionens utveckling och fastställa nya normer i strävan att skydda vår planets miljö.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) De nordligaste regionerna är rika på resurser och energi och kommer att ge oss nya sjörutter som kan utnyttjas av EU. De mineralresurser som finns där är värdefulla och måste också behandlas som sådana. Vid råvaruutvinning är det viktigt att ekosystemet inte drabbas alltför hårt. Urbefolkningarna behöver också särskilt skydd och speciell hänsyn.Vi bör därför inrikta oss på att bevara detta arv, inte på resursutvinning. Jag stöder betänkandet om en hållbar EU-politik för de nordligaste regionerna av min ledamotskollega Michael Gahler.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Som det står i Gahlerbetänkandet är ”de utmaningar som Arktis står inför […] globala och [bör därför] inbegripa alla relevanta aktörer”. Frågan om den arktiska regionen kräver nu mer än någonsin vår ständiga uppmärksamhet på grund av de oroande problem som klimatförändringarnas effekter ger upphov till. Arktis är geopolitiskt sett en mycket viktig region där uppskattningsvis en femtedel av världens oupptäckta kolväteresurser finns. Det faktum att tre av EU:s medlemsstater – Danmark, Finland och Sverige – är arktiska länder förklarar unionens intresse för att se till att mycket större hänsyn hädanefter tas till miljöfaktorer än vad som är fallet i dag. Unionen har alltid kämpat för miljön och har gjort stora insatser för att skydda den genom förebyggande åtgärder. Resultatet av dagens omröstning här i kammaren bekräftar på nytt dess ståndpunkt.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar förslaget om en EU-politik för de nordligaste regionerna, men en sådan politik måste ta hänsyn till behovet av att skydda Arktis känsliga miljö och understryka vikten av övergripande stabilitet och fred i området. Det måste betonas att EU bör föra en politik som garanterar att miljöåtgärderna tar hänsyn till de arktiska invånarnas intressen, inbegripet områdets urbefolkningar, när det gäller att skydda och utveckla området. Den bör även betona likheten i infallsvinkel, analys och prioriteringar i kommissionens meddelande och i politiska handlingar från de arktiska staterna samt behovet att gå in för en politik som respekterar hållbar förvaltning och användning av landbaserade och marina, förnybara och icke-förnybara naturresurser i Arktis, vilka i sin tur förser Europa med viktiga resurser och utgör en viktig inkomstkälla för invånarna i området.

  Véronique Mathieu (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om en hållbar EU-politik för de nordligaste regionerna, som betonar behovet av att få till stånd en dialog med urbefolkningarna i Arktis för att få ökad förståelse för dessa befolkningars levnadsförhållanden och kultur. Denna tanke, som återkommer många gånger i texten, är av avgörande betydelse. EU:s intressen måste återspegla urbefolkningarnas intressen att skydda och utveckla den arktiska regionen. Vi efterlyser specifika åtgärder för att bevara dessa befolkningars kultur, språk och sedvänjor, vilket kräver en regelbunden dialog mellan deras företrädare och EU:s institutioner. Vi uppmanar Europeiska kommissionen att skydda urbefolkningarnas intressen vid förhandlingar om handelsavtal. Jag beklagar därför EU-förordningen om ett förbud mot sälprodukter, som strider mot de arktiska befolkningarnas intressen med avseende på hållbar resursförvaltning och mot deras kultur och sedvänjor. Denna förordning, som med rätta ifrågasatts av Kanada och Norge, underminerar EU:s intressen i den arktiska regionen och bör enligt min mening upphävas.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) I detta betänkande förespråkas ett hållbart utnyttjande av Arktis, men olje- och gasbolagen befrias från allt ansvar i det avseendet. Man bortser från miljöaktivisternas synpunkter på den plundring som pågår i denna region, som är avgörande för mänsklighetens överlevnad. Ännu värre är att det ingenstans i betänkandet övervägs att begränsa investeringarna i exploatering av icke-förnybara resurser i de nordligaste regionerna till förmån för forskning om förnybar energi. Detta betänkande godkänner miljöbrott. Jag kommer att rösta mot det.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Förbindelsen mellan EU och Arktis kan inte ifrågasättas eftersom Danmark, Finland och Sverige är arktiska länder och delar av både Finland och Sverige ligger ovanför polcirkeln. Med tanke på det bidrag som EU och dess medlemsstater tillför när det gäller forskning och finansiering, och med tanke på den inverkan som EU:s lagstiftning om miljö, klimat, fiske och liknande frågor har, samt med tanke på möjligheterna till samarbete i framtiden i frågor som rör utveckling av sjökort och sjösäkerhet, ekonomisk utveckling och liknande, kan man dra slutsatsen att EU har mycket att bidra med när det gäller en hållbar utveckling i Arktis, ett område som kommer att få avgörande betydelse i en värld som måste anpassa sig till klimatförändringarna samtidigt som dess befolkning växer och dess resurser är knappa.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Arktis tilldrar sig allt större uppmärksamhet till följd av klimatförändringarna som, mer än något annat, styr dess utveckling. EU bidrar i betydande omfattning till klimatförändringarna och måste därför ta ledningen i kampen mot detta fenomen. Med tanke på det allt större behovet av naturresurser, särskilt i EU, erbjuder Arktis viktiga och mångskiftande möjligheter när det gäller energiförsörjning (gas, förnybara energikällor), råmaterial och fisk. EU måste gå in för en politik som tar hänsyn till hållbar förvaltning och exploatering av naturresurser i regionen med avseende på miljö, säkerhet och organisation. Islands ansökan om EU-medlemskap belyser behovet av att fastställa en politik för Arktis som samordnas på EU-nivå. EU ansvarar för att finna den rätta balansen mellan miljöhänsyn och kapplöpningen om naturresurser, och för att ta hänsyn till intressena hos de människor som bor i den arktiska regionen.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Arktis omätliga mineralresurser har lett till livliga tvister om området. Enligt uppskattningar ligger 90 miljarder fat olja ännu outnyttjad under isen. Det råder oundvikligen oro för att BP av alla bolag, som orsakade oljekatastrofen i Mexikanska golfen förra året, nu ska tillåtas utvinna resurser i denna känsliga natur, där förhållandena är mycket mer extrema än i Mexikanska golfen. Faktum är att den arktiska regionen redan är slutförvaringsplats för världens kvicksilverutsläpp. Med tanke på den globala uppvärmningen och dess förväntade konsekvenser är det ett problem som inte kan överskattas. Jag röstade för betänkandet eftersom det ger en god bild av de många olika aspekterna.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) De klimatförändringar som drabbat den arktiska regionen de senaste åren belyser det ansvar som EU bör påta sig för den angelägna och akuta situationen. Effekterna är större i Arktis än i andra regioner, och de stigande havsnivåerna och klimatförändringarna är inget annat än en följd av de växthusgaser som EU hela tiden släpper ut. Jag anser att min röst för en hållbar politik för de nordligaste regionerna är av avgörande betydelse – regionen måste värnas och skyddas eftersom den utsatts för en katastrofal miljöpåverkan som inte har sin direkta orsak på det egna territoriet utan i de mer industrialiserade europeiska länderna. Problemet måste alltså hanteras på global nivå eftersom dess orsaker finns utanför Arktis men påverkar hela planeten. Regionen har dessutom stora naturresurser i form av energikällor och mineraler, och EU har ett intresse av att säkra försörjningen av de resurser och den energi som befolkningen och industrierna i Europa behöver. Arktis bidrar därför i stor mån till att försörja Europa med energi, råmaterial och fisk.

