Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 20 januari 2011 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Rapport om konkurrenspolitiken 2009 (debatt)

  Talmannen. – Den första punkten på föredragningslistan är ett betänkande av Derk Jan Eppink, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om rapporten om konkurrenspolitiken 2009 (2010/2137(INI)) (A7-0374/2010).

  Derk Jan Eppink, föredragande. – (EN) Herr talman! Konkurrens betraktas nuförtiden som något besvärligt. Somliga föredrar trevliga uppgörelser och en massa hemliga överenskommelser för att skydda sig mot den hårda världen med global konkurrens. Men konkurrens förtar inte effekten av utan räddar den europeiska ekonomin. EU står vid ett vägskäl. Kommer EU att införa en övergångsekonomi, med en låg tillväxt och en hög, strukturellt betingad arbetslöshet eller kommer EU att ha en välståndsskapande ekonomi som kan klara av den globala konkurrensen?

Ett fotbollslag som inte är konkurrenskraftigt förlorar match efter match. En ekonomi som inte är konkurrenskraftig förlorar investeringar, arbetstillfällen och till sist den grund som dess socialförsäkringsordningar vilar på. Eftersom EU:s konkurrenspolitik är ett område där Europeiska kommissionen har exklusiv behörighet har du, herr kommissionsledamot, eller snarare kommissionsledamot Almunia som du vikarierar för, en avgörande roll.

Förenta Nationerna offentliggjorde i veckan siffror om utländska direktinvesteringar under 2010. Förenta staterna lockade till sig 43 procent mer utländska investeringar än under 2009. De utländska direktinvesteringarna ökade med 21 procent i Latinamerika och med 10 procent i Asien. I Europeiska unionen minskade de med 20 procent. Varför? Pengarna placeras i länder där det händer saker. Uppenbarligen betraktar investerare EU som en kontinent som har en bristande handlingsförmåga och som uppvisar dåliga tillväxtsiffror. Det visar att Europeiska unionen har bristande konkurrenskraft.

Du måste se till att det finns lika spelregler för företagande i EU för att vår kontinent ska bli rustad för global konkurrens. Vi känner alla till vad som har hänt i Kina.

Jag vill uppmärksamma er på flera aspekter av konkurrenspolitiken under 2009 varav många är synbara i dag. Den viktigaste frågan nu är konsekvenserna av det enorma statliga stödet till finanssektorn: Länder använde skattebetalarnas pengar för att förhindra kollapsen i finanssektorn. Om vi hade tillåtit en kollaps i finanssektorn hade även miljontals EU-medborgare fått se sina besparingar och pensioner gå förlorade. Det är dock självklart att detta så omfattande statliga stöd har orsakat en snedvridning av konkurrensen. Därför måste detta upphöra så fort som möjligt och pengarna måste betalas tillbaka till EU:s skattebetalare.

Min första fråga är därför följande: Hur tillfällig är den tillfälliga gemenskapsramen och hur ska utfasningen av denna gå till? Jag hoppas att du kan förklara detta å kommissionsledamot Almunias vägnar.

En annan aspekt är det likviditetsstöd som Europeiska centralbanken ger till vissa banker för att hålla dem vid liv. Jag medger att det finns en växelverkan mellan valuta- och konkurrenspolitiken, men ledde denna till en snedvridning av konkurrensen? Det är min fråga.

En annan fråga är fastställandet av avyttringsregler. De förfarandemässiga kriterierna för nedskärningar inom företag är tillräckligt tydliga och rättvisa. Nu måste vi se in i framtiden, så vad kommer att hända? Medlemsstaterna har gjort väldigt mycket för att rekapitalisera finanssektorn genom att helt och/eller delvis nationalisera institut med skattebetalarnas pengar. Detta måste redas ut. Så fort medlemsstaterna börjar överge finansinstituten för att återställa deras privata status finns det en risk för att de kommer att lämna efter sig en hemgift, ett slags bröllopsgåva. Hemgifter kan användas för att bevara finansinstitutens ställning på privatmarknaden.

Detta är en aspekt som vi ofta ser i privatiseringsprocessen. Jag kommer mycket väl ihåg att så var fallet inom postsektorn. Regeringarna backade upp sin postleverantör just före inträdet på den privata marknaden. I en skrivelse påminde jag kommissionsledamot Almunia om den långvariga utredningen av den tyska postleverantören. Kommissionen inleder nu även utredningar av de brittiska, franska och belgiska postleverantörerna, för dessa postmarknader kommer att liberaliseras i år.

Jag ber dig alltså att uppmärksamma företeelsen hemgift inom finanssektorn. Att förhindra ett problem är bättre än att gå så långt som till en rättslig upprättelse.

Jag tackar dig, och även kommissionsledamot Almunia, för samarbetet. Jag tackar även generaldirektoratet för konkurrens som, mig veterligen, är en av de bästa av kommissionens avdelningar.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! På uppdrag av viceordförande Almunia, som inte kan vara här denna förmiddag, vill jag först och främst tacka föredraganden, Derk Jan Eppink, för hans arbete med betänkandet om konkurrenspolitiken 2009. Jag vill även tacka föredragandena i utskottet för industrifrågor, forskning och energi, utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd samt utskottet för transport och turism, nämligen Silvana Koch-Mehrin, Cristian Silviu Buşoi och Michael Cramer.

Kommissionen välkomnar den positiva andan i betänkandet och det stöd som ges för våra åtgärder när det gäller konkurrenspolitiken 2009, särskilt när det gäller den ekonomiska och finansiella krisen. Vi håller med om att konkurrens är nödvändigt för att garantera lika spelregler på den inre marknaden och främja en hållbar lösning på krisen. Därför fortsätter kommissionen med sin fasta hållning mot konkurrensbegränsande beteenden och företagssammanslagningar.

Kommissionen noterar alla de krav som ställs på särskilda rapporter eller studier – mer än tio av dem. Kommissionen kan inte utarbeta alla dessa rapporter på grund av prioriterade ärenden och begränsade resurser. Liksom viceordförande Almunia meddelade utskottet för ekonomi och valutafrågor i november kommer kommissionen att undersöka hur konkurrensen påverkas av de tillfälliga statsstödsåtgärder som har vidtagits med anledning av krisen. Detta kommer inte att vara någon lätt uppgift, men krisen medför möjligheter till lärande som vi helt enkelt inte får gå miste om.

För det andra vill jag i detta sammanhang upprepa att dessa åtgärder verkligen är tillfälliga. Kommissionen förlängde krisramen för statligt stöd fram till slutet av 2011 eftersom de ekonomiska förutsättningarna fortfarande är osäkra. Utfasningen av dessa åtgärder har redan inletts. Vissa åtgärder har redan upphört och andra har bibehållits med hårdare krav.

När det gäller den privata tillämpningen av konkurrensreglerna noterar kommissionen för det tredje parlamentets stöd för införandet av ett europeiskt system för kollektiv prövning och kravet på en särskild EU-lagstiftning för att garantera skadestånd till dem som faller offer för överträdelser av EU:s antitrustlagstiftning. Kommissionen kommer att inleda ett offentligt samråd i början av 2011 om en gemensam hållning i EU när det gäller kollektiv prövning. Kommissionen planerar sedan att anta ett meddelande utifrån resultaten av detta.

Avslutningsvis vill jag ta upp den oro som uttrycks över konkurrensen inom vissa sektorer, till exempel inom områdena energi, transport, livsmedelsleveranskedjan och nya digitala industrier. Kommissionen delar denna oro, och vi kommer att fortsätta med kraftfulla genomförandeåtgärder på dessa områden i nära samarbete med de nationella konkurrensmyndigheterna.

  Silvana Koch-Mehrin, föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (DE) Herr talman! Konkurrenspolitiken är ett av EU:s allra viktigaste och centrala politiska områden. En bra konkurrenspolitik innebär att marknaderna kan fungera på ett tillfredsställande sätt. En bra konkurrenspolitik innebär även att konsumenterna kan ta del av en rad olika produkter till rimliga och överkomliga priser. En bra konkurrenspolitik bidrar även till ny tillväxt i EU. Därför är det så viktigt att ta med alla de områden som har nämnts i konkurrenspolitiken. Det är också viktigt att stärka små och medelstora företag eftersom de är drivkraften bakom tillväxten i EU. Marknadshindren måste undanröjas, vilket även innebär att man måste avskaffa de överdrivna kostnader som fortfarande finns där konkurrensen inte fungerar, till exempel roamingavgifterna för mobiltelefoner, där det fortfarande inte finns någon konkurrens, vilket det måste bli ändring på.

Avslutningsvis vill jag framföra mitt innerliga tack till föredraganden, Dirk Jan Eppink, för hans utmärkta arbete, och till kommissionen vill jag säga följande: Sätt upp ambitiösa mål!

(Applåder)

  Cristian Silviu Buşoi, föredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera kommissionen till sin flexibilitet vid tillämpningen av konkurrensreglerna under den nuvarande finansiella och ekonomiska krisen. Det är mycket viktigt att krisen inte tas som förevändning att undanröja konkurrens och att kommissionen redan har visat en mycket fast hållning mot karteller, vilket är bra. Vi måste se till att utträdesmekanismer finns och att vi återgår till de normala marknadsvillkoren så snart som möjligt.

Det finns några områden – och du talade om detta, herr kommissionsledamot – där konkurrensen kan stärkas. Dessa inbegriper energimarknaden, där reglerade energipriser fortfarande snedvrider konkurrensen. Fullbordandet av den inre järnvägsmarknaden kan också innebära betydande fördelar för europeiska resenärer. Kommissionen bör även vara särskilt noggrann när det gäller konkurrensen på marknaden för läkemedel, särskilt när det gäller de metoder som tillämpas av originalproducenter och som begränsar marknadstillträdet för generiska läkemedel.

Vidare uppmanar jag kommissionen att inta en bestämd hållning när det gäller att säkerställa konkurrensen mellan offentligägda och privata sjukhus genom att vidta vågade åtgärder mot korsvisa subventioner till förmån för offentligägda sjukhus. Kommissionen måste ge effektivare information till konsumenterna om konkurrenspolitikens fördelar.

  Michael Cramer, föredragande för yttrandet från utskottet för transport och turism. – (DE) Herr talman! Först vill jag tacka föredraganden för hans utmärkta samarbete.

Transport är också en mycket viktig fråga från konkurrenssynpunkt. När allt kommer omkring svarar transporterna för 30 procent av koldioxidutsläppen. Jag är därför glad över att man har gått med på att ta med transporterna i de centrala kraven i EU 2020-strategin.

Det råder dock fortfarande orättvis konkurrens, och det är här som kommissionen måste vidta åtgärder. Flygindustrin, som är den främsta miljöboven, är befriad från att betala mervärdesskatt och avgift på bränsle. Detta innebär att EU:s skattebetalare bidrar med 30 miljarder euro varje år till flygindustrin, helt enkelt så att flygbolagen kan erbjuda flyg mellan städer till samma pris som en kortare taxiresa. Järnvägsbolagen får bära bördan i detta sammanhang. Vi har en obligatorisk järnvägsavgift för varje lok och avverkad kilometer. Det är en obligatorisk avgift som inte har något övre tak. På vägarna är det upp till medlemsstaterna att besluta om de ska ta några avgifter över huvud taget. Avgifterna tillämpas mestadels endast på motorvägar och tunga godsfordon som väger 12 ton eller mer. Några av våra medlemsstater tillämpar med andra ord en hög järnvägsavgift men inga vägavgifter över huvud taget. Vi kan inte tillåta detta för det är rena vansinnet. När allt kommer omkring kommer vi aldrig att lyckas förhindra klimatförändringarna om vi inte ändrar våra rörlighetsvanor. Detta är dock något som vi måste lyckas med. Därför måste rättvis konkurrens införas även i transportsektorn.

  Arturs Krišjānis Kariņš , för PPE-gruppen. – (LV) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi är lata allesammans. De flesta människor gör faktiskt inte saker om de slipper. Affärsverksamhet är inget undantag i detta avseende. Jag är övertygad om att de flesta företagare drömmer om att bli monopolleverantörer som kan ställa krav i stället för att konsumenterna ska ställa kraven på dem. Det är just konkurrens som garanterar att konsumenterna får låga priser men även bästa kvalitet. I Europeiska unionen har vi tyvärr flera sektorer där det inte finns någon riktig konkurrens. Den första av dessa är energisektorn. Det finns fortfarande isolerade marknader i flera områden i EU där det inte finns någon konkurrens över huvud taget, till exempel av rättstekniska skäl. Vad leder detta till? Överdrivet höga priser för konsumenterna. Ett konkret exempel på detta är Baltikum och gasmarknaden. Liksom kommissionsledamot Oettinger själv har medgett betalar konsumenterna i Tyskland för närvarande 30 procent mindre för naturgas än konsumenterna i Baltikum. Varför finns det konkurrens i ett land men inte i Baltikum? Detta måste åtgärdas. Det finns ett andra område där det inte finns någon riktig konkurrens och det är jordbrukssektorn. Utan att ens nämna vilken effekt subventioner i sig har på jordbruksmarknaden finns det mycket olika jordbruksstöd eller subventioner i de olika EU-länderna. Vad innebär detta? Det innebär att EU:s konsumenter betalar överdrivet höga priser på många håll och att självklart även jordbrukarna får lida. Jag uppmanar er att stödja detta betänkande, som handlar om kommissionens arbete med dokumentet om konkurrenspolitiken 2009. Jag vill dock påminna er om att detta arbete inte slutar här och att det måste finnas konkurrens inom fler områden. Tack för er uppmärksamhet.

  Antolín Sánchez Presedo, för S&D-gruppen. – (ES) Herr talman! Betänkandet om rapporten om konkurrenspolitiken 2009 är troligen ett av de mest uttömmande och omfattande betänkanden som parlamentet har utarbetat hittills. Utskottet för ekonomi och valutafrågor har lyckats införliva ståndpunkterna från tre andra parlamentsutskott, och betänkandet togs fram fem år efter genomförandet av två viktiga förordningar, nämligen moderniseringsförordningen och koncentrationsförordningen, som har spelat en positiv roll i konkurrenspolitiken. Genomförandet av förordningarna skulle dock kunna förbättras om prioriteringarna var bättre anpassade, om samarbetet stärktes, om den administrativa bördan mildrades och om det fanns konvergens mellan medlemsstaternas och EU:s lagstiftning.

Betänkandet tar upp vikten av tjänster i allmänhetens intresse för att tillgodose medborgarnas grundläggande behov, och vi tycker att vi måste betona detta i den nya ram som har fastställts genom Lissabonfördraget. Med tanke på detta och informationssamhällets betydelse välkomnas det stöd som syftar till att ge adekvat, allmän bredbandstäckning till överkomliga priser till våra medborgare. Vidare kräver vi att roamingprisernas utveckling på telekommunikationsområdet uppmärksammas i kommande betänkanden.

Konkurrenspolitiken är avgörande inom området för finansiella tjänster. Det beviljade stödet har bidragit till att den ekonomiska krisens effekter har stabiliserats och mildrats. Betänkandet betonar att stödet är tillfälligt och att en utökning av detta måste ske på hårdare villkor. Vidare måste lika spelregler återinföras när det gäller utträdesprocessen för att undvika eventuella moraliska risker och framför allt så att konkurrenspositionen återupprättas för de finansinstitut som inte har begärt statligt stöd.

Tre saker betonas alltså på det finansiella området: insyn i finansiell information, behovet av att det europeiska betalningssystemet är tillgängligt, icke-diskriminerande, insynsvänligt och effektivt samt behovet av att bekämpa ovanligt höga priser i gränsöverskridande transaktioner med betalkort. I betänkandet framförs också oro över små och medelstora företag samt över energiområdet. Man ger stöd åt rekommendationerna från högnivågruppen för mejerisektorn, som anser att producenternas förhandlingsmöjligheter och de nya avtalsförhållandena måste vara förenliga med konkurrenspolitiken. Vidare uppmanas kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsinitiativ som gör det lättare att vidta enskilda och kollektiva åtgärder för att få ersättning för skada som uppstått till följd av överträdelse av konkurrensrätten och som samtidigt undviker ytterligheterna i det nordamerikanska systemet.

Jag gratulerar därför föredraganden, Derk Jan Eppink, till hans utmärkta arbete.

  Sophia in 't Veld, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! För det första vill jag gratulera föredraganden. Vi har arbetat sida vid sida (eftersom jag var föredragande förra året), och detta för mig till min första punkt.

Jag tycker att diskussionerna i dessa årliga debatter om konkurrenspolitiken är mycket vänskapliga och artiga, och sedan fortsätter kommissionen bara som den alltid har gjort eftersom den har exklusiv behörighet på detta område. Jag tycker att det borde bli en ändring på detta i en tid då vi diskuterar den ekonomiska styrningen av Europeiska unionen. Europaparlamentet borde ha en mycket större roll vid utformandet av konkurrenspolitiken. Jag uppmanar därför kommissionen att följa i synnerhet rekommendationerna 3 och 4 och verkligen rapportera tillbaka till Europaparlamentet när det gäller rekommendationerna.

För det andra anser jag att ett betänkande bör vara mer än bara en sammanfattning över de åtgärder som vidtas. Det bör analysera konkurrenspolitikens effekter, vilket nu inte är fallet. Ni säger att ni kommer att göra en analys av den tillfälliga statsstödsramen eftersom det är er prioritering. Vi har dock i flera år begärt sådana analyser om grön återhämtning, statsstöd till innovation och statsstöd till tjänster i allmänhetens intresse. Det är mycket efterlängtat, så jag ber kommissionen att göra fler ingående analyser.

Avslutningsvis vill jag med kraft upprepa de krav som vi – nu i flera års tid – har ställt på branschutredningar om onlinereklam och sökmotorer. Detta är verkligen mycket efterlängtat, och jag vill höra när kommissionen tänker göra dessa utredningar.

  Philippe Lamberts, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Först och främst vill jag tacka kommissionsledamot Almunia som inte är här i dag. Trots att det inte är Europaparlamentets område spenderar Almunia en betydande mängd tid med oss i utskottet för ekonomi och valutafrågor och investerar följaktligen tid i en pågående dialog med parlamentet om dessa frågor.

Jag vill också tacka föredraganden. Vi gör ofta detta formellt, men även om våra parter ofta har olika åsikter i många frågor måste jag säga att det inte fanns några tabubelagda frågor i vår diskussion vid utarbetandet av betänkandet. Alla punkter behandlades i en mycket konstruktiv anda, och detta bör betonas.

Jag vill nu gå vidare till tre punkter som jag anser att kommissionen bör lyfta fram. En togs upp tidigare och handlar om vikten av finanssektorn som sannerligen får för stort inflytande i ekonomin.

Vi vet att finanskrisen har inneburit att de finansiella aktörer som tog sig ur den blev större och starkare på kuppen. Det finns alltså verkligen ett problem med en snedvridning av konkurrensen på detta område, och det rör inte bara de särskilda statliga stödåtgärder som medlemsstater har vidtagit för att hjälpa finanssektorn utan även, och vi betonade detta i betänkandet, olika slags direktstöd från Europeiska centralbanken (ECB) som jag tyvärr måste säga inte alls är så värst öppna för insyn.

Vi uppmanar därför kommissionen att betona hur ECB har hjälpt bankerna, för det är tydligt att de banker som bad ECB om hjälp fick ett slags stöd som andra banker, som hade skötts på ett bättre sätt, inte begärde. De banker som sköttes på riktigt sätt har följaktligen blivit offer för en snedvriden konkurrens.

Den andra sektorn är råvarusektorn, särskilt den för livsmedelsråvaror. Vi vet att stora jordbruksindustriföretag och stora återförsäljare har en marknadsposition som ger dem ett alltför stort inflytande över prisbildningen. En marknadsanalys av detta problem är absolut nödvändig.

En annan lika viktig punkt är skattekonkurrensen. Ni vet att de flesta medlemsstater, inklusive min egen och många andras, tillämpar skattekonkurrensmetoder som är mycket skadliga för det europeiska allmänintresset. Dessa konkurrensmetoder måste stoppas. Jag vet att kommissionen börjar intressera sig för frågan igen, men jag uppmanar å det bestämdaste kommissionsledamot Almunia och kommissionsledamot Šemeta att ta itu med detta problem.

Avslutningsvis var det med glädje som vi noterade att kommissionsledamot Almunia redan har ålagt böter inom flera sektorer sedan han tillträdde, särskilt inom luftfartssektorn. Vi välkomnar även att utredningen av Google har påbörjats, vilket jag tycker delvis är ett svar på den kommentar som Sofia in ’t Veld gjorde för en stund sedan.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Talmannen. – Herr Lamberts! Hans-Peter Martin har använt blått kort för att visa att han vill ställa en fråga till dig. Är du villig att höra denna fråga? Tack så mycket.

Herr Martin! Du har 30 sekunder på dig att ställa frågan till Philippe Lamberts.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Philippe Lamberts tog upp det särskilda stöd som banker har fått från Europeiska centralbanken. Kan han kanske redogöra lite mer i detalj för vad han menar och hur det har fungerat? Han nämnde även att detta stöd bör avskaffas. Hur tycker han att vi ska överta kontrollen i detta sammanhang och se till att fel människor inte gör feta vinster?

  Talmannen. – Det är en svår fråga att besvara på bara 30 sekunder. Jag litar dock på Philippe Lamberts förmåga att fatta sig kort.

  Philippe Lamberts, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Att besvara en sådan fråga på 30 sekunder är helt klart en nästintill omöjlig uppgift.

Vad är problemet? Europeiska centralbanken (ECB) går med på att ge likviditetsstöd till banker som begär det, utan begränsningar, och godtar alla slags tillgångar som säkerhet för detta. Vi har dock ingen tydlig bild av hur dessa tillgångar ser ut. Vi hyser också starka misstankar om att många av dem är så kallade syfilitiska eller osäkra fordringar vars riktiga marknadsvärde är mycket svårt att avgöra och varav vissa till och med kan vara värdelösa.

Under sådana förutsättningar utgör detta därför ett slags direktstöd. Om ECB inte gav detta likviditetsstöd i utbyte mot dessa garantier, som faktiskt är mycket kortvariga, är det självklart möjligt att några av dessa finansinstitut skulle gå i konkurs.

Det är inte lätt att finna en lösning på detta. Ett första steg är dock att tillämpa öppenhet vad dessa tillgångar beträffar.

  Talmannen. – Tack, Philippe Lamberts, för att ni har gett ett så pass tydligt svar på en sådan svår fråga.

  Kay Swinburne, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! För det första vill jag gratulera min kollega, Derk Jan Eppink, till hans heltäckande och tillrådliga betänkande som omfattar så många frågor. Konkurrenspolitiken bör i grund och botten vara kärnan i EU:s inre marknad, och gedigna konkurrensprinciper bör införas i all EU-lagstiftning. Konkurrens bör skapa en starkare marknad för EU-medborgarna och göra det möjligt för EU att bli mer konkurrenskraftig på global nivå.

Det finns en risk för att denna princip går förlorad i den senaste vågen av lagstiftning inom området för finansiella tjänster. Vi måste gripa varje tillfälle att få till stånd mer konkurrens på marknader som domineras av stora marknadsaktörer och skapa en mer livfull marknad. I den derivatlagstiftning som man nu förhandlar om kan vi se till att inte skapa eller stärka monopol genom att främja öppet inträde i centrala motparter och liknande och genom att säkerställa att viktiga uppgiftsflöden finns tillgängliga för alla aktörer.

Under den kommande översynen av direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID) måste vi komma ihåg det ursprungliga syftet med att öppna upp EU:s aktiemarknader för konkurrens. Efter att de har utökats till att omfatta nya tillgångsklasser måste vi vidare se till att konkurrensprinciperna upprätthålls. En kombination av dessa har faktiskt på ett betydande sätt pressat ner handelsavgifterna för aktieinvesterarna de senaste tre åren.

När vi överväger reformer för revisorer, kreditvärderingsinstitut och andra leverantörer av finansiella tjänster kan vi fundera på var hindren för marknadsinträde finns och försöka undanröja dessa. Jag tror att vi genom att främja konkurrensen i viktiga branscher kommer att skapa en riktig tillväxtpotential för EU och ge ny kraft åt våra ekonomier i denna ständigt föränderliga värld.

  Thomas Händel, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Enligt detta betänkande driver kommissionen en framgångsrik konkurrenspolitik. Vi får dock inte glömma att en oreglerad konkurrens också kan leda till en ökad arbetslöshet, så att klyftan mellan rika och fattiga blir ännu större.

I Europeiska unionen fortsätter den fria konkurrensen att ha företräde framför våra medborgares sociala behov. En stark tro på fria marknader kan inte dölja det faktum att dessa marknader misslyckas om och om igen och att de dessutom inte kan skapa en bestående social rättvisa. Några förfaranden som syftar till att bekämpa snedvridningen av konkurrensen och prisbildningen kommer inte att vara tillräckliga för att lösa detta problem. En rättvis och social inre marknad kommer bara att fungera med en hård och rättvis lagstiftning. Mer arbete måste omedelbart läggas ner på detta. Det är till exempel inte acceptabelt att fler och fler institut som tillhandahåller tjänster i allmänhetens intresse utsätts för privat konkurrens.

Betänkandet lägger fram förslag till kommissionens framtida konkurrenspolitik. Det finns ett trängande behov av ett mycket större konsumentskydd och av att tjänster i allmänhetens intresse undantas konkurrensbestämmelserna och undandras kartellernas kontroll. Det är också nödvändigt att införa en avtalsbestämmelse som främjar en säker social utveckling och som anses vara lika viktig som konkurrensreglerna i EU.

  William (The Earl of) Dartmouth, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Det är inte ofta jag har något gott att säga om Gordon Brown, men han agerade faktiskt snabbt, bestämt och på ett effektivt sätt för att ta itu med bankkrisen i Storbritannien. Jag måste dock påpeka att krisen på det hela taget förvärrades av det fruktansvärt dåliga jobb som han gjorde under sina tio år som finansminister.

Undsättningen av bankerna i Storbritannien skedde långsammare än vad som var möjligt på grund av konsekvenserna av EU:s konkurrenspolitik. Min framstående kollega, professor Tim Congdon, har gjort en skrivelse om detta. Faktum är att dessa frågor bör behandlas på nationell nivå och inte av kommissionen. Kommissionen vet helt enkelt inte vad den håller på med och bör inte lägga sig i över huvud taget.

De sista 15 sekunder som jag har till förfogande måste jag ägna åt det ovanligt deprimerande anförande som Philippe Lamberts gjorde om skattekonkurrensen. Skattekonkurrensen är skälet till att vi har lägre skatter. Han förespråkade en EU-omfattande skattepolitik, vilket skulle leda till högre skatter i hela EU. Det är det som det handlar om, och jag vill be Philippe Lamberts och hans kolleger att vara uppriktiga om detta nästa gång.

  Talmannen. – Detta är mer av ett personligt uttalande än ett anförande som svar på en fråga (blått kort). Jag ber dig, Philippe Lamberts, att fatta dig kort, så låt oss se om du kan förmedla din ståndpunkt till dina kolleger på bara 30 sekunder.

  Philippe Lamberts (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Lord Dartmouth målar upp en bild av gruppen De Gröna som förespråkare av höga skatter bara för att det ska vara höga skatter. Jag vill bara ställa en mycket enkel fråga till dig, Lord Dartmouth: Om tjänster som utbildning, hälsa och säkerhet har ett värde förmodar jag att man måste finansiera dem på något sätt. Stämmer det?

  Talmannen. – Nej, vi ska inte ha någon diskussion om detta.

Du får besvara Philippe Lamberts fråga senare i korridoren, Lord Dartmouth. Det är dock inte tillåtet att besvara en fråga med en annan.

Du har 15 sekunder på dig.

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD). – (EN) (De första orden gick inte att höra eftersom mikrofonen var avstängd) ... den person som ställde frågan har rätt att besvara den. Du har hittat på nya, egna regler som talman. Du går inte alls korrekt till väga.

  Talmannen. – Ja, jag hittar på regler. Vi hittar på regler hela tiden och bidrar till utvecklingen av det demokratiska funktionssättet i denna kammare. Tack för att du medger detta.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Jag vill börja med att berömma dig för att du tillåter en sådan dialog. Det är en aning olyckligt att William (the Earl of) Dartmouth inte förstod att du även gav honom möjlighet att svara. Jag anser att det är mycket positivt när någon som Philippe Lamberts lägger fram sådana konkreta förslag och när vi får tillfälle att inlåta oss i livliga debatter så att man kan ge mycket mer direkta svar, vilket är precis vad vi vill i detta parlament. Du kanske ger honom möjlighet att lämna ett kort svar senare.

Jag vill ta vid där Philippe Lamberts slutade. Det kan inte förnekas att vi behöver öppenhet i banksystemet. Allmänheten är fortfarande ganska omedveten om att dessa stöd till följd av finanskrisen faktiskt har lett till något som är ganska anmärkningsvärt med EU-mått mätt. De gör det tydligt att konkurrens i sig inte alltid kan klara sig utan stöd när det står högre mål på spel. Det som gör hela denna fråga till ett så pass beskt piller att svälja är att de banker som har fått stöd återigen tjänar stora pengar och i vissa fall faktiskt handlar i strid mot de gemensamma intressena i EU. Nog nu om finansmarknaden.

Den andra punkt som jag vill diskutera är en som ni alla har hört mig ta upp tidigare, nämligen frågan om läkemedel. Det är mycket beklagansvärt att vi fortfarande inte har gjort det framsteg som har varit möjligt och nödvändigt i årtionden. Det skulle verkligen vara ett stort steg för EU om medborgarna i mitt land, Österrike, liksom i Tyskland och andra länder, helt enkelt fick betala samma pris för läkemedel som medborgarna i andra EU-medlemsstater. Detta är kartellernas och storföretagens verk. Jag anser att kommissionen har en möjlighet och en skyldighet att ingripa här.

Den andra aspekten av detta problem är godkännande av läkemedel. Onödiga försök görs fortfarande, både på djur och på människor. Mycket dubbelarbete görs i onödan. Detta är något som borde ha lösts förra århundradet. Jag vill återigen uppmana er att vidta kraftfulla åtgärder i detta avseende.

  Gunnar Hökmark (PPE). – (EN) Herr talman! Våra blickar är för närvarande riktade mot toppmötet mellan Kina och USA, eftersom dessa två ekonomier betraktas som de största i världen. Vi diskuterar när Kina kommer att bli den största ekonomin, men det är baserat på ett felaktigt antagande. Vi glömmer nämligen att Europeiska unionen är den största ekonomin men att Kina och USA har de största marknaderna. Anledningen till detta är bristen på konkurrens i Europeiska unionen över gränserna och inom olika områden.

Det är en brist på konkurrens som får oss att vända blickarna mot dem i stället för mot oss själva, för de har det självförtroende som krävs för att ligga i framkant. Därför är det viktigt framöver att betänkandet om konkurrenspolitiken också fokuserar på det bristande genomförandet av den lagstiftning som redan finns och även på bristen på konkurrens i den europeiska ekonomin. Vi måste göra detta inom en rad områden. För att vara den ledande ekonomin måste vi även se till att vi är den mest konkurrenskraftiga.

Låt mig berätta en hemlighet för er: Vi kommer aldrig att vara den mest konkurrenskraftiga ekonomin om vi inte har någon konkurrens. Statsstöd och regleringar som sätter käppar i hjulet för nya aktörer hindrar den europeiska ekonomin från att ligga i framkant. Därför måste vi se till att statliga stöd alltid finns endast i undantagsfall när det inte finns något annat alternativ eller när vi kan inrikta dem på att främja projekt som stöder det gemensamma bästa utan att snedvrida konkurrensen.

Det som vi måste se till är att vi kan tillåta nya aktörer på marknaden inom så många områden av den europeiska ekonomin som möjligt. Konkurrens handlar inte om att konkurrera ut andra. Det handlar om att göra det möjligt för stora företag att gå samman och växa sig större och större på den globala arenan samt om att göra det möjligt för nya företag att vara öppna för ny innovation. Vi har faktiskt en brist här och det är kommissionens ansvar att visa det och ingripa så att vi tillsammans kan vidta åtgärder för att vi i framtiden ska betraktas som den ledande ekonomin.

  Edit Herczog (S&D). – (EN) Herr talman! Konkurrenspolitiken är en hörnsten i EU-lagstiftningen. Vi håller med om att innovation, kreativitet och strävan efter att bli bättre utan tvekan innebär marknadsmässiga fördelar. Vi accepterar dock inte att fördelar av detta slag ska råda på marknaden bara eftersom någon annan är större och starkare och har bättre tillgång till information och i synnerhet särskilda kontakter med regeringen. Vidare är vi mycket glada över att kommissionen är på sin vakt i detta avseende för att se till att undanröja dessa fördelar.

Jag vill än en gång nämna en ny företeelse: Det är inte marknadsaktörerna utan snarare regeringarna som från tid till annan verkar agera genom att ge särskilda konkurrensmässiga fördelar till några av sina favoritföretag. Detta är en mycket osund företeelse och ger tillskott i partiernas kassa.

Jag vill be kommissionen att gå i denna riktning: Låt oss ha innovation, kreativitet samt små och medelstora företag, men tillåt inte något som helst missbruk av information eller makt, vare sig ekonomisk eller politisk, på dessa territorier.

  Sylvie Goulard (ALDE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Derk Jan Eppinks betänkande är mycket anmärkningsvärt, men jag är lite rädd – och detta har inte något att göra med föredraganden – för att vi bara upprepar oss. Det är nästan som att slå in öppna dörrar. Jag håller utan tvekan med Sophia in ’t Veld och Philippe Lamberts om att vi måste ha en riktig kontroll över konkurrensen och fundera på vad som händer inom jordbrukssektorn, som har mycket få köpare och oerhört många producenter. Detta har inte oroat kommissionen tidigare, men om det hade handlat om industrisektorn hade kommissionen omedelbart kastat sig in i köparnas kartell. Vi behöver också nya regler för Internet-sektorn.

Vi har dock oerhört tråkiga förbindelser med kommissionen. Den skickar en rapport till oss som sopar tre fjärdedelar av frågorna under mattan. Vi svarar artigt att rapporten är intressant och att något bör läggas till, och sedan lägger alla den i byrålådan.

Detta var det enda jag ville säga i dag förutom att upprepa vad Gunnar Hökmark sade, nämligen att världen förändras. Det är mycket snällt av oss att säga att statsstöd inte är något bra, men faktum kvarstår att Kina, Sydkorea, Förenta staterna och andra ger statsstöd. Jag är inte någon förespråkare av det. Jag är ingen gräsrotsprotektionistisk fransyska. Jag säger bara att vi bör öppna ögonen en aning och sluta drömma!

  Reinhard Bütikofer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Rekommendation nummer 4 uppmanar kommissionen att rapportera om hur den följer upp alla framtida rekommendationer och redogöra för varje avvikelse som kan uppstå. Jag anser att detta är ett mycket klokt förslag och vill gå närmare in på det. Förra året beslutade parlamentet under debatten i fråga att vi skulle betona rättvis och icke-diskriminerande konkurrens för små och medelstora företag. Kommissionen har inte gjort någonting sedan dess. Denna rekommendation ges på nytt i Eppinks resolutionsförslag.

Jag vill höra om kommissionen nu tänker genomföra denna upprepade rekommendation eller om kommissionen åtminstone kan säga vad det är som hindrar den från att på det här sättet ta sig an den särskilda oro som finns bland små och medelstora företag.

Min andra kommentar rör råvarusektorn. Jag är mycket nöjd över att betänkandet tar upp bristen på öppenhet i råvarusektorn. Jag välkomnar också det faktum att det tar upp problemet med råvaruspekulation. Jag beklagar dock att det inte har införlivat hela rekommendationen från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Rekommendationen anger att vi inte bör följa det franska ordförandeskapets förslag, nämligen att spekulationsfrågan bör begränsas till jordbruksråvaror, utan att spekulation i metaller också bör omfattas. Detta är precis lika viktigt enligt min mening.

  Vicky Ford (ECR). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka min kollega, Derk Jan Eppink, för hans utmärkta betänkande, men jag vill särskilt kommentera en sak om energimarknaden som kommissionen kommer att undersöka i år.

Liksom andra ledamöter har påpekat kan energiförsörjningen och energipriserna variera mycket mellan olika medlemsstater. I den region som jag representerar saknar nästan en fjärdedel av hushållen tillgång till gas, och de allra flesta av dem är beroende av oljeuppvärmning. På en månad mellan november och december steg priserna på denna marknad med över 50 procent. Konsumenterna är oroliga (och fryser väldigt mycket) – de är oroliga för kartellprissättning, och det finns påståenden om att detta förekommer.

Det är rätt att de nationella lagstiftande organen bör undersöka detta först, men jag hör att en liknande oro finns i andra EU-medlemsstater. Jag vill därför be kommissionsledamoten att inte glömma bort dem som lever i mycket isolerade landsbygdsområden när energimarknaderna undersöks i år.

  Ildikó Gáll-Pelcz (PPE). – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Som ni kunde se i vår presentation i går prioriterar det ungerska ordförandeskapet bland annat en stärkt inre marknad och fler arbetstillfällen. Eftersom en EU-omfattande konkurrenspolitik som baseras på lika konkurrensvillkor i alla sektorer är en förutsättning för ovan nämnda prioriteringar gläder jag mig mycket över att detta betänkande har utarbetats. Detta tillhör dock nu det förflutna. Tiderna har ändrats sedan dess. Jag anser dock att det är viktigt att dra slutsatserna av detta betänkande. Jag anser även att det är viktigt att Europaparlamentet, dvs. vi, ledamöterna, kommer att kunna ha en mer aktiv roll vid utformandet av konkurrenspolitiken i framtiden. Jag kräver dock att kommissionen samarbetar i detta avseende.

För det första kräver jag något som jag anser är nödvändigt, nämligen att parlamentet bör informeras regelbundet om alla initiativ som har tagits på detta område. För det andra uppmanar jag kommissionen att, som den enda konkurrensmyndigheten med behörighet för hela EU, rapportera till parlamentet varje år om tillämpningen av parlamentets rekommendationer och redogöra för eventuella avvikelser från dessa.

Jag tycker att det är viktigt att förstå – och jag håller helt och hållet med mina kolleger om detta – att konkurrenspolitiken inte kan hanteras vertikalt. Samordning krävs också på alla funktions- och lagstiftningsmässiga områden. Detta är emellertid kommissionens ansvar. Det är därför nödvändigt att samordna EU-politiken och de fastställda prioriteringarna i EU 2020-strategin, som syftar till att främja tillväxt och sysselsättning.

Avslutningsvis vill även jag nämna små och medelstora företag, vars deltagande är nödvändigt och oundvikligt för att hela den europeiska ekonomin, inklusive sysselsättningen givetvis, ska kunna växa. Samma konkurrensvillkor måste dock tillämpas. Konkurrenspolitiken måste garantera detta. Jag ber kommissionen att ägna särskild uppmärksamhet åt små och medelstora företag och ge dem rättvisa och icke-diskriminerande konkurrensvillkor.

  Peter Skinner (S&D). – (EN) Herr talman! Låt mig först gratulera Derk Jan Eppink till det utförliga arbete som han har gjort med detta betänkande. Förhoppningsvis kommer han att fortsätta ha en allt större roll på detta område.

Jag välkomnar detta betänkande om läget när det gäller konkurrenspolitiken 2009. Det finns dock fortfarande konkurrensrelaterade områden i EU som måste stärkas och förtydligas. Jag vill uppmuntra till mer samarbete mellan kommissionen och Europaparlamentet på detta område. Det är det enda sättet för att allmänheten ska kunna ha fortsatt förtroende för de beslut som har fattats. Vidare måste Europaparlamentet informeras om de åtgärder som kommissionen vidtar, med särskild tonvikt på politiken för små och medelstora företag.

Jag ser fram emot de rapporter och undersökningar som har betonats i betänkandet. De var vid den senaste räkningen elva rapporter, sex undersökningar på olika områden och om ombildandet av enheten för skattemässigt statsstöd vid generaldirektoratet för konkurrens. I synnerhet välkomnar jag varmt de upprepade kraven på att införliva grunden för beräkning av böter, vilket vi redan har diskuterat. Jag tror att detta är absolut nödvändigt.

Det var förresten mycket intressant att lyssna på William (the Earl of) Dartmouth tidigare, som talade om konkurrenspolitiken som om han vore en aristokrat. Som alla vet är aristokrater i Storbritannien oerhört inriktade på markkoncentration. Vi borde kanske be konkurrensmyndigheterna undersöka detta och se hur just aristokraterna har sett efter sin mark runt om i Europeiska unionen under mycket lång tid.

  Sławomir Witold Nitras (PPE). – (PL) Herr talman! Det är ett nöje att lyssna på denna debatt. Jag vill tacka Derk Jan Eppink för hans betänkande. Eftersom jag känner till hans ståndpunkt ser jag på betänkandet med beundran, och jag är glad över att det var han som utarbetade det. Det är också ett nöje att lyssna på anförandena från mina kolleger, men jag känner att jag måste säga en sak. Vi betonar Europeiska kommissionens arbete. Vi anklagar kommissionen för att inte ha någon stark hållning eller politik och för att inte bekämpa protektionism. Ärligt talat är det dock medlemsstaterna som är vår motståndare eller vårt största problem, och Gunnar Hökmark talade om att den europeiska ekonomin inte är konkurrenskraftig. Samtidigt har Europeiska kommissionen ofta inget annat val än att stå under medlemsstaternas inflytande och försöka skydda den fria konkurrensen så gott det går.

För flera veckor sedan talade vi i denna kammare bland annat om en speciell lagstiftning för kolmarknaden. Vid detta tillfälle hörde vi inte några ledamöter tala om fri konkurrens, utan vi hörde bara krav på protektionistiska principer och möjligheten att ge stöd till, till exempel, nedlagda gruvor – som man kallade det – medan det i själva verket handlade om stöd till gruvor som inte ska läggas ner över huvud taget. Vi måste därför vara konsekventa i vårt arbete, och konsekvens saknas ofta i denna kammare.

Vi har talat om stöd till banksektorn. Jag är rädd för att Europeiska kommissionen, som står under medlemsstaternas inflytande, bara har gett sitt samtycke till detta stöd, och i dag, när vi talar om betänkandet, som faktiskt avser 2009, och här stämmer jag in i kritiken, tycker jag att betänkandet saknar en bedömning av de effekter som stödet har medfört och om det verkligen har lett till en hållbar omstrukturering av bankbranschen. Jag förväntar mig, herr kommissionsledamot, att denna aspekt, dvs. bedömningen av en viktig politik, ska finnas med i betänkandet.

Betänkandet talar även om att kommissionen bekämpar protektionism, bland annat när det gäller fordonssektorn. Det finns dock andra exempel, och jag kommer från Polen där den bästa fabriken i Fiat-koncernen stängdes eller där en del av produktionen lades ner och flyttades till Italien. Detta är tydlig protektionism, och Europeiska kommissionen bör bekämpa detta problem.

Jag kan ge ett annat exempel. År 2009 lades två polska skeppsvarv ner. Jag kommer från en varvsstad i Polen, men problemet handlar inte bara om två polska skeppsvarv. Problemet har att göra med att EU:s konkurrenspolitik på global nivå tvingar varvsindustrin att konkurrera främst med de kraftigt understödda skeppsvarven i Mellanöstern. I dag har vi faktiskt stängt ner varvsindustrin i EU genom denna konkurrenspolitik, eftersom vi tvingar den att konkurrera med understödda industrier. Det borde vara viktigt för oss att varvsindustrin i EU finns. Tack och ursäkta för att jag överskred min talartid.

  Lara Comi (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja påstå att det är en oerhört svår och komplicerad uppgift, särskilt under en kris, att ta fram en effektiv konkurrenspolitik och genomföra den på ett korrekt sätt ur metodologisk synvinkel.

Det är en svår uppgift, eftersom en alltför strikt tillämpning skulle verkligen kunna påverka effekten av den och få allvarliga konsekvenser på det sociala området och konjunkturcykeln. Det är en svår uppgift, eftersom alla de antagna parametrarna är nödvändigtvis inte tillämpliga på samtliga ekonomiska områden i sådana svåra tider. Kommissionen bör därför gratuleras till sitt arbete på området. Kommissionen har lyckats kombinera en sträng metod med den flexibilitet som krävs under dessa ekonomiska förutsättningar. Att vidta åtgärder för att utvärdera de tillfälliga verktyg som har antagits på nationell nivå för att få ett slut på krisen är ett bevis på en metod som inte bara är högst professionell utan även förnuftig.

EU:s konkurrenslagstiftning är både mycket omfattande och mycket specialiserad. Detta gör att Europeiska unionen återigen blir en ledstjärna för sina grannländer, särskilt de minst utvecklade. Detta hjälper till att förhindra att klyftor och motsättningar uppstår mellan de länder som ligger i framkant och övriga länder. Därför är det extra viktigt att se till att denna ledstjärna inte ställs i skuggan på något sätt. Jag anser att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att utvärdera de olika scenarier efter krisen som började uppstå 2010.

Det är mycket troligt att man därför kommer att behöva göra en ny bedömning av omfattningen av de strukturella förändringar som vi måste beakta och bedöma de olika industriernas och sektorernas nuvarande ställning. Försiktighet måste vara nyckelordet i en sådan osäker tid.

Jag vill uppmana kommissionen att betona såväl små och medelstora företag som ungdomssysselsättning, vilket än en gång gör konkurrens till ett EU-omfattande problem.

  Sari Essayah (PPE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar att man i betänkandet gör ett mycket positivt omnämnande av Sepa (det gemensamma eurobetalningsområdet). Parlamentet har upprepade gånger krävt en snabb migrering av Sepa, och det finns en enkel anledning till detta. Kommissionens konsekvensbedömning nämner en studie enligt vilken Sepa skulle spara 300 miljarder euro av den europeiska ekonomin på sex års tid. Dessa besparingar skulle göras till följd av en större konkurrens genom gemensamma regler och förfaranden. Detta skulle också innebära en mindre tidsåtgång och ett mindre stressmoment för alla de EU-medborgare som behöver göra betalningar i andra länder.

Jag instämmer också kraftfullt i betänkandets påstående att statens ekonomiska stöd till banker och andra företag under den ekonomiska krisen har snedvridit konkurrensen. Liksom många av mina kolleger har gjort denna förmiddag uppmanar jag kommissionen att tillhandahålla en analys av dessa snedvridningar.

Låt mig tillägga ännu en sak om behovet av gemensamma regler och förfaranden. Många uppfinningar i framtiden kommer att baseras på informations- och kommunikationsteknik. Vi behöver mer konkurrens i IKT-branschen, och man skulle kunna uppmuntra till detta genom en större användning av öppen källkod i EU. Jag förväntar mig att EU på så sätt kommer att bli mer konkurrenskraftig på detta viktiga område gentemot USA och andra viktiga ekonomiska områden, liksom Gunnar Hökmark sade tidigare.

  Danuta Jazłowiecka (PPE). – (PL) Herr talman! Upphovsmännen till den resolution som nu diskuteras understryker med all rätt att den ekonomiska krisen var en enorm utmaning för EU:s konkurrenspolitik. Nationella och politiska intressen segrade gång på gång, inte bara över bestämmelserna om den fria marknaden utan även över det sunda förnuftet. Den stora ekonomiska krisen, vars effekter fortfarande i dag är kännbara i de europeiska länderna, var en viktig avgörande faktor för konkurrenspolitiken 2009. Det var en period då man använde mekanismer och instrument vars syfte var att hjälpa oroliga finansinstitut liksom några stora företag och inte att upprätthålla de marknadsekonomiska reglerna. Små och medelstora företag kände av de värsta effekterna av detta.

Kommer det som man gjorde att vara effektivt på lång sikt? Det är först nu som vi får reda på detta. Därför bör vi uppmana kommissionen att göra trovärdiga analyser som visar vilken effekt detta stöd har på ekonomin. Detta kommer att möjliggöra en utvärdering av det som gjordes men även en snabb och effektiv reaktion på liknande hot i framtiden.

  George Sabin Cutaş (S&D). – (RO) Herr talman! Konkurrenspolitiken spelar en viktig roll för att garantera den europeiska ekonomins konkurrenskraft, och kontrollen av det statliga stödet utgör en integrerad del i detta.

Samtidigt har Europeiska kommissionen sett under den nuvarande krisen att det finns ett behov att godkänna beviljanden av statligt stöd, särskilt när det gäller banksektorn men även när det gäller andra sektorer som har stött på svårigheter. Medlemsstater har därför beviljat betydande belopp i form av garantiprogram, rekapitaliseringsordningar och kompletterande former av likviditetsstöd till bankernas finansiering för att ge dem en finansieringskälla och en riskförsäkring.

Europeiska kommissionen måste dock hålla ett vakande öga på sektorn och utveckla planer för omstrukturering och reglering av finansinstitut för att garantera att de inte kommer att fortsätta med ett riskfyllt beteende som äventyrar Europeiska unionens finansiella stabilitet. Det statliga stödet bidrar annars bara till fortsatta finansiella svårigheter i Europeiska unionen.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Herr talman! Det ingivna betänkandet bekräftar att vi fortfarande har en lång väg att gå i EU vad riktig konkurrens beträffar.

Ett bra exempel på detta är jordbruksproduktionen där både EU och de enskilda länderna beviljar olika slags stöd och bidrag och därmed bidrar till en omfattande snedvridning av konkurrensmiljön. Särskilt jordbruksföretagen från de nya medlemsstaterna lider mycket till följd av EU:s felaktiga stödpolitik. Transporter är ett annat område där det kommer att vara nödvändigt att göra grundläggande ändringar och förbättringar i konkurrensmiljön. Därför är det mycket viktigt att anta förslagen från utskottet för transport och turism, som på ett lämpligt sätt uppmärksammar en snedvridning av konkurrensen även mellan olika transporttyper.

Hur som helst är detta ett bra och inspirerande betänkande, och det är viktigt att det används på ett effektivt sätt för att förbättra konkurrensmiljön i EU.

  Alajos Mészáros (PPE). – (HU) Herr talman! Den situation som har uppstått till följd av den ekonomiska och finansiella krisen har satt sin prägel på tonen i kommissionens rapport. Det är trots detta en bra rapport, liksom framgår av parlamentets resolution. Det finns dock saker som skulle kunna förbättras inom en snar framtid, främst inom området för förebyggande och lämplig information. Utan samarbete kommer vi inte att kunna återhämta oss från krisen, och det är därför mycket viktigt att kommissionen försäkrar oss om att den kontinuerligt kommer att ge oss information om de resultat som redan har nåtts. Förenlighet med och efterlevnad av EU:s konkurrenspolitiska regler är en av nycklarna till den inre marknadens framgång. Det finns fortfarande råvarumarknader på det energipolitiska området till exempel där öppenheten måste förbättras. På samma sätt garanteras inte konkurrens fullt ut i varje segment av energisektorn. Därför brådskar det att genomföra ett andra paket för den inre marknaden och ett tredje energipaket. Att kräva en noggrannare undersökning av konkurrensen i en annan sektor, nämligen jordbruksindustrin, är en åtgärd som kommer mycket lägligt. Genom en studie måste vi identifiera de största leverantörer och distributörer som ansvarar för snedvridningen av konkurrensen på marknaden.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Herr talman! Jag vill betona hur viktigt det är att ta fram tydliga konkurrensregler som är till hjälp för små och medelstora företag. De är särskilt viktiga för hela den europeiska ekonomin, för att inte tala om den enorma innovationspotential som de innebär. I detta avseende vore det klokt att inkludera ett kapitel som ägnas åt små företag och som betonar rättvis konkurrens. Konkurrenspolitiken bör bidra till att främja och genomföra öppna standarder och driftskompabilitet. Detta skulle förhindra att marknadsaktörer tillämpar tekniska inlåsningseffekter.

Avslutningsvis vill jag säga att en framgångsrik konkurrenspolitik och en obegränsad funktion för den inre marknaden är förutsättningar för en hållbar ekonomisk tillväxt i Europeiska unionen.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Herr talman! Låt mig koncentrera mig på punkt 90 i betänkandet som anger att konkurrens inom jordbruksproduktionen är en förutsättning för lägre priser för EU:s konsumenter. Detta är delvis sant, men jag är rädd för att man inte alls har förstått saker och ting. Vi diskuterar nu sinsemellan, och i vissa parlamentsgrupper, vad som håller på att hända med jordbruksmarknaderna och varför det inte finns något rättvist system för fastställandet av det slutpris som vi, i egenskap av konsumenter, betalar för livsmedel till dem som producerar livsmedlen.

Det är ett mycket allvarligt problem i en tid då vi håller på att reformera jordbrukspolitiken, hotar att göra nedskärningar i jordbruksbudgeten och inte tar hänsyn till bristerna på denna marknad. Betänkandet bör alltså säga mycket mer om detta. Kommissionen uppmanas studera konkurrensen inom den agroindustriella sektorn. Ja, snälla gör detta och studera den även närmare inom detaljhandelssektorn, men gör sedan inte fler studier utan gör något åt saken! Vi är jättebra på att prata i detta parlament, men vi är inte lika bra på att skrida till handling.

Jag vill kommentera en annan sak när det gäller konkurrensen. Jag framförde några klagomål till kommissionen å några av mina väljares vägnar. Den lilla människan har inget att säga till om gentemot staten, och jag vill att kommissionen tar tillbaka en sak, nämligen att det finns vissa klagomål som jag, i egenskap av ledamot, inte har ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Tack Mairead McGuinness. Det kan vara relevant för oss i framtida, liknande debatter att även lyssna på vad utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har att säga.

  Czesław Adam Siekierski (PPE). – (PL) Herr talman! Den inre marknaden bör vara fri, effektiv, dynamisk och innovativ. En lämplig konkurrenspolitik är det rätta verktyget för att nå detta mål. Om konkurrensen fungerar väl på marknaden för varor och tjänster kan vi garantera bättre kvalitet, lägre priser och bättre valmöjligheter för konsumenterna. Det är bra att vi gör dessa årliga utvärderingar av konkurrenspolitiken. Så här i efterhand kan man säga att en sådan undersökning är mycket lärorik. Genom en effektiv användning av det konkurrenspolitiska instrumentet har man kunnat förbättra den ekonomiska stabiliteten och mildra den ekonomiska krisens effekter på företag och konsumenter. Konkurrensen måste förbättras på läkemedels- och energimarknaderna. Vi måste komma ihåg att ett monopol begränsar konkurrensen oavsett om det är privat eller offentligt. Det är värt att betona att förändringar i den gemensamma jordbrukspolitiken innebär att stöd och externa bidrag nu inte begränsar konkurrensen.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen noterar parlamentets krav på ökad öppenhet, dialog och information i fråga om konkurrenspolitiken. Vi måste fortsätta informera er om viktiga politiska beslut på det konkurrensrelaterade området och kommer att försöka tillgodose era krav i vårt svar på er resolution, antingen i nästa rapport om konkurrenspolitiken eller i enskilda fall, liksom Reinhard Bütikofer och andra ledamöter har krävt.

Jag noterar ert krav på branschutredningar på ett antal marknader. Tidigare erfarenhet visar att ett rättvist och beslutsamt genomförande i sig ger positiva effekter på konkurrensen i en sektor. Branschutredningar är inte alltid det bästa sättet för att genomföra våra regler i en viss sektor. De kräver stora resurser och bör endast tillämpas när kommissionens politiska mål kräver detta.

Jag kan än en gång bekräfta att de tillfälliga, krisrelaterade statliga stödåtgärderna verkligen är tillfälliga. Jag vill mycket kortfattat ta upp några av era frågor under den begränsade tid som finns till förfogande.

När det gäller investerings- och finanssektorn pågår det för det första ett samråd om räddnings- och återuppbyggnadsriktlinjer.

När det gäller transportsektorn utarbetar kommissionen för det andra en vitbok om den framtida transportpolitiken som ska antas i mars 2011. Denna kommer att innehålla flera förslag för att snabba på fullbordandet av den inre marknaden för transporter.

När det gäller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse kommer kommissionen för det tredje att rapportera om detta under första kvartalet i år.

När det gäller den digitala agendan håller kommissionen för det fjärde fullständigt med om att det är viktigt att främja en riktigt integrerad digital inre marknad.

När det gäller små och medelstora företag är det för det femte nödvändigt med lika spelregler för att alla företag, stora som små, ska kunna blomstra. Kommissionen måste därför tillämpa konkurrensreglerna. Vi har också speciella regler för små och medelstora företag, innovation, forskning och utveckling samt grön teknik.

I juni kommer viceordförande Almunia att presentera rapporten om konkurrenspolitiken 2010 för er. Till dess kommer han att hålla er underrättade om de frågor som ni har tagit upp och, med avseende på punkt 4 i parlamentets betänkande, kommer avdelningarna vid generaldirektoratet för konkurrens att beordras att ge mer utförliga svar till er.

  Talmannen. – Vi kommer att avsluta med ett anförande av föredraganden, Derk Jan Eppink, som vi givetvis gratulerar eftersom majoriteten av hans kolleger har berömt honom för det arbete som han har gjort som upphovsman till detta betänkande.

  Derk Jan Eppink, föredragande. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten, som vikarierar för sin kollega, för att han är här i dag. Jag välkomnar kommissionens initiativ när det gäller kollektiv prövning, vilket vi har väntat länge på. Det nämns också i betänkandet, och jag tror att det ligger i konsumenternas intresse – förutsatt att det är väldefinierat och välreglerat. Jag tycker att det är bra. Vi kommer att börja med grönboken för att se vad det finns för olika åsikter. Jag välkomnar detta.

Vi har en mycket märklig situation i banksektorn: Statligt stöd är olika vanligt i olika länder. I vissa länder, till exempel Spanien, är det i synnerhet de regionala bankerna (cajas) som har svårigheter i banksektorn. Här behövs livsuppehållande stöd från Europeiska centralbanken, trots att ECB, liksom Philippe Lamberts påpekade på 30 sekunder, löper risk att få många dåliga tillgångar. Detta gör ECB till ett slags dålig bank – något som vi inte borde ha.

I andra länder försöker länderna frigöra sig från banksektorn och här finns det risk för hemgifter. Jag förväntar mig inte att ni kan svara på denna fråga om hemgifter – det är en fråga för kommissionsledamoten – men det skulle vara mycket orättvist om andra banker inte får statligt stöd om en bank som har återhämtat sig eller behöver återupplivas plötsligt får detta. Här måste vi alltså undersöka frågan om lika spelregler.

Avslutningsvis vill jag nämna något om uppföljningen, eftersom Sophia in ’t Veld, Kinga Gál och Reinhard Bütikofer lämnade några träffande kommentarer. Vi hade ett betänkande förra året, vi hade ett i år och vi kommer antagligen att ha ett liknande nästa år. Ingenting förändras. Det är lite som en Vatikan-baserad ritual där vi gör samma saker om och om igen. Jag anser att vi måste undersöka hur våra frågor har följts upp, och jag föreslår att den nuvarande och den tidigare föredraganden kontaktar kommissionen och generaldirektören vid generaldirektoratet för konkurrens för att ta reda på vad som händer med de krav som vi har ställt.

Vi måste ha ett betänkande som genomförs på riktigt sätt från informationssynpunkt. Därför föreslår jag att vi gör en riktig uppföljning, som Sophia in ’t Veld säkerligen kommer att hjälpa mig med, för att se vad kommissionen gör.

  Talmannen. – Tack, Derk Jan Eppink. Jag är säker på att du har lagt märke till reaktionerna hos dina kolleger och att ditt förslag med största sannolikhet kommer att få det stöd som krävs.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag, torsdag.

4. En hållbar EU-politik för de nordligaste regionerna (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Michael Gahler, för utskottet för utrikesfrågor, om en hållbar EU-politik för de nordligaste regionerna (2009/2214(INI)) (A7-0377/2010).

  Michael Gahler, föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar, företrädare för våra arktiska grannar som följer denna debatt! Jag är särskilt glad över att, i egenskap av föredragande, i dag kunna presentera resultaten av det arbete som vi i över ett års tid har utfört i samarbete med skuggföredragandena, andra kolleger i EU:s arktiska forum (EU Arctic Forum) och flera experter och representanter, varav några faktiskt kommer från Arktis.

Vi har nått ett brett samförstånd och anser att vi har tagit fram en hållbar politik för de nordligaste regionerna. Betänkandet analyserar Arktis nya roll och beskriver parlamentets uppfattning om hur EU:s politik för våra nordliga grannar bör organiseras. Min vägledande princip i detta avseende är att erbjuda samarbete med regeringarna och myndigheterna i våra grannländer i de nordligaste regionerna.

Vi är medvetna om att det redan finns ett bilateralt och multilateralt samarbete med de arktiska länderna. Bortsett från de frågor som rör Arktis är Norge och Island redan djupt involverade i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och Schengensamarbetet. EU är redan en ad hoc-observatör i Arktiska rådet. Jag vill dock klargöra att det är önskvärt att EU får en permanent observatörsstatus, särskilt eftersom nästan alla politikområden som är relevanta för området har gjorts till gemenskapsfrågor, åtminstone delvis. Detta samarbetserbjudande formuleras på detta sätt eftersom vi i EU inte själva kan vidta några åtgärder eller inleda någon verksamhet i Arktis. Vi är till stor del beroende av att företrädarna för de omedelbart angränsande områdena vill samarbeta med oss.

I detta betänkande betonade jag även den mänskliga dimensionen. Alla de som bedriver gemensam politik av alla dess slag får aldrig glömma att ta vederbörlig hänsyn till intressena hos dem som bor i Arktis. Jag avser urbefolkningen i dessa länder, vars levnadssätt och uppehälle följer hållbarhetsprincipen, samt de andra människor som lever där.

Vi accepterar att invånarna i Arktis vill utveckla sin livsmiljö. Med andra ord vill de inte ha någon förordning om att området ska bevaras i dess nuvarande form, som om det vore ett slags nationalpark. Därför arbetar vi med våra partner för att se till att ingrepp i ekosystemen och de naturliga livsmiljöerna alltid följer högsta möjliga bevarandeprinciper. EU är en attraktiv samarbetspartner för de arktiska länderna eftersom vi har spelat en banbrytande roll på de relevanta politikområdena, till exempel inom området för miljöskydd och kampen mot klimatförändringarna. Frågan huruvida världens största inre marknad driver en ambitiös miljöpolitik spelar dock en avgörande roll för detta område.

EU är också en attraktiv samarbetspartner eftersom vi är självklara köpare av de varor som Arktis tillhandahåller, inte bara olja och gas utan även råmetaller till exempel. Vi bör följa de goda exempel som finns här, till exempel samarbetet mellan Norge och Ryssland i fråga om Shtokman-fältet i Barents hav. Norges strängaste miljökrav tillämpas här eftersom partnerna samarbetar i fråga om utvinning av mineraltillgångar. Jag hoppas att detsamma kommer att gälla för det samarbetsavtal som Ryssland och BP ingick de senaste veckorna för oljeborrning i Norra ishavet. I framtiden kommer våra övervakningssatelliter att ge värdefullt stöd, både inom miljösektorn och för att kunna öppna upp nya sjövägar, till exempel Nordostpassagen. Genom att samarbeta på detta område kommer man att kunna korta ner sjövägarna till exempelvis Sydostasien. För EU, som står för cirka 40 procent av världens kommersiella flotta, är detta en viktig faktor, särskilt från ett finansiellt perspektiv.

