Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 15 februari 2011 - Strasbourg

20. Världsbankens energistrategi (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Eva Joly, för utskottet för utveckling, om Världsbankens energistrategi för utvecklingsländer (O-000020/2011 – B70012/2011).

  Franziska Keller, föredragande. – (EN) Herr talman! I dagsläget är det 1,5 miljarder människor som saknar tillgång till elektricitet, men tillgång till energi är en förutsättning för att man ska kunna utrota den fattigdom som dessa människor lever i. Rätten till energi innefattar allmän och tillförlitlig tillgång till energiförsörjning – skälig tillgång som överbryggar klyftan mellan städer och landsbygd, dessutom till överkomliga priser. Ett land måste också utveckla hållbar och tryggad energiförsörjning, och decentraliserad användning av förnybar energi är det säkraste och tillförlitligaste sättet.

Men det behövs inte bara vara säker och tillförlitlig energi, utan vid energiproduktionen måste man också ta hänsyn till andra problem, såsom klimatförändringar, avskogning, miljöförstöring och den fattigdom som orsakas av detta samt människors hälsa. Dessa problem kan inte lösas med fossila bränslen. Fossila bränslen får katastrofala följder för hälsa, miljö och klimat. Samtidigt orsakar klimatkrisen större skada för dem som lever i extrem fattigdom. Fossila bränslen ger föroreningar som äventyrar både människors hälsa och en sund miljö. Dessutom är de dyra, och ju större brist vi får på olja och gas, desto mer stiger priserna. Fossila bränslen ger en centraliserad, hierarkisk och oflexibel energidistribution.

Vi måste inrikta oss på förnybar energi. Vi måste hjälpa utvecklingsländerna att göra samma destruktiva val av fossila bränslen som vi. Förnybara bränslen är den enda lösningen på dessa problem. Förnybar energi kommer från källor som är oändliga och som många utvecklingsländer har i överflöd: huvudsakligen sol och vind. De kan utnyttjas lokalt i mycket liten och billig skala, vilket också bokstavligt talat ger kraft åt människor. Decentraliserade kraftkällor är i händerna på folket. De är demokratiska. Ändå fortsätter Världsbanken att pressa in fossila bränslen i sin energistrategi. Utlåningen till förnybar energi och energieffektivitet har den senaste tiden bara ökat i mycket liten skala och kan inte dölja de uppenbara preferenserna.

Investeringar i fossila bränslen sker också genom finansiella mellanhänder som inte övervakas tillräckligt av Världsbanken. Det finns en underrapportering när det gäller fossila bränslen. Banken fortsätter att göra avsevärda investeringar i koleldade kraftverk och låser in utvecklingsländer i kolbaserad energi för årtionden framåt. Så ser inte en energirevolution ut.

Det är brist på insyn i Världsbankens energipolitik. Detta problem bör man åtgärda genom att fastställa tydliga krav som finansiella mellanhänder måste uppfylla för att vara berättigade till multilateral finansiering. Av Världsbankens lån till den privata sektorn överförs 40 procent genom dessa finansiella mellanhänder, och en stor del av dessa lån går till energisektorn, särskilt till utvinningsindustrin. Men till skillnad från vid direktinvesteringsprojekt genom banker saknas här offentlig information om dessa investeringar i enskilda delprojekt, vilket gör det mycket svårt att ta reda på vad som i slutänden sker med de finansiella mellanhändernas stöd.

Bland de typer av energi som betraktas som koldioxidsnåla finner vi stora vattenkraftverk i strategin. Sådana stora vattenkraftverk förstör stora mängder natur och driver folk från sina hem. Det är inte hållbart och det ligger inte i folkets och samhällets intresse. Avskiljning och lagring av koldioxid innebär heller inte att kolkraften blir koldioxidsnål. Koldioxiden finns fortfarande kvar och ingen kan förutse vad som händer med den under marken. Ingen av oss kan vara säker på att den stannar kvar där under de kommande årtusendena. Detta är spådom, inte forskning, och det är verkligen inte att skapa politik.

