Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 3 februari 2011 - Bryssel

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: KOCH-MEHRIN
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. Inkomna dokument:

3. Avfallskrisen i Kampanien (ingivna resolutionsförslag):

4. Finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete – Finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen (ändring av förordning (EG) nr 1889/2006) – Finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (ändring av förordning (EG) nr 1905/2006) – Inrättande av ett finansieringsinstrument för samarbete med industriländer (ändring av förordning (EG) nr 1934/2006) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

– andrabehandlingsrekommendationen från Charles Goerens för utskottet för utveckling om rådets ståndpunkt vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete [16447/1/2010 – C7-0424/2010 – 2010/0059(COD)] (A7-0009/2011),

– andrabehandlingsrekommendationen från Barbara Lochbihler och Kinga Gál för utskottet för utrikesfrågor om rådets ståndpunkt vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1889/2006 om inrättandet av ett finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen (16446/1/2010 – C7-0427/2010 – 2009/0060B(COD)) (A7-0014/2011),

– andrabehandlingsrekommendationen från Gay Mitchell för utskottet för utveckling om rådets ståndpunkt vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (16442/1/2010 – C7-0426/2010 – 2009/0060A(COD)) (A7-0006/2011), och

– andrabehandlingsrekommendationen från Helmut Scholz för utskottet för internationell handel om rådets ståndpunkt vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1934/2006 om inrättande av ett finansieringsinstrument för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier (A7-0005/2011).

  Charles Goerens, föredragande. − (FR) Fru talman! Förslaget till förordning om inrättande av ett program för kompletterande åtgärder för banansektorn i AVS-länderna läggs i dag fram för andrabehandlingen.

Vi begärde vid förstabehandlingen så många kompletterande åtgärder som möjligt för de bananexporterande AVS-länderna, vars situation förmodligen kommer att förvärras av ikraftträdandet av ett avtal på WTO-nivå med de amerikanska och latinamerikanska producenterna för att stoppa handelstvisten om tullar på bananer. I avtalet föreskrivs att importtullarna på bananer gradvis ska minskas från 176 euro per ton till 114 euro per ton senast 2017.

Bananer från AVS-länderna kommer dock fortfarande att omfattas av ett tullfritt tillträde till EU. Den försämrade situationen i dessa länder efter handelsavtalets ikraftträdande har fått dem att förhandla om kompletterande åtgärder för banansektorn med EU.

Utskottet för utveckling, som jag är föredragande för, lyckades se till att rekommendationen antogs vid förstabehandlingen efter följande förbättringar av den ursprungliga texten.

Att utrota fattigdomen och förbättra levnadsförhållandena har för det första antagits som centrala mål för de rekommenderade åtgärderna.

För det andra betraktas små producenter och små företag som dessa åtgärders främsta förmånstagare.

I förordningen uppmärksammas för det tredje särskilt aspekter som rör miljö-, hälso- och arbetsstandarder.

Insynsvänliga kriterier har för det fjärde införts för fördelningen av medel.

En överenskommelse har slutligen nåtts om en provisorisk bedömning som ska utföras 18 månader innan programmet löper ut.

Dessutom har parlamentet och rådet nått en överenskommelse om finansieringen av de kompletterande åtgärderna för 2010 och 2011. Alla dessa framsteg uppfyller mycket väl AVS-ländernas förväntningar. Den enda haken rör den övergripande frågan med tillämpningen av delegerade akter för finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete. Vi grundar vår begäran på vår tolkning av artikel 290 i Lissabonfördraget.

Europaparlamentet vill kunna påverka de strategiska beslut som kommissionen fattar om finansiering av yttre åtgärder. Hittills har rådet vägrat att bevilja parlamentet den roll som det förtjänar när det gäller finansieringsintrumentens funktionssätt.

Dessa frågor måste klargöras och jag vill betona följande mycket tydligt: vi vägrar att kallas bråkmakare. Parlamentet och utskottet för utveckling bevisar dagligen detta i sitt arbete. Jag uppmanar därför mina kolleger i parlamentet att hålla fast vid den ståndpunkt som antogs vid förstabehandlingen och med stor majoritet rösta för den text som jag just lagt fram för deras godkännande.

  Barbara Lochbihler, föredragande. – (DE) Fru talman! De viktigaste kraven från de människor som fredligt protesterar på gatorna i Tunisien, Egypten och Jemen är en garanti för respekten för de mänskliga rättigheterna, främjande och utveckling av demokratiska strukturer och bekämpning av korruption med förhoppningen att en förändring därigenom ska ske, så att folket i Maghreb och arabvärlden kan hävda sin rätt till yttrandefrihet och pressfrihet, sin rätt till fria val och till civilt deltagande. Tillämpningen av dessa rättigheter är exakt vad vårt finansieringsinstrument för demokrati och mänskliga rättigheter syftar till att främja. Hittills har detta instrument gett begränsade möjligheter att verka i de nämnda länderna eftersom de allmänna förhållandena där är sådana att de som har en avvikande åsikt kan förvänta sig förföljelse och tortyr.

Jag välkomnar verkligen att kommissionen, liksom sades i går i arbetsgruppen, redan har gjort detaljerade planer för att använda finansieringsinstrumentet på ett sådant sätt att det nu kommer att finnas kortsiktiga, medellångsiktiga och långsiktiga projekt som kan användas för att stödja den demokratiska omvandlingen i Tunisien. Det vore bra om vi i framtiden skulle kunna utveckla en modell utifrån detta som också skulle kunna användas om en sådan grundläggande omvandling skulle ske i andra stater. Jag hoppas verkligen att kommissionen kommer att ta till sig förslagen från parlamentets delegation till Tunisien, till exempel om en reform av rättsväsendet.

Instrumentet för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter är utformat på så sätt att det ska kunna stödja de personer inom de olika civila strukturerna som arbetar för att förbättra människorättssituationen. Dessa strukturer kan vara regeringar, internationella människorättsinstitutioner eller enskilda personer som behöver stöd i egenskap av människorättsförsvarare. Denna struktur är på det stora hela positiv just för att den i vissa situationer gör det möjligt att agera utan den berörda regeringens godkännande. Jag anser inte att detta på något sätt är ett ingrepp i nationella frågor, eftersom det ligger i de mänskliga rättigheternas natur att vi måste kunna motstå statligt tvång och statligt våld mot befolkningen och mot enskilda medborgare.

Vi måste också se över de enskilda projekten, samt prioriteringarna för instrumentet för mänskliga rättigheter och demokrati, och kontinuerligt och kritiskt utvärdera dessa. Hittills har instrumentet varit relativt nytt, så det har inte varit meningsfullt att göra en utvärdering som inte skulle leda till så mycket. Det är därför ännu viktigare att vi nu förbereder och genomför den kommande omfattande utvärderingen. Syftet måste vara att förtydliga effekterna av enskilda åtgärder och göra det möjligt att reflektera över prioriteringar och arbetsmetoder vid behov.

Detta finansieringsinstrument bygger på den grundläggande principen att det borde finnas en komplementaritet mellan alla finansieringsinstrument. Ändå konstaterar vi i praktiken att detta relativt blygsamma finansiella instrument används för att finansiera projekt med tydlig koppling till ett geografiskt instrument. Denna fråga uppstår också i fallet med människorättsdialoger. Därför borde vi definitivt inte godkänna några nedskärningar i fråga om detta anspråkslösa instrument och vi måste också se till att det inte används för att finansiera projekt som det faktiskt inte är avsett för.

Beträffande delegerade akter, som är en fråga som vi ännu inte har enats om för några av finansieringsinstrumenten, finns det inom många politikområden, som exempelvis miljö och transport, inga tvivel om vad som kan betraktas som delegerade akter. Inom utrikespolitiken tycks detta dock vara mycket omtvistat. Det är dock mycket viktigt, särskilt efter Lissabonfördraget, att vi som parlamentet också har medbeslutanderättigheter inom utrikespolitiken, när det gäller den strategiska inriktningen för programmen för finansieringsinstrument.

  Kinga Gál, föredragande. − (HU) Fru talman, företrädare för kommissionen, mina damer och herrar! Allt som min medföredragande Barbara Lochbihler sagt är mycket betydelsefullt med tanke på att den aktuella spända internationella situationen, och då tänker jag på den nordafrikanska situationen i Tunisien och Egypten som diskuterades i går, visar att den uppmärksamhet som vi fäster på exempelvis detta finansieringsinstrument för mänskliga rättigheter faktiskt gör skillnad, och att den inverkan som detta instrument har i praktiken på en särskild plats kan vara viktig. Detta är exakt det första viktiga skälet till varför parlamentet kräver en rätt att kontrollera instrumentet.

När det gäller de väsentliga frågor som diskuterades i debatten vid förstabehandlingen i oktober förra året, om att främja verksamheten för lokala icke-statliga organisationer av central betydelse, var institutionerna överens. Vid andrabehandlingen måste nu myntets andra sida tas upp, nämligen att nå enighet i den interinstitutionella debatten om parlamentets rätt till demokratisk kontroll. Det är välkänt att frågan om finansieringsinstrument, däribland frågan om detta instrument som främjar demokrati och mänskliga rättigheter, har varit en del av den interinstitutionella striden i ett år.

Lissabonfördraget stärkte Europaparlamentets rätt till demokratisk kontroll, och parlamentet är faktiskt den institution som möjliggör delegerade akter, vilka vi anser måste genomföras och tillämpas i den aktuella situationen. Detta särskilda paket med delegerade akter skulle kunna vara det första betydelsefulla exemplet på att Europaparlamentets roll faktiskt har utökats sedan den 1 december 2009. Vid andrabehandlingen, och förmodligen vid den efterföljande avtalsprocessen, kommer vi också att kämpa för att Europaparlamentets rätt till demokratisk kontroll ska erkännas, och jag anser i likhet med min kollega att detta är relevant just i fallet med finansieringsinstrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter. Det beror liksom vi just hört på att detta instrument är avsett att tjäna de mänskliga rättigheterna, rättssäkerheten och skyddet av demokratin, och vi främjar specifika rättigheter som kampen för kvinnors och barns rättigheter, och kampen mot dödsstraff, tortyr och grym, omänsklig och förnedrande behandling. Vi vill hjälpa människorättsförsvarare i sitt arbete, också under de omöjligaste förhållanden. Det är ytterligare ett skäl till varför detta instrument är särskilt viktigt. Dess förmånstagare är icke-statliga organisationer, vilka missgynnas allvarligt i vissa länder. Alla detta gör det motiverat att vi i parlamentet ska ha rätt att påverka utformningen av strategin och ramprogrammen och utformningen av framtida planer, eftersom vi kan vidta mer betydelsefulla åtgärder genom årlig övervakning än om vi bara ombes att lämna våra synpunkter vid de tvååriga finansiella cyklerna. Det är för detta som vi begär ert stöd, så att vi nu under perioden efter Lissabonfördraget verkligen också kan agera i fördragets anda, och jag utgår från att såväl kommissionen som rådet kommer att förstå nödvändigheten av detta under den kommande avtalsprocessen.

  Helmut Scholz, föredragande. – (DE) Fru talman, herr talman, mina damer och herrar! Finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier ändras i grunden under denna mandatperiod i parlamentet. Vi planerar att gemensamt avsätta upp till 348 miljoner euro för samarbete på områden som vetenskap, akademiskt utbyte, däribland Erasmus Mundus, kultur, miljöskydd och förnybar energi, samt att stimulera de bilaterala handelsförbindelserna. Vi bör i detta sammanhang särskilt uppmärksamma små och medelstora företag.

Den nya aspekten är att vi med det instrument som kallas finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier nu också kan finansiera projekt i utvecklingsländer – och specifikt projekt som inte omfattas av den allmänna definitionen av åtgärder för utvecklingsstöd. Detta omfattar projekt och åtgärder som exempelvis sändande av europeiska studerande till universitet i Afrika, Asien eller Latinamerika, vilket är något helt nytt. Eftersom EU nu har ett större ansvar att anpassa sitt samarbete i partnerskap med allt fler stater, är det i detta sammanhang särskilt viktigt att tillåta möjligheten att själv kunna avgöra sin utveckling.

Omarbetningen av förordningen måste tydligt visa på de möjligheter och utmaningar som kommer av dess utökade geografiska räckvidd. I texten anges tydligt vem som kan beviljas finansiellt stöd, för vilka syften och på vilka villkor. Ytterligare ett nytt inslag i detta instrument är att det i förordningen anges att tilldelningen av medel måste garantera att partnerländerna följer ILO:s grundläggande arbetsstandarder och att de arbetar för att minska växthusgasutsläppen som ett viktigt bidrag till den internationella kampen mot klimatförändringar.

Lika viktigt är att rättssäkerheten och den mänskliga värdigheten införlivas i samarbetsmålen. När vi nu inleder andrabehandlingen vill jag åter konstatera att det är grundläggande att se till att inga eftergifter görs när det gäller Europeiska unionens grundläggande principer vid beviljandet av finansiellt stöd. Vid främjandet av projekt i utvecklingsländerna måste man i framtiden uppmärksamma politikens koherens, och i synnerhet harmonisering genom åtgärder för att bekämpa livsmedelskrisen. I parlamentets omröstning vid förstabehandlingen beslutades det – om än av en snäv majoritet – att inga av de medel som avsatts för utvecklingsstöd dittills skulle avsättas för finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier.

Vi inleder andrabehandlingen med en mer snarlik inställning till detta, som för alla finansieringsinstrument. Efter framgångsrika kompromissförhandlingar mellan rådet och Europaparlamentet har vi anpassat finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier till framtidens utmaningar. Alla viktiga frågor har godkänts av en majoritet i kammaren. Så långt är allt gott och väl verkar det som. Det är dock ännu oklart hur vi i framtiden ska hantera delningen av befogenheterna mellan EU:s två lagstiftningsorgan i och med Lissabonfördragets ikraftträdande, särskilt på området för den internationella handelspolitiken som överförts till gemenskapens behörighet. Den fråga som berörs här är demokrati, och specifikt så kallade delegerade akter, vilket är något som Europaparlamentet och kommissionen och rådet fortfarande har olika åsikter om.

Vad handlar allt detta om? Vi vill göra vad vi anser är vår plikt gentemot våra väljare. Vi vill kontrollera att Europeiska utrikestjänstens och kommissionens fleråriga strategiska programplanering för genomförandet av våra förordningar är förenliga med lagstiftarens syften. Kommissionen har tidigare tyvärr ofta intagit ett synsätt att man kan skriva vad man vill på papper. Lissabonfördraget ger oss en ny roll och plikt som lagstiftare, och vi begär vetorätt. Föredragandena för de olika utrikespolitiska finansieringsinstrumenten, utskottens ordförande och gruppledarna är alla eniga om att vi måste kämpa för denna demokratiska rättighet.

Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det beteende som vi hittills har sett visar att inte alla EU:s tre organ ännu har erkänt denna princip. Vi försvarar därför i dag kraftfullt vår rätt till kontroll eftersom kommissionen i framtiden måste basera sin programplanering på vad som har fastställts av lagstiftaren och inte på sina egna meddelanden.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag är här som ersättare för Andris Piebalgs, som är utomlands på grund av ett sedan länge planerat åtagande, vid denna andra debatt om finansieringsinstrumenten för yttre förbindelser.

Jag vill börja med att tacka föredragandena Kinga Gál, Barbara Lochbihler, Gay Mitchell, Helmut Scholz och Charles Goerens. Vi har haft ett mycket bra samarbete om dessa dokument och med undantag för de delegerade akterna sammanfaller de tre berörda institutionernas åsikter om innehållet till stor del.

De ännu olösta frågorna beror på de mer omfattande interinstitutionella förbindelserna i den nya fördragsmiljön. Vi befinner oss nu vid ett svårt politiskt och verksamhetsmässigt kritiskt ögonblick vilket våra partner utomlands inte förstår, eftersom tillämpningen av grundläggande akter är en intern EU-angelägenhet.

Även om jag som kommissionsledamot med ansvar för handel inte ansvarar för något av dessa instrument, ligger de till grund för en hel uppsättning EU-politiska mål, däribland handel, och gör att vi kan bevara vår betydelse som utrikespolitisk aktör.

Sedan er senaste debatt i oktober avslutades året utan någon överenskommelse vid förstabehandlingen. Ni känner till läget. Parlamentet förväntar sig att artikel 290 i fördraget, om förfarandet med så kallade delegerade akter, ska tillämpas för antagandet av strategidokument och fleråriga handlingsprogram. I sin ståndpunkt vid förstabehandlingen förkastade rådet dock de av era ändringsförslag som rör delegerade akter.

Det är mycket viktigt att vi når en överenskommelse snart, särskilt när det gäller finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier och förslaget om kompletterande åtgärder för banansektorn. Annars kan kommissionen inte genomföra den relevanta budgeten.

När det gäller finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier mer specifikt tror jag att alla är överens om att detta instrument är avsett att främja EU:s intressen i industrialiserade länder, varav vissa är centrala strategiska partner som inte kommer att vänta på att vi ska bli administrativt redo. Andra konkurrerar om att fylla de luckor som vi skapar, oavsett om det gäller energisamarbete, företagsstöd, målen för den digitala agendan etc.

Liksom när det gäller de kompletterande åtgärderna för banansektorn kan jag bara betona, med visst resultat hoppas jag som kommissionsledamot med ansvar för handel, att de är helt knutna till Genèveavtalet, som avslutade vår längsta handelsdispyt inom WTO och GATT, vilken varade i nästan 20 år.

De kompletterande åtgärderna är avsedda att stödja tio bananexporterande AVS-länder i deras anpassning till minskningen av deras förmånsmarginal till följd av Genèveavtalet. Det är därför av yttersta vikt att vi bevarar EU:s trovärdighet som internationell handelsförhandlare genom att uppfylla våra åtaganden, och det är vi i detta fall särskilt skyldiga de bananproducerande AVS-länderna.

Vi måste titta på den aktuella övergripande situationen för den globala livsmedelshandeln och på problemen i vissa länder som är i hög grad beroende av exportintäkterna av en eller ett fåtal varor. Detta är en mycket brådskande fråga.

Jag förstår parlamentets vilja att bidra till strategidokumenten och den fleråriga programplaneringen. Kommissionen har lagt fram förslag för att stärka den parlamentariska kontrollen och erbjuder andra kompromisslösningar, men dessa har inte fått gehör i varken parlamentet eller rådet.

Jag närvarar i parlamentet i dag för att upprepa det åtagande som Catherine Ashton och Andris Piebalgs gjorde här i oktober förra året om att eftersträva praktiska politiska lösningar. Vi bör nu arbeta tillsammans i rådet, kommissionen och parlamentet för ett gemensamt resultat vid andrabehandlingen och alla bör på ett meningsfullt sätt bidra till att nå detta mål.

Ytterligare förseningar får budgetmässiga, politiska, rättsliga och även socioekonomiska konsekvenser. Samtidigt som Lissabonfördraget förändrade systemet med kommittéförfarandet och gav Europaparlamentet nya befogenheter gav det EU en starkare roll och nya strukturer för att genomföra utrikespolitiken på ett mer konsekvent och omfattande sätt och med större gemensamhet. Jag vill tacka för er uppmärksamhet och ser fram mot debatten.

  Maurice Ponga, för PPE-gruppen. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Europaparlamentet kommer i dag en andra gång att säga sitt om ändringsförslaget till finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete om inrättande av kompletterande åtgärder för banansektorn för de viktigaste bananproducerande AVS-länderna. Dessa kompletterande åtgärder motiveras genom de sänkta förmånstullarna för AVS-länderna efter ingåendet i december 2009 av Genèveavtalet med USA och länderna i Latinamerika. Europeiska unionen gjorde vid den tidpunkten ett åtagande om att ge AVS-länderna 190 miljoner euro för att hjälpa dem att hantera denna nya konkurrens.

Vi ändrade såväl formen som innehållet i kommissionens förslag vid förstabehandlingen. Rådet samtyckte inte till utformningen, och därför har förordningen lagts fram för andrabehandling i dag. Rådet vägrade faktiskt att låta förfarandet med delegerade akter tillämpas för strategidokument och fleråriga vägledande program, och vägrade därmed att tillämpa framstegen i och med Lissabonfördraget. Parlamentet beslutade att agera snabbt, och det är avgörande.

Vi sänder därför ett starkt politiskt budskap till AVS-länderna. Europaparlamentet står bakom dem och gör allt i sin makt för att se till att de 190 miljonerna euro avsätts snarast möjligt. Vi sänder också ett budskap till rådet. Europaparlamentet försvarar sina privilegier enligt Lissabonfördraget. Bollen är nu hos rådet. Europeiska unionen gjorde ett åtagande gentemot AVS-länderna. Rådet borde därför axla sitt ansvar, liksom parlamentet har gjort.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD) . – (EN) Fru talman! Har det någonsin gått upp för Maurice Ponga att EU:s skattebetalare, och framför allt de brittiska skattebetalarna, kanske föredrar att dessa 190 miljoner euro fryses på obestämd tid?

  Maurice Ponga (PPE). – (FR) Tack för er fråga, Lord Dartmouth. Allt jag vill säga är att det finns internationella avtal på plats enligt vilka Europeiska unionen måste investera i sina förbindelser med AVS-länderna, och detta är ett av de avtal som Europeiska unionen måste prioritera. Vad mig beträffar har jag aldrig ansett att dessa 190 miljoner euro bör frysas.

  Patrice Tirolien, för S&D-gruppen. – (FR) Fru talman! Den ståndpunkt som i dag enhälligt antagits av parlamentet visar precis hur oerhört viktig frågan om genomförandebefogenheter är för parlamentet. För att övergå till frågan om kompletterande åtgärder för banansektorn är detta avtal besvärande med tanke på våra bananproducerande AVS-partner. Ett år efter att dessa länder erhållit legitim kompensation från kommissionen har de ännu inte mottagit medlen, även om Genèveavtalet drabbar dem hårt.

Det är därför till dem som jag återigen vänder mig i dag när jag säger att det är just för att vi vill kunna ställa ännu mer effektiva krav som parlamentet måste få inflytande när det gäller EU:s strategi och allmänna riktlinjer för yttre bistånd. Vi är beslutna att inte gå i kommissionens och rådets fälla. Vårt arbete måste bygga på att vi har insyn i EU:s beslut. Det är själva andan i fördraget och grunddraget för historien.

  Nirj Deva, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Denna fråga omfattar tekniska faktorer, men även mänskliga och fattigdomsrelaterade. I denna gemensamma debatt vill jag börja med att tala om för rådet att parlamentet är här för att övervaka och kontrollera och på ett öppet, insynsvänligt och ansvarstagande sätt undersöka hur vi spenderar skattebetalarnas pengar med avseende på internationell utveckling.

Om rådet inte kan inse det och inte kan inse att delegerade akter bör passera genom parlamentets interna förfaranden så att parlamentet kan utöva sin rätt till kontroll, vad sjutton gör vi då här? Vad gör vi om vi inte får visa våra väljare och skattebetalare ansvarsskyldighet i fråga om de pengar som de genom kommissionen i god tro ger oss för internationell utveckling?

När det för det andra gäller frågan om bananer, i vilken även parlamentets åsikter bör beaktas, har EU:s skattebetalare förlorat i båda hänseendena. Vi hade ett frihandelsavtal som gick i stöpet och vad vi nu måste göra är att återigen ersätta och kompensera dessa bananproducerande länder.

  William (The Earl of) Dartmouth, för EFD-gruppen. – (FR) Fru talman! Det finns en trovärdig motivering bakom vart och ett av de fyra finansieringsinstrument som i dag presenteras för parlamentet.

Sammantaget är deras gemensamma syfte dock att utveckla och främja Europeiska kommissionens politiska och utrikespolitiska agenda. Kommissionsledamoten förtydligade detta mycket klart tidigare med sin sedvanliga precision och tydlighet, som jag vill tacka honom för.

Vi vet alla vid det här laget vem som kommer att betala för detta: de hårt ansatta skattebetalarna och naturligtvis – och som vanligt lika oproportionerligt – de brittiska skattebetalarna. Den exakta kostnaden för dessa finansieringsinstrument är fortfarande okänd, trots mina kollegers goda försök i går och tidigt i morse.

Kommissionen slösar återigen på ett oansvarigt sätt med andra människors pengar och därför kommer vi inte att stödja något av förslagen.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Jörg Leichtfried (S&D). – (DE) Fru talman, Lord Dartmouth! Det har slagit mig att du alltid försöker föra in de brittiska skattebetalarna i dina anföranden. Det vore intressant att få veta om du verkligen ser dig själv som företrädare för en liten grupp människor i Storbritannien eller om du över huvud taget ser dig som företrädare för Europeiska unionen?

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD) . – (EN) Fru talman! Jag nämnde såväl EU:s skattebetalare som de brittiska skattebetalarna i mitt anförande. Jag valdes dock av de brittiska medborgarna och inte av några andra, så jag anser att mitt ansvar främst är att företräda de brittiska skattebetalarna. Jag känner också för de hårt ansatta EU-skattebetalarna i andra länder, inte minst i ert land Österrike, vilka bidrar till EU:s utgifter och vars pengar också slösas bort på skapandet av dessa fåfänga och bräckliga kejsardömen.

  Franziska Katharina Brantner, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill ta upp ett antal frågor. Jag vill börja med att ta upp frågan om flexibiliteten hos finansieringsinstrumenten för externa åtgärder.

Under de senaste veckorna och månaderna har vi alla bevittnat en hel del oförutsedda katastrofer och händelser och under rubriken för externa åtgärder har vi nästan inga mer marginaler, trots att det återstår ett antal år. Samtidigt finns det ett instrument som är flexibelt, nämligen stabilitetsinstrumentet, som därför oftast används för andra syften än det faktiskt inrättades för.

Så jag tror att vi kan enas om att de utrikespolitiska instrumenten måste bli mer flexibla, men vi måste betona att detta endast kan ske tillsammans med förstärkta demokratiska kontroller. Vi strider för närvarande om denna fråga, och vi måste också betona att även om de finansiella instrumenten i framtiden måste bli mer flexibla kan vi inte införa detta utan den förstärkta demokratiska kontroll som vi begär.

För det andra måste vi reflektera över hur vi utför vårt arbete och ger stöd till bräckliga stater. Så sent som i går kopplade FN återigen samman utveckling och konflikter, och påpekade att de länder som strider naturligtvis är de som har störst problem att ta sig ur fattigdomen.

Än så länge har EU-instrumenten inte egentligen anpassats. Vi har EU-uppdrag i vissa av dessa bräckliga stater som arbetar sida vid sida, men inte alltid tillsammans, med våra finansieringsinstrument. Så vi måste reflektera över hur man på ett bra sätt kan kombinera dessa två.

Jag vill avslutningsvis snabbt ta upp händelserna i Nordafrika, som har visat oss vikten av att främja mänskliga rättigheter och demokrati, och för mig även jämlikhet mellan könen, och vi måste vara djärvare i detta hänseende när vi i framtiden ser över strukturerna.

  Elmar Brok (PPE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att vi borde klargöra att vi i fallet med dessa finansieringsinstrument anser att det är viktigt att göra skillnad mellan vilka uppgifter som åligger den lagstiftande respektive verkställande makten. Det är inte parlamentets uppgift att utöva detaljförvaltning eller att genomföra projekt.

Å andra sidan får lagstiftningen inte leda till att en oinskränkt fullmakt ges i åratal i sträck utan möjligheter att ingripa om de åtgärder som vidtas inte är förenliga med lagstiftarens vilja. Följaktligen måste vi kunna dra tillbaka beslut om de enligt lagstiftarens åsikt inte genomförs på det sätt som lagstiftaren tänkt sig, oavsett om detta är en delegerad akt i rättsliga termer.

Oavsett i enlighet med vilket rättsligt avgörande detta skett genom delegerade akter, måste kommissionen och rådet därför vidta åtgärder i denna fråga för att hitta en rimlig och objektiv lösning. Det skulle också leda till att vi skulle ingripa mindre i verkställande frågor, vilket därför skulle ge den verkställande makten större frihet om allt fungerar som det ska.

Jag vill instämma i det som Franziska Katharina Brandtner sade. Parlamentet genomförde instrumentet för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter för åratal sedan, vilket gjorde det möjligt att kringgå regeringar och diktatorer för att stödja det civila samhället och demokratiska krafter. Det är inte förrän nu som vi konstaterar att tvärtemot lagstiftarens vilja har kommissionen eller nu Europeiska utrikestjänsten aldrig använt instrumentet på det sättet, vilket är en avgörande faktor när det gäller den rådande situationen i Nordafrika. Eftersom detta är ett politiskt misslyckande och ett misslyckande att utföra lagstiftarens vilja måste förordningen ändras, och det har vi tänkt strida för.

  Ana Gomes (S&D). – (PT) Fru talman! Ut med Mubarak nu! Motståndsstyrkorna protesterar fortfarande på Tahrir-torget och jag med dem. Demonstrationerna i Egypten, Tunisien och andra arabiska länder, där miljontals medborgare ger sig ut på gatorna för att sätta stopp för årtionden av förtryck och korruption, visar att mänskliga rättigheter och demokrati är något som eftersträvas överallt och också att alla de personer som krävt stabilitet för att kunna upprätthålla diktaturer nu flyr i historiens åsyn.

Instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter är ett EU-verktyg som kan och måste användas utan regeringarnas godkännande för att stödja människorättsförsvarare och personer som främjar jämlikhet mellan könen, rättssäkerhet, fria val och demokrati. Instrumentet måste därför stärkas finansiellt, göras flexibelt för att hantera katastrofer och samordnas bättre med de geografiskt inriktade instrumenten för att främja samma mål. Instrumentet måste underställas verklig parlamentarisk kontroll. Därför betonar parlamentet förfarandet med delegerade akter.

  Marek Henryk Migalski (ECR). – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Såväl Ana Gomes som Barbara Lochbihler har rätt när de säger att händelserna i Egypten och Tunisien bör få vårt stöd och vår uppmärksamhet, och de instrument som vi i dag debatterar skapar verkligen denna möjlighet, särskilt finansieringsinstrumentet för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen. Jag är övertygad om att vi verkligen borde stödja detta, eftersom dessa rättigheter liksom Ana Gomes sade är allmänna, och därmed är rätten att leva i en demokrati och i ett land som accepterar mänskliga rättigheter något ganska självklart.

Det är viktigt att det andra instrumentet tillåter att detta stöd ges oavsett om det godkänns av regeringarna i tredjeländer eller andra offentliga myndigheter eller inte. Detta är mycket viktigt. Vårt stöd behövs i Vitryssland och Ukraina, och även i andra länder i det östliga partnerskapet, och jag anser att dessa instrument också borde användes för dessa länder.

  Rui Tavares (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! Vi diskuterar i dag en rad paket med finansiella instrument, som exempelvis Goerens-betänkandet om ett finansiellt instrument för utvecklingssamarbete, betänkandet från min kollega Helmut Scholz och andra. Merparten av betänkandena syftar till att anta specifika åtgärder som kan förbättra livet för miljontals människor: lagstiftning när det är som bäst med andra ord.

Rådet insisterar dock på att inte slutföra det medbeslutande som dessa instrument kräver. Det är i det sammanhanget som medbeslutandeprocessen blir en process med medobeslutande eftersom rådet lämnar ett tyst veto som inte på något sätt motiveras genom fördraget och som endast bygger på en godtycklig och esoterisk tolkning av artikel 290 i Lissabonfördraget om delegerade akter.

Detta leder till att människors liv sätts på spel. När det exempelvis gäller politiken för återflyttning av flyktingar har vi förhindrats att ge extra pengar till återflyttningsländerna och att stänga flyktingläger, vilket innebär att om rådet framhärdar med denna nyck kommer människors liv att påverkas negativt. Det är dags att sätta stopp för detta och att delegerade akter utvecklas normalt i medbeslutandeprocessen.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Fru talman! Jag vill naturligtvis stödja det förslag som lagts fram eftersom parlamentet måste försvara sina rättigheter när det gäller de befogenheter som beviljas genom fördragen. Jag vill säga att vi måste stärka vår kontroll så att den inte bara är en preliminär kontroll av de delegerade akter som vi diskuterar för närvarande.

Vi måste också utföra en efterföljande kontroll, eftersom miljarder euro avsätts för vissa program som vanligen hamnar i fickorna hos olika diktatorer och finansierar deras fina livsstil, samtidigt som miljontals människor i våra egna länder också lever mycket eländiga liv.

Det innebär också att vi använder de europeiska skattebetalarnas pengar för att finansiera en lyxig livsstil för diktatorer som förtrycker sitt eget folk, medan våra egna medborgare har det dåligt. Därför måste vi se förbi bjälken i vårt eget öga och i stället se grandet i vår broders öga, vilket slutligen kommer att ge oss en konkret och noggrann kontroll över dessa resurser.

  Barbara Matera (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Vi måste återigen hävda vår roll såväl inom som utanför Europeiska unionen.

Främjandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, som är inskrivet i 1948 års allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, vår egen stadga om de grundläggande rättigheterna och i regionala instrument, ingår i vår utrikespolitik och socialpolitik. Förordning (EG) nr 1889/2006 om inrättande av ett finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen måste vara ett effektivt och praktiskt instrument som är flexibelt nog att kunna hantera exceptionella verksamhetsförhållanden.

Europeiska unionen kan i sitt bidrag till dessa strider mellan olika samhällen genom sina externa samarbetsstrategier och en korrekt användning av de berörda finansiella instrumenten, det vill säga ökad effektivitet och öppenhet för unionens yttre åtgärder i världen, inte bortse från det ansvar och därmed den kontroll som utövas av dess mest representativa organ, det vill säga Europaparlamentet.

Med tanke på detta stöder jag därför de ändringsförslag som lagts fram, vilka går helt i linje med förändringarna i vårt ständigt växande Europa.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Marek Henryk Migalski (ECR). – (PL) Fru talman! Jag vill veta om Barbara Matera kan tala om för oss om gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) skulle kunna tänka sig att ge sitt specifika stöd för biståndsgivande, i synnerhet i frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter, till länderna i öst, och då tänker jag på Ukraina, Vitryssland och andra länder i det östliga partnerskapet.

  Barbara Matera (PPE). – (IT) Fru talman! Mina damer och herrar! Ja, absolut! Min politiska grupp, gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater), arbetar hårt varje dag för att se till att de grundläggande mänskliga rättigheterna respekteras världen över.

Jag anser att mina kolleger, som har arbetat här mycket längre än jag, i sina anföranden har bekräftat och stöttat parlamentets politik. Jag betonar återigen att jag tillhör gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater). Vi är starka EU-förespråkare och är övertygade om att parlamentet kan spela en viktig roll världen över.

  Richard Howitt (S&D). - (EN) Fru talman! Jag vill att mitt stöd för kollegernas uttalanden i frågan om parlamentets kontroll av dessa instrument, och i synnerhet instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter, ska föras till protokollet. Jag vill tacka kommissionen för vårt strukturerade samarbete. Människorättsförsvarare är till sin natur utsatta och måste ha en viss integritet. Låt oss se till att detta samarbete fortsätter i framtiden.

En kritik mot projekten skulle vara att vi driver projekt av mycket hög kvalitet, men att projekten är utspridda över världen och inte är tillräckligt integrerade i de övriga programmen.

Inrättandet av Europeiska utrikestjänsten ger oss möjligheten att åtgärda detta. Vi bör se till att göra det. Farhågan att vissa av de program som för närvarande utarbetas av rättsligt kvalificerade personer i framtiden kanske inte kommer att finnas kvar är något som vi måste hantera för att kunna bevara denna kvalitet även i framtiden.

Med tanke på vad som för närvarande sker i Egypten och på andra håll i arabvärlden vet vi slutligen att kravet på finansiering för demokratiskapande och valövervakning i framtiden kommer att öka. Vi har insisterat på en fast procentandel i förordningen, för annars skulle den kunna tränga ut andra människorättsprojekt. Vi kan dock komma att behöva mer pengar, och när det gäller den nya budgetplanen får vi inte gå tillbaka till det gamla argumentet att vi borde avskaffa denna förordning. Den behövs nu mer än någonsin tidigare.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Nirj Deva (ECR). - (EN) Fru talman! Jag vill tacka föregående talare för att jag fick ställa en fråga till honom.

Jag har stor respekt för Richard Howitts kunskaper om mänskliga rättigheter och för hans tidigare arbete. Min fråga är: Hur kan vi ta våra europeiska antaganden om jämlikhet, ärlighet och rättvisa, som är sprungna ur en djup kristen eller humanistisk tradition, och förvänta oss att andra kulturer med andra religioner eller övertygelser, eller med bristande övertygelser, ska förstå exakt vad vi säger, utan att det framstår som om vi tvångsmatar dem med nykolonialistiska idéer? Hur gör vi det?

  Richard Howitt (S&D). - (EN) Fru talman! Att besvara den frågan på 30 sekunder är en stor utmaning. Svaret är, liksom han och hela parlamentet borde veta, att tanke- och religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet för alla nationer, religioner, länder och människor.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! Utvecklingsbistånd är alltid dyrbart, tyvärr ofta ineffektivt och ibland till och med skadligt, eftersom det alltför ofta inte tar itu med de specifika problemen i det berörda landet. Det görs sällan några försök att inta en långsiktig strategi och verksamheten är ofta dåligt samordnad. Det är enligt min åsikt tveksamt om ett EU-omfattande finansieringsinstrument för utveckling och mänskliga rättigheter kan förbättra situationen, särskilt med tanke på att det inte sker någon konsekvent samordning inom EU.

Att ge stöd till små afrikanska jordbrukare och samtidigt föra dem till ruinens brant med våra subventionerade jordbruksprodukter, innebär i slutänden att vi slösar bort miljarder euro. Detta kommer inte att ändras i någon betydande utsträckning så länge vi fortsätter att stödja stora företag inom EU och indirekt i utvecklingsländerna.

Kinas utvecklingsstöd, som regeringen i Peking använder för att trygga råmaterial och nya marknader, konkurrerar med våra traditionella metoder för utvecklingsstöd. Också på detta område kommer vi att tvingas lägga fram nya idéer. Det är också lika viktigt att koppla samman utvecklingsstöd och samarbete när det gäller flyktingproblemet, kanske genom införande av avtal om återflyttning.

  Thijs Berman (S&D). - (NL) Fru talman! Parlamentet begär vad alla parlament i världen begär: demokratisk kontroll av utvecklingen och genomförandet av politiken. Europeiska unionen bör tjäna som modell och förebild i det hänseendet. Lissabonfördraget har varit ett stort framsteg för utvecklingen av Europaparlamentets inflytande.

Det finns här i parlamentet en stor majoritet som inte har gett vika för rådets och kommissionens försök att inskränka parlamentets kontroll, vilket strider mot fördragets anda. Parlamentet vill inte styra saker och ting i detalj utan bara kunna påverka politiken och dess utformning och genomförande. Detta handlar därför om strategiska val, och om politikens innehåll.

I andra länder ger sig folk ut på gatorna för att kräva detta inflytande och vi borde stödja dem på alla sätt vi kan. Kampen för demokrati intar också formen av komplicerade förhandlingar och kyliga uttalanden. Detta påverkar inte på något sätt den bakomliggande övertygelsen, eftersom all makt förutsätter största möjliga demokratiska kontroll. Det är alla människors rätt, vare sig de bor i Kairo, Tunis eller Bryssel.

  Nick Griffin (NI). – (EN) Fru talman! En ung kvinna i min valkrets kom i morse, precis som alla andra veckodagar vid den här tiden, just hem efter att ha promenerat med sina två små barn till skolan.

Jenny brukade köra barnen till skolan, men hon har inte längre råd att tanka bilen, förutom när hon två gånger i veckan kör till det billigaste snabbköpet i hennes del av Manchester.

I morse, precis som alla morgnar, var Jenny hungrig, eftersom hon till frukost kan välja att antingen äta själv eller att låta sina båda flickor äta. Brödet och marmeladen räckte inte till alla tre.

Här på planeten EU diskuterar samtidigt Europaparlamentets ledamöter finjusteringar av ett finansiellt instrument som omfattar utgifter på 1,1 miljarder euro av skattebetalarnas pengar för att främja demokrati och mänskliga rättigheter, framför allt i tredjevärlden. Merparten av dessa justeringar minskar de nationella staternas tillsyn ytterligare, eftersom kommissionen gör slut på stora mängder av de brittiska skattebetalarnas pengar. Vilket slöseri och vilket hyckleri att babbla på om kvinnors rättigheter i Afrika när tusentals kvinnor som Jenny inte ens har råd att mätta sina barn ordentligt.

  George Sabin Cutaş (S&D). – (RO) Fru talman! Vi skulle förmodligen inte ha diskuterat samarbete med utvecklingsländerna om inte Europeiska unionens grundande stater hade begärt att de kolonier som de besatt skulle nämnas särskilt i Romfördraget, vilket fördunklar hela begreppet demokrati till att börja med. Europeiska unionens själva grundande har gradvis omvandlats till en politik vars centrala inslag har blivit utrotande av fattigdom och främjande av mänskliga rättigheter, grundläggande friheter, skäligt arbete och goda styrelseformer.

Nuförtiden är utvecklingsländerna EU:s strategiska partner. Därför anser jag att ett finansiellt instrument för de utvecklingsländer som inte uppfyller kriterierna för offentligt utvecklingsbistånd underlättar det ekonomiska, finansiella, tekniska, kulturella och akademiska samarbetet. De kan dessutom gynna den bilaterala handeln, investeringar, ekonomiska partnerskap och främjande av dialogen mellan den offentliga sektorns aktörer och icke-statliga organisationer i såväl Europeiska unionen som i partnerländerna.

  Jörg Leichtfried (S&D). – (DE) Fru talman! Diktatorerna i våra grannländer håller på att störtas och det är bra att de försvinner. Även om våra höga representanter i Europeiska unionen inte kan eller är beredda att stödja och uppmuntra de personer som kämpar för demokrati, är det bra att åtminstone kunna vidta åtgärder och ge hjälp, även om vi inte för diskussioner. Det är dock mycket viktigt att vi kombinerar vårt stöd med ett krav på att våra värderingar följs, däribland demokrati, rättssäkerhet och grundläggande arbetsstandarder. Det är grundläggande att Europeiska unionen ger stöd. Dessutom bör vi inte bara hjälpa dessa människor, utan även se till att de förstår vilka värderingar som har gjort oss starka.

Mot denna bakgrund är det tydligt att stödet i slutänden måste kontrolleras och förvaltas av ett demokratiskt parlament. I framtiden får vi inte låta Europeiska unionens åtgärder kontrolleras av en byråkratisk organisation. Parlamentet måste ha möjlighet att uppfylla sin roll som ett parlamentariskt organ, vilket innebär att det måste kunna fatta beslut.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Fru talman! Parlamentet måste på samma villkor som rådet kunna kontrollera antagandet av strategiska beslut som rör hur de resurser som avsatts genom finansieringsinstrumenten för samarbete används. Samtidigt måste EU bli mer flexibelt och snabba upp mekanismerna för att utveckla handelsförbindelser med partnerländerna. Jag stöder tanken att EU bör anta en pragmatisk inställning i sina ekonomiska förbindelser med partnerländerna.

Jag anser att det är särskilt viktigt att tillämpa finansieringsinstrument i länder som Turkmenistan och Irak, som kan ge energiresurser genom projekt som exempelvis Nabucco. Jag vill här också nämna att den gemensamma förklaringen från Rumäniens och Turkmenistans presidenter har markerat inrättandet av ett energipartnerskap för exploatering och transport av naturgas och råolja, däribland överföring av erfarenhet och utrustning. Rumänien har också deltagit i genomförandet av våra stabiliserings- och återuppbyggnadsuppdrag i Irak.

  Ivo Vajgl (ALDE). - (SL) Fru talman! En stor del av de resurser som är tillgängliga via finansieringsinstrument och som är avsedda för utveckling av utvecklingsländer hamnar via vissa kanaler åter i händerna på företag eller monopol inom EU. Jag anser att ett grundläggande syfte med dessa finansiella och politiska instrument borde vara att se till att resurserna används i enlighet med utvecklingsplanerna för dem som vi vill stödja.

Flera talare har redan påpekat att vi ofta finansierar regimer som är allt annat än demokratiska. När det gäller att finansiera utvecklingen i de fattigaste länderna anser jag att vi borde akta oss för att cementera trenden med monokultur och i stället möjliggöra en modern utveckling i dessa länder.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag har noga lyssnat på de olika anförandena. Kommissionen hoppas att vi ska hitta en lösning för dessa viktiga finansieringsinstrument.

Vi måste dock kunna tillämpa de finansiella instrumenten för yttre förbindelser fullt ut. Ett verkligt genomförande av våra yttre åtgärder bör inte överskuggas av en tvist mellan institutionerna. Det är svårt att bevara trovärdigheten gentemot världen utanför på sådana grunder, och detta gör att vi riskerar att förlora vår relevans som global aktör och handelsförhandlare.

Kommissionen är redo att arbeta för en snabb lösning som alla berörda institutioner är överens om.

Med de nuvarande instrumenten, som gäller till och med 2013, det vill säga två år till, anses de fleråriga strategidokumenten vara genomförandeåtgärder som är nödvändiga för genomförandet av budgeten. Sådana åtgärder omfattas av systemet med kommittéförfarandet.

Strategidokumenten är tekniska dokument, och bör på grund av sin natur därför inte utformas som bindande rättsakter. De nuvarande instrumenten gäller i två år till och endast ett fåtal strategidokument kvarstår att anta. Kommissionen anser att betydande förändringar av instrumenten nu behövs för att ändra detta system, vilket skulle vara alltför tidskrävande att införa och allvarligt skulle störa EU:s externa samarbete.

Kommissionen har redan gjort parlamentet delaktigt i processen med demokratisk kontroll av strategidokument. Kommissionen är villig att stärka denna process med väsentliga kontrollrättigheter för parlamentet. Det är alltför tidigt att säga hur de nya instrumenten kommer att utformas eftersom de är föremål för ett omfattande samråd med aktörerna och för kommissionens förslag.

Under förutsättning att kriterierna i artikel 290 i Lissabonfördraget respekteras fullt ut kan man överväga att använda delegerade akter i de nya instrumenten, men kommissionen har ännu inte bestämt sig i denna fråga.

  Charles Goerens, föredragande. − (FR) Fru talman! Också jag vill tacka alla de talare som tagit upp finansieringsinstrument i allmänhet och instrumenten i det betänkande som jag lade fram för parlamentet i morse i synnerhet.

Jag tror att Elmar Brok hittade rätt ord för att beskriva vad vi eftersträvar. Vi vill inte ställa till med besvär, men vi vill inte heller ge kommissionen carte blanche att genomföra grundläggande avtal som Europaparlamentet antagit utan någon parlamentarisk tillsyn. I valet mellan allt eller ingenting insisterade parlamentet på en förnuftig lösning som består i noggrann övervakning av strategiska akter. Vi kräver vare sig mer eller mindre än det.

Jag vill också kort nämna de som var mer kritiska i sina synpunkter, särskilt de som uttryckte sig tämligen skeptiskt om politiken för utvecklingssamarbete, och de som alltid hänvisar till skattebetalarna för att förkasta allt stöd för denna politik.

Enligt min åsikt finansierar skattebetalarna en budget. En budget är ett instrument för att visa solidaritet med de som har det mest knapert. Tack vare skattebetalarnas bidrag ger budgeten därför i allmänhet våra länder möjlighet att hjälpa samhällets svagaste medborgare. Alternativet vore att ignorera de grundläggande rättigheterna för de som saknar resurser.

Jag rekommenderar dock att dessa ledamöter tar del av rapporterna från FN:s utvecklingsprogram, så att de ser att de som bidrar mest till samarbetet och den externa solidariteten är de som också avsätter mest för intern solidaritet i sina egna länder. Det finns med andra ord ingen inneboende motsägelse mellan intern och extern solidaritet.

De som vill få resten av världen att tro att alla EU-pengar som används för extern solidaritet slösas bort i världens fyra hörn borde därför åter läsa statistiken i FN:s rapport om mänsklig utveckling.

  Barbara Lochbihler, föredragande. – (DE) Fru talman! Jag anser att det blivit mycket tydligt under debatten varför vi i parlamentet vill ha dessa delegerade akter. Vi vill inte lägga oss i detaljerna, utan vill kunna använda detta instrument på ett ansvarsfullt och väl underbyggt sätt så att vi om nödvändigt kan korrigera det som gått snett. Om vi talar om parlamentets ståndpunkt i fråga om externa organ, som exempelvis människorättsorganisationer som kan påverkas av detta och av att vi inte lyckas enas, även om jag hoppas att så inte är fallet, och om enskilda projekt då inte kan äga rum, tror jag att det finns ett stöd och en förståelse för parlamentets ståndpunkt. Det stämmer inte att parlamentet och konceptet inte uppfattas korrekt.

Jag vill kort säga något om kritiken att parlamentet använder alltför mycket pengar för mänskliga rättigheter och utveckling av demokrati. Jag tror att fallet är det motsatta. Om vi reflekterar över detta instrument för mänskliga rättigheter och främjande av demokrati, som endast har funnits sedan 2004, ser vi också nu att en hel del kan åstadkommas med relativt litet pengar. Vi kan inte bara betrakta detta som en helhet. I stället måste vi i detalj lyfta fram vad vi har åstadkommit med dessa projekt. Endast ett fåtal projekt har behövt avbrytas.

Om vi verkligen vill att EU:s grundläggande värderingar ska omsättas i praktiken, om vi verkligen vill att människor ska leva i frihet, fria från fattigdom och rädsla, måste vi främja de mänskliga rättigheterna. Detta instrument är ett mycket bra komplement till vår politik att kräva att andra stater ska stödja de mänskliga rättigheterna. Vi spenderar inte alltför mycket pengar. Tvärtom behöver vi ett mycket tydligare finansiellt stöd.

  Kinga Gál, föredragande. − (HU) Fru talman! Jag vill tacka mina kolleger i parlamentet och kommissionsledamoten för deras synpunkter i debatten, och naturligtvis mina kolleger för deras stödjande ord i fråga om vårt beslut. Elmar Brok gjorde det tämligen klart att vi verkligen vill göra skillnad mellan verkställande och lagstiftande plikter. Vårt syfte är inte att sammanblanda dessa, liksom har sagts här av såväl föredragandena och kollegerna i parlamentet, utan parlamentet måste få möjlighet att säga sitt om programplaneringen och strategin för att verkligen få genomförandet att fungera effektivt och för att kanalisera medlen dit de bäst behövs.

Beträffande de specifika synpunkterna om medlens användning vill jag påpeka att jag inte tror att någon skattebetalare skulle ifrågasätta vikten av att vi ska kunna hjälpa eller rädda människoliv, människorättsaktivisters liv, genom detta finansieringsinstrument för att försvara demokratiska rättigheter och mänskliga rättigheter, så jag tror att detta är exakt det instrument som alla skattebetalare skulle acceptera. Jag tar det som också kommissionsledamoten sagt på yttersta allvar, nämligen att parlamentet har tilldelats nya befogenheter och starkare rättigheter efter Lissabonfördraget. Av det skälet skulle vi verkligen vilja att rådet och kommissionen visar en öppenhet så att en bra kompromiss slutligen kan nås, eftersom vi alla har ett intresse av att få dessa instrument att verkligen fungera effektivt, och för att det ska vara möjligt behövs alla de tre institutionerna.

  Gay Mitchell, föredragande. − (EN) Fru talman! Jag har tydligen fått lite tilläggstid eftersom jag inte kunde delta i början av debatten. Jag ber om ursäkt, jag fastnade i trafiken.

En brittisk kollega har till att börja med kritiserat situationen med hänsyn till vikten av demokrati och mänskliga rättigheter. Om demokratin och de mänskliga rättigheterna fungerade i våra medlemsstater skulle våra barn inte behöva gå till skolan med bara bröd och marmelad i magen, och det är så det ser ut.

Oavsett om dessa förhållanden avser Storbritannien eller någon annan medlemsstat anser jag att det är en tydlig fråga för dessa medlemsstater att se till att åtgärda dem. Låt oss vara mycket tydliga med vad detta gäller: det handlar inte bara om demokrati och mänskliga rättigheter. Tjugotvåtusen barn dör varje dag, varje dag, en kort flygresa från denna byggnad. Tjugotvåtusen. Det positiva är att det brukade vara 34 000. Vi och andra har minskat detta antal till 22 000 på grund av demokrati och mänskliga rättigheter och det slags finansiella instrument som unionen har antagit.

Låt oss inte ställa dessa människor mot de barn i våra egna medlemsstater som går till skolan efter att ha ätit en frukost bestående av bara bröd och marmelad, vilket jag också beklagar. Våra medlemsstaters regeringar borde samla sig för att ta itu med dessa barn.

Denna fråga rör genomförande eller delegerade akter. Handlar det om genomförande, eller är det en delegerad akt – i vilket fall det rör sig om lagstiftning?

Jag föreslår att vi helt och hållet håller oss till parlamentets förstabehandling och därmed säger att vi vill återinföra – har återinfört – alla ändringsförslag. Dessa ändringsförslag har inte godkänts av rådet. Detta är en principfråga som är avgörande för den framtida karaktären hos de interinstitutionella förbindelserna på området för yttre åtgärder.

Parlamentets ändringsförslag rör inte innehållet i finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete eller de övriga instrumenten, utan parlamentets roll i den praktiska tillämpningen av lagstiftningen.

Syftet är att skydda Europaparlamentets demokratiska företrädesrättigheter i enlighet med Lissabonfördraget. Som medlagstiftare måste vi på samma villkor som rådet kunna kontrollera antagandet och genomförandet av de strategiska besluten om hur utvecklingsbiståndet används: hur mycket, var och på vilket sätt. Tekniskt sett garanterar ändringsförslagen att vissa av kommissionens utkast till beslut erkänns som delegerade akter i enlighet med definitionen i artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Detta skulle ge den lagstiftande myndighetens båda grenar möjlighet att motsätta sig utkast till beslut som inte är förenliga med lagstiftningskraven. Detta veto skulle garantera att parlamentets förslag beaktas i kommissionens programplanering för EU-biståndet.

Låt mig tydligt säga att vi inte talar om detaljförvaltning, liksom en kollega redan har sagt, utan om enskilda program och projekt. Ändringsförslagen kommer att garantera att lagstiftarna behåller kontrollen över de strategiska besluten om finansieringsfördelning och sektorsprioriteringar.

Alla föreslagna ändringsförslag fanns redan med i parlamentets ståndpunkt vid förstabehandlingen som antogs av parlamentet med stor majoritet den 21 oktober 2010.

Rådet har dock uttryckligen förkastat alla ändringsförslag om demokratisk kontroll och delegerade akter, utan att föreslå någon alternativ lösning som skulle tillgodose parlamentets krav.