Vårt ramprogram för forskning ger värdefullt stöd för det vetenskapliga samarbetet mellan de olika polarinstituten på forskningsstationerna i Arktis. Våra grannar i de nordligaste regionerna vet att EU är en kompetent samarbetspartner. Det finns dock utrymme för förbättring när det gäller utformningen, samordningen och genomförandet av vår politik. Förbättring kan åstadkommas genom att samla kommissionens ansvarsområden inom generaldirektoratet för havsfrågor och fiske och genom att inrätta en lämplig enhet inom Europeiska utrikestjänsten. Dessutom skulle även vår databas förbättras genom inrättandet av ett centrum för arktisk information som samlar och bedömer all relevant information. Utvecklingen av en mekanism för medfinansiering och medprogrammering i polarområdena som inbegriper samtliga partner i de nordligaste regionerna skulle också vara ett viktigt instrument för ett bättre och effektivare samarbete när det gäller forskning och utveckling.

Jag är säker på att detta förslag till ett strategidokument kommer att ge bättre riktlinjer för en heltäckande och framgångsrik EU-politik för Arktis vilken också kommer att gynna våra nordliga grannar.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Tidigt förra året tog EU:s utrikesrepresentant Ashton initiativ till en debatt om Arktis. Genom plenardebatten har vi fått ta del av era åsikter och kunnat visa den vikt som vi fäster vid det arktiska samarbetet som en del i Europeiska unionens externa förbindelser.

Vi arbetar med Arktis på många olika plan. För det första driver såväl unionen som medlemsstaterna en aktiv forskningspolitik i området. För det andra driver vi en stark miljö- och havspolitik. För det tredje är vårt diplomatiska tillvägagångssätt i kampen mot klimatförändringarna inriktat på de verkliga orsakerna till förändringarna i Arktis. För det fjärde fortsätter vi att vidta åtgärder till förmån för urbefolkningen i hela världen, inklusive i Arktis.

Samtidigt som vi erkänner att vår dialog med all arktisk urbefolkning i polarområdena kan förbättras har vi under 2010 erfarit början till en givande och mer omfattande interaktionsprocess, som vi bestämt kommer att fortsätta med de kommande åren.

När vi hanterar frågor som rör tillgången till Arktis och utnyttjandet av resurserna där måste vi leva upp till vårt rykte som en ansvarsfull konsument av råmaterial och energiresurser som tillämpar de högsta säkerhets- och miljökrav. Samtidigt kommer vi beslutsamt att sträva efter en rättvis behandling av våra egna och våra företags intressen.

Det gläder oss att dessa områden omfattas av parlamentets betänkande om de nordligaste regionerna, vilket innehåller värdefulla förslag om hur man ska gå till väga i framtiden. Detta betänkande är ett viktigt bidrag till den successiva utformningen av Europeiska unionens arktiska politik, och jag vill tacka Michael Gahler för att ha gått vidare med detta initiativ.

Initiativet är särskilt berömvärt eftersom föredraganden och flera andra parlamentsledamöter har främjat en intressant dialog med Arktis tredje parter och civila samhälle som vi aktivt har deltagit i. De olika perspektiven anges i det slutliga betänkandet, vilket visar Europeiska unionens åtagande att lyssna på och arbeta tillsammans med alla intressenter i Arktis.

Vi inleder nu en ny fas i utvecklingen av EU:s arktiska politik. Parlamentets betänkande kommer att utgöra den tredje pelaren i dess grundläggande struktur, efter kommissionens meddelande från 2008 och rådets slutsatser från 2009. Dessa tre texter är konsekventa och sänder ett ansvarsfullt och positivt budskap till de arktiska partnerländerna och de människor som bor i området. Vi strävar efter att främja ett säkrare, hållbart Arktis. Vi respekterar de internationella avtalen och uppgörelserna och skulle vilja samarbeta för att utveckla och förbättra dessa.

Jag vill särskilt erkänna gränsdragningsavtalet mellan Norge och Ryssland på Barents hav, vilket ingicks förra året, som en referenspunkt för ett långsiktigt, fredligt samarbete i hela det arktiska polarområdet.

Europeiska unionen vill se ett starkare och effektivare Arktiskt råd, där viktiga beslut om områdets framtid fattas och genomförs. Vi vill delta i Arktiska rådet som en permanent observatör för att dela med oss med vår stora erfarenhet av internationellt regionalt samarbete, och vi är särskilt tacksamma för att parlamentet stöder denna strävan.

Betänkandet om de nordligaste regionerna kommer att stimulera Europeiska utrikestjänsten och kommissionen på ett betydande sätt i våra externa åtgärder när det gäller Arktis. Jag anser att budskapet och metoden i detta ligger rätt i tiden och är lämpliga.

Parlamentets betänkande om de nordligaste regionerna kommer också att bidra till vår egen framstegsrapport om EU:s arktiska politik, vilken rådet har bett oss utfärda senare i år. Vi kommer att rapportera till både rådet och parlamentet, och vi hoppas att båda kommer att vara nöjda med detta.

  Inese Vaidere, för PPE-gruppen. – (LV) Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag tacka Michael Gahler för hans noggrant utarbetade betänkande. Jag är verkligen nöjd över att Europeiska unionens politik för de nordligaste regionerna är ett av de områden som Europeiska unionen har tagit itu med i relativt god tid. I Arktis finns enorma resurser – cirka en fjärdedel av världens outnyttjade olje- och gasresurser, biogenetiska resurser och fiskeresurser. Det ger även nya sjötransportmöjligheter. Avsmältningen av istäcket har lett till att sjövägen till de asiatiska länderna har blivit cirka 40 procent kortare. Arktis har en enorm potential. Därför måste vi hushålla med den på ett ansvarsfullt sätt. Både ett oansvarigt resursutnyttjande och obetänksamma transportflöden kan ge allvarliga ekologiska konsekvenser. Samtidigt måste vi erkänna att användningen av Arktis rikedomar kan öppna nya möjligheter för att lösa inte bara energiproblem utan även råvaru- och livsmedelsrelaterade problem. Det finns en hård konkurrens mellan världens stormakter när det gäller vem som ska ha lejonparten i förvaltningen och utnyttjandet av dessa resurser. Trots att nästan 3,7 miljoner människor bor i Arktis, vilka utgör flera tiotals urbefolkningar, kan Arktis dock betraktas som något som tillhör hela världen i viss mån. Förenta Nationerna har hittills inte gett någon nation företrädesrätt i Arktis och kommer förhoppningsvis inte att göra detta i framtiden. Det är just därför som vi måste föra en ansvarsfull politik. Europeiska unionen måste utveckla en särskild, samordnad strategi för alla områden som har att göra med de nordligaste regionerna samt bevilja finansiering för denna politik och komma överens om hur den ska finansieras. Klimatförändringarna, välfärden och lokalbefolkningens utveckling samt energisäkerhetsfrågor måste också beaktas. För att genomföra denna politik är det viktigt att ha en permanent observatörsstatus i Arktiska rådet. Även om vi inte har några direkta havsgränser till Arktis kan Europeiska unionen ha en ledande roll när det gäller att utforska områdets resurser och nya sjövägar samt säkerställa höga miljöskyddskrav. Tack.

  Liisa Jaakonsaari, för S&D-gruppen. – (FI) Herr talman! För det första vill jag uppriktigt tacka föredraganden, Michael Gahler, för hans konstruktiva samarbete. Det bästa erkännandet av detta gjorde med all säkerhet kommissionsledamot Füle när han sade att betänkandet skulle bli den tredje pelaren i EU:s arktiska politik.

Det är inte så konstigt att den arktiska politiken håller på att bli central i den internationella politiken, för Arktis har, liksom föregående talare sade, en tredjedel av världens hittills outforskade naturresurser i form av mineraler, gas och olja. Klimatförändringarna och konkurrensen om dessa naturresurser är sammanflätade problem, men det som verkligen påverkar utvecklingen är uppenbart den globala ekonomin. Lyckligtvis har utvecklingen i Arktis varit stadig och baserats på en vilja att samarbeta.

Den arktiska politiken kommer i framtiden att vara ett prov på om vi tillsammans kan öka stabiliteten eller tvärtom orsaka nya konflikter. Det är viktigt att naturresurserna utnyttjas på ett ansvarsfullt sätt och med försiktighet för att undvika ett guldrushfenomen och katastrofer av det slag som inträffade i Mexikanska golfen.

Det är viktigt att vi har ett balanserat betänkande och ett budskap som säger att Arktiska rådet bör stärkas och att Europeiska unionen kommer att bli mer delaktigt i detta i egenskap av observatör. Vi bör dock inte bara tränga oss på utan använda diplomati, förhandla, inlåta oss i ett gott politiskt samarbete och, framför allt, stå i förgrunden när det gäller att bedöma miljöpåverkan. Jag finner det utmärkt att betänkandet tar upp vikten av ett centrum för arktisk information och även anger att Lapplands universitet i Rovaniemi, Finland, vore en bra plats för detta.

  Anneli Jäätteenmäki, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman! Jag vill uppriktigt tacka föredraganden, Michael Gahler, liksom skuggföredragandena. Vi tycker att vi har haft ett utmärkt samarbete, och det är viktigt att egetinitiativbetänkandet antas och att ett förslag tas fram utifrån detta.

Betänkandet argumenterar starkt för tunga framtida investeringar för att människorna i Arktis ska kunna överleva där och investeringar inom området för sysselsättning, transport och miljö. Jag tycker också att den ståndpunkt som betänkandet intar när det gäller behovet att erkänna urbefolkningens, särskilt samernas, ställning är av särskild betydelse. Samerna är Europas enda urbefolkning och EU, det vill säga kommissionen, parlamentet och rådet, måste samarbeta med dem likaså.

Betänkandet erkänner även Arktiska rådets ställning, som EU är villig att stärka enligt kommissionsledamot Füle. Jag blev dock mycket besviken över kommissionsledamot Füles bedömning att Arktis utvecklas successivt. EU måste självklart visa handlingskraft, och det måste investeras och finnas en önskan om att stärka samarbetet i Arktis. Det får inte vara tillåtet att bara utvecklas successivt, vilket nästan skulle verka som att vi bara gör en halvhjärtad insats. Det måste vara en av våra prioriteringar.

Avslutningsvis vill jag säga att jag är så nöjd över att det kommer att investeras i forskning om Arktis och att betänkandet nämner Lapplands universitet som ett eventuellt centrum för detta. Lapplands universitet förtjänar uppskattning för att vara det enda universitet, det enda organ, som verkligen har arbetat för att se till att ett sådant centrum kan uppföras och som har ägnat så mycket tid och kraft åt detta.

  Indrek Tarand, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! För det första vill jag tacka och framföra mina hjärtligaste gratulationer till föredraganden och skuggföredragandena för deras goda samarbete och samförstånd. Jag vill också tacka mina kolleger i gruppen De Gröna för deras samarbete och bidrag.

Vi kan äntligen säga att vi har lyckats ta fram ett passande dokument som gör det möjligt för oss, Europeiska unionen, att gå vidare på ett riktigt förnuftigt sätt och ta hänsyn till alla de intressen som finns bland alla berörda. Även om De Gröna med fog anser att vi bör vara ännu mer radikala är vi fortfarande glada över att detta betänkande beaktar vår oro och våra farhågor. Jag menar till exempel de konstateranden som vi gjorde till föredraganden om att vetenskapliga uppgifter tydligt visar att det arktiska ekosystemet för närvarande genomgår mycket omfattande klimatrelaterade förändringar och att man därför måste tillämpa ett försiktigt och vetenskapligt välgrundat förhållningssätt vad gäller all framtida utveckling i Arktis.

Därför efterlyste vi att ytterligare vetenskapliga studier genomförs inom ramen för ett multilateralt avtal för att förbättra den internationella förståelsen och beslutsfattandet i fråga om det arktiska ekosystemet innan några nya omfattande utvecklingsåtgärder vidtas. Vi tackar övriga grupper för att de godtar detta. Detta är ett exempel på hur man kan utforma saker och ting på ett passande sätt för våra många olika valkretsar. Det finns några skeptiker i denna sal som har uppgett att Arktis inte förtjänar vår uppmärksamhet, men det gör det, särskilt eftersom Island kan bli EU:s 28:e medlemsstat.

Arktis förhåller sig ”coolt”, inte på grund av klimatförändringarna och den efterföljande uppvärmningen av de normalt kalla nordligaste regionerna. Arktis förhåller sig också ”coolt” på grund av de positiva möjligheter som dyker upp vid horisonten, även om de för med sig mycket komplicerade och svåra problem. Därför tycker jag att de politiker som vågar ta itu med dessa problem på ett ansvarsfullt och politiskt vaket sätt är ”coola” politiker, liksom vi som kommer att rösta för Michael Gahlers betänkande i dag.

  Konrad Szymański, för ECR-gruppen. – (PL) Herr talman! Arktis håller definitivt på att förändras. De mest påtagliga resultaten av dessa förändringar är möjligheten att upprätta nya transport- och handelsvägar och möjligheten, som redan finns inom nära räckhåll, att utforska naturresurser och utvinna olja och gas. Omvärldens reaktioner på dessa förändringar är förvirrade. Å ena sidan har vi det mycket konstruktiva gränsdragningsavtalet mellan Norge och Ryssland på Barents hav, å andra sidan har vi även ryssarnas försök att föra en politik som präglas av faits accomplis. Jag tror att Europeiska unionen och det internationella samfundet har en enormt viktig roll att spela i detta avseende. Vi uppmuntrar till detta, vilket framgår tydligt i betänkandet. Den andra fråga som vi måste uppmärksamma är nödvändigheten att garantera lika, icke-diskriminerande tillgång till transportvägar. Varken lagstiftningsmässiga eller finansiella hänsyn bör utgöra ett hinder för denna lika tillgång till vägar. Detta anges tydligt i betänkandet. Därför kommer vi med glädje att rösta för detta.

  Sabine Lösing, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Michael Gahler ska ha ett stort tack för sitt betänkande. Det framgår även tydligt av detta betänkande att det finns ett enormt intresse för naturresurserna i Arktis. Till följd av klimatförändringarna kan olja, gas och andra resurser utvinnas på ett allt enklare sätt. Frågan om ett bättre utnyttjande av sjövägarna har redan diskuterats.

Den logiska konsekvensen av detta är att föroreningen kommer att öka i området. En industriell utveckling, särskilt på grund av utvinningen av olja och gas, utbredningen av det kommersiella fisket och den ökade sjötrafiken, kommer nödvändigtvis att leda till att detta högst känsliga ekosystem kommer att störas eller kanske till och med förstöras, vilket kommer att få förödande konsekvenser.

Detta betänkande innehåller tyvärr bara allmänna påståenden och inga effektiva strategier för att förebygga dessa risker. Något som inte nämns är att det inte bara är EU som har erkänt Arktis stärkta geografiskt strategiska betydelse. De angränsande länderna och Nato-medlemmarna USA, Kanada, Danmark och Norge har redan börjat militarisera Arktis och tänker skydda sina intressen där.

Klimatförändringarna har lett till denna situation i Arktis. Vi måste förhindra den katastrofala utvecklingen av denna förändring, vilket vi bara kan göra genom en snabb övergång till förnybara energikällor. Taktiken i denna strategi är dock den rakt motsatta.

Vi i Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster kräver att Arktis inte ska bli nästa geopolitiska oroshärd. I likhet med flera olika miljöorganisationer kräver vi ett moratorium för nya oljeutvinningsprojekt i Arktis. Vi måste komma överens om ett fördrag – liknande Antarktisfördraget – som förbjuder utvinning av mineralresurser i området. Sist men inte minst kräver vi en omedelbar avmilitarisering i området och följaktligen att Arktis görs till en avmilitariserad zon.

Eftersom min grupp och jag inte kan stödja resultaten av det egetinitiativbetänkande som har presenterats här har Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster lämnat in ett alternativt betänkande.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Liisa Jaakonsaari (S&D). – (FI) Herr talman! Jag undrar varför företrädaren för Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster tror att vi skulle kunna få till någon form av moratorium när ingen av aktörerna eller länderna i området vill detta. Vad skulle urbefolkningarna tycka om de blev tillsagda från högre ort och av Europeiska unionen vad de skulle göra? Parlamentet har redan begått en synd, nämligen att införa förbudet mot att sälja sälprodukter, vilket har retat upp dem en hel del. Varför ska vi reta upp dem ännu mer? Nu är det diplomati och samarbete som behövs.

  Sabine Lösing (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Jag är inte för det och självklart är det inte möjligt att kräva detta från högre ort. Frågan kvarstår dock: Vem har rådfrågats? Vilka länder är inblandade? Vilka urbefolkningar påverkas? Fanns det något samråd med de människor som kan vinna på situationen eller med dem som kan förlora sitt levebröd? Jag anser att det behövs mer dialog. De förhandlingar som hittills har förts är inte tillräckliga. Vi måste försöka föra en så bred dialog som möjligt och även rådfråga andra delar av samhället samt i synnerhet urbefolkningarna om möjligt.

  Bastiaan Belder, för EFD-gruppen. – (NL) Herr talman! Först av allt vill jag uttrycka min stora uppskattning för föredragande Gahlers gedigna arbete.

Arktis är av strategisk betydelse, särskilt nu när uppvärmningen av Arktis verkar ha gett möjligheter till transporter och resursutvinning där. Det är också ett område med en mycket känslig miljö, särskilt till följd av föroreningarna från Europa, Nordamerika, Ryssland och Kina. Även om EU inte kommer att få en arktisk kust förrän Island ansluter sig till EU har EU faktiskt medlemsstater i Arktis.

Jag stöder därför en EU-strategi för Arktis som kommer att göra EU helt likställd med andra nationer, till exempel Ryssland som tydligen har beslutat att exploatera detta område ekonomiskt. Om den ekonomiska verksamheten förstärks de närmaste åren kommer det att bli viktigt att vi ser till att det finns en riktig balans mellan miljön och ekonomin och att vi engagerar lokalbefolkningen i detta. Att säkerställa en observatörsstatus för EU i Arktiska rådet skulle vara ett steg i rätt riktning.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Vi vet att Arktis oändliga mineralresurser har gjort att området har blivit föremål för en hätsk debatt. Man uppskattar att 90 miljarder fat olja ligger outnyttjad under isen. Det går inte att komma ifrån att man känner ett visst obehag inför det faktum att British Petroleum av alla företag, som orsakade oljekatastrofen i Mexikanska golfen förra året, nu ska få utvinna resurser i denna känsliga natur, där förhållandena är mycket mer extrema än i Mexikanska golfen.

Faktum är när allt kommer omkring att Arktis redan är en uppsamlingsplats för världens kvicksilverutsläpp. Med tanke på det globala energibehovet är det dock antagligen orealistiskt att förvänta sig att ett beslut fattas för att rädda Arktis oljeresurser. Man kan hoppas att Europeiska unionen, som delaktig i Arktiska rådet, kommer att se till att bättre säkerhetskrav införs så att Arktis naturliv inte går ett lika fruktansvärt öde till mötes som naturlivet i Mexikanska golfen efter den senaste oljekatastrofen.

Vidare är Arktis från EU:s perspektiv dessutom av stor betydelse för att utveckla nya världshandelsvägar. Om det verkligen blev möjligt att öppna en ny sjöväg mellan Europa, Asien och Nordamerika skulle detta omedelbart omintetgöra piratverksamheten i Somalia och samtidigt också bespara EU mycket pengar, för operation Atalanta skulle inte längre behövas. Självklart är detta att anta att de infödda inuitbefolkningarna inte drivs till lika desperata gärningar som piratverksamhet på grund av att de förlorar sitt levebröd. Detta är något som man måste komma ihåg både när man planerar sjövägar och när man borrar efter olja.

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE). – (PL) Herr talman! Jag vill också självklart tacka Michael Gahler för hans utmärkta resolutionsförslag och givande samarbete.

Den allra viktigaste frågan för mig under arbetet med detta betänkande var den ökade betydelse som ges åt forskning om och övervakning av klimatförändringarna. Den information som man erhåller är nämligen mycket viktig för att man ska kunna fatta politiska och ekonomiska beslut. Det verkar som att ekonomiska frågor till exempel inom områdena fiske, transporter och naturresurser är det som Europeiska unionen intresserar sig mest för. Det är synd, för det råder inga tvivel om att vi med hjälp av vetenskapen kan uppskatta vilken påverkan ekonomiska förändringar har på miljön i området. Det är en mycket större påverkan än i andra områden. Men exakt vad innebär denna påverkan? Bara experterna kan säga detta.

De länder som vill ha tillgång till Norra ishavet begränsar tyvärr i allt högre grad öppenheten i forskningen om Arktis. Även i de områden som omfattas av internationella konventioner och fördrag har den verksamhets- och forskningsmässiga friheten minskats avsevärt under de två eller tre senaste åren. Svepskälet är ofta att man vill skydda miljön. De klimatmässiga och marina processerna i Arktis har en betydande inverkan på de klimat- och miljömässiga förändringarna. Forskningsfrihet är alltså oerhört viktigt för att man ska förstå vad som pågår, inte bara i Arktis utan särskilt här där vi lever. Det arbete som vetenskapsmän från länder utanför Arktis redan har slutfört om dessa frågor och de pengar som har spenderats ger oss rätt att göra vår röst hörd i frågor som rör det norra polarområdet.

  Diana Wallis (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Michael Gahler för hans mycket grundliga och utförliga betänkande och särskilt för hans vilja att kompromissa. Jag är dock rädd för att vi har producerat den ökända julgranen – även om julafton har varit – av drömmar som gör att den politiska huvudpoängen hamnar i skymundan.

Kommissionens meddelande blev faktiskt resultatet av våra tidigare debatter om den arktiska politiken i denna kammare. Vi ställde då mycket tydliga krav på ett enhetligt skydd av den känsliga arktiska miljön, nämligen ett skydd av denna sista vildmark som nu är en miljömässig krutdurk.

Det verkar ha skett en mycket hårfin förändring – ett motsug – i vårt sätt att tänka i fråga om säkerhet: säkerhet när det gäller energiförsörjning och egna resurser. Detta har bekräftats av avtalet denna vecka mellan Rosneft och BP – Deepwater BP.

Liksom kommissionen och andra upprepade gånger har påpekat finns det många lagstiftningsmässiga luckor när det gäller Arktis. EU:s klimatavtryck där är inte litet.

Lagstiftningen är ett lappverk och oklar. Det är fritt fram för multinationella företag. Vi hade kunnat bättre än så. Vi sade tidigare att vi ville prestera bättre. Vi ville ha en mer sammanhållen strategi. Jag undrar vad som har förändrats, och jag tror att våra medborgare kommer att göra detsamma.

  Struan Stevenson (ECR). – (EN) Herr talman! Jag vill också gratulera Michael Gahler till ett balanserat och utmärkt betänkande. Trots den utmanande omgivningen i Arktis har de stigande oljepriserna stimulerat det internationella intresset för att borra i detta område. Vi känner alla till att olja upptäcktes för första gången 1968 i Prudhoe Bay i North Slope i Alaska, men många områden i Arktis är fortfarande outforskade.

I en amerikansk geologisk undersökning från 2008 uppskattade man att det i områdena norr om norra polcirkeln finns 90 miljarder fat oupptäckt olja, nämligen tekniskt utvinningsbar olja, och 44 miljarder fat naturgasvätskor. Detta utgör nu 13–20 procent av all oupptäckt olja i världen. Utvinningen av så pass mycket olja kommer utan tvekan att få dramatiska konsekvenser för Arktis och kan orsaka världsomfattande miljökatastrofer. Jag tycker följaktligen att vi måste fråga oss själva om det är klokt att delta i ett sådant projekt i en tid då vi är fast beslutna att minska vårt beroende av fossila bränslen och till sist sträva efter ett koldioxidfritt samhälle.

  Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL). – (DA) Herr talman! Kommissionens meddelande om Arktis får mig av någon anledning att tänka på en katt som slickar sig om munnen vid tanken på en skål med grädde. Den globala uppvärmningen och avsmältningen av isen på Nordpolen öppnar verkligen nya möjligheter: naturresurser, olja, fisk, sjöfart osv. Vi har hört detta. Jag tycker dock att det är viktigt att EU inte har för höga förväntningar eftersom EU inte har någon kustlinje längs Norra ishavet. För mig som dansk verkar det en smula patetiskt att man använder Danmark som motivering till EU:s förbindelse till Arktis. Faktum är att Danmarks enda förbindelse till Arktis är via Grönland, som till följd av en folkomröstning för 26 år sedan beslutade att lämna Europeiska unionen.

EU bör på samma sätt inte heller ha för höga förväntningar när det gäller Island. Beslutet om Islands medlemskap ska endast och utan påtryckningar från EU fattas av det isländska folket. Det finns inget som tyder på att majoriteten är för ett EU-medlemskap där.

I stället för att se oss själva som en potentiell arktisk stormakt bör EU följaktligen kanske acceptera sin geografiska position och arbeta för goda grannskapsförbindelser med de länder som faktiskt ligger i Arktis. Detta inbegriper våra vänner i de västnordiska länderna, Norge, Island, Grönland och Färöarna. Det bör inte minst vara Europaparlamentets uppgift att säkerställa detta.

  Timo Soini (EFD). – (FI) Herr talman! Det här är en viktig fråga, och eftersom Finland ligger i norr känner jag väl till dessa frågor. För första gången kan jag hålla med mina finska kolleger om att människorna i Lappland och vid Lapplands universitet i Rovaniemi kan de här sakerna. Jag håller också med dem om urbefolkningarnas ställning.

Jag tänker rösta för detta betänkande trots att min största kritik är riktad mot påståendena om klimatförändringar, som går ut på att vi borde ha ett avtal som bygger på EU:s åsikter. EU:s handel med utsläppsrätter har misslyckats totalt. År 2008 avslöjades att det hade förekommit missbruk, momsbedrägerier och flera andra bedrägerier i storleksordningen 5 miljarder euro. Dessutom har dessa stadigt ökat i antal. Handeln med utsläppsrätter fungerar helt enkelt inte, den är skadlig. Vi behöver ersätta den med ett system för specifika utsläpp, såsom gäller för bilar, där man kan mäta vem som orsakar utsläppen och vad som släpps ut, utan att ge oss in i en internationell handel där människor kan köpa rätten att förorena. Det är en viktig fråga.

Den arktiska frågan är också viktig, även om jag inte vet hur den kommer att fortskrida när jag tänker på EU:s senaste åtgärder. Saker som EU vidrör går inte nödvändigtvis framåt. Min danska kollega talade förnuftigt om de regioner som ligger där. Det är regioner som har suveräna rättigheter som de kan utnyttja för att fatta beslut om sina egna frågor.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Herr talman! Jag vill först av allt gratulera min kollega, Michael Gahler, för det utmärkta betänkande han har lagt fram. I betänkandet uppmanas rådet och kommissionen att utarbeta en konkret arktisk politik för EU och betonar att Islands eventuella EU-anslutning medför att EU får en arktisk kust.

I egenskap av parlamentets föredragande för Island vill jag betona att landets prioriteringar i fråga om Arktis är förenliga med EU, nämligen att stärka Arktiska rådets politiska och administrativa roll, att garantera regionens hållbara utveckling och, till sist, vill jag påminna er, att stödja urbefolkningarnas rättigheter. Det faktum att både Island och EU för närvarande håller på att utforma en arktisk strategi kan vara en möjlighet att samordna vår politik, bland annat med hänsyn till EU:s ansökan om permanent observatörsstatus i Arktiska rådet.

Jag vill avsluta med att säga att EU självklart kan bidra till ett multilateralt styre i de nordligaste regionerna. Jag vill också säga till Søren Bo Søndergaard att jag lyssnade noga på vad han sade om majoriteten i Island. Jag anser att vi står inför en utdragen process som kan genomgå många förändringar. Enligt min mening kan vi uppmuntra en ansvarsfull föranslutningsprocess och en ganska balanserad debatt om EU i landet.

  Justas Vincas Paleckis (S&D). – (LT) Herr talman! Jag vill berömma min kollega Michael Gahler som, trots att han kommer från södra Tyskland, har visat utomordentlig kunskap om och kärlek för de arktiska och nordligaste regionerna. Vissa kolleger har påstått att länderna borde ta itu med de problem som uppstår på egen hand och att det inte behövs så mycket samordning kring detta. Jag förkastar kategoriskt denna åsikt. Det är just EU, med sin stora erfarenhet av hur man samarbetar och hur man verkligen ger sig ut i outforskade territorier, som borde spela en avgörande roll i regionen. Det är trots allt tydligt – antingen konfrontation, osäkra tvister och konflikter, eller fredligt samarbete och en region som kan fungera som förebild för andra länder runt om i världen. En annan aspekt – vinst, eller ekonomiska fördelar, eller miljö och naturvård. Jag anser att EU, som alltid har varit ledande i kampen mot klimatförändringar, måste fortsätta att lägga större vikt vid den andra aspekten när man samordnar de båda strategierna.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE). – (GA) Herr talman! Den arktiska regionen håller på att förändras avsevärt till följd av klimatförändringarna. Snön och isen håller på att smälta. Nya sjövägar håller på att öppnas upp, fångstplatser blir tillgängliga och det finns fler och bättre möjligheter att på ett hållbart sätt utvinna olja och gas.

(EN) EU spelar en aktiv roll i de arktiska frågorna. Till exempel bidrar EU betydligt till finansieringen av forskning och utveckling genom det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling. Europaparlamentet deltar aktivt i den pågående dialogen med utsedda representanter från Arktis genom den arktiska parlamentariska samarbetskommittén (Standing Committee of Parliamentarians of the Arctic Region), och i egenskap av ordförande för SINEEA-delegationen företräder jag Europaparlamentet i detta viktiga organ.

I september anordnade parlamentet för första gången samarbetskommitténs möte som hålls två gånger om året. Konferensen var mycket lyckad och parlamentet fick möjlighet att fördjupa och stärka sina förbindelser med de arktiska länderna.

  Edit Herczog (S&D). – (HU) Herr talman! Jag talar inte i egenskap av en ledamot som lever innanför polcirkeln. Jag vill bara varna alla att Nordpolen inte bara utgör ett ekonomiskt arv och ett energiarv utan också ett av de viktigaste exemplen på vårt naturarv. Därför är det ytterst viktigt att de företag som kommer att bedriva utvinning och borrning i området inte går dit med de gamla guldgrävarnas vinstsökande tankesätt utan i stället med känslan av det europeiska ansvar som tog form under 1900-talet och början av 2000-talet. Låt oss inte glömma att arbetet där kommer att behöva ske under extremt svåra väderförhållanden och med hjälp av ny teknik. Det är ytterst viktigt att vi inte gör några eftergifter kring detta, och att vi tillämpar regler, normer och krav på dessa företag, som möjliggör att den tekniska förvaltningen av denna fråga sker enligt de absolut senaste tekniska normerna, och samtidigt se till att ekonomiska medel finns tillgängliga för att förhindra alla sorters naturkatastrofer, som den vi såg i fallet med Deep Horizon. Det är mycket viktigt att vi håller oss till den rätta ordningen: Planet, människor och produkt.

(EN) planet, människor och produkt. Produkten i detta fall är förstås gas- och oljereserverna. Tack för er uppmärksamhet och grattis till föredraganden.

  Birgit Schnieber-Jastram (PPE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill också tacka föredraganden, Michael Gahler, och alla skuggföredragandena. Det är helt riktigt att påstå att EU hela tiden måste anpassa sig till nya verkligheter och handskas med förändringar i den politiska maktbalansen. För den arktiska politiken innebär detta att vi måste inse att de arktiska länderna vill utveckla regionen själva, men att de är öppna för samarbete. De är inte intresserade av nya fördrag, men vill att man fortsätter utveckla de nuvarande.

Klimatförändringen och nya sjövägar innebär inte enbart risker, utan även möjligheter. I Arktis fall innebär det att EU har möjlighet till större samarbete och utveckling. Ingen kan ju ändå ta itu med klimatförändringarnas effekter på egen hand, precis som ingen kan utveckla potentialen i den arktiska regionen på egen hand. Dessutom har EU ett varaktigt intresse i säker utveckling …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Herr talman! Arktis rikedom ligger inte enbart i dess omfattande energiresurser och nya sjövägar utan också i dess urbefolkningar. Det handlar inte om ett arktiskt museum utan om ett hem för 3,5 miljoner människor. Därför måste vi lyssna till dem. Ingen har rätt att förstöra och plundra regionen.

I framtiden kommer vi helt klart att få se ett stort antal gruvor, industrier och fartyg där, och med dem en ökande risk för miljökatastrofer. Vi måste förbereda oss för detta ansvar. Det är en utmanande uppgift att rädda naturen som är mycket känslig i regionen.

Ny forskning vid Lapplands universitet visar, överraskande, att EU redan har mycket stor makt i den arktiska regionen. Därför borde vi vara mer aktiva och ansvarfulla. Vi borde investera i regionen både ekonomiskt och materiellt. Detta kommer också att bero på Islands eventuella framtida medlemskap. Även jag anser att Lapplands universitet i Rovaniemi är den bästa platsen för ett centrum för arktisk information.

  Riikka Manner (ALDE). – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först vill jag gratulera föredraganden till utarbetandet av ett utmärkt, balanserat betänkande. Det globala intresset för de nordliga regionerna har ökat kraftigt de senaste åren och nått nya nivåer, vilket redan har sagts. Därför är det ytterst viktigt att EU också tar en aktiv roll i detta och dessutom aktivt strävar efter att få en ställning som ständig observatör i Arktiska rådet.

Som tidigare har nämnts, har dessa regioner en enorm potential t.ex. när det gäller deras naturresurser. Vi behöver en djärv vision och ett samarbete, men också ekonomiska investeringar, så att de människor som bor i området på ett hållbart sätt ska kunna utnyttja det som regionen har att erbjuda.

Liksom många av mina kolleger är jag mycket glad över att betänkandet fäster särskild uppmärksamhet vid centrumet för arktisk information, Lapplands universitets kompetens och expertkunskap och den utmärkta utrustning som finns där.

  Alfreds Rubiks (GUE/NGL) . – (LV) Herr talman! Jag tvivlar inte på att den fråga som vi diskuterar i dag är mycket viktig, och som jag ser det, kommer detta århundrade att skåda en kamp – mellan nationer, mellan regeringar – om att vinna förmåner från Arktis. I detta avseende ser jag positivt på att vi diskuterar en sådan fråga i dag. Vad grundar jag en sådan slutsats på? Vi kan konstatera att Kina redan nu håller på att bygga en isbrytare. Vi kan konstatera att en rad länder som inte gränsar till nordliga hav vill bli medlemmar i det Arktiska rådet, och jag gläds åt att EU är och kommer att bli medlem. Det finns två aspekter, dock. Den första, enligt min mening, är att jag skulle rekommendera kommissionen att, de kommande dagarna, värna om att regionen inte blir militariserad, för redan …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Anna Rosbach (EFD). – (DA) Herr talman! Betänkandet innehåller vackra ord om klimatbekymmer och miljöhänsyn, men i själva verket handlar det om EU:s jakt på resurser i Arktis. Man talar om den förväntade mängd olja, gas, mineraler, skogar och fisk som EU vill kunna utnyttja den närmaste framtiden. Man nämner att EU har stora landområden i Sverige och Finland, men det står inte att dessa är svenska och finska områden. Man hävdar dessutom att EU äger ensam behörighet när det gäller bevarandet av marina biologiska resurser. Jag är inte säker på att Grönlands, Rysslands och Kanadas inuiter skulle hålla med om detta.

Bara för att Arktis är glest befolkat innebär det inte att vem som helst kan gå dit och bara ta för sig. Området tål inte massturism, överfiske och storskalig plundring av råvaror. Arktis är ett ytterst känsligt område som har en tradition av samarbete, och de flesta arktiska länderna är helt enkelt inte medlemmar i EU. Grönland drog sig faktiskt aktivt bort från EU, som Søren Bo Søndergaard precis nämnde.

ORDFÖRANDESKAP: DURANT
Vice talman

  Anna Ibrisagic (PPE). - Fru talman! Jag vill tacka Michael Gahler för ett utmärkt initiativ och ett utmärkt betänkande. Jag tycker det är välbalanserat och tar hänsyn till både dem som vill exploatera naturresurserna och dem som är allvarligt bekymrade för klimatkonsekvenserna.

Jag anser att det bästa skyddet för Arktis vore ett globalt klimatavtal, men under tiden måste vi utarbeta fler kortsiktiga lösningar för att begränsa uppvärmningen av Arktis. Jag vill gärna se att Europaparlamentet erkänner att utsläpp av kimrök i hög grad bidrar till den arktiska uppvärmningen. Därför vill jag också uppmana kommissionen att göra de ändringar som krävs av direktivet för nationella utsläppstak för vissa luftföroreningar så att även kimröksutsläpp inkluderas.

  Kriton Arsenis (S&D). – (EL) Fru talman! Jag håller med flera av mina kolleger, särskilt Edit Herczog och Mitro Repo, som talade om den miljömässiga betydelsen av detta område och betydelsen av att skydda den inhemska befolkningens rättigheter. Det är ett orört område som ligger långt borta. Men det finns människor som bor där, människor som har en kultur. Miljön i området är ytterst viktig. Området är mycket betydelsefullt i kampen mot och anpassningen till klimatförändringarna. Jag blir verkligen ledsen när jag ser att EU deltar i tävlingen om vem som blir först med att utnyttja oljereserverna i området nu när isen smälter. Det faktum att andra gör det rättfärdigar inte att vi gör samma sak. Vår röst måste alltid uttrycka våra värderingar och vi måste alltid vidta åtgärder för att skydda dessa resurser och uppnå ett utsläppssnålt samhälle.

  Miloslav Ransdorf (GUE/NGL). – (CS) Fru talman! Det finns tre viktiga frågor i förhållande till Arktis. Den första är energifrågan och det har talats om olja och gas, och i framtiden kommer det även att talas om metan eftersom det finns reserver av användbar metan i permafrosten som kan räcka i 300 år. EU:s organ har än så länge inte undersökt den här frågan på något sätt.

Den andra frågan gäller transporter. När den norra sträckan öppnas kommer resan till Fjärran Östern att bli kortare. Det kommer att ta 21 dagar att åka från Hamburg till Seoul. Om denna möjlighet utnyttjas kommer det att minska kostnaderna kraftigt och bidra till närmare kontakter mellan de båda länderna.

Den tredje frågan gäller miljön eftersom utnyttjandet av energiresurser och de ökade transportvolymerna kommer att medföra en rad miljörisker för regionen. Jag anser att det vore bra att upprätta en plan ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE). – (LT) Fru talman! Jag vill gratulera föredraganden, Michael Gahler, för att ha tagit initiativ till detta för Europaparlamentet mycket viktiga och nödvändiga betänkande om de nordligaste regionerna, och för att ha svarat på kommissionens rekommendation om utformandet av en arktisk politik för EU med mycket konkreta och allomfattande förslag: från att låta den lokala befolkningen medverka i dialogen och skapa stabilitet och säkerhet i regionen till framtida projekt, miljöaspekter och klimatförändringar. En femtedel av världens oupptäckta resurser finns just i denna region. Hänsynslös konkurrens om tillgång till Arktis naturresurser är inte alls önskvärd, men förekommer ändå. Det är därför viktigt att bredda dialogen så att den arktiska regionen inte blir en arena för en konkurrenskamp mellan länder och oljeföretag, vars offer framför allt blir lokalbefolkningen och det ytterst känsliga arktiska ekosystemet. I betänkandet står det att antalet borrningsprojekt kommer att öka med tiden i den arktiska regionen, där effekterna av klimatförändringarna är mycket påtagliga. Jag anser därför att det är rätt och mycket viktigt att notera att en miljökonsekvensbedömning …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Fru talman! Jag tycket det är bra att EU utvecklar en politik och strategier för stora regioner som Östersjön, Donauområdet och min egen region, Atlanten, samt de nordligaste regionerna som vi diskuterar i dag.

Men när det gäller de nordligaste regionerna är det viktigt att vi är diplomatiska och inte didaktiska; samarbetsvilliga och inte tvingande; utforskande och inte utnyttjande. Urbefolkningarna är viktiga och därför måste vi ta stort hänsyn till dem. Det finns företag och länder där ute som kastar giriga blickar mot Norden nu på grund av dess resurser i fråga om fossila bränslen, fisk och – antagligen – möjligheten till maritima transporter. På grund av sina fördrag och på grund av sitt existensberättigande är EU inte i stånd att nå en balans.

En annan sak som jag vill ta upp: Jag är ledamot i delegationen för förbindelserna med Kanada och vi kan också inta en kollegial hållning gentemot Kanada och likasinnade länder för att garantera ett rättvist spel kring de nordligaste regionerna, framför allt för urbefolkningarna.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Fru talman! Plundring av råvaror, strategiska intressen, klimatförändringar och inte minst, ökad turism har fört det känsliga ekosystemet till randen av förstörelse. Ekosystemet i de nordligaste regionerna är dock relativt självförsörjande och därför ytterst känsligt. Det är alltså viktigt att vi skapar en balans mellan exploatering, å ena sidan, och maximalt skydd för detta känsliga system, å andra sidan. Detta kan dock inte åstadkommas utan att vi inför restriktioner i fråga om utvinning av råvaror och de metoder som används i denna utvinning, samt striktare regler för turism och handelssjöfart.

Nyheten att det stora mineraloljeföretaget BP och det ryska statskontrollerade företaget Rosneft har utarbetat gemensamma planer för att utvinna olja och gas tyder inte på en försiktig utvinning av råvaror – snarare det motsatta faktiskt!

Därför står det klart att skyddet av Arktis är en fråga som går utöver enskilda nationella strategiska och ekonomiska intressen och måste vara en central angelägenhet för EU.

  Sari Essayah (PPE). – (FI) Fru talman! Jag vill tacka föredraganden, Michael Gahler, och skuggföredragandena för ett utmärkt, mångsidigt betänkande som tar upp olika frågor på ett balanserat sätt. Dessa omfattar bland annat den arktiska regionens potential, dess omfattande naturresurser, de nya trafikvägarna och turismen, men även sårbarheten i den känsliga arktiska miljön samt urbefolkningars rättigheter. I norr måste vi faktiskt agera mycket ansvarsfullt och ha en bra arktisk strategi.

Jag håller också med mina finska kolleger, som har uttryckt sin tillfredsställelse över betänkandet, om att man i betänkandet på ett positivt sätt har fäst uppmärksamhet vid Lapplands universitets initiativ att inrätta ett europeiskt centrum för arktisk information i sina lokaler. Jag ser fram emot kommissionens betänkande om en arktisk politik, som Štefan Füle utlovade.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Det har verkligen varit en intressant debatt som visar hur många viktiga frågor som omfattas av det arktiska samarbetet, och hur varierande känsligheten är i vårt samhälle när man diskuterar framtiden för Arktis. Jag vill ta upp fem specifika frågor som har lyfts fram under förmiddagens diskussion.

Först, centret för arktisk information. Både i kommissionens meddelande från 2008 och i rådets slutsatser från 2009 har kommissionen uppmanats att undersöka möjligheten att inrätta ett nytt centrum för arktisk information. Vi håller noggrant på att undersöka de olika möjligheterna i EU, bland annat centret i Rovaniemi, Finland (Lappland) och, framför allt, vilken roll det eventuella centret kommer att ha.

För det andra är EU den enda arktiska aktören som öppet har erkänt att man, i egenskap av en industrialiserad enhet, är ansvarig, tillsammans med andra industrialiserade områden, för de förändringar som sker i Arktis. I kommissionens meddelande prioriterar man miljöskyddet, och frågans framskjutna ställning behölls i rådets slutsatser av 2009.

För det tredje är vi stolta över våra samiska EU-medborgare, och vi är stolta över de olika bestämmelserna i EU-fördragen och i EU:s regionalpolitik som handlar om samerna. Vårt gränsöverskridande samarbete och EU:s stödprogram för mänskliga rättigheter och demokrati stöder samerna i nordvästra Ryssland och andra urbefolkningar i Barentsregionen.

För det fjärde är EU och dess medlemsstater en ledande kraft inom arktisk forskning i världen och det är vi stolta över. Detta område har nämnts i ramprogrammet. Allt som allt, genom de femte, sjätte och sjunde ramprogrammen investerar EU 200 miljoner euro på detta område. Men att försöka vara framstående och ensam ledare i hela den arktiska politiken och strategierna, utan att ha en arktisk kust, är ingen klok politik att följa.

För det femte antog kommissionen 2010 ett meddelande om offshoreborrning, som ska vara vägledande för vårt arbete i världen, bland annat i den arktiska regionen. I meddelandet förespråkas ett försiktigt tillvägagångssätt som vi även kommer att tillämpa i Arktis. Detta är helt i linje med EU:s principer om att skydda Arktis och att bestämt kräva de högsta miljönormerna.

Fru talman, ärade ledamöter, parlamentets betänkande om de nordligaste regionerna ger en omfattande översikt över EU:s verksamhet, ansvar och intressen i den arktiska regionen. Det befäster också EU:s balanserade tillvägagångssätt när det gäller Arktis, genom att kombinera dess skydd och dess hållbara utveckling. Vi är övertygade om att detta är inom vårt räckhåll och att EU kommer att bli en oundviklig och positiv referensram när det gäller arktiskt samarbete i polarområdena.

  Michael Gahler, föredragande. – (DE) Fru talman! Jag vill också tacka talarna. Herr kommissionsledamot! När jag talade om en politik gentemot våra grannar i de nordligaste regionerna, ville jag inte antyda att du och Catherine Ashton strider om befogenheter. Jag ville bara klargöra detta.

Nästan alla tal som vi har hört har gjort en sak klar: den utmaning som vi står inför handlar om att genom vår politik visa att olika intressen och insatser är, eller måste vara, förenliga med varandra.

Jag anser att Norge kan ses som ett mikrokosmos till detta, till exempel: de fiskar, de borrar efter olja och gas, de tillämpar de högsta miljökraven på land och till sjöss och de utvecklar sina allra nordligaste regioner för de människor som bor där. Om vi kan tillämpa denna princip i hela regionen genom samarbete med lokala samhällen, kommer vi att bli en förebild för andra känsliga regioner. Vad som har förändrats i den politiska verkligheten är att vi inte anser att vi kan tvinga människor att rätta sig efter våra önskemål, utan att vi måste acceptera utmaningen att uppnå alla våra mål samtidigt: vi behöver en hög standard inom miljöskydd, hårdare tag mot klimatförändringar, en hållbar fiskeripolitik, säkra sjöfartsrutter och en acceptabel utveckling för de lokala samhällena. Om vi försöker arbeta tillsammans för att fastställa dessa mål och sedan för att uppnå dem, kommer vi verkligen att åstadkomma något viktigt i samarbete med våra partner till förmån för regionen och oss själva.

Jag vill ännu en gång tacka skuggföredragandena framför allt. Jag ser fram emot ytterligare diskussioner med utgångspunkt i detta betänkande. Omröstningen innebär inte slutet för denna fråga.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum senare.

5. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

6. En EU-strategi för Svarta havet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Traian Ungureanu, för utskottet för utrikesfrågor, om en EU-strategi för Svarta havet (2010/2087(INI)) (A7-0378/2010).

  Traian Ungureanu, föredragande. – (EN) Fru talman! För exakt tre år sedan ställde sig Europaparlamentet bakom Svartahavssynergin. Det var första steget mot en samstämd politik i ett av de känsligaste områdena i Europa, och det var ett steg i rätt riktning eftersom Svarta havet nu är noggrant analyserat – och fruktat – som ett konvergerande utrymme för politiska, strategiska och säkerhetsmässiga förhoppningar, styrkor och ambitioner.

I dag kan vår politik i området utvecklas ytterligare. Parlamentet kan spela en avgörande roll i att uppgradera EU:s politik till en fullfjädrad EU-strategi. Det är faktiskt huvudtanken i det betänkande som jag har utarbetat med hjälp av mina kolleger vid utskottet för utrikesfrågor och i hela parlamentet.

Men varför ett nytt betänkande om Svarta havet och varför en EU-strategi om Svarta havet? Vissa skulle säga att Svarta havet är ett litet hav. Det är det verkligen, men om man byter ut denna karta mot en strategisk karta blir Svarta havet enormt. Det finns ännu en faktor: Svarta havet blir svartare och svartare.

I och med Rumäniens och Bulgariens anslutning till EU blev Svarta havet delvis ett innanhav i EU. Det går dock ofta inte att förutsäga händelserna i regionen: spänningarna ackumuleras och missförstånden blir allt fler. En sammanfattande analys av Svartahavsregionen leder till slutsatsen att de negativa utmaningarna i området kvarstår, eller snarare ökar i intensitet. Kriget mellan Ryssland och Georgien 2008, de olösta och så kallade frysta konflikterna, och den oroväckande utarmningen av det demokratiska styret i Ukraina och Ryssland är alla mycket allvarliga händelser och levande exempel på säkerhetsriskerna i området.

Om man granskar de aktuella resultaten av EU:s involvering i regionen, verkar de minst sagt blandade. EU:s förhållningssätt till Svarta havet saknar övervaknings-, utvärderings- och uppföljningsmekanismer. Svartahavsregionen syns inte tillräckligt i debatterna i Bryssel, och EU:s finansiering för regionen är fragmenterad och komplicerad. EU-strategin för Svartahavsområdet bör, i det att den bygger på Svartahavssynergins förtjänster, upprätta en starkare politik och konkreta redskap. Låt mig bara få nämna två av rekommendationerna i betänkandet. Den första handlar om tillräckliga resurser: om EU vill spela en nyckelroll i Svartahavsregionen, måste vi avsätta tillräckliga resurser, såväl finansiella som mänskliga.

Det är ytterst viktigt att vi skapar en särskild post i EU:s budget. Den andra rekommendationen gäller utarbetandet av en europeisk handlingsplan med klara målsättningar och uppgifter, inklusive regelbundna ministermöten mellan de berörda länderna.

EU-strategin för Svartahavsområdet bör inte underskatta eller överskatta någon stat i området. Principerna om integrering och regionalt ägande bör återspeglas i en viktig roll för Turkiet och Ryssland, men också samtliga regionala partnerländer, för ett lyckat regionalt samarbete.

Avslutningsvis vill jag tacka alla mina kolleger för deras positiva bidrag till den slutliga versionen av betänkandet. Jag tror att vi alla är överens om att parlamentet förväntar sig att kommissionen och rådet ska förverkliga detta betänkande. EU:s strategiska och positiva involvering i Svartahavsregionen bör bli ett faktum.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag är mycket glad över att Svartahavsregionen står högt upp på parlamentets dagordning. Regionen är viktig för EU och vi behöver koncentrera oss på den för att se hur extremt känslig den är för oss.

Jag vill tacka och gratulera föredraganden för utskottet för utrikesfrågor, Traian Ungureanu, för ett utmärkt och mycket väsentligt betänkande. Betänkandet och dess rekommendationer är intressanta och nyskapande på många punkter.

I samband med den senaste utvidgningen blev Svarta havet även ett EU-hav. Vi har ett ansvar gentemot det, precis som vi har ett ansvar gentemot alla andra bäckenregioner som gränsar till oss. Vi måste ta oss an detta nya ansvar på ett bestämt sätt.

Som en del av den europeiska grannskapspolitiken har vi redan ett initiativ som riktar sig till denna region: Svartahavssynergin. Vi måste dock erkänna att dess tillämpning har visat sig vara mycket svårare än vad vi hade trott. Inte allt vi vill genomföra välkomnas med entusiasm av alla i regionen.

Just därför har parlamentet valt ett tillvägagångssätt som bygger på regionalt ägande och främjande av dialogen. Jag anser att detta är rätt sätt för oss att gå tillväga nu, men dessa åtaganden kan bara bli trovärdiga om och när de leder till konkreta förbättringar för befolkningarna i regionen.

Betänkandet om en ny EU-strategi för Svartahavsområdet skildrar därför vårt åtagande gentemot regionen och gentemot våra medlemsstater i området, genom att vi ger dem vårt fulla stöd i att bemöta de utmaningar som är kopplade till deras specifika geografiska läge.

Vi förstår att en strategi för Svartahavsregionen inte bör tolkas som en ersättare till befintliga insatser, särskilt Svartahavssynergin. Det bör snarare vara ett omfattande ramverk där man kan hitta vägledning om alla EU:s insatser i regionen.

Svartahavsstrategin kan vara ett utmärkt tillfälle att se över våra intressen i regionen, inklusive strategiska, politiska och ekonomiska intressen, och att diskutera hur de bäst kan uppnås. Parlamentet har fastställt lämpliga områden där strategin bör utvecklas, t.ex. förvaltning, säkerhet och energi, transport, miljö, handel, lokal ekonomisk utveckling samt social och human utveckling.

Utvecklingen av denna strategi kan också ge oss möjligheten att föra in en havsdimension i det pågående arbetet i regionen. Kommissionen håller för närvarande på att ta fram ett omfattande paket som innehåller initiativ om havspolitik, förvaltning av naturresurser och kampen mot illegalt fiske.

Vi kan dra nytta av vår kunskap från andra strategier, t.ex. EU-strategin för Östersjöområdet och EU:s strategi för Donauregionen. Strategin för Donauregionen kommer faktiskt att kräva ett tydligt samspel med Svarta havet. Vi är dock medvetna om att alla europeiska bäckenregioner är olika. Därför måste vi se till att alla framtida EU-strategier anpassas till områdenas egna utmärkande egenskaper, ekonomiska och sociala utveckling, miljö och energi, infrastruktur och naturresurser.

Betänkandet om utvecklingen av en EU-strategi för Svarta havet ger en översikt över de framtida utmaningarna för regionen, men kommer också att kunna användas till att bygga stabila kanaler med partnerländerna i regionen för att säkerställa att strategin genomförs på ett smidigt och effektivt sätt. Vi måste också utnyttja möjligheten till att hålla omfattande samråd med samtliga aktörer, inledningsvis med våra partner i regionerna och med parlamentets medverkan.

Betänkandet är som sagt välkommet och vi kommer gärna att ta till oss dess rekommendationer. Europeiska utrikestjänsten och de relevanta tjänstegrenarna i kommissionen kommer att ägna sitt arbete åt att ta fram en strategi för Svarta havet, som vi sedan kommer att söka stöd för hos er och hos rådet.

  Metin Kazak, föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. – (BG) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Traian Ungureanu, och som föredragande för utskottet för internationell handel är jag glad över att vissa av våra förslag har tagits med i betänkandets huvudtext.

Det glädjer mig att Svarta havet, vilket redan jag påpekats, efter Rumäniens och Bulgariens anslutning 2007 bildligt talat blev ett ”europeiskt” hav och kräver en övergripande europeisk strategi som omfattar en hel del administrativa och finansiella resurser, liksom god samordning och ansvarsskyldighet.

En viktig uppgift är att införa ett projektinriktat arbetssätt i den nya strategin. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt områden av gemensamt intresse, t.ex. miljö, energi, transport och infrastruktur, som är av avgörande betydelse för regionens hållbara utveckling.

Det krävs också ett intensivt samarbete på parlamentarisk nivå, t.ex. med organisationer som den parlamentariska församlingen inom Organisationen för ekonomiskt samarbete i Svartahavsområdet och WTO, och med Svartahavsområdets handels- och utvecklingsbank. Slutligen anser jag också att vi borde beakta andra regionala initiativ, men utan att låta strategin drunkna i dem.

  Silvia-Adriana Ţicău, föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (RO) Fru talman! Utskottet för industrifrågor, forskning och energi stöder en fullständig integration av marknad och regelverk på grundval av EU:s lagstiftning för energi och uppmanar länderna inom den större Svartahavsregionen att delta i fördraget om energigemenskapen och efterlyser stöd från EU, EIB och EBRD till en modernisering av energiinfrastrukturen i regionen.

Vi betonar det mervärde som den södra gaskorridoren innebär och den betydelse den har som ett sätt att trygga EU:s energiförsörjning. Projekt som Nabuccoledningen, som är ett prioriterat projekt för EU, liksom den transadriatiska ledningen (TAP), den transeuropeiska oljeledningen (PEOP), förbindelsen Turkiet–Grekland–Italien (ITGI) och förbindelsen Azerbajdzjan–Georgien–Rumänien (AGRI) återspeglar inte bara hur viktiga EU:s åtaganden i Svartahavsregionen är utan även nödvändigheten att utöka samarbetet mellan länderna i regionen. Vi betonar hur viktigt det är att etablera ett regionalt forsknings- och utbildningsnätverk i den större Svartahavsregionen och koppla detta till Geant-nätet och uppmanar kommissionen att fortsätta med sitt stöd till forskningsprojekt i Svartahavsregionen.

Jag avslutar, fru talman, med en uppmaning till kommissionen att ta fram en EU-strategi för regionen, tillsammans med en handlingsplan. Vi betonar behovet av att skapa en koppling mellan denna strategi och EU:s strategi för Donauregionen.

  Victor Boştinaru, föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. – (EN) Fru talman, herr kommissionsledamot! Svartahavsregionens betydelse för EU ur ett transportmässigt, energimässigt, stabilitetsmässigt, säkerhetsmässigt och miljömässigt perspektiv är given. Därför kommer EU:s strategi för regionen med all säkerhet att påverka området och hela EU i positiv riktning.

Utskottet för regional utveckling anser att strategin kan skapa tillväxt och en hållbar utveckling i regionen. Men vi anser också att för att uppnå full effektivitet måste vi involvera alla stater i regionen, oavsett om de är medlemsstater eller inte. Strategin kräver samordnade insatser – men hur kan denna samordning existera om inte alla länder deltar på rätt sätt? Det krävs definitivt en samordning med strategin för Donauregionen, som snart förväntas bli en viktig prioritering för det ungerska ordförandeskapet. Frågan om en integrerad metod och ett gränsöverskridande samarbete mellan regionerna för främjas inom alla strategins områden, men framför allt inom transport, energi och miljö.

  Elmar Brok, för PPE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka föredraganden för ett utmärkt arbete där han har sammanfört många idéer i en övergripande form, vilket kommer att hjälpa oss i vårt framtida arbete.

Vi måste inse att samarbetet i Svartahavsregionen inte får blandas ihop med det östliga partnerskapet eller med våra strategiska relationer med Turkiet och Ryssland. Det är olika saker och detta samarbete ersätter inte dem. Å andra sidan tycker jag att det är oerhört spännande att man kan föra samman dessa olika grupper i vissa frågor för att åstadkomma en samstämd politik som ligger i vårt eget intresse, och samtidigt hjälpa de berörda länderna. Ett sådant samarbete skulle kunna bidra till att sammanföra motstridiga politiska och ekonomiska intressen så att framtida tvister blir mindre dramatiska och farliga, och så att t.ex. vårt arbete inom det östliga partnerskapet inte uppfattas som att det riktar sig mot någon specifik person, utan snarare att allt kompletterar varandra.

Ur ett europeiskt perspektiv, dock, bör denna samarbetsvilja inte hindra oss från att förvänta oss att det östliga partnerskapet med dessa länder kommer att generera andra resultat än utvecklingsstrategier med Ryssland till exempel. Vi måste få göra sådana distinktioner och kommissionsledamoten är utan tvekan väl medveten om att det borde vara så. Därför ligger ett samarbete om Svarta havet i EU:s intresse, i Rysslands interesse och i Turkiets intresse samt i regionens övriga länders intresse – där flertalet deltar i det östliga partnerskapet. Jag kan tänka mig att detta kommer att bidra avsevärt till den ekonomiska och politiska stabiliteten i Europa och hoppas på ett nära samarbete med kommissionsledamoten för att driva detta framåt.

  Ioan Mircea Paşcu, för S&D-gruppen. – (EN) Fru talman! Svarta havet är en port som leder in i och ut ur EU, och måste därmed hanteras på vederbörligt sätt. Det är ingen smått irrelevant plats någonstans i fjärran, som råkar skymta till då och då.

Denna region har faktiskt redan fört upp ett antal frågor på vår dagordning, och kommer att göra det även i framtiden. Det har handlat om sådant som avbrottet i gasflödet 2006 och 2008, eller om kriget i Georgien 2008. Men trots att var och en kan inse Svartahavsområdets betydelse, visar EU fortfarande inte regionen det intresse som är motiverat. EU tvingades ju praktiskt taget att ta itu med dessa problem efter Bulgariens och Rumäniens inträde 2007.

Svartahavssynergin utarbetades kort efter att dessa båda länder anslöt sig till EU. Den kan i efterhand förefalla som ett dokument som tråcklades ihop i brådrasket för att täcka över ett ”tomrum” eller ”svart hål” – beroende på hur man ser på saken – som hamnade på EU:s bord nästan över en natt. Ett tecken på det är att inget väsentligt har hänt sedan den första översynen av initiativet 2008. Som betänkandet konstaterar har vi inte heller kommit särskilt långt med att genomföra initiativet.

Jag tror att det beror på två saker. För det första tycks EU:s medlemsstater sakna intresse för regionen och vara föga benägna att ta ställning till hur den ska hanteras. Nu när vi har fått ont om pengar är viljan att göra detta ännu mindre än tidigare.

För det andra var utgångspunkten för synergin att området borde bli ett enhetligt samarbetsområde, så att det kunde kvalificera sig för EU:s intresse och ekonomiska stöd. Men det antagandet tar inte hänsyn till att situationen i regionen helt enkelt var en annan för 20 år sedan än i dag. Den som utgår ifrån att en så komplicerad och heterogen region på så kort tid ska kunna förvandlas till något enhetligt med en egen karaktär är antingen verklighetsfrämmande eller illvillig – det senare vill jag ogärna tro. Kanske går det att göra förbättringar i samband med att det östliga partnerskapet ses över.

  Ivo Vajgl, för ALDE-gruppen. – (SL) Fru talman! Jag tackar min kollega Traian Ungureanu för det betänkande som han sammanställt på ett så engagerat och samarbetsorienterat sätt. Det öppnar än en gång våra ögon för en region som präglas av mångfald – i fråga om politiska system, kulturarv, tro, status, ambitionerna om ett närmande till EU, den ekonomiska utvecklingsnivån och råvarutillgångarna. Givetvis har också ett nytt läge uppkommit genom att tre av EU:s medlemsstater i dag ingår i den region som debatten avser.

Vi anser att Svartahavsregionens geostrategiska läge gör den särskilt intressant. Det skapar antingen ett mervärde eller allvarliga säkerhetspolitiska risker. Låt mig särskilt framhålla följande punkter: Dels en tryggad energiförsörjning och att EU förvissar sig om hållbara energileveranser, dels infrastrukturen, dels våra möjligheter att bidra till att bilägga konflikter och olösta regionala problem, och slutligen utvecklingen av partnerskap med Ryssland respektive Turkiet. Vi kan åstadkomma allt detta genom att i större utsträckning engagera regionens länder, och genom att få samtliga medlemsstater i EU att delta, liksom övriga regionala organisationer och nätverk. Hit hör bland annat organisationsnätverk i det civila samhället. Det är särskilt dessa som vi måste inrikta oss på och involvera.

För detta erfordras inga nya institutioner. Det som krävs är ett finansieringsprogram och ett fördjupat politiskt engagemang. Herr kommissionsledamot, jag tror att du kan åstadkomma åtskilligt med hjälp av detta betänkande, och ser fram emot vårt vidare samarbete.