Samma sak gäller kärnkraften. Uranbrytning ger enorma mängder koldioxid, och ingen vet vad man ska göra med det avfall som produceras. Detta är varken koldioxidsnålt eller hållbart. Därför kommer gruppen Verts/ALE att rösta nej till resolutionen om man inte byter ut formuleringen ”som orsakar låga koldioxidutsläpp”.

Det finns emellertid några bra punkter i resolutionen, exempelvis inriktningen mot fristående koldioxidsnål teknik för landsbygdsområden och småskalig lokal produktion, likaså oron över att exportorientering, storskalig produktion och biobränslen dominerar.

Till sist vill jag säga att vi också i hög grad inriktar oss på uppmaningen till ökad tekniköverföring, särskilt eftersom det inte blir mycket till tekniköverföring med oförändrade immateriella rättigheter. Det överordnade målet bör vara att behandla immateriella rättigheter på ett sätt som ger tillgång till teknik till överkomliga priser. Det lovade vi under klimatförhandlingarna, och vi borde hålla vårt löfte.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Hans-Peter Martin (NI). – (EN) Herr talman! Jag kan bara gratulera Franziska Keller till det hon har sagt och till hennes analys. Men jag undrar följande: Vi har känt till dessa problem i en tjugoårsperiod nu, och du har ju fördjupat dig i problemet mer än de flesta av oss. Finns det någon särskild punkt som får dig att tro på att det vi ska besluta om faktiskt skulle kunna leda till någon framgång, eller att Världsbanken nu äntligen är på väg åt rätt håll?

  Franziska Keller, föredragande. – (EN) Herr talman! Ja, vi har diskuterat dessa frågor i mer än tjugo år, och jag hoppas att Världsbanken lär sig något av dessa diskussioner, eftersom alla är överens om att framtiden finns i den förnybara energin.

Vi har sett en måttlig förändring i denna strategi. Exempelvis har den rört sig lite mer mot förnybar energi, men det är ett litet steg och långt ifrån tillräckligt. De fossila bränslena har fortfarande en alltför dominerande ställning, och när det gäller förnybar energi inriktar man sig för mycket på vattenkraft – och den är varken förnybar eller hållbar, inte för någon.

Jag hoppas alltså att parlamentet kan inta en stark ståndpunkt om vårt vägval för EU:s energipolitik och den politik som vi främjar för energin i världen. Jag hoppas på ert stöd för att stryka formuleringen ”som orsakar låga koldioxidutsläpp” och satsa på ren, hållbar och förnybar energi.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Enligt min mening har även jag intagit en mycket stark ståndpunkt. Först och främst vill jag betona att Världsbankens energistrategi är mycket välkommen, eftersom Världsbanken spelar en mycket speciell roll i världen, särskilt när det gäller utvecklingsfrågor. Det är ingen underdrift att säga att den företräder den allmänna opinionen och de allmänna synsätten i fråga om utvecklingsstrategier. Min synpunkt är att vi bör ta frågan på största allvar.

Samtidigt får vi inte glömma ett par faktorer som är högst avgörande när vi tar ställning till strategin. Det finns fortfarande ett stort antal hushåll som inte har tillgång till någon form av energi. Vi har visserligen diskuterat frågan i tjugo år, men det finns fortfarande hundratusentals miljoner människor, särskilt söder om Sahara i Afrika, som inte fått ta del av de stora investeringarna i energisektorn eller tillhandahållandet av energitjänster. Jag anser därför att vi måste förstå problemets omfattning.

Min andra synpunkt är att vi måste ta hänsyn till tillväxten. Vart och ett av de länder som är på väg att utvecklas har en kolossal efterfrågeökning. Den ökade efterfrågan borde besvaras med utbud. Det ligger ännu en viktig utmaning i denna stora ökning.