  Teresa Riera Madurell (S&D), skriftlig. – (ES) Parlamentets betänkande om de nordligaste regionerna som antagits i dag är ett viktigt framsteg när det gäller att fastställa riktlinjerna för EU:s politik för den arktiska regionen. Klimatförändringarna och den issmältning de resulterar i medför förändringar för regionen och de arktiska staterna, som har arbetat snabbt för att utforma strategier för att hantera de möjligheter som uppstår. Framför allt innebär issmältningen nya möjligheter när det gäller att inrätta nya navigationsrutter och exploatera naturresurser. Jag stödde betänkandet eftersom det belyser EU:s ansvar i den klimatförändringsprocess som förändrar Arktis fysionomi, liksom behovet av att vidta lämpliga åtgärder för att begränsa denna process.

I betänkandet erkänns också EU:s legitima intresse av att spela en roll på den nya scenen. Vidare betonas det oavvisliga kravet att utnyttja de möjligheter som uppstår genom stöd till invånarnas, särskilt urbefolkningarnas, hållbara utveckling i området. Det är också viktigt att notera att betänkandet betonar behovet av att för det första rätta sig efter internationell rätt när det gäller alla åtgärder som vidtas i Arktis och för det andra driva en samarbetsinriktad strategi för förvaltningen av regionen.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Arktis tilldrar sig allt större uppmärksamhet till följd av klimatförändringarna som, mer än något annat, sätter fart på utvecklingen. Klimatförändringarnas konsekvenser är här mer storskaliga än i något annat område i världen. Samtidigt påverkar klimatförändringarna också andra områden i världen, dels genom stigande havsnivåer, dels genom konsekvenser för närliggande klimatområden. Därför har Europa inte bara ett visst ansvar, i egenskap av en av dem som mest medverkar till förorening och utsläpp av växthusgaser, utan också ett särskilt intresse i Arktis. Konsekvenserna av de förändringar som äger rum där måste hanteras och omfatta allt, från frågor som rör miljö och klimatförändringar till den geopolitik som hänför sig till sjöfartsrutterna och säkerhetsfrågorna i samband med resursförsörjningen.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stödde denna överenskommelse eftersom klimatförändringar och föroreningar som härstammar från världens industrialiserade delar tyvärr också sedan en tid tillbaka når Arktis. Området beskrivs ofta som ofördärvat, men så har det tyvärr inte sett ut på många år. Arktis är, till skillnad från Antarktis, befolkat och dess naturresurser exploateras traditionellt till förfång för miljön.

I ett försök att hejda företeelsen bildades 1996 Arktiska rådet för att skydda miljön i denna region. Bland dess medlemmar finns tre av EU:s medlemsstater – Sverige, Danmark och Finland. Tillväxtekonomierna kommer i allt större utsträckning att behöva de resurser som finns i riklig mängd i Arktis. Energi, mineraler, fisk, gas, olja, vind- och vågkraft finns i överflöd i regionen, vilket gör den känslig för spekulation.

