Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 15 februari 2011 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: ROUČEK
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet

3. Utsläppsnormer för nya lätta lastfordon (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt är ett betänkande av Martin Callanan, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om utsläppsnormer för nya lätta nyttofordon som ett led i gemenskapens samordnade strategi för att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon (KOM(2009)0593 – C7-0271/2009 – 2009/0173 (COD)) (A7-0287/2010).

  Martin Callanan, föredragande. – (EN) Herr talman! Det gläder mig att få inleda dagens debatt med betänkandet om utsläpp från lätta nyttofordon.

Innan jag går in på detaljerna i texten vill jag rikta några tackord till först och främst skuggföredragandena från alla politiska grupper, till föredragandena och ledamöterna i utskottet för transport och turism och utskottet för industrifrågor, forskning och energi för deras åsikter, och slutligen till kommissionsledamoten och hennes team – vi har haft ett antal mycket konstruktiva möten om detta. Jag vill också tacka det belgiska ordförandeskapet för dess mycket hårda arbete under trepartsförhandlingarna och, slutligen, ett stort tack till Jos Vervloet och Isobel Findlay från miljöutskottets sekretariat, som har varit ett fantastiskt stöd under hela processen. Jag har särskilt uppskattat Isobels hjälp i de komplexa frågorna kring kommittéförfarandet.

Vi har väntat på den lagstiftning som nu föreslås ända sedan liknande lagstiftning infördes för personbilar. Personligen var jag inte helt övertygad om behovet av denna lagstiftning, eftersom de flesta lätta lastbilar köps av företag, både stora och små, som redan är mycket medvetna om behovet av ekonomiska och bränsleeffektiva fordon. Jag har därför under hela processen framhållit betydelsen av att ha ett ambitiöst men realistiskt långsiktigt mål och ett lämpligt kortsiktigt mål som tar hänsyn till dels vad som krävs för industrins produktionscykel, dels behovet av miljöförbättringar. Huvudfokus i vår debatt har hela tiden legat på det långsiktiga målet.

Kommissionens ursprungliga förslag till gränsvärde var 135 g CO2/km, vilket av många ansågs vara helt omöjligt att uppnå. Utvecklings- och produktionscyklerna är längre för lätta nyttofordon än för personbilar. Lätta nyttofordon används också, som namnet antyder, främst för nyttoändamål. Jämfört med personbilar finns det mycket lite utrymme att laborera med fordonens form och vikt för att minska utsläppen. De huvudsakliga sätten att åstadkomma detta hos lätta nyttofordon är ändringar av fordonens motorer och mekanik – vilket tar betydligt längre tid och är betydligt kostsammare än att bara ändra karosseriet eller minska vikten.

Dessutom används redan dieselmotorer i de lätta nyttofordonen i betydligt högre utsträckning än i personbilar. När kommissionen offentliggjorde sitt ursprungliga förslag klargjorde många av tillverkarna att de inte kunde gå lägre än 160 g CO2/km, en siffra som i sin tur framstod som alltför oambitiös för de flesta av oss i parlamentet. I det paket som vi slutligen enats om, och som ligger framför er i dag, har vi en ganska rimlig kompromiss på 147 g CO2/km.

Med beaktande av de högre kostnaderna för att minska koldioxidutsläppen från lätta nyttofordon, jämfört med personbilar, och de längre utvecklings- och produktionscyklerna, anser jag personligen att detta ger en bra balans mellan strävan efter att förbättra miljönormerna och fastställandet av realistiska och genomförbara mål för fordonsindustrin. Det faktum att vi på grund av denna kompromiss från ena hållet anklagas för att vara alltför eftergivna mot industrin, och från andra hållet får höra att vi är alltför miljömedvetna, tycker jag tyder på att vi faktiskt hittat den rätta balansen.

En avsnitt i kommissionens förslag som enligt alla grupper var ogenomförbart gällde den mycket komplicerade frågan om etappvis färdigbyggda fordon. Det är självklart orättvist att straffa den som tillverkat grundfordonet när denne inte är ansvarig för vad som händer med fordonet i ett senare skede av produktionen. I paketet som ni har framför er i dag finns ett mycket klokt förslag om att kommissionen ska se över frågan före årets slut. Här anges också grunderna för hur denna översyn bör gå till.

Jag anser att det paket som vi har förhandlat fram och som läggs fram för parlamentet i dag som ändringsförslag 58 är det bästa möjliga resultatet. Jag gläder mig åt det stöd som jag förhoppningsvis har hos de flesta av de största politiska grupperna. Det balanserar behovet av bättre miljönormer med realistiska och uppnåeliga mål som inte kommer att skada industrin eller utgöra en risk för arbetstillfällena i unionen.

Generellt är jag inte positiv till överenskommelser vid första behandlingen, utan anser att man helst ska undvika dem så långt möjligt. I det här fallet bringar dock en överenskommelse vid första behandlingen klarhet och säkerhet till en sektor som fortfarande lider av den globala ekonomiska krisens efterverkningar, samtidigt som vi lägger ribban för hårda men rättvisa miljönormer som vi alla vill se. Jag hoppas att kollegerna kommer att stödja paket tillsammans med mig i dag.

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill först och främst gratulera föredraganden Martin Callanan och skuggföredragandena till deras ansträngningar för att nå en överenskommelse om kommissionens förslag om lätta nyttofordon. Som Martin Callahan påpekat var dessa diskussioner verkligen svåra så här i efterdyningarna av den ekonomiska nedgången.

Jag vill inte sticka under stol med att det kompromisspaket som de interinstitutionella diskussionerna har resulterat i är mindre ambitiöst än kommissionens förslag på flera punkter. De viktigaste av dessa är att uppfyllandet av det kortsiktiga målet skjuts upp med ett år, sanktionerna för överträdelser – ”avgifter för extra utsläpp” – sänks, och ambitionen för det långsiktiga målet minskas. Det förvånar nog ingen att om jag säger att jag skulle ha föredragit ett mer ambitiöst resultat, och många av er delar säkert den uppfattningen.

Men den här kompromissen är ändå ett viktigt steg framåt. Den innebär att vi fram till 2020 minskar de genomsnittliga koldioxidutsläppen från lätta nyttofordon från baslinjen 2007 på 203 gram koldioxid per kilometer till 147 gram per kilometer. Det är en genomsnittlig minskning av utsläppen från de lätta nyttofordonen på 28 procent på 13 år. Med tanke på att efterfrågan på lätta nyttofordon förväntas öka kommer ökad bränsleeffektivitet att vara en viktig faktor för att minska utsläppen från transporter.

Kompromissen kommer också att generera en nettobesparing under fordonets livstid på över 2 200 euro per fordon för konsumenterna, som främst är små och medelstora företag. Dessutom kommer målen att stimulera innovation inom industrin och göra det möjligt för tillverkarna att utnyttja övergången till en koldioxidsnål ekonomi och därmed öka sin konkurrenskraft på lång sikt. Kom ihåg att denna förordning bör ge tillverkarna ett försprång på världsmarknaden där liknande normer för koldioxidutsläpp sannolikt kommer att följa och efterfrågan på energieffektiva fordon förväntas öka.

Förordningen täpper dessutom till en stor lucka i lagstiftningen mellan personbilar och lätta lastbilar och minimerar därmed potentialen för snedvridande effekter av förordningen om koldioxidutsläpp från personbilar. Man kommer inte att kunna kringgå koldioxidnormerna genom att registrera om stora bilar som lätta lastbilar.

Som ni alla vet släpper transportsektorn ut mer i dag än 1990, vilket i hög grad uppväger de minskningar som gjorts inom andra sektorer. Detta är naturligtvis inte hållbart. Transportsektorn måste i mycket högre omfattning bidra till EU:s övergripande koldioxidmål.

Denna förordning är ännu ett instrument som ska hjälpa medlemsstaterna att uppfylla sina åtaganden att fram till 2020 minska koldioxidutsläppen från de sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln.

Jag ser denna överenskommelse som ännu ett bevis för Europeiska unionens beslutsamhet att uppnå klimatmålen och jag hoppas att ni kommer att ge ert stöd till kompromisspaketet vid omröstningen senare i dag.

  Werner Langen, föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (DE) Herr talman! Antagande vid första behandlingen bör vara ett undantag. I detta fall var det möjligt eftersom vi på de mest kontroversiella punkterna kunde komma fram en kompromiss mellan kommissionens förslag och förslagen från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Detta resultat kunde uppnås enbart tack vare att vi gick in i förhandlingarna med ett gemensamt förhandlingsmandat från alla grupper. Jag vill särskilt tacka Martin Callanan för det engagemang han har visat. Vi kan vara stolta över resultatet. Det är på många områden identiskt med industriutskottets förslag. Projektet vi nu har inlett är ambitiöst, men genomförbart för industrin och framför allt kommer det att ge användarna möjlighet att köpa prisvärda, moderna fordon med lägre koldioxidutsläpp. Detta gäller särskilt små och medelstora företag, hantverkare, detaljhandlare och mikroföretag som använder denna typ av fordon.

(Talmannen avbröt talaren.)

Bland mina handlingar finns en punkt från industriutskottet som inte togs med, men som ändå antogs med knapp majoritet. Det gäller förslaget om hastighetsbegränsare. Detta blir nu en fråga för medlemsstaterna, som måste fastställa sina egna regler. På det stora hela är vi därför nöjda med kompromissen. Utskottet för industrifrågor, forskning och energi är berett att stödja hela paketet.

  Oldřich Vlasák, föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. – (CS) Herr talman! Det stämmer att transportsektorn är en av de sektorer där utsläppen måste minskas. Vår brådska att minska utsläppen får dock inte undergräva konkurrenskraften hos EU:s biltillverkare. Detta krav är särskilt angeläget med tanke på den rådande ekonomiska krisen, som redan har fått allvarliga konsekvenser för EU:s bilindustri.

Ur det perspektivet anser jag att målet 147 g CO2/km i genomsnittligt utsläpp från nya lätta nyttofordon är väl ambitiöst, och jag är mycket nyfiken på den genomförbarhetsstudie som kommissionen ska göra på grundval av de uppdaterade resultaten.

Samtidigt följer jag med stor uppmärksamhet de upprepade ansträngningarna från kommissionen och vissa andra parter, som verkar anse att det föreslagna målet tvärtom inte är tillräckligt ambitiöst, och som vill återuppta debatten kring denna fråga och försöka ändra förordningen för att fastställa strängare mål. Jag anser att de ekonomiska aktörerna behöver garantier för att lagstiftningen inte kommer att ändras hela tiden. Det är dags att ge biltillverkarna arbetsro och låta dem utveckla nya motorer så att de kan anpassa sig till reglerna och de nya målen.

I detta sammanhang bör vi också hålla ögonen på skäl 24, där man överväger möjligheten att utvidga användningen av hastighetsbegränsande anordningar till lätta nyttofordon. Jag är glad över att denna fråga ska behandlas särskilt och att den debatten kommer att handla om affärsmässiga beslut och inte om ideologier.

  Talmannen. - Mina damer och herrar, vi måste hålla fast vid våra tider, eftersom vi har ett fullt program och omröstningen är klockan 12.

  Richard Seeber, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman! I dag företräder jag Anja Weisgerber, vår skuggföredragande för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, som är mammaledig. Vi skickar henne våra varmaste lyckönskningar. Hon har gjort ett utmärkt arbete med detta ärende.

På det stora hela är vi alla nöjda med kompromissen. Den var inte lika svår att uppnå som i fallet med personbilar, eftersom nyttofordonen inte är en lika känslomässig fråga. Ändå stod vi inför stora miljömässiga och ekonomiska utmaningar. Ur ett klimatpolitiskt perspektiv är det viktigt att bördan fördelas jämnt längs alla länkar i kedjan, och även denna länk måste bidra med sin del. Vi måste dock se till att inte slipa så mycket på länken att den riskerar att brytas. Vad menar jag med det? Kostnaderna för åtgärder av detta slag som berör små och medelstora företag innebär naturligtvis en betydande utmaning för dem. Småföretagen kommer att fundera mycket noga över om det är värt att ersätta sina gamla fordon och investera i nya. Därför var vi tvungna att fokusera mindre på de tekniska aspekterna och mer på de ekonomiska. Om det bara gällt tekniken kunde vi ha uppnått mycket mer, men kostnaderna för detta hade definitivt överförts på de små och medelstora företagen och det hade inte gett det önskade resultatet.

Nu får vi vänta några år för att få reda på om den här förordningen är bra, det vill säga om vi verkligen lyckas uppnå de önskade utsläppsnivåerna. Om förordningen bara att leder till att vi får driva in straffavgifter är inte målet nått. Vi måste noga övervaka hur situationen utvecklas.

  Matthias Groote, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka för ett gott och konstruktivt samarbete. Vi har uppnått en bra kompromiss, ur både miljömässigt och ekonomiskt perspektiv. Även om vi enligt min mening kunde har gått längre när det gäller gränsvärdet, så är den lagstiftning som vi antar i dag fortfarande den strängaste i världen för lätta nyttofordon. Det får vi inte glömma. Som Connie Hedegaard påpekade är dessa särskilda rättsakter som vi inför för de mindre sektorer som ligger utanför utsläppshandeln mycket viktiga för att vi ska nå de mål vi har satt upp. Fordon som drar mindre bränsle ger ett mervärde inte bara för klimatet utan också för luftkvaliteten. Med en gräns på 147 g CO2/km, vilket motsvarar 5,6 liter diesel, kommer att fordonen att producera mindre luftföroreningar. Det innebär att luftkvaliteten i våra städer kommer att förbättras. Det är ett viktigt steg framåt vi tar i dag.

Min grupp röstar för detta kompromisspaket eftersom det innehåller en viktig punkt där det anges att vi senast 2014 måste utvärdera om de mål som vi antar i dag har uppfyllts eller överskridits och om vi behöver göra några justeringar på området. Detta var ett grundläggande krav från vår grupp. Jag har haft långa diskussioner med min kollega Mario Pirillo om kompromissen och detta var en av de grundläggande förutsättningarna för hela paketet.

Några har redan kommenterat den första behandlingen. Vi bör i framtiden se till att vi antar färre texter i första behandlingen. I det här fallet är det godtagbart, eftersom förhandlingarna i slutändan endast gällde två gram. Det fanns inget behov av att ta det i andra behandlingen. Men om parlamentet antar alla texter under första behandlingen berövar vi oss själva en del av våra rättigheter.

Jag vill också ta upp frågan om testcykeln. Det kommer att bli mycket viktigt för oss att ha en standardiserad testcykel i framtiden som förhoppningsvis vid någon tidpunkt kommer att gälla i hela världen och som kommer att visa de verkliga värdena. De nuvarande testcyklerna är inte realistiska och det krävs förbättringar på detta område. Internationella förhandlingar pågår och jag hoppas att de kan slutföras med framgång, eftersom det skulle innebära att lagstiftningen kommer att återspegla den faktiska körcykeln. Jag vill än en gång tacka alla berörda. I dag är en bra dag för Europeiska unionens klimat- och miljöpolitik.

  Holger Krahmer, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman! När det gäller huruvida det är klokt att nå en överenskommelse under första behandlingen bör vi inte hålla så hårt på våra principer som vissa ledamöter har rekommenderat. Det bör alltid bero på ärendet. Hur går diskussionerna? Hur kontroversiellt är ämnet? I fråga om regleringen av koldioxidutsläpp från lätta nyttofordon var det uppenbart att institutionernas ståndpunkter inte var särskilt långt ifrån varandra. Därför skulle det inte ha varit mödan värt att inleda den andra behandlingen, utom möjligen i den fråga som är föremål för hetare diskussioner, det vill säga det långsiktiga målet.

Kommissionen har aldrig helt klargjort, och det framgår heller inte av konsekvensbedömningen, hur en minskning av utsläppen från dagens 203 gram till 135 gram inom 10 år – det är de siffror som nyss nämndes av Connie Hedegaard – ska kunna genomföras på ett ekonomiskt hållbart sätt. Det motsvarar en nedskärning med 34 procent, något som går långt utöver våra andra klimatmål. Parlamentets viktigaste uppgift var att göra detta mål mer realistiskt och genomförbart i ekonomiska termer. Det är vad vi har gjort. Jag är glad över att Matthias Groote tog upp mina argument, eftersom ett genomsnitt för hela fordonsflottan på 147 gram är långt ifrån vad kommissionen ursprungligen föreslog, men det är samtidigt det i särklass mest ambitiösa målet i världen. Vi ska dock inte försöka inbilla oss att en gräns för koldioxidutsläpp från lätta nyttofordon kommer att rädda världens klimat.

Jag vill tacka alla, däribland föredragandena för deras hårda arbete. Det gläder mig att vi har fått en stor majoritet för denna kompromiss.

  Carl Schlyter, för Verts/ALE-gruppen. – Herr talman! Tack föredragande Martin Callanan, du har varit väldigt professionell och inkluderande i genomförandet av förhandlingarna.

Däremot kommer jag inte att tacka för uppgörelsen. Vi i Verts/ALE anser att kommissionens ursprungliga förslag var realistiskt och bra, men tyvärr är uppgörelsen alldeles för svag. Den gör inte bilindustrins konkurrenskraft någon nytta, för var kommer man att sälja bilar år 2020? Jo, det kommer man att göra i Asien, och där kommer man att efterfråga extremt energisnåla fordon. Så vill vi gynna industrins konkurrenskraft bör vi fastställa mycket högre mål. Uppgörelsen kommer inte heller att gynna miljön, för även om varje lastbil släpper ut 28 procent mindre så är det ingen som tror att trafiken inte kommer att öka fram till 2020. Därmed kommer utsläppsmålen om en minskning på 30 procent, som vi antagligen kommer att uppnå genom förhandlingar i Durban i Sydafrika, inte heller att nås. Dessutom tjänar inte ens ekonomin på det, eftersom ingen väl räknar med att bensinpriset 2020 kommer vara runt 13 kronor eller 1,30 euro per liter, utan det kommer givetvis att vara mycket högre. Därmed var de kalkyler som låg till grund för kommissionens ursprungliga förslag mycket mer realistiska och till och med då låg de nästan för högt om man ska räkna ekonomiskt effektivt. Så tyvärr vinner inte konkurrenskraften, ekonomin eller miljön på den här uppgörelsen.

Tvärtom tror jag att den naturliga tekniska utvecklingen faktiskt kommer att nå längre än den här uppgörelsen säger. Det blir en sämre planeringshorisont för industrin, eftersom konsumenterna år 2020 med all säkerhet kommer att efterfråga bilar som drar högst 120 g CO2/km.

Det är också tråkigt att vi sänkte böterna för dem som inte uppnår målen. Då kommer vi inte heller att uppnå lagstiftningens mål – om det nu inte blir som jag tror: att vi kommer att nå det här ändå med naturlig utveckling. Det är samma sak med superkrediter: Det lurar oss att tro att utsläppen är mindre än vad de är om man räknar en elbil trippelt. Så tyvärr vi kan inte stödja den här uppgörelsen, men jag vill ändå tacka alla inblandade.

  Miroslav Ouzký, för ECR-gruppen. – (CS) Herr talman! Jag vill tacka för att du modererar den här debatten delvis på tjeckiska. Främst vill jag dock tacka föredragandena och huvudföredraganden Martin Callanan för det arbete de har utfört. Lagen som vi diskuterar är kopplad till den klimatpolitik som förs här i Europaparlamentet, och det här är inte rätt plats att kritisera den politiken och hela konceptet. Vi måste inse att detta huvudsakligen handlar om ensidiga åtgärder från parlamentets sida, som inte har någon motsvarighet i resten av världen, utanför EU. Vi måste överväga vad som skulle vara en bra motivation och vad som skulle vara en orimlig börda för EU:s företag, och jag är säker på att detta betänkande närmar sig en bra motivation. I det avseendet håller jag verkligen inte med Carl Schlyter. EU:s konkurrenskraft är inte och kommer inte att vara betjänt av att man hämmar EU:s industri. Alla fakta pekar på att EU:s industri är på nedgång och flyttar utanför våra gränser. Åtgärder på området för lätta nyttofordon är långt mer komplicerade än för personbilar, och lägger en mycket större börda på de små företagen, vilket redan har påpekats här. Jag vill avsluta med att tacka alla föredragandena. Jag ser den uppnådda kompromissen som ett enastående arbete.

  Sabine Wils, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Innan jag börjar diskutera lätta nyttofordon vill jag påminna om att EU:s biltillverkare har uppnått EU:s produktmål vad gäller koldioxidutsläpp från personbilar, flera år innan tidsfristen 2015, genom att vidta lämpliga tekniska åtgärder. Det är nu uppenbart att tillverkarna allvarligt överdrev under förhandlingarna om tidsfristen och målen för åtgärderna för koldioxidutsläpp från personbilar, vilket ledde till att kraven urvattnades. Tillverkarna använder samma strategi i sin lobbyverksamhet när det gäller målen för minskning av koldioxidutsläppen från lätta nyttofordon. Jag undrar hur en majoritet här i parlamentet medvetet kan upprepa detta misstag och än en gång ge efter för bilindustrins krav.

Så här i klimatförändringens tid menar jag att det viktiga är att skydda miljön och trygga mänsklighetens framtid. Om parlamentet åtminstone kunde stödja kommissionens förslag så skulle detta placera EU:s bilindustri i spetsen för den tekniska utvecklingen och därmed trygga dess konkurrenskraft. Kommissionen har föreslagit ett mål på 135 g CO2/km. Tack vare en övergångsperiod skulle tillverkarna inte ha varit tvungna att uppnå den gränsen förrän 2020. Detta menar jag skulle ha varit möjligt. I stället har en klen kompromiss tvingats fram under påtryckningar från rådet, bakom stängda dörrar, som innebär att biltillverkarna nu bara måste minska koldioxidutsläppen från lätta nyttofordon till 197 g CO2/km fram till 2020. Denna svaga kompromiss är en gåva till industrin. Superkrediter, övergångsperioder och poolning kommer att vattna ur den redan svaga gränssättningen ännu mer. Tillverkarnas lobbyverksamhet bland ledamöterna här i parlamentet och påtryckningar i rådet från de fordonstillverkande länderna Tyskland, Frankrike och Italien har lett till detta dåliga resultat, som innehåller en mängd kryphål.

Betänkandet är oacceptabelt. Det strider mot EU:s klimatmål och det kommer att bromsa upp den tekniska innovationen. Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster kommer att rösta emot detta betänkande.

  Paul Nuttall, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Min far är småföretagare. Han har en elfirma och den enda anledningen till att han fick chansen att starta sitt företag var de skattelättnader och möjligheter som skapades av den konservativa premiärministern och sanna euroskeptikern Margaret Thatcher på 1980-talet.

Liksom alla småföretagare brottas han med byråkrati och reglering – varav en hel del kommer härifrån, från Europaparlamentet. Min fars företag kommer att förbli litet. Men det är den här typen av företag som är grundvalen för den brittiska ekonomin och de utgör svindlande 73 procent av alla företag i Storbritannien.

Min far kör en lätt lastbil, och som så många andra småföretagare får han kämpa på grund av lågkonjunkturen. Jag är mycket orolig för att denna lagstiftning kommer att sätta småföretag som min fars i konkurs för alltid, eftersom vi fått veta att lagstiftningen kommer att medföra prishöjningar på lätta nyttofordon på upp till 5 000 euro. Småföretagare har inte råd med denna kostnad nu när de kämpar med ekonomin.