Min tredje synpunkt är hållbarhet och framförhållning – och här är jag helt och hållet överens med Franziska Keller. Vad som än görs inom energisektorn bör ses i ljuset av klimatförändringarnas konsekvenser. Vi vet att dagens energisektor är den största orsaken till växthusgaserna. Dessutom bör vi se till priset på fossila bränslen, eftersom inte får glömma att vi fortfarande har problemet med priser på fossila bränslen framför oss. Jag hoppas att vi bättre sent än aldrig ska kunna ta itu med detta, men det ingår definitivt i den framförhållning som behövs i strategin.

När det gäller inriktningen förväntar jag mig att parlamentet tar hänsyn till grönboken om EU:s utvecklingspolitik, där vi gör utvecklingsländernas tillgång till förnybar energi till en av de centrala delarna av EU:s nya utvecklingspolitik. Om vi inte tar detta banbrytande steg kan vi inte förvänta oss att det är enkelt att övertyga Världsbanken och övriga om att investeringarna bör inriktas mot förnybar energi. Jag tror att vi klarar av att hantera de stora investeringarna i förnybar energi. Vi behöver bara ta mod till oss. Det stämmer att det krävs mycket pengar i dag, men alla energistrategier kräver stora investeringar. När det gäller de framtida energipriserna vill jag alltid hävda att förnybar energi absolut bör vara kärnan i all energipolitik i hela världen.

Vår kunskap om förnybar teknik i dag ger goda garantier för att vi verkligen skulle kunna åstadkomma förändring i dessa länder. Jag tror också att det finns en stor outnyttjad potential. Jag vet att exempelvis vattenkraft är en ganska omtvistad energikälla i alla avseenden, men under förutsättning att man gör en miljökonsekvensbedömning anser jag att vattenkraften är en utomordentlig och outnyttjad potential i de flesta länder. Det ger ytterligare argument för att det finns en enorm potential, som till exempel vid Ingafallen.

Till en början måste vi föregå med gott exempel. Om EU kan, och om ni diskuterar ett betänkande om EU:s grönbok om utvecklingspolitiken, borde parlamentet ge sitt bestämda stöd till att leda EU:s utvecklingspolitik i denna riktning. Det ger oss bättre argument för att övertyga Världsbanken om att faktiskt följa denna linje och bli mer uppmärksam på investeringar i koleldade kraftverk. Banken har nu fastställt sex kriterier som allmänna riktlinjer för kolinvesteringar i framtiden. Världsbanken deltar under ledning av Bob Zoellick mycket aktivt i debatten, så Världsbanken framstår som en tillgång och inte som något vi behöver vara rädda för. Den är vår bundsförvant, men vi måste verkligen erbjuda ett europeiskt ledarskap i frågan och inom energisektorn för utvecklingsländerna.

Jag vill också ta upp frågan om Europeiska investeringsbanken (EIB), eftersom den kom på tal. Cotonouavtalet är den rättsliga grunden för EIB:s åtgärd för 3,1 miljarder euro till AVS-länderna. Ett viktigt instrument inom ramen för detta är AVS-investeringsstödet. Genom detta stöd finansieras infrastruktur och klimatvänliga energiprojekt. Inom energisektorn finns det inget projekt på området fossila bränslen. Den allmänna policyn är mycket tydlig, nämligen att stödja klimatvänliga energiprojekt med utgångspunkt i vind-, vatten- eller solenergi.

I samband med halvtidsöversynen av EIB:s externa mandat, som omfattar föranslutnings-, grann- och partnerländer samt Asien, Latinamerika och Sydafrika, har kommissionen lagt fram ett förslag om att anslå ytterligare 2 miljarder euro för perioden 2011–2013 för att stödja EIB:s finansieringsverksamhet för minskning och anpassning till klimatförändringen i alla regioner. I förslaget betonas att EIB:s egna regler och förfaranden ska innehålla de bestämmelser som krävs för att se till att man inom ramen för detta mandat enbart stöder sådana projekt som är ekonomiskt, finansiellt, miljömässigt och socialt hållbara.

Enligt min mening har EU redan tagit vissa steg i rätt riktning, men vi skulle verkligen kunna göra mer för att ta en ledande roll i världen, inte minst genom att ta upp Världsbankens energistrategi.

