Debatter

Torsdagen den 3 februari 2011 - Bryssel

4. Finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete – Finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen (ändring av förordning (EG) nr 1889/2006) – Finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (ändring av förordning (EG) nr 1905/2006) – Inrättande av ett finansieringsinstrument för samarbete med industriländer (ändring av förordning (EG) nr 1934/2006) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

– andrabehandlingsrekommendationen från Charles Goerens för utskottet för utveckling om rådets ståndpunkt vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete [16447/1/2010 – C7-0424/2010 – 2010/0059(COD)] (A7-0009/2011),

– andrabehandlingsrekommendationen från Barbara Lochbihler och Kinga Gál för utskottet för utrikesfrågor om rådets ståndpunkt vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1889/2006 om inrättandet av ett finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen (16446/1/2010 – C7-0427/2010 – 2009/0060B(COD)) (A7-0014/2011),

– andrabehandlingsrekommendationen från Gay Mitchell för utskottet för utveckling om rådets ståndpunkt vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (16442/1/2010 – C7-0426/2010 – 2009/0060A(COD)) (A7-0006/2011), och

– andrabehandlingsrekommendationen från Helmut Scholz för utskottet för internationell handel om rådets ståndpunkt vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1934/2006 om inrättande av ett finansieringsinstrument för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier (A7-0005/2011).

  Charles Goerens, föredragande. − (FR) Fru talman! Förslaget till förordning om inrättande av ett program för kompletterande åtgärder för banansektorn i AVS-länderna läggs i dag fram för andrabehandlingen.

Vi begärde vid förstabehandlingen så många kompletterande åtgärder som möjligt för de bananexporterande AVS-länderna, vars situation förmodligen kommer att förvärras av ikraftträdandet av ett avtal på WTO-nivå med de amerikanska och latinamerikanska producenterna för att stoppa handelstvisten om tullar på bananer. I avtalet föreskrivs att importtullarna på bananer gradvis ska minskas från 176 euro per ton till 114 euro per ton senast 2017.

Bananer från AVS-länderna kommer dock fortfarande att omfattas av ett tullfritt tillträde till EU. Den försämrade situationen i dessa länder efter handelsavtalets ikraftträdande har fått dem att förhandla om kompletterande åtgärder för banansektorn med EU.

Utskottet för utveckling, som jag är föredragande för, lyckades se till att rekommendationen antogs vid förstabehandlingen efter följande förbättringar av den ursprungliga texten.

Att utrota fattigdomen och förbättra levnadsförhållandena har för det första antagits som centrala mål för de rekommenderade åtgärderna.

För det andra betraktas små producenter och små företag som dessa åtgärders främsta förmånstagare.

I förordningen uppmärksammas för det tredje särskilt aspekter som rör miljö-, hälso- och arbetsstandarder.

Insynsvänliga kriterier har för det fjärde införts för fördelningen av medel.

En överenskommelse har slutligen nåtts om en provisorisk bedömning som ska utföras 18 månader innan programmet löper ut.

Dessutom har parlamentet och rådet nått en överenskommelse om finansieringen av de kompletterande åtgärderna för 2010 och 2011. Alla dessa framsteg uppfyller mycket väl AVS-ländernas förväntningar. Den enda haken rör den övergripande frågan med tillämpningen av delegerade akter för finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete. Vi grundar vår begäran på vår tolkning av artikel 290 i Lissabonfördraget.

Europaparlamentet vill kunna påverka de strategiska beslut som kommissionen fattar om finansiering av yttre åtgärder. Hittills har rådet vägrat att bevilja parlamentet den roll som det förtjänar när det gäller finansieringsintrumentens funktionssätt.

Dessa frågor måste klargöras och jag vill betona följande mycket tydligt: vi vägrar att kallas bråkmakare. Parlamentet och utskottet för utveckling bevisar dagligen detta i sitt arbete. Jag uppmanar därför mina kolleger i parlamentet att hålla fast vid den ståndpunkt som antogs vid förstabehandlingen och med stor majoritet rösta för den text som jag just lagt fram för deras godkännande.

  Barbara Lochbihler, föredragande. – (DE) Fru talman! De viktigaste kraven från de människor som fredligt protesterar på gatorna i Tunisien, Egypten och Jemen är en garanti för respekten för de mänskliga rättigheterna, främjande och utveckling av demokratiska strukturer och bekämpning av korruption med förhoppningen att en förändring därigenom ska ske, så att folket i Maghreb och arabvärlden kan hävda sin rätt till yttrandefrihet och pressfrihet, sin rätt till fria val och till civilt deltagande. Tillämpningen av dessa rättigheter är exakt vad vårt finansieringsinstrument för demokrati och mänskliga rättigheter syftar till att främja. Hittills har detta instrument gett begränsade möjligheter att verka i de nämnda länderna eftersom de allmänna förhållandena där är sådana att de som har en avvikande åsikt kan förvänta sig förföljelse och tortyr.

Jag välkomnar verkligen att kommissionen, liksom sades i går i arbetsgruppen, redan har gjort detaljerade planer för att använda finansieringsinstrumentet på ett sådant sätt att det nu kommer att finnas kortsiktiga, medellångsiktiga och långsiktiga projekt som kan användas för att stödja den demokratiska omvandlingen i Tunisien. Det vore bra om vi i framtiden skulle kunna utveckla en modell utifrån detta som också skulle kunna användas om en sådan grundläggande omvandling skulle ske i andra stater. Jag hoppas verkligen att kommissionen kommer att ta till sig förslagen från parlamentets delegation till Tunisien, till exempel om en reform av rättsväsendet.

Instrumentet för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter är utformat på så sätt att det ska kunna stödja de personer inom de olika civila strukturerna som arbetar för att förbättra människorättssituationen. Dessa strukturer kan vara regeringar, internationella människorättsinstitutioner eller enskilda personer som behöver stöd i egenskap av människorättsförsvarare. Denna struktur är på det stora hela positiv just för att den i vissa situationer gör det möjligt att agera utan den berörda regeringens godkännande. Jag anser inte att detta på något sätt är ett ingrepp i nationella frågor, eftersom det ligger i de mänskliga rättigheternas natur att vi måste kunna motstå statligt tvång och statligt våld mot befolkningen och mot enskilda medborgare.

Vi måste också se över de enskilda projekten, samt prioriteringarna för instrumentet för mänskliga rättigheter och demokrati, och kontinuerligt och kritiskt utvärdera dessa. Hittills har instrumentet varit relativt nytt, så det har inte varit meningsfullt att göra en utvärdering som inte skulle leda till så mycket. Det är därför ännu viktigare att vi nu förbereder och genomför den kommande omfattande utvärderingen. Syftet måste vara att förtydliga effekterna av enskilda åtgärder och göra det möjligt att reflektera över prioriteringar och arbetsmetoder vid behov.

Detta finansieringsinstrument bygger på den grundläggande principen att det borde finnas en komplementaritet mellan alla finansieringsinstrument. Ändå konstaterar vi i praktiken att detta relativt blygsamma finansiella instrument används för att finansiera projekt med tydlig koppling till ett geografiskt instrument. Denna fråga uppstår också i fallet med människorättsdialoger. Därför borde vi definitivt inte godkänna några nedskärningar i fråga om detta anspråkslösa instrument och vi måste också se till att det inte används för att finansiera projekt som det faktiskt inte är avsett för.

Beträffande delegerade akter, som är en fråga som vi ännu inte har enats om för några av finansieringsinstrumenten, finns det inom många politikområden, som exempelvis miljö och transport, inga tvivel om vad som kan betraktas som delegerade akter. Inom utrikespolitiken tycks detta dock vara mycket omtvistat. Det är dock mycket viktigt, särskilt efter Lissabonfördraget, att vi som parlamentet också har medbeslutanderättigheter inom utrikespolitiken, när det gäller den strategiska inriktningen för programmen för finansieringsinstrument.

  Kinga Gál, föredragande. − (HU) Fru talman, företrädare för kommissionen, mina damer och herrar! Allt som min medföredragande Barbara Lochbihler sagt är mycket betydelsefullt med tanke på att den aktuella spända internationella situationen, och då tänker jag på den nordafrikanska situationen i Tunisien och Egypten som diskuterades i går, visar att den uppmärksamhet som vi fäster på exempelvis detta finansieringsinstrument för mänskliga rättigheter faktiskt gör skillnad, och att den inverkan som detta instrument har i praktiken på en särskild plats kan vara viktig. Detta är exakt det första viktiga skälet till varför parlamentet kräver en rätt att kontrollera instrumentet.