  Werner Schulz, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det behövs en helhetsstrategi för att Svartahavsregionen ska kunna utvecklas till ett område med stabilitet, säkerhet, demokrati och välstånd, för att vi ska kunna lyckas med alla dessa möjligheter och utmaningar. Resolutionen strävar efter att detta mål ska uppnås. Därför får den stöd av min grupp. En annan orsak är att en rad av våra förslag har antagits, bland annat avseende hur utdragna regionala konflikter ska hanteras, förbättrat samarbete i det civila samhället, stöd till projekt för kontakter mellan människor samt främjande av småskaliga projekt inom ramen för det gränsöverskridande samarbetet.

Vi vill dessutom ha en hållbar energipolitik och bättre energieffektivitet och inrätta nätverk för akademiker och studenter. Jag är dock kritisk till bristen på konsekvens när det gäller Nabucco, South Stream och andra aspekter av den regionala energiinfrastrukturen. Jag begriper inte varför man har avvisat vårt krav på att skärpa övervakningen av oljeplattformar i Svarta havet. I skuggan av katastrofen i Mexikanska golfen framstår detta som en helt ofrånkomlig åtgärd. I dag lägger vi därför fram detta ändringsförslag en gång till.

  Paweł Robert Kowal, för ECR-gruppen. – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Eftersom jag anser att dokumentet förtjänar vårt stöd, så uttalar jag mitt stöd för det för min grupps räkning. Låt mig betona att Svartahavssynergin i dag behöver förnyas. Föresatserna har varit goda, men som föredraganden så förtjänstfullt påpekar har synergin inte alltid åstadkommit särskilt mycket. Jag anser därför att Štefan Füles viktigaste uppgift nu är att försöka skapa ordning och reda bland våra initiativ för denna del av Europa och visa att grannskapspolitiken är viktigast för oss i detta sammanhang, medan alla andra aspekter får stå tillbaka. Med detta synsätt kommer vår Svartahavssynergi att ge resultat i framtiden. Det gäller i synnerhet på energiområdet. Synergin kan också bli användbar i sådana sammanhang som att stödja Georgien i den demokratiska och ekonomiska omvandling som landet genomgått på senare år. Men det första och avgörande steget är att vi i dag organiserar initiativ i denna del av Europa – inte bara som något att yvas över, utan också som en faktor som hjälper oss att uppnå konkreta resultat i praktiken.

  David Campbell Bannerman, för EFD-gruppen. – (EN) Fru talman! Låt ”försiktighet” vara vårt motto då vi överlägger om Svartahavsregionen. Låt oss gå varsamt fram här.

Svartahavsregionen är Rysslands bakgård. Den ryska flottan är förlagd till Sevastopol på Krim, inte långt från Krimkrigets blodbesudlade krigsskådeplatser. Vi har bevittnat den tragiska konflikten i Georgien, som båda sidor bär skuld till. Om Georgien hade varit Natomedlem, hade det kunnat sluta med en katastrof. Jag stöder Georgiens självständighet, men det är ändå oklokt att reta den ryska björnen i dess eget ide.

Sedan har vi Turkiet, som EU roar sig med att erbjuda medlemskap, trots att situationen ju är den att medlemsstater som Frankrike kommer att inlägga veto mot landets ansökan. Bara 4 procent av Turkiets territorium ligger i Europa. Landet hör inte hemma i EU. Att inge turkarna illusioner kan bli mycket riskfyllt. Besvikelsen kan driva Turkiet i armarna på islamistiska extremister.

Och slutligen är bakgrunden till det hela att Svarta havet är en knutpunkt för kaspiska olje- och gasleveranser som är livsviktiga för oss. Här ska vi gå varsamt fram.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Fru talman! Jag ansluter mig till den åsikt som flertalet parlamentsledamöter redan har uttryckt, och gratulerar föredraganden till allt som han åstadkommit med sitt betänkande. Under antiken kallades Svarta havet för Pontus Euxinus. Det har alltid spelat en väsentlig geostrategisk och ekonomisk roll för Europa, och gör så än i dag.

Det är därför mycket angeläget att strategin omsätts i konkret handling. Nu debatterar vi än en gång om detta, och såvitt jag minns är det inte alltför länge sedan som vi genomförde en likartad debatt. Det är därför som jag i princip med emfas vill ansluta mig till de socialdemokratiska ledamöternas ståndpunkt, och i synnerhet stödja förslaget att en särskild budgetpost inrättas för genomförandet av strategin.

Jag uppmanar kommissionen att handla. En betryggande finansiering krävs för att vi ska kunna omsätta dagens uttalanden här i parlamentet i åtgärder som påverkar unionsmedborgarna.

  Iuliu Winkler (PPE). – (EN) Fru talman! Låt mig inleda med att gratulera Traian Ungureanu till hans energiska sätt att utarbeta betänkandet om Svarta havet. Jag välkomnar också stödet från flera av de föregående talarna. Mina ärade kollegor har nu gått in för att främja EU:s nya vision för Svartahavsregionen.

Faktum är att Svarta havet i viss mån har blivit ett innanhav för EU. Dess geostrategiska betydelse går knappast att överskatta, mot bakgrund av sådant som regional stabilitet, demokratiprocessen och närliggande frågor som energitrygghet, ekonomi och handel. Jag anser definitivt att det är vi i EU – och inga andra aktörer – som ska dra nytta av Svartahavsregionens potential.

För att komma dit behöver EU sluta klamra sig fast vid det förflutna och förlita sig mer på de medlemsstater som ligger i regionen. EU måste visa prov på ett mer dynamiskt och visionärt ledarskap. Jag ska inte gå in djupare på utvidgningens alla problem. Låt mig i stället säga en sak till alla Svartahavsskeptiker. Om tempot i den regionala EU-integrationen minskar skadar det framväxten av demokrati i hela området. Den instabilitet som riskerar att uppkomma på medellång och lång sikt kan få svåröverskådliga – och desto mer svårhanterliga – följder för EU.

Sammanfattningsvis behöver EU Svarta havet som ett innanhav och vi behöver också en integrerad strategi för regionen. Kommissionen bör sammanställa ett förslag till Svartahavsstrategi med utgångspunkt från föredragandens rekommendationer. Låt oss i dag demonstrera att parlamentet helhjärtat stöder strategin.

  Maria Eleni Koppa (S&D). – (EL) Fru talman! Dagens debatt avser ett synnerligen angeläget betänkande om ett område som står EU nära: Svartahavsregionen. Där ingår såväl medlemsstater i EU som länder som är betydelsefulla för det regionala samarbetet. Därför ligger det i allas vårt intresse att sörja för att Svartahavsregionen är ett område med fred, demokrati, säkerhet och stabilitet.

Vi har en stabil samarbetsram i form av Svartahavssynergin, som har genomförts sedan en tid tillbaka, låt vara att de påtagliga resultaten uteblivit. Om vi framgångsrikt genomför den genom att alla deltagarländer drar sina strån till stacken, kommer våra förbindelser att stärkas ytterligare på grundval av våra gemensamma värderingar. Vi behöver detta komplement till vår befintliga östliga grannskapspolitik och vårt östliga partnerskap.

Stabiliteten och säkerheten kring Svarta havet får omedelbara följder för EU. Därför måste EU ta sitt ansvar och verka för fredlig konfliktlösning och förtroendeskapande åtgärder. Inte minst som energi- och transportknutpunkt betyder detta område mycket för unionen. Att stärka demokratin och rättsstatligheten gagnar handeln, investeringsklimatet och människornas fria rörlighet.

Jag instämmer helt i att en särskild budgetpost behöver inrättas för Svartahavssynergin. Det skulle på ett verksamt sätt bidra till en regional modernisering. Det är vår sak att med politiska medel sörja för ett ytterligare närmande mellan dessa länder och EU, något som skulle gagna alla.

  Adina-Ioana Vălean (ALDE). – (EN) Fru talman! Svartahavsregionens betydelse insåg vi redan 2007, men vår hantering av frågan har gett ett minst sagt blygsamt utfall: Inga konkreta projekt och inga konkreta resultat. Det behövs en realistisk och finansiellt välunderbyggd handlingsplan med tydliga mål, prioriterade åtgärder och resultatkriterier, med bättre fördelning av uppgifter och samordning med det östliga partnerskapet och Donaustrategin.

Vi behöver inrätta ett energi- och transportpartnerskap parallellt med miljöpartnerskapet. Det finns ytterst olikartade och komplicerade intressen i regionen. Detta kan vi bara övervinna med ett sådant projektorienterat tillvägagångssätt, som i första hand inriktas på småskaliga, konkreta projekt. Även på det finansiella området är det nu dags att sluta lappa och laga. Vi har hittills använt oss av en rad olika finansiella instrument och hållit en låg profil. Därför bör Svartahavsstrategin i första hand genomföras med hjälp av det gemensamma operativa programmet för Svarta havet. Det kan främja samarbetet genom att dess såddfinansiering lockar institutioner att investera i regionen.

  Oldřich Vlasák (ECR). – (CS) Fru talman! Att låta medlemsstaterna ta ledningen vid genomförandet av Svartahavsstrategin var ett mindre klokt beslut. Det visar det segdragna tempot i genomförandet av projekt, frånvaron av handlingsplaner, utvärderingsrapporter och toppmöten, risken för att strukturer byggs upp parallellt med det östliga partnerskapet och åtskilliga andra problem. Det vore av allt att döma bra om kommissionen tog på sig en mer tongivande roll som Svartahavsstrategins kansli och spindel i nätet.

Jag är också en varm anhängare av att denna strategi – i likhet med övriga makroregionala strategier – ska förbli budgetmässigt, institutionellt och lagstiftningsmässigt neutral. Det är med andra ord inte aktuellt att tillhandahålla nya resurser, inrätta nya organ eller stifta nya lagar.

Det behövs vare sig nya operativa program eller särskilda budgetposter. Däremot behöver vi inrikta oss på att genomföra konkreta projekt som faktiskt engagerar de stater som berörs.

  Georgios Koumoutsakos (PPE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Att betona Svartahavsområdets strategiska betydelse för EU är i dag en ren floskel. Allt annat är ju uteslutet, sedan Bulgarien och Rumänien anslutit sig till EU och Svarta havet för EU närmast har blivit ett innanhav. Energi, säkerhet, stabilitet och naturligtvis demokrati är de centrala frågorna för oss i regionen.

2007 sjösatte vi vår politik för den region som i flera avseenden betyder så mycket för oss. Delvis har det gått framåt och här och var har vi lyckats. Samtidigt har det tyvärr också förekommit dröjsmål, splittring och perioder av stagnation. Tråkigt nog har ingen ministerkonferens om politiken genomförts efter 2008. Ursprungligen hade vi ju betydligt högre ambitioner än så. Mot bakgrund av regionens geostrategiska, geopolitiska och ekonomiska betydelse finns det bara ett alternativ: Vi måste stärka vår politik och våra åtgärder för Svartahavsområdet.

Jag ställer mig därför utan förbehåll bakom föredraganden Traian Ungureanus förslag om att ge EU:s Svartahavspolitik en vitamininjektion, så att den blir en integrerad strategi som finansieras med en särskild budgetpost. Som ledamot i utskottet för transporter och turism vill jag här understryka att just dessa båda betydelsefulla områden måste ingå inom ramen för en EU-strategi för Svarta havet.

Det finns avslutningsvis ingen anledning att betona att även EU:s integrerade havspolitik på ett avgörande sätt kan bidra till en jämn och hållbar utveckling i hela Svartahavsregionen. Vi behöver komma till skott nu. Utvidgningen är emellertid en annan fråga, som kräver omfattande och ingående analys.

  Evgeni Kirilov (S&D). – (EN) Fru talman! Bulgariens och Rumäniens EU-inträde gjorde Svartahavsregionen till en av EU:s grannregioner. Den är en strategisk bro mellan EU, Kaspiska havet och Centralasien som oavbrutet blir allt viktigare för EU ur geopolitisk och ekonomisk synpunkt. Det handlar om säkerhet, stabilitet och energi. Unionen borde därför hålla en högre profil, aktivera sig politiskt och hitta bestående lösningar på de problem som finns i regionen.

Det är inte bara i kustländerna som intresset för multilateralt regionalt samarbete är synnerligen stort. Detta är avgörande för att det ska gå att lösa överhängande frågor som är viktiga både för regionen och för EU, bland annat ”låsta” konflikter, smuggling och andra säkerhetsfrågor.

I dag behöver vi inrikta oss på ett antal oroväckande frågor som samtliga kuststater har ett pragmatiskt intresse av att lösa. Sjöfartsskydd är en sådan fråga. På Svarta havet har det de senaste åren blivit allt vanligare med olyckor som kräver människoliv eller orsakar skador på miljön. EU borde minska olycksrisken i den civila sjöfarten genom att tillhandahålla sjöräddningsresurser inom ramen för EU:s integrerade havspolitik. Inom kort ska vi antagligen rösta om vår kollega Iliana Malinova Iotovas betänkande, som för första gången tar upp EU:s fiskeripolitik i Svarta havet. Detta kan vara en annan bra utgångspunkt för multilateralt regionalt samarbete.

Det vore också lämpligt med EU-stöd till pågående projekt som ringleden runt Svarta havet, de alleuropeiska transportkorridorerna 8 och 9, samt transportförbindelserna mellan hamnarna vid Svarta havet.

Jag tackar föredraganden för att han stött mina ändringsförslag och för ett utmärkt anförande.

  Marek Siwiec (S&D). – (PL) Fru talman! När vi diskuterar Svartahavsregionen bör det påpekas att det inte finns någon annan region i hela EU där skillnaderna är så extrema, där det pågår så många intensiva konflikter, många av dem blodiga, och där det finns så många motstridiga intressen. Vi ska inte slå i oss själva att vi kan komma fram till en politik som låter oss lösa problem som alla andra politiska åtgärder går bet på. Det här är inget ”ring så spelar vi”-program. Vi kan inte lösa energiproblemen i ett läge där vi vill ha en gasledning som Ryssland säger nej till. Vi kan inte heller lösa regionala konflikter. Med den här politiken kan vi inte alls åstadkomma särskilt mycket, men det är ändå värt ett försök.

På tal om synergierna i Svartahavspolitiken ska vi komma ihåg att synergier alltid innebär att ett mervärde tillförs. Jag undrar bland annat varför Europaparlamentet inte samarbetar med befintliga regionala organisationer, exempelvis den parlamentariska församlingen inom Organisationen för ekonomiskt samarbete i Svartahavsområdet. De vill ju samarbeta med oss. Europaparlamentet är i sina egna ögon så stort och betydelsefullt att det kan bortse ifrån dessa samarbetsmöjligheter. Jag föreslår att vi inleder ett sådant samarbete och handlar gemensamt.

  George Sabin Cutaş (S&D). – (RO) Fru talman! I strategiskt avseende betyder Svartahavsregionen mycket för EU. Man får dock konstatera att vi saknar en strategisk linje för regionen. Ingen handlingsplan har upprättats för Svartahavssynergin, medan finansieringen härrör från ett antal olika instrument som inte samordnas. Desto viktigare är det att vi utarbetar en Svartahavsstrategi för EU med samma prioritering som EU:s övriga regionala strategier, och som inriktas på tre huvudområden: Dels ekonomisk, social och mänsklig utveckling, dels energi, transporter och miljö, och dels säkerhet och god förvaltning.

Det finns vissa nyckelprojekt för EU:s ekonomi. Hit hör exempelvis gasledningen Nabucco, som skulle göra oss mer oberoende på energiområdet, och utvecklingen av hamnarna i Svartahavsregionen. Här krävs det att vi ökar tempot omedelbart, och det kan vi bara göra med hjälp av en gemensam strategi.

  Niki Tzavela (EFD). – (EL) Fru talman! Svarta havet spelar en viktig roll för EU:s energitrygghet. Nabuccoledningen är en viktig fråga som i mångt och mycket avgör hur tryggad EU:s energiförsörjning är. Men beskeden har varit minst sagt vaga om vilken leverantör som ska fylla denna väldiga gasledning. I går berättade kommissionsordförande José Manuel Barroso för oss att han var mycket nöjd med sitt besök i Azerbajdzjan och Turkmenistan. Vad betyder det? Förr eller senare måste vi bestämma oss för en tidsfrist. När står det egentligen klart om Nabuccoledningen är ett livskraftigt projekt eller inte, så att vi kan börja leta efter alternativ i stället för att slösa bort våra krafter på detta? Nabuccoledningen hör till huvudfrågorna för EU:s energitrygghet. Den betyder oerhört mycket, och vi behöver få klara besked. Har vi en leverantör, eller inte?

  Petru Constantin Luhan (PPE). – (RO) Fru talman! Låt mig börja med att gratulera föredraganden, Traian Ungureanu, till hans förnämliga arbete med betänkandet, som är synnerligen betydelsefullt i såväl geopolitiskt som ekonomiskt avseende. Denna region har alla möjligheter att bli en viktig energiproducent och -leverantör. Vi bör intressera oss mer för regionen, inte minst för att trygga EU:s energiförsörjning.

Det är svårt att se vad de åtgärder som EU hittills har vidtagit har gett för resultat, samtidigt som Svartahavssynergin inte har hållit vad den lovat. Mot den bakgrunden hoppas jag verkligen att den europeiska utrikestjänsten har tillgång till de personalmässiga och materiella resurser som krävs för att fullborda genomförandet av de tre partnerskapen på miljö-, transport- och energiområdet. EU får inte blunda för den här regionen, utan måste i stället höja sin profil med hjälp av konsekventa och långsiktiga åtgärder som låter oss dra nytta av utvecklingsmöjligheterna.

  Csanád Szegedi (NI). – (HU) Fru talman, mina damer och herrar! Som parlamentsledamot från Ungern har jag några egna reflexioner om Svartahavsstrategin. Jag tycker mig nämligen se att två av målen i betänkandet överensstämmer helt med det ungerska ordförandeskapets huvudprioriteringar.

För det första utgör betänkandet ett åtagande om regional utveckling mellan EU och regionen. Detta ömmar vi ungerska parlamentsledamöter för, eftersom vi ju försöker förankra Donaustrategin. Vi blir bara trovärdiga då vi efterlyser stöd för den om vi samtidigt kan tänka oss att stödja andra strategier.

För det andra handlar det om energitrygghet. Svartahavsstrategins mål är att sörja för fred och stabilitet i regionen, men dess näst viktigaste syfte på energitrygghetsområdet är kanske just att trygga själva energiförsörjningen. Som någon konstaterade i går så är energitrygghet den andra av det ungerska ordförandeskapets båda huvudprioriteringar. Därmed berör denna fråga oss alla.

  Lambert van Nistelrooij (PPE). – (NL) Fru talman! Svarta havet är vår granne. Ur energisynpunkt är Svarta havet verkligen en del av EU. Som skuggföredragande från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, vill jag än en gång markera mitt stöd för det synsättet. Enorma möjligheter öppnar sig vid Svarta havet. Samarbete är A och O i det sammanhanget. Vi berörde precis investeringarna i Nabucco. Stabila förbindelser är en förutsättning för allt sådant. I går berättade José Manuel Barroso om resultatet av besöket i Azerbajdzjan och Turkmenistan. Kontentan är att ingen kan förneka att strategierna tillför ett mervärde. Det är helt uppenbart, vilket Elmar Brok ju för övrigt också framhöll.

Som jag ser det är det av största vikt att en diversifiering av energiförsörjningen ingår i en betydligt bredare ram. Tack också till föredraganden, Traian Ungureanu, för hans övertygande och nödvändiga betänkande.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D). – (RO) Fru talman! Svarta havet betyder mycket för EU, inte bara genom sitt strategiska läge, utan också genom de ekonomiska möjligheter som finns där och vår chans att sätta fart på den regionala utvecklingen. Regionalstrategin kan göra nytta genom att bidra till att diversifiera kustländernas ekonomier, stärka samarbetet inom utbildning och forskning och främja det regionala samarbetet så att skyddet av naturresurserna förbättras, vilket är angeläget.

Jag anser att EU bör uppmuntra Svartahavsländerna att exploatera sina naturresurser, sörja för en hållbar utveckling i regionen, förbättra livskvaliteten där och bygga upp lokala och regionala partnerskap.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag vill bara säga tre saker. För det första sätter jag värde på detta lägliga betänkande om Svartahavsregionen, som jag sade i början av debatten.

För det andra framgår det tydligt av debattinläggen att ni inser hur viktig denna särpräglade region är. Det välkomnar jag. Utrikestjänsten och kommissionen är av samma uppfattning.

För det tredje ser jag fram emot att samarbeta med parlamentet, dels avseende Svartahavsstrategin, och dels längre fram med dess genomförande.

  Traian Ungureanu, föredragande. – (EN) Fru talman! Tack och lov kan jag fatta mig kort, och det inte bara på grund av bullret här, utan också för att jag som tur är i stort sett har fått med mig båda de parlamentariska blocken. Som Elmar Brok framhöll i sitt begåvade anförande är det betänkande som vi ska rösta om i dag ett utmärkt exempel på parlamentariskt samarbete över partigränserna. Jag vill ge en särskild eloge till Ioan Mircea Paşcu, som på ett mycket engagerat och uppriktigt sätt har stött betänkandet.

Jag ska avstå från att nämna ytterligare namn. Det vore orättvist, eftersom alla har haft något angeläget att säga om betänkandet. Det har handlat om att Svartahavsområdet är både unikt och sårbart, och om att vi måste gå fram varligt när vi utarbetar vår Svartahavspolitik.

Självklart är det av största vikt att understryka hur nödvändigt Nabuccoprojektet är och att hela EU behöver det. Tack också till kommissionsledamot Štefan Füle för hans inlägg, och särskilt för att han nämnde de havspolitiska aspekterna, som kommissionen just nu utarbetar, och givetvis för att han gjorde den ofrånkomliga kopplingen mellan Svartahavs- och Donaustrategierna.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum alldeles strax.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag vill börja med att gratulera min kollega, Traian Ungureanu, till det betänkande han sammanställt, som betyder särskilt mycket för just Rumänien. Mitt land är den EU-medlemsstat som engagerat sig mest för att framhålla dels Svartahavsområdets strategiska betydelse, dels att EU behöver bli mer aktivt i regionen. Dess betydelse har beskrivits i flera stödinstrument för EU:s östliga grannländer. Ändå har Svartahavssynergin inte åstadkommit särskilt mycket. EU:s engagemang bör framför allt syfta till att göra regionen långsiktigt stabil och demokratisk. Svartahavsområdets olösta konflikter är i dag en öm punkt, och utgör en regional säkerhetsrisk genom att de kan flamma upp när som helst. Svarta havet är också av väsentlig betydelse för EU:s energitrygghet. Kommissionen måste fortsätta att särskilt inrikta sig på de regionala energiprojekt som planeras här.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Den oklara målsättning och de parallella samarbetsstrukturer som förekommer riskerar att beröva EU:s Svartahavsstrategi hela dess substans. Läget lär knappast ljusna, och det beror på att de berörda länderna har olikartad status i förhållande till EU, att samarbetets aktörer ofta har motstridiga intressen och att det saknas en vision, vilket även framgår av Traian Ungureanus betänkande. Om vi vill höja tempot när det gäller att bilägga olösta regionala konflikter, så måste vår utgångspunkt vara att dessa åtgärder har fördröjts åtskilligt – i mer än 15 år – av käbbel mellan anhängare av diverse olika planer. Faktum är att dessa revirstrider är symtomatiska för aktörernas motstridiga intressen, som i regel direkt eller indirekt har att göra med kontrollen över de regionala transportlederna. Bilden klarnar nog först när det står helt klart hur det går med Turkiets EU-inträde och vilken status Ryssland får i förhållande till EU. Dessa frågor behöver redas ut innan det går att lösa de utdragna konflikterna och skapa långsiktig stabilitet i regionen.

  András Gyürk (PPE), skriftlig. – (HU) Svartahavsstrategin får sannolikt en allt större betydelse för EU i framtiden. Ett tydligt tecken på det är den gemensamma deklaration som kommissionen och Azerbajdzjan undertecknade i förra veckan. Azerbajdzjan utfäste sig skriftligt att tillhandahålla omfattande gasresurser till EU. Det glädjer mig att kommissionen äntligen vidtar konkreta åtgärder för att främja Nabuccoprojektet, eftersom en av de viktigaste prioriteringarna borde vara att se till att vi får tillgång till kaspisk gas. Vi får dock för den skull inte glömma bort hur gasen ska transporteras till EU, vilket oundvikligen måste ske genom Svartahavsländerna.

Dialogen mellan EU och Svartahavsländerna går nu in i ett intensivare skede. Om Nabuccoledningen byggs ger den dessutom medlemsstater med mycket begränsad resursdiversifiering tillgång till nya gaskällor. På så vis kan den utgöra ett stort framsteg i tryggandet av EU:s energiförsörjning. Men för att vi ska kunna bygga ledningarna krävs också aktiva insatser från de berörda länderna. En öppen, icke-diskriminerande ram på transportområdet samt ett investeringsvänligt affärsklimat betyder inte bara mycket för EU-staternas försörjningstrygghet, utan är också avgörande för att skapa stabilitet och välstånd i regionen. Jag anser att Nabucco enbart är av godo för Svartahavsregionen. Ledningen blir en pålitlig kassako för regionens länder, samtidigt som den ger dem omedelbar tillgång till världens största gasmarknad.

  Danuta Jazłowiecka (PPE), skriftlig. – (PL) Den så kallade Svartahavssynergin, som antogs 2007, har inte på alla punkter uppfyllt de förhoppningar som knöts till den. Även föredraganden av det betänkande som debatten avser konstaterar detta utan omsvep. EU:s utvidgning genom Bulgariens och Rumäniens inträde riktade vårt intresse på denna region. När situationen i Central- och Östeuropa väl hade stabiliserats, föreföll tiden att vara mogen för EU att ägna sig åt Svartahavsregionen. Den globala ekonomiska krisen suddade dock bokstavligen ut frågan från EU:s dagordning. Märk väl att det inte bara är Östersjö- och Medelhavsregionerna som ingår i EU, låt vara att händelseutvecklingen i Tunisien givetvis visar att även dessa regioner pockar på vår uppmärksamhet. Det är emellertid dags att vi inser att Svartahavsområdet steg för steg utvecklas till en nyckelregion för EU. Det är här vi kan lösa våra energiproblem. Här finns de kommunikationsleder som är ekonomiskt betydelsefulla för oss. Här finns också källor till instabilitet som kan utgöra en allvarlig fara för oss. Allt detta gör att man måste hålla med föredraganden om att det nu är dags att ta ett helhetsgrepp på EU:s politik för Svartahavsområdet. De förändringar som Lissabonfördraget för med sig kan eventuellt också skapa ett gynnsamt klimat för en sådan plan. Bristerna hos den nuvarande Svartahavsstrategin kan undanröjas genom att en särskild enhet inrättas i Europeiska utrikestjänsten.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) EU:s strategi för Svartahavsregionen är som en yeti – alla talar om den, ingen har sett den. Detta intryck bekräftas av ett antal motsägelser som jag hittar redan i början av resolutionen. För det första: definitionen av Svartahavsregionen. Är det inte märkligt att den omfattar Azerbajdzjan vid Kaspiska havet, men inte Makedonien, vars närmaste grannländer Bulgarien och Grekland ”enligt Europeiska kommissionen” ingår i Svartahavsregionen? Tänk att Greklands kust sträcker sig ända bort till Svarta havet, det hade jag ingen aning om. 13 samarbetsområden förutsätter en större EU-involvering – det är en synnerligen diger lista. Av allt att döma har kommissionen tidigare inte förstått hur viktig denna region är. I våras flyttades 1,5 miljoner euro från ett pilotprojekt på miljöområdet respektive inom regional utveckling till ett bananprojekt i AVS-länderna. Mot den bakgrunden måste jag faktiskt undra vad kommissionen hade för beslutsunderlag. Det är besynnerligt att föredraganden ”glömde bort” gasledningen South Stream, men ändå tar upp det omstridda Nabuccoprojektet, som delvis saknar finansiering. Jag vill framhålla att möjligheten att ingå partnerskap med olika EU-regioner kommer att betyda mycket för att utveckla regionen ytterligare, med undantag för det område som vi tog upp tidigare. Slutsatserna från vår senaste debatt om att avskaffa visumtvånget för Ukraina lyser med sin frånvaro.

  Iosif Matula (PPE), skriftlig. – (RO) Dagens debatt avser ett projekt som på flera sätt är betydelsefullt för EU:s framtid. Rumäniens och Bulgariens EU-inträde har tillfört ett mervärde i form av tillgång till Svarta havet, en region som dessutom omfattar flera av EU:s grannländer, däribland ett antal strategiska partnerländer. Genom att utarbeta en gemensam Svartahavsstrategi kan vi komma avsevärt längre med att skapa ett område med stabilitet, säkerhet, demokrati och välstånd. I det sammanhanget kan vi betrakta de gemensamma och integrerade initiativ som antagits av regionens länder som upptakten till en återförening av hela kontinenten.

Som rumän och ledamot av utskottet för regional utveckling stöder jag kopplingen mellan en framtida Svartahavsstrategi och den Donaustrategi som kommissionen nyligen har börjat bedriva. EU behöver engagera sig mer i Svartahavsregionen och samarbeta med tredjeländer där. Det finns ju både geografiska och ekonomiska band mellan våra regioner. Vi kan trygga vår framtida energiförsörjning genom att genomföra infrastrukturprojekt som den södra korridoren, LNG-terminaler och diversifiering av försörjningsvägar och leverantörer.

I den omfattning som är motiverad måste vi också samordna de finansiella instrument som Svartahavsregionen kan utnyttja, samt utveckla och modernisera hamnarna i området och minska miljöförstöringen.

  Zbigniew Ziobro (ECR), skriftlig. – (PL) Svartahavssynergin är ännu ett exempel på hur vi låter möjligheter gå oss förbi i förbindelserna med regioner som är geopolitiskt och strategiskt betydelsefulla för vår framtid. Då strategin antogs prioriterades sammanlänkningen mellan Svartahavsländernas och EU:s energinät. Nabuccoledningen är den investering som betyder mest för att vi ska nå detta mål. Tyvärr är det nu länge sedan som Bryssel visade framfötterna i den här frågan. Grannländer som har intresse av att gasledningen byggs gör samma bedömning. Azerbajdzjan har nu i ett år signalerat att EU behöver avtala om gasleveranser från Kazakstan och Tadzjikistan, eftersom det annars är ekonomiskt olönsamt att bygga ledningen. Samtidigt ger man ett underförstått klartecken för att bygga den ryska South Stream-ledningen, ett konkurrerande projekt med en sträckning förbi länderna i Kaukasus. Så här kan vi inte arbeta. Energibetänkandets skrivningar går inte tillräckligt långt. De behöver konkretiseras genom att lägga till uppgifter om vilka medel som öronmärks för investeringar av strategisk betydelse för EU:s framtid.

(Sammanträdet avbröts under en kort stund.)

ORDFÖRANDESKAP: PITTELLA
Vice talman

7. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė har begärt ordet för en ordningsfråga.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE). – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Den 13 januari 2011 är tjugoårsdagen av en händelse som ledde till Sovjetunionens fall. 1991 i Litauen motsatte sig en obeväpnad grupp på tusentals personer den sovjetiska arméns angrepp och försvarade sin frihet och sitt oberoende. De blodiga händelserna kvällen den 13 januari slog Europa och hela världen med häpnad. Länder, internationella organisationer och enskilda personer reagerade på ockupationsstyrkornas våld och gav sitt uttryckliga stöd till Vilnius. På det litauiska folkets vägnar vill jag tacka Europaparlamentet för den resolution som antogs den 24 januari 1991 för att stöda de baltiska staterna och fördöma det sovjetiska anfallet. Vi tackar de länder ni företräder för att ni inte övergav oss. Som en symbol för vårt tack kommer ni att hitta en minnesskrift för dessa händelser i era postfack. För att en så tragisk historia aldrig ska upprepas måste vi …

  Talmannen. – Tack, Radvile Morkūnaitė-Mikulėnienė. Jag vill be dig att sluta tala nu eftersom vi gav dig ordet även om det inte var en ordningsfråga som du lade fram. Jag ville inte vara oartig och avbryta dig eftersom du kom med några viktiga påpekanden. Tack.

7.1. Ramavtal mellan EU och Libyen (A7-0368/2010, Ana Gomes) (omröstning)

7.2. Situationen för kristna när det gäller religionsfrihet (B7-0039/2011) (omröstning)

– Före omröstningen om punkt 14:

  Elmar Brok (PPE). – (DE) Herr talman! Med andra gruppers samtycke vill vi göra ett förtydligande. Vi vill inte förändra Europeiska utrikestjänsten utan snarare utöka dess befogenheter. Den ordalydelse vi har valt är följaktligen tydligare och vi vill be de andra parlamentsledamöterna att acceptera den. Vi har också använt den korrekta officiella titeln på Europeiska utrikestjänsten.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

7.3. Situationen i Vitryssland (B7-0044/2011) (omröstning)

– Före omröstningen om punkt 2:

  Justas Vincas Paleckis (S&D). – (EN) Herr talman! Vi föreslår ett viktigt och kort tillägg till punkt 2: ”Parlamentet är synnerligen oroat över hälsan för Mikalay Statkevich, som har hungerstrejkat de senaste 31 dagarna”.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

– Före omröstningen om punkt 3:

  Jacek Protasiewicz (PPE). – (EN) Herr talman! Det här ändringsförslaget liknar verkligen Justas Paleckis ändringsförslag. Eftersom resolutionen inte bara är ett politiskt uttalande från parlamentet utan också ett moraliskt stöd till de personer som sitter fängslade vill vi föreslå att namnen på de fyra före detta presidentkandidater som fortfarande hålls häktade av KGB tas upp i resolutionen.

De är Vladimir Nekliayev, Andrei Sannikov, Nikolai Statkevich och Alexei Mikhalevich samt två ledare för de demokratiska oppositionspartierna, Pavel Severinets, medordförande för de vitryska kristdemokraterna och Anatoly Lebedko, ledare för det förenade medborgarpartiet. Vi ber er att godkänna att dessa sex namn tas upp i punkt 3.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

– Före omröstningen om punkt 9:

  Vytautas Landsbergis (PPE). – (EN) Herr talman! Det är lämpligt att komma ihåg, eller att kanske ta upp följande idé i punkt 9 i resolutionen: ”Samtidigt bör kommissionen finansiera omtryckningen och utgivningen av Uladzimir Niakliayeus diktböcker, som nyligen konfiskerades och brändes upp av de vitryska myndigheterna”. Snälla, motsätt er inte detta om det är möjligt.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

– Före omröstningen om punkt 13:

  Kristiina Ojuland (ALDE). – (EN) Herr talman! Vi vill flytta ett muntligt ändringsförslag och lägga till ”senast” efter ”det östliga partnerskapets verksamheter” i punkt 13. Vi behöver detta ändringsförslag eftersom vi behöver snabba beslut angående förbindelserna med Vitryssland, framför allt när det gäller beslutet om det östliga partnerskapet och det fortsatta vitryska deltagandet. Vi ber om ert stöd.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

7.4. Rapport om konkurrenspolitiken 2009 (A7-0374/2010, Derk Jan Eppink) (omröstning)

– Före omröstningen om punkt 105:

  Michael Cramer (Verts/ALE) – (DE) Vi vill föreslå att följande införs i punkt 105:

”Under en övergångsperiod bör medlemsstaterna och kommissionen.”

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

7.5. En hållbar EU-politik för de nordligaste regionerna (A7-0377/2010, Michael Gahler) (omröstning)

7.6. En EU-strategi för Svarta havet (A7-0378/2010, Traian Ungureanu) (omröstning)

– Före omröstningen om punkt 13:

  Adrian Severin (S&D). – (EN) Herr talman! Jag vill lägga fram ett muntligt ändringsförslag till punkt 13. Efter den andra meningen som lyder ”Parlamentet är övertygat om att en institutionell dialog som sammanför EU och Organisationen för ekonomiskt samarbete i Svartahavsområdet skulle kunna vara ett steg mot att skapa ett verkligt partnerskap i regionen.” föreslår jag att följande mening införs: ”I detta syfte efterlyser parlamentet att en gemensam arbetsgrupp för utskottet för utrikesfrågor och den parlamentariska församlingen för Organisationen för ekonomiskt samarbete i Svartahavsområdet inrättas”. På så sätt får vi ett instrument för att genomföra den grundläggande avsikten, som det till synes råder samtycke om. Jag har talat med föredraganden och han verkar stöda och acceptera detta ändringsförslag.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

Omröstningen är härmed avslutad.

8. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

Betänkande: Gomes (A7-0368/2010)

  Morten Messerschmidt (EFD). – (DA) Herr talman! Tack för möjligheten att delge min syn på det avtal som EU har ingått i dag med Libyen. Jag måste säga att enligt min mening saknas verkligen en sak. Det är märkligt att det som troligen betyder allra mest för européerna överhuvudtaget inte tas upp i betänkandet, nämligen att mängder av olagliga invandrare från hela Afrika och från Asien, med andra ord från stora delar av världen, använder Libyen som transitland för att komma till Europa. Det är välkänt att EU är ett magiskt land där pengar och honung flyter på gatorna. Därför är det en enorm magnet för oerhört många människor som vill fly från den fångenskap, fattigdom och misär som deras egna länder utgör. Det är också uppenbart att det faktum att Libyen och andra nordafrikanska länder fungerar som transitland är en enorm utmaning för oss i EU. Det borde ha spelat en mycket större roll under våra diskussioner med de libyska myndigheterna – en mycket större roll med tanke på de krav som vi ställer för att förhindra påtryckningar på Europas gränser. Det är positivt att vi har inlett en dialog men det är frustrerande att den inte handlar om det som är väsentligt.

Resolutionsförslag: (RC-B7-0039/2010)

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Antisemitiska och antiislamska känslor existerar fortfarande i varierande utsträckning i många delar av världen i dag, precis som fientlighet och agg mot kristna.

De händelser som nyss har ägt rum, däribland våldsamma angrepp mot kristna som lever i Pakistan, Irak, Egypten, Nigeria och Cypern, måste bestämt fördömas. En ömsesidig förståelse för andra människors värde är grunden för religionsfriheten, som inte får begränsas på ett så allvarligt sätt. Människors grundläggande friheter måste följaktligen skyddas, oavsett om de är kristna eller tillhör någon annan tro.

På samma gång kan inte och får inte EU slösa stora resurser på att främja andra religioner, framför allt inte under den ekonomiska krisen. Det är häpnadsväckande att kommissionen har använt 4 miljoner euro för att främja islam. Dessa medel kunde troligtvis ha använts till andra viktiga ändamål.

  Antonello Antinoro (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att det vi har godkänt i dag är grundläggande. Religionsfriheten är grunden till all frihet. Den är en av våra grundläggande, omistliga mänskliga rättigheter och den ingår i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

Dessa rättigheter omfattar frihet att byta religion eller övertygelse och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller övertygelse genom undervisning, sedvänjor, gudstjänst och ritualer. De senaste månadernas massakrer, som har krävt offer från de kristna minoriteterna, är dock kulmen på en serie systematiska och urskillningslösa våldsdåd mot kristna på många platser i världen.

Tyvärr, vilket dessa händelser är ett tecken på, ifrågasätts rätten till religionsfrihet i dag. Det leder till intolerans, vilket ofta uppmuntras och utnyttjas för politiska och ekonomiska ändamål. Det som är mest slående i dagens klimat är att institutionerna inte säger någonting. Alla lågmälda protester tystas enkelt ner.

  Morten Messerschmidt (EFD). – (DA) Herr talman! Jag delar den oro och de åsikter som tidigare talare har gett uttryck för. Det finns dock framför allt en aspekt som har fått alltför lite uppmärksamhet i betänkandet. Det är punkt 7, som handlar om fördömelsen av de turkiska myndigheternas agerande i norra Cypern. Detta område är enligt alla internationella regler olagligt ockuperat av Turkiet – av turkiska trupper – och därmed av ett land som både formellt och reellt förhandlar om att ansluta sig till EU.

Vi upplever hur de grekcypriotiska invånarna som vill återvända till sina kyrkor, kloster och heliga byggnader i norra Cypern hindras från att komma tillbaka, hur de hindras från att komma in och bara renovera sina kyrkor och hur de hindras från att komma in och ta tillbaka egendom som rättmätigt tillhör dem.

I själva verket upplever vi att kristna diskrimineras och förtrycks genom våld i norra Cypern, med direkt stöd av ett kandidatland till EU, dvs. Turkiet. Det är oacceptabelt och därför bör parlamentet agera på ett sätt som är förenligt med punkt 7 och rekommendera att förhandlingarna med Turkiet avbryts, åtminstone tills ordningen är återställd i norra Cypern.

  Marek Józef Gróbarczyk (ECR). – (PL) Herr talman! Europa har, på grund av sina rötter, en särskild plikt att skydda alla kristna i världen. Resolutionen är givetvis ett uttryck för denna plikt. Jag stödde självfallet den. Europa är dock också skyldig att vidta åtgärder för att i framtiden skydda alla i hela världen och se till att liknande tragedier inte inträffar igen.

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Herr talman! I många länder i världen, framför allt i länder med en mycket stor muslimsk majoritet, har vi på senare tid bevittnat brutal förföljelse av kristna minoriteter. Vi kan inte bara stå och titta på sådana händelser. Frågan om religionsfrihet, såväl som andra medborgerliga rättigheter, är alltjämt en prioritering för parlamentets arbete. Därför stöder jag helhjärtat uttalandet från parlamentet talman, Jerzy Buzek, där han fördömer dessa brott. Jag uppmanar också EU att vidta alla diplomatiska åtgärder som står till buds för att garantera minoriteter religionsfrihet, framför allt i länder vars medborgare kränker dessa rättigheter. I betänkandet om mänskliga rättigheter 2009, som nyligen antogs, betonade vi behovet av att EU spelar en aktiv roll i ansträngningarna för att främja mänskliga rättigheter och demokrati runtom i världen. Vi efterlyste en utnämning av en särskild EU-representant för mänskliga rättigheter. Dagens resolution är en perfekt utgångspunkt för nästa steg i vår kamp för att se till att dessa rättigheter respekteras.

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Herr talman! Jag är mycket nöjd med att vi har antagit resolutionen om förföljelse av kristna, som jag var medföredragande till. Dessutom vill jag tacka Catherine Ashton för hennes reaktion på situationen för kristna i Alexandria. Vi minns besöket av de syriska biskoparna från Irak och deras tragiska beskrivningar av situationen för kristna i Irak. Jag vill också nämna Johannes Paulus II – som kommer att saligförklaras om några månader – som var en stor förespråkare för fred och dialog mellan kristna, judar, muslimer och anhängare till andra religioner. Vi minns mötena i Assisi och Johannes Paulus II:s besök i en moské och en synagoga av respekt för och kärlek till andra religioner.

Situationen för kristna runtom i världen kräver handling från EU:s sida. Det är vår plikt. Vi bör använda alla politiska medel, men vi bör också hjälpa dem som har lidit svårt på grund av förföljelse.

  Tunne Kelam (PPE). – (EN) Herr talman! I egenskap av en av medföredragandena röstade jag för denna historiska resolution och den innehåller två viktiga budskap till den höga representanten och kommissionen som bör genomföras så fort som möjligt.

För det första bör kommissionen snarast ta fram en EU-strategi för förverkligande av den mänskliga rättigheten religionsfrihet, inbegripet en förteckning över åtgärder mot stater som medvetet låter bli att skydda religiösa minoriteter.

För det andra bör kommissionen inrätta ett permanent system inom Europeiska utrikestjänstens direktorat för mänskliga rättigheter för att övervaka situationen vad gäller regeringars begränsningar av religionsfriheten och att varje år avlägga rapport för Europaparlamentet.

  Cristiana Muscardini (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Religionsfrihet är grunden för civilisation. Utan den haltar demokratin och samhället tvingas in i en tro som förnekar människans och hennes värdighet.

Det är vad som händer i olika delar av världen. Extremistiska och fundamentalistiska trosuppfattningar utlöser dödligt våld mot kristna, som blir verkliga moderna martyrer. Den intolerans som ger upphov till detta våld uppstår till följd av en fundamentalistisk kultur. Därför måste alla former av uttryck som förnekar andra människors religiösa eller kulturella identitet alltid fördömas omedelbart. Världssamfundet och dess institutioner är skyldiga att garantera respekt för religiös tro. De har inte alltid vidtagit åtgärder omgående när kristna har fallit offer för massakrer.

Kaldéerna i Irak och kopterna i Egypten riskerar att försvinner från regioner som de har levt i under hundratals år. Jag vill återigen tacka talman Jerzy Buzek för att han entusiastiskt anammar idén om ett fackeltåg, ett ljus för kristna till minne av fundamentalismens alla offer.

Religionsfrihet måste bli en paroll för det mänskliga samfundet och jag önskar att alla kan åtnjuta tro, hopp och kärlek men också rättvisa och frihet.

  Licia Ronzulli (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade också för resolutionen eftersom det är viktigare än någonsin att skydda religiösa minoriteter överallt i världen.

Det är mycket oroväckande att människor fortfarande förföljs för sin övertygelse år 2011. Artikel 10 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna lämnar inte något utrymme för tolkning. I den fastställs klart och tydligt rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. De attacker mot vissa religiösa samfund som har ägt rum de senaste veckorna är ytterligare ett tecken på att alla regeringar snarast bör vidta effektiva åtgärder för att skydda religiösa minoriteter, trots svårigheter eller hot.

EU:s mål bör vara att främja dialog mellan olika religioner genom ökat samarbete mellan de europeiska länderna, framför allt de länder där religionsfriheten ännu inte är garanterad. Rätten till religionsfrihet måste respekteras och garanteras överallt, utan undantag.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Det här är en historisk, enastående resolution. Vi bör framför allt uppmärksamma religionsfriheten i Europa. Det är viktigt att vi kommer ihåg våra rötter, som finns i de judisk-kristna värderingarna. Grundläggande europeiska värderingar och rättigheter grundas på detta arv – på dessa rötter. Kanske fick det som hände med de koptiska kristna i Egypten oss att reagera. Kristna behöver skydd i olika delar av världen, och inte bara i Egypten. Liknande händelser har ägt rum i Turkiet och Syrien.

Vi européer bör särskilt uppmärksamma att det finns situationer i EU som kräver insatser från vår sida. Människor faller offer för förföljelse på grund av sin religion.

Detta beror i sin tur på en missriktad rädsla för islam. Vi har övergett våra värderingar och därmed undertryckt de kristna värderingarna. Vi bör inte agera på detta sätt. I stället behöver vi dialog och religionsfrihet. Vi behöver garantera att vi bevarar vårt europeiska kulturarv och våra judisk-kristna värderingar och att vi bestämt försvarar dem. Dessa värderingar är en grundläggande del av vår europeiska identitet.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Jag röstade för förslaget till resolution om situationen för kristna när det gäller religionsfrihet och jag är glad över att det antogs men jag har alltjämt några invändningar om användningen av förtäckt språk. Till exempel fastställs det inte otvetydigt någonstans att kristna drabbas av störst problem i islamska länder.

I skäl N uppger man dessutom att Europa inte är helt oskyldigt när det gäller kränkningar av religionsfriheten. Det må vara sant, men genom att påpeka det likställer vi enstaka och isolerade problem i Europa med strukturell diskriminering av, och angrepp mot, kristna i muslimska länder. Dessutom handlar det inte bara om bombningar och andra former av fysiskt våld som utövas av muslimska extremister, utan i många muslimska länder finns det också en officiell politik som förtrycker kristna. Ta till exempel den påstådda bristen på resurser för renovering av kristna kyrkor i Turkiet eller svårigheterna i samband med successionen av den ekumeniske patriarken i Konstantinopel. De turkiska ockupationsstyrkornas beteende på Cypern är också en verklig skandal.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Jag deltog i debatten här i går. Den var mycket intressant och mycket viktig. Jag deltog också i ljuständningsceremonin utanför parlamentet i går och jag tackar vår talman, Jerzy Buzek, för det ledarskap han visade prov på vid denna manifestation.

(EN) Dagens förföljelse av kristna är en kvarleva från romarriket då kristna sågs som lovligt byte för mord och attacker. Detta måste få ett slut. Det är viktigt att EU engagerar sig, och jag menar att vi gör det, för att garantera religiösa grupper yttrandefrihet och frihet att utöva sin religion, inte bara i EU utan även i kandidatländerna. Det är mycket viktigt runtom i världen.

(GA) Jag är nöjd med att denna historiska resolution antogs i dag och framför allt att den antogs enhälligt.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Herr talman! Denna resolution är mycket viktig eftersom den är den första av sitt slag och eftersom den kommer vid en särskilt viktig tidpunkt. Vi känner till massakern mot kristna i Irak. Vi vet vad som händer i Egypten och vad som inte har hänt där under de senaste åren. Vi känner till enskilda fall – men de är alltjämt viktiga – av mord på kristna präster – och inte bara präster – i Turkiet, Syrien och Pakistan. Vi vet också vad som pågår i vissa länder i Afrika där det finns en muslimsk majoritet. Mot denna bakgrund är jag mycket förvånad över tystnaden från kommissionens ordförande, José Manuel Barroso. Under en veckas tid kom han inte med någon kommentar. Inte förrän han pressades av medlemsstaternas premiärministrar – dock inte av mitt lands premiärminister – kom han med ett uttalande i denna fråga. Det är positivt att Catherine Ashton har sagt någonting om detta, men likväl borde kommissionens ordförande ha yttrat sig direkt i denna fråga. Han gjorde inte det och det är beklagligt.

Resolutionsförslag: (RC-B7-0044/2010)

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Jag är nöjd med att parlamentet är medvetet om Vitrysslands övergång till envälde. Regimen i Vitryssland är ett styrelseskick som vår kontinent borde ha lagt bakom sig för 20 år sedan.

Likväl hoppas jag att detta resolutionsförslag kan föranleda ett visst mått av självanalys bland vissa kolleger. Se det ur synvinkeln från en före detta sovjetisk byråkrat som analyserar EU. Han skulle kunna hitta några saker som får honom att känna sig som hemma. Han skulle se att vi inte styrs av en vald president eller ett system som bygger på val, utan av 27 politbyråmedlemmar som kallas Europeiska kommissionen. Han skulle upptäcka denna nickedocka till parlament som skulle få honom att känna sig lite nostalgisk. Sedan skulle han se den serie femårsplaner som vi förvaltar våra verksamheter med. Han skulle till och med se alla de limousiner och butiker som är reserverade för anställda i systemet och medlemmar i nomenklaturan.

Framför allt skulle han upptäcka det som Engels kallade ”doktrinen om falskt medvetande” – att när människor röstar förstår de inte sitt verkliga intresse och det är vårt jobb att påtvinga dem ett bättre system. Jag påminns om den fasansfulla slutscenen i George Orwells Djurfarmen där djuren tittar på människan och grisen och upptäcker att de inte kan se vem som är vem.

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Herr talman! Jag röstade också för resolutionen som, minst sagt, var nödvändig. Enligt min mening bör EU vara särskilt vaksam när det gäller brott mot mänskliga rättigheter i grannländerna. Jag hade önskat att man i större utsträckning hade tagit upp de problem som unga står inför. Ungdomsorganisationer tillåts inte verka fritt i Vitryssland utan tvingas bedriva underjordisk verksamhet.

Under mer än ett års tid har unga människor i Europa haft för vana att organisera gatuevenemang där de har satt munkavle på viktiga statyer i europeiska huvudstäder eftersom de är tysta. Det är en protest mot avsaknaden av yttrandefrihet i Vitryssland. Jag hoppas att unga européer inte måste förse Europaparlamentet med munkavle eller få oss att tiga utan att vi med mod kan försvara våra värderingar och demokratin.

  Kristian Vigenin, för S&D-gruppen. – (BG) Herr talman, mina damer och herrar! Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet stöder den resolution som har lagts fram. Vi anser att den kommer att vara en viktig signal till de vitryska myndigheterna samt till det civila samhället, medierna och alla de som kämpar för landets demokratiska utveckling. Vi hoppas att de åtgärder som föreslås i resolutionen kommer att få vederbörlig uppmärksamhet och diskuteras av kommissionen och rådet samt att de kommer att genomföras så snart som möjligt för att få effekt.

Invigningsceremonin för den omvalde presidenten Aleksander Lukasjenko som ska hållas i morgon kommer inte att sätta stopp för de frågor som har tagits upp angående honom, valens legitimitet och registreringen av valresultaten. Hittills har EU tillämpat olika åtgärder och mekanismer för att påverka Vitryssland och den vitryska ledningen, med små resultat. Det kanske är dags att överväga nya alternativ eller huruvida vi har en ny situation eller ej i regionen som tillåter oss att använda andra mekanismer.

Någonting som antyddes i resolutionen, och som vi anser är ytterst viktigt och som hittills inte har prövats, är att samordna vår politik och våra förbindelser med Vitryssland med dess närmaste grannar som inte är EU-medlemmar, det vill säga Ryssland, som är vår strategiska partner, och Ukraina, som ingår i det östliga partnerskapet. Jag menar att genom gemensamma och samordnade insatser kan vi åtminstone skapa en miljö som politiskt sett i högre grad främjar rättvisa och demokratiska parlamentsval, val som ska hållas nästa år.

Parlamentet måste också fullt ut utnyttja befintliga alternativ. I dag beslutade vi oss för att skicka en delegation till Vitryssland och jag anser att det kommer att vara ett test för den vitryska ledningen att ge denna delegation tillåtelse att besöka landet och ge den nödvändigt stöd och kontakter. Det kommer också att ge oss en tydlig idé och själva se vilka alternativ som står till buds.

  Bogusław Sonik (PPE). – (PL) Herr talman! För det första vill jag påpeka att jag är upprörd över att Daniel Hannan jämför Vitryssland med EU. Hans enfaldiga påstående blev ännu otrevligare eftersom det välkomnades av vissa av mina polska kolleger i gruppen Europeiska konservativa och reformister.

Lukasjenkos regim bör isoleras. Den nuvarande tron på att regimen gradvis kommer att bli alltmer öppen för demokrati har visat sig vara en felbedömning. Stränga sanktioner bör införas mot Lukasjenkos regim, bland annat på grund av att Vitryssland är en av EU:s närmaste grannar. När det gäller dessa länder bör vi förvänta oss samma standarder som vi gör av medlemsstaterna. Jag vill framför allt uppmana kommissionen att stödja oberoende medier som TV-kanalen Belsat, Radio Racyja med flera. De är viktiga för att sprida information till de vitryska medborgarna.

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Herr talman! Händelserna i Vitryssland i samband med presidentvalet har återigen skakat om den allmänna opinionen i Europa. Efter en relativt lugn period använder president Lukasjenko återigen våld mot oppositionsaktivisterna. Han har återigen visat upp de mest skamliga sidorna av sin diktatur. De våldsamma sammandrabbningarna med deltagarna i en fredlig demonstration och häktningarna av oppositionsledarna och oppositionskandidaterna i valet är tydliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och dessa händelser visar att man har övergett de åtgärder som syftar till att förbättra förbindelserna med de demokratiska länderna i Europa.

Därför stöder jag helhjärtat parlamentets resolution där man efterlyser ett omedelbart frigivande av politiska fångar och omval. Jag fördömer bestämt president Lukasjenkos diktatoriska regim. Jag anser att påtryckningar från EU-institutionerna kommer att bidra till att minska förtrycket av de vitryska medborgarna. Jag stöder också alla åtgärder som främjar utvecklingen av det civila samhället genom viseringslättnader, stipendier till studenter och akademisk personal samt finansiering till oberoende organisationer och medier.

  Morten Messerschmidt (EFD). – (DA) Herr talman! Det råder inte någon tvekan om att Vitryssland är ett problem för Europa och det är riktigt att vi bör utnyttja varje möjlighet att kritisera regimen som – lyckligtvis – är den sista kommunistiska diktaturen. Man ska inte kasta sten i glashus och därför kanske det finns anledning att undersöka hur EU uppfattas ur vitrysk synvinkel. Ja, EU styrs av en kommission som består av tjänstemän som absolut inte har något folkligt mandat, och det är bara denna kommission – som består av människor utan något folkligt stöd, som inte står till svars inför någon och som inte har något mandat från sina medborgare – som kan lägga fram förslag. När förslagen har lagts fram och antagits, vem är det då som med enormt politiskt inflytande i slutändan bestämmer hur EU-lagstiftningen ska genomföras i medlemsstaterna? Det är återigen människor som inte är demokratiskt valda, det är domare som befinner sig på bekvämt avstånd från verkligheten. Samma sak kan sägas om parlamentet, där den absoluta merparten sitter bekvämt i de glashus där de har blivit placerade, utan att stå till svars inför någon och utan någon förståelse för den enorma oro, det motstånd och den upprördhet som finns bland de europeiska medborgarna. När man ser på EU ur Vitrysslands perspektiv finns det många skrämmande likheter med de diktaturer som vi försöker att bekämpa.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Herr talman! Jag stödde resolutionen, väl medveten om att situationen i Vitryssland är ytterst specifik. Vi upplever en våldsam ökning av förtrycket av människorättsförsvarare. Å andra sidan är dessa händelser ett resultat av den ytterst tanklösa politik som vissa medlemsstater bedriver. Det är nämligen självklart att det var helt onödigt att stärka trovärdigheten för Aleksander Lukasjenko i Europa och i EU som Silvio Berlusconi, som har besökt Vitryssland, den litauiska presidenten Dalia Grybauskaitė och Tysklands och Polens utrikesministrar gjorde. I dag behöver vi kämpa för medborgerliga rättigheter i Vitryssland även om vi bör göra detta samtidigt som vi undviker att kasta Vitryssland i armarna på Ryssland eftersom detta också är mycket viktigt.

Betänkande: Eppink (A7-0374/2010)

  Sergej Kozlík (ALDE). – (SK) Herr talman! Erfarenheter från flera medlemsstater visar att sex år efter rådets förordning (EG) nr 1/2003 har det fortfarande inte skett några positiva förändringar när det gäller den enhetliga tillämpningen av konkurrensreglerna.

När nationella domstolar fattar beslut i tvister utnyttjar de inte möjligheten att begära information eller ett yttrande om ett visst fall från kommissionen och de utnyttjar inte heller rätten att vända sig till EU-domstolen med en begäran om förhandsavgörande. Kommissionen utnyttjar inte heller rätten att ingripa i egenskap av sakkunnig (amicus curiae). Praxis visar på stora problem med den rättsliga tillämpningen inom detta område, däribland stora avvikelser från de europeiska domstolarnas fasta rättspraxis. Därför har jag uppmanat kommissionen att överväga de nationella domstolarnas beslut och att vidta de åtgärder som krävs för att uppnå detta mål. Denna uppmaning tas upp i rapporten om konkurrenspolitiken och jag stödde den slutgiltiga versionen.

  Morten Messerschmidt (EFD). – (DA) Herr talman! Det råder inte någon tvekan om att den europeiska konkurrenskraften utsätts för stora påtryckningar. Vi bör ifrågasätta om medlemsstaterna verkligen är villiga att göra någonting åt detta. En sak är dock klar, och det är att vi har skapat en valuta, en gemensam valuta, som har visat sig vara förödande för hela Sydeuropas ekonomi. En anledning till detta är att majoriteten av dessa länder har hamnat på efterkälken och fullständigt misslyckats med att genomföra de reformer som krävs om vi i framtiden ska kunna konkurrera med Kina, Indien, Sydamerika med flera. Även inom dessa områden som vi vill se som enkla är det dock omöjligt att få till stånd en överenskommelse. Ett exempel är ett tydligt initiativ som det gemensamma europeiska patentet. Det är skrämmande att vi inte ens inom detta område, som bara är en fråga om formaliteter, har kunnat uppnå en överenskommelse. Det är ett exempel på hur ineffektivt EU är. I ett område som så enkelt skulle kunna ge så mycket har vi på grund av språkskillnader inte kunnat komma överens. I själva verket säger detta troligtvis oerhört mycket om den falska grund som hela detta samarbete baseras på.

  Cristiana Muscardini (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag uppskattade kommissionens flexibilitet vid utarbetandet av tillfälliga statliga stödåtgärder, som infördes som ett svar på den finansiella och ekonomiska krisen. Jag instämmer också i att det är en god idé att genomföra en noggrann utvärdering av de beslut som har fattats för att garantera lika konkurrensvillkor inom EU.

Jag instämmer i uppmaningen till kommissionen att se till att bankerna betalar tillbaka det enorma statliga stöd som de har fått så snart som den finansiella sektorn har återhämtat sig för att säkerställa rättvis konkurrens på den inre marknaden. Jag var en av de personer som kritiserade de enorma summor stöd som tillhandahölls genom skattebetalarnas pengar. Jag anser att offentliga medel borde ha använts för att främja tillväxt.

Jag hoppas att detta var sista gången som skattebetalarnas pengar användes för att gynna aktieägare i banker och vårdslösa chefer och att nya kontroller kommer att genomföras för att förhindra att spekulation återigen skadar ekonomin i framtiden.

Jag välkomnar villigheten att gynna användningen av stöd för att främja projekt av gemensamt intresse, framför allt projekt som omfattar förnybar energi.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Jag stödde gladeligen även detta betänkande.

(EN) Jag vill säga att en av EU:s främsta uppgifter är att garantera rättvis konkurrens för alla och framför allt för små och medelstora företag och, givetvis, konsumenter.

Man har länge misstänkt att människor utnyttjar marknaden och vid denna tidpunkt är människor i mitt land till exempel oroade över den enhetliga och systematiska höjningen av bensin- och dieselpriserna på alla bensinstationer runtom i landet.

På samma sätt har jordbrukare under lång tid misstänkt att det förekommer en kartell, framför allt när det handlar om enhetliga och snabba minskningar av boskapspriserna vid minsta nyck.

Och givetvis upplevde vi nyligen att telekommunikationsföretagen drogs inför EU-domstolen angående roamingavgifter i Europa.

Vi måste således hela tiden vara vaksamma och vara beredda att vidta resoluta och omedelbara åtgärder när det förekommer orättvis konkurrens.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Herr talman! Detta är ett viktigt betänkande, som har skrivits av någon med enorm erfarenhet inom området. Jag anser att det bör sägas tydligt att EU förtjänar större öppenhet och större konkurrens. Vi bör inte vara rädda för detta. Det främjar Europas utveckling i en situation där vi, ärligt talat, ligger efter jämfört med Amerika och Asien. En resolution av detta slag syftar till att göra den europeiska ekonomin mer effektiv. Följaktligen är den mycket viktig och ytterst nödvändig, och därför röstade jag för den.

Betänkande: Gahler (A7-0377/2010)

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden, Michael Gahler, för hans utmärkta betänkande. I det tar man på ett mycket bra sätt hänsyn till behoven i EU:s nordligaste regioner och den hållbara utveckling som behövs där. Eftersom jag själv kommer från en nordlig region var jag mycket nöjd med att följa denna process. Jag upptäckte att man i betänkandet i tillräcklig utsträckning tar upp frågor som rör klimat och försörjning. Till exempel tog man upp frågan om rennäring, som är en mycket viktig inkomstkälla i denna region. Michael Gahler tog också stor hänsyn till den enda europeiska urbefolkningen, samerna.