Min kollega från den socialdemokratiska gruppen sade att detta är en bra dag för Europeiska unionens klimat- och miljöpolitik. Men om detta går igenom kan jag garantera att det blir en dålig dag för småföretagare över hela kontinenten.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)

  Chris Davies (ALDE). – (EN) Herr talman! Varför kan inte du, Paul Nutall, förstå att den här åtgärden syftar till att förbättra bränsleeffektiviteten hos lätta nyttofordon? Det innebär minskade kostnader för att köra dem, mil efter mil, i en tid då bränslepriserna är rekordhöga. Detta hjälper företagen, det stjälper dem inte.

  Paul Nuttall (EFD). – (EN) Herr talman! Än en gång visar parlamentet att man inte har en aning om vad som händer i den verkliga världen. Människor kämpar där ute, och vad denna lagstiftning gör – och det har vi fått helt klart för oss – är att öka kostnaden för lätta lastbilar som körs av många småföretagare över hela kontinenten. Priset kommer att öka med minst 5 000 euro. Det är helt och hållet fel, och det är något som vi inte har råd med under en lågkonjunktur.

  Nick Griffin (NI). – (EN) Herr talman! När jag lyssnar till diskussionerna om hur man ska kunna krama mer pengar ur småfolket med klimatförändringarna som förevändning, slås jag av två saker. Den första är att ingen talar om global uppvärmning längre. Även de mest världsfrånvända bland parlamentsledamöterna har fått klart för sig att avslöjandena av bedräglig pseudovetenskap och rekordkalla vintrar över hela världen har gjort allmänheten mycket skeptisk, och det med rätta, till all den falska propagandan om drunknande isbjörnar.

Det andra som slår mig är fordonsflottan på parkeringen nedanför oss – Porche, Mercedes, BMW, stadsjeepar – en parad av bensinslukande lyx som körs av de människor som ogillande pekar finger åt de många vita skåpbilarna och gör upp planer för att försvåra arbetslivet ytterligare med hastighetsbegränsare och straffavgifter, allt detta för en dogm baserad på kritiserad statistik som förts fram av en klick köpta akademiker, finansierad och höjd till skyarna av superrika med egna intressen i det gröna industriella komplexet – Al Gore, prins Charles, Shell och Goldman Sachs – som alla nu är i färd med att stjäla en förmögenhet ur de skatter som skördats genom subventioner till vindkraftverk och handel med utsläppsrätter.

Även om jag uppskattar de ansträngningar som vissa parlamentsledamöter gjort för att mildra de värsta överdrifterna i denna koldioxidhysteri, är den enkla sanningen den att alla som sätter någon tro till den genomskinliga bluffen om en global uppvärmning orsakad av människan är delaktig i historiens mest dödliga bedrägeri. Ja, jag säger dödliga, för det handlar inte bara om att råna vanliga människor och avindustrialisera västvärlden, det handlar också om att hundratusentals av världens fattigaste barn just nu svälter ihjäl på grund av att livsmedelsgrödor ersätts av biobränsle som subventioneras av skattebetalarna. Men det ökar vinsterna för Monsanto och det ger parlamentsledamöterna resor med alla utgifter betalda till oljepalmsplantagerna i Malaysia, så då måste det väl vara okej?

Nej, det är inte okej, särskilt som det avleder uppmärksamheten från den verkliga krisen – som inte gäller utsläpp av koldioxid från fossila bränslen, utan att vi börjar få slut på oljan som driver vår civilisation. Varje dag som slösas på tal om att begränsa utsläppen av naturens viktigaste gödningsmedel är en förlorad dag i kampen för att försörja fler och fler människor med mindre och mindre energi. Om det inte vore en sådan tragedi skulle det vara en fars.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)

  Carl Schlyter (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Du har fel, Nick Griffin, när du säger att detta har varit en kall vinter över hela världen. Det var faktiskt bara i vissa delar av norra Europa och vissa centrala delar av USA som det var kallt. Globalt sett var 2010 ett av de två varmaste åren i historien. Det faktum att det blir kallare här nu var också ganska förutsägbart, för om Golfströmmen trycks ned av smältvatten från Arktis, så är det en förklarlig effekt. Så nej, 2010 var en mycket varmt år, klimatförändringen är verklig och de åtgärder vi vidtar är bra för ekonomin.

  Nick Griffin (NI). – (EN) Herr talman! Jag vet inte om man här i kammaren noterade att gårdagens snöfall i Korea slog ett 100-årigt rekord, så det rör sig alltså inte om ett fåtal platser. Precis som för två år sedan i Köpenhamn, när klimatkonferensen hölls där, var det kallare än på årtionden i Cancùn när klimatkonferensen hölls där.

För det andra finns det inga som helst bevis för att smältvatten från Arktis skulle hindra Golfströmmen. Den har inte förändrats alls. För det tredje skulle dina argument vara effektivare om datormodellerna för klimatförändringarna hade förutsett detta för ett par år sedan. Det gjorde de inte. För ett par år sedan fick vi höra att våra barn inte skulle veta vad snö var. Det var verkligen rena rappakaljan.

När det slutligen gäller den statistik som påvisar global uppvärmning är faktiskt den viktigaste faktorn, som alla ignorerar, att 65 procent av världens väderstationer finns inom 10 meter från en artificiell värmekälla. Praktiskt taget alla finns i städer. Sovjetunionens sammanbrott har medfört att de flesta väderstationerna i naturligt kalla områden har lagts ned. Det är detta som har snedvridit statistiken, som är en fundamental bluff skapad av människor som påhejade av FN letat efter tecken på en global uppvärmning orsakad av människor för att kunna införa de lösningar som de vill ha.

  Françoise Grossetête (PPE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill börja med att gratulera föredraganden till denna överenskommelse. Som våra debatter visat har överenskommelsen varit svår att nå. Jag tror att alla kan hålla med om vad som sagts.

Ja, klimatförändringarna existerar naturligtvis, men lätta nyttofordon är inte bilar som folk köper för att det är roligt att köra dem eller för att de är passionerat intresserade av dem. Det är fordon som människor använder som ett arbetsredskap, vilket innebär att målet 147 g CO2/km år 2020 ger en bra balans. Jag skulle ha föredragit en något högre gräns, men detta är åtminstone ett förslag som jag tycker är mer balanserat än kommissionens ursprungliga. Det förslaget skulle ha lett till att tillverkarna påtvingades tekniska mål med tillhörande innovationskostnader som skulle fått stora ekonomiska konsekvenser för slutkonsumenterna som vi inte vill lägga mer börda på, eftersom de genomgår en exceptionell krisperiod.

Ändå välkomnar jag införandet av incitament för tillverkning av bränsleeffektivare fordon och straffavgifter för biltillverkare som inte uppfyller målen. Allt detta är därför verkligen ett steg i rätt riktning.

Jag välkomnar också straffavgifterna. Det är bra att vi har kunnat hitta en gemensam grund för straffavgifterna som är desamma som de som gäller för personbilar. Därför röstar jag gärna för detta betänkande.

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! För att klara övergången till en koldioxidsnål ekonomi och nå de mål som anges i klimatpaketet måste vi reglera koldioxidutsläppen inom olika sektorer, bland annat inom fordonsindustrin.

Jag är mycket nöjd med förhandlingarna som lett till en överenskommelse med rådet om att begränsa utsläppen till 147 g CO2/km fram till 2020. Detta är en realistisk gräns som utgör en bra balans mellan miljömässiga, sociala och industriella regler. Jag hoppas att jag också gjort min del i detta som skuggföredragande för utskottet för industrifrågor, forskning och energi.

Överenskommelsen tar hänsyn till den ekonomiska kris som sektorn genomgår och gör även rimliga eftergifter för skillnaderna mellan personbilssektorn och sektorn för lätta nyttofordon. Precis som vi sett hända efter förordningen om personbilar, kommer EU:s bilindustrin att också lyckas med att utveckla grön, konkurrenskraftig och miljövänlig teknik för de lätta nyttofordonen. Jag hoppas att även industrin kommer att kunna utnyttja den miljömässiga utmaningen och investera ännu mer i innovation och forskning.

  Chris Davies (ALDE). – (EN) Herr talman! Frågan är om vi kunde ha uppnått mer om denna åtgärd hade införts för att förbättra bränsleeffektiviteten hos nyttofordon snarare än att minska koldioxidutsläppen. I praktiken är det naturligtvis samma sak, men det ena ses som en kostnad för företagen, och det andra ses som en besparing.

Paul Nuttall säger att åtgärden kommer att leda till prishöjningar på 5 000 euro per fordon. Jag tror inte att åtgärden kommer att höja fordonspriset alls. Låt oss ha denna debatt om tre år igen och se vem som får rätt. Faktum är att oljepriset nu ligger på 100 US-dollar per fat. Det är mer än vad kommissionen räknade med när den gjorde sin bedömning. De potentiella besparingarna för företagen är större, och jag önskar att PPE-gruppen kunde erkänna detta. PPE har uttalat sig på uppdrag av de stora tillverkningsföretagen, i stället för på uppdrag av alla de företag som använder lätta nyttofordon och som behöver mer bränsleeffektiv teknik för att kunna sänka kostnaderna.

Tillverkarna har gjort stora tekniska framsteg under de senaste åren. Vi bör driva på den ambitionen. Jag hoppas att kommissionen återkommer med en översyn om ett par år och ser till att dessa ambitioner får en reell chans att förverkligas.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)

  Paul Nuttall (EFD). – (EN) Herr talman! Anser du verkligen, Chris Davies, att det är rätt att rösta för en lagstiftning som i praktiken kommer att leda till att kostnaderna för ett fordon ökar? Både du och jag vet att det kommer bli så. Det som detta kommer att leda till är att man sätter små företag i Liverpool och Manchester – i din egen valkrets – i konkurs. Tycker du detta är rättvist? Tycker du detta är moraliskt rätt? Är du beredd att stå på denna plattform vid valet om tre år?

  Chris Davies (ALDE). – (EN) Herr talman! Den brittiska regeringen, närmare bestämt transportdepartementet, har faktiskt gjort en bedömning av effekterna av denna åtgärd. Man fann att den sannolikt skulle bli mer fördelaktig för företagen än vad kommissionen hade uppskattat.

Nettobesparingen för att köra ett fordon, då bränslepriserna ligger på rekordnivåer, är större än den eventuella ökningen av kostnaden för fordonet – en nettobesparing för företagen och lägre priser för konsumenterna. Detta är vad UK Independence Party är så fast beslutna att kämpa mot. Därmed arbetar partiet för att få företagen att betala mer än de behöver.

  Oreste Rossi (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I förslaget fastställdes ursprungligen ett gränsvärde för utsläpp på 135 g CO2/km för lätta nyttofordon på lång sikt, dvs. detta skulle uppnås senast 2020. Tillverkarnas enhälliga uppfattning var dock att det var tekniskt omöjligt att respektera denna gräns.

Om betänkandet hade godkänts som det var skulle koldioxidhalten på global nivå ha minskat med 0,00014 procent, att jämföra med den extremt stora ekonomiska effekten på mer än 45 miljarder euro bara för EU, vilket oundvikligen skulle ha lett till en genomsnittlig prisökning på omkring 3 800 euro per fordon.

Trots dessa problematiska frågor nåddes en överenskommelse med rådet vid första behandlingen som sätter gränsvärdena för utsläpp på 147 g CO2/km fram till 2020, med förbehåll för genomförbarheten, vilken måste bedömas av kommissionen före januari 2013. Detta beslut är hur som helst enbart politiskt och har absolut ingenting att göra med de verkliga villkoren för industrin eller marknaden, eller konsumenternas intressen.

Vi kommer att rösta emot betänkandet, eftersom vi anser att de ekonomiska effekterna är för stora i förhållande till den obetydliga minskningen av koldioxidhalterna globalt.

  Pilar Ayuso (PPE) – (ES) Herr talman! Jag vill först gratulera föredraganden Martin Callanan, som har arbetat mycket hårt och, framför allt, fått ett bra resultat. Det var inte alls lätt att nå en överenskommelse vid första behandlingen om en så här pass komplicerad förordning.

Bilindustrin är av avgörande betydelse i Europeiska unionen. Det är dessutom en bransch som är engagerad i EU:s utsläppsminskningsmål och i teknisk innovation.

Den här överenskommelsen är en stabil ram som ger våra fordonstillverkare rättssäkerhet. Jag anser att utsläppsmålen är både ambitiösa och realistiska. Tillverkarna kommer att behöva minska utsläppen till 147 g CO2/km till 2020. Jag är säker på att de kommer att lyckas, och därmed bidra till EU:s mål att minska utsläppen med 20 procent fram till 2020.

Men det finns också annat av intresse i den nya förordningen, som superkrediter och satsning på alternativa bränslen. Biodrivmedel förespråkas tydligt i linje med EU:s mål för förnybara bränslen för 2020. Jag framhåller detta uppenbara faktum, för om kommissionen fortsätter med sina tvekande förslag om biodrivmedel så kommer vi inte att uppnå målen för 2020.

Jag vill avsluta med att gratulera skuggföredraganden för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), som just blivit mamma och som har arbetat mycket hårt och bidragit till att göra överenskommelsen till en framgång.

  Marita Ulvskog (S&D). - Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredragande Martin Callanan, skuggföredraganden och alla andra som har varit inblandade i arbetet med detta direktiv. Vi får nu äntligen en reglering av utsläppen också från lättare nyttofordon och det är viktigt. Direktivet behöver nu införas så snart som möjligt.

Samtidigt nådde vi inte så långt som många av oss ville, och det tycker jag att vi ska tala ärligt och öppet om. Vad vi ser är ett miljö- och industripolitiskt beslut som tydligt har påverkats av den ekonomiska krisen och av det faktum att så många europeiska regeringar, konservativa högerregeringar, har valt att möta denna ekonomiska kris med enbart nedskärningar och inga investeringar. Detta resulterar i hög arbetslöshet och låg efterfrågan och påverkar både personbilsindustrin och industrin för lätta nyttofordon. Visst kan man kalla det här för realism, men vad det handlar om är en påtvingad anpassning till den ekonomiska krisen och nedskärningspolitiken.

Kommissionen har alltså varit ambitiösare än till och med parlamentets miljöutskott, och det är inte vanligt. Jag är tacksam för att det här beslutet ändå innehåller en översyn av utsläppsmålen år 2014. Då hoppas jag att vi får en andra chans att visa att vi menar allvar med att konkurrenskraft och höga klimatpolitiska ambitioner inte står i konflikt med varandra, utan tvärtom kan hjälpa varandra framåt.

  Corinne Lepage (ALDE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Det är motvilligt som jag kommer att rösta för den slutliga kompromissen. Förhandlingarna var förfärliga och enligt min mening är denna omröstning ett beslut som tvingats på oss genom ett maktspel inom parlamentet och rådet.

De största producentländerna har, med stöd av en majoritet av ledamöterna som är känsliga för branschens argument, lyckats hindra oss från att fastställa ett ambitiöst utsläppsminskningsmål. Jag vill framhålla att kommissionen hade föreslagit ett mål på 135 g CO2/km till 2020. Parlamentet visar alltså här mindre ambitioner än kommissionen, och det är beklagligt.

Bilindustrin, som har kämpat emot denna förordning – och det har vi just sett ytterligare exempel på – har uppenbarligen inte insett att den har allt att vinna på att gå i bräschen för utsläppsminskningen, särskilt eftersom en undersökning från Europeiska federationen för transport och miljö som gjordes i november förra året har visat att tekniska lösningar finns. Undersökningen visade att EU:s biltillverkare har minskat koldioxidutsläppen från personbilar med 2-10 procent under 2009, och att en japansk tillverkare så gott som nått sitt mål sex år i förtid.

Jag kommer att rösta för kompromissen eftersom vi annars riskerar att förstöra denna bedrift, hur liten den än må vara, i en andra behandling. Jag vill dock understryka att vi gör tillverkarna en björntjänst genom att försvara status quo och att de berörda statliga myndigheterna underlåter att fullgöra sitt uppdrag genom att inte uppmuntra innovation.

  Elisabetta Gardini (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har uppnåt ett mycket ambitiöst resultat. Koldioxidutsläppen från dessa fordon ligger för närvarande på 200 g per kvadratkilometer. Att minska detta till 147 g sänker därför tröskeln med över 25 procent. Jag vill dessutom betona att marginella minskningar är de dyraste och vi bör därför vara försiktiga.

Jag anser också att denna särskilda kategori av fordon inte kan jämföras med personbilar vilket ofta har hänt här i kammaren. Produktionscyklerna är mycket längre och det skulle bara ha en 1,5-procentig inverkan på koldioxidutsläppen inom hela transportsektorn.

Om vi inte fastställer vårt centrala mål kommer det att leda till att vi bestraffar en sektor som redan har lidit av en abrupt minskning på över 30 procent, något som framför allt har skadat små och medelstora företag, och alla vi här i kammaren bekräftade för bara 12 timmar sedan att vi ville stödja dessa företag, på grund av den viktiga ekonomiska och sociala roll de spelar som det enda verkliga redskapet för sysselsättning i Europa. Vi måste därför vara mycket noggranna.

Jag välkomnar det arbete som har utförts, men vi behöver definitivt övervaka det hela noggrant.

  Saïd El Khadraoui (S&D). – (NL) Herr talman! Den text vi har framför oss är verkligen en kompromiss och vi skulle ha önskat att vi hade varit lite mer ambitiösa här och där, särskilt när det gäller val av tidpunkt och nivån på straffen.

Å andra sidan är det viktigt att utsläppsnormer fastställs för denna kategori av fordon – något som tycks ha slunkit igenom nätet lite, med tanke på att det redan finns ett antal regler för både person- och lastbilar. Utvecklingen går i rätt riktning, men som ni själv sade har antalet nyttofordon ökat enormt de senaste åren och det ser ut som om de kommer att fortsätta att öka under kommande år.

Som ledamot i utskottet för transport och turism skulle jag kort vilja återkomma till hastighetsbegräsningarna. Vi har i utskottet föreslagit att hastighetsbegränsningen ska fastställas till 120 km i timmen från 2018, vilket verkligen inte är orimligt. Som ni vet finns det redan en gräns för lastbilar och jag tror att det skulle vara klokt att lagstifta om detta, både av miljö- och av trafiksäkerhetsskäl. Jag tror det måste ske på europeisk nivå eftersom det inte är så mycket mening med att överlämna detta till medlemsstaterna.

Fru kommissionsledamot! Jag skulle vilja uppmana dig att ta upp frågan igen med din kollega Siim Kallas – han är här i kammaren med oss – studera den och lägga fram ett förslag. Jag tror att det skulle vara positivt för era respektive ansvarsområden: miljön och trafiksäkerheten.

  Christa Klaß (PPE). – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Hedegaard, mina damer och herrar! Vi är inte här i dag för att diskutera klimatet. Vi behöver bara göra det som är möjligt. Jag välkomnar den kompromiss som har uppnåtts. Genom att begränsa utsläppen till 147 gram per kilometer från 2020 fastställer vi mycket tydliga normer. Det kommer att skapa incitament för att utveckla ny teknik som kan öka energieffektiviteten och bekämpa klimatförändringarna. Fordonsanvändarna kommer också att ha nytta av dessa innovationer som kommer att spara bränsle och därmed pengar.

Små transportbilar används huvudsakligen av handelsidkare, små och medelstora företag, jordbrukare och vinodlare. De körs vanligtvis endast korta sträckor och används ofta i många år, till dess att företaget lämnas över till nästa ägare. Kostnaden för dessa fordon måste därför vara hanterliga. Högre investeringskostnader måste finansieras på grundval av energieffektivitet och energibesparingar. Det långsiktiga målet med 2020 ger oss tillräckligt med tid för övergångsperioder så att forskningsorganisationer och industrin kan utveckla och tillverka nya motorer. Det mål vi har satt upp är realistiskt, nåbart och fortfarande effektivt. Jag hoppas att det får ett brett stöd.

  Bogusław Sonik (PPE). – (PL) Herr talman! Alla inom vägtransportsektorn, både tillverkare av personbilar och tillverkare av lätta nyttofordon, bör bidra till att begränsa de totala koldioxidutsläppen. Jag välkomnar därför den kompromiss som utarbetats av Europaparlamentet, rådet och kommissionen, där det fastställs gränser för utsläpp och straff om dessa gränser inte respekteras.

Att fastställa obligatoriska och ambitiösa gränser som också är realistiska kommer att innebära en utmaning för den europeiska bilindustrins möjligheter till innovation. Den kommer att fungera som ett incitament för att öka forsknings- och utvecklingssatsningar som syftar till att finna nya designlösningar som kan användas för att tillverka mer miljövänliga fordon. Vi måste ha våra egna gröna tekniker så att vi kan undvika att importera fordon, vilket har varit fallet med hybridtekniken. Jag anser att de lagstiftningsbeslut vi har fattat kommer att fungera som en lämplig stimulans för att mobilisera europeiska tillverkare som kommer att inse att grön teknik utgör ett tillfälle till utveckling.

  Dominique Riquet (PPE). – (FR) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att gratulera föredraganden till hans ståndpunkt och jag noterar att parlamentet trängts in mellan en kommission som är mycket ambitiös och ett råd som, precis som vanligt, är försiktigt mellan klimatskeptiker och klimatkritiker och mellan dem som stöder industrin och miljövänner. Detta är därför en balanserad ståndpunkt som förblir ambitiös eftersom målet på 147 gram år 2020 ger branschen tid att åstadkomma det tekniska språnget och samtidigt uppmuntrar den att verkligen bli effektiv. Förlängningen av ändringsperioden till 2018 är positiv och kommer att göra forskning inom, och tillverkning av, icke miljöförstörande bilar attraktivare.

Jag har avslutningsvis två kommentarer. Jag välkomnar självfallet att förslaget har godkänts vid den första behandlingen och jag förstod inte fullt ut kommentarerna från vår kollega nyss när han sade att han föredrog en andra behandling. För det andra beklagar jag, i likhet med Saïd El Khadraoui, avsaknaden av anordningar för hastighetsbegränsning, eftersom det innebär att vi kommer att fortsätta att bli omkörda på motorvägen av de enda fordon som ännu inte håller hastighetsbegränsningarna, nämligen lätta nyttofordon.

  Marian-Jean Marinescu (PPE). – (RO) Herr talman! Den här förordningen innebär ett framsteg när det gäller att successivt uppnå målen att minska koldioxidutsläppen från lätta nyttofordon i Europa. Det blir möjligt genom att det skapas incitamentsystem som gör bilarna effektivare och genom att det införs straff för tillverkare som inte uppfyller dessa mål.

Jag tror emellertid inte att den nya lagstiftningen om minskning av koldioxidutsläppen kommer att äventyra situationen för vare sig biltillverkare eller kunder. De nya bestämmelserna måste ta hänsyn till oron bland små och medelstora och europeiska biltillverkare som begär att det successiva införandet av utsläppsgränser ska inledas efter 2015, eftersom de bilar som ska säljas under 2014 redan befinner sig på utvecklings- och produktionsstadiet. Siffran 147 gram är en acceptabel kompromiss jämfört med de siffror som har nämnts. Kommissionen måste emellertid noga övervaka förhållandet mellan bilindustrin och användarna för att bedöma hur åtgärden påverkar priserna och därmed verksamheten för små företag.