När det gäller de väsentliga frågor som diskuterades i debatten vid förstabehandlingen i oktober förra året, om att främja verksamheten för lokala icke-statliga organisationer av central betydelse, var institutionerna överens. Vid andrabehandlingen måste nu myntets andra sida tas upp, nämligen att nå enighet i den interinstitutionella debatten om parlamentets rätt till demokratisk kontroll. Det är välkänt att frågan om finansieringsinstrument, däribland frågan om detta instrument som främjar demokrati och mänskliga rättigheter, har varit en del av den interinstitutionella striden i ett år.

Lissabonfördraget stärkte Europaparlamentets rätt till demokratisk kontroll, och parlamentet är faktiskt den institution som möjliggör delegerade akter, vilka vi anser måste genomföras och tillämpas i den aktuella situationen. Detta särskilda paket med delegerade akter skulle kunna vara det första betydelsefulla exemplet på att Europaparlamentets roll faktiskt har utökats sedan den 1 december 2009. Vid andrabehandlingen, och förmodligen vid den efterföljande avtalsprocessen, kommer vi också att kämpa för att Europaparlamentets rätt till demokratisk kontroll ska erkännas, och jag anser i likhet med min kollega att detta är relevant just i fallet med finansieringsinstrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter. Det beror liksom vi just hört på att detta instrument är avsett att tjäna de mänskliga rättigheterna, rättssäkerheten och skyddet av demokratin, och vi främjar specifika rättigheter som kampen för kvinnors och barns rättigheter, och kampen mot dödsstraff, tortyr och grym, omänsklig och förnedrande behandling. Vi vill hjälpa människorättsförsvarare i sitt arbete, också under de omöjligaste förhållanden. Det är ytterligare ett skäl till varför detta instrument är särskilt viktigt. Dess förmånstagare är icke-statliga organisationer, vilka missgynnas allvarligt i vissa länder. Alla detta gör det motiverat att vi i parlamentet ska ha rätt att påverka utformningen av strategin och ramprogrammen och utformningen av framtida planer, eftersom vi kan vidta mer betydelsefulla åtgärder genom årlig övervakning än om vi bara ombes att lämna våra synpunkter vid de tvååriga finansiella cyklerna. Det är för detta som vi begär ert stöd, så att vi nu under perioden efter Lissabonfördraget verkligen också kan agera i fördragets anda, och jag utgår från att såväl kommissionen som rådet kommer att förstå nödvändigheten av detta under den kommande avtalsprocessen.

  Helmut Scholz, föredragande. – (DE) Fru talman, herr talman, mina damer och herrar! Finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier ändras i grunden under denna mandatperiod i parlamentet. Vi planerar att gemensamt avsätta upp till 348 miljoner euro för samarbete på områden som vetenskap, akademiskt utbyte, däribland Erasmus Mundus, kultur, miljöskydd och förnybar energi, samt att stimulera de bilaterala handelsförbindelserna. Vi bör i detta sammanhang särskilt uppmärksamma små och medelstora företag.

Den nya aspekten är att vi med det instrument som kallas finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier nu också kan finansiera projekt i utvecklingsländer – och specifikt projekt som inte omfattas av den allmänna definitionen av åtgärder för utvecklingsstöd. Detta omfattar projekt och åtgärder som exempelvis sändande av europeiska studerande till universitet i Afrika, Asien eller Latinamerika, vilket är något helt nytt. Eftersom EU nu har ett större ansvar att anpassa sitt samarbete i partnerskap med allt fler stater, är det i detta sammanhang särskilt viktigt att tillåta möjligheten att själv kunna avgöra sin utveckling.

Omarbetningen av förordningen måste tydligt visa på de möjligheter och utmaningar som kommer av dess utökade geografiska räckvidd. I texten anges tydligt vem som kan beviljas finansiellt stöd, för vilka syften och på vilka villkor. Ytterligare ett nytt inslag i detta instrument är att det i förordningen anges att tilldelningen av medel måste garantera att partnerländerna följer ILO:s grundläggande arbetsstandarder och att de arbetar för att minska växthusgasutsläppen som ett viktigt bidrag till den internationella kampen mot klimatförändringar.

Lika viktigt är att rättssäkerheten och den mänskliga värdigheten införlivas i samarbetsmålen. När vi nu inleder andrabehandlingen vill jag åter konstatera att det är grundläggande att se till att inga eftergifter görs när det gäller Europeiska unionens grundläggande principer vid beviljandet av finansiellt stöd. Vid främjandet av projekt i utvecklingsländerna måste man i framtiden uppmärksamma politikens koherens, och i synnerhet harmonisering genom åtgärder för att bekämpa livsmedelskrisen. I parlamentets omröstning vid förstabehandlingen beslutades det – om än av en snäv majoritet – att inga av de medel som avsatts för utvecklingsstöd dittills skulle avsättas för finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier.

Vi inleder andrabehandlingen med en mer snarlik inställning till detta, som för alla finansieringsinstrument. Efter framgångsrika kompromissförhandlingar mellan rådet och Europaparlamentet har vi anpassat finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier till framtidens utmaningar. Alla viktiga frågor har godkänts av en majoritet i kammaren. Så långt är allt gott och väl verkar det som. Det är dock ännu oklart hur vi i framtiden ska hantera delningen av befogenheterna mellan EU:s två lagstiftningsorgan i och med Lissabonfördragets ikraftträdande, särskilt på området för den internationella handelspolitiken som överförts till gemenskapens behörighet. Den fråga som berörs här är demokrati, och specifikt så kallade delegerade akter, vilket är något som Europaparlamentet och kommissionen och rådet fortfarande har olika åsikter om.

Vad handlar allt detta om? Vi vill göra vad vi anser är vår plikt gentemot våra väljare. Vi vill kontrollera att Europeiska utrikestjänstens och kommissionens fleråriga strategiska programplanering för genomförandet av våra förordningar är förenliga med lagstiftarens syften. Kommissionen har tidigare tyvärr ofta intagit ett synsätt att man kan skriva vad man vill på papper. Lissabonfördraget ger oss en ny roll och plikt som lagstiftare, och vi begär vetorätt. Föredragandena för de olika utrikespolitiska finansieringsinstrumenten, utskottens ordförande och gruppledarna är alla eniga om att vi måste kämpa för denna demokratiska rättighet.

Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det beteende som vi hittills har sett visar att inte alla EU:s tre organ ännu har erkänt denna princip. Vi försvarar därför i dag kraftfullt vår rätt till kontroll eftersom kommissionen i framtiden måste basera sin programplanering på vad som har fastställts av lagstiftaren och inte på sina egna meddelanden.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag är här som ersättare för Andris Piebalgs, som är utomlands på grund av ett sedan länge planerat åtagande, vid denna andra debatt om finansieringsinstrumenten för yttre förbindelser.

Jag vill börja med att tacka föredragandena Kinga Gál, Barbara Lochbihler, Gay Mitchell, Helmut Scholz och Charles Goerens. Vi har haft ett mycket bra samarbete om dessa dokument och med undantag för de delegerade akterna sammanfaller de tre berörda institutionernas åsikter om innehållet till stor del.

De ännu olösta frågorna beror på de mer omfattande interinstitutionella förbindelserna i den nya fördragsmiljön. Vi befinner oss nu vid ett svårt politiskt och verksamhetsmässigt kritiskt ögonblick vilket våra partner utomlands inte förstår, eftersom tillämpningen av grundläggande akter är en intern EU-angelägenhet.

Även om jag som kommissionsledamot med ansvar för handel inte ansvarar för något av dessa instrument, ligger de till grund för en hel uppsättning EU-politiska mål, däribland handel, och gör att vi kan bevara vår betydelse som utrikespolitisk aktör.

Sedan er senaste debatt i oktober avslutades året utan någon överenskommelse vid förstabehandlingen. Ni känner till läget. Parlamentet förväntar sig att artikel 290 i fördraget, om förfarandet med så kallade delegerade akter, ska tillämpas för antagandet av strategidokument och fleråriga handlingsprogram. I sin ståndpunkt vid förstabehandlingen förkastade rådet dock de av era ändringsförslag som rör delegerade akter.

Det är mycket viktigt att vi når en överenskommelse snart, särskilt när det gäller finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier och förslaget om kompletterande åtgärder för banansektorn. Annars kan kommissionen inte genomföra den relevanta budgeten.