Betänkande: Ungureanu (A7-0378/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för detta betänkande om en EU-strategi för Svarta havet. Det gör jag för det första på grund av kommissionens förslag om att utveckla strategin för att fastställa mätbara målsättningar och sektorsvisa partnerskap för att underlätta gemensamma projekt, med flera viktiga åtgärder. Mitt andra skäl är att föredraganden framhåller behovet av en uppdaterad utvärdering av EU:s verksamhet i Svartahavsområdet. Mitt sista skäl är att det råder avsevärd fragmentering när det gäller finansieringen av denna strategi, eftersom den finansieras genom olika instrument. För att få slut på fragmenteringen föreslås att strategin får sin egen budgetpost.

Jag stöder också de rekommendationer som framförs i detta betänkande om att utveckla en starkare politisk ram som innefattar en integrerad metod för den här regionen från EU:s sida, som måste förstärkas med genomförande av en specifik handlingsplan och med tillräckliga mänskliga och finansiella resurser.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution om en EU-strategi för Svarta havet. Jag håller med föredraganden om att man, med tanke på Svartahavsområdets strategiska betydelse för EU och de tämligen begränsade resultaten av Svartahavssynergin, bör införa en strategi för att stärka sammanhanget i EU:s verksamhet i regionen och för att göra denna verksamhet synlig. EU-strategin för Svarta havet bör vara en integrerad del i EU:s bredare utrikes- och säkerhetspolitiska målsättning. Tre år efter det att Svartahavssynergin utformades visar en analys av den nuvarande situationen för det första att en klar, heltäckande och uppdaterad bild saknas av resultaten av Svartahavssynergins genomförande. EU-strategin för Svartahavsområdet bör därför upprätta en starkare politisk ram och sätta fart på EU:s involvering i Svartahavsområdet. Jag håller med om att huvudmålsättningarna för en Svartahavsstrategi bör vara att bygga ett område med fred, stabilitet och välstånd i Svartahavsområdet samt att säkerställa energisäkerhet för EU. En konsekvens av detta är att säkerhet, god förvaltning, energi, transporter, miljö, socioekonomisk utveckling och human utveckling ska betraktas som prioriterade åtgärder. Det är mycket viktigt att en säkerhetsdimension för Svartahavsområdet inbegriper beslutsamma åtgärder för att stärka det demokratiska styret och de statliga utvecklingsmöjligheterna samt för att bidra till en god förvaltning.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Europeiska unionen har sedan omkring 50 år tillbaka gett Västeuropas folk fred och stabilitet. Men vi får inte glömma att våra grannländer fortfarande plågas av allvarliga oroligheter. Unionen måste vara lyhörd för den här situationen och ge ny kraft åt sin strategi för Svartahavsregionen. Denna resolution utgör ett sådant gensvar, och jag röstade därför för den. Den innebär att det skapas en ny budgetpost, som ska prioritera finansiering av småskaliga utvecklingsprojekt och gränsöverskridande samarbete, och att de mänskliga resurserna förstärks. Ett ”förvarningssystem” kommer att fungera som ett konfliktförebyggande och förtroendeskapande verktyg i regionen genom att föregripa eventuellt upptrappat våld. I resolutionen uppmärksammas slutligen utökningen av hamnavtalet för Rysslands Svartahavsflotta i Krim och de farhågor detta väcker.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet om en EU-strategi för Svarta havet. Den strategiska betydelsen av Svartahavsområdet för EU erkändes 2007, i samband med Rumäniens och Bulgariens anslutning till EU. När saker började hända i denna region – som strategiskt är belägen i korsningen mellan Europa, Mellanöstern och Centralasien – vilka direkt inverkade på EU:s inre angelägenheter, erkände EU att det fanns behov av att reflektera över en starkare involvering i regionen. Detta resulterade i lanseringen av ett nytt politiskt EU-förhållningssätt till regionen, kallat Svartahavssynergin. Målet med Svartahavssynergin är att utveckla det regionala samarbetet, såväl mellan EU och regionen som inom regionen. Emellertid har mycket mindre åstadkommits i samband med genomförandet. Det förefaller som om områdena stabilitet, demokrati och god förvaltning präglas av mindre framgång, vilket har att göra med det faktum att det demokratiska styret urartat i flera Svartahavsstater och i samband med kriget mellan Ryssland och Georgien 2008. Regionen står dessutom fortfarande inför följande utmaningar: de utdragna konflikterna, trenderna som pekar mot militarisering och vapenspridning, havsövervakningen, den olagliga handeln och den gränsöverskridande brottsligheten. Jag anser att det för att åstadkomma ett effektivt genomförande är nödvändigt att utforma mekanismer för regelbunden rapportering, övervakning, utvärdering och uppföljning. Huvudmålsättningarna för en Svartahavsstrategi bör dessutom handla om att bygga ett område med fred, stabilitet och välstånd i Svartahavsområdet samt att säkerställa energisäkerhet för EU. En konsekvens av detta är att säkerhet, god förvaltning, energi, transporter, miljö, socioekonomisk utveckling och human utveckling ska betraktas som prioriterade åtgärder.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Jag röstade för Ungureanubetänkandet, för jag är övertygad om att EU är i trängande behov av en sammanhängande och synlig strategi för Svartahavsregionen. Strategin bör ha en nära koppling till den europeiska grannskapspolitiken, vars utveckling fick ett stort uppsving av det tjeckiska EU-ordförandeskapet första halvåret 2009. Den främsta prioriteringen för EU:s strategi för Svarta havet bör vara att trygga energiförsörjningen till EU och stödja energiprojekt i det sammanhanget som ligger i EU:s intresse och inriktas på att diversifiera gasförsörjningen till EU. Inrättandet av den parlamentariska församlingen Euronest är också av stor betydelse och mycket angeläget med avseende på EU:s energitrygghet.