  Alf Svensson, för PPE-gruppen. – Herr talman! Det är en mycket angelägen och viktig fråga som tas upp i kammaren, nämligen utfasningen av lån till fossilbränsleprojekt. Jag anser att man ska våga säga precis som kommissionsledamot Andris Piebalgs gjorde, nämligen att Världsbanken har en mycket medveten energistrategi. I detta sammanhang kan man till och med tala om morötter, och det är ju positivt. Sedan handlar det ju inte enbart om att fasa ut, utan det handlar som sagt också om att fasa in.

Med en viss envishet vill jag upprepa att där finns möjligheter för EU att göra konkreta satsningar för att hjälpa människor i utvecklingsländerna, såväl i Afrika som i Asien och Latinamerika. Jag tror att kommissionsledamoten tidigare har hört mig tala om de vedspisar som i dag finns i hyddor eller enkla hus och som förgiftar människor. Två miljoner människor dör en för tidig död på grund av de gaser som finns i enkla bostäder.

Där skulle vi, i likhet med USA och en del europeiska länder, kunna satsa på enkla soldrivna spisar som i varje fall tar bort 95 procent av gaserna. Då skulle man slippa använda gödsel som vi vet att man behöver för att odla och man skulle slippa att elda med svart kol. Man skulle inte heller behöva hugga ner skog som absolut inte ska huggas ner.

Jag skulle än en gång vilja understryka att det finns möjligheter att konkret göra någonting. Ofta när vi talar om alternativa energikällor talar vi yvigt om vindkraft och solenergi och naturligtvis ska vi göra det. Men konkretioner saknas trots att möjligheterna finns. Låt inte EU hamna på efterkälken i de här frågorna utan låt EU vara med och utveckla konkretion för att ersätta detta fossilbränsle som vi inte längre vill ha i vare sig i- eller u-länder.

  Kriton Arsenis, för S&D-gruppen. – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först och främst vill jag tacka Franziska Keller för hennes enastående arbete med detta betänkande. Alla som har arbetat med betänkandet har verkligen insett hur omöjlig Världsbankens strategi är på flera punkter. Som Franziska Keller har påpekat finansierar den ohållbara, storskaliga projekt, såsom vattenkraftprojekt och många andra projekt.

Finansieringen av förnybara energikällor har visserligen ökat med 300 procent, men samtidigt har finansieringen till fossila bränsleprojekt ökat med 430 procent.

Enligt min mening är det en skandal att Världsbanken inte har tagit hänsyn till de miljömässiga konsekvenserna av de projekt som den finansierar. Dessutom diskuterar den än i dag möjligheten att börja finansiera program med planteringar för utvinning av palmolja. Världsbanken har ingen respekt för principen om lokalbefolkningens fria och väl underbyggda förhandsgodkännanden av de finansierade projekten, och den har inte heller, vilket den borde göra, integrerat någon livscykelanalys av de projekt som finansieras.

Jag hoppas verkligen att betänkandet i sin slutliga version efter omröstningen ska ge en stark signal om de miljömässiga reformer som Världsbanken behöver genomföra internt.

  Charles Goerens , för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Världsbanken är skyldig att inom ramen för sitt mandat bidra till att utrota fattigdomen i utvecklingsländerna. Alla projekt som finansieras av Världsbanken måste ha detta syfte. Även när man finansierar ett affärsprojekt för att investera i grundläggande samhällstjänster, såsom hälso- och sjukvård, utbildning och tillgång till vatten, måste detta kriterium uppfyllas. Om Världsbanken gör det till en prioritet att bekämpa fattigdomen kan vi vara nöjda med att den utför den uppgift som vi har fastslagit.

Den muntliga fråga som vi diskuterar ger uttryck för allvarliga betänkligheter när det gäller finansieringen av bensin- eller kolrelaterade projekt. Jag vill framföra några synpunkter på detta.

För det första måste villkoren för ett projekt finansierat av Världsbanken omfatta de utvärderingskriterier som ska tillämpas redan i utgångsläget. Det måste tydligt framgå vad som ska utvärderas, och utvärderingskriterierna måste följaktligen integreras under hela projektperioden.