När det gäller finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier mer specifikt tror jag att alla är överens om att detta instrument är avsett att främja EU:s intressen i industrialiserade länder, varav vissa är centrala strategiska partner som inte kommer att vänta på att vi ska bli administrativt redo. Andra konkurrerar om att fylla de luckor som vi skapar, oavsett om det gäller energisamarbete, företagsstöd, målen för den digitala agendan etc.

Liksom när det gäller de kompletterande åtgärderna för banansektorn kan jag bara betona, med visst resultat hoppas jag som kommissionsledamot med ansvar för handel, att de är helt knutna till Genèveavtalet, som avslutade vår längsta handelsdispyt inom WTO och GATT, vilken varade i nästan 20 år.

De kompletterande åtgärderna är avsedda att stödja tio bananexporterande AVS-länder i deras anpassning till minskningen av deras förmånsmarginal till följd av Genèveavtalet. Det är därför av yttersta vikt att vi bevarar EU:s trovärdighet som internationell handelsförhandlare genom att uppfylla våra åtaganden, och det är vi i detta fall särskilt skyldiga de bananproducerande AVS-länderna.

Vi måste titta på den aktuella övergripande situationen för den globala livsmedelshandeln och på problemen i vissa länder som är i hög grad beroende av exportintäkterna av en eller ett fåtal varor. Detta är en mycket brådskande fråga.

Jag förstår parlamentets vilja att bidra till strategidokumenten och den fleråriga programplaneringen. Kommissionen har lagt fram förslag för att stärka den parlamentariska kontrollen och erbjuder andra kompromisslösningar, men dessa har inte fått gehör i varken parlamentet eller rådet.

Jag närvarar i parlamentet i dag för att upprepa det åtagande som Catherine Ashton och Andris Piebalgs gjorde här i oktober förra året om att eftersträva praktiska politiska lösningar. Vi bör nu arbeta tillsammans i rådet, kommissionen och parlamentet för ett gemensamt resultat vid andrabehandlingen och alla bör på ett meningsfullt sätt bidra till att nå detta mål.

Ytterligare förseningar får budgetmässiga, politiska, rättsliga och även socioekonomiska konsekvenser. Samtidigt som Lissabonfördraget förändrade systemet med kommittéförfarandet och gav Europaparlamentet nya befogenheter gav det EU en starkare roll och nya strukturer för att genomföra utrikespolitiken på ett mer konsekvent och omfattande sätt och med större gemensamhet. Jag vill tacka för er uppmärksamhet och ser fram mot debatten.

  Maurice Ponga, för PPE-gruppen. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Europaparlamentet kommer i dag en andra gång att säga sitt om ändringsförslaget till finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete om inrättande av kompletterande åtgärder för banansektorn för de viktigaste bananproducerande AVS-länderna. Dessa kompletterande åtgärder motiveras genom de sänkta förmånstullarna för AVS-länderna efter ingåendet i december 2009 av Genèveavtalet med USA och länderna i Latinamerika. Europeiska unionen gjorde vid den tidpunkten ett åtagande om att ge AVS-länderna 190 miljoner euro för att hjälpa dem att hantera denna nya konkurrens.

Vi ändrade såväl formen som innehållet i kommissionens förslag vid förstabehandlingen. Rådet samtyckte inte till utformningen, och därför har förordningen lagts fram för andrabehandling i dag. Rådet vägrade faktiskt att låta förfarandet med delegerade akter tillämpas för strategidokument och fleråriga vägledande program, och vägrade därmed att tillämpa framstegen i och med Lissabonfördraget. Parlamentet beslutade att agera snabbt, och det är avgörande.

Vi sänder därför ett starkt politiskt budskap till AVS-länderna. Europaparlamentet står bakom dem och gör allt i sin makt för att se till att de 190 miljonerna euro avsätts snarast möjligt. Vi sänder också ett budskap till rådet. Europaparlamentet försvarar sina privilegier enligt Lissabonfördraget. Bollen är nu hos rådet. Europeiska unionen gjorde ett åtagande gentemot AVS-länderna. Rådet borde därför axla sitt ansvar, liksom parlamentet har gjort.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD) . – (EN) Fru talman! Har det någonsin gått upp för Maurice Ponga att EU:s skattebetalare, och framför allt de brittiska skattebetalarna, kanske föredrar att dessa 190 miljoner euro fryses på obestämd tid?

  Maurice Ponga (PPE). – (FR) Tack för er fråga, Lord Dartmouth. Allt jag vill säga är att det finns internationella avtal på plats enligt vilka Europeiska unionen måste investera i sina förbindelser med AVS-länderna, och detta är ett av de avtal som Europeiska unionen måste prioritera. Vad mig beträffar har jag aldrig ansett att dessa 190 miljoner euro bör frysas.

  Patrice Tirolien, för S&D-gruppen. – (FR) Fru talman! Den ståndpunkt som i dag enhälligt antagits av parlamentet visar precis hur oerhört viktig frågan om genomförandebefogenheter är för parlamentet. För att övergå till frågan om kompletterande åtgärder för banansektorn är detta avtal besvärande med tanke på våra bananproducerande AVS-partner. Ett år efter att dessa länder erhållit legitim kompensation från kommissionen har de ännu inte mottagit medlen, även om Genèveavtalet drabbar dem hårt.

Det är därför till dem som jag återigen vänder mig i dag när jag säger att det är just för att vi vill kunna ställa ännu mer effektiva krav som parlamentet måste få inflytande när det gäller EU:s strategi och allmänna riktlinjer för yttre bistånd. Vi är beslutna att inte gå i kommissionens och rådets fälla. Vårt arbete måste bygga på att vi har insyn i EU:s beslut. Det är själva andan i fördraget och grunddraget för historien.

  Nirj Deva, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Denna fråga omfattar tekniska faktorer, men även mänskliga och fattigdomsrelaterade. I denna gemensamma debatt vill jag börja med att tala om för rådet att parlamentet är här för att övervaka och kontrollera och på ett öppet, insynsvänligt och ansvarstagande sätt undersöka hur vi spenderar skattebetalarnas pengar med avseende på internationell utveckling.

Om rådet inte kan inse det och inte kan inse att delegerade akter bör passera genom parlamentets interna förfaranden så att parlamentet kan utöva sin rätt till kontroll, vad sjutton gör vi då här? Vad gör vi om vi inte får visa våra väljare och skattebetalare ansvarsskyldighet i fråga om de pengar som de genom kommissionen i god tro ger oss för internationell utveckling?

När det för det andra gäller frågan om bananer, i vilken även parlamentets åsikter bör beaktas, har EU:s skattebetalare förlorat i båda hänseendena. Vi hade ett frihandelsavtal som gick i stöpet och vad vi nu måste göra är att återigen ersätta och kompensera dessa bananproducerande länder.

  William (The Earl of) Dartmouth, för EFD-gruppen. – (FR) Fru talman! Det finns en trovärdig motivering bakom vart och ett av de fyra finansieringsinstrument som i dag presenteras för parlamentet.

Sammantaget är deras gemensamma syfte dock att utveckla och främja Europeiska kommissionens politiska och utrikespolitiska agenda. Kommissionsledamoten förtydligade detta mycket klart tidigare med sin sedvanliga precision och tydlighet, som jag vill tacka honom för.

Vi vet alla vid det här laget vem som kommer att betala för detta: de hårt ansatta skattebetalarna och naturligtvis – och som vanligt lika oproportionerligt – de brittiska skattebetalarna. Den exakta kostnaden för dessa finansieringsinstrument är fortfarande okänd, trots mina kollegers goda försök i går och tidigt i morse.

Kommissionen slösar återigen på ett oansvarigt sätt med andra människors pengar och därför kommer vi inte att stödja något av förslagen.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Jörg Leichtfried (S&D). – (DE) Fru talman, Lord Dartmouth! Det har slagit mig att du alltid försöker föra in de brittiska skattebetalarna i dina anföranden. Det vore intressant att få veta om du verkligen ser dig själv som företrädare för en liten grupp människor i Storbritannien eller om du över huvud taget ser dig som företrädare för Europeiska unionen?

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD) . – (EN) Fru talman! Jag nämnde såväl EU:s skattebetalare som de brittiska skattebetalarna i mitt anförande. Jag valdes dock av de brittiska medborgarna och inte av några andra, så jag anser att mitt ansvar främst är att företräda de brittiska skattebetalarna. Jag känner också för de hårt ansatta EU-skattebetalarna i andra länder, inte minst i ert land Österrike, vilka bidrar till EU:s utgifter och vars pengar också slösas bort på skapandet av dessa fåfänga och bräckliga kejsardömen.