Jag vill framför allt lovorda och tacka Michael Gahler för att han övervägde det ändringsförslag som jag lade fram angående inrättandet av ett europeiskt centrum för arktisk information vid Lapplands universitet och att han dessutom tog upp det i betänkandet. Det är mycket viktigt. Jag är mycket nöjd att finländarna samarbetar över partigränserna i denna fråga. Det handlar om framtiden för norra Finland och för hela norra Europa samt om att vi vill ha en hållbar utveckling i denna region.

Betänkande: Ungureanu (A7-0378/2010)

  Kristian Vigenin, för S&D-gruppen. – (BG) Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet anser att betänkandet om en EU-strategi för Svarta havet är viktigt och kommer vid rätt tid eftersom det innehåller en bedömning av vad som hittills har uppnåtts i Svartahavsområdet samt ett antal rekommendationer om vad EU fortfarande kan göra i detta sammanhang.

Vi anser att det är svårt, men inte omöjligt, att uppnå politisk samordning med partner som i mycket varierande grad samarbetar med EU. Det är också meningsfullt att vi försöker att förena våra ansträngningar på politisk nivå eftersom tre av länderna är medlemsstater, ett är en strategisk partner, andra ingår i det östliga partnerskapet och Turkiet är ett kandidatland.

EU:s oförmåga att engagera sig mer energiskt i regionen har, åtminstone hittills, medfört att vi inte har kunnat utnyttja och utveckla en stor potential, och i detta sammanhang bör vi påpeka att i nuläget måste EU-strategin för Svarta havet som, redan från början, inte ansågs vara ett tillräckligt ambitiöst initiativ från EU:s sida utvecklas till en verklig strategi för Svarta havet.

Vi har redan modeller för samverkan som kan tillämpas med goda resultat, givetvis förutsatt att vi anpassar dem till regionen. Ett exempel är Östersjöstrategin som, på makronivå, har lett till en utveckling av regionalt samarbete.

Vi anser att flera åtgärder – och alla togs inte upp i betänkandet – bör vidtas omgående. På praktisk nivå, inom ramen för den översyn av grannskapspolitiken som genomförs just nu, bör vi för det första överväga större samstämdhet mellan Svartahavssynergin och det östliga partnerskapet, eftersom nästan alla länder i det östliga partnerskapet förutom Vitryssland även ingår i Svartahavssynergin.

Den andra aspekten är att den politiska dialogen behöver förstärkas på ministernivå och parlamentsnivå, och vi bör försöka skapa större samstämdhet mellan Donaustrategin och framtida initiativ för Svartahavsområdet. Allt detta bör mynna ut i en strategi som kan genomföras med separat finansiering i nästa budgetram.

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Herr talman! Förslaget i Traian Ungureanus resolution, som nu har antagits, om att Svartahavsstrategin ska bli en heltäckande strategi, förtjänar brett stöd. Det faktum att Bulgarien och Rumänien är medlemmar i EU, det östliga partnerskapet – de särskilda förbindelserna med länderna i det östliga partnerskapet och med Ryssland – och de förhandlingar som pågår med andra länder i regionen om EU-medlemskap bekräftar regionens politiska betydelse för EU. Svarta havet har blivit en viktig region för överföring av energiresurser och för lovande projekt som är viktiga för EU, till exempel Nabuccoprojektet, som är strategiskt viktigt för diversifieringen av gasförsörjningen. Jag håller helt och hållet med Traian Ungureanu, som jag gratulerar till betänkandet, om att strategin måste garantera att alla aktörer i regionen, och inte bara de största länderna, erkänns och att den måste vara förenlig med andra strategier, som Medelhavsstrategin.

  Alajos Mészáros (PPE). – (HU) Herr talman! Genom Rumäniens och Bulgariens anslutning till EU 2007 blev en del av Svarta havet EU:s innanhav. Regionen är av enorm strategisk betydelse och våra insatser där behöver förstärkas. Därför är det mycket viktigt att parlamentet inrättar en ny strategi, förutom att tillhandahålla ekonomiska och mänskliga resurser, i form av en separat post i EU-budgeten. Den nya strategin måste leda till fred, stabilitet och välstånd i Svartahavsområdet samt säkerställa energisäkerhet för EU. Diversifieringen av försörjningskanalerna och resurserna måste prioriteras högre, och därför vill jag betona vikten av den planerade utvecklingen av terminaler för flytande naturgas i hamnarna i Svarta havet. Genomfartsvägarna i området kan också avsevärt förbättra försörjningen till EU. Ytterligare förstärkning av samarbetet med Svartahavsländerna är avgörande för att Nabuccoledningen, den transadriatiska ledningen och den transeuropeiska oljeledningen, som är av särskild vikt för EU, ska bli en framgång. Därför röstade jag för betänkandet.

Resolutionsförslag: (RC-B7-0044/2010)

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Herr talman! Precis som i fallet med Vitryssland vill jag förklara varför jag röstade som jag gjorde om EU-strategin för Svarta havet. Jag vill börja med att säga att min kollega, Traian Ungureanu, fick idén att utarbeta ett initiativbetänkande vid en extremt läglig tidpunkt eftersom EU håller på att förstärka sin regionalpolitik genom att inrätta strategier för kustområden som Östersjön, de nordliga regionerna och, i detta fall, Svarta havet.

Jag vill också säga att jag är nöjd med att de ändringsförslag jag har lagt fram har tagits med i resolutionen. I dem betonade jag behovet av att inrätta ett nätverk av icke-statliga organisationer i området och stödja program som främjar dialog mellan olika kulturer och religioner samt initiativ som Svarta havets universitetsnätverk. Enligt min mening är alla dessa åtgärder goda exempel på hur samspelet mellan civila samhällen kan generera positiv synergi i området.

Slutligen vill jag inte bara betona betydelsen av balans mellan ekonomisk utveckling och miljöskydd utan också behovet av att fullt ut tillämpa konventionen om skydd av Svarta havet mot föroreningar. Jag hoppas att det initiativ som har antagits i dag i parlamentet kommer att få den uppmärksamhet det förtjänar även från rådet, som bör ta itu med denna fråga som en politisk prioritering på EU:s dagordning.

Skriftliga röstförklaringar

Betänkande: Gomes (A7-0368/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Med tanke på Libyens geografiska läge och det ömsesidiga ekonomiska beroendet mellan EU och Libyen är ingåendet av ett strategiskt partnerskap mellan EU och Libyen av gemensamt intresse. Likväl får vi inte glömma den diktatoriska regim som styr detta land, med bristande respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Trots många medlemsstaters uppenbara intresse av att ingå ett ramavtal med Libyen får EU inte glömma de grundläggande värden som man försvarar och enbart underordna sig ekonomiska intressen. Ett partnerskap behövs för att genomföra rättsliga reformer inom ramen för mänskliga rättigheter i landet och, på samma gång, möjliggöra en diversifiering av den nationella ekonomin. Samtidigt bör man ha i åtanke att vissa framsteg redan har gjorts, till exempel att landet har skrotat sitt kärnvapenprogram och ingått internationella förpliktelser när det gäller mänskliga rättigheter, trots de sanktioner som FN tillämpar.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen om förhandlingarna om ett ramavtal mellan EU och Libyen. Libyen har alltjämt en auktoritär regim. Landets befolkning åtnjuter inte grundläggande mänskliga rättigheter och dödsstraff är vanligt förekommande. De statliga institutionerna är inte demokratiskt ansvariga och de statliga befogenheterna är inte förankrade i rättsordningen. Likväl har Libyen utvidgat sina handelsförbindelser och politiska förbindelser med EU:s medlemsstater, och landet är strategiskt viktigt för EU. Förhandlingar om ett ramavtal mellan EU och Libyen inleddes i november 2008.

Utvecklingen av förbindelserna måste dock ske med fullständig respekt för de europeiska värderingarna och principerna, och det är viktigt att bestämt uppmana rådet och kommissionen att vidta nödvändiga åtgärder – som att med kraft starkt rekommendera att Libyen ratificerar och genomför Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning från 1951 och dess tilläggsprotokoll från 1967, att begära att de libyska myndigheterna undertecknar ett samförståndsavtal som garanterar UNHCR:s lagliga närvaro i landet, att verka för ett moratorium för dödsstraffet i Libyen etc. – för att skydda europeiska värderingar.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar de åtaganden som har gjorts i det ramavtal som man för närvarande förhandlar om och som inbegriper många olika områden från en stärkt politisk dialog till migrationshantering, från utveckling av handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser till energisäkerhet och bättre samarbete inom olika sektorer. Jag menar att ramavtalet kan vara en möjlighet att förstärka den politiska dialogen mellan EU och Libyen. Jag vill betona ramavtalets funktion, som omfattar åtgärder för att stödja institutionell kapacitetsuppbyggnad som en metod för att stärka det civila samhället, uppmuntra till modernisering, främja genomförande av demokratiska reformer och inrättande av oberoende social kommunikation och rättsstatsprincipen och hjälpa fram andra insatser för att öppna möjligheter för företag, den akademiska världen, icke-statliga organisationer och andra libyska aktörer.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Det ekonomiska partnerskapet mellan EU och Libyen är redan en realitet. Libyen har de största dokumenterade oljereserverna i Afrika och är Europas tredje största energileverantör (olja och gas). Dessutom är EU Libyens främsta handelspartner (och svarade för nära 70 procent av landets totala handel under 2009). EU måste erkänna att Libyen spelar en roll i den regionala och globala säkerheten, däribland i arbetet för att stävja spridningen av islamsk extremism och inom ramen för regional stabilisering.

Därför bör man välkomna att ett ramavtal för partnerskap håller på att förhandlas fram men, och det framgår tydligt i betänkandet, man bör inte åsidosätta vissa frågor som enligt min mening är grundläggande: gradvis demokratisering av regimen, större respekt för mänskliga rättigheter, framför allt de olika formerna av frihet, gradvis förändring av det straffrättsliga systemet i syfte att avskaffa dödsstraffet, godkännande av Internationella brottsmålsdomstolens jurisdiktion och ratificering av 1951 års Genèvekonvention.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Inledandet av förhandlingar mellan EU och Libyen utgör en möjlighet att garantera bättre förutsättningar för ekonomisk utveckling för båda parter och på samma gång främja en omfattande förändring i Medelhavsområdet och i Afrika när det gäller respekt för mänskliga rättigheter och områdenas bidrag till global fred och stabilitet samt till bekämpningen av klimatförändringarna. Libyen har 6 miljoner invånare, varav 2 miljoner är utlänningar. Det har de största dokumenterade oljereserverna i Afrika och är Europas tredje största energileverantör när det gäller olja och gas. EU är Libyens främsta handelspartner och transaktionerna mellan länderna utgjorde nära 70 procent av Libyens handel under 2009. Ramavtalet om partnerskap med EU bör ses som en möjlighet att visa fördelarna med mänskliga värden och demokrati när det gäller varaktig och diversifierad utveckling. Som man påpekar i betänkandet kan denna process inte särskiljas från EU:s grundläggande värden, som bekämpningen av dödsstraffet och diskriminering av minoriteter, invandrare och flyktingar, främjandet av offentlig hälso- och sjukvård samt behovet av politisk demokratisering.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Att genomföra ett ramavtal som syftar till att främja samarbete i kampen mot olaglig invandring och på samma gång en politisk dialog som grundas på mänskliga rättigheter är en av prioriteringarna i EU:s Medelhavsstrategi. Även om den slutgiltiga texten innehåller några felaktigheter anser jag att vi bör stödja den, i hopp om att den kommer att uppmuntra regeringen i Tripoli att stärka sina insatser i kampen mot människohandel i området och dessutom rannsaka sig själv för att bli en ansvarsfull partner i andra områden, som till exempel säkerhet och energi.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Libyen är ett land som kräver mycket arbete. En diktatorisk regim, nonchalerande av mänskliga rättigheter, avsaknad av en migrationspolitik och bristfälligt utvecklad hälso- och sjukvård är några av de problem som libyer och utlänningar i Libyen dagligen ställs inför. Å andra sidan är denna afrikanska regions potential, dess rika naturtillgångar och dess kulturarv värden som kan göra det möjligt för Libyen att utvecklas ekonomiskt, förbättra livskvaliteten för de människor som bor där och öppna upp landet för internationella marknader. Att skapa lämpliga villkor för avtalet mellan EU och Libyen – vilket innebär att övertala de libyska myndigheterna att upphöra med att tillämpa metoder som kränker grundläggande mänskliga rättigheter, att ändra invandringspolitiken och att acceptera rättsligt ansvar – kommer att leda till ömsesidiga fördelar och bidra till regionens utveckling.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Det betänkande som har antagits i dag innehåller förslag som enligt parlamentet är oumbärliga för att avsluta de pågående förhandlingarna mellan EU och Libyen om ett samarbetsavtal. Ingåendet av detta avtal utgör en möjlighet att ta itu med viktiga frågor som politiska förbindelser, migration och säkerhet, energi, offentlig hälso- och sjukvård, utveckling, handel, klimatförändringar, energi och kultur. Samtidigt är det ett avgörande steg mot uppnåendet av det mer allmänna målet att förbättra förbindelserna mellan EU:s och Afrikas Medelhavsländer. I egenskap av italiensk parlamentsledamot måste jag betona de historiska och ekonomiska anledningarna till de privilegierade förbindelserna mellan Italien och Libyen under årens lopp. Samtidigt måste jag betona vikten av att stärka samarbetet mellan EU och Libyen, och jag syftar inte bara på samarbete i ekonomiska frågor utan också när det gäller värnande om mänskliga rättigheter. Jag hoppas att EU kan spela en ledande roll i flyktingmottagningen och i stödjandet av kampen mot människohandel.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Betänkandet är förvånansvärt motsägelsefullt. I det välkomnar man förhandlingar om ramavtalet mellan EU och Libyen för att landet så småningom ska kunna ingå i frihandelsområdet mellan Europa och Medelhavsområdet (EMFTA) som eurokraterna har utarbetat under de senaste 15 åren. Man räknar också upp en rad kränkningar av de mänskliga rättigheterna och av demokratin av en regim som man beskriver som auktoritär. Samtidigt behåller man den gemensamma ståndpunkten mot Kuba. Detta är ett fall av dubbelmoral. För dagens EU är kravet för handel inte respekt för de mänskliga rättigheterna och för demokratin utan snarare inrättande av en marknadsekonomi och fri, snedvriden konkurrens. EU företräder på ett fegt sätt imperialismen, vilket framgår av dess sena reaktion på situationen i Tunisien.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Vi är alla medvetna om att Libyen fortfarande har en diktatorisk regim och systematiskt bryter mot internationella konventioner om grundläggande rättigheter och friheter. Trots detta har Libyen utvidgat sina handelsförbindelser och politiska förbindelser med flera av EU:s medlemsstater. Landet är en av EU:s partner i Medelhavsområdet och i Afrika inom en rad olika frågor som har visat sig ha stor betydelse för säkerheten och stabiliteten i regionen, framför allt migration, offentlig hälso- och sjukvård, utvecklingsfrågor, handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser, klimatförändrings- och energifrågor och kulturarv. I detta sammanhang är det ramavtal som håller på att förhandlas fram viktigt, men vi måste ta itu med många grundläggande frågor, framför allt gradvis demokratisering av regimen, respekt för mänskliga rättigheter, ändringar av det straffrättsliga systemet med avskaffandet av dödsstraffet som en främsta prioritering och undertecknande av Genèvekonventionen.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) På grund av deras komplexitet och betydelse för Europa måste förbindelserna mellan EU och Libyen ses ur ett objektivt perspektiv. Givetvis spelar respekten för mänskliga rättigheter en viktig roll, och därför är det meningsfullt att EU uppmanar Libyen att ratificera Genèvekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning från 1951 eller kräver ett moratorium för dödsstraffet. Vi bör dock också överväga det faktum att Libyen är ett viktigt transitland för olaglig massinvandring från Afrika till Europa. Därför finns det ingen mening med ett allmänt förkastande av ett återtagandeavtal med Tripoli, vilket tas upp i betänkandet från utskottet för utrikesfrågor.

Om vi inte får till stånd ett återtagandeavtal med Libyen kommer trycket på Europa som ett mål för invandrare att öka ytterligare. Eftersom olaglig massinvandring är en mycket viktig fråga för Europas överlevnad som historisk enhet bör EU ha en differentierad syn på sina förbindelser med Tripoli och involvera Libyen i sina strategier för kontroll av migrationsflödet.

  Cristiana Muscardini (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för förslaget till Europaparlamentets rekommendation till rådet om de pågående förhandlingarna om ett ramavtal mellan EU och Libyen. Jag stöder fullt ut Ana Gomes huvudpunkter i betänkandet, till exempel behovet av att Libyen inför ett moratorium för tillämpningen av dödsstraffet, ratificerar Genèvekonventionen om flyktingar, aktivt bekämpar människohandel, garanterar rättvisa avtal för olagliga invandrare och antar moderna asyllagar.

Jag vill tillägga att vid flera tillfällen har vi begärt att EU-institutionerna bör få tillåtelse att kontrollera den faktiska situationen i flyktinglägren i Libyen innan ett ramavtal ingås. Parlamentet bör omedelbart ta upp detta problem mer bestämt. Jag och många av mina kolleger kommer inte att kunna stödja ramavtalet om inte Ana Gomes krav i betänkandet som antagits i dag uppfylls.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) De aktuella förhandlingarna mellan EU och Libyen om ingåendet av ett ramavtal som syftar till att främja politiska och ekonomiska förbindelser mellan medlemsstaterna och detta Maghreb-land är av stor strategisk betydelse för EU:s gränsöverskridande förbindelser. Därför röstade jag för Europaparlamentets rekommendation till rådet. Det främsta syftet med avtalet är att förbättra det libyska folkets liv ur politisk, social och ekonomisk synvinkel genom att grunda avtalet på främjandet av grundläggande rättigheter. Genom avtalet försöker man att komma till rätta med bristerna i Libyen genom att tillhandahålla bättre skydd av mänskliga och demokratiska rättigheter, utveckla handelssamarbete samt inrätta stränga gemensamma kontroller av olaglig invandring.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Man har motvilligt gett grönt ljus för fortsatta förhandlingar mellan EU och Libyen för att förstärka våra förbindelser. Det är dock ingenting annat än en blankocheck. Vår energisäkerhet, våra handelsintressen och ekonomiska intressen och vårt samarbete i hanteringen av migrationsströmmar får aldrig överskyla de libyska myndigheternas och överste Gaddafis ständiga kränkningar av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Överste Gaddafi är en diktator som har suttit vid makten i 41 år och som för ett fåtal dagar sedan sade att han beklagar den tunisiska kollegan Ben Alis avgång. Det är en förtryckarregim som tillämpar dödsstraff (506 i maj 2009 – varav 50 procent var utlänningar), utomrättsliga avrättningar, kroppsstraff och olagliga häktningar och som behandlar invandrare som reser genom landet för att ta sig till Europa inhumant.

I vår resolution betonar vi framför allt denna punkt genom att påpeka att alla former av gemensam migrationspolitik kräver mer långtgående skydd av migranter och andra grundläggande friheter. På samma sätt måste asylsökande, flyktingar eller personer i behov av skydd automatiskt undantas från alla återtagandeavtal och kollektiva utvisningar bör undvikas.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Libyen har i över fyrtio år styrts av en diktatorisk regim där all makt är koncentrerad till en man, överste Gaddafi, som är den afrikanska och arabiska ledare som suttit längst vid makten. Landets invånare åtnjuter kostnadsfri utbildning och hälso- och sjukvård samt offentligt subventionerade bostäder, och en viss del av landets oljeinkomster fördelas även till invånarna. Trots landets BNP-tillväxt har Libyen dock inte utvecklats lika mycket som andra oljerika länder. Libyen är dessutom en av de minst diversifierade ekonomierna i regionen, och beslut i fråga om utländska investeringar fattas av landets ledare och är ofta oförutsägbara.

Det libyska folket åtnjuter inte grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, trots att Libyen har särskilda internationella skyldigheter att respektera de mänskliga rättigheterna, med tanke på att landet nyligen valdes in i FN:s råd för mänskliga rättigheter och har ratificerat flera rättsligt bindande internationella instrument. Dödsstraff är vanligt förekommande.

Libyens strategiska betydelse tillsammans med de många utmaningar som detta innebär understryker behovet av en omfattande EU-politik gentemot Libyen. EU måste samarbeta med Libyen inom en rad frågor. Detta ramavtal måste också bli ett effektivt instrument för att främja rättsstatsprincipen, respekten för de mänskliga rättigheterna, skyddet för invandrare och flyktingar och en hållbar utveckling i Libyen.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att den kan bidra till att förbättra det libyska folkets levnadsvillkor, som ofta kännetecknas av bristande respekt för de mänskliga rättigheterna och de mest grundläggande friheterna.

Samarbete mellan EU och Libyen måste vara en avgörande faktor för att främja landets potential, ett land som just nu tvingas ta itu med en mycket komplex situation. Fångar utsätts ofta för tortyr och kroppsstraff som spöstraff, misshandel och elchocker, och man underlåter dessutom avsiktligt att ge dem medicinsk hjälp. Det finns inte några asyllagar i Libyen och följaktligen är behovet av att skydda flyktingar inte rättsligt erkänt.

Som om inte detta vore nog tillämpas dödsstraff alltjämt för många brott och libyska domstolar fortsätter att utfärda dödsdomar i strid med internationella normer om rätten till en rättvis rättegång. EU måste ingå ramavtalet så fort som möjligt. Det kommer att vara det första verkliga avtalet mellan Libyen och EU och kommer därför verkligen att gynna lokalbefolkningen när det gäller deras grundläggande rättigheter såväl som ur politisk och socioekonomisk synvinkel.

  Debora Serracchiani (S&D), skriftlig. – (IT) Dagens omröstning om ramavtalet mellan EU och Libyen är ett resultat av flera hårda förhandlingar, framför allt när det gäller invandringsfrågan. I Libyen är situationen när det gäller mänskliga rättigheter för flyktingar och asylsökande mycket oroväckande. De åtnjuter inte något rättsligt erkännande och det finns inte något system som skyddar dem. Jag hoppas att deras grundläggande mänskliga rättigheter kommer att garanteras såväl som deras rätt till asyl.

Libyen har inte ratificerat Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning eller dess tilläggsprotokoll av den 31 januari 1967 och har i nuläget inte heller för avsikt att göra det. 1981 ratificerade landet dock Afrikanska enhetsorganisationens konvention från september 1969 om de specifika aspekterna på flyktingproblemen i Afrika och har därmed förbundit sig att följa principen om ”non-refoulement” av migranter som behöver internationellt skydd, som måste identifieras enligt kriterier som är lika strikta som de kriterier som har fastställts i Genèvekonventionen.

Enligt internationell rätt har människor från länder som Somalia, Sudan, Eritrea och Etiopien rätt till humanitärt skydd och politisk asyl, och jag hoppas att de libyska myndigheterna kommer att gå med på att samarbeta med FN:s flyktingkommissariat.

Resolutionsförslag: (RC-B7-0039/2010)

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna viktiga resolution eftersom vi bestämt måste fördöma de aktuella angreppen mot kristna samfund runtom i världen – oavsett om de sker i Egypten, Pakistan, Irak eller något annat land.

Kristna samfund har sedan kristendomens början levt i olika muslimska länder i Mellanöstern. Därför är det helt oacceptabelt att de, efter århundraden av fredlig samlevnad, ska tvingas fly från dessa länder eller stängas in i ghetton. Det är ytterligare en anledning till att fortsätta vår kamp mot islamska fundamentalister som förvränger verkligheten och vill få våra globala insatser mot terrorismen att framstå som ett angrepp på den muslimska världen. Det är de islamska fundamentalisterna som orsakar krig mellan religioner och civilisationer.

Därför måste vi göra allt som står i vår makt för att utrota dessa religiösa fanatiker och marginalisera dem i deras respektive samhällen. Detta bör göras tillsammans med de måttfulla delarna av de muslimska samhällena. Vi bör således välkomna kraftfulla reaktioner från allmänheten i vissa muslimska länder, som till exempel Egypten där allmänheten bestämt fördömde terroristattacker mot kristna och krävde att åtgärder vidtogs mot de ansvariga.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Vi är alla mycket chockade över den terroristattack som nyligen genomfördes mot den syriska katolska katedralen i Bagdad. Attacken är en i raden av allvarliga händelser som alla hade religiösa motiv. Det är ett mycket känsligt ämne. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) anammar sekulariserade principer och anser att alla religioner i Europa, däribland islam, bör respekteras. Likväl kan vi inte vara likgiltiga inför det öde som väntar flera kristna samfund runtom i världen. Alla religioner måste visa samma respekt, och därför stödde jag Europaparlamentets resolution. Alla de händelser som parlamentet fördömer ägde rum i muslimska länder, där de kristnas öde måste uppmärksammas särskilt. Följaktligen måste vi alla arbeta för att garantera respekt för olika religiösa övertygelser, och jag anser att denna strategi anammas i texten.

  Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om situationen för kristna när det gäller religionsfrihet. I den fördömer man de dödliga attackerna mot kristna i Orienten. Attackerna mot kristna under de senaste månaderna är en tragedi för alla offer, framför allt i Bagdad och Alexandria, men också för deras medtroende. Kristna har levt i Orienten i 2 000 år och de är en del av dessa länders historia. I dag sker dock en massflykt av kristna från området. Denna påtvingade exil innebär att dessa länder förlorar en stor del av sina mänskliga resurser. Främre Orienten och Mellanöstern har alltid kännetecknats av mångfald och samlevnad mellan religiösa minoriteter. Terroristerna som ligger bakom dessa attacker försöker skapa splittring mellan öst och väst genom att ställa den muslimska världen mot den kristna. Allt detta är lömskt planerat. Kristna i Irak och Egypten känner sig troligen övergivna och svikna. Det är viktigt att de egyptiska och irakiska myndigheterna identifierar de ansvariga för massakrerna och ställer dem inför rätta.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Parlamentet har åtminstone lyckats rösta om en omfattande resolution om situationen för kristna runtom i världen. I dag vet vi utifrån tillförlitliga uppgifter att det kristna samfundet är mest utsatt i hela världen för tragiska bördor i form av social och rättslig förföljelse samt diskriminering. EU behöver göra mycket mer än man hittills har gjort för att skydda kristna i hela världen. Man har de instrument som krävs om man så vill. Förhoppningsvis kommer denna resolution att utgöra början på en förändrad strategi från EU-organens sida, framför allt ur diplomatisk och handelsmässig synvinkel, i deras bilaterala dialog med alla de länder som tolererar förföljelse av kristna eller till och med stöder den kristendomsfientliga kulturen. När EU undertecknar handelsavtal, ekonomiska avtal och samarbetsavtal med tredjeländer måste man verkligen bestämt se till att klausulerna om mänskliga rättigheter efterlevs, vilket man inte har gjort hittills. Det är inte längre acceptabelt att länder där kristna diskrimineras och förföljs har undertecknat viktiga avtal med EU som i grund och botten baseras på respekt för mänskliga rättigheter. Därför röstade jag för resolutionen.

  Antonio Cancian (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stöder förslaget till resolution om situationen för kristna när det gäller religionsfrihet eftersom EU inte bör ignorera de senaste månadernas upptrappade våld i sin politik.

EU får inte vara alltför försiktig och rädd när det gäller att stödja de kristna samfundens rätt att fritt utöva sin tro och religion i Mellanöstern och på andra platser i världen. Dialog och ömsesidig respekt är omistliga värden för EU, och det är mycket viktigt att den höga representanten, Catherine Ashton, blir språkrör för denna ståndpunkt och att den bestämt upprätthålls i våra bilaterala förbindelser med andra länder.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar att EU upprepade gånger har uttryckt sitt stöd för religionsfrihet, samvetsfrihet och tankefrihet. Regeringarna är skyldiga att garantera dessa friheter överallt i världen. Främjandet av mänskliga rättigheter, demokrati och medborgerliga friheter utgör den gemensamma grunden för EU:s förbindelser med tredjeländer och föreskrivs genom demokratiklausulen i avtal mellan EU och tredjeländer.

  David Casa (PPE), skriftlig. – (EN) Vi har alla bevittnat den svåra situation som de kristna kopterna i Egypten har befunnit sig i under de senaste månaderna. Sådana våldshandlingar bör resolut fördömas. Det är inte bara intolerans mot kristna som bör fördömas utan alla former av intolerans mot utövandet av en persons religionsfrihet. Jag anser att resolutionen är välbalanserad och därför röstade jag för den.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag välkomnar att parlamentet har debatterat och antagit en resolution som fördömer de aktuella attackerna mot kristna. Religionsfriheten är en av de främsta grundläggande mänskliga rättigheterna och den är allmänt erkänd i nationella grundlagar och internationella konventioner. Förekomsten av så många standarder på olika styrelsenivåer, såväl nationellt som internationellt, och överallt i världen, visar att det finns ett samförstånd om vikten av religionsfrihet. Det räcker dock inte med lagstiftning. Det är grunden för att skapa effektiv politik. Under de senaste 50 åren har globaliseringsprocessen medfört att avlägsna civilisationer har kommit i kontakt med varandra. För att se till att dessa kontakter inte leder till konflikter räcker det inte med att fördöma de aktuella attackerna. Vi behöver på nytt bekräfta vårt åtagande att bedriva en politik som uppmuntrar religiös mångfald och garanterar att olika grupper lär sig att vara toleranta mot varandra. Det är inte bara fundamentalism som är hotet. I dag är religionsfriheten dessutom utsatt på grund av en utbredd sekularism, som försöker att undanröja den enskilda individens andliga värld från det offentliga rummet. Religionsfrihet omfattar alla religioner, till och med ateismen. När man accepterar religionsfrihet accepterar man också dess motsats, det vill säga friheten att inte utöva någon religion.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Det ökade antalet attacker mot kristna kräver en gemensam ståndpunkt om hur de ska skyddas. För att öka den religiösa toleransen måste de berörda regeringarna garantera att de ansvariga för attackerna hittas och ställs inför rätta genom en korrekt rättsprocess. Kristna måste skyddas mot bakgrund av likvärdig respekt för alla samfund.

Respekt för mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter, inbegripet religions- och trosfrihet, är grundläggande principer och mål för EU och utgör en gemensam grund för unionens förbindelser med tredjeländer. Mot denna bakgrund måste EU upprepa sitt stöd till alla initiativ som syftar till att främja dialog och ömsesidig respekt mellan religiösa samfund och andra samhällsgrupper.

Sist men inte minst uppmanas religiösa auktoriteter att främja tolerans och ta initiativ mot hat och våldsam och extrem radikalisering.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag var en av de första personerna som stödde detta förslag till resolution. Jag anser att dess beskrivning av situationen för kristna minoriteter i vissa länder i Mellanöstern i hög grad är läglig och korrekt. En av parlamentets viktigaste funktioner, när det gäller yttre åtgärder, är att försvara och främja de värden som vi tror på. I detta fall syftar vi framför allt på tankefrihet, samvetsfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet. Dessa friheter har uppenbarligen ifrågasatts genom attacker från religiösa fanatiker som har mördat oskyldiga människor – ibland i stor skala – på ett sätt som enligt min mening är inhumant och obegripligt.

Jag hoppas att resolutionen, som stöds av alla politiska grupper i parlamentet, kommer att bidra till att öka kunskapen bland allmänheten, de högre statliga tjänstemännen och de anställda inom offentlig förvaltning i de berörda länderna om vikten av att medborgarna i deras länder fullt ut kan åtnjuta grundläggande friheter och av att mördare och uppviglare ställs inför rätta. Det är viktigt för att främja dialog mellan olika religioner och kulturer internt och mellan våra samhällen, som, trots att de ligger i olika kontinenter, har många gemensamma värderingar och visioner.

  Philippe de Villiers (EFD), skriftlig. – (FR) 2011 är det kristna samfundet det mest förföljda samfundet i världen. Som tur är har medlemsstaterna noterat detta och börjat reagera.

Vår fördömelse av attackerna är rättvis och nödvändig, men otillräcklig. Principen om ömsesidighet tas nämligen inte upp i resolutionen.

Dessutom kommer EU:s halvhjärtade fördömelse av Turkiets agerande i den del av Cypern som det ockuperar militärt tyvärr inte att få det resultat som det franska folket hade hoppats på – att anslutningsförhandlingarna med Turkiet avbryts – och inte skapa några som helst incitament.

Jag stöder resolutionen till stöd för de kristna som mördas överallt i världen, men jag beklagar likväl att vissa punkter har utelämnats och att texten är inkonsekvent på vissa ställen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Kristna utsätts för allt fler attacker överallt i världen. Detta oroväckande och sorgliga faktum bör beklagas djupt. Kristendomen förespråkar fred och förståelse mellan människor, oavsett om de är judar eller greker, som sankt Paulus skulle ha sagt. Religionsfriheten och freden är hotad för samfund som har funnits i hundratals år. De har levt fredligt sida vid sida med andra religioner och de utsätts för omotiverat våld enbart på grund av att de tror på Kristus. Problemet är dock mycket mer omfattande. Förutom de attacker som har skett angrips även den kristna tron och utövandet av den i Europa, ofta under den felaktiga förevändningen om sekularisering och staters och institutioners neutralitet. I detta sammanhang beklagar jag djupt de attacker som nyss ägde rum under en katolsk mässa i Barcelona och uppmanar den spanska regeringen och EU-institutionerna att fördöma och bekämpa den till synes växande fientligheten mot kristna. De som förnekar sina egna rötter förtjänar knappast respekt från någon annan.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Var och en har rätt till religionsfrihet, samvetsfrihet och tankefrihet. Den rätten medför friheten att utöva sin egen religion eller trosuppfattning, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, genom gudstjänst, ceremonier, andaktsutövning och undervisning. Statistik om religionsfrihet visar att de flesta religiösa våldshandlingar begås mot kristna. Det är ett känt faktum att oskyldiga nyligen fått sätta livet till i blodiga attacker mot kristna samfund i Nigeria, Alexandria, Filippinerna, Irak och Syrien. Den iranska regeringen har dessutom utökat sin kampanj mot kristna i den islamiska republiken. Även i Vietnam utsätts den katolska kyrkans och andra religiösa samfunds verksamhet för allvarligt förtryck. Rådet, kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik måste fördöma dessa attacker och kräva att regeringarna garanterar religionsfrihet, samvetsfrihet och tankefrihet, men även ägna större uppmärksamhet åt frågan om religionsfrihet och vidta särskilda, brådskande åtgärder, även mot de länder som avsiktligt underlåter att skydda religiösa samfund.

  Carlo Fidanza (PPE), skriftlig. – (IT) Den resolution som vi röstat om i dag visar att oron är stor för den tilltagande intoleransen och förtrycket och de allt fler våldshandlingarna mot kristna. Jag anser att det är oerhört viktigt att fördöma den senaste tidens händelser i länder som ligger långt från oss men har ett etablerat kristet samfund. Händelserna i Egypten, Nigeria, Pakistan, Filippinerna, Cypern, Iran och Irak är desto allvarligare när man betänker att religionen utnyttjas endast för att utöva makt. EU bör, genom unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, prioritera religionsfrihet, frihet att välja trosuppfattning och säkerhet för religiösa samfund, även kristna, i sina internationella förbindelser. Denna prioritet bör återspeglas i internationella avtal och i rapporter om mänskliga rättigheter. Det är min övertygelse att religionsfrihet måste försvaras ihärdigt, även om det innebär att kännbara sanktioner måste införas för länder som inte respekterar denna grundläggande princip.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Som det står i resolutionen måste främjande av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter betraktas som några av de viktigaste målen för Europeiska unionen. De senaste månaderna har vi bevittnat en våg av våld mot kristna minoriteter världen över, särskilt i länder där islam är den största religionen. Det kan inte längre tolereras. Jag stöder resolutionen i förhoppningen att EU:s institutioner ska bekämpa religiös intolerans med större kraft och använda alla medel som står till deras förfogande för att garantera säkerhet och fri religionsutövning för de miljontals kristna som är spridda över världen.

  Eija-Riitta Korhola (PPE), skriftlig. – (FI) Nästa vecka högtidlighåller vi minnesdagen med anledning av förintelsen, då vi givetvis kommer att se tillbaka och minnas Auschwitz. Det är bra att den resolution vi har antagit tar oss till nutiden och får oss att tänka på dagens martyrer. Förutsättningen är att religionsfrihet måste gälla alla religioner.

Att vi särskilt tar upp frågan om den förföljelse som drabbar kristna betyder inte att vi är partiska. Det beror på att denna grupp, som är störst bland de grupper som utsätts för förföljelse, är den som lättast glöms bort i Europa. Det är dags att åtgärda det, för vi vet att fler kristna dött på grund av sin tro under det senaste århundradet än under de tidigare 1 900 åren. Av dem som dödas för sin religion i dag är 75 procent kristna.

Open Doors International har listat de tio länder i världen där kristna utsätts för mest våld. Det är Nordkorea, Iran, Saudiarabien, Somalia, Maldiverna, Afghanistan, Jemen, Mauretanien, Laos och Uzbekistan, men listan tar inte slut där. Omkring 100 miljoner kristna drabbas varje dag av våld på grund av sin religion.

Det är uppenbart att den resolution vi har antagit måste leda till något konkret. Europeiska utrikestjänsten måste visa beslutsamhet och ta itu med dessa brister när det gäller religionsfriheten. Våra utrikespolitiska avtal med tredjeländer måste innehålla en klausul om religionsfrihet och ömsesidighet. När det gäller främjande av mänskliga rättigheter är det av avgörande betydelse att ta upp religionsfrihet, eftersom det är ett avgörande prov på människorättsområdet – yttrandefrihet och föreningsfrihet är centrala mänskliga rättigheter.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) De senaste åren har 75 procent av terroristattackerna med religiösa förtecken varit riktade mot kristna. Särskilt de senaste månaderna har antalet attacker ökat, även direkta attacker mot kyrkor under pågående gudstjänst. Det är oacceptabelt att religiösa samfund på 2000-talet måste vara rädda att fritt utöva sin religion. Principen om religionsfrihet måste gälla alla i hela världen. Jag stöder därför förslaget om att utarbeta en strategi för att möjliggöra utövande av rätten till religiös yttrandefrihet.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Med mina kristna rötter kan jag inte annat än fördöma alla våldshandlingar mot kristna och andra religiösa samfund världen över. Detta fördömande gäller även alla former av diskriminering och intolerans grundad på religion och trosuppfattning mot religionsutövare. Jag anser att rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet som vi hoppas kunna skydda med hjälp av denna resolution.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna resolution, som kraftigt fördömer alla våldshandlingar mot kristna och andra religiösa samfund och alla former av diskriminering och intolerans grundad på religion och trosuppfattning mot religiösa människor, avfällingar eller icke-troende. I resolutionen betonas att rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet, och det uttrycks oro för kristnas flykt från olika länder, särskilt i Mellanöstern, de senaste åren.

Jag uppmanar myndigheterna i stater med oroväckande höga siffror för attackerna mot religiösa samfund att ta sitt ansvar för att garantera en normal och offentlig religionsutövning för alla religiösa samfund, öka sina insatser för att ge de religiösa samfunden i landet ett tillförlitligt och effektivt skydd och garantera den personliga säkerheten och fysiska integriteten för medlemmar av religiösa samfund där, så att de fullgör de skyldigheter de redan åtagit sig på den internationella arenan.

  Kyriakos Mavronikolas (S&D), skriftlig. – (EL) För oss socialdemokrater är stödet för mänskliga rättigheter grundläggande i politiken. Här ingår religiösa rättigheter, och vi stöder därför en förstärkning av dem. Händelserna i julas, när ockupationsstyrkorna avbröt mässan i Rizokarpaso i den ockuperade delen av Cypern, var avskyvärda. I den turkiskockuperade delen av Cypern utövas statsterrorism av Turkiet och ockupationsarmén, och det drabbar de ortodoxa kristna, särskilt de få återstående grekcyprioter som är fast där.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Enligt Frankrikes begrepp om sekularism är kyrkan skild från staten. Samvets- och religionsfrihet garanteras. Religiöst våld bottnar i den dogmatism som är förbunden med alla religioner. Vi måste därför skydda folket mot det våld som dessa religioner ger upphov till. Trots de underförstådda hänvisningarna till den kriminella teorin om en ”civilisationernas kamp” och till katolska kyrkans blinda anspråk är denna text ett sätt att kräva religionsfrihet världen över och skydd för religionsutövare mot fanatism. Jag röstar för, av medkänsla och övertygelse.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Vi måste starkt fördöma attackerna mot kristna samfund världen över, men framför allt i Afrika, Asien och Mellanöstern. Att intolerans, förtryck och våldshandlingar riktade mot samfund breder ut sig är något som måste oroa oss alla. Myndigheterna i de berörda länderna har gjort allt för att identifiera förövarna och de ansvariga bakom sådana attacker mot kristna samfund. De som bär ansvaret för attackerna och andra våldshandlingar mot kristna måste ställas inför rätta och dömas i vederbörlig ordning.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) EU:s tomma ord om religionsfrihet räcker inte. I framför allt islamiska länder ses kristna som lovligt byte för förtryck och, i många fall, mord. Trots den chockerande situationen har EU, som upphöjd värdegemenskap, mestadels valt en politik som går ut på artig tystnad. På det hela taget verkar det som om den politiska eliten i Bryssel, som är likgiltig inför EU:s kristna rötter, även har glömt ödet för kristna i islamiska länder. I stället för att kräva ett slut på förföljelsen av kristna tar vi vår tillflykt till det politiskt korrekta och väljer att bekymra oss för välfärden för muslimerna i EU, som åtnjuter religionsfrihet på en nivå som de flesta kristna i den islamiska världen bara kan drömma om.

I framtiden måste de kristnas svåra belägenhet spela en särskild roll i hanteringen av EU:s yttre förbindelser med islamiska länder. EU har de möjligheter och metoder som krävs för att bidra till att förbättra situationen för de kristna. Utvecklingsbistånd och annat finansiellt stöd bör exempelvis beviljas med religionsfrihet för kristna som villkor. Jag har röstat i enlighet med detta.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Det var med viss beslutsamhet som jag i dag röstade för ett fördömande av våld mot kristna samfund och religiösa minoriteter.

Respekt för mänskliga rättigheter och religionsfrihet måste vara en hörnsten i förbindelserna med andra länder. Jag har personligen upplevt den turkiska ockupationen av norra Cypern, en situation som EU blundar för trots att Cypern är en medlemsstat. I den ockuperade delen av Cypern har de flesta kyrkor förstörts, helgonstatyer har vanprytts, och på juldagen förhindrade turkiska soldater mässan i två ortodoxa kyrkor.

Vår frihet, överlevnaden för en kultur och en livsstil som grundas på människans absoluta värde och allas likhet inför staten, lika rättigheter för kvinnor, demokrati och social rättvisa – allt detta är i fara i dag.

Religiös intolerans blir en allt vanligare företeelse i olika delar av världen, och de förfärliga attackerna mot kristna i Egypten och Irak de senaste veckorna är den senaste farliga utmaning som den fundamentalistiska terrorismen ställer oss inför. Vi måste alla i EU öppna ögonen och vidta åtgärder för att skydda religionsfriheten.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Den senaste tidens attacker mot kristna samfund i Egypten, Nigeria, Irak och Pakistan har nödvändiggjort insatser från EU:s sida, och EU har starkt fördömt förföljelserna och mobiliserat sin höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Jag röstade för resolutionen om situationen för kristna i fråga om religionsfrihet eftersom jag anser att vi tyvärr står inför en världsomfattande attack mot kristendomen, där religiöst våld används för politiska syften för att hindra tillväxt och utveckling, uppmuntra socialt hat och destabilisera systemet i de länder där attackerna sker. Jag anser därför att det är viktigt för EU, som försvarare av respekt för mänskliga rättigheter och medborgerliga och demokratiska friheter, att kraftigt fördöma dessa våldsamma attacker, som flyttar världen århundraden tillbaka i tiden och omintetgör allt hopp om interkulturell dialog, tolerans, tillväxt och social välfärd.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för resolutionen om situationen för kristna i fråga om religionsfrihet. I den gemensamma resolutionen efter attacken mot religionsutövare som bad i en koptisk kyrka i Alexandria i Egypten den 1 januari 2011 fördöms alla former av våld mot medborgare, oavsett vilken religiös grupp de tillhör, och det uttrycks oro för de allt fler fallen av religiösa aggressioner. Jag vill påminna parlamentet om att Grekland är särskilt känsligt på denna punkt eftersom man sörjt offren för en liknande attack mot grekiska turister som utfördes av fanatiska islamister i Kairo i Egypten den 18 april 1996.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Europeiska unionen har vid upprepade tillfällen uttryckt sitt åtagande för religionsfrihet, samvetsfrihet och tankefrihet och betonat att regeringar har en skyldighet att garantera dessa friheter i hela världen. Utveckling av mänskliga rättigheter, demokrati och medborgerliga friheter är en gemensam grund för unionens förbindelser med tredjeländer, och bestämmelser om detta ingår i demokratiklausulen i avtalen mellan EU och tredjeländer. Enligt artikel 18 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter har var och en rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, och det gäller inte bara religiösa människor utan även ateister, agnostiker och människor utan tro.

Vi fördömer därför den senaste tidens attacker mot kristna samfund i olika länder och uttrycker vårt deltagande med offrens familjer. Vi uttrycker vår djupa oro för att intolerans, förtryck och våldshandlingar riktade mot kristna samfund breder ut sig, särskilt i länderna i Afrika, Asien och Mellanöstern.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Vi debatterar förföljelsen av kristna världen över, men samtidigt som vi talar om det våld som ägt rum i Irak, Egypten, Filippinerna, Indien och på annat håll fortsätter vi att nonchalera det som händer på närmare håll. Jag talar om den turkiska arméns ockupation av omkring en tredjedel av Cyperns territorium 1974.

Denna militära ockupation pågår fortfarande. 38 000 turkiska soldater är förlagda i Turkiska republiken norra Cypern, och ön delas i två delar av murar och stängsel som till och med delar städer och byar. Genom åren har 520 kristna kyrkor och kloster systematiskt förstörts och ersatts av minareter. Konsten i kyrkorna har bränts, skändats eller plundrats. Kyrkogårdarna har förstörts och kristna biskopar är förbjudna att hålla mässa. På juldagen förhindrade turkiska poliser mässan i Karpasia i St. Synesios kyrka och den heliga treenighetens kyrka i Rizokarpaso. Det mest ofattbara är dock att det finns många parlamentsledamöter som försvarar kristna världen över men ändå stöder ett turkiskt EU-medlemskap.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Vi hör allt oftare talas om förföljelsen av kristna. Statistiken från internationella organisationer är skrämmande – den visar att omkring 150 000 kristna mördas varje år runtom i världen. Vi får inte vara likgiltiga inför denna brist på respekt för människoliv. EU bör, som försvarare av grundläggande demokratiska värden och mänskliga rättigheter, bättre övervaka situationen i tredjeländer, framför allt i Mellanöstern. Våra insatser måste vara entydiga och mer bestämda. Religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet, och religiöst motiverad diskriminering och våldsutövning är oförenligt med våra värden. Genom att respektera dessa rättigheter är vi ett föredöme för andra länder, men vi bör vara lika effektiva när det gäller att kräva samma respekt av andra. Mänskliga rättigheter är universella och ska respekteras överallt, och vi måste reagera beslutsamt på alla uttryck för intolerans, särskilt religiös intolerans. Unionen förfogar över lämpliga instrument som ger oss möjlighet att tvinga regeringarna i länder som vi har politiska eller handelsmässiga förbindelser med att agera korrekt och respektera medborgerliga rättigheter, däribland religionsfrihet. I muslimska länder, men även i länder som Kina, Indien och Nepal, bränns kyrkor och kapell ostraffat, människor tvingas ut på gatan och torteras eller till och med dödas, och kvinnor tvingas till aborter. För att goda ekonomiska förbindelser ska kunna upprätthållas tas inget av detta upp vid förhandlingar. EU får inte fortsätta att tiga.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Jag stöder helhjärtat denna resolution, som kraftigt fördömer det allt större antalet attacker mot kristna samfund. Vi kan inte acceptera sådana barbariska handlingar – de är uttryck för hat och intolerans. Jag fördömer det våld och den förlust av människoliv som har vållat många familjer och alla kristna samfund världen över sorg. Att angripa dessa samfund är att underminera våra mest grundläggande värden. Respekt för religiös mångfald och religionsfrihet är en universell princip som måste upprätthållas. Syftet med dessa attacker, som utförs med hänvisning till någon extremistisk obskurantism från en annan tidsålder, är att skapa ett klimat av rädsla, och i slutändan är det överlevnaden för dessa gamla samfund som direkt hotas. EU måste visa deltagande med offren och stödja myndigheterna, som är fast beslutna att få tag på förövarna. Detta krav måste stå i centrum för förbindelserna med våra partner, på samma sätt som människorättsklausulen. Tolerans och fred hänger nära samman och jag kommer, som alltid, att stödja EU:s insatser för att säkra respekt för och främjande av våra värden, friheter och rättigheter världen över.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Denna gemensamma resolution förtjänar stöd eftersom antalet attacker mot kristna samfund världen över ökade 2010. I EU är religionsfrihet och yttrandefrihet en del av vår europeiska identitet. Samtidigt är kristendomen av avgörande betydelse i detta sammanhang, och ett viktigt inslag i den europeiska kulturen. I EU regleras religionsfriheten i artikel 10 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 18 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och artikel 9 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Resolutionsförslag: (RC-B7-0044/2010)

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) EU måste tillämpa all den fasthet som krävs i förbindelserna med Vitryssland, den sista regim i Europa som utgör ett otidsenligt exempel på statsunderstött politiskt våld, vilket är fullständigt oförenligt med västländska miniminormer i fråga om demokrati och frihet. I denna resolution intar EU återigen en hållning som går ut på kraftigt fördömande av de händelser som ägde rum i samband med valet nyligen. Samtidigt fördömer man också på nytt det som pågått i Vitryssland i årtionden, med informationscensur, arrestering och fängsling av oliktänkande och allt annat som en beklagansvärd diktatur som den i Minsk gör varje dag för att hålla det civila samhället i schack. Jag röstar helhjärtat för den gemensamma resolutionen.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen om situationen i Vitryssland. Över 700 personer frihetsberövades för sitt deltagande i demonstrationen i Minsk den 19 december, varav de flesta har släppts efter att ha avtjänat korta administrativa domar. Emellertid har 24 oppositionsaktivister och journalister, däribland sex presidentkandidater, anklagats för att ha ”organiserat masstumult” samt för våldsattacker och väpnat motstånd som kan ge fängelse i upp till 15 år. Vi fördömer det brutala våld som polisen och KGB utövade mot de protesterande på valdagen. Sådant agerande utgör en allvarlig kränkning av demokratins grundläggande principer, såsom mötes- och yttrandefriheten, liksom också av de mänskliga rättigheterna. Med tanke på den rådande situationen i Vitryssland vill jag uppmana kommissionen att fortsätta att ge ekonomiskt stöd till European Humanities University (EHU) som verkar i Vilnius i Litauen, att anslå fler stipendier till vitryska studerande som förtryckts och relegerats från universiteten på grund av sin verksamhet för de mänskliga rättigheterna och att bidra med stöd till organisationen ”Solidaritet med Vitryssland”.

  David Casa (PPE), skriftlig. – (EN) Läget i Vitryssland har försämrats de senaste månaderna och är nu oerhört bekymmersamt. Det har visats att det val som genomförts inte på något sätt uppfyller kraven på fria och rättvisa val i en demokrati. Arresteringen och det fortsatta frihetsberövandet av presidentkandidater och det våld som demonstranter utsatts för måste fördömas. EU bör göra allt som står i dess makt för att visa att man inte tar lätt på sådana händelser, och man bör definitivt överväga ekonomiska sanktioner mot Vitryssland. Av dessa skäl har jag beslutat att stödja det gemensamma resolutionsförslaget.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Vitrysslands myndigheters beslut att avsluta uppdraget för OSSE:s kontor i Vitryssland är beklagligt. De har uppmanats att omedelbart återkalla beslutet.

På samma sätt är det beklagligt att ett antal större webbplatser spärrades på valdagen. Vitrysslands nuvarande medielagstiftning följer inte internationella standarder, och de vitryska myndigheterna uppmanas därför att se över den och ändra den.

Efter en bedömning av den politiska situationen i Vitryssland har allvarliga kränkningar av demokratiska rättigheter och bestämmelser konstaterats. Vi kan därför inte annat än fördöma förtrycket av fredliga demonstranter, demokratiska oppositionsledare, många aktivister från det civila samhället samt journalister, lärare och studerande.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag ser på den rådande politiska och sociala situationen i Vitryssland med viss oro men även – det bör sägas – med stor förtröstan. Därför stöder jag utan förbehåll denna gemensamma resolution som undertecknats av fem parlamentsgrupper, dock inte av gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. Samtidigt som jag beklagar vad som händer – vilket beskrivs väl i resolutionen – vill jag dock framhålla de specifika åtgärder som avses i resolutionen, som jag anser att både rådet och kommissionen bör sätta i verket omedelbart: införande av ekonomiska sanktioner; frysande av allt ekonomiskt bistånd som ges genom Internationella valutafonden och även genom Europeiska investeringsbanken och Internationella banken för återuppbyggnad och utveckling; stöd med alla tänkbara medel för det vitryska civila samhällets insatser för att få till stånd ett friare och mer demokratiskt samhälle; återinförande av viseringsförbudet för de främsta vitryska ledarna och utvidgning av förbudet till att även gälla höga tjänstemän; återkallande av Vitrysslands deltagande i det östliga partnerskapets verksamheter vid toppmötet för det östliga partnerskapet i Budapest; utökat arbete med förhandlingsdirektiven om återtagandeavtalet och om viseringslättnader för att öka kontakterna mellan folken.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Vitryssland är det enda land i världen där polisen fortfarande går under namnet KGB. Detta enkla faktum är symboliskt för landets regim. Medborgarna i Vitryssland ställer krav och förtjänar verkliga förändringar som kommer att förbättra deras levnadsvillkor, effektivt främja demokrati och ge dem fullt politiskt självbestämmande. Jag hoppas att de demokratiska länderna kommer att inse att den vitryska regimen är oförmögen att främja en demokratisering av landet och öppet kommer att motsätta sig dess repressiva metoder.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) De preliminära resultaten och slutsatserna från OSSE:s parlamentariska församling och OSSE:s kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter visar att presidentvalet den 19 december 2010 inte uppfyllde internationella normer för fria, rättvisa och öppna val. Ett demokratiskt nyval måste därför genomföras snart i enlighet med de villkor som fastställts i OSSE.

Det brutala våld som polisen och den vitryska säkerhetstjänsten använde mot de protesterande på valdagen är oacceptabelt. Jag måste uttrycka min allvarliga oro över de vitryska myndigheternas försök att tvångsomhänderta Danil Sannikov. Danil Sannikov är tre år gammal och son till presidentkandidat Andrej Sannikov och den undersökande journalisten Irina Chalip, som har varit fängslade sedan valet den 19 december 2010.

Allt förtryck måste också fördömas, och de vitryska myndigheterna måste uppmanas att omgående upphöra med alla trakasserier och hotelser som riktats mot det civila samhällets aktivister.

Jag anser att rådet, kommissionen och EU:s höga representant måste se över EU:s politik i fråga om Vitryssland, inklusive möjligheten att tillämpa riktade ekonomiska sanktioner och frysa allt makroekonomiskt bistånd.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Oavsett vår analys av vad som händer i Vitryssland får vi inte medverka till detta uppenbara angrepp på landets oberoende och nationella suveränitet, som innebär att vi uppmuntrar till direkta ingripanden i dess inre angelägenheter och lägger oss i händelser som bara vitryssarna och landets myndigheter har rätt att hantera, för att försöka få staten och myndigheterna att rätta sig efter EU:s intressen.

Denna resolution är en uppvisning i oacceptabla åtgärder som syftar till att installera en regim i Minsk som är öppen för EU:s intressen. Låt oss titta på ett par exempel:

– Kommissionen uppmanas att med alla finansiella och politiska medel stödja den strävan som finns hos det vitryska civila samhället, oberoende medier (bland dem tv-kanalen Belsat, European Radio for Belarus, Radio Racyja) och icke-statliga organisationer i Vitryssland att främja demokrati och bekämpa regimen.

– Kommissionen uppmanas att utveckla en mekanism för registrering av icke-statliga organisationer som av politiska skäl vägras registrering i Vitryssland, för att de ska kunna dra nytta av EU:s program.

Därför röstade vi inte för denna resolution.

  Sandra Kalniete (PPE) , skriftlig. – (LV) EU måste aktivt tillkännage sin ståndpunkt när det gäller händelserna i Vitryssland. Vi måste fördöma det våldsamma förtrycket av oppositionen och förfalskningen av resultatet i presidentvalet. Frihet är ett av EU:s grundläggande värden, och ett framgångsrikt samarbete kan bara utvecklas med stater där dessa värden respekteras. Frigivning av politiska fångar är därför en av förutsättningarna för att dialogen mellan EU och Vitryssland ska kunna återupptas. Med detta tillkännagivande måste Europaparlamentet sända en tydlig signal till Vitrysslands regering om att vi vill ha samarbete men aldrig kommer att vara beredda att bortse från individens politiska frihet eller förfalskningen av valresultat för ekonomiska intressens skull, särskilt eftersom en stor del av Europaparlamentets ledamöter själva kämpade för frihet för över 20 år sedan. Sanktioner måste införas mot den vitryska regimen, men de får inte drabba det vitryska folket. I stället måste vi öppna ett fönster till Europa för dem.

Europeiska universitet måste ta emot ungdomar från Vitryssland som relegerats från universitet där på grund av sin politiska verksamhet och som aldrig kommer att kunna få en utbildning i ett Vitryssland lett av Aleksander Lukasjenko. Vi måste stärka vårt samarbete med företrädarna för det civila samhället i Vitryssland, stödja deras kamp och utbyta erfarenheter med dem. Det är min övertygelse att det vitryska folket förtjänar en demokratisk stat där mänskliga rättigheter respekteras, där fria val hålls och där yttrandefrihet råder. Om Vitrysslands regering vill samarbeta med oss kommer den att vara tvungen att rätta sig efter dessa villkor.

  Arturs Krišjānis Kariņš (PPE), skriftlig. – (LV) Det är oacceptabelt att demokratimanifestationer i både politiska sammanhang och icke-statliga organisationer brutalt slås ned i vårt närområde, i Vitryssland. Jag stödde resolutionen eftersom jag anser att motståndet mot den auktoritära regimen i Vitryssland behöver stöd från de allierade i väst. Detta är en möjlighet för unionen att utforma en gemensam utrikespolitik och som en rutinsak försvara de värden den står för. Samtidigt måste EU införa sanktioner mot Vitrysslands auktoritära regering och ge både moraliskt och finansiellt stöd till demokratirörelsen i Vitryssland.

  Tunne Kelam (PPE), skriftlig. – (EN) Som en av initiativtagarna för PPE-gruppen röstade jag för den gemensamma resolutionen om Vitryssland. I resolutionen behandlas tydligt och entydigt den tragiska situationen i Vitryssland, som skapats av diktatorn Aleksander Lukasjenko sedan den 19 december 2010. Därför vill jag framhålla punkt 15, där EU:s medlemsstater uppmanas att inte försvaga EU:s gemensamma insatser genom bilaterala initiativ som skulle kunna undergräva den europeiska hållningens trovärdighet och effektivitet. Att inte hålla världsmästerskapen i ishockey 2014 i Vitryssland ser jag också som ett av de mest effektiva påtryckningsmedlen i förslaget för att få de vitryska myndigheterna att upphöra med sin repressiva politik.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) EU har alltid sett humanitär politik och skyddet av grundläggande mänskliga rättigheter som prioriteringar. Unionens kallelse, som i dag gör att den kan spela en ledande roll på världsscenen och sprida principerna om demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och lagenlighet utanför sina gränser, gör att vi förstår skälen bakom det gemensamma förslaget till resolution för att uppmana Vitryssland att respektera alla insatser som gjorts i frågor som rör internationell rätt och mänskliga rättigheter. De händelser som ägde rum i samband med valet den 19 december är sorgligt nog väl kända. De kännetecknades av polisens och säkerhetstjänstens brutala förtryck av demonstrationer där folket protesterade mot ett antal uppenbara fall av valfusk. Dessa oacceptabla händelser har fått Europaparlamentet att, med hänvisning till tidigare uttalanden av talmannen Jerzy Buzek, uppmana unionen att införa hårda sanktioner mot Vitryssland och inleda en undersökning av externa, opartiska myndigheter för att rekonstruera händelseförloppet och slå fast vem som bär ansvaret.

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE), skriftlig. – (PL) Länderna i det tidigare socialistblocket förstår mycket väl hur den politiska situationen i Vitryssland ser ut – begränsningar av den personliga friheten och press- och mediefriheten, och ett odemokratiskt styrelseskick. Mot bakgrund av händelserna i Vitryssland i samband med presidentvalet nyligen vill jag uppmärksamma de åtgärder som Europaparlamentet kommer att vidta tillsammans med kommissionen och rådet för att agera i frågan. Vi måste faktiskt diskutera åtgärder för att bidra till demokrati i Vitryssland och försöka finna effektiva sätt att ompröva EU:s politik gentemot Lukasjenkos regim. I det aktuella läget måste vi sätta press på Minsk och kräva att politiska fångar friges och att förföljelsen av journalister upphör. Därför röstade jag för ett antagande av resolutionen. Tack.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Situationen i Vitryssland är oacceptabel och jag ansluter mig till mina kolleger i fördömandet av det brutala våld som polisen och KGB använde mot de protesterande på valdagen, särskilt det brutala angreppet mot Uladzimir Njakliajeŭ, ett av många fall som utgör grova kränkningar av de grundläggande demokratiska principerna, såsom mötes- och yttrandefriheten, liksom av de mänskliga rättigheterna. Jag är oroad över de vitryska myndigheternas försök att tvångsomhänderta Danil Sannikov. Danil Sannikov är tre år gammal och son till presidentkandidat Andrej Sannikov och den undersökande journalisten Irina Chalip, som har varit fängslade sedan valet den 19 december 2010. Jag ansluter mig till uppmaningen till kommissionen att med alla finansiella och politiska medel stödja det vitryska civila samhällets strävan att främja demokrati och bekämpa regimen.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Vi får inte bara stänga dörren och på så sätt försämra möjligheterna till en bättre dialog. Om stränga sanktioner införs kan det leda till att det skapas en barriär och att detta land isoleras ännu mer. I slutändan skulle effekterna med största sannolikhet bli mest kännbara för andra personer än de som avses. En intensiv kommunikation mellan EU och Vitryssland bör upprätthållas med hjälp av alla diplomatins möjligheter, och den bör ses över regelbundet. För att uppnå effektivitet bör en dialog av ett annat slag inrättas, i en annan form och på andra nivåer, och den bör innefatta en balanserad snarare än en ensidig bedömning. Hörnstenen bör dock vara en noggrann bedömning av erfarenheterna hittills genom ömsesidig kommunikation mellan EU och Vitryssland. Med detta som grund kan erfarenheterna införlivas i en strategisk plan som tydligt återspeglar EU:s utrikespolitik i fråga om detta land.