För det andra måste den politiska dialogen mellan Världsbanken och dess partner avse politisk och ekonomisk styrning, både i mottagarlandet och i förhållande till långivaren.

För det tredje måste vi prioritera förnybara energikällor då det är möjligt att främja denna form av energiproduktion.

För det fjärde – och här tackar jag kommissionsledamot Andris Piebalgs för att han i sitt svar till Franziska Keller redan har nämnt en av mina synpunkter – tar Europeiska investeringsbanken redan hänsyn till alla dessa faktorer.

Jag kan inte annat än hoppas att Världsbanken ska ta efter dem som redan har antagit dessa prioriteringar, inte minst Europeiska investeringsbanken. Med tanke på att de 27 EU-medlemsstaterna även är medlemmar i Världsbanken kan vi inte hävda att vi saknar inflytande i dess politik.

Enligt min mening är det fullt tänkbart att använda samlade krafter inom Världsbanken i syfte att lösa de problem som Franziska Keller tar upp, och jag gratulerar henne till ett utmärkt arbete.

  Marisa Matias, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Innan jag fortsätter vill även jag berömma det arbete som min ledamotskollega har utfört, och jag stöder helhjärtat de frågor som har nämnts här.

Nu tänker jag göra något som jag inte har gjort tidigare, men som jag tror lönar sig i längden. Vi har en rad handlingar som innehåller ett antal antaganden som vi knappast har diskuterat. Det är som om dessa antaganden vore ovärdiga en diskussion. Vi har den muntliga frågan, och vi har en resolution som säger oss olika saker, bland annat att man har misslyckats med att nå ut till de fattigaste på landsbygden genom de konventionella programmen för landsbygdens elektrifiering som finansierats av Världsbanken.

Vi kan även förmoda att Världsbankens energistrategi eventuellt kommer att förändras i mitten av 2011, men vi vet också att det är inom energisektorerna som vi kan bekämpa fattigdomen på ett mycket specifikt sätt och hjälpa människor att ta sig ur fattigdomen. Vi uppmanar därför Världsbanken att anta en utvecklingsstrategi som gynnar de fattiga så mycket som möjligt samtidigt som den ger möjlighet att bekämpa klimatförändringarna.

Dessutom har vi redan nämnt att utlåningen till projekt med fossila bränslen fortsätter att ha en dominerande roll i Världsbankens övergripande energiportfölj, och att vi måste få bukt med denna dominans. Vi har också löftet om att denna dominans ska ha upphört senast 2015, och att finansieringen av de projekt som bygger på fossila bränslen gradvis ska minska.

Slutligen har vi ett antal påståenden, särskilt när det gäller Världsbankens behov av att prioritera tillgång till energi som är lokalproducerad i liten skala. Det finns många, många fler som rör klimatförändringarna.

Nu när jag har sagt detta vill jag stryka det och sedan skriva under. Jag ska stryka alla påståenden som vi har gjort och bara lämna kvar två slutfrågor, eftersom det inte är lönt att göra fler påståenden om avsikter.

Den första frågan lyder: Varför kan vi inte dra en grundläggande slutsats av detta? Varför fortsätter vi att ge alla dem som betalar rätt att sätta an tonen? Varför fortsätter Världsbanken att ha ansvar för världens energistrategi? När ska vi fatta beslutet att världens energistrategi bör vara föremål för global samordning med förankring i FN?

Den andra frågan som jag vill ställa till er – ursäkta att jag drar över tiden något – är följande: När ska vi sluta att tvinga på andra, oavsett om det är första eller andra generationen, dvs. i första eller andra hand, i resten av världen en utvecklingsmodell som om den vore en utvecklingsmodell som borde tillämpas för alla?