  Franziska Katharina Brantner, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill ta upp ett antal frågor. Jag vill börja med att ta upp frågan om flexibiliteten hos finansieringsinstrumenten för externa åtgärder.

Under de senaste veckorna och månaderna har vi alla bevittnat en hel del oförutsedda katastrofer och händelser och under rubriken för externa åtgärder har vi nästan inga mer marginaler, trots att det återstår ett antal år. Samtidigt finns det ett instrument som är flexibelt, nämligen stabilitetsinstrumentet, som därför oftast används för andra syften än det faktiskt inrättades för.

Så jag tror att vi kan enas om att de utrikespolitiska instrumenten måste bli mer flexibla, men vi måste betona att detta endast kan ske tillsammans med förstärkta demokratiska kontroller. Vi strider för närvarande om denna fråga, och vi måste också betona att även om de finansiella instrumenten i framtiden måste bli mer flexibla kan vi inte införa detta utan den förstärkta demokratiska kontroll som vi begär.

För det andra måste vi reflektera över hur vi utför vårt arbete och ger stöd till bräckliga stater. Så sent som i går kopplade FN återigen samman utveckling och konflikter, och påpekade att de länder som strider naturligtvis är de som har störst problem att ta sig ur fattigdomen.

Än så länge har EU-instrumenten inte egentligen anpassats. Vi har EU-uppdrag i vissa av dessa bräckliga stater som arbetar sida vid sida, men inte alltid tillsammans, med våra finansieringsinstrument. Så vi måste reflektera över hur man på ett bra sätt kan kombinera dessa två.

Jag vill avslutningsvis snabbt ta upp händelserna i Nordafrika, som har visat oss vikten av att främja mänskliga rättigheter och demokrati, och för mig även jämlikhet mellan könen, och vi måste vara djärvare i detta hänseende när vi i framtiden ser över strukturerna.

  Elmar Brok (PPE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att vi borde klargöra att vi i fallet med dessa finansieringsinstrument anser att det är viktigt att göra skillnad mellan vilka uppgifter som åligger den lagstiftande respektive verkställande makten. Det är inte parlamentets uppgift att utöva detaljförvaltning eller att genomföra projekt.

Å andra sidan får lagstiftningen inte leda till att en oinskränkt fullmakt ges i åratal i sträck utan möjligheter att ingripa om de åtgärder som vidtas inte är förenliga med lagstiftarens vilja. Följaktligen måste vi kunna dra tillbaka beslut om de enligt lagstiftarens åsikt inte genomförs på det sätt som lagstiftaren tänkt sig, oavsett om detta är en delegerad akt i rättsliga termer.

Oavsett i enlighet med vilket rättsligt avgörande detta skett genom delegerade akter, måste kommissionen och rådet därför vidta åtgärder i denna fråga för att hitta en rimlig och objektiv lösning. Det skulle också leda till att vi skulle ingripa mindre i verkställande frågor, vilket därför skulle ge den verkställande makten större frihet om allt fungerar som det ska.

Jag vill instämma i det som Franziska Katharina Brandtner sade. Parlamentet genomförde instrumentet för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter för åratal sedan, vilket gjorde det möjligt att kringgå regeringar och diktatorer för att stödja det civila samhället och demokratiska krafter. Det är inte förrän nu som vi konstaterar att tvärtemot lagstiftarens vilja har kommissionen eller nu Europeiska utrikestjänsten aldrig använt instrumentet på det sättet, vilket är en avgörande faktor när det gäller den rådande situationen i Nordafrika. Eftersom detta är ett politiskt misslyckande och ett misslyckande att utföra lagstiftarens vilja måste förordningen ändras, och det har vi tänkt strida för.

  Ana Gomes (S&D). – (PT) Fru talman! Ut med Mubarak nu! Motståndsstyrkorna protesterar fortfarande på Tahrir-torget och jag med dem. Demonstrationerna i Egypten, Tunisien och andra arabiska länder, där miljontals medborgare ger sig ut på gatorna för att sätta stopp för årtionden av förtryck och korruption, visar att mänskliga rättigheter och demokrati är något som eftersträvas överallt och också att alla de personer som krävt stabilitet för att kunna upprätthålla diktaturer nu flyr i historiens åsyn.

Instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter är ett EU-verktyg som kan och måste användas utan regeringarnas godkännande för att stödja människorättsförsvarare och personer som främjar jämlikhet mellan könen, rättssäkerhet, fria val och demokrati. Instrumentet måste därför stärkas finansiellt, göras flexibelt för att hantera katastrofer och samordnas bättre med de geografiskt inriktade instrumenten för att främja samma mål. Instrumentet måste underställas verklig parlamentarisk kontroll. Därför betonar parlamentet förfarandet med delegerade akter.

  Marek Henryk Migalski (ECR). – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Såväl Ana Gomes som Barbara Lochbihler har rätt när de säger att händelserna i Egypten och Tunisien bör få vårt stöd och vår uppmärksamhet, och de instrument som vi i dag debatterar skapar verkligen denna möjlighet, särskilt finansieringsinstrumentet för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen. Jag är övertygad om att vi verkligen borde stödja detta, eftersom dessa rättigheter liksom Ana Gomes sade är allmänna, och därmed är rätten att leva i en demokrati och i ett land som accepterar mänskliga rättigheter något ganska självklart.

Det är viktigt att det andra instrumentet tillåter att detta stöd ges oavsett om det godkänns av regeringarna i tredjeländer eller andra offentliga myndigheter eller inte. Detta är mycket viktigt. Vårt stöd behövs i Vitryssland och Ukraina, och även i andra länder i det östliga partnerskapet, och jag anser att dessa instrument också borde användes för dessa länder.

  Rui Tavares (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! Vi diskuterar i dag en rad paket med finansiella instrument, som exempelvis Goerens-betänkandet om ett finansiellt instrument för utvecklingssamarbete, betänkandet från min kollega Helmut Scholz och andra. Merparten av betänkandena syftar till att anta specifika åtgärder som kan förbättra livet för miljontals människor: lagstiftning när det är som bäst med andra ord.

Rådet insisterar dock på att inte slutföra det medbeslutande som dessa instrument kräver. Det är i det sammanhanget som medbeslutandeprocessen blir en process med medobeslutande eftersom rådet lämnar ett tyst veto som inte på något sätt motiveras genom fördraget och som endast bygger på en godtycklig och esoterisk tolkning av artikel 290 i Lissabonfördraget om delegerade akter.

Detta leder till att människors liv sätts på spel. När det exempelvis gäller politiken för återflyttning av flyktingar har vi förhindrats att ge extra pengar till återflyttningsländerna och att stänga flyktingläger, vilket innebär att om rådet framhärdar med denna nyck kommer människors liv att påverkas negativt. Det är dags att sätta stopp för detta och att delegerade akter utvecklas normalt i medbeslutandeprocessen.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Fru talman! Jag vill naturligtvis stödja det förslag som lagts fram eftersom parlamentet måste försvara sina rättigheter när det gäller de befogenheter som beviljas genom fördragen. Jag vill säga att vi måste stärka vår kontroll så att den inte bara är en preliminär kontroll av de delegerade akter som vi diskuterar för närvarande.

Vi måste också utföra en efterföljande kontroll, eftersom miljarder euro avsätts för vissa program som vanligen hamnar i fickorna hos olika diktatorer och finansierar deras fina livsstil, samtidigt som miljontals människor i våra egna länder också lever mycket eländiga liv.

Det innebär också att vi använder de europeiska skattebetalarnas pengar för att finansiera en lyxig livsstil för diktatorer som förtrycker sitt eget folk, medan våra egna medborgare har det dåligt. Därför måste vi se förbi bjälken i vårt eget öga och i stället se grandet i vår broders öga, vilket slutligen kommer att ge oss en konkret och noggrann kontroll över dessa resurser.

  Barbara Matera (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Vi måste återigen hävda vår roll såväl inom som utanför Europeiska unionen.

Främjandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, som är inskrivet i 1948 års allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, vår egen stadga om de grundläggande rättigheterna och i regionala instrument, ingår i vår utrikespolitik och socialpolitik. Förordning (EG) nr 1889/2006 om inrättande av ett finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen måste vara ett effektivt och praktiskt instrument som är flexibelt nog att kunna hantera exceptionella verksamhetsförhållanden.