Bland de projekt som Svartahavsstrategin bör bidra till att genomföra vill jag inkludera Nabuccoprojektet, South Stream-projektet, projektet för transport av flytande naturgas (LNG) till Europa och utvecklingen av LNG-terminaler i hamnar vid Svarta havet, liksom även den europeiska oljeledningen mellan Constanţa och Trieste. Kommissionen bör inte dröja utan före utgången av 2011 sluta avtal med potentiella leverantörsländer av betydelse för Nabuccoledningen. I det energiinfrastrukturpaket som kommissionen snart ska lägga fram måste stor vikt läggas vid de tidigare nämnda energiprojekten i Svartahavsområdet. Sist men inte minst måste potentialen för de förnybara energikällorna i Svartahavsregionen framhållas. De skulle kunna bidra stort till att trygga EU:s och hela världens framtida energiförsörjning.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Svarta havet omges delvis av EU:s territorium och är i geografiskt hänseende huvudsakligen europeiskt. Trots kommissionens meddelande 2007, ”Svartahavssynergin – ett nytt regionalt samarbetsinitiativ”, vidtogs dessutom strax därefter åtgärder för att genomföra en effektiv strategi för Svarta havets framtid.

Jag välkomnar därför initiativet och antagandet av detta betänkande, som jag starkt stöder, i förhoppningen att de rekommendationer som Europaparlamentet just antagit kommer att godtas av kommissionen, rådet och våra grannländer i öst som vi delar förvaltningen av Svarta havet med. Det gäller frusna konflikter, stängda gränser och/eller ineffektiva gränskontroller, energitransport samt säkerhet och försvar. Endast om dessa frågor kan lösas kommer de två huvudsakliga målsättningar som föreslås i betänkandet att kunna nås: 1) fred, demokrati, stabilitet och välstånd i regionen, 2) energitrygghet för EU.

  Diane Dodds (NI), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta förslag och det parallella betänkande som för närvarande ligger hos fiskeriutskottet. Båda gäller ”Svartahavssynergin”. När det gäller Sydösteuropa är definitionen av synergi en grupps förmåga att prestera ännu bättre än sin bästa enskilda medlem. Det råder uppenbarligen samförstånd bland vissa på det här stället om att den bästa enskilda medlemmen i Svartahavssynergin är EU. Jag vill varna för den föreställningen, särskilt när det gäller fiske. Den gemensamma fiskeripolitiken har misslyckats. Jag vill säga följande till mina kolleger i Svartahavsregionen: Lär av den gemensamma fiskeripolitikens misstag, granska de konsekvenser som dagens system har fått för det småskaliga fisket i Nordostatlanten och fråga er om det är vad ni önskar för Svarta havet. Svartahavsstrategin måste baseras på områdets unika karaktär. Som vi har sett fungerar inte idéer som passar en del av Europa i en annan del.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Konflikten mellan Ryssland och Georgien visar på den potentiella instabilitet som präglar Svartahavsregionen och som till fullo motiverar EU:s antagande av en strategi för att hantera de specifika utmaningar som finns i just den delen av världen. Trots den spänning som fortfarande råder är detta också en region som kan ha en mer stabil och balanserad framtid, och unionen kan spela en viktig roll i denna stabiliseringsprocess. I det avseendet är det nödvändigt att inte bara fastställa målsättningar utan framför allt att ge de ansvariga för genomförandet av EU-strategin de mänskliga, tekniska och finansiella resurser som behövs för att de ska kunna utföra sitt arbete på bästa möjliga sätt. Med tanke på deras geografiska läge, historia och särskilda kunskaper om regionen skulle Rumänien, Bulgarien och Grekland på ett värdefullt sätt kunna bidra till att se till att den strategi som ska utformas är i stånd att nå målen att främja fred, säkerhet, demokrati, god förvaltning och ekonomisk, social och human utveckling.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Svarta havets betydelse för Europeiska unionen är väl känd, liksom de instabilitetsproblem som råder i regionen. I ett sammanhang som innefattar EU-medlemsstater – Bulgarien, Grekland och Rumänien – tillsammans med Turkiet och olika stater i det forna Sovjetblocket, inklusive Ryssland, är Svarta havet av avgörande betydelse för energiförsörjningen och diversifieringen av gasdistributionen. Det utgör en strategisk bro mellan Europa, Kaspiska havet, Centralasien och Mellanöstern samt även Sydostasien och Kina. Trots de många olikheterna och rivaliteten är de nära historiska och kulturella banden oerhört betydelsefulla, liksom dialogen mellan olika kulturer och trosinriktningar. Mot denna bakgrund krävs ett större engagemang från EU:s sida, tillsammans med ökad effektivitet när det gäller att utforma åtgärder som ska bidra till stabilisering och vitalisering av denna region i en process som måste innefatta samtliga berörda länder.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta betänkande innehåller ingenting nytt. Strategierna och målsättningarna är desamma som dem som under lång tid har utgjort EU:s så kallade utrikespolitik: kontroll över regionens naturresurser, särskilt olja och naturgas som EU är beroende av, tryggad försörjning utan problem, försök att garantera tillträde till dess marknader och exploatering av dess arbetare.