Det finns gränser för arrogans. Vi måste vara mer demokratiska.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! På 1970-talet och i början av 1980-talet var Världsbanken blind inför de miljöfrågor som stod i centrum för diskussionen. Samma anföranden görs nu som då i samband med vissa löften från Världsbanken. Åtgärder vidtogs för att reformera Världsbanken, men det har gått årtionden sedan dess. Av många olika skäl besökte jag nyligen ett antal länder som brukar betraktas som utvecklingsländer. Situationen var oacceptabel. Vad har hänt med alla projekt? Var är solenergianläggningarna i tropikerna? Var är de hållbara skogarna i Amazonas och i Vietnam? Var är solpanelerna och vindturbinerna i Kenya?

Det finns ingenting alls där. Det enda som har hänt är att det europeiska systemet med självstyre har kopierats rakt av. Folket styr själva och har spelat några få stora intressenter i händerna, men de har inte gjort några framsteg. Sedan blir vi överraskade när utvecklingsländernas medborgare uppgivet säger: ”Jag vill inte bo i Västindien längre. Jag vill flytta till USA och komma in i EU via Martinique.” Vi blir förvånade när folket i Maghrebländerna vill flytta hit. Hycklandet i den här debatten är helt otroligt. Vi måste förstå att miljoner människor har ändrat inställning. De säger helt enkelt: ”Vi har fått nog!”

Alla som har sett parlamentets förslag till resolution måste medge att det inte var mycket till förslag. Vi borde ha talat med mycket högre röst. Vi borde mycket tydligare ha uppmanat Världsbanken att vidta de åtgärder som krävs. Varför har vi alla dessa utskott – utskottet för utveckling, den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen osv. – om allt de kan göra är att utarbeta en liten papperslapp som till viss del upprepar slutsatserna från den debatt som ägde rum i slutet av 1970-talet? Det hela är pinsamt.

  Filip Kaczmarek (PPE). – (PL) Herr talman! Vi behöver inte övertyga någon om vikten av energi i utvecklingsländerna. Jag har många gånger sett förvåningen i folks ansikten när de får veta hur mycket elektriciteten kostar i Afrika. Antagligen behöver vi inte heller övertyga någon om att Världsbanken har en långt ifrån obetydlig roll när det gäller energifrågor i utvecklingsländerna.

Min politiska grupp Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) lade fram ett antal ändringsförslag för separat omröstning i samband med den resolution vi diskuterar. För oss framstår vissa delar av resolutionen som alltför kritiska gentemot Världsbanken. Exempelvis tycker jag inte att vi ska göra Världsbanken uppmärksam på att den betraktar vissa typer av energi som rena, när de bör ses som felaktiga eller icke önskvärda från miljösynpunkt. Kärnkraften används exempelvis på bred front i EU-medlemsstaterna, och alltfler EU-länder som är beroende av kol eller gas drabbas hårt eftersom de måste minska sina utsläpp, vilket leder till kostnader som fördelas ojämnt mellan de enskilda medlemsstaterna. Vi måste därför vara försiktiga med att påpeka för externa organ vilka typer av energi som bör utvecklas. Jag instämmer emellertid i tanken att det lönar sig med särskilt stöd till lokala projekt som omfattar små områden, stöd till projekt med låga utsläpp samt stöd till idéer som rör diversifiering av energikällor och undvikande av energiberoende.

Vi skulle vilja att Världsbanken investerade i förnybar energi och ökad energieffektivitet, men vi måste alltid ha det övergripande målet i åtanke, eller med andra ord, hur tillgång till energi ska hjälpa människor att ta sig ur fattigdom. Vi vill slå flera flugor i en smäll och skapa förutsättningar för utveckling, minska utsläppen och ta hänsyn till sociala och miljömässiga aspekter i nya energiprojekt. Det är ambitiösa uppgifter, och jag hoppas att Världsbanken inte är rädd för dessa. På samma gång vet jag att kommissionsledamot Andris Piebalgs lägger stor vikt vid utveckling av energiprojekt i utvecklingsländerna, och jag kan bekräfta att detta diskuteras i grönboken samt att parlamentet bör stödja denna strategi.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Herr talman! För närvarande saknar 1,4 miljarder människor i världen tillgång till elektricitet, och 85 procent av dessa lever på landsbygden. Millennieutvecklingsmålen om att utrota fattigdomen till 2015 kommer inte att nås på grund av bristen på tillräckliga framsteg med att ge tillgång till energi. Att nå detta mål till 2015 innebär att 395 miljoner människor får tillgång till elektricitet och att 1 miljard människor får tillgång till hygienanordningar för matlagning. Alla dessa åtgärder kräver årliga investeringar på cirka 40 miljarder US-dollar under perioden 2010–2015, vilket utgör 0,6 procent av BNP i världen.