Europeiska unionen kan i sitt bidrag till dessa strider mellan olika samhällen genom sina externa samarbetsstrategier och en korrekt användning av de berörda finansiella instrumenten, det vill säga ökad effektivitet och öppenhet för unionens yttre åtgärder i världen, inte bortse från det ansvar och därmed den kontroll som utövas av dess mest representativa organ, det vill säga Europaparlamentet.

Med tanke på detta stöder jag därför de ändringsförslag som lagts fram, vilka går helt i linje med förändringarna i vårt ständigt växande Europa.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Marek Henryk Migalski (ECR). – (PL) Fru talman! Jag vill veta om Barbara Matera kan tala om för oss om gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) skulle kunna tänka sig att ge sitt specifika stöd för biståndsgivande, i synnerhet i frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter, till länderna i öst, och då tänker jag på Ukraina, Vitryssland och andra länder i det östliga partnerskapet.

  Barbara Matera (PPE). – (IT) Fru talman! Mina damer och herrar! Ja, absolut! Min politiska grupp, gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater), arbetar hårt varje dag för att se till att de grundläggande mänskliga rättigheterna respekteras världen över.

Jag anser att mina kolleger, som har arbetat här mycket längre än jag, i sina anföranden har bekräftat och stöttat parlamentets politik. Jag betonar återigen att jag tillhör gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater). Vi är starka EU-förespråkare och är övertygade om att parlamentet kan spela en viktig roll världen över.

  Richard Howitt (S&D). - (EN) Fru talman! Jag vill att mitt stöd för kollegernas uttalanden i frågan om parlamentets kontroll av dessa instrument, och i synnerhet instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter, ska föras till protokollet. Jag vill tacka kommissionen för vårt strukturerade samarbete. Människorättsförsvarare är till sin natur utsatta och måste ha en viss integritet. Låt oss se till att detta samarbete fortsätter i framtiden.

En kritik mot projekten skulle vara att vi driver projekt av mycket hög kvalitet, men att projekten är utspridda över världen och inte är tillräckligt integrerade i de övriga programmen.

Inrättandet av Europeiska utrikestjänsten ger oss möjligheten att åtgärda detta. Vi bör se till att göra det. Farhågan att vissa av de program som för närvarande utarbetas av rättsligt kvalificerade personer i framtiden kanske inte kommer att finnas kvar är något som vi måste hantera för att kunna bevara denna kvalitet även i framtiden.

Med tanke på vad som för närvarande sker i Egypten och på andra håll i arabvärlden vet vi slutligen att kravet på finansiering för demokratiskapande och valövervakning i framtiden kommer att öka. Vi har insisterat på en fast procentandel i förordningen, för annars skulle den kunna tränga ut andra människorättsprojekt. Vi kan dock komma att behöva mer pengar, och när det gäller den nya budgetplanen får vi inte gå tillbaka till det gamla argumentet att vi borde avskaffa denna förordning. Den behövs nu mer än någonsin tidigare.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Nirj Deva (ECR). - (EN) Fru talman! Jag vill tacka föregående talare för att jag fick ställa en fråga till honom.

Jag har stor respekt för Richard Howitts kunskaper om mänskliga rättigheter och för hans tidigare arbete. Min fråga är: Hur kan vi ta våra europeiska antaganden om jämlikhet, ärlighet och rättvisa, som är sprungna ur en djup kristen eller humanistisk tradition, och förvänta oss att andra kulturer med andra religioner eller övertygelser, eller med bristande övertygelser, ska förstå exakt vad vi säger, utan att det framstår som om vi tvångsmatar dem med nykolonialistiska idéer? Hur gör vi det?

  Richard Howitt (S&D). - (EN) Fru talman! Att besvara den frågan på 30 sekunder är en stor utmaning. Svaret är, liksom han och hela parlamentet borde veta, att tanke- och religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet för alla nationer, religioner, länder och människor.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! Utvecklingsbistånd är alltid dyrbart, tyvärr ofta ineffektivt och ibland till och med skadligt, eftersom det alltför ofta inte tar itu med de specifika problemen i det berörda landet. Det görs sällan några försök att inta en långsiktig strategi och verksamheten är ofta dåligt samordnad. Det är enligt min åsikt tveksamt om ett EU-omfattande finansieringsinstrument för utveckling och mänskliga rättigheter kan förbättra situationen, särskilt med tanke på att det inte sker någon konsekvent samordning inom EU.

Att ge stöd till små afrikanska jordbrukare och samtidigt föra dem till ruinens brant med våra subventionerade jordbruksprodukter, innebär i slutänden att vi slösar bort miljarder euro. Detta kommer inte att ändras i någon betydande utsträckning så länge vi fortsätter att stödja stora företag inom EU och indirekt i utvecklingsländerna.

Kinas utvecklingsstöd, som regeringen i Peking använder för att trygga råmaterial och nya marknader, konkurrerar med våra traditionella metoder för utvecklingsstöd. Också på detta område kommer vi att tvingas lägga fram nya idéer. Det är också lika viktigt att koppla samman utvecklingsstöd och samarbete när det gäller flyktingproblemet, kanske genom införande av avtal om återflyttning.

  Thijs Berman (S&D). - (NL) Fru talman! Parlamentet begär vad alla parlament i världen begär: demokratisk kontroll av utvecklingen och genomförandet av politiken. Europeiska unionen bör tjäna som modell och förebild i det hänseendet. Lissabonfördraget har varit ett stort framsteg för utvecklingen av Europaparlamentets inflytande.

Det finns här i parlamentet en stor majoritet som inte har gett vika för rådets och kommissionens försök att inskränka parlamentets kontroll, vilket strider mot fördragets anda. Parlamentet vill inte styra saker och ting i detalj utan bara kunna påverka politiken och dess utformning och genomförande. Detta handlar därför om strategiska val, och om politikens innehåll.

I andra länder ger sig folk ut på gatorna för att kräva detta inflytande och vi borde stödja dem på alla sätt vi kan. Kampen för demokrati intar också formen av komplicerade förhandlingar och kyliga uttalanden. Detta påverkar inte på något sätt den bakomliggande övertygelsen, eftersom all makt förutsätter största möjliga demokratiska kontroll. Det är alla människors rätt, vare sig de bor i Kairo, Tunis eller Bryssel.

  Nick Griffin (NI). – (EN) Fru talman! En ung kvinna i min valkrets kom i morse, precis som alla andra veckodagar vid den här tiden, just hem efter att ha promenerat med sina två små barn till skolan.

Jenny brukade köra barnen till skolan, men hon har inte längre råd att tanka bilen, förutom när hon två gånger i veckan kör till det billigaste snabbköpet i hennes del av Manchester.

I morse, precis som alla morgnar, var Jenny hungrig, eftersom hon till frukost kan välja att antingen äta själv eller att låta sina båda flickor äta. Brödet och marmeladen räckte inte till alla tre.

Här på planeten EU diskuterar samtidigt Europaparlamentets ledamöter finjusteringar av ett finansiellt instrument som omfattar utgifter på 1,1 miljarder euro av skattebetalarnas pengar för att främja demokrati och mänskliga rättigheter, framför allt i tredjevärlden. Merparten av dessa justeringar minskar de nationella staternas tillsyn ytterligare, eftersom kommissionen gör slut på stora mängder av de brittiska skattebetalarnas pengar. Vilket slöseri och vilket hyckleri att babbla på om kvinnors rättigheter i Afrika när tusentals kvinnor som Jenny inte ens har råd att mätta sina barn ordentligt.

  George Sabin Cutaş (S&D). – (RO) Fru talman! Vi skulle förmodligen inte ha diskuterat samarbete med utvecklingsländerna om inte Europeiska unionens grundande stater hade begärt att de kolonier som de besatt skulle nämnas särskilt i Romfördraget, vilket fördunklar hela begreppet demokrati till att börja med. Europeiska unionens själva grundande har gradvis omvandlats till en politik vars centrala inslag har blivit utrotande av fattigdom och främjande av mänskliga rättigheter, grundläggande friheter, skäligt arbete och goda styrelseformer.

Nuförtiden är utvecklingsländerna EU:s strategiska partner. Därför anser jag att ett finansiellt instrument för de utvecklingsländer som inte uppfyller kriterierna för offentligt utvecklingsbistånd underlättar det ekonomiska, finansiella, tekniska, kulturella och akademiska samarbetet. De kan dessutom gynna den bilaterala handeln, investeringar, ekonomiska partnerskap och främjande av dialogen mellan den offentliga sektorns aktörer och icke-statliga organisationer i såväl Europeiska unionen som i partnerländerna.