Mekanismerna för att nå dessa mål är också desamma: inblandning och återkommande försök att begränsa dessa länders nationella suveränitet genom internationella kampanjer som styrs av de stora nyhetsbyråer och icke-statliga organisationer som finansieras med EU-medel; strävan mot militarism och kapprustning, som i Georgien, där en ny upprustning pågår; sökande efter människor i dessa länder som, i utbyte mot fördelar för sig själva eller de intressen de företräder, försvarar EU:s och Förenta staternas och deras ekonomiska gruppers intressen genom att godta Natos utvidgning österut och tillåta att amerikanska militärbaser upprättas i regionen, som har använts som en plattform för att försörja Natos trupper i Afghanistan.

Det är uppenbart att det kommer att dyka upp överraskningar längs den här vägen. Imperialism, oavsett om den är USA:s eller EU:s, möter hårt motstånd från folket som, både här och i de länderna, organiserar sig för att förhindra ett sådant steg tillbaka i historiens gång.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Även om jag tycker att Traian Ungureanu har gjort ett gott arbete anser jag inte att det är lämpligt med en ny budgetpost för Svarta havet. Unionen har många prioriteringar och alla nya investeringar måste övervägas noga, även om vi talar om områden av yttersta vikt när det gäller energi. Jag vill därför meddela att jag röstar mot det ovannämnda betänkandet.

  Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig. – (IT) I punkt 39 i detta betänkande erinras om målet att diversifiera försörjningsvägarna. Det talas särskilt om Nabuccoprojektets strategiska betydelse.

Jag erkänner betydelsen av detta projekt men vill framhålla behovet av att behandla andra projekt i den södra korridoren (ITGI, TAP och White Stream) som lika viktiga. Jag vill också på nytt bekräfta den grundläggande rollen för South Stream när det gäller att bidra till diversifieringsmålet.

Vid sidan av oljeledningen mellan Constanţa och Trieste, som redan nämnts, bör vi också kommentera den grundläggande roll som spelas av ledningen mellan Samsun och Ceyhan, som Günther Oettinger har erkänt som fundamental för att minska trafiken i Bosporen och därmed även risken för miljöolyckor i Svarta havet (konferensen i Odessa den 27 juli 2010).

Endast om alla dessa möjliga försörjningsvägar övervägs, och inte bara några av dem, kommer det i slutändan att vara möjligt att nå målet att diversifiera energikällorna och göra EU energioberoende.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution om en EU-strategi för Svarta havet. Den strategiska betydelsen av Svartahavsområdet för EU erkändes 2007, i samband med Rumäniens och Bulgariens anslutning till EU. Utvecklingen i Europa, Mellanöstern och Centralasien började direkt inverka på EU:s inre angelägenheter, och EU erkände att det fanns behov av att reflektera över en starkare involvering i regionen. Detta resulterade i lanseringen av ett nytt politiskt EU-förhållningssätt till regionen, kallat Svartahavssynergin. Målet med Svartahavssynergin är att utveckla det regionala samarbetet, såväl mellan EU och regionen som inom regionen. Jag håller med om att huvudmålsättningarna för en Svartahavsstrategi bör vara att bygga ett område med fred, stabilitet och välstånd i Svartahavsområdet samt att säkerställa energisäkerhet för EU. En konsekvens av detta är att säkerhet, god förvaltning, energi, transporter, miljö, socioekonomisk utveckling och human utveckling ska betraktas som prioriterade åtgärder. En säkerhetsdimension för Svartahavsområdet ska också inbegripa beslutsamma åtgärder för att stärka det demokratiska styret och de statliga utvecklingsmöjligheterna samt för att bidra till en god förvaltning. Slutligen är den ekonomiska, sociala och humana utvecklingen i Svartahavsområdet en viktig förutsättning för att Svarta havet ska kunna omvandlas till ett stabilt och välmående område.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Svartahavsregionen är ett strategiskt område för Europa. Ett förstärkt samarbete på många nivåer ligger därför i EU:s intresse. För att dessa åtgärder ska bli framgångsrika måste de vara konsekventa och ta hänsyn till olikheterna mellan länderna. Vi bör också vara noga med att se till att det inte bara handlar om givande från vår sida. Länderna i Svartahavsområdet har mycket att erbjuda oss, till att börja med energikällor och naturliga rikedomar. Jag delar föredragandens farhågor för att det saknas en tydlig strategi gentemot dessa länder. Under dessa omständigheter kan en viktig roll spelas av Bulgarien och Rumänien, som redan ingår i unionen. Det är där man förstår regionens politik bäst. Den sista frågan är Turkiet, och vi bör definitivt komma ihåg Turkiet, för i motsats till Europa är det ett land som utvecklas i ursinnig takt. Vi bör värna om det partnerskapet.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Svartahavsområdet utgör en strategisk bro mellan Europa och Centralasien och Mellanöstern och är därför av oerhörd betydelse för EU. Om vi till dessa rent geografiska överväganden lägger till det faktum att många länder i regionen också är medlemsstater i unionen har vi bättre möjligheter att förstå varför Europa i så många år har arbetat för att stärka förbindelserna med länderna i området. I Ungureanubetänkandet uppmanas både kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att utarbeta en strategi för allt närmare samarbetsförbindelser mellan EU och Svartahavsområdet. Sådana förbindelser bör dock omfattas av stränga kontroller så att en effektiv samordning av verksamheten kan åstadkommas, liksom en uppdelning av ansvaret. Jag anser faktiskt att framgången för ett så viktigt partnerskap i viss mån är beroende av att pågående konflikter kan få en fredlig lösning. Slutligen vill jag framhålla den del av betänkandet där unionen uppmanas att främja strategier för att stärka institutionerna i länderna i Svartahavsområdet, eftersom jag anser att sådana förbindelser måste grundas på respekt för demokrati.