Allmän tillgång till elektricitet är ett av de viktigaste målen som har fastställts av utvecklingsländernas regeringar. Hindren för elektrifiering består av bland annat de höga kostnaderna för elförsörjning på landsbygden och till hus i utkanten av städerna, bristen på skattemässiga eller finansiella incitament, otillräcklig kapacitet att utveckla och genomföra elektrifieringsprojekten samt den begränsade förmågan att producera el.

Landsbygdsområdena har särskilda behov av energi. På landsbygden måste man inte bara tillhandahålla den energi som behövs utan även energiproduktionen, vilket också skapar arbetstillfällen och stöder den ekonomiska och sociala utvecklingen.

Enligt Världsbankens rapport från den 11 februari 2011 är lokalproducerad energi från förnybara energikällor till låga produktionskostnader en mer livskraftig ekonomisk lösning på lång sikt. Detta kan få avgörande betydelse för att öka energitryggheten i Indien, så att man kan minska importen av energi och effekterna av växlande oljepriser. Världsbanken skulle därför kunna agera som partner åt utvecklingsländerna. Jag anser att Världsbanken bör stödja sådana projekt som stimulerar till energieffektivitet och lokalproducerad energi från förnybara energikällor samt omfattande projekt för elektrifiering och upprättande av förbindelser mellan olika länder.

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (LT) Herr talman! Jag börjar med att tacka föredraganden för att hon i tid tar upp en fråga som verkligen är mycket viktig. Energifattigdom är fortfarande ett enormt problem med konsekvenser som i sin tur hindrar människorna i de fattigaste regionerna i världen från att förbättra sin livskvalitet samt från att kunna tjäna sitt uppehälle och rent allmänt bidra till ökad tillväxt och produktivitet. Det här är en av de grundläggande faktorer som hämmar den allmänna sociala och ekonomiska utvecklingen i allmänhet och hindrar dessa regioner från att ta sig ur fattigdomen.

Som föredraganden nämnde är siffrorna oroväckande. Det finns cirka 1,5 miljarder människor som inte har tillgång till elektricitet och mer än 2,5 miljarder människor som fortfarande använder traditionellt bränsle från biomassa. Enligt uppgifter från WHO dör varje år 2 miljoner människor i förtid i världen av lungsjukdomar orsakade av att man använder sådana bränslen.

Världsbankens tidigare energistrategi har hittills inte gett några påtagliga resultat. Dessutom är stödet fortfarande större till fossila bränslen än till förnybara eller rena energikällor. Därtill har man gjort väsentliga investeringar i koleldade kraftverk, vilket gör dessa fattiga länder beroende av fossila bränslen även i fortsättningen och orsakar omfattande föroreningar i miljön.

Den överenskommelse som G20-ledarna antog för att minska stödet och finansieringen till projekt med fossila bränslen, som inte bör få några medel alls efter 2015, är en positiv och välkommen åtgärd. I den nya strategin måste man också grundligt utvärdera frågan om övervakning och kontroll av stödet, så att det används till sådana energiprojekt som kan ge långsiktiga positiva effekter och verkligen bidra till utvecklingen i dessa regioner samt förbättra människornas livskvalitet.