  Jörg Leichtfried (S&D). – (DE) Fru talman! Diktatorerna i våra grannländer håller på att störtas och det är bra att de försvinner. Även om våra höga representanter i Europeiska unionen inte kan eller är beredda att stödja och uppmuntra de personer som kämpar för demokrati, är det bra att åtminstone kunna vidta åtgärder och ge hjälp, även om vi inte för diskussioner. Det är dock mycket viktigt att vi kombinerar vårt stöd med ett krav på att våra värderingar följs, däribland demokrati, rättssäkerhet och grundläggande arbetsstandarder. Det är grundläggande att Europeiska unionen ger stöd. Dessutom bör vi inte bara hjälpa dessa människor, utan även se till att de förstår vilka värderingar som har gjort oss starka.

Mot denna bakgrund är det tydligt att stödet i slutänden måste kontrolleras och förvaltas av ett demokratiskt parlament. I framtiden får vi inte låta Europeiska unionens åtgärder kontrolleras av en byråkratisk organisation. Parlamentet måste ha möjlighet att uppfylla sin roll som ett parlamentariskt organ, vilket innebär att det måste kunna fatta beslut.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Fru talman! Parlamentet måste på samma villkor som rådet kunna kontrollera antagandet av strategiska beslut som rör hur de resurser som avsatts genom finansieringsinstrumenten för samarbete används. Samtidigt måste EU bli mer flexibelt och snabba upp mekanismerna för att utveckla handelsförbindelser med partnerländerna. Jag stöder tanken att EU bör anta en pragmatisk inställning i sina ekonomiska förbindelser med partnerländerna.

Jag anser att det är särskilt viktigt att tillämpa finansieringsinstrument i länder som Turkmenistan och Irak, som kan ge energiresurser genom projekt som exempelvis Nabucco. Jag vill här också nämna att den gemensamma förklaringen från Rumäniens och Turkmenistans presidenter har markerat inrättandet av ett energipartnerskap för exploatering och transport av naturgas och råolja, däribland överföring av erfarenhet och utrustning. Rumänien har också deltagit i genomförandet av våra stabiliserings- och återuppbyggnadsuppdrag i Irak.

  Ivo Vajgl (ALDE). - (SL) Fru talman! En stor del av de resurser som är tillgängliga via finansieringsinstrument och som är avsedda för utveckling av utvecklingsländer hamnar via vissa kanaler åter i händerna på företag eller monopol inom EU. Jag anser att ett grundläggande syfte med dessa finansiella och politiska instrument borde vara att se till att resurserna används i enlighet med utvecklingsplanerna för dem som vi vill stödja.

Flera talare har redan påpekat att vi ofta finansierar regimer som är allt annat än demokratiska. När det gäller att finansiera utvecklingen i de fattigaste länderna anser jag att vi borde akta oss för att cementera trenden med monokultur och i stället möjliggöra en modern utveckling i dessa länder.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag har noga lyssnat på de olika anförandena. Kommissionen hoppas att vi ska hitta en lösning för dessa viktiga finansieringsinstrument.

Vi måste dock kunna tillämpa de finansiella instrumenten för yttre förbindelser fullt ut. Ett verkligt genomförande av våra yttre åtgärder bör inte överskuggas av en tvist mellan institutionerna. Det är svårt att bevara trovärdigheten gentemot världen utanför på sådana grunder, och detta gör att vi riskerar att förlora vår relevans som global aktör och handelsförhandlare.

Kommissionen är redo att arbeta för en snabb lösning som alla berörda institutioner är överens om.

Med de nuvarande instrumenten, som gäller till och med 2013, det vill säga två år till, anses de fleråriga strategidokumenten vara genomförandeåtgärder som är nödvändiga för genomförandet av budgeten. Sådana åtgärder omfattas av systemet med kommittéförfarandet.

Strategidokumenten är tekniska dokument, och bör på grund av sin natur därför inte utformas som bindande rättsakter. De nuvarande instrumenten gäller i två år till och endast ett fåtal strategidokument kvarstår att anta. Kommissionen anser att betydande förändringar av instrumenten nu behövs för att ändra detta system, vilket skulle vara alltför tidskrävande att införa och allvarligt skulle störa EU:s externa samarbete.

Kommissionen har redan gjort parlamentet delaktigt i processen med demokratisk kontroll av strategidokument. Kommissionen är villig att stärka denna process med väsentliga kontrollrättigheter för parlamentet. Det är alltför tidigt att säga hur de nya instrumenten kommer att utformas eftersom de är föremål för ett omfattande samråd med aktörerna och för kommissionens förslag.

Under förutsättning att kriterierna i artikel 290 i Lissabonfördraget respekteras fullt ut kan man överväga att använda delegerade akter i de nya instrumenten, men kommissionen har ännu inte bestämt sig i denna fråga.

  Charles Goerens, föredragande. − (FR) Fru talman! Också jag vill tacka alla de talare som tagit upp finansieringsinstrument i allmänhet och instrumenten i det betänkande som jag lade fram för parlamentet i morse i synnerhet.

Jag tror att Elmar Brok hittade rätt ord för att beskriva vad vi eftersträvar. Vi vill inte ställa till med besvär, men vi vill inte heller ge kommissionen carte blanche att genomföra grundläggande avtal som Europaparlamentet antagit utan någon parlamentarisk tillsyn. I valet mellan allt eller ingenting insisterade parlamentet på en förnuftig lösning som består i noggrann övervakning av strategiska akter. Vi kräver vare sig mer eller mindre än det.

Jag vill också kort nämna de som var mer kritiska i sina synpunkter, särskilt de som uttryckte sig tämligen skeptiskt om politiken för utvecklingssamarbete, och de som alltid hänvisar till skattebetalarna för att förkasta allt stöd för denna politik.

Enligt min åsikt finansierar skattebetalarna en budget. En budget är ett instrument för att visa solidaritet med de som har det mest knapert. Tack vare skattebetalarnas bidrag ger budgeten därför i allmänhet våra länder möjlighet att hjälpa samhällets svagaste medborgare. Alternativet vore att ignorera de grundläggande rättigheterna för de som saknar resurser.

Jag rekommenderar dock att dessa ledamöter tar del av rapporterna från FN:s utvecklingsprogram, så att de ser att de som bidrar mest till samarbetet och den externa solidariteten är de som också avsätter mest för intern solidaritet i sina egna länder. Det finns med andra ord ingen inneboende motsägelse mellan intern och extern solidaritet.

De som vill få resten av världen att tro att alla EU-pengar som används för extern solidaritet slösas bort i världens fyra hörn borde därför åter läsa statistiken i FN:s rapport om mänsklig utveckling.

  Barbara Lochbihler, föredragande. – (DE) Fru talman! Jag anser att det blivit mycket tydligt under debatten varför vi i parlamentet vill ha dessa delegerade akter. Vi vill inte lägga oss i detaljerna, utan vill kunna använda detta instrument på ett ansvarsfullt och väl underbyggt sätt så att vi om nödvändigt kan korrigera det som gått snett. Om vi talar om parlamentets ståndpunkt i fråga om externa organ, som exempelvis människorättsorganisationer som kan påverkas av detta och av att vi inte lyckas enas, även om jag hoppas att så inte är fallet, och om enskilda projekt då inte kan äga rum, tror jag att det finns ett stöd och en förståelse för parlamentets ståndpunkt. Det stämmer inte att parlamentet och konceptet inte uppfattas korrekt.

Jag vill kort säga något om kritiken att parlamentet använder alltför mycket pengar för mänskliga rättigheter och utveckling av demokrati. Jag tror att fallet är det motsatta. Om vi reflekterar över detta instrument för mänskliga rättigheter och främjande av demokrati, som endast har funnits sedan 2004, ser vi också nu att en hel del kan åstadkommas med relativt litet pengar. Vi kan inte bara betrakta detta som en helhet. I stället måste vi i detalj lyfta fram vad vi har åstadkommit med dessa projekt. Endast ett fåtal projekt har behövt avbrytas.

Om vi verkligen vill att EU:s grundläggande värderingar ska omsättas i praktiken, om vi verkligen vill att människor ska leva i frihet, fria från fattigdom och rädsla, måste vi främja de mänskliga rättigheterna. Detta instrument är ett mycket bra komplement till vår politik att kräva att andra stater ska stödja de mänskliga rättigheterna. Vi spenderar inte alltför mycket pengar. Tvärtom behöver vi ett mycket tydligare finansiellt stöd.