  Marian-Jean Marinescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för detta betänkande eftersom jag ser det som oerhört betydelsefullt för Svartahavsregionen och EU. Diskussioner om Svartahavssynergin inleddes 2007. Förslaget till strategi för Donau utarbetades 2006. Donaustrategin kommer att färdigställas under första halvåret i år. Det är mycket positivt att vi diskuterar Svarta havet nu, men jag menar att vi måste avsluta diskussionen med ett konkret förslag. Svarta havet kan bidra till Donaus utveckling. Donauregionen bidrar till Svarta havets utveckling. De två regionerna är beroende av varandra. Av det skälet anser jag att en gemensam strategi bör övervägas. Den fråga där vi kan få ett omedelbart resultat är energin. De nya energikällorna i Kaspiska havet, och de nya försörjningsvägarna, kan bidra till Svartahavsregionens, och därmed Donauregionens, utveckling. Det viktigaste projektet i det här sammanhanget är Nabuccoledningen. Därför menar jag att unionens stöd är nödvändigt för att projektet ska kunna slutföras.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande, där det framhålls att den huvudsakliga målsättning som EU och medlemsstaterna ska eftersträva i EU:s strategi för Svartahavsområdet bör vara att skapa ett område med fred, demokrati, välstånd och stabilitet, som bygger på respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och ger EU energitrygghet. God förvaltning, rättssäkerhet, främjande av respekten för de mänskliga rättigheterna, migrationshantering, energi, transporter, miljö samt ekonomisk och social utveckling bör omfattas av prioriterade åtgärder.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) EU-strategin för Svarta havet ägnas helt åt utvecklingen av Nabuccoledningen och skapandet av ett frihandelsområde som garanterar unionens energitrygghet och dess herravälde över regionen. Kampen mot den pågående miljökatastrofen har försvunnit i bakgrunden, liksom de sociala och ekonomiska intressena hos folket i regionen. Denna text är ett imperialistiskt manifest. Den använder argumenten i den propaganda som bedrevs av den äventyrslystna georgiska regeringen, vars odemokratiska metoder inte nämns – propaganda och hot. Det är en provocerande text, och jag ska rösta mot den.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Svartahavsområdet har en avgörande strategisk betydelse för EU på grund av sin geografiska placering. Området omfattar tre EU-medlemsstater – Grekland, Rumänien och Bulgarien – och flera viktiga partner, däribland Ryssland och Turkiet. Å andra sidan innebär farhågorna i fråga om säkerhet och energiförsörjning att det krävs ett ökat samarbete mellan EU och länderna i denna region. Därför håller jag med om de viktigaste frågor som tas upp i betänkandet: att garantera fred, demokrati och stabilitet i Svartahavsområdet och att skydda EU:s energisäkerhet. Ytterligare förbindelser mellan EU och Svartahavsområdet kommer tveklöst att bli viktiga, eftersom det kan gynna parterna och skapa ett effektivare samarbete.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Svarta havets strategiska betydelse är nu väletablerad. Som ny gräns för EU i och med Bulgariens och Rumäniens anslutning är detta område av uppenbart geostrategiskt intresse. EU har för avsikt att engagera sig direkt och permanent. Turkiet, Georgien och Ukraina har flera gånger uttryckt sin vilja att ansluta sig till EU. Kommissionen svarade genom sitt meddelande om Svarthavssynergin 2007. Samtidigt som stabiliteten ska garanteras enligt meddelandet ska också behoven tillgodoses hos de ansökande staterna, som både vill ha en anknytning till Europa och Atlanten och en ram för ett utökat samarbete. EU måste fortsätta i den här riktningen. Unionen bör stärka sitt engagemang i Svartahavsområdet för att bevisa styrkan i sin mjuka diplomati. På så sätt kan EU se till att det skapas ett område med fred, stabilitet och välstånd och samtidigt säkra energiförsörjningen i EU.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Betänkandet om en EU-strategi för Svarta havet är viktigt och är därför med rätta mycket omfattande. Att vidareutveckla Svartahavssynergin har stor betydelse, inte bara av energistrategiska skäl. Vi behöver ny stimulans till modernisering av det ekonomiska området och nya företagsinitiativ i Svartahavsområdet. Det är framför allt viktigt att Europas naturgasförsörjning tryggas. Oavsett vad EU gör får vi dock inte glömma bort Rysslands intressen.