  Bogdan Kazimierz Marcinkiewicz (PPE). – (PL) Herr talman! Tillverkningen av lätta nyttofordon och tillhörande tekniska frågor kräver mycket stora investeringar och en långsiktigare strategisk plan och tillverkningscykel än vad som gäller för passagerarfordon. Att godkänna ett sådant långsiktigt mål var grundläggande för att garantera industrin tillverkningssäkerhet. Å andra sidan bör vi inte bortse från den gräns på 147 g som ska uppnås senast 2020. Det inledande kortfristiga målet, dvs. gränsen på 175 g, som infördes i syfte att uppnå målet på 147 g senast 2020, kommer att avsevärt öka kostnaden för att tillverka lätta nyttofordon, vilket gör dem dyrare för många små företag som använder dem i sitt dagliga arbete. Jag hoppas att detta inte leder till en påtaglig nedgång i försäljningen av nya fordon, vilket i sin tur skulle innebära att tekniskt äldre fordon som orsakar mycket högre utsläppsnivåer skulle finnas kvar längre på vägarna.

  Carlo Fidanza (PPE). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den kompromiss som uppnåtts med rådet förefaller definitivt mer balanserad och realistisk än kommissionens ursprungliga förslag som var så ambitiöst att det föreföll delvis utopiskt, eftersom det inte tog vederbörlig hänsyn till industrins villkor och inverkan på marknaden. Alltför mycket ideologiskt miljökämpande innebär alltid en riske för att sannolikheten för nåbara resultat minskar, och leder till att miljön skadas.

Enligt min uppfattning kan det, trots att det långsiktiga målet på 147 g koldioxid/km senast 2020 ännu inte är optimalt, visa sig vara mer rimligt och realistiskt än det som ursprungligen föreslogs.

Jag välkomnar även de planerade incitamenten för ekologiska innovationer men enligt min uppfattning återstår en kritisk fråga: beslutet om utsläpp från så kallade färdigbyggda fordon, det vill säga de som byggs i flera steg. Jag hoppas att kommissionen respekterar sitt åtagande att lämna ett specifikt lagstiftningsförslag om detta före årets slut.

  Ioan Enciu (S&D). – (RO) Herr talman! Jag välkomnar det utmärkta arbete som föredraganden Martin Callanan och min kollega Matthias Groote har utfört genom detta betänkande. Bestämmelsen kommer att tvinga tillverkare att utveckla ny grön teknik och även om detta till synes innebär en ny börda för dem kan det öka bilindustrins konkurrenskraft på den globala marknaden. Samtidigt kommer det att bidra till att uppfylla åtagandena när det gäller minskning av koldioxidutsläppen, i linje med EU:s strategi. Kompromissändringsförslagen ger tillverkarna tillräckligt med tid för att förbereda genomförandet av ny teknik, och kommissionen får tid att utveckla ett effektivt system för att övervaka överträdelser av bestämmelserna på området.

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Hanteringen av innovation, med andra ord forskning och utveckling av ny teknik och nya produktionsprocesser, deras genomförande i stor skala och valet av lämplig tidpunkt för att genomföra dem, bör som sina vägledande kriterier först och främst ha skyddet av det allmänna intresset, förbättring av livskvalitet för allmänheten och skyddet av miljön. Dessa principer, snarare än smala kommersiella intressen hos industri och företag, bör i första hand styra ansträngningarna i riktning mot innovation och hanteringen av deras genomförande.

Detta gäller även utsläpp från fordon. Med tanke på att transportsektorn står för en avsevärd andel av koldioxidutsläppen bör en lämplig del av ansträngningarna för att minska dessa vara inriktade på detta område. Det är därför viktigt att fortsätta att förbättra fordonens energieffektivitet, minska bränsleförbrukningen och rent allmänt utveckla teknik för låga koldioxidutsläpp. Detta har nu blivit möjligt genom vetenskaplig och teknisk utveckling som tar hänsyn till den successiva och ofrånkomliga bristen på fossila bränslen redan från första början, något som redan är mycket viktigt att ta hänsyn till.

  Gilles Pargneaux (S&D). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag ska fatta mig kort. Jag kommer att rösta för den här texten eftersom jag anser att kompromissen är ett steg i rätt riktning. Samtidigt beklagar jag att den inte har gått så långt som förslaget från Connie Hedegaard.

Jag skulle därför nu vilja att ni berättade för oss, efter debatten och före omröstningen om några timmar, vad det förfarande som ni kommer att anta för de närmaste två åren består av, eftersom det ska göras en översyn 2013, vilket gör det möjligt för oss att utan dröjsmål, såsom vår grupps föredragande Matthias Groote ville, driva kampen vidare för att minska utsläppen från dessa lätta nyttofordon.

Det är min fråga till dig, Connie Hedegaard, och jag vet att du kommer att vara orubblig så att vi kan göra framsteg trots branschens lobbyverksamhet, som jag, i likhet med ett antal av mina kolleger som har talat i ärendet, anser är olämplig.

  Karin Kadenbach (S&D). – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Hedegaard! Jag kan inte dölja att jag är en av dem som mycket hellre skulle ha antagit ett mål på 135 gram i dag. Jag anser emellertid att den här kompromissen återspeglar verkligheten och visar att vi är beredda att göra en allvarlig gemensam ansträngning för att begränsa och minska koldioxidutsläppen.

EU har nyligen lyckats minska de totala kolidioxidutsläppen med 9 procent. Utsläppen inom transportsektorn har däremot ökat med närmare 30 procent. Enbart ur detta perspektiv anser jag att det steg vi i dag tar är ytterligare ett i rätt riktning.

Vi bör emellertid inte tillåta oss att distraheras av att de verkliga problemen inom transportsektorn ligger någon annanstans, med tanke på den totala ökningen på 29 procent. Vi behöver med andra ord starkt fokusera på att utveckla kollektivtrafiken. Vi får inte öka bördorna för de små och medelstora företagen utan ska i stället underlätta för pendlare och skynda på järnvägsbyggandet. Vi kommer att uppnå mycket mer genom att gå från individuella transporter till kollektiva.

Jag anser att vi tar det första steget i rätt riktning eftersom vi när allt kommer omkring talar om en minskning på 25 procent.

  Judith A. Merkies (S&D). – (NL) Herr talman! Jag vill gratulera samtliga men jag skulle ha velat se ett mer ambitiöst resultat. Mycket mer ambitiöst. Och varför? Jag ska ge er fem skäl: Mer innovation, större konkurrenskraft för Europa, miljön, självfallet, eftersom detta kunde ha bidragit till att vi sparar råvaror, och det skulle också ha varit billigare för konsumenten.

I Europa är vi starkt beroende av import av råvaror för energi. Med renare teknik skulle vi ha gjort många fler besparingar och vi skulle också ha gett en enorm impuls till vår starka bilindustri att ta fram ren, intelligent teknik som skulle kunna säljas var som helst i övriga världen och som kunde ha gett oss ett försprång.

Det skulle ha varit billigare och effektivare, just för att vi är så beroende av import. Det skulle också ha resulterat i besparingar för konsumenten. Inköpspriset kanske hade varit högre, men det skulle till slut ha blivit billigare per kilometer. Det skulle framför allt ha varit av stort intresse för små och medelstora företag. För nederländarna är uttrycket ”ta hand om dina cent så kommer euron att ta hand som sig själv” fortfarande mycket intressant!

  Inés Ayala Sender (S&D). – (ES) Herr talman! Jag skulle också vilja tacka föredragandena och särskilt vår skuggföredragande, Matthias Groote, för ett förslag som kommer att uppmuntra vår industri att bli grönare. Jag tycker dock att det är högst beklagligt att vi har förlorat ett gyllene tillfälle att införa hastighetsbegränsare som är avgörande för att bidra till att förbättra luftkvaliteten.

Jag vill påpeka att direktivet redan har varit obligatoriskt i över en och en halv månad, vilket har märkts i städer som Barcelona, där den socialistiska ledningen har satt hastighetsgränsen till 80 km i timmen. Det är skillnad mot andra städer såsom Madrid eller Valencia som har konservativa ledningar, och där befolkningen löper stor risk att drabbas av allergier och andningssjukdomar.

Hastighetsbegränsare skulle ha hjälpt oss att minska dessa problem, och även att förbättra vägsäkerheten och minska antalet omkomna. Det är därför beklagligt och vi hoppas att vi kommer att kunna uppnå detta i framtida lagstiftning.

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Först en kort kommentar till Gilles Pargneaux som undrade vilka planerna var för de närmaste åren.

För det första måste naturligtvis kommissionen, precis som vi har kommit överens om, bedöma de framsteg som gjorts och förvissa sig om att saker och ting är genomförbara. Det är vad vi alla har kommit överens om, men vi har självfallet skäl att anta att det är genomförbart eftersom vår konsekvensanalys redan har visat detta. Vi är medvetna om kostnaden och konsekvenserna av det vi gör, och den nivå vi väljer att införa. Vi tror därför att det kommer att bli genomförbart, men vi tittar självfallet på allt detta.

Jag skulle bara vilja säga att om vi inleder debatten på nytt om målet för 2020 kan det leda till osäkerhet i planeringen så vi bör därför nu naturligtvis betona att ett långsiktigt mål har fastställts. Många tillverkare uppskattar detta eftersom det ger dem den långsiktiga planering och den förutsägbarhet som de verkligen behöver. När allt kommer omkring uppskattar de det. Det var också ett svar till Oldřich Vlasák och hans oro.

Bara en kort kommentar till Paul Nuttall – jag vet inte om han fortfarande är här – eller snarare till hans far eftersom han absolut inte behöver oroa sig över något, med undantag för att hans son använder siffror från en källa som jag inte är bekant med. Faktum är att kostnaden för detta är mycket lägre än vad Paul Nuttall påstår och man sparar mer pengar i form av bränslekostnader än vad själva kostnaden är.

Så när allt kommer omkring kommer inte Paul Nuttalls far att endast spara pengar – han kommer att göra en nettovinst. Han kan också förklara att hans barn och barnbarn kommer att få renare luft. Det vi försöker göra här är att öka innovationen inom en mycket viktig industrisektor för Europa. Det är vad vi försöker göra.

Jag ska avsluta debatten med att bara säga att vi har fördelen att ha skaffat oss bred erfarenhet av lagstiftning när det gäller bilar. I samtliga fall visade det sig att tillverkarna kunde uppfylla lagstiftningen snabbare och till lägre kostnader än de påstått. Jag skulle inte bli förvånad om samma sak händer med dessa transportbilar.

Regler för personbilar finns nu. Nu är det dags för transportbilar. Jag uppskattar det mycket breda stöd som denna lagstiftning fått. Nästa sak vi behöver titta på inom detta område blir tunga nyttofordon och där ser jag självfallet fram emot att samarbeta med Europaparlamentet.

  Martin Callanan, föredragande. – (EN) Herr talman! Låt mig kort besvara flera av de kommentarer som framförts här.

Carl Schlyter sade att han ansåg att det var dåligt för europeisk industri och att det skulle leda till att fler lätta nyttofordon tillverkas i Asien. Jag måste säga att jag helt enkelt inte förstår den kommentaren. Vi fastställer de ojämförligt mest utmanande målen i världen, mycket strängare än reglerna i staterna eller någonting som finns i Kina eller Fjärran östern.

Sabine Wils jämförde förordningen med förordningen för personbilar. Jag tycker att det är en felaktig jämförelse. Möjligheterna att minska utsläppen från personbilar är mycket större på grund av lägre vikt och byte av bränslemix. Dieseln är redan mycket vanligare på marknaden för transportbilar. Transportbilar är naturligtvis mycket mer ett nyttofordon och köps av affärskunder.

Jag är rädd att Paul Nuttall inte är kvar till slutet på den här debatten, men han har fel i de siffror som han har lämnat. Det kommer att leda till totala kostnadsbesparingar för många företag. Jag måste säga att jag skulle ha lite mer respekt för kommentarerna han lämnade om EFD-koncernen verkligen hade brytt sig om att sända en enda företrädare till något av våra trepartsmöten eller till något av våra skuggmöten för att framföra att de gillar att tala för småföretagens räkning.

(Applåder)

Sammanfattningsvis tycker jag detta är ett bra resultat. Det ger den bästa balansen för det första beträffande företagens kostnader, men även när det gäller miljöförbättringar. Oavsett vilken uppfattning man har om klimatförändringarna måste bränsleeffektivitet – att använda dyrbara resurser effektivare – vara en god sak.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum vid middagstid i dag (15 februari 2011).

Skriftliga förklaringar (Artikel 149)

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (EN) Överenskommelsen med rådet är resultatet av tuffa förhandlingar ansikte mot ansikte med intensiv lobbying från branschen. Genom hela förfarandet har vi stått emot tillverkarnas massiva påtryckningar för att försvaga förordningen och framför allt sänka ambitionen med de långsiktiga målen för att minska koldioxidutsläppen.

Det var ett svårt dilemma eftersom många av oss har bilindustrier som redan har det kämpigt på grund av den ekonomiska situationen. Men vi visste av erfarenheterna från förordningen om personbilar att bilindustrin har gjort enorma framsteg när det gäller innovation och utveckling av renare teknik eftersom lagstiftningsramen uppmuntrade dem i rätt riktning. Vi ville upprepa denna framgång med lagstiftning för transportbilar – inte bara av miljöskäl, utan för att större bränsleeffektivitet i slutändan kommer att minska kostnaderna för många företag.

Vi har en kompromisstext som, även om den inte är lika ambitiös som vi skulle ha velat, kommer att leda till en betydande minskning av koldioxidutsläppen från transportbilar och bidra till EU:s ambitioner att minska utsläppen till 2020 och därefter. Jag vill gratulera föredraganden och skuggföredragandena till deras framgångsrika förhandlingar med rådet.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Vägtransportsektorn är den näst största källan till utsläpp av växthusgaser i EU och utsläppen fortsätter att öka. Alla typer av fordon, inbegripet lätta nyttofordon, bör därför omfattas av förordningar som syftar till att minska dessa utsläpp. Målsättningen att minska utsläppen av växthusgaser kommer att uppnås lättare om det finns en lagstiftning som täcker hela EU, snarare än nationell lagstiftning med olika målsättningar. Vi behöver därför kombinera ambition med realism och förnuft. Med tanke på att små och medelstora företag sannolikt är de som mest använder lätta nyttofordon och att dessa står för 99,8 procent av företagen och 67,4 procent av arbetstillfällena i EU bör vi därför inte ha mål som kan äventyra dem. Jag instämmer därför i målet med 147 g koldioxidutsläpp per kilometer för nya lätta nyttofordon i EU om det är bekräftat att detta är genomförbart. Jag välkomnar också det faktum att en gemensam hastighetsgräns för denna typ av fordon inte har införts på EU-nivå.

  Jim Higgins (PPE), skriftlig. – (GA) Jag välkomnar denna åtgärd och det är mycket viktigt att en balans upprätthålls mellan skydd av miljön och skydd av arbetstillfällen och små och medelstora företags konkurrenskraft i EU.

4. Passagerares rättigheter vid busstransport (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt är ett betänkande av Antonio Cancian, för parlamentets delegation till förlikningskommittén, om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets förordning om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (00063/2010 – C7-0015/2011 – 2008/0237(COD)) (A7-0020/2011).

  Antonio Cancian, föredragande. – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den förhandling som jag under det första året ledde ensam och sedan under förlikningen – det första förlikningsförfarandet efter Lissabonfördraget vill jag påpeka – med vägledning av Rodi Kratsa-Tsagaropoulou och stödet från ordföranden för utskottet för transport och turism, Brian Simpson, har varit mer krävande och svårare än förväntat.

Genom denna förordning kommer Europas 70 miljoner passagerare i stads- och långfärdsbussar att åtnjuta en rad rättigheter som hittills varit mycket begränsade eller i det närmaste obefintliga jämfört med andra transportmedel.

Under förhandlingarna om denna viktiga fråga med tre roterande ordförandeskap ville vi uppnå följande mål:

– En förordning som skulle skydda icke-diskriminerande tillträde till transport per stads- eller långfärdsbuss.

– En förordning som skulle ta hänsyn till sektorns särskilda förhållanden, som innefattar små och medelstora företag som inte kunde påtvingas ytterligare och alltför stora ekonomiska bördor.

– En förordning som skulle fylla ett regelvakuum som placerade sektorn för stads- och långfärdsbuss i en onormal position jämfört med andra transportsätt och därmed skulle ge en lägsta garantinivå för alla passagerare.

– En förordning som skulle skydda rättigheterna för personer med begränsad rörlighet så mycket som möjligt, med tanke på de oförsonliga attityderna inom rådet.

– En förordning som skulle ta hänsyn till behoven hos en åldrande befolkning för vilka kollektivtrafik kommer att vara en grundläggande resurs under de närmaste årtiondena.

Den text vi röstat för i dag är resultatet av en mycket hård kompromiss, men en som vi är nöjda med, med tanke på vilken riktning debatten och själva förhandlingen har tagit.

Huvudproblemen uppstod inledningsvis när det gällde att definiera tillämpningens omfattning. Förordningen gäller för all reguljär trafik, såväl regional som nationell och internationell, på en sträcka som överstiger 250 km. I vilket fall som helst har vi utarbetat en förteckning över grundläggande rättigheter som inte kan ignoreras oavsett en sådan sträcka. Dessa rättigheter är främst inriktade på rätten till transport liksom utbildning, information och ansvar.

Vid sträckor över 250 km ger förordningen huvudsakligen kompensation och stöd i händelse av olycka, rättigheter för passagerarna i händelse av inställd tur eller försening och rättigheter för personer med funktionsnedsättningar eller personer med minskad rörlighet. Vad gäller klagomål måste bussföretagen dessutom inrätta och aktivera ett system för att hantera klagomål som gäller de rättigheter och skyldigheter som hänvisas till i förordningen. Den tid som behövs för att lämna ett definitivt svar får inte överstiga tre månader från mottagandet av klagomålet.

Avslutningsvis måste alla medlemsstater utse ett nytt organ eller ännu hellre ett befintligt organ som ansvarar för att genomföra förordningen. Medlemsstaterna kommer att kunna skjuta upp genomförandet av förordningen under en fyraårsperiod, vilken kan förlängas en gång efter att skälen till detta har anmälts i förväg till kommissionen.

Medlemsstaterna uppmanas och ombeds också att utveckla en enda gemensam biljett i framtiden för varje transporttyp och ett enda nationellt organ som ansvarar för passagerarnas rättigheter i alla transportmedel. Den slutliga texten kan ses som en tilltalande och balanserad kompromiss. Resultatet av förlikningsförfarandet måste anses som en seger för parlamentet.

  Enikő Győri, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Det är ett nöje för mig att delta i denna debatt om förslaget till förordning om passagerares rättigheter vid busstransport. Detta är ett mycket viktigt ögonblick, eftersom våra diskussioner om denna rättsakt kommer att avslutas efter två år.

Först av allt vill jag på rådets vägnar uttrycka min tacksamhet och uppskattning gentemot parlamentet för dess samarbete och kompromissvilja som gjorde att vi kunde nå en överenskommelse i förlikningskommittén som gagnar EU:s busspassagerare, i synnerhet när det gäller personer med funktionshinder och passagerare med nedsatt rörlighet.

Diskussionerna mellan de tre institutionerna var inte lätta, men alltid konstruktiva och leddes av en kompromissanda. Den gemensamma text som man nådde en överenskommelse om vid mötet i förlikningskommittén, och som förhoppningsvis kommer att antas i dag, utgör en kompromiss över de politiska gruppernas gränser. Därför vill jag hylla alla som deltagit i arbetet med detta lagförslag, och i synnerhet vice talman Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, Brian Simpson - ordförande för utskottet för transport och turism, föredraganden Antonio Cancian och skuggföredragandena för deras arbete. Tillsammans har de varit tvungna att föra lagstiftningsprocessen till ett lyckat resultat.

Jag vill också tacka kommissionsledamot Siim Kallas och hans team och deras motsvarigheter från sekretariaten i parlamentet och rådet. Tillsammans arbetade de outtröttligt för att göra framsteg i denna fråga. Sist men inte minst vill jag uttrycka min uppskattning för det belgiska ordförandeskapets utmärkta arbete med att säkra det nödvändiga stödet i rådet för den kompromiss som nåddes i förlikningskommittén.

Jag är övertygad om att den gemensamma text som blev resultatet av mötet i förlikningskommittén innebär en rimlig balans mellan passagerares rättigheter vid busstransport och transportörernas intressen, som i de flesta fall är små och medelstora företag.

Enligt rådet är det huvudsakliga syftet med förordningen att bevilja rättigheter till passagerare som reser med linjetrafik på en sträcka om minst 250 kilometer. Dessutom kommer ett garanterat antal rättigheter att gälla oberoende av den tillryggalagda sträckan. De nya reglerna ska bland annat hjälpa personer med funktionshinder och passagerare med nedsatt rörlighet.

I diskussionerna mellan de tre institutionerna kunde vi finna ömsesidigt godtagbara lösningar på ett antal svåra frågor, nämligen tillämpningsområdet, passagerares rättigheter vid inställda resor eller förseningar, kompensation och assistans i händelse av olyckor, bestämmelser för att underlätta övergången till de nya reglerna, och slutligen rättigheterna för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet.

Som ni redan vet godkände rådet den gemensamma texten vid sitt sammanträde den 31 januari 2011. Denna rättsakt kommer därför att undertecknas i morgon. Offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning väntas ske i mars.

(IT) Jag skulle vilja gratulera Antonio Cancian till hans utmärkta arbete.

(EN) Låt mig gratulera dig till ett väl utfört arbete.

  Siim Kallas, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Det lagförslag om passagerares rättigheter vid busstransport som vi diskuterar här i dag är resultatet av en mycket svår process, inklusive förlikning. Långa förhandlingar under kvällen den 30 november 2010 i förlikningskommittén ledde till ett genombrott och en kompromiss efter mer än två års förhandlingar.

Låt mig rikta ett hjärtligt tack till er för att detta förverkligas. Först till vice talman Rodi Kratsa-Tsagaropoulou för hennes skickliga ledarskap, till Brian Simpson, ordförande för utskottet för transport och turism, samt till föredraganden Antonio Cancian. Vi bör naturligtvis också nämna det belgiska ordförandeskapet.

Jag tackar parlamentet för att det alltid har verkat för en hög skyddsnivå för passagerare. Efter rådets godkännande den 31 januari, uppmanar jag även er att anta denna förordning och formellt avsluta förfarandet.

Förslaget om passagerares rättigheter vid busstransport kompletterar nu arrangemangen för skydd av resenärer och kommer att se till att passagerare omfattas av samma grundläggande normer för tjänsternas standardnivå var de än reser i EU.

Kompromisstexten innehåller viktiga resultat: Den tillhandahåller en rad grundläggande rättigheter till alla passagerare som reser med buss. Som Antonio Cancian redan har nämnt fanns det svåra frågor som inte kunde lösas förrän i slutet av förhandlingarna. Vissa kanske anser att tillämpningsområdet för förordningen om busstrafik på en sträcka om minst 250 kilometer är alltför begränsad, och att de gärna sett ett skydd också för passagerare i lokala transporter. Andra kanske hävdar att texten innehåller bestämmelser vars genomförande skulle bli dyrt, särskilt för mindre operatörer. Jag anser att texten utgör en mycket välbalanserad kompromiss.