  Kinga Gál, föredragande. − (HU) Fru talman! Jag vill tacka mina kolleger i parlamentet och kommissionsledamoten för deras synpunkter i debatten, och naturligtvis mina kolleger för deras stödjande ord i fråga om vårt beslut. Elmar Brok gjorde det tämligen klart att vi verkligen vill göra skillnad mellan verkställande och lagstiftande plikter. Vårt syfte är inte att sammanblanda dessa, liksom har sagts här av såväl föredragandena och kollegerna i parlamentet, utan parlamentet måste få möjlighet att säga sitt om programplaneringen och strategin för att verkligen få genomförandet att fungera effektivt och för att kanalisera medlen dit de bäst behövs.

Beträffande de specifika synpunkterna om medlens användning vill jag påpeka att jag inte tror att någon skattebetalare skulle ifrågasätta vikten av att vi ska kunna hjälpa eller rädda människoliv, människorättsaktivisters liv, genom detta finansieringsinstrument för att försvara demokratiska rättigheter och mänskliga rättigheter, så jag tror att detta är exakt det instrument som alla skattebetalare skulle acceptera. Jag tar det som också kommissionsledamoten sagt på yttersta allvar, nämligen att parlamentet har tilldelats nya befogenheter och starkare rättigheter efter Lissabonfördraget. Av det skälet skulle vi verkligen vilja att rådet och kommissionen visar en öppenhet så att en bra kompromiss slutligen kan nås, eftersom vi alla har ett intresse av att få dessa instrument att verkligen fungera effektivt, och för att det ska vara möjligt behövs alla de tre institutionerna.

  Gay Mitchell, föredragande. − (EN) Fru talman! Jag har tydligen fått lite tilläggstid eftersom jag inte kunde delta i början av debatten. Jag ber om ursäkt, jag fastnade i trafiken.

En brittisk kollega har till att börja med kritiserat situationen med hänsyn till vikten av demokrati och mänskliga rättigheter. Om demokratin och de mänskliga rättigheterna fungerade i våra medlemsstater skulle våra barn inte behöva gå till skolan med bara bröd och marmelad i magen, och det är så det ser ut.

Oavsett om dessa förhållanden avser Storbritannien eller någon annan medlemsstat anser jag att det är en tydlig fråga för dessa medlemsstater att se till att åtgärda dem. Låt oss vara mycket tydliga med vad detta gäller: det handlar inte bara om demokrati och mänskliga rättigheter. Tjugotvåtusen barn dör varje dag, varje dag, en kort flygresa från denna byggnad. Tjugotvåtusen. Det positiva är att det brukade vara 34 000. Vi och andra har minskat detta antal till 22 000 på grund av demokrati och mänskliga rättigheter och det slags finansiella instrument som unionen har antagit.

Låt oss inte ställa dessa människor mot de barn i våra egna medlemsstater som går till skolan efter att ha ätit en frukost bestående av bara bröd och marmelad, vilket jag också beklagar. Våra medlemsstaters regeringar borde samla sig för att ta itu med dessa barn.

Denna fråga rör genomförande eller delegerade akter. Handlar det om genomförande, eller är det en delegerad akt – i vilket fall det rör sig om lagstiftning?

Jag föreslår att vi helt och hållet håller oss till parlamentets förstabehandling och därmed säger att vi vill återinföra – har återinfört – alla ändringsförslag. Dessa ändringsförslag har inte godkänts av rådet. Detta är en principfråga som är avgörande för den framtida karaktären hos de interinstitutionella förbindelserna på området för yttre åtgärder.

Parlamentets ändringsförslag rör inte innehållet i finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete eller de övriga instrumenten, utan parlamentets roll i den praktiska tillämpningen av lagstiftningen.

Syftet är att skydda Europaparlamentets demokratiska företrädesrättigheter i enlighet med Lissabonfördraget. Som medlagstiftare måste vi på samma villkor som rådet kunna kontrollera antagandet och genomförandet av de strategiska besluten om hur utvecklingsbiståndet används: hur mycket, var och på vilket sätt. Tekniskt sett garanterar ändringsförslagen att vissa av kommissionens utkast till beslut erkänns som delegerade akter i enlighet med definitionen i artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Detta skulle ge den lagstiftande myndighetens båda grenar möjlighet att motsätta sig utkast till beslut som inte är förenliga med lagstiftningskraven. Detta veto skulle garantera att parlamentets förslag beaktas i kommissionens programplanering för EU-biståndet.

Låt mig tydligt säga att vi inte talar om detaljförvaltning, liksom en kollega redan har sagt, utan om enskilda program och projekt. Ändringsförslagen kommer att garantera att lagstiftarna behåller kontrollen över de strategiska besluten om finansieringsfördelning och sektorsprioriteringar.

Alla föreslagna ändringsförslag fanns redan med i parlamentets ståndpunkt vid förstabehandlingen som antogs av parlamentet med stor majoritet den 21 oktober 2010.

Rådet har dock uttryckligen förkastat alla ändringsförslag om demokratisk kontroll och delegerade akter, utan att föreslå någon alternativ lösning som skulle tillgodose parlamentets krav.

Det är oturligt att de interinstitutionella förhandlingarna under de många månader – nästan ett år – som har gått sedan den första diskussionen i utskottet, inte har framskridit. Jag kan försäkra parlamentet att vi verkligen arbetat mycket hårt. Förhandlingarna med rådet och kommissionen, som för övrigt borde underlätta dessa förhandlingar, inleddes i februari 2010. Vi höll tre dialoger och flera möten på teknisk nivå, båda om de omtvistade frågorna med delegerade akter. I dessa frågor har ingen tillnärmning skett. Inte förrän i slutet av förra året lade kommissionens förhandlare fram ett kompromissförslag. Parlamentet reagerade omedelbart med ett motförslag, men detta återspeglades inte i rådets ståndpunkt. Vad vi förstår översändes det inte formellt till medlemsstaterna i rådet.

Trots rådets hårda linje, som delas av kommissionen, vilket jag beklagar eftersom det inte är dess konstitutionella uppgift att göra det, vidhåller parlamentet sin ståndpunkt. Våra argument är rättsligt hållbara. Strategidokumenten är fleråriga program som antas inom ramen för exempelvis finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och uppfyller kriterierna för tillämpningen av förfarandet med delegerade akter. De kompletterar grundförordningen och ska tillämpas generellt. Kriterierna i artikel 290 är obligatoriska om de uppfylls. Rådet och parlamentet måste ha vetorätt.

Detta är inte en fråga om politiskt köpslående eller specialarrangemang, eftersom det skulle strida mot fördraget. Det är en rättslig skyldighet. Politiskt sett har vi talmanskonferensens fulla stöd, eftersom den vid två olika tillfällen, det senaste tidigare den här månaden, har beslutat att förhandlarna i alla frågor ska förespråka tillämpningen av förfarandet med delegerade akter i beslut som rör målsättningar, val av prioriteringar, förväntade resultat och finansiella anslag mer allmänt.

Vi har också en gemensam linje i utskotten: föredragandena i utskottet för internationell handel och utskottet för utrikesfrågor, som ansvarar för instrumenten för samarbete med industriländerna respektive instrumenten för mänskliga rättigheter och demokrati, har antagit precis samma ståndpunkt som jag. Alla ändringsförslag om delegerade akter från förstabehandlingen bör återinföras. Vår ståndpunkt är klar och tydlig och fullt förenlig med mandatet från talmanskonferensen. Vi kommer inte att låta vår enighet störas eller vår roll som lagstiftare ignoreras.

Jag är övertygad om att införandet av det nya förfarandet också skulle gynna de finansiella instrumentens avsedda förmånstagare. Parlamentet skulle kunna spela sin roll som väktare mycket mer effektivt och se till att pengarna används för de centrala målsättningarna för unionens utvecklingssamarbete enligt definitionen i fördraget: att minska – och i slutänden utrota – fattigdom. Tjugotvåtusen barn behöver inte dö dagligen. Vi kräver att få säga vårt om hur denna fråga ska hanteras.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Nirj Deva (ECR). - (EN) Fru talman! Jag vill bara fråga min kollega och vän Gay Mitchell om han håller med mig om att parlamentet 2005 avstod från 14 områden för medbeslutande beträffande dessa finansieringsinstrument.

Vad vi faktiskt försöker göra nu är att få lite upprättelse, för vi förlorade inte bara vår förmåga att se vad som hände i kommissionen, utan även processen med ansvarsskyldighet och insyn, så jag vill fråga Gay Mitchell ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Gay Mitchell, föredragande. − (EN) Fru talman! Jag håller med Nirj Deva om att vi gav upp vissa av våra rättigheter. Jag var föredragande för utvecklings- och samarbetsinstrumentet. Det tog oss två och ett halvt år att enas om det instrumentet för att vi helt enkelt inte ville ge upp vissa grundläggande parlamentsrättigheter, men vi tvingades till slut kompromissa.