Det är oturligt att de interinstitutionella förhandlingarna under de många månader – nästan ett år – som har gått sedan den första diskussionen i utskottet, inte har framskridit. Jag kan försäkra parlamentet att vi verkligen arbetat mycket hårt. Förhandlingarna med rådet och kommissionen, som för övrigt borde underlätta dessa förhandlingar, inleddes i februari 2010. Vi höll tre dialoger och flera möten på teknisk nivå, båda om de omtvistade frågorna med delegerade akter. I dessa frågor har ingen tillnärmning skett. Inte förrän i slutet av förra året lade kommissionens förhandlare fram ett kompromissförslag. Parlamentet reagerade omedelbart med ett motförslag, men detta återspeglades inte i rådets ståndpunkt. Vad vi förstår översändes det inte formellt till medlemsstaterna i rådet.

Trots rådets hårda linje, som delas av kommissionen, vilket jag beklagar eftersom det inte är dess konstitutionella uppgift att göra det, vidhåller parlamentet sin ståndpunkt. Våra argument är rättsligt hållbara. Strategidokumenten är fleråriga program som antas inom ramen för exempelvis finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och uppfyller kriterierna för tillämpningen av förfarandet med delegerade akter. De kompletterar grundförordningen och ska tillämpas generellt. Kriterierna i artikel 290 är obligatoriska om de uppfylls. Rådet och parlamentet måste ha vetorätt.

Detta är inte en fråga om politiskt köpslående eller specialarrangemang, eftersom det skulle strida mot fördraget. Det är en rättslig skyldighet. Politiskt sett har vi talmanskonferensens fulla stöd, eftersom den vid två olika tillfällen, det senaste tidigare den här månaden, har beslutat att förhandlarna i alla frågor ska förespråka tillämpningen av förfarandet med delegerade akter i beslut som rör målsättningar, val av prioriteringar, förväntade resultat och finansiella anslag mer allmänt.

Vi har också en gemensam linje i utskotten: föredragandena i utskottet för internationell handel och utskottet för utrikesfrågor, som ansvarar för instrumenten för samarbete med industriländerna respektive instrumenten för mänskliga rättigheter och demokrati, har antagit precis samma ståndpunkt som jag. Alla ändringsförslag om delegerade akter från förstabehandlingen bör återinföras. Vår ståndpunkt är klar och tydlig och fullt förenlig med mandatet från talmanskonferensen. Vi kommer inte att låta vår enighet störas eller vår roll som lagstiftare ignoreras.

Jag är övertygad om att införandet av det nya förfarandet också skulle gynna de finansiella instrumentens avsedda förmånstagare. Parlamentet skulle kunna spela sin roll som väktare mycket mer effektivt och se till att pengarna används för de centrala målsättningarna för unionens utvecklingssamarbete enligt definitionen i fördraget: att minska – och i slutänden utrota – fattigdom. Tjugotvåtusen barn behöver inte dö dagligen. Vi kräver att få säga vårt om hur denna fråga ska hanteras.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Nirj Deva (ECR). - (EN) Fru talman! Jag vill bara fråga min kollega och vän Gay Mitchell om han håller med mig om att parlamentet 2005 avstod från 14 områden för medbeslutande beträffande dessa finansieringsinstrument.

Vad vi faktiskt försöker göra nu är att få lite upprättelse, för vi förlorade inte bara vår förmåga att se vad som hände i kommissionen, utan även processen med ansvarsskyldighet och insyn, så jag vill fråga Gay Mitchell ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Gay Mitchell, föredragande. − (EN) Fru talman! Jag håller med Nirj Deva om att vi gav upp vissa av våra rättigheter. Jag var föredragande för utvecklings- och samarbetsinstrumentet. Det tog oss två och ett halvt år att enas om det instrumentet för att vi helt enkelt inte ville ge upp vissa grundläggande parlamentsrättigheter, men vi tvingades till slut kompromissa.

I slutänden nåddes en interinstitutionell överenskommelse mellan parlamentet, kommissionen och rådet om att vi, genom vårt utskott för utveckling till exempel, skulle få kontrollrättigheter över finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, och vi tillsatte grupper som skulle genomföra detta i praktiken. Dessa instrument följer andan i den överenskommelsen, som bör kvarstå.

  Helmut Scholz, föredragande. – (DE) Fru talman, herr De Gucht! Ni har helt rätt i att världen utanför inte förstår varför vi inte kan enas med rådet. Rådet deltar inte ens i denna debatt, vilket jag verkligen beklagar, eftersom det inte är något gott omen inför slutförandet av andrabehandlingen. Vi måste dock ifrågasätta varför en normal princip och en normal rättighet, som är inskriven i fördraget, inte erkänns. Jag anser att detta bara handlar om att ge oss möjlighet att ingripa, och Elmar Brok och jag har diskuterat detta i detalj.

Jag kanske kan ge ännu ett exempel beträffande innehållet. Kommissionens fleråriga plan för mitt instrument för samarbete med industriländer utgick inte från den ändrade förordningen som referensdokument, utan i stället från strategin för EU i världen. I denna strategi används ett språk som har blivit föråldrat i och med uppkomsten av den ekonomiska krisen och de därpå följande handelsproblemen eftersom det sägs att målet för den fleråriga planen är att främja EU:s näringslivs- och vinstintressen. Enligt texten är instrumentet avsett att lösa de problem som EU:s företag har med att ta sig in på vissa marknader.

Jag kan inte annat än upprepa att detta inte är vad lagstiftarna ville uppnå med instrumentet och de har inte avsatt några av skattebetalarnas pengar i detta syfte. Instrumentet för samarbete med industriländer bör enligt vår åsikt vara ett modernt samarbetsprogram och inte ett erövringsvapen. För att ge ett annat exempel, denna gång mer direkt uttryckt: För oss är länderna i Sydostasien inte bara juniorpartner, såsom kommissionen har angett. Instrumentet måste, som en del av samarbetet med Centralasien, inte bara vara inriktat på EU:s tillträde till gasreserven i detta område.

När vi tittar på Maghreb-regionen och utvecklingen i Mellanöstern är det tydligt att vi måste inta en långsiktig och storskalig syn på samarbete. Jag hoppas att den nya förordningen kommer att hålla för framtiden. Jag hoppas också att detta finansieringsinstrument kommer att främja utbyten på lika villkor mellan EU och tredjeländer och bidra till att skapa en öppenhet i hela världen och främja ett ansvarstagande stöd för hållbara utvecklingsprocesser som ligger i medborgarnas intresse.

  Talmannen. − Den gemensamma debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.30.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) EU:s finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter är ett av EU:s enda utrikespolitiska instrument som fortfarande omfattar ett strängt system för beviljande av medel, eftersom det inte ger möjlighet till ett undantag från principen att inte bevilja stöd för kostnader på grund av skatter, tullar eller andra avgifter som finansieras av EU. I en situation där vi står inför ett allt sämre skydd av de mänskliga rättigheterna världen över anser jag att det är en absolut nödvändighet att Europeiska unionen hävdar sin roll som global ledare för demokrati och grundläggande rättigheter. Det är i detta hänseende särskilt nödvändigt att göra EU:s finansieringsinstrument mer anpassningsbart för att EU och förmånstagarna till EU:s finansiella stöd ska få ett visst handlingsutrymme när det gäller att förvalta sina projekt. Å andra sidan kommer denna flexibla metod för beviljande av EU-medel att noga övervakas för att förhindra missbruk. Förutom det undantag som bör bevaras när det gäller godkännande av finansiering av kostnader på grund av tullar, skatter och andra avgifter, vilket avgörs från fall till fall, måste Europaparlamentet ha rätt att övervaka kommissionens verksamhet och strategiska dokument.

  Zuzana Brzobohatá (S&D), skriftlig. – (CS) I andrabehandlingsrekommendationen om inrättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete nämns den stora enigheten om åtgärderna, och i princip alla ändringsförslag från förstabehandlingen antas. Jag anser personligen att det är en prioritet att lösa de systemiska frågorna angående den fleråriga finansieringen av utvecklingsstöd, och håller med föredraganden om att vi måste fastställa finansieringsmetoden för 2012 och 2013. I rekommendationen anges att förordningen radikalt minskar den extra kapaciteten inom ramen för taket i rubrik 4 i den fleråriga finansieringsramen för perioden 2007–2013, och inte lämnar tillräckligt handlingsutrymme när det gäller att hantera och bemöta eventuella framtida kriser. I rekommendationen behandlas också lagstiftningsmässiga frågor inom ramen för rådets förfarandemässiga tillvägagångssätt, vilket parlamentet kritiserar, eftersom parlamentet borde ha samma övervakningsbefogenheter som rådet när det gäller att anta strategiska beslut om var och hur utvecklingsstödet ska användas. I enlighet med såväl Lissabonfördragets ordalydelse och anda stöder jag därför ett omgående införlivande i förordningen om instrumentet för utvecklingssamarbete av ett helt integrerat förfarande för delegerade akter i fråga om programplaneringen av andra finansieringsinstrument för yttre åtgärder som för närvarande ses över, det vill säga stabilitetsinstrumentet, instrumentet för mänskliga rättigheter och demokrati och instrumentet för samarbete med industriländer.

  Jiří Havel (S&D), skriftlig. – (CS) Ett av de centrala syftena med EU:s utvecklingspolitik är att minska och definitivt utrota fattigdom, till vilket de föreslagna 190 miljonerna euro i kompletterande åtgärder för banansektorn, vilka godkändes av kommissionen den 17 mars 2010, klart borde bidra. Det är också sant att planerna på detta område tidigare utarbetades mer ur ett kommersiellt perspektiv än ur ett utvecklingsperspektiv, och det är precis detta utvecklingsperspektiv som bör återspeglas i det nya förslaget. Det är också korrekt att stödja de kompletterande åtgärderna för banansektorn som syftar till att förbättra levnadsstandarden för de människor i AVS-länderna som producerar bananer och som drabbas av tullarna på bananer som importeras till EU. Kommissionens förslag har dock vissa brister, som exempelvis avsaknaden av en konsekvensbedömning av de föreslagna åtgärderna, valet av tidpunkt för kreditutnyttjanden, den diskutabla omfattande användningen av EU-reserver eller det bestående problemet med otillräcklig finansiering för rubrik 4, vilket kommissionen korrekt framhöll i sin utvärderingsrapport av funktionssättet för det interinstitutionella avtalet. Jag anser på det stora hela att betänkandet från Charles Goerens omfattar en korrekt analys av frågan ur såväl ett kommersiellt som ett utvecklingsmässigt perspektiv, och återspeglar de synpunkter som godkändes i budgetutskottet den 13 april 2010, och att det också innehåller relevanta rekommendationer på området för kompletterande åtgärder för banansektorn, och jag rekommenderar därför att den föreslagna versionen ska antas.

  Anna Záborská (PPE) , skriftlig. – (SK) Jag förstår kommissionens krav på större flexibilitet när det gäller finansieringen av politiskt känsliga projekt som syftar till att stödja demokrati och mänskliga rättigheter. Samtidigt anser jag bestämt att även om parlamentet måste ge kommissionen friare händer när det gäller finansieringen av sådana projekt måste det ändå bevara sin övervakningsroll. I den slutliga analysen är det vi som är ansvariga för EU:s budget inför medborgarna. Om vi talar om finansiella instrument för att stödja spridningen av demokrati, rättssäkerhet och respekten för människor, borde vi också tala om dessa instruments effektivitet och om huruvida vi skulle kunna främja demokrati och mänskliga rättigheter mer effektivt. I debatten om förföljelsen av kristna världen över försäkrade EU:s höga representant för utrikesfrågor oss att alla bilaterala samarbetssamtal nu omfattar en klausul om demokrati och mänskliga rättigheter. Att villkora finansiellt stöd eller handelsavtal genom uppfyllandet av dessa skyldigheter kan bidra till en mer effektiv spridning av demokrati och respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna än stöd till olika mer eller mindre förnuftiga projekt.

5. Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande (A7-0229/2010) från Karl-Heinz Florenz för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) (omarbetning) (KOM(2008)0810 – C6-0472/2008 – 2008/0241(COD)).

  Karl-Heinz Florenz, föredragande. – (DE) Fru talman, herr Potočnik! Jag vill börja med att tacka alla vänliga människor här i parlamentet och i kommissionen som har hjälpt mig under denna fas. Processen har inte direkt varit okomplicerad. Samarbetet med kommissionen var utmärkt och jag vill återigen uppriktigt tacka den grupp vid mitt kansli som arbetade dygnet runt med detta betänkande.

Frågan om elektroniskt avfall handlar inte om överdrivna miljöstandarder. Å ena sidan är det sant att det rör sig om miljöstandarder, men å andra sidan handlar det också om att skydda vår försörjning av råmaterial i Europa. Vi vet alla att vi kommer att lida brist på råmaterial inom en överskådlig framtid. Vad tjänar avancerad teknik till om vi inte längre har råmaterial?

Vi måste därför också betrakta detta betänkande ur ett ekonomiskt perspektiv och då blir det tyvärr tydligt att det finns brister på ett antal områden. EU-ländernas insamlingsgrad varierar. Länderna i nord är bäst på insamling, med en insamlingsnivå på 16 kg per person i befolkningen. De länder med lägst insamlingsnivå är det land som mitt namn kommer ifrån, där endast 1 kg per år samlas in. Med insamlingsnivåer på 16 och 1 kg är det viktigt att inte tiga om vilka länder som har en hög insamling, men vi måste också namnge och peka ut de länder som har en låg insamling och det tänker jag göra.

Vi måste slutligen införa enhetliga kriterier i detta direktiv, eftersom det hittills har saknats. Varje land gör som det vill och använder sina egna definitioner. Det är därför inte riktigt möjligt att ställa länder med så låga insamlingsnivåer inför domstol, eftersom de agerar enligt sina egna standarder. Situationen i Europeiska unionen måste förändras, eftersom vi lever på en inre marknad. Vi tycks ibland ha glömt det.

Vi får inte ge upp de enorma fördelar som EU kan medföra. Därför är det rätt att denna schweiziska ost som är full med hål slutligen omvandlas till något som består av mer ost och färre hål. Kommissionen är nu tillbaka på rätt spår, men tyvärr har den inte utfört några kontroller under senare år. Jag skulle ha velat att kommissionen gjorde ett större åtagande i detta hänseende. Detta hör dock det förflutna till och vi hoppas att det blir bättre i framtiden. Det är verkligen inte lätt när medlemsstaterna går sin egen väg, och inte ens mitt eget land är exakt fogligt.

Vi gör rätt i att definiera tydligare insamlingsmål. Vi gör rätt i att stoppa olaglig export. Jag kan ge hårresande exempel. I en stor hamn i ett land kontrollerades 420 containrar med högkvalitativt elektroniskt avfall och 360 av dem var olagliga. Våra barn kommer att ställa mycket obekväma frågor till oss om vi inte slutligen får denna situation under kontroll. Ett ton kretskort innehåller 200 gram guld, medan ett ton malm bara innehåller 2 gram guld. Vi har inte råd att fortsätta så här i framtiden och jag hoppas att EU-medborgarna kommer att bli allt mer medvetna om dessa ekonomiska frågor.

Därför vill vi införa ett mer riktat insamlingssystem. Vi vill framför allt att små apparater, som lätt skulle få plats i soptunnan, ska kunna lämnas in kostnadsfritt. Vi kan införa undantag för mycket små företag, men som en allmän regel måste det bli lättare att lämna in elektroniska apparater, snarare än att slänga dem i soptunnan, eftersom vi behöver det värdefulla råmaterialet. Det är det viktigaste målet.

Vi måste också stoppa olagliga transporter och ändra direktivets räckvidd. Om man tillverkar en lampa i dag måste man registrera den i alla 27 medlemsstater för att kunna sälja den, bara på grund av avfallsdirektivet. Systemet måste uppdateras och göras mer attraktivt. Vi håller på att åstadkomma detta.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag vill också börja med att tacka parlamentet, och särskilt föredraganden Karl-Heinz Florenz och hans team, skuggföredragandena och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, för deras hårda arbete.

Deras engagemang och intresse för denna fråga återspeglas i de ändringsförslag som antagits i utskottet och lagts fram under de senaste veckorna. Det gläder mig att se att många ändringsförslag fullt ut stöder målsättningarna i kommissionens förslag om direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, det vill säga att fullt ut dra nytta av miljöfördelarna av direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter genom att anta långtgående insamlings- och återvinningsmål som är genomförbara i alla medlemsstater; att stärka tillämpningen och genomförandet genom att anta detaljerade regler för att bekämpa olaglig export av EU-avfall; och att avsevärt minska onödiga administrativa bördor för EU:s producenter genom ett stärkt samarbete mellan de nationella myndigheterna.

Genom att stärka detta direktiv kan vi på ett betydelsefullt sätt bidra till att skapa ett resurseffektivt återvinningssamhälle. Vi talar om den snabbast växande avfallsströmmen i Europa som har en enorm potential när det gäller att minska vårt beroende av importerat eller nytt råmaterial.

Mot bakgrund av denna mycket positiva grund med bred enighet mellan parlamentet och kommissionen skulle jag vilja göra några inledande kommentarer om de tre specifika frågorna.

Det gläder kommissionen att parlamentet fullt ut godkänner ambitionsnivån och startdatumet för det nya insamlingsmålet. Målet är ambitiöst för att gynna miljön och öka resurseffektiviteten för vår ekonomi, och det är genomförbart för varje medlemsstat, vilket också är viktigt. Utskottet föreslår att ett mål ska antas på ett nytt sätt genom att det slutliga målet uttryckligen ska anges i ordalydelsen – att samla in en del av det alstrade avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Kommissionen kan godkänna det tillvägagångssättet om en lämplig metod införs för att beräkna hur stort det avfall är som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Kommissionen är redo att bidra till utarbetandet av denna metod, liksom utskottet föreslagit.

När det gäller direktivets räckvidd föreslås att kopplingen mellan undantag och detta direktiv ska avskaffas. Kommissionen kan godkänna detta, eftersom det främsta syftet med kommissionens förslag på detta område var att förtydliga och inte att ändra direktivets räckvidd.

Beträffande fotovoltaiska moduler, som är en specifik fråga inom ramen för direktivets räckvidd, föreslår kommissionen slutligen att dessa specifikt ska uteslutas från direktivets räckvidd, som ni vet är förenligt med utskottets förslag och det nuvarande direktivet. Vi är dock medvetna om de allt större farhågorna i fråga om solpanelers eventuella miljöpåverkan, särskilt under avfallsfasen. Ett frivilligt avtal som nyligen lades fram av solpanelindustrin misslyckas tydligt att uppfylla kriterierna för sådana avtal.

Kommissionens tjänsteavdelningar kommer inom mycket kort att publicera en utvärdering av detta avtal. Det är tydligt att vi måste bedöma miljöriskerna och möjligheterna till bortskaffande av solpaneler ordentligt innan vi överväger att införliva dem i direktivets räckvidd.

Avslutningsvis och som ni vet föreslogs det nya direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter under omarbetningsförfarandet, varigenom återkvalificeringen av de befintliga texterna kombineras med särskilda nya eller ändrade inslag. Vi anser fortfarande att vi när omarbetningsförfarandet används i princip borde respektera de överenskomna förfarandereglerna. Det är bara dessa inslag som verkligen har konsekvensbedömts. Vi är dock positiva till avsikterna, och instämmer i inriktningen hos vissa ändringsförslag som lagts fram av utskottet.

Jag är nu nyfiken på att få lyssna till er debatt om förslaget och de föreslagna ändringsförslagen, och kommer att ge fler kommentarer på kommissionens vägnar i mitt avslutande anförande.

  Richard Seeber, för PPE-gruppen. – (DE) Fru talman! Jag vill börja med att tacka Karl-Heinz Florenz för hans mycket pragmatiska inställning till detta ämne och till hans uthållighet. Jag vill börja med en fråga till Janez Potočnik. Ni säger att vi måste hantera medlemsstaterna utifrån deras förmåga att samla in avfall. Det är sant att Europeiska unionens motto är ”Förenade i mångfalden”, men kan det verkligen stämma att en medlemsstat samlar in 16 kg avfall per person och en annan bara 1 kg? Är inte detta en feltolkning av mångfald?

Jag uppmanar er att inta en snävare inställning till avfall med medlemsstaterna. Vi har fullt upp med att anta förordningar här i parlamentet medan medlemsstaterna gör vad de vill. Så kan det inte se ut i fortsättningen. Jag vill påminna er om den intervju som ni gav vid avfallskrisen i Neapel. Italien var utdömt vid den tiden och fortfarande har inte någon riktig plan lagts fram. Ni måste vara strängare. Det är kommissionens funktion i sin egenskap av fördragens väktare att påminna de medlemsstater som släpar efter om deras skyldigheter.

Marknaden på detta område växer snabbt och EU:s framtid kommer att avgöras av hur vi hanterar detta avfallsproblem. Medlemsstaterna måste tillämpa förordningarna korrekt. Om de är alltför slappa i detta hänseende kommer vi inte att kunna göra framsteg.

Jag hade velat be er att anta realistiska mål, särskilt för de minsta företagen, och att införliva konsumenterna. Det är tydligt att alla måste ta sin del av ansvaret. Vi måste dock påminna de som har ansvaret om vilket deras ansvar är, och när det gäller genomförandet är det medlemsstaterna som har ansvaret.

  Kathleen Van Brempt, för S&D-gruppen. – (NL) Fru talman! Samma afton som energitoppmötet och i en tid då kommissionen och parlamentet lägger stor vikt vid energieffektivitet och bra råvaruhantering är detta ett effektivt direktiv för att omsätta dessa fina idéer i praktisk handling. Sådan är parlamentets ambition och med detta i åtanke har vi arbetat med våra ändringsförslag. Det handlar om ett kontinuerligt växande avfallsberg, men inte bara om avfall. Var och en av dessa elektroniska produkter innehåller flera material som vi genast måste börja återvinna och återanvända.

Det är alldeles uppenbart att det första direktivet inte har lyckats uppnå målet. Om vi betänker att endast en av tre produkter återvinns eller återanvänds och att vi inte ens vet vart en på två av dessa produkter tar vägen, då måste vi sätta upp högre mål för insamling och förbättrad återvinning. Framför allt måste vi se till att vi slutar exportera sådana produkter till övriga världen. Vad vi egentligen vill är att sådana produkter ska stanna här och att vi ska behålla råvarorna. Dessutom har vi stora bekymmer med de etiska och ekologiska aspekterna av hur dessa produkter hanteras i framför allt utvecklingsländer.

Med andra ord, parlamentet vill ha tydliga och väldigt specifika mål. Jag vill uttryckligen tacka mina kolleger, skuggföredragandena och naturligtvis föredraganden Karl-Heinz Florenz för deras utmärkta samarbete, som har gjort att vi kan lägga fram en färdig, sammanhängande text. Vårt parlament ska inta en fast hållning vid förhandlingarna med rådet. Till rådet vill jag säga, se upp, för vi vill verkligen omsätta dessa idéer i praktiken.

För gruppen Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet är det ytterst väsentligt att vi lägger extra stor vikt vid olaglig export och att vi dessutom tar upp kampen för avfall från små elektriska och elektroniska produkter. Detta är extremt viktigt. Det är inte längre någon som dumpar stora kylskåp utefter vägkanten, men småapparater tar vi ännu inte hand om ordentligt.

Janez Potočnik, jag har lyssnat mycket noga till vad du har sagt om fotovoltaiska paneler. Du vet att min grupp har kämpat länge och hårt för att dessa inte ska undantas. Vi har inte diskuterat fotovoltaiska paneler här, men jag ska bevaka att du håller ditt ord. Du har sagt att du ska göra en utvärdering och att denna utvärdering ska tas upp i debatten med rådet om huruvida fotovoltaiska paneler ska omfattas eller inte. Hur som helst vill jag be mina kolleger att helhjärtat stödja den ambitiösa text som ligger framför oss i dag.

ORDFÖRANDESKAP: ANGELILLI
Vice talman

  Vladko Todorov Panayotov , för ALDE-gruppen. – (BG) Fru talman! EU betalar mer än 130 miljarder euro varje år för att importera metaller som är strategiskt viktiga för industrin. Dessa utgifter kan minskas kraftigt med EU-direktivets förbättrade text om avfall från elektriska och elektroniska produkter, vilken vi i somras antog med stor majoritet i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet.

Därför måste jag gratulera föredraganden Karl-Heinz Florenz och övriga föredragande till ett osedvanligt skickligt och ansvarsfullt utfört arbete. Den kompromisstext som ska läggas fram för omröstning för er i dag utgör ett viktigt steg framåt för avfallshanteringen av elektriska och elektroniska produkter i EU. Tack vare det nya, mer ambitiösa och specifika målet och det förbättrade programmet för avfallsinsamling med tydligt avgränsade ansvarsområden kan EU dessutom lösa sitt viktiga och, jag skulle vilja säga, strategiska problem. Det beror på att en stor del av avfallet från elektriska och elektroniska produkter i EU innehåller ädla metaller som guld, platina, palladium, koppar och nickel med mera som kan utvinnas och återanvändas flera gånger om. Som exempel kan jag nämna att EU:s medlemsstater under 2006, enligt statistik från Eurostat, kastade nästan 307 miljoner ton återvinningsbart avfall och utrustning.

Betänkandet är ett stort framsteg, inte bara när det gäller det höjda insamlingsmålet utan också när det gäller förbättrat miljöskydd. Därför uppmanar jag alla mina kolleger att stödja betänkandet i sin helhet.

  Michail Tremopoulos, för Verts/ALE-gruppen. – (EL) Fru talman, mina damer och herrar! Vi försöker här ta itu med problemet med den accelererande ökningen av elektriskt och elektroniskt avfall, som förespås uppgå till 12,3 miljoner ton år 2020. Översynen av direktivet är ett utmärkt tillfälle att sätta stopp för att farliga ämnen ska läcka ut i naturen på grund av bristen på offentliga insamlingspunkter, irrationell hantering och olagliga transporter.

Vi måste ta itu med följande grundläggande problem: för det första är det mindre än hälften av alla kasserade elektriska och elektroniska produkter på marknaden som behandlas och rapporteras trots att nästan 65 procent samlas in separat. Resten hamnar i miljön eller exporteras till tredjeländer. För det andra är dagens insamlingskvoter för avfallet från hushållen på 4 kilo per person och år dåligt anpassade efter förbrukningen i våra olika medlemsstater, och därför blir målen väldigt lågt ställda i vissa länder och alltför ambitiösa i andra. För det tredje skiljer sig metoderna åt när det gäller att registrera och dokumentera resultatet i olika länder, och slutligen uppfyller man inte sina åligganden.

Vad vi har gjort är följande: för det första har vi breddat omfattningen så att allt avfall ingår med bara enstaka undantag. För det andra har vi höjt insamlingsmålen för detta avfall till 85 procent fram till 2016. För det tredje har vi satt upp ett separat mål på 5 procent för återanvändning av kompletta elektroniska och elektriska produkter. För det fjärde måste medlemsstaterna avsätta tillräckliga resurser för sophämtning från hushåll. För det femte måste återförsäljare inte bara ta tillbaka detta avfall när en ny produkt köps utan de ska också ta emot avfall från små produkter.

Producenten ska inte behöva komma från det land där han vill registrera sig, och slutligen vill vi ha noggrann övervakning av transporterna. Men framför allt måste vi uppmuntra tillverkning av produkter som håller länge.

  Julie Girling, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Även jag vill tacka alla skuggföredragandena samt föredraganden för det arbete de har lagt ned på detta betänkande. Direktivets mål är tydliga, och i princip stöder min grupp dem gärna. Avfall från elektriska och elektroniska produkter är det som ökar snabbast i EU, och vi måste helt enkelt ha ett bra direktiv för att åtgärda detta.

Det finns förstås många detaljer kvar att lösa. För det första vill jag nämna kostnaderna. Återvinning, återanvändning och slutbehandling är inte billigt och inte gratis. Principen ”tillverkaren betalar” är ytterst viktig. Vi får inte införa ett system som ökar kostnaderna för vanliga skattebetalare, speciellt inte i dessa tider när vi håller på att konsolidera skattesystemet.

För det andra vill jag betona behovet av att behålla flexibiliteten för medlemsstaterna. Jag håller fullständigt med om att vi ska sätta upp utmanande mål, men låt oss inte blanda ihop mål med att följa lagstiftningen. Vi får inte i detalj reglera hur medlemsstaterna ska nå dit.

Precis som Kathleen Van Brempt vill jag också nämna behoven när det gäller avfall från små elektriska och elektroniska produkter. Detta är ett område som har negligerats på ett bedrövligt sätt. Jag tror att de föreslagna ambitiösa målen kommer att resultera i att en större andel av avfallet från små elektriska och elektroniska produkter samlas in i framtiden, och det ser jag fram emot.

  Sabine Wils, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman! Mängden kasserade produkter ökar i dag dramatiskt. Miljoner ton elektriskt och elektroniskt avfall produceras varje år inom EU, och detta utgör en stor fara för miljö och människor.

Det gläder mig att detta problem erkänns i Karl-Heinz Florenz betänkande och att vi kunde presentera några positiva förbättringar i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, vilka fick stöd från samtliga grupper. De strängare exportreglerna för elektriskt och elektroniskt avfall är viktiga. Jag hoppas att ni alla ska stödja denna förordning som först och främst kommer att bidra till att skydda människor i de länder som påverkas.

Men jag motsätter mig fortfarande att solcellsmoduler undantas från direktivet. Jag är väldigt kritisk till att producenter ska samla in produkterna frivilligt. Några tillverkare använder det giftiga ämnet kadmium i sina solcellsmoduler. Eftersom sådana moduler ofta tas bort av ”gördetsjälvare” innebär dessa en ytterligare risk.

Nanomaterial kan också vara farliga för människor och miljön under återvinningsprocessen. Vissa nanomaterial levereras med tydliga instruktioner som säger att de är hälsofarliga. Därför uppmanar jag kommissionen att granska nanomaterial noga. Om det inte går att slutgiltigt bevisa att dessa produkter är ofarliga ska de inte tillåtas på marknaden. Därför har vi lagt fram två ändringsförslag tillsammans med gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och jag vill be er stödja dem. Det är ändringsförslagen 101 och 102.

  Oreste Rossi, för EFD-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! De åtgärder som behandlas innehåller några kritiska problem som bara kan lösas om de diskuteras en ytterligare gång vid en andra behandling.

Utöver oacceptabla regler som är negativa för distributörerna och, längre ned i distributionskedjan, även för konsumenterna, som blir tvungna att återvinna gammal utrustning och bedöma om den kan återanvändas eller inte, ska insamlingskvoten höjas från en redan orealistisk nivå på 65 procent ända upp till 85 procent. Hur ska vi kunna tvinga producenter och distributörer att samla in 85 procent när avfallshanteringen är medlemsstaternas ansvar? Om konsumenterna gör sig av med produkterna själva genom att ge bort dem eller sälja dem vidare, hur ska andra människor då kunna hållas ansvariga för att återvinna dem?

Texten slår också fast att 5 procent av avfallet ska återvinnas och återanvändas. Det innebär ett försämrat miljö- och konsumentskydd, eftersom gamla, potentiellt farliga produkter med hög energiförbrukning då skulle hamna på marknaden igen. Om den text som antogs i utskottet får stå kvar oförändrad utan ändringsförslagen kommer vi att rösta emot den.

  Bogusław Sonik (PPE). – (PL) Fru talman! Avfall från elektriska och elektroniska produkter är det snabbast växande avfallsflödet i Europeiska unionen. Det är ett problem som förekommer på många nivåer, för det handlar å ena sidan om skydd för miljön och människors hälsa, och å den andra om effektiv hantering av resurser och naturliga material.

En översyn av direktivet om avfall från elektriska och elektroniska produkter bör beakta mål som inte bara ska vara ambitiösa, utan också mer realistiska ur de nya medlemsstaternas perspektiv. I de nya medlemsstaterna byts elektronisk utrustning som datorer, tv-apparater och kylskåp ut betydligt mer sällan, och dessa apparater används mycket längre än i andra länder.

De ändringsförslag som har lagts fram av föredraganden innebär ett steg i rätt riktning för att lösa problemet med oproportionerliga metoder och behandling som missgynnar EU:s nya medlemsstater. Ett sådant system tar mycket större hänsyn till skillnader mellan olika marknader och olika tänkesätt i olika medlemsstater.

Jag anser dock att nya förordningar på det här området bör lägga större tonvikt på effektiv kontroll av insamlingsverksamheten och att lagarna följs. Oegentligheter är vanligt förekommande i många länder, till exempel att falska handlingar om avfallshämtning upprättas i något som kallas fakturahandel. Det är vanligt med falsk dokumentation som intygar att produkter har samlats in och behandlats, som anger för hög vikt på de produkter som har behandlats, eller att intyg utfärdas om att en annan typ av utrustning har samlats in än vad som egentligen var fallet. Dessutom innebär otillräcklig uppföljning och kontroll att det har skapats en grå marknad där insamlade produkter demonteras på andra ställen än riktiga behandlingsanläggningar. Vi måste visa beslutsamhet för att förebygga sådana situationer och inte tillåta att denna hantering utvecklas.

  Linda McAvan (S&D). - (EN) Fru talman! Jag vill påpeka för kommissionsledamoten att om jag vill återvinna mina elektriska produkter där jag bor så måste jag ta med dem till en lokal kommunal avfallsstation själv. Det finns ungefär fyra, fem stycken i min stad och de är bara öppna under vissa tider.

Om jag vill återvinna kartong, papper, plast eller glas hämtas de på trottoaren utanför mitt hem. Om jag vill återvinna batterier, kan jag ta med mina gamla batterier till vilken återförsäljare som helst. Om vi vill att insamlingsmålen för elektriska produkter ska höjas måste vi få mer av den här sortens insamlingsverksamhet. Vi måste göra det lättare för allmänheten att göra sig av med sina elektriska produkter, och i synnerhet små elektriska produkter.

När målet på fyra kilo per person sattes upp var det helt otillräckligt. Det uppfylldes alltför lätt enbart av människor som återvann sina kylskåp eller sina stora elektriska produkter. Vi måste sätta upp ett mycket mer ambitiöst mål för att driva på marknaden och se till att det startas företag som kan plocka ut användbara delar ur dessa produkter.

Janez Potočnik, förra veckan lanserade du din strategi för resurseffektivitet. Detta direktiv är en väsentlig del av denna strategi. Normen bör vara att allt elektriskt avfall samlas in, och att merparten som regel, inte i undantagsfall, ska återvinnas. I morgon måste det vara regeln och inte undantaget som gäller, vilket tyvärr inte är fallet i dagens Europa. Jag befarar att vi aldrig kommer att lyckas med den långsiktiga strategin för resurseffektivitet – att tackla de problem med råvarubrist som Karl-Heinz Florenz har lyft fram – om det här direktivet inte fungerar.

  Chris Davies (ALDE). - (EN) Fru talman! (inledningsorden hördes inte eftersom mikrofonen var avstängd)…ett omarbetat direktiv, men ganska många av oss här arbetade med den ursprungliga versionen och detta är ett bra tillfälle att täppa igen en del av kryphålen och införa det direktiv vi alltid har tyckt förtjänar vår uppmärksamhet. Men eftersom vi vill att elektriska produkter ska återvinnas på ett korrekt sätt vill vi täppa igen det kryphål som gör att ett så stort antal elektriska produkter hamnar i utvecklingsländer där de plockas i sär av barn och kastas på bål och soptippar.

För de tillverkare och producenter som nu skriver till oss och ber att vi inte ska stödja det ena eller andra ändringsförslaget som syftar till att täppa igen dessa kryphål vill jag säga: låt dem lägga fram sina egna förslag. Det är deras produkter som hamnar på dessa soptippar och de måste lägga fram sina förslag för att se till att så inte sker.

Detta ger oss också en chans att avsluta vissa oavslutade ärenden. Skrivarföretag har en affärsidé som bygger på att sälja skrivarna tämligen billigt och få kunderna att låsa fast sig i avtal som gör att de måste köpa dyra skrivarpatroner. De för ett konstant krig mot dem som återvinner gamla skrivarpatroner och fyller på dem med bläck igen och säljer dem för en bråkdel av priset.

För närmare tio år sedan upptäckte vi att skrivarproducenterna hade kommit på ett nytt sätt att vinna terräng i detta krig där de tog elektroniken till hjälp för att skrivarpatroner inte skulle kunna återvinnas. Om man fyllde dem med bläck slutade de att fungera. Så vi infogade artikel 4 i lagstiftningen för att produkter som inte kan återvinnas inte heller ska få säljas på marknaden.

Men skrivarföretagen hittade ett sätt att kringgå detta. De bedrev lobbyverksamhet mot den ena regeringen efter den andra och sade att skrivarpatroner kan uppfattas som konsumtionsvaror, inte som avfall från elektriska och elektroniska produkter. Så vi befinner oss nu i ett läge där skrivarpatroner uppfattas som avfall från elektriska eller elektroniska produkter i vissa länder men inte i andra.

Nu har vi chansen att täppa igen det här kryphålet och se till att vi får mer konkurrens på marknaden och för att uppmuntra till korrekt återvinning. Jag hoppas på mina kollegers stöd för dessa ändringsförslag.

  Oldřich Vlasák (ECR). – (CS) Fru talman! Det råder ingen tvekan om att det här direktivet är ett steg i rätt riktning, eftersom det försöker ändra på målen för insamlingskvoterna och fastställa regler för export av elektriska och elektroniska produkter över gränserna och att samordna de obligatoriska administrativa rutinerna i avsikt att minska byråkratin.

Det är på grund av den orimliga byråkratin som jag motsätter mig att produkter ska definieras på EU-nivå, även när det gäller det eventuella genomdrivandet av lagstadgade skyldigheter från medlemsstaternas sida. I det här fallet bör vi följa principen ”laga den inte om den inte är sönder”.

När det gäller direktivets omfattning föredrar jag personligen en begränsning, eftersom jag oroar mig för att en obegränsad omfattning även skulle inkludera produkter som inte går att återvinna eller produkter som håller länge varigenom vi riskerar att inte uppfylla de överenskomna insamlingsmålen. I det här fallet anser jag att vi inte bara bör upprätta ambitiösa utan framför allt realistiska mål, och vi ska inte öka bördan för de lokala myndigheterna.

  Paul Nuttall (EFD). - (EN) Fru talman! Mobiltelefoner, telefonladdare, spelkonsoler, kameror, bastuaggregat, termometrar, kylskåp, frysboxar, brödrostar, kastruller, mikrovågsugnar, strykjärn, luftrenare, klockor, armbandsur, eltandborstar, dvd-spelare, dammsugare, barnleksaker, videospel, medicintekniska produkter, tv-apparater, fjärrkontroller, miniräknare, värmeaggregat, torktumlare och tvättmaskiner.

För att bara nämna några, för alla dessa apparater och många andra kommer tveklöst att bli dyrare till följd av det här avfallsdirektivet. Att EU dessutom är berett att lägga denna lag på toppen av alla andra är svårt att förstå när vi befinner oss mitt i en djup recession och människor kämpar för att få ekonomin att gå ihop!

Därför uppmanar jag alla i den här kammaren att visa sympati med de hårt arbetande skattebetalarna och små och medelstora företagen och kasta detta lagförslag i papperskorgen.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Chris Davies (ALDE). - (EN) Fru talman! Paul Nuttall säger att kravet på att återvinna elektriskt avfall kommer att höja priset på produkterna.

Kan han då också säga vem – om inte producenten – som ska betala för avfallshanteringen av dessa produkter? Vad har han emot alla som betalar kommunalskatt, olika taxor och kommunstyrelserna runtom i Europa, i hans eget och andra länder, som måste bära bördan av sådan avfallshantering och som han säger att producenten inte ska behöva betala för?

  Paul Nuttall (EFD). - (EN) Fru talman! Även jag uppskattar dusterna med Chris Davies. Det verkar som om vi har dessa små duster om varje anförande som jag håller. Han vet lika väl som jag vem som måste betala kostnaden – det kommer slutligen att bli skattebetalarna som får betala allt det här. För ögonblicket befinner vi oss i en djup recession, vars like vi inte har sett sedan 1930-talet. Jag står upp för de hårt arbetande skattebetalarna.

För det andra handlar detta i verkligheten om att detta bör göras av människor på nationell nivå – av politiker – som är ansvariga inför väljarna, och inte av en kommission som har hemliga sammanträden och som inte är ansvarig inför någon. Detta är nyckelfrågan.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Karl-Heinz Florenz (PPE). – (DE) Fru talman! Jag vill tilltala min kollega med namn, men tyvärr vet jag inte vem han är, eftersom jag aldrig tidigare har träffat honom under debatten om elektroniskt avfall. Jag kanske inte känner igen dig därför att du nyligen har klippt dig. Men vilket svar ämnar du ge medborgarna när det om fem eller sex år visar sig att vårt råmaterial har tagit slut och har slängts eller förorenar våra vattendrag? Du måste förklara detta.

Min andra punkt är följande: Vänligen läs direktivet. Det står ingenting alls där om att skattebetalarna ska finansiera systemet. I själva verket är det tillverkarnas ansvar. Detta system håller nu på att stramas upp och utvidgas, vilket är helt rätt. Jag vill höra ditt svar på dessa två punkter.

  Paul Nuttall (EFD). - (EN) Fru talman! Först av allt vill jag upprepa vad jag nyss sade. Vi vet alla var kostnaden hamnar – där det alltid hamnar. Det står inte nödvändigtvis i direktivet, eftersom det aldrig gör det. Man talar aldrig om för människor att man ska ta ut skatt. Man talar aldrig om för människor att man ska sno någon på pengar.

I mitt land, till exempel, kostar det oss 50 miljoner brittiska pund om dagen att vara medlemmar i den här klubben. Nyckeln till allt detta – och jag återvänder till exakt vad jag sade till Chris Davies – är att beslut ska fattas på nationell nivå av politiker som är ansvariga inför väljarna. Väljarkåren i mitt land, Storbritannien, kan inte avsätta kommissionsledamöter. Detta är helt odemokratiskt och felaktigt.

  Catherine Soullie (PPE). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Det jag har att säga har sagts upprepade gånger av mina kolleger.

Vid en tid då EU överväger att införa en gemensam strategi för sin tillgång på råmaterial och framför allt sällsynta jordartsmetaller kan vi inte bortse från den mycket stora potential som ligger i en intelligent återanvändning av vårt avfall. Att förstärka EU-normerna för att förbättra kedjan för bortskaffande, att lösa problemen med läckage och illegal export av elektriska och elektroniska avfallsprodukter och att uppställa mer ambitiösa målsättningar för bortskaffande: Detta borde stå i centrum för denna lagstiftning.

Vi får inte glömma vem som huvudsakligen är ansvarig för framgången eller misslyckandet av denna lagstiftning: Det är konsumenten. Det är helt avgörande att ge allmänheten befogenheter om vi vill genomföra en effektiv lagstiftning. I detta syfte, Karl-Heinz Florenz, har bland annat system som eko-bidrag visat sig vara ett mycket viktigt verktyg. Tillverkarna av elektriska och elektroniska produkter måste naturligtvis bli mer engagerade i systemet för bortforslande och återvinning, men vi kan inte frånta medborgarna allt ansvar för det avfall de producerar. Våra medborgare måste bli aktörer och inte åskådare i EU:s miljöpolitik.

  Elisabetta Gardini (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar. Jag håller med om mycket av det jag har hört. Jag anser att detta är ett viktigt, grundläggande direktiv och därför ska vi naturligtvis rösta för det. Men jag är också övertygad om att vi behöver ytterligare detaljer om vissa aspekter och jag hoppas att det kommer att bli möjligt vid andra behandlingen.

Jag förväntar mig till exempel att kommissionen genomför en konsekvensbedömning om direktivets öppna räckvidd, eftersom jag anser att direktivet, trots att man där i teorin verkar respektera miljön mer, kan ge upphov till problem på praktisk nivå. Om man grundar sig på erfarenheterna av det nuvarande direktivet får man genom en begränsad räckvidd större säkerhet och därigenom blir det lättare att genomföra lagstiftningen.

Det finns andra aspekter förutom denna konsekvensbedömning. Jag anser att vi måste vara noga med att lätta bördan för tillverkarna, distributörerna och återförsäljarna. Det är riktigt att de bör bli delaktiga och förmås att axla sitt ansvar, men vi måste vara noga med att inte överbelasta dem, inte minst när det gäller de administrativa kraven.

Jag anser att instrumenten och kriterierna måste anpassas för att ta hänsyn till de olika nationella systemen. Medlemsstaterna är inte bara goda eller dåliga. Som vi har hört och som vi redan har tagit hänsyn till – trots att jag anser att vi måste undersöka även detta område mer ingående – finns det olika system och olika omständigheter i medlemsstaterna som måste bedömas omsorgsfullt, så att inga länder gynnas automatiskt medan andra automatiskt förlorar. Vi är därför för detta direktiv, men vi behöver mer tid och fler detaljer.

  Sirpa Pietikäinen (PPE). (FI) Fru talman! Kommissionen har helt rätt lagt fram både en resurseffektivitetsagenda och en strategi för råvaror, eftersom råvaror och användningen av dem börjar bli allt mer begränsade och samtidigt stiger priserna.

Vi vet att en beklagligt stor del av det elektroniska avfallet och framför allt små avfallsföremål, t.ex. mobiltelefoner, har hamnat i avfallsdeponier, inte bara i EU utan i tredjeländer och att de till sist förbränns. Därför är detta viktiga redskap ett bra steg i rätt riktning när det gäller återvinningen av elektroniskt avfall, som gör det möjligt för oss att garantera en bättre resurseffektivitet och att råmaterialet återvänder till tillverkarna.

Förhoppningsvis kan vi i framtiden gå vidare mot ett bättre rapportsystem när det gäller detta direktiv, så att vi vet hur väl de olika medlemsstaterna och aktörerna genomför dess målsättningar. Vi måste garantera en avfallssortering som är ännu bättre än den som föreslås och uppställa bättre och ambitiösare mål för den. Direktivet är en bra början, men jag hoppas att vi i framtiden kan överföra mer ansvar från distributörerna till tillverkarna.

  Pilar Ayuso (PPE) – (ES) Fru talman! Våra mål måste vara ambitiösa men man måste också erkänna att föredragandens förslag inte är lätt att tillämpa med den situation som råder i varje medlemsstat. Emellertid kommer vi i den spanska delegationen att stödja hans förslag vid första behandlingen.

Trots detta är vi för att kostnaden för återvinning och behandling faktureras separat. Vi kommer att rösta mot ändringsförslag 52, där man syftar till att stryka artikel 14.1 och till förmån för ändringsförslagen 91 och 103. Vi anser att konsumenterna inte bara har rätt att veta vad denna behandling kostar utan att de dessutom bör få veta det: Därigenom motiveras de att samarbeta med lagstiftningen och det bidrar också till en lämplig grad av öppenhet i handelskedjan.

  Alajos Mészáros (PPE). - (HU) Fru talman! Jag ber om ursäkt för min tvekan. Jag vill tacka Karl-Heinz Florenz för hans utmärkta professionella arbete. Avfall från elektriska och elektroniska produkter (WEEE) tillhör den snabbast växande avfallsströmmen i EU. Vi måste göra allt vi kan för att garantera en lämplig återvinning av detta avfall, inte bara för att kunna förhindra skador på miljön och hälsan utan också för att minska förlusten av råmaterial. På grundval av resultatet från den nuvarande konsekvensbedömningen samlas nu 85 procent av avfallet från elektriska och elektroniska produkter in, men bara 33 procent av detta avfall behandlas på rätt sätt i enlighet med kraven i direktivet. De illegala gränsöverskridande transporterna av avfall från EU är tyvärr storskaliga och av denna anledning är det viktigt att man genom det nya direktivet kan förhindra detta. Avfall måste sorteras, eftersom det är på detta sätt vi kan se till att man behåller det och skickar det för återvinning inom medlemsstaten. Beklagligt nog har erfarenheten hittills visat att medlemsstaterna inte har tolkat det nuvarande direktivet på ett enhetligt sätt och därför vill jag föreslå att huvudprincipen i framtiden inte ska innebära en klassificering i olika kategorier utan att direktivet i grund och botten ska täcka allt elektriskt och elektroniskt avfall. Jag anser att lagstiftningen är särskilt viktig för de länder som senast anslöt sig, eftersom de fortfarande ligger efter inom området för avfallssortering.

  Carl Schlyter (Verts/ALE). - Fru talman! Vi lever sannerligen i ett slösaktigt samhälle om vi kallar detta för avfall. Mycket av det här skrotet innehåller högre halter av guld och silver än vad en guld- och silvergruva innehåller i sin malm. Det här är inte frågan om kostnader att ta hand om det här. Det är frågan om ren vinst. Att minska vårt importberoende av viktiga råvaror och att inte släppa lös tungmetaller och andra gifter i naturen. Det är en ren vinst att ta hand om detta avfall, det ska inte ens kallas för en kostnad.

Men det är olyckligt att solceller är undantagna, för om vi inte inkluderar dem så har man en konkurrenssnedvridande fördel för dem som innehåller kadmium Det vore bättre att solceller ingick så att solcellerna fick ha en rättvis konkurrens så att alternativen till kadmiumhaltiga solceller snabbare kommer på marknaden. Vi behöver också rösta ja till de ändringsförslag som innehåller krav på bättre kontroll av nanoavfall. Slutligen är det viktigt att medlemsstaterna och kommissionen nu ser till att exportreglerna skärps och att de efterlevs. Vi måste stoppa avfallsexporten till fattiga länder.

  Alfreds Rubiks (GUE/NGL). – (LV) Fru talman! Jag tillhör dem som i stort sett stöder antagandet av detta dokument. Jag stöder också den strategi genom vilken man försöker definiera en målsättning för avfallssortering som varierar enligt den gällande perioden. I Lettland samlar vi bara in 25 procent av de elektriska och elektroniska produkter som finns på marknaden. Det är för lite. Jag stöder också de ambitiösa målsättningarna i förordningen, men samtidigt är jag rädd att det kan finnas stora skillnader mellan medlemsstaterna, och därför uppmanar jag kommissionen och alla berörda, inklusive medlemsstaterna, att vara mycket noga med att övervaka genomförandet av bestämmelserna i dessa dokument. I Lettland skulle vi naturligtvis vilja ha en något lägre målsättning: 45 procent 2016 och 65 procent 2010.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Fru talman! Ändringsförslaget till direktivet om avfall från elektriska och elektroniska produkter har genomgått ett omfattande samråd i Europaparlamentets relevanta utskott. Den text som har utarbetats av kommissionen har gradvis ändrats genom parlamentsledamöternas ändringsförslag och genom den nuvarande kompromissversionen aktualiseras problemet med insamlingen av det elektroniska avfallet ännu mer.

Den version av artikel 47 som föreslås av miljöutskottet är enligt min åsikt ett särskilt gynnsamt ändringsförslag, eftersom man därigenom gör det möjligt att industrins finansiella skyldigheter riktas mot utvecklandet av ett system för insamlingen av elektriskt avfall snarare än att genomföra påföljder för underlåtelse att uppnå de mål som har ställts upp för insamlingen. Detta kan vara särskilt fördelaktigt och användbart i länder som fortfarande måste skapa en tillräcklig infrastruktur för insamlingen av elektriskt avfall.

Jag vill också stödja den nya artikel 93, där man reagerar på att många berörda personer, framför allt Internetåterförsäljare, undviker att fullgöra sina förpliktelser. Genom den nya förordningen försöker man ta itu med detta problem på ett förnuftigt och lämpligt sätt.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Många parlamentsledamöter har nämnt genomförandet, som är ett verkligt problem. Tyvärr är det inte ett problem enbart inom detta område, utan ett problem som gäller hela miljöområdet. Det innebär att jag känner till min fördragsenliga skyldighet och ämnar fullgöra den.

Vi förbereder också ett meddelande senare i år om genomförandet, där genomförandefrågan ska behandlas på ett mer övergripande sätt. Vi diskuterar redan denna fråga grundligt tillsammans med direktoratet, eftersom jag anser att detta är en av de frågor vi bör inrikta oss på i framtiden, däribland naturligtvis i de förslag som vi diskuterar i dag. För övrigt underlättas förvisso genomförandet genom det omarbetade förslaget.

För det andra målsättningarna. Det är av grundläggande betydelse att vi har ambitiösa målsättningar. Många av er har nämnt att detta är den snabbast växande avfallsströmmen. Många av er har nämnt att vi lever i en värld av elektriska och elektroniska apparater och detta är något som vi säkert måste ta hänsyn till när vi beslutar om målsättningarna.

För det tredje kostnaderna. När vi än lägger ett förslag måste vi också ta hänsyn till kostnadsbördan och förenkla så mycket som möjligt. Men jag vill klargöra att den verkliga kostnaden för vårt samhälle och vår ekonomi skulle komma om vi inte tog itu med dessa frågor. Det skulle bli den verkliga kostnaden, som vi inte skulle kunna klara av på lång sikt.

För 14 dagar sedan offentliggjorde vi den så kallade avfallsrapporten. Samma dag besökte jag Unicor, ett av de högteknologiska företag där man återvinner elektriskt och elektroniskt avfall. Jag slogs av vad jag fick veta och se där. Det är mycket viktigt att vi förstår att till exempel de mobiltelefoner vi håller i handen i vårt dagliga liv faktiskt innehåller dyrbara metaller, från guld till platina och rodium, vilket är mycket viktigt med tanke på framtiden. Om vi fortsätter att nu och i framtiden utvinna råmaterial kommer vi aldrig att se slutet. I mina händer höll jag 20 kilo guld som hade utvunnits från mobiltelefoner. Det var mycket svårt att lyfta detta, men uppriktigt sagt ännu svårare att lämna det ifrån sig!

Många av er har nämnt den viktigaste termen som ska användas i detta sammanhang och det är resurseffektivitet. Jag har redan nämnt detta faktum flera gånger, men det är mycket viktigt att vi aldrig glömmer det. Enligt uppgifter från FN växte jordens befolkning under 1900-talet fyra gånger, världsproduktionen 40 gånger, koldioxidutsläppen 17 gånger, energiförbrukningen 16 gånger, fiskefångsterna 35 gånger och vattenförbrukningen nio gånger. Om några tror att det kan fortsätta så här under 2000-talet misstar de sig fullständigt.

Vi måste göra saker och ting på ett annorlunda sätt. Som jag nämnde är nu, när vi lever i en allt mer elektrisk och elektronisk värld, det förslag som ligger på bordet i dag och som ni senare kommer att diskutera, mycket viktigt för att hantera dessa frågor. Många av er har nämnt bättre rapportering och bättre sortering. Vi bör uppmärksamma allt detta.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag, efter första behandlingen, anser att vi har en bra produkt som är värd att bearbetas vid andra behandlingen och till slut utvecklas till något som jag är säker på kommer att bli ännu bättre.

  Karl-Heinz Florenz, föredragande. – (DE) Fru talman, herr Potočnik! Jag stöder era slutkommentarer, framför allt när det gäller resurseffektivitet. Under de närmaste månaderna kommer emellertid hela beslutsprocessen att vila på er, eftersom vi nu måste komma överens om en gemensam ståndpunkt. Ni kommer att bli tvungna att förhandla med rådet och nå ett beslut och jag måste säga till er att rådet inte har rört sig en millimeter under de senaste sju månaderna, vilket inte var det belgiska ordförandeskapets fel.