Ryssland är en avgörande strategisk partner om vi ska kunna skapa en fredlig och blomstrande utveckling för Svartahavsområdet. Att kritisera förlängningen av den ryska Svartahavsflottans närvaro är en onödig provokation. Trots detta röstade jag för betänkandet.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) En annan anledning till att betänkandet är viktigt är dess hänvisningar till Svarta havets betydelse som naturresurs och till miljösituationen i området. Vi får inte bortse från den aldrig tidigare skådade ökningen i fiskdödlighet som har upptäckts nyligen i Svarta havet. De största förorenare som påverkar den marina biologiska mångfalden är floderna Dnjepr, Don, Dnjester och Donau (som släpper ut 60 000 ton fosfor och 340 ton oorganiskt kväve i Svarta havet varje år). Andra faktorer som bidrar till förstöringen av Svarta havet är utfiskning och avfall. En expertgrupp beräknade att undervattenslivet kommer att försvinna fullständigt från Svarta havet om ungefär 30 år på grund av svavelväte. Jag anser att dessa frågor bör stå så högt upp på den europeiska dagordningen som möjligt.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Svartahavsområdets strategiska betydelse för EU erkändes 2007. Efter Rumäniens och Bulgariens anslutning blev en del av Svarta havet ett innanhav i EU. Eftersom utvecklingen i detta område, som geopolitiskt ligger mellan Europa, Mellanöstern och Centralasien, också påverkar EU:s inre angelägenheter krävs ett större engagemang i detta område. Syftet är att utveckla ett regionalt samarbete mellan EU och området och även inom området. Syftet är att Svarthavsområdet ska utvecklas till ett område med stabilitet, säkerhet, demokrati och välstånd. Dessutom håller gemensamma projekt på att skapas, t.ex. bildandet av ett forum för det civila samhället i Svartahavsområdet, förstärkningen av akademiker- och studentnätverk och inrättandet av ett institut för Europastudier i Svartahavsområdet. Därför röstade jag för betänkandet.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Svartahavsområdet är viktigt för EU och kräver en integrerad strategi och ökad synlighet för EU:s insatser i framtiden. Regionen behöver demokratiska åtgärder, främst för att trygga säkerhet, stabilitet och fred, men även för att öka välståndet. Målet för strategin är också att trygga EU:s energisäkerhet. När det handlar om att utforma en strategi för makroområdet vid Svarta havet och därefter för Donauområdet, är det förslag som Europeiska kommissionen lade fram 2007, ”Svartahavssynergin – Ett nytt regionalt samarbetsinitativ” (där regionen erkändes som strategisk för EU), den bästa metoden för att hantera dessa frågor. Tyvärr har Svartahavssynergin hittills gett ganska begränsade resultat. Dessutom finns det inte någon tydlig och omfattande bild av resultaten i dagsläget, vilket har lett till att EU alltmer kritiseras för att sakna en samstämmig vision och för att strategin är alltför uppsplittrad. EU-strategin för Svartahavsområdet bör, i och med att den bygger på Svartahavssynergins förtjänster, upprätta en starkare politisk ram och sätta fart på EU:s engagemang i Svartahavsområdet, som föredraganden säger. Precis som med EU:s strategi för Östersjöområdet och Donauområdet är det avgörande med en bra dialog på alla nivåer av regionalt samarbete för att genomförandet ska lyckas. En sådan dialog kommer att leda till förslag till lämpliga metoder för regelbunden rapportering, övervakning, utvärdering och uppföljning.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Svartahavsområdets strategiska betydelse har varit erkänd sedan 2007: I och med Rumäniens och Bulgariens anslutning till EU, har Svartahavsområdet fått direkt betydelse för unionens inre angelägenheter, varför det också behövs ett engagemang i området från EU:s sida. Jag anser att unionen så snart som möjligt bör sätta upp som sitt mål att genomföra en strategi för att utveckla ett större samarbete mellan EU och det här området. Detta initiativ, Svartahavssynergin, kan omvandla regionen till ett område med stabilitet, säkerhet, demokrati och välstånd. I likhet med parlamentet godkände jag – i och med att jag röstade för betänkandet – att Svartahavssynergin skulle skapas och inledas. Jag menar att det går att främja områdets ekonomiska, sociala och kulturella utveckling med respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter genom att ytterligare liberalisera och förstärka handeln inom området. När det gäller utveckling och ökad integration mellan medlemsstaterna uppmuntrar jag i och med min ja-röst tillväxt och utveckling av Svartahavsområdet genom en handlingsplan som innehåller tydliga mål och flaggskeppsinitiativ.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Vi uppmanar kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att utarbeta en strategi för Svartahavsområdet parallellt med översynen av den europeiska grannskapspolitiken för att på så sätt utforma en integrerad och omfattande EU-strategi för att hantera utmaningarna och möjligheterna i området genom en detaljerad handlingpslan, tydliga mål, flaggskeppsinitiativ och riktmärken. Vi menar att en sådan strategi kommer att leda till en effektiv samordning av verksamheter och fördelning av uppgifter. Dessutom upprepar Euroaparlamentet sin uppmaning till kommissionen och utrikestjänsten att regelbundet se över genomförandet av strategin genom att inrätta konkreta mekanismer för övervakning, utvärdering, uppföljning och rapportering och kräver även att Europaparlamentets utskott ska få yttra sig vid de viktigaste stegen i denna process.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) I och med Rumäniens och Bulgariens anslutning till EU 2007 blev vissa delar av Svartahavskusten en del av Europa. Samma år infördes en ny EU-politik, den s.k. Svartahavssynergin, som ska främja stabilitet, säkerhet, demokrati och välstånd i regionen.