Vi får inte glömma att ett flertal grundläggande rättigheter omfattar tjänster av alla slag och ger ett särskilt skydd för de mest utsatta passagerarna. Å andra sidan har de eventuella kostnadseffekterna för branschen hållits till ett minimum. Sammanfattningsvis utgör kompromisstexten ett verkligt framsteg för resenärerna och för branschens image.

  Mathieu Grosch , för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, Enikő Győri, Siim Kallas, mina damer och herrar! Jag vill särskilt tacka Antonio Cancian för hans hårda arbete, därför att detta var ett svårt ärende, men vi har nått ett bra resultat.

Det finns naturligtvis alltid för- och nackdelar med kompromisser. Vissa kommer att anse att vi har gått för långt, och andra att vi inte har gått tillräckligt långt. Processen i rådet var inte lätt och därför vill jag uttrycka mitt uppriktiga tack till rådet för att vi lyckades nå en kompromiss i sista minuten. Jag anser att betänkandets räckvidd är korrekt. Vi har sagt att tre länder inte är direkt berörda. Men eftersom Luxemburg är engagerat i ett gränsöverskridande sammanhang, är det faktiskt bara två länder som inte direkt berörs av dessa bestämmelser. När det gäller lokal kollektivtrafik blir det lätt att inkludera bestämmelser i kravspecifikationerna för anbud som anger att resenärernas rättigheter ska respekteras och stärkas. Därför är det inte realistiskt att kritisera oss för att utesluta lokala transporter. Detta kan hanteras på regional nivå.

Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) kommer att ge sitt fulla stöd till denna kompromiss. Vi ser resenärernas rättigheter som ett komplett paket och vi hoppas att det inom en snar framtid kommer att bli möjligt att ta fram en konsoliderad version som täcker hela området, så att vi snart kan införa rättigheter som kommer att gynna medborgarna i stället för advokaterna. Enligt min mening finns det fortfarande ett antal problem, särskilt när det gäller genomförandet, där föreskrifterna inte är fördelaktiga för medborgarna och där de inte är tillräckligt tydliga för att fastställa passagerarnas rättigheter. Mot bakgrund av detta vill jag tacka alla inblandade för deras hårda arbete. Jag hoppas att vi kan nå en stor majoritet i kammaren för att stödja denna sunda kompromiss.

  Brian Simpson, för S&D-gruppen. – (EN) Herr talman! Först vill jag framföra mitt och S&D-gruppens tack till Antonio Cancian för hans hårda arbete med ett ärende som verkligen var mycket svårt och mycket komplicerat.

Två frågor kommer i åtanke när man tittar på denna särskilda överenskommelse. Den första är: Är den perfekt? och den andra är: Kommer den att föra oss framåt? Svaret på den första frågan ur parlamentarisk synvinkel är att vi nog får säga att den inte är idealisk. Det ligger i sakens natur att eftersom det är en kompromiss finns det frågor där parlamentet har varit tvunget att backa, i synnerhet när det gäller tillämpningsområdet, där vi hade önskat en kortare tidsrymd innan förordningen träder i kraft.

Men för den oss framåt? Ja det gör den, eftersom vi nu kommer att ha en liknande uppsättning rättigheter för bussar som de vi nu har för andra transportslag. Den tar oss också framåt i vår strävan att förbättra tillgången till bussresor för personer med funktionshinder och nedsatt rörlighet i hela EU.

Jag vill bara ta upp en fråga som handlar om att personal ska utbildas för att hjälpa personer med nedsatt rörlighet och funktionshinder, så att de kan få samma tillgång till kollektivtrafik som oss icke funktionshindrade. Jag vet att medlemsstaterna kan beviljas undantag och skjuta upp detta i fem år, men jag hoppas att de inte kommer att använda sig av det.

Slutligen tycker jag det är viktigt att vi stödjer denna slutliga överenskommelse så att rättigheterna för alla transportsätt nu är på plats. Jag vet att vi i framtiden kommer att se över dem igen, men jag anser att vi har tagit ett steg framåt på detta område och att parlamentet bör stödja den överenskommelse som Antonio Cancian nådde med rådet vid förlikningen.

  Gesine Meissner, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman! Ett långt förfarande har nu avslutats, vilket är goda nyheter. Det finns vissa positiva aspekter på allt detta. En är att de funktionshindrades grundläggande rättigheter omfattar rätten till information och rätten till tillgång. Ett annat positivt inslag är att de skadestånd som betalas av små och medelstora företag har hållits på en rimlig nivå, vilket inte var fallet från början. Det är också bra att vi har nått en överenskommelse, för annars skulle vi ha suttit fast i förlikningsförfarandet och det skulle inte ha funnits någon lagstiftning alls som täcker ett visst transportområde.

Men jag vill också ta upp några negativa åsikter, eftersom vi inte har kunnat åstadkomma en verklig europeisk lösning. Även om vi säger att den fria rörligheten för personer, varor och tjänster är en europeisk princip har vi inte nått en europeisk lösning på det här området, om tre länder inte omfattas och andra länder inte har busslinjer av denna längd. Rätten för personer med funktionshinder att ledsagas, vilket är något de ofta behöver för att kunna resa, garanteras endast vid långa avstånd. Dessutom har bestämmelsen om stora naturkatastrofer, som inte gäller för flygresor eftersom skadestånd då skulle betalas ut i samband med askmoln, tillämpats på bussar. Detta betyder att i synnerhet mindre bemedlade passagerare som gör korta resor inte kommer att kompenseras och inte har några rättigheter. Det är naturligtvis inte bra.

På grund av denna blandning av positiva och negativa inslag avstod vi från att rösta under midnattssessionen i förlikningsförfarandet, och vi kommer att göra samma sak i dag.

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Trots att EU är undertecknare av denna överenskommelse beaktas inte rättigheterna för personer med nedsatt rörlighet i detta ärende.

Jag nämnde detta i mina inledande kommentarer om betänkandet, eftersom jag anser den största missen är att vi alltid har inkluderat förbehållet ”om möjligt”. Tyvärr vet jag av erfarenhet att detta ”om möjligt” i regel leder till att det inte går att hitta en effektiv lösning för personer med nedsatt rörlighet.

Jag blev särskilt besviken när en begränsning sattes på de format som används för att göra information tillgänglig om bussresor. Detta har också tonats ner, så att personer med nedsatt rörlighet inte ens kan ta reda på var de kan få hjälp och så vidare.

Det finns andra problem som följer av den sista förhandlingsrundan, som Antonio Cancian verkligen har engagerat sig i, och det vill jag tacka honom för. Han har gjort allt för att åstadkomma ett bra resultat, men hans försök har blockerats av rådets hårdhjärtade synsätt. En annan aspekt är avståndet på 250 kilometer, vilket redan har tagits upp. Jag är rädd för att längre sträckor kommer att delas upp och att sträckor på 500 kilometer kommer att delas upp i två delar, så att man inte behöver riskera att tillerkänna passagerarna deras rättigheter. Detta måste beaktas vid genomförandet.

Ett bra inslag var införandet av ett skiljedomsorgan, vilket kommer att vara till hjälp för konsumenterna. Andra positiva aspekter är att principen om ständig förbättring gäller och att personal kommer att få utbildning. Men i övrigt är denna EU-lagstiftning ingalunda ett mästerverk.

  Roberts Zīle, för ECR-gruppen. – (LV) Herr talman! Jag skulle också vilja tacka alla inblandade parter som bidragit till denna kompromiss, och jag vill i synnerhet tacka Antonio Cancian som på parlamentets vägnar hittade helt rätt möjligheter för en kompromiss. Med införandet av rättigheter för passagerare som reser med buss har vi nu i princip infört passagerarrättigheter inom alla transportslag. Bland de olika transportslagen finns det förstås en stor variation av dessa rättigheter när det gäller ersättningsnivåer, beroende på förseningens omfattning eller den inställda rutten som trafikeras av detta transportslag. Även om våra passagerare i EU kan bli förvirrade under de inledande åren innebär detta ändå ett steg framåt för att säkerställa passagerarnas rättigheter, och det faktum att dessa rättigheter för passagerare som reser med buss är de allra sista som ska införas visar att detta kanske var det svåraste steget av alla.

Jag är särskilt glad över de grundläggande rättigheterna för personer med funktionshinder och särskilda behov, och att dessa rättigheter tillämpas för dem vid bussresor under 250 km, med undantag av det som Brian Simpson nämnde, nämligen att aktörer som erbjuder dessa tjänster får skjuta upp personalutbildningen. Jag hoppas verkligen att detta inte kommer att ske uppsåtligt, eller att medlemsstaterna skjuter upp genomförandet av detta direktiv i två gånger fyra år, till senast möjliga datum. Tack.

  Jaromír Kohlíček, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Herr talman! Passagerares rättigheter i alla transportslag har blivit ett allt viktigare debattämne i parlamentet under de senaste åren. Jag måste säga att i många fall ser jag problem som kan uppstå vid tillämpningen av passagerarnas rättigheter, och att försäkra sig mot dessa problem kommer säkert att vara ett mycket lukrativt område för många finansiella institutioner.

Å andra sidan kommer biljettpriserna att stiga som en följd av dessa nya kostnader. Det är inget nytt att rådet har försökt att ändra de grundläggande delarna i förslaget till förordning när det gäller passagerares rättigheter vid busstransport. Vi känner till denna ståndpunkt från tidigare förlikningsförfaranden. I detta sammanhang vill jag tacka delegationens vice ordförande Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, Brian Simpson, ordförande för utskottet för transport och turism, och föredraganden Antonio Cancian för ett fint arbete. De har uppnått en mycket rimlig kompromiss.

Jag ser följande inslag som särskilt positiva:

1. Definitionen av långväga transporter som transporter där längden på hela sträckan överstiger 250 km, med förbehållet att förordningen även kommer att omfatta personer som endast reser en del av denna fjärrtrafiksträcka.

2. Förbättringen - även om den inte är idealisk - för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet när det gäller detta transportslag.

3. Kompensation och assistans i händelse av olycka. Här skulle jag vilja påpeka att i händelse av skada på utrustning såsom rullstolar förutses ersättning för hela beloppet, vilket medför en viss osäkerhet, och det kommer säkert bli nödvändigt att förtydliga formuleringen i samband med försäkringar, genom exempelvis en övre gräns.

4. Passagerarnas rättigheter vid inställda resor eller förseningar anges relativt tydligt. Jag anser också att den förbättrade informationen till passagerarna är positiv.

5. Liksom de flesta av mina kolleger välkomnar jag att övergångsperioden för att genomföra denna förordning bör begränsas till högst fyra år. Jag är å andra sidan inte alls nöjd över möjligheten att förlänga denna period med ytterligare fyra år.

Jag tror inte ens det kommer att bli ett stort problem att inom en nära framtid fastställa en tillämpning av passagerarrättigheter på sträckor parallellt med delar av långväga transporter. Frågan om fastställandet av ekonomiska begränsningar kvarstår naturligtvis, med avsaknad av ett inflationstillägg för att anpassa de finansiella begränsningarna i enlighet med eurons växelkurs, så att gränsvärdena kvarstår oförändrade i reala termer.

Jag anser att överenskommelsen är en bra kompromiss. Det slutliga målet är att ytterligare utvidga passagerarnas rättigheter till alla transportslag, och denna ytterligare åtgärd när det gäller busstransporter är definitivt ett positivt resultat för förlikningen. Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster stöder detta resultat.

  Juozas Imbrasas, för EFD-gruppen. – (LT) Herr talman! Till följd av debatten och samordningen av ståndpunkter kan den slutliga texten betraktas som en mycket tillfredsställande och välbalanserad kompromiss, vilket är bra. Den säkerställer passagerarnas rättigheter utan att samtidigt utgöra en stor belastning för transportörerna, som ofta är små och medelstora företag. Resultatet av förlikningsförfarandet kan framförallt ses som en framgång för parlamentet, och jag gratulerar till detta.

Med tanke på den stadiga tillväxten inom denna transportbransch var syftet med förslaget att upprätta EU-övergripande rättigheter för skydd av passagerare som är jämförbara med de som gäller för andra transportslag och att säkerställa en rättvis konkurrens mellan dels transportörer från olika medlemsstater, dels mellan olika transportslag.

Genom förordningen har passagerare rätt till ersättning vid dödsfall, inklusive för rimliga begravningskostnader, eller personskada och för bagage som förlorats eller skadats på grund av olyckor. Vid en olycka har passagerarna dessutom rätt till assistans för att täcka sina omedelbara praktiska behov, däribland mat och kläder, transporter, hjälp med inledande assistans och logi. Om avgången är inställd eller försenad med mer än 120 minuter ska passagerarna ha rätt till kompensation motsvarande 50 procent av biljettpriset, utöver att biljettpriset återbetalas.

Genom förordningen stärks även tillhandahållandet av assistans till personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet, vilket är mycket viktigt. Passagerare ska på elektronisk väg få uppdaterad information i realtid.

Jag gratulerar till ett bra beslut!

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Fru talman! Att förbättra rättigheterna för passagerare som reser med reguljär busstransport är en önskvärd målsättning. Vissa punkter i förslaget går dock för långt. Till exempel har passagerare rätt till upp till två nätters hotellogi om den reguljära busstrafiken försenas med mer än 90 minuter. Vägtransporter utsätts emellertid ofta för faktorer som ligger utanför de enskilda bussföretagens kontroll, såsom trafikstockningar som orsakas av olyckor, dåliga väderförhållanden och bristfällig snöröjning. Konsekvenserna av detta kommer att bli kostsamma fall av skadeståndsansvar där det inte är möjligt att tillämpa principen om att den som utövar verksamheten har ett ersättningsansvar för skadorna.

Situationen är likande för den senaste EU-förordningen om tågresenärers rättigheter. Företag får nu betala för förseningar som de inte har orsakat. Till exempel är det österrikiska järnvägsbolaget ansvarigt för det antal timmar som tågen är försenade när de kommer väldigt sent från Tyskland, och förra året uppgick dessa timmar till sammanlagt 2 800. I framtiden måste vi undvika olämpliga åtgärder av detta slag.

  Dieter-Lebrecht Koch (PPE). – (DE) Fru talman, Siim Kallas, mina damer och herrar! Jag är mycket positiv till resultatet av förlikningsförfarandet. När förordningen genomförs kommer busspassagerare, även personer med nedsatt rörlighet, att ha samma höga skyddsnivå som gäller vid andra transportslag. Genom förordningen garanteras dessutom en övergripande hög nivå av konsumentskydd och det tas hänsyn till att denna transportsektor huvudsakligen består av små och medelstora företag. De extrema krav som nästan skulle ha omöjliggjort busstransporter har tagits bort, tillsammans med de som skulle ha uteslutit de flesta av medlemsstaterna från förordningens tillämpningsområde.

Busstrafik som gynnar majoriteten av medborgarna måste också ge en högkvalitativ service till personer med funktionshinder och nedsatt rörlighet. De bör ha rätt att få hjälp och den måste ges kostnadsfritt i syfte att främja social integration.

  Debora Serracchiani (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Även jag vill tacka Antonio Cancian för hans insatser med att uppnå denna svåra kompromiss. Tack vare denna förordning kan busspassagerare åtnjuta rättigheter liknande de som tåg- och fartygspassagerare har.

Förordningen som gäller all nationell och internationell linjetrafik där avståndet är lika med eller överstiger 250 km, skyddar också passagerare som reser kortare avstånd med reguljär trafik. Jag tänker framför allt på personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet, som har garanterats icke-diskriminerande tillgång till transporter, rätt till ersättning i händelse av förlust av eller skada på rullstolar, samt utbildning om funktionshinder för busspersonal.

Jag är också glad över att en överenskommelse har nåtts om ersättning vid dödsfall, inklusive för rimliga begravningskostnader, eller personskada och för bagage som förlorats eller skadats på grund av olyckor. Jag anser också att det är positivt att passagerarna kan välja mellan att fortsätta resan utan extra kostnad eller att få biljettpriset återbetalat om avgången är inställd, försenad med mer än två timmar eller överbokad.

När det gäller informationen till passagerarna anser jag att det vore lämpligt att kunna förse dem med information om anslutningar med andra transportmedel, och därigenom också säkerställa en dialog mellan busstransporter och persontrafik på järnväg. Slutligen är jag mycket glad över att vi under förhandlingarna undersökte och lyckades säkerställa högsta assistansnivå för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet, vilket ger dem möjlighet att ledsagas utan extra kostnad.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Fru talman! Jag skulle vilja tacka Antonio Cancian som har arbetat mycket hårt för att nå en överenskommelse om denna text, vilket man efter komplicerade förhandlingar nu också har lyckats med.

Framsteg har gjorts om passagerares rättigheter i fråga om kompensation och assistans i händelse av olycka, inställda resor eller förseningar, och när det gäller erkännandet av grundläggande passagerarrättigheter, oavsett avstånd. Överenskommelsen omfattar även rättigheter för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet.

Definitionen av tillämpningsområdet, vilket är resor längre än 250 km, innebär dock att tre länder står utanför denna EU-lagstiftning. Enligt vår uppfattning är detta inte tillräckligt, även om vi erkänner de framsteg som har gjorts jämfört med vad som fanns med från början. Vår grupp kommer därför att avstå från att rösta.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Fru talman! Parlamentet sänder i dag ut ett mycket positivt budskap till alla passagerare, skattebetalare och europeiska väljare som reser med buss, inklusive till personer med funktionshinder. De människor som röstar på oss och betalar våra löner förväntar sig att vi fattar konkreta beslut av just detta slag. Det har framförts åsikter här i parlamentet om att detta inte är den viktigaste av frågor i ett större sammanhang, och det är det förstås inte. Jag anser dock att det är ett mycket viktigt steg framåt som kommer att göra Europa och EU mer humant och öppet, inte bara när det gäller politikernas behov, utan även konsumenternas, med andra ord de som använder sig av olika slags transportmedel. Jag vill tacka min kollega Antonio Cancian för hans omsorgsfulla arbete som föredragande.

  Anna Rosbach (EFD). – (DA) Fru talman! Busspassagerare på långa resor har mer eller mindre samma rättigheter som passagerare på flyg, tåg och fartyg vid förseningar, inställda resor, förlorat bagage och på ett stort antal andra områden. Det är i princip bra. Men jag vill ändå kritisera ett par punkter. Personer med nedsatt rörlighet har beviljats mer rättigheter i detta avseende. Alla bussar kan emellertid inte ta emot både funktionshindrade och icke funktionshindrade passagerare samtidigt, och alla bussar kan inte byggas om så att de kan transportera funktionshindrade. Vi har alltså fortfarande en lång väg att gå inom detta område om vi vill uppnå högsta möjliga jämlikhetsnivå. Biljettpriserna för långresor hålls oftast på lägsta möjliga nivå för att kunna konkurrera med flygtrafiken. Därför anser jag att det är omöjligt för små bussföretag att kunna betala alla krav på ersättning och rättigheter som här åberopas. Deras förmåga att vara konkurrenskraftiga kommer att minskas avsevärt och de kommer snabbt att stå inför hot om nedläggning. Detta kan knappast vara av intresse för unionen, eftersom EU väldigt gärna vill stödja små och medelstora företag.

  Georges Bach (PPE). – (DE) Fru talman! Jag vill gratulera alla inblandade, men framför allt Antonio Cancian för alla hans insatser under den tuffa och omständliga processen för att nå en kompromiss i detta svåra ärende.

Några av framgångarna har redan nämnts, men det fanns också besvikelser, särskilt med hänsyn till omfattningen och andra små punkter som man har hänvisat till. Genom att nå denna kompromiss om busstransporter har vi fastställt passagerarrättigheter för alla transportslag. Nästa steg som vi måste ta är att skapa en gemensam, sammanhängande och effektiv ram för alla passagerarrättigheter.

Det är särskilt viktigt för EU:s trovärdighet bland medborgarna i Europa att vi inför rättvisa och klart definierade rättigheter. För att vara trovärdiga måste vi se till att rättigheterna för alla olika transportmedel är samstämmiga. Kriterierna för flygpassagerarnas rättigheter får till exempel inte väsentligt skilja sig från dem för tågresenärer.

Därför är det särskilt viktigt att vi inte grundar vårt ramverk på de lägsta standarderna. I stället måste vi ställa upp ambitiösa mål för EU-medborgarnas skull.

  Saïd El Khadraoui (S&D). – (NL) Fru talman! Jag vill naturligtvis börja med att tacka föredraganden för hans ansträngningar, liksom skuggföredragandena, Brian Simpson och alla som har bidragit till resultatet; och vi får inte heller glömma att nämna det belgiska ordförandeskapet.

Låt mig emellertid inleda med en kritisk synpunkt, som i synnerhet riktar sig till rådet. Jag beklagar att tillämpningsområdet endast gäller resor på 250 km. Ur ett europeiskt perspektiv vore det rimligt om alla gränsöverskridande förbindelser föll inom ramen för bestämmelserna i detta direktiv. Även när det begränsades till resor på 250 kilometer fick direktivet knappt tillräckligt med stöd från medlemsstaterna för att godkännas.

Att döma av det här ärendet, men även av många andra, verkar det som det blir allt svårare att få en majoritet av medlemsstaterna till att resonera i konsumenternas intresse eller ur ett europeiskt perspektiv, och jag finner det mycket oroväckande.

Efter att ha klarlagt detta anser jag att förordningen kompletterar förteckningen. Vi har nu EU-regler om passagerarnas rättigheter för alla transportslag. Nästa steg - och kommissionsledamoten har meddelat att han kommer att vidta åtgärder beträffande detta - måste bli att lära av de erfarenheter som gjorts inom de olika sektorerna och att uppnå en mer integrerad strategi för passagerarrättigheter. Framförallt bör denna tillämpas fullt ut.

Denna förordning kommer att innebära ett steg framåt, särskilt för personer med nedsatt rörlighet. De kommer inte längre att vägras tillträde och kan räkna med assistans om det behövs. Jag anser att det är viktigt. Det kommer att bli på samma sätt som för andra transportslag där ersättning har betalats ut i ett antal fall, och logi tillhandahålls för strandsatta passagerare i händelse av långa förseningar.

Av dessa skäl vill vi stödja denna kompromiss. Vi gör inte det med stor entusiasm, eftersom förordningen inte kommer att träda i kraft förrän om två år. Men det är ett steg i rätt riktning och den utgör en kompromiss mellan rådets extrema position å den ena sidan och våra mer ambitiösa mål å den andra.

  Vilja Savisaar-Toomast (ALDE). – (ET) Fru talman! Esterna har ett ordspråk som lyder: ”Övning ger färdighet”. Tyvärr kan detta inte sägas om direktivet om passagerares rättigheter, som efter ett lång förlikningsförfarande slutligen fjärmades från de principer som föreslagits av parlamentet. Det är verkligen bra att vi nu har minimala grundläggande rättigheter, men det är oacceptabelt att de överenskomna 250 kilometrarna utesluter tre stater från dessa rättigheter. Dessutom är dessa rättigheter minimala i tre till fyra andra stater, eftersom det kanske bara finns en eller två busslinjer som är så långa.