Vissa länder är mycket envisa och mot bakgrund av enhälligheten i parlamentet vill jag be de ledamöter som i dag har talat så lidelsefullt för detta betänkande att åka hem och utöva en viss påtryckning på sina regeringar och förklara att saker och ting inte kommer att vara desamma som i det förflutna.

Jag kan nämna namnen på några gamla vänner som verkligen skulle ge sig i kast med denna fråga. Därför, Janez Potočnik, anser jag att vi kommer att behöva ha en intensiv debatt under de närmaste månaderna. Du måste fortsätta att ta i med hårdhandskarna mot rådet. Det är också viktigt att påpeka att det finns en tydlig önskan om nationella bestämmelser när det gäller avfallspolitiken.

Men det är kontraproduktivt eftersom den inre marknaden skapades för länge sedan och vi nu måste ta upp frågan ordentligt. Det är inte hela den inre marknaden utan hälften av den inre marknaden som är problemet. Jag vill än en gång betona att förhållandet 16 kilo mot 1 kilo, som Richard Seeber tydligt påpekade, visar att vi fortfarande har mycket att göra. Men om vi kan komma överens om detta kommer vi att vara på rätt spår.

Janez Potočnik! Jag tvivlar inte på att du vet vad du ska göra. Jag vill betona att du gör ett mycket bra arbete och vi kommer att fortsätta att då och då, kanske en aning hårdhänt, ge dig en knuff i rätt riktning.

  Talmannen. – Den gemensamma debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.30.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. – CS) Insamlingen av elektriskt och elektroniskt avfall är för närvarande en mycket aktuell fråga. Det är därför synnerligen nödvändigt att uppdatera det direktiv som täcker detta område. Jag anser att vissa av de ändringsförslag som vi ska rösta om i inledningsskedet utgör ett mycket dåligt sätt att kombinera kommissionens förslag med de andra förslagen för att underlätta insamling, sortering och återvinning av avfallet. Tvärtom får man genom dem mindre klarhet i frågan, även om de inte bidrar till att det blir kaos. Tyvärr är det inte mycket vi kan göra i detta skede av frågan i slutomröstningen. Det är intressant att företrädarna för de flesta politiska grupper är överens om många av de relativt rimliga ändringsförslagen. Om denna överenskommelse innebär ett stöd i slutomröstningen kan man genom det direktiv som blir resultatet stödja en dramatisk ökning av insamlandet av elektriska och elektroniska produkter samt av produkter som är lättare att behandla. En av nyckelpunkterna är artikel 14, första stycket, genom vilken – såvida ändringsförslag 91 eller den mindre tydliga formuleringen i ändringsförslag 103 antas – man kan stödja återvinning och insamling av elektriska och elektroniska produkter. Det är viktigt att det övergripande arbetet resulterar i ett direktiv där man tydligt fastställer de olika organens skyldigheter, samtidigt som man ser till att återvinningsprocessen blir så effektiv som möjligt. Ur detta perspektiv är den egendomliga idén att sortera belysningsprodukter i flera kategorier inte önskvärd och inte heller det överdrivna antalet undantag för hela kategorin med stora produkter.

  Pavel Poc (S&D), skriftlig. – (CS) Avfall från elektriska och elektroniska produkter är den snabbast växande avfallskällan. Den innebär för närvarande en betydligt högre risk för miljön och folkhälsan än förbrukat kärnbränsle. Det var viktigt att se över direktivet. En stor mängd av det elektroniska avfallet behandlas antingen inte i enlighet med den aktuella versionen och hamnar slutligen på soptippar eller exporteras illegalt från EU. Det är oroande att vi inte har någon uppfattning om vad som händer med över hälften av det elektriska och elektroniska avfallet i EU. Denna situation är ohållbar eftersom den årliga avfallsproduktionen per capita kan stiga från 4 kilo i dag till 24 kilo 2020, om man inte fastställer och följer målen för insamling och återvinning. Genom återvinning av elektroniskt avfall kan mer guld återgå till tillverkningsprocessen än man utvinner i gruvorna i EU och detsamma gäller för andra dyrbara råmaterial. Jag välkomnar därför helhjärtat att man skapar nya permanenta arbetstillfällen och framför allt en minskning av EU:s beroende av importerat råmaterial. Ändå ogillar jag i hög grad undantaget för solpaneler. I samband med undantaget för kadmiumtelluridpaneler från restriktionerna i direktivet om vissa farliga ämnen (RoHS-direktivet) utgör det ytterligare en ökning av risken för miljöföroreningar på grund av högtoxiskt kadmium, som EU bekämpar genom andra lagstiftningsåtgärder. Det finns lobbyintressen bakom denna brist på konsekvens, som varken ställer EU eller Europaparlamentet i god dager och som följaktligen inte kommer att vara till gagn för industrin i EU.

  Jim Higgins (PPE), skriftlig. – (EN) Jag stöder dagens betänkande om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter men vi måste se till att vi inte lägger alltför många betungande bestämmelser på små och medelstora företag och detaljister som redan kämpar. Vi måste se till att ansvaret för att ta tillbaka detta avfall (WEEE) förblir hos tillverkarna, inte återförsäljarna. Jag välkomnar förslaget till strängare bestämmelser som ska förebygga olagliga transporter av avfallet och täppa till kryphål i lagstiftningen. Genom att kalla sådan utrustning ”begagnad men funktionsduglig WEEE” och inte ”WEEE” kan den för närvarande olagligt transporteras till, och dumpas i, länder i tredje världen. Naturligtvis är det också mycket viktigt att myndigheterna i större utsträckning verkligen genomför bestämmelserna, eftersom elektriska eller elektroniska produkter ska återvinnas i enlighet med lagen, för att förebygga okontrollerade utsläpp av klorfluorkarboner (CFC). Brottslingar utnyttjar ofta olagliga transporter, eftersom handlarna som är inblandade i svindeln ofta lurar myndigheterna genom att inte märka varorna som elektronik, genom att låtsas att de ska återanvändas eller genom att gömma dem mitt i en container som ska transporteras. Okontrollerade transporter slutar vanligtvis i Ghana, Nigeria, Indien eller Pakistan. Vi behöver samarbeta om den andra behandlingen för att se till att denna farliga sedvänja stoppas och även se till att värdefull europeisk metall blir kvar i Europa.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är det snabbast växande avfallsflödet inom EU. En korrekt hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter bidrar till att vi kan återanvända vissa värdefulla resurser som särskilt påverkar miljön, medborgarnas hälsa och skapandet av gröna arbetstillfällen. Enligt kommissionens konsekvensanalys genereras för närvarande cirka 24 kg WEEE per invånare per år inom EU, varav endast 65 procent samlas in. Att återvinna WEEE bidrar till att skapa 5–7 gånger fler arbetstillfällen än i förbränningssektorn och 10 gånger fler än i lagersektorn. Översynen av direktivet har bidragit till att fastställa nya målsättningar för att samla in, återvinna och återanvända WEEE (återvinningsmålet på 50–75 procent – beroende på kategori, vilka nu är sex i stället för de inledande tio – och ett nytt mål för återanvändning på 5 procent). Det har också bidragit till att ta fram strängare åtgärder för att förebygga export av elektroniskt avfall till utvecklingsländer. Ansvaret hos tillverkare, konsumenter och lokala myndigheter är tydligare för att säkra en miljövänlig bearbetning. Elektronikvarutillverkare kommer att tvingas tillhandahålla medel för avfallshantering, med ett positivt resultat i form av överensstämmelse med regler för ekodesign och därmed skapa produkter som är lätta att reparera och återvinna.

  Csanád Szegedi (NI), skriftlig. – (HU) Det är mycket viktigt att avfall som utgörs av eller innehåller elektriskt och elektroniskt avfall (WEEE) bortskaffas korrekt. Att öka andelen separat insamlat avfall är nödvändigt men det är också viktigt att hela återvinningsprocessen övervakas via lämplig dokumentation. Industrin måste också ta ansvar för detta. Stora tillverknings- och bearbetningsföretags uppträdande måste kontrolleras effektivare. Samtidigt måste man inse att medlemsstaterna, huvudsakligen de som nyligen blivit medlemmar, ännu inte har ett lämpligt antal återvinningsanläggningar och betoningen måste därför ligga på utveckling så att WEEE som samlas in verkligen bearbetas korrekt.

  János Áder (PPE) , skriftlig. – (HU) Den aktuella omarbetningen av direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk eller elektronisk utrustning är inte bara mycket viktig för miljöskyddet och folkhälsan utan även när det gäller resurseffektivitet som så ofta nämns nuförtiden. Det är allmän känt att en mängd olagliga WEEE-transporter lämnar Europeiska unionen år efter år, och det ligger därför i vår industris grundläggande intressen att se till att medlemsstaterna behåller värdefulla råvaror inom Europeiska unionens gränser genom att korrekt samla in WEEE, som genereras i ökande kvantiteter och om möjligt återvinns. Konsumenternas vanor varierar självfallet från ett land till ett annat, och för att insamlingen ska vara framgångsrik bör detta tas med i beräkningen när målen ställs upp. I Ungern exempelvis kommer den genomsnittliga konsumenten inte att byta TV inom två eller tre år, och även om han eller hon gjorde det skulle den sannolikt tas till sommarhuset och inte till insamlingsplatsen. Mot bakgrund av allt detta lyckades föredraganden efter att ha erkänt detta problem få en kompromiss accepterad som fick brett stöd och som utgjorde grunden för insamlingsmålen, inte genom mängden produkter på marknaden utan genom mängden elektronikavfall som genererades. Även om ett stort antal yrkesmässiga detaljer fortfarande behöver utarbetas inom detta område anser jag att detta är en bra riktning. Det gäller särskilt eftersom man till och med i kommissionens konsekvensbedömning på ett motsägelsefullt sätt anser det ursprungliga insamlingsmålet realistiskt för de äldre medlemsstaterna men inte för de nya.

  Marian-Jean Marinescu (PPE), skriftlig. – (RO) Förslaget till direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är otydligt i den form som kommissionen lämnat det till Europaparlamentet. Medlemsstater kan därför tillämpa olika tolkningar på typen av utrustning som omfattas av direktivet.

Kommissionen behöver dessutom inrätta en gemensam metod för att fastställa mängden avfall som genereras i respektive medlemsstat. Mängden avfall som genereras beror på de specifika förhållandena på konsumtionsmarknaden, produkternas olika livslängd och befolkningens vanor i respektive stat.

Något rapporteringsintervall har inte heller fastslagits för beräkning av mängden avfall som genereras som en procentsats. Mervärdet som detta direktiv erbjuder ligger i de potentiella hälso- och miljövinsterna. Korrekt hantering av elektroniskt avfall kan bidra till att uppnå en återvinningsnivå på 50–75 procent och en återanvändningsgrad på 5 procent. Både elektronikvarutillverkare och konsumenter behöver ta sitt ansvar för att uppfylla det här målet. Tillverkarna blir tvungna att tillhandahålla medel för avfallshantering medan konsumenterna måste lämna elektroniskt avfall lagligt på avfallsstationer.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.10 och återupptogs kl.11.30.)

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

6. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

7. Meddelande: se protokollet

8. Omröstning

  Talmannen. − Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

8.1. Begäran om upphävande av Tamás Deutschs immunitet (A7-0015/2011, Francesco Enrico Speroni)

8.2. Finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (A7-0009/2011, Charles Goerens)

8.3. Finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen (ändring av förordning (EG) nr 1889/2006) (A7-0014/2011, Barbara Lochbihler)

8.4. Finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (ändring av förordning (EG) nr 1905/2006) (A7-0006/2011, Gay Mitchell

8.5. Inrättande av ett finansieringsinstrument för samarbete med industriländer (ändring av förordning (EG) nr 1934/2006) (A7-0005/2011, Helmut Scholz)

8.6. Avtal om handel med bananer

8.7. Överenskommelser om handeln med bananer (A7-0002/2011, Francesca Balzani)

8.8. Upphävande av rådets förordning (EG) nr 1964/2005 om tullsatser för bananer (A7-0003/2011, Francesca Balzani)

8.9. Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (A7-0229/2010, Karl-Heinz Florenz)

8.10. Situationen i Tunisien (B7-0078/2011)

8.11. Initiativet för tuberkulosvaccin

8.12. Avslutande av Europeiska polisakademins räkenskaper för budgetåret 2008

– Före omröstningen om beslutet:

  Véronique Mathieu (PPE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Den 7 oktober 2010 antog parlamentet genom 618 röster mot 0 och 7 nedlagda röster ett beslut om att vägra att bevilja ansvarsfrihet för Europeiska polisakademin för budgetåret 2008.

I enlighet med parlamentets arbetsordning ska, om ansvarsfrihet inte beviljas, ett formellt förslag om att avsluta räkenskaperna lämnas vid ett senare sammanträde. Beslutet som går till omröstning i dag är därför en teknisk åtgärd avsedd att avsluta räkenskaperna för budgetåret i fråga, inte att bevilja ansvarsfrihet. Jag ville klargöra det.

8.13. Utnämning av ordföranden för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten)

- Före omröstningen:

  Olle Schmidt (ALDE). – (EN) Herr talman! Vi förväntas nu utse de tre ordförandena för de nya myndigheterna för finansiell övervakning. Jag vill påpeka för kammaren att ingen av dessa tre är kvinna. Jag tycker det är mycket underligt att kommissionen inte kan föreslå en enda kvinna som har kompetens för en av dessa myndigheter.

(Applåder)

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD). – (EN) Herr talman! Jag skulle verkligen vilja föreslå fru Andreasen för en av dessa poster.

(Applåder och bravorop från EFD-gruppen)

  Enikő Győri, rådets tjänstgörande ordförande. − (EN) Herr talman! I går kväll hade vi en mycket givande diskussion här i kammaren om utnämningsprocessen för ordförandena och arbetande styrelsemedlemmar i de nya övervakningsorganen. Jag är uppriktigt tacksam mot kammaren och de ledamöter som deltog i debatten.

Ledamöterna pekade på några frågor som behövde klargöras och som behöver övervakas för att nå vårt gemensamma mål: att ha ett välfungerande övervakningssystem som kan göra sitt jobb korrekt.

Vi instämmer i er uppfattning att det är av yttersta betydelse att myndigheterna är oberoende, att de har kapabla ledare med lämplig auktoritet och att lämplig finansiering av institutionerna kan säkerställas.

Parlamentets budskap har nått ordförandeskapet och funnit öppna dörrar. Jag är övertygad om att vi lyckades nå en utmärkt överenskommelse i frågan. Jag ber er vänligen alla att rösta för dessa kandidater.

  Talmannen. − Du är kanske tillgänglig för tjänsten?

  Michel Barnier, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Den omröstning ni ska genomföra med yttersta ansvar är en mycket viktig sådan.

Det handlar om att välja ordförande för dessa tre övervakningsmyndigheter – för banker, försäkringar och marknader – och därmed att få dessa tre nya myndigheter att börja fungera. Tillsammans med rådet för systemrisker kommer de äntligen att utgöra det första europeiska övervakningssystemet för finansmarknaderna och de är skyldiga er en hel del, eftersom det var tack vare en omröstning här i kammaren som myndigheterna inrättades och deras befogenheter stärktes.

Ni ska genomföra denna omröstning med yttersta ansvar och vi kommer att respektera ert beslut. Eftersom det var mitt ansvar inom kommissionen åtog jag mig arbetet med att välja ut kandidaterna bland de 275 personer som sökte, vilka jag inte valde. Där fanns människor från medlemsstaterna och lagstiftningsmyndigheterna som fritt lämnade ansökningar. Det var en öppen och insynsvänlig process där alla som ville kunde delta.

I slutet av denna process träffade jag personligen de utvalda personerna. Olle Schmidt! Jag måste säga att även jag beklagade det faktum att för en av de tre posterna – posten för den europeiska bankmyndigheten - drog en av de två föreslagna personerna, en högt kvalificerad kvinnlig sökande, tillbaka sin ansökan precis före jul. Det första åtagande jag vill göra är att se till att den pågående processen med att utnämna arbetande styrelseledamöter – just i morse träffade jag de kandidater som valts ut för en av myndigheterna – är mer balanserad och att mångfalden är större bland företrädarna, särskilt när det gäller jämställdhet, vilket är en berättigad begäran från Europaparlamentet.

Vi valde ut dessa kandidater på grundval av deras skicklighet, expertkunskaper, EU-engagemang och oberoende. Jag kommer att göra samma sak när det gäller arbetande styrelsemedlemmar så att dessa tre myndigheter får den trovärdighet och den auktoritet som krävs.

Mina damer och herrar! Det här är en viktig omröstning. I en skrivelse till Sharon Bowles och Klaus-Heiner Lehne i går lovade jag – och jag bekräftade det löftet till er i förmiddags med vice talman Šefčovič – att vi skulle ge dessa tre myndigheter de praktiska, finansiella och mänskliga resurser som krävs för att de ska få den trovärdighet och det oberoende de kräver, och jag uppfattar det som att ordförandeskapet har lovat samma sak.

Dessa tre myndigheter har ett omfattande arbete framför sig, när det gäller stresstester, kreditvärderingsinstitut och de texter som ni diskuterar för närvarande om reglering av derivat och spekulation i baisse. Det saknas inte arbete. Vi vet att marknaden rör sig mycket snabbare än demokratin. Jag litar på parlamentet när det förbereder sig för att rösta och jag bekräftar de åtaganden som kommissionen gjort för att säkerställa oberoende, praktiska resurser och trovärdighet för dessa tre nya myndigheter.

  Sharon Bowles, författare. − (EN) Jag ber om ursäkt för att jag tar upp ledamöternas tid.

Resolutioner lades fram eftersom utskottet inte var tillfreds med de institutionella förfarandena och ville ha garantier från kommissionen och ordförandeskapet. I gårdagens debatt och i skriftliga uttalanden och skrivelser till mig har lämpliga försäkringar lämnats och dessa kommer alla att offentliggöras.

Utskottets majoritetsrekommendation nu är att godkänna alla kandidater och jag instämmer personligen i detta. Det innebär att rösta emot alla resolutionerna.

Det var fyra områden där vi ville ha försäkringar.

När det gäller myndigheternas oberoende har både kommissionen och ordförandeskapet på nytt bekräftat att myndigheterna, deras ordförande, arbetande styrelsemedlemmar och styrelseledamöter ska vara oberoende.

När det gäller representation i styrelsen är kommissionen vaksam beträffande utnämningar som görs av ansvariga för den övervakande myndigheten till styrelserna av övervakare, vilket krävs i förordningen, och ordförandeskapet stödde kommissionens uttalande.

När det gäller adekvata budgetresurser har kommissionen erkänt behovet av att tillhandahålla lämpliga budgetmässiga och mänskliga resurser till myndigheterna och ordförandeskapet har instämt i detta och dessutom fastslagit betydelsen av att medlemsstaterna uppfyller sina åtaganden.

Beträffande utnämningsförfarandet har vi alla upptäckt att vi är bundna av förordningar på ett sätt som alla inser är olämpligt, exempelvis kriteriet för pensionsålder som planeras till slutet av ämbetstiden och även när det gäller genusfrågan. Dessa kommer att tas upp i översikten som både kommissionen och ordförandeskapet instämmer i.

Utskottet fortsätter att insistera på en roll i de pågående och framtida förfarandena med kortlistor för alla befattningar, exempelvis den arbetande styrelseledamoten. I demokratiskt syfte vill ledamöterna kunna förespråka enskilda kandidater, och resolutionerna finns därför kvar på föredragningslistan för omröstning. Som jag sade, om ni vill godkänna utnämningarna, som jag instämmer i, bör ni alltså rösta emot resolutionerna.

  Talmannen. − Vi kommer nu till ett ganska underligt förfarande, vilket Sharon Bowles också påpekade. Vi ska rösta nu, men ni röstar för om ni är emot kandidaten och röstar emot om ni bekräftar kandidaten. Jag förstår det inte, men så är det.

8.14. Utnämning av ordföranden för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten)

8.15. Utnämningen av ordföranden för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten)

– Efter omröstningen:

  Bogusław Sonik (PPE). – (PL) Herr talman! Kan ni vara så vänlig och ge oss namnen på de personer som vi har röstat om? Jag vet att det var en sluten omröstning men vi vet inte vem vi har röstat på.

  Talmannen. − Kan jag bara hålla med er om att detta, som jag sade, är ett ganska underligt förfarande. Kan du hjälpa kammaren, Sharon Bowles? Bogusław Sonik har helt rimligt bett om namnen på de utvalda kandidaterna till dessa ämbeten. Kan du ge kammaren namnen på de personer som har utnämnts antingen nu eller om några minuter?

  Sharon Bowles, författare. − Herr talman! Jag tror det skulle vara bättre om vi lät dem cirkulera senare.

(Invändningar)

  Michel Barnier, ledamot av kommissionen. − (FR) Jag tycker det är en ganska rimlig begäran. Jag kan berätta att de ordförande ni har bekräftat – och jag är tacksam mot er för det – och som ska påta sig sina skyldigheter är: Herr Maijoor, från Nederländerna, som blir ordförande för värdepappers- och marknadsmyndigheten, herr Bernardino, från Portugal, för försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och herr Enria, från Italien, för bankmyndigheten.

8.16. Avfallskrisen i Kampanien

– Före omröstningen:

  Judith A. Merkies, författare. − (EN) Herr talman. Jag vet att detta är den sista omröstningen. Jag ska inte ta upp mycket av er tid. Jag är föredragande för utskottet för framställningar i den fråga vi ska rösta om: att hitta ett genombrott i den pågående avfallskrisen i Kampanien som är den region som omger Neapel i Italien.

Efter att ha mottagit ett stort antal krav från framställare sände utskottet för framställningar en studiegrupp till Kampanien och antog enhälligt en rapport som pekar på en lösning.

Det är självklart att Italien måste följa EU:s lagstiftning precis som alla andra medlemsstater. Vi är på väg att sända ett tydligt budskap, ändå politiserar de framlagda ändringsförslagen frågan onödigt och om de stöds kommer den starka signalen att kokas ned till en svag viskning.

Om inte kammaren vill gå i en medlemsstats ledband föreslår jag att man röstar mot ändringsförslagen och stöder den ursprungliga texten.

– Före omröstningen om ändringsförslag 15:

  Erminia Mazzoni (PPE). – (IT) Herr talman! Jag vill bara göra en korrigering eftersom ändringsförslaget innehåller ett tryckfel. En längre mening ströks och allt som återstår är ”föreslår att kommissionen bör kontrollera om befintliga platser i skyddade områden har utvidgats och om några av dem ligger inom Natura 2000-områden”.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

– Före omröstningen om ändringsförslag 1:

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Skulle det vara möjligt att genomföra en sammanslagen omröstning om alla ändringsförslag?

  Talmannen. − Jag har läst namnen på dem som har undertecknat ändringsförslagen. Det skulle vara mycket orättvist mot några italienska kolleger om vi skulle göra det.

  Crescenzio Rivellini (PPE). – (IT) Herr talman! Det visar bara att den här resolutionen är politisk. Ingen tittar på innehållet eller praktikaliteterna och ingen vill hjälpa gemenskapen utan alla bara pratar strunt. Detta är ett politiskt förslag. Det framgår även av hur människor har vänt sig till Erminia Mazzoni. Jag uppmanar Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) att rösta för ändringsförslagen och mot detta förslag från vänstern, som är ansvarig för det som har hänt i Kampanien och som nu lämnar in ett förslag i parlamentet. De är ansvariga för den här situationen. De satt i regeringen när allt detta hände.

  Talmannen. − Jag vet att förslaget till resolution handlar om en känslig fråga men den har lagts fram korrekt. Ändringsförslag har också lagts fram och vi kommer att fortsätta att rösta om ändringsförslagen ett och ett. Det återstår bara några.

  Talmannen. − Detta avslutar omröstningen.

9. Röstförklaringar

  Talmannen. − Vi kommer nu till röstförklaringarna.

Muntliga röstförklaringar

Andrabehandlingsrekommendation: Charles Goerens (A7-0009/2011)

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Herr talman! Jag avstod från att rösta eftersom Europeiska rådet den 14 januari förnyade åtgärderna mot Elfenbenskusten på grund av den allvarliga situationen efter att presidentvalet genomförts föregående år. Jag måste säga att dessa åtgärder antogs för människor och enheter som vände sig emot den demokratiskt valda presidenten eller inte accepterade hans auktoritet. Dessa enheter innefattar de självständiga hamnarna i Abidjan och San Pedro, liksom ett antal banker.

Initiativets mål är utveckling och främjande av internationell handel i syfte att gynna utveckling. Programmet vänder sig till fysiska och juridiska personer. Bilaga I i detta initiativ innefattar Elfenbenskusten men ingen hänvisning till det beslut som jag nämnde, och det är anledningen till att jag avstod från att rösta.

Herr talman! Jag skulle vilja fråga er vem som är ordförande för detta sammanträde för att förbättra parlamentets image eftersom jag anser att situationer som den vi upplever i dag, och vid alla sammanträden i kammaren, inte på något sätt bidrar när det gäller den image och prestige som vi försöker förmedla. Jag tycker det är oacceptabelt att det finns grupper som skrattar och är ouppmärksamma när en ledamot talar: de skulle mycket väl kunna göra det utanför. Eftersom jag har möjlighet i dag skulle jag vilja be alla dem som är ordförande för sammanträdena att förbättra kammarens image, som skadar europeisk politik.

  Talmannen. − Som ni vet har Hannes Swoboda en arbetsgrupp som granskar våra förfaranden i kammaren och jag ska framföra din synpunkt till honom. Jag vill också påpeka att man alltid kan lämna en skriftlig röstförklaring om man vill.

  Csanád Szegedi (NI). - (HU) Herr talman! Jag har en ordningsfråga. Jag har bett om att få tala i ungefär tio minuter. Jag skulle vilja att det tas till protokollet att under den senaste omröstningen var den rumänska politiker som sitter bakom mig, George Becali, inte närvarande vid omröstningen men det kommer att framgå av videoinspelningen. Trots detta röstade hans assistent, eller sekreterare, här med George Becalis ledamotskort. Jag vill fråga er, herr talman, om detta är i enlighet med reglerna och, om det inte är det, vilket straff den rumänska extrempolitikern kan förvänta sig för att ha låtit sin assistent rösta i hans ställe.

  Talmannen. − Det är ett mycket allvarligt påstående ni framför och presidiet ska titta på detta.

Andrabehandlingsrekommendation: Barbara Lochbihler, Kinga Gál (A7-0014/2011)

  Alfredo Antoniozzi (PPE). – (IT) Herr talman! I syfte att komma längre på den väg vi började gå 2006 för att göra Europeiska unionens yttre stöd effektivare och öppnare får vi inte misslyckas med att eliminera inkonsekvenserna som har uppstått när det gäller undantag från principen med rätt till finansiering från unionen av kostnader som rör skatter, tullar och andra avgifter.

Ändringsförslaget till förordningen är i detta hänseende nödvändigt och kommer vid rätt tillfälle. Kommissionen bör ha befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt när det gäller strategidokument, eftersom dessa strategidokument är ett tillägg till förordning (EG) nr 1889/2006 och ska tillämpas allmänt.

Jag hoppas att inte bara lämpliga samråd ska hållas under det förberedande arbetet utan framför allt att ändringsförslagen som antagits lyckas förse parlamentet med lämpliga instrument så att det kan övervaka och påverka de åtgärder som kommissionen antagit. Endast på detta sätt kan vi säkerställa att EU:s politik för yttre stöd arbetar legitimt och demokratiskt.

Andrabehandlingsrekommendation: Helmut Scholz (A7-0005/2011)

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Herr talman! Jag skulle vilja säga att jag tror att det ligger i Europeiska unionens intresse att upprätta överenskommelser av det här slaget med hjälp av finansieringsinstrument för samarbete med industrialiserade länder. Jag tror också att det behöver påpekas hur många länder som ingår i bilagan. Jag vill därför att det tas till protokollet hur viktigt det här initiativet är.

Rekommendation: Francesca Balzani (A7-0002/2011)

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Herr talman! Jag välkomnar den överenskommelse som träffats i den utdragna och bittra rättsliga diskussion om bananhandeln som avslutar det långa tillståndet av osäkerhet och instabilitet i länder som producerar och säljer bananer.

Avtalet om handel med bananer kommer också att få en betydande inverkan på andra utvecklingsländer som vill exportera bananer och vi måste hjälpa dessa länder att anpassa sig till de avsevärda förändringarna i konkurrensmiljön på världsmarknaden.

Programmet med åtföljande åtgärder måste därför också ta upp brådskande frågor som gäller de sociala konsekvenserna av anpassningen. Jag instämmer därför med förslaget att granska hur denna överenskommelse påverkar de berörda regionerna, för att inrätta lämpliga åtgärder som kan mildra oönskade effekter.

  Hannu Takkula (ALDE). - (FI) (Inledningen saknas) banankriget som nästan blev övermänskligt, att det är utmärkt att det har tagit slut. Det är helt sant att vi inte kan tillåta att universella regler om handel överträds. Det är definitivt rätt att WTO har ingripit och att också vi i Europaparlamentet och Europeiska unionen agerade korrekt. Konsekvensen blir att systemet med särbehandling av vissa AVS-länder kommer att avskaffas.

Det är naturligtvis helt sant att det är viktigt att se till att reglerna för rent spel bibehålls på marknaderna, men vi måste ansluta oss till vår princip som innebär att vi behandlar alla producenter lika. Å andra sidan har länderna inom importsystemet sedan 1993 åtnjutit en enorm fördel och har under den tiden haft möjlighet att ordna upp saker och ting och utveckla sin egen bananproduktion. Det innebär att de också kan klara sig bättre mitt i den värsta konkurrensen och inte endast är beroende av särskilt stöd.

Jag röstade därför för denna ändring och jag gratulerar kommissionen och Europeiska unionen till att nu ha fått ett slut på banankriget.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Handelskriget om bananer har varit ett av de längsta och kanske det svåraste i WTO:s historia och det är ett krig där Europeiska unionen har haft helt och hållet och otvetydigt fel. Dess politik har varit att främja producenter i några tidigare kolonier på bekostnad av principerna om frihandel som naturligtvis ingår symboliskt i Romfördraget.

Den här politiken har varit dålig för alla. Den har varit dålig för konsumenter i Europa som har varit tvungna att betala mycket högre priser, den har varit dålig för exportörer, den har varit dålig för internationell harmoni och nationernas gemenskap och den har varit dålig för de människor som den symboliskt skulle skydda. De tidigare brittiska och franska besittningarna har nu blivit besittningar i den största betydelsen, knutna till en artificiell och improduktiv export när de kan ha diversifierat sina ekonomier och integrerats i större utsträckning i världsekonomin.

Jag vill säga en sak till om detta som inte har tagits upp i någon av debatterna. EU har skamligt utövat påtryckningar på bananproducenter för att bilda egna politiska och ekonomiska unioner med EU-modellen som förebild och det är verkligen inte något som vi har att göra med. Hela tanken med frihandel är att byta varor på grundval av skillnader, inte att sälja bananer till varandra och inte heller för den delen att ha en artificiell tullunion bland de industrialiserade ekonomierna i Europa.

Betänkande: Karl-Heinz Florenz (A7-0229/2010)

  Sergej Kozlík (ALDE). – (SK) Herr talman! När vi i Europaparlamentet förhandlade om direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning infördes ett antal ändringar som förbättrar direktivet. Jag röstade för den ändrade versionen av detta viktiga direktiv. Direktivet innebär att tillverkare av elektrisk utrustning kan informera köpare av utrustning om kostnaden för att samla in, bearbeta och bortskaffa avfallet på ett miljövänligt sätt.

Det ökar marknadens öppenhet genom att ge information till relevanta organ, distributörer, exportörer eller kunder. Det kommer att höja kunskaps- och acceptansnivån för återvinning och återbetalning av kostnader. Det är viktigt att branschens ekonomiska skyldigheter koncentreras på att utveckla ett effektivt insamlingssystem för elavfall, och inte på straff för att man inte lyckas uppnå fastställda målsättningar för insamling när infrastrukturen för avfallsinsamling inte är tillräckligt utvecklad i en viss region.

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Herr talman! Den dynamiska utvecklingen och de tekniska framstegen i Europas länder åtföljs också tyvärr av mindre önskvärda konsekvenser. Den stora ökningen av elektroniskt avfall är det synligaste exemplet på detta. Vi använder systematiskt alla upptänkliga elektroniska apparater och vi ersätter dem ännu snabbare med nya, men vi bryr oss inte om behovet att göra de gamla säkra. Det här påverkar förstås den naturliga miljön.

Jag hoppas att översynen av lagstiftningen om insamling och bearbetning av e-avfall gör det möjligt att öka mängden värdefullt material som återvinns, eftersom det kommer att ge både miljöfördelar och ekonomiska fördelar. Den höga separata insamlingsnivån som rekommenderas av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet bör resultera i att dessa material sparas och förbereds för återanvändning.

Jag instämmer i att vi absolut måste hindra den olagliga exporten av e-avfall utanför Europeiska unionen. Jag förväntar mig också att lagring av en medlemsstats avfall på en annan medlemsstats territorium minskar, eftersom det inte alltid är i enlighet med bestämmelserna.

  Talmannen. − Jag tror att du har brutit ny mark. Det är första gången jag ser någon läsa ett inlägg från en iPad.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Avfall tar inte hänsyn till gränser och det gäller särskilt elektroniskt och elektriskt avfall. Det är därför grundläggande att bestämmelserna för bortskaffande och återvinning av avfall samordnas i och mellan Europeiska unionens medlemsstater och viktigast av allt är att sådan export av avfall stoppas där man inte tar hänsyn till certifierat och miljövänligt bortskaffande.

Min slutliga begäran är att vi ska undersöka hur effektiva våra beslut är att säkerställa att våra avsikter faktiskt blir verklighet.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Herr talman! Elektriskt och elektroniskt avfall ökar snabbt inom Europeiska unionen och ineffektivt bortskaffande och oprofessionell insamling av avfallet utgör ett allvarligt problem för miljön och människors hälsa, men också en förlust av råvaror och resurser som inte finns i hur stora mängder som helst.

Mot bakgrund av den nya information som förvärvats genom tillämpningen av direktivet om avfall från elektrisk och elektronisk utrustning förefaller det nödvändigt med lämpliga ändringsförslag till vissa delar av denna rättsliga åtgärd som hittills har orsakat avsevärda problem med tillämpningen i praktiken. Jag instämmer därför i bestämmelserna som innebär att både producenter och konsumenter måste ta större ansvar för att korrekt bortskaffa sådan utrustning.

När det gäller den nuvarande målsättningen skulle jag emellertid vilja säga att den inte tar hänsyn till de olika medlemsstaternas högst olika ekonomiska villkor. Jag anser att en andel baserad på marknadsvolymer under en viss tidsperiod skulle vara ett bättre sätt att ta hänsyn till de särskilda omständigheterna i medlemsstaterna och deras specifika situation på marknaden för elektriska varor.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Herr talman! Vi har röstat och jag har röstat för detta initiativ om elektroniskt avfall. Vi har talat här om insamling, bearbetning, förbud och olaglighet, men jag skulle vilja ta till protokollet här i parlamentet att det vi kanske borde fundera över är något som har studerats en viss tid: varför utrustning som skulle kunna vara användbar och effektiv längre går sönder på ett sätt som förutsätts och planeras efter en viss tid.

Just den här veckan har jag utarbetat flera frågor, både till rådet och kommissionen, för att de ska undersöka huruvida vissa företag verkligen fattar ett avvägt beslut om detta och huruvida volymen av elektroniskt avfall som produceras på europeisk och global nivå därför kan förebyggas genom att bekämpa detta förfaringssätt.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Kan jag till att börja med få gratulera min vän och kollega Karl-Heinz Florenz till hans betänkande. Allt han gör är exakt och praktiskt och det gäller även betänkandet.

(EN) Såsom har påpekats lever vi i en elektronisk ålder med nyare och nyare prylar som kommer ut på marknaden nästan varje dag, och livslängden för många sådana elektroniska utrustningar och prylar är mycket kort, vilket kräver uppgradering eller bortskaffande. Förslagen här kommer därför definitivt vid rätt tidpunkt.

Även påpekandet om den inre marknaden är mycket viktigt. Vi tycker om att tala om den, men den är långtifrån fullständig.

(GA) Jag anser därför att detta betänkande innebär ett avgörande framsteg i riktning mot att lösa dessa problem och jag välkomnar det och var glad att rösta för det.

  Giommaria Uggias (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har i dag antagit resolutionen om avfall i Kampanien vilket borde bli en läxa för oss alla för att förhindra att miljökatastrofer som denna inträffar.

Vi kan känna oss nöjda med oss själva i dag eftersom vi här i kammaren har antagit en åtgärd som denna, vilket gör en kultur av återvinning och återanvändning i en tid av globalisering, till en åtgärd som bör främjas och uppmuntras på alla tänkbara sätt för att säkerställa att EU:s medborgare, som inte behöver producera de varor som nu ligger inom räckhåll för alla, ska vara medvetna om deras verkliga värde.

Karl-Heinz Florenz betänkande om återanvändning av elektrisk och elektronisk utrustning, som vi röstar om i dag, är viktigt inte bara för framtiden för en hållbar miljö i Europa utan även ur en annan aspekt: förlusten av råvaror. En effektiv och innovativ användning av material och resurser är faktiskt en huvudfråga i den globaliserade ekonomin. Jag anser det därför positivt att vi har ställt upp ambitiösa mål för oss själva och också att den faktiska kostnaden för en produkt bör anges på ett sådant sätt att konsumenterna blir medvetna om den.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag är glad över att stödja parlamentets ambitiösa betänkande som sänder ett starkt budskap till regeringar över hela EU. I betänkandet upprätthålls principen om att ”förorenaren betalar” på ett proportionerligt sätt.

Jag är glad över ändringsförslaget från ALDE där man utesluter mikroföretag – företag med färre än tio anställda och med en omsättning på mindre än 2 miljoner euro – från kravet att ta tillbaka allt avfall med liten volym. Det innebär att små butiker som inte har så stora utrymmen inte drabbas av orimliga krav.

Till dem som klagar på kostnaderna för detta förslag - och det var några – skulle jag avslutningsvis vilja säga att vi inte har rätt att fortsätta använda vår planets minskande resurser. Vi är skyldiga att aktivt främja återanvändning och återvinning och göra allt för att mildra förlusten av våra allt knappare råvaror.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! När jag har rest runt i de vackra omgivningarna och små skogarna i min valkrets South East har jag noterat små rösen vid sidan av vägen som består av vitvaror och andra utrensade elprodukter. Dessa små rösen är synliga monument över lagen om oavsiktliga konsekvenser. Ett direktiv avsett att uppmuntra återvinning har i stället uppmuntrat dumpning av sopor.

Det har därmed fördärvat det traditionella begreppet äganderätt. Vår normala uppfattning av ägande är att du säljer något till mig och jag köper det från dig och då är det mitt ansvar. Det finns ingen kvarvarande skyldighet för dig att återvinna. Den fria marknaden återvinner i allmänhet dessa saker och det finns dessutom underbara människor som gör det för ingenting, så kallade skrothandlare. Ibland betalar de dig till och med en avgift för att göra det. Inget av detta är emellertid till någon tröst för dem i min valkrets som undrar hur de ska göra sig av med sina vitvaror.

En väljare kontaktade mig förra veckan och frågade hur han skulle bli av med sitt kylskåp. Jag var hänvisad till att föreslå att hon skulle skänka det till sin svärmor.

Resolutionsförslag (RC-B7-0078/2011)

  Lena Ek (ALDE). - Herr talman! Jag är oerhört besviken över det sätt som den gemensamma utrikespolitikens främsta företrädare Catherine Ashton har handlingsförlamats när det gäller krisen i Mellanöstern. Att tydligt ställa oss sida vid sida med dem som kämpar för demokrati och frihet borde vara självklart för oss i Europa. Vårt gemensamma parlament och vår gemensamma union är resultatet av vår strävan att aldrig mer behöva uppleva de hemskheter totalitära system för med sig. Med den här resolutionen vill vi ta vårt ansvar för detta och visa att vi är villiga att stötta kampen för demokrati och frihet i Mellanöstern. Då är desto mer beklagligt att se hur kommissionen och rådet inte har förmått att ta sitt ansvar. Vi ser förändringens vind svepa genom Mellanöstern. Man ropar på hjälp och det är vår skyldighet att bistå. Det behövs konkreta insatser från vår sida i form av mat, medicin och hjälparbetare. Detta behövs nu! Samtidigt ska vi självklart ställa upp med att hjälpa till att bygga upp rättssäkra demokratiska samhällen i Tunisien och Europa. Hälften av medlemsländerna i vår union har kommit från diktatur till demokrati och frihet. Vad är det som är så svårt med att säga att samma borde gälla för människorna i Mellanöstern?

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det råder ingen tvekan om att den yngre generationens uppror som skakar Tunisien kan få betydande återverkningar på Europeiska unionen. Det finns många goda skäl till det, bland annat formuleringarna från den nya handlingsplanen för EU–Tunisien för perioden 2011–2016 och framför allt regleringen av migrationsströmmar.

För bara en månad sedan antog kammaren en mycket viktig åtgärd – det första lagstiftningsärendet inom Lissabonfördraget – om människohandel. Varje ökning av strömmen av olagliga invandrare måste beslutsamt motarbetas. För det behöver vi en europeisk överenskommelse som omfattar Medelhavets södra kuster, inbegripet Tunisien och även Egypten. För att uppnå det måste delegationen resa och övervaka denna fullständiga demokratiseringsprocess, som den har gjort i dag, men samtidigt behöver vi ge Tunisien en verklig möjlighet genom konstant, fortsatt stöd till fullständig demokrati.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja få ordet igen som en del av röstförklaringarna, eftersom jag i går tyvärr inte hade tillfälle att tala.

Jag vill uttrycka min beundran för det tunisiska folket som har jagat bort en diktatur med hjälp av fredliga medel och jag hoppas att övergångsregeringen i Tunisien ser vår resolution som en möjlighet att röra sig i riktning mot demokrati.

Samtidigt vill jag återigen be om ursäkt till Tunisiens medborgare eftersom Europeiska unionen och dess politiker uppenbarligen inte var beredda på denna plötsliga förändring av riktningen. Vi har underskattat folkets kraft, om jag får uttrycka mig så, och vi bör ta detta tillfälle i akt för att säkerställa att vi analyserar situationer bättre i framtiden och vid behov reagerar på lämpligt sätt på detta slag av händelser.

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Herr talman! De senaste händelserna både i Tunisien och nu i Egypten har fångat hela världens uppmärksamhet. Medborgarnas demonstrationer i dessa länder mot de benhårda regimer som haft makten har emellertid medfört hopp om en permanent politisk förändring.

För att den omvandling som har inletts i Tunisien ska fortsätta fredligt krävs ett fullständigt stöd från ett demokratiskt Europa. Jag instämmer i uppmaningen från Europaparlamentets talman Jerzy Buzek, och uppmanar till att alla steg ska tas för att säkerställa att fullständigt demokratiska val genomförs i Tunisien och för att en regering bildas som kan ena nationen.

Jag stöder även uppmaningen från parlamentsdelegationen för förbindelserna med Maghrebländerna om att en oberoende undersökning ska genomföras för att fastställa i vilken utsträckning de styrande i Tunisien är ansvariga för våld och blodspillan. Samarbete och utveckling av ömsesidiga och jämställda förbindelser med Tunisien ligger i både EU-medborgarnas och tunisiernas intresse. I dag röstade jag därför för resolutionen – ett dokument som innehåller detaljer för utsikterna till detta samarbete.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Jag var själv ingen vän av vare sig Zine el Abidine Ben Ali eller Hosni Mubarak. Jag välkomnade dem inte med en kram och en tillgiven klapp på axeln som president Nicolas Sarkozy brukade göra. Jag välkomnade inte deras partier i den politiska församling som jag och mina politiska kolleger tillhör, till skillnad från socialisterna – eftersom Laurent Gbagbos parti i Elfenbenskusten, Zine el Abidine Ben Alis parti och Hosni Mubaraks parti alla tillhörde socialistinternationalen.

Det innebär därför att jag har mer rätt att säga hur äcklad – i brist på ett bättre ord – jag är av hur dessa människor behandlas i dag, utan att personligen ingripa på något sätt i den politiska situationen i dessa länder. Jag respekterar principen om icke ingripande alltför mycket för det. Det var inte jag som bjöd in Ben Ali till Europaparlamentet. Om ni hade kritik att framföra mot Ben Ali skulle ni ha gjort det då. Det är alltför enkelt att kritisera dessa människor efter att de har fallit.

Över hela Mellanöstern och i hela världen är människor i dag medvetna om att Väst inte stöder sina vänner, och ni kan vara säkra på att det kommer att finnas få kandidater för vår vänskap från och med nu.

  Talmannen. − Vi tror inte att Zine el Abidine Ben Ali någonsin har varit inbjuden till Europaparlamentet. Han kommer i vilket fall som helst inte att komma nu - barmhärtigt nog.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Herr talman! Jag anser att situationen i Tunisien har tagit Europeiska unionen på sängen. Vi behöver bara titta på hur Ben Ali har behandlats de senaste månaderna. Jag tror att vi återigen har kommit för sent, eftersom Europeiska unionen inte starkt stödde folket i Tunisien, som ville göra sig av med den diktatur som hade funnits där i så många år, och skaffa sig frihet och demokrati.

Jag skulle därför vilja be Catherine Ashton om större delaktighet från Europeiska unionens sida och att hon inrättar den arbetsgrupp som nämns i resolutionen, där Europaparlamentet bör vara delaktigt, så att tunisierna kan hålla sina demokratiska val, skapa institutioner för sina länder och få tillbaka sin frihet.

Jag skulle vilja påstå att detta är framtiden för politiken: framtiden för politiken i det tjugoförsta århundradet måste vara dialog och förhandling för att införliva önskemålen från alla medborgare i demokratiska processer. Jag anser dessutom att vi bör fundera över frågan om huruvida vi i Europeiska unionen verkligen behandlar alla länder lika när vi införlivar klausuler som gäller respekt för mänskliga rättigheter.

  Talmannen. − Som ni vet sänder Europaparlamentet en delegation med Jos Ignacio Salafranca som ordförande till Tunisien i dag och de kommer att rapportera tillbaka nästa vecka.

  Ashley Fox (ECR). – (EN) Herr talman! Händelserna i Tunisien fungerar som en varning för alla odemokratiska regeringar – inte bara i arabvärlden utan i hela världen. Om de i sin konstitution inte har någon mekanism för att människor ska kunna uttrycka sitt missnöje, då står de inför den revolution och det våld som detta medför.

Det är inte EU:s uppgift att diktera punkter och komman i någon nations konstitution. Vi bör emellertid uppmuntra övergången till konstitutionell demokrati och främja en öppen ekonomi, investeringar och ekonomisk tillväxt, eftersom det är ekonomisk tillväxt – handel med övriga världen – som leder till arbetstillfällen och minskar fattigdomen, vilket faktiskt är orsaken till mycket av missnöjet i arabvärlden.

Resolutionsförslag (RC-B7-0075/2011)

  Licia Ronzulli (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har självfallet röstat för resolutionen eftersom jag anser att alla medlemsstater behöver satsa mer på kampen mot endemiska sjukdomar.

År 2000 införlivade Förenta nationerna i New York den målsättningen i sina millenieutvecklingsmål. Genom sitt ramprogram för forskning och utveckling har Europeiska unionen redan finansierat utvecklingen av tuberkulosvaccin i syfte att utrota sjukdomen fullständigt senast 2050. EU har dessutom främjat partnerskap med över 40 forskningscentrum i hela Europa som är specialiserade inom utveckling och produktion av vaccin.

I och med antagandet av den här texten måste medlemsstaterna nu arbeta för att uppfylla sina egna ekonomiska åtaganden, särskilt när det gäller utvecklingsländer, så att rätten till hälsa också innebär en rätt till förebyggande vård.

Förslag till beslut (B7-0090/2011)

  Lucas Hartong (NI). - (NL) Herr talman! I september vägrade parlamentet att avsluta räkenskaperna för Europeiska polisakademin (CEPOL) på grund av allvarlig misskötsel och strukturella problem. Saker och ting förväntades inte vara i ordning förrän 2014. Jag har inte intrycket av att något har förbättrats vid CEPOL under tiden. Varför får vi nu förslaget att avsluta räkenskaperna för 2008?

Delegationen från det nederländska Frihetspartiet (PVV) har därför röstat emot detta förslag och vill att kostnaderna för alla otillbörliga förluster ska bäras av dem som berörs. Vi ifrågasätter dessutom CEPOL:s själva existens. Vi har redan ett utmärkt polissamarbete i Europa och vi behöver inte CEPOL här. För vår del får den gärna avskaffas så snart som möjligt. Det skulle faktiskt innebära stora besparingar för skattebetalarna.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Jag tycker om att tänka att jag alltid har varit en förkämpe för mina väljare i South East. Ett av de sätt som jag försöka kämpa för deras intressen – som skattebetalare – är genom att förhindra att pengar de har arbetat ihop slösas bort på värdelösa, ineffektiva eller korrupta EU-kontor.

Argumentet är inte mindre viktigt för att det värdelösa kontoret råkar ligga i min valkrets, vilket är fallet med Europeiska polisakademin. Jag tror inte att det föreligger några tvivel om misskötseln av redovisningen. Jag tror inte att någon här i kammaren hävdar att det, ekonomiskt sett, är en värdefull eller effektiv organisation.

Den större frågan är varför vi behöver en europeisk polismyndighet över huvud taget. Ett monopol på rätten till tvingande makt är kanske det definitiva attributet för en självständig stat och stater över hela världen har nått extremt sofistikerade, extremt effektiva avtal om polissamarbete utan att dessa EU-kontor behöver säga åt dem vad de ska göra.

Vi har arbetat utmärkt utan EU i Hampshire där EPC är beläget. Den är äldre än flertalet medlemsstater och klarar sig bra med eller utan detta EU-kontor på sitt territorium.

  Ashley Fox (ECR). – (EN) Herr talman! Jag röstade emot att avsluta räkenskaperna för Europeiska polisakademin. Jag gjorde det som en liten protest mot hur EU hanterar skattebetalarnas pengar.

Vi slösar bort alltför mycket av dem och vi slösar bort alltför mycket på värdelösa organ som Europeiska polisakademin. Vi behöver den inte. Vi borde spara lite pengar åt skattebetalarna och skrota den.

Resolutionsförslag (B7-0091/2011, B7-0092/2011, B7-0093/2011)

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Du har många gånger här i kammaren hört mig utkämpa mitt ensamma och ansträngande utmattningskrig mot inrättandet av dessa nya övervakande EU-kontor på området finansiella tjänster.

Mitt argument har hela tiden varit att de var en lösning på ett icke existerande problem. Ingen av de personer man kan beskylla för finanskrisen omfattas av dessa myndigheters ansvarsområde. Det är enligt min uppfattning inte ett proportionellt, avvägt svar på ett identifierat problem utan ett ideologiskt drag för att få mer europeisk integration för sakens egen skull.

Eventuella tvivel om vem som hade rätt försvann definitivt vid den fars vi såg för en liten stund sedan när talmannen frågade kammaren vilka de tre kandidaterna var som vi just hade godkänt och inte en enda parlamentsledamot kunde svara.

Så varför röstade vi så överväldigande för att utnämna dessa nominerade? Jag misstänker att det berodde på det som kommissionsledamot Michel Barbier sade när han rekommenderade dem – ”de hade valts ut för sitt europeiska engagemang”. Så det är vad det handlar om. Det har inget att göra med att förbättra finansiella tjänster och allt att göra med att utvidga Bryssels kontroll.

Jag ska avsluta med att upprepa William Dartmouths uppmaning: Om vi – såsom föreslogs i dag – behöver ha kvinnliga kandidater i några av dessa roller kan jag inte tänka mig någon bättre än den uppgiftslämnare som fällde den föregående kommissionen, min kollega från South East i England, fru Andreasen.

  Ashley Fox (ECR). – (EN) Herr talman! Jag önskar att vi inte hade en europeisk övervakningsmyndighet men det har vi. Och därför bör vi utnämna de bästa till att leda dem. Det vi såg tidigare i dag var definitivt en fars, där kolleger som hade intervjuat personerna och bedömt dem som kompetenta ändå ville spänna sina muskler och protestera mot att de inte hade rådfrågats tillräckligt. Det var anledningen till att vi hade omröstningen i dag. Den visade sig från sin sämsta sida och det gynnar inte alls parlamentet.

  Seán Kelly (PPE). - Herr talman! I dag uppmärksammade ni att vi för första gången hade en parlamentsledamot som läste upp ett tal från en iPad. Vi hade enligt uppgifter också – förhoppningsvis för första och sista gången – en parlamentsledamot som röstade i sin frånvaro. Sedan röstade vi själva om stolarna i tillsynsmyndigheten. Genom att rösta emot röstade vi i själva verket för. Kan någon förklara det för mig? Vilket också har påpekats visste vi naturligtvis inte namnen på kandidaterna och vi hade ingen kvinnlig kandidat, även om i rättvisans namn kommissionsledamot Michel Barnier, förklarade det på ett tillfredsställande sätt.

Det kanske inte är så förvånande att vi diskuterade bananer i dag eftersom många, när man tar hänsyn till alla dessa saker, anser att vi har blivit lite galna. I denna anda kommer jag att dra mig tillbaka för att äta lunch som till väsentlig del kommer att bestå av bananer. Tack för ert tålamod, herr talman.

Förslag till resolution (RC-B7-0073/2011)

  Luigi de Magistris (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Resolutionen om avfallskrisen i Kampanien, som antogs med majoritet i dag, är ett mycket viktigt tecken. Nödsituationen i Kampanien har blivit en europeisk nödsituation och det är ett beslut som gynnar människorna i Kampanien.

Vi säger nej till utbetalningen av medel som bara används för att styrka korrupta politiker, samvetslösa affärsmän och organiserad brottslighet, ja till europeiska pengar om en trovärdig miljövänlig avfallsplan läggs fram, nej till okontrollerad deponi i nationalparker; nej till dioxinproducerande förbränningsugnar och ja till återvinning och miljövänliga metoder. Vi säger också nej till kriminalisering av oliktänkande i lokalsamhällen och därför ja till legalitet.

Det är en viktig vändpunkt och en varning till Berlusconi-regeringen och regionregeringen som styrs av Stefano Caldoro, som hittills inte har gjort någonting annat än att snacka och stödja sina klickar och maffiarörelsen.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Jag hoppas att medborgarna i Kampanien förstår att den resolution som vi har antagit i dag främjar dem. Vårt mål var inte att misskreditera eller köra över regionen. Vi hade heller inte för avsikt att blanda oss i nationella politiska strider. Europeiska unionens skäliga erbjudande till Kampanien lyder så här: Europeiska unionen kommer att bidra med ekonomiskt stöd om ni tar fram ett fullständigt koncept för avfallshantering som är miljövänligt, effektivt och fritt från korruption. Förutsatt att detta budskap har gått fram hoppas jag att vi framöver kan konstatera att krisen i Kampanien är löst en gång för alla.