Detta skulle på lång sikt kunna leda till förbättrade förbindelser och inledande av nya samarbetsprojekt som kan bidra till landets fortsatta utveckling, samtidigt som dess suveränitet bevaras. Det östliga partnerskapet kan spela en viktig roll i det här sammanhanget.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Av debatten här i kammaren framgår att det råder allmänt samförstånd om att EU måste reagera kraftigt på de händelser som nyligen ägde rum i Vitryssland i samband med presidentvalet där.

Personligen anser jag att en samordnad hållning bör intas. EU vill å ena sidan sätta något slags press på den vitryska regeringen, men å andra sidan får man inte helt bryta samarbetet med myndigheterna i Minsk, vilket inte betyder att man godkänner deras politik. En sådan hållning skulle i själva verket bara skada det vitryska folket. Därför måste vi fortsätta stödja alla de åtgärder som gynnar det civila samhället och skyddar oppositionen, oberoende massmedier och icke-statliga organisationer.

Det framstår därför som om samarbetsmekanismerna mellan EU och Vitryssland inte alls bör avbrytas, eftersom de är det enda sättet att verkligen bidra till landets välfärd och till dess sociala och demokratiska tillväxt. Jag menar därför att den ”kritiska dialog” som EU:s 27 medlemsstater redan har upprättat bör fortsätta, för att övertyga Vitryssland om att landet måste stärka sin föresats att närma sig europeiska normer i fråga om respekt för demokrati och skydd av mänskliga rättigheter.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det som händer i Vitryssland måste bekymra alla som tror på demokrati och rättsstatsprincipen. Medborgarna i detta land lever under en regim som inte respekterar mänskliga rättigheter och bibehåller en oerhört hänsynslös politisk polisstyrka. EU måste stödja alla insatser som leder till en demokratisering av regimen och en förbättring av livet för befolkningen. Det förtryck som fortfarande utövas i Vitryssland måste upphöra.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Vi kan bara fördöma det våld som polisen och KGB använde mot de protesterande på valdagen. Mer än 600 personer arresterades och fängslades. Arresteringarna, husrannsakningarna och domarna fortsatte under de dagar som följde. Denna oacceptabla hållning gentemot oppositionen bör bekymra oss djupt. Alla som arresterats av politiska skäl bör släppas omedelbart. Inga fler förföljelser av oppositionen, demokratiska krafter eller företrädare för det civila samhället får förekomma.

Myndigheternas ståndpunkt är också förbryllande eftersom den strider mot den hållning som intogs under valkampanjen, när vi fick se pluralistiska krafter växa fram och en verklig opposition och ett aktivt civilt samhälle ta form. EU har inte erkänt det officiella valresultatet. Oavsett om åtgärder ska vidtas mot regeringen eller inte får det inte handla om åtgärder som straffar folket, icke-statliga organisationer eller det civila samhället. Rådet (utrikes frågor) måste vid sitt möte den 31 januari 2011 fatta beslut om lämpliga åtgärder.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) I medierna förekommer kommentarer som går ut på att ett återinförande av sanktionerna mot Vitrysslands president Aleksander Lukasjenko, som mildrades för över två år sedan, skulle vara detsamma som att medge att våra mångåriga insatser för tillnärmning har misslyckats. Faktum är att dessa insatser misslyckats redan tidigare, t.ex. vid tidpunkten för presidentvalet, och om inte tidigare så definitivt när OSSE:s kontor i Minsk stängdes och det framfördes anklagelser om destabiliseringsförsök mot Tyskland och Polen.

Resolutionen innehåller emellertid många överdrifter, vilket innebär att en i grunden bra text blir mottaglig för kritik. Till exempel kommer inte ett krav på att förbjuda alla regeringstjänstemän och företrädare för rättsväsendet att resa in i EU att få avsedd effekt. Att ställa in världsmästerskapen i ishockey 2014 skulle vara ett annat exempel på överdriven megafondiplomati. Jag avstod därför från att rösta.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag håller med om att det bör göras en grundlig översyn av EU:s politik i fråga om Vitryssland vid nästa möte i rådet (utrikes frågor). Jag anser att ständig uppmärksamhet bör ägnas Vitryssland och situationen där, inte bara i Europaparlamentet och kommissionen utan även på ministernivå och statschefsnivå, för Vitryssland är ett land som gränsar till EU. Utnämningen av EU-samordnare för frågor som rör Vitryssland kan säkra enhetliga åtgärder från EU:s sida med avseende på detta land. Jag håller med om att EU bör frysa viseringsförbudet för en utökad lista över vitryska tjänstemän, men samtidigt i möjligaste mån avskaffa hindren för kontakter och resor inom EU för vanliga vitryssar. Litauen går i den riktningen och har ingått ett avtal om förenklad rörlighet över gränsen med Vitryssland och gratis utfärdande av viseringar till vitryska medborgare. Jag stöder också målsättningen att fastställa vilka områden som är känsligast och fatta beslut om tillämpning av riktade sanktioner, samtidigt som anpassat EU-stöd riktas till det vitryska civila samhället. Jag uppmanar kommissionen att finna sätt att öka tillgången till oberoende information för den vitryska befolkningen. European Humanities University (EHU) i Vilnius är ett av de mest framgångsrika samarbetsprojekten för långsiktig utveckling i Vitryssland. När den interna situationen ser ut som den gör i Vitryssland och alla vägar till att bli en kritisk, medveten och fri medborgare länge varit stängda, håller EHU på att bli inte bara en ö för fritt vitryskt tänkande utan även en grogrund för framtida vitryska ledare. EU:s stöd till detta universitet bör därför inte bara bibehållas utan ökas. Det är logiskt och något vi bör välkomna.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Resolutionsförslaget innehåller en del mycket överdrivna krav, t.ex. viseringsbegränsningar för statstjänstemän och personer inom domstolsväsendet. Det finns också tankar på att bojkotta världsmästerskapen i ishockey 2014. Jag avstod därför från att rösta.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Efter presidentvalet i Vitryssland den 19 december 2010, som slutade med att president Aleksander Lukasjenko valdes om, förekom protestdemonstrationer som slogs ned med våld av polisen. Många demonstranter och oppositionsledare arresterades och riskerar hårda straff. EU kan inte stillatigande se på medan det händer – vi måste alla inrikta oss på att se till att dessa personer friges efter det som hände i samband med valet. Min röst för resolutionen är därför avsedd som en gest av samtycke till en gemensam resolution om stöd till Vitrysslands deltagande i processen för samarbete med EU. Enligt min mening måste vi ta itu med den här frågan snabbt och konkret med en samordnad hållning som går ut på aktivt stöd till det civila samhället och skydd för oppositionsmedlemmar och deras familjer. Min röst för resolutionen har sin grund i det behov vi nu starkt känner i EU av att övertyga Vitryssland om att landet måste närma sig europeiska normer i fråga om respekt för demokrati och skydd för mänskliga rättigheter.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) I denna resolution framför parlamentet tydligt uppfattningen – i enlighet med iakttagelserna i de preliminära slutsatserna från OSSE:s parlamentariska församling och OSSE/ODIHR – att presidentvalet den 19 december 2010 inte uppfyllde internationella normer för fria, rättvisa och öppna val. Parlamentet anser att detta val utgör ytterligare ett förlorat tillfälle att säkerställa Vitrysslands övergång till demokrati och att man, mot bakgrund av de många och allvarliga oegentligheter som rapporterats av OSSE/ODIHR, bör utlysa nyval och genomföra detta val enligt de fria och demokratiska villkor som fastställts i OSSE.

Vidare fördömer parlamentet det brutala våld som polisen och KGB använde mot de protesterande på valdagen, och uttrycker i synnerhet sin harm över ett brutalt angrepp mot Uladzimir Njakliajeŭ, som utgör grova kränkningar av de grundläggande demokratiska principerna, såsom mötes- och yttrandefriheten, liksom av de mänskliga rättigheterna, och är oroat över de vitryska myndigheternas försök att tvångsomhänderta Danil Sannikov. Danil Sannikov är tre år gammal och son till presidentkandidat Andrej Sannikov och den undersökande journalisten Irina Chalip, som har varit fängslade sedan valet den 19 december 2010.

  Rafał Trzaskowski (PPE), skriftlig. – (PL) EU:s politik i fråga om Vitryssland, som går ut på dialog och en utsträckt hand, har visat sig ineffektiv. Det är därför dags att fatta svåra men bestämda beslut, som å ena sidan innebär att sanktioner införs mot regimen men å andra sidan kommer att medföra ett öppnare civilt samhälle i Vitryssland, för utan dess stöd kommer de nödvändiga förändringarna inte att äga rum där. Detta talas det om i resolutionen.

Betänkande: Eppink (A7-0374/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar detta betänkande, eftersom kommissionen har reagerat på krisen och samtidigt tillämpat konkurrenspolitiska åtgärder. Jag förespråkar att parlamentet ska spela sin roll som medlagstiftare när det gäller konkurrenspolitiken, och eftersom det inte är möjligt uppmanar jag kommissionen att informera parlamentet i detalj om uppföljningen av dess rekommendationer och att motivera eventuella avvikelser från dem. Det är beklagligt att det ännu inte varit möjligt att förbättra konkurrensramarna på den inre marknaden för att göra dem mer gynnsamma för små och medelstora företag.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution om rapporten om konkurrenspolitiken 2009. Jag håller med föredraganden om att parlamentet bör ha en mer aktiv roll vid utformandet av konkurrenspolitiken, genom den nya medbeslutande rollen. För att detta mål ska kunna nås måste parlamentet regelbundet få information om alla initiativ på detta område. Jag är övertygad om att parlamentets aktiva roll vid utformandet av EU:s konkurrenspolitik i hög grad kommer att bidra till ett effektivt genomförande av konkurrenspolitiken och en inre marknad som fungerar utan hinder, vilket är förutsättningar för en hållbar tillväxt i Europeiska unionen.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Enligt en av principerna i fördraget om Europeiska unionen ska medlemsstaterna anta en ekonomisk politik ”enligt principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens”. Syftet med konkurrenspolitiken är att skapa verklig konkurrens på den inre marknaden med hjälp av åtgärder som gäller marknadens strukturer och aktörernas beteende. Fri konkurrens främjar innovation, minskar produktionskostnader, ökar den ekonomiska effektiviteten och höjer därmed den europeiska ekonomins konkurrenskraft. Rapporten omfattar både antitrustpolitik och politiken för statsstödskontroll. Den innehåller dessutom regler och förfaranden för att bekämpa konkurrensbegränsande beteenden i företag och förhindrar regeringar att bevilja statligt stöd som snedvrider konkurrensen på den inre marknaden.

Jag röstade för betänkandet eftersom jag ser konkurrenspolitiken som ett viktigt verktyg för att göra EU:s inre marknad dynamisk, effektiv och innovativ och för att EU ska kunna bli konkurrenskraftigt på den globala arenan och ta sig ur den finansiella krisen. Konsumenterna har mest att vinna på en effektivt tillämpad konkurrenspolitik.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Varje år offentliggör Europeiska kommissionens generaldirektorat för konkurrens sin rapport om EU:s konkurrenspolitik. Europeiska kommissionen har mycket omfattande befogenheter på detta område för att kunna se till att den inre marknaden fungerar som den ska. År 2009 kännetecknades av svåra krisförhållanden, som Europeiska kommissionen måste ta hänsyn till vid övervakningen av företagens metoder. Jag röstade för parlamentets resolution eftersom den innehåller en uppmaning till Europeiska kommissionen att se till att parlamentsledamöterna blir mer delaktiga i beslutsprocessen för denna politik, att större hänsyn tas till tjänster i allmänhetens intresse och att dess avdelningar ägnar mer uppmärksamhet åt verksamheten i företag i finanssektorn.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Om det hållits en elektronisk omröstning om Rapporten om konkurrenspolitiken 2009 skulle jag ha avstått från att rösta. Visst finns det en del bra saker i betänkandet (bedömning av konkurrenspolitiken, konsumenträttigheter, innovation och en större roll för små och medelstora företag), men jag beklagar den generella vinklingen: ett slags misstänksamhet mot statligt stöd – som per automatik förutsätts strida mot konkurrenspolitiken – och ett förespråkande av att i förtid avreglera vissa sektorer av ekonomin, framför allt järnvägssektorn, som jag tycker är olämpligt.

Vi måste ändra den vinklingen och på nytt sätta medborgarna i centrum. Vi ser, särskilt när det gäller offentliga tjänster, att reglerna om statligt stöd inte är anpassade efter de uppgifter som ingår i en offentlig tjänst, och de bör därför skrivas om med hänsyn till framför allt medborgarnas behov och den sociala sammanhållningen.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta betänkande om rapporten om konkurrenspolitiken 2009. Europeiska kommissionen reagerade snabbt på den ekonomiska och finansiella krisen, och de konkurrenspolitiska åtgärderna anpassades effektivt. Jag vill fästa uppmärksamhet på att parlamentet mer aktivt bör delta vid utformandet av konkurrenspolitiken, genom den nya medbeslutande rollen. Parlamentet måste dessutom regelbundet få information om alla initiativ på detta område. En konkurrenspolitik för EU som bygger på principerna om öppna marknader och lika spelregler i alla sektorer är en hörnsten i en framgångsrik inre marknad och en förutsättning för att det ska skapas hållbara och kunskapsbaserade arbetstillfällen. Jag vill betona behovet av att utarbeta klara, användbara och småföretagarvänliga konkurrensregler, eftersom en konkurrenspolitik som genomförs effektivt och en inre marknad som fungerar utan hinder är förutsättningar för en hållbar tillväxt i Europeiska unionen. Jag vill uppmana kommissionen att inrikta sig mer på att säkerställa rättvis konkurrens på den inre marknaden, och lika spelregler när det gäller marknadsutträde.

  David Casa (PPE), skriftlig. – (EN) Det är viktigt att notera att de exceptionella omständigheter vi har upplevt till följd av finanskrisen har gjort det nödvändigt att tillämpa en viss flexibilitet i samband med EU:s konkurrenspolitik. Det är dock viktigt att förstå att den politiken grundas på principerna om öppna marknader och lika spelregler. Detta är förutsättningar för en framgångsrik inre marknad. Enligt min mening har de viktiga frågor som uppstått till följd av krisen behandlats på lämpligt sätt i betänkandet. Den bästa vägen framåt beskrivs också på ett bra sätt. Jag har därför beslutat att rösta för betänkandet.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Rapporten om konkurrenspolitiken är ett viktigt dokument där det understryks att det i kristider är av avgörande betydelse att inte bara säkerställa finansiell stabilitet och återställa kreditflödet utan också att framför allt garantera att de villkor och kontroll- och tillsynsmekanismer som krävs för att marknaderna ska fungera effektivt är på plats.

Å andra sidan måste under sådana omständigheter konkurrensreglerna tillämpas flexibelt vid behov, utan att göra avkall på de principer som politiken på detta område grundas på. Vi får inte glömma att det under krisen har hörts många röster som krävt att en protektionistisk politik ska införas, vilket bara skulle bidra till att fördjupa och förlänga krisen.

Konkurrenspolitiken är ett viktigt verktyg för att göra EU:s inre marknad dynamisk, effektiv, innovativ och konkurrenskraftig på den globala arenan. Jag välkomnar därför betänkandets iakttagelser och rekommendationer i fråga om sektorspolitiken på det här området, liksom dem som gäller det statliga stödets omfattning och syfte.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) EU:s konkurrenspolitik är inte bara en grundläggande politik som verkligen stöder EU:s regelverk, utan den utgör också grunden för en framgångsrik inre marknad och en hållbar och konkurrenskraftig ekonomi. Jag anser därför att det är viktigt att kommissionen håller parlamentet underrättat om politikens utveckling och tillämpning. Som vi alla vet var 2009 ett ovanligt år av en rad skäl. Det var året efter Lehman Brothers kollaps (i september 2008), vilket innebar att många exceptionella åtgärder vidtogs på konkurrensområdet. Det handlade framför allt om statligt stöd, de fyra meddelandena för finanssektorn och den tillfälliga ramen för de övriga sektorerna. Jag anser därför att det är nödvändigt att göra en grundlig analys av den effekt som dessa åtgärder har haft på de olika staternas ekonomi och finanser och att granska åtgärdernas effektivitet så att de nödvändiga slutsatserna kan dras.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Denna resolution handlar om konkurrenspolitiken 2009 och ger ett globalt perspektiv på allt statligt stöd till transportsektorn i EU, som är av grundläggande betydelse för en marknad utan gränser och för den fria rörligheten för personer, varor och tjänster.

De senaste årens ekonomiska kris har lett till att många företag gått i konkurs, och det är nödvändigt att införa bestämmelser som förhindrar snedvridning av denna bransch, framför allt genom att reglera stödet till sektorn. Länderna i EU:s utkant har dessutom fått ökade kostnader på detta område, när det krävts medel för att lindra situationen.

Jag välkomnar därför antagandet av denna resolution och införandet av en uppsättning marknadsövervakningsåtgärder, miljöengagemanget när det gäller koldioxidutsläpp och främjandet av forskning om hur Europas konkurrenskraft kan förbättras, framför allt genom rekommendationen att kommissionen och medlemsstaterna tillhandahåller investeringar på 3 procent på detta område.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det är oacceptabelt att Europaparlamentet, vid en tidpunkt när den finansiella och ekonomiska krisen djupnar, godkänner ett betänkande om konkurrenspolitiken 2009 där konkurrens försvaras och nya avregleringsåtgärder krävs, särskilt inom järnvägssektorn. Man hävdar att det är nödvändigt att fullborda den inre järnvägsmarknaden genom att öppna de nationella marknaderna för persontransporter. Samma sak händer inom läkemedelssektorn, i och med att kommissionen uppmanas att främja förverkligandet av en inre marknad för läkemedel, och inom telekommunikation m.m.

Vad vi har är alltså ett betänkande som syftar till att utöka avregleringen inom grundläggande sektorer för att förbättra människors levnadsvillkor, men utan tanke på konsekvenserna för sysselsättningen, priserna och människors liv. Man är bara intresserad av de ekonomiska och finansiella gruppernas vinster, även om man ibland nämner små och medelstora företag, som utsätts för fara genom EU:s nyliberala politik. Man bortser hela tiden från att den så kallade fria konkurrensen bara gör det möjligt för stora företag att krossa små, när de som drabbas är arbetare, konsumenter och småföretagare.

Jag röstade därför mot betänkandet.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution, eftersom protektionism och underlåtande att tillämpa konkurrensregler bara skulle fördjupa och förlänga krisen. Konkurrenspolitiken är ett viktigt verktyg för att göra EU:s inre marknad dynamisk, effektiv och innovativ och för att EU ska kunna bli konkurrenskraftigt på den globala arenan och ta sig ur den finansiella krisen. Konkurrensen är fortfarande otillräcklig i energisektorn, jordbruksproduktionen och andra sektorer, och parlamentet bör därför delta mer aktivt vid utformandet av konkurrenspolitiken, genom den nya medbeslutande rollen. Parlamentets aktiva roll vid utformandet av EU:s konkurrenspolitik kommer i hög grad att bidra till ett effektivt genomförande av konkurrenspolitiken och till den inre marknadens funktion, vilket är förutsättningar för en hållbar tillväxt i Europeiska unionen.

  Iliana Ivanova (PPE), skriftlig. – (BG) När det gäller rapporten om konkurrenspolitiken 2009 vill jag upprepa att det är viktigt med uppföljningsåtgärder för att bedöma effektiviteten i det statliga stöd som tillhandahållits. Det är av avgörande betydelse för EU:s inre marknad att kommissionen gör en grundlig analys av konsekvenserna av de reviderade statsstödsmekanismer som genomfördes i samband med krisen när det gäller sund konkurrens och lika spelregler i EU, finansreformen och jobbskapandet.

Vi får inte glömma att processen för att se över statsstödsmekanismerna inleddes i ett enda syfte: att hjälpa medlemsstaternas ekonomier att återhämta sig från krisen. Genom att övervaka resultatet av tillhandahållandet av statligt stöd måste kommissionen förvissa sig om att de åtgärder som vidtagits inte är mer långtgående än det initiala syftet, för kärnan i EU:s konkurrenspolitik är lika deltagande på den inre marknaden.

  Bogusław Liberadzki (S&D), skriftlig. – (PL) Vi har röstat om ett oerhört viktigt dokument som gäller EU:s konkurrenspolitik. Konkurrens är nödvändigt för att ekonomin ska fungera på rätt sätt och bör ses både globalt och på EU-nivå. Med den globala utgångspunkten måste vi koncentrera oss bl.a. på marknadens spelregler, och även på kostnadssidan för konkurrenskraftiga producenter utanför EU. Det gäller främst kinesiska och koreanska producenter. Jag välkomnar uppmaningen till ett fullbordande av den inre järnvägsmarknaden i hela Europa. Sunda konkurrensprinciper kan bidra till en modernisering av järnvägarna och öka deras andel av transportmarknaden. Det kan föra oss närmare tanken på ett europeiskt järnvägssystem av samma slag som väg- eller luftfartssystemet.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) År 2009, som präglades av den oerhört allvarliga finansiella och ekonomiska krisen, var ett svårt år för EU, och inte bara för EU. De negativa effekterna av krisen drabbade ekonomin och företagsvärlden hårt, liksom även beslutsfattarna. Medan beslutsfattarna har försökt att utarbeta en politik som minimerar krisens effekter på realekonomin har Europeiska kommissionen, tillsammans med medlemsstater och centralbanker, arbetat hårt för att stabilisera finanssystemet. I årets betänkande uppmärksammas dessa frågor särskilt, och kommissionens snabba reaktion och framgångsrika tillämpning av konkurrenspolitiska åtgärder noteras med tillfredsställelse. Jag röstade för detta betänkande eftersom jag anser att EU behöver en stark konkurrenspolitik som grundas på principen om en fri marknad och rättvis konkurrens i alla sektorer. Det kommer att ge en framgångsrik inre marknad och främja skapandet av hållbara, kunskapsbaserade arbetstillfällen.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande och vill särskilt fästa uppmärksamhet på punkt 105, där kommissionen uppmanas att verka för ett fullbordande av den inre järnvägsmarknaden. Det är en uppmaning som jag starkt stöder.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för detta betänkande eftersom det, grundat på en ny positiv utvärdering av de åtgärder som Europeiska kommissionen vidtagit detta år, starkt stöder en mer aktiv roll för parlamentet vid utformandet av konkurrenspolitiken. Vi vill därför ha en ”medbeslutande roll” och begär att parlamentet regelbundet ska få information om alla initiativ på detta område. Vi vill betona att en konkurrenspolitik för EU som bygger på principerna om öppna marknader och lika spelregler i alla sektorer är en hörnsten i en framgångsrik inre marknad och en förutsättning för att det ska skapas hållbara och kunskapsbaserade arbetstillfällen. Vi understryker därför vår uppmaning att se till att det råder samstämmighet mellan alla EU:s politikområden och de prioriteringar som fastställts i EU:s 2020-strategi för tillväxt och sysselsättning. Det är nödvändigt att utarbeta klarare konkurrensregler som främjar de små och medelstora företagens tillväxt – dessa företag är en drivkraft för tillväxt i alla våra ekonomier. Samtidigt uppmanar vi medlemsstaterna att aktivt samarbeta med kommissionen i utarbetandet och utvärderingen av tillfälliga regler till följd av den finansiella och ekonomiska krisen, och att regelbundet och i detalj informera om reglernas tillämpning och deras ändamålsenlighet.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Detta betänkande är ett ode över den fria och ostörda konkurrens som framställs som ett ofelbart botemedel mot finanskrisen. I själva verket förhåller det sig precis tvärtom. Konkurrens är sjukdomen, inte botemedlet. Betänkandet är en absurd trosbekännelse. Jag kommer att rösta mot det.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Analysen av rapporten om konkurrenspolitiken 2009 visar att den ekonomiska krisen, som startade 2008, kan ha haft viss inverkan på just den politiken, inte minst eftersom medlemsstaterna har gett stöd till sina respektive ekonomier på olika sätt. Det är dags att analysera konsekvenserna av detta stöd för den inre marknaden och försöka avgöra om det har snedvridit den fria konkurrensen. Vi får inte glömma att EU:s konkurrenspolitik bygger på principerna om öppna marknader och lika spelregler i alla sektorer; detta är grunden för en framgångsrik inre marknad och ett villkor för att det ska skapas hållbara och kunskapsbaserade arbetstillfällen.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Den finansiella och ekonomiska kris som har skakat finansmarknaderna har givetvis också påverkat konkurrenspolitiken. Effekten visar sig som växande budgetunderskott och ökande statsskuld i många medlemsstater, vilket gör att den ekonomiska återhämtningen går långsammare, och även som det statliga stöd som tillhandahållits som en följd av finanskrisen.

De statliga garantierna har gett en rad effekter och snedvridningar, t.ex. en minskad spridning av privata lån, och konsekvenser för den strategi som tillämpas av pensionsfonderna. EU:s konkurrenspolitik bör göra den inre marknaden konkurrenskraftig på global nivå. Det är knappast någon tvekan om att det är förnuftigt med en samordnad hållning på det här området. Det får dock inte urarta i ett angrepp på suveräniteten. Av det skälet har jag röstat mot betänkandet.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Derk Jan Eppinks betänkande om konkurrenspolitiken 2009 därför att konkurrenspolitiken är ett viktigt verktyg för att hantera effekterna av den ekonomiska krisen. När det gäller konkurrensen 2009, efter finanssektorns återhämtning, tog kommissionen itu med den viktiga uppgiften att övervaka bankernas återbetalning av det statliga stöd som utbetalats för att gjuta nytt liv i ekonomin – och det arbetet pågår fortfarande. Först och främst måste små och medelstora företag stödjas. Eftersom de spelar en avgörande roll för den europeiska ekonomin som helhet tack vare sin stora innovationspotential behöver de tydliga, rättvisa och icke-diskriminerande konkurrensvillkor för att underlätta gränsöverskridande transaktioner och dra fördel av EU-marknaden genom ett effektivt utnyttjande av Sepa (gemensamt eurobetalningsområde).

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Vi har överlag stött förslaget till betänkande, även om vi förlorade en del viktiga röster när det gäller miljöbeskattning. Generellt sett var texten dock tillräckligt bra för att vi i slutändan skulle stödja den (om än utan entusiasm).

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Det blir alltmer uppenbart, även mot bakgrund av kommissionens rapport om konkurrenspolitiken 2009, att konkurrenspolitiken är ett viktigt verktyg för att göra EU:s inre marknad dynamisk, effektiv och innovativ och för att EU ska kunna bli konkurrenskraftigt på den globala arenan och ta sig ur den finansiella krisen.

I detta sammanhang måste Europaparlamentet ha en mer aktiv roll, till att börja med genom större delaktighet i kommissionens initiativ på det här området, eftersom kommissionen är den enda konkurrensmyndigheten med EU-omfattande behörighet. I betänkandet påpekas att små och medelstora företag är särskilt viktiga för hela den europeiska ekonomin, de små och medelstora företagens innovationspotential betonas och den tidigare uppmaningen till kommissionen att ta nya initiativ med inriktning på rättvisa och icke-diskriminerande konkurrensvillkor för dessa företag upprepas.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Vi vill att den inre marknaden ska vara dynamisk, effektiv och innovativ. Konkurrenspolitiken är det rätta verktyget för att nå dessa mål. En prioritering för den kommande perioden är att säkra varaktig tillväxt genom att höja sysselsättningsnivåerna, vilket kommer att leda till att vår konkurrenskraft förstärks. Detta kommer att bidra till att EU:s ställning i världen förbättras och ger oss möjlighet att ta oss ur krisen, men framför allt kommer det att höja våra medborgares livskvalitet. Om konkurrensen fungerar som den ska på marknaden för varor och tjänster kan vi garantera högre kvalitet, lägre priser och större valfrihet för konsumenten. Framför allt måste vi komma ihåg de små och medelstora företagen, som inte bara erbjuder arbetstillfällen för de flesta av våra medborgare utan också har en enorm innovationspotential. Därför är det viktigt att skapa rättvisa och icke-diskriminerande villkor för deras verksamhet, och att utarbeta mycket tydliga och transparenta konkurrensregler. Kommissionens effektiva utnyttjande av de konkurrenspolitiska instrumenten gjorde det möjligt att stabilisera ekonomin och lindra den ekonomiska krisens effekter för företagen och konsumenterna. År 2009 var ett år då det krävdes hjälp för att upprätthålla den inre marknadens integritet och konkurrenskraft. Politiken för statligt stöd är ett viktigt inslag i konkurrenspolitiken, eftersom den gör det möjligt att garantera lika möjligheter för alla aktörer på den inre marknaden. Stödet bör dock övervakas så att det inte hindrar marknaden från att fungera som den ska.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Analysen av Europeiska kommissionens rapport om konkurrenspolitiken 2009 gör att vi kan dra slutsatser om fördelarna med denna EU-politik. EU:s politik för fri konkurrens är en politik av central betydelse för den europeiska integrationen. Den underliggande tanken är att skapa en inre marknad där de ekonomiska aktörerna fritt kan inleda och bedriva sin verksamhet. Såsom anges i detta dokument anser jag att det är nödvändigt med tydliga konkurrensregler så att det verkligen är möjligt att starta små och medelstora företag. Just nu genomgår EU en av de svåraste ekonomiska och finansiella kriserna i hela sin historia, och verksamheten i små och medelstora företag är avgörande för att få i gång ekonomin igen. Det gläder mig att se att större synergieffekter utvecklas mellan konkurrens- och konsumentpolitiken. Jag beklagar emellertid att konkurrensen fortfarande är orättvis på energimarknaden, och jag stöder uppmaningen till Europeiska kommissionen i det dokument vi har röstat om i dag att noggrant övervaka medlemsstaternas genomförande av det tredje energiavregleringspaketet.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder till fullo kraven i denna resolution på starkare regler på konkurrenspolitikens område. Ersättning till enskilda eller företag vid överträdelser av EU:s konkurrensregler kommer att räcka långt för att avskräcka företag och enskilda från att bryta mot dessa regler. Förslaget är välavvägt och kräver att ett brett spektrum av instrument ska utvecklas för att avhålla människor från att bryta mot reglerna, bl.a. individuellt ansvar, företags transparens och ansvarsskyldighet, rätt till försvar och rättvis rättegång. Det gläder mig att man inte går lika långt som i USA, där bötesnivåerna har lett till alltför stor skada och resulterat i förlorade arbetstillfällen.

Betänkande: Gahler (A7-0377/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för detta betänkande med tanke på att tre av EU:s medlemsstater är medlemmar i Arktiska rådet, medan medlemskapsförhandlingar pågår med Island. EU spelar en viktig roll i den här regionen och har redan delade befogenheter på ett antal områden, och även exklusiva befogenheter i fråga om t.ex. fiske. EU spelar dessutom en ledande roll i viss politik, t.ex. när det gäller miljö- och klimatförändringsforskning. Frånsett detta måste hänsyn tas till att vissa partner i Arktis redan är viktiga leverantörer av energi, råmaterial och fisk till Europa. Den stora resursvariationen och potentialen för alternativa energikällor kan endast utvecklas genom en strategi baserad på ekosystem och med integrerade förvaltningsplaner. Dessutom kan utvecklingen av nya handelsrutter gynna den europeiska ekonomin med tanke på Europas privilegierade ställning när det gäller att erbjuda tjänster, t.ex. GPS-system som utnyttjar Galileosystemet.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution om en hållbar EU-politik för de nordligaste regionerna. Jag håller med om att det behövs en enhetlig, samordnad EU-politik för Arktis, där man tydligt fastställer både EU:s prioriteringar och potentiella utmaningar och en strategi, med beaktande av förnybara och icke-förnybara resurser i Arktis, klimatförändringarnas effekter för regionen och den nya geopolitiska värderingen av Arktis, som sker i stor skala. Arktis är ett känsligt område där följderna av klimatförändringarna är särskilt synliga, med allvarliga konsekvenser för andra områden i världen. Det bästa skyddet för Arktis är därför ett långsiktigt och ambitiöst globalt klimatavtal, men den snabba uppvärmningen av Arktis gör det nödvändigt att dessutom utarbeta fler möjliga, kortsiktiga lösningar för att begränsa denna uppvärmning. Det är av särskild vikt med tanke på det ökade intresset för exploatering av resurser. Vi får inte heller glömma urbefolkningarna, vars ekonomier i hög grad är beroende av en hållbar användning av naturresurser. Begränsning av klimatförändringarna och deras effekter samt urbefolkningarnas rätt till en oförorenad natur är därför också frågor som gäller mänskliga rättigheter.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Enligt uppskattningar finns omkring en femtedel av världens oupptäckta kolväteresurser i den arktiska regionen. I regionen finns också mycket viktiga internationella sjöfartsrutter. Det är av yttersta vikt att dessa transportrutter är tillgängliga och säkra. Unionen har visserligen ingen kust mot detta hav, men européerna påverkas givetvis i hög grad av vad som händer i Arktis. Jag röstade därför för denna resolution till stöd för en strategi för de nordligaste regionerna. EU måste spela sin roll som världsmakt genom att hävda både sina intressen i regionen och behovet av en god global förvaltning av naturresurser och av de miljöutmaningar som utan tvekan kommer att uppstå. I detta sammanhang har den roll som Islands anslutning kan komma att spela på det här området uttryckligen nämnts.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet om en hållbar EU-politik för de nordligaste regionerna, eftersom klimatförändringarna driver på förändringar i Arktis precis som på andra håll. Det råder allmän enighet om att Arktis är ett område som drabbas tidigare och hårdare än andra av de klimatförändringar och föroreningar som härstammar från världens industrialiserade delar eller utvecklingsområden. Denna fråga bör behandlas på global nivå, eftersom orsakerna står att finna utanför Arktis och tids nog också kommer att påverka hela jordklotet. EU är redan nu pionjär när det gäller forskning och politik i anslutning till miljö och klimatförändringar och kommer att fortsätta att vara det. Efter att ha konstaterat detta, och med erinran om det bidrag som EU och dess medlemsstater redan i dagens läge tillför när det gäller forskning och finansiering, och med tanke på den inverkan som EU:s lagstiftning om miljö, klimat, fiske och andra frågor har, samt med tanke på möjligheterna till samarbete i framtiden i frågor som rör utveckling av sjökort och sjösäkerhet, ekonomisk utveckling och liknande, så kan man dra slutsatsen att EU har mycket att bidra med när det gäller en hållbar utveckling i Arktis, ett område som kommer att få stor betydelse i en värld som ska anpassa sig till klimatförändringarna samtidigt som dess befolkning växer och dess resurser är knappa.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Klimatförändringarnas effekter är mer kännbara i den arktiska regionen än någon annanstans. Vi måste bekämpa klimatförändringarnas konsekvenser som omfattar allt från frågor som rör miljö och klimat till den geopolitik som hänför sig till sjöfartsrutterna och säkerhetsfrågorna i samband med resursförsörjningen.

Det faktum att de nya ekonomierna ökar i antal leder till ett allt större behov av resurser, energi och mineraler. EU har därför ett naturligt intresse av att säkra försörjningen av de resurser och den energi som befolkningen och industrierna i Europa behöver.

När det gäller den geopolitiska bilden skulle den i ansenlig mån förändras om Islands förhandlingar om en EU-anslutning visar sig framgångsrika. Ett isländskt medlemskap skulle också stärka EU:s närvaro i området.

EU har mycket att bidra med när det gäller en hållbar utveckling i Arktis, ett område som kommer att få stor betydelse i en värld som ska anpassa sig till klimatförändringarna samtidigt som dess befolkning växer och dess resurser är knappa.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Tre medlemsstater – Danmark, Sverige och Finland – är medlemmar i Arktiska rådet, där EU är observatör. Med tanke på att EU:s medlemsstater ligger bakom 40 procent av den internationella handelssjöfarten måste säkerheten garanteras för de nya internationella rutterna genom Arktis, särskilt för EU:s medlemsstater. Jag anser, i likhet med betänkandets författare, att samarbete för att skydda Arktis känsliga miljö, invånarnas intressen och regionens utveckling är mycket välkommet.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) I dagens läge där kampen mot klimatförändringar prioriteras är försvaret och främjandet av Arktis av avgörande betydelse, inte bara i miljöhänseende utan även sett till ekonomisk utveckling och global stabilitet och säkerhet. Regionens potential när det gäller förnybara energikällor och fisk är av särskilt stor vikt, och ett hållbart utnyttjande av dess naturresurser är därför avgörande.

I detta sammanhang måste vi emellertid fästa tillräcklig vikt vid intressena hos regionens urbefolkningar. I det avseendet kan och måste EU påta sig en framträdande roll när det gäller att skydda dessa urbefolkningars kultur, språk, sedvänjor och levnadsförhållanden. I annat fall äventyras en strategi som syftar till att skydda en region av oerhört stor betydelse för framtiden för världens befolkning och hela planeten. Jag vill betona vikten av att garantera de bästa villkoren för den vetenskapliga forskningen.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution om en hållbar EU-politik för de nordligaste regionerna. Arktis tilldrar sig allt större uppmärksamhet till följd av klimatförändringarna som, mer än något annat, sätter fart på utvecklingen. Europa har inte bara ett visst ansvar, i egenskap av en av dem som mest medverkar till förorening och utsläpp av växthusgaser, utan också ett särskilt intresse i Arktis. Konsekvenserna av de förändringar som äger rum där måste hanteras och omfatta allt, från frågor som rör miljö och klimatförändringar till den geopolitik som hänför sig till sjöfartsrutterna och säkerhetsfrågorna i samband med resursförsörjningen. Det är nödvändigt att utforma en EU-politik för den arktiska regionen med mycket specifika och heltäckande förslag: från inbegripandet av lokalbefolkningarna i dialogen och stabilitet och säkerhet i regionen till miljö- och klimatförändringsaspekterna av framtida projekt. Urbefolkningarna har rätt till en oförorenad natur.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Regionen vid Norra ishavet får allt större betydelse, inte bara för den europeiska kontinenten utan för hela världen. De klimatförändringar som äger rum längst i norr kommer att få kolossal betydelse för hela mänskligheten. Det är helt nödvändigt att koncentrera insatserna på vetenskaplig forskning och att utarbeta en plan för att hantera förändringarna. Arktis är också ett område som är rikt på resurser, t.ex. kolväten, och har stor potential för utvinning av förnybar energi som vind- och vattenkraft.

En annan ekonomiskt betydelsefull resurs är fisk, som är av grundläggande betydelse för livsmedelstryggheten. Vi får inte heller glömma sjöfartsrutterna, som underlättar internationell handel och gör det möjligt för många företag att förbättra sitt resultat. På alla dessa områden kan och bör EU bidra för att främja regionens utveckling och fastställa nya normer i strävan att skydda vår planets miljö.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) De nordligaste regionerna är rika på resurser och energi och kommer att ge oss nya sjörutter som kan utnyttjas av EU. De mineralresurser som finns där är värdefulla och måste också behandlas som sådana. Vid råvaruutvinning är det viktigt att ekosystemet inte drabbas alltför hårt. Urbefolkningarna behöver också särskilt skydd och speciell hänsyn.Vi bör därför inrikta oss på att bevara detta arv, inte på resursutvinning. Jag stöder betänkandet om en hållbar EU-politik för de nordligaste regionerna av min ledamotskollega Michael Gahler.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Som det står i Gahlerbetänkandet är ”de utmaningar som Arktis står inför […] globala och [bör därför] inbegripa alla relevanta aktörer”. Frågan om den arktiska regionen kräver nu mer än någonsin vår ständiga uppmärksamhet på grund av de oroande problem som klimatförändringarnas effekter ger upphov till. Arktis är geopolitiskt sett en mycket viktig region där uppskattningsvis en femtedel av världens oupptäckta kolväteresurser finns. Det faktum att tre av EU:s medlemsstater – Danmark, Finland och Sverige – är arktiska länder förklarar unionens intresse för att se till att mycket större hänsyn hädanefter tas till miljöfaktorer än vad som är fallet i dag. Unionen har alltid kämpat för miljön och har gjort stora insatser för att skydda den genom förebyggande åtgärder. Resultatet av dagens omröstning här i kammaren bekräftar på nytt dess ståndpunkt.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar förslaget om en EU-politik för de nordligaste regionerna, men en sådan politik måste ta hänsyn till behovet av att skydda Arktis känsliga miljö och understryka vikten av övergripande stabilitet och fred i området. Det måste betonas att EU bör föra en politik som garanterar att miljöåtgärderna tar hänsyn till de arktiska invånarnas intressen, inbegripet områdets urbefolkningar, när det gäller att skydda och utveckla området. Den bör även betona likheten i infallsvinkel, analys och prioriteringar i kommissionens meddelande och i politiska handlingar från de arktiska staterna samt behovet att gå in för en politik som respekterar hållbar förvaltning och användning av landbaserade och marina, förnybara och icke-förnybara naturresurser i Arktis, vilka i sin tur förser Europa med viktiga resurser och utgör en viktig inkomstkälla för invånarna i området.

  Véronique Mathieu (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om en hållbar EU-politik för de nordligaste regionerna, som betonar behovet av att få till stånd en dialog med urbefolkningarna i Arktis för att få ökad förståelse för dessa befolkningars levnadsförhållanden och kultur. Denna tanke, som återkommer många gånger i texten, är av avgörande betydelse. EU:s intressen måste återspegla urbefolkningarnas intressen att skydda och utveckla den arktiska regionen. Vi efterlyser specifika åtgärder för att bevara dessa befolkningars kultur, språk och sedvänjor, vilket kräver en regelbunden dialog mellan deras företrädare och EU:s institutioner. Vi uppmanar Europeiska kommissionen att skydda urbefolkningarnas intressen vid förhandlingar om handelsavtal. Jag beklagar därför EU-förordningen om ett förbud mot sälprodukter, som strider mot de arktiska befolkningarnas intressen med avseende på hållbar resursförvaltning och mot deras kultur och sedvänjor. Denna förordning, som med rätta ifrågasatts av Kanada och Norge, underminerar EU:s intressen i den arktiska regionen och bör enligt min mening upphävas.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) I detta betänkande förespråkas ett hållbart utnyttjande av Arktis, men olje- och gasbolagen befrias från allt ansvar i det avseendet. Man bortser från miljöaktivisternas synpunkter på den plundring som pågår i denna region, som är avgörande för mänsklighetens överlevnad. Ännu värre är att det ingenstans i betänkandet övervägs att begränsa investeringarna i exploatering av icke-förnybara resurser i de nordligaste regionerna till förmån för forskning om förnybar energi. Detta betänkande godkänner miljöbrott. Jag kommer att rösta mot det.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Förbindelsen mellan EU och Arktis kan inte ifrågasättas eftersom Danmark, Finland och Sverige är arktiska länder och delar av både Finland och Sverige ligger ovanför polcirkeln. Med tanke på det bidrag som EU och dess medlemsstater tillför när det gäller forskning och finansiering, och med tanke på den inverkan som EU:s lagstiftning om miljö, klimat, fiske och liknande frågor har, samt med tanke på möjligheterna till samarbete i framtiden i frågor som rör utveckling av sjökort och sjösäkerhet, ekonomisk utveckling och liknande, kan man dra slutsatsen att EU har mycket att bidra med när det gäller en hållbar utveckling i Arktis, ett område som kommer att få avgörande betydelse i en värld som måste anpassa sig till klimatförändringarna samtidigt som dess befolkning växer och dess resurser är knappa.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Arktis tilldrar sig allt större uppmärksamhet till följd av klimatförändringarna som, mer än något annat, styr dess utveckling. EU bidrar i betydande omfattning till klimatförändringarna och måste därför ta ledningen i kampen mot detta fenomen. Med tanke på det allt större behovet av naturresurser, särskilt i EU, erbjuder Arktis viktiga och mångskiftande möjligheter när det gäller energiförsörjning (gas, förnybara energikällor), råmaterial och fisk. EU måste gå in för en politik som tar hänsyn till hållbar förvaltning och exploatering av naturresurser i regionen med avseende på miljö, säkerhet och organisation. Islands ansökan om EU-medlemskap belyser behovet av att fastställa en politik för Arktis som samordnas på EU-nivå. EU ansvarar för att finna den rätta balansen mellan miljöhänsyn och kapplöpningen om naturresurser, och för att ta hänsyn till intressena hos de människor som bor i den arktiska regionen.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Arktis omätliga mineralresurser har lett till livliga tvister om området. Enligt uppskattningar ligger 90 miljarder fat olja ännu outnyttjad under isen. Det råder oundvikligen oro för att BP av alla bolag, som orsakade oljekatastrofen i Mexikanska golfen förra året, nu ska tillåtas utvinna resurser i denna känsliga natur, där förhållandena är mycket mer extrema än i Mexikanska golfen. Faktum är att den arktiska regionen redan är slutförvaringsplats för världens kvicksilverutsläpp. Med tanke på den globala uppvärmningen och dess förväntade konsekvenser är det ett problem som inte kan överskattas. Jag röstade för betänkandet eftersom det ger en god bild av de många olika aspekterna.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) De klimatförändringar som drabbat den arktiska regionen de senaste åren belyser det ansvar som EU bör påta sig för den angelägna och akuta situationen. Effekterna är större i Arktis än i andra regioner, och de stigande havsnivåerna och klimatförändringarna är inget annat än en följd av de växthusgaser som EU hela tiden släpper ut. Jag anser att min röst för en hållbar politik för de nordligaste regionerna är av avgörande betydelse – regionen måste värnas och skyddas eftersom den utsatts för en katastrofal miljöpåverkan som inte har sin direkta orsak på det egna territoriet utan i de mer industrialiserade europeiska länderna. Problemet måste alltså hanteras på global nivå eftersom dess orsaker finns utanför Arktis men påverkar hela planeten. Regionen har dessutom stora naturresurser i form av energikällor och mineraler, och EU har ett intresse av att säkra försörjningen av de resurser och den energi som befolkningen och industrierna i Europa behöver. Arktis bidrar därför i stor mån till att försörja Europa med energi, råmaterial och fisk.

  Teresa Riera Madurell (S&D), skriftlig. – (ES) Parlamentets betänkande om de nordligaste regionerna som antagits i dag är ett viktigt framsteg när det gäller att fastställa riktlinjerna för EU:s politik för den arktiska regionen. Klimatförändringarna och den issmältning de resulterar i medför förändringar för regionen och de arktiska staterna, som har arbetat snabbt för att utforma strategier för att hantera de möjligheter som uppstår. Framför allt innebär issmältningen nya möjligheter när det gäller att inrätta nya navigationsrutter och exploatera naturresurser. Jag stödde betänkandet eftersom det belyser EU:s ansvar i den klimatförändringsprocess som förändrar Arktis fysionomi, liksom behovet av att vidta lämpliga åtgärder för att begränsa denna process.

I betänkandet erkänns också EU:s legitima intresse av att spela en roll på den nya scenen. Vidare betonas det oavvisliga kravet att utnyttja de möjligheter som uppstår genom stöd till invånarnas, särskilt urbefolkningarnas, hållbara utveckling i området. Det är också viktigt att notera att betänkandet betonar behovet av att för det första rätta sig efter internationell rätt när det gäller alla åtgärder som vidtas i Arktis och för det andra driva en samarbetsinriktad strategi för förvaltningen av regionen.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Arktis tilldrar sig allt större uppmärksamhet till följd av klimatförändringarna som, mer än något annat, sätter fart på utvecklingen. Klimatförändringarnas konsekvenser är här mer storskaliga än i något annat område i världen. Samtidigt påverkar klimatförändringarna också andra områden i världen, dels genom stigande havsnivåer, dels genom konsekvenser för närliggande klimatområden. Därför har Europa inte bara ett visst ansvar, i egenskap av en av dem som mest medverkar till förorening och utsläpp av växthusgaser, utan också ett särskilt intresse i Arktis. Konsekvenserna av de förändringar som äger rum där måste hanteras och omfatta allt, från frågor som rör miljö och klimatförändringar till den geopolitik som hänför sig till sjöfartsrutterna och säkerhetsfrågorna i samband med resursförsörjningen.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stödde denna överenskommelse eftersom klimatförändringar och föroreningar som härstammar från världens industrialiserade delar tyvärr också sedan en tid tillbaka når Arktis. Området beskrivs ofta som ofördärvat, men så har det tyvärr inte sett ut på många år. Arktis är, till skillnad från Antarktis, befolkat och dess naturresurser exploateras traditionellt till förfång för miljön.

I ett försök att hejda företeelsen bildades 1996 Arktiska rådet för att skydda miljön i denna region. Bland dess medlemmar finns tre av EU:s medlemsstater – Sverige, Danmark och Finland. Tillväxtekonomierna kommer i allt större utsträckning att behöva de resurser som finns i riklig mängd i Arktis. Energi, mineraler, fisk, gas, olja, vind- och vågkraft finns i överflöd i regionen, vilket gör den känslig för spekulation.

Betänkande: Ungureanu (A7-0378/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för detta betänkande om en EU-strategi för Svarta havet. Det gör jag för det första på grund av kommissionens förslag om att utveckla strategin för att fastställa mätbara målsättningar och sektorsvisa partnerskap för att underlätta gemensamma projekt, med flera viktiga åtgärder. Mitt andra skäl är att föredraganden framhåller behovet av en uppdaterad utvärdering av EU:s verksamhet i Svartahavsområdet. Mitt sista skäl är att det råder avsevärd fragmentering när det gäller finansieringen av denna strategi, eftersom den finansieras genom olika instrument. För att få slut på fragmenteringen föreslås att strategin får sin egen budgetpost.

Jag stöder också de rekommendationer som framförs i detta betänkande om att utveckla en starkare politisk ram som innefattar en integrerad metod för den här regionen från EU:s sida, som måste förstärkas med genomförande av en specifik handlingsplan och med tillräckliga mänskliga och finansiella resurser.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution om en EU-strategi för Svarta havet. Jag håller med föredraganden om att man, med tanke på Svartahavsområdets strategiska betydelse för EU och de tämligen begränsade resultaten av Svartahavssynergin, bör införa en strategi för att stärka sammanhanget i EU:s verksamhet i regionen och för att göra denna verksamhet synlig. EU-strategin för Svarta havet bör vara en integrerad del i EU:s bredare utrikes- och säkerhetspolitiska målsättning. Tre år efter det att Svartahavssynergin utformades visar en analys av den nuvarande situationen för det första att en klar, heltäckande och uppdaterad bild saknas av resultaten av Svartahavssynergins genomförande. EU-strategin för Svartahavsområdet bör därför upprätta en starkare politisk ram och sätta fart på EU:s involvering i Svartahavsområdet. Jag håller med om att huvudmålsättningarna för en Svartahavsstrategi bör vara att bygga ett område med fred, stabilitet och välstånd i Svartahavsområdet samt att säkerställa energisäkerhet för EU. En konsekvens av detta är att säkerhet, god förvaltning, energi, transporter, miljö, socioekonomisk utveckling och human utveckling ska betraktas som prioriterade åtgärder. Det är mycket viktigt att en säkerhetsdimension för Svartahavsområdet inbegriper beslutsamma åtgärder för att stärka det demokratiska styret och de statliga utvecklingsmöjligheterna samt för att bidra till en god förvaltning.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Europeiska unionen har sedan omkring 50 år tillbaka gett Västeuropas folk fred och stabilitet. Men vi får inte glömma att våra grannländer fortfarande plågas av allvarliga oroligheter. Unionen måste vara lyhörd för den här situationen och ge ny kraft åt sin strategi för Svartahavsregionen. Denna resolution utgör ett sådant gensvar, och jag röstade därför för den. Den innebär att det skapas en ny budgetpost, som ska prioritera finansiering av småskaliga utvecklingsprojekt och gränsöverskridande samarbete, och att de mänskliga resurserna förstärks. Ett ”förvarningssystem” kommer att fungera som ett konfliktförebyggande och förtroendeskapande verktyg i regionen genom att föregripa eventuellt upptrappat våld. I resolutionen uppmärksammas slutligen utökningen av hamnavtalet för Rysslands Svartahavsflotta i Krim och de farhågor detta väcker.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet om en EU-strategi för Svarta havet. Den strategiska betydelsen av Svartahavsområdet för EU erkändes 2007, i samband med Rumäniens och Bulgariens anslutning till EU. När saker började hända i denna region – som strategiskt är belägen i korsningen mellan Europa, Mellanöstern och Centralasien – vilka direkt inverkade på EU:s inre angelägenheter, erkände EU att det fanns behov av att reflektera över en starkare involvering i regionen. Detta resulterade i lanseringen av ett nytt politiskt EU-förhållningssätt till regionen, kallat Svartahavssynergin. Målet med Svartahavssynergin är att utveckla det regionala samarbetet, såväl mellan EU och regionen som inom regionen. Emellertid har mycket mindre åstadkommits i samband med genomförandet. Det förefaller som om områdena stabilitet, demokrati och god förvaltning präglas av mindre framgång, vilket har att göra med det faktum att det demokratiska styret urartat i flera Svartahavsstater och i samband med kriget mellan Ryssland och Georgien 2008. Regionen står dessutom fortfarande inför följande utmaningar: de utdragna konflikterna, trenderna som pekar mot militarisering och vapenspridning, havsövervakningen, den olagliga handeln och den gränsöverskridande brottsligheten. Jag anser att det för att åstadkomma ett effektivt genomförande är nödvändigt att utforma mekanismer för regelbunden rapportering, övervakning, utvärdering och uppföljning. Huvudmålsättningarna för en Svartahavsstrategi bör dessutom handla om att bygga ett område med fred, stabilitet och välstånd i Svartahavsområdet samt att säkerställa energisäkerhet för EU. En konsekvens av detta är att säkerhet, god förvaltning, energi, transporter, miljö, socioekonomisk utveckling och human utveckling ska betraktas som prioriterade åtgärder.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Jag röstade för Ungureanubetänkandet, för jag är övertygad om att EU är i trängande behov av en sammanhängande och synlig strategi för Svartahavsregionen. Strategin bör ha en nära koppling till den europeiska grannskapspolitiken, vars utveckling fick ett stort uppsving av det tjeckiska EU-ordförandeskapet första halvåret 2009. Den främsta prioriteringen för EU:s strategi för Svarta havet bör vara att trygga energiförsörjningen till EU och stödja energiprojekt i det sammanhanget som ligger i EU:s intresse och inriktas på att diversifiera gasförsörjningen till EU. Inrättandet av den parlamentariska församlingen Euronest är också av stor betydelse och mycket angeläget med avseende på EU:s energitrygghet.

Bland de projekt som Svartahavsstrategin bör bidra till att genomföra vill jag inkludera Nabuccoprojektet, South Stream-projektet, projektet för transport av flytande naturgas (LNG) till Europa och utvecklingen av LNG-terminaler i hamnar vid Svarta havet, liksom även den europeiska oljeledningen mellan Constanţa och Trieste. Kommissionen bör inte dröja utan före utgången av 2011 sluta avtal med potentiella leverantörsländer av betydelse för Nabuccoledningen. I det energiinfrastrukturpaket som kommissionen snart ska lägga fram måste stor vikt läggas vid de tidigare nämnda energiprojekten i Svartahavsområdet. Sist men inte minst måste potentialen för de förnybara energikällorna i Svartahavsregionen framhållas. De skulle kunna bidra stort till att trygga EU:s och hela världens framtida energiförsörjning.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Svarta havet omges delvis av EU:s territorium och är i geografiskt hänseende huvudsakligen europeiskt. Trots kommissionens meddelande 2007, ”Svartahavssynergin – ett nytt regionalt samarbetsinitiativ”, vidtogs dessutom strax därefter åtgärder för att genomföra en effektiv strategi för Svarta havets framtid.

Jag välkomnar därför initiativet och antagandet av detta betänkande, som jag starkt stöder, i förhoppningen att de rekommendationer som Europaparlamentet just antagit kommer att godtas av kommissionen, rådet och våra grannländer i öst som vi delar förvaltningen av Svarta havet med. Det gäller frusna konflikter, stängda gränser och/eller ineffektiva gränskontroller, energitransport samt säkerhet och försvar. Endast om dessa frågor kan lösas kommer de två huvudsakliga målsättningar som föreslås i betänkandet att kunna nås: 1) fred, demokrati, stabilitet och välstånd i regionen, 2) energitrygghet för EU.

  Diane Dodds (NI), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta förslag och det parallella betänkande som för närvarande ligger hos fiskeriutskottet. Båda gäller ”Svartahavssynergin”. När det gäller Sydösteuropa är definitionen av synergi en grupps förmåga att prestera ännu bättre än sin bästa enskilda medlem. Det råder uppenbarligen samförstånd bland vissa på det här stället om att den bästa enskilda medlemmen i Svartahavssynergin är EU. Jag vill varna för den föreställningen, särskilt när det gäller fiske. Den gemensamma fiskeripolitiken har misslyckats. Jag vill säga följande till mina kolleger i Svartahavsregionen: Lär av den gemensamma fiskeripolitikens misstag, granska de konsekvenser som dagens system har fått för det småskaliga fisket i Nordostatlanten och fråga er om det är vad ni önskar för Svarta havet. Svartahavsstrategin måste baseras på områdets unika karaktär. Som vi har sett fungerar inte idéer som passar en del av Europa i en annan del.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Konflikten mellan Ryssland och Georgien visar på den potentiella instabilitet som präglar Svartahavsregionen och som till fullo motiverar EU:s antagande av en strategi för att hantera de specifika utmaningar som finns i just den delen av världen. Trots den spänning som fortfarande råder är detta också en region som kan ha en mer stabil och balanserad framtid, och unionen kan spela en viktig roll i denna stabiliseringsprocess. I det avseendet är det nödvändigt att inte bara fastställa målsättningar utan framför allt att ge de ansvariga för genomförandet av EU-strategin de mänskliga, tekniska och finansiella resurser som behövs för att de ska kunna utföra sitt arbete på bästa möjliga sätt. Med tanke på deras geografiska läge, historia och särskilda kunskaper om regionen skulle Rumänien, Bulgarien och Grekland på ett värdefullt sätt kunna bidra till att se till att den strategi som ska utformas är i stånd att nå målen att främja fred, säkerhet, demokrati, god förvaltning och ekonomisk, social och human utveckling.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Svarta havets betydelse för Europeiska unionen är väl känd, liksom de instabilitetsproblem som råder i regionen. I ett sammanhang som innefattar EU-medlemsstater – Bulgarien, Grekland och Rumänien – tillsammans med Turkiet och olika stater i det forna Sovjetblocket, inklusive Ryssland, är Svarta havet av avgörande betydelse för energiförsörjningen och diversifieringen av gasdistributionen. Det utgör en strategisk bro mellan Europa, Kaspiska havet, Centralasien och Mellanöstern samt även Sydostasien och Kina. Trots de många olikheterna och rivaliteten är de nära historiska och kulturella banden oerhört betydelsefulla, liksom dialogen mellan olika kulturer och trosinriktningar. Mot denna bakgrund krävs ett större engagemang från EU:s sida, tillsammans med ökad effektivitet när det gäller att utforma åtgärder som ska bidra till stabilisering och vitalisering av denna region i en process som måste innefatta samtliga berörda länder.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta betänkande innehåller ingenting nytt. Strategierna och målsättningarna är desamma som dem som under lång tid har utgjort EU:s så kallade utrikespolitik: kontroll över regionens naturresurser, särskilt olja och naturgas som EU är beroende av, tryggad försörjning utan problem, försök att garantera tillträde till dess marknader och exploatering av dess arbetare.

Mekanismerna för att nå dessa mål är också desamma: inblandning och återkommande försök att begränsa dessa länders nationella suveränitet genom internationella kampanjer som styrs av de stora nyhetsbyråer och icke-statliga organisationer som finansieras med EU-medel; strävan mot militarism och kapprustning, som i Georgien, där en ny upprustning pågår; sökande efter människor i dessa länder som, i utbyte mot fördelar för sig själva eller de intressen de företräder, försvarar EU:s och Förenta staternas och deras ekonomiska gruppers intressen genom att godta Natos utvidgning österut och tillåta att amerikanska militärbaser upprättas i regionen, som har använts som en plattform för att försörja Natos trupper i Afghanistan.

Det är uppenbart att det kommer att dyka upp överraskningar längs den här vägen. Imperialism, oavsett om den är USA:s eller EU:s, möter hårt motstånd från folket som, både här och i de länderna, organiserar sig för att förhindra ett sådant steg tillbaka i historiens gång.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Även om jag tycker att Traian Ungureanu har gjort ett gott arbete anser jag inte att det är lämpligt med en ny budgetpost för Svarta havet. Unionen har många prioriteringar och alla nya investeringar måste övervägas noga, även om vi talar om områden av yttersta vikt när det gäller energi. Jag vill därför meddela att jag röstar mot det ovannämnda betänkandet.

  Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig. – (IT) I punkt 39 i detta betänkande erinras om målet att diversifiera försörjningsvägarna. Det talas särskilt om Nabuccoprojektets strategiska betydelse.

Jag erkänner betydelsen av detta projekt men vill framhålla behovet av att behandla andra projekt i den södra korridoren (ITGI, TAP och White Stream) som lika viktiga. Jag vill också på nytt bekräfta den grundläggande rollen för South Stream när det gäller att bidra till diversifieringsmålet.

Vid sidan av oljeledningen mellan Constanţa och Trieste, som redan nämnts, bör vi också kommentera den grundläggande roll som spelas av ledningen mellan Samsun och Ceyhan, som Günther Oettinger har erkänt som fundamental för att minska trafiken i Bosporen och därmed även risken för miljöolyckor i Svarta havet (konferensen i Odessa den 27 juli 2010).