Det är inte heller acceptabelt att gränsöverskridande busstransporter uteslöts, oberoende av avståndet. Vi kan inte heller stödja den åttaåriga period som ges till medlemsstater där genomförandet av nämnda direktiv är inte obligatorisk. Tyvärr stödde den estniska regeringen just dessa villkor, och krävde dessutom en längre sträcka. Nu måste vi fråga oss om vi verkligen stödjer passagerarnas rättigheter, eller bussbolagen och deras vinster. Jag stödjer i vart fall EU-medborgarna och jag förstår inte varför en del av Europa undantas från detta direktiv. Jag kan därför inte rösta för detta direktiv eller betänkandet.

  Philip Bradbourn (ECR). – (EN) Fru talman! Jag förespråkar starkt principen om passagerares rättigheter, och kunderna ska med rätta kunna förvänta sig en hög service.

Vi måste dock se till proportionerna och till vilket effekt detta kommer att ha. Vi måste jämföra de verkliga fördelarna för användarna med de verkliga kostnaderna för företagen inom denna sektor.

Parlamentet och kommissionen tillgriper ofta taktiken ”en storlek passar alla”, men vi måste acceptera att passagerarnas rättigheter varierar mellan olika transportslag. Flygresor är inte samma sak som bussresor. Den stora skillnaden här är antalet små och medelstora företag inom denna sektor. Jag tror att alla här i parlamentet vet hur viktigt det är med tillförlitliga och lönsamma busstransporter för våra lokala ekonomier, och det är anledningen till att jag starkt stöder införandet av 250-kilometersregeln. Det är helt enkelt inte rätt att små lokala företag som tillhandahåller mycket lokal eller regional trafik ska tyngas av dessa bördor.

Med tanke på införandet av detta skydd, och värdet på den underliggande principen av denna lagstiftning, stöder jag starkt kompromissen.

  Jim Higgins (PPE). – (EN) Fru talman! Detta initiativ har varit en mognadsprocess på nästan tre år och för en gångs skull stod jag på rådets sida istället för på parlamentets.

Självklart måste vi skydda passagerarnas rättigheter, och i synnerhet de funktionshindrades, men det ursprungliga förslaget - vilket Philip Bradbourn har sagt - skulle få allvarliga konsekvenser för små transportörer om det antas. Det skulle onekligen sätta många av dem i konkurs. Av den anledningen var medlingsförfarandet avgörande och den kompromiss som nåddes skapar en rättvis balans mellan passagerarnas rättigheter å ena sidan och tjänsteleverantörernas å den andra. Jag håller fullständigt med Philip Bradbourn om att man inte kan likställa fartygs-, flyg-, järnvägs- och busspassagerares rättigheter i ett och samma paket. Ett konsoliderat paket är därför inte något som är möjligt att förverkliga.

Jag skulle vilja gratulera ordföranden i utskottet för transport och turism, Brian Simpson, till ett utmärkt arbete samt föredraganden Antonio Cancian, och vår egen samordnare Mathieu Grosch. Vi har till slut ett rättvist och balanserat paket som är till ömsesidig nytta för alla berörda.

  Oldřich Vlasák (ECR). – (CS) Fru talman! De senaste åren har parlamentet tillsammans med rådet antagit bestämmelser om passagerarnas rättigheter när det gäller flyg- och järnvägstransporter. Därför är det logiskt att vi nu antar en motsvarande åtgärd även för busstransporter, trots att resenärerna i Europa fortfarande föredrar individuella transporter och att normerna för busstransporter snabbt förbättras.

Våra ansträngningar och vår entusiasm för förordningen bör emellertid ha tydliga gränser. Det är logiskt att fastställa grundläggande normer i EU för gränsöverskridande resor, skydda utsatta passagerargrupper och säkra deras rättigheter. Å andra sidan utgör försöken att utvidga rättigheterna till lokala transporter, och att säkerställa största möjliga ersättning eller att reglera in i minsta detalj, en otillbörlig störning på den inre marknaden. Det är uppenbart att alla onödiga skyldigheter medför större kostnader för transportföretagen, vilket i slutändan kommer att återspeglas i biljettpriserna.

Som före detta borgmästare följde jag därför med oro förslaget om att omfatta stads- och förortstrafiken i direktivets tillämpningsområde. Jag är glad över att det sunda förnuftet har segrat i detta fall, och att stads- och förortstrafiken kommer att skyddas från en överdriven reglering.

  Ville Itälä (PPE). – (FI) Fru talman! Jag vill tacka alla som har varit med om att utforma kompromissen, och i synnerhet föredraganden och utskottets ordförande Brian Simpson. Även om detta är en kompromiss så är det också ett viktigt steg framåt ur allmänhetens synpunkt. När det gäller förseningar och förlust av bagage är det oerhört viktigt för allmänheten att veta att vi har infört lagstiftning för att skydda deras rättigheter.

Denna avståndsbegränsning på 250 kilometer är inte den bästa möjliga lösningen, inte heller har den varit så lyckad som många här har påstått. Jag anser att detta nog är den svagaste punkten i handlingen och vi kommer säkert att behöva återvända till detta i framtiden, men det är å andra sidan ett stort steg att avsevärt förbättra rättigheterna för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet. Ur allmänhetens synvinkel är detta just den typ av lagstiftning som vi bör införa.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Fru talman! Denna bestämmelse är lite halvdan – den har delar som är bra, och delar som är mindre bra. Jag välkomnar särskilt arrangemangen för dem med funktionshinder eller nedsatt rörlighet men har samma problem, vilket redan har uttryckts av andra talare, med 250-kilometerströskeln. En storlek passar inte alla. I ett EU med 27 olika stora länder, borde det getts utrymme för en viss flexibilitet inom länderna, så att alla kan omfattas av bestämmelserna.

Jag bor själv över 300 kilometer från vår huvudstad. Det finns ett dynamiskt litet bussreseföretag som kör mellan landsbygdsområdena i min valkrets och huvudstaden Dublin. Det kommer nu att sättas under stark press på grund av bestämmelserna i detta förslag och framförallt också få ökade försäkringskostnader, vilket kan driva dem i konkurs. Om de går i konkurs innebär det förlorade arbetstillfällen och passagerarnas resurs går också förlorad. Vi kommer att behöva övervaka detta när vi går vidare.

  Ádám Kósa (PPE). – (HU) Fru talman! Jag välkomnar betänkandet om passagerares rättigheter vid busstransport. Det kommer att bli lättare för EU-medborgare, inklusive personer med funktionshinder, att använda denna transportform. Kompromissen föregicks av långa överläggningar. Under dessa stod parlamentet och Antonio Cancian på de funktionshindrades sida ända till slutet. Olyckligtvis visade sig Europeiska rådet vara mer kortsiktigt och oflexibelt i denna fråga. Jag beklagar djupt att Europeiska rådet inte kan inse att vi lever i ett snabbt åldrande samhälle. Antalet personer med funktionshinder kommer att öka dramatiskt. Vi bör inse att alla EU-medborgare kommer att drabbas av detta problem, och förr eller senare kommer alla att behöva assistans. Slutligen vill jag betona att vårt arbete ännu inte är färdigt. En kompromiss har redan nåtts när det gäller fyra transportslag, och nu är det dags att skapa en enda stadga med passagerarrättigheter, som senare kan göra det lättare att försvara passagerarnas rättigheter.

  Olga Sehnalová (S&D). – (CS) Fru talman! Parlamentet står i begrepp att rösta om en viktig kompromiss som avsevärt kommer att förbättra passagerares rättigheter vid busstransport. Förutom att passagerare ersätts för förlust av eller skada på bagage eller återbetalas för försenade bussar, samt övriga åtgärder, anser jag det betydelsefullt att kompromissen även omfattar stärkta rättigheter för passagerare med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet. Jag stöder särskilt funktionshindrade personers rätt till information och assistans, åtminstone i linje med vad man slutligen kom överens om i förlikningen. Kollektivtrafiken är en grundläggande och viktig del av det dagliga livet för människor med nedsatt rörlighet. Det var inte lätt att nå en kompromiss, och därför vill jag också gratulera föredraganden och alla medlemmar i förhandlingsgruppen för det arbete som utförts. Godkännandet av denna förordning kommer att skapa en gemensam skyddsram för alla transportslag på EU-nivå, och även om den inte är idealisk vad gäller passagerarrättigheter, är det ändå ett mycket viktigt steg framåt.

  Frédérique Ries (ALDE). – (FR) Fru talman! Tillsammans med liberalerna kommer jag att avstå från att rösta vid dagens omröstning om förordningen om passagerares rättigheter vid busstransport. Detta är den sista länken i paketet om skydd för resenärer, efter flyg-, tåg- och fartygsresor, men tyvärr - vilket redan har nämnts - är det mycket mindre ambitiöst. Detta är precis vad bland andra Brian Simpson och Saïd El Khadraoui från den socialdemokratiska gruppen sade. Som ett resultat måste människor resa mer än 250 km för att skyddas genom denna förordning. Om ni reser från Bryssel till Amsterdam med flyg omfattas ni, om ni reser med buss omfattas ni inte. Jag vill tillägga att detta är ännu orättvisare, eftersom de som använder detta transportslag ofta är de minst välbeställda.

Inte heller har ikraftträdandet någon betydelse, eftersom flera undantag mycket väl kan skjuta upp det till 2011. Det kommer att finnas nya rättigheter då, liksom ersättning i händelse av olyckor, förseningar eller inställda resor. Detta stöd är viktigt för funktionshindrade, men sanningen är att det inte kommer att införas omedelbart och, vilket är ännu viktigare, alla kommer inte att vara berättigade till detta.

  Michael Cramer (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Det är bra att vi nu har passagerarrättigheter inom alla transportslag, men dessa rättigheter kan inte dölja det faktum att transporter på järnväg, som är miljövänliga, än en gång allvarligt missgynnas. Järnvägsföretagen betalar banavgifter för varje kilometer men samma system gäller inte för bussar, vilket gynnar bussbolagen. Järnvägarna ingår i EU:s utsläppshandelssystem, men inte bussar, vilket återigen ger bussar en fördel och tågen hamnar i underläge. Om ett tåg är försenat, återbetalas 25 procent av biljettpriset efter en timme. När det gäller bussar är det efter två timmar.

Alla dessa fördelar är oacceptabla. Det är därför vi behöver en integrerad strategi. Vi behöver passagerarrättigheter inom alla olika transportslag, men vi behöver också rättvisa förutsättningar. Det får inte vara så att en passagerare får ersättning endast efter tre eller fem timmar, men en annan passagerare efter en timme. En hel del återstår att göra här och i detta avseende är det inte en bra kompromiss. Jag förstår inte varför miljövänliga tågresor ständigt missgynnas.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Fru talman! Efter komplicerade förhandlingar i förlikningsförfarandet har ett komplicerat avtal nåtts om lydelsen av förordningen om passagerares rättigheter vid busstransport. Även om förslaget till förordning endast avser linjetrafik på sträckor längre än 250 km, innebär det nya regler och bättre skydd även för busspassagerare.

Den viktigaste fördelen för passagerarna kommer kanske att vara definitionen av deras rättigheter i fall av inställda eller försenade resor, eftersom trafikoperatörer bestraffas för organisatoriska transportbrister och måste återbetala biljettpriset samt ersätta andra förluster på upp till 50 procent av biljettpriset. Den enda fråga som enligt min mening kunde ha hanterats bättre är den om undantag från tidsplanen, som gör det möjligt för medlemsstaterna att skjuta upp genomförandet av direktivet i fyra år, med en efterföljande förlängning av denna tid med ytterligare fyra år. En period på totalt åtta år för att genomföra detta direktiv tycks mig alltför lång.

  Siim Kallas, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka de ärade ledamöterna för deras i huvudsak positiva kommentarer.

Vi står nu inför utmaningen med genomförandet. Vi står inför utmaningen med en lagstiftning om alla passagerares rättigheter. Finjusteringen av lagstiftningen kommer naturligtvis bli en lång process för oss, men jag anser ändå att den kompromiss vi har uppnått troligen kommer att antas i ett framtida dokument och det är en viktig öppning. Det är också en principfråga att vi har infört vissa principer om passagerarrättigheter inom busstransport, som är ett så stort område. Små kompromisser kommer troligen att behövas, allt måste finslipas och genomföras, men det är en mycket viktig öppning och jag hoppas att ni kommer att rösta för denna förordning.

  Enikő Győri, rådets ordförande. – (HU) Fru talman, herr kommissionsledamot, Antonio Cancian, mina damer och herrar! Jag skulle bara vilja lägga till två yttranden och kommentera den mycket värdefulla debatt som har ägt rum här. Denna debatt illustrerade mycket väl de problem som Antonio Cancian, liksom vi i rådet, kommissionsledamoten och de sakkunniga hade att övervinna. Jag anser inte att detta är den ultimata lösningen för resenärer vid busstransport, men den viktigaste frågan vi måste ställa oss är om situationen kommer att förbättras när den nya lagstiftningen träder i kraft. Jag menar att vi kan besvara denna fråga med ett bestämt ja, att busspassagerare verkligen kommer att kunna åtnjuta fler rättigheter i framtiden, även om detta inte är en perfekt kompromiss.

En kompromiss handlar om att nå en överenskommelse med varandra i svåra frågor. Något som var tydligt i nästan alla inlägg var frågan om var gränsen går, i vilken utsträckning kan vi garantera rättigheter innan vi lamslår viktiga ekonomiska aktörer och små och medelstora företag, vars situation vi försöker att hålla ett öga på. Samtidigt avsåg vi att tillhandahålla extra rättigheter för passagerare. Jag kan mycket väl förstå dem som ser på frågan ur de funktionshindrades synvinkel. Jag menar att vi tog ett viktigt steg framåt även i detta avseende. Jag anser att detta är en genomarbetad del av utkastet och är förvissad om att lagstiftningen kommer att medföra framsteg för dessa människor - ja, i synnerhet för dessa människor.

Jag skulle bara vilja påminna ledamöterna om att det ungerska ordförandeskapet tänker i termer av en stark europeisk union, en europeisk union som ger fler rättigheter till sina medborgare och alltid sätter medborgarna i centrum för dess starka politik. Jag är dessutom övertygad om att den aktuella debatten om detta lagförslag innebär att EU-medborgarna ges fler rättigheter. Jag vill återigen tacka alla för deras arbete, och jag hoppas att vi i dag kommer att kunna slutföra omröstningarna utan problem.

  Antonio Cancian, föredragande. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Samtidigt som jag tackar alla kolleger som har talat vill även jag uttrycka min övertygelse om att detta inte är den bästa möjliga förordningen, men det är den enda som kunde uppnås med tanke på rådets ståndpunkt.

Det är en mycket viktig fråga eftersom jag anser att det verkligen är avgörande för både transport- och turismsektorn - två områden för vilka utskottet för transport och turism är ansvarigt - att ha funnit en balans även för detta transportslag.

Det är en balansgång mellan behovet av att värna om små och medelstora företag - ett ämne som vi har diskuterat mycket ingående under de senaste timmarna – inom busstransportsektorn, och behovet av att skydda rättigheterna för personer med nedsatt rörlighet, funktionshindrade, äldre pensionärer, personer med tillfälligt nedsatt rörlighet, och utsatta grupper i allmänhet, för att det också skulle bli färre tvister. Detta är den balans som vi eftersökte, och med allas bidrag hoppas vi att vi har uppnått den.

Siim Kallas omarbetning bygger enligt min åsikt på idén att skapa en gemensam förordning för samtliga transportmedel. Den gemensamma transportmarknaden har ännu inte åtföljts av lämpliga åtgärder för att skydda passagerarnas rättigheter. Siim Kallas, bortsett från en enda förordning hoppas jag verkligen att vi kan skapa ett enda referensorgan, ett enda biljettkontor och en enda biljett för de olika transportslagen.

Jag vill återigen tacka alla ledamöter som har talat, de som följt det här ärendet - särskilt skuggföredragandena - och de som entusiastiskt deltagit i slutförhandlingarna. Jag vill tacka utskottet för transport och turism och sekretariatets personal, rådet, särskilt det belgiska ordförandeskapets personal, och sist men inte minst Enikő Győri, som är här med oss.

Om jag får vill jag slutligen tacka kommissionen, Siim Kallas och hans assistenter för konstruktiva insatser som de alltid lyckades att bidra med, personalen vid sekretariatet för Europaparlamentets förlikningskommitté, som visade stor skicklighet och professionalism - oumbärliga egenskaper när viktiga beslut fattas på uppdrag av våra medborgare.

Totalt sett har det varit en bra prövning, som har medfört goda resultat för parlamentet.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Robert Dušek (S&D), skriftlig. – (CS) Betänkandet om passagerares rättigheter vid busstransport syftar till att fastställa passagerarrättigheter som är tillämpliga i hela unionen, för alla passagerare och för olika transportslag. Rådet samtyckte inte till parlamentets ändringsförslag, och det var därför nödvändigt att inleda det så kallade förlikningsförfarandet. Huvudpunkterna i den överenskommelse som nåddes överensstämmer i stort med parlamentets ursprungliga förslag. Det är särskilt viktigt att förordningen kommer att gälla för alla reguljära inrikes och gränsöverskridande transporter och medlemsstaterna kommer att kunna tillämpa undantag för linjetrafik och vissa specifika tjänster på upp till åtta år. I händelse av en olycka, kommer passagerarna ha rätt till en ersättning på upp till 220 000 euro per person och 1 200 euro för bagage. Transportörerna måste dessutom ge grundläggande assistans i händelse av olycka (mat, kläder och medicinsk hjälp), och logi för upp till två nätter. I händelse av en försening på mer än 120 minuter eller inställda anslutningar måste transportörerna erbjuda passagerarna en möjlighet att fortsätta resan, omdirigera resan utan extra kostnad för resenären eller återbetala biljettpriset. Om detta inte är möjligt för dem, måste de ersätta biljettpriset och betala ytterligare 50 procent av biljettpriset. Genom överenskommelsen skyddas även rättigheterna för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet. Av ovanstående skäl stöder jag helt och hållet ett antagande av betänkandet.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag stöder denna kompromiss om busspassagerares rättigheter som omfattar garantier för rätten till transport, rätten till lättillgänglig reseinformation, en skyldighet för bussföretagen att anordna obligatorisk utbildning för förare om funktionshinder, rätten till ersättning för skadade rullstolar, en mekanism för alla passagerare när det gäller hantering av klagomål och att oberoende nationella organ verkställer förordningen och utfärdar sanktioner.

För alla bussresor på 250 kilometer eller mer kommer det att finnas särskild assistans som är kostnadsfri för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet, både vid terminaler och ombord och, om nödvändigt, kostnadsfri transport för medföljande personer.

Särskilt för blinda och synskadade skulle bestämmelserna om tillgänglig resandeinformation och förarutbildning om funktionshinder göra en enorm skillnad.

Lika tillgång till transport är nödvändig för självständighet. Utan lika tillgång till transport kan människor med funktionshinder inte ta sig till jobbet, åka och handla eller delta i kulturella aktiviteter eller andra fritidsaktiviteter.

Även om texten inte omfattar allt som jag skulle önska, anser jag att genom att stödja den och stärka rättigheterna för alla funktionshindrade passagerare, kommer ett viktigt steg att tas mot att EU:s användare av ledarhund ska ha möjlighet att förflytta sig genom hela EU på samma villkor som andra medborgare.

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE), skriftlig. – (PL) Jag stöder lagstiftningsresolutionen om det gemensamma utkastet, som godkänts av förlikningskommittén, till Europaparlamentets och rådets förordning om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004. Med tanke på den stabila tillväxten inom denna transportsektor, anser jag att det är viktigt att fastställa rättigheter till skydd för passagerare som gäller i hela EU, liknande rättigheterna för passagerare som reser med andra transportslag, och även att garantera lika villkor för transportörer, oavsett vilken medlemsstat de kommer från eller vilka transportmedel det handlar om. Med tanke på att dessa rättigheter är särskilt inriktade på behoven hos personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet, förtjänar detta initiativ vårt stöd. Det är av central betydelse att det i resolutionen fastställs rättigheter för ersättning till passagerare som har skadats i bussolyckor. Bestämmelserna innebär att passagerarna kommer att ha rätt till ersättning i händelse av dödsfall eller personskada, eller av bagage som förlorats eller skadats på grund av en olycka.

  Artur Zasada (PPE), skriftlig. – (PL) Jag vill gratulera Antonio Cancian till hans arbete. Jag är glad över att vi i slutändan kunde nå en överenskommelse i förlikningskommittén. Vår främsta bedrift är naturligtvis frågan om passagerares rättigheter till kompensation och assistans i händelse av en olycka, garantier för passagerare vid inställda turer och förseningar, och garanterade rättigheter för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet. Som jag tidigare nämnt är jag särskilt nöjd med att personer med nedsatt rörlighet har tagits med i dokumentet, men jag har samtidigt välgrundade farhågor i detta avseende: när det gäller flygpassagerare vet varken flygbolagen eller flygplatserna exakt vilka passagerare som ska betraktas som passagerare med nedsatt rörlighet. Det är vanligt att föräldrar som reser ensamma med små barn vägras assistans till följd av denna bristande kunskap bland flygbolag och flygplatser. Jag vill därför göra följande vädjan: vårt arbete kommer inte att vara färdigt efter att vi har röstat igenom dokumentet vid plenarsammanträdet. Vi har också en skyldighet att övervaka att förordningen tillämpas korrekt.

  Bogdan Kazimierz Marcinkiewicz (PPE), skriftlig. – (PL) Jag vill uttrycka mitt uppriktiga tack till föredraganden för hans hårda arbete, som har varit exceptionellt effektivt. Hittills har det inte funnits någon garanti för ett lämpligt skydd för passagerare som reser med buss, eftersom det var det enda transportslag som inte omfattades av några EU-bestämmelser i detta avseende. Som ett resultat av de ändringar som gjorts kommer passagerare att kunna kräva ersättning i händelse av en olycka. Andra mycket viktiga punkter är att assistans till personer med funktionshinder kommer att garanteras av transportörerna, och att en medföljande person kan resa på transportörernas bekostnad som en del av denna garanti.

Jag kan inte dölja att det var en alldeles särskild utmaning för mig personligen att kunna spela en aktiv roll i förlikningsförfarandet, för första gången i historien under Lissabonfördraget. Under förhandlingarna, som varade till långt in på natten, lyckades vi tillsammans med Antonio Cancian rösta igenom en kompromiss som gör bestämmelserna obligatoriska för sträckor över 250 km. Det bör noteras, och det är en ganska viktig punkt, att 12 grundläggande rättigheter garanteras i förordningen, särskilt för funktionshindrade. Vi bör nu lägga stor tonvikt på en lämplig informationskampanj för att se till att EU-medborgarna är medvetna om de rättigheter som de är numera har.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE), skriftlig. – (FI) Den lagstiftning om passagerares rättigheter vid busstransporter som vi ska rösta om i dag kan verka oambitiös. Den kompromiss som uppnåddes efter mycket käbbel är dock bättre än ingenting alls. Det är beklagligt att den föreslagna förordningen endast är tillämplig på nationella och gränsöverskridande bussresor som är minst 250 km långa. Eftersom det är så kommer exempelvis Luxemburg, Malta och Cypern inte att beröras alls. Det är också beklagligt att lagstiftningen först kommer att träda i kraft om flera år. Fyra år, eller eventuellt till och med åtta, är lång tid att vänta vid busshållplatser på ny lagstiftning.