Skriftliga röstförklaringar

Betänkande Enrico Speroni ((A7-0015/2011)

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Den enhälliga omröstningen om begäran om upphävande av den ungerske parlamentsledamoten Tamás Deutschs immunitet lyfter fram fördelarna med skyddet som garanteras på EU-nivå för alla ledamöter i den lagstiftande församlingen. Anledningen till detta är, vilket framkom i den djupgående undersökning som vi genomförde till följd av begäran från de ungerska rättsliga myndigheterna, att vi uppenbart har att göra med det mest entydiga fallet av immunitet när det gäller politiska åsikter. Avsikten att bevilja immunitet för ledamöter i ett lagstiftande organ, ett instrument som har diskuterats vid otaliga tillfällen, är att ge dem frihet att uttrycka sina åsikter. Fallet Tamás Deutsch visar vilka direkta fördelar det har. Jag vill påminna er om att Europaparlamentet aldrig har skyddat några ledamöter om utredningarna har handlat om korruption eller andra lagöverträdelser. Att försöka hindra parlamentsledamöter att uttrycka sina åsikter i frågor av allmänt intresse genom straffrättsliga förfaranden är oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle. För att inte tala om brottet mot artikel 9 i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier som kom till för att skydda parlamentsledamöters yttrandefrihet som direkt rör utövandet av deras uppdrag.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) Med tanke på att det handlar om en parlamentsledamot som utför sina politiska uppdrag, vilket också tillkännages i begäran från den behöriga ungerska rättsliga myndigheten, röstade jag för slutsatserna i betänkandet, som rekommenderar att inte upphäva Tamás Deutschs immunitet. Vi måste här se till att europeisk lagstiftning efterlevs och försvara en parlamentsledamots arbete, eftersom det handlar om ett påstått åsiktsbrott som gäller fakta i den offentliga sektorn. Det tillkännages också att Tamás Deutsch inte på något sätt var inblandad i publiceringen av dessa fakta eller att han har åstadkommit dem så han medverkar inte i processen att bedöma om de är sanna eller falska.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Att försvara oberoende för våra parlamentsledamöters mandat är parlamentets ansvar och detta oberoende får inte sättas på spel. Parlamentsledamoten är anklagad för förtal och påstås ha gjort uttalanden om käranden, en ungersk medborgare, under en radiosändning den 25 mars 2010 som han var inbjuden till i egenskap av politiker och ledamot av Europaparlamentet. Eftersom detta visar att han uttryckte sina åsikter under utövandet av sitt ämbete som medlem i Europaparlamentet är jag emot att upphäva hans immunitet.

  Alexander Mirsky (S&D) , skriftlig. − (LV) All denna röra kring parlamentsledamoten Tamás Deutschs immunitet är bara en politisk stridsmetod. Jag är kategoriskt emot metoder som används för att göra upp med politiska motståndare. I det aktuella fallet röstade jag mot upphävandet av Tamás Deutschs immunitet. Jag anser att immuniteten enbart kan upphävas om en parlamentsledamot har begått mord. Vi (dvs. alla ledamöter i Europaparlamentet) måste förstå att när en politisk kapplöpning går utanför alla logiska begränsningar blir vi alla medbrottslingar i laglösheten.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Förra året uttalade sig Tamás Deutsch i ett radioprogram som har lett till att han har ställts inför rätta i Ungern. Det enda han gjorde var att uttrycka sin åsikt om ett ärende i den offentliga sektorn som hade publicerats i en tidning. Uttalandet gjorde han uppenbart i egenskap av ledamot i Europaparlamentet, vilket innebär att han enligt EU-lagstiftningen skyddas av den parlamentariska immuniteten. Syftet med denna immunitet är att skydda Europaparlamentets integritet som en demokratisk lagstiftande församling och befästa ledamöternas oberoende när de utför sina uppdrag. Att använda straffrättsliga förfaranden för att hindra parlamentsledamöter från att uttrycka sina åsikter i frågor som berör allmänheten är inte förenligt med demokrati. Vi måste skydda rätten till yttrandefrihet. Av denna anledning stöder jag fullt ut betänkandet som avslår begäran att upphäva Tamás Deutschs immunitet.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. − (IT) Att upphäva en parlamentsledamots immunitet är alltid ett känsligt ämne, men i vissa fall måste begäran om upphävande analyseras utifrån parlamentsledamotens skyldigheter. Jag anser inte att ett enda klagomål där personen i fråga påstås ha gjort ett förnedrande offentligt uttalande kan vara anledning nog för att begära att hans parlamentariska immunitet ska upphävas. Reglerna för immunitet visar att anklagelserna mot Tamás Deutsch gäller åsikter som har att göra med hans åtaganden i egenskap av ledamot av Europaparlamentet. Tamás Deutsch fullföljde här sina åtaganden som parlamentsledamot genom att uttrycka sina åsikter i en fråga som var av allmänt intresse för hans väljare. Vi får inte hindra parlamentsledamöter från att uttrycka sina åsikter vilket innebär att jag röstade för Enrico Speronis betänkande om upphävande av Tamás Deutschs immunitet.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. − (PT) Europaparlamentet har blivit ombett att upphäva vår kollega Tamás Deutschs parlamentariska immunitet till följd av rättsliga förfaranden med anledning av förtal enligt ungerska brottsbalken. Utskottet för rättsliga frågor har uttryckt sin åsikt i frågan genom ett betänkande där det enhälligt beslutades att inte upphäva hans parlamentariska immunitet. I betänkandet anser man att Tamás Deutsch utförde sitt ämbete som ledamot av Europaparlamentet när han gjorde de uttalanden som ledde till straffrättsliga förfaranden. Att försöka tysta parlamentsledamöter som uttrycker sina åsikter i frågor av allmänt intresse genom straffrättsliga förfaranden är oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle.

Jag röstade för betänkandet eftersom jag förespråkar yttrandefrihet för parlamentsledamöter som utför sitt ämbete och vill försvara Europaparlamentets intressen som institution. Men jag vill dock tillägga att jag generellt anser att personer i positioner med politiskt ansvar – däribland ledamöterna här i kammaren – måste vara sanningsenliga och respektfulla i sina uttalanden om andra inblandade parter, vilket inte alltid är fallet.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Vid sammanträdet den 8 juli 2010 meddelade talmannen i enlighet med artikel 6.2 i arbetsordningen att han den 9 juni 2010 mottagit en skrivelse från de ungerska rättsmyndigheterna med en begäran om att den parlamentariska immuniteten för Tamás Deutsch skulle hävas. Talmannen hänvisade begäran till utskottet för rättsliga frågor, i enlighet med artikel 6.2 i arbetsordningen. Domstolen för andra och tredje distrikten i Budapest har uppmanat Europaparlamentet att upphäva immuniteten för ledamoten Tamás Deutsch, mot vilken ett straffrättsligt förfarande inletts vid samma domstol. I det pågående förfarandet vid domstolen i Budapest anklagas Tamás Deutsch för förtal enligt avdelning 179.2 b–c i Ungerns straffrätt. Enligt målet mot Tamás Deutsch ska han under ett radioprogram med titeln ”Låt oss diskutera det” (Megbeszéljük), som sändes av radiostationen Klubradio den 25 mars 2010, gjort ett antal påstått felaktiga uttalanden om kärandens förflutna, vilka denne anser innebära förtal. Käranden inledde därför ett straffrättsligt förfarande mot Tamás Deutsch.

Andrabehandlingsrekommendation: Charles Goerens (A7-0009/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag delar uppfattningen att vår ståndpunkt när det gäller delegerade akter ska godkännas och bekräftas vid andra behandlingen. Med tanke på att medlagstiftaren inte presenterat några alternativa förslag och med tanke på att vi i förmånstagarnas intresse bör agera snabbt anser jag att parlamentet måste bekräfta den ståndpunkt som fastställdes vid första behandlingen när det gäller korrekt förfarande för demokratisk kontroll och användning av delegerade akter, utan att i detta skede behöva inleda en ny diskussion om enskilda ändringsförslag. Samtidigt håller jag även med om att rådet måste reagera så skyndsamt som möjligt på den ståndpunkt som parlamentet antar vid andra behandlingen, så att vi kan nå en lösning och medlen frigöras.

  Marta Andreasen, David Campbell Bannerman, Derek Roland Clark and William (The Earl of) Dartmouth (EFD), skriftlig. − (EN) UK Independence Party anser att handel, inte bistånd, är bästa sättet att stödja utvecklingsländernas ekonomi.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. − (LT) Jag röstade för förordningen om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Syftet med EU:s utvecklingspolitik är att minska och i slutänden utrota fattigdomen. Genom sin utvecklingspolitik stöder EU AVS-länderna i deras arbete för att minska fattigdomen och säkerställa en hållbar ekonomisk och social utveckling. EU har åtagit sig att stödja en friktionsfri och successiv integrering av utvecklingsländerna i den globala ekonomin i syfte att skapa en hållbar utveckling. De främsta bananexportörerna bland AVS-länderna kan komma att ställas inför olika utmaningar till följd av förändrade handelsregleringar, framför allt avregleringen av tullsatserna för mest gynnad nation inom ramen för Världshandelsorganisationen och de bilaterala och regionala avtal som redan slutits eller som håller på att förhandlas fram mellan EU och vissa latinamerikanska länder. De åtgärder för ekonomiskt stöd som ska vidtas inom programmet bör ha till syfte att förbättra levnadsstandarden och levnadsvillkoren för människor i områden där bananer odlas och inom bananhandelns hela värdekedja, i synnerhet småjordbrukarna och småföretagarna, samt även att säkerställa att såväl arbetsrättsliga normer och hälso- och skyddsnormer på arbetsplatsen som miljönormer respekteras, inte minst normer för användning av och exponering för bekämpningsmedel. Dessa åtgärder bör därför även främja en anpassning av områden som är beroende av bananexport eventuellt genom en omorganisation. Detta kan ske i form av ett sektorsspecifikt budgetstöd eller projektspecifika insatser.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. − (PT) Jag välkomnar EU:s åtagande att stödja AVS-länderna i deras arbete för att minska fattigdomen och säkerställa en hållbar ekonomisk och social utveckling. Genom att integrera en handelsdimension i de utvecklingspolitiska strategierna och genom att främja den internationella handeln har EU på ett avgörande sätt bidragit till arbetet för att minska och helt utrota fattigdomen i dessa länder. Det är viktigt att man främjar en diversifiering av ekonomin i dessa områden och stärker deras konkurrenskraft, samtidigt som man respekterar dessa länders politik och anpassningsstrategier och även den regionala miljön. Stödet till AVS-ländernas anpassning till en avreglerad EU-marknad måste ske inom ramen för Världshandelsorganisationens arbete. De centrala insatserna inom ramen för EU:s bistånd måste innebära att människors och i förekommande fall småföretagarnas levnadsstandard och levnadsvillkor förbättras, inte minst genom att se till att arbetsrätts-, arbetsskydds- och miljönormer respekteras.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag stöder denna andrabehandlingsrekommendation för att säkerställa att den lagstiftningsroll som Lissabonfördraget tillskriver Europaparlamentet inte urholkas på grund av omedgörlighet från rådets sida. Rådets vägran att låta parlamentet utöva sin rättmätiga funktion och i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt införa dessa finansinstrument framstår inte som berättigad. Den orubblighet som rådet visat prov på i samband med att man vägrar tillämpa metoden med delegerade akter blockerar en rad olika lagstiftningsprocesser. För att parlamentet ska kunna fatta beslut på ett ansvarsfullt sätt måste parlamentet också hållas informerat på ett ansvarsfullt sätt. När det gäller frågan om delegerade akter måste parlamentet upprätthålla sina befogenheter att kunna återkalla en delegerad akt. Att ge ett godkännande in blanco till övriga institutioner men utesluta parlamentet är att underkänna parlamentets rätt att granska resurstilldelningen och sektorsprioriteringarna inom utvecklingssamarbetet.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag efterlyser en snabbare reaktion från rådet på Europaparlamentets förslag till rekommendation gällande ändring av rådets förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Ett år efter att interinstitutionella förhandlingar inleddes om den övergripande frågan om delegerade akter i de externa finansieringsinstrumenten fortsätter rådet att officiellt vägra att tillmäta parlamentet dess rättmätiga roll i enlighet med artikel 290 i Lissabonfördraget i samband med genomförandet av finansieringsinstrumenten, även när det gäller utvecklingssamarbete. Efter att ha förkastat samtliga ändringar från första behandlingen som syftade till att införa delegerade akter i instrumenten, utan att ha föreslagit något alternativt förfarande, uppmanade rådet parlamentet att anta rådets ståndpunkt utan möjlighet till förhandling. Syftet med sådana förhandlingar är inte bara en effektiv parlamentarisk kontroll, utan i första hand att säkerställa att Lissabonfördraget följs av samtliga institutioner och därmed att säkerställa en demokratisk granskning av EU-lagstiftningens genomförande. Resultatet av förhandlingarna skulle således utgöra ett viktigt prejudikat för framtida lagstiftningsförhandlingar om alla typer av finansieringsinstrument. Jag vill uppmana rådet att snarast möjligt meddela oss sin ståndpunkt så att vi kan nå en överenskommelse för att frigöra medlen.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Jag anser att ett sådant finansieringsinstrument behövs i en situation där utvecklingsländerna har blivit strategiska partner till EU. Detta instrument kommer att underlätta ett ekonomiskt, tekniskt, akademiskt, finansiellt och kulturellt samarbete och därigenom gynna såväl EU som EU:s partnerländer.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Trots den kris som EU genomgår och de interna problem som drabbat EU:s invånare får vi inte glömma vårt stöd till utvecklingsländerna, utan vi måste se till att dessa länder inte drabbas av svält och misär. Vissa utvecklingsländer är starkt beroende av endast en eller ett fåtal produkter, mycket ofta inom jordbrukssektorn, vilket gör dem särskilt känsliga för marknadsfluktueringar.

En sådan produkt är bananer, som för många länder utgör en av huvudinkomstkällorna. Jag hoppas att man med finansieringsinstrumentet kan främja de anpassningar som krävs på grund av minskad användning av förmånstullar för produktionsländerna.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Detta förslag till lagstiftningsresolution, som innebär en konsolidering av en ändring i förordningen för finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och som ska ge stöd till bananexporterande länder, har gett upphov till formella problem mellan de olika medlagstiftarna när det gäller de strategiska programdokumenten för stöd till denna sektor. De ändringar som antogs vid första behandlingen innebär att förfaranden i samband med delegerade akter ska omfattas av förordningen för ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete, i enlighet med Lissabonfördraget. Parlamentets befogenheter när det gäller kontroll av de strategiska beslutens tillämpbarhet och av utvecklingsbiståndet måste upprätthållas. Med hänvisning till Lissabonfördraget håller jag också med om att denna kontroll bör utföras på samma villkor som gäller för rådets kontroll. Detta skulle bidra till att ansvaret i högre grad delas mellan de olika EU-institutionerna och till att eventuella brister i demokratin inom EU:s beslutsprocess minskar.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Delegerade akter är en fråga som har dominerat debatten kring finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och faktiskt även i samband med andra finansieringsinstrument. I detta fall finns en välgrundad oro hos oss alla att den nu pågående konflikten mellan parlamentet och rådet kan komma att försena överföringen av medel för kompletterande åtgärder på bananområdet. Denna diskussion är förvisso viktig, men det vore bra om man även tittade på de underliggande frågorna som har sin grund i det avtal om en avreglering av bananhandeln som EU undertecknat.

Det bör här erinras om att AVS-länderna, som är de som i hög grad kommer att drabbas av detta avtal men som inte inkluderats i diskussionerna, uppskattar det bistånd som kommer att krävas för att upprätthålla deras respektive banansektorer till 500 miljoner euro. Det belopp som kommissionen föreslagit – 190 miljoner euro – ligger således långt under de effekter som detta avtal beräknas få. Enbart i Afrika är cirka 500 000 människor beroende av banansektorn för sitt uppehälle. Banansektorn ses som central för en hållbar utveckling och har möjliggjort en uppbyggnad av infrastrukturer för hälso- och sjukvård, vatten- och energiförsörjning och bostäder. En fri handel, som detta avtal öppnar vägen för, kommer nu att äventyra allt detta.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. − (IT) Parlamentet har i dag antagit den rekommendation som lagts fram av Charles Goerens eftersom parlamentet anser att förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete bör ändras. Bland EU:s centrala mål ingår helt klart att främja såväl fred, EU:s värderingar som de konstitutionella traditioner som medlemsstaterna delar samt även att säkerställa människors välfärd. Vi känner mycket väl till de insatser som görs för att stödja utvecklingsländerna, inte minst AVS-länderna. Syftet med detta stöd är att förbättra levnadsvillkoren för befolkningen i mottagarländerna genom att rekommendera och tillhandahålla instrument som kan säkerställa att dessa länder påbörjar en utveckling i riktning mot tillväxt och ansvarighet. Slutligen vill jag nämna att de ändringar som vi har antagit är resultatet av den halvtidsöversyn som gjorts av programmet och syftar till effektivare interventioner och stärkt kontroll från EU:s sida.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) EU har alltid velat hjälpa utvecklingsländerna, och i synnerhet AVS-länderna. Syftet med detta förslag till lagstiftningsresolution är att inrätta ett finansieringsinstrument som kan hjälpa till att skydda de AVS-länder som drabbas av minskad användning av förmånstullar. Genom att stödja banansektorn i dessa länder hjälper vi dem att utveckla sina ekonomier, skapa sysselsättning och bekämpa fattigdomen.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för rekommendationen att frågan om inrättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete bör bli föremål för en andra behandling. Jag vill även påpeka att Europaparlamentet alltid har sett positivt på finansieringsåtgärder till förmån för banansektorn i de tio bananproducerande AVS-länderna. Den enda stötestenen i detta sammanhang är den övergripande frågan om delegerade akter. När det gäller den sistnämnda frågan hoppas jag att vi snabbt kan nå fram till en överenskommelse på institutionell nivå. Det är inte acceptabelt att de länder som tar emot dessa medel inte har möjlighet att använda dem. Denna försening undergräver trovärdigheten för våra åtaganden och får effekter för avtalen om ekonomiskt partnerskap.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) I likhet med andra betänkanden rörande finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete syftar detta betänkande till att stärka Europaparlamentets rättigheter i samband med delegerade akter som antas av kommissionen, och detta är också anledningen till att jag röstat för betänkandet.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. − (DE) Detta betänkande innebär att Europaparlamentets makt stärks med avseende på de befogenheter som parlamentet tilldelats. Jag röstade därför för detta betänkande.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för att ett finansieringsinstrument inrättas för att stimulera utvecklingssamarbetet, eftersom syftet med EU:s utvecklingspolitik är att i ett långsiktigt perspektiv minska fattigdomen. Och integrerade utvecklingsstrategier och främjande av internationell handel utgör viktiga faktorer om man vill minska fattigdomen. Jag anser att de åtgärder för ekonomiskt bistånd som ska vidtas i detta sammanhang bör syfta till att förbättra levnadsvillkoren för de mest utsatta grupperna och bör därför via sektorsvist stöd och riktade insatser underlätta dessa gruppers anpassning och integrering.

Dessutom anser jag att EU:s politik mer bör betona en verklig integrering av utvecklingsländerna med hjälp av ett specifikt adekvat finansieringsinstrument. Utveckling och ekonomisk tillväxt är det som i dagsläget gör att ett land kan fungera som det ska. Vi måste således främja specifika insatser i denna riktning, så att en stabil nivå kan uppnås för samarbetet med länder som ligger i riskzonen.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för ändringarna vid andra behandlingen avseende förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Syftet med dessa ändringar är att stödja de främsta bananexporterande länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet med hjälp av kompletterande åtgärder för banansektorn som ska vidtas under en fyraårsperiod (2010–2013).

Enligt utvecklingsutskottets betänkande har parlamentet på ett tidigt stadium väckt ett antal frågor om kommissionens förslag, vilket också lett till att parlamentets påpekanden har kunnat beaktas, bl.a. behovet av att kunna säkerställa att de kompletterande åtgärderna inriktas på utveckling och fattigdomsbekämpning. Dessa och andra påpekanden har lyfts fram i den slutliga texten, t.ex. de miljö-, hälso-/sjukvårds- och arbetsrättsnormer som ingår bland de kriterier som ska ha uppfyllts för att kunna beviljas medel, och detta är anledningen till att jag röstade för betänkandet.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) De främsta bananproducerande AVS-länderna kan få problem till följd av avregleringen av de tullsatser som tillämpats för mest gynnad nation inom ramen för Världshandelsorganisationen och de bilaterala och regionala avtal som redan slutits eller som håller på att förhandlas fram mellan EU och vissa latinamerikanska länder. Detta förslag till förordning om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1905/2006 innebär att de främsta bananexportörerna bland AVS-länderna kommer att få hjälp med sin anpassning till de nya importbestämmelserna genom att få del av särskilda kompletterande åtgärder för banansektorn. Det som andrabehandlingsrekommendationen gäller är om finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete ska inrättas via ett förfarande som bygger på delegerade akter, i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, något som då skulle omfatta såväl de strategiska planeringsdokumenten som de kompletterande åtgärderna för banansektorn. Jag röstade för förslaget eftersom jag håller med om att parlamentet i egenskap av medlagstiftare bör ha möjlighet att på samma villkor som rådet övervaka antagandet av strategiska beslut om vart utvecklingsbiståndet går och hur det används.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Med stöd från Europaparlamentets rättstjänst har utskotten för utveckling, utrikesfrågor (mänskliga rättigheter) respektive internationell handel inlett en kamp för att få medbeslutanderätt i samband med den strategiska planeringen för externa finansieringsinstrument. Parlamentet har beslutat att stärka sin förhandlingsposition genom en paketlösning för samtliga instrument. Vid sidan av denna grundläggande konflikt präglas övriga halvtidsanpassningar av en samsyn mellan de tre institutionerna (med undantag för instrumentet för samarbete med industriländer, ICI+). Sedan den första behandlingen i oktober 2010 har förhandlingarna om ”delegerade akter” strandat totalt. Parlamentet har därför beslutat följande: 1) att fortsätta hålla en gemensam linje, dvs. att hålla samman de olika instrumenten för externt ekonomiskt bistånd i ett paket (där – än så länge informellt – även stabilitetsinstrumenten ingår), 2) att via ändringar som ska antas vid en andra behandling bekräfta den ståndpunkt som parlamentet intog vid den första behandlingen, dvs. parlamentet ska anta samma ändringar som rådet förkastat när det gäller samtliga instrument för externt ekonomiskt bistånd samt 3) att utan dröjsmål inleda en andra behandling.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Förslaget till förordning om om ändring av rådets förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete syftar till att stödja de viktigaste bananexporterande länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna) med hjälp av kompletterande åtgärder för banansektorn. Initiativet lanseras efter minskningen av de förmånstullar som EU beviljar för bananexporter från AVS-länderna.

Till följd av Världshandelsorganisationens klassificering behöver de tullar som tillämpas för produkter som importeras till EU minskas. Det är en fyraårsplan, som löper mellan 2010 och 2013 och, enligt betänkandet, bör åtgärderna vara anpassade till målen om utveckling och utrotande av fattigdomen, av att det tas hänsyn till miljö-, hälso- och säkerhetsnormer och av att det fastställs särskilda kriterier för anslagsfördelningen.

Jag stöder initiativet, som grundas på en strävan att bidra till och samarbeta för AVS-ländernas utveckling, eftersom det medför ett program med kompletterande åtgärder för banansektorn. Jag ser fram emot att få veta hur situationen i de yttersta randområdena som producerar i samma sektor kommer att påverkas och hur man därefter tar hänsyn till den efter förändringarna av handelsvillkoren mellan de två parterna.

Andrabehandlingsrekommendation: Lochbihler, Gál (A7-0014/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Vid genomförandet av den nya ramen för förvaltning av planering och tillhandahållande av bistånd, som inrättades 2006 för att göra EU:s bistånd effektivare och öppnare, har det delvis framkommit inkonsekvenser, nämligen när det gäller undantag till principen om att utgifter i samband med skatter, tullar och andra avgifter inte berättigar till unionsfinansiering. Därför godkänner jag antagandet av en andrabehandling av förordning (EG) nr 1889/2006, som ger de andra institutionerna (parlamentet och rådet) större befogenheter när det gäller kommissionens antagande av strategiska dokument inom ramen för delegerade akter.

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD), skriftlig. − (EN) UK Independence Party stöder helhjärtat genuina mänskliga rättigheter. Vi noterar dock att EU:s tolkning av mänskliga rättigheter är felaktig. Genom att stödja fångar och vägra att förvisa terrorister har EU skadat Storbritannien, och nu vill man sprida detta i hela världen med hjälp av skattebetalarnas pengar. Därför kan vi inte stödja denna åtgärd.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Demokrati och mänskliga rättigheter är grundläggande värden för EU och bör förespråkas starkt i hela världen som en integrerad del av de pågående insatserna för fattigdomsbekämpning och konfliktlösning. På samma gång utgör de en viktig utgångspunkt för kampen mot terrorismen. Därför välkomnar jag EU:s särskilda avsikt att införliva främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter i sin externa politik. Finansieringsinstrumentet för främjande av mänskliga rättigheter i hela världen gör EU:s bistånd effektivare och öppnare och ökar respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i de länder och områden där de i störst utsträckning riskerar att kränkas. Jag är positiv till åtgärder som syftar till att stärka det civila samhällets roll genom att främja mänskliga rättigheter och demokratiska reformer, genom att stödja ett fredligt förenande av olika gruppers intressen och genom att befästa politiskt deltagande och politisk representation. Dessutom stöder jag de åtgärder som genomförs inom områden som fastställts i EU:s riktlinjer, framför allt främjande av demokrati, mänskliga rättigheter och barns rättigheter samt bekämpning av dödsstraff, tortyr, våld mot kvinnor och väpnad konflikt. Jag röstade för betänkandet eftersom det stöder och förstärker den internationella och regionala ramen för skydd av mänskliga rättigheter, rättvisa, rättsstatsprincipen och främjande av demokrati.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) EU finansierar många projekt i utvecklingsländer i syfte att främja utvecklingssamarbete, demokrati och mänskliga rättigheter. Det är mycket viktigt att parlamentet ges rätt att undersöka EU-finansieringen för dessa projekt. I egenskap av medlagstiftare bör parlamentet kunna övervaka antagandet av strategiska beslut om var och hur biståndet används för att se till att utveckling och mänskliga rättigheter tas hänsyn till.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stöder fullt ut beslutet att återigen lägga fram samma ändringsförslag som antogs vid förstabehandlingen men som förkastades av rådet.

Syftet med förslaget, som ingår i en bredare ram av interinstitutionella förhandlingar om användningen av delegerade akter för finansieringen av EU:s yttre åtgärder, är att skydda parlamentets befogenheter i enlighet med Lissabonfördraget, samtidigt som man garanterar en effektiv kontroll av genomförandet av EU-lagstiftningen.

Rådet har visat sig vara motvilligt att acceptera att förfarandet i artikel 290 i fördraget om Europeiska unionen ska omfatta finansieringsinstrumenten. Det är inte bara ett tecken på rådets omotiverade vägran att bevilja parlamentet dess rättmätiga roll som medlagstiftare när det gäller strategiska beslut om förvaltningen av finansieringsinstrument, utan det leder i slutänden också till att man rättfärdigar ett oacceptabelt demokratiskt underskott vid genomförandet av EU-lagstiftningen. Rådets vägran strider mot bokstaven och andan i Lissabonfördraget.

Därför anser jag att det är mycket viktigt att insistera på att de föreslagna ändringsförslagen antas, såväl av rättsliga som politiska skäl, för att förstärka parlamentets roll och se till att parlamentets och rådets ställning är likvärdig när det gäller respekt för varandras befogenheter och de rättsliga förändringar som har införts genom Lissabonfördraget.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att EU återigen bör bekräfta sin roll som en global ledare i kampen för demokrati och grundläggande rättigheter. I detta sammanhang är det mycket viktigt att det europeiska finansieringsinstrumentet görs mer anpassningsbart så att EU och mottagarna av unionens bistånd kan åtnjuta en viss grad av flexibilitet vid förvaltningen av olika projekt. Å andra sidan anser jag att det krävs vederbörlig kontroll av användningen av dessa medel. Förutom undantaget angående godkännande av finansiering av kostnader som hänger samman med tullar, skatter och andra avgifter – som bör bevaras och tillämpas från fall till fall – måste parlamentet ha rätt att övervaka kommissionens verksamheter och de strategiska dokument den antar.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Kommissionen och rådet har olika åsikter när det gäller tillämpningen av artikel 290 i fördraget om Europeiska unionen på finansieringsinstrumentet för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen samt på alla strategidokument och fleråriga vägledande program. Precis som den resolution som Mitchell-betänkandet ledde fram till och som vi röstade om i dag accepterar man i den aktuella resolutionen behovet av ett förtydligande – som främst är av teknisk art – för att försöka garantera parlamentets ställning i lagstiftningsprocessen samt i kontrollen och övervakningen av kommissionens akter.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Eftersom jag förespråkar efterlevnad av och respekt för Lissabonfördraget röstade jag för att parlamentet tydligt förespråkar sina befogenheter och ansvarsområden samt antar en aktiv roll i främjandet av en EU-politik som kan garantera effektivt stöd till demokrati, frihet och respekt för mänskliga rättigheter i hela världen. I detta sammanhang är det mycket viktigt att parlamentet verkligen har möjlighet att utvärdera detta instrument och se till att det används korrekt till stöd för människor och institutioner som arbetar i sina respektive länder, under mycket olika förutsättningar, för att motverka förtryckarregimer eller tendenser till förtryck. Dessa människor främjar utvecklingen av demokratiska strukturer, press- och yttrandefriheten samt kampen mot korruption och andra problem som undergräver den odelade respekten för mänskliga rättigheter och som är orsaken till de kriser som just nu inträffar i de nordafrikanska länderna.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi har kommit fram till andrabehandlingen med ändringar som inte är någonting annat än en kamp mellan parlamentet, kommissionen och rådet, en maktkamp som har uppstått till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande.

Målet är kontroll av ett instrument som man påstår syftar till ”främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen” men som i praktiken i sig är en attack på demokratin. Ta till exempel Honduras, där EU har använt detta instrument för att legitimera den regim som uppstod efter den kupp som ledde till att den legitimt valde presidenten avsattes och brotten mot landets grundlag. Det legitimerar en regim som förknippas med en brutal ökning av antalet mord, framför allt på medlemmar i motståndsrörelsen till kuppen, journalister och deras familjer samt med ockupation av jordbruksmarker och avvisning av jordbrukare.

Det är dessutom en paradox att de myndigheter, som i själva verket uppstod till följd av kuppen i Honduras, har undertecknat ett så kallat associeringsavtal mellan EU och Centralamerika som innehåller en klausul om ett krav på respekt för mänskliga rättigheter och demokrati.

Det blir alltmer uppenbart hur EU på ett skenheligt sätt använder sitt påstådda värnande om mänskliga rättigheter: genom att blanda sig i andras angelägenheter för att främja de aktörer som är beredda att försvara storkapitalets intressen i EU.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. − (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom det alltjämt förekommer alltför många fall av kränkningar av mänskliga rättigheter i världen. Den finansiella och ekonomiska krisen, klimatförändringarna, införandet av ny informationsteknik, och kriget mot terrorismen har förvärrat situationen för de mänskliga rättigheterna och nya former av kränkningar av dessa rättigheter har uppstått. Den globala ekonomiska och finansiella krisen har framför allt påverkat de fattigaste människornas rättigheter negativt. De mest utsatta grupperna i utvecklingsländerna löper särskilt stor risk att påverkas negativt av klimatförändringarna. Utvecklingssamarbete är en mycket viktig del av EU:s yttre förbindelser. Det är det viktigaste instrumentet för att minska fattigdomen i utvecklingsländerna och utveckla ekonomierna i de fattigaste nationerna samt socialpolitiken, demokratin, rättsstatsprincipen och respekten för de mänskliga rättigheterna. Främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter bör vara den viktigaste prioriteringen för en samstämd utrikespolitik för EU.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. − (IT) I december 2006 antog parlamentet och rådet förordning (EG) nr 1889/2006 om inrättandet av ett finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen. Fyra år senare ansåg de två institutionerna att det var lämpligt att ändra vissa artiklar i förordningen för att göra det bistånd som tillhandahålls mer tydligt och effektivt. Min röst för rekommendationen kan enkelt förklaras: den senaste tidens erfarenheter har lärt oss att vi inte kan vara nog försiktiga när vi beviljar humanitärt bistånd om vi vill försäkra oss om att det hamnar i rätt händer. Framför allt av denna anledning anser jag att tack vare omröstningen har parlamentet verkligen garanterat att EU:s ekonomiska bistånd leder till ett värnande om demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter. Syftet med biståndet är nämligen att uppnå dessa saker.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om ett europeiskt instrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen. Instrumentet kan användas på ett sätt som gynnar medborgarna. Min röst betyder givetvis inte att jag accepterar EU:s skamliga dubbelmoral inom områdena demokrati och mänskliga rättigheter. Underlåtenheten att tilldela de nordafrikanska motståndarna Sakharovpriset under de år av styre av de regimer som i dag står inför stora problem är ett bevis på de antikommunistiska eurokraternas blinda ideologi.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) De problem som har uppstått vid genomförandet av dessa förordningar leder till inkonsekvenser när det gäller undantag till principen om att utgifter i samband med skatter, tullar och andra avgifter inte berättigar till unionsfinansiering. Det föreslås därför att de relevanta bestämmelserna i förordning (EG) nr 1889/2006 ändras i syfte att anpassa dem till de övriga instrumenten så att de kan bidra till kampen för mänskliga rättigheter i hela världen.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. − (LV) Jag röstade mot betänkandet. I dag håller projektfinansieringen inom området mänskliga rättigheter att bli en personlig angelägenhet för vissa högt uppsatta tjänstemän i EU. Sakharovpriset är till exempel ett bevis för detta. Enligt min mening har priset inte tilldelats de bästa kandidaterna de senaste två åren. Parlamentets insatser för att försvara mänskliga rättigheter kännetecknas tydligt av politisk partiskhet. Personer som inte har rätt att kallas människorättsförsvarare nomineras ofta till penningpriser. Det behövs tydliga och stränga regler för att EU-medlen inte ska kunna användas på ett felaktigt sätt.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Förslaget handlar främst om att ge kommissionen befogenhet att anta delegerade akter. De ändringsförslag som parlamentet har lagt fram innehåller omfattande krav på att kommissionen ska förse parlamentet med information. Detta och möjligheten att invända mot delegerade akter eller att helt återkalla dem tillsammans med de föreslagna åtgärderna för att öka effektiviteten fick mig att rösta för betänkandet.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. − (DE) Betänkandet ger parlamentet mer makt inom ramen för de befogenheter som det har tilldelats. Därför röstade jag för betänkandet.

  Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. − (LT) EU är världens största givare av utvecklingsstöd. Vi tillhandahåller mer än 50 procent av det sammanlagda globala biståndet och föregår därmed med gott exempel inför andra regioner och länder. Utvecklingssamarbete utgör en mycket viktig del av EU:s yttre förbindelser. Det är det viktigaste instrumentet för att minska fattigdomen i utvecklingsländerna och utveckla ekonomierna i de fattigaste nationerna samt socialpolitiken, demokratin, rättsstatsprincipen och respekten för de mänskliga rättigheterna. Om utvecklingsbiståndet genomförs ännu mer effektivt kan vi förhoppningsvis komma ifrån uppdelningen av världen i ”rika” och ”fattiga” länder. Jag röstade för rekommendationen eftersom jag stöder uppmaningen till kommissionen att utarbeta ett kompromissförslag om hur man gör parlamentet delaktigt i kontrollen av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete efter Lissabonfördragets ikraftträdande. Parlamentet bör ha samma befogenheter som rådet när det gäller att besluta när, hur och i vilken utsträckning instrumentet ska användas.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) I enlighet med EU:s politik om mänskliga rättigheter och främjandet av demokrati röstade jag för förordningen eftersom jag anser att de värden och principer som vår union grundas på måste främjas och överföras i hela världen.

Det finns dock alltjämt länder där mänskliga rättigheter inte respekteras, där demokratin inte har en framträdande roll och där människor lever under slavliknande förhållanden, utan någon yttrandefrihet. I detta sammanhang anser jag att EU:s externa bistånd bör göras effektivare och öppnare så att demokrati och mänskliga rättigheter får den betydelse de förtjänar i hela världen. Därför är det lämpligt att inrätta ett finansieringsinstrument som syftar till att underlätta och stödja främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Ett regelverk för planeringen och tillhandahållandet av gemenskapens externa bistånd fastställdes 2006 i syfte att göra biståndet effektivare och öppnare. Enligt de rapporter som har lagts fram till parlamentet har det vid genomförandet av detta regelverk framkommit inkonsekvenser när det gäller undantag till principen om att utgifter i samband med skatter, tullar och andra avgifter inte berättigar till unionsfinansiering. Därför är det viktigt att ändra vissa bestämmelser i förordning (EG) nr 1889/2006 i syfte att anpassa den till de övriga instrumenten som ingår i ovannämnda regelverk. Dessa ändringar går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de mål som har fastställts i fördraget om Europeiska unionen och de bidrar till behovet av att förtydliga förordningen. Av dessa anledningar röstade jag för betänkandet.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Vad beträffar andrabehandlingsrekommendationen handlar det främst om att tillämpa det förfarande som hänger samman med delegerade akter, i enlighet med vad som fastställs i artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, på finansieringsinstrumentet för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter. Jag röstade för betänkandet eftersom jag instämmer i att parlamentet, i egenskap av medlagstiftare, bör kunna övervaka antagandet av strategiska beslut angående genomförandet av detta instrument på samma villkor som rådet.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Under påverkan av Europaparlamentets rättstjänst har utvecklingsutskottet, utrikesutskottet (underutskottet för mänskliga rättigheter) och handelsutskottet börjat kämpa för att få medbeslutanderätt när det gäller den strategiska planeringsnivån för finansieringsinstrumenten inom yttre förbindelser. Parlamentet har beslutat sig för att höja förhandlingsnivån genom att behandla alla instrument som ett paket. Med undantag för denna grundläggande konflikt är de tre institutionerna överens om de andra halvtidsanpassningarna (med undantag för ICI+). Efter förstabehandlingen i oktober är förhandlingarna om delegerade akter helt låsta. Därför har parlamentet beslutat sig för: 1) att bevara en gemensam linje, dvs. att hålla samman paketet med finansieringsinstrumenten för externt bistånd (däribland även – hittills informellt – stabilitetsinstrumentet), 2) att i parlamentets ändringsförslag vid andrabehandlingen återinföra samma ståndpunkter som antogs av parlamentet vid förstabehandlingen, dvs. att anta alla de ändringsförslag angående finansieringsinstrumenten för externt bistånd som rådet förkastade och 3) att sikta på en snabb andrabehandling.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stödde texten eftersom jag menar att den kan bidra till att göra EU:s förfaranden för externt bistånd effektivare och öppnare. Vid genomförandet av vissa förordningar har det framkommit inkonsekvenser när det gäller undantag till principen om att utgifter i samband med skatter, tullar och andra avgifter inte berättigar till unionsfinansiering. När denna punkt nu har lösts måste vi bestämt fortsätta längs samma väg.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. − (LT) Demokrati är inte bara fria och rättvisa val. För att ett samhälle ska vara demokratiskt måste det stödja och försvara mänskliga rättigheter. EU har ofta varit snar att fördöma kränkningar av de mänskliga rättigheterna utanför EU, som när man godkände sanktionerna mot president Aleksandr Lukasjenkos regim i måndags, eller när det kritiserade kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Egypten och Tunisien. När kränkningarna av de mänskliga rättigheterna sker inom EU reagerar vi långsammare. Det försvagar bara EU:s ställning. EU:s externa finansieringsinstrument, exempelvis instrumentet för utvecklingssamarbete, det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet och stabilitetsinstrumentet har stor potential. EU bör emellertid inrikta sig på att stärka rättsstatsprincipen inom de egna gränserna och på att öka öppenheten och ansvarstagandet i den offentliga förvaltningen. Jag anser att demokratisering och valprocesser även är viktiga för fattigdomsminskning, hållbar utveckling, fred och stabilitet. Om vi inte kan garantera mänskliga rättigheter och demokrati riskerar vi att förlora så mycket mer. Det viktigt för EU att ha gott rykte på människorättsområdet för att till fullo kunna utnyttja finansieringsinstrumenten för yttre åtgärder.

– Andrabehandlingsrekommendation: Mitchell (A7-0006/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Parlamentet måste bekräfta sin ståndpunkt från första behandlingen och bör i detta skede inte ta ställning till enskilda ändringsförslag. Inget alternativt förfarande föreslogs. Endast några av Europaparlamentets rent formella ändringsförslag godkändes. Dessutom uppmanar rådet Europaparlamentet att anta rådets gemensamma ståndpunkt före utgången av 2010 utan förhandling om att gemensamt fastställa när det vore lämpligast att översända ståndpunkten, vilket egentligen borde ske i enlighet med i artikel 20 i avtalet om gott interinstitutionellt samarbete i fråga om medbeslutandeförfarandet – Därför stöder jag det aktuella betänkandet så att parlamentet så snabbt som möjligt kan anta och bekräfta sin ståndpunkt med hänsyn till delegerade akter vid andra behandlingen.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. − (LT) En ny ram för planeringen och tillhandahållandet av gemenskapens externa bistånd fastställdes 2006 i syfte att göra biståndet effektivare och öppnare. Ramen omfattar rådets förordning (EG) nr 1085/2006 av den 17 juli 2006 om upprättande av ett instrument för stöd inför anslutningen, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1638/2006 av den 24 oktober 2006 om fastställande av allmänna bestämmelser för upprättandet av ett europeiskt grannskaps- och partnerskapsinstrument, rådets förordning (EG) nr 1934/2006 av den 21 december 2006 om inrättande av ett finansieringsinstrument för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1717/2006 av den 15 november 2006 om upprättande av ett stabilitetsinstrument, rådets förordning (Euratom) nr 300/2007 av den 19 februari 2007 om upprättande av ett instrument för kärnsäkerhetssamarbete, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1889/2006 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1905/2006 av den 18 december om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Vid genomförandet av dessa förordningar har det framkommit inkonsekvenser när det gäller undantag till principen om att utgifter i samband med skatter, tullar och andra avgifter inte berättigar till unionsfinansiering. Det är därför nödvändigt att ändra de relevanta bestämmelserna i förordning (EG) nr 1889/2006 i syfte att anpassa den till de övriga instrumenten.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Genom att stödja denna andrabehandlingsrekommendation vill jag se till att rådets omedgörlighet inte leder till en urholkning av den lagstiftande roll som Europaparlamentet fick genom Lissabonfördraget. Det framstår som oförenligt med lagstiftningen att rådet inte beviljar parlamentet dess rättmätiga roll i genomförandet av finansieringsinstrumenten i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Rådet fortsätter att styra med järnhand genom att inte tillämpa förfarandet med delegerade akter. Detta blockerar flera viktiga lagstiftningsförfaranden. Parlamentet måste hållas underrättat på ett ansvarsfullt sätt för att kunna fatta ansvarsfulla beslut. När det gäller delegerade akter måste parlamentet behålla sin rätt att återkalla delegeringen. Genom att ge andra institutioner fria händer, men utesluta parlamentet, hindrar man denna institution från att kontrollera anslagsfördelning och sektorsvisa prioriteringar i samband med utvecklingssamarbete.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag ställer mig helt och hållet bakom beslutet att på nytt lägga fram de ändringsförslag som antogs vid första behandlingen men som förkastades av rådet.

Detta förslag ingår i den allmänna ramen för interinstitutionella förhandlingar om användning av delegerade akter för finansiering av unionens yttre åtgärder, och förslagets syfte är i själva verket att skydda parlamentets befogenheter enligt Lissabonfördraget och samtidigt garantera effektiv kontroll av hur EU-lagstiftningen genomförs.

Rådet har inte velat godta att de aktuella instrumenten omfattas av förfarandet enligt artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Detta visar inte bara rådets oberättigade vägran att bevilja parlamentet dess rättmättiga roll som medlagstiftare när det gäller att fatta strategiska beslut om hur finansieringsinstrument ska förvaltas, utan det leder även till att man godtar en oacceptabel brist på demokrati vid genomförandet av EU-lagstiftningen. Rådets vägran strider mot andan och bokstaven i Lissabonfördraget.

Av både rättsliga och politiska skäl anser jag därför att vi måste insistera på att ändringsförslagen antas, så att parlamentet kan stärka sin roll och bli jämbördigt med rådet i fråga om respekten för varandras befogenheter och de lagstiftningsförändringar som infördes genom fördraget.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) De åtgärder som EU planerar med hjälp av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete kommer att göra stor nytta, särskilt åtgärderna för att stödja småjordbrukare och små jordbruksenheter. Dessa åtgärder syftar inte bara till att skapa en politik som stärker den sociala dimensionen utan syftar även till ekonomisk diversifiering i målområdena och investeringar för att stärka konkurrenskraften.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för denna resolution eftersom jag anser att Europaparlamentet som medlagstiftare ska ha samma möjlighet som rådet att granska antagandet av strategiska beslut om var och hur utvecklingsbistånd ska användas, i enlighet med Lissabonfördraget.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Det rör sig om ett rent formellt ändringsförslag med anledning av att rådet och kommissionen har en annan syn än parlamentet på huruvida artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är tillämpligt när det gäller fleråriga vägledande program. Delegerade akter (artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) ger den lagstiftande myndighetens båda parter behörighet att stoppa kommissionens förslag eller återkalla delegeringen.

Trots ändringsförslagets synbart formella karaktär bottnar den i de olika tolkningarna av räckvidden för parlamentets rätt att enligt det nya fördraget granska kommissionens åtgärder. Enigheten i utskottets omröstning bekräftar att detta är den tolkning som bäst skyddar parlamentets demokratiska befogenheter att granska strategiska beslut om hur utvecklingsbiståndet ska fördelas.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Med tanke på antagandet av parlamentets andrabehandlingsrekommendation om ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete håller jag med om att vi måste gå vidare och så snabbt som möjligt ändra förordning (EG) nr 1905/2006, så att vi undviker motsättningar mellan institutionerna, vilket inte på minsta sätt bidrar till en bättre bild av EU-institutionerna utan bara försenar anslagsfördelningen i respektive utvecklingssamarbete.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vid denna andra behandling har diskussionerna dominerats av möjligheten att delegera befogenhet till kommissionen att anta akter som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt, med andra ord delegerade akter. Att påskynda en viss typ av förfaranden som garanterar att nödvändigt bistånd till utvecklingsländer når sitt mål i tid är verkligen något vi bör beakta. Detsamma gäller garantin för att kommissionen agerar inom de strikta ramarna för delegeringen (vilken enligt gällande villkor kan återkallas) och inte överskrider sina befogenheter samt garantin för att parlamentets och rådets befogenheter därmed skyddas rättmätigt.

Diskussionerna om finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete handlar emellertid om mer bara frågan om delegerade akter. Närmare bestämt måste vi ställa oss följande grundläggande fråga: I vilken riktning rör sig EU:s utvecklingssamarbete? Därför måste vi fördöma kommissionens försök att tvinga på utvecklingsländer frihandelsavtal, trots deras starka motstånd, genom att uttryckligen eller indirekt göra frihandelsavtal till ett villkor för en del av stödet. Denna form av utpressning kan inte accepteras.

  Barbara Matera (PPE), skriftlig. – (IT) De interinstitutionella förhandlingarna om de externa finansieringsinstrumenten handlar om behovet av att säkra parlamentets demokratiska kontroll av genomförandet av EU-lagstiftningen. Enligt artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har parlamentet rätt att motsätta sig eller återkalla vissa beslut som kommissionen har föreslagit om var och hur medel spenderas. De aktuella medlen ska exempelvis användas för att organisera civilsamhället i Vitryssland eller stödja mänskliga rättigheter i Tunisien. Jag anser att rådet måste agera skyndsamt för att se till att en lösning nås och att medlen kan frigöras så snabbt som möjligt.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Parlamentets och rådets oenighet om hur man ska tolka artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har fått mig att stödja denna lagstiftningsrekommendation. Vi får inte glömma parlamentets lagstiftande roll enligt Lissabonfördraget, men det verkar rådet ha gjort. Rådets omedgörlighet blockerar en rad lagstiftningsförfaranden, vilket inte alls gynnar EU. Utvecklingssamarbetet med så kallade tillväxtekonomier är mycket viktigt för EU. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Jag röstar för eftersom jag är övertygad om att det måste till ytterligare bonusar och ytterligare incitament för att främja utvecklingen av industri, forskning, transport och energi. Med ett av historiens främsta exempel (Marshallplanen) som förebild måste vi försöka möta industrins och konsumenternas krav genom att stimulera innovation i ny teknik och forskning och genom att finansiera ”teknikpionjärer”.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Precis som Kinga Gáls och Barbara Lochbihlers betänkande handlar detta förslag till ändring av förordningen om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete om större effektivitet med hjälp av de delegerade akter som kommissionen har antagit. Jag röstade för betänkandet eftersom ändringarna skulle öka Europaparlamentet kontrollbefogenheter.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. − (IT) Jag röstade för att ändra förordningen om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete eftersom jag anser att detta samarbete utgör en viktig aspekt i EU:s politik på områdena yttre åtgärder och yttre förbindelser. Jag anser att EU:s politik i högre grad bör inriktas på verklig integration med utvecklingsländer genom införandet av specifika och ändamålsenliga finansieringsinstrument. Utveckling och ekonomisk tillväxt utgör för närvarande grunden för hur väl ett land fungerar. Därför är det nödvändigt att främja målinriktade åtgärder i denna riktning så att man uppnår en stabil grad av samarbete med riskländer. Det ekonomiska stöd som ska anslås och betalas ut till dessa länder bör gå till seriöst och praktiskt stöd så att de blir ekonomiskt oberoende av internationellt stöd.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande, A7-0006/2011, av liknande skäl som jag röstade för det föregående betänkandet A7-0014/2011. I båda fallen rör det sig om oenighet om det fullständiga genomförandet av Lissabonfördraget. Under denna rättsliga övergångsperiod kan och får parlamentet inte avstå från de befogenheter som det fått genom Lissabonfördraget. Den centrala aspekten i föredragandens förslag till lagstiftningsrekommendation berör faktiskt inte innehållet i förordningen om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Huvudsyftet är att skydda parlamentets demokratiska befogenheter enligt fördraget.

Som medlagstiftare bör parlamentet ha möjligheter som rådet att granska antagandet av strategiska beslut om var och hur utvecklingsbiståndet ska användas. Enligt föredraganden uppfyller en rad beslut, som normalt fattas av kommissionen i syfte att verkställa en grundläggande rättsakt, rent formellt kriterierna för delegerade akter enligt artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Detta ger den lagstiftande myndighetens båda parter en verklig möjlighet att invända mot vissa av de förslag till beslut som kommissionen lägger fram, eller att rent av återkalla delegeringen.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) EU:s utvecklingspolitik syftar till att minska och i slutändan utrota fattigdomen. Här måste jag framhålla att de ekonomiska stödåtgärder som ska antas inom ramen för programmet bör syfta till att förbättra levnadsstandarden och levnadsförhållandena för de personer som lever i bananodlingsområden och är verksamma i banansektorns värdekedjor, särskilt småjordbrukare och små jordbruksenheter, samt säkra efterlevnaden av arbetsnormer och normer för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen samt miljönormer, framför allt när det gäller användning av och exponering för bekämpningsmedel. Åtgärderna bör därför stödja anpassning och vid behov även omorganisering i områden som är beroende av bananexport genom sektorsspecifikt budgetstöd eller projektspecifika insatser.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Vad som står på spel i denna andrabehandlingsrekommendation är frågan om att genomföra finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete genom förfarandet med delegerade akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Jag röstade ja eftersom jag håller med om att parlamentet som medlagstiftare bör ha samma möjlighet som rådet att granska antagandet av strategiska beslut om var och hur utvecklingsbiståndet ska användas.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. − (IT) Förbättrad demokratisk kontroll över medel avsedda som stöd för de mänskliga rättigheterna är ett konkret mål som vi måste uppnå. Vi kan emellertid bara nå detta mål om vi är direkt delaktiga. Som medlagstiftare måste parlamentet ha direkt kontroll över beslut om utgifterna för externt bistånd. Att bevilja parlamentet befogenhet över så kallade delegerade akter skulle bidra till att minska det demokratiska underskottet i EU:s beslutsprocess. I oktober förra året gav en bred majoritet här i kammaren sitt stöd för principen om att tillämpa delegerade akter även för beslut om extern finansiering, liksom rätten att lägga in veto mot dem. Resultatet av förhandlingarna om användningen av dessa instrument kommer att skapa ett starkt prejudikat. Om vi förlorar denna strid kan vi bli tvungna att invänta ett nytt fördrag för att i slutändan få de befogenheter som Lissabonfördraget redan ger oss.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Kommissionen har föreslagit en teknisk översyn av det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter (EIDHR) i syfte att öka flexibiliteten, effektiviteten i genomförandet och samordningen med andra finansieringsmekanismer. Den oro som råder i många arabländer, framför allt i Tunisien och Egypten, visar att vi måste stödja projekt som verkligen får effekter för människors strävan efter demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter.

Därför anser jag att det är oerhört viktigt att detta finansieringsinstrument stöder samhällsorganisationer, stater och enskilda utan att den nationella regeringens förhandsgodkännande krävs. Mot bakgrund av den begränsade budget som har anslagits till EIDHR får denna bara användas för initiativ som främjar mänskliga rättigheter och demokrati. Tyvärr tvingas jag emellertid konstatera att rådet vägrar att tillämpa artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), enligt vilken det till kommissionen kan delegeras” befogenhet att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten”. Införandet av tillsynsförfarandet med kontroll över strategiska dokument och fleråriga utvecklingsprogram inom ramen för EIDHR skulle ge Europaparlamentet större befogenheter på området, i enlighet med EUF-fördraget.

– Andrabehandlingsrekommendation: Scholz (A7-0005/2011)

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD), skriftlig. − (EN) Kommissionens förslag innehåller inte mindre än fyra separata finansieringsinstrument. De är inriktade på olika marknadssektorer. Vart och ett motiveras på ett sätt som låter trovärdigt. Sammantaget syftar emellertid alla fyra till samma sak, nämligen till att stärka och främja kommissionens politiska och utrikespolitiska agenda. Till och med kommissionsledamoten med ansvar för handelsfrågor, Karel De Gucht, erkänner i debatten att de stöder många av EU:s politiska mål, bland annat handeln, och gör det möjligt för oss att behålla vår ställning som utrikespolitiska aktörer. Vi vet numera vem som betalar för allt detta. Det gör de hårt pressade skattebetalarna, och i vanlig ordning naturligtvis i oproportionerligt hög grad de brittiska skattebetalarna. Trots alla våra ansträngningar vet vi inte vad allt detta kommer att kosta. Än en gång går kommissionen slösaktigt och ansvarslöst till väga med andras pengar. Därför stödde vi inte något av förslagen utan lade ned våra röster.