I slutänden nåddes en interinstitutionell överenskommelse mellan parlamentet, kommissionen och rådet om att vi, genom vårt utskott för utveckling till exempel, skulle få kontrollrättigheter över finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, och vi tillsatte grupper som skulle genomföra detta i praktiken. Dessa instrument följer andan i den överenskommelsen, som bör kvarstå.

  Helmut Scholz, föredragande. – (DE) Fru talman, herr De Gucht! Ni har helt rätt i att världen utanför inte förstår varför vi inte kan enas med rådet. Rådet deltar inte ens i denna debatt, vilket jag verkligen beklagar, eftersom det inte är något gott omen inför slutförandet av andrabehandlingen. Vi måste dock ifrågasätta varför en normal princip och en normal rättighet, som är inskriven i fördraget, inte erkänns. Jag anser att detta bara handlar om att ge oss möjlighet att ingripa, och Elmar Brok och jag har diskuterat detta i detalj.

Jag kanske kan ge ännu ett exempel beträffande innehållet. Kommissionens fleråriga plan för mitt instrument för samarbete med industriländer utgick inte från den ändrade förordningen som referensdokument, utan i stället från strategin för EU i världen. I denna strategi används ett språk som har blivit föråldrat i och med uppkomsten av den ekonomiska krisen och de därpå följande handelsproblemen eftersom det sägs att målet för den fleråriga planen är att främja EU:s näringslivs- och vinstintressen. Enligt texten är instrumentet avsett att lösa de problem som EU:s företag har med att ta sig in på vissa marknader.

Jag kan inte annat än upprepa att detta inte är vad lagstiftarna ville uppnå med instrumentet och de har inte avsatt några av skattebetalarnas pengar i detta syfte. Instrumentet för samarbete med industriländer bör enligt vår åsikt vara ett modernt samarbetsprogram och inte ett erövringsvapen. För att ge ett annat exempel, denna gång mer direkt uttryckt: För oss är länderna i Sydostasien inte bara juniorpartner, såsom kommissionen har angett. Instrumentet måste, som en del av samarbetet med Centralasien, inte bara vara inriktat på EU:s tillträde till gasreserven i detta område.

När vi tittar på Maghreb-regionen och utvecklingen i Mellanöstern är det tydligt att vi måste inta en långsiktig och storskalig syn på samarbete. Jag hoppas att den nya förordningen kommer att hålla för framtiden. Jag hoppas också att detta finansieringsinstrument kommer att främja utbyten på lika villkor mellan EU och tredjeländer och bidra till att skapa en öppenhet i hela världen och främja ett ansvarstagande stöd för hållbara utvecklingsprocesser som ligger i medborgarnas intresse.

  Talmannen. − Den gemensamma debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.30.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) EU:s finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter är ett av EU:s enda utrikespolitiska instrument som fortfarande omfattar ett strängt system för beviljande av medel, eftersom det inte ger möjlighet till ett undantag från principen att inte bevilja stöd för kostnader på grund av skatter, tullar eller andra avgifter som finansieras av EU. I en situation där vi står inför ett allt sämre skydd av de mänskliga rättigheterna världen över anser jag att det är en absolut nödvändighet att Europeiska unionen hävdar sin roll som global ledare för demokrati och grundläggande rättigheter. Det är i detta hänseende särskilt nödvändigt att göra EU:s finansieringsinstrument mer anpassningsbart för att EU och förmånstagarna till EU:s finansiella stöd ska få ett visst handlingsutrymme när det gäller att förvalta sina projekt. Å andra sidan kommer denna flexibla metod för beviljande av EU-medel att noga övervakas för att förhindra missbruk. Förutom det undantag som bör bevaras när det gäller godkännande av finansiering av kostnader på grund av tullar, skatter och andra avgifter, vilket avgörs från fall till fall, måste Europaparlamentet ha rätt att övervaka kommissionens verksamhet och strategiska dokument.

  Zuzana Brzobohatá (S&D), skriftlig. – (CS) I andrabehandlingsrekommendationen om inrättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete nämns den stora enigheten om åtgärderna, och i princip alla ändringsförslag från förstabehandlingen antas. Jag anser personligen att det är en prioritet att lösa de systemiska frågorna angående den fleråriga finansieringen av utvecklingsstöd, och håller med föredraganden om att vi måste fastställa finansieringsmetoden för 2012 och 2013. I rekommendationen anges att förordningen radikalt minskar den extra kapaciteten inom ramen för taket i rubrik 4 i den fleråriga finansieringsramen för perioden 2007–2013, och inte lämnar tillräckligt handlingsutrymme när det gäller att hantera och bemöta eventuella framtida kriser. I rekommendationen behandlas också lagstiftningsmässiga frågor inom ramen för rådets förfarandemässiga tillvägagångssätt, vilket parlamentet kritiserar, eftersom parlamentet borde ha samma övervakningsbefogenheter som rådet när det gäller att anta strategiska beslut om var och hur utvecklingsstödet ska användas. I enlighet med såväl Lissabonfördragets ordalydelse och anda stöder jag därför ett omgående införlivande i förordningen om instrumentet för utvecklingssamarbete av ett helt integrerat förfarande för delegerade akter i fråga om programplaneringen av andra finansieringsinstrument för yttre åtgärder som för närvarande ses över, det vill säga stabilitetsinstrumentet, instrumentet för mänskliga rättigheter och demokrati och instrumentet för samarbete med industriländer.

  Jiří Havel (S&D), skriftlig. – (CS) Ett av de centrala syftena med EU:s utvecklingspolitik är att minska och definitivt utrota fattigdom, till vilket de föreslagna 190 miljonerna euro i kompletterande åtgärder för banansektorn, vilka godkändes av kommissionen den 17 mars 2010, klart borde bidra. Det är också sant att planerna på detta område tidigare utarbetades mer ur ett kommersiellt perspektiv än ur ett utvecklingsperspektiv, och det är precis detta utvecklingsperspektiv som bör återspeglas i det nya förslaget. Det är också korrekt att stödja de kompletterande åtgärderna för banansektorn som syftar till att förbättra levnadsstandarden för de människor i AVS-länderna som producerar bananer och som drabbas av tullarna på bananer som importeras till EU. Kommissionens förslag har dock vissa brister, som exempelvis avsaknaden av en konsekvensbedömning av de föreslagna åtgärderna, valet av tidpunkt för kreditutnyttjanden, den diskutabla omfattande användningen av EU-reserver eller det bestående problemet med otillräcklig finansiering för rubrik 4, vilket kommissionen korrekt framhöll i sin utvärderingsrapport av funktionssättet för det interinstitutionella avtalet. Jag anser på det stora hela att betänkandet från Charles Goerens omfattar en korrekt analys av frågan ur såväl ett kommersiellt som ett utvecklingsmässigt perspektiv, och återspeglar de synpunkter som godkändes i budgetutskottet den 13 april 2010, och att det också innehåller relevanta rekommendationer på området för kompletterande åtgärder för banansektorn, och jag rekommenderar därför att den föreslagna versionen ska antas.

  Anna Záborská (PPE) , skriftlig. – (SK) Jag förstår kommissionens krav på större flexibilitet när det gäller finansieringen av politiskt känsliga projekt som syftar till att stödja demokrati och mänskliga rättigheter. Samtidigt anser jag bestämt att även om parlamentet måste ge kommissionen friare händer när det gäller finansieringen av sådana projekt måste det ändå bevara sin övervakningsroll. I den slutliga analysen är det vi som är ansvariga för EU:s budget inför medborgarna. Om vi talar om finansiella instrument för att stödja spridningen av demokrati, rättssäkerhet och respekten för människor, borde vi också tala om dessa instruments effektivitet och om huruvida vi skulle kunna främja demokrati och mänskliga rättigheter mer effektivt. I debatten om förföljelsen av kristna världen över försäkrade EU:s höga representant för utrikesfrågor oss att alla bilaterala samarbetssamtal nu omfattar en klausul om demokrati och mänskliga rättigheter. Att villkora finansiellt stöd eller handelsavtal genom uppfyllandet av dessa skyldigheter kan bidra till en mer effektiv spridning av demokrati och respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna än stöd till olika mer eller mindre förnuftiga projekt.