Naturligtvis kan man hitta något bra i den uppnådda kompromissen. I rådets ursprungliga ståndpunkt fanns det bara tre grundläggande passagerarrättigheter oavsett avstånd. Jag är glad att det finns tolv i den slutliga kompromissen och att särskild uppmärksamhet ägnats åt personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet. När förordningen träder i kraft blir den enklare för funktionshindrade att resa med buss. Samtidigt blir de mer jämställda med andra passagerare.

När den nya lagstiftningen träder i kraft måste medlemsstaterna se till att förordningarna genomförs effektivt och på lämpligt sätt. Det är inte bara i de funktionshindrades intresse utan även för våra andra medborgare som reser med buss.

  Marian-Jean Marinescu (PPE), skriftlig. – (RO) Den förordning som vi röstade om i dag är en högst betydande framgång eftersom det är första gången som busspassagerarnas rättigheter skyddas av lagen. Efter två års svåra förhandlingar har Europaparlamentet och medlemsstaterna kommit överens om de huvudpunkter som kommer att befästa rättigheterna för passagerare som använder detta transportmedel. Detta inbegriper ersättning om resan försenas eller ställs in, ersättning för förlorat eller skadat bagage samt att företagen är skadeståndsansvariga och skyldiga att tillhandahålla assistans i händelse av olyckor. Icke-diskriminering mot och tillhandahållande av assistans till personer med funktionshinder och nedsatt rörlighet samt passagerarnas rätt att få information före och efter sin resa har införlivats i förordningen som grundläggande rättigheter som ska tillämpas oavsett resans längd. Förordningen innebär inte några nya tekniska krav utan kräver att transportföretagen tar ansvar för sina passagerare.

Vi tog även hänsyn till det rådande ekonomiska klimatet och dess konsekvenser för de företag som förordningen är riktad till genom att erbjuda en undantagsperiod på fyra år, som kan förlängas en gång.

När förordningen träder i kraft 2013 kommer den enligt min mening bidra till att uppnå målet om harmoniserade passagerarrättigheter på EU-nivå, vilket transportmedel de än väljer.

5. Rättsstatsprincipen i Ryssland (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är uttalandet av kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik om rättsstatsprincipen i Ryssland.

Jag ber Enikő Győri ta till orda för kommissionens vice ordförande och unionens höga representant.

  Enikő Győri, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! På begäran av baronessan Ashton företräder det ungerska rådsordförandeskapet kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik under denna debatt. Som ni kanske vete är besöker baronessan Ashton Nordafrika och Mellanöstern denna vecka.

Jag vill tacka er för att ni tar upp frågan om läget förde mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen i Ryssland. Trots de mycket positiva signalerna från president Medvedev förra året fortsätter läget för de mänskliga rättigheterna i Ryssland, särskilt i norra Kaukasus, att vara djupt oroande. Vi är mycket oroade över våld, trakasserier och hot mot aktivister, jurister och oberoende journalister.

Antalet fall som underbygger detta uttalande är oacceptabelt högt. De brutala angreppen mot de ryska journalisterna Oleg Kashin and Anatoly Adamchuk och miljöaktivisten Konstantin Fetisov hör till de senaste påminnelserna om den otrygghet och de hot som journalister, aktivister och människorättsförsvarare i Ryssland möter i sitt dagliga arbete.

Trots försäkringar från högsta nivå åtalas och döms gärningsmännen sällan. Utkrävandet av ansvar av dem som utsätter människorättsförsvarare – låt mig nämna fallen Estemirova, Politkovskaya, Barburova och Markelov bland ett stort antal andra – för våld och hot förblir ett viktigt test av det ryska rättsväsendets oberoende och effektivitet. Så länge som dessa brott förblir ouppklarade kommer en anda av straffrihet att fortsätta att råda.

Det finns dock också positiva förändringar. Här bör jag nämna Moskvas kommunfullmäktiges beslut att tillåta fredliga och välordnade demonstrationer – som var förbjudna till förra året – som dem som ordnas till stöd för artikel 31 eller kampanjer för pressens dag. Det var ett glädjande beslut. Samtidigt fortsätter vi att få rapporter om godtyckliga gripanden av fredliga demonstranter, bland annat oppositionsledare, just vid dessa demonstrationer som har fått tillstånd, liksom vid andra över hela landet. Detta är mycket oroande.

Yttrandefrihet, mötes- och föreningsfrihet är förutsättningar för utvecklingen av ett modernt samhälle. Alla dessa friheter är stadfästa i den ryska författningen. De ingår också i de åtaganden som Ryssland har gjort som medlem av FN, OSSE och Europarådet. EU uppmanar Ryssland att infria sina åtaganden och garantera medborgarna dessa rättigheter.

President Medvedev har bett sitt människorättsråd att granska fallen Khodorkovsky, Lebedev och Magnitsky. Vi är mycket glada över det beslutet. EU har inte gjort någon hemlighet av att det är starkt bekymrat över hur dessa fall har hanterats.

President Medvedev har ofta kritiserat det som han kallar för den rättsliga nihilismen i Ryssland. EU står redo att stödja Rysslands ansträngningar att få bukt med detta förhållande genom att först och främst reformera sitt rättsväsende. Eftersom vi är övertygade om en verklig modernisering kräver att rättsstatsprincipen upprättas och tillämpas på ett jämlikt och rättvist sätt, har vi satt den principen i centrum för vårt partnerskap för modernisering.

Konkreta insatser har redan förberetts – till exempel att inrätta ett system som gör det möjligt att överklaga domar i civil- och brottmål i Ryssland – i nära samarbete med presidentens förvaltning och Europarådet. Vi är redo att arbeta med Ryssland om detta och med nya projekt om korruption och Haagkonventionerna.

Läget i norra Kaukasus är särskilt oroande och kräver omedelbara åtgärder. Vi välkomnar den nya strategin för ekonomisk och social utveckling och insatserna av vice premiärminister Khloponin, men mer behöver göras för att få en varaktig reaktion mot de grymma terroristangreppen mot civila. Den fortsatta immuniteten och straffriheten för de säkerhetsstyrkor som opererar i Tjetjenien underblåser missnöjet och skräcken i regionen, vilket bekymrar oss mycket.

Vi hyllar alla dem som har förlorat sitt liv och alla som har utsatts för våld på grund av sitt yrke eller sina övertygelser, och de modiga personer som inte har låtit sig avskräckas från sitt samhällsengagemang i denna riskabla omgivning.

Sammantaget är den senast rapporten inte särskilt positiv. Det finns dock positiva tecken när det gäller läget för de mänskliga rättigheterna i Ryssland. Dessa tillintetgörs dock ofta av utvecklingar i motsatt riktning och har generellt sett inte varit tillräckliga för att uppnå verkliga framsteg. Vi får dock inte tappa modet.

Europadomstolens betydande rättspraxis i människorättsmål utgör ett viktigt incitament för utvecklingen av den ryska rättskipningen i fråga om respekt för de mänskliga rättigheterna. Vi för allvarliga samtal med Ryssland om de mänskliga rättigheterna. Ryssland accepterar detta och använder det naturligtvis också för att kritisera det som landet uppfattar som brister inom EU. Vi kommer att fortsätta den dialogen. Det finns inget annat alternativ.

  György Schöpflin, för PPE-gruppen. – (EN) Herr talman! De som känner Ryssland vet att det som kallas för ett rättsväsende där inte uppfyller kriterierna för rättsstatsprincipen.

Detta påverkar Rysslands förbindelser med resten av världen och även med dess egna medborgare. Följaktligen måste Europeiska unionen när den har att göra med Ryssland beakta en mängd utomrättsliga faktorer, särskilt politisk inblandning, korruption och stundtals våld.

Förbindelserna mellan Ryssland och västvärlden är därför osäkra, för att inte tala om avsaknaden av öppenhet och ansvarstagande. När det gäller de ryska medborgarna lever de ett liv som är mer utsatt för godtycke och våld än vad som är förenligt med EU:s åtagande för de universella mänskliga rättigheterna.

Försök att omvandla Ryssland har misslyckats och därför har EU inte något annat alternativ än att leva med de svårhanterliga kontakterna mellan sin egen laglighet och den ryska laglösheten.

  Adrian Severin, för S&D-gruppen. – (EN) Herr talman! Modellen för maktdelningen mellan staten och samhällets invånare bestämmer innehållet i de politiska besluten men det är beslutsprocessens förutsägbarhet och rättsväsendets professionalism och oberoende som garanterar att besluten genomförs korrekt.

Om EU och Ryssland ska kunna göra affärer med varandra måste deras maktdelningsmodeller, beslutsmekanismer och rättsväsende vara förenliga. Arbetet med att uppnå denna förenlighet handlar om partnerskap och samarbete, samförstånd, förtroende och uppbyggande av samverkansförmåga, inte om politisk argumentering, predikningar och tillrättavisanden.

Ryssland är fullvärdig medlem av Europarådet och har undertecknat Europakonventionen. Därför är det Europarådet som har behörighet att granska hur demokratin och rättsstatsprincipen fungerar i Ryssland. EU bör därför förlita sig på Europarådet när det gäller att tillsammans med Ryssland uppnå ett gemensamt område av frihet, tryggad demokrati och rättvisa.

Eftersom också EU är på väg mot att ansluta sig till Europakonventionen bör det använda sin framtida ställning som part till konventionen att påskynda konvergensen och samverkansmöjligheterna med Ryssland på området demokrati och rättsstatsprincipen.

För många år sedan när, Europaparlamentet knappt hade mer makt än en stridbar icke-statlig organisation, var dess enda medel att retoriskt namnge och skämma ut. Efter Lissabonfördragets antagande är vi i dag en mäktig politisk institution. Det kräver mer ansvarstagande, pragmatism och självbehärskning av oss. Vi får inte låta oss ledas av känslor. Men vi får inte heller behandla våra värden lättvindigt. Vi får inte lov att samtidigt vara åklagare och domare. Vi får inte handla enbart på grundval av påståenden, rykten eller påtryckningar från olika intressegrupper. Vår trovärdighet, som skapas av att vi agerar rättvist och moget, är beslutsamma och öppna, är det bästa vapen vi har i vår dialog med Ryssland vid en tidpunkt då våra medborgare har ålagt oss att utveckla ett strategiskt partnerskap med Ryssland, inte att starta om det kalla kriget.

  Kristiina Ojuland, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi anser att Ryssland är en viktig partner till Europeiska unionen. Därför förväntar vi oss att Ryssland ska respektera sina internationella förpliktelser och införa författningsenliga rättigheter för sina egna medborgare.

Det är ett faktum att kränkningar av de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen har varit vanliga i Ryssland. Laglöshet och utbredd korruption har lett till att 300 000 medborgare emigrerade från Ryssland bara under förra året. Det är svårt att tänka sig vare sig utländska eller inhemska affärsinvesteringar i ett sådant klimat.

De ryska myndigheterna tillämpar uppenbart en lag och ordning som strider mot författningen. Läget i norra Kaukasus är ett av de värsta exemplen på detta. Den ryska författningen föreskriver ett flerpartisystem men i praktiken har det blivit ett enpartisystem med ett marginaliserat parlament.

Jag vill fråga rådets företrädare vilka bestraffningar och sanktioner som kommer att tillämpas mot de ryska befattningshavare som är direkt ansvariga för kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och förvanskningen av rättsstatsprincipen.

EU måste vara konsekvent i sin politik mot tredjeländer. Det skulle sänka EU:s anseende om vi blundar för vissa allvarliga brott i vissa länder samtidigt som vi inför sanktioner mot andra länder för samma brott. Vi får inte fortsätta våra normala förbindelser utan att konkreta förbättringar sker i Ryssland. Vi måste se sanningen i vitögat.

  Werner Schulz, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Trots sin utmärkta författning är Ryssland ännu inte en rättsstat, eftersom det finns en avgrund mellan författningsbestämmelserna och den konstitutionella verkligheten. De grundläggande kraven på en stat som fungerar enligt rättsstatsprincipen – ett oberoende rättsväsende och en fri press – saknas tyvärr. Som en sarkastisk kommentator sa: ”Den bästa ryska domstolen finns i Strasbourg”. En tredjedel av målen i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna härrör faktiskt från Ryssland. Ryska medborgare har inget förtroende för sina domstolar, som ytterst sällan skipar rättvisa. Detta framgår också av det minskade antalet överklaganden.

Landet leds av två jurister, president Medvedev och premiärminister Putin, som upprepade gånger har sagt att de tänker bekämpa rättsnihilismen. Deras ord, som ofta följts av helt motsatta åtgärder, har dock inte visat sig vara något annat än rättscynism. Ingen domstol i Ryssland vågar döma utan att ha samrått med högre myndigheter. Detta system med telefonrättskipning har skapat domare som inte längre är oberoende och som är mer angelägna om sin egen säkerhet och framgång än om rättvisa. Khodorkovskymålet var en tydlig demonstration av detta. En anställd i rättsväsendet sade nyligen att domaren Danilkins dom var dikterad uppifrån. De nya domarna mot Khodorkovsky och Lebedev är ett tecken på att rättsstatsprincipen i Ryssland fortfarande befinner sig i gulag-eran. Precis som på Sovjettiden fälldes domarna i förväg av den politiska ledningen.

Styrd demokrati går hand i hand med styrd rättskipning. Även om det ryska rättsväsendet förkroppsligar den bestraffande statsmakten faller den helt till korta när det gäller att lösa, åtala och döma politiskt motiverade brott. Angreppen och morden på journalister har skapat ett klimat av rädsla och förtryck.

Förhållandena i ryska fängelser är dessutom förfärliga. Ett exempel på detta är fallet Sergei Magnitsky, en jurist som avslöjade ett fall av korruption och som en följd därav fängslades godtyckligt och utan åtal. Han dog en förfärlig död i fängelset på grund av att han inte fick läkarbehandling.

Om ett moderniserat avtal mellan EU och Ryssland ska bli en framgång måste det bygga på ett moderniserat avtal mellan den ryska ledningen och dess egen befolkning. Detta innebär att se till att medborgarna författningsenliga rättigheter till sist respekteras och att fullgöra de förpliktelser som landet har åtagit sig i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och Europarådet.

Ryssland måste omvandlas från en styrd demokrati till en demokrati under utveckling. Bland de nödvändiga förutsättningarna för detta finns fria och rättvisa duma- och presidentval, ett enklare förfarande för registrering av politiska partier, som motsvarar europeiska normer, samt en rättvis valkampanj som ger alla kandidaterna samma möjligheter och samma tillgång till offentliga medier.

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Ryssland är en viktig partner till EU i många avseenden, men vi får inte låtsas som om Ryssland är en verklig demokrati där rättsstatsprincipen råder. Olösta mord på journalister och människorättsförsvarare och politiskt motiverade skenrättegångar med medgörliga domar säger enligt min mening allt. Varför tolereras då Ryssland som medlem av Europarådet? Det är en mycket bra fråga.

Kreml utnyttjar helt klart denna internationella legitimering av en regering som i de amerikanska diplomatiska depescherna, som nyligen läckts till WikiLeaks, beskrivs som en veritabel maffiastat.

Däremot tappar Europarådet sitt anseende genom sin fortsatta eftergivenhet mot den auktoritära ryska regeringen. Europadomstolen har 27 000 oavgjorda ärenden enbart från Ryssland, och ändå kan en rysk domare i domstolen beordra den brittiska regeringen att ge brittiska fångar rösträtt. Detta visar inte bara på absurditeten i Rysslands medlemskap i Europarådet utan förklarar också varför Europarådet enligt min uppfattning ignoreras alltmer internationellt. Detta har lett till att många britter, och även en del politiker, nu tyvärr funderar på om det är dags för Storbritannien att ompröva sitt medlemskap i denna organisation och dess mycket närgångna domstol.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Europaparlamentet tror att det kan läxa upp Ryssland om de mänskliga rättigheterna. Det vore bättre att hålla ordning i sitt eget hus, Europeiska unionen. Charles Tannock nämnde till exempel Julian Assange, en journalist och aktivist som grundat webbplatsen WikiLeaks, vars verksamhet jag för övrigt inte stöder. Han har hållits kvar i Storbritannien i många veckor på grund av en upprörande och löjeväckande utlämningsbegäran från Sverige, och man kan tydligt se att detta kan bli ett steg mot att han överlämnas till USA.

Julian Assange har anklagats för våldtäkt av två unga kvinnor, varav en faktiskt anmälde honom därför att kondomen gick sönder under samlaget. Den andra anklagade honom för att ha våldfört sig på henne när hon sov, efter att de tidigare haft samlag enligt ömsesidigt samtycke. Vem försöker de lura? Det är uppenbart att om dessa två unga kvinnor inte ville bli ”våldtagna” av Julian Assange, borde de inte ha lagt sig nakna i hans säng! De har inte blivit kränkta, de har blivit hedrade. Detta exempel illustrerar i vilken grad extrem frihet …

(Talmannen avbröt talaren som dock fortsatte att tala utan mikrofon)

  Talmannen. - Bästa kollega! Detta är en debatt om Ryssland. Punkten på föredragningslistan handlar om läget i Ryssland. Jag beklagar, men vi kan inte byta ämne mitt under debatten.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE). – (NL) Herr talman! Vi håller den här debatten i dag eftersom de ryska ledarna, och särskilt Medvedev, själva så ofta har framhållit rättsstatsprincipens betydelse för moderniseringen av Ryssland.

Samtidigt finner vi dock många enskilda exempel på saker som hindrar just denna modernisering. Till exempel om jag tittar på korruptionen som enligt rapporterna fortsätter att öka trots att det finns en bra, ny antikorruptionslag, om jag tittar på Yukosfallet, eller på de upprepade gripandena av oppositionsmedlemmar och människorättsaktivister som har tilldelats vårt Sacharovpris.

Den modernisering som har förkunnats i Ryssland har faktiskt ännu inte blivit en realitet. Eftersom vi antas arbeta tillsammans med Ryssland i partnerskapet för modernisering och antas förhandla om ett avtal mellan EU och Ryssland, är det enligt min mening helt otroligt att endast fem meningar i rapporten om partnerskapet för modernisering ägnas åt moderniseringen för rättsstatsprincipen. Jag anser också att vi behöver utveckla mer sakkunskap hemma.

Det som jag vill göra och som vi också kommer att göra är att tillsammans med det betänkande som parlamentet utarbetar om Ryssland efterlyser främjandet av rättsstatsprincipen.

  Knut Fleckenstein (S&D). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag beklagar att denna debatt togs upp på föredragningslistan med så kort varsel att unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik inte kunde vara här. Under de senaste månaderna har baronessan Ashton arbetat tillsammans med rådet för att förbättra samordningen inom EU av samarbetet med våra strategiska partner, däribland Ryssland. Med hänsyn till baronessan Ashtons insatser för att uppnå en samordnad ståndpunkt, anser jag det hade varit klokt att hon deltog i denna debatt.

Ingen av EU:s andra strategiska partner är så nära oss som Ryssland, vare sig geografiskt eller i förhållande till våra historiska erfarenheter. Därför intresserar vi oss starkt för den politiska utvecklingen inom Ryssland. På den här punkten vill jag särskilt nämna det arbetsprogram som samordnarna för partnerskapet för modernisering, både i Ryssland och EU, utarbetade tillsammans. Det gemensamma arbetsprogrammet för modernisering innehåller viktiga åtgärder för att aktivt stödja utvecklingen av rättsstatsprincipen i Ryssland. Detta är rätt sätt att se till att vårt partnerskap ger verkliga fördelar, särskilt, för medborgarna. Den ryska presidentens initiativ för modernisering av Ryssland som den ryska presidenten inlett ger landets internationella partner möjlighet att starta ett fruktbart samarbete med Ryssland. Vi måste utnyttja den möjligheten.

Som mina kolleger redan har sagt, om moderniseringsprocessen ska bli varaktig kan den inte enbart grundas på teknisk utveckling. En modern rysk ekonomi måste grundas på de tillförlitliga principerna i en rättsstat. Först när medborgarna och näringslivet kan förlita sig på rättsstatsprincipen kommer de att ha tillförsikt att införa innovationer och göra investeringar. Låt oss ta den hand som Ryssland har sträckt ut till oss och hjälpa landet med moderniseringen.

  Jacek Protasiewicz (PPE). – (PL) Herr talman! Precis som många av mina kolleger som redan har talat instämmer jag i det självklara konstaterandet att Ryssland är en strategisk partner för EU, geopolitiskt, för den internationella säkerheten och i ekonomiska frågor. Det är inte heller konstigt att vi nu intresserar oss för läget i det allra viktigaste av våra grannländer. Det visar sig nu att det finns vissa mycket alarmerande tendenser i det landet. Enligt vissa sociala undersökningar som nyligen genomförts anser endast 3 procent av ryssarna att de har något inflytande över det politiska livet i sitt land, 61 procent anser att de inte effektivt kan ta tillvara sina rättigheter och 82 procent anser att de statliga företrädarna inte iakttar de lagar som antagits och trätt i kraft i Ryssland. Detta är ett verkligt beklagligt tillstånd i ett land vars utveckling är så viktig för oss, men förbindelserna mellan EU och Ryssland får under inga omständigheter stanna vid utveckling i strikt ekonomisk mening och ekonomisk modernisering. De mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen är också viktiga aspekter som vi bör koncentrera oss på, liksom för våra andra grannar, bland annat Vitryssland.

  Michael Gahler (PPE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser det viktigt att jämsides med vårt breda samarbete på affärsområdet och med hänsyn till de globala utmaningarna, som redan har nämnts, att vi behåller ämnet rättsstatsprincipen på dagordningen i alla våra diskussioner med Ryssland.

Under de senaste veckorna har vi diskuterat stabiliteten i Medelhavsområdet vid många tillfällen och vi har fastställt vad stabilitet som begrepp inte består av, nämligen auktoritära strukturer. Samtidigt innebär detta för Ryssland att stabiliteten inte får bygga på politiskt inflytande över domstolarna eller förföljelse av journalister och människor som tar ställning för de mänskliga rättigheterna. Enligt min mening är det därför alltid rätt tillfälle att diskutera denna fråga.

Jag hoppas att vi kan göra det klart för Ryssland under de praktiska förbindelser som vi kommer att inleda under den närmaste framtiden att landet sätter sin egen framtid under risk om det inte inför rättsstatsprincipen.

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

  Tunne Kelam (PPE). – (EN) Fru talman! Det har förekommit en lång rad av mord på oberoende journalister och medborgarrättsförespråkare i Ryssland – exempelvis Politkovskaya, Estemirova och Magnitsky – men inget brott har klarats upp och ingen mördare har ställts inför rätta. Genom sin ovilja att skapa rättvisa och öppenhet kan Kremlregimen betraktas som delaktig i dessa brott.

I går avslöjade den unga biträdande domaren Natalya Vasilyeva hela härvan av lögner kring Khodorkovskyrättegången genom att förklara att det inte var domarna som hade kommit fram till domen utan att denna hade dikterats för dem uppifrån.

Att utfärda ett viseringsförbud mot de befattningshavare som är ansvariga för Magnitsky och andra fall är en konkret åtgärd för att visa att EU menar allvar när det gäller förbättringarna av rättsstatsprincipen och öppenheten i Ryssland. Att de ryska myndigheterna har blivit så nervösa bara inför tanken på ett viseringsförbud visar vilken stor positiv potential EU verkligen har att genomdriva förändringar av läget.