Endast om alla dessa möjliga försörjningsvägar övervägs, och inte bara några av dem, kommer det i slutändan att vara möjligt att nå målet att diversifiera energikällorna och göra EU energioberoende.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution om en EU-strategi för Svarta havet. Den strategiska betydelsen av Svartahavsområdet för EU erkändes 2007, i samband med Rumäniens och Bulgariens anslutning till EU. Utvecklingen i Europa, Mellanöstern och Centralasien började direkt inverka på EU:s inre angelägenheter, och EU erkände att det fanns behov av att reflektera över en starkare involvering i regionen. Detta resulterade i lanseringen av ett nytt politiskt EU-förhållningssätt till regionen, kallat Svartahavssynergin. Målet med Svartahavssynergin är att utveckla det regionala samarbetet, såväl mellan EU och regionen som inom regionen. Jag håller med om att huvudmålsättningarna för en Svartahavsstrategi bör vara att bygga ett område med fred, stabilitet och välstånd i Svartahavsområdet samt att säkerställa energisäkerhet för EU. En konsekvens av detta är att säkerhet, god förvaltning, energi, transporter, miljö, socioekonomisk utveckling och human utveckling ska betraktas som prioriterade åtgärder. En säkerhetsdimension för Svartahavsområdet ska också inbegripa beslutsamma åtgärder för att stärka det demokratiska styret och de statliga utvecklingsmöjligheterna samt för att bidra till en god förvaltning. Slutligen är den ekonomiska, sociala och humana utvecklingen i Svartahavsområdet en viktig förutsättning för att Svarta havet ska kunna omvandlas till ett stabilt och välmående område.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Svartahavsregionen är ett strategiskt område för Europa. Ett förstärkt samarbete på många nivåer ligger därför i EU:s intresse. För att dessa åtgärder ska bli framgångsrika måste de vara konsekventa och ta hänsyn till olikheterna mellan länderna. Vi bör också vara noga med att se till att det inte bara handlar om givande från vår sida. Länderna i Svartahavsområdet har mycket att erbjuda oss, till att börja med energikällor och naturliga rikedomar. Jag delar föredragandens farhågor för att det saknas en tydlig strategi gentemot dessa länder. Under dessa omständigheter kan en viktig roll spelas av Bulgarien och Rumänien, som redan ingår i unionen. Det är där man förstår regionens politik bäst. Den sista frågan är Turkiet, och vi bör definitivt komma ihåg Turkiet, för i motsats till Europa är det ett land som utvecklas i ursinnig takt. Vi bör värna om det partnerskapet.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Svartahavsområdet utgör en strategisk bro mellan Europa och Centralasien och Mellanöstern och är därför av oerhörd betydelse för EU. Om vi till dessa rent geografiska överväganden lägger till det faktum att många länder i regionen också är medlemsstater i unionen har vi bättre möjligheter att förstå varför Europa i så många år har arbetat för att stärka förbindelserna med länderna i området. I Ungureanubetänkandet uppmanas både kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att utarbeta en strategi för allt närmare samarbetsförbindelser mellan EU och Svartahavsområdet. Sådana förbindelser bör dock omfattas av stränga kontroller så att en effektiv samordning av verksamheten kan åstadkommas, liksom en uppdelning av ansvaret. Jag anser faktiskt att framgången för ett så viktigt partnerskap i viss mån är beroende av att pågående konflikter kan få en fredlig lösning. Slutligen vill jag framhålla den del av betänkandet där unionen uppmanas att främja strategier för att stärka institutionerna i länderna i Svartahavsområdet, eftersom jag anser att sådana förbindelser måste grundas på respekt för demokrati.

  Marian-Jean Marinescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för detta betänkande eftersom jag ser det som oerhört betydelsefullt för Svartahavsregionen och EU. Diskussioner om Svartahavssynergin inleddes 2007. Förslaget till strategi för Donau utarbetades 2006. Donaustrategin kommer att färdigställas under första halvåret i år. Det är mycket positivt att vi diskuterar Svarta havet nu, men jag menar att vi måste avsluta diskussionen med ett konkret förslag. Svarta havet kan bidra till Donaus utveckling. Donauregionen bidrar till Svarta havets utveckling. De två regionerna är beroende av varandra. Av det skälet anser jag att en gemensam strategi bör övervägas. Den fråga där vi kan få ett omedelbart resultat är energin. De nya energikällorna i Kaspiska havet, och de nya försörjningsvägarna, kan bidra till Svartahavsregionens, och därmed Donauregionens, utveckling. Det viktigaste projektet i det här sammanhanget är Nabuccoledningen. Därför menar jag att unionens stöd är nödvändigt för att projektet ska kunna slutföras.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande, där det framhålls att den huvudsakliga målsättning som EU och medlemsstaterna ska eftersträva i EU:s strategi för Svartahavsområdet bör vara att skapa ett område med fred, demokrati, välstånd och stabilitet, som bygger på respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och ger EU energitrygghet. God förvaltning, rättssäkerhet, främjande av respekten för de mänskliga rättigheterna, migrationshantering, energi, transporter, miljö samt ekonomisk och social utveckling bör omfattas av prioriterade åtgärder.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) EU-strategin för Svarta havet ägnas helt åt utvecklingen av Nabuccoledningen och skapandet av ett frihandelsområde som garanterar unionens energitrygghet och dess herravälde över regionen. Kampen mot den pågående miljökatastrofen har försvunnit i bakgrunden, liksom de sociala och ekonomiska intressena hos folket i regionen. Denna text är ett imperialistiskt manifest. Den använder argumenten i den propaganda som bedrevs av den äventyrslystna georgiska regeringen, vars odemokratiska metoder inte nämns – propaganda och hot. Det är en provocerande text, och jag ska rösta mot den.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Svartahavsområdet har en avgörande strategisk betydelse för EU på grund av sin geografiska placering. Området omfattar tre EU-medlemsstater – Grekland, Rumänien och Bulgarien – och flera viktiga partner, däribland Ryssland och Turkiet. Å andra sidan innebär farhågorna i fråga om säkerhet och energiförsörjning att det krävs ett ökat samarbete mellan EU och länderna i denna region. Därför håller jag med om de viktigaste frågor som tas upp i betänkandet: att garantera fred, demokrati och stabilitet i Svartahavsområdet och att skydda EU:s energisäkerhet. Ytterligare förbindelser mellan EU och Svartahavsområdet kommer tveklöst att bli viktiga, eftersom det kan gynna parterna och skapa ett effektivare samarbete.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Svarta havets strategiska betydelse är nu väletablerad. Som ny gräns för EU i och med Bulgariens och Rumäniens anslutning är detta område av uppenbart geostrategiskt intresse. EU har för avsikt att engagera sig direkt och permanent. Turkiet, Georgien och Ukraina har flera gånger uttryckt sin vilja att ansluta sig till EU. Kommissionen svarade genom sitt meddelande om Svarthavssynergin 2007. Samtidigt som stabiliteten ska garanteras enligt meddelandet ska också behoven tillgodoses hos de ansökande staterna, som både vill ha en anknytning till Europa och Atlanten och en ram för ett utökat samarbete. EU måste fortsätta i den här riktningen. Unionen bör stärka sitt engagemang i Svartahavsområdet för att bevisa styrkan i sin mjuka diplomati. På så sätt kan EU se till att det skapas ett område med fred, stabilitet och välstånd och samtidigt säkra energiförsörjningen i EU.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Betänkandet om en EU-strategi för Svarta havet är viktigt och är därför med rätta mycket omfattande. Att vidareutveckla Svartahavssynergin har stor betydelse, inte bara av energistrategiska skäl. Vi behöver ny stimulans till modernisering av det ekonomiska området och nya företagsinitiativ i Svartahavsområdet. Det är framför allt viktigt att Europas naturgasförsörjning tryggas. Oavsett vad EU gör får vi dock inte glömma bort Rysslands intressen.

Ryssland är en avgörande strategisk partner om vi ska kunna skapa en fredlig och blomstrande utveckling för Svartahavsområdet. Att kritisera förlängningen av den ryska Svartahavsflottans närvaro är en onödig provokation. Trots detta röstade jag för betänkandet.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) En annan anledning till att betänkandet är viktigt är dess hänvisningar till Svarta havets betydelse som naturresurs och till miljösituationen i området. Vi får inte bortse från den aldrig tidigare skådade ökningen i fiskdödlighet som har upptäckts nyligen i Svarta havet. De största förorenare som påverkar den marina biologiska mångfalden är floderna Dnjepr, Don, Dnjester och Donau (som släpper ut 60 000 ton fosfor och 340 ton oorganiskt kväve i Svarta havet varje år). Andra faktorer som bidrar till förstöringen av Svarta havet är utfiskning och avfall. En expertgrupp beräknade att undervattenslivet kommer att försvinna fullständigt från Svarta havet om ungefär 30 år på grund av svavelväte. Jag anser att dessa frågor bör stå så högt upp på den europeiska dagordningen som möjligt.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Svartahavsområdets strategiska betydelse för EU erkändes 2007. Efter Rumäniens och Bulgariens anslutning blev en del av Svarta havet ett innanhav i EU. Eftersom utvecklingen i detta område, som geopolitiskt ligger mellan Europa, Mellanöstern och Centralasien, också påverkar EU:s inre angelägenheter krävs ett större engagemang i detta område. Syftet är att utveckla ett regionalt samarbete mellan EU och området och även inom området. Syftet är att Svarthavsområdet ska utvecklas till ett område med stabilitet, säkerhet, demokrati och välstånd. Dessutom håller gemensamma projekt på att skapas, t.ex. bildandet av ett forum för det civila samhället i Svartahavsområdet, förstärkningen av akademiker- och studentnätverk och inrättandet av ett institut för Europastudier i Svartahavsområdet. Därför röstade jag för betänkandet.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Svartahavsområdet är viktigt för EU och kräver en integrerad strategi och ökad synlighet för EU:s insatser i framtiden. Regionen behöver demokratiska åtgärder, främst för att trygga säkerhet, stabilitet och fred, men även för att öka välståndet. Målet för strategin är också att trygga EU:s energisäkerhet. När det handlar om att utforma en strategi för makroområdet vid Svarta havet och därefter för Donauområdet, är det förslag som Europeiska kommissionen lade fram 2007, ”Svartahavssynergin – Ett nytt regionalt samarbetsinitativ” (där regionen erkändes som strategisk för EU), den bästa metoden för att hantera dessa frågor. Tyvärr har Svartahavssynergin hittills gett ganska begränsade resultat. Dessutom finns det inte någon tydlig och omfattande bild av resultaten i dagsläget, vilket har lett till att EU alltmer kritiseras för att sakna en samstämmig vision och för att strategin är alltför uppsplittrad. EU-strategin för Svartahavsområdet bör, i och med att den bygger på Svartahavssynergins förtjänster, upprätta en starkare politisk ram och sätta fart på EU:s engagemang i Svartahavsområdet, som föredraganden säger. Precis som med EU:s strategi för Östersjöområdet och Donauområdet är det avgörande med en bra dialog på alla nivåer av regionalt samarbete för att genomförandet ska lyckas. En sådan dialog kommer att leda till förslag till lämpliga metoder för regelbunden rapportering, övervakning, utvärdering och uppföljning.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Svartahavsområdets strategiska betydelse har varit erkänd sedan 2007: I och med Rumäniens och Bulgariens anslutning till EU, har Svartahavsområdet fått direkt betydelse för unionens inre angelägenheter, varför det också behövs ett engagemang i området från EU:s sida. Jag anser att unionen så snart som möjligt bör sätta upp som sitt mål att genomföra en strategi för att utveckla ett större samarbete mellan EU och det här området. Detta initiativ, Svartahavssynergin, kan omvandla regionen till ett område med stabilitet, säkerhet, demokrati och välstånd. I likhet med parlamentet godkände jag – i och med att jag röstade för betänkandet – att Svartahavssynergin skulle skapas och inledas. Jag menar att det går att främja områdets ekonomiska, sociala och kulturella utveckling med respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter genom att ytterligare liberalisera och förstärka handeln inom området. När det gäller utveckling och ökad integration mellan medlemsstaterna uppmuntrar jag i och med min ja-röst tillväxt och utveckling av Svartahavsområdet genom en handlingsplan som innehåller tydliga mål och flaggskeppsinitiativ.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Vi uppmanar kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att utarbeta en strategi för Svartahavsområdet parallellt med översynen av den europeiska grannskapspolitiken för att på så sätt utforma en integrerad och omfattande EU-strategi för att hantera utmaningarna och möjligheterna i området genom en detaljerad handlingpslan, tydliga mål, flaggskeppsinitiativ och riktmärken. Vi menar att en sådan strategi kommer att leda till en effektiv samordning av verksamheter och fördelning av uppgifter. Dessutom upprepar Euroaparlamentet sin uppmaning till kommissionen och utrikestjänsten att regelbundet se över genomförandet av strategin genom att inrätta konkreta mekanismer för övervakning, utvärdering, uppföljning och rapportering och kräver även att Europaparlamentets utskott ska få yttra sig vid de viktigaste stegen i denna process.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) I och med Rumäniens och Bulgariens anslutning till EU 2007 blev vissa delar av Svartahavskusten en del av Europa. Samma år infördes en ny EU-politik, den s.k. Svartahavssynergin, som ska främja stabilitet, säkerhet, demokrati och välstånd i regionen.

Redan 2008 uttryckte Europaparlamentet sitt stöd för inrättandet av synergin och begärde också att det skulle utarbetas en detaljerad handlingsplan för området med ett antal konkreta mål. Tyvärr tycks projektet hittills delvis ha misslyckats, bland annat på grund av brist på information om de medel som funnits tillgängliga. Därför måste det skapas en särskild budgetrubrik för detta så snart som möjligt. Den bör innehålla tydliga regler för utbetalning av medel, så att man kan lyfta fram regionens behov och särskilda egenskaper.

Vi behöver involvera lokala myndigheter, näringsliv och icke-statliga organisationer i området i större omfattning. Potentialen för ekonomisk och social tillväxt i Svartahavsområdet måste utvecklas, med början inom områden som livslångt lärande och anpassning av utbildningen till arbetsmarknadens behov, samt planering av en interregional handelsstrategi som kan öka volymen i den internationella handeln.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (EN) Svartahavsområdets strategiska betydelse i fråga om energi, handel och transport leder ibland till att miljöfrågorna åsidosätts. I sitt meddelande från 2007 om Svartahavssynergin konstaterade kommissionen att ”[g]emenskapens anslutning till Konventionen om skydd av Svarta havet mot föroreningar är en prioriterad fråga”. År 2008 bekräftade kommissionen att den ”undersöker för närvarande förutsättningarna för Europeiska gemenskapens anslutning till Konventionen om skydd av Svarta havet mot föroreningar”. I det betänkande som vi röstade om i dag bekräftas denna konventions betydelse och jag vill upprepa att kommissionen måste fortsätta arbeta för att EU ska ansluta sig till den helt och hållet. Vi måste arbeta med andra partner inom denna ram för att kunna garantera att de miljöskyddsåtgärder som området så desperat behöver genomförs fullt ut.

  Csanád Szegedi (NI), skriftlig. – (HU) Jag tycker att betänkandet, som handlar om att Svartahavsområdet ska utvecklas genom en lämplig EU-strategi, förtjänar stöd. Jag anser att det är viktigt att EU utarbetar en handlingsplan för Svartahavssynergin. Att skapa fred och stabilitet i området är enligt min mening ett prioriterat mål och att garantera energisäkerheten genom Nabuccoprojektet är också viktigt.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Svartahavsområdet har en mycket stor strategisk betydelse för EU. Detta beror framför allt på områdets geografiska läge. Det omfattar tre EU-medlemsstater (Grekland, Rumänien och Bulgarien), ett kandidatland (Turkiet) och sex partner, däribland Ryssland. Dessutom måste EU med hänsyn till säkerheten och energiförsörjningen öka sin närvaro och sitt engagemang i förbindelserna med länderna i detta område. Därför ansluter jag mig till de frågor som behandlas i den text vi röstade om i dag och som kan delas in i två kategorier: att garantera fred, demokrati och stabilitet i Svartahavsområdet och att garantera säkerheten i EU:s energiförsörjning. Jag menar att det från regional synpunkt är nödvändigt att skapa synergier och att utöka samarbetet genom att upprätta ett effektivare partnerskap i fråga om transporter och energi, i syfte att få en större mångfald av försörjningskanaler och försörjningskällor. Det kommer säkerligen att vara till fördel med en förstärkning av dialogen mellan EU och Svartahavsområdet eftersom de olika parterna kommer att gynnas av ett effektivare samarbete.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag stödde betänkandet om EU:s strategi i Svartahavsområdet. De åtgärder som tidigare vidtogs i fråga om Europas östra Medelhavsområde var inte samordnade och de resultat som har uppnåtts har varit marginella. Svartahavsområdet har upplevt bilaterala konflikter under många många år. Eftersom två EU-medlemsstater gränsar till Svarta havet och området därmed har blivit en av unionens närmaste grannar, måste EU delta mer aktivt i den regionala dialogen för att främja politisk stabilitet i området. Samarbete för att upprätta regionala strukturer kommer också att främja miljön, som i dag är i ett mycket bekymmersamt läge. EU behöver ge aktivt stöd för att påverka balansen mellan ekonomisk utveckling och miljöskydd. Europa har trots allt också intressen i Svartahavsområdet. Området är en integrerad del i EU:s energistrategi, varför denna nya strategi handlar om att genomföra den mer överripande energistrategin och kommer att skapa synergieffekter och kontinuitet i vårt arbete på europeisk nivå.

9. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 13.10 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: ROUČEK
Vice talman

10. Justering av protokoll från föregående sammanträde: se protokollet

11. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (debatt)

11.1. Pakistan: mordet på guvernören i Punjab, Salmaan Taseer

  Talmannen. Nästa punkt är en debatt om sju resolutionsförslag om Pakistan.⁽¹⁾

  Marietje Schaake, författare. – (EN) Herr talman! Det pågår en avgörande kamp i Pakistan och den extremism som vi har sett måste få ett slut, framför allt de kränkande lagarna om hädelse. Dessa leder till ett klimat av rädsla och intolerans och i värsta fall till extremism.

Kampen mot extremism är ingen lätt uppgift, varför den pakistanska regeringen och alla de invånare som håller med om att intolerans och extremism är oacceptabelt behöver vårt stöd. Vi måste fortsätta att utrota terrorismen.

Det var på grund av intolerans som guvernör Salmaan Taseer mördades av en vakt ur hans egen säkerhetsstyrka, av en person som borde ha skyddat honom. Hans dotter Shehrbano Taseer skrev ett brev som publicerades i New York Times och som jag skulle vilja citera, eftersom jag tycker att hon fångar det väsentliga och det känns bra att använda hennes ord till minne av hennes far.

Hon säger så här om förövaren: ”Mumtaz Qadri och hans anhängare kanske fällde en mäktig ek den där dagen, men de misstar sig verkligen om de tror att de har lyckats tysta min fars röst eller rösterna hos de miljoner som delar hans tro på den sekulära visionen hos Pakistans grundare, Mohammed Ali Jinnah.” Hon fortsätter: ”Det finns de som säger att min fars död var den sista spiken i kistan för ett tolerant Pakistan. Att Pakistans liberala röster nu kommer att tystas. Men vi begravde en hjälte och inte det mod han uppväckte hos andra.”

Andra fortsatte att fördöma hädelselagarna, även konservativa politiker. Vi måste stödja det här i Europaparlamentet. Salmaan Taseers dotter studerade Europapolitik och mänskliga rättigheter vid Smith College, men alltför många i Pakistan utbildas i religiösa skolor, madrasahs. Vi måste se till att den unga generationen får möjligheter och får lära sig att leva tillsammans i den mångfald som utgör Pakistan.

  Tomasz Piotr Poręba, författare. – (PL) Herr talman! Flera veckor efter att regeringskoalitionen i Pakistan stod på gränsen till kollaps skakades landet av mordet på guvernören för Punjab, mitt på ljusa dagen. Salmaan Taseer var guvernör för landets rikaste och folkrikaste provins och var också en viktig politiker i regeringspartiet. Han dog för att han hade den moraliska styrkan och modet att kräva att den kristna kvinna, Asia Bibi, som dömts till döden för hädelse, skulle friges. Mordet på honom, som utfördes av hans egna säkerhetsvakter och som inspirerats av muslimska extremister, är inte bara ännu en attack på en högt uppsatt politiker i Pakistan och ett bevis på den extremt dåliga säkerheten där. Den är i princip ett uttryck för landets – Pakistans – alltmer uppenbara process mot ett läge där delar av militären, rättsväsendet och den politiska eliten såväl öppet som i hemlighet stöder en eftergiftspolitik gentemot islamiska politiska och religiösa extremister.

I går diskuterade vi här i parlamentet frågan om förföljelsen av kristna. I dag har vi antagit en resolution om detta. Jag tycker att det verkar som om Catherine Ashtons handlingsutrymme håller på att öka och att hon och hennes tjänsteavdelningar får större möjligheter att sätta dipolomatisk och politisk press på de pakistanska myndigheterna som sent omsider måste börja bekämpa den religiösa extremismen.

  Eija-Riitta Korhola, författare. – (EN) Herr talman! Det var en chock, men tyvärr inte någon överraskning, att höra nyheten om att guvernör Salmaan Taseer hade blivit mördad. Jag kände Benazir Bhutto personligen och minister Shahbaz Bhatti har blivt en god vän till mig. Det som knyter dem samman är deras fantastiska mod som frispråkiga och synliga kritiker av lagar mot hädelse och hur dessa lagar missbrukas av extremistgrupper.

Pakistans regering har visserligen tagit viktiga steg mot att förbättra minoriteters rättigheter genom att t.ex. införa kvotering i offentliga arbeten. Regeringen har också inrättat en kommitté som ska granska alla diskriminerande lagar, däribland hädelselagen. Arbetet är dock ännu inte slutfört. Trots flera viktiga steg är det svårt att tro på någon verklig vilja till demokrati så länge det finns ett juridiskt kryphål som den nuvarande hädelselagen, som är så stort att det tillåter terrorister och extremister att driva sin agenda.

Jag hoppas att vi med denna resolution kan uttrycka vår fortsatta solidaritet med den pakistanska regeringen i kampen mot terrorism och ökad extremism.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, författare. – (PL) Herr talman! För exakt åtta månader sedan, den 20 maj, antog Europaparlamentet en resolution om religionsfrihet i Pakistan. I dag tar vi åter upp frågan här i parlamentet, till följd av den religiöst motiverade dödsdomen mot 45-åriga Asia Bibi och mordet på guvernören i Punjab, Salmaan Taseer, som hade uttalat sig offentligt till hennes försvar.

Det visar sig att den situation vi beskrev för åtta månader sedan inte har förbättrats utan rentav har blivit ännu värre. I dagens Pakistan kan man förlora livet både för s.k. religiös hädelse och för yttrandefrihet – i detta fall ett offentligt uttalande om ett rättsligt avgörande. Mordet på Salaam Taseer visar vilken känslig situation vi står inför. Pakistan är uppdelat efter religion till den grad att människor på båda sidor – kristna och muslimer – dör, även företrädare för den lokala eliten. Offentligt stöd till en ändring av den pakistanska strafflagen, särskilt avsnitt 295 C, där det föreskrivs dödsstraff för hädelse, kan också innebära risk för livet.

Vi bör dock kräva mod av de pakistanska politikerna och särskilt av oppositionen, t.ex. muslimska förbundet (Pakistan Muslim League), som hindrar regeringen från att ändra lagen. Vi kan också stödja det arbete som bedrivs av ministeriet för minoritetsfrågor och hjälpa premiärminister Yusuf Raza Gilanis regering i frågor som att förbättra kvaliteten i journalistik och medierapportering och standarden i utbildningsmaterial i skolorna. I dag lägger sig Europaparlamentet inte i Pakistans inre angelägenheter utan påminner om artikel 20 i Pakistans konstituiton från 1973 och den religionsfrihet som föreskrivs där.

  Marie-Christine Vergiat, författare. – (FR) Herr talman! Jag vill inleda detta anförande med att jag läste den gemensamma resolutionen om Pakistan med stort intresse, särskilt i fråga om mordet på guvernör Salaam Taseer. Den utgör en märklig kontrast mot den resolution som antogs i morse om kristna minoriteter.

Vi arbetar alla här för – eller det hoppas jag i alla fall – att skydda yttrande-, samvets- och religionsfriheten. Vi borde vara lika upptagna av alla dem som faller offer för förföljelse på grund av sina religiösa val, även när de bestämmer sig för att byta religion och också när de inte tror på Gud.

Om vi vill bekämpa fundamentalism i vilken form den vara må, så måste vi behandla alla offer för denna fundamentalism på samma sätt. Ingen religion är eller har någonsin varit immun mot det jag kallar oacceptabla avvikelser. Tänk bara på massmorden på amerikanska indianer, särskilt i Västindien och i Latinamerika. Tänk på den sorgliga perioden med korstågen, inkvisitionen och religionskrigen mellan katoliker och protestanter. Tänk på den antisemitism som fick så förödande konsekvenser under 1900-talet och som lever vidare mer eller mindre latent i ett antal EU-länder.

Varje religion har sin egen form av fundamentalism och de första offren för denna fundamentalism är ofta de moderata anhängarna till samma religion. Ur detta perspektiv är mordet på Punjabs guvernör, Salmaan Taseer, ett klassiskt exempel. Denne man mördades för att han var ett mönster av tolerans och för att han vågade fördöma de gällande hädelselagarna i hans land och det kränkande sätt som vissa extremistgrupper utnyttjade dessa lagar, t.ex. i fråga om Asia Bibi, en kristen kvinna som dömts till döden för hädelse enligt den pakistanska strafflagen.

Det som är ännu mer oacceptabelt är att hans mördare har hyllats av fanatiska grupper. Vi får inte glömma att lagen om hädelse främst tillämpas på muslimer, att den påverkar alla religiösa minoriteter och framför allt kvinnor, men även fackföreningsaktivister, journalister och advokater och att människor från alla dessa grupper också ofta fråntas sina grundläggande friheter och rentav tvingas gå under jorden.

Därför är det på tiden att kommissionen och utrikestjänsten ändrar sin politik och jag vill att du, herr kommissionsledamot, ger en korrekt bedömning av avtalet med Tunisien och avtalet med Pakistan om demokrati och mänskliga rättigheter och jag vill att vi ska lära oss en läxa av Tunisien, att du ska lära dig en läxa.

  Jean Lambert, författare. – (EN) Herr talman! Jag tror att vi alla vill framföra våra kondoleanser till Salmaan Taseers familj och vänner. Salmaan Taseer utsågs till guvernör av Pakistans regering och i dag minns vi hans tydliga stöd för Asia Bibi – en ståndpunkt som han visste var kontroversiell och farlig.

Vi är med rätta oroade över mordet på honom och reaktionerna på detta från Pakistans invånare, men vi får inte glömma bort att många också har sörjt honom, även offentligt. Det är en gest som vi måste berömma, t.ex. de åtgärder som mediemyndigheten har vidtagit gentemot mediernas bevakning av den påstådda mördaren.

Som vi vet innebär Pakistans lagar om hädelse ett hot mot de pakistanska medborgarnas liv: såväl muslimer som kristna och andra, precis som många talare har påpekat nu i eftermiddag. Vi vet att Pakistan är en ung demokrati, att det råder en konflikt vid landets gränser och att landet nyligen drabbades av en översvämningskatastrof och dessutom en jordbävning så sent som nu i veckan. Vi vet att regeringen kämpar, men vi medger också att den behöver vårt stöd för att utveckla demokratin i Pakistan, inte minst i den politiska kampen mot extremism och för universella mänskliga rättigheter och det är vår uppgift som demokratiskt valda parlamentsledamöter att stödja alla som arbetar för positiva förändringar och ge dem en röst som andra vill ta ifrån dem.

Vi begär också att Pakistans regering ska agera och inte minst avskaffa reservationerna mot den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter – som landet ratificerade med ett stort antal reservationer – och vi uppmanade till detta vid det delegationsbesök som nyligen gjordes i Pakistan. Vi vill också att de ska fortsätta arbetet med att ändra lagen om hädelse eftersom denna lag missbrukas mer än den används korrekt.

  Tunne Kelam, för PPE-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi fördömer alla kraftigt det brutala mordet på Punjabs guvernör den 4 januari. Detta mord utfördes eftersom Salaam Taseer motsatte sig den ökända lagen om hädelse som använts som lagligt rättfärdigande av förföljelsen och förtrycket av andra religiösa grupper.

När vi uttrycker vår oro över extremisternas ökade inflytande i Pakistan är vi också medvetna om att moderata muslimer och Pakistans regering, som Salaam Taseer var en inflytelserik medlem i, har drabbats av en stor förlust och vi framför våra kondoleanser till dem.

Vi är oroade över att unga advokater berömde mördaren, men vi noterar också att en överväldigande majoritet av det pakistanska samhället har fördömt detta mord. Det är viktigt att inflytelserika religiösa auktoriteter har krävt en ändring av lagen om hädelse, vilket vi också kräver. Vi önskar de pakistanska myndigheterna framgång med att öka kampen mot extremismen där.

  Mitro Repo, för S&D-gruppen. – (FI) Herr talman! Mordet på Salmaan Taseer speglar i princip den religiösa intolerans som präglar det pakistanska samhället. Taseer var en av de sällsynta människor som vågade kritisera Pakistans lag om hädelse. Han hade bett presidenten att benåda Asia Bibi, en kristen kvinna som dömts till döden för hädelse och han hade också besökt henne i fängelset. En medborgare som kritiserar orättvisor möts av ett hårt och grymt öde i dagens Pakistan. Kommer Asia Bibi att gå samma öde till mötes om hon benådas? Kommer de att mörda henne också?

Vi kan mycket väl fråga oss om ett land som Pakistan borde få ta del av de handelsfördelar som EU erbjuder. Parlamentet borde göra respekten för mänskliga rättigheter till en avgörande faktor när EU diskuterar förordningen om brådskande autonoma handelsförmåner för Pakistan.

  Kristiina Ojuland, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Mordet på guvernör Salmaan Taseer är inte bara en privat tragedi utan en tragedi för demokratin i Pakistan.

Alla de beklagliga incidenter och fall som har beskrivits i resolutionen utgör tillsammans ett förskräckande tecken på det pakistanska samhällets ovilja att gå mot sekularisering och framväxten av religiös extremism.

Hur kan Pakistan över huvud taget kalla sig demokratiskt när den religionsfrihet som fastställs i konstitutionen fullständigt ignoreras genom tillämpningen av de hädelselagar som Salmaan Taseer var så kritisk mot?

Jag vill att EU ska överväga hur tillämpningen av dessa omänskliga lagar ska påverka förbindelserna med Pakistan. Pakistan skulle ha många fördelar av att upphäva hädelselagarna och annullera de straff som har utdömts på grundval av dessa lagar. Jag väntar mig också att Pakistans regering ska förstärka de åtgärder som har vidtagits för att bekämpa utbredningen av våldsam extremism.

Våld föder våld och jag är helt säker på att Pakistan inte har råd med en upptrappning till ett inbördeskrig i full skala med extrema grupperingar som talibanerna.

  Ryszard Czarnecki, för ECR-gruppen. – (PL) Herr talman! Än en gång talar vi om Pakistan och än en gång har vi ett problem och ett politiskt mord. Vi talar verkligen om detta ännu en gång. Vi antog en resolution om Pakistan för några månader sedan. Problemet har återuppstått och detta är ett slags het potatis. Jag tycker att det här måste sägas något om den oacceptabla tolerans som visas för de muslimska imamer som i Pakistan offentligt – t.ex. i Peshawar – uppmuntrar till mord och som t.ex. erbjuder ekonomiska belöningar till gärningsmännen. Sådana fall har inträffat och de pakistanska myndigheterna har inte reagerat. Det bör sägas tydligt att deras underlåtenhet att agera och deras brist på reaktioner på ett sätt innebär att de har ett delat ansvar för detta.

  William (The Earl of) Dartmouth, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! För att göra ett personligt uttalande, tillbringade jag mycket tid med Salmaan Taseer när vi båda var i tjugoårsåldern. Vi var vänner. Salmaan skrev till mig i parlamentet och bjöd in mig som sin privata gäst i guvernörsresidenset i Punjab. Brevet kom fram efter det att han hade mördats.

Salmaan var en charmig, karismatisk och mycket intelligent man. Han var också mycket kompetent och effektiv. Han var en representant för den bästa traditionen i Pakistan – en hängiven muslim, men inte det minsta fundamentalistisk. Salmaan gav som sagt sitt stöd till en kristen kvinna som hade dömts enligt hädelselagarna. Han betalade med sitt liv för det stödet. Det var ett politiskt mord.

Pakistan är inte bara ett stort utvecklingsland. Det är ett land med över 20 kärnstridsspetsar. Jag kom hit i dag för att först och främst uttrycka min djupa sorg, men jag måste också uttrycka min oro – allas vår oro – över Pakistan.

  Thomas Mann (PPE). – (DE) Herr talman! Det våldsamma mordet på Punjabs guvernör Salmaan Taseer, som alltid förespråkade religiös tolerans, har riktat världens ögon mot den ökande extremismen. Tiotusentals människor demonstrerade på gatorna efter detta illdåd, inte för att protestera mot mordet utan för att stödja den som begick dådet. Salmaan Taseer uttalade sig kraftfullt mot hädelselagarna som innebär att hädare ska dömas till döden. Helt nyligen dömdes den kristna kvinnan, Asia Bibi, till döden för att hon påstods ha förolämpat profeten Mohammed, precis som några av mina kolleger här parlamentet redan har nämnt.

Som moderat medlem av det politiska partiet PPP var Salmaan Taseer en av de starkaste rösterna mot extremism. Hans död försvagar regeringen som redan kämpar för sin politiska överlevnad efter att en koalitionspartner backat ur. Det finns bara tre miljoner kristna bland Pakistans befolkning på 160 miljoner. Vilket öde väntar denna hittills fredliga minoritet?

Europa måste ingripa här och delegationen för förbindelser med länderna i Sydostasien, som jag är vice ordförande för, kommer att fortsätta att ge sitt fulla stöd till människorättsrörelsen. Detta mord måste utredas grundligt och gärningsmannen och människorna bakom honom måste ställas inför rätta.

  Justas Vincas Paleckis (S&D). – (LT) Herr talman! Ja, läget i Pakistan är särskilt komplicerat på grund av både interna och externa faktorer och därför skakas hela landet och hela samhället direkt av händelser som ett politiskt mord på religiösa grunder, särskilt på en så viktig person. Efter dessa chocker kan händelseutvecklingen i landet gå i en farlig riktning, mot en ökad religiös fanatism och en begränsning av mänskliga rättigheter. Vår resolution bör bidra till att händelserna trots allt går i en annan riktning och att den pakistanska regeringen även i denna situation kan finna kraft att stärka de mänskliga rättigheterna och gå emot den religiösa fanatismen. Vi måste ge ett betydande stöd till sådana åtgärder och tveklöst också till oberoende och skydd för rättsväsendet i komplicerade hädelsefall.

  Csaba Sógor (PPE). – (HU) Herr talman! Jag har uttryckt mitt starka stöd vid flera tillfällen när det har handlat om att vidta kraftfulla åtgärder till skydd för mänskliga rättigheter i EU:s förbindelser med tredjeländer. Jag gör det på nytt med tanke på händelserna i Pakistan, eftersom denna ståndpunkt förmedlar budskapet att Europa inte överger dem som höjer sina röster till stöd för tolerans, religionsfrihet och likabehandling av minoriteter. Vi är väl medvetna om att kristna förföljs i många länder. Det är inte bara i Pakistan det behövs ledare som den framlidne Salmaan Taseer. Därför måste EU ta vara på alla tillfällen att ge uttryck för vikten av sina gemensamma värden med en röst genom Europeiska utrikestjänsten. En sådan gemensam värdering är religionsfriheten. Om vi inte protesterar mot de vidrigheter som begås mot kristna eller andra religiösa minoriteter kan vi inte ta vår egen tro på allvar heller.

  Sergio Paolo Francesco Silvestris (PPE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! EU får inte stå maktlös inför det som händer i Pakistan. Mordet på Punjabs guvernör, Salmaan Taseer, är ett tragiskt och förskräckligt dåd i ett läge som har förvärrats enormt under de senaste månaderna.

Klyftan mellan kristna och muslimer blir alltmer uppenbar, men hädelselagarna är fortfarande roten till många gärningar som kränker grundläggande friheter. Alla som i likhet med Punjabs guvernör opponerar sig eller enbart uttrycker sitt ogillande av denna bestämmelse slås ned.

Guvernören är död för att han var moderat, med moderata åsikter och för att han hade modet att invända mot dessa och andra bestämmelser som kränker de grundläggande friheterna. Om EU inte vidtar bestämda och kraftfulla åtgärder riskerar de som modigt kämpar för något vi borde stödja därför att isoleras.

  Pino Arlacchi (S&D). – (EN) Herr talman! Bara ett par ord av kritik mot hur vissa delar av den europeiska allmänheten och även vissa delar av detta parlament behandlar Pakistan och dess kamp mot terrorismen.

Jag ser alltför mycket mobbning av Pakistan och jag ser en brist på respekt för den pakistanska regeringens och det civila samhällets insatser mot extremismen. Det borde stå mycket klart för alla att 90 procent eller mer av Pakistans befolkning är emot terrorism och att de betalar ett mycket högt pris för detta.

Guvernör Salmaan Taseers död har fördömts av en överväldigande majoritet av invånarna och även av de mest framträdande religiösa företrädarna. Moderata muslimer och alla regeringsorgan har också drabbats av en svår förlust som bör erkännas fullt ut av alla.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Religionsfrihet är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Denna rättighet kränks dock nästan dagligen, världen över. Detta är inget annat än samvetslös intolerans.

Hädelselagarna infördes under militärdiktaturen i Pakistan på 1980-talet. Det är inte acceptabelt att lagen används för att förfölja religiösa minoriteter och att döma dussintals människor till döden varje år. EU bör agera kraftfullt och konsekvent för att övertala de pakistanska myndigheterna att upphäva denna grymma lag.

  Charles Tannock (ECR). – (EN) Herr talman! När guvernör Salmaan Taseer mördades upplevde jag att allt hopp om ett moderat, stabilt Pakistan begravdes med honom. Detta avskyvärda mord på en hängiven och upplyst statstjänsteman utlöstes av hans arbete för att reformera Pakistans drakoniska hädelselagar. Framför allt blev han en förkämpe för den kristna kvinna som i dag väntar på avrättning – kan ni tänka er – efter att ha dömts för att ha förtalat islam.

Vi här i parlamentet har sedan länge krävt att dessa fördömda hädelselagar ska ändras eller avskaffas, eftersom de ofta används mot Pakistans religiösa minoriteter. Detta mord är ett tydligt tecken på den ökande radikaliseringen av det pakistanska samhället. Om Mohammed Ali Jinnah levde i dag skulle han ha varit chockerad.

Få konventionella politiker vågade följa Salmaan Taseers ledning och föreslå en reform av hädelselagarna och ännu färre kommer att kunna göra det nu. De kommer att vara rädda. I stället berömde våldsamma radikaler och fanatiker – och däribland ledande adovkater, är jag rädd – mördaren och krävde att han skulle friges. De verkar vinna striden om idéerna i Pakistan. Därför blomstrar den inhemska terrorismen, vilket vi såg på nytt förra veckan.

Kan EU nu fortsätta sina strategiska förbindelser med ett så instabilt land, särskilt med hänsyn till våra generösa eftergifter i fråga om handel och bistånd?

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Vi talar här om en dubbel tragedi: för det första avrättningen av en oskyldig man och för det andra ett dåd som utfördes av någon som borde ha skyddat honom, hans livvakt. Jag kan känna empati och sympati, framför allt med familjen, eftersom vi för bara en vecka sedan upplevde något liknande under andra omständigheter, då en vacker 27-årig flicka från Irland på smekmånad i Mauritius dödades i sitt eget sovrum när hon överraskade en anställd som begick inbrott i hennes rum. De ströp henne, kastade henne i badkaret och försökte få det att se ut som självmord. Omständigheterna är annorlunda, men resultatet är detsamma: en oskyldig människa är död.

För några veckor sedan deltog jag också i EU/USA-delegationen till USA och där träffade vi Pakistans utrikesminister. Han slog mig som en mycket resonabel, rättvis person och han betonade att religion handlar om tolerans och att vi borde försöka få fram det budskapet till extremisterna och fundamentalisterna.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Herr talman! Det som är särskilt oroväckande med mordet på Punjabs guvernör, Salmaan Taseer, är bakgrunden till detta våldsamma dåd.

Det faktum att detta mord utfördes med det tysta godkännandet av pakistanska andliga ledare och att lokala advokater stöder mördaren betyder att mord på grund av religiös intolerans accepteras i det pakistanska samhället. De pakistanska hädelselagarna gör det möjligt att förfölja religiösa minoriteter med hot om dödsstraff, vilket skedde för Asia Bibi, fembarnsmamman som väntar på sitt straff i fängelse.

Vi kan inte stå likgiltiga inför vad som sker. Våra påtryckningar på den pakistanska regeringen är fullständigt legitima och jag förväntar mig liknande reaktioner från alla fria och demokratiska krafter i hela världen. Vi kan i dag – på 2000-talet – inte acceptera ett brutalt medeltida beteende från förtryckare som missbrukar religionen.

  Csanád Szegedi (NI). – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! För det första måste jag säga att läget i Pakistan är mycket oroväckande, inte bara i detta fall utan också i allmänhet. Pakistans problem får inte betraktas som något avlägset, eftersom vi bara alltför väl vet att de problem som uppstår i regionen i inre Asien, oavsett om de är ekonomiska, etniska eller handlar om emigration, förr eller senare kommer att sprida sig till EU. Därför måste vi verkligen ta itu med problemet med Pakistan. Pakistan har framför allt två problem: för det första de fortsatta attackerna från Afghanistan och Indien och för det andra den fråga som är viktigast för oss under detta sammanträde, nämligen de muslimska extremister som Salmaan Taseer också föll offer för. Därför uppmanar jag Europaparlamentet att se till att Pakistan får vårt stöd, så att situationen kan lösas så tillfredsställande som möjligt.

  Monica Luisa Macovei (PPE). – (RO) Herr talman! Mordet på guvernör Salmaan Taseer, en hängiven förespråkare av tolerans och minoriteters rättigheter i Pakistan, är en kränkning av mänskliga rättigheter av dramatiska proportioner. Att utöva yttrande- och religionsfriheten i Pakistan är straffbart enligt lag och kan leda till fängelse- eller rentav dödsstraff. Salmaan Taseer betalade med sitt liv för sitt försvar inte bara av religionsfriheten utan också av andras liv och frihet. Vi måste stödja dem som för en modig kamp och riskerar sina liv för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi uppmanar de pakistanska myndigheterna att straffa brottslingarna och deras medbrottslingar och att göra sig av med hädelselagarna.

  Gerard Batten (EFD). – (EN) Herr talman! Mordet på guvernör Salmaan Taseer är verkligen ett brutalt och tragiskt brott. Han mördades uppenbarligen av en islamisk extremist eftersom han krävde att hädelselagen skulle ändras. Mordet är en tragedi för Pakistan, men vad betyder det för Väst?

I stället för att göra allt vi kan för att förhindra att islamsk fundamentalism får större fäste i Europa blidkar och lugnar vi den. Sharialagar erkänns nu i vissa engelska domstolar. Det finns stadskärnor där Sharialagar styr i praktiken. Europa – hem för renässansen, upplysningen och den industriella revolutionen samt för den moderna vetenskapsåldern – lägger sig nu platt för en 500-talsideologi.

Regeringarna är rädda för att konfrontera den för att de vill vara politiskt korrekta och för att vissa islamska länder har stor ekonomisk makt. Vi måste stödja moderata och progressiva element i länder som Pakistan, men framför allt måste vi se till att Sharialagar och islamisk fundamentalism inte hör hemma i en modern, liberal demokrati i Väst.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Herr talman! För det första vill jag säga att jag för min del fördömer det brutala mordet på provinsen Punjabs guvernör. Han var en förgrundsgestalt i den pakistanska politiken, känd för sin modiga kamp mot extremism, intolerans och fanatism. För sju månader sedan gav jag mitt stöd här i parlamentet till en brådskande översyn av bestämmelserna om kränkning av religioner i de s.k. hädelselagarna.

Jag vill påminna er om att möjligheterna till missbruk av dessa lagar skapar en intolerant atmosfär som uppmuntrar till våld på religiösa grunder och också främjar diskriminering av, hot mot och förföljelse av religiösa minoriteter. Att Asia Bibis fall kulminerade i mordet på guvernör Taseer är symboliskt i detta hänseende. Jag menar att de pakistanska myndigheterna i handling måste bevisa sitt uttalade engagemang för kampen mot extremism i detta land genom att upphäva hädelselagarna. Därför vill jag upprepa den uppmaning som Punjabs framlidne guvernör Salaam Taseers dotter Shehrbano Taseer riktade till förnuftets röst i Pakistan.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Herr talman! Jag vill inleda med att uttrycka min sympati med Pakistans invånare och min sorg över förlusten av en så viktig politisk person som Salmaan Taseer.

Jag är oroad över att människor med särskilda övertygelser och religiösa grupper, däribland kristna, fortsätter att förföljas i landet, som i det ökända fallet med den kvinna som faktiskt väntar på att avrättas på grundval av Sharialagar, på grundval av en hädelselag. Att det fortfarande finns extremistgrupper i Pakistans säkerhetstjänst bidrar inte till stabiliteten i landet och undergräver uppenbart förtroendet för att landet styrs enligt lagarna i en rättsstat. Jag hoppas att reformprocessen fortsätter i landet och därför vill jag uppmana alla politiska krafter, även religiösa institutioner, att öka sitt stöd till måttlighet, tolerans och ömsesidig respekt mellan olika samhällsgrupper.

  Michael Gahler (PPE). – (DE) Herr talman! Pakistan är ett bräckligt land på många sätt. Det är politiskt bräckligt eftersom regeringen inte är tillräckligt stark för att genomföra sin plan för politisk och ekonomisk stabilisering och för att arméns offensiv mot extremister i gränsområdena i själva verket stärker motståndet. Det är ekonomiskt bräckligt eftersom den globala finanskrisen och de förödande översvämningarna i landet har fört utvecklingen bakåt flera år. Det är socialt bräckligt eftersom samhällsstrukturen inte har utvecklats genom årtiondena på ett sätt som låter stora delar av samhället ta del av den ekonomiska utvecklingen.

Vi i EU måste inleda en dialog med den politiska klassen i Pakistan för att främja en medvetenhet om att det är nödvändigt med en grundläggande ekonomisk och social förändring så att invånarna kan erbjudas möjligheter som ger dem mer än alternativen med extremism och fundamentalism.

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Herr talman! De mest hämndlystna och våldsamma regimerna någonsin var jakobinernas, nazisternas och kommunisternas antireligiösa regimer i Europa. Därför tror jag inte att det hjälper att Marie-Christine Vergiat attackerar religioner i så svepande ordalag. Faktum kvarstår dock att religioner ofta missbrukas för ideologiska ändamål, vilket vi måste bekämpa. Så är fallet i Pakistan, till exempel.

Å andra sidan måste vi komma ihåg att Pakistan skapades på grundval av religiösa kriterier när Indien delades. Det är ett land utan historia, som skapades som en muslimsk stat av de brittiska kolonialmakterna när de lämnade området. Därför måste vi förstå att detta är en islamisk stat. Men vi måste kräva att detta land organiseras på toleranta grunder och att religionsfriheten upprätthålls. Kristna måste behandlas med större respekt än hittills och EU måste öka sitt arbete för att försvara denna grupp. Om Europa inte ställer upp för världens kristna, vem ska då göra det?

  Sari Essayah (PPE). – (FI) Herr talman! Mer än en av oss här har talat om hur Salmaan Taseer var en person som stod upp för sårbara kvinnor och företrädare för religiösa minoriteter i både ord och handling. Han kämpade mot orättvisor i allmänhet. Taseer stödde den demokratiska staten och uttalade sig emot Pakistans stränga hädelselagar. Han sade att de antagits av människor och därför också kunde ändras av människor.

Flera här har redan talat om hur han kraftfullt försvarade en kristen kvinna som hade dömts till döden och försökte få hennes dom upphävd. Alla dessa insatser i rättvisans namn blev hans fall. EU bör stödja de reformvänliga krafterna i Pakistan, för det är inte alla i Pakistan som ställer sig bakom fundamentalisterna. Därför bör EU i sin utrikespolitik noga överväga sin ståndpunkt i fråga om läget i Pakistan.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Denna debatt är ännu ett bevis på att EU är chockat över det brutala mordet på Salmaan Taseer, guvernör för den pakistanska provinsen Punjab, i Islamabad den 4 januari. Vår höga representant Catherine Ashton fördömde mordet kraftfullt i sitt uttalande den 4 januari. Hon uppmanade de pakistanska myndigheterna att ställa förövarna inför rätta. Detta mord är desto mer oroväckande eftersom det enligt de senaste rapporterna hänger ihop med Salmaan Taseers uttalade försvar av en kristen kvinna, Asia Bibi, som dömdes till döden på tvivelaktiga anklagelser om hädelse.

Det bör påpekas att Catherine Ashton den 12 november 2010 uttryckte stor oro över dödsdomen mot Asia Bibi. Hon uppmanade Pakistan att upphäva dödsdomen och respektera de mänskliga rättigheterna i enlighet med de internationella konventioner som landet har anslutit sig till.

EU har flera gånger tagit upp den fortsatta tillämpningen av hädelselagarna med Pakistans regering inom ramen för sin dialog om mänskliga rättigheter. Vi är medvetna om att hädelselagarna i sin nuvarande utformning öppnar för missbruk och ofta har tillämpats mot religiösa minoriteter. Vi är också medvetna om att falska anklagelser har använts som ett verktyg för att lösa privata tvister eller för personlig vinning.

Vi gladdes åt de tidigare åtgärder som den pakistanska regeringen vidtog för att försöka ändra de mer kontroversiella aspekterna av lagarna. Helst borde hädelselagarna förstås avskaffas helt och hållet. Det är olyckligt att det har funnits ett utbrett offentligt stöd till mördaren när det gäller mordet på Salmaan Taseer. Vi är oroade över att det har utfärdats fatwor inte bara mot Salmaan Taseer utan också mot andra offentliga personer som har uttalat sig för en reform av hädelselagarna. Det borde inte gå att ostraffat uppmuntra till hat och våld.

Pakistans regering har ett ansvar för att skydda sina medborgare och vi räknar med att regeringen gör allt i sin makt för att garantera deras säkerhet. Det finns farhågor om att mordet på Salmaan Taseer speglar en ökad extremism och intolerans i Pakistan. Vi måste ta itu med situationen och noggrant överväga hur vi ska reagera, i vetskap om att regeringen och de statliga demokratiska institutionerna i allmänhet fortfarande står inför skrämmande utmaningar. Jag vill vara mycket tydlig här: det finns inget annat alternativ än att fortsätta stärka de demokratiska och progressiva krafterna i Pakistans civila samhälle.

Pakistans konstitution ger uttryckligen skydd för minoriteters rättigheter och regeringen måste alltså gripa sig an extremism inte bara i gränsområdena utan även på gatorna i Pakistans städer. Vi måste fortsätta betona utbildning i vårt utvecklingssamarbete och det måste göras mer för att främja tolerans i utbildningssystemet, särskilt gentemot minoriteter. Vi är väl medvetna om den utsatta situationen för dem som tillhör religiösa minoriteter i Pakistan och detta gäller inte bara kristna utan även hinduer, shiamuslimer, ahmadimuslimer och andra. EU bör stödja deras gemensamma sak och inte stödja en viss grupp eller religion, eftersom detta bara skulle gynna dem som vill öka motsättningarna mellan kristna och muslimer.

Vi kommer att fortsätta inrikta oss på behovet av att fullt ut skydda varje individs rätt till religionsfrihet i Pakistan och på andra ställen.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum inom kort.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig. – (EN) Jag vill uttrycka min djupa indignation över mordet på guvernören för provinsen Punjab i Pakistan, Salmaan Taseer, den 4 januari 2011, för att han uttalat sig kritiskt mot Pakistans hädelselagar. I vårt västerländska samhälle betraktas mord som det allra värsta brottet. Därför är det svårt att förstå hur någon kan begå mord som en form av vedergällning. Samvets- och religionsfrihet är lika viktigt som yttrandefrihet, vilket kan skapa konflikter mellan dessa friheter. Men att en regering skulle fastställa vad som ska betraktas som hädelse är en oacceptabel inskränkning av yttrandefriheten. Ett modernt samhälle bör tillåta alla personliga åsikter som uttrycks på ett fredligt sätt. Dessutom måste dessa barbariska dåd som baseras på religiös fundamentalism fördömas om Pakistan ska bli ett tolerant samhälle. Denna incident är ännu en påminnelse om att yttrandefrihet fortfarande saknas i vissa delar av världen. Med tanke på detta lands historia var det modigt av Salmaan Taseer att uttala sig emot hädelselagarna och för yttrandefriheten. Det är beklagligt att detta i slutänden kostade honom livet.

(1) Se protokollet.

11.2. Brasilien: utlämning av Cesare Battisti

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag om Brasilien: utlämning av Cesare Battisti.⁽¹⁾

  Mara Bizzotto, författare. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Enligt folkrätten är en politisk flykting en person som av rädsla för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller en viss politisk åsikt, befinner sig utanför sitt hemland.

Cesare Battisti är inte en politisk flykting. Trots det skydd som Frankrike gav under många år talar vi här om en massmördare som utförde eller beordrade fyra mord och som använde politisk kamp som ett svepskäl i syfte att slippa ett livstidsstraff. Det är skamligt att ett stort land som Brasilien kan vägra att lämna ut en ostraffad brottsling genom att bevilja honom status som politisk flykting. De italienska myndigheterna och framför allt offrens anhöriga kräver att denna brottsling ställs inför rätta.

Inför president Luis Ignacio Lula da Silvas arroganta vägran att lämna ut Battisti kan EU inte lämna den italienska regeringen ensam. EU har använt och måste använda alla diplomatiska verktyg som står till buds för att se till att Cesare Battisti utlämnas till Italien, till och med genom att hota att upphäva samarbetsavtalen med Brasilien.

  Anneli Jäätteenmäki, författare. – (FI) Herr talman! Respekt för rättsväsendets oberoende och lagligheten i dess beslut är en av förutsättningarna för rättsstaten och det demokratiska samhället. Alla förtjänar en rättvis rättegång och en dom av en oberoende domstol bör respekteras.

I detta fall har Brasiliens högsta domstol beslutat att tillåta att Cesare Battisti lämnas ut. Alla beslut som fattades av Italien för att begära utlämningen fattades i korrekt rättslig ordning. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna tog inte upp överklagandet. Ärendet är alltså avslutat.

Nu måste de brasilianska myndigheterna agera för att se till att lagen tillämpas och att Cesare Battisti utlämnas. Min grupp hoppas att europeiska utrikestjänsten kommer att göra sitt yttersta för att garantera rättssystemet och rättsstaten.

  Raül Romeva i Rueda, författare. – (ES) Herr talman! Sanningen är den att jag inte har försökt dölja mitt obehag inför frågan och situationen, eftersom jag verkligen anser att vi står inför en viktig fråga. Det är dock en fråga som berör både Italien och Brasilien och jag menar att vi måste hantera den i många fora. Jag är dock inte övertygad om att detta forum, som är avsett för att diskutera kränkningar av mänskliga rättigheter världen över, är det rätta.

Jag säger detta med största respekt och jag erbjuder redan från början min fullständiga solidaritet med alla offer för terrorism i alla hörn av världen, inte minst detta. Jag säger detta för att uppmuntra till en allmän reflektion över hur den här typen av fråga till slut diskuteras vid ett sammanträde en torsdag eftermiddag, då ärendet – och jag betonar detta – redan är under rättslig prövning och vi redan har antagit en resolution.

Det är svårt för vår grupp att stödja denna situation och därför anser vi oss tvungna att lägga ner våra röster. Vi tänker lägga ner våra röster och jag betonar att detta inte är för att innehållet och frågan inte förtjänar att tas upp, utan för att vi anser att detta inte är rätt tid och plats.

  Roberta Angelilli, författare. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Genom denna resolution vädjar vi till EU-institutionerna att spela en roll för att bekräfta rätten till rättvisa och laglighet när de utför sina diplomatiska funktioner.

I dag kräver Europaparlamentet högt och tydligt att stadgan om de grundläggande rättigheterna inte bara ska betraktas som enbart en hop papper och att medborgarna inte får ses som enbart konsumenter på den gemensamma marknaden, utan som innehavare av oersättliga och icke-förhandlingsbara grundläggande rättigheter. Släktingarna till dem som fallit offer för Cesare Battistis – som dödat fyra anständiga, hårt arbetande personer i ett vansinnigt blodbad mitt framför ögonen på deras familjer och barn – kom hit i går i denna anda av förtroende.

Hängivna och med lagens kraft i ryggen förlitar vi oss på att alla bidrar med sin del, och under dessa sista sekunder vill jag be mina kolleger att ägna en minut till att minnas dessa offer.

  David-Maria Sassoli, författare. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi är här i kammaren i dag för att minnas att Europaparlamentet och de demokratiska institutionerna måste skydda och stödja släktingarna till terrorismens offer och sörja för det slags rättvisa som den allmänna opinionen i Europa kräver.

I den resolution som vi har lagt fram och inom kort kommer att rösta om påpekar vi att förbindelserna mellan Brasilien och EU bygger på ömsesidigt erkännande och på respekt för rättsstaten och de grundläggande rättigheterna. Det finns därför inga frågetecken kring vårt vänskapsförhållande med Brasilien.

Jag vill påpeka att svaranden, Cesare Battisti, har förklarats skyldig till fyra mord i Italien. Fastän han har varit på flykt har Cesare Battisti haft de rättsliga garantierna i sina rättegångar – vilka alla har genomförts i närvaro av hans försvarsadvokat – att det italienska rättssystemet har utnyttjat alla nivåer av rättvisa och haft sin gilla gång, och att man dömt honom till dubbelt livstidsstraff.

Till och med Frankrike, dit Cesare Battisti tidigare har flytt, beslutade 2004 att godta Italiens begäran om utlämning och erkände därmed hans brott och motsvarande domar, eftersom Cesare Battisti är en förbrytare som måste ställas inför rätta. Brasiliens motsatta beteende är svårt att förstå, inte minst eftersom de brasilianska myndigheterna officiellt inte har erkänt honom som en politisk flykting, vilket är en av anledningarna till att upphäva det bilaterala utlämningsavtalet mellan Italien och Brasilien.

Därför verkar högsta domstolens avgörande obegripligt för offrens familjer och den bredare allmänheten. Vi företräder ett rättigheternas Europa med rättigheter för alla. Offren har rätt att veta att de som har gjort sig skyldiga till sådana fruktansvärda brott kommer att avtjäna sina straff i fängelser i de egna länderna.

  Ryszard Czarnecki, författare. – (PL) Herr talman! Jag är inte från Italien och jag är inte från Brasilien, däremot är jag medborgare i en EU-medlemsstat och jag vill inte att unionen ska vara en union som har förlorat sin känsla för proportioner – en union som ger en förbrytare samma rättigheter som offren för dessa brott och deras familjer. Det är inte godtagbart. Detta är en fråga om vissa grundläggande normer – jag vill till och med säga mänskliga normer – och inte europeiska. Som en person som inte är särskilt känslomässigt involverad och därför, antar jag, kan se oberört och objektivt på situationen tycker jag att jag i det här fallet kan säga att det faktiskt har uppstått en viss bristande balans här, som är obegriplig för våra skattebetalare och väljare. Jag anser att avgörandet av den brasilianska högsta domstolen är obegripligt och kommer att vara obegripligt för alla som sätter sig in i det.

  Mario Mauro, för PPE-gruppen. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Romeva i Rueda, mina damer och herrar! I en gripande presskonferens i parlamentet i går talade släktingarna till offren för Cesare Battistis urskillningslösa mord ärligt och med värdighet för att på nytt lägga fram kärnan i denna tragiska händelse.

Det handlar inte om hämnd, utan om att rättvisa måste skipas. För att rättvisa ska kunna skipas, måste Cesare Battisti utlämnas. Och eftersom Cesare Battisti måste utlämnas, hoppas vi att parlamentet genom sin resolution med auktoritet och trovärdighet kan förstärka samma budskap: Det handlar inte om hämnd, utan om att rättvisa måste skipas.

EU är ett politiskt projekt där vi har förenat våra värderingar och ideal för att föredömligt slå tillbaka krafter som drivs av ideologier, totalitära ideologier, godtyckligt våld och terrorismens gränslösa ondska. För att genomföra detta projekt ber vi i dag återigen med full kraft: Låt oss inte sträva efter hämnd, utan låt oss se till att rättvisa skipas.

  Gianluca Susta, för S&D-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det händer alltför ofta att de intellektuella eller de starka institutionerna i vissa länder vägrar förstå fenomenet med italiensk terrorism, vilket leder till tvivel på trovärdigheten i vårt rättssystem.

Eftersom detta är den rättsliga grunden till att man vägrar utlämna Cesare Battisti kan vi inte göra annat än att förkasta det. Cesare Battisti, en person med något dunkel bakgrund, är en produkt av en tid då tusentals unga människor, varav många var fruktansvärt ensamma, valde väpnad kamp som ett medel för politisk kamp och som till slut omvandlade den utopiska dröm som de trodde på till ett brott. Andra länder har upplevt liknande tragedier men inget land har hittills erbjudit förgrundsgestalterna för dessa några chanser till reform, i motsats till Italien, som i sin kamp mot terrorismen verkligen har stärkt känslan av nationell enighet.

I enlighet med vädjan från offrens släktingar kräver vi därför att Cesare Battisti ska ställas inför rätta i Italien, där man, precis som man har gjort i hundratals andra fall med före detta terrorister som nu har integrerats i det sociala och civila livet igen, vet hur man ska visa att ett straff enligt västvärldens rättscivilisation också innebär att gottgöra något, som i fallet med italienaren Cesare Beccaria, och inte bara är skrämsel eller brutalitet, som de brasilianska myndigheterna fruktar.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Detta är en fråga som inte är verkligt brådskande. Samtidigt råder det inte någon brist på verkligt brådskande frågor, till exempel frihetsberövandet av och lönnmordet på fackföreningsmedlemmar i Colombia, förtryck och dödsfall i Honduras eller den tragiska situationen i de delar av Palestina som är ockuperade av Israel.

Om ni vill tala om Brasilien, då vore en verkligt brådskande fråga att visa solidaritet med de människor som har drabbats av de stormar som nyligen härjat i delstaten Rio de Janeiro, framför allt i städerna Nova Friburgo, Petrópolis och Teresópolis, som dödat över 700 personer, gjort över 13 000 personer hemlösa och orsakat oändliga skador.

Det är beklagligt att Europaparlamentet inte har uttalat sig om denna tragedi och heller inte har bett kommissionen att uttrycka sitt deltagande till Brasiliens president eller dess tillgänglighet att bistå med nödvändig hjälp. Från dessa stolsrader gratulerar vi därför Brasiliens nya president Dilma Roussef till att hon nyligen valts till sin post. Vi vill framföra vårt deltagande och djupt beklaga stormens tragiska följder, även till Brasiliens kongress, de familjer som fallit offer för denna tragedi och alla människor i Brasilien.

När det gäller den resolution som har lagts fram här insisterar vi på att de rättsliga myndigheternas beslut i Brasilien, där Cesare Battisti hålls häktad, ska respekteras, och att de avgöranden som dessa myndigheter fattar ska inväntas, utan påtryckningar från detta parlament. Jag föreslår därför att förslaget ska dras tillbaka för att undvika ett beklagligt beslut.

(Talaren godtog att besvara två frågor (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Francesco Enrico Speroni (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill svara min kollega, som sade att det finns många andra brådskande frågor att ta itu med och så vidare, helt enkelt genom att klarlägga det faktum att detta, i motsats till många andra frågor som ganska uppenbart är värda vårt intresse, är en brådskande fråga, som inte bara inbegriper ett land utanför EU, utan även ett land inom EU, och som även handlar om att EU-medborgare har dödats eller blivit handikappade.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Jag har redan sagt, och jag upprepar nu, att detta inte är någon verkligt brådskande fråga. Vi vet att de brasilianska rättsliga myndigheterna har denna fråga på sitt bord och att den italienska medborgaren hålls häktad i Brasilien. Därför anser vi att parlamentet inte får utöva några påtryckningar på de brasilianska rättsliga myndigheterna. Vi måste invänta de beslut som de fattar i sinom tid. När det gäller brådskande frågor har vi en hel rad ärenden här, bland annat vårt deltagande med dem som fallit offer för stormarna i Brasilien, som gjort att över 700 personer har dött.