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Parlamentet och rådet fattar gemensamt beslut om mål och innehåll, men rådet antog sin ståndpunkt den 10 december 2010 utan att ha beaktat parlamentets ändringsförslag om vilka förfaranden som skulle tillämpas vid antagandet av programplaneringsdokument och dokument som rör funktionssätt. Därför håller jag med om att den ståndpunkt som parlamentet antog vid första behandlingen bör återinföras, så att man ser till att parlamentet behandlas på lika villkor som rådet/medlemsstaterna och att programplaneringsstrukturen för industriländer tar hänsyn till de förändringar som införts genom Lissabonfördraget.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. − (LT) Jag röstade för rekommendationen om inrättande av ett finansieringsinstrument för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier. Det främsta målet med förordning (EG) nr 1905/2006 är att utrota fattigdomen genom att uppnå millennieutvecklingsmålen. Vidare är samarbetet inom ramen för de geografiska program med utvecklingsländer och utvecklingsregioner som fastställs i den förordningen i praktiken begränsat till att finansiera åtgärder som utformats för att uppfylla de kriterier för offentligt utvecklingsbistånd som fastställts av OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (DAC). Det ligger i EU:s intresse att ytterligare fördjupa förbindelserna med de berörda utvecklingsländerna, som är viktiga bilaterala partner och aktörer i multilaterala forum och globala styrelseformer. Unionen har ett strategiskt intresse av att diversifiera kontakterna med dessa länder, särskilt på områden som ekonomiskt, handelsmässigt och akademiskt utbyte, affärsutbyte och vetenskapligt utbyte. Unionen behöver därför ett finansieringsinstrument som möjliggör finansiering av sådana åtgärder som i princip inte kan omfattas av offentligt utvecklingsbistånd enligt kriterierna för offentligt utvecklingsbistånd, men som är av avgörande betydelse för att befästa förbindelserna och som på ett betydelsefullt sätt bidrar till framsteg och utveckling i de berörda utvecklingsländerna. Unionens stöd bör beakta mottagarländernas ansträngningar att leva upp till Internationella arbetsorganisationens internationella avtal och att bidra till att de globala målen för minskningen av växthusgaser uppnås.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag ställer mig helt och hållet bakom beslutet att på nytt lägga fram de ändringsförslag som antogs vid första behandlingen men som förkastades av rådet.

Detta förslag ingår i den allmänna ramen för interinstitutionella förhandlingar om användning av delegerade akter för finansiering av unionens yttre åtgärder, och förslagets syfte är i själva verket att skydda parlamentets befogenheter enligt Lissabonfördraget och samtidigt garantera effektiv kontroll av hur EU-lagstiftningen genomförs.

Rådet har inte velat godta att de aktuella instrumenten omfattas av förfarandet enligt artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Detta visar inte bara rådets oberättigade vägran att bevilja parlamentet dess rättmättiga roll som medlagstiftare när det gäller att fatta strategiska beslut om hur finansieringsinstrument ska förvaltas, utan det leder även till att man godtar en oacceptabel brist på demokrati vid genomförandet av EU-lagstiftningen. Rådets vägran strider mot andan och bokstaven i Lissabonfördraget

Av både rättsliga och politiska skäl anser jag därför att vi måste insistera på att ändringsförslagen antas, så att parlamentet kan stärka sin roll och bli jämbördigt med rådet i fråga om respekten för varandras befogenheter och de lagstiftningsförändringar som infördes genom fördraget.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Jag betraktar det som grundläggande för EU att upprätta starka förbindelser med vissa regionala och globala aktörer genom att stödja dem och knyta starka politiska och ekonomiska band till dem. Jag vill särskilt nämna två länder som Portugal har starka historiska band till och känner varmt för, nämligen Brasilien och Angola. EU måste i allt högre grad betrakta dessa två viktiga globala aktörer i Sydamerika respektive Afrika som sina partner.

Eftersom det främsta och övergripande målet med förordning (EG) nr 1905/2006 är att utrota fattigdomen genom att uppnå millennieutvecklingsmålen, är samarbetet i huvudsak begränsat till finansiering av åtgärder som syftar till att uppfylla de kriterier för offentligt utvecklingsbistånd som fastställts. Detta utesluter ofta andra typer av åtgärder som inte ryms inom ramen för offentligt utvecklingsbistånd, men som ändå är en viktig del av EU:s externa politik.

Det är just för att reglera sådan verksamhet med utvecklingsländer, bland annat avtal och utbyte på det ekonomiska området, handelsområdet, det akademiska området, affärsområdet och forskningsområdet, som den aktuella förordningen bör godkännas med vederbörligt beaktande av parlamentets förslag.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Det är parlamentets plikt och skyldighet att försvara de villkor som krävs för att det ska kunna utöva sina befogenheter och fullgöra sina skyldigheter i enlighet med Lissabonfördraget. Utöver den betydelse som detta instrument har för att stödja tillväxtländer – särskilt i Afrika och Latinamerika – och på så sätt bekräfta den roll som EU spelar för att främja social utveckling och fred i världen, skulle jag vilja lyfta fram att parlamentet behöver bättre information för att verkligen kunna se till att resurserna används på ett sätt som främjar utvecklingssamarbetet i tredjeländer. Dessutom vill jag lyfta fram strategierna för förnybara energikällor, miljöskyddspolitik, kultur och små och medelstora företag, liksom vikten av att vidta åtgärder för att förhindra livsmedels- eller råvarukriser.

  Véronique Mathieu (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för inrättandet av ett finansieringsinstrument för samarbete med industriländer, som ett komplement till EU:s utvecklingsbistånd. Finansieringen är avsedd att stödja ekonomiskt, finansiellt, tekniskt, kulturellt och akademiskt samarbete med partnerländer och stärka ekonomiska förbindelser och bilaterala avtal med dessa länder. I texten begär vi även att få bättre information om de finansierade åtgärderna, men även att få delta i ett tidigare skede, när programmen utarbetas, och i efterhand, när de utvärderas, i vissa efter flera års tillämpning.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Parlamentets och rådets oenighet om hur man ska tolka artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på har fått mig att stödja denna lagstiftningsrekommendation. Vi får inte glömma parlamentets lagstiftande roll enligt Lissabonfördraget, men det verkar rådet ha gjort. Rådets omedgörlighet blockerar en rad lagstiftningsförfaranden, vilket inte alls gynnar EU. Utvecklingssamarbete med så kallade tillväxtekonomier är oerhört viktigt för EU:s ekonomi. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Det nuvarande åtagandet har knappt lett till några förbättringar. Tvärtom har vissa regeringar blivit beroende av bistånd. Än värre är att miljontals euro i utvecklingsbistånd ofta försvinner på grund av korruption eller hamnar på privata bankkonton tillhörande diktatorerna i tredje världen. Eftersom utvecklingsbistånd inte inriktas på de specifika problemen i det berörda landet, och det dessutom råder bristande samordning och kontroll, blir biståndet ofta inte bara ineffektivt, utan ibland till och med skadligt. Jag anser att det är ytterst tveksamt om ett EU-omfattande finansieringsinstrument för utveckling och mänskliga rättigheter kan förbättra denna situation. Att ge pengar till afrikanska småjordbrukare samtidigt som vi får dem att hamna på gränsen till konkurs med våra subventionerade jordbruksprodukter är slöseri med de europeiska skattebetalarnas pengar. Eftersom jag är tveksam till om det planerade finansieringsinstrumentet verkligen är kommer att fungera har jag lagt ned min röst.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) I mitt beslut att rösta för inrättandet av ett finansieringsinstrument för samarbete med industriländer, som antogs med stor majoritet här i kammaren, stöder jag till fullo den gemensamma linjen att tillämpa artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Efter Lissabonfördragets ikraftträdande får inte kriterierna i artikel 290 bli föremål för politisk kohandel eller särskilda ordningar.

Jag anser att EU måste ta detta steg mot samarbete med industriländer, så att samtliga medlemsstater kan dra nytta av ett finansieringsinstrument som stärker unionens tillväxt och utveckling. I det rådande läget måste EU röra sig i riktning mot en framtid präglad av förändring, ekonomisk utveckling och välstånd. Just därför skulle samarbetet med industriländer göra processen enklare och mer allmänt spridd.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Sedan 2007 har gemenskapen rationaliserat sitt geografiska samarbete med utvecklingsländer i Asien, Centralasien och Latinamerika och med Irak, Iran, Jemen och Sydafrika i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1905/2006 av den 18 december 2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Det främsta och övergripande målet för förordning (EG) nr 1905/2006 är att utrota fattigdomen genom att uppnå millennieutvecklingsmålen. Mot bakgrund av parlamentets nya befogenheter enligt Lissabonfördraget förklarar föredraganden att man behöver ändra förordning (EG) nr 1905/2006 så att det geografiska tillämpningsområdet utvidgas, samtidigt som parlamentet och rådet ges samma viktiga roll i beslutsprocessen. Ändringarna föreslogs med detta i åtanke. Jag vill framhålla att kommissionen i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har fått befogenhet att anta delegerade akter. Detta ändringsförslag ger parlamentet större inflytande i alla etapper av förfarandet, från förhandling till antagande, vilket gör EU mer demokratiskt och legitimt.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Vad som står på spel när det gäller denna andrabehandlingsrekommendation är tillämpningen av det förfarande med delegerade akter som anges i artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt när det gäller finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer. Jag röstade ja eftersom jag anser att det är viktigt att se till att parlamentet behandlas på samma sätt som rådet och att programplaneringsstrukturen för finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer harmoniseras med de ändringar som har införts genom Lissabonfördraget.

– Handel med bananer (B7-0074/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionsförslaget eftersom det innehåller rekommendationer till kommissionen och rådet som enligt min mening är grundläggande för att ge rättvis kompensation för de de ingångna avtalens negativa konsekvenser för regionerna i EU.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionsförslaget om ingående av avtal om handel med bananer. Jag välkomnar att en av de tekniskt mest invecklade, politiskt känsligaste och kommersiellt mest betydelsefulla rättsliga tvister som någonsin förelagts WTO nu har avslutats. Jag anser att den överenskommelse som har nåtts är en lösning, men att den inte fullt ut kunde förena alla parters legitima intressen. Jag uppmanar därför kommissionen att snarast möjligt lägga fram en konsekvensanalys av avtalens följder fram till 2020 för bananproducerande utvecklingsländer och EU:s yttersta randområden. Jag välkomnar att avtalet om handel med bananer kommer att utgöra EU:s slutliga förpliktelser i fråga om marknadstillträde för bananer och läggas till de slutliga resultaten för nästa omgång förhandlingar om multilateralt marknadstillträde för jordbruksprodukter som ska avslutas med inom WTO (Doharundan). Den överenskommelse som uppnåtts utgör visserligen ett steg framåt i Doharundans förhandlingar, men endast ett litet steg med hänsyn till att de svårigheter som uppstått har mycket större räckvidd än bananfrågan.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar antagandet av detta avtal om handel med bananer. Jag vill emellertid framhålla att vi måste skydda alla parters intressen. Producenter från länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna) samt från EU och dess yttersta randområden kan komma att påverkas avservärt. Det är viktigt att kommissionen gör en konsekvensanalys av avtalet. För EU är det dessutom viktigt att stödja de främsta bananproducerande AVS-länderna. Stödet bör inriktas på att förbättra konkurrenskraften och den ekonomiska diversifieringen samt på att lindra de sociala konsekvenserna av anpassningen.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för resolutionsförslaget om avtalet om handel med bananer eftersom avtalet sätter punkt för en tvist som har pågått i nästan två årtionden och även är ett steg på vägen mot att avsluta Doharundan.

I avtalet har man beslutat att sänka tullsatserna för de latinamerikanska bananexportörerna, samtidigt som man garanterar ekonomiskt stöd för att främja AVS-ländernas konkurrenskraft.

  Lena Ek, Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE), skriftlig. − Det är viktigt att få till ett slut på den långdragna tvisten gällande tullsatser för bananer inom världshandelsorganisationen (WTO), och en ratificering av Genèveavtalet för tullar och handel från 2009 var därför nödvändig. Det är även viktigt att poängtera att AVS-länderna på grund av det föregående avtalet ofta blev beroende av en ensidig produktion av bananer, istället för en mer allsidig produktion, och därmed mer utsatta. I och med den utfasningsperiod som vi nu har beslutat om får dessa länder stöd att utforska andra produktionsmöjligheter. Det är ett viktigt stöd och vi har förståelse för att omställningen kan ta tid. Omställningen är emellertid nödvändig eftersom AVS-länderna annars riskerar att bli kvar i en ensidig produktion av bananer, som trots förmånsbehandlingen inte har lyckats bli konkurrenskraftiga på EU:s inre marknad.

Vi vill särskilt framhålla att det skulle vara mer effektivt att säkerställa samordning av EU:s policyer för jordbruk, handel och utveckling med målet om fri och rättvis handel, än att efterfråga en ökad kompensering ur EU:s budget för omställningsperioden, om vi verkligen vill hjälpa AVS länderna i deras omställning.

  Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund (S&D), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater stöder ingåendet av Genèveavtalet om handel med bananer mellan EU, USA och flera latinamerikanska länder och att AVS-länderna garanterats stöd genom programmet för kompletterande åtgärder för banansektorn (BAM). Däremot stöder vi inte skrivningarna om att öka jordbruksstödet genom Posei till EU-producenter som påverkas av avtalet. Vi anser att EU:s jordbruksstöd bör fasas ut.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Den överenskommelse som nåddes mellan EU, en grupp latinamerikanska länder och Förenta staterna den 15 december 2009 om tullsatser för import av bananer kan tyckas ha sina fördelar, men den förenar inte samtliga parters intressen. Därför är det viktigt att gå vidare med specifika åtgärder för att förbättra tillämpningen av avtalen på olika nivåer, särskilt genom att utvärdera konsekvenserna för de bananproducerande utvecklingsländerna och EU:s yttersta randområden, utvärdera programmet för kompletterande åtgärder för banansektorn 18 månader innan programmet avslutas, tillsammans med AVS-länderna föreslå åtgärder för att hjälpa de länder som är starkt beroende av bananer att diversifiera sina ekonomier samt se över och anpassa paketet för att stödja producenter inom EU i enlighet med budgeten för det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei), framför allt de franska utomeuropeiska departementen Guadeloupe och Martinique, Azorerna, Madeira och Kanarieöarna. Dessa och andra lika viktiga åtgärder framhålls i det föreliggande resolutionsförslaget.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Genèveavtalet ingicks den 15 december 2009 av EU och latinamerikanska bananproducerande länder och avgjorde en långvarig tvist inom Världshandelsorganisationen (WTO). I förhandlingarna, som fördes inom ramen för Doharundan, deltog inte bara latinamerikanska länder utan även länderna i Afrika, Västindien och Stilla havsområdet (AVS-länderna) och USA, som har lovat att lösa tvisterna i WTO om EU:s importordning för bananer och som EU har handelsförbindelser med. Syftet med avtalet är att under sju år gradvis sänka EU:s tullsatser.

Jag välkomnar därför kommissionens förhandlingar och hoppas att dessa avtal om handel med bananer - Genèveavtalet och avtalet mellan EU och USA – kommer att ingås så snart som möjligt. Avslutningsvis hoppas jag att dessa avtal kommer att bidra till ökad konkurrenskraft och främja åtgärder för ekonomisk diversifiering., liksom åtgärder för att höja dessa utvecklingsländers sociala, ekonomiska och miljömässiga nivå, utan att man för den skull glömmer bort stödåtgärderna inom ramen för det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei) – stödåtgärder som riktar sig till bananproducenter i EU:s yttersta randområden.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) De ändringsförslag som vi lade fram, och som en majoritet i parlamentet förkastade, sammanfattar varför vi i slutändan röstar emot denna resolution. Slutet på en tvist – i detta fall en handelstvist – är inte i sig skäl nog att jubla. Naturligtvis beror allt på hur tvisten löstes, vem som vann och vem som förlorade på den slutliga lösningen, och om lösningen är rättvis eller orättvis. En majoritet i parlamentet verkar strunta i detta. Utgången av denna tvist gynnar de amerikanska multinationella bolagen inom denna sektor, men drabbar producenter från Europa och AVS-länderna, framför allt de små och medelstora producenterna.

Detta erkänns i resolutionen, dock inte helt utan hycklande, eftersom samma personer som har lagt fram resolutionen godkände det avtal som medför de negativa konsekvenser jag nämnde. Samma personer som nu säger sig vara oroliga över konsekvenserna, möjliggjorde dessa konsekvenser genom att rösta som de gjorde. Samma personer som begär en konsekvensanalys av avtalet väntar inte på resultatet av denna analys innan de ställer sig bakom avtalet. Samma personer som nu efterlyser respekt för Internationella arbetsorganisationens agenda för anständigt arbete lyssnar blint till Världshandelsorganisationens (WTO) stämgaffel och blundar för rapporter om att amerikanska multinationella bolag kränker de mänskliga rättigheterna i de latinamerikanska länderna.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Än en gång har Bryssel gett efter för utomeuropeiska intressen och övergett de principer man säger sig försvara när det gäller utvecklingsklausuler, sociala klausuler och miljöklausuler, stöd till sina utomeuropeiska territorier osv. Alla principer eller värderingar blir värdelösa när de ställs mot viljan att påtvinga alla länder marknadens och frihandelns lagar, oavsett vilka ekonomiska och sociala konsekvenser det medför.

Genèveavtalet kommer inte att sätta punkt för det handelskrig där motparten faktiskt är USA. Samtidigt som kommissionen sålde ut banansektorn i Europa och AVS-länderna, i utbyte mot att rättstvisterna vid WTO avskrevs, förhandlade den nämligen fram ännu gynnsammare avtal med en handfull länder i Central- och Sydamerika. Vem tror på allvar att de länder som har undertecknat Genèveavtalet kommer att nöja sig med att behandlas som andra klassens länder särskilt länge?

Vi måste tillämpa gemenskapspreferensen och se till att de som vill exportera till oss blir tvungna att följa våra sociala standarder, miljöstandarder och säkerhetsstandarder. Vi måste kräva ömsesidighet och tillträde till utländska marknader för våra egna produkter. Vi måste upphöra med denna besinningslösa strävan efter globaliserad frihandel som inte gynnar någon, förutom kanske Kina.

  Marine Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) Europaparlamentets ledamöter har röstat för ett resolutionsförslag till stöd för det så kallade Genèveavtalet, som sägs leda till att det så kallade banankriget upphör. I själva verket utgör avtalet ett hot mot samtliga producenter i EU, särskilt de franska utomeuropeiska producenterna, framför allt då flera latinamerikanska länder redan har omförhandlat avtalet för att få ytterligare sänkningar eller till och med bli befriade från tullar. Denna skandal visar att man i stället för att ha löst frågan har skapat en mängd nya problem som kommer att få ytterligare konsekvenser på handelsområdet, inte bara när det gäller bananer utan även när det gäller andra jordbruksprodukter. Betraktade som världens kassakor har Europa och Frankrike bundits till händer och fötter och lämnats helt i händerna på en fullständigt avreglerad marknad. Detta har på ett kriminellt sätt skett med ett tyst medgivande från de politiska ledare som lyder globaliseringsförespråkarna och de ultraliberala EU-vännerna. I stället för att sänka importtullarna borde vi införa en förnuftig protektionistisk politik vid våra gränser. Detta är en av de lösningar som mitt i det internationella handelskriget skulle skydda franska jordbrukare och bevara arbetstillfällen inom jordbruket, särskilt i de utomeuropeiska territorier där den ekonomiska och sociala situationen redan är katastrofal nog.

  David Martin (S&D), skriftlig. − (EN) Jag röstade för denna resolution och för ändringsförslagen 7 och 11. I ändringsförslag 7 uppmärksammas att vissa latinamerikanska länder fick ytterligare förmåner efter WTO-avtalet genom att förhandla fram frihandelsavtal och att dessa avtal ytterligare försvagar AVS-ländernas ställning. I ändringsförslag 11 uttrycks farhågor för de mänskliga rättigheterna i Colombia och Honduras.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Detta resolutionsförslag innehåller bara tomma ord för att få folk att glömma att parlamentet bara kan godkänna eller förkasta ett avtal. Resolutionen gör emellertid något annat. Den skyler över att vi har underkastat oss USA och dess multinationella bolag, som är bland de grymmaste och brutalaste som finns. Honduras nämns över huvud taget inte i resolutionen, trots att detta land leds av en regim som tog makten efter en statskupp.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det gläder mig att en av de tekniskt mest invecklade, politiskt känsligaste och kommersiellt mest betydelsefulla rättsliga tvister som någonsin förelagts WTO nu har avslutats. Avtalet är emellertid inte perfekt och kan leda till framtida problem. Jag uppmanar därför kommissionen att snarast möjligt lägga fram en konsekvensanalys av avtalens följder fram till 2020 för bananproducerande utvecklingsländer och EU:s yttersta randområden, så att vi kan bedöma dessa länders svårigheter och vidta åtgärder i överensstämmelse med detta, och vid behov justera och stärka det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. − (ES) Jag instämmer i resolutionsförslagets formulering om hur viktig bananodlingen är för EU:s yttersta randområden som Kanarieöarna, Azorerna och Madeira, där det är en av de viktigaste jordbrukssektorerna. Jag anser också att det är positivt att bananproducenter i dessa regioner får ökat stöd. Trots det röstade jag inte för resolutionen eftersom avtalet, i likhet med andra frihandelsavtal som EU har ingått, inte tar hänsyn till den svåra situationen för jordbruksarbetarna i utvecklingsländerna, eller de negativa konsekvenserna för befolkningen. Dessutom nämns ingenting om produkternas spårbarhet eller att EU måste kräva att importen sker i enlighet med arbetstagarnas rättigheter och följer hälsostandarder som liknar dem som finns i EU, vilket skulle vara avgörande för att förbättra de hemska förhållanden som jordbruksarbetare i utvecklingsländerna lever under. Till skillnad från punkt 10 i resolutionen, i vilken Ecuadors förkastande av flerpartsavtalet mellan EU och Peru och Colombia beklagas, välkomnar jag den ståndpunkt som intagits av president Rafael Correas regering i denna fråga. Jag stöder hans alternativ som brukar kallas för utvecklingsavtalet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) En överenskommelse har nåtts om importen av bananer till EU. Tack vare denna överenskommelse kommer de latinamerikanska leverantörsländerna inte längre att missgynnas jämfört med AVS-länderna. Det innebär att reglerna för import av bananer nu följer WTO-reglerna. EU kommer gradvis att sänka sina importtullar på bananer från Latinamerika från 176 euro per ton till 114 euro per ton fram till 2017. Jag har lagt ned min röst eftersom det är tänkbart att överenskommelsen kommer att leda till sämre konkurrenskraft för vissa länder.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) När det gäller handeln med bananer vill jag framhålla följande: Bananer är världens fjärde största jordbruksexportprodukt, och produktionen av bananer betyder mycket för lokalsamhällena. EU:s system med tullsatser har gjort det möjligt för AVS-länder att exportera stora kvantiteter bananer till EU och har skyddat ett stort antal arbetstillfällen knutna till bananproduktionen. Genom mitt stöd understryker jag därför att de uppnådda överenskommelserna löser de tvister som hittills har uppstått.

Jag vill framhålla att EU gradvis kommer att sänka sina importtullar på bananer från Latinamerika, och de bananexporterande AVS-länderna kommer i gengäld att få extra stöd genom det nya stödprogrammet, det så kallade programmet för kompletterande åtgärder för banansektorn.

Jag anser att vederbörlig hänsyn bör tas till banansektorns socioekonomiska betydelse som ett medel att nå social och ekonomisk sammanhållning, med tanke på de inkomster och arbetstillfällen denna sektor ger upphov till.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för detta resolutionsförslag eftersom jag anser att det innehåller viktiga rekommendationer till kommissionen och rådet i fråga om rättvis kompensation för de negativa konsekvenserna av de avtal som har ingåtts, framför allt i fråga om EU:s yttersta randområden. Den överenskommelse som har nåtts förenar inte fullt ut alla parters legitima intressen. Därför är det viktigt att vidta vissa åtgärder för att se till att avtalen genomförs på ett bättre sätt på olika nivåer, särskilt genom en konsekvensanalys av avtalens följder för bananproducerande utvecklingsländer och EU:s yttersta randområden. Därför är det viktigt att se över och justera stödpaketet till EU-producenter inom ramen för det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär, framför allt de franska utomeuropeiska departementen Guadeloupe och Martinique, Azorerna, Madeira och Kanarieöarna.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta resolutionsförslag med anledning av den överenskommelse som nåddes den 15 december 2009 mellan EU, en grupp latinamerikanska länder och USA om tullsatser för import av bananer. I resolutionsförslaget uppmärksammas behovet av en konsekvensanalys av avtalens följder för bananproducerande utvecklingsländer och EU:s yttersta randområden, och behovet att tillhandahålla lämpligt stöd till bananproducerande AVS- och EU-länder, för att göra det lättare för dem att anpassa sig till de nya förhållandena på den internationella marknaden.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Avtalen har stärkt de amerikanska multinationella bolagens dominerande ställning, trots att de redan kontrollerar mer än 80 procent av världsmarknaden. De strider därmed framför allt mot AVS-ländernas, de yttersta randområdenas och Ecuadors intressen. Än en gång är det de små producenterna som kommer att drabbas. Vi måste omgående genomföra en radikal förändring av internationella handelsregler så att exportdriven produktion inte längre prioriteras. Vi måste förändra vår modell för att garantera självförsörjning av livsmedel och lokal produktion för alla. De ekonomiska åtgärder som Europeiska kommissionen föreslår för att stödja producenter i AVS-länderna (programmet för kompletterande åtgärder för banansektorn) och EU:s yttersta randområden (det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei)) räcker inte. Det vore oacceptabelt om dessa länder tvingades betala priset för en dålig internationell handelspolitik. EU måste se till att göra en konsekvensanalys av dessa avtal, men framför allt måste EU ändra sin lagstiftning så att hållbar produktion främjas.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Enligt villkoren i det avtal som har undertecknats med de latinamerikanska länderna kommer EU att gradvis att sänka sina tullsatser på bananexporten från nuvarande 176 euro per ton till 114 euro per ton fram till 2017. Målet är att skapa en mer förutsägbar och stabilare världsmarknad för bananer med ökade investeringar och ökad tillväxt i sektorn samt att få ett slut på en konflikt som har pågått i årtionden och som har grundats på kritik mot att EU införde ändringar av tullsatserna på bananer 2006.

Frågan om EU:s förbindelser med tredjeländer i banansektorn innefattar även behandlingen av AVS-länderna genom nya kompletterande åtgärder. Det återstår att se vilka åtgärder som kommer att antas och beaktas till förmån för producenterna i de yttersta randområdena. Dessa lär redan har kompenserats i budgeten för det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei). Med tanke på att den senaste översynen av Posei gjordes 2006 går det inte att hävda att man redan beaktat dessa ändringar inom ramen för handelsförbindelserna inom sektorn.

Kompensationsåtgärder måste snabbat antas inom ramen för den kommande översynen av förordningen så att man garanterar medel till bananproducenter i EU:s ytterområden och minimerar effekterna av sektorns liberalisering.

– Rekommendation: Balzani (A7-0002/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Även om jag håller med föredraganden om att kommissionen och rådet måste komma överens om att utvärdera avtalens konsekvenser för regionerna och för utvecklingsländerna, är jag kritisk till hur processen har utvecklats. Ingen konsekvensanalys gjordes på förhand, trots att man visste att det rörde sig om grödor som var betydelsefulla för vissa av EU:s regioner, såsom de yttersta randområdena. Jag framför mina invändningar och lägger ned min röst.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot detta internationella handelsavtal. Den internationella handelns historia lär oss att trenden med monokulturer inte är någon livskraftig eller hållbar ekonomisk utvecklingsmodell. Enligt min uppfattning har de frihandelsavtal som ingåtts inom den aktuella sektorn många brister. Jag anser dessutom att EU har en skyldighet att tillhandahålla tillräckligt ekonomiskt stöd till de yttersta randområdena.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionsförslaget om ingåendet av ett avtal om handel med bananer. Bananer är världens fjärde viktigaste gröda, och bidrar i hög grad till världens livsmedelsförsörjning. I de flesta bananproducerande länder sker produktionen enbart för de inhemska och i vissa fall regionala marknaderna. Endast 20 procent av den globala produktionen omfattas av den internationella handeln. Ett fåtal bolag kontrollerar handeln med bananer, och fem multinationella bolag kontrollerar mer än 80 procent av all internationell handel med bananer. Den 15 december 2009 nådde EU, en grupp latinamerikanska länder och USA en överenskommelse om EU:s tullsatser för import av bananer. Detta satte punkt för en av de långvarigaste och bittraste tvisterna i det multilaterala handelssystemets moderna historia. Överenskommelsen består av tre grundläggande delar: en tidsplan för sänkning av tullsatsen för de flesta av de bananexportörer som har ställning som mest gynnade nationer, en överenskommelse om hur ”tropiska produkter” och ”produkter utsatta för preferensurholkning” ska hanteras i de övergripande WTO-förhandlingarna och ett ekonomiskt finansieringspaket på 190 miljoner euro till bananexportörer från AVS-länderna, det så kallade programmet för kompletterande åtgärder för banansektorn. Banantvisten har skapat ett instabilt klimat för produktion och handel i de berörda länderna. Överenskommelsen kommer att göra den globala bananmarknaden mer förutsägbar och stabil, på så sätt stimulera investeringar och tillväxt och i högre grad uppmärksamma de allmänna produktionsvillkoren i bananleverantörskedjan.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet och jag gratulerar föredraganden till hennes arbete. Jag stöder liberaliseringen av handeln med bananer till följd av överenskommelserna i Världshandelsorganisationen och de bilaterala avtal som ingåtts med vissa länder i Central- och Sydamerika. Samtidigt måste vi skydda europeiska producenter, som alltid har varit ägnat sig åt produktion och bearbetning av bananer och som spelar en viktig roll i vissa EU-regioner som Guadeloupe, Martinique, Madeira, och Azorerna.

Rådet och kommissionen bör därför försöka åtgärda situationen genom långsiktiga ekonomiska konsekvensanalyser och genom ekonomiskt stöd till dessa regioner, så att man ser till att de europeiska producenterna kan fortsätta att vara konkurrenskraftiga när bananmarknaden gradvis liberaliseras.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Jag röstade för avtalet om handel med bananer, som utgör en definitiv slutpunkt för den 16 år långa handelstvisten om bananimport mellan EU och länderna på den amerikanska kontinenten. Hur allvarligt problemet är visas av domarna i EU-domstolen, som har varit tvungen att ta upp den diskriminerande ordningen för EU:s bananimport. Jag välkomnar att all bananimport äntligen likställs, och att vi slutar att gynna före detta europeiska kolonier på ett otillbörligt sätt som snedvrider världshandeln med bananer. Även efter att handelsvillkoren har likställts kommer de jordbrukare i AVS-länderna som hittills gynnats emellertid fortfarande att få förmånlig behandling. De får 200 miljoner euro som kompensationsåtgärd, som hjälp att förbereda sig inför den hårdare konkurrensen. Jag befarar emellertid att vi förr eller senare måste acceptera att afrikanska bananer inte kan konkurrera med latinamerikanska bananer, eftersom kvaliteten är sämre och produktionskostnaderna högre. Samtidigt hoppas jag att vi efter att nu ha slutfört bananförhandlingarna även kan börja sänka importtullarna på annan tropisk frukt. Det skulle sänka priset på sådan frukt och därmed gynna alla EU-medborgare.

  Ole Christensen, Dan Jørgensen, Christel Schaldemose och Britta Thomsen (S&D), skriftlig. − (DA) Vi stöder ingåendet av Genèveavtalet om handel med bananer mellan EU, USA och ett antal latinamerikanska länder. Vi stöder också att de bananproducerande AVS-länderna utöver vanligt EU-stöd även kommer att få stöd genom programmet för kompletterande åtgärder för banansektorn (BAM). Däremot stöder vi inte skrivningarna om att öka EU-stödet till EU producenter som påverkas av avtalet (punkterna 19 och 20 i resolutionsförslaget). Vi anser att EU:s jordbruksstöd bör fasas ut.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för rekommendationen om avtalen om handel med bananer eftersom jag anser att undertecknandet av dessa avtal kommer att leda till att tvisterna inom WTO upphör och bidra till stabilitet på bananmarknaden. Vi måste emellertid garantera att de intressen och särskilda behov som bananproducenterna i de yttersta randområdena har respekteras, bland annat genom att öka anslagen till det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei).

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Bananodling utgör den fjärde största marknaden i världen, och endast ett begränsat antal producerande länder är verksamma på denna marknad. Endast 20 procent av den globala produktionen omfattas av den internationella handeln. Den 15 december 2009 nådde EU, USA och ett antal latinamerikanska länder en överenskommelse om tullsatser för import av bananer. Detta satte punkt för en tvist i Världshandelsorganisationen som handlade om att EU diskriminerade latinamerikanska producenter jämfört med producenter i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna). Genom överenskommelsen tvingas EU se över sin politik och gradvis sänka tullsatserna från nuvarande 176 euro per ton till 114 euro per ton fram till 2017. AVS-länderna kommer därför att få sämre konkurrenskraft. Trots att de är befriade från tullar kan detta få negativa ekonomiska och sociala konsekvenser. Överenskommelsen tycks ha vissa fördelar, men det är viktigt att göra en konsekvensanalys av AVS-ländernas förmåga att möta den nya marknadssituationen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) I denna resolution tar man upp ingåendet av Genèveavtalet om handel med bananer mellan EU och vissa latinamerikanska länder, och ett annat avtal om handel med bananer mellan EU och USA. Jag röstade för resolutionen, inte bara för att kommissionen uppmanas att klargöra om finansieringsöverenskommelsen innebär en ökning av utvecklingsstödet, utan framför allt eftersom den särskilt uppmärksammar europeiska bananproducenter, som bedriver sin verksamhet i EU:s yttersta randområden. Så är fallet med Madeira, som har hög arbetslöshet. Resolutionen bidrar därför till ökad social och ekonomisk sammanhållning. Jag hoppas därför på ökade anslag till det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär, så att de europeiska bananproducenterna kan stå emot konkurrensen till följd av den tilltagande liberalisering som de nya avtalen har inneburit.

  David Martin (S&D), skriftlig. − (EN) Jag röstade för att godkänna avtalet om handel med bananer med 11 latinamerikanska länder och Förenta staterna. Genom att godkänna avtalet sätter parlamentet i dag punkt för det långvariga ”banankriget”. Jag välkomnar att avtalet innefattar ett finansieringsinstrument som är tänkt att hjälpa de fattigaste AVS-länderna att modernisera och diversifiera sin produktion så att de inte drabbas lika hårt av konsekvenserna av avtalet.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) När det gäller de förslag som har lagts fram, yttrandet från gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster om förslagen om ändring av förordningar om tillträde till EU:s marknader för denna jordbruksprodukt, och tillhörande internationella handelsbestämmelser om import och export, skulle jag vilja framföra min egen ståndpunkt, som sammanfaller med den tjeckiska regeringens ståndpunkt på området. Den tjeckiska regeringen stöder den ändring av importordningarna som modifierar de sänkta tullarna för denna jordbruksprodukt från tredjeländer och välkomnar Genèveavtalet som reglerar handeln med denna produkt. Den faktiska produktionen av och internationella handeln med denna produkt, och särskilt tillträdet till EU-marknaden, är centrala frågor för många av de berörda länderna. Vi bör alltid ha detta i åtanke när vi utarbetar EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Som framgår av texten bör de villkor som har förhandlats fram bidra till att skapa någon form av stabilitet på området. Grunden bör emellertid även fortsättningsvis vara en konsekvensanalys av följderna för de länder som drabbas, tillsammans med en prognos för den långsiktiga utvecklingen. Även om ändringen av internationella handelsregler prioriteras bör vi inte glömma hur viktig denna produkt är för slutkonsumenterna. Det är viktigt att se till att detta livsmedel fortsätter att ha ett lämpligt näringsinnehåll och att det produceras på ett miljövänligt sätt. Vi får inte glömma bort den godtagbara kvaliteten. Det är snarare något som bör prioriteras högre än kvantitet.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Dessa avtal är i själva verket resultatet av tryck från de stora multinationella bananbolagen, med WTO:s goda minne. Avtalen skapar till synes lika villkor för bananexporterande länder. I praktiken sanktionerar de den upprörande lönepolitik och nedmontering av demokratin som multinationella bolag som Chiquita och Dole för med sig till länderna i Latinamerika. Det sägs ingenting om deras miljöbrott. Det är inom ramen för ekonomiska partnerskapsavtal som jämlikheten bör fastställas, annars kan det inte bli fråga om någon jämlikhet. Kommissionen har hittills förhandlat fram raka motsatsen till jämlikhet i världen. Avtalet är därför en chimär och en del av en farlig politik.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det gläder mig att en av de tekniskt mest invecklade, politiskt känsligaste och kommersiellt mest betydelsefulla rättsliga tvister som någonsin förelagts WTO nu har avslutats. Avtalet är emellertid inte perfekt och kan leda till framtida problem. Jag uppmanar därför kommissionen att snarast möjligt lägga fram en konsekvensanalys av avtalens följder fram till 2020 för bananproducerande utvecklingsländer och EU:s yttersta randområden, så att vi kan bedöma dessa länders svårigheter och vidta åtgärder i överensstämmelse med detta, och vid behov justera och stärka det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei).

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Dessa avtal sätter punkt för en tvist som i mer än 15 år har ställt EU mot de bananproducerande länderna i Latinamerika och USA, som fördömde den förmånliga behandling EU gav export från gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna).

Hädanefter kommer EU att gradvis sänka sina tullsatser för import av bananer från Latinamerika. Bananer från AVS-länder kommer emellertid fortfarande att kunna importeras tullfritt till EU. De främsta bananproducerande AVS-länderna kommer dessutom att få stöd från EU:s budget (upp till 200 miljoner euro) för att kunna anpassa sig till den hårdare konkurrensen från Latinamerika.

Vi måste emellertid vara noga med att se till att avtalet inte skadar små producenter genom att stärka monopolställningen för de stora amerikanska multinationella bolag som kontrollerar bananmarknaden i de latinamerikanska länderna. Avtalens konsekvenser för producenter i utvecklingsländer och i EU:s yttersta randområden måste utvärderas.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) I december 2009 nåddes en överenskommelse som sätter punkt för den långvariga tvisten om bananer mellan EU och Världshandelsorganisationen. Överenskommelsen innefattar tre huvudkrav som de bananproducerande AVS-länderna och latinamerikanska länderna måste uppfylla. Målet är att täppa till påstådda kryphål. EU åtar sig dessutom att tillämpa strikt kontrollerade tullar på import av bananer. Jag lade ned min röst eftersom vissa av punkterna i betänkandet, framför allt de som rör överenskommelser om tullsatser, delvis förblev olösta.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. − (DE) Syftet med Genèveavtalet är att sätta punkt för det så kallade banankriget. Vi kan emellertid förvänta oss ytterligare konflikter eftersom de latinamerikanska länderna har begärt en betydligt större sänkning av tullsatserna. Dessutom försöker många tredjeländer få in sin bananproduktion på EU:s marknad utan att betala tull under förevändning att det rör sig om ”kundspecifik behandling”. Detta kan få stora negativa konsekvenser. Än en gång har EU gjort omotiverade eftergifter som i slutändan endast kommer att gynna de multinationella bolagen. Därför röstade jag emot betänkandet.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. − (IT) Utkastet till rådets beslut om ingåendet av avtalen om handel med bananer mellan EU och de aktuella amerikanska och latinamerikanska länderna är viktigt, eftersom det förenklar handeln med ett av de vanligaste livsmedlen i världen, efter ris, vete och majs. Jag röstade för Francesca Balzanis text eftersom denna typ av avtal ökar möjligheterna att saluföra produkten och leder till en mer differentierad distribution, med tanke på att endast ett fåtal producerande länder är delaktiga i handeln med bananer. En liten grupp multinationella bolag kontrollerar mer än 80 procent av den internationella handeln med bananer.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för rekommendationen om avtalen om handel med bananer, eftersom dessa avtal sätter punkt för tvisterna i Världshandelsorganisationen och bidrar till stabilitet på världsmarknaden för bananer. Det är emellertid viktigt att respektera de intressen och särskilda behov som finns hos bananproducenterna i de yttersta randområdena, framför allt genom att öka anslagen till det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei). Situationen i EU är väldigt speciell, eftersom bananer är världens fjärde viktigaste gröda och det endast finns ett fåtal bananproducerande länder. Endast 20 procent av den globala produktionen omfattas av den internationella handeln.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Den 15 december 2009 nådde EU, en grupp latinamerikanska länder och USA en överenskommelse om EU:s tullsatser för import av bananer. Överenskommelsen satte punkt för en långvarig tvist om EU:s förmånliga behandling av import av bananer från länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna), vilket missgynnade bananer från Latinamerika. Enligt överenskommelsen ska EU gradvis sänka sina tullsatser på import av latinamerikanska bananer från nuvarande 176 euro per ton till 114 euro per ton fram till 2017. Naturligtvis kommer detta att få negativa konsekvenser för de bananproducerande AVS-länderna och EU:s yttersta randområden. Därför är det viktigt att noga utvärdera vilka konsekvenser avtalet får och att anta lämliga stödåtgärder till förmån för producenter i AVS-länderna och EU:s yttersta randområden. Utöver det planerade kompletterande stödet till de främsta bananproducerande AVS-länderna – det så kallade programmet för kompletterande åtgärder för banansektorn – är det nödvändigt att ändra stödpaketet till förmån för EU:s inhemska producenter inom budgeten för det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär, för att hjälpa dem att anpassa sig till konsekvenserna av den ändrade världsmarknaden för bananer.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Bananer är världens fjärde viktigaste gröda och bidrar i hög grad till den globala livsmedelsförsörjningen. Trots det omfattas bara 20 procent av den internationella handeln. Handeln är koncentrerad till endast fem stora multinationella bolag. Dessa kontrollerar ensamma mer än 80 procent av all internationell bananhandel.

Den 15 december 2009 nådde EU en överenskommelse med USA och en grupp latinamerikanska länder om en ny tullordning. Detta satte punkt för en långvarig tvist som handlade om att länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna) kunde exportera bananer till EU till förmånliga tullsatser, vilket snedvred marknaden och missgynnade sydamerikanska producenter. Avtalet kommer att göra den globala bananmarknaden mer förutsägbar och stabilare och på så vis främja investeringar och tillväxt inom sektorn.

Parlamentet bör nu se till att kommissionen och rådet lägger fram specifika initiativ för att stärka bananodlarnas ställning på marknaden. Rådet och kommissionen bör så snart som möjligt förse parlamentet med en konsekvensanalys av avtalets följder för bananproducerande utvecklingsländer och EU:s yttersta randområden. Avslutningsvis bör vi inte under några omständigheter försöka finansiera bananproducerande AVS-länder genom att omfördela medel från utvecklingssamarbetet.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. − (EN) Jag röstade ja eftersom EU har anklagats för att bryta mot handelsreglerna genom att importera bananer från länder i Afrika, Västindien och Stilla havsområdet utan att ta ut någon tull, samtidigt som andra länder har tvingats betala höga tullar. Därför välkomnar jag att detta handelskrig nu har avslutats.

  Patrice Tirolien (S&D), skriftlig. – (FR) Det är omöjligt att separera Genèveavtalet från de övriga avtal som kommissionen har förhandlat fram efter detta. Kort efter att Genèveavtalet undertecknades lyckades Colombia och Peru få en kraftigare sänkning av tullsatserna. Detta visar att avtalet inte ger någon rättssäkerhet och till skillnad från vad som hävdas inte har löst banantvisten. På grund av denna förmånliga behandling krävde Ecuador och Guatemala lika behandling och hotade med nya överklaganden till WTO. Avtalet skadar dessutom allvarligt en sektor som skapar otaliga arbetstillfällen, inte bara i AVS-partnerländerna utan även i EU:s yttersta randområden. Det stöd som EU ger för att stödja producenter i de yttersta randområdena har beräknats på grundval av de WTO-regler som antogs 2006. Varken avtalet från december 2009 eller avtalet med de andinska länderna förutsågs emellertid i det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei). Det stöd som har öronmärkts för bananproducerande AVS-länder är inte tillräckligt för att de ska klara att anpassa sig till de nya tullarna. Att godkänna detta avtal är detsamma som att ge kommissionen stöd för att bedriva en strategi som är oförenlig med EU:s insatser till förmån för de yttersta randområdena och AVS-länderna.

– Betänkande Balzani (A7-0003/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Mot bakgrund av den ståndpunkt jag gav uttryck för i mina tidigare röstförklaringar och på grund av att jag är kritisk till hur processen utvecklade sig, utan någon konsekvensanalys i förväg, trots att man visste att det handlade om grödor som var viktiga för vissa av EU:s regioner, som de yttersta randområdena, lade jag i protest ned min röst.

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) Bananer är världens fjärde viktigaste gröda, efter ris, vete och majs, och bidrar i hög grad till livsmedelsförsörjningen.

I december 2009 nådde EU, en grupp latinamerikanska länder och USA en överenskommelse om EU:s tullsatser för import av bananer. Överenskommelsen satte punkt för en av de långvarigaste tvisterna i det multilaterala handelssystemets moderna historia. EU:s bananimportpolitik hade i över ett årtionde varit föremål för en tvist vid Världshandelsorganisationen, där EU ställdes mot flera latinamerikanska bananproducenter och USA.

Vi kan emellertid inte bortse från att de ändrade tullarna till följd av genomförandet av avtalet kommer att få negativa konsekvenser för försörjningen för EU:s egna bananproducenter. Jag uppmanar därför kommissionen att se till att det inom de närmaste månaderna genomförs en oberoende konsekvensanalys för att kontrollera vilka eventuella negativa effekter vilka konsekvenser ikraftträdandet av avtalet kan få för EU:s bananproducenter. Kommissionen bör kanske även öka stödåtgärderna inom ramen för det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei).

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet om förslaget om att upphäva rådets förordning om tullsatser för bananer. EU:s bananimportordning beviljade import av 775 000 ton bananer med nolltull från AVS-länderna till EU varje år, medan en tullsats på 176 euro per ton tillämpades för bananer från alla andra exportörer (leverantörer från de mest gynnade nationerna (MGN-leverantörer)). Många latinamerikanska länder, bland andra några av världens största bananexportörer, hävdade länge att denna importordning innebar olaglig diskriminering till förmån för bananer från AVS-länderna och att den stred mot WTO:s bestämmelser om kvantitativa restriktioner. Enligt villkoren för överenskommelsen kommer EU att gradvis sänka sina tullsatser på bananexporten från Latinamerika ned till 114 euro per ton. Överenskommelsen innehåller även en klausul om att de latinamerikanska bananexportörerna ska avbryta alla åtgärder gentemot EU inom WTO. Så snart WTO certifierar EU:s nya tullsatser kommer de latinamerikanska bananleverantörsländerna att avveckla alla sina tvister om bananer med EU inom WTO och alla de krav de förde upp gentemot EU efter anslutningen av nya medlemmar till unionen eller när EU ändrade sin tullsats för bananer 2006, och de kommer inte att efterfråga ytterligare sänkningar av tullsatsen för bananer inom ramen för Doharundan.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om tullar på bananer, som syftar till att tillämpa de nya tullsatser som föreskrivs i Genèveavtalet. Ingåendet av avtalet borde bidra till att världsmarknaden för bananer blir mer förutsägbar och stabilare.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Den 15 december 2009 nådde EU, en grupp latinamerikanska länder och Förenta staterna en överenskommelse om EU:s tullsatser för import av bananer. Detta satte punkt för en tvist i Världshandelsorganisationen om att EU diskriminerade latinamerikanska producenter jämfört med producenter från länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna). Man kom överens om en översyn av EU:s politik och att tullsatserna fram till 2017 gradvis skulle minskas från nuvarande 176 euro per ton till 114 euro per ton. Till följd av ingåendet av Genèveavtalet om handeln med bananer är det nödvändigt att göra de ändringar och korrigeringar av lagstiftningen som garanterar att avtalet tillämpas på ett effektivt sätt. Rådets förordning (EG) nr 1964/2005 om tullsatser för bananer, i vilken den nuvarande tullsatsen på 176 euro per ton fastställs, måste därför upphävas.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Tullsatserna för handel med bananer fastställdes i rådets förordning (EG) nr 1964/2005. Efter de senaste förhandlingarna mellan EU och de bananproducerande länderna, som ledde till nya avtal – bland annat Genèveavtalet – och satte punkt för långvariga tvister inom WTO, är det nödvändigt att upphäva nämnda förordning. Trots att det inte gick att nå fullständig enighet välkomnar jag att detta ytterligare steg mot EU:s slutliga förpliktelser i frågan kommer att ingå i nästa förhandlingsrunda. Jag ställer mig helt bakom upphävandet av den tullsats som fastställdes i rådets förordning (EG) nr 1964/2005 av den 29 november 2005.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta avtal är ett bra exempel på de multinationella bolagens makt och Världshandelsorganisationens roll som ett forum som försvarar deras intressen. Det visar även än en gång hur EU ser sig själv som ett redskap redo att tjäna de gränsöverskridande monopolens intressen. Med detta avtal kommer de amerikanska multinationella bolagens marknadsandel att öka ännu mer. Redan i dag har de mer än 80 procent av världsmarknaden för bananer, intressen som kommissionen erkänner att den försökte ”lugna” med detta avtal.

Det är dessa multinationella bolag som anklagas och pekas ut för att kränka de mänskliga rättigheterna, för att beslagta land från ursprungsbefolkningarna och för att främja arbetsvillkor som gränsar till slaveri, allt för att främja miljömässigt ohållbara, intensiva produktionsmetoder. Avtalet – vilket föredraganden själv erkänner – kommer därför att hota tusentals små och medelstora producenters överlevnad, både i länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet och i europeiska länder.

Små och medelstora producenter, social- och arbetsmarknadslagstiftning och bevarandet av miljön fortsätter att offras på frihandelns altare. I den officiella debatten omvandlas dessa principer till tomma ord och trampas dagligen på, vilket detta är ytterligare ett bevis på.

  David Martin (S&D), skriftlig. − (EN) Jag röstade för denna resolution om att upphäva förordning (EG) nr 1964/2005 om tullsatser för bananer. Detta följer med nödvändighet av att vi röstade för att godkänna det avtal om handel med bananer som man enades om i WTO.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Att ge efter för de multinationella bolagens utpressning och i efterhand betala tillbaka tullavgifter är helt fel. EU kunde ha betett sig anständigt och använt de miljoner som det har plöjt ned på detta område till att lindra de utomeuropeiska befolkningarnas lidande, eftersom det är de som kommer att drabbas av de ingångna avtalen precis när just de har drabbats av finanskrisen.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Jag kan inte annat än välkomna slutet på en av de tekniskt mest invecklade, politiskt känsligaste och kommersiellt mest betydelsefulla rättsliga tvister som någonsin förelagts WTO. Ingåendet av detta avtal gör att rådets förordning (EG) nr 1964/2005 måste upphävas för att lagstiftningen ska vara förenlig med avtalet om att sänka tullsatserna, enligt vilket dessa ska ha minskat från nuvarande 176 euro per ton till 114 euro per ton vid utgången av 2017.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Att döma av hur ”entusiastiskt” parlamentets ledamöter mottog omröstningen om sänkningen av tullsatserna för bananer importerade från Latinamerika framgår det tydligt att många kolleger inte förstår hur viktig denna fråga är för EU. Varje år godkänner vi en budget som bland annat innehåller stöd till latinamerikanska länder. Om vi i dag minskar tullsatserna för bananer från Latinamerika kommer denna produkt att bli konkurrenskraftigare. Det innebär att det kommer att odlas mer bananer, och skapas fler arbetstillfällen, vilket kommer att göra det möjligt att minska det ekonomiska stödet till de latinamerikanska länderna. Det innebär att EU kommer att spara massor av pengar när det gäller de medel som avsedda för förbindelserna med utvecklingsländer. Det är emellertid redan nästa fråga. Jag stödde medvetet initiativet, men utan ett leende på läpparna.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Efter ris, vete och majs är bananer världens fjärde viktigaste jordbruksgröda. Bara i EU såldes 5,4 miljoner bananer 2008. EU står emellertid inför ett problem. Fem multinationella bolag kontrollerar 80 procent av den internationella bananhandeln. En tvist mellan EU och Världshandelsorganisationen som har pågått i årtionden, och som handlade om att EU behandlade bananimport från länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna) förmånligare än importen från latinamerikanska länder, har äntligen avslutats genom den överenskommelse som nåddes i december 2009. Jag lade ned min röst, eftersom det inte går garantera att alla berörda parters intressen har beaktats på lämpligt sätt.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. − (IT) Jag röstade för Francesca Balzanis betänkande om upphävande av rådets förordning från 2005 om tullsatser för bananer från länderna i Latinamerika. Frågan har även diskuterats inom WTO, eftersom vissa latinamerikanska länder ansåg att EU:s importordning var diskriminerande och olaglig, eftersom de sydamerikanska länderna omfattades av tullar medan AVS-länderna beviljades eftergifter. Jag såg det som min plikt att rösta för att upphäva en förordning som bara har lett till tvister på internationell nivå och gjort produktionen och den kommersiella miljön instabil i de berörda länderna. Det nya avtalet kommer att göra den globala bananmarknaden mer förutsägbar och stabilare.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkande A7-0003/2011, men jag stöder tanken på en konsekvensanalys av följderna för de yttersta randområdena, eftersom bananodling är viktigt för den lokala ekonomin i många av dessa regioner. Eftersom förordningen om inrättandet av det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei) för närvarande håller på att ses över måste kommissionen noga undersöka hur man ska förhindra att avtalet får negativa konsekvenser för dessa regioner. Genèveavtalet om handel med bananer mellan EU och länder i Latinamerika, exempelvis Brasilien, Colombia, Costa Rica, Ecuador, Guatemala, Honduras, Mexico, Nicaragua, Panama, Peru och Venezuela, har resulterat i en sänkning av importtullarna på bananer fram till 2017. EU:s interna lagstiftning måste anpassas genom att förordning (EG) nr 1964/2005 om tullsatser för bananer upphävs. Avtalets slutresultat, nämligen en gradvis liberalisering av sektorn och öppnandet av EU:s marknad för bananimport, kommer oundvikligen att få negativa konsekvenser för EU:s inhemska bananproduktion. Dessa problem måste åtgärdas.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Bananer är världens fjärde viktigaste gröda, efter ris, vete och majs, och bidrar i hög grad till livsmedelsförsörjningen. I de flesta bananproducerande länder är produktionen dock uteslutande för de inhemska marknaderna, och i vissa fall för de regionala marknaderna. Endast 20 procent av den globala produktionen omfattas av den internationella handeln. Enligt uppgifterna i betänkandet köpte konsumenterna i EU mer än 5,4 miljoner ton bananer 2008. EU importerade nästan 90 procent av de bananer som konsumerades i EU (72 procent från Latinamerika och 17 procent från länder i Afrika, Västindien och Stilla havsområdet (AVS-länderna)). Därför är jag övertygad om hur viktigt detta avtal är och bekräftar att jag röstade för den överenskommelse som har nåtts.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Den 31 maj 2010 undertecknades Genèveavtalet om handel med bananer mellan EU och Brasilien, Colombia, Costa Rica, Ecuador, Guatemala, Honduras, Mexiko, Nicaragua, Panama, Peru och Venezuela. I avtalet föreskrivs en gradvis minskning av tullsatserna på import av bananer från dessa länder. En första sänkning tillämpades retroaktivt från och med den 15 december, det datum avtalet ingicks. Detta sänkte tullsatsen till 148 euro per ton. De kommande minskningarna kommer att ske i sju etapper. Eventuellt kan minskningen frysas på en viss nivå i upp till två år om överenskommelserna om metoder för jordbruksprodukter i WTO:s Doharunda blir försenade. Den slutliga nivån på 114 euro per ton bör nås senast den 1 januari 2019. Till följd av ingåendet av Genèveavtalet är det därför nödvändigt att upphäva rådets förordning (EG) nr 1964/2005 av den 29 november 2005 om tullsatser för bananer, i vilken den nuvarande tullsatsen på 176 euro per ton fastställs.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Undertecknandet av Genèveavtalet om handel med bananer mellan EU och vissa latinamerikanska länder, som Brasilien, Colombia, Costa Rica, Ecuador, Guatemala, Honduras, Mexico, Nicaragua, Panama, Peru och Venezuela, syftar till sänka tullsatserna för importerade bananer fram till 2017.