  Graham Watson (ALDE). – (EN) Fru talman! Många av oss i kammaren betraktar Ryssland som en del av den stora familjen av europeiska nationer och hade hoppats att vi efter Berlinmurens fall skulle få se Ryssland närma sig EU. Tyvärr har det inte blivit så. Det nuvarande ryska ledarskapet har valt sin egen väg och det är en väg som väcker stor förstämning hos oss som vill se frihet och demokrati samt rättsstatsprincipen för det ryska folket.

Den kommissionsledamot som är här i dag har mer erfarenhet än de flesta av oss av att ha att göra med Ryssland och har säkert sina egna erfarenheter där. Jag hoppas dock att kommissionen kommer att trycka på den höga representanten att anta en ny politik mot alla länder vars ledare ständigt nonchalerar de värden som vi sätter högt. Låt oss tala med dem och inleda handel med dem, så som vi behöver göra. Låt oss bemöda oss att diskutera de mänskliga rättigheterna med dem som vi bör, men låt oss inte tillåta att deras ledare tvättar sina pengar genom Europas banksystem, utbilda sina barn i våra skolor och universitet eller semestra i våra turistorter. Om vi tillämpade detta även på auktoritära ledare i hela världen skulle vi börja röra oss mot något som man skulle kunna kalla en etisk utrikespolitik.

  Heidi Hautala (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Jag instämmer med de kolleger som säger att vi behöver smarta åtgärder för att ta itu med auktoritära regimer som kränker de mänskliga rättigheterna.

Jag vill fråga de företrädare för rådet och för kommissionen som är här idag om de är beredda att vidta åtgärder mot dem som kränker de mänskliga rättigheterna på det sätt som parlamentet anger i sin resolution av den 16 december 2010, där vi efterlyste frysning av tillgångar och viseringsförbud mot de 60 befattningshavare som var inblandade i fallet Sergei Magnitsky, som sorgligt nog dog i fängelset i Ryssland.

Finns det ett par modiga utrikesministrar – eller varför inte Catherine Ashtons företrädare – som kan ta upp detta initiativ och om det visar sig stämma att domaren Viktor Danilkin skrev domen mot Khodorkovsky och Lebedev på direkt order från Moskvas tingsrätt, skulle den domaren då finnas med på deras lista?

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Fru talman! Ryssland är en av EU:s viktigaste och mest stabila partner. Det är ett land där demokratin inte har en särskilt lång historia, och man skulle kunna säga att Ryssland fortfarande håller på att vänja sig vid demokratiskt styre. Vi måste också komma ihåg att det är ett land som fortfarande kämpar med oförsonlig islamisk terrorism och därför har säkerhetstjänsten en högre ställning i samhället än hos oss. Från den utgångspunkten är det nödvändigt att bedöma de ofta förekommande avstegen från våra vanliga normer för en demokratiskt fungerande stat på ett principiellt och förnuftigt sätt. Det vore bra att ha en ordentlig diskussion med våra ryska vänner om allt som bekymrar oss i fråga om de ryska myndigheternas sätt att styra landet. Denna dialog måste dock ske på ett metodiskt sätt, i en anda av partnerskap och motiveras av en ansträngning att förbättra det demokratiska systemets funktion i Ryssland, i stället för föreläsningar av en föregiven väktare av global demokrati. Låt oss förhandla med Ryssland som med en vän, på ett korrekt, öppet och anständigt sätt. Trots allt har vi ett gemensamt intresse av fred, harmoni och välstånd i Europa.

  Indrek Tarand (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Enligt min mening har Werner Schulz utarbetat en resolution som är mycket välunderbyggd av argument och med korrekta slutsatser. Jag är dock inte säker på att jag förstår Knut Fleckensteins inlägg. Även om arbetsordningen inte längre tillåter att jag ställer frågor, vill jag ändå ställa denna fråga till honom. Menade han att vi skulle avstå från att stödja resolutionen eller det motsatta, nämligen ett helhjärtat socialdemokratiskt stöd för att den antas nu på en gång?

  Knut Fleckenstein (S&D). – (EN) Fru talman! Ursäkta, men jag lyssnade inte.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Indrek Tarand (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Jag var inte säker på om Knut Fleckenstein menade att vi borde stödja denna resolution från Werner Schulz med flera, eller uppmanade oss att avstå från att anta den under denna sammanträdesperiod?

  Knut Fleckenstein (S&D). – (EN) Fru talman! Ja, jag kommer att rösta för resolutionen.

  Enikő Győri, rådets ordförande. – (EN) Fru talman! Först och främst vill jag tacka alla ledamöter för de relevanta frågor som har väckts under debatten.

Jag delar i mycket hög grad de farhågor som många av er uttryckte. Jag anser att EU som helhet måste fortsätta att ta upp dessa farhågor på alla nivåer med våra ryska samtalspartner. Vi bör inte dra oss för att tala direkt när vi har verkliga och konkreta frågor att ta upp. Om vi ska verka som strategiska partner – och jag anser att vi är strategiska partner till Ryssland – måste vi också vara beredda att ta itu med svåra frågor.

Två saker gladde mig särskilt under debatten. Den första var att ingen ifrågasatte att Ryssland är en viktig strategisk partner till EU. Den andra var att det finns ett allmänt samförstånd i parlamentet om att moderniseringen och upprättandet av en fullfjädrad demokrati och rättsstat ännu inte är slutförda i Ryssland och att det finns många problem med hur demokratin fungerar där.

Jag kommer givetvis att framföra alla punkter som har tagits upp till den höga representanten så att vi kan följa upp dem genom de olika medel som står till vårt förfogande. Jag är säker på att den ryska regeringens kommande besök i Bryssel den 24 februari kommer att ge oss ett bra tillfälle att upprepa våra farhågor.

Ryssland är en stående punkt på dagordningen i utrikesrådet. Som ni kanske vet har sedan förra året ett ordinarie möte i utrikesrådet avsatts åt att diskutera problem med våra strategiska partner. Detta skedde för första gången – och senast – i september 2010 och jag tror att Herman Van Rompuy kommer att göra likadant i år.

Jag ska nu besvara några av de särskilda frågor som ledamöterna har ställt till mig. För det första vill jag angående Heidi Hautalas frågor om de mänskliga rättigheterna framhålla att den höga representanten tar parlamentets resolution från december 2010 på stort allvar. Omständigheterna kring Sergei Magnitskys och Vera Trifonovas död när de var frihetsberövade inför rättegång måste utredas ordentligt och utrikesrådet kommer naturligtvis att ägna särskilt uppmärksamhet åt saken. Vi fortsätter att ta upp dessa och andra angelägenheter på alla nivåer, inte bara vid de två årliga samråden om de mänskliga rättigheterna, utan ända upp till högsta nivå, och kräva att Ryssland håller sina internationella åtaganden. Alla beslut om restriktiva åtgärder ska fattas av rådet. Sådana instrument bör brukas förståndigt på grundval av klara bevis. Först och främst fortsätter vi att uppmana Ryssland att sörja för en ordentlig utredning.

Till Ria Oomen-Ruijten vill jag säga att de mänskliga rättigheterna står i centrum för förhandlingarna om det nya avtalet och kommer att tas upp på en rad fronter. Vi kan försäkra er att EU:s och Rysslands åtaganden om att försvara de mänskliga rättigheterna, även för människor som tillhör minoriteter, kommer att ha en mycket framträdande plats på denna dagordning och utgör verkligen ett viktigt inslag i det framtida avtalet.

Avslutningsvis ska jag helt kort sammanfatta några av mina tidigare punkter. Rättsstatsprincipen och rättsväsendets oberoende måste fortsätta att vara en integrerad del av de moderniseringsinsatser som för närvarande pågår i Ryssland. EU måste stå redo att stödja Ryssland i dessa ansträngningar. Yttrandefrihet, mötes- och föreningsfrihet är de byggstenar som alla västerländska demokratier vilar på. Ryssland måste infria sina rättsliga åtaganden som medlem av Europarådet, FN och OSSE.

Norra Kaukasus fortsätter att vara en källa till stor oro för oss. Vi måste uppmuntra Ryssland att söka efter en hållbar lösning på de inre problemen i regionen. Trots våra många farhågor och de många problemen i Ryssland för närvarande är det viktigt att komma ihåg att det också skett många positiva utvecklingar. Vi måste ta president Medvedev på orden och fortsätta att föra en allvarlig dialog med Ryssland om de mänskliga rättigheterna. Om det inträffar fall måste vi alltså bli uppmärksammade på det och vi måste noga följa vad som händer i Ryssland.

Tack så mycket för era värdefulla kommentarer. Den höga representanten kommer att i vederbörlig ordning bli informerad om er ståndpunkt.

  Talmannen. - Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum vid middagstid torsdagen den 17 februari 2011.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.45 och återupptogs kl. 12.00.)

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Cristian Dan Preda (PPE), skriftlig. – (RO) Ärendet Mikhail Khodorkovsky har diskuterats ingående i den internationella pressen och alla tecken tyder på att hans fall har utnyttjats för politiska syften. De uttalanden som domare Danilkins pressekreterare nyligen gjorde visar tydligt att det ryska rättsväsendet saknar oberoende. Det är dock också viktigt att framhålla att detta inte är ett isolerat fall. Tvärtom, de icke-statliga organisationer som är verksamma i Ryssland rapporterar regelbundet att normerna för en rättvis rättegång inte följs i landet. I september 2010 bad Europarådets parlamentariska församling myndigheterna i Moskva att genomföra reformer för att garantera rättsväsendets oberoende och upphöra med förföljelsen av jurister. Till sist är det viktigt för oss att betona det kritiska läget i norra Kaukasus, en region där det råder ett klimat av straffrihet och där det dess värre är så att offren är rädda att försvara sig själva för att inte utsätta sig för ännu större fara. Om de vill visa sin trovärdighet genom att tillkännage sin avsikt att respektera rättsstatsprincipen måste de ryska myndigheterna helt klart göra större ansträngningar än de hittills har gjorts.

  Traian Ungureanu (PPE), skriftlig. – (EN) President Medvedevs och premiärminister Putins styre är inte förenligt med rättsstatsprincipen. I mer än tio år har Putin och Medvedev tolererat, och möjligen skyddat, en förfärande lista av kränkningar och brott, inbegripet skenrättegångar, presskontroll och politiska mord.

Den fasansfulla laglösheten i Ryssland är inte en fråga om privatpersoners lagöverträdelser. Det verkliga problemet är den statligt sponsrade laglösheten. Det ryska rättsväsendet, ja till och med den ryska staten, tog aldrig itu med brott riktade mot journalister, människorättsförsvarare och människor som slår larm inom armén och rättsväsendet. Laglösheten i Ryssland betraktades alltför länge som en olyckshändelse eller som ett problem utanför den statliga kontrollen.

EU:s politik bör hålla de ryska myndigheterna ansvariga för deras maskopi med kriminella element. Den senaste utvecklingen tyder på att den andra rättegången mot Khodorkhovsky hölls på befallning av höga politiker. Den ryska statens vana att tillgripa utomrättsliga förfaranden är redan en tradition. EU bör i sin politik granska denna beklagliga praxis.

Den vanliga dämpade EU-retoriken är inte lämplig. Den bör ersättas av en resolut politik, med trovärdiga varningar om att det framtida samarbetet med Ryssland kräver en omedelbar förbättring av den ryska brottsbekämpningen.

  Krzysztof Lisek (PPE), skriftlig. – (PL) När president Medvedev inledde sin ämbetsperiod lovade han ryssarna en ”lagens diktatur” och full demokrati. Den ryska presidenten är nog medveten om att hans land kämpar för att bygga upp en demokratisk stat som fungerar enligt rättsstatsprincipen och att skapa en modern ekonomi som kan svara mot globala utmaningar. De senaste händelserna i Ryssland, särskilt de många angreppen mot journalister och företrädare för oberoende icke-statliga organisationer samt domen i Khodorkovskymålet innebär att det finns anledning att undra om det finns någon verklig förståelse av de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna bakom de högtidligt formulerade kraven. Rysslands iakttagande av sina internationella förpliktelser kan också anses kontroversiellt i en rad avseenden. De olösta konflikterna i regioner som Nagorno-Karabach, Transnistrien och Abchazien samt Sydossetien måste upphöra snarast möjligt i enlighet med internationell rätt och de förpliktelser som Ryssland har iklätt sig. Ryssland måste förbehållslöst fullgöra alla åtaganden i 2008 års avtal mellan Ryssland, EU och Georgien. Framför allt måste företrädare för EU:s övervakningsuppdrag i Georgien ha garanterad och obegränsat tillträde till de georgiska regionerna Abchazien och Sydossetien, för att kunna garantera fred och stabilitet i dessa regioner.

  Indrek Tarand (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Problemet med oberoende domstolar och imitationen av demokrati, yttrandefrihet och rättsstatsprincipen verkar uppfattas av en bred krets. EU borde trots allt veta hur man känner igen ett sådant problem. Trots detta verkar det egendomligt att vissa medlemsstater samtidigt vill åsidosätta överenskommelser och till och med avtal, så som EU:s gemensamma ståndpunkt 2008/944/GUSP. För övrigt anser jag… Frankrike har bestämt sig för att sälja ett örlogsfartyg av Mistralklass till Ryssland. Vi tror att Frankrike kommer att djupt ångra sin handling.

ORDFÖRADESKAP: ANGELILLI
Vice talman

6. Rättelse till en antagen text: se protokollet

***

  Philip Bradbourn (ECR). – (EN) Fru talman! Jag hoppas att jag kan göra mig hörd över bullret. Jag undrar om du kan upplysa mig om när åtgärder kommer att vidtas i kammaren för att förhindra att ledamöterna ständigt måste löpa gatlopp mellan hissarna från sina kontor och kammaren och bli antastade av folk – lobbyister, assistenter eller vad det nu är – som försöker att stoppa mängder av papper i våra händer när vi är på väg till kammaren för att rösta. Det här stället börjar mer likna en studentkår än ett parlament och jag hoppas att talmannen kommer att vidta åtgärder för att stoppa det.

  Talmannen. – Philip Bradbourn, tack för dina förslag. Vi kommer att framföra dina synpunkter till kvestorerna så att de kan vidta de nödvändiga åtgärderna.

7. Tolkning av arbetsordningen: se protokollet

8. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

8.1. Avtalet EG/Sydafrika om handel, utveckling och samarbete (A7-0018/2011, Eva Joly) (omröstning)

8.2. Avtal mellan EU, Island, Liechtenstein och Norge (finansiella mekanismer för 2009–2014 och import till EU av viss fisk och vissa fiskeriprodukter för 2009–2014) (A7-0372/2010, Maria Eleni Koppa) (omröstning)

8.3. Avtal mellan Europeiska unionen och Brasilien om vissa luftfartsaspekter (A7-0004/2011, Silvia-Adriana Ţicău) (omröstning)

8.4. Avtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Island, Konungariket Norge, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om kompletterande bestämmelser om fonden för yttre gränser för perioden 2007–2013 (A7-0007/2011, Wim van de Camp) (omröstning)

8.5. Liechtensteins anslutning till avtalet EU/EG/Schweiz om Schweiz associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (A7-0008/2011, Carlos Coelho) (omröstning)

8.6. Liechtensteins anslutning till avtalet EG/Schweiz om att fastställa vilken stat som skall ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz (A7-0013/2011, Monika Hohlmeier) (omröstning)

8.7. Avtal EU-Brasilien om undantag från viseringskravet vid kortare vistelser för innehavare av vanliga pass (A7-0011/2011, Monica Luisa Macovei) (omröstning)

8.8. Avtal EU-Brasilien om undantag från viseringskravet vid kortare vistelser för innehavare av diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass (A7-0010/2011, Ioan Enciu) (omröstning)

8.9. Genomförandet av tjänstedirektivet (A7-0012/2011, Evelyne Gebhardt) (omröstning)

8.10. Passagerares rättigheter vid busstransport (A7-0020/2011, Antonio Cancian) (omröstning)

8.11. Utsläppsnormer för nya lätta lastfordon (A7-0287/2010, Martin Callanan) (omröstning)

8.12. Fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd (A7-0021/2011, Klaus-Heiner Lehne) (omröstning)

8.13. Gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel (A7-0001/2011, Ivo Belet) (omröstning)

- Efter omröstningen om betänkandet av Klaus-Heiner Lehne (A7-0021/2011) och före omröstningen om betänkandet av Ivo Belet (A7-0001/2011):

  Juan Fernando López Aguilar (S&D). – (ES) Fru talman! Jag vill få fört till protokollet att omröstningen ägde rum omedelbart efter den föregående och jag vill därför få fört till protokollet att min röst var emot. Trots att jag inte kunde rösta, var min röst emot.

Dessutom vill jag uppmärksamma parlamentet på att detta förslag om ett beslut om Europapatent är vilande i avvaktan på ett av beslut av domstolen, som väntas den 8 mars. Jag hade därför tänkt föreslå att parlamentet skulle bordlägga omröstningen om Europapatentet tills domstolen har uttalat sig om frågan om jurisdiktion i fråga om språkbestämmelserna.

Jag vill att detta ska protokollföras.

- Före omröstningen om ändringsförslag 33:

  Ivo Belet (PPE). – (EN) Fru talman! Det är en muntlig ändring om ersättningen till jordbrukarna, med tack till Michèle Rivasi för initiativet. Det lyder på följande sätt: Kommissionen ska senast i mars 2012 överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om det är lämpligt med en mekanism för att ersätta jordbrukare vars livsmedel har förorenats över de maximalt tillåtna nivåerna och som där för inte kan saluföras. Mekanismen bör bygga på principen om att förorenaren ska betala. Rapporten ska om så är lämpligt åtföljas av ett lagstiftningsförslag om inrättandet av en sådan mekanism.” Detta är ett gemensamt förslag från fem politiska grupper.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

  Talmannen. – Omröstningen är härmed avslutad.

9. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

- Betänkande: Gebhardt (A7-0012/2011)

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Fru talman! Syftet med tjänstedirektivet, som trädde i kraft i december 2006, är att öppna marknaden för tjänsteleverantörer i EU och undanröja alla protektionistiska murar, godtyckliga hinder och alla diskriminerande bestämmelser.

Under alla omständigheter har Europaparlamentet alltid insisterade på att direktivet inte får utgöra en förevändning för farlig avreglering och liberalisering av sektorn som skadar arbetstagarnas rättigheter. Ursprungslandsprincipen, som kritiserades för att den banade väg för social dumpning avfärdades och ersattes av destinationslandsprincipen.

Jag röstade för detta betänkande eftersom särskild tonvikt läggs vid omotiverade förseningar och brister, samt en rad frågor som gäller tolkningen och tillämpningen av direktivet mot bakgrund av medlemsstaternas genomförande av det. Fru talman! Jag avslutar här eftersom det är svårt att tala under dessa omständigheter.

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Fru talman! Utvecklingen av den europeiska tjänstemarknaden är av absolut väsentlig betydelse för att stimulera den ekonomiska tillväxten i EU. Det är därför mycket välkommet att Europaparlamentet ingående granskar hur tjänstedirektivet genomförs. Ytterligare åtgärder för att stödja en ordentlig utveckling av den europeiska tjänstemarknaden är också väsentligt. Vårt övergripande syfte var att underlätta tillhandahållandet av tjänster i hela Europa. Vi är därför oroade över konstaterandet att vissa medlemsstater visar en tendens att anta och tillämpa lagar som inte på något vis är motiverade av direktivets bestämmelser. Det skapar konstgjorda hinder för tjänsteleverantörernas verksamheter.

För närvarande skapas så mycket som 90 procent av de nya arbetstillfällena inom tjänstesektorn. Jag anser därför att ett verkligt fungerande direktiv är en viktig förutsättning för utvecklingen av den inre marknaden och ett viktigt projekt för den europeiska ekonomin. Det gläder mig därför att vi börjar se exempel på att direktivet uppnår mätbara resultat, exempelvis det stora antalet anmälningar om lagstiftningsändringar som vi får från medlemsstaterna.

  Claudio Morganti (EFD). – (IT) Fru talman! Jag röstade med stor övertygelse mot antagandet och tillämpningen av tjänstedirektivet, även kallat Bolkesteindirektivet. Syftet med direktivet borde ha varit att skapa ökad konkurrens i Europa och bidra till utvecklingen av små och medelstora företag.

Tyvärr verkar dock det verkliga syftet ha varit att slå ned på och angripa våra små och medelstora företag. I Italien finns det sektorer som representerar verkliga styrkor, till exempel strandkoncessioner, där ägarna har investerat alla sina tillgångar och gjort enorma uppoffringar. Nu har de förlorat allt på grund av direktivet.

Detta är inte det system vi borde införa, med ett byråkratiskt EU och stora företag och multinationella bolag som vill invadera Italien och överbemanna våra företag. Vi kan inte tillåta detta och jag kommer att stå sida vid sida med dessa små och medelstora företag och försvara dem, så att vi kan ta till vara våra traditioner och Italiens styrkor.

  Sergej Kozlík (ALDE). – (SK) Fru talman! Det gällande tjänstedirektivet kräver att alla EU-länder avskaffar byråkratiska hinder och gör livet lättare för företagarna. Genomförandet av direktivet går dock trögt. Huvudproblemet är underlåtenhet att iaktta direktivets räckvidd, förseningar när det gäller att upprätta gemensamma kontaktpunkter, brister i det administrativa samarbetet och skillnader i ömsesidiga bedömningar. Enligt det betänkande som jag stödde är det mycket viktigt att snabbt inrätta de gemensamma kontaktpunkterna. De kommer att kunna hantera allt som krävs för att tillhandahålla tjänster i olika länder, inbegripet lättbegriplig information om formaliteter och administrativa förfaranden för ett visst land. Tjänster utgör upp till 40 procent av bruttonationalprodukten inom EU. Avskaffandet av onödiga hinder och förseningar kan ge ett betydelsefullt bidrag till att öka konkurrenskraften och skapa nya arbetstillfällen.

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (LT) Fru talman! Utvärderingen av tjänstedirektivet har enligt min mening gett oss ett bra tillfälle att kontrollera om direktivet verkligen underlättar förbättrad utveckling av tjänstesektorn och om bestämmelserna i direktivet har genomförts ordentligt i medlemsstaterna. Det är viktigt att det finns samförstånd under alla etapper av genomförandet av direktivet om att offentliga tjänster inte ska omfattas av direktivet, utan det ska trygga sociala rättigheter och överensstämma med kraven i arbetsrätten.

Det är klart att kommissionen och medlemsstaterna måste öka sina insatser för att inrätta gemensamma kontaktpunkter med kvalitet i medlemsstaterna. Tillräckliga medel måste öronmärkas för detta så att kontaktpunkterna kan lämna lättillgänglig information av hög kvalitet.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Fru talman! Ända sedan EU:s allra första dagar har det rått missförstånd om vad vi menar med en fri marknad för varor och tjänster.