  Roberta Angelilli (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har bara en enkel fråga till Ilda Figueiredo. Eftersom många år har förflutit sedan dessa människor dödades, anser du inte att 30 år är tillräckligt lång tid för att vi till sist enträget ska begära att rättvisa skipas?

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Precis som vi redan har sagt och nu upprepar gäller detta hur vi diskuterar frågan. Vi diskuterar den vid ett tillfälle när vi borde diskutera andra brådskande frågor. Även av Roberta Angelillis uttalande framgår tydligt att detta kunde ha diskuterats vid en annan tidpunkt och att det fortfarande kan diskuteras vid ett annat tillfälle, men inte nu som en brådskande fråga. En brådskande fråga hade varit att visa deltagande med de 700 personer som de senaste dagarna har dött i Brasilien till följd av stormarna.

  Fiorello Provera, för EFD-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Cesare Battisti är inte en romantisk hjälte, som vissa har skildrat honom, utan en grym mördare med ett förflutet som rånare och en person som har förklarats skyldig till mord på fyra personer genom nackskott.

Cesare Battisti har orättfärdigt dragit fördel av Mitterrands doktrin om politisk asyl och skyddats och idealiserats i vissa vänsterpolitiska franska intellektuella kretsar. Efter att han flytt till Brasilien för att undvika hemsändning och fängelsestraff har han räddats av president Lula på grund av ett felaktigt beslut som förmodligen fattats av politiska skäl, utan hänsyn till offrens eller deras släktingars lidande.

Ilda Figueiredo, parlamentets krav till de brasilianska myndigheterna och till kommissionen innebär inte bara ett krav på respekt för rättsliga regler och bilaterala avtal, utan det syftar även till att bekräfta principen att inga ideologiska skäl kan rättfärdiga en mördares handlingar och att inget land kan garantera hans straffrihet.

Vi får inte glömma att det finns ett etiskt värde i den moraliska gottgörelse till offren som ett avtjänande av straff innebär. Detta är grunden till den sociala överenskommelse som bär upp alla civiliserade samhällen eller samhällen som har för avsikt att vara civiliserade.

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Fortfarande är detta inte glömt, 31 år efter blodsutgjutelsen av dem som fallit offer för de barbariska mord som Cesare Battisti och hans gäng begått.

I går hörde vi offrens släktingar tala under en presskonferens i Strasbourg, och smärtan hos dem är ett verkligt bevis för att minnet lever. Det var Clemente Mastella – den dåvarande justitieministern i den italienska regeringen – som genom institutionella handlingar gjorde stora insatser för att det slutligen skulle skipas rättvisa i Battistis fall.

I dag är det Europaparlamentet, som för ovanlighetens skull visar enighet genom ett gemensamt resolutionsförslag, som kraftfullt tillsammans med offrens släktingar, Italiens medborgare och hela Italien, ber ett annat land, som är en vän av Europa och en vän av Italien, att omedelbart utlämna förbrytaren och terroristen Cesare Battisti som har förklarats skyldig i slutliga avgöranden, så att denna svåra och smärtsamma händelse, som har dragit ut på tiden alldeles för länge, till sist kan få en ände.

  Carlo Fidanza (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! ”Han var själv en småtjuv eller en mindre förbrytare, men han var smart och trodde precis som jag att han kunde bli politiker. De personer som skadades mest känslomässigt och fysiskt av de brott som hans gäng begick har aldrig begärt någon hämnd, utan artigt, till och med nu, bett om sanning och rättvisa. Inte för att det gäller en livstidsdom, utan för att domen har fallit och för att det straff som har utdömts i enlighet med bestämmelserna i vårt rättssystem ska respekteras och verkställas.” Dessa ord kommer från Arrigo Cavallina, som var den som värvade Cesare Battisti i fängelset när han avtjänade ett straff för rån, i ett uttalande om Cesare Battisti, hans brott och offrens familjer.

Detta är själva kärnan i hela historien: Cesare Battisti var en vanlig förbrytare som gjorde sig själv till terrorist. Han har dömts till ett liv i fängelse för att ha begått eller beordrat mord på fyra försvarslösa personer, han har sökt skydd först i Mexiko, sedan Frankrike och nu i Brasilien, och han skyddas av ett nätverk av internationellt stöd som om han vore en romantisk revolutionär och inte en skoningslös mördare.

Därför är kravet på utlämning av Cesare Battisti till Italien inte bara den senaste händelsen i en lång historia av förmodad politisk förföljelse, som vissa personer i intellektuella kretsar fortfarande vill få oss att tro, utan det rättmätiga kravet från en EU-medlemsstat – dessutom en stat som var med och grundade EU – på att de internationella fördragen och dess eget rättssystem ska respekteras.

(Applåder)

  Charles Tannock (ECR). – (EN) Herr talman! Jag protesterar mot ert beslut att använda förfarandet ”catch the eye” enbart på grundval av vilka som inte har talat i debatten om Pakistan. Detta är en helt annan debatt i en annan fråga. Hittills har det varit en debatt mellan Lusoanhängare och italienare. Det är jättebra, men kanske vill även andra länder ha en åsikt i frågan, och även andra delegationer från andra politiska grupper.

  Talmannen. – Jag instämmer fullständigt i att detta är en helt annan debatt, men vi har en tilldelad tid på två minuter, så jag kan bara ge två personer tid att tala. Om du vore i min sits, vad skulle du göra? Jag vill ge alla som inte talade under föregående punkt en ärlig chans och en ärlig chans till företrädarna för varje politisk grupp. Det beror mycket på situationen att främst italienska kolleger har fått tala, men jag vill nu rätta till detta och ge ordet till främst icke-italienska ledamöter.

  Eija-Riitta Korhola (PPE). – (FI) Herr talman! I viss utsträckning förstår jag den frustation som vissa av mina kolleger har känt i fråga om den brådskande aspekten av resolutionen om Cesare Battisti.

I slutet av december, efter att president Lula da Silva fattat beslut om att inte tillåta utlämning, meddelade Berlusconi att han skulle kalla tillbaka sin ambassadör från Brasilien och fortsätta kampen för att få Battisti utlämnad till Italien. Detta är utan tvivel en del av samma kamp.

Det gör emellertid inte Battistis brott mindre allvarliga. Battisti har försökt slippa undan den italienska dömande makten under 30 år nu och hittills har han undkommit en livstidsdom för mord. Förbindelserna mellan EU och Brasilien bygger på förtroende, i den mån som det finns respekt för demokratin, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna. Att brottslingar får status som politiska flyktingar kan inte godtas.

  Corina Creţu (S&D). – (RO) Herr talman! Jag anser att respekten för rättsligt oberoende – en grundläggande norm som EU och Brasilien delar – bör ha företräde framför alla andra överväganden. Jag tror fullt och fast att de utmärkta förbindelserna mellan de dessa parter, både i ekonomiskt och politiskt hänseende, kommer att backas upp av lika bra samarbete i rättsliga frågor, så att Cesare Battisti, som har dömts till livstids fängelse för fyra mord och andra brott, kommer att avtjäna sitt straff i enlighet med den rätt som han är underkastad.

Det finns ett bilateralt utlämningsavtal mellan Brasilien och Italien. Därför måste vi vädja till Brasilien om att detta avtal ska respekteras. Eftersom tvisten i hög grad har en politisk aspekt anser jag att dialogen bör inledas på denna nivå med den nya brasilianska statschefen.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är smått överraskad över antalet ledamöter här i kammaren en torsdagseftermiddag. Eftersom jag hör till de ledamöter som alltid är närvarande på torsdagseftermiddagarna tycker jag att det plötsliga intresset för mänskliga rättigheter är ganska ovanligt.

Jag skulle ha välkomnat detta om jag inte hade noterat att de närvarande främst är italienska ledamöter, som vanligtvis inte brukar vara intresserade av mänskliga rättigheter och som av denna anledning är de första att ...

(Protester)

Min kära kollega, vill du klargöra någonting? Tala då i mikrofonen så att jag kan svara dig. Det här brukar kallas för en personlig anklagelse. Du är från Italien och jag är från Frankrike, jag respekterar dig som italiensk medborgare. Vem som helst kan se att det faktiskt till största delen är italienska ledamöter här i kammaren, vilket är minst sagt ovanligt för en torsdagseftermiddag. Själv är jag här varje torsdagseftermiddag! Varje torsdagseftermiddag är jag här i kammaren!

(Häcklande)

Jag ber om tystnad så att jag kan tala! Jag har inte för vana att avbryta mina kolleger och jag tolererar inte att bli avbruten själv! Herr talman! Kan jag få använda min tilldelade tid, tack?

(Talmannen bad talaren att fortsätta.)

Jag har även lagt märke till att de italienska ledamöterna i allmänhet är de första att begära att deras demokrati ska respekteras och att ingen ska lägga sig i de italienska angelägenheterna. Det är ett faktum. Man behöver bara läsa Europaparlamentets debatter för att inse detta. Vi är inte här för att ta reda på om Cesare Battisti är skyldig eller inte. Jag vet – och jag talar till er just nu – att åren av politisk terror är en svår tid för de italienska medborgarna att komma till ro med. Jag vet det. Jag vet att offren varit många. Men jag vet även att inte alla som har gjort sig skyldiga till terroristattacker har ställts inför rätta i Italien. Jag upprepar: inte alla som har gjort sig skyldiga till terroristattacker har ställts inför rätta i Italien!

(Häcklande)

Skulle ni kunna låta mig tala utan att avbryta mig? Man kan tro att vi är vi ett nationellt parlament! Så här går det inte till i Europaparlamentet! Herr talman, skulle jag kunna få tala utan att bli avbruten?

(Talmannen bad talaren att avsluta.)

Jag anser att vi här en torsdagseftermiddag inte har att göra med en fråga som innebär att vi lägger oss i förbindelserna mellan Brasilien och Italien. Vi är här för att se till att rätten till rättvisa iakttas, det håller jag fullständigt med om, men låt oss sedan ge den brasilianska högsta domstolen tid att avge sin dom. Frågan är nu uppe i de brasilianska domstolarna och högsta domstolen ska fortfarande avge sin dom. Den här frågan faller inte inom ...

(Talmannen avbröt talaren.)

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

(FR) Herr talman! Jag brukar respektera mina kolleger och jag är beredd att svara på frågan. Jag skulle verkligen vilja se att de visade mig samma tolerans.

  Roberta Angelilli (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Om du respekterar dina ledamöter, Marie-Christine Vergiat, borde du definitivt inte understå dig att säga att dina italienska kolleger aldrig har varit intresserade av mänskliga rättigheter.

Jag har varit här i 16 år. Du kan kontrollera mitt utförda arbete i parlamentet och jag förtjänar sannerligen inte att bli uppläxad av dig i fråga om mänskliga rättigheter.

På mina kollegers vägnar vill jag fråga om du inte skäms över att hysa tvivel om dessa fyra personer?

Vet du om det arbete de har uträttat? De var mycket ödmjuka människor. En var säkerhetsvakt, en var slaktare, en var affärsman och den sista var agent i den allmänna säkerhetsstyrkan.

I går berättade barnen till dessa personer, som vid den tiden var mellan tio och femton år gamla, att de varje dag minns sina fäder i en blodpöl. Anser du verkligen att det är lämpligt att ta upp en strid?

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Jag anser att detta är en fråga i form av en personlig anklagelse. Nej, jag skäms inte, Roberta Angelilli, för jag har klargjort vad jag menar genom att säga att jag anser att åren av politisk terror har varit svåra år för Italien. Jag anser att åren av politisk terror har varit svåra år för Italien! Jag vet hur många offren har varit i Italien. Jag har intresserat mig personligen för denna tidsperiod.

Därför skäms jag inte, nej. Jag ifrågasätter inte offren. Jag ifrågasätter hur de italienska ledamöterna använder sammanträdet en torsdagseftermiddag, som är reserverat för frågor som gäller mänskliga rättigheter, till att debattera en fråga som strikt gäller Italien och Brasilien. Jag anser – och jag hoppas att kommissionsledamoten också kommer att svara på liknande sätt – att EU inte har något ärende som innebär att vi lägger oss i förbindelserna mellan Brasilien och Italien. Det är inte vår roll. Dessa sammanträden är reserverade för mänskliga rättigheter! Och vad mer är, Roberta Angelilli, jag har inte läxat upp dig i denna fråga!

  Talmannen. – Jag kommer inte att godta några fler frågor med blått kort. Vi har hört argumenten och vi har hört motargumenten. Vi övergår nu till nästa talare.

  Mario Mauro (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill ta upp en ordningsfråga på grundval av den artikel som gäller utarbetandet av föredragningslistan. Jag vill bara påpeka att den här frågan står på föredragningslistan till följd av ett beslut av talmanskonferensen, som i måndags sedan ratificerats genom en omröstning i plenum.

Den står inte på föredragningslistan på grund av önskemål från de italienska ledamöterna. Det är en officiell handling som begärts först av talmanskonferensen och sedan av hela parlamentet.

(Applåder)

  Oreste Rossi (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! EU måste verkligen se till att det undertecknade fördraget mellan Brasilien och Italien, som syftar till att reglera villkor och förfaranden för samarbete i frågor som gäller utlämning, respekteras.

Den brasilianska högsta domstolen har beviljat utlämning av Cesare Battisti, som har förklarats skyldig i omkring sju rättegångar och dömts i sin frånvaro till fyra livstidsdomar för lika många mord, med slutliga avgöranden från de italienska dömande myndigheterna. Ofattbart nog har Brasiliens avgående president vägrat att utlämna denna förbrytare till Italien. I en handling av största förakt för vårt land har en grupp vänsterpolitiska brasilianska parlamentsledamöter dessutom besökt Cesare Battisti i fängelset och tagit foton på sig själva när de firar tillsammans med honom.

EU, som har utmärkta handelsmässiga och ekonomiska förbindelser med Brasilien, kan inte göra annat än ingripa för att verkställa lagen och rätten till rättvisa för offrens släktingar. Så sent som i går mötte ledamöter av Europaparlamentet, som för en gångs skull alla var eniga, oavsett politisk anknytning, offrens släktingar i Strasbourg.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen är fullt medveten om det beslut som Brasiliens avgående president nyligen fattat om att vägra utlämning av den italienske medborgaren Cesare Battisti, som dömts i sin frånvaro till livstids fängelse och fler andra fängelseperioder av den italienska domstolen.

Jag har lyssnat ordentligt på era åsikter i denna särskilda fråga och jag delar ert deltagande med offren och deras familjer. Kommissionen anser dock att det inte finns något utrymme för inblandning i detta fall. EU har inte slutit något utlämningsavtal med Brasilien och, även om så hade varit fallet, skulle unionen inte haft någon rätt att ingripa i utlämningsfrågor. Ett beslut om utlämning mellan EU-medlemsstaterna eller mellan EU-medlemsstaterna och tredjeländer är helt och hållet reserverat för den dömande makten.

Italiens förbindelser med Brasilien i brottmålssamarbete regleras av ett bilateralt utlämningsavtal som slöts 1989. De brasilianska myndigheterna har använt sitt utrymme för fri bedömning inom lagen för att vägra utlämning av Cesare Battisti.

Jag vill i mycket klara ordalag tillägga att i fallet med utlämningar hyser jag inga tvivel om att den italienska dömande makten har den höga standard som förväntas av EU:s medlemsstater.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum omedelbart.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Ana Gomes (S&D), skriftlig. – (PT) Jag är emot initiativet i denna resolution, eftersom jag anser att fallet med Cesare Battistis utlämning inte har någonting att göra här i kammaren i en debatt om brådskande frågor om ”fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer”, helt enkelt för att det inte är en kränkning av de mänskliga rättigheterna eller av demokratiska och rättsstatliga principer i Brasilien, och även för att det inte är en brådskande fråga. Detta är en rättslig och politisk tvist mellan Brasilien och Italien, och ett avgörande av högsta domstolen i Brasilien har ännu inte kommit. I detta läge borde parlamentet sända två budskap till Brasilien: ett om deltagande beträffande den katastrof som krävt mer än 700 personers liv, och ett om glädjen över det demokratiska valet av president Dilma Rousseff. Brasilien är utan tvekan ett demokratiskt land som har gjort betydande framsteg politiskt, civilrättsligt, socialt, ekonomiskt och kulturellt under det senaste årtiondet och som är en förebild i kampen mot fattigdom och svält, tack vare regeringens program mot svält och för familjebidrag.

  Monica Luisa Macovei (PPE), skriftlig. – (EN) De rättsstatliga principerna måste upprätthållas. De offentliga institutionernas trovärdighet är beroende av det. Den brasilianska presidenten Lula var bemyndigad av Brasiliens högsta domstol att utlämna Cesare Battisti, en italiensk medborgare som bland andra anklagelser dömts till fyra mord. Den 31 december 2009 vägrade president Lula att på sin sista dag i ämbetet utlämna Cesare Battisti till Italien. Jag förväntar mig att de brasilianska myndigheterna kommer att avge ett opolitiskt och objektivt slutligt avgörande, ett avgörande som innebär att de rättsstatliga principerna upprätthålls. De rättsstatliga principerna är grundläggande för förbindelserna mellan Brasilien och EU. Våra fördrag bygger på dessa principer om mänskliga rättigheter och rättvisa. Jag litar på att dessa principer kommer att fortsätta att vara ömsesidiga.

(1) Se protokollet.

11.3. Iran, särskilt fallet med Nasrin Sotoudeh

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om sju resolutionsförslag om Iran, särskilt fallet med Nasrin Sotoudeh.⁽¹⁾

  Bastiaan Belder, författare. – (NL) Herr talman! För exakt en vecka sedan offentliggjorde nobelpristagaren Shirin Ebadi en skarp artikel i Wall Street Journal om hennes vän, den iranska människorättsadvokaten Nasrin Sotoudeh, som precis hade dömts till elva års fängelse. Ebadi krävde att västvärlden skulle ägna fallet Sotoudeh och alla modiga människorättsförsvarare i Islamiska republiken Iran mer uppmärksamhet.

Debatten här i parlamentet är delvis ett svar på Ebadis angelägna vädjan. Vi får inte och ska inte glömma Nasrin Sotoudeh, och inte heller hennes medkämpare för grundläggande rättigheter i Iran. Detta kommer också att vara budskapet i det betänkande som jag hoppas kunna lägga fram för utskottet för utrikesfrågor vid plenarsammanträdet i mars, och jag räknar med att ni alla röstar för det. Detta är en kraftfull, enad europeisk röst för den iranska befolkningens rättigheter.

  Marietje Schaake, författare. – (EN) Herr talman! Återigen tvingas vi ta upp de mänskliga rättigheterna i Iran, efter att Nasrin Sotoudeh dömts till elva år i fängelse. Hon har förbjudits att utöva advokatyrket så låt oss tjäna rättvisan.

Det utövas och finns inte längre någon rättsordning i Iran och den dömande makten är starkt politiserad. Att försvara mänskliga rättigheter betraktas nu som en handling mot den nationella säkerheten. Nasrin Sotoudeh, en advokat och tvåbarnsmamma, har anklagats för att ha handlat mot den nationella säkerheten. Hon har bland annat försvarat Zahra Bahrami, en iransk-nederländsk medborgare som dömts till döden innan nederländska diplomater fått tala med henne och under omständigheter som gör att man allvarligt tvivlat på att processen ägt rum på korrekt sätt.

Lika stark som Nasrin Sotoudeh är och har varit som kvinna genom att kämpa för rättvisan, lika svag är den regim som kuvar sin befolkning, i stället för att ge dem möjligheter till välstånd. Den höga representanten Catherine Ashton kommer att vara i Istanbul senare denna månad för att försöka få den iranska regimen att samarbeta med världssamfundet i kärnvapenfrågan. Ekonomiska sanktioner har samma syfte. Jag tvivlar på att denna kommer att överge sina önskade resultat innan den illa avvägt skadar Irans folk, som till följd av detta mer och mer blir beroende av den tuffa regeringen.

Samtidigt som jag är skeptisk till följderna av ekonomiska sanktioner är jag säker på att sanktioner mot enskilda personer som är ansvariga för att kränka de mänskliga rättigheterna genom exempelvis censur, våldtäkt, tortyr och avrättningar kommer att vara effektiva och nödvändiga åtgärder för att sätta stopp för straffrihet och för att hedra den rättvisa som Nasrin Sotoudeh stått för. Mänskliga rättigheter är utan tvivel den iranska regimens akilleshäl.

Medan jag har ordet, får jag be dig, herr talman, att uppmana våra italienska kolleger att vara tysta, eftersom det verkligen är störande när de börjar tala i kammaren efter att deras frågor har avhandlats.

  Talmannen. – Kolleger, ni hörde Marietje Schaakes begäran. Även andra kolleger har frågat om ni skulle kunna vara tysta. Om ni har någonting privat att diskutera kan ni göra det utanför.

  Struan Stevenson, författare. – (EN) Herr talman! Jag ville i dag jämföra Islamiska republiken Iran med nazisternas Tyskland, men jag måste säga att jag anser att det till och med kan vara värre på många sätt. Mullorna har hängt 65 personer hittills i år. Tio hängdes i går, först gav man dem böter och konfiskerade deras hem, sedan pryglades de obarmhärtigt innan de släpades till galgen. 87 personer har hängts under de senaste fyra veckorna.

Ahmadinejad förnekar förintelsen och hatar judarna. Han säger att han vill utplåna Israel från kartan och bygger nu kärnvapen som kommer att göra det möjligt för honom. Han och Khamenei leder den hänsynslösa undertryckningen av den iranska befolkningen där hängningar, tortyr, stening till döds, amputationer och prygel är vardagsmat och barn och till och med gravida kvinnor avrättas på rutin. Två fångar i Mashhad har fått sina händer amputerade den här veckan medan två andra har dömts till amputation, och dessa domar kommer snart att verkställas.

Alla som försöker avslöja denna ondska hamnar omedelbart i skottgluggen. Nasrin Sotoudeh är ett aktuellt fall. Hon är en modig människorättsadvokat som har försvarat många oskyldiga människor som orättvist dömts och avrättats av denna fascistiska regim. Hennes skandalösa dom på elva års fängelse för att hon har gjort sitt jobb är en förolämpning mot mänskligheten. De verkliga brottslingarna är tyrannerna i Teheran och de kommer att ställas till svars. De anser att kritiken mot dem i västvärlden är en del av en internationell konspiration för att störta deras regim. Jag hade varit en av dem som skulle skriva under det projektet redan i dag. Ondskan får aldrig tillåtas segra och ju tidigare vi kan se frihet, demokrati, mänsklighet och kvinnors rättigheter återinföras i Iran, desto bättre kommer det att vara för hela världen.

  Rosario Crocetta, författare. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Genom att kräva att Nasrin Sotoudeh omedelbart ska friges uppmanar vi unionen och dess medlemsstater att göra mer för att frigöra Irans befolkning och världen från en av de grymmaste och mest auktoritära regimerna i historien.

Islamiska republiken Iran kännetecknas inte bara av det hot som staten utgör för världsfreden i och med att den har ett kärnvapenprojekt som skulle kunna leda till ett fasansfullt kärnvapenkrig, utan även av dess olagliga valförfaranden, massarresteringar av personer som kräver fria val, avrättningar av motståndare, våldtäkter av och fysiskt våld mot dem som inte stöder regimen, orättvisa rättsliga processer, där domar kan förutsägas så snart anklagelserna har uttalats, allvarlig diskriminering av kvinnor och homosexuella och avsaknad av yttrandefrihet och föreningsfrihet. Villkoren för de iranska fångarna i Camp Ashraf, där de utsätts för våld och även stening, är fullständigt ofattbara.

Varje dag döms minst två personer, även barn, till döden i Iran och dessa personer har inte gjort sig skyldiga till någonting annat än att inte behaga regimen. Rättsliga bevis skapas ofta genom grym och effektiv användning av brutala tortyrmetoder. Denna kritik är sannerligen inte riktad mot islam, som bygger på fred, utan mot den iranska regimen. Häktningen av Nasrin Sotoudeh och den fällande domen mot henne belyser en ny nivå av rättsligt bedrägeri, eftersom angreppet och den gällande domen i detta fall är mot en person som försvarar folket, vilket innebär att den iranska befolkningen inte ens kan försvara sig själva.

  Cristian Dan Preda, författare. – (RO) Herr talman! Medan Iran kan tänkas börja öppna upp för diskussion i kärnvapenfrågor måste vi tyvärr dra slutsatsen att dörren är klart och tydligt stängd i landet när det gäller mänskliga rättigheter.

Fallet med Nasrin Sotoudeh visar detta fullt ut. Hon har straffats för sitt arbete till stöd för mänskliga rättigheter genom en ytterst hård dom, nämligen elva års fängelse, och har förbjudits att utöva sitt yrke som advokat under tjugo år samtidigt som hon heller inte får lämna landet. Detta utslag har kommit till följd av en rättegångsparodi.

Det här fallet är långtifrån en isolerad händelse. Det är en del av en noga övervägd strategi från den iranska regimens sida för att systematiskt tysta människorättsaktivister. En hel rad mycket hårda domar har riktats mot advokater som är aktiva i frågor som gäller mänskliga rättigheter och vi måste visa solidaritet med dessa modiga människor som stöder och vidtar åtgärder för mänskliga rättigheter trots hot, tortyr och fängelsestraff.

  Raül Romeva i Rueda, författare. – (EN) Herr talman! Jag måste säga att jag djupt beklagar att vi på nytt måste tala om Iran, men vi måste. Vi måste verkligen det, eftersom situationen i Iran är oerhört problematisk och dramatisk.

Därför är det viktigt att parlamentet på nytt upprepar sitt krav på att alla samvetsfångar ska friges, även alla de som har hållits i häkte under det senaste året i samband med deras fredliga – jag upprepar: fredliga – politiska verksamhet och verksamhet till stöd för mänskliga rättigheter. Parlamentet måste återigen uppmana de iranska myndigheterna att respektera de internationellt erkända rättigheterna yttrandefrihet och föreningsfrihet, och kraftigt fördöma den ovanligt hårda domen mot Nasrin Sotoudeh och lovorda henne för hennes mod och engagemang.

Detta är även anledningen till varför parlamentet måste beakta Nasrin Sotoudeh, liksom hennes kolleger och människorättsaktivister och samvetsfångar, och kräva att hon omedelbart friges. Vi måste uttrycka vår oro över att förbudet mot att lämna Iran allt oftare införs som dom, vilket kan leda till den logiska slutsatsen att myndigheterna betraktar det som ett straff att stanna kvar i Iran.

Vi måste uppmana myndigheterna att motverka straffrihet för dem som kränker mänskliga rättigheter inom säkerhetsstyrkor och även upprepa vårt krav på en oberoende undersökning av påståenden om utomrättsliga avrättningar efter det omtvistade presidentvalet i juni och vårt krav på att de som påståtts kränka mänskliga rättigheter ställs inför rätta. Uppenbarligen måste vi även fördöma bombattacken i Chabahar och uttrycka vårt deltagande med offrens familjer och de skadade.

Slutligen vill jag säga att vi är mycket oroade över förföljelsen av vissa religiösa och etniska grupper i Iran. Vi måste ge uttryck för vår övertygelse, som stöds av den europeiska historien, om att en fredlig och balanserad social och politisk utveckling endast kan nås genom att man tar hänsyn till de kulturella och sociala önskemålen i olika regioner.

  Bogusław Sonik, för PPE-gruppen. – (PL) Herr talman! Nasrin Sotoudeh har tidigare gett oss anledning till att tala om henne i en debatt i Europaparlamentet om avsaknad av skydd mot mänskliga rättigheter i Iran, när hon den 4 september 2010 arresterades på grund av propaganda mot staten, konspiration och sammankomster för att handla mot den nationella säkerheten. Hon har hållits häktad under fyra månader. Nu har denna framstående människorättsförsvarare och hängivna medarbetare till nobelpristagaren Shirin Ebadi dömts till elva års fängelse efter en rättegång, och därefter till ett tjugoårigt förbud mot att vara verksam som advokat och mot att lämna Iran. Vi måste komma ihåg att långa fängelsestraff också har meddelats andra politiska fångar. Den 26-åriga kvinnorättsaktivisten Shiva Nazar Ahari har dömts till fyra års fängelse och 74 piskrapp för samma brott.

Vi måste klart och tydligt understryka att vi är emot uppenbara kränkningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna, såsom föreningsfrihet, yttrandefrihet, tankefrihet och rätten till en rättvis rättegång. Nasrin Sotoudeh, som har ägnat sitt liv åt kampen för att försvara mänskliga rättigheter, genom att försvara minderåriga som har dömts till döden och personer som har anklagats för att ligga bakom fredliga protester och att stå i nära samarbete med oppositionen, har blivit ett levande bevis för kränkningar av mänskliga rättigheter i Iran. EU får inte fortsätta att vara en passiv betraktare av det iranska samhällets ojämna kamp mot regimen.

  Corina Creţu, för S&D-gruppen. – (RO) Herr talman! Vi stöder också kraven på att Nasrin Sotoudeh och alla samvetsfångar i Iran omedelbart och ovillkorligen ska friges. Efter valfusket, som gjorde att Ahmadinejads regim kunde behålla makten, har tusentals iranier berövats sin frihet på grund av sitt mod att protestera mot en regim som blir alltmer undertryckande. Nasrin Sotoudeh dömdes efter flera månaders isolering och tortyr till elva års fängelse på grund av att hon som advokat och förkämpe för mänskliga rättigheter försvarat motståndarna till regeringen i Teheran, bland annat en nobelpristagare.

Vid sidan av flera oliktänkande lider även dussintalet journalister och bloggare som vågat utöva sin grundläggande yttrande- och samvetsfrihet av missförhållanden i de iranska fängelserna. Jag anser att EU:s engagemang för att dessa demokratins kämpar inte bara ska vara en form av offentlig protest, utan även ett konkret steg från Europeiska utrikestjänsten i syfte att få världssamfundet att i större utsträckning utöva gemensamma påtryckningar för att sätta stopp för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Iran.

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi får här i parlamentet aldrig glömma att friheten att debattera och ha en avvikande åsikt, som vi i Europa kan njuta så mycket av, är sällsynt och obefintlig i många delar av världen. Ingen annanstans är detta tydligare än i Iran.

Ändå diskuterar vi här i parlamentet återigen den skrämmande situationen för mänskliga rättigheter i denna islamska republik. Som advokat har Nasrin Sotoudeh hjälpt många oppositionsanhängare som har hållits i häkte och trakasserats efter valfusket i samband med presidentvalet för 18 månader sedan. Hon har även företrätt minderåriga som suttit i dödsceller, sannerligen ett hjältemodigt arbete i ett land som beredvilligt avrättar barn. Hon greps i september förra året för att ha anklagats för att sprida propaganda och konspirera för att skada statens säkerhet. Nu har hon dömts till elva års fängelse och förbjudits utöva advokatyrket under tjugo år.

Hon bör friges omedelbart och ovillkorligen. Jag uppmanar vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik att klargöra detta.

Parlamentet och kommissionen har varit bestämda med att belysa Ahmadinejadregimens brutala – nästan avskyvärda – kränkningar av mänskliga rättigheter. Det är dags att rådet sätter EU:s gemensamma värderingar framför de enskilda medlemsstaternas kommersiella intressen i detta land.

  Marco Scurria (PPE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Återigen debatterar vi kränkningar av mänskliga rättigheter och demokrati i Iran. Den här gången gäller fallet en advokat som skyddar människorättsaktivister i Iran.

Tanken att lösa problemet vid källan genom att inte längre bara fängsla personer som kämpar för sina rättigheter, utan att gå direkt till dem som försvarar dem visar bara vilket håll vinden blåser för dem som vill göra motstånd mot Ahmadinejads regim.

Jag skulle vilja ingå ett vad i dag om att vi här i parlamentet inom några veckor kommer att tala om ett nytt fall av kränkningar av alla grundläggande rättigheter i Iran. Kränkningarna kommer att skylas över av några brottsliga motiv som skulle vara skrattretande om de inte vore så tragiska, till exempel att handla mot nationell säkerhet eller propagera mot regimen, vilket är fallet i dagens diskussion.

Jag undrar verkligen om parlamentet ska fortsätta att ha en delegation för förbindelser med en regim som är raka motsatsen till allt som EU bygger på.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Återigen har vi en skrämmande situation i Iran. Före jul diskuterade vi situationen för Sakineh Ashtiani, som hade dömts till döden genom stening för att hon påståtts ha begått äktenskapsbrott, en dom som sedan omvandlades till en dödsdom genom hängning för att hon påståtts ha begått mord. I dag har vi den beklagliga situationen för Nasrin Sotoudeh, som har dömts till elva års fängelse för att ha gjort sitt jobb. Man har fryst hennes tillgångar och nekat henne tillgång till hennes egen advokat. Hennes make greps under veckan för att – jag citerar – ”ha spridit lögner och splittrat den allmänna opinionen”. Fundera på den!

Jag anser att allt vi kan göra är att använda vårt inflytande så gott vi kan för att försöka få stopp på detta ondskefulla vansinne, särskilt misshandeln och missaktningen av kvinnor. Dessa två exempel har varit typiska fall.

  George Sabin Cutaş (S&D). – (RO) Herr talman! Domen mot människorättsaktivisten Nasrin Sotoudeh återspeglar den klena respekt som finns för mänskliga rättigheter i Iran. Efter det omtvistade omvalet av president Ahmadinejad i juni 2009 har alla protester brutalt tystats ner, tusentals medborgare har gripits och flera hundra har redan dömts.

Det hårda straff som Nasrin Sotoudeh fått på elva års fängelse utdelades till följd av att hon som advokat hade försvarat flera motståndare till regimen som hade gripits under demonstrationerna efter presidentvalet. Hon tillrättavisades skarpt för att ha gett intervjuer till utländsk press under denna period. Vi kan här se ett typexempel på kränkningar av yttrandefriheten, rätten för advokater att utöva sitt yrke utan påtryckningar eller tvång, och även en svarandes rätt till en objektiv rättegång.

Jag vill påminna kommissionen och rådet om att allt samarbete mellan EU och Iran måste utgå från förutsättningen att respekt för mänskliga rättigheter är ett absolut måste.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Herr talman! Detta är ytterligare en fråga som upprör den allmänna opinionen i Europa och som upprör ledamöterna här i parlamentet. Om vi hela tiden fortsätter att notera situationer i ett och samma land som är uppenbara kränkningar av mänskliga rättigheter måste vi fundera på strukturen och ansvaret i detta land. Det framgår tydligt att respekt för en persons egna traditioner och seder inte är förenliga med godtagandet av vissa uttalade normer eller europeiska normer – jag tänker här på mänskliga rättigheter. Det är uppenbart. Det är bra att Europaparlamentet har tagit upp denna fråga. Det återstår dock fortfarande en fråga om politiska påtryckningar, eftersom det är, precis som tidigare, den fråga som Europaparlamentet talar om härnäst, i samband med diskussionen om Iran, och det går inte särskilt mycket framåt. Kanske är det nödvändigt att börja utöva påtryckningar som är mycket starkare än de är i nuläget.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Herr talman! Aktivister och advokater som kämpar för mänskliga rättigheter i Iran har länge förföljts och hållits i häkte, och domen mot advokaten Nasrin Sotoudeh är ett tragiskt exempel på detta slags förföljelser.

Den iranska regimen har gjort samma sak mot aktivisten Shiva Nazar Ahari och advokaterna Mohammad Seifzadeh och Mohammad Oliyafar. Andra aktivister har hotats möta samma öde.

Förtrycket i Iran fortsätter att förvärras, och våra försök att förbättra situationen har ingen verkan. Regeringens handlingar mot dem som har invändningar mot regimen har nu nått sådana dimensioner att vi på allvar måste börja överväga att ändra vår politik mot det här landet och överväga andra möjligheter till mer effektiva påtryckningar mot den iranska regeringen så att vi kan hjälpa den iranska befolkningen att förändras mer fritt. Det kommer säkerligen inte att bli lätt, men jag anser att det är vårt ansvar att försöka ändra på situationen i Iran.

  Sari Essayah (PPE). – (FI) Herr talman! Nasrin Sotoudeh är en av de kändaste människorättsadvokaterna i Iran och hon har bland andra försvarat nobelpristagaren Shirin Ebadi. Hennes klienter har även inbegripit minderåriga som har dömts till döden och offer för familjerelaterat våld. Hennes enda brott är att hon har utövat sitt yrke, vilket är att försvara människor som inte kan försvara sig själva mot Irans brutala regim.

Oron efter valet 2009 och dess följder har lett till att de iranska myndigheterna har vidtagit stränga åtgärder mot människorättsförsvarare och människorättsaktivister. Den iranska regeringen har som mål att tysta ned allt motstånd en gång för alla både inom och utanför landet.

Europaparlamentet har vädjat för exempelvis människorna i Ahvaz och avgett en enhälligt antagen skriftlig förklaring i frågan. Det är märkligt att världssamfundet inte kan göra någonting för att bli av med denna barbariska regim.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (S&D). – (PL) Herr talman! Under den senaste debatten om mänskliga rättigheter i Iran, som ägde rum här i kammaren för knappt fyra månader sedan, sade jag i mitt anförande att fem iranska medborgare varje dag blev meddelade att de snart skulle mista sina liv genom dödsstraff. Till denna tragiska statistik måste man även lägga de fängelsedomar på många år för iranska advokater som försvarar offren för landets rättssystem. De sista två orden bör förmodligen sättas inom citationstecken. 47-åriga Nasrin Sotoudeh, som greps den 4 september, därefter torterades och nu har dömts till elva års fängelse är ett exempel på detta.

Andra iranska advokater har också utsatts för förtryck. Shiva Nazar Ahari, en av grundarna av Kommittén för människorättsreportrar, har dömts till fyra års fängelse, Mohammad Seifzadeh har dömts till nio års fängelse och tio års förbud att utöva advokatyrket, och Mohammad Oliyafar har fått ett års fängelse bara för att han företrätt sina klienter i domstol. Jag anser att vi genom att utnyttja förhandlingsläget för den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik bör kräva att människorättsförsvarare ingår i samtalen med Iran som ett brådskande ärende.

  Monica Luisa Macovei (PPE). – (RO) Herr talman! Fallet med advokaten Nasrin Sotoudeh är mycket allvarligt. Hon har dömts till elva års fängelse och tio års förbud att utöva advokatyrket och tjugo års förbud att lämna landet. Vad har hon gjort? Hon har försvarat nobelpristagaren Shirin Ebadi, andra politiska aktivister och människorättsaktivister, journalister och minderåriga som dömts till dödsstraff.

Sedan 2009 har minst femton människorättsadvokater fått fängelsestraff i Iran. Genom sådana åtgärder kränker Iran grundläggande mänskliga rättigheter och FN:s grundläggande principer för rollen som advokat. Jag uppmanar kommissionen och rådet att ingripa så att Nasrin Sotoudeh omedelbart friges.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Den allvarliga och allt värre situationen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i Islamiska republiken Iran är fortfarande ett stort bekymmer för EU. Under de senaste två åren har förhållandena gått från att vara svåra till att vara nästintill omöjliga för dem som arbetar med att försvara mänskliga rättigheter.

För Nasrin Sotoudeh och många andra som i likhet med henne arbetar för att försvara grundläggande rättigheter och friheter är det inte ett alternativ att arbeta från fängelset. Följderna av hennes gripande är tydliga: de personer i Iran som är modiga nog att stå upp för dem som det är meningen att staten själv ska skydda riskerar att bli trakasserade, fängslade eller ännu värre.

EU har uttalat sig tidigare – över tio yttranden avgavs under 2010 av vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Catherine Ashton, både om situationen i allmänhet och om enskilda fall. Samtidigt har EU diskret anmodat de iranska myndigheterna att klargöra och förklara, och krävt tydliga budskap om behovet av att förbättra situationen i Iran. Ett yttrande om Nasrin Sotoudehs fall avgavs av Catherine Ashton den 14 januari 2011, i vilket både Nasrin Sotoudeh och Shiva Nazar Ahari, som är advokat och journalist, omnämndes, vilka har dömts till elva respektive fyra års fängelse.

Islamiska republiken Iran valdes nyligen in som medlem av FN:s kvinnokommission. Nasrin Sotoudeh och Shiva Nazar Ahari är två kvinnor har berövats just de rättigheter som de har kämpat för att skydda. EU kommer att fortsätta att påminna de iranska myndigheterna om att de först och främst måste följa de internationella skyldigheter som följer av multilaterala avtal och konventioner som de har undertecknat och ratificerat. Vi kommer att fortsätta försöka hitta sätt så att våra insatser för att försvara mänskliga rättigheter blir mer effektiva, genom att använda alla medel som vi har till buds. Den iranska befolkningen förtjänar ingenting mindre.

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Herr talman! Vi har en fullständigt onödig arbetsgrupp här i parlamentet, vars uppgift är att titta på hur man kan göra plenarsammanträdena mer intressanta. Denna grupp borde ha studerat dagens plenarsammanträde. Allt vi behöver är tillräckligt med tid, vilket är anledningen till att vi även bör tillåtas använda torsdagseftermiddagarna. Vi behöver även ha rätt talman på plats, som kan vidta förståndiga åtgärder för stränghet eller flexibilitet. Detta kommer att ge oss livfulla och intressanta plenarsammanträden.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum omedelbart.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Eija-Riitta Korhola (PPE), skriftlig. – (FI) Situationen för aktiva människorättsförsvarare i Iran håller på att bli allt svårare. Dessutom får vi läsa om ett ökat antal dödsdomar. Den nederländska medborgaren Zahra Bahrami, som har omnämnts i våra tidigare brådskande resolutioner, har dömts till döden och hennes advokat Nasrin Sotoudeh har fått elva års fängelse för att handlat mot nationell säkerhet.

Som vi vet kännetecknas Irans rättssystem av en allvarlig brist på rättvisa och insyn. Det är därför viktigt att unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik inte låter landet smita undan, utan fortsätter att ta upp frågor som gäller mänskliga rättigheter i förbindelserna med Iran. Låt mig få räkna upp minimikraven: Att människorättsadvokaten Nasrin Sotoudeh och andra samvetsfångar omedelbart och ovillkorligt friges, att Bahramis dödsdom ska omvärderas och att de nederländska myndigheterna ska vara delaktiga i hanteringen av fallet, att företrädare för Röda korset ska få träffa de fängslade, och att människorättsorganisationer ska få komma in i landet för att bedöma situationen.

  Róża Gräfin von Thun und Hohenstein (PPE), skriftlig. – (PL) Europaparlamentet måste reagera på fall som gäller kränkningar av mänskliga rättigheter. Vi måste komma ihåg att tack vare uppmärksammandet av särskilda fall kan världssamfundet utöva större påtryckningar på länder som inte respekterar allmänt godtagna demokratiska normer. Nasrin Sotoudeh företrädde iranska civila människorättsaktivister i deras rättegångar och försvarade minderåriga som hade dömts till dödsstraff. De iranska myndigheterna ansåg att hennes verksamhet innebar att hon spred fientlig propaganda och dömde henne därför till elva års fängelse. Det är bra att hennes fall har dykt upp på föredragningslistan till ett plenarsammanträde i Europaparlamentet. Europaparlamentet får inte ignoreras när det kräver att Nasrin Sotoudeh och andra samvetsfångar ska friges och även att en oberoende kommission inrättas för att granska åtal mot människorättsförsvarare.

(1) Se protokollet.

12. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

12.1. Pakistan: mordet på guvernören i Punjab, Salmaan Taseer (B7-0041/2011) (omröstning)

– Före omröstningen:

  Marietje Schaake (ALDE). – (EN) Herr talman! Mycket kort: Den nya texten i punkt 8 bör läggas till efter uppmaningen i slutet av punkten, och i punkt 17 har vi enats om att stryka ”ratificera dessa båda konventioner i sin helhet och utan förbehåll” och ersätta detta med ”dra tillbaka sina reservationer beträffande dessa båda konventioner”. Detta är bara sakliga ändringar av texten.

(De muntliga ändringsförslagen beaktades.)

– Före omröstningen om punkt 14:

  Charles Tannock (ECR). - (EN) Herr talman! Jag vill ändra punkt 14 till följande: ”Europaparlamentet upprepar sitt krav på den pakistanska regeringen om att göra en genomgripande översyn av hädelselagarna och deras tillämpning, inklusive det obligatoriska dödsstraffet eller livstids fängelse som föreskrivs i strafflagens avsnitt 295 C som föreskriver obligatoriskt dödsstraff för någon som befinns skyldig till hädelse av profeten Muhammed, i syfte att genomföra de förändringar som har föreslagits av det statliga ministeriet för minoritetsfrågor.”

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

12.2. Brasilien: utlämning av Cesare Battisti (B7-0042/2011) (omröstning)

12.3. Iran, särskilt fallet med Nasrin Sotoudeh (B7-0043/2011) (omröstning)

13. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

14. Rådets ståndpunkt vid första behandlingen: se protokollet

15. Beslut om vissa dokument: se protokollet

16. Skriftliga förklaringar för införande i registret (artikel 123 i arbetsordningen): se protokollet

17. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

***

  Robert Sturdy (ECR). – (EN) Herr talman! Vi har precis haft två omröstningar med namnupprop. Före lunch i dag hade vi bara två omröstningar med namnupprop. Innebär parlamentets arbetsordning att man måste delta i omröstningar mer än halva tiden och delta i hälften av omröstningarna med namnupprop för att garantera att man får sitt heldagsarvode? Stämmer detta i det här fallet eller hur ser läget ut?

  Talmannen. – Det stämmer. Man måste vara närvarande halva tiden.

18. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

19. Avslutande av sammanträdet

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 17.00.)

Vad anser rådet om EU:s politik för att främja språklig och kulturell mångfald, särskilt när det gäller sedan länge etablerade etniska grupper och minoriteter?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i januari 2011.

(EN) Rådet har varit konsekvent i främjandet av den kulturella och språkliga mångfalden samt den interkulturella dialogen i sin utformning av politiken tillsammans med kommissionen och Europaparlamentet. Denna politik finns inskriven i följande dokument:

Fördraget om Europeiska unionen, där det i fjärde stycket i artikel 3.3 står att EU ”ska respektera rikedomen hos sin kulturella och språkliga mångfald”.

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, där det står i artikel 167 att EU ”ska bidra till kulturens utveckling i medlemsstaterna med respekt för dessas nationella och regionala mångfald ...'. Unionen ska dessutom ”beakta de kulturella aspekterna då den handlar enligt andra bestämmelser i fördragen, särskilt för att respektera och främja sin kulturella mångfald”.

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, där det står i artikel 22 att EU ”skall respektera den kulturella, religiösa och språkliga mångfalden.”

Unescos konvention om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar som har ratificerats av Europeiska unionen. ”Att skydda och främja mångfalden av kulturyttringar” innebär enligt en av de vägledande principerna i konventionen ”att man erkänner alla kulturers likvärdighet, däribland minoriteters och ursprungsbefolkningars, och att man respekterar dessa”.

I 2007 års resolution om en europeisk kulturagenda⁽¹⁾ stöder rådet tre strategiska mål, varav ett är att främja kulturell mångfald och interkulturell dialog.

Detta mål har omvandlats till ett prioriterat område i rådets arbetsplaner för kultur sedan 2002. Enligt den senaste arbetsplanen som antagits för 2011–2014⁽²⁾ kommer kulturell mångfald och interkulturell dialog för första gången att behandlas av en arbetsgrupp som består av medlemsstaternas experter.

Rådet utsåg år 2008 till Europeiska året för interkulturell dialog. I beslutet om utnämnandet⁽³⁾ betonade rådet att den interkulturella dialogen är ett viktigt inslag i gemenskapens politik och ett instrument på olika områden, t.ex. ungdomsfrågor, idrott, medborgarskap, sysselsättning och sociala frågor, kampen mot rasism och främlingsfientlighet, kampen mot diskriminering och social utslagning, audiovisuell politik, asylpolitik och integration av invandrare.

Rådet har också noterat att den interkulturella dialogen kan bidra till att individer och folk närmar sig varandra, till att förebygga konflikter och till försoningsprocesser, särskilt i områden med politiskt känsliga situationer.⁽⁴⁾

Hur avser det ungerska ordförandeskapet att uppnå sitt mål om en ökad andel förnybar energi, och anser det att Europa 2020-strategin är tillräckligt ambitiös? Anser ordförandeskapet att målen i Europa 2020-strategin är realistiska? Vad tänker det ungerska ordförandeskapet göra för att se till att Europa fortsätter på rätt väg mot en ökad andel förnybar energi?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i januari 2011.

(EN) Insatserna för att uppnå målen för energi från förnybara källor, vilket är en utmaning på lång sikt, görs inom den ram som fastställs genom direktivet om främjande av förnybar energi.⁽¹⁾ Tidsfristen för alla medlemsstater att genomföra detta direktiv gick ut i december förra året. I direktivet fastställs det bindande målet att 20 procent av gemenskapens energianvändning ska tillgodoses genom energi från förnybara energikällor senast 2020, vilket bekräftades i Europa 2020-strategin.

Dessa mycket ambitiösa mål utarbetades noggrant för att varje medlemsstats potential skulle komma till sin fulla rätt. De nationella målen är faktiskt så långtgående att en del medlemsstater inte kommer att kunna nå sina mål utan att fullt ut använda de mekanismer för samarbete mellan medlemsstater och med tredjeländer som inrättats genom direktivet. Samtidigt förefaller målen realistiska, inte bara på grund av de samarbetsmekanismer som redan nämnts, utan också på grund av möjligheten för medlemsstaterna att fortsätta med sina nationella system för att stödja förnybar energi.

Direktivet är inte det enda EU-instrument som kan och kommer att bidra till att styra Europa på vägen mot att öka andelen förnybar energi. Det finns redan några initiativ för att stödja produktion av energi från förnybara energikällor, till exempel det stora bidraget till havsbaserad vindkraft från det europeiska energiprogrammet för återhämtning.⁽²⁾ Viktiga framsteg i fråga om transport av förnybar energi och anpassning av nätverk genom utbyggnaden av smarta nät och smarta mätare kommer också att prioriteras under 2011, som en del av EU:s energistrategi 2020.⁽³⁾

Sist men inte minst kommer ökad energieffektivitet att främjas ytterligare genom antagandet av en omarbetad handlingsplan för energieffektivitet, vilket är en prioritering för det ungerska ordförandeskapet.

I det ungerska ordförandeskapets program omnämns särskilt problemet med olaglig invandring och behovet av att bekämpa den. På grund av Ungerns geografiska läge läggs även stor vikt vid en förnyad grannskapspolitik, vars mål delvis är att förbättra samarbetet mellan EU och tredjeländer om hanteringen av olagliga migrationsströmmar. Jag vill ställa följande frågor:

Inom vilken ram och med vilken konkret politik tänker det nya ordförandeskapet bidra till att bekämpa den olagliga invandringen?

Tänker ordförandeskapet främja politiskt samarbete, och i så fall hur, med grannländer från vilka det kommer stora migrationsströmmar?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i januari 2011.

(EN) I ordförandeskapstrions program har kampen mot olaglig invandring prioriterats, och det ungerska ordförandeskapet avser att bygga vidare på det arbete som de belgiska och spanska ordförandeskapen har gjort på detta område i enlighet med de mål som anges i Stockholmsprogrammet⁽¹⁾, där det slås fast att ändamålsenliga åtgärder mot olaglig invandring är viktiga för att utveckla en gemensam invandringspolitik. I Stockholmsprogrammet fastställs också att en ändamålsenlig och hållbar återvändandepolitik är en väsentlig del i ett väl fungerande system för migration inom unionen.

När det gäller återtagandeavtal kommer det ungerska ordförandeskapet noggrant att följa de pågående förhandlingarna, särskilt med Turkiet, Marocko och Kap Verde, samt förbereda för att inleda förhandlingar med Vitryssland. I detta syfte, samt för att utarbeta en förnyad och enhetlig strategi för återtagande, kommer ordförandeskapet att fokusera på kommissionens kommande utvärdering av återtagandeavtal.

Främjandet av det praktiska samarbetet mellan medlemsstaterna kommer också att vara en viktig punkt i det ungerska ordförandeskapets program på området för olaglig invandring, med särskilt fokus på ett effektivt genomförande av direktivet om återvändande. I detta avseende kommer man att bygga vidare på det arbete som inleddes under det belgiska ordförandeskapet när det gäller frågan om att underlätta transitering landvägen av tredjelandsmedborgare som återvänder frivilligt, för att skapa humana lösningar för illegala invandrare som återvänder frivilligt till sina hemländer.

Frågan om tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna och omfattas av principen om icke-avvisning (”non-refoulement”) finns dessutom också på ordförandeskapets dagordning.

Slutligen kommer det ungerska ordförandeskapet att uppmärksamma den EU-omfattande insamlingen av statistiska uppgifter om olaglig invandring. Det är viktigt att ha en fullständig bild av alla uppgifter som samlats in på detta område och göra dem tillgängliga för medlemsstaterna samt EU:s institutioner och organ.

Slutligen kommer arbetet med alla aspekter av helhetsstrategin för migration⁽²⁾ att fortsätta. EU behöver en helhetsstrategi för migration som bör gagna samhället både i hemlandet och värdlandet, och naturligtvis även invandrarna själva. Ordförandeskapet anser att helhetsstrategin måste vara väl avvägd både tematiskt (t.ex. i fråga om laglig invandring, kampen mot olaglig invandring samt främjande av migration och utveckling) och geografiskt. Det ungerska ordförandeskapet fäster stor vikt vid den fortsatta utvecklingen av Pragprocessen – Att bygga migrationspartnerskap⁽³⁾ – som riktar sig till våra östra och sydöstra grannländer, genom att tillsammans med dem som deltar i processen utarbeta en handlingsplan för genomförandet av Pragförklaringen från april 2009, där man fastställer de konkreta mål och verksamheter som krävs för att förverkliga de mål som anges i förklaringen, t.ex. att förebygga och bekämpa olaglig invandring. Det ungerska ordförandeskapet kommer också att fokusera på förberedelserna inför den andra ministerkonferensen i november 2011. Syftet med ministerkonferensen kommer att vara att stödja handlingsplanen.

Stockholmsprogrammet som antagits av rådet innehåller viktiga förebyggande åtgärder och åtgärder för skydd av offren och tillvaratagande av deras rättigheter i kampen mot människohandeln. Skyddet av barn bör uppmärksammas särskilt och eftersom barnen är den svagaste länken i samhället måste enorma resurser satsas på detta område.

Barn säljs för att utföra tvångsarbete och för att delta i olaglig verksamhet. Dessutom är de offer för den illegala organhandeln.

För att lättare kunna samordna EU-politiken när det gäller kampen mot människohandeln har rådet bestämt att utse en EU-samordnare för kampen mot människohandel. Kan rådet tala om huruvida EU:s samordnare för kampen mot människohandel också kommer att vara ansvarig för kampen mot barnhandel? Vilka konkreta åtgärder har den samordnare som utses för skydd av barnoffer tänkt att vidta?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i januari 2011.

(EN) Den samordnare för kampen mot människohandel som frågeställaren hänvisar till är en kommissionstjänsteman som nyligen har utnämnts av kommissionen. Rådet har därför ingen behörighet att besvara frågan.

Jordbävningskatastrofen i Haiti i januari 2010 kostade tusentals människor livet och gjorde den ekonomiska och sociala situationen outhärdlig i ett land som redan före jordbävningen räknades som ett av de fattigaste i världen. Som humanitära organisationer har påtalat hade kropparna ännu flera månader efter jordbävningen inte dragits fram ur ruinerna, och de hygieniska förhållandena för befolkningen var omänskliga och frånvaron av humanitärt bistånd slående. Som en följd av detta utbröt en koleraepidemi. De tusentals bekräftade dödsoffren läggs till den ständigt växande listan över döda i jordbävningen. Enligt uppgifter från FN (OCHA) är det som vanligt stor skillnad mellan den ”utlovade” hjälpen och den hjälp som faktiskt ges.

Jag vill fråga rådet följande: Vilka belopp har EU lovat att skicka till Haiti, och vilka har till dags dato faktiskt skickats? Vilka ytterligare insatser tänker rådets ordförandeskap göra för att hjälpa de miljontals hjälplösa människor som fortsätter att dö i Haiti?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i januari 2011.

(EN) Som ledamoten är medveten om har EU haft en ledande roll när det gäller att reagera både på konsekvenserna av jordbävningen den 12 januari 2010 och på utbrottet av koleraepidemin i slutet av oktober. Tillsammans med internationella partner vidtog EU och dess medlemsstater omedelbara åtgärder för att hjälpa de drabbade genom att snabbt ge humanitär katastrofhjälp och bistå med sakkunniga på området humanitär hjälp och civilskydd.

Vid den internationella givarkonferensen för återuppbyggnaden av Haiti vilken hölls i New York den 31 mars 2010 gav EU ett gemensamt löfte på 1 235 miljoner euro av de totalt 5,3 miljarder US-dollar som utlovades av alla internationella givare för en 18-månadersperiod, vilket har gjort EU till Haitis största givare. Efter konferensen lade man till ytterligare 62 miljoner euro ur EU-budgeten, vilket innebär att totalt 522 miljoner euro har öronmärkts från EU-budgeten. Hittills har kommissionen utlovat 322 miljoner euro, varav 115,4 miljoner euro redan har upphandlats och 62 miljoner euro har utbetalats. Kommissionen har dessutom betalat ut ett totalt belopp på 57,8 miljoner euro genom generellt budgetstöd sedan jordbävningen, vilket har gjort det möjligt för den haitiska regeringen att klara av de viktigaste utgifterna, särskilt inom utbildning, hälsa och säkerhet.⁽¹⁾ Till stöd för den långsiktiga återuppbyggnadsplanen för Haiti och i samband med en gemensam EU-strategi för att knyta samman katastrofhjälp, återanpassning och utveckling, befinner sig EU och medlemsstaterna för närvarande i slutfasen av att tillsammans med den haitiska regeringen fastställa gemensamma prioriteringar för att kunna anta ett gemensamt programdokument i början av 2011.

För att motverka koleraepidemin har kommissionen anslagit 12 miljoner euro till stöd för de samarbetspartner till generaldirektoratet för humanitärt bistånd (ECHO) som finns på plats, förutom generösa bidrag i kontanter och in natura från medlemsstaterna. På grund av den försämrade situationen i Haiti har kommissionen föreslagit att budgetmyndigheten ska öka sitt humanitära bistånd med ytterligare 10 miljoner euro genom att överföra anslag inom den del av EU:s budget för 2010 som utgörs av humanitärt bistånd.

Har rådet behandlat frågan om ett eventuellt erkännande av en palestinsk stat?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i januari 2011.

(EN) Rådet upprepade vid sitt sammanträde den 13 December 2010 sin beredskap att när så är lämpligt erkänna en palestinsk stat, samtidigt som man erinrade om Berlinförklaringen från 1999.

Den 8 december antog kommissionen EU:s strategi för Donauregionen och tillhörande handlingsplan. Strategins mervärde består i att medlemsstaterna gemensamt kan använda sig av befintliga finansiella resurser, varvid projekt av strategisk betydelse för Donauregionen prioriteras högre. Medlemsstaterna kan utnyttja halvtidsöversynen av den nuvarande budgetramen för att även se över sina verksamhetsprogram i syfte att avsätta nödvändig finansiering för projekt som omfattas av Donaustrategins handlingsplan. EU:s ungerska ordförandeskap har meddelat att det kommer att prioritera antagandet och genomförandet av denna strategi under sin mandatperiod.

Kan det ungerska ordförandeskapet ange vilka åtgärder rådet planerar att vidta för att anta och genomföra EU:s strategi för Donauregionen under första hälften av 2011?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i januari 2011.

(EN) EU:s strategi för Donauområdet, vilken antogs av Europeiska kommissionen den 8 december 2010 efter en begäran från medlemsstaterna, är utformad som ett meddelande⁽¹⁾ och en bifogad http://ec.europa.eu/regional_policy/cooperation/danube/documents/communication/action_plan_danube.pdf" ⁽²⁾som kommer att ses över regelbundet. I strategin fastställs riktlinjer och prioriterade områden med fokus på att förbättra transport- och energiförbindelser, miljön, den socioekonomiska utvecklingen samt säkerheten.

Det ungerska ordförandeskapet avser att lägga fram strategin för godkännande av rådet i april 2011 och Europeiska rådet i juni 2011. Avsikten är att rådets förberedande organ ska inleda sin granskning av strategin i januari 2011.

Genomförandet av strategin är främst förbehållet Europeiska kommissionen, och kommer att inledas omedelbart efter godkännande av medlemsstaterna i juni 2011. Under hela sin mandatperiod kommer ordförandeskapet att ägna särskild uppmärksamhet åt inledandet av den nya strategin och samtidigt upprätthålla nära förbindelser med berörda institutioner och andra intressenter genom att tillsammans utarbeta riktlinjer för de uppgifter som ska utföras av samordnarna för de prioriterade områdena och för samordningen av befintliga medel.

Antalet dödsfall i jordbrukssektorn är alldeles för högt. På Irland har t.ex. 23 personer omkommit inom jordbruket hittills i år. En studie i denna fråga har visat att risken att dö på arbetsplatsen är tio gånger högre för bönder än för andra, och att även om bönderna endast utgör cirka 6 procent av befolkningen så inträffar mer än 60 procent av dödsfallen på arbetsplatsen bland bönder.

Vad kan göras på EU-nivå för att minska antalet dödsfall och arbetsplatsolyckor inom jordbruket?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i januari 2011.

(EN) Rådets direktiv 89/392/EEG om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (”ramdirektivet”)⁽¹⁾ gäller alla arbetsgivare och arbetstagare inom alla verksamhetsområden. Direktivet är framför allt tillämpligt på jordbruk, vilket anges i artikel 2.1. Enligt direktivet är arbetsgivaren skyldig att svara för att arbetstagarens säkerhet och hälsa tryggas i alla avseenden som är förbundna med arbetet (artikel 5.1), inbegripet förebyggande av risker i arbetet och tillhandahållande av information och utbildning samt iordningställande av erforderlig organisation och nödvändiga resurser (artikel 6.1). Arbetsgivarens ansvar påverkas inte av att det åligger varje arbetstagare att så långt möjligt sörja för sin egen och andra personers säkerhet och hälsa (artiklarna 4.3 och 13.1).

I sina slutsatser om gemenskapens arbetsmiljöstrategi 2007–2012⁽²⁾ uppmanade rådet medlemsstaterna bland annat att säkerställa bättre och effektivare genomförande i alla medlemsstater och vidta lämpliga åtgärder för att ge yrkesinspektionerna tillräckliga resurser samt att ägna särskild uppmärksamhet åt nya tendenser i arbetslivet, såsom ökat egenföretagande, ökat utnyttjande av outsourcing, underleverantörer och migrerande och utstationerade arbetstagare. Samtidigt uppmanade rådet kommissionen att fortsätta att övervaka och stödja genomförandet av lagstiftningen i samtliga medlemsstater.

Eftersom andra direktiv redan har trätt i kraft på området hälsa och säkerhet, t.ex. direktiven om arbetsutrustning⁽³⁾, buller⁽⁴⁾ eller biologiska agens⁽⁵⁾, kan rådet endast undersöka en ny text på grundval av ett lagstiftningsförslag från kommissionen.

Hur långt har man kommit i förfarandet för att ratificera ett protokoll som gör det möjligt för Liechtenstein att formellt ansluta sig till Schengenområdet?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i januari 2011.