EU:s interna lagstiftning måste därför anpassas till villkoren i detta avtal. Det innebär att förordning (EG) nr 1964/2005 om tullsatser för bananer måste upphävas, vilket är vad dagens omröstning handlar om. Villkoren i detta avtal, nämligen den gradvisa liberaliseringen av sektorn och öppnandet av EU:s marknad för bananimport kommer oundvikligen att få konsekvenser för EU:s inhemska produktion inom denna sektor.

Kommissionen måste snabbt lägga fram en konsekvensanalys av följderna för de yttersta randområdena, exempelvis Madeira, som jag kommer från. Bananproduktionen är viktig för ekonomin i flera av de yttersta randområdena. Jag anser att dessa områdens ställning, som fastställs i Lissabonfördraget, kräver ytterligare anpassningar av det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei).

– Betänkande: Florenz (A7-0229/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag godkänner detta betänkande eftersom det tar hänsyn till det aktuella behovet av att integrera och öka funktionaliteten och effektiviteten när det gäller bortskaffandet av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Positiva siffror visar att omkring 85 procent av denna typ av avfall samlas in, men om man jämför den insamlade mängden med mängden produkter som säljs på marknaden är det bara 65 procent av de sålda produkterna som samlas in, medan en stor del av dessa uppgifter inte rapporteras in till myndigheterna eller bearbetas på lämpligt sätt.

Jag tror också att genomförandet av direktivet kan öka andelen avfall som bearbetas och rapporteras, särskilt när det gäller insamlingsnivå, ansvar för att nå insamlingsmålet och konsumenternas ansvar. Tack vare tillämpningen av direktivet kommer vi att få tydligare regler om insamlings-, bearbetnings- och återvinningsstandarder och även tydligare information om vad insamlingen och bearbetningen kostar.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Vare sig vi talar i ekonomiska eller miljömässiga termer har avfallshanteringen blivit en viktig fråga i dagens konsumtionssamhälle. Återvinningen av avfall i Europa har fått ett betydande utrymme under denna sammanträdesperiod. Genom direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter och resolutionen om avfallskrisen i Kampanien har vi framfört vår ståndpunkt i en fråga som är både teknisk och politisk. Ingen blir förvånad över att höra att vi varje år producerar mer och mer elektronikavfall. De produkter det rör sig om är i själva verket produkter som vi dagligen använder (telefoner, TV-apparater, datorer osc.). Enligt uppskattningar som gjorts återvinns för närvarande endast en tredjedel av de 9 miljoner ton elektronikavfall som produceras varje år. Syftet med detta direktiv är att öka den siffran och stoppa slöseriet. Det handlar emellertid också om att öka producenternas ansvar. Vi uppmanar därför medlemsstaterna att se till att producenterna betalar notan för insamlingen och behandlingen av de produkter som ska återvinnas. Konsumenterna bidrar redan avsevärt till avfallshanteringen och måste få stöd och hjälp i denna uppgift av återförsäljarna av produkterna.

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) Jag anser att effektiv och innovativ användning av energi, material och resurser är en nyckelfråga i en globaliserad ekonomi.

Som påpekas i betänkandet utgör avfall som består av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) det snabbast växande avfallsflödet i EU. Enligt det gällande WEEE-direktivet ska elektriska och elektroniska produkter samlas in separat i medlemsstaterna. I direktivet anges dessutom mål för återanvändning och återvinning av produkterna.

Under översynen av direktivet har man upptäckt vissa problem i samband med genomförandet. Framför allt har det varit svårt att utvidga direktivets tillämpningsområde. Erfarenheterna från direktivet har visat att det råder stora skillnader i hur medlemsstaterna tolkar och tillämpar direktivet. Det skulle vara omöjligt att föreslå en uttömmande förteckning över produkter, eftersom marknaden för elektriska och elektroniska produkter förändras så snabbt. Direktivet skulle i så fall ständigt behöva ses över och aldrig vara helt uppdaterat.

Därför anser jag att det är viktigt att både sträva efter bättre harmonisering av WEEE-direktivet och minska de administrativa kostnaderna för små och medelstora företag inom denna sektor, utan att detta leder till sämre miljöskydd.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. − (LT) Jag röstade för förslaget till direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är det snabbast växande avfallsflödet i EU, och vi står därför inför en rad utmaningar. Enligt kommissionens konsekvensbedömning samlas 85 procent av allt elektronikavfall in redan nu. Jämför man den insamlade mängden med antalet produkter som släpps ut på marknaden samlas emellertid endast 65 procent av de produkter som säljs i efterhand in igen. Dessa mängdangivelser rapporteras dock inte till några officiella register och avfallet behandlas mestadels inte heller korrekt. Endast 33 procent av WEEE rapporteras, insamlas och behandlas officiellt och i enlighet med kraven i direktivet. En av utmaningarna med omarbetningen av direktivet är således att höja denna kvot. Den främsta ansatsen för att förhindra olaglig transport måste komma från medlemsstaterna. Det är de som ansvarar för införlivandet och framför allt verkställandet av, samt kontrollen av efterlevnaden av direktivet. Hittills har det skett en omfattande olaglig transport av avfall ut ur EU. Alltför ofta deklareras WEEE falskeligen som begagnade men funktionsdugliga produkter och transporteras från EU som sådana. Därför ska det med hjälp av detta direktiv bli lättare att skilja mellan WEEE och begagnade elektriska och elektroniska produkter.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Jag röstade för betänkandet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Det handlar om en mycket aktuell fråga. Dels kommer vi oundvikligen att drabbas av miljö- och hälsomässiga konsekvenser om de här produkterna inte hanteras korrekt. Dels berör den här frågan problemet med förlust av råvaror, som är ett av de stora bekymren i en globaliserad ekonomi. Enligt tillgängliga data återvinns för närvarande 85 procent av allt elektronikavfall, men det är bara 33 procent av allt avfall som registreras och hanteras officiellt och i enlighet med bestämmelserna i direktivet. Jag delar inte helt och hållet miljöutskottets uppfattning att kostnadsbördan i samband med insamling, bearbetning, användning och miljövänligt bortskaffande av avfall från elektroniska produkter ska följa principen att förorenaren betalar. Jag tycker inte att tillverkare, detaljhandlare och konsumenter ska behöva betala för insamling av avfall från hushåll och transport till uppsamlingsplatser. I stället bör de lokala myndigheterna bära det direkta ansvaret för detta. Jag ser dock inga problem med att tillverkare som säljer en ny produkt till en konsument också ska kunna ange kostnaderna för insamling och återvinning av produkten. Jag anser att det vore fördelaktigt för konsumenterna att få information om sådana kostnader, eftersom det skulle stimulera ett miljövänligt beteende.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Att förebygga uppkomst av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) och återanvändning och återvinning av sådant avfall, är väsentligt för hållbar produktion och konsumtion. Det är synnerligen viktigt att minska de avfallsmängder som ska bortskaffas och att bidra till effektiv resursanvändning. Jag efterlyser förbättring av miljöprestandan hos alla aktörer som är involverade i de elektriska och elektroniska produkternas livscykel, t.ex. tillverkare, distributörer och konsumenter, särskilt de aktörer som direkt berörs av insamling och behandling av avfall från sådana produkter. Separat insamling är en förutsättning för att särskild behandling och materialåtervinning av WEEE ska säkerställas. Utan sådan separat insamling kan vi inte uppnå den skyddsnivå som fastställts för människors hälsa och för miljön. Jag vädjar till konsumenterna aktivt bidra till sådan insamling. Därför måste det inrättas lämpliga anläggningar för återlämnande av WEEE, bland annat offentliga insamlingsplatser där privathushållen kan lämna sitt avfall åtminstone avgiftsfritt.

  Jorgo Chatzimarkakis (ALDE), skriftlig. − (DE) Det tyska fria demokratiska partiet (FDP) i Europaparlamentet stöder generellt sett direktivet om avfallshantering. Ämnet fotovoltaiska paneler är dock problematiskt. Det finns ingen rimlig orsak att undanta hela sektorn från bestämmelserna. Vi har omfattande lagstiftning som rör avfallsflöden. Det är svårt att inse varför man ska undanta en hel bransch som förväntas producera betydande mängder avfall. Därför har några av FDP:s parlamentsledamöter avstått från att rösta om betänkandet.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag instämmer helt och hållet i det här direktivets syfte, och jag är övertygad om att vi måste sortera avfall för att minska dess påverkan på miljön och att vi måste öka mängden återvunnet avfall. Det krävs två förändringar för att uppnå detta: förbrukade hushållsapparater måste bortskaffas på rätt sätt och hanteringen måste förbättras. I direktivet tar man upp båda dessa åtgärder, för ändamål som jag helt och hållet instämmer i.

Men jag måste peka på ett par svaga punkter. För det första är de uppställda målen så ambitiösa att de kan bli kontraproduktiva. Jag anser också att kostnaderna för avfallshanteringen bör ingå i ett större system med incitament och påföljder samt att kostnaderna ska vara begripliga för dem som ska betala. Det finns ytterligare några mycket viktiga synpunkter. Jag anser till exempel att konsumenterna måste informeras så effektivt som möjligt, så att de inte utvecklar dåliga vanor på grund av dålig information. Med tanke på direktivets ändamål och övergripande struktur är jag positiv till att anta det.

Det finns emellertid säkert utrymme för att förbättra en del detaljer, i synnerhet den extra börda som insamling av småapparater för avfallshantering kommer att medföra för detaljhandeln. Sådana förändringar innebär kompromisser mellan en sund miljö och en hållbar livsstil.

  Jürgen Creutzmann (ALDE), skriftlig. − (DE) Det tyska fria demokratiska partiet (FDP) i Europaparlamentet stöder generellt sett direktivet om avfallshantering. Ämnet fotovoltaiska paneler är dock problematiskt. Det finns ingen rimlig orsak att undanta hela sektorn från bestämmelserna. Vi har omfattande lagstiftning som rör avfallsflöden. Det är svårt att inse varför man ska undanta en hel bransch som förväntas producera betydande mängder avfall. Därför har jag lagt ned min röst om betänkandet

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Jag anser att även tillverkare ska ta på sig en viktig roll på EU-nivå i processen med återvinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE). Återvinning av WEEE är också en viktig källa till sekundära råvaror, och därför borde tillverkarna uppmuntra konsumenterna att delta i processen i så stor utsträckning som möjligt. En ansvarsfull strategi från tillverkarnas sida främjar innovation och bidrar till att säkerställa långsiktig konkurrenskraft, två huvudsyften i linje med Europa 2020-strategin.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att hanteringen av elektriskt och elektroniskt avfall måste bli effektivare med tanke på att det råder obalans inom området och att den här typen av avfall ökar allt snabbare. Ändringen av direktivet kommer att bidra till förbättrade insamlingsnivåer och till förbättrad lagstiftning mot olaglig export, och kommer också att säkerställa en rättvisare fördelning av ansvaret i samband med hanteringen av elektriskt och elektroniskt avfall. Förutom miljöfördelarna kommer ändringen också att ha positiv socioekonomisk effekt genom att den skapar nya arbetstillfällen inom sektorn för insamling, behandling och återvinning av förbrukade elektriska och elektroniska produkter.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, eftersom det innehåller förslag som bör kunna bidra till att minska förvaltningsavgifterna och stärka miljöskyddet och folkhälsan genom att förebygga eller minska de negativa effekter som härrör från hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Detta gagnar samhället.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter har ökat exponentiellt i hela EU. I dag utgör bearbetning och återvinning av sådant avfall ett mycket stort problem i EU. Förutom de miljömässiga problemen och folkhälsoproblemen, som i sig är oroande, leder utebliven återanvändning av råvaror till ineffektivitet och extra kostnader för produktionssystemet, vilket skulle kunna lösas genom bättre utnyttjande av de material som ingår i dessa produkter.

Eftersom vi nu fått veta mer om de produkter som omfattas av direktivet, vill jag att EU ska verka för att elektroniska och elektriska produkter ska utnyttjas effektivare och återanvändas på ett miljömässigt säkert och socialt ansvarsfullt sätt.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Det är oerhört viktigt att vi skapar tydliga regler och målsättningar för hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE), för att på ett hållbart sätt konsolidera den inre marknaden och förbättra miljökvaliteten i EU, och för att återvinna strategiska råvaror. Vi måste börja inse hur vi kan utnyttja de tillgängliga resurserna på ett bättre sätt, i synnerhet med tanke på råvaror som det är ont om, och värdera de tillgångar eller det mervärde som avfall betyder för vår ekonomi. Med tanke på skillnaderna inom EU när det gäller WEEE-insamling – från 16 kg per person och år ner till bara 1 kg – vill jag understryka att vi måste förbättra vårt harmoniseringsarbete. Det borde vara rimligt att uppnå en minsta nivå på 4 kg per person och år under 2012. I ett utvecklat Europa är det viktigt att uppnå målet att samla in 85 procent av alla elektriska och elektroniska produkter till 2016 (enligt det utkast till ändringsförslag som jag lade fram i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och som också antogs) samt att återvinna mellan 50 och 75 procent av dessa produkter. Jag vill också framhålla det förslag som jag presenterade, och som antogs i utskottet, om att medlemsstaterna varje år skulle skicka in uppgifter om de genererade WEEE-volymerna.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Flödena av kasserade elektriska och elektroniska produkter ökar i EU. Med hänsyn till detta har man lagt fram ett ändringsförslag till det direktiv från 2002 som har gällt fram till i dag. Insamling och bearbetning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är viktiga och nödvändiga åtgärder med tanke på de potentiella konsekvenser som avfallet har för miljön och folkhälsan, men också med tanke på de sekundära råvaror som går förlorade om insamling och bearbetning inte sker, vilket är ett allvarligt problem. Inom EU insamlas redan cirka 85 procent av allt avfall från elektriska eller elektroniska produkter. Det förekommer emellertid olagliga transporter av avfall utanför EU, vilket understryker medlemsstaternas viktiga roll när det gäller övervakning och tillsyn av insamling och bearbetning.

Förslaget till direktivet innehåller olika tänkbara strategier för medlemsstaterna: att begränsa antalet företag med behörighet att samla in kasserade produkter, att öka antalet uppsamlingsplatser eller att tvinga tillverkarna att skapa incitament för konsumenterna att lämna in kasserade produkter. Målsättningen är i vilket fall som helst mer återvinning och mer återanvändning. Därför röstade vi för betänkandet.

  Adam Gierek (S&D), skriftlig. – (PL) Elektriskt avfall och elektronikavfall återvinns på helt olika sätt. Elektriskt avfall demonteras och återvinns medan elektronikavfall först demonteras och därefter genomgår kemisk bearbetning. De här båda grupperna skiljer sig avsevärt åt när det gäller vikten, vilket innebär att elektriskt avfall ger högre insamlingsnivåer medan elektronikavfall, som är rikt på guld, silver och sällsynta jordartsmetaller, ofta hamnar på soptippen. Framsteg inom området elektrisk och elektronisk utrustning innebär att produkterna kan få längre livstid, att apparaternas vikt kan minskas som resultat av miniatyrisering och att energiförbrukningen kan minska. En del av våra innovativa åtgärder bör inriktas på sådana uppgifter, och i detta borde också ingå konstruktioner som underlättar återvinning.

Bestämmelserna i direktivet stimulerar tyvärr inte uppfinningsrikedom, och avfallsflödena växer förfärligt snabbt. För att genomföra förslaget bör en lämplig skatt läggas på tillverkaren eller importören när en produkt lanseras på marknaden. De penningmedel som erhålls på detta sätt kan användas av innovativa små och medelstora företag som sysslar med marknadsbaserad återvinning av sekundära råvaror ur avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.

Enligt direktivet ska medlemsstaterna ta på sig den administrativa uppgiften att organisera insamlingen och den efterföljande bearbetningen av en mängd olikartade och komplicerade tekniska strukturer som är mycket svåra att återvinna. Produkterna kommer ut på marknaderna i de här länderna och måste följa marknadslagarna i respektive land. Tyvärr utnyttjas inte marknadsmekanismerna adekvat vid återvinning av kasserade produkter, vilket betyder att resolutionsförslaget måste bearbetas vidare. Därför lade jag ned min röst.

  Robert Goebbels (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för direktivet eftersom det definitivt finns ett behov av att återvinna och återanvända avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.

Europaparlamentet tillämpar emellertid dubbla standarder när man fastslår att samtliga elektriska och elektroniska produkter, t.ex. lampor och små apparater för kroppsvård, till exempel rakhyvlar och tandborstar, ska omfattas av direktivet, medan fotovoltaiska paneler undantas.

Även om solenergi ska uppmuntras finns det material i fotovoltaiska paneler som är minst lika skadligt för miljön som en elektrisk tandborste.

  Françoise Grossetête (PPE), skriftlig. – (FR) Allmänheten har rätt att få veta om kostnaden för en ny produkt inkluderar kostnader för insamling, bearbetning och avfallshantering. Detta kan ske med hjälp av lämplig märkning. Jag beklagar att parlamentet inte antog den här åtgärden inte antogs i dag, och under förhandlingarna ska jag organisera en kampanj för att ett sådant visuellt miljöbidrag ska kunna bibehållas i de medlemsstater där det tillämpas.

Bara en tredjedel av de 9 miljoner ton elektriskt och elektroniskt avfall som produceras i Europa varje år insamlas och hanteras som det ska. Vi måste använda alla tillgängliga medel för att främja återanvändning och återvinning av allt detta avfall.

Medlemsstaterna måste också se till att distributörerna anordnar lämpliga insamlings- och informationskampanjer för vissa vanliga typer av avfall, t.ex. begagnade mobiltelefoner, som i dag inte återvinns i tillräcklig grad.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Vi måste skapa ett ambitiöst system för hantering av elektriskt och elektroniskt avfall och som samtidigt involverar myndigheter, tillverkare och konsumenter. De måste alla påminnas om sina ansvarsområden. För att åstadkomma detta med bästa möjliga förutsättningar måste vi minska den administrativa bördan för alla inblandade. Jag stöder särskilt de strikta regler som införts för att förebygga olaglig transport av potentiellt farligt avfall till utvecklingsländer. Bollen ligger nu hos rådet, som verkar ha problem med att gå med på de mål som vi satt upp.

  Nadja Hirsch (ALDE), skriftlig. − (DE) Det tyska fria demokratiska partiet (FDP) i Europaparlamentet stöder generellt sett direktivet om avfallshantering. Ämnet fotovoltaiska paneler är dock problematiskt. Det finns ingen rimlig orsak att undanta hela sektorn från bestämmelserna. Vi har omfattande lagstiftning som rör avfallsflöden. Det är svårt att inse varför man ska undanta en hel bransch som förväntas producera betydande mängder avfall. Därför har några av FDP:s parlamentsledamöter avstått från att rösta om betänkandet.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. − (LT) Jag ansluter mig till förslaget eftersom avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är det avfallsflöde som växer snabbast. För det första måste vi beakta de miljö- och hälsomässiga konsekvenserna av om detta produktavfall behandlas eller hanteras på fel sätt, och för det andra utgör förlusten av råmaterial ett stort problem. Effektiv och innovativ hantering av energi, material och resurser är en nyckelfråga i den globaliserade ekonomin. En stor och ofrånkomlig utmaning är därför att öka insamlingen och behandla avfallet korrekt i enlighet med direktivet. Vi måste beakta och främja att insamling och behandling av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter sker på rätt sätt, eftersom beslutsamma åtgärder bidrar till balanserad ekonomisk tillväxt utan att skada miljön samt till rena och hälsosamma omgivningar för våra medborgare. Jag håller med om att inte bara tillverkare och medlemsstater utan även vi konsumenter måste bidra till att skapa rena och hälsosamma omgivningar och att vi måste bära en betydande del av ansvaret för att säkerställa att förbrukade produkter avfallshanteras på rätt sätt. Alltför många småapparater ligger antingen bortglömda och oanvända i lådor och skåp eller kasseras som hushållsavfall i strid med lagen. Medlemsstaterna måste använda alla tillgängliga medel för att uppnå höga insamlingsnivåer trots att de uppställda målen inte är lätta att nå. Att uppgiften är möjlig framgår tydligt av de nivåer som redan uppnåtts i vissa länder. Om vi vill hålla en hög konsumtionsnivå även i framtiden, måste vi hushålla ansvarsfullt med de naturresurser som finns kvar och inte slösa bort dem.

  Holger Krahmer (ALDE), skriftlig. − (DE) Det tyska fria demokratiska partiet (FDP) i Europaparlamentet stöder generellt sett avfallshanteringsdirektivet. Ämnet fotovoltaiska paneler är dock problematiskt. Det finns ingen rimlig orsak att undanta hela sektorn från bestämmelserna. Vi har omfattande lagstiftning som rör avfallsflöden. Det är svårt att inse varför man ska undanta en hel bransch som förväntas producera betydande mängder avfall. Därför har några av FDP:s parlamentsledamöter avstått från att rösta om betänkandet.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. − (IT) Det förslag om direktiv som vi ska rösta om i dag avser ändringsförslaget till direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, där man kräver att medlemsstaterna genomför separata insamlingar av elektriska och elektroniska produkter. Man ställer också upp mål för återvinning och återanvändning, bland annat att uppnå en insamlingsnivå på 65 procent av allt WEEE till 2016. Som vi alla vet är effektiv och innovativ hantering av energi, material och resurser en nyckelfråga i den globaliserade ekonomin. Det är också ett ansvar som delas av alla aktörer på marknaden, från myndigheter till konsumenter och tillverkare. Tillverkarna har givetvis en huvudroll i linje med principen om tillverkaransvar, men konsumenterna måste också ta ansvar och se till att de bortskaffar produkterna på rätt sätt. Jag anser också att det är synnerligen viktigt att vi, förutom att åta oss att följa kommissionens riktlinjer, inte inför kostsamma administrativa krav eller betungande skyldigheter för tillverkare, distributörer och detaljhandlare.

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE), skriftlig. – (PL) Jag anser att vi borde efterfråga strängare normer för återvinning av elektriska och elektroniska produkter. För närvarande är det ganska svårt att organisera återvinningen av kasserade produkter, inte bara inom EU utan i hela världen. Insamling och transport av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter borde göras separat för att säkerställa optimal återanvändning, återvinning och avlägsnande av farliga ämnen, vilket ju är oerhört viktigt ur medborgarsynpunkt. Det är bra att vi diskuterar den här frågan, eftersom den har tagits upp många gånger på både regional och lokal myndighetsnivå. Det är viktigt att diskutera övervakningen av problemet, och därför har jag röstat för betänkandet av Karl-Heinz Florenz.

  Johannes Cornelis van Baalen, Toine Manders och Jan Mulder (ALDE), skriftlig. – (NL) Delegationen för det nederländska folkpartiet för frihet och demokrati (VVD) i Europaparlamentet har i dag röstat emot ett antal ändringsförslag till betänkandet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE). Vi är emot åtgärder som innebär att småbutiker åläggs att samla in småapparater i obegränsad omfattning och utan att konsumenten i gengäld måste köpa en ny liknande apparat. VVD anser att den nuvarande insamlingspotentialen kan och bör utnyttjas bättre och att man inte ska införa nya ohanterliga och orealistiska skyldigheter.

  David Martin (S&D), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar det här betänkandet som inför nya mål för att förhindra att giftiga kemikalier från kasserade elektriska artiklar läcker ut i miljön.

  Véronique Mathieu (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, vars avsikt är att förbättra den text som gäller för närvarande. Det är viktigt att vi skapar så effektiva kriterier som möjligt med tanke på att det tillverkas allt fler sådana apparater och att det kan påverka vår hälsa och miljö om de inte avfallshanteras när de är förbrukade. Vi efterlyser nya målsättningar för insamling, återvinning och återanvändning av avfall som innehåller delar med återvinningsbara råvaror. Sådant avfall måste avfallshanteras och får inte exporteras till utvecklingsländer, vilket ofta sker på ett riskfyllt sätt. Med utökad tillsyn hoppas vi kunna begränsa mängden elektronikavfall som felaktigt deklareras som återanvändbart material.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Ekonomisk tillväxt och kontinuerliga tekniska framsteg inom området elektriska och elektroniska produkter har gett oss enorma problem med hur vi ska hantera allt avfall som det medför. Det handlar om olika slags problem, inte minst miljöproblem, folkhälsoproblem och ekonomiska problem, som nu förvärras genom den kris som vi upplever runt om i världen, och som återspeglas i kostnader för avfallshantering. Därför måste vi hitta metoder för avfallshantering som inte påverkar den hållbara ekonomiska tillväxt som behövs inom EU.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. − (ES) Jag röstade för lagstiftningsresolutionen om förslaget till direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (omarbetning) eftersom jag är positiv till att genomföra åtgärder som innebär framsteg när det gäller hållbar produktion och konsumtion av elektriska och elektroniska produkter. Jag är positiv till att främja återanvändning och återvinning av sådant avfall, även om den här åtgärden till viss del bara är ett försök att skyla över de problem som orsakas av oproportionerliga konsumtionsparametrar, som stöttar en destruktiv kapitalistisk produktionsmodell, och av en aldrig sinande produktion baserad på konstruerade pseudobehov. Jag instämmer också i texten som handlar om behovet att förebygga uppkomsten av avfall och att ta vara på strategiska råvaror. Jag röstade för resolutionen, men jag anser att den borde innehålla krav på reglering av kvaliteten på elektrisk och elektronisk utrustning: tillverkningsteknik som baseras på att produkten snabbt blir omodern borde förbjudas, och reparation av den här typen av produkter borde främjas.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Mängden avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter ökar varje år. Avfallet ställer till med många hälso- och miljöproblem när det bortskaffas eller upparbetas på felaktigt sätt. Den stora mängden apparater – datorer, TV-apparater, mobiltelefoner och hushållsapparater – innebär också slöseri med knappa resurser. I dag är det bara en tredjedel som insamlas och hanteras på rätt sätt. Denna andel måste därför öka.

Den föreslagna texten gör det möjligt för oss att ta itu med flera aspekter för att säkerställa korrekt bortskaffande av elektriskt och elektroniskt avfall, antingen det gäller insamlingsnivå (85 procent insamlat avfall), insamlingsmål, delegering av ansvar till konsumenterna, typ av produkter eller standarder för insamling, behandling och återvinning. Lika viktigt är att förebygga olaglig transport utanför EU, i synnerhet till utvecklingsländerna. En ökning av antalet uppsamlingsplatser skulle göra det lättare för medborgarna att bli av med avfallet. Det här är ytterligare ett steg mot att skydda miljön och folkhälsan.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. − (EN) Gruppen progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet och jag röstade för betänkandet, eftersom det är tydligt att mängden avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter hela tiden ökar. För att inte slösa med EU-medel måste vi erbjuda länder som levererar elektriska och elektroniska apparater till EU att antingen betala en särskild användningsavgift vid säljtillfället eller acceptera skyldigheten att återta kasserade apparater för återanvändning eller återvinning. På så vis kan processen med återanvändning, återvinning och tillhandahållande av apparater harmoniseras på ett betydelsefullt sätt, så att vi inte måste återvända till den här frågan i framtiden.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Mängden avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter ökar varje år. Av miljöskäl är det mycket viktigt att den här typen av avfall bortskaffas på rätt sätt eftersom avfallet kan innehålla stora mängder giftiga substanser, bl.a. tungmetaller såsom kvicksilver, bly och kadmium samt CFC (halogenerade kolväten). För att höja medvetenheten om detta i medlemsstaterna och i näringslivet samt bland de enskilda konsumenterna har EU angett insamlingsmål som man avser att ändra genom nya direktivet. Jag röstade inte för betänkandet eftersom det, enligt min åsikt, innebär ett alltför stort intrång i de enskilda ländernas befogenheter.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Syftet med betänkandet om översyn av direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är att stimulera till separat insamling, utvinning och återanvändning av den här typen av avfall. I teorin hade jag velat stödja den här strategin, men det har tillkommit ett antal ändringsförslag som är betungande i synnerhet för små affärsinnehavare, som påtvingas administrativa kostnader och krav som är svåra att klara. Av den orsaken bestämde jag mig för att rösta emot förslaget.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE), skriftlig. − (LT) Jag röstade för direktivet eftersom jag anser att bortskaffande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är ytterligare en utmaning som vi måste klara av. Mitt hemland Litauen ligger för närvarande långt under EU-genomsnittet för hantering av WEEE. Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är en utmärkt källa till dyrbara metaller och andra råvaror som importeras till EU. Om allt avfall skulle bortskaffas, återanvändas och återvinnas på korrekt sätt skulle vi slippa att spendera stora mängder pengar på råvaror. Det dröjer innan det nya direktivet träder i kraft och ger oss ett bättre system för insamling, återanvändning och återvinning, men jag hoppas att det ska innebära både nya möjligheter för företagen och mindre bekymmer för slutkonsumenten.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. − (IT) Elektriska och elektroniska produkter utgör i dag en enorm kategori konsumentvaror, och står därför för en likaledes enorm mängd avfall, som hotar att allvarligt skada miljön och folkhälsan på grund av sin beskaffenhet. Betänkandet om förslaget till direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter syftar till att på EU-nivå reglera insamling, behandling och återvinning av den här typen av produktavfall och fastställa såväl kvantiteter som procentuella andelar. Jag stöder därför betänkandet av Karl-Heinz Florenz, enligt vilket medlemsstaterna ska utföra separerad insamling av minst 4 kg elektriskt avfall per invånare och år och uppnå mål före 2016 om 65 procents selektiv insamling respektive minst 5 procent återanvänt material, inte minst för att förebygga slöseri med råvaror.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. − (DE) Jag delar medlemsstaternas oro över det här kommissionsförslaget. Man har i stort sett bortsett från de små och medelstora företagens intressen. De små och medelstora företagen kommer att få kämpa med enorma problem om bestämmelserna ska genomföras.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter utgör för närvarande det snabbast växande avfallsflödet i Europeiska unionen. Detta drar med sig flera andra problem som kräver en effektiv lösning. Vi måste först och främst beakta vilka hälso- och miljöeffekter som felaktig återvinning av de här produkterna kan få. En annan utmaning är att minska materialförlusterna – materialåtervinning innebär att branschen får tillbaka värdefulla sekundärmaterial – och därför måste vi intensifiera insamling och korrekt behandling av avfallet.

Enligt de uppgifter som inhämtats av kommissionen insamlas för närvarande cirka 85 procent av allt elektronikavfall. Trots att så mycket som 65 procent av alla sålda produkter också insamlas, är det bara något mer än 30 procent av alla förbrukade elektriska och elektroniska produkter som behandlas i enlighet med direktivets bestämmelser. Därför håller jag med författaren om att det är medlemsstaterna som ska ansvara för att direktivet genomförs korrekt och skapa effektiva kontrollförfaranden för lagring och bearbetning av förbrukade produkter. Det åligger helt klart medlemsstaterna, tillverkarna av nya produkter och konsumenterna att med alla tänkbara medel försöka uppnå högre insamlingsnivåer.

Jag röstade för betänkandet som syftar till att öka andelen sorterat avfall, minska förlusten av förbrukade produkter, förebygga olagliga transporter och säkerställa lämplig högkvalitativ behandling av den här typen av avfall.

  Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. − (LT) Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är en av de snabbast växande avfallstyperna. Det beror på en allt snabbare livsstil, teknik som utvecklas ännu snabbare och en önskan om att alltid ha den senaste och modernaste produkten. Fångade i det här ekorrhjulet står vi inför två stora problem – resurser och avfall. Jag röstade för betänkandet eftersom jag håller med om målet att samla in, återvinna och återanvända en så stor andel förbrukade produkter som möjligt. Endast på detta sätt kan vi minska behovet av råvaror och minska mängden produkter som bara blir deponerat avfall. Jag anser att det går att nå de föreslagna målen, men att det inte kommer att bli lätt. De nya EU-medlemsstaterna måste anstränga sig extra mycket. Det finns tyvärr ingen reservplanet. Om vi vill hålla en hög konsumtionsnivå även i framtiden måste vi hushålla ansvarsfullt med de naturresurser vi har kvar och inte slösa bort dem.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) I dag röstade jag för parlamentets betänkande om hantering av elektronikavfall, en fråga som är oerhört viktig för Grekland, där man konstaterade att det fanns mer än 150 000 ton elektronikavfall 2010. Vår grundläggande ambition är laglig behandling på hög nivå (med tanke på att bara en tredjedel av allt elektronikavfall i EU för närvarande blir föremål för laglig insamling och behandling), korrekt insamling, återvinning och återanvändning av värdefulla substanser i avfallet samt åtgärder för att förebygga olaglig transport av avfall, vilket i första hand är medlemsstaternas skyldighet. Centrala aspekter i denna strävan är att höja medvetenheten hos alla inblandade aktörer (tillverkare, konsumenter och myndigheter) och skapa incitament för var och en att hantera den här typen av avfall korrekt.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet med tanke på att den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, i sitt yttrande kom fram till att förslaget i fråga inte innehåller några andra väsentliga ändringsförslag än dem som konstaterats vara sådana. När det gäller kodifieringen av de oförändrade bestämmelserna i den tidigare rättsakten med dessa väsentliga ändringar konstaterade man vidare att förslaget enbart innebär en kodifiering av den befintliga texten, utan att ändra dess innehåll. Jag instämmer i parlamentets uppmaning till kommissionen om att lägga fram en ny text för parlamentet om kommissionen har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag eller ersätta det med ett nytt.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Jag gratulerar författaren till att han nått det här viktiga målet. Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) utgör det snabbast växande avfallsflödet i EU, och därför står vi inför en rad utmaningar.

Dels måste vi ta itu med de miljö- och hälsomässiga konsekvenserna om produkterna inte behandlas och avfallshanteras på rätt sätt, dels är det ett allvarligt problem att råvaror går förlorade. Effektiv och innovativ hantering av energi, material och resurser är en nyckelfråga i den globaliserade ekonomin. Att öka insamlingen och behandla detta avfall korrekt i enlighet med direktivet innebär därför en stor utmaning.

Målet med de föreslagna ändringarna är att få till stånd högre separata insamlingsnivåer, att se till att WEEE i mindre utsträckning går förlorat inom WEEE-systemet, att undvika olaglig transport samt att se till att WEEE behandlas med samma höga standard. Vidare ska de nuvarande byråkratiska kraven minskas och hindren för den inre marknaden undanröjas.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. − (EN) Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) utgör det snabbast växande avfallsflödet i unionen. Det gör att vi ställs inför många olika utmaningar, exempelvis att dagens 9 miljoner ton kan bli 12,3 miljoner till 2020. Med tanke på den stora mängden kan det bli en god affär att samla in ännu mer WEEE: ökade intäkter och arbetstillfällen inom sektorn för avfallshantering bidrar till anställning av långtidsarbetslösa och människor med sämre förutsättningar, och det återvunna materialet beräknas motsvara ett värde på cirka 2 miljarder euro per år. I WEEE finns en del begärliga råvaror som vi kan utvinna för att sänka importbehovet. Vi har ett brådskande behov av omarbetning för att bemöta klimatförändringarna, undvika miljöförstöring på grund av felaktig avfallshantering och ta vara på värdefulla råvaror i elektriska och elektroniska produkter. Vi behöver höga insamlingsnivåer, höga återvinningsnivåer och adekvata standarder för materialåtervinning, kraftfull lagstiftning mot olaglig export, långtgående tillverkaransvar, bättre konstruerade produkter och rättvis fördelning av ansvarsområden och kostnader mellan tillverkare, konsumenter och myndigheter.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om förslag till direktiv för omarbetning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/96/EG av den 27 januari 2003 om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE). WEEE utgör det snabbast växande avfallsflödet i unionen, och det är mycket viktigt att öka insamlingen och öka den korrekta behandlingen av avfallet. Vi måste försöka undvika de allvarliga konsekvenser som felaktigt bortskaffande av WEEE kan få när det gäller miljöförstöring, försämrad folkhälsa och förlust av råmaterial. De föreslagna ändringarna är välkomnas, eftersom de syftar till att höja de separata insamlingsnivåerna, att se till att WEEE i mindre utsträckning går förlorat inom WEEE-systemet, att undvika olaglig transport och att se till att WEEE behandlas med samma höga standard.

  Britta Reimers (ALDE), skriftlig. − (DE) Jag stöder generellt sett direktivet om avfallshantering. Ämnet fotovoltaiska paneler är dock problematiskt. Det finns ingen rimlig orsak att undanta hela sektorn från förordningen. Vi har en omfattande lagstiftning som rör avfallsflöden. Det är svårt att inse varför man ska undanta en hel bransch som förväntas producera betydande mänger avfall. Därför har jag avstått från att rösta om betänkandet.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Åtta år efter antagandet av direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, ska parlamentet återigen yttra sig om det stora problemet med återvinning av avfall från högteknologiska produkter. Det har onekligen skett förbättringar i fråga om behandling, återvinning och bortskaffande av den här typen av avfall, men vi måste nå längre (av de 5,8 ton avfall som produceras per person och år i Europa återvinns i genomsnitt bara 20 kg per person). Därför välkomnar jag att vi nu ska anta Karl-Heinz Florenz betänkande som stärker kommissionens målsättning att i hela EU till 2016 uppnå en insamlingsnivå på 85 procent och en återvinningsnivå på 50–75-procent, beroende på typen av avfall. Det är viktigt att vi återvinner dyrbara material som ingår i en mängd olika produkter: ett ton mobiltelefoner innehåller cirka 280 g guld och 140 g platina och palladium! Det här är ekonomiskt sunt förnuft som används för att skydda miljön. Därför stöder jag också förslaget om att solpaneler ska undantas från direktivet i fem år. Jag anser att det här är ett utmärkt sätt att främja denna rena teknik.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Dagens omröstning är ett välkommet steg mot att skärpa EU-bestämmelserna för elektroniskt avfall, särskilt när det gäller en mer effektiv insamling och hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE). Europaparlamentet har röstat för att åtgärda bristande insamling, olämplig hantering och illegal export av WEEE till tredje land. År 2016 ska minst 85 procent av det avfall som genereras årligen samlas in, och allt ska hanteras på ett korrekt sätt. Detta är ett viktigt framsteg. En annan viktig förbättring är bestämmelsen om att detaljhandlare hädanefter är skyldiga att ta tillbaka små kasserade apparater som glödlampor och mobiltelefoner, oavsett om en ny produkt säljs samtidigt. Detta gäller för alla detaljhandlare, inklusive distansförsäljare (med undantag för mikroföretag). Med bättre insamling av dessa apparater och en ökad medvetenhet bland konsumenterna bör vi kunna minska den mängd apparater som hamnar i det allmänna avfallsflödet och därmed inte hanteras på korrekt sätt.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) I och med denna omröstning uppdaterar vi direktivet från 2003 om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) så att det kommer att omfatta ämnen som konsekvent tillämpning av relevanta bestämmelser, förenklingar av regler och reducering av administrativa kostnader. Slutmålet, som utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet redan har påpekat, är att 85 procent av allt WEEE ska samlas in 2016 och att mellan 50 och 75 procent ska återvinnas, beroende på kategori.

Syftet med den antagna texten är inte bara att tillvarata dyrbart råmaterial utan också att stoppa den illegala exporten av elektroniskt avfall till länder utanför EU, eftersom detta medför risker för hälsa och miljö då avfallet hanteras under undermåliga förhållanden. Nu gäller det att nå en överenskommelse med rådet, som har lovat att ompröva sin hållning efter dagens omröstning.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. − (EN) Elektronisk och elektrisk utrustning utgör den snabbast växande avfallstypen. I nuläget samlas en tredjedel in. Jag röstade därför för översynen av direktivet, eftersom jag välkomnar det nya målet att samla in och behandla 85 procent av detta avfall år 2016.

  Alexandra Thein (ALDE), skriftlig. − (DE) Det tyska fria demokratiska partiet (FDP) i Europaparlamentet stöder i stort sett direktivet om avfallshantering. Frågan är dock om solcellsmoduler fortfarande ett problem. Det finns ingen begriplig ursäkt för att undanta solcellsindustrin från regleringen. Vi har en mångfald av lagstiftning som styr avfallsflöden. Det är därför oklart varför man vill undanta en hel bransch som förväntas producera betydande avfallsflöden, särskilt som solcellsindustrin sannolikt kommer att stå för en stor mängd avfall inom den närmaste framtiden, då de första solcellerna som installerats i stort antal på europeiska tak måste bytas ut. Solceller kan innehålla giftiga ämnen som skulle kunna återvändas. Av den anledningen har jag avstått från att rösta om betänkandet.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. − (EN) Jag ger mitt fulla stöd till beslutet att uppdatera direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE). De skadliga ämnen som ofta produceras av avfall från elektrisk och elektronisk utrustning kan medföra stora risker för hälsa och miljö. I och med att direktivet säkerställer att avfallet återvinns och återanvänds kommer det att förbättra tillverkarnas och återförsäljarnas insatser för miljön. De nya målen för återvinning, återanvändning och insamling av avfall omfattar en insamlingsgrad av 85 procent för medlemsstaterna. Det uppdaterade direktivet kommer också att samordna medlemsstaternas åtgärder för rapportering och reglering, vilket förenklar administrationsprocesserna och ger minskade kostnader för företagen. Jag är säker på att godkännandet av ändringarna i direktivet kan medföra fördelar för hälsa och miljö samt bidra till att uppnå målen i EU:s agenda för effektivt utnyttjande av resurser. Mot bakgrund av de nedskärningar som just nu drabbar många lokala myndigheter är det dock viktigt att de kommuner som vill börja med insamling ute på gatan får ekonomiskt stöd av tillverkarna.

  Hermann Winkler (PPE), skriftlig. − (DE) Jag stöder naturligtvis idén om att förbättra insamlingen av elektrisk utrustning inom Europa, inte minst därför att det innebär att vi kan återanvända sällsynta råmaterial på ett mer effektivt sätt. Jag vill gärna framhålla att mitt hemland Tyskland ligger särskilt bra till i det här avseendet och har infört välbalanserade återvinningslösningar för företag och konsumenter. Detta system behöver inte ändras för att förbättra vårt sätt att återanvända råmaterial. Kommissionen ville inte heller införa några ändringar. Det betänkande som vi just har röstat om framtvingar dock, dessvärre, ett antal ytterligare bördor som kan komma att slå hårt mot företag, däribland elektriker, och de små och medelstora företagen kommer att drabbas hårdast. Av den anledningen röstade jag inte för det här betänkandet. Skyldigheten att samla in utrustning, även om den inte ingår i företagets produktsortiment, något som ibland innefattar separering av produkter som innehåller giftiga ämnen samt av trasiga och återanvändbara produkter, kommer att medföra extra kostnader och en hel del pappersarbete. Vi får inte låta det bli så, i synnerhet inte för de små och medelstora företagen. Att undanta de allra minsta företagen som har små lokaler räcker inte. Den hållning som har antagits är beundransvärd, men den bemöter inte problemet som helhet och den följer inte principen att ”tänka småskaligt först”, som ingår i EU:s politik angående medelstora företag.

Förslag till resolution (RC-B7-0078/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för det gemensamma förslaget till resolution angående situationen i Tunisien och vill härmed uttrycka min fulla solidaritet med den tunisiska befolkningen som, driven av legitima krav på demokrati, förbättrade sociala villkor och sysselsättning, har lett sitt land till en historisk och politisk vattendelare. Förslaget hedrar deras mod och målmedvetenhet under demonstrationerna, beklagar deras förluster och visar sin medkänsla med de skadade. Jag tror också att den auktoritära tunisiska regimens fall kan bidra till en stabil demokrati och till att stärka beslutsamheten hos andra folk som har samma förhoppningar. Med hänsyn till detta vill jag ge mitt stöd för den demokratiska processen och framhålla vikten av att skapa rätt förutsättningar för att hålla val, att tillåta alla oppositionella krafter och alla medier att organisera sig på nationell nivå samt vikten av att den nya parlamentariska församlingen, som ska ansvara för att formulera en demokratisk konstitution, respekterar balansen mellan verkställande och lagstiftande makt samt den dömande maktens självständighet.

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Händelserna i Tunisien under senare tid har återigen väckt diskussion om effektiviteten i EU:s grannskapspolitik i Medelhavsområdet. Europaparlamentets resolution sänder en stark signal i det avseendet. Tyvärr fick medborgarnas kamp för sina rättigheter inget stöd från europeiskt håll på grund av bristen på en specifik mekanism i associeringsavtalet. Till följd av detta slogs oroligheterna ned med våld och människor miste livet. Jag välkomnar därför initiativet att upprätta en undersökningskommission. Vidare tror jag att övervakning av tillämpandet av klausulen om mänskliga rättigheter kan bidra till att händelserna inte behöver upprepas. Tunisiens befolkning behöver hjälp med att utveckla statliga institutioner som fungerar korrekt. På EU-nivå har fallet Tunisien drivit fram ett akut behov av ändrade prioriteringar när det gäller tredje land. Respekten för mänskliga rättigheter bör utgöra grunden för den politiska dialogen. EU måste hålla sig till ett konsekvent budskap för att inte förlora sin trovärdighet.

  Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) Detta förslag till resolution bekräftar européernas engagemang i de grundliga reformer som Tunisiens folk efterfrågar. EU har länge haft en särskild relation till det tunisiska folket. Vi var den enda internationella organisationen som införde klausuler om respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar i våra överenskommelser med Tunisien. Det ekonomiska stöd som EU har bidragit med inom ramen för grannskapspolitiken har hjälpt till att höja den genomsnittliga levnadsstandarden, skapa arbetstillfällen, utbilda ungdomar och ge kvinnor tillträde till ansvarsställningar. I dag är EU angeläget om att stödja den tunisiska befolkningen i den övergång till demokrati som nu har påbörjats.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Tunisiens befolkning har vänt blad. Med detta förslag till resolution bidrar Europaparlamentet till det som måste bli EU:s inställning. Först och främst applåderar Europaparlamentet tunisiernas mod, som har fört deras land till en historisk politisk vändpunkt. Nu måste EU leva upp till tunisiernas rättmätiga förväntningar. Europa måste prioritera sina relationer med organ som respekterar de grundläggande friheterna. Slutligen har vi, eftersom brott har begåtts, med rätta krävt att EU omedelbart verkställer beslutet att frysa de tillgångar som familjen Ben Ali och deras bundsförvanter har tillskansat sig på olaglig väg.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. − (LT) Jag röstade för det här förslaget till resolution eftersom det är viktigt att alla politiska, sociala, samhälleliga och demokratiska krafter i Tunisien blir representerade i interrimsregeringen, eftersom detta är det enda sättet att garantera folkets förtroende för regeringen och förse den med den legitimitet den behöver för att förbereda val och övergången till demokrati. EU och Tunisien var i färd med att formulera åtgärdsplanen för perioden 2011-2016, och den processen kräver att båda parter engagerar sig i att nå större framsteg på alla berörda punkter, i synnerhet när det gäller mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Europaparlamentet fördömer de repressiva åtgärderna och det övervåld som utövats av säkerhetsstyrkorna men ger sitt fulla stöd för den demokratiska processen i landet. Därför är det mycket viktigt att skapa nödvändiga förutsättningar för att hålla val, inom en tidsram som ger alla oppositionella krafter och alla medier tid att organisera sig på nationell nivå, och för att den nya parlamentariska församlingen ska kunna utföra sin uppgift att formulera en demokratisk konstitution som respekterar balansen mellan verkställande och lagstiftande makt samt den dömande maktens självständighet. Parlamentet hoppas att alla demokratiska krafter som respekterar samvetsfriheten, arrangemangen för ett demokratiskt överlämnande av makten samt yttrandefriheten ska kunna delta i det valet.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) I denna stund är det egyptiska folket ute på gatorna för att göra sina röster hörda, bara några veckor efter de liknande händelserna i Tunisien. Situationen i arabländerna jämförs av analytiker med situationen i Central- och Östeuropa på 1990-talet. Historien upprepar sig 20 år senare, då hundratusentals människor ger sig ut på gatorna. EU måste uttrycka sin solidaritet med de människor i arabländerna som är ute på gatorna just nu eller som har varit det. Dock är det viktigt att motiveringen för att ge sig ut på gatorna drivs av legitima demokratiska ambitioner och behovet av att förbättra sociala villkor och levnadsförhållanden. EU med sin demokratiska tradition måste fördöma de repressiva åtgärder och det övervåld som har använts av upprätthållarna av lag och ordning och som har lett till dödsfall. Den demokratiska processen i de länder där situationen fortfarande är osäker måste stödjas med övertygelse. EU har ett stort ansvar i det avseendet. Nu måste nödvändiga förutsättningar skapas för att organisera fria val och anta demokratiska grundlagar som garanterar yttrandefrihet, politisk mångfald och principen om valbarhet. EU:s höga representant måste spela en aktiv roll i att utvärdera behoven hos de länder som genomgår radikala förändringar, eftersom de saknar praktisk erfarenhet av demokrati.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag vill uttrycka min fulla solidaritet med den tunisiska befolkningen som, driven av legitima krav på demokrati, förbättrade sociala villkor och ökad sysselsättning, har lett sitt land till en historisk och politisk vattendelare. Jag applåderar deras mod och målmedvetenhet under demonstrationerna, och jag fördömer det sätt på vilket den fredliga proteströrelsen slogs ned, med över 100 dödsfall som resultat. Jag ger mitt varma deltagande till offrens familjer och mitt stöd till de skadade.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Arabvärlden, från Tunisien till Jemen, har under en och en halv månads tid skakats av en chockvåg eller vindpust av frihet. Än så länge är det svårt för oss att säga vilket det är, med tanke på de komplicerade konsekvenserna av protesterna, som har fått Ben Ali att gå i exil och som nu även skakar Mubaraks tron, samtidigt som Jordaniens regering också har fällts i förebyggande syfte. Att Tunisiens president har avgått betyder dock inte att hans regim är borta, vilket förblir en källa till spänningar. Jag delar tunisiernas oro över att ha ministrar från den tidigare regimen kvar vid makten, bland dem några som var delaktiga i att slå ned demonstrationerna. Jag anser att det är EU:s plikt att uppmuntra processen att etablera en demokrati på sunda grunder för att försämra möjligheterna att ersätta en form av diktatur med en annan. Tunisien utgör inte bara en förebild för dem som vill se de arabiska envåldshärskarna falla, utan fortsätter också att vara en föregångare som kan hjälpa oss att förstå kommande utvecklingsförlopp i en komplicerad österländsk ekvation.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Europa kan enligt min åsikt inte förhålla sig likgiltigt till styrkan i de intensiva folkliga proteströrelserna som just nu sveper genom flera olika länder i Nordafrika och Mellanöstern. Som jag sade i kammaren under debatten om det här förslaget till resolution så tror jag verkligen att vi just nu upplever ett sällsynt historiskt ögonblick: ett av de ögonblick som förändrar historiens gång och skapar nya verkligheter. Men istället för att några få ledare agerar tillsammans eller var för sig krävs det att Europa som helhet tar på sig en ledande roll i att stödja dessa reformer och hitta ett nytt paradigm för Mellanöstern, vilket undviker radikalism och respekterar mänskliga rättigheter, med trygghet, demokrati, värdighet och tolerans. Jag vet att ingenting någonsin kommer att bli sig likt. Jag ger min solidaritet till de människor som slåss för sina rättigheter i Nordafrika och Mellanöstern, precis som jag gav den till människorna i Östeuropa för inte så länge sedan. Eftersom jag inser att islamistisk extremism har uppstått som en politisk – och inte religiös – reaktion på dessa problem, med socialt utanförskap som drivkraft, hoppas jag att dessa folk snart kommer att bevisa att alla kan leva tillsammans i den här regionen i fred och ömsesidig respekt, oavsett religiös tro, politiskt ställningstagande eller etnisk tillhörighet.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för den här resolutionen eftersom den uttrycker solidaritet med den tunisiska befolkningen som, driven av legitima krav på demokrati och förbättrade levnadsförhållanden, har fört sitt land till en historisk politisk vändpunkt. EU kan inte smita från sitt ansvar, och därför måste den höga representanten verka för att inrätta en arbetsgrupp, med Europaparlamentets medverkan, som kan utvärdera behovet av stöd i den demokratiska övergångsprocessen, särskilt när det gäller att förbereda för fria och demokratiska val.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Den nuvarande situationen i Mellanöstern har visat hur lite vi vet om vanliga araber: om vad demonstranterna i Tunis och Kairo tycker och tänker och vad de egentligen känner och vill ha. Tv-bolag med global täckning, som CNN och Al-Jazeera, och de sociala nätverken pekar på en början till ett globalt civilsamhälle som har möjlighet att följa händelser som de i Tunisien och Egypten i realtid.