Redan 2008 uttryckte Europaparlamentet sitt stöd för inrättandet av synergin och begärde också att det skulle utarbetas en detaljerad handlingsplan för området med ett antal konkreta mål. Tyvärr tycks projektet hittills delvis ha misslyckats, bland annat på grund av brist på information om de medel som funnits tillgängliga. Därför måste det skapas en särskild budgetrubrik för detta så snart som möjligt. Den bör innehålla tydliga regler för utbetalning av medel, så att man kan lyfta fram regionens behov och särskilda egenskaper.

Vi behöver involvera lokala myndigheter, näringsliv och icke-statliga organisationer i området i större omfattning. Potentialen för ekonomisk och social tillväxt i Svartahavsområdet måste utvecklas, med början inom områden som livslångt lärande och anpassning av utbildningen till arbetsmarknadens behov, samt planering av en interregional handelsstrategi som kan öka volymen i den internationella handeln.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (EN) Svartahavsområdets strategiska betydelse i fråga om energi, handel och transport leder ibland till att miljöfrågorna åsidosätts. I sitt meddelande från 2007 om Svartahavssynergin konstaterade kommissionen att ”[g]emenskapens anslutning till Konventionen om skydd av Svarta havet mot föroreningar är en prioriterad fråga”. År 2008 bekräftade kommissionen att den ”undersöker för närvarande förutsättningarna för Europeiska gemenskapens anslutning till Konventionen om skydd av Svarta havet mot föroreningar”. I det betänkande som vi röstade om i dag bekräftas denna konventions betydelse och jag vill upprepa att kommissionen måste fortsätta arbeta för att EU ska ansluta sig till den helt och hållet. Vi måste arbeta med andra partner inom denna ram för att kunna garantera att de miljöskyddsåtgärder som området så desperat behöver genomförs fullt ut.

  Csanád Szegedi (NI), skriftlig. – (HU) Jag tycker att betänkandet, som handlar om att Svartahavsområdet ska utvecklas genom en lämplig EU-strategi, förtjänar stöd. Jag anser att det är viktigt att EU utarbetar en handlingsplan för Svartahavssynergin. Att skapa fred och stabilitet i området är enligt min mening ett prioriterat mål och att garantera energisäkerheten genom Nabuccoprojektet är också viktigt.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Svartahavsområdet har en mycket stor strategisk betydelse för EU. Detta beror framför allt på områdets geografiska läge. Det omfattar tre EU-medlemsstater (Grekland, Rumänien och Bulgarien), ett kandidatland (Turkiet) och sex partner, däribland Ryssland. Dessutom måste EU med hänsyn till säkerheten och energiförsörjningen öka sin närvaro och sitt engagemang i förbindelserna med länderna i detta område. Därför ansluter jag mig till de frågor som behandlas i den text vi röstade om i dag och som kan delas in i två kategorier: att garantera fred, demokrati och stabilitet i Svartahavsområdet och att garantera säkerheten i EU:s energiförsörjning. Jag menar att det från regional synpunkt är nödvändigt att skapa synergier och att utöka samarbetet genom att upprätta ett effektivare partnerskap i fråga om transporter och energi, i syfte att få en större mångfald av försörjningskanaler och försörjningskällor. Det kommer säkerligen att vara till fördel med en förstärkning av dialogen mellan EU och Svartahavsområdet eftersom de olika parterna kommer att gynnas av ett effektivare samarbete.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag stödde betänkandet om EU:s strategi i Svartahavsområdet. De åtgärder som tidigare vidtogs i fråga om Europas östra Medelhavsområde var inte samordnade och de resultat som har uppnåtts har varit marginella. Svartahavsområdet har upplevt bilaterala konflikter under många många år. Eftersom två EU-medlemsstater gränsar till Svarta havet och området därmed har blivit en av unionens närmaste grannar, måste EU delta mer aktivt i den regionala dialogen för att främja politisk stabilitet i området. Samarbete för att upprätta regionala strukturer kommer också att främja miljön, som i dag är i ett mycket bekymmersamt läge. EU behöver ge aktivt stöd för att påverka balansen mellan ekonomisk utveckling och miljöskydd. Europa har trots allt också intressen i Svartahavsområdet. Området är en integrerad del i EU:s energistrategi, varför denna nya strategi handlar om att genomföra den mer överripande energistrategin och kommer att skapa synergieffekter och kontinuitet i vårt arbete på europeisk nivå.