(EN) Ledamoten är informerad om att rådet för närvarande väntar på medgivande från Europaparlamentet om ingående av protokollet ⁽¹⁾, vilket skulle göra det möjligt för Liechtenstein att ansluta sig till Schengenområdet.

Trots att Europaparlamentet hade rådfrågats och godkänt ingåendet av protokollet den 8 juli 2008, blev det efter Lissabonfördragets ikraftträdande nödvändigt att än en gång skicka protokollet till Europaparlamentet för samtycke, vilket gjordes av rådet den 28 maj 2010.⁽²⁾

Vilka initiativ kommer ordförandeskapet att införa under kommande månader för att stödja hållbar ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen i Europeiska unionen?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i januari 2011.

(EN) Att stödja ekonomin är en av hörnstenarna i ordförandeskapets arbetsprogram för de kommande sex månaderna, en period som omfattar den allra första ”europeiska terminen” för samordning av den ekonomiska politiken. I den meningen kommer en övergripande och sammanhängande strategi att prägla budgetpolitiken, den makroekonomiska politiken samt politiken för tillväxt och sysselsättning både i medlemsstaterna och på EU-nivå, för att se till att den finansiella stabiliteten skyddas och att all ekonomisk politik främjar en stark och hållbar tillväxt som skapar sysselsättning.

Rådet lade dessutom fram huvudmål och huvudinitiativ vid sitt möte i december om genomförandet av Europa 2020-strategin.⁽¹⁾ Dessa bör återspeglas i de nationella reformprogrammen och kan innefatta EU:s fem övergripande mål för sysselsättning, forskning och utveckling, energi- och klimatfrågor, utbildning samt bekämpning av fattigdom och social utestängning, liksom det sätt på vilket medlemsstaterna bör fastställa och fullfölja sina nationella mål, inklusive behovet av att påskynda reformer för att åtgärda hinder för tillväxten. Medlemsstaterna ska lägga fram sina nationella reformprogram för att stödja de mål som fastställs i Europa 2020-strategin senast i april 2011, och dessutom tidigarelägga viktiga strukturreformer för ökad tillväxt.

Den inre marknaden som drivkraft för tillväxt är av avgörande betydelse för Europas konkurrenskraft i den globaliserade ekonomin. Ordförandeskapet fäster stor vikt vid att nå en överenskommelse om paketet om den inre marknaden.⁽²⁾

Särskild uppmärksamhet kommer att ägnas åt att öka ungdomars integration på arbetsmarknaden inom ramen för de två stora initiativen inom Europa 2020-strategin, nämligen ”Unga på väg” och ”En agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen”, vilken syftar till att öka sysselsättningen för unga arbetstagare och underlätta övergången från utbildning till arbetsliv. Det ungerska ordförandeskapets arbete inom detta område kommer att vara nära knutet till det gemensamma spansk-belgisk-ungerska programmet⁽³⁾ eftersom ungdomsarbetslösheten är av gemensamt intresse för trion.

Det ungerska ordförandeskapet avser dessutom att på grundval av agendan för ny kompetens och nya arbetstillfällen⁽⁴⁾ undersöka möjligheterna till en kraftfullare politik för att underlätta en sysselsättningsfrämjande återhämtning och ta itu med frågan om regionala ojämlikheter vad gäller sysselsättningen.

Det ungerska ordförandeskapet kommer att uppmana ministrarna att delta i en gemensam diskussion om dessa frågor under det informella möte mellan arbetsmarknadsministrarna som kommer att äga rum den 16–18 januari 2011 i Gödöllő.

Presidentvalet i Vitryssland den 19 december innebar inga större överraskningar. Den nuvarande presidenten Aleksandr Lukasjenko återvaldes för en fjärde mandatperiod med över 80 procent av rösterna. Dessutom arresterades 600 oppositionsaktivister, inbegripet sju presidentkandidater, under sina protester mot valets odemokratiska karaktär. Under tillslagen mot oppositionsaktivisterna hävdade Lukasjenko att det nu är slut på ”meningslös demokrati” i Vitryssland.

Kan rådet redogöra för sin bedömning av detta presidentval i Vitryssland? Hur kan det jämföras med tidigare val? Hur kommer genomförandet av detta val att påverka förbindelserna mellan EU och Vitryssland? Har vi någon strategi för våra förehavanden med Vitryssland?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i januari 2011.

(EN) Vitryssland har fortfarande en lång väg att gå för att uppfylla sina OSSE-åtaganden om att hålla val. EU inser de allvarliga problem med valförfarandet och rösträkningen som rapporterats av OSSE:s valobservatörsuppdrag och har uppmanat den vitryska regeringen att uppfylla OSSE:s krav på en grundlig reformering av valförfarandet. EU beklagar den vitryska regeringens beslut att stänga OSSE-kontoret i Minsk.

OSSE har utfört ett värdefullt arbete i landet, i synnerhet för att främja den institutionella uppbyggnaden och rättsstatsprincipen och stödja utvecklingen av det civila samhället. EU ser nu att denna process är allvarligt hotad.

EU fördömer starkt allt våld och förtryck, särskilt användandet av våld mot presidentkandidater, politiska aktivister, företrädare för det civila samhället, journalister och demonstranter. Misshandeln och frihetsberövandet av flera oppositionsledare, bland annat presidentkandidaterna, kan inte accepteras. Sammantaget utgör valet och dess efterverkningar ett stort steg bakåt i utvecklingen av en demokratisk samhällsstyrning och respekt för de mänskliga rättigheterna i Vitryssland. EU krävde en omedelbar frigivning av presidentkandidaterna och de mer än 600 demonstranter som har fängslats i kölvattnet av det vitryska presidentvalet.

Respekten för demokrati och mänskliga rättigheter förblir av central betydelse för att förbättra Vitrysslands förbindelser med EU. Utan betydande framsteg på dessa områden kan förbindelserna inte förbättras. Mot denna bakgrund kommer EU att bedöma den vitryska regeringens åtgärder för att hantera den aktuella situationen och ta hänsyn till utvecklingen, när unionen ser över förbindelserna med Vitryssland. EU avser att stärka sitt stöd till och engagemang för det vitryska folket och företrädarna för det civila samhället.

Israels militär och luftvärn har under de senaste dagarna intensifierat sina mordangrepp mot Gazaremsan och därigenom inte bara ökat antalet döda och sårade bland de försvarslösa palestinierna, vilka lider under den ockupation och ekonomiska isolering som Israel påtvingar dem, utan också hindrat fiskeriverksamheten till havs. Försöken att slå skräck i det palestinska folket fortsatte utan uppehöll även under jul- och nyårsdagarna, detta särskilt i området kring den gröna linjen och den mur som Israel har byggt, men förekom även i form av bomböverfall inne i Gaza. Samtidigt finns det också skäl att konstatera att tusentals politiska fångar, bland dem kvinnor och barn, olagligt, under många år och oacceptabla förhållanden, hålls fängslade i israeliska fängelser.

Har rådet för avsikt att fördöma dessa nya provokationer från Israels sida gentemot det palestinska folket samt att erkänna existensen av en oberoende, enhetlig och suverän palestinsk stat i de områden som ockuperas sedan 1967 och vars huvudstad är östra Jerusalem? Har rådet för avsikt att kräva att alla politiska palestinska fångar i israeliska fängelser friges omedelbart?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i januari 2011.

(EN) Rådet har konsekvent efterlyst en tvåstatslösning på den israelisk-palestinska konflikten där Jerusalem skulle bli huvudstad för två stater. Så sent som i december 2010 upprepade rådet (utrikesfrågor) i sina slutsatser att det krävs snabba framsteg i riktning mot en tvåstatslösning på den israelisk-palestinska konflikten. ”Vi vill se Staten Israel och en suverän, oberoende, demokratisk, sammanhängande och livskraftig palestinsk stat leva sida vid sida i fred och säkerhet.” Vidare anser rådet att ”man genom förhandlingar måste finna ett sätt att lösa frågan om Jerusalems ställning som framtida huvudstad i två stater”.

Frågan om palestinska interner och fångar har haft en framträdande plats i de bilaterala kontakterna mellan EU och Israel, till exempel inom den informella arbetsgruppen för mänskliga rättigheter, som hade sitt senaste möte i september 2010 och där rådet aktivt deltar. Särskilda fall av frihetsberövande, särskilt när fångarna kan betraktas som människorättsförsvarare enligt EU:s riktlinjer, har behandlats i denna arbetsgrupp. Några personer blev också särskilt uppmärksammade genom uttalanden av den höga representanten Catherine Ashton (t.ex. uttalandet från den höga representantens talesman om Abdullah Abu Rahma av den 24 augusti 2010).

Den israeliska blockaden mot Gazaremsan har kritiserats av rådet, som har beskrivit den som ”oacceptabel och politiskt kontraproduktiv” (rådets slutsatser från december 2009, som anges i slutsatserna från december 2010). Även om partiella åtgärder från den israeliska regeringen för att lätta på avspärrningspolitiken (senast den 8 december 2010) är steg i rätt riktning återstår mycket att göra.

Vad gäller de påstådda israeliska handlingarna mot civila vet ledamoten att en statsmakts förföljelse av civilbefolkning, oavsett om den är riktad mot statens egna medborgare eller någon annan, strider mot rättsstatsprincipen och allmänna demokratiska principer. I förlängningen är sådana handlingar oförenliga med EU:s grundläggande värderingar, särskilt rätten att leva i trygghet och säkerhet. Det är viktigt att påståenden om sådana handlingar blir föremål för noggrann utredning och att de kritiseras hårt om de bekräftas.

När det gäller olika incidenter mellan den israeliska säkerhetstjänsten och palestinier samt Israels politik under ockupationen, har rådet alltid insisterat på att båda sidor bör respektera folkrätten och den internationella humanitära rätten. Detta är principer som rådet för utrikes frågor som hänvisade till i sina slutsatser om fredsprocessen i Mellanöstern i december 2009 och upprepade så sent som i december 2010.

Ungern, som nyligen tog över ordförandeskapet i rådet, drabbades ifjol av en stor miljökatastrof, utsläppet av rödslam. En av huvudorsakerna till katastrofen ansågs vara ett bristfälligt underhåll av anläggningen. EU ger inget finansiellt stöd till medlemsstater som drabbas av katastrofer på grund av avsiktligt eller försumligt mänskligt handlande. När den som orsakat skadorna är ekonomiskt svag är medlemsstaterna själva ofta inte i stånd att ensamma bära de ekonomiska konsekvenserna av en sådan olycka.

Anser inte ordförandeskapet att de rättsliga bestämmelserna om projektering (framför allt vad avser miljökonsekvensbedömningar), underhåll och drift av anläggningar med höga miljörisker måste ses över och skärpas? Vore det inte på sin plats att skapa en EU-fond som finansieras med avgifter från dem som kontrollerar anläggningar med stora miljörisker och som sedan i sin tur skulle kunna betala ut ersättning för skador efter miljökatastrofer som sådana anläggningar förorsakar (liknande den fond som British Petroleum frivilligt inrättade för konsekvenserna av katastrofen i Mexikanska golfen)?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i januari 2011.

(EN) En viktigt del av EU-lagstiftningen som bör bidra till att förebygga olyckor som den som inträffade i Ungern finns redan, särskilt lagstiftningen om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar⁽¹⁾ och om hantering av avfall från utvinningsindustrin⁽²⁾. När det gäller naturkatastrofer omfattas industriolyckor av direktivet om miljöansvar⁽³⁾ som innebär ett genomförande av principen om att förorenaren ska betala.

För att en helhetsbedömning av den befintliga lagstiftningens tillämplighet ska kunna göras måste de ungerska myndigheterna och kommissionen först slutföra sin analys av olyckan i Kolontàr. När denna process är avslutad kommer det att vara möjligt att utvärdera huruvida eventuella ytterligare åtgärder som rör EU:s miljölagstiftning bör övervägas. Alla slutsatser från kommissionen i detta ärende kommer att behandlas av rådet utan dröjsmål.

När det gäller ledamotens förslag om att inrätta en fond för ersättning för skador orsakade av avsiktligt eller försumligt handlande, vilken ska finansieras av dem som kontrollerar anläggningar med stora miljörisker, bör det påpekas att det är upp till kommissionen att överväga möjliga alternativ mot bakgrund av den aktuella olyckan, däribland möjligheten att låta ansvariga aktörer bära hela kostnaden för allvarliga olyckor.

När det gäller Europeiska unionens solidaritetsfond föreslog kommissionen 2006 en översyn av rådets förordning nr 2012/2002.⁽⁴⁾ Mot bakgrund av revisionsrättens särskilda rapport om hur fonden fungerar⁽⁵⁾ fastslog dock rådet 2008 att förvaltningen av fonden i allmänhet är effektiv, men ansåg att det är möjligt och nödvändigt att förbättra snabbheten i fondens ingripanden och underströk att rådet i detta skede inte ser något behov av en översyn av förordning (EG ) nr 2012/2002.⁽⁶⁾

Kan kommissionen i detalj redogöra för vad kommissionen exakt avser göra för att stödja ibruktagandet av höghastighetsbredband i alla EU-medlemsstater, inräknat Irland?

(EN) Kommissionen stöder kraftfullt utbyggnaden av höghastighetsbredband över hela Europa och har vidtagit ett antal åtgärder för att uppnå detta mål.

De investeringar som krävs för bredbandsinfrastruktur kommer till stor del att göras av den privata sektorn. Kommissionen uppmuntrar dessutom medlemsstaterna att stödja utbyggnaden av bredbandsnät med offentliga medel och EU-medel på de platser där de affärsmässiga förutsättningarna är dåliga.

Bara under 2010 har kommissionen bedömt och godkänt användningen av nästan 1,8 miljarder euro i statligt stöd för bredbandsutveckling i EU som kan generera investeringar till ett värde av 3–3,5 miljarder euro i denna sektor.⁽¹⁾

När det gäller Irland har kommissionen hittills utvärderat och godkänt tre statliga stödåtgärder för bredband i landet och godkänt användningen av mer än 250 miljoner euro inom denna sektor⁽²⁾, samt Irlands och Nordirlands gemensamma projekt Kelvin⁽³⁾ som syftar till att skapa en direkt internationell förbindelse via en undervattenskabel till nordvästra Irland.

Kommissionen har dessutom ett nära samarbete med Europeiska investeringsbanken för att finna innovativa finansieringslösningar för nästa fleråriga budgetram som skulle kunna bredda placeringshorisonten så att den genom förbättringar av krediter och löptider även omfattar projekt med högre riskprofil i mindre tätbefolkade geografiska områden.

Under 2011 kommer kommissionen dessutom att utfärda riktlinjer för lokala och regionala myndigheter om användningen av EU-medel för utarbetande och förberedelse av bredbandsprojekt samt anta riktlinjer om bredbandsinvesteringar för lokala och regionala myndigheter för att hjälpa dem att använda alla avsatta EU-medel. Kommissionen kommer dessutom senast 2013 att stärka och rationalisera användningen av finansieringen av höghastighetsbredband via EU-instrument inom den nuvarande finansieringsramen (t.ex. Eruf, landsbygdsutvecklingsprogrammet, EJFLU, TEN, programmet för konkurrenskraft och innovation).

Med hänsyn till den kommande halvtidsutvärderingen av Naiades-programmet och med tanke på att inte alla medlemsstater, som har inre vattenvägar, har fått tillgång till Naiades-programmet, ombeds kommissionen att ange vilka åtgärder den tänker vidta för att förbättra tillgången till detta program under perioden 2011–2013? Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta för att förbättra det nuvarande programmet och förlänga det efter 2013?

(EN) Handlingsprogrammet Naiades har inspirerat kommissionens politik för de inre vattenvägarna under de senaste fem åren och kommer att fortsätta att göra det i ytterligare tre år. Naiades omfattar i första hand en rad åtgärder som rör lagstiftning, politik och samordning med utgångspunkt från den nuvarande politiken och det befintliga regelverket och syftar till att förbättra ramvillkoren för sektorn och konsolidera den. Vi kan redan se att andelen transporter på inre vattenvägar har ökat i förhållande till den totala andelen transporter.

Det är uppenbart att ett sådant program inte kan bedrivas enbart på EU-nivå utan också kräver engagemang från medlemsstaterna och sektorn för sjöfart på inre vattenvägar samt ett lämpligt genomförande på nationell nivå.

Naiades var menat som ett politiskt program på medellång till lång sikt som syftar till att bättre utnyttja relevanta finansieringsprogram som TEN-T och Marco Polo. Naiades är dock inte ett finansiellt stödprogram med egna finansiella resurser.

Den andra lägesrapporten om Naiades, där de viktigaste resultat som hittills har uppnåtts inom de fem prioriterade områdena sammanfattas, kommer att publiceras under första halvåret 2011. När det gäller den återstående perioden 2011–2013 tänker kommissionen fortsätta med genomförandet av Naiades enligt de riktlinjer som redan har fastställts.

Kommissionen måste dock även garantera en långsiktig utveckling och ett framgångsrikt genomförande av en europeisk politik för transport på inre vattenvägar efter 2013. Kommissionen avser därför att i god tid lägga fram ett förslag till ett fortsättningsprogram som ska ingå i den bredare strategiska ram som kommer att fastställas i den kommande vitboken, där man ska utveckla framgångsrika verksamheter ytterligare och reflektera över vilka eventuella lärdomar som kan dras.

Förordning (EG) nr 261/2004 tillämpas sedan 2005 i huvudsyfte att skydda och informera flygresenärer. Kommissionen har lanserat informationskampanjer medan flygbolagen ständigt bryter mot reglerna genom att inte ge passagerare effektiv och snabb hjälp. Dessutom bedrivs svindleri när det gäller biljettbokning via Internet. En biljett från Bryssel till Strasbourg med ett reguljärt flygbolag, som starkt marknadsförts till ett pris av 98 euro, kostar slutligen 219,60 euro, inklusive ett bränsletillägg.

Hur och när har kommissionen för avsikt att se till att medlemsstaterna tillämpar förordning (EG) nr 261/2004 och förpliktiga dem att införa effektiva och snabba kompensationsrutiner?

(EN) Först vill kommissionen påminna om att en korrekt tillämpning av förordning nr 261/2004 om flygpassagerares rättigheter måste garanteras genom de utsedda nationella rättsvårdande organen. Dessa nationella rättsvårdande organ måste vidta alla rimliga åtgärder för att se till att passagerarnas rättigheter respekteras fullt ut. Kommissionen övervakar ständigt deras verksamhet för att se till att EU-lagstiftningen genomförs korrekt och tillämpas av medlemsstaterna.

Kommissionen kan försäkra ledamoten om att den är beredd att ingripa om det finns flera fall som tillsammans visar att en medlemsstat underlåter att tillämpa förordningen. Kommissionen har arbetat i nära samarbete med rättsvårdande organ för att förbättra tillämpningen av förordningen, särskilt genom gemensam tolkning, informationsutbyte om efterlevnaden, utbyte av bästa praxis och ytterligare harmonisering av redskap som statistik om sanktioner och klagomål. Under 2010 har kommissionen uppmuntrat flera gemensamma åtgärder från rättsvårdande organ mot flygbolag, vilket i hög grad har bidragit till att garantera en framgångsrik harmoniserad korrigering av oriktigta metoder.

För det andra vill kommissionen påminna om att passagerarna har rätt att överklaga. De nationella myndigheterna ansvarar också för att hantera klagomål från passagerare och avge ett motiverat yttrande, som visserligen inte är bindande, om omständigheterna i passagerarens enskilda fall. Flygpassagerare har dessutom alltid rätt att söka gottgörelse genom ett domstolsförfarande. I detta sammanhang kan de dra nytta av det europeiska förfarandet för lösning av små tvister; ett enklare, snabbare och billigare rättegångsförfarande för små gränsöverskridande tvister. De bör också kunna dra nytta av kommissionens arbete på området för kollektiv prövning. Ytterligare initiativ från kommissionen på området för konsumentskydd kommer också att kunna hjälpa passagerarna. Exempelvis kommer det kommande lagförslaget om mekanismer för alternativ tvistlösning som åligger kommissionsledamoten med ansvar för hälsa och konsumentfrågor och som ingår i kommissionens arbetsprogram för slutet av 2011, att leda till bättre användning av mekanismer för alternativ tvistlösning som ett enkelt, billigt och snabbt sätt att lösa tvister utanför domstol.

Slutligen tar ledamoten upp frågan om prisuppgifter som ges under bokningsprocessen. Förordning nr 1008/2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen innehåller bestämmelser om öppenhet i fråga om priserna. Det slutliga pris som ska betalas ska alltid anges och ska innehålla gällande passagerarpris eller fraktpris samt alla tillämpliga skatter och avgifter, tilläggsavgifter och arvoden som är oundvikliga och förutsebara vid tidpunkten för offentliggörandet. Detta omfattar också det så kallade bränsletillägg som du nämner. Kommissionen övervakar denna viktiga fråga mycket noggrant, i nära samarbete med medlemsstaternas nationella rättsvårdande myndigheter. Under 2011 kommer kommissionen att göra en djupare granskning av frågan.

Jag skulle vilja upprepa två av fem frågor som redan skriftligen ställts till kommissionen (P-9178/2010), men som fullständigt ignorerades av generaldirektoratet för transport.

Anser kommissionen att den övervakningsgrupp som inrättats i Vilshofen-Straubing inte kan ta på sig den kritiska och konstruktiva roll som EU tänkt för att garantera att studien genomförs korrekt och för att garantera insyn och att enighet uppnås, eftersom studien genomförs av företaget Rhein-Main-Donau AG som har ekonomiskt intresse av utbyggnaden?

Känner kommissionen till att den tyske transportministern Peter Ramsauer (CSU) ett flertal gånger offentligt har förordat en utbyggnad i enlighet med alternativ C 280, trots att Förbundsrepubliken Tyskland enligt artikel III.2.6 i beslutet om stöd är skyldig att se till att utredningen genomförs på ett opartiskt och objektivt sätt? Kommissionens ansvarige ledamot uppmanas att inte ännu en gång ignorera dessa frågor. Denna dyra studie som kostat 33 miljoner euro riskerar att bli Niederbayerns motsvarighet till Stuttgart 21-projektet.

(EN) Den EU-stödda studien om utredning av olika av varandra oberoende alternativ att bygga ut Donau mellan Straubing och Vilshofen är av särskild betydelse i arbetet med att finna en allmänt godtagbar lösning på detta långa dödläge. Detta dödläge hindrar transporterna på de inre vattenvägarna – i denna del av den transkontinentala förbindelsen – från att utnyttja sin potential som ett särskilt hållbart transportmedel, både ur miljömässig och ekonomisk synvinkel.

En sund och hållbar utveckling av de inre vattenvägarna bidrar till att minska trycket på vägtransporterna – vilket i sin tur leder till mindre utsläpp, buller och trängsel – och i detta specifika fall bidrar denna utveckling också till en bättre koppling mellan regioner, ekonomier och människor längs en av de viktigaste naturliga förbindelserna på vår kontinent (i öst-västlig och nord-sydlig riktning).

Det bör för övrigt betonas att en ekonomisk utveckling där man inte tar ordentlig hänsyn till miljöfaktorer också innebär onödiga ekonomiska risker, och om man helt ignorerar hållbara och balanserade lösningar kan detta medföra allvarliga risker, till exempel vid en tillbakagång till vägtransporter.

I den del av Donau som ligger i Bayern, mellan dessa två städer, är flodens djup inte tillräckligt för en tillförlitlig och ekonomiskt livskraftig sjöfart under hela året. I 20 år har flodtransportörerna tillsammans med miljöorganisationerna diskuterat hur man kan förbättra farbarheten på Donau.

Miljöorganisationerna stöder förslag A som syftar till att bevara den sista fritt strömmande delen av den mellersta delen av floden Donau, genom förstärkning av flodstränderna som skydd mot översvämningar.

Transportörerna invänder att detta är den enda delen, från den nederländska gränsen vid Rhen till den österrikiska gränsen vid Donau, där transporterna på inre vattenvägar inte kan garanteras under hela året. Transportörerna stöder därför förslag C-280 som syftar till att säkerställa ett djupgående på 2,80 meter under hela året, men som kräver att det byggs en sluss.

För att övervinna detta dödläge har den tyska regeringen tillsammans med delstaten Bayern inlett en treårig studie för att undersöka möjliga alternativ till dessa två förslag. På förslag från samordnaren för det transeuropeiska transportnätet (TEN-T), Karla Peijs, inrättades i januari 2010 i samförstånd mellan parterna en grupp som ska övervaka studien: den består av nio framstående personer, varav fyra företräder miljöorganisationerna och fyra företräder transportörerna, och som leds av en oberoende professor, Hans-Joachim Koch från universitetet i Hamburg.

Gruppen har träffats flera gånger sedan den bildades i mars 2010, och arbetet fortskrider. Under 2012 förväntas studien ge värdefulla resultat som blir tillgängliga för alla parter och kommer att utgöra ett stöd för regionala och nationella myndigheter i utvecklingen av ekonomiskt och miljömässigt hållbara transporter på Donaus inre vattenvägar.

Nyligen har man i den bayerska/tyska pressen hävdat att företaget Rhein-Main-Donaus (RMD) inblandning försämrar studiens öppenhet och neutralitet. Övervakningsgruppens ordförande har meddelat kommissionen att han inte har någon anledning att tro att studien genomförs på ett felaktigt sätt.

Syftet med studien är att finna en godtagbar lösning oberoende av den tidigare bedömningen, och den måste därför ligga i alla parters intresse, inklusive RMD:s.

Kommissionen är också medveten om de uttalanden som har gjorts av den tyske transportministern Peter Ramsauer och av andra berörda parter i frågan. Enligt kommissionens uppfattning har sådana uttalanden inte någon negativ inverkan på studiens resultat utan bidrar i stället till nyttig insyn i diskussionen.

I april i år stängdes det europeiska luftrummet på grund av ett vulkanutbrott på Island. Enligt experter kan ännu ett sådant utbrott ske, vilket skulle kunna orsaka lika mycket störningar som det förra.

Vilka förberedande åtgärder har kommissionen vidtagit i händelse av att detta skulle ske igen?

(EN) Kommissionen har tillsammans med andra tillsynsmyndigheter och aktörer inom sektorn engagerat sig aktivt för att garantera en ökad beredskap för ett vulkanutbrott. Europa är därför bättre förberett, t.ex. genom att man har kommit överens om koncentrationsnivåer för att tillåta flygning i luftrum som har förorenats av aska, förbättrat det rådgivande material som produceras av Volcanic Ash Advisory Centres, förbättrat operativa förfaranden och inrättat krissamordningscellen för den europeiska luftfarten (EACCC) för att underlätta en harmoniserad strategi för medlemsstaterna. Därför bör vi kunna minimera potentiella störningar om framtida händelser av detta slag inträffar.

Kommissionen kommer att fortsätta arbetet med alla åtgärder som föreslogs i dess informationsmeddelande av den 27 april 2010 och som godkändes vid det extra mötet i rådet (transport) den 4 maj 2010, samt annan verksamhet där ett europeiskt bidrag anses nödvändigt, särskilt ICAO:s internationella arbetsgrupp för vulkanaska.

Vi måste framför allt skapa en större motståndskraft i vårt transportsystem för att kunna bevara rörligheten för passagerare och varor om störande händelser inträffar. Vid det senaste mötet i rådet (transport) i december 2010 uppmanade kommissionsledamot Siim Kallas, som ansvarar för transportfrågor, ministrarna att reflektera över just denna fråga.

Kommissionen kommer att rapportera regelbundet till rådet (transport) och kontinuerligt informera parlamentet om utvecklingen.

Nedan följer ytterligare information om de åtgärder som har vidtagits:

– En ny europeisk strategi har utvecklats tillsammans med Europeiska byrån för luftfartssäkerhet. Detta tillvägagångssätt garanterar ett nära samarbete mellan flygbolag, tillverkare och myndigheter.

– En reviderad beredskapsplan för vulkanaska har offentliggjorts av ICAO liksom riktlinjer för bedömning av säkerhetsrisker för flygverksamhet i områden med känd eller beräknad förekomst av vulkanaska.

– En krissamordningscell för den europeiska luftfarten har inrättats, vilken ska underlätta en förbättrad samordning och tillämpning av mildrande åtgärder.

– Volcanic Ash Advisory Centre har förbättrat sina produkter så att publikationerna blir mer detaljerade och ges ut oftare, vilket i sin tur kommer att förbättra de operativa beslutsprocesserna.

– Ett nytt verktyg har utvecklats av Eurocontrol som kallas European Crisis Visualisation Interactive Tool for Air Traffic Flow & Capacity Management (Evita). Det kommer att underlätta beslutsfattandet och informationsutbytet mellan medlemsstaterna och andra viktiga aktörer.

För bara några veckor sedan drabbades medborgarna, företagen och hela den spanska ekonomin av de mycket omfattande problem som uppstod när det spanska luftrummet stängdes till följd av de spanska flygtrafikledarnas protester. I april i år drabbades det europeiska luftrummet också av en allvarlig störning på grund av vulkanutbrottet i Island.

Mot bakgrund av denna typ av situationer och utan att det påverkar de åtgärder som vidtas på nationell nivå tillfrågas kommissionen om den planerar att förbättra möjligheterna att ingripa på europeisk nivå genom att exempelvis stärka Eurocontrols befogenheter, främja rörligheten för flygtrafikledarna, upprätta europeiska arbetsteam samt utveckla ny flygledningsteknik?

(EN) Moderniseringen av den europeiska flygledningstjänsten (ATM) har varit ett mål för kommissionen under de senaste åren. Ett andra paket med åtgärder kopplade till det gemensamma europeiska luftrummet antogs av EU i november 2009, vilket handlar om prestanda inom områdena säkerhet, kapacitet, kostnadseffektivitet och miljö. Den senaste tidens händelser, t.ex. den kris som uppstod på grund av vulkanaskan i april-maj 2010 och de åtgärder som de spanska flygledarna vidtog den 3–4 december 2010 har bekräftat behovet av att påskynda genomförandet.

Kommissionen har därför utarbetat ett antal åtgärder som redan har vidtagits eller håller på att förberedas med syftet att öka kapaciteten för systemet med den europeiska flygledningstjänsten, till exempel följande:

- Inrättandet av en krissamordningscell omedelbart efter krisen till följd av vulkanaskan för bättre samordning av nationella åtgärder i händelse av en kris på EU-nivå.

- Arrangemang kopplade till rörlighet för flygledare.

- Utmaningen av Eurocontrol som nätförvaltare för den europeiska flygledningstjänstens funktioner våren 2011, vilket innebär att Eurocontrol får större möjlighet att fungera som en teknisk gren av det gemensamma europeiska luftrummet.

- Förbättring av flygtrafiktjänsternas prestanda från och med januari 2012, med en betydande minskning av de avgifter som ska betalas av flygindustrin.

- Genomförandet av funktionella luftrumsblock senast i december 2012, vilket kommer att bidra till en minskad fragmentering av det europeiska luftrummet.

- En fortsättning av Sesarprogrammet och införandet av därmed sammanhängande teknik.

I Förenta staterna har man börjat oroa sig över de eventuella risker som flygpassagerare kan utsättas för när de exponeras för strålningen från en helkroppsskanner. En dåligt fungerande skanner kan utsätta passagerarna för höga strålningsnivåer. Därför är det absolut nödvändig med regelbundet underhåll av strålningsutrustningen.

Övervakar kommissionen installationen och användningen av helkroppsskannrar på flygplatserna i EU?

Kan kommissionen tillhandahålla en förteckning över de flygplatser där sådana skannrar är i bruk vid slutet av 2010?

Kan kommissionen meddela hur underhållet av skannrarna för närvarande kontrolleras, så att passagerarna skyddas mot eventuella hälsorisker vid säkerhetskontroller på flygplatserna?

Överväger kommissionen eventuellt ett initiativ i samband med detta?

(EN) I dag finns det ingen EU-lagstiftning om regelbunden användning av säkerhetsskannrar vid EU-flygplatser. Medlemsstaterna får bara använda säkerhetsskannrar på försök under en begränsad tid, som en strängare åtgärd eller i en demonstrationssyfte. Användningen av skannrar omfattas därför för närvarande inte av kommissionens inspektionsprogram.

I samband med utarbetandet av konsekvensbedömningen om användningen av säkerhetsskannrar under hösten 2010 har kommissionen fått information om att säkerhetsskannrar som baseras på olika teknik används eller har använts på följande EU-flygplatser: Amsterdam Schiphol, London Heathrow, Manchester, Helsingfors, Hamburg och Paris Charles de Gaulle. Enligt denna information används säkerhetsskannrar med röntgenteknik för närvarande på flygplatserna London Heathrow och Manchester. Kommissionen är också medveten om att demonstrationer av säkerhetsskannrar har ägt rum på flygplatserna Rom Fiumicino, Venedig, Milano Malpensa, Palermo och Köpenhamn. Kommissionen har dock inte fått någon officiell bekräftelse från de behöriga italienska och danska myndigheterna.

Hittills har kommissionen ingen aktuell översikt över exakt vilka nationella bestämmelser som gäller för underhållskontroller för att skydda passagerarna från hälsorisker i samband med säkerhetskontroller vid incheckning. De villkor för hälsoskydd som finns inskrivna i EU:s och Euratoms lagstiftning gäller dock.

Särskilt när det gäller användningen av röntgenutrustning måste säkerhetsskannrar, liksom all annan utrustning där joniserande strålning används, uppfylla de rättsliga föreskrifter som gäller för användning av utrustningen. Faktum är att risken för långsiktiga hälsoeffekter på grund av exponering för joniserande strålning är välkänd, även om den är mycket liten vid låga doser. All utrustning måste därför uppfylla bestämmelserna i direktiv 96/29/Euratom⁽¹⁾, vilket t.ex. innebär att följande huvudprinciper måste tillämpas:

Innan den börjar används måste utrustningen vara motiverad på grundval av sina ekonomiska, sociala eller övriga fördelar i förhållande till det men för hälsan den kan medföra.

Skyddet måste optimeras för att säkerställa att stråldoserna till följd av verksamheten hålls så låg som man rimligen kan åstadkomma under beaktande av ekonomiska och sociala faktorer.

Exponeringen måste begränsas för att säkerställa att summan av doserna från alla relevanta verksamheter inte överstiger de lagliga dosgränserna för arbetstagare eller allmänheten.

Efterlevnaden av ovannämnda bestämmelser är de nationella myndigheternas ansvar.

Den avsiktliga exponeringen av människor för joniserande strålning av icke-medicinska skäl, t.ex. av säkerhetsskäl, ges särskild hänsyn⁽²⁾ i den pågående omarbetningen av direktiv 96/29/Euratom tillsammans med andra direktiv, särskilt direktiv 97/43/Euratom⁽³⁾ om medicinsk bestrålning.

Kommissionen undersöker för närvarande de möjliga konsekvenserna av användning av säkerhetsskannrar vid EU-flygplatser när det gäller detekteringsprestanda, grundläggande rättigheter och hälsa.

Kan kommissionen i stora drag ange vilka initiativ den kommer att ta för att förbättra den europeiska transportinfrastrukturens funktion efter den senaste tidens störningar i flygtrafiken till följd av kraftiga snöfall?

(EN) I december 2010 drabbades flygtrafiken och i mindre utsträckning landtransporterna av kraftiga störningar i hela Europa. Många av våra större knutpunkter fick delvis stängas under en av de mest trafikerade helgerna under året: början av julhelgen. Totalt sett ställdes tusentals flygningar in, och tiotusentals människor blev strandsatta på flygplatser, för att inte tala om de stora problemen med bagagehantering. Det är kommissionens plikt att minimera effekterna av dessa extrema väderförhållanden om de skulle uppstå igen. Kommissionen anser dock att det är mycket glädjande att ingen olycka inträffade och att säkerheten kunde garanteras.

När det gäller förbättringen av hela transportnätet i händelse av kris planerar kommissionen också att utnyttja det arbete som redan har genomförts i efterdyningarna av den kris som uppstod till följd av askmolnet i april 2010. Kommissionen har funderat över hur man ska kunna se till att operatörerna eller medlemsstaterna har transportplaner för passagerare och gods i händelse av en plötslig transportkris. I detta sammanhang lade kommissionen fram en förteckning över frågor till medlemsstaterna under det senaste mötet med rådet (transport) den 2 december 2010.

Först måste vi lära oss av det som hände. Som kommissionsledamot Siim Kallas, ansvarig för transportfrågor, meddelade i december 2010 kommer han den 19 januari 2011 att träffa företrädare för flygplatserna för att diskutera exakt vad som hände och vad som kan göras för att undvika liknande situationer i framtiden. Kommissionen är naturligtvis öppen för att diskutera eventuella lösningar som skulle innebära att man kan undvika en upprepning av händelserna i december 2010.

Kommissionens avdelningar kommer även att samarbeta med medlemsstaternas myndigheter och vid behov passa på att välkomna de medlemsstater som har erbjudit sig att dela med sig av sina resultat till kommissionen och som har stött åtgärder på EU-nivå.

Mot bakgrund av dessa diskussioner kommer kommissionsledamoten med ansvar för transport se om det finns ett behov av att kommissionen föreslår nya åtgärder. Om så är fallet kommer han inte att tveka att vidta åtgärder. Det flygplatspaket som han kommer att lägga fram senare under 2011 kommer att bli mycket viktigt.

Kommissionen avser att fortsätta arbetet med andra planerade initiativ. Den kommande översynen av förordningen om flygpassagerares rättigheter kan utgöra en möjlighet att förbättra kommunikationen med passagerarna och ombokningen för strandsatta passagerare, exempelvis genom att tillfälligt upphäva restriktionerna mot nattliga startförbud.

Kommissionen är fast besluten att arbeta hårt för att förbättra det europeiska systemet för flygresor för att garantera att europeiska medborgare inte ska behöva råka ut för en liknande upplevelse igen.

Den 21 september 2010 presenterade kommissionen sin jämställdhetsstrategi för åren 2010–2015. Enligt yttrandet om framtiden för jämställdhetspolitiken efter 2010 (Opinion on the Future of Gender Equality Policy after 2010) gör bristen på enskilda poster avsedda för jämställdhetsåtgärder i EU:s såväl som i medlemsstaternas budget att det kommer att bli mycket svårt att uppnå strategins mål. Vad anser kommissionen att det skulle vara lämpligt att göra åt saken?

I huvuddelen av medlemsstaterna fortsätter kvinnorna att vara underrepresenterade i beslutsprocesser och i beslutsfattande positioner. Vilka åtgärder avser kommissionen att vidta för att öka andelen kvinnor i beslutsfattande positioner? Övervägs för närvarande några konkreta initiativ för att öka medvetenheten om jämställdhet mellan kvinnor och män bland unga människor? Anser kommissionen att det vore lämpligt att föreslå finansiering av särskilda åtgärder för det ändamålet, till exempel genom europeiska utbildningsprogram eller genom användningen av ny teknik?

(FR) I kommissionens nya strategi för jämställdhet mellan kvinnor och män (2010–2015)⁽¹⁾ anges fem prioriterade områden samt övergripande åtgärder. I ett dokument som bifogas till strategin⁽²⁾ fastställs de åtgärder som kommissionens olika avdelningar kommer att vidta under de kommande åren, särskilt de viktigaste finansieringsprogrammen, vilka syftar till att främja jämställdhet mellan kvinnor och män.

Europeiska socialfonden (ESF) är EU:s viktigaste finansiella instrument på området för utbildning och främjande av sysselsättning. Via denna fond finansieras många åtgärdsområden för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden. Vidare uppgav kommissionen i sitt meddelande om budgetöversynen⁽³⁾, och i slutsatserna från den femte rapporten om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning: sammanhållningspolitikens framtid⁽⁴⁾, att det är nödvändigt att undersöka hur unionen skulle kunna se till att mer storleken på anslagen från ESF blir mer förutsägbar. En sådan utveckling kan bidra till att höja profilen för EU-medel som anslås för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män.

Jämställdhet i beslutsprocessen är ett av fem prioriterade åtgärdsområden i kommissionens nya strategi. Åtgärderna, som kommer att genomföras på detta område av kommissionens olika avdelningar, anges också i en bilaga till strategidokumentet.

Efter offentliggörandet av revisionsrättens rapport om reformen av EU:s sockersektor 2005–2006, där det framhölls att beslut om denna sektor på Irland fattades utifrån siffror som offentliggjordes 2001 och som inte återspeglade omstruktureringar i sektorn som skett sedan dess, undrar jag: Har kommissionen några planer på att ta itu med denna situation, särskilt vad gäller möjligheterna att hjälpa till med att återställa den irländska sockersektorn för bland annat produktion av biobränslen, som skulle kunna bidra till uppnåendet av 2020-målen?

(FR) Kommissionen är medveten om att förlusten av en traditionell industri som den irländska sockerindustrin är smärtsamt.

Beslutet att upphöra med den irländska kvotproduktionen av socker fattades inte av kommissionen på grundval av tillgängliga uppgifter vid tidpunkten för reformen, utan av ledningen för den irländska sockerfabriken, som utan tvekan är bäst lämpad att bedöma den framtida konkurrenskraften för fabrikens produktion på den inre marknaden för socker, enligt de villkor som gäller efter reformen.

Att man upphör med hela den irländska kvotproduktionen av socker har dock ingen betydelse för möjligheten att producera biodrivmedel från sockerbetor i Irland.

I Polen byggs för närvarande en delsträcka på sammanlagt 50 km av motorväg A2 från Warszawa till Lodz. Bygget av denna delsträcka finansieras med stödmedel från EU (strukturfonderna) och med hjälp av ett EIB-lån. Uppdraget att bygga motorväg tilldelades ett konsortium av kinesiska statliga byggkoncerner med namnet ”COVEC” av det polska generaldirektoratet för riks- och motorvägar.

I konkurrens med europeiska byggföretag låg anbudspriserna från den kinesiska anbudsgivaren mer än 50 procent under de upphandlande myndigheternas kostnadsuppskattning och en tredjedel under anbuden från anbudsgivaren med det näst lägsta anbudet. Den kinesiska marknaden är däremot fortfarande stängd för praktiskt taget all utländsk konkurrens inom byggsektorn.

Anser kommissionen mot denna bakgrund att den internationella principen om ömsesidighet, som utgör en elementär förhandlingsgrund för internationella handelförbindelser, i stor utsträckning kränks när det gäller förhållandet mellan EU och Kina? Vilka åtgärder avser kommissionen tillgripa för att motverka denna tendens?

(EN) Kommissionen har förståelse för ledamöternas oro. Liknande bekymmer har uttryckts av andra parlamentsledamöter, av medlemsstaterna och av den europeiska industrin.

EU förespråkar en långtgående strategi för att öppna de globala marknaderna för offentlig upphandling. EU har därför skrivit under avtalet om offentlig upphandling (GPA), som innebär att marknaderna för offentlig upphandling i världens mest utvecklade nationer öppnas upp. Dessutom har EU slutit frihandelsavtal som innehåller kapitel om upphandlingar med ett antal handelspartner (t.ex. Chile, Mexiko, Korea och Schweiz), vilket innebär att marknaderna för offentlig upphandling i dessa partnerländer öppnas på ömsesidig basis.

EU har dock inga internationella åtaganden gentemot Kina när det gäller offentlig upphandling. Kina och dess leverantörer har därför inte rätt att behandlas på samma sätt som EU:s GPA-partner.

Eftersom Kina för närvarande förhandlar om anslutning till GPA kan situationen förändras under de kommande åren. När det gäller anslutningsprocessen begär EU att Kina åtar sig att ställa upp ambitiösa mål för marknadstillträde. Parallellt med dessa förhandlingar för kommissionen en intensiv dialog med Kina som syftar till att förbättra den kinesiska rättsliga ramen för offentlig upphandling så att den uppfyller GPA-kraven.

Kommissionen har dessutom aviserat i sina meddelanden ”På väg mot en inre marknadsakt”⁽¹⁾ och ”Handel, tillväxt och världspolitik”⁽²⁾ att den under 2011 kommer att lägga fram ett lagförslag för att förtydliga EU:s internationella åtaganden om marknadstillträde på området för offentlig upphandling. Syftet med detta förslag kommer att vara att återställa konkurrens på lika villkor på den inre marknaden och ge EU större möjligheter att påverka i internationella förhandlingar. Det kommer också att klargöra ställningen för de tredjeländer (och deras leverantörer) som inte har anslutit sig till några internationella åtaganden gentemot EU på detta område och kommer att baseras på ömsesidighet. Kommissionen håller för närvarande på med en konsekvensbedömning av de möjliga alternativen.

Kusterosion är ett fenomen som hotar stora områden längs Portugals kust, från norr till söder. Kusterosionen har flera olika orsaker, bl.a. höjd havsyta, minskad mängd avlagringar, försvunna naturliga strukturer på grund av mänsklig verksamhet, samt olika typer av exploatering längs kusten, vilket allt sammantaget utgör ett hot mot människors säkerhet i flera regioner i Portugal och redan lett till allvarliga olyckor. Om vi inte lyckas stoppa och vända denna utveckling kan det få mycket långtgående följder i framtiden och allvarliga ekonomiska, sociala och miljömässiga återverkningar.

Vilka åtgärder har genomförts på EU-nivå för att lösa problemet med kusterosion?

Hur har kommissionen tänkt integrera problemet med kusterosion i EU:s åtgärder för att förebygga naturkatastrofer och katastrofer som orsakas av människan? Vilka EU-initiativ ska ta fram?

Vilka stödinstrument finns att tillgå för de medlemsstater som är mest utsatta för kusterosionens följder?

(EN) Kusterosion får allvarliga konsekvenser för cirka 25 procent av de europeiska kusterna.⁽¹⁾ Problemet kommer sannolikt att öka på grund av klimatförändringarnas effekter, till exempel stigande havsnivåer och mer frekventa och intensiva stormfloder. En ökad kustutveckling kan dessutom påverka naturliga sedimentprocesser eller öka andelen tillgångar och befolkning som befinner sig i riskzonen för kusterosion och översvämningar. I den alleuropeiska undersökningen Eurosion⁽²⁾ fastställdes omfattningen av problemen med kusterosion i Europa, och den innehöll vägledning, fallstudier och politiska strategier för att hantera kusterosionen på ett mer effektivt sätt. Under 2010 utvecklade man inom ramen för projektet Conscience⁽³⁾ de politiska strategierna ytterligare och rekommenderade sätt att genomföra dem. Dessutom bekräftar projekt och undersökningar att de finansiella kostnaderna för skydd av kustområden och anpassningsåtgärder är betydande. Förebyggande och tidig anpassning till klimatrisker har visat sig vara kostnadseffektiva alternativ.⁽⁴⁾ I kommissionens vitbok om anpassning till klimatförändring från 2009⁽⁵⁾ tar man upp risker vid kustområdena, bland annat kusterosion, och föreslår åtgärder för att öka motståndskraften för kust- och havsområden. Nu pågår arbetet för att se till att anpassning i kustområden ingår i ramen för den integrerade havspolitiken.

Forskningen bekräftar att en övergripande och integrerad strategi behövs för att hantera riskerna för kusterosion på ett tillfredsställande sätt. Grunden för ett sådant helhetsperspektiv ges av Europaparlamentets och rådets rekommendation från 2002 om integrerad förvaltning av kustområden (ICZM).⁽⁶⁾ Även andra befintliga EU-instrument, såsom direktiven om miljökonsekvensbeskrivningar⁽⁷⁾ och översvämningsdirektivet⁽⁸⁾, är viktiga för att minska risken för kusterosion. När det gäller kustområdena kring Medelhavet ratificerade EU ICZM-protokollet till Barcelonakonventionen⁽⁹⁾ i september 2010. Protokollet innehåller särskilda bestämmelser om kusterosion.

Kommissionen kommer att ta hänsyn till problemet med risker vid kustområdena i konsekvensbedömningen om en uppföljning till ICZM-rekommendationen, vilken planeras vara färdig i slutet av 2011. Eftersom fysisk planering har identifierats som ett viktigt verktyg för att minska sårbarheten i kustområden tar man i konsekvensbedömningen hänsyn till både kustförvaltning och fysisk planering i kust- och havsområden.⁽¹⁰⁾ Under tiden fortsätter kommissionen att stödja utbytet av erfarenheter och bästa metoder vid genomförandet av ICZM genom initiativet Ourcoast.⁽¹¹⁾ Inom ramen för initiativet kommer att man att skapa en interaktiv databas med minst 350 fall och ge vägledning om specifika ämnen och ICZM-principer, t.ex. anpassning till risker och klimatförändringar.

Kommissionen genomför dessutom ett antal åtgärder för att fullt ut genomföra en EU-ram för förebyggande av katastrofer, vilket föreslås i meddelandet om förebyggande av katastrofer som antogs i februari 2009⁽¹²⁾ och förbättrades av rådet⁽¹³⁾. Inom ramen för detta lade kommissionen den 21 December 2010 fram ett vägledande dokument om nationell riskbedömning och kartläggning i samband med katastrofhantering⁽¹⁴⁾, vilket utvecklats tillsammans med medlemsstaternas nationella myndigheter. Syftet med riktlinjerna för riskbedömning och kartläggning i samband med katastrofhantering är att öka samstämmigheten och jämförbarheten mellan riskbedömningar som görs på nationell nivå i medlemsstaterna. De icke-bindande riktlinjerna, som bygger på en strategi som täcker flera hot och risker, ger ledning i frågor om terminologi, medverkan av olika sektorer och intressenter samt de mest användbara metoderna och begreppen.

Förutom vitboken om anpassning till klimatförändringarna utvecklar kommissionen också en clearingcentral för anpassning, vilken beräknas vara i drift i början av 2012 och kommer att täcka viktiga politiska områden, bland annat kustområden. Syftet med clearingcentralen är att förbättra spridningen av kunskap mellan nationella, regionala eller lokala beslutsfattare, genom att erbjuda vägledning, verktyg och bästa metoder för bedömningar av sårbarheten för klimatförändringar på olika geografiska nivåer. Kommissionen kommer att fortsätta genomförandet av vitboken och senast 2013 utveckla en omfattande anpassningsstrategi för EU.

När det gäller finansieringsmöjligheter kommer man inom ramen för sammanhållningspolitiken för 2007–2013 att investera ca 5,8 miljarder euro i förebyggande av naturkatastrofer. I enlighet med principen om gemensam förvaltning är det upp till medlemsstaterna att välja och genomföra de samfinansierade projekten på grundval av prioriteringarna i de relevanta operativa programmen. Inom denna ram kan åtgärder för skydd av kustområden stödjas. När det gäller Portugal planeras 513 684 600 euro att investeras i riskförebyggande åtgärder genom landets operativa program inom ramen för sammanhållningspolitiken för 2007–2013. Det atlantiska transnationella programmet stöder Ancorim (Atlantiska nätverket för hantering av risker i kustområdena)⁽¹⁵⁾, som även omfattar portugisiska samarbetspartner.

I samförståndsavtalet mellan Grekland, EU och IMF nämns uttryckligen ”höjda biljettpriser” inom kollektivtrafiken. Enligt uppgifter i media kommer prishöjningarna att ligga i storleksordningen 30–50 %.

Med tanke på att kommissionen påstås främja användningen av kollektivtrafik, och med tanke på att en höjning av biljettpriserna kommer att få betydande konsekvenser för de svagaste samhällsgrupperna, undrar jag:

Kan kommissionen bekräfta storleken på dessa ohållbara prishöjningar i kollektivtrafiken, särskilt i stadstrafiken? Anser kommissionen det nödvändigt att till den redan kraftiga ökningen av direkta och indirekta skatter lägga en sådan här åtgärd, som framför allt drabbar de svagaste grupperna?

Anser kommissionen att en sådan åtgärd är förenlig med EU:s påstådda politik för att främja kollektivtrafiken som ett mer ekonomiskt och miljövänligt transportalternativ?

(EN) Den uppdatering av samförståndsavtalet som gjordes hösten 2010 är en allmänt tillgänglig handling som finns på:

http://ec.europa.eu/economy_finance/publications/occasional_paper/2010/op72_en.htm"

Enligt samförståndsavtalet ska åtgärder för offentliga företag vidtas i syfte att bekämpa misshushållning i och vanskötsel av statsägda företag, minska kostnaderna och förbättra deras ekonomiska resultat. Transporttjänster och transportnätverk måste rationaliseras i enlighet med användarens behov.

EU kämpar med illegala invandrare, men nyligen beslöt en rad länder att inte längre skicka tillbaka några avvisade asylsökande till Grekland, trots unionens ”Dublin-regel”. Vid ett besök som LIBE-utskottet nyligen gjorde i Grekland framkom att ett av skälen till detta är att Algeriets, Marockos, Turkiets, Tunisiens och Pakistans ambassader vägrar att inom rimlig tid tillhandahålla de dokument som krävs för återresa, varigenom antalet illegala invandrare i Grekland stadigt ökar.

Vad gör EU för att kräva att dessa tredjeländer upprätthåller en ordentlig bevakning vid sina gränser mot EU? Kommer EU i fortsättningen att göra stödet till dessa länder beroende av gränsbevakning och återvändarpolitik? Är kommissionen beredd att i sin utvärdering av IPA-stöd till Turkiet ta upp den turkiska gränsbevakningen och ett snabbt avtal med Frontex?

(EN) Kommissionen känner mycket väl till den svåra situation som medlemsstaterna ställs inför i kampen mot olaglig migration.

Kommissionen är särskilt oroad över situationen i Grekland vid landgränsen till Turkiet, där för närvarande 90 procent av antalet upptäckta fall av olagligt passerande av migranter längs EU:s yttre gränser äger rum.

Det bör understrykas att ansvaret för att kontrollera de yttre gränserna i enlighet med kraven i EU-lagstiftningen, särskilt kodexen om Schengengränserna, helt och hållet åligger medlemsstaterna. Grekland måste därför liksom alla andra medlemsstater göra sitt yttersta för att uppfylla dessa krav.

EU bör dock visa solidaritet och bistå medlemsstaterna genom sina insatser för att få kontroll över den olagliga migrationen.

I detta syfte främjar EU ett antal initiativ såsom de gemensamma insatserna och stöder konkreta projekt genom fördelning av ekonomiska resurser ur relevanta fonder (Fonden för yttre gränser, Europeiska flyktingfonden och återvändandefonden).

Grekland har varit den största ”mottagaren” av Frontex operativa verksamhet under 2010 och där har gjorts gemensamma insatser vid land- och sjögränserna för att öka effektiviteten i gränsförvaltningen (inklusive övervakning, kontroll och identifiering av illegala invandrare med återvändande som mål, med vederbörlig respekt för eventuella behov av skydd). På grund av det exceptionella trycket av olaglig invandring vid Greklands yttre gränser begärde landet den 24 oktober 2010 hjälp av enheterna för snabba ingripanden vid gränserna och strax därpå fattades ett beslut att placera ut dessa enheter. Utplaceringen av snabba gränsinsatsenheter har redan haft en avskräckande effekt och antalet illegala invandrare som upptäcks vid den grekisk-turkiska landgränsen har enligt beräkningar minskat med totalt 43 procent.

Att arbeta med ursprungs- och transitländer är av avgörande betydelse i kampen mot olaglig migration. Därför uppmuntrar kommissionen medlemsstaterna och Frontex att utveckla det praktiska samarbetet med dessa länder.

Konkret kan detta handla om initiativ såsom utbyte av information om hur olagliga migranter och människosmugglare får till väga, utveckling av gemensamma riskanalyser för illegala migrantströmmar, utnämning av kontaktpunkter hos Frontex och tredjeländers myndigheter för ett kontinuerligt, operativt utbyte av information och samarbete när det gäller att skicka tillbaka olagliga invandrare.

Kommmissionen arbetar dessutom också aktivt med att utveckla en direkt dialog och ett samarbete med samtliga ursprungs- och transitländer för migration, i syfte att övertala dem att öka sina insatser för att förebygga och bekämpa olaglig migration och att återta de illegala migranter som har passerat genom deras territorium.

När det gäller de länder som ledamoten nämner kommer kommissionen att ta konkreta initiativ med dem alla. Kommissionen förhandlar om ett återtagandeavtal med Marocko, gör stora ansträngningar för att inleda förhandlingar om ett återtagandeavtal med Algeriet, har föreslagit att Tunisien ska godta att bestämmelser som rör samarbetet om återtagande av illegala migranter förs in i den nya handlingsplanen EU-Tunisien, och återtagandeavtalet med Pakistan, som kommissionen framgångsrikt förhandlat fram med detta land på uppdrag av EU, trädde i kraft den 1 december 2010.

I detta sammanhang ägnas särskild uppmärksamhet åt Turkiet, ett land som ett stort antal illegala migranter och asylsökande passerar igenom på väg till EU, från ursprungsländer i Afrika och Asien.

Som kandidat för anslutning till EU förväntas Turkiet göra särskilda insatser för att förbättra sin politik och lagstiftning på området för gränsförvaltning och migrations- och asylhantering, samt sin administrativa kapacitet inom relevanta myndigheter, i linje med EU:s normer. Kommissionen följer noga de framsteg som Turkiet gör i fråga om att utveckla sin kapacitet och stöder denna strävan genom att ge betydande ekonomisk och teknisk hjälp. Samtidigt fortsätter kommissionen att förhandla om ett återtagandeavtal med Turkiet på uppdrag av EU, medan Frontex förhandlar om ett samarbetsavtal med turkiska myndigheter.

Ingåendet av ett frihandelsavtal med handelsblocket Mercosur skulle allvarligt kunna undergräva jordbruksproduktionen i EU. Kan kommissionen redogöra för vilka importkvoter för nötkött man förväntar sig från Mercosur i förhandlingarna?

Mercosur lade 2006 fram ett dokument med en begäran om en tullkvot för 300 000 ton nötkött.⁽¹⁾ I sitt svar skrev kommissionen att begäran, trots att den var något ändrad, fortfarande låg långt utanför räckvidden för kommissionens förslag.⁽²⁾

Anser kommissionen fortfarande att en kvot i denna storleksordning ligger utanför räckvidden för EU:s förslag? Hur tänker kommissionen se till att den slutliga överenskomna kvoten är betydligt lägre än 300 000 ton? Hur stor kvot är kommissionen villig att enas om?

Kan kommissionen uttala sig om den oro som finns för att Mercosur kommer att sträva efter den värdefulla delen av EU:s nötköttsmarknad i förhandlingarna? Vilka åtgärder överväger kommissionen att vidta för att förhindra att Mercosurproducenter särskilt siktar in sig på denna marknad?

(EN) Förhandlingarna med Mercosur återupptogs i maj 2010 och hittills har det inte förekommit några diskussioner om marknadstillträde för varor, även om förhandlarna har kommit framåt vad gäller avtalets normativa del. Kommissionen är fullt införstådd med att det finns några särskilt känsliga områden vad gäller jordbruksprodukter inom EU och kommer att beakta dem vid förhandlingarna med Mercosur. Nötkött är naturligtvis en av de känsligaste jordbruksprodukterna.

Båda sidor håller för närvarande på att utarbeta sina respektive erbjudanden, som ska utbytas under första kvartalet 2011. För EU:s del är det uppenbart att det för de känsligaste produkterna, inklusive nötkött, ska tas hänsyn till EU:s erbjudanden i utvecklingsagendan från Doha när man lägger fram bilaterala erbjudanden till Mercosur.

Eftersom det ännu inte har förts några diskussioner om konkreta erbjudanden om marknadstillträde går det inte i detta skede att ange vilka prioriteringar Mercosur kommer att ha vad gäller olika delsektorer.

I kommissionens meddelande ”EU:s strategi för den inre säkerheten i praktiken: Fem steg mot ett säkrare Europa” (KOM(2010)0673) föreslås att man under 2013 ska inrätta ett centrum för frågor om it-brottslighet.

Vilken befogenhet kommer centrumet för frågor om it-brottslighet att få? Vad kommer centrumet ha för mål och för uppdrag? Vilka kvalifikationer kommer man att kräva av den personal som anställs? Varifrån kommer medlen för att inrätta centrumet att tas? Var anser kommissionen att centrumet ska ha sitt säte?

(EN) Kommissionens åtagande i meddelandet ”EU:s strategi för den inre säkerheten i praktiken: Fem steg mot ett säkrare Europa” om att inrätta ett centrum för frågor om it-brottslighet är ett svar på det växande hot som it-brottsligheten utgör. Det innebär också att man konstaterar att de befintliga resurserna på såväl nationell som EU-nivå bör användas på ett bättre sätt för att bekämpa it-brottsligheten mer effektivt. I meddelandet anges redan att ett av målen för centrumet kommer att vara att ”bygga upp en operativ och analytisk kapacitet för utredningar och samarbete med internationella partner”. Centrumet kommer att förbättra möjligheterna att utveckla och övervaka befintliga förebyggande insatser och utredningsåtgärder, stödja utvecklingen av fortbildning och medvetandehöjande insatser för brottsbekämpande myndigheter och domstolar, inrätta samarbete med Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet (Enisa) och samverka med ett nätverk av nationella och statliga organisationer för incidenthantering. Centrumet för frågor om it-brottslighet bör fungera som ett nav för kampen mot it-brottslighet i EU⁽¹⁾. Dessa mål är också i linje med rådets slutsatser av den 26 april 2010 om en handlingsplan för att genomföra den gemensamma strategin för att bekämpa it-brottslighet, där kommissionen uppmanas att utarbeta en genomförbarhetsstudie om möjligheten att skapa centrumet⁽²⁾.

När det gäller de faktiska detaljerna kring ansvarsfördelning, personal, finansiering och placering kan kommissionen därför ännu inte uttala sig, eftersom detta kommer att bli föremål för en genomförbarhetsstudie under 2011. Ett brett samråd med medlemsstaterna, berörda myndigheter och institutioner, den privata sektorn och det civila samhället ska enligt planen hållas inom ramen för genomförbarhetsstudien.

Efter ett långdraget förfarande uppnådde till slut EU:s institutioner en överenskommelse om EU:s budget för 2011. Europaparlamentet var tvunget att backa från sin ursprungliga begäran om en budgetökning på mer än 6 procent jämfört med 2010. Enligt den slutliga kompromissen begränsas budgetökningen till 2,91 procent, vilket motsvarar en totalsumma på 126,5 miljarder euro, trots att nya strukturer, såsom Europeiska utrikestjänsten, måste finansieras inom ramen för denna lilla ökning.

Kan kommissionen redogöra för hur dessa anslag för 2011 kommer att påverka betalningarna till jordbrukare i Litauen och andra EU-medlemsstater? Kan kommissionen ge exakta siffror?

(FR) Kommissionen vill tacka ledamoten för denna fråga, som gör det möjligt att belysa det faktum att den budget som antogs av Europaparlamentet och rådet i december 2010 inte kommer att påverka stödet till jordbrukare i Litauen eller i andra medlemsstater i EU.

I själva verket har ändringsskrivelsen som kommissionen antog den 20 oktober 2010 integrerats i den godkända budgeten. I denna ändringsskrivelse har kommissionen fört in de senaste beräkningarna av jordbruksutgifterna – marknader och direktstöd.

Budgeten har utarbetats för EU-27 som helhet och inte för respektive medlemsstat. Kommissionen kan trots detta informera ledamoten om att det i budgetposten för SAPS (systemet för enhetligt arealstöd) ingår ett belopp på 262 miljoner euro för Litauen.