Under en lång tid har västvärlden föredragit att föra en politik grundad på rädsla för islamistisk extremism, istället för att skaffa sig partner som har samma åsikter och värderingar och därmed verka för samhällen som är politiskt organiserade i enlighet med demokrati, frihet och fungerande rättsväsende. Detta beror på att några sådana partner, efter vad som påstås, inte existerar. Det kan dock se ut som om detta inte är helt sant. Deras effektiva tyngd och deras kapacitet att mobilisera sina respektive länder i den riktningen måste fortfarande prövas. Därför rekommenderar jag försiktighet, noggrann övervakning av händelserna och europeiskt stöd för demokrater som avvisar både sekulär militarism och religiös fundamentalism.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Demokratiska värderingar som frihet och rätt till självbestämmande måste respekteras av alla folk. Därför kan jag bara välkomna antagandet av den här resolutionen om den politiska situationen i Tunisien, där parlamentet uttrycker sin solidaritet för det tunisiska folket. Trots de repressiva åtgärderna och säkerhetsstyrkornas våldsutövande har tunisierna, genom sina demonstrationer, lyckats med att sätta punkt för president Ben Alis diktaturregim. Trots det är jag besviken över att EU har misslyckats med att utveckla en mer konsekvent och effektiv utrikespolitik gentemot vissa av sina partner, vilket skulle kunna bidra till att fälla de totalitära regimer som fortfarande kvarstår, såsom den som hade makten i Tunisien.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi har skrivit under ett resolutionsförslag från vår grupp om situationen i Tunisien, där vi hedrar det tunisiska folkets beslut om att återta sin frihet och sätta stopp för den befintliga regimen, och vi visar vår solidaritet med alla tunisiska framstegsvänner och med dess folk.

I resolutionen betonar vi även behovet av att – om det tunisiska folket begär det – tillhandahålla nödvändigt ekonomiskt bistånd både för att slutföra de reformer som redan har införts och för att tillgodose det tunisiska folkets ekonomiska och sociala behov.

Det är dock uppenbart för oss att vi måste undvika inblandning i Tunisiens inre angelägenheter. Det är inte EU:s sak att säga vem som ska eller inte ska styra dessa länder. Folket vaknar på egen hand och det är upp till dem att avgöra vem som ska styra dem. Vi får inte tvinga något på dem.

  Louis Grech (S&D), skriftlig. − (EN) Det är ledsamt att det har tagit så lång tid för EU att hantera den politiska och sociala oron i Mellanöstern – i Tunisien och nyligen i Egypten. Det var vår skyldighet som union att sätta ut vår politiska antenn och identifiera att krisen var på gång och ännu viktigare att agera proaktivt. I stället stod vi kvar vid sidan om med passivitet och självbelåtenhet. Vi vägrade att tyda de tecken som tydligt indikerade en situation präglad av politiskt och socialt kaos, en situation som slutligen tvingade ut folket på gatorna i protest. Vi måste finna ett sätt att verkligen få kontakt med och aktivt stödja folket i dessa länder. Vi får inte göra detta på ett påtvingande sätt, utan på ett sätt som försäkrar dessa medborgare att Europa aktivt kommer att stödja social stabilitet, ekonomiskt välstånd och frihet i respektive regioner. Med det sagt har EU valt att inte vidta nödvändiga åtgärder precis som i fallet med den israeliska och palestinska konflikten. Det finns inte någon person eller institution som talar för Europa med en gemensam röst. Vi måste avslutningsvis ta upp den här frågan om vi vill ha något som helst meningsfullt inflytande och relevans i internationella förbindelser, i synnerhet när det gäller en region som ligger så nära oss som denna.

  Mathieu Grosch (PPE), skriftlig. − (DE) Jag stöder detta resolutionsförslag, trots att jag anser att de demokratiska krafterna i dessa längder behöver ett mer regelbundet stöd i ett tidigare skede. Detta är ofta svårt för många EU-medlemsstater att göra, eftersom deras ekonomiska intressen står på spel. Egypten, Ryssland och Kina är bra exempel på ”politisk diskretion” eller att ”tiga”. Jag hoppas att utvecklingen i Nordafrika kommer att förmå EU att inta ett modigare förhållningssätt.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Genom att rösta för detta resolutionsförslag om Tunisien uttrycker jag tydligt mitt fulla stöd för det tunisiska folket och för den historiska demokratiska revolution de har startat. Jag beklagar att EU reagerade långsamt. Detta gav ett mycket dåligt intryck av vår utrikestjänst som fortfarande inte lever upp till sitt ansvar och som kämpar för att tala med en gemensam röst på den internationella arenan. Unionen måste nu tillhandahålla allt det tekniska, rättsliga och finansiella stöd som krävs för att smidigt kunna organisera fria val i Tunisien. Det finns också ett trängande behov av att vi granskar vår grannskapspolitik med tredje länder och gör det till ett nödvändigt villkor att artiklar om mänskliga rättigheter införs i alla handelsavtal.

  Tunne Kelam (PPE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för resolutionen om Tunisien för att uttrycka min solidaritet med det tunisiska folkets önskan om att uppnå yttrandefrihet och återinföra fria val. Det är oroväckande att EU överrumplades när massiva folkdemonstrationer mot den dåvarande auktoritära regimen inleddes. Dessa händelser får påminna oss om att stabiliteten för ekonomiska och politiska förbindelser med våra partner endast kan bygga på verklig demokrati och fullständigt utövande av medborgerliga rättigheter. Jag uppmanar EU:s utrikesrepresentant att främja inrättandet av en arbetsgrupp för att hjälpa Tunisien på vägen mot demokrati.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. − (IT) De senaste månaderna har EU granskat sin grannskapspolitik genom att understryka skillnaden mellan de politiska mål som följs av medlemsstaterna i Medelhavsområdet och av medlemsstaterna i centrala, östra och norra Europa. Inget av detta har dock resulterat i en analys som är i stånd att förebygga det som har hänt och som fortfarande händer i olika afrikanska länder. Jag stöder till fullo de mål som ingår i det resolutionsförslag som har lagts fram i dag i parlamentet. Det är mål som Europaparlamentet som helhet vill fullfölja kring situationen i Tunisien. De önskemål som lades fram i dag av Europaparlamentet var att fördöma terrorn och den oproportionerliga användningen av våld, kräva att Ben Ali-familjens orättmätigt erhållna tillgångar ska frysas samt att stödja inrättandet av tre utskott i syfte att bekämpa den korruption som har kännetecknat Tunisiens regeringssystem de senaste 23 åren. Slutligen uppmanar vi EU:s utrikesrepresentant att fatta beslut om att ingripa till stöd för befolkningen genom en arbetsgrupp, vars organisation parlamentet också bör vara med om att utarbeta. Jag anser att det är nödvändigt att EU nu synliggör sin närvaro för det tunisiska folket och för dem tillbaka på vägen mot verklig demokrati.

  Bogusław Liberadzki (S&D), skriftlig. – (PL) Europaparlamentet har snabbt godkänt en ståndpunkt om situationen i Tunisien mot bakgrund av situationen i hela regionen. Vi sympatiserar med viljan hos nationer som vill ha ett bättre liv, självbestämmande och en bättre framtid. Vi är vittnen till att auktoritära härskare tvingas avgå. Tunisien behöver ett omdömesgillt partnerskap med oss. Vi behöver systematiskt stärka erkännandet av våra värden. Vi har en ny utrikestjänst som borde underlätta detta arbete. Förutom Tunisien måste vi tänka på utvecklingen av situationen i Egypten och andra länder i regionen. Jag välkomnar att vi har godkänt det gemensamma resolutionsförslag som lades fram av fem politiska grupper.

  David Martin (S&D), skriftlig. − (EN) Jag röstade för resolutionen om Tunisien. Jag anser att det är nödvändigt att parlamentet visar att det otvetydigt stöder demokrati, rättsordningen och skyddet av mänskliga rättigheter i Tunisien och på andra platser i Mellanöstern.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar demonstrationerna i Tunisien som fick det tunisiska folket att återta sin frihet och sätta stopp för den regim som inrättades 1987 av den nu avsatte presidenten Zine al-Abidine Ben Ali. Alla politiska, sociala, medborgerliga och demokratiska krafter i Tunisien behöver nu representeras i vederbörlig ordning, eftersom det är det enda sätt på vilket man kan säkra folkets förtroende för interimsregeringen och ge regeringen den legitimitet den behöver för att förbereda val och övergången till demokrati. Jag tror också att vi måste undersöka sätt att hjälpa Tunisien, även ekonomiskt, liksom vilket stöd och bistånd som det europeiska civila samhället kan ge det tunisiska civila samhället, i synnerhet till människorättsorganisationer och sociala partner.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag stöder ståndpunkten som godkänts i resolutionsförslaget om Tunisien. Tunisien har nått en historisk vändpunkt i sin historia. Vi är skyldiga att stödja det tunisiska folket genom att hjälpa dem bygga upp en stabil demokrati och genom att stödja och stärka det civila samhället som genom sin argumentationsförmåga gör en stor insats för att stärka demokratin. Jag stöder till fullo Tunisiens demokratiska övergångs- och utvecklingsprocess. Därför uppmuntrar jag interimsregeringen i dess insatser för att organisera demokratiska val där alla politiska hållningar är representerade.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. − (ES) Jag röstade för resolutionsförslaget om situationen i Tunisien, eftersom jag håller med om att vi måste uttrycka vår solidaritet med och stöd för det tunisiska folket och deras krav på demokrati och sociala förbättringar. Jag anser att det är extremt viktigt för parlamentet att anamma en åsikt om robust stöd för det mod och den beslutsamhet som de underkuvade folken har visat. I det här fallet gäller det folket i Tunisien, där massdemonstrationer har ägt rum för att försöka få ett slut på det förtryck som den tidigare presidenten Ben Ali utsatt dem för. Jag anser att det är särskilt viktigt att man i resolutionen hävdar att grannskapspolitiken måste granskas, eftersom – och jag har fördömt den ett flertal gånger för detta – dess mål är snarare att ingå orättvisa frihandelsavtal än att skapa utveckling för folket, mänskliga rättigheter eller få ett slut på envälden och sociala orättvisor. Jag röstade också för denna resolution, eftersom jag samtycker till dess fördömande av det undertryckande som den tunisiska regeringen har utfört under folkets demonstrationer och eftersom jag samtycker till kravet om att utföra en oberoende utredning av Ben Ali-regeringens förtryck och allmänt utbredda korrupta metoder.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. − (EN) När författningen väl har ändrats och en ny styrelseform har skapats, behöver landet som regel demokrati och rättvisa val. Vi kan inleda diskussionen om ekonomiskt eller annan form av stöd först när Tunis har utfört alla rekommendationer från OSSE, Europaparlamentet, EU och Europeiska rådet. Tyvärr lär oss historien att länder som stävar efter demokrati blir centrum för korruption och missbruk. Denna process är kopplad till höga brottstal samt överträdelser av lagar och sociala bestämmelser. Jag röstade för resolutionsförslaget under förutsättning att ekonomiskt stöd till Tunis endast tillhandahållas efter fria val och att stödet bör kontrolleras strikt av de institutioner som ansvarar för det ekonomiska stödet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Jag har röstat för det gemensamma resolutionsförslaget om situationen i Tunisien, eftersom det uttrycker Europaparlamentets inställning till händelserna i Tunisien på ett tydligt och balanserat sätt. Det är viktigt att övergångsregeringen organiserar val så snart som möjligt, så att landet kan gå från auktoritärt styre till en stabil demokratisk regering. Resolutionen uppmanar även Catherine Ashton att vidta snabba åtgärder och tillhandahålla det EU-bistånd Tunisien behöver.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. − (DE) Europaparlamentets resolutionsförslag om situationen i Tunisien stöder det tunisiska folkets insatser mot demokrati. I det betonas även att man måste skapa nödvändiga villkor för att möjliggöra att en parlamentarisk församling kan väljas. En sådan församling skulle sedan vara tvungen att utarbeta en demokratisk författning som säkerställer maktdelningen. Den terror och det oproportionerliga våld som används av säkerhetsstyrkorna fördöms. Av dessa skäl stöder jag resolutionsförslaget om situationen i Tunisien.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Mot bakgrund av de senaste händelserna som har ägt rum i Tunisien skulle jag vilja uttrycka min solidaritet med folket i detta land. Som Europeisk union måste vi stödja det tunisiska folket, vars protester och demonstrationer har gjort det möjligt för dem att befria sig själva och återta sin frihet från en regim som har klarat sig i många år. Jag vill också fördöma den terror och de våldsdåd som säkerhetstjänsten har utfört och riktat mot demonstranterna. Jag stöder till fullo EU:s vädjan. Tyvärr har händelserna i Tunisien ännu en gång avslöjat unionens svaga utrikespolitik. Europeiska avdelningen för yttre åtgärder och Europeiska kommissionen bör uppmanas att vidta konkretare åtgärder. I sina gemensamma yttre åtgärder bör unionen lägga större vikt vid frågor som har med skyddet av mänskliga rättigheter och demokrati att göra. I omröstningen om Europaparlaments resolutionsförslag som beskriver situationen i Tunisien röstade jag för förslaget, eftersom jag anser att vi, EU, har den perfekta möjligheten att bidra till att bygga upp det civila samhället i Tunisien.

  Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. − (EN) Jag uttrycker min solidaritet med det tunisiska folket, som drivet av sin vilja att förbättra de sociala förhållandena och tillgången till arbete, har fört sitt land mot en historisk politisk vändpunkt. Händelserna i Tunisien satte även fundamentet i odemokratiska regimer i andra länder i gungning. Det är fortfarande inte klart vad regeringsbytet kommer att leda till. Jag hoppas att alla demokratiska krafter som lovar att respektera pluralism, samvetsfrihet och förberedelserna för ett demokratiskt maktöverlåtande kommer att vara i stånd att delta i valet av en ny parlamentarisk församling. Jag röstade för denna resolution, eftersom jag stöder EU-stödet till Tunisiens ekonomi, inom ramen för ett konkret utvecklingskontrakt som främjar produktiva investeringar både lokalt och i utlandet, i form av lån och subventioner som skulle ge tunisierna utsikt till kvalificerade arbeten.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. − (IT) Jag röstade för resolutionsförslaget om situationen i Tunisien för att tillsammans med ledamöterna uttrycka Europaparlamentets ståndpunkt om ”Jasmine-revolutionen”. Partnerskapet mellan Tunisien och EU, förbindelserna med de nordafrikanska länderna inom unionen för Medelhavsområdet och alla grannskapsförbindelser måste effektivt träda i förgrunden för att möjliggöra för det tunisiska folket, som vi står sida vid sida med, att uppnå en metodisk och fredlig övergång till ett effektivt demokratiskt system. EU:s hjälp måste fungera som en varning för att garantera en vederbörlig valprocess och garantera respekten för mänskliga rättigheter. Syftet med hjälpen måste vara att stödja och ge folket i Tunisien råd för att förhindra glidningar mot fundamentalism. EU får bestämt inte underlåta att uppfylla sina åtaganden för demokrati och mänskliga rättigheter.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för resolutionsförslaget om Tunisien liksom alla politiska grupper i ett försök att sända ett stödjande budskap till detta land. Stabilitet i området är en grundläggande och ständig europeisk strävan. I framtiden bör den grundläggande pelaren i EU:s grannskapspolitik i Medelhavsområdet vara skapandet av ett välstående område där demokratiska regimer och respekt för mänskliga rättigheter råder. Vi får inte glömma att upphovet till instabilitet i det europeiska grannskapet kan sätta igång kedjereaktioner och skapa ännu större vågor av flyktingar och invandrare än dem som skapats tidigare av konflikterna i Centralasien.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta resolutionsförslag om den nuvarande situationen i Tunisien. Jag ansluter mig till parlamentet och uttrycker min solidaritet med det tunisiska folket, som drivet av sin legitima demokratiska strävan samt viljan att förbättra de sociala förhållandena och tillgången till arbete, har fört sitt land mot en historisk politisk vändpunkt. I detta sammanhang välkomnar jag det mod och den beslutsamhet som det tunisiska folket har visat under demonstrationerna och jag ansluter mig till fördömandet av terrorn och det oproportionerliga våld som säkerhetsstyrkorna har använt. Jag stöder till fullo den nödvändiga demokratiska process som Tunisien kommer att genomgå och betonar behovet av att man inrättar de villkor som krävs för att hålla val inom en tidsperiod som gör det möjligt för oppositionen och pressen att organisera sig på nationell nivå och skapa den demokratiska grunden för ett nytt samhälle. Jag välkomnar parlamentets uppmaning till kommissionen och EIB att, inom ramen för ett konkret utvecklingskontrakt som främjar produktiva investeringar både lokalt och i utlandet, planera stöd till Tunisien i form av lån med förmånliga räntevillkor för att landets ekonomi ska bli mer diversifierad och kunna erbjuda tunisiska ungdomar möjligheter till kvalificerade arbeten.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag har gett mitt stöd till detta resolutionsförslag och jag vill också uttrycka min solidaritet med det tunisiska folket, som drivet av sin legitima demokratiska strävan samt viljan att förbättra de sociala förhållandena och tillgången till arbete, har fört sitt land mot en historisk politisk vändpunkt. Jag hoppas uppriktigt att man nu skapar villkor och ger Tunisien allt stöd det behöver för att utarbeta de reformer som krävs för att bygga upp en hållbar och tolerant demokrati som respekterar minoriteter.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Genom att rösta för resolutionsförslaget om situationen i Tunisien vill jag först av allt uttrycka min solidaritet med det tunisiska folket, som drivet av sin demokratiska strävan samt viljan att förbättra de sociala förhållandena i landet, har fört sitt land mot en historisk politisk vändpunkt. Jag uppmanar de europeiska institutionerna att åter fokusera på – och öka – medlen för olika instrument för att finansiera samarbetet mellan EU och Tunisien. Detta måste göras snabbt. Jag uppmanar också EU att dra lärdom av dessa händelser och granska sin politik för att stödja demokrati och mänskliga rättigheter genom att göra strikt observation till ett nödvändigt villkor i EU-samarbetet med tredje länder.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Med denna resolution uttrycker parlamentet sin solidaritet med det tunisiska folket, som drivet av sin legitima demokratiska strävan samt viljan att förbättra de sociala förhållandena och tillgången till arbete, har fört sitt land mot en historisk politisk vändpunkt. I detta sammanhang välkomnar parlamentet deras mod och beslutsamhet under demonstrationerna och uttrycker sitt deltagande med offrens familjer och sin solidaritet med de skadade. Parlamentet fördömer även terrorn och det oproportionerliga våldet från säkerhetsstyrkornas sida, men lovordar däremot arméns uppträdande och dess vägran att öppna eld mot demonstranterna. Det efterlyser en oberoende utredning av dödsfallen, det överdrivna våldet under de senaste veckorna samt korruptionen, och kräver att de ansvariga ska ställas inför rätta.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Oron i Tunisien de senaste dagarna har redan resulterat i minst 35 bekräftade dödsfall. Parlamentets delegation för förbindelserna med Maghrebländerna har redan krävt en oberoende utredning för att avgöra om regeringen kan klandras för användningen av våld under gatukonflikterna. Det nödläge som råder i detta land, som traditionellt har varit sekulariserat, reformvänligt och demokratiskt, måste omedelbart hävas för att göra det möjligt för de tunisiska myndigheterna att återgå till normala demokratiska metoder. Alla europeiska regeringar, även Schweiz, måste i sin tur samtycka till att samarbeta i syfte att återlämna de pengar och de tillgångar som president Ben Alis familj har förvärvat. Slutligen måste alla tecken på att salafismrörelsen växer och sprids bromsas omedelbart, eftersom det skulle främja en radikal form av islam i Tunisien.

  Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Det var på tiden att Europaparlamentet bröt sin tystnad kring det tunisiska upproret. Hur kan man vägra att höra folkets vädjan, hur kan man förbli oberörd av denna brist på demokrati, hur kan man förhålla sig lugn när man ser män och kvinnor, rika och fattiga, unga och gamla kräva att få bli befriade från en skräckregim?

Tunisien har tyst accepterat en enväldig modell, ett scenario där de fattigaste och till och med medelklassen inte kunde föreställa sig att en dag få bestämma över sitt eget öde. Detta envälde har nu reducerats till damm. Stegen mot frihet lägger grunden till ett nytt samhälle och skapar förhoppningar om en ny jämvikt. Österns diktatoriska och teknokratiska dagar är över. Nu återstår det att skapa ett nytt slags öst.

Låt oss hoppas att de europeiska institutionerna kommer att vara mottagligare än någonsin tidigare för önskemålen om samarbete från dessa nya stater.

  Rafał Trzaskowski (PPE), skriftlig. − (PL) Jag stöder detta resolutionsförslag och i synnerhet föreskrifterna om de mycket specifika instrument som står till vårt förfogande för att påverka de systemändringar som pågår i landet. Jag syftar här framför allt på att vi måste ge politiskt stöd till största möjliga engagemang från EU:s utrikesrepresentant, på den granskning av EU:s grannskapspolitik som är på gång, på förhandlingen av en ny handlingsplan för Tunisien för perioden 2011-2016 och på att sända ett europeiskt observatörsuppdrag som otvivelaktigt skulle kunna stödja de val som har utlysts.

Resolutionsförslag (RC-B7-0075/2011)

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Den globala spridningen av tuberkulos är fortfarande oroande. Sjukdomen är fortfarande en av de vanligaste dödsorsakerna i världen med nära två miljoner dödsfall årligen. Trots de framsteg som har gjorts har man sett en dramatisk ökning av utbredningen av denna bakterieinfektion under senare år på grund av den socioekonomiska tillbakagången i länderna i det tidigare Sovjetblocket, den svaga infrastrukturen i de offentliga hälso- och sjukvårdssystemen och den orättvisa tillgången till behandling. Jag välkomnar det gemensamma resolutionsförslaget om initiativet för tuberkulosvaccin, eftersom jag tror att vacciner som kombineras med de mest effektiva testerna för att upptäcka sjukdomen och de bästa behandlingarna är det viktigaste vapnet i kampen mot denna sjukdom. Jag tror också att tillgången till dricksvatten och en balanserad kost liksom fri tillgång till hälso- och sjukvård spelar en viktig roll i förbättringen av levnadsvillkoren och i kampen mot fattigdom och tuberkulos. Mot bakgrund av dessa överväganden röstade jag för det gemensamma resolutionsförslaget om tuberkulosvaccin.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Enligt initiativet för tuberkulosvaccin upptäcks omkring nio miljoner nya fall av tuberkulos varje år och två miljoner människor dör varje år av tuberkulos: det är ett dödsfall var artonde sekund. Det återstår bara fyra år innan vi når datumet för millenieutvecklingsmålet som handlar om att utrota sjukdomar, och tuberkulos är fortfarande en av de vanligaste dödsorsakerna i världen och en av de farligaste för människor som har hiv/aids. EU måste fullgöra sin skyldighet att uppnå FN:s millenieutvecklingsmål genom att bekämpa tuberkulos och utrota sjukdomen senast 2015. Jag röstade för detta viktiga resolutionsförslag och jag samtycker till att bekämpandet av tuberkulos bör tas med i Europa 2020-strategin. Som anges i resolutionen måste kommissionen och medlemsstaterna göra sitt yttersta för att se till att en lämplig del av de pengar som står till förfogande för hälso- och sjukvård når fattiga människor i utvecklingsländerna, likaså måste man göra sitt yttersta för att se till att hälso- och sjukvårdstjänsterna i fattiga områden förbättras och får stöd.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta resolutionsförslag om initiativet för tuberkulosvaccin, eftersom denna sjukdom är en av de vanligaste dödsorsakerna i världen med nära två miljoner dödsfall årligen. Detta initiativ skulle tillämpas för alla dem som drabbats av tuberkulos i världen, i synnerhet människor i de minst utvecklade länderna. Det skulle även bidra till att genomföra Europa 2020-målen och uppnå millenieutvecklingsmålen senast 2015. Vidare skulle vaccinationsprogrammet kunna förbättra EU:s strategiska oberoende i kampen mot tuberkulos och andra smittsamma sjukdomar. Det bör påpekas att vacciner är ett avgörande verktyg i tuberkulosbekämpningen, tillsammans med bättre tester. Testerna måste vara tillförlitliga, billiga och tillgängliga för alla patienter tillsammans med mer effektiva diagnoser och behandlingar. Detta kräver en betydande omläggning av forskningen samt ökad och varaktig finansiering av vaccinpaketet. Europeiska kommissionen och medlemsstaterna bör därför fullgöra sina finansieringsåtaganden och göra allt som krävs för att de medel som anslagits för hälso- och sjukvården även når de fattigaste och mest sårbara människorna i landet.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Vaccinering mot tuberkulos och investering i forskning i syfte att utveckla nya behandlingar för denna sjukdom är de enda lösningar för att utrota sjukdomen senast år 2050. Tyvärr har Rumänien dåliga siffror för spridningen av denna sjukdom. Landet ligger i topp i tabellen över tuberkulospatienter i EU, och kommer enligt experter att behålla denna placering länge. Under dessa omständigheter är EU-program och medel tilldelade för tuberkulosbehandling välkomna och investeringen i européernas hälsa är viktig. Enligt uppgifter från de rumänska myndigheterna upptäcks 30 000 nya fall av tuberkulos varje år. En möjlig förklaring till att ett så stort antal fall upptäcks varje år är just den ökade utvecklingsnivån genom uppkomsten av nya förebyggande program, varav en majoritet finansieras av EU. Även om Rumänien fortfarande har den högsta utbredningen av tuberkulos i Europa, har siffrorna minskat markant de senaste fem åren. Även dödlighetssiffrorna för tuberkulos har minskat i Rumänien från 10,7 procent 2002 till 7,6 procent 2008. De medel som har beviljats för programmen om att utrota tuberkulos är synnerligen välkomna, eftersom man inte har upptäckt nya diagnos- eller behandlingsinstrument de senaste 35 åren.

  Zuzana Brzobohatá (S&D), skriftlig. – (CS) Jag gav mitt stöd till resolutionsförslaget om att bekämpa tuberkulos av många olika skäl. Jag skulle först vilja understryka behovet av att se på sjukdomens humanitära sida, eftersom det är en sjukdom som kan förebyggas enkelt genom vaccination. De över två miljoner människor som varje år dör av sjukdomen är därför inte bara ett mycket stort antal, utan först och främst onödigt. Jag håller helt med om att tuberkulos är ett grafiskt exempel på ojämlikhet mellan länder, eftersom det nästan har utrotats i industriländerna. Stiftelsen initiativet för tuberkulosvaccin (TVBI) hjälper tuberkulosdrabbade över hela världen och i synnerhet i mindre utvecklade länder. Personligen anser jag att det här sättet att bekämpa tuberkulos är ett uttryck för europeiska medborgares solidaritet och ett försök på att begränsa helt onödiga dödsfall som helt enkelt beror på bristande medel för vaccinationer i mindre utvecklade länder.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Genom detta resolutionsförslag välkomnar vi EU:s initiativ till att bekämpa tuberkulos i de fattigaste länderna, men vi kräver att mer vetenskaplig forskning utförs för att utveckla nya läkemedel och nya vacciner mot denna sjukdom. Vacciner är den billigaste och effektivaste folkhälsoåtgärden för att skydda européerna mot smittsamma sjukdomar, men det är också viktigt att hälso- och sjukvården når utvecklingsländerna för att bidra till att öka den förväntade livslängden och bekämpa fattigdom.

Som jag sade har vissa framsteg gjorts och vi befinner oss på rätt väg, men EU måste fördubbla sina insatser och kräva mer samordnade åtgärder för att integrera den europeiska forskningen i bekämpningen av fattigdomsrelaterade sjukdomar. Detta är det enda sätt på vilket vi kan mildra den tragiska hälsovårdssituation som flera utvecklingsländer befinner sig i. Jag skulle vilja fråga kommissionen på vilket sätt den kommer att följa upp de vetenskapliga forskningsinsatserna på det här området för att intensifiera dessa insatser och för att omvandla resultaten av denna forskning till fördelar för européerna mot bakgrund av Europa 2020-strategin.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionsförslaget om initiativet för tuberkulosvaccin, eftersom det endast är en bred vaccinationskampanj som kan bidra till att förverkliga de mål som har fastställts i millenieutvecklingsmålen. Målen handlar om att stoppa den ökande utbredningen av tuberkulos och vända utvecklingen så att den i stället minskar fram till 2015 och utrotas senast 2050. Det finns ett trängande behov av att undersöka innovativa finansieringsinitiativ för att bidra till att förstärka hälso- och sjukvårdssystemen och bekämpa ojämlikhet, i synnerhet när det gäller mödrahälsa och spädbarnsdödlighet.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Även om tuberkulos är en av de sjukdomar som praktiskt taget har försvunnit från utvecklade länders hälsofokus, är det i verkligheten en av de vanligaste dödsorsakerna i världen som orsakar två miljoner dödsfall varje år. I synnerhet i utvecklingsländerna är sjukdomen fortfarande dödlig i många fall, framför allt när den drabbade även har hiv/aids.

Det är därför ett exempel på hälsoojämlikheter mellan den industrialiserade världen och utvecklingsländerna. Även om tuberkulos fortfarande är en dödlig sjukdom, lägger man dessutom ned forskningen på grund av affärsmässiga lönsamhetsskäl. Därför är det viktigt att Europa bidrar med vetenskaplig forskning och stöder initiativet för tuberkulosvaccin (TBVI), så att vaccination i stor skala kan få positiva effekter i syfte att utrota tuberkulos senast 2050.

Som vi vet är vaccin ett viktigt instrument när det kopplas till bättre, billigare och mer tillförlitliga tester för att upptäcka sjukdomen liksom effektivare diagnoser och behandlingar. Detta innebär en stor justering av forskningen samt ökad och oförminskad finansiering, och här tror jag att EU kan spela en viktig roll.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med detta gemensamma resolutionsförslag som ersätter förslagen från gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, gruppen De Gröna/Europeiska fria alliansen och gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet är att främja initiativet för tuberkulosvaccin (TBVI) i syfte att uppnå de mål som har fastställts av FN i millenieutvecklingsmålen. Dessa omfattar att vända trenden med antalet patienter som får tuberkulos senast 2015 och att utrota sjukdomen senast 2050. Att förbättra hälsotillståndet för världens befolkning är en av EU:s största angelägenheter. Även om tuberkulos kan sägas vara under kontroll i Europa, orsakar den fortfarande miljontals dödsfall i utvecklingsländerna i samband med andra smittsamma sjukdomar. Det är viktigt att förena politiska och ekonomiska insatser för att få ett snabbt slut på detta globala gissel. Jag välkomnar därför godkännandet av detta initiativ om att utrota denna smittsamma sjukdom som fortfarande på 2000-talet orsakar många dödsfall, särskilt i utvecklingsländerna.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Insatser på området för forskning och utveckling av nya läkemedel och vacciner som är effektiva mot sjukdomar såsom tuberkulos, som varje år fortsätter att ta miljoner människors liv över hela världen, måste stimuleras och positiva resultat är varmt välkomna. När dessa resultat har uppnåtts är det nödvändigt att göra de nya framstegen inom vetenskap och teknik tillgängliga för dem som behöver dem, utan någon form av undantag.

Behov måste därför vara det enda kriteriet för tillgång. I tredje världen tär betalning av utlandsskuld och betalning av räntor på lån till rika länder hårt på resurserna som därför inte går till budgeten för hälso- och sjukvård och utbildning. Denna reduceras till nära nog obetydlighet. Även de så kallade programmen för strukturanpassning som påförs utifrån bidrar till detta.

I kampen mot sjukdomar som liksom tuberkulos sprids i fattigdom ingår det därför att bekämpa dessa mekanismer som skapar och vidmakthåller beroende och fattigdom. I detta sammanhang är det beklagligt att vi, när vi gör tuberkulosvaccinet tillgängligt för mindre utvecklade länder – vilket vi uppenbarligen förespråkar – kan förespråka det för att stärka EU:s roll och ledarskap i dessa länder som man gjorde i den fråga som gav upphov till detta resolutionsförslag.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Hur kan man underlåta att stödja ett initiativ som syftar till att utrota tuberkulos senast 2050, när sjukdomen fortsätter att döda två miljoner människor årligen i hela världen?

Jag anser dock att det är förvånansvärt att en text som djupt beklagar den otillräckliga hälso- och sjukvården i utvecklingsländer kan välja att förbise en av de största skandalerna i vår tid: rika länders plundrande av läkare från dessa länder som har avstått från att utbilda sina egna läkare tillräckligt i tron att de kan skära ner på sitt sociala skydd. Följaktligen är antagningsbegränsningen i Frankrike (eller antalet studenter som får fortsätta till andra året) omkring 7 000, medan nästan 3 000 läkare med examen från länder utanför Europa årligen tillåts utöva sitt yrke i Frankrike. För att inte nämna de utländska studenter vi utbildar och som har fransk examen men som aldrig lämnar landet. Samtidigt uppskattar WHO att det finns ett underskott på 4,5 miljoner hälso- och sjukvårdsmedarbetare i fattiga länder.

Det är också märkligt att man i texten väljer att förbise de mellan 5 500 och 6 000 tuberkulosfall som förekommer i Frankrike. Sjukdomen hade utrotats där och att den har kommit tillbaka kan kopplas direkt till massinvandringen. Jag tror inte att vi skiljer oss från andra länder i Europa heller i den här frågan.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Förekomsten av tuberkulos i världen fortsätter att vara oroväckande. Men det verkar som om endast vaccination i stor skala kan avvärja det hälsohot som denna sjukdom utgör för de många människor som lever i utvecklingsländerna. Jag gav därför resolutionen mitt stöd för att kräva en ökad långsiktig investering från medlemsstaterna och Europeiska kommissionen, så att de kan få medel att bekämpa tuberkulos, i synnerhet genom forskning och innovation. Men de genomförda resurserna bör inte upphöra där. Det är hälsovårdssituationen och hälsovården som behöver stöd, och detta är ytterligare ett område där arbete måste göras och som inte får förbises.

  Jim Higgins, Seán Kelly, Mairead McGuinness och Gay Mitchell (PPE), skriftlig. − (EN) Vi avstod från att rösta i den slutliga omröstningen om initiativet för tuberkulosvaccin (RC-B7-0075/2011). Vi stöder fullt ut vaccininitiativets mål, men kunde inte stödja det citat som hänvisar till en annan parlamentsomröstning som bland annat stöder abort och som går emot en tidigare röstförklaring som vi har fört till parlamentets protokoll.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag samtyckte till detta dokument, eftersom vi måste bekämpa tuberkulos. Det är en sjukdom som globalt dödar nästan två miljoner människor årligen och som nästan en tredjedel av världens befolkning är smittad av. Det är en sjukdom som utgör ett allvarligt hot mot människor och som är den andra största dödsorsaken bland smittsamma sjukdomar i världen. Tuberkulos är i hög grad kopplad till sociala och ekonomiska problem, såsom fattigdom, arbetslöshet, alkoholism, narkotikaberoende samt hiv/aids, liksom till fattiga länders otillräckliga och dåliga hälsovårdssystem samt fördröjda diagnoser. Jag är nöjd med att initiativmodellen för tuberkulosvaccin har utarbetats, eftersom alla patienter som lider av denna sjukdom över hela världen kommer att kunna dra nytta av resultaten av forskningen och arbetet. Jag skulle också vilja påpeka att finansieringen av kampen mot tuberkulos fortfarande är otillräcklig. Det är också nödvändigt att tillhandahålla specifika finansieringsmekanismer som kan bidra till licensgivningen av tuberkulosvacciner i Europa, vaccinets tillgänglighet, klinisk forskning om tuberkulos och effektivare diagnos och behandling. Dessutom måste de pengar som tilldelas hälso- och sjukvården nå ländernas fattigaste och mest sårbara invånare.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. − (IT) Tuberkulos är tyvärr en av de främsta dödsorsakerna i världen. Nästan två miljoner människor dör faktiskt varje år som en följd av denna sjukdom. Parlamentets syfte med att lägga fram detta resolutionsförslag var att inbjuda EU till att fullfölja FN:s millenieutvecklingsmål, som föreskriver att den ökade utbredningen av denna allvarliga sjukdom ska stoppas senast 2015. De beräknade siffrorna är oroväckande och vi är djupt oroade över situationens allvar, särskilt när det gäller de fattigaste länderna där tuberkulosrelaterade dödsfall blir allt vanligare. Det gemensamma resolutionsförslaget om initiativet för tuberkulosvaccin har mitt fulla stöd, eftersom det försöker hantera problemet vid roten genom att bevilja ökad finansiering och stöd för vetenskaplig forskning samt att det belyser villkoren för hälso- och sjukvården i utvecklingsländerna.

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE), skriftlig. – (PL) Även om vaccination mot tuberkulos är obligatoriskt i majoriteten av de europeiska länderna, är världsstatistiken oroande. Antalet människor som ådrar sig denna sjukdom uppmärksammar oss på att vi i dag på 2000-talet inte bara behöver dra igång en omfattande informationskampanj och tillhandahålla rätt förebyggande åtgärder, utan att vi först och främst måste öka finansieringen av skyddande vaccinationer. Endast detta gör det möjligt för oss att minska utbredningen av denna sjukdom. Jag gav därför mitt stöd till detta resolutionsförslag. Tack.

  David Martin (S&D), skriftlig. − (EN) Jag stöder till fullo kraven på ökad finansiering och alternativa medel för finansiering av tuberkulosprogram. Som ordförande i parlamentets arbetsgrupp om innovation, tillgång till medicin och fattigdomsrelaterade sjukdomar anser jag att det är viktigt att vi fokuserar våra insatser på forskning och innovation om vi ska nå millenieutvecklingsmålen. Globala tuberkulosnivåer är fortfarande oacceptabelt höga och jag välkomnar nya sätt att finansiera initiativet för tuberkulosvaccin för en vaccinationskampanj i stor skala.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) Trots att tuberkulos praktiskt taget inte längre finns i utvecklade länder utgör sjukdomen fortfarande ett hot i fattiga och underutvecklade länder, framför allt i Afrika, där den fortsätter att döda miljoner människor varje år. Det är endast en vaccinationsplan på global nivå som kan få ett slut på dessa gissel och fullständigt utrota sjukdomen senast 2050 som en del av att uppnå millenieutvecklingsmålen.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. − (ES) Jag samtycker till mycket av det som sägs i detta resolutionsförslag med dess slutliga mål och dess syn på tillgång till hälso- och sjukvård som en rättighet, vilken regeringarna måste garantera genom att ”fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla offentliga hälso- och sjukvårdstjänster till hela sin befolkning”. Trots det har jag inte kunnat stödja det, eftersom jag anser att majoriteten av de förslag och mål som framställs i förslaget saknar ambitioner och är klart otillräckliga. Jag anser inte att det räcker med att föreslå att senast 2050 utrota en sjukdom som drabbar de fattigaste och som är en av de vanligaste dödsorsakerna i världen med mer än två miljoner dödsfall årligen. Ett antal undersökningar utförda av icke-statliga organisationer betonar nämligen att denna period skulle kunna halveras genom en robust politik och genom ökade resurser i syfte att bekämpa sjukdomen. Vidare samtycker jag till uttalandet i punkt 2 om att det är viktigt att förbättra metoderna för infektionsupptäckt och vaccination genom effektivare diagnoser och behandlingar, men jag anser att man uttryckligen borde nämna att dessa tjänster bör utföras av offentliga hälso- och sjukvårdstjänster. De är dessa som bör stärkas genom europeiskt stöd och samarbete.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag är mycket glad över att ge mitt stöd till ett alleuropeiskt projekt som tillför mervärde inte bara för Europa, utan även för världen i sitt syfte att slutligen utrota tuberkulos.

2009 dödade tuberkulos 1,7 miljoner människor, vilket motsvarar 4 700 personer dagligen. Världsbanken uppskattar att det orsakar årliga ekonomiska förluster för Afrika på 52 miljarder amerikanska dollar. De fall som rapporterades i Storbritannien och Irland under sommaren 2010 påminner oss också om att denna sjukdom fortfarande är ett allvarligt problem för Europeiska unionen. Tack vare initiativet för tuberkulosvaccin (TBVI) kommer det att vara möjligt att skapa effektiva vacciner till överkomliga priser för utvecklingsländerna vilka har anpassats för tillväxtländerna och Europa.

Europeiska kommissionen är den största bidragsgivaren av officiellt utvecklingsbistånd och tillhandahåller 49 miljarder euro årligen. Det är dock inte tillräckligt. Vi måste finna andra källor till finansiering såsom inrättandet av en finansiell garanti av medlemsstaterna och/eller EU för att göra det möjligt att erhålla finansiering från Europeiska investeringsbanken. TBVI är ett praktiskt sätt att genomföra EU 2020-strategin. Genom att göra Europa attraktivare förbereds den nya ekonomin för framtida generationer.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. − (EN) Programmet för tuberkulosvaccin är mycket viktigt, men vad ska Europaparlamentet göra före 2015? I exempelvis Lettland består den medicinska behandlingen av tuberkulos för närvarande av att ställa diagnos och hålla patienten isolerad. All finansiering som var avsedd att användas på inköp av medicinsk utrustning och uppförande av specialiserade sjukhus gavs i själva verket ut förgäves. I till exempel staden Olaine fanns ett sjukhus som uppförts på ett fängelseområde för att behandla personer som smittats av tuberkulos. De pengar man lade på att utrusta sjukhuset uppgick till två miljoner euro. Detta sjukhus fungerar inte nu eftersom det inte finns någon medicinsk personal! Därför skulle jag vilja rikta kollegernas uppmärksamhet mot att det inte räcker att endast skapa och producera ett vaccin. Man måste även förbereda specialister med fokuserad specialisering och högkvalificerad medicinsk personal och placera ut dem i kampen mot tuberkulos. I annat fall blir följderna av dagens omröstning inget annat än känslomässiga. Det är ytterst viktigt att ha fullkomlig insyn i granskningen av den finansiering som tilldelas kampen mot tuberkulos för att situationen i Lettland inte ska upprepas.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Varje år lägger man två miljarder euro på att behandla personer med tuberkulos i EU. Vid sidan av hiv och malaria är tuberkulos en av världens mest utbredda epidemier. Omkring en tredjedel av världens befolkning är smittad. Det är tydligt att vi befinner oss långt från att utrota tuberkulos. Som med alla sjukdomar utgör den ökande motståndskraften i form av multiresistenta eller till och med ultraresistenta bakterier och därigenom bristen på behandlingsalternativ en stor utmaning för den moderna läkarvetenskapen. De standardläkemedel som har använts sedan 1960-talet har ingen verkan på de muterade varianterna. På grund av detta ordineras andra läkemedel som är dyrare och som har kraftigare biverkningar. De efterföljande behandlingskostnaderna kan vara upp till hundra gånger högre än för normal tuberkulos. Om en patient slutar ta standardläkemedlet för den normala formen av tuberkulos innan sexmånadersperioden är slut, resulterar det inte bara i allvarliga biverkningar utan även i resistens. Dessutom är det endast möjligt att stoppa smittspridningen genom att undersöka alla människor som patienten haft kontakt med. Vissa länder har inte följt dessa krav. Om dessa välkända och grundläggande regler inte följs, kommer forskningsprojekt som kostar miljarder euro knappast att få till stånd några större förändringar och nya former av resistens kommer att uppstå. Av denna anledning har jag avstått från att rösta.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta resolutionsförslag om initiativet för tuberkulosvaccin. I många fall är tuberkulos och förebyggande av sjukdomen fortfarande en utmaning, inte bara för utvecklingsvärlden utan även för utvecklade länder. Vi borde utbyta goda arbetsmetoder, tilldela finansiering till tuberkulosvaccin och använda olika åtgärder i ett försök att minska den skräckinjagande statistiken med nära två miljoner dödsfall årligen i världen på grund av tuberkulos. Å andra sidan är alkoholism, narkotikamissbruk och stor fattigdom några av de viktigaste riskfaktorer som ökar sjukligheten. Det är därför nödvändigt att vi inte bara tar hänsyn till vaccination, utan även långsiktiga program för att minska dessa faktorer. Än en gång välkomnar jag detta EU-initiativ för att bidra till aktivt EU-stöd för vaccinprogram som när de genomförs har lyckats att avsevärt minska siffrorna för antalet tuberkulossmittade som statistik från EU:s medlemsländer visar.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. − (IT) Jag stöder klart initiativet för tuberkulosvaccin, eftersom tuberkulos fortfarande är en av de vanligaste dödsorsakerna i världen som tar miljontals liv varje år och eftersom man trots detta för närvarande inte forskar tillräckligt om de mest försummade sjukdomarna som endast drabbar människor i utvecklingsländerna. I detta sammanhang kan endast ett vaccinationsprogram som innebär en vaccinationskampanj i stor skala få en positiv inverkan när det handlar om att uppnå målet. Jag är övertygad om att vacciner är ett avgörande verktyg i tuberkulosbekämpningen, tillsammans med bättre tester, vilket kräver en betydande omläggning av forskningen samt ökad och varaktig finansiering. Jag anser därför att tuberkulosvaccination i första hand bör genomföras på vårdcentraler och sjukhus i utvecklingsländerna och att det europeiska biståndet bör stödja utvecklingsländernas egna insatser för att stärka personalresurserna.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för resolutionsförslaget om initiativet för tuberkulosvaccin. Detta specifika resolutionsförslag som fick stöd av alla politiska grupper kommer efter en ökning av denna sjukdom i Europa och USA under de senaste tio åren. Men den mest grundläggande orsaken till att sjukdomen dyker upp igen är massinvandring, i synnerhet illegal invandring, där grundläggande hygienbestämmelser ofta inte kan tillvaratas. Grekland, som för närvarande försöker ta itu med den illegala invandringen, är ett land i den utvecklade världen som har relativt höga tuberkulossiffror. Därför är förslagen i detta specifika resolutionsförslag viktiga för vårt land, såsom en vittgående vaccinationskampanj i medlemsstaterna, finansiering från Europeiska investeringsbanken i detta syfte samt uppmaningen om garanterade offentliga hälso- och sjukvårdtjänster i de mest avlägsna områdena.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. − (PT) Med tanke på att tuberkulos nästan har utrotats från industrialiserade länder och fortfarande sprids i andra delar av världen är tuberkulos i dag ett av exemplen på hur ojämlikhet mellan människor påverkar hälsan. Det är för närvarande också viktigt att komma ihåg att tuberkulos också är en av de sjukdomar som utnyttjar tillståndet hos personer som är seropositiva eller har aids och gör sjukdomen särskilt allvarlig i dessa fall. Dessa frågor ligger till grund för detta resolutionsförslag som förespråkar behovet av en vaccinationskampanj i stor skala som kan bidra till uppnåendet av millennieutvecklingsmål 6 efter 2015 och framför allt till utrotandet av tuberkulos senast 2050.

Dessa hedervärda mål var också anledningen till att jag röstade för förslaget. Vacciner är ett avgörande verktyg i tuberkulosbekämpningen, liksom bättre tester för infektionsupptäckt vilka är tillförlitliga, billiga och stabila, samt effektivare diagnostisering- och behandling. Detta kräver en betydande omläggning av forskningen samt ökad och varaktig finansiering. EU bör genom Europeiska kommissionen undersöka olika kanaler för innovativ finansiering, till exempel införande av en finansiell garanti utställd av medlemsstaterna och/eller EU som gör det möjligt för TBVI att ta del av medel från Europeiska investeringsbanken, i syfte att säkra finansieringen av forskning på detta område.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. − (PT) Trots de framsteg som gjorts är utbredningen av tuberkulos i världen fortfarande en stor källa till oro, eftersom sjukdomen fortfarande är en av de vanligaste dödsorsakerna i världen, framför allt i utvecklingsländerna. Forskning och finansiering på det här området bör därför ökas. Det är viktigt att uppbåda resurser till initiativet för tuberkulosvaccin, eftersom endast vaccinationskampanjer i stor skala kan bidra till att stoppa ökningen av tuberkulosutbredningen senast 2015, vända trenden och utrota sjukdomen senast 2050, såsom det står i FN:s millennieutvecklingsmål och i programmet ”Stoppa tuberkulos” som administreras av WHO.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Tuberkulos dödar nästan två miljoner människor varje år, främst i Afrika söder om Sahara och i Asien. Den är ett gissel som belyser ojämlikheterna mellan norr och söder samt bristen på resurser, behandling och forskning som står till vårt förfogande för att stoppa sjukdomen.

I vårt resolutionsförslag påpekar vi att vi måste göra insatser för att upptäcka och diagnostisera sjukdomen snabbare och mer effektivt. Framför allt betonar förslaget dock behovet av att genomföra ett vaccinationsprogram i stor skala, som är det enda sättet att uppnå ett av millenieutvecklingsmålen (MDG 6) och utrota sjukdomen senast 2050.

Samtidigt är det viktigt att läkemedelsforskningen riktar fokus mot denna försummade och ”olönsamma” sjukdom. Finansiering för denna forskning måste garanteras, till exempel genom medel från Europeiska investeringsbanken. Som vi vet behövs det tre miljarder amerikanska dollar för att genomföra WHO:s program ”Stoppa tuberkulos”. Det är en avgörande investering om vi vill göra framsteg i forskningen och innovationen och därigenom bidra till att öka det stöd som ges till de fattigaste befolkningarna.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Med denna resolution understryker Europaparlamentet för det första att bara ett vaccinationsprogram som omfattar en vaccinationskampanj i stor skala skulle kunna bidra till uppnåendet av millennieutvecklingsmål 6 efter 2015 och framför allt till utrotandet av tuberkulos senast 2050. För det andra anser parlamentet att vaccin utgör ett avgörande verktyg i tuberkulosbekämpningen, tillsammans med bättre tester för infektionsupptäckt som är tillförlitliga, billiga och stabila och mer effektiva diagnoser och behandlingar, vilket kräver en betydande omläggning av forskningen samt ökad och varaktig finansiering. För det tredje uppmanar parlamentet kommissionen att undersöka olika kanaler för innovativ finansiering, till exempel införande av en finansiell garanti utställd av medlemsstaterna och/eller EU som gör det möjligt för TBVI att ta del av medel från Europeiska investeringsbanken, i syfte att säkra finansieringen av forskning kring försummade och icke lönsamma sjukdomar i utvecklingsländerna.

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE), skriftlig. − (PL) Jag röstade ja till resolutionsförslaget om initiativet för tuberkulosvaccin. Tropiska sjukdomar som malaria, tuberkulos och sömnsjuka skördar varje år miljontals dödsoffer. Det beror framför allt på att dessa sjukdomar blir alltmer resistenta mot läkemedel och på att det saknas behandlingsalternativ, vilket hänger samman med att forskningen har stoppats av det enkla skälet att den inte är lönsam. Med tanke på att det stora antalet nya tuberkulosfall världen över fortfarande är en källa till oro, trots att endast fyra år återstår innan millennieutvecklingsmålen ska vara uppfyllda, måste vi omedelbart ingripa. I en majoritet av utvecklingsländerna uppfyller inte hälso- och sjukvården på långt när lokalbefolkningens behov. Nittiotalets strukturanpassningar med drastiska nedskärningar inom de sociala sektorerna har bidragit till att förvärra situationen. Jag anser att tuberkulosvaccinationer i första hand ska utföras på kliniker och sjukhus i utvecklingsländerna, och att ett offentligt hälso- och sjukvårdssystem bör återinrättas för det ändamålet. Regeringarna måste uppfylla sin skyldighet att garantera en offentlig hälso- och sjukvård för hela befolkningen, eftersom det är en grundläggande rättighet som erkänns i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (SK) Jag stöder initiativet om tuberkulosvaccin. Jag anser att det är vår moraliska skyldighet som européer att axla en del av ansvaret för forskningen och att försöka hitta nya behandlingsformer, men att vi också måste hjälpa fattiga länder att utbilda hälso- och sjukvårdspersonal och utveckla ett nätverk som erbjuder åtminstone grundläggande hälso- och sjukvård. Människors solidaritet måste sträcka sig längre än till det egna landets eller den egna kontinentens gränser. Om vi upphör att känna den solidariteten upphör vi också att vara mänskliga. Eftersom jag värnar om vår medmänsklighet kan jag inte stödja det godkända resolutionsförslaget. Texten innehåller en hänvisning till dödandet av ofödda barn, som en majoritet av parlamentsledamöterna ser som en del av den reproduktiva hälsan. Jag lade ner min röst eftersom jag inte instämmer i att kampen mot tuberkulospandemin i de fattigaste delarna av världen har något som helst samband med det omänskliga förfarande som innebär att man tar sig rätten att besluta om ofödda barns liv eller död.

Förslag till beslut (B7-0090/2011)

  Marta Andreasen (EFD), skriftlig. − (EN) Jag röstade för avslutningen av räkenskaperna för Europeiska polisakademin. Jag beviljade inte ansvarsfrihet för Europeiska polisakademin förra året eftersom det här är det normala förfarandet som borde följas varje år så fort det framgår av Europeiska revisionsrättens rapport att det inte finns behov av ytterligare justeringar, oberoende av om ansvarsfrihet har beviljats eller inte. Med tanke på de oegentligheter som har påvisats bör Europeiska polisakademin läggas ner.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Oro över Europeiska polisakademins förvaltningsmodell ledde till att parlamentet vägrade att bevilja akademin ansvarsfrihet för 2008 års räkenskaper. Detta är oroande och något helt nytt för oss, då det är första gången som ett EU-organ inte har beviljats ansvarsfrihet. Syftet med den föreliggande resolutionen är därför bara att avsluta motsvarande räkenskaper i enlighet med artikel 5.2 b i bilaga VI till Europaparlamentets arbetsordning.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) Jag vill minnas att parlamentet den 7 oktober 2010 antog ett beslut om att inte bevilja Europeiska polisakademin ansvarsfrihet för 2008 års räkenskaper, med 618 röster för, inga röster emot och sju nedlagda röster. Beslutet om att avsluta 2008 års räkenskaper betyder inte att ansvarsfrihet har beviljats, utan är bara en teknisk åtgärd i enlighet med parlamentets arbetsordning, där det står att man i det fall ansvarsfrihet inte har beviljats måste hålla en formell omröstning om huruvida man ska avsluta räkenskaperna vid ett senare möte. Jag röstade därför ja till detta beslut.