  Paul Rübig (PPE). – (DE) Herr talman! Jag vill särskilt tacka Andris Piebalgs. Han var tidigare kommissionsledamot med ansvar för energifrågor och vet naturligtvis allt om vår strategi. Jag anser att det finns mycket att göra på området utvecklingssamarbete, särskilt när det gäller tekniskt bistånd. EU får inte bara göra betalningar till Världsbanken utan måste också vidta åtgärder. EU och dess institutioner måste ha en mer framträdande roll i Världsbanken, och det kommer att bli en stor utmaning att se till att familjeföretag kan stödjas med utvecklingsbistånd, att små och medelstora energiproduktionsföretag kan främjas, eftersom många småföretag tillsammans kan åstadkomma ekonomiska resultat i stor skala och ge motsvarande avkastning på investeringarna.

En av de viktigaste frågorna är naturligtvis lagringen av energi, som kommer att få en central roll i utvecklingssamarbetet.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Man skulle nog kunna säga att vi som är kvar här den här tiden på kvällen troligen går på någon sorts förnybar energi, kanske solkraft eller till och med gudomlig kraft i form av en gloria över våra huvuden.

Hur som helst har diskussionen varierat mycket, och det är ingen överraskning eftersom detta alltid är en kontroversiell fråga. Men jag anser att kommissionsledamoten har hittat rätt balans, antagligen en bättre balans än de flesta av oss, när det gäller vart vi är på väg och vad som behöver göras i framtiden. Jag tycker att några punkter behöver preciseras. Om ett land har resurser bestående av fossila bränslen (kol) eller kärnkraft, kommer landet att utnyttja denna resurs oavsett om det är ett utvecklingsland eller hör till den utvecklade världen. Frågan är om vi ska finansiera detta eller inte? Uppenbarligen vill vi i Europa, genom Cancúnöverenskommelsen, Kyotoprotokollet etc., driva igenom ett program med förnybar energi, och det är helt rätt. Men när vi gör det bör vi, som Hans-Peter Martin säger, tala med högre röst och försöka få Världsbanken att främja och finansiera fler projekt med förnybar energi än de kanske gör just nu.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Det här är mycket viktigt för vår debatt, även om det är sent på kvällen. Jag ser Världsbankens energistrategi som ett tillfälle. Det är ett riktigt bra tillfälle att möta utmaningarna i samband med energi.

Om vi också ser till vad Internationella energiorganet säger om energifattigdom och förnybar energi är det verkligen en enorm utmaning, men Världsbanken skulle med EU:s ledning kunna åstadkomma de nödvändiga förändringarna. Om vi går tillbaka några år i unionens historia framstod det som omöjligt att nå våra mål om förnybar energi, även om det var ett ganska blygsamt mål på 18 procent. Nu verkar vi vara på god väg.

Ibland måste man emellertid ta mod till sig och förutspå de verkliga utmaningarna. Världsbanken lämnar hela processen mycket öppen och kommer att anordna en energivecka i Washington. Vi skulle också kunna lämna vårt bidrag till Världsbanken, som är mycket öppen för nya idéer. Vårt mod skulle ge ännu mer mod till Världsbanken. Det är alltså viktigt att vi är frispråkiga och framför dessa mycket ambitiösa idéer till Världsbanken. I annat fall finns det risk för att många försöker undvika denna utmaning.

Det är definitivt en fråga om var man ska börja. Jag skulle säga att vi fortfarande bör ägna oss åt frågan om tillgång till energi, eftersom detta också innebär hållbar och effektiv energi. De senaste trenderna i de länder som vi arbetar med tyder på en mycket omfattande urbanisering, så på sätt och vis har detta förändrat hela energigåtans utseende. Det handlar inte bara om decentraliserad energiproduktion utan även om tätbebyggda områden, så strategin bör också omfatta energieffektivitet, hur märkligt det än låter.

Det allra viktigaste är förstärkta resurser. Vi har energiresurser på 200 miljoner euro. När det gäller energi räcker 200 miljoner euro inte långt. Vi måste planera för långsiktig finansiering. Jag anser nämligen att EU bör ha förnybar energi som varumärke. Med hjälp av detta och Världsbankens kapacitet kan vi verkligen göra något av betydelse, inte bara för energiförsörjningens skull, utan vi kan även vidta väsentliga åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna.

  Talmannen. - Jag har mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingetts i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag, den 17 februari 2011.

(1) Se protokollet.