  Véronique Mathieu (PPE), skriftlig. – (FR) Den 7 oktober 2010 antog parlamentet med 618 röster för, inga röster emot och sju nedlagda röster ett beslut om att inte bevilja ansvarsfrihet för direktören för Europeiska polisakademin för 2008. I enlighet med parlamentets arbetsordning ska ett formellt förslag om avslutning av räkenskaperna läggas fram vid en senare sammanträdesperiod om ansvarsfrihet inte beviljas. Beslutet, som jag röstade ja till, är en teknisk åtgärd som genomförs i syfte att avsluta räkenskaperna för det aktuella budgetåret, och alltså inget beslut om att bevilja ansvarsfrihet. Beslutet fattas under denna sammanträdesperiod eftersom jag och mina kolleger från budgetkontrollutskottet ville genomföra en utfrågning av direktören för Europeiska polisakademin, styrelsens ordförande och Europeiska kommissionens ordförande för att få fram mer detaljer och förtydliganden, i synnerhet när det gäller de korrigeringar av 2008 års räkenskaper som gjordes i juli 2010 och när det gäller styrelsens ansvar.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) Det är beklagligt att ett EU-organ som finansieras via offentliga medel inte har en öppen förvaltningsmodell som gör att tillsynsorganet kan bevilja ansvarsfrihet för räkenskaperna. Det faktum att detta är så sällsynt gör det nödvändigt att analysera orsakerna och hitta lösningar som kan förhindra att det inträffar igen. Därför är syftet med denna resolution enbart att avsluta räkenskaperna enligt artikel 5.2 b i bilaga VI till Europaparlamentets arbetsordning.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. − (EN) Polisakademins ineffektiva användning av tilldelade medel har redan lett till att det finansiella stödet till små EU-organ har dragits in. Det finns exempel på olämplig användning av medel som gränsar till ekonomisk brottslighet. Alla dessa överträdelser möjliggörs p.g.a. otillräcklig tillsyn från kommissionens sida. Parlamentets beslut i den här frågan sänder en tydlig signal till alla andra organ och institutioner om att de måste iaktta budgetdisciplin och visa ett större ansvarstagande i förhållande till sina skyldigheter. Det vore inte heller någon förlust att göra sig av med de tjänstemän på kommissionen som under lång tid passivt såg på och underlät att agera beslutsamt och effektivt. Jag känner till många fall där kommissionens tjänstemän blundat för allvarliga överträdelser i EU:s finansiella projekt, på grund av sin icke konstruktiva hållning eller rentav slöhet. Jag anser att den här resolutionen kommer mycket lägligt och lämpligt.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Europeiska polisakademin (Cepol) inrättades år 2000. Syftet är att främja nära samarbete mellan de olika poliskårerna inom EU. Polisakademin hjälper nationella organ att samarbeta för att förhindra och bekämpa brottslighet. Dessutom har den ett nära samarbete med polismyndigheter i tredjeländer. Jag anser att Cepol är en användbar institution, och jag har därför röstat ja till resolutionsförslaget.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. − (PT) Europeiska polisakademin (Cepol) samlar högre polistjänstemän från hela Europa, i syfte att uppmuntra ett gränsöverskridande samarbete inriktat på brottbekämpning och upprätthållande av allmän säkerhet, lag och ordning. Cepol inrättades som ett EU-organ 2005 och fungerar som ett nätverk vars verksamheter – kurser, seminarier, konferenser och sammanträden – organiseras i och av medlemsstaterna, i huvudsak vid nationella utbildningscentra. Mellan 60 och 100 kurser, seminarier och konferenser om ett brett spektrum av frågor som är relevanta för polisarbetet i dagens EU anordnas varje år. Cepols verksamhet har stor betydelse när det gäller att skapa synergieffekter mellan poliskårerna i de olika medlemsstaterna. Faktum är att Cepol för närvarande är den viktigaste källan till lärande och utveckling inom utbildning och fortbildning för att förbättra samarbetet och polisarbetet i Europa. Av ovan nämnda skäl och i synnerhet mot bakgrund av de positiva yttrandena från revisionsrätten och rådet röstar jag ja till avslutningen av Cepols räkenskaper för budgetåret 2008.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. − (PT) Efter beslutet av den 7 oktober 2010 om att inte bevilja Europeiska polisakademin ansvarsfrihet för budgetåret 2008 på grund av de påvisade problemen med förvaltningen har vi nu gått vidare till att avsluta räkenskaperna enligt artikel 5.2 b i bilaga VI till arbetsordningen.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Det är mycket viktigt att nya myndigheter och deras styrelser utövar sina uppgifter i EU-medborgarnas intresse. Av det skälet arbetade De gröna för ökad öppenhet i förbindelserna mellan branschföreträdare och myndigheter samt deras styrelser, och det gläder oss att alla tre kandidaterna skriftligen har förbundit sig att säkerställa detta. Oklara relationer med lobbyister undergräver myndigheternas trovärdighet och effektivitet och det är viktigt att den utför sitt arbete på ett så effektivt sätt som möjligt. Vi måste nu gå vidare och se till att myndigheterna effektivt kan utöva sin viktiga tillsyn över EU:s finansmarknader.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. − (LT) Som omröstningen i budgetkontrollutskottet visar var många missnöjda med hur Europeiska polisakademin förvaltade sin budget 2008 och tidigare år. Det här är en unik situation – det har aldrig tidigare hänt att ett EU-organ inte har beviljats ansvarsfrihet. Nu är det emellertid viktigt att se framåt. General Bánfi, Europeiska Polisakademins nye ordförande, har påbörjat sin tjänst under en svår situation och måste återfå parlamentets och skattebetalarnas förtroende. Vidare anser jag att de pågående diskussionerna om polisakademins ineffektiva budgetförvaltning och personalpolitik avleder vår uppmärksamhet från ett större problem, nämligen bristen på integritet och professionalism hos polis och säkerhetstjänster över hela Europa, inklusive i Litauen. Vi måste öka ansträngningarna för att förbättra polisakademins grundläggande funktioner – vi måste vidta kraftfulla åtgärder för att bekämpa brottslighet genom utbildning och särskild fortbildning. Som jag nämnde under sammanträdesperioden i oktober har Europeiska polisakademin ädla mål – att främja gemensamma europeiska polisstandarder och stärka rättssamhället och lagstiftningen. Det viktigaste är inte vad som sker med Europeiska polisakademin i framtiden, utan att alla medlemsstater ser till att målen uppfylls.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. − (EN) Jag röstade ja till att avsluta Europeiska polisakademins räkenskaper eftersom jag anser det vara viktigt att dra en gräns när det gäller förfarandet för att bevilja ansvarsfrihet för 2008. Genom att parlamentsledamöterna inte beviljade ansvarsfrihet sände de ett kraftfullt budskap till ledningen för alla EU-organ om att parlamentet inte kommer att tolerera fusk med räkenskaperna eller onödigt slöseri. Vi parlamentsledamöter måste nu koncentrera oss på förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet för 2009, som påbörjats i budgetkontrollutskottet, och föreslå förändringar för att se till att bättre redovisningsrutiner införs. De brister som lyftes fram i revisionsrättens rapport om 2008 års räkenskaper får inte upprepas. Jag välkomnar de positiva steg som polisakademins nye direktör Ferenc Bánfi har vidtagit, och jag hoppas att samarbetet mellan budgetkontrollutskottet och polisakademin fortsätter och att kraftfulla åtgärder vidtas för att se till att Cepol drivs effektivt och i enlighet med alla finansiella bestämmelser.

Resolutionsförslag (B7-0091/2011)

  Marta Andreasen (EFD), skriftlig. − (EN) Anledningen till att jag röstade för resolutionsförslaget om att invända mot utnämningen av ordföranden för Europeiska bankmyndigheten var inte att jag hittade några brister hos den utnämnda personen, utan att jag av princip motsätter mig inrättandet av denna nya myndighet. Vi blir upplysta om att det är nödvändigt att förebygga framtida ekonomiska och finansiella kriser. Myndigheten kommer i själva verket endast att bli ett extra lager av byråkrati utöver den befintliga tillsynen. Det kommer att uppstå förvirring om vem som ansvarar för vad. De regler som myndigheten utformar kommer naturligtvis inte att välkomnas av Londons finansdistrikt utan tvärtom bidra till att arbetstillfällen försvinner i Storbritannien. Dessutom är förfarandet inte öppet eftersom endast en kandidat presenterats för parlamentet och till råga på allt är slutomröstningen hemlig.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Om det är något vi kan lära oss av den senaste krisen så är det att vi måste reformera den institutionella tillsynsstrukturen genom att inrätta EU-organ och samtidigt omformulera hela konceptet med makro- och mikroekonomisk tillsyn. Det har lett till inrättandet av Europeiska bankmyndigheten. Eftersom förtroendet för bankerna har fått sig en rejäl knäck av den globala finanskrisen är det viktigt att marknaderna, och EU:s medborgare i allmänhet, känner att de kan lita på bankinstitutionernas soliditet och tålighet och framför allt att de återfår förtroendet för tillsynsmyndigheterna. Därför är den roll som den nya Europeiska bankmyndigheten tilldelats så viktig för framtiden. Det är skälet till att jag röstar ja till valet av Andrea Enria som Europeiska bankmyndighetens första ordförande, i hopp om att han ska bli aktiv, uppmärksam och framgångsrik på sin post.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Genom den senaste tidens finanskris har stora brister i den finansiella tillsynen avslöjats, både i enskilda fall och när det gäller finanssystemet i dess helhet. Tillsynsmodellerna hade ett nationellt perspektiv och var inte anpassade till den globalisering som har skett i finanssystemet, där olika finanskoncerner bedriver sin verksamhet över gränserna, med de systemrisker detta medför. Det har därför inte förekommit något samarbete, någon samordning eller konsekvens över huvud taget i tillämpningen av EU:s lagstiftning. Jag har förstått att inrättandet av Europeiska bankmyndigheten är viktigt för att åstadkomma en effektiv tillsynsmodell. Det krävs emellertid många fler åtgärder för att förhindra att verkligt omoraliska företeelser av den typ som nyligen ägde rum – som har skadat ekonomier, aktieägare, insättare, skattebetalare och trovärdigheten för hela systemet – på nytt inträffar. Jag röstar därför ja till valet av Andrea Enria som Europeiska bankmyndighetens första ordförande och jag hoppas att hans ämbetsperiod i alla avseenden kommer att präglas av hög kvalitet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) I den nya centrala Europeiska tillsynsmyndigheten ska nationella intressen företrädas av de organ som utövar tillsyn över finansmarknaderna. I t.ex. Österrike kommer landets finansinspektion att bli en del av den nya myndigheten och få rösträtt. Medlemsländernas riksbanker kommer också att delta i myndighetens möten, men saknar rösträtt. Jag invänder mot att den namngivne kandidaten utnämns till ordförande för Europeiska bankmyndigheten. Enligt min mening kommer detta att leda till dyrbara dubbla strukturer, vilket bland annat framgår av det faktum att de enskilda tillsynsorganen är baserade i olika städer, och jag stöder därför betänkandet. Dessutom är finansiella tillsynsmyndigheter bara en del av den övergripande lösningen. Sanktionsmekanismerna mot medlemsstater med höga budgetunderskott måste också skärpas.

Resolutionsförslag (B7-0092/2011)

  Marta Andreasen (EFD), skriftlig. − (EN) Anledningen till att jag röstade för resolutionsförslaget om att invända mot utnämningen av ordföranden för Europeiska bankmyndigheten var inte att jag hittade några brister hos den utnämnda personen, utan att jag av princip motsätter mig inrättandet av denna nya myndighet. Vi blir upplysta om att det är nödvändigt att förebygga framtida ekonomiska och finansiella kriser. Myndigheten kommer i själva verket endast att bli ett extra lager av byråkrati utöver den befintliga tillsynen. Det kommer att uppstå förvirring om vem som ansvarar för vad. De regler som myndigheten utformar kommer naturligtvis inte att välkomnas av Londons finansdistrikt utan tvärtom bidra till att arbetstillfällen försvinner i Storbritannien. Dessutom är förfarandet inte öppet eftersom endast en kandidat presenterats för parlamentet och till råga på allt är slutomröstningen hemlig.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) En av slutsatserna efter krisen var att det var nödvändigt att inrätta oberoende EU-organ för att utöva tillsyn över finansmarknadernas bank- och försäkringsverksamhet. Dessa organ kommer inte att ersätta nationella tillsynsmyndigheter, utan i stället samarbeta med dem, och utföra sina uppdrag i fråga om försiktighetsanalyser och systemriskanalyser i syfte att förhindra att en ny kris av samma omfattning som den vi nu genomgår återigen drabbar Europas länder.

Jag är i dag mycket stolt över att rösta för utnämningen av en portugisisk medborgare, Gabriel Rodrigo Ribeiro Tavares Bernardino, till den förste ordföranden för Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Hans omvittnade integritet och tekniska kunskaper, som blivit uppenbara under det krävande utnämningsförfarandet, borgar för att han kommer att utöva sitt uppdrag i den tillsynsmyndighet han nu ska leda på ett både omsorgsfullt och aktivt sätt. Jag vill gärna ta tillfället i akt att önska honom all framgång i hans nya arbete.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Genom den senaste tidens finanskris har stora brister i den finansiella tillsynen avslöjats, både i enskilda fall och när det gäller finanssystemet i dess helhet. Tillsynsmodellerna hade ett nationellt perspektiv och var inte anpassade till den globalisering som har skett i finanssystemet, där olika finanskoncerner bedriver sin verksamhet över gränserna, med de systemrisker detta medför. Det har därför inte förekommit något samarbete, någon samordning eller konsekvens över huvud taget i tillämpningen av EU:s lagstiftning. Inrättandet av en europeisk försäkrings- och tjänstepensionsmyndighet är viktigt för att uppnå en effektiv tillsynsmodell, sida vid sida med många andra tillsynsmekanismer. Beslutet om och genomförandet av detta bör behandlas som en mycket brådskande fråga. Det gläder mig naturligtvis att det är en portugis, Gabriel Rodrigo Ribeiro Tavares Bernardino, som har utnämnts till den förste ordföranden för Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Jag önskar honom lycka och välgång i arbetet.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag är mycket nöjd med resultatet av förmiddagens omröstning, då parlamentet gav klartecken för utnämningen av Gabriel Rodrigo Ribeiro Tavares Bernardino från Portugal till ordförande för Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Det är en seger för Europeiska unionen och för parlamentet, som kämpat hårt för att myndigheten skulle inrättas, men framför allt är det en seger för Europas folk. Jag är övertygad om att de nu kommer att få ett bättre skydd.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. − (PT) I november 2010 antog Europaparlamentet och rådet vid första behandlingen en ambitiös rad av lagstiftningsförslag för att förstärka tillsynen på Europas finansmarknader. Förslagen innebar att det skulle inrättas tre nya europeiska tillsynsmyndigheter inom områdena försäkring, värdepapper och bank. Europaparlamentet har en viktig roll vid utnämningen av ordförandena för dessa institutioner. Kammaren är behörig att hålla utfrågningar med de kandidater som nominerats av de nationella tillsynsmyndigheterna på grundval av en slutlista som sammanställts av kommissionen, och vi har rätt att invända mot utnämningarna. Kandidaterna har deltagit i utfrågningar i utskottet för ekonomi och valutafrågor, som har godkänt dem. Utifrån de förutsättningarna röstade jag ja till den portugisiske kandidaten till ordförande för Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Enligt föreskrifterna ska han vara föremål för strikta regler om oberoende.

Resolutionsförslag (B7-0093/2011)

  Marta Andreasen (EFD), skriftlig. − (EN) Anledningen till att jag röstade för resolutionsförslaget om att invända mot utnämningen av ordföranden för Europeiska bankmyndigheten var inte att jag hittade några brister hos den utnämnda personen, utan att jag av princip motsätter mig inrättandet av denna nya myndighet. Vi blir upplysta om att det är nödvändigt att förebygga framtida ekonomiska och finansiella kriser. Myndigheten kommer i själva verket endast att bli ett extra lager av byråkrati utöver den befintliga tillsynen. Det kommer att uppstå förvirring om vem som ansvarar för vad. De regler som myndigheten utformar kommer naturligtvis inte att välkomnas av Londons finansdistrikt utan tvärtom bidra till att arbetstillfällen försvinner i Storbritannien. Dessutom är förfarandet inte öppet eftersom endast en kandidat presenterats för parlamentet och till råga på allt är slutomröstningen hemlig.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Eftersom finansmarknaderna drabbades hårt av krisen är det viktigt att återupprätta förtroendet för dem. Det sker nu till stor del genom tillsynsmyndigheterna, som måste utföra sitt arbete på ett kompetent och effektivt sätt för att kunna bygga upp det förtroende som krävs hos investerare och företag. Det är bakgrunden till inrättandet av Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, som inte gör anspråk på att ersätta nationella tillsynsmyndigheter, men som kommer att spela en viktig roll i den nya europeiska tillsynsstrukturen. Därför är det viktigt att organet snart blir operativt. Jag röstar ja till valet av Steven J. Maijoor som den förste ordföranden för Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten i hopp om att han ska bli aktiv, uppmärksam och framgångsrik på sin post.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Genom den senaste tidens finanskris har stora brister i den finansiella tillsynen avslöjats, både i enskilda fall och när det gäller finanssystemet i dess helhet. Tillsynsmodellerna hade ett nationellt perspektiv och var inte anpassade till den globalisering som har skett i finanssystemet, där olika finanskoncerner bedriver sin verksamhet över gränserna, med de systemrisker detta medför. Det har därför inte förekommit något samarbete, någon samordning eller konsekvens över huvud taget i tillämpningen av EU:s lagstiftning. Jag har förstått att inrättandet av Europeiska bankmyndigheten är viktigt för att åstadkomma en effektiv tillsynsmodell. Det krävs emellertid många fler åtgärder för att förhindra att verkligt omoraliska företeelser av den typ som nyligen ägde rum – som har skadat ekonomier, aktieägare, insättare, skattebetalare och trovärdigheten för hela systemet – på nytt inträffar. Jag röstar därför ja till valet av Steven J. Maijoor som den förste ordföranden för Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten och hoppas att hans ämbetsperiod i alla avseenden kommer att präglas av hög kvalitet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) De finansiella tillsynsmyndigheterna gör kanske större nytta än många andra EU-institutioner. Det skulle emellertid ha räckt med ett enda organ på en enda plats, i stället för tre organ i tre olika städer, med de merkostnader för dubbla strukturer som det innebär. En tillsyn på EU-nivå bör bland annat omfatta samordning av medlemsstaternas nationella tillsynsmyndigheter. Det kommer att bli svårt med den nuvarande ansvarsfördelningen. Dessutom behövs det ett effektivt system för tidig varning, ett lämpligt finansiellt stöd från investerare och en förutsättningslös diskussion. Eftersom jag anser att det är slöseri med pengar att inrätta tre europeiska finansiella tillsynsmyndigheter stöder jag betänkandet där det tydligt anges att man motsätter sig utnämningen av en namngiven kandidat till ordförande för Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Eftersom jag röstade nej är jag mycket nöjd med resultatet av förmiddagens omröstning, då parlamentet gav klartecken till utnämningen av ordföranden för Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (ESMA). Den senaste finansiella krisen har visat att det finns ett stort behov av en strikt och noggrann tillsyn inom sektorer där man tidigare har lyckats kringgå bestämmelserna. Många av de lagstiftningsförslag vi nu behandlar i utskottet för ekonomi och valutafrågor, från derivatinstrument till blankning, ger ESMA avsevärda befogenheter att utöva tillsyn och kontroll, och det är därför av stor vikt att myndigheten ges möjlighet att så snart som möjligt få full överblick över verksamheten.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. − (PT) I november 2010 antog Europaparlamentet och rådet vid första behandlingen en ambitiös rad av lagstiftningsförslag för att förstärka tillsynen på Europas finansmarknader. Förslagen innebar att det skulle inrättas tre nya europeiska tillsynsmyndigheter inom områdena försäkring, värdepapper och bank. Europaparlamentet har en viktig roll vid utnämningen av ordförandena för dessa institutioner. Kammaren är behörig att hålla utfrågningar med de kandidater som nominerats av de nationella tillsynsmyndigheterna på grundval av en slutlista som sammanställts av kommissionen, och vi har rätt att invända mot utnämningarna. Kandidaterna har deltagit i utfrågningar i utskottet för ekonomi och valutafrågor, som har godkänt dem. Utifrån de förutsättningarna röstade jag ja till den irländske kandidaten till ordförande för Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, som enligt föreskrifterna ska vara föremål för strikta regler om oberoende.

Resolutionsförslag (B7-0091/2011, B7-0092/2011, B7-0093/2011)

  Catherine Grèze (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Under de omröstningar om utnämningen av ordförandena för de europeiska tillsynsmyndigheterna som hölls i kammaren i dag torsdagen den 3 februari 2011 rådde det total förvirring. Vare sig när det gällde Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (resolutionsförslag B7-0093/2011), Europeiska bankmyndigheten (resolutionsförslag B7-0091/2011) eller Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (resolutionsförslag B7-0092/2011) var någon av de nominerade kandidaterna kvinnor. Jämställdhet är en grundläggande värdering som försvaras av Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och ur ett jämställdhetsperspektiv kan jag omöjligt rösta ja till dessa utnämningar.

  Arlene McCarthy (S&D), skriftlig. − (EN) Finanskrisen 2008 visade tydligt att det finns ett behov av europeiska tillsynsmyndigheter för att samordna regleringen och kontrollen av finanssektorn i Europeiska unionen. I och med dagens omröstning om att godkänna de tre ordförandena för dessa nya myndigheter ger vi dem klartecken att börja arbeta. Under de två senaste åren har vi också sett att delar av sektorn för finansiella tjänster är inställda på att motsätta sig de nya regler och regleringar som krävs. Under utfrågningsprocessen har jag därför uppmanat kandidaterna att förbinda sig att tillämpa de högsta normerna för öppenhet och offentlighet. För att upprätthålla allmänhetens förtroende för dessa nya myndigheter måste de kunna sköta sitt arbete på ett självständigt, rättvist och objektivt sätt. Det är av största vikt att se till att dessa nya institutioner inte pressas till att försvaga eller undergräva grundläggande bestämmelser om översynen av finanssektorn. Jag välkomnar därför kandidaternas löften om att tillämpa de högsta principerna för öppenhet, vilket även innebär att man avslöjar resultatet av möten med lobbyister och branschföreträdare om regelverket.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Jag röstade mot av det enkla skälet att jag inte visste namnet på kandidaten till denna höga post. Det jag särskilt ”gillade” var att Europeiska kommissionens företrädare inte ville röja kandidatens efternamn. Kanske har något förändrats i vår värld när ledamöter i Europaparlamentet inte har rätt att få veta namnet på en person som vill inneha en hög post i Europeiska unionen eller informeras om dennes meriter.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Om det ska inrättas tre nya EU-organ baserade i London, Paris och Frankfurt, samt en systemrisknämnd under Europeiska centralbanken (ECB), kommer sannolikt förvirring angående ansvarsfördelningen mellan dessa organ att uppstå. Det är möjligt att de finansiella tillsynsmyndigheterna kan göra större nytta än många andra EU-institutioner, exempelvis Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter. Det skulle emellertid ha räckt med ett enda organ. De tre nya finansiella tillsynsmyndigheterna är bara en del av den övergripande lösningen. Dessutom måste medlemsstaterna ändra sin inställning. Deras nuvarande motto ”om du inte skadar mig så skadar jag inte dig”, som gör att medlemsstaterna kan hjälpa varandra att slippa böter enligt förfarandet vid underskott har lett till en katastrof. Jag har därför röstat ja till betänkandet och mot kandidaten till posten som ordförande för Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. − (PT) I november 2010 antog Europaparlamentet och rådet vid första behandlingen en ambitiös rad av lagstiftningsförslag för att förstärka tillsynen på Europas finansmarknader. Förslagen innebar att det skulle inrättas tre nya europeiska tillsynsmyndigheter inom områdena försäkring, värdepapper och bank. Europaparlamentet har en viktig roll vid utnämningen av ordförandena för dessa institutioner. Kammaren är behörig att hålla utfrågningar med de kandidater som nominerats av de nationella tillsynsmyndigheterna på grundval av en slutlista som sammanställts av kommissionen, och vi har rätt att invända mot utnämningarna. Kandidaterna har deltagit i utfrågningar i utskottet för ekonomi och valutafrågor, som har godkänt dem. Utifrån de förutsättningarna röstade jag ja till den nederländske kandidaten till ordförande för Europeiska bankmyndigheten, som enligt föreskrifterna ska vara föremål för strikta regler om oberoende.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Hela urvalsförfarandet var en otillfredsställande röra som ledde till en olycksbådande början för de nya finansiella tillsynsmyndigheterna. Kommissionen och rådet delar ansvaret för situationen och det är viktigt att man drar lärdomar inför nästa omgång utnämningar. De nya myndigheterna måste utöva en strikt och effektiv tillsyn över finanssektorn för att undvika tidigare misstag och det är beklagligt att kandidaterna inte höll högre klass. De gröna var särskilt missnöjda med kandidaten till ordförande för den nya försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Gabriel Bernardino. Det finns en stor oro för att Gabriel Bernardino inte har det engagemang som krävs för att utöva en viktig tillsyn på EU-nivå, utan att han i stället kommer att gå i de nationella myndigheternas ledband. Det förefaller också som om han tonar ner de potentiella risker som försäkringssektorn utgör för den finansiella stabiliteten. Av det skälet röstade De gröna ja till att invända mot hans kandidatur. Det är av största vikt att de nya myndigheterna och deras ordförande sköter sitt arbete på ett sätt som gagnar EU-medborgarnas intressen. De gröna har därför förordat ökad öppenhet i förbindelserna mellan branschföreträdare och myndigheter och deras ordförande, och det gläder oss att samtliga tre kandidater skriftligen har förbundit sig att göra detta.

  Peter Skinner (S&D), skriftlig. − (EN) Jag röstade ja till att godkänna utnämningen av ordförandena för EBA, EIOPA och ESMA eftersom dessa under sina utfrågningar visat sig vara kompetenta och insatta i de frågor de ska hantera. Även jag anser att det är olyckligt att det inte finns någon kvinnlig kandidat till poster på den här nivån och hoppas att kandidaterna till tjänsten som verkställande direktör kommer att avspegla ett bättre urval. Det är också olyckligt att två politiska grupper, nämligen De gröna och ALDE (en del ledamöter, inte alla), har lyckats rikta sitt missnöje över frågor som inte har något att göra med de frågor ordförandena ska hantera mot just ordförandena. Man kan därför lätt föreställa sig att andra frågor har avgjort deras ställningstagande, något som visar deras brist för förståelse för det europeiska projektet. När allt kommer omkring kräver vi att de åtgärder som vidtas av dessa tillsynsmyndigheter på EU-nivå ska vara oberoende, men genom att obefogat rösta för att avslå den utnämnde kandidaten och underkänna resultatet av det oberoende valet motsätter man sig just detta oberoende.

Resolutionsförslag (RC-B7-0073/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för det gemensamma förslaget till resolution om avfallskrisen i Kampanien eftersom jag anser att det mot bakgrund av denna kris är viktigt att göra undantag från bestämmelser och kontroller, vilket bland annat omfattar beviljande av undantag från miljökonsekvensbedömningar och underlåtenhet att tillämpa lagstiftningen om offentlig upphandling. Jag anser det också vara viktigt att påpeka att efterlevnad av EU:s avfallslagstiftning i Kampanien och andra regioner kräver stora ansträngningar för att minska avfallsmängderna och att få förebyggande åtgärder, minskning, återanvändning och återvinning av avfall att öka rejält i betydelse genom att tillhandahålla lämplig infrastruktur. Dessutom måste större vikt läggas vid återvinning av organiskt avfall, i synnerhet i denna utpräglade jordbruksregion.

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Vi förstår kommissionens skäl, men avfallskrisen i Kampanien kommer inte att lösas genom att man tilldömer böter, och inte heller genom att man håller inne utbetalningen av 135 miljoner euro i bidrag för perioden 2006–2013, plus ytterligare 10,5 miljoner för perioden 2000–2006, pengar som skulle gå till finansiering av avfallsrelaterade projekt.

Lösningen på krisen ligger i stället i en välgörande förnyelse av den politiska och operativa situationen. Det nya regionala styret, som tillträdde så sent som i juni förra året, har tyvärr ärvt femton år av försumlighet och förseningar. Trots det har man redan inlett en integrerad plan för insamling och behandling av avfall, som även inbegriper åtgärder för att inrätta nödvändiga anordningar och ingå avtal med fem italienska regioner om tillfällig förflyttning av avfall tills planen är fullt operativ. Framtida åtgärder måste inriktas på öppenhet och dialog mellan befolkning och lokala myndigheter, och på att få medborgarna att ta sitt ansvar för behandlingen av hushållsavfall, samt på en bättre användning av organiskt avfall.

Jag hoppas att kommissionen kommer att uppskatta det nya regionala styrets vilja och engagemang och snart anse det lämpligt att frigöra de EU-medel som avsatts till regionen för att kunna stimulera dess tillväxt, självklart under förutsättning att strikta och noggranna kontroller genomförs och att EU:s lagstiftning följs.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Medan omröstningen om direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter var tämligen teknisk, är omröstningen om resolutionsförslaget om avfallskrisen i Kampanien i huvudsak politisk. Parlamentet har avvisat de ändringsförslag som lagts fram av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), och som skulle ha förvanskat texten, och därmed har en majoritet i parlamentet röstat för att Italien ska följa EU:s bestämmelser om avfallshantering. I det här gemensamma resolutionsförslaget som lagts fram av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet, gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, uppmanar vi Italien att omedelbart vidta åtgärder för att följa bestämmelserna, och det innebär att den organiserade brottslighetens inblandning på en marknad som ses som mycket lönsam ska bekämpas. Hälso- och miljösituationen i regionen är redan nu mycket alarmerande. Därför anser vi att inga EU-medel bör frigöras förrän något har gjorts för att förbättra situationen. Det är omöjligt att föreställa sig ett EU där man å ena sidan inför allt striktare hälso- och miljöbestämmelser och å andra sidan beviljar undantag från all lagstiftning.

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) Under den senaste sammanträdesperioden i Strasbourg deltog kommissionen i debatten och besvarade de muntliga frågorna från kammaren om avfallskrisen i Kampanien. Jag uppskattade diskussionen med EU-kommissionären för miljö, Janez Potočnik, som visade sig vara särskilt lyhörd när det gällde krisen i Kampanien.

Avfallskrisens inverkan på turismen är ytterst negativ, vilket framgår av de alarmerande siffror som nyligen offentliggjordes av turistorganisationer. Situationen har skadat såväl transportföretag som små och medelstora företag samt hotell och storkök i regionen. Effekterna på sysselsättningen riskerar att förvärras än mer om inte lämpliga åtgärder snarast vidtas. De italienska myndigheterna har redan försett kommissionen med en plan för att garantera laglighet. Syftet med den politik som nu genomförs är att städa upp i regionens huvudstad samt organisera ett integrerat avfallssystem som omfattar sopsortering, minskade avfallsmängder, byggandet av moderna avfallshanteringsanläggningar och återställande av tidigare deponier. Jag ser fram emot en snabb och slutgiltig lösning på problemet med avfallshanteringen för att skydda både Italiens rykte och turistekonomin.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionsförslaget om avfallskrisen i Kampanien. Efterlevnad av EU:s lagstiftning om avfall i Kampanien kräver mycket kraftfulla åtgärder för att reducera avfallsvolymerna och få förebyggande och minskning av avfall, återanvändning och materialåtervinning att öka rejält i betydelse. Man måste lägga större vikt vid återvinning av organiskt avfall, i synnerhet i denna utpräglade jordbruksregion. Dessutom rekommenderar man att informationen kontrolleras och att ett system för utbyte av bästa praxis inrättas. Europaparlamentet anser att de undantagsåtgärder som de italienska myndigheterna tillämpat under lång tid, inbegripet att man utnämnt särskilda kommissarier och förklarat avfallsanläggningar vara platser av ”strategiskt intresse” under militär kontroll, har varit kontraproduktiva. Man kräver därför betydligt mer insyn i de ansvariga myndigheternas verksamhet. Det är även viktigt att bygga upp förtroendet genom en strukturerad dialog mellan allmänheten och de olika myndigheterna samt styrelseorgan på olika nivåer.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. − (PT) Avfallshantering har varit ett stort problem i många italienska regioner, i synnerhet Kampanien. Det är viktigt att man ser till att avfall återvinns eller bortskaffas utan fara för människors hälsa och utan att förfaranden eller metoder skadar miljön. Man behöver omdelbart hitta en hållbar lösning genom tillämpning av en avfallshanteringsplan. Det är vikigt att minska avfallsvolymerna och och få förebyggande och minskning av avfall, återanvändning och materialåtervinning att öka rejält i betydelse. Större vikt måste ges till återvinning av organiskt avfall, särskilt i detta i stor uträckning lantliga område, och jag efterlyser kontroll av information och inrättning av ett system för utbyte av bästa praxis.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionsförslaget om avfallskrisen i Kampanien eftersom det lyfter fram de miljömässiga aspekterna av problemet, i synnerhet när det gäller skyddet av Natura 2000-områden.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Det krävs en hållbar lösning på avfallskrisen i Kampanien, som är det mest komplicerade problemet med avfallshantering som man haft i italienska regioner. Det är viktigt att man uppfyller EU:s kriterier, i synnerhet genomförandet av en avfallshanteringsplan i enlighet med direktiv 2008/98/EG. Man måste genast försöka reducera avfallsvolymerna och få förebyggande och minskning av avfall, återanvändning och materialåtervinning att öka rejält i betydelse genom att tillhandahålla tillräcklig infrastruktur. Det är av högsta vikt att de italienska myndigheterna följer unionens regelverk och de senaste två domarna från EU-domstolen på alla nivåer.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) EU har åtagit sig rollen att vara en förebild i kampen mot klimatförändringar och främjande av miljökvalitet. Alla vet att det krävs betydligt större ansträngningar när det gäller insamling och behandling av avfall för att skapa en bättre livskvalitet och ekonomisk utveckling genom bättre hantering och deponering av avfallet. Det är anledningen till att jag stöder åtgärder som främjar bästa praxis när det gäller miljö i den problematiska regionen Kampanien i Italien. Jag vill understryka att de lokala riskerna, i form av oriktig behandling och lagring av avfall, kommer att ha en skadlig inverkan och påverka allmänhetens livskvalitet. Vi måste informera allmänheten om att korrekt avfallshantering är en avgörande faktor när det gäller skyddet av miljön och främjandet av livskvaliteten för både denna generation och kommande generationer. De lokala myndigheternas ansträngningar och framgångar måste dock lyftas fram: de vidtog särskilda åtgärder när den förra urbana avfallskrisen inträffade, hösten 2010, för att följa domen av den 4 mars 2010 från Europeiska unionens domstol.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) En anledning till att det är så bråttom att hitta en lösning på problemet med avfallskrisen i italienska Kampanien anges i resolutionen, nämligen behovet att ”minska avfallsvolymerna och få förebyggande och minskning av avfall, återanvändning och materialåtervinning att öka rejält i betydelse”. Avfallskrisen i Kampanien visar hur riskabelt det är att låta miljöförvaltning – i all dess komplexitet – styras av rent vinsttänkande.

Avfallsfrågans beskaffenhet och faror samt dess uppenbara och nära koppling till angelägna folkhälso- och miljöfrågor innebär att den är paradigmatisk i det att förvaltningen måste säkras genom effektiva och kvalitativa offentliga tjänster, då det inte går att låta marknaden styra. Det är fullt föreståligt att människor är upprörda och att de gett uttryck för detta. Vi måste ifrågasätta de misstankar som riktats mot medborgare som demonstrerat fredligt och det våld som säkerhetsstyrkorna använt mot dem.

  Carlo Fidanza (PPE), skriftlig. – (IT) Jag är förfärad över hur ledamöterna från den italienska vänstern beter sig. Dagens omröstning är ännu ett exempel på hur den italienska vänstern, som trots att den endast är en skugga av sitt forna jag, försöker smutskasta Italien i EU för att komma åt Berlusconis regering.

Syftet med våra 17 ändringsförslag var att mildra vissa punkter i resolutionsförslaget, som var för stränga mot Italien, utan att man beaktat de många utlösande faktorer som ledde fram till krisen eller de insatser som nationellt och regionalt styre har genomfört de senaste månaderna för att avhjälpa krisen en gång för alla. I resolutionen tar man upp och kritiserar öppet åtgärder som det nuvarande styret har genomfört. Man glömmer emellertid bort att Neapels borgmästare Rosa Russo Iervolino tillhör vänstern och, vilket är ännu allvarligare, att Antonio Bassolino styrde under många år, först som borgmästare i Neapel mellan 1993 och 2000, därefter som guvernör i Kampanien mellan 2000 och 2010 samt slutligen som särskild kommissarie för avfallskrisen.

Jag beklagar även att vissa högerledamöter från andra länder inte har förstått att det finns en dold agenda bakom denna resolution och att de låtit sig vilseledas. Vi kommer att komma ihåg det när vi ombeds visa gruppsolidaritet i frågor som ligger dem varmt om hjärtat och som är mindre berättigade än detta fall som rör Italien.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. − (IT) Syftet med resolutionsförslaget som tagits fram av gruppen Frihet och demokrati i Europa är att se till att myndigheterna i Kampanien ställs till svars för deras handlingar. Systemet för avfallshantering och de problem som är förknippade med det är de lokala myndigheternas ansvar, enligt gällande lagstiftning. Resolutionen har mitt fulla stöd, eftersom det är en markering mot dem som försöker ge andra skulden för sin egen nonchalans.

  Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig. – (IT) Bilderna på ett Neapel badande i skräp har spritts världen över. Alla är medvetna om hur allvarligt problemet är. Den ton man använder i resolutionen är dock oacceptabel, och strider mot subsidiaritetsprincipen, i synnerhet då kommissionsledamot Janez Potočnik har sagt att det inte finns anledning att straffa Italien ytterligare.

Den italienska vänstern har gjort samma misstag igen och röstat mot Italien, och manipulerat parlamentet för egen vinning. Det är oacceptabelt. Det är en ren förolämpning mot Italien. Deras attityd har lurat många kollegor från andra länder som inte kan föreställa sig att någon motarbetar sitt eget land. Det är en paradox att denna vänster som har styrt Kampanien i decennier och fortfarande styr Neapel, och föraktar hela Kampanien, ska läxa upp och angripa de som kämpar för att hitta lösningar på denna allvarliga situation. Med stöd från våra kollegor i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) har vi därför röstat mot denna polemiska, politiserande och aggressiva resolution.

  Louis Grech (S&D), skriftlig. − Jag röstade för resolutionen om Kampanien, där man uppmanar den italienska regeringen att ta itu med regionens avfallskris snarast och på ett effektivt sätt, såsom situationen kräver. Kommissionen hade tyvärr inget annat val än att neka Kampanien tillgång till EU:s strukturfonder. Medlen kommer att tilldelas Kampanien när regionens avfallshanteringsplan är förenlig med EU:s lagstiftning. Parlamentet har även uppmanat de italienska myndigheterna att undersöka och avlägsna de sju miljoner ton s.k. ekobalar som samlats på lager och ta itu med ”den illegala dumpningen av blandat och oidentifierat avfall” i regionen. Nu är det viktigt att vi inte underskattar den berättigade oron som medborgarna i Kampanien känner och de klagomål som de har.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. − (IT) Dagens omröstning ifrågasattes starkt av Italien och majoriteten av representanterna från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), som stödde protesterna mot det resolutionsförslag om avfallskrisen i Kampanien som tagits fram av vänstergrupper. Vi har tvingats bevittna hur krisen utnyttjats i en subjektiv text som innehåller oriktig information och vars huvudsyfte är att mörklägga de insatser som genomförts av landets regering och de lokala myndigheterna, som har hamnat i denna olyckliga situation på grund av att regionen misskötts tidigare. I denna text som lagts fram inför plenum utelämnas extremt viktig information, t.ex. de pågående samtalen mellan de styrande myndigheterna och Europeiska kommissionen, som inom loppet av några månader har mottagit inte mindre än tre utkast till anpassnings- och åtgärdsplaner. Mycket har redan gjorts, och fler stora ansträngningar kommer att göras för att folket i Neapel och övriga Kampanien återigen ska få uppleva den hälsosamma miljö och drägliga livskvalitet de har rätt till.

  David Martin (S&D), skriftlig. − Jag välkomnar denna resolution som belyser både miljökonsekvenser och behovet av att bekämpa korruption. Jag ansluter mig till dem som uppmanar italienska myndigheter att fullt ut genomföra EU:s lagstiftning.

  Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Avfallskrisen i Kampanien och andra italienska regioner visar tydligt hur riskabelt det är att överlämna miljöförvaltning åt privata företag, vars enda strävan är vinst. Det är även ett exempel på ett fall där regeringen värnat om privata interessen och inte det allmänna bästa. EU:s institutioner har varit tysta medbrottslingar i detta angrepp mot medborgare och ekosystem. Jag röstade därför för resolutionsförslaget, i hopp om att den italienska regeringen och Silvio Berlusconi denna gång ska följa EU:s lagstiftning och värna om allmänhetens bästa.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Avfallskrisen som drabbat Kampanien och andra italienska regioner visar hur farligt det är att låta företag som styrs helt av vinsttänkande ta hand om vår miljö. Än värre är det när dessa företag stöds av regeringar som skyddar sina egna intressen. Den undre världen, i all sin förkastlighet, utnyttjar luckorna i systemet utan att någon hindrar den. Samtidigt tvingas medborgarna och vårt ekosystem betala priset för eurokraternas tysta medgivande.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) Avfallskrisen i Kampanien har pågått i flera år och strider mot de bestämmelser som samtliga medlemsstater antagit. Därför måste man snarast genomföra en avfallshanteringsplan i enlighet med direktiv 2008/98/EG och respektera avfallshierarkin. Europaparlamentet måste hållas underrättad om hur situationen utvecklas, i synnerhet när det gäller genomförandet av avfallshanteringsplanen, i enlighet med Europeiska unionens domstols dom av den 4 mars 2010 samt EU-lagstiftningen.

  Alajos Mészáros (PPE), skriftlig.− (HU) Den senaste tiden har avfallskrisen orsakat stora problem i Italien. EU-lagstiftningen för avfallshantering måste tillämpas på ett mer korrekt sätt i regionen. Det är beklagligt att myndigheterna har vidtagit våldsamma åtgärder mot människor som demonstrerat fredligt mot anläggandet av nya avfallsdeponier. De italienska myndigheterna måste se till att nödvändiga åtgärder vidtas för att avfall ska samlas in på ett korrekt sätt samt sorteras och behandlas. Jag tycker inte att skattebetalarna ska behöva betala för saneringen av det förorenade området, utan att de som orsakat föroreningen ska betala, enligt principen om att förorenaren betalar. För att hitta en hållbar lösning på problemet måste dock medborgarna delta aktivt i hela processen. Det får emellertid inte bli en politisk kamp där man använder problemet som en ursäkt för att angripa den italienska regeringen.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. − (ES) Jag röstade för resolutionsförslaget eftersom jag instämmer i att man omedelbart bör besluta om en lösning som är hållbar och förenlig med EU:s bestämmelser, med ett genomförande av en avfallshanteringsplan i vilken en central utgångspunkt är att avfallshierarkin respekteras. Som ledamot i utskottet för framställningar har jag behandlat många framställningar om avfallskrisen och de italienska myndigheternas kontraproduktiva åtgärder. Det gläder mig att parlamentet har antagit denna resolution, som dels utgör ett viktigt steg mot en lösning på problemet i Italien, dels är en mekanism för att stärka EU-lagstiftningen och förhindra att liknande situationer uppstår i framtiden. Jag välkomnar det faktum att man i resolutionen beklagar hur de italienska myndigheterna behandlat medborgare som nyttjat sin rätt att demonstrera fredligt, och att de till och med brukat våld mot dem i vissa fall. Det är även mycket positivt att man uppmanar kommissionen att ändra nödvändiga direktiv för att förbjuda uppförande av nya avfallsdeponier eller utökning av befintliga sådana i skyddade naturområden, nationalparker, Natura 2000-områden och de världsarvsområden som utsetts av Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. − (EN) Jag avstod från att rösta. Jag vill tillägga att detta inte är någon politisk eller teknisk fråga. Det är märkligt att ledamöterna i Europaparlamentet ska behöva vädja om en lösning på enkla hushållsproblem. Om det fortsätter på samma sätt kanske EU uppmanar allmänheten att sluta svära, röka, sola, äta ohälsosam mat och sova länge. Man kommer att be brandkåren att släcka bränder snabbare, vårdpersonal att behandla patienter bättre, poliser att anhålla brottslingar på ett effektivare sätt och lärare att ge barnen bättre undervisning. Om vi fortsätter att ställa sådana krav kommer EU-medborgarna undra vad Europarlamentet har för funktion – att säga åt medborgarna att göra det ena eller det andra? Eller finns det riktiga problem att lösa?

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Avfallskrisen i Italien, och framför allt i Kampanien, har pågått i flera år. Ingenting görs för att minska soporna eller se till att avfall bortskaffas på ett korrekt sätt eller återvinns. Det har skapats enorma sopberg som bortskaffas på olaglig väg, till exempel genom dumpning i havet, vilket skapar rubriker. Nya undersökningar visar att obearbetat hushållsavfall har dumpats överallt i Medelhavet utanför Neapel. Jag har inte röstat för resolutionsförslaget, eftersom jag anser att det i första hand är ett uttryck för motsättningar gentemot högerregeringen och att problemet inte bemöts på ett opartiskt sätt.

  Tiziano Motti (PPE), skriftlig. − (IT) Jag röstade för resolutionsförslaget om avfallskrisen i Kampanien, som har varit ett problem länge nu. Jag gjorde det eftersom jag inte tycker att man kan lägga ansvaret för problemet på en enda regering. Det är en skam att man inte kunnat hitta en lösning på problemet. Jag ber att man bortser från de politiska meningsskiljaktigheter och motsättningar som hindrar människorna i Kampanien från att andas frisk luft och äta hälsosam mat utan att alltid riskera sin hälsa. Problemet måste lösas, och att exploatera det i medierna eller använda det för politiska ändamål kommer bara förvärra en situation som redan är ohållbar. För medborgare, små och medelstora företag inom turistnäringen samt de som vill konsumera produkter från Kampanien är det viktigaste inte att få reda på vem som bär ansvaret för situationen, utan att problemet åtgärdas. Därför stöder jag resolutionen om avfallskrisen i Kampanien som tagits fram av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), och jag stöder begäran till kommissionen att frigöra de EU-medel som avsatts för att hantera och deponera avfall, och som frystes i samband med överträdelseförfarandet mot Italien. Samtidigt hoppas jag att Italien äntligen lyckas vidta långsiktiga strategiska åtgärder i överensstämmelse med EU-lagstiftningen, för medborgarnas bästa och Italiens rykte i övriga världen.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Än en gång har tyvärr Europaparlamentet använts som plattform för nationella frågor. Dessa professionella manipulatörer, den italienska och europeiska vänstern, har startat ett angrepp mot Italien med hjälp av ett resolutionsförslag fullt av lögner och propaganda om avfallssituationen i Kampanien. Den allvarliga situation som i dag råder i Kampanien på grund av avfallsproblemen har ett starkt samband med tre namn: Antonio Bassolino, Romano Prodi och Rosa Iervolino. I dag försöker den italienska vänstern här i EU, genom att manipulera EU:s institutioner, dölja sina 15 år av usel förvaltning, som ledde till den katastrof som vi nu bevittnar, och lägga ansvaret på det nationella och regionala politiska styret i mitten och till höger, som arbetar hårt för att avhjälpa deras misslyckanden och dåliga förvaltning.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. − (PT) I domen från Europeiska unionens domstol den 4 mars 2010, fall C-297/08, fastställs det att Italien har brutit mot EU:s lagstiftning genom att man underlåtit att upprätta ett gemensamt, ändamålsenligt utformat nätverk av anläggningar för bortskaffande av avfall i Kampanien för att se till att avfall återvinns eller bortskaffas utan fara för människors hälsa och utan att skada miljön. Detta resolutionsförslag motiveras av att Italien ännu inte har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att rätta sig efter EU-domstolens dom, och jag röstade för resolutionen, eftersom jag instämmer i de argument som lämnades av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater).

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för detta betänkande, eftersom de framsteg som hittills har gjorts när det gäller avfallshanteringen är minimala. Därför uppmanar jag den italienska regeringen att rätta sig efter EU:s bestämmelser och de tidsfrister som kommissionen har ställt upp. Den bör noga övervaka detta och om det behövs utfärda sanktioner för att se till att de lokala myndigheterna i Kampanien rättar sig efter EU:s bestämmelser om avfallshantering. Strukturfonderna, som för närvarande är spärrade av kommissionen, måste frigöras så snart man har lagt fram en regional strategi som överensstämmer med EU:s lagstiftning och en pålitlig avfallsplan. När det gäller placeringen av nya insamlingsplatser för avfall/deponier måste tätare kontroller genomföras för att förhindra att avfallsstationer placeras i skyddade områden, såsom är fallet med de stationer som placerats inom Vesuvius nationalpark (deponin i Terzigno). Jag vill betona att det är viktigt att återupprätta vanliga medborgares tillit genom dialog med lokalbefolkningen, eftersom de protester från allmänheten som hittills har förekommit vid ett antal avfallsstationer inte har tagits på allvar av de italienska myndigheterna.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. − (PT) Under senare år har den italienska regionen Kampanien kämpat med svåra problem när det gäller insamling och bortskaffande av avfall, vilket får allvarliga konsekvenser för lokalbefolkningens välbefinnande och leder till stora risker för miljön och folkhälsan. Det är därför av avgörande betydelse att de italienska myndigheterna i enlighet med domstolens dom av den 14 maj 2010 vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att slutgiltigt på ett tillfredsställande sätt lösa krisen med avfallshanteringen i denna region genom att se till att EU:s lagstiftning genomförs fullt ut.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Trots medborgarnas protester har det inte skett någon utveckling i fråga om den förfärliga situationen när det gäller avfallshanteringen i Kampanien – enligt min uppfattning har det i själva verket knappast gjorts några framsteg alls. Med tanke på den nuvarande krisens omfattning uppmanar jag de italienska myndigheterna att försöka finna en verklig lösning på situationen i enlighet med gällande EU-bestämmelser. När det gäller beslutet att placera deponier i skyddade områden delar jag uppfattningen att EU:s regionala fonder inte ska frigöras under dessa förhållanden. Ökad öppenhet för att bekämpa inblandning av organiserad brottslighet och återupprätta förtroendet hos lokalbefolkningarna är också mycket viktigt för att kunna lösa denna allvarliga kris. Tiden är knapp, vi måste handla snabbt. Jag stöder därför Europaparlamentets resolutionsförslag om avfallskrisen i Kampanien.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) En stor majoritet i Europaparlamentet var överens om att man skulle kräva att en hållbar lösning som överensstämmer med EU:s kriterier, nämligen införandet av en avfallsplan där respekten för avfallskretsloppets hierarki har en nyckelroll i enlighet med direktiv 2008/98/EG, snabbt ska utformas. Parlamentet begärde att bli fortlöpande informerat av kommissionen om utvecklingen, bland annat om upprättandet av en avfallsplan och om efterlevnaden av domstolens beslut av den 4 mars 2010 samt EU:s bestämmelser. Parlamentet framhöll även att man för att uppfylla EU:s lagstiftning om avfall i Kampanien måste göra mycket stora ansträngningar för att minska avfallsvolymen och få förebyggande, minskning, återanvändning och återvinning av avfall att öka i betydelse genom att tillhandahålla tillräcklig infrastruktur. Parlamentet poängterade att större vikt måste läggas vid återvinning av organiskt avfall, särskilt i denna region som i huvudsak domineras av jordbruk. Parlamentet rekommenderade att uppgifterna verifieras och att ett system för utbyte av bästa praxis upprättas.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) I Neapels tätortsområde har man under många år levt i en ständig avfallskris, vilken i stor utsträckning är resultatet av 20 års vänsterstyre.

I den undersökning om avfallshanteringen som genomfördes år 2003 uppdagades oegentligheter hos det tidigare regionala styret på inte mindre än åtta punkter, däribland bedrägeri vid offentlig upphandling, medhjälp och medverkan till överträdelser av miljölagstiftningen och missbruk av tjänsteställning. När Silvio Berlusconis regering 2008 konfronterades med 35 000 ton avfall som lämnats vid vägarna lyckades den hantera detta akuta läge på bara 58 dagar. Sedan dess har myndigheterna lyckats öka andelen separat sophämtning från 15 procent till 22 procent, iordningställa fem deponier som uppfyller EU:s normer och upprätta sju anläggningar för separering och behandling av avfall. Sedan 2010 styrs regionen äntligen en företrädare för mitten/högern och man är nu i färd med att lägga fram en ny plan för bortskaffande av avfall, som har upprättats i överenskommelse med det regionala miljöombudet. Inom kort väntas en kraftfull reaktion från hela området: Det var precis ett sådant lokalt initiativ som saknades under årtiondena av usel förvaltning under vänsterstyret, något som endast har avhjälpts genom de initiativ som Silvio Berlusconis regering har genomfört.

  Vilja Savisaar-Toomast (ALDE), skriftlig. – (ET) Vid dagens omröstning stödde jag det gemensamma resolutionsförslaget från fyra grupper om avfallskrisen i Kampanien. Jag gjorde det av följande skäl: För det första är det oacceptabelt att en sådan situation har uppstått, och att de italienska nationella och regionala myndigheterna har misslyckats med att få ordning på situationen. Denna mängd avfall samlas inte på ett par dagar; det tar betydligt längre tid än så. För det andra anser jag inte att Europaparlamentet ska vara den myndighet som tvingas att ta hand om medlemsstaternas avfall. För det tredje måste EU:s direktiv om avfall, farligt avfall och deponier gälla i hela EU, oberoende av vilken medlemsstat vi talar om. Jag förväntar mig en snabb och effektiv lösning på problemet, främst från de italienska myndigheternas sida, men också från EU-myndigheternas sida. Tack.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. − (LT) Mina damer och herrar! Avfallskrisen i Kampanien har vållat politikerna stora bekymmer i flera årtionden. Den har fördärvat vardagen för många italienare. Det är viktigt att vi prioriterar rätt; det finns ingen mening med att söka syndabockar. Det viktigaste nu är att upprätta en integrerad avfallsplan där företräde ges för avfallsminskning, återanvändning eller återvinning. Jag anser att krisen i Kampanien innebär en viktig lärdom när det gäller avfallshantering för alla européer, inbegripet litauerna. Jag anser också att en minskning av avfallsmängden och förståndig hantering av avfallet är viktiga prioriteringar på miljöområdet för Litauen. I den rapport som offentliggjordes av Europeiska miljöbyrån i december 2010 framhåller man att den totala mängden avfall i Litauen har vuxit i jämförelse med 2004 och att särskilt kommunalt avfall ökar konstant utan exponentiell variation. Ett problem, i såväl Kampanien som Litauen, är den totala bristen på samarbete mellan medborgare och myndigheter. Det är mycket viktigt att blåsa nytt liv i denna dialog. Vi behöver nyktert tänkande och kreativa beslut. Vid Kariotiškės avfallsdeponi i närheten av Vilnius öppnades till exempel en kraftstation i december. Där alstras elektricitet från metangas. Sådana anläggningar har redan tagits i bruk i Utena, Marijampolė och Panevėžys. Detta är ett positivt exempel, men vi behöver fler. Nu mer än någonsin tidigare finns det ett akut behov av att ta itu med byggande och finansiering av återvinningsanläggningar för avfall (samfinansiering från medlemsstaternas budget, EU och privata källor), eftersom det endast på detta sätt är möjligt att påtagligt minska den skada som nu åsamkas miljön och samhällets intressen.

10. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

11. Skriftliga förklaringar för införande i registret (artikel 123 i arbetsordningen): se protokollet

12. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet: se protokollet

13. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

14. Avbrytande av sessionen

  Talmannen. − Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 13.00)