När mina väljare röstade för EEG-medlemskap 1975 uppfattade de den gemensamma marknaden som ömsesidigt produkterkännande. Om man kan sälja en flaska mineralvatten i Storbritannien bör man få lov att sälja samma vatten i Frankrike, Tyskland eller Italien och tvärtom. De upptäckte att det i praktiken betyder standardisering att ”mineralvattnet måste innehålla dessa mineral men inte dessa”, att ”volymen inte får vara större än x och inte mindre än y” och så vidare. Sedan kan man upptäcka att en produkt som aldrig var avsedd för export förbjuds i sitt eget ursprungsland.

Detta är vad vi har sett gång på gång, både med varor och med tjänster. I stället för att öka konsumenternas valfrihet har vi fått en begränsning av valfriheten, ofta pådriven av en viss producent någonstans i EU som råkar uppfylla en mängd specifikationer i vilket fall som helst och som ser EU-lagstiftningen som ett sätt att exportera sina kostnader till konkurrenterna. Det är därför som vår andel av världens BNP fortsätter att sjunka och många länder har klavbundit sig själva i ett trångt och slutet regionalt block.

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Fru talman! Jag kommer ihåg hur kontroversiella många av beståndsdelarna var när tjänstedirektivet först gången passerade genom parlamentet under förra parlamentsperioden. Jag kommer också själv i håg den stora debatt som bröt ut när jag som föredragande för handels- och tjänstebetänkandet talade om behovet av att avreglera många tjänster – finansiella tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster, utbildningstjänster, vattentjänster – för att ge konsumenterna större valfrihet och bättre tjänster, i stället för att vara beroende av skrotfärdiga gamla statliga monopol, som skattebetalarna ofta underfinansierade.

Här har vi denna definition av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, som om den ordning som ger oss en underbar valfrihet när det gäller stormarknader eller andra slags tjänster inte skulle gälla för vatten, utbildning och hälsa. Det är dags att vi går vidare från politiken för 30 år sedan när vissa saker bara kunde tillhandahållas av staten. Konsekvensen har blivit att de är underfinansierade och dåligt underhållna. Låt oss gå mot ökad tjänsteavreglering inom EU och hela världen.

- Betänkande: Cancian (A7-0020/2011)

  Gesine Meissner (ALDE). – (DE) Fru talman! Jag skulle vilja förklara varför majoriteten av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa har avstått från att rösta om detta direktiv. Det är bra att vi har fattat beslut och att funktionshindrades rättigheter respekteras. Detta gäller dock bara för långresor. Många av de andra punkterna är inte värdiga ett EU-direktiv. Exempelvis finns det många länder där direktivet inte är tillämpligt eftersom det endast omfattar över 250 kilometer långa resor. Cypern, Malta och Luxemburg har inga rättigheter, vilket också gäller för vissa andra medlemsstater som inte har busslinjer som är längre än 250 kilometer. Den fria rörligheten för människor, varor och tjänsten är en av EU:s viktigaste principer. Nu är det de fattigaste passagerarna som inte skyddas eftersom vissa medlemsstater inte har något system för passagerarrättigheter. Därför avstod vi från att rösta. Det finns vissa positiva aspekter men också många negativa och det är anledningen till att vi avstod.

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Fru talman! Syftet med det förslag till förordning som kommissionen lade fram 2008 är att införa nya rättigheter i hela EU för att skydda busspassagerarnas rättigheter av liknande slag som för andra transportmedel och därigenom garantera lika villkor i konkurrensen mellan transportföretagen och de olika transportslagen inom medlemsstaterna. Det krävdes en lång och svår förhandling med rådet, inklusive ett förlikningsförfarande, för att komma fram till den text som vi röstade om i dag.

Den slutliga texten kan anses vara en mycket tillfredsställande och välavvägd kompromiss, eftersom den lyckas garantera passagerarrättigheter utan att samtidigt lägga tunga bördor på transportföretagen vilka huvudsakligen är små och medelstora företag, det får vi inte glömma.

Resultatet av förlikningsförfarandet kan högst rimligen betraktas som en framgång för Europaparlamentet eftersom en del av våra huvudönskemål togs in, nämligen förordningens räckvidd, grundläggande rättigheter för passagerarna oavsett avstånd, avvikelser samt slutligen bestämmelser om olyckor, inställningar och förseningar med lämpliga former av återbetalning, assistans och ersättning till passagerarna.

  Guido Milana (S&D). – (IT) Fru talman! En rättighetssäsong har kommit, men dessa rättigheter kunde ha varit mer utbredda. Vi måste vara medvetna om att på sträckor under 250 km berörs inte rättigheter för de mest sårbara, för funktionshindrade och ålderspensionärer och personer med nedsatt rörlighet alls av denna åtgärd.

Det är riktigt att enhetliga kvalitetsnormer upprättas men det stämmer också att uteslutandet av lokala transporter är en allvarlig begränsning av antalet berörda passagerare. Genomförandet under de närmaste fyra åren kommer att göra det möjligt för sektorn att förbereda sig så väl som möjligt men vi behöver också övervaka att tillsynsorganen inrättas.

Resultatet av denna process utgör en seger för parlamentet och en positiv signal om att vi är uppmärksamma på medborgarnas behov. Kompromisser innebär dock alltid förlikning – och i detta fall eftergifter – i fråga om detta parlaments mål. Vi har i princip visat att vi är goda uttolkare av behoven, till skillnad från rådet som enbart företräder intressen.

  Giommaria Uggias (ALDE). – (IT) Fru talman! Jag vill gratulera Antonio Cancian till hans utmärkta arbete med att slutföra denna åtgärd.

Clemente Mastella kanske tillåter att jag inte instämmer i att åtgärden utgör en stor seger för våra medborgare. Man kan inte annat än konstatera att medborgarna bara är skyddade om de reser längre sträckor än 250 km med buss. Var finns skyddet av EU-medborgarnas rättigheter när – som Gesine Meissner redan har framhållit – hela stater som Cypern, Luxemburg och Malta är undantagna från detta skydd?

Detta är anledningen till att vår grupp avstod från att rösta. Vi röstade inte mot betänkandet eftersom vissa rättigheter skyddas, exempelvis för funktionshindrade personer och personer med nedsatt rörlighet. Det var därför som vi avstod. För övrigt vill vi begära att få återkomma till frågan så snart som möjligt för att verkligen skydda våra medborgare.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Fru talman! Först och främst vill jag säga att det är utmärkt och viktigt att vi bryr oss om våra medborgares rättigheter. Så fort det talas om rättigheter måste vi komma ihåg att det följer skyldigheter med dem och att det alltså inte finns några rättigheter utan skyldigheter.

Det finns mycket bra och positivt i betänkandet om busspassagerares rättigheter. Vi behöver också komma ihåg att alleuropeiska bussbolag skiljer sig mycket från varandra. I exempelvis Finland finns det många små familjeföretag och vi skulle kunna fråga oss om vi bör fortsätta att belasta dessa små företag med nya kostnader och skyldigheter, eftersom de kämpar med att göra sina företag lönsamma.

Jag kan säga att vi har visat flexibilitet i denna fråga på en rad olika sätt och att rättigheter för olika slags passagerare har beaktats. Att erkänna de funktionshindrades behov ger alltid ett klart mervärde. Det är mycket viktigt att vi ser till att funktionshindrade personer och personer med nedsatt rörlighet lättare kan resa och röra sig i allmänhet, och att deras behov beaktas mera. Detta är en bra sak men så som sades tidigare är saken en smula inkonsekvent eftersom när vi talar om rättigheter och skyldigheter är det också viktigt att se till att det inte medför för höga kostnader för småföretagen inom busstransportsektorn.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag röstade för förordningen trots att jag anser att den verkligen inte är tillräckligt långtgående. Det är dock en början och i det här parlamentet och i EU rör vi oss ibland bara med myrsteg. Det är just det som vi har gjort i dag.

Det är olyckligt att vissa medlemsstater är uteslutna från förordningen och att den bara gäller för resor på längre avstånd än 250 kilometer. Jag skulle helt klart ha föredragit ALDE-gruppens linje där passagerarrättigheterna skulle ha gällt mycket kortare resor. Jag är dock nöjd att se att vissa av de grundläggande rättigheterna i förordningen gäller för passagerare som reser kortare sträckor. Dessa rättigheter gäller särskilt funktionshindrade personer och personer med nedsatt rörlighet. Vissa av dessa rättigheter inbegriper icke-diskriminerande tillgång till transporter och utbildning av busspersonalen om funktionshinder.

Tyvärr har medlemsstaterna en undantagsperiod på upp till tio år och småföretagen behöver visserligen tillräckligt med tid på sig för att följa bestämmelserna men jag ber och uppmuntrar medlemsstaterna att se till att förordningen efterlevs så snart som möjligt.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag stöder starkt passagerarrättigheter och i synnerhet ökade rättigheter för funktionshindrade.

Jag är särskilt glad över den kompromiss som uppnåtts. Till skillnad från min kollega skulle jag ha föredragit en tröskel på 200 kilometer, eftersom detta skulle ha gjort att Irland kunnat undanta landsbygdsområden i min valkrets. Jag tänker på delar av norra och västra Donegal, Mayo och Galway. De flesta landsbygdsområden ligger utanför 250 kilometersgränsen. Den eftersträvade rättighetsnivån när det gäller ersättning är oproportionerlig för det slags tjänster som bedrivs i landsbygdsområden.

Jag vill också hänvisa till kostnaden och att det huvudsakligen rör sig om en försäkringskostnad som kan medföra att vissa näringsidkare lämnar marknaden. I många fall finns det inget alternativ till offentliga transporttjänster.

Självklart måste vi acceptera det beslut som har fattats i dag och förhoppningsvis kan undantagsperioden ge dem som befinner sig utanför 250 kilometers gränsen möjlighet att anpassa sig.

Även om jag instämmer i principen var jag därför tvungen att avstå från att rösta av ovannämnda skäl.

  Sergej Kozlík (ALDE). – (SK) Fru talman! Varje år reser över 70 miljoner passagerare i Europa med buss. Det är hög tid att en förordning träder i kraft som skyddar passagerarnas rättigheter på samma sätt som för luft-, vatten- och järnvägstransporter. Passagerarna kommer att ha tolv grundläggande rättigheter som gäller oavsett resans längd. Därutöver har de för resor på längre sträckor än 250 km rätt till ersättning för förseningar, assistans vid olyckor eller dödsfall, ersättning för förlorat eller skadat bagage samt rätt till bättre information. I synnerhet för små länder är dock kravet på minst 250 km ganska överdrivet. Det gläder mig att passagerare med nedsatt rörlighet kommer att få rätt till särskild assistans, så som redan är fallet vid flygtransporter. I framtiden kommer jag helt säkert att stödja införandet av en gemensam förordning som gör de befintliga förordningarna om passagerarrättigheter för olika slags transportsystem enhetliga, vilket skulle förtydliga hela systemet för passagerarrättigheter betydligt.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Fru talman! Rättigheter för passagerare som reser med buss, som är ett ofta använt transportmedel i EU, kräver en klar rättslig struktur, så som är fallet med luft-, järnvägs- och sjötransporter. Enligt min mening är den slutliga lydelsen av den föreslagna förordningen en tillfredsställande kompromiss. Jag är särskilt nöjd med antagandet av de tolv grundläggande passagerarrättigheterna som gäller för passagerare på alla transportslag, oavsett sträcka. Jag välkomnar särskilt erkännandet och beaktandet av de särskilda behov som funktionshindrade personer och personer med nedsatt rörlighet har. Garanterandet av rätt till ersättning för en försvunnen eller skadad rullstol eller annat hjälpmedel och utbildning av busspersonalen om transport av funktionshindrade blir viktiga medel i kampen mot diskriminering och social utestängning av dessa människor.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Fru talman! Jag röstade för betänkandet eftersom det innebär en betydande förbättring jämfört med den nuvarande situationen. Vi har lyckats uppnå en balanserad lösning som skyddar busspassagerares rättigheter och garanterar att små och medelstora näringsidkare kan överleva. Förordningen omfattar resor på sträcker över 250 kilometer och ger busspassagerarna rätt att kräva ersättning om resan ställs in, överbokas eller försenas i mer än två timmar. Bussoperatörerna är ofta små- och medelstora företag som skulle försättas på gränsen till ruin av allt för stora skadeståndskrav. Det är ett lyckat drag i förordningen att det säkerställs att ersättningsbetalningarna inte urartar. När det gäller avståndet 250 kilometer finns det ingen anledning varför inte den nya lagstiftningen skulle kunna träda i kraft och så får vi sedan se hur den kan förbättras.

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (LT) Fru talman! För det första vill jag gratulera vår föredragande Antonio Cancian eftersom det dokument vi antog i dag verkligen är en mycket tillfredsställande och välbalanserad kompromiss. Det lyckas säkerställa rättigheter för passagerarna utan att samtidigt lägga en tung börda på transportföretagen, vilka huvudsakligen är små och medelstora företag. EU-medborgarna kommer att kunna känna sig bättre skyddade. Överenskommelsen förbättrar också resevillkoren för funktionshindrade personer och personer med nedsatt rörlighet. Genom förordningen fastställs även tydliga bestämmelser om ersättning för skador och underlättande av assistans.

Jag anser att den kommer att ge ett betydelsefullt bidrag till att förbättra villkoren för våra medborgare när de resor och kommer att ge dem ökad rättssäkerhet vid olyckor eller andra oförutsedda händelser.

  Alfredo Antoniozzi (PPE). – (IT) Fru talman! Jag vill gratulera Antonio Cancian för hans utmärkta arbete och särskilt för de goda resultat som uppnåddes i förlikningsförfarandet med rådet. Både i fråga om direktivets räckvidd och för införlivandet av drygt tolv grundläggande rättigheter i förslaget utgör den uppnådda kompromissen ett viktigt steg när det gäller att skydda passagerarnas rättigheter.

I förslaget beaktas rättigheter för funktionshindrade personer och personer med nedsatt rörlighet liksom deras behov i vederbörlig ordning, särskilt vad gäller icke-diskriminerande tillgång till transport, rätt till ersättning vid förlust av eller skada på rörlighetshjälpmedel, inlämnande och handläggning av klagomål, utbildning i frågor som rör funktionshinder för busspersonal samt den information som ska lämnas under resan.

I den slutliga texten har man också lyckats garantera passagerarnas rättigheter utan att samtidigt betunga transportföretagen, varav de flesta är små eller medelstora företag och som inte kunde ha klarat tunga ålägganden.

  Diane Dodds (NI). – (EN) Fru talman! Jag erkänner visserligen att det finns många positiva aspekter i betänkandet – och jag stöder starkt funktionshindrades rätt att få tillgång till transport och ersättning – men jag anser att system av detta slag bör införas av de nationella regeringarna.

Jag anser också att den finansiella bördan av förslaget kan bli för krävande för många transportleverantörer. Parlamentet måste komma ihåg att många bussfirmor är privatägda, är relativt små och står under en allt starkare ekonomisk press på grund av den kraftiga höjningen av bränslepriserna under de senaste 12 till 18 månaderna. För många privata företag, och även för statliga transportsystem, kommer ytterligare kostnader endast att leda till två saker: högre biljettpriser för konsumenterna och linjenedskärningar. Det kommer faktiskt att medföra att många inom frivilligsektorn – som driver många av transportsystemen för funktionshindrade personer – tvingas lägga ned verksamheten helt.

  Carlo Fidanza (PPE). – (IT) Fru talman! Det har varit en lång väg fram till dagens omröstning om detta betänkande och jag vill därför upprepa mina kollegers lovord till Antonio Cancian, som kämpat så ihärdigt för att få oss fram hit. Alla transportslag har till sist fått sin egen förordning om passagerarrättigheter. Jag anser att nästa steg är att lägga fram en ordentlig konsolidering som sammanför alla dessa olika förordningar.

Räckvidden är rimlig även om vi förhandlade om den på andra premisser men det faktum att vi lyckades inbegripa alla medlemsstater utom två är förvisso positivt, liksom att många bestämmelser gjordes obligatoriska, även på sträckor under 250 km, samtidigt som vi gav upp andra former av ersättning.

Under förmiddagens debatt hävdade vissa ledamöter att det inte fanns någon bestämmelse om lämpligt skydd för passagerare med nedsatt rörlighet, men lyckligtvis har detta motbevisats av de senaste anförandena. Tvärtemot är detta skydd ett stort steg framåt för beredvilligheten i kompromissen och vi bör vara stolta över det.

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Fru talman! Jag röstar emot detta dokument eftersom den nuvarande rättsakten inte garanterar lika behandling av passagerarna. Den är inte jämförbar med andra transportslag och inte heller för passagerare från olika stater. Följden är att flera små EU-stater lämnas utanför regleringsområdet. Akten fungerar endast delvis i flera andra medlemsstater.

Problemen i samband med gränsöverskridande bussresor är också olösta. Buss används av dem som har låga inkomster och av de unga, exempelvis studerande och skolbarn. Det är därför oacceptabelt att genomförandet skjuts upp till ett senare datum.

- Betänkande: Callanan (A7-0287/2010)

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Fru talman! En kompromiss mellan förslagen från kommissionen och från parlamentets utskott för industrifrågor, forskning och energi och dess utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har uppnåtts i fråga om nyttofrågor och utsläppsnormer, varigenom utsläppsnormerna kommer att sänkas för sådana fordon från 203 g till 147 g per kilometer under en period av tio år. De nya utsläppsnormerna som har införts är acceptabla för tillverkarna och användarna och det är viktigt i fråga om de kostnader som användarna åsamkats till följd av de ökade priserna för sådana fordon. Denna grupp av användare består främst av små och medelstora företag, handels- och familjeföretag och vi ha just börjat diskutera EU-instrument inriktade på att ge ekonomiskt stöd till små och medelstora företag under denna sammanträdesperiod. Ett av målen på detta område är att minska hindren för tillväxt i de små och medelstora företagen. Vi hoppas att de ökade kostnaderna för fordonsparken av lätta nyttofordon till följd av utsläppsgränserna och högre tillverkningskostnaderna inte kommer att bli ett betydande hinder. År 2014 kommer vi att kunna kontrollera om man har lyckats genomföra principerna bakom förordningen.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Fru talman! Europaparlamentet har lyckats driva igenom ett ambitiöst, långsiktigt mål under motstånd från rådet och kommissionen, som kommer att begränsa koldioxidutsläppen från små transportbilar till högst 147 gram per kilometer 2020. Denna ambitiösa men ändå realistiska gräns kan uppnås genom innovativ miljöteknik. Fordonen kommer att bli betydligt renare men ändå fortsätta att vara kostnadsmässigt överkomliga för små och medelstora företag. Detta var särskilt viktigt för oss eftersom det inte kommer att vara till någon hjälp för klimatförändringarna om priset på nya fordon är så högt att de gamla fordonen blir kvar på våra vägar och inte minst fortsätter att belasta miljön. Jag gläder mig över att vi har röstat på detta förslag i dag och att det antogs med en överväldigande majoritet.

  Vicky Ford (ECR). – (EN) Fru talman! Vi har just röstat på ett betänkande kallat Utsläppsnormer för nya lätta lastfordon. Precis som för den mesta EU-lagstiftningen är det en mångordig titel för ett verkligt problem. Låt mig översätta: lätta lastfordon är naturligtvis transportbilar och utsläppsnormer betyder bränsleutsläpp som är beroende av det bränsle som förbränns.

Nu har vi alla sett de stigande drivmedelspriserna vid bensinmackarna men för enmansföretagare som byggmästare, rörmokare och golvläggare, är det en företagskritisk kostnad att köra sitt lastfordon. De vill ha bränsleeffektiva fordon och bränsleeffektivitet har också blivit en viktig del av deras köpbeslut.

På produktionslinjen i General Motors fabrik i Luton, i min valkrets, har jag också sett att den innovation som behövs för förbättringar kommer från fabriksgolvet.

Det finns somliga som anser att just därför att mål har uppställts i denna kammare i Europa kommer de att uppnås. Men sanningen är den att uppnåendet av dessa mål kommer att innebära att innovationen kommer, oavsett om det är från lastfordon eller på annat sätt, och att den kommer att vara ett resultat av konsumenternas efterfrågan och tillverkarnas förbättringar och inte bara av EU-lagstiftningen.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Fru talman! Jag beklagar att jag inte kunde närvara vid denna debatt men jag hade andra möten samtidigt. Därför tackar jag för att jag får chansen att säga ett par ord nu.

(EN) I Europa 2020-strategin har vi lagt stor tonvikt särskilt vid förnybara energiformer och det är helt riktigt. Men energieffektivitet kommer att vara lika viktigt för uppnåendet av våra mål, särskilt när det gäller motorfordon – privata fordon och nyttofordon.

Nyttofordon finns på vägarna varje dag och de färdas långa sträckor. Genom ett direktiv som detta kan vi hjälpa till med att följa 2020-strategi när det gäller energieffektivitet eftersom det kommer att förmå konstruktören att ta fram mer bränsleeffektiva motorer och även om besparingarna uttryckt som liter per körd kilometer och även när det gäller miljön är mycket stora.

- Betänkande: Lehne (A7-0021/2011)

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Fru talman! Rådet skickat oss ett förslag till beslut om bemyndigande av ett fördjupat samarbete på området skapande av ett enhetligt patentskydd. Orsaken till detta är att vissa medlemsstater – bland annat Italien och Spanien – invänt vid en rad tillfällen mot antagandet av det planerade systemet med översättning till tre språk vilket skulle bli verkligt diskriminerande, eftersom det flagrant strider mot principen om att alla unionens officiella språk ska ha jämbördig ställning.

Trots de många förhandlingar som genomförts hittills och förmiddagens omröstning tycks det inte vara möjligt att enhälligt anta förordningen. Av rättsliga och institutionella skäl förefaller det och har förefallit lämpligt att invänta domstolens ståndpunkt, som förväntas under de närmaste dagarna, som inte bara kan klargöra en rad tekniska aspekter av det enhetliga patentsystemet utan även alla konsekvenser avseende jurisdiktion som följer av det. Vi valde inte denna väg och därför röstade jag emot.

  Jens Rohde (ALDE). – (DA) Fru talman! När jag lyssnar till debatten här i kammaren om ett fördjupat europeiskt samarbete om ett enhetligt Europapatent, är det svårt att låta bli att le ett överseende leende. Politiker från vissa länder vars språk enligt deras mening är det viktigaste i världen har hävdat att vi kommer att förstöra den inre marknaden på detta område om vi inleder ett fördjupat samarbete. Detta är naturligtvis ett absurt påslående eftersom vi inte har någon inre marknad för enhetliga patent. Det kostar tio gånger mer att få ett patent i EU än det gör i Förenta staterna, vilket motsvarar en årlig omsättning på 250 miljoner euro för våra företag. Det är därför bra att vi till sist har röstat igenom det fördjupade samarbetet i dag så att vissa länder inte längre kan resa hinder. Nu får det vara räcka! Vi har inte uppnått målet men i dag har vi redan gjort mer framsteg på en dag än vi har gjort under de senaste tio åren.

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Fru talman! Vi har debatterat skapandet av ett system för enhetligt patentskydd i över 20 år på EU-nivå. Det mycket komplicerade system som för närvarande gäller för registrering av patent, som är tidsödande och dyrt jämfört med det amerikanska systemet, är inte till någon som helst nytta för de europeiska företagarna. Patent spelar en viktig roll för utvecklingen och tillväxten av en modern ekonomi och till stöd för vetenskaplig forskning. Eftersom konkurrensen på de globala marknaderna kommer att bli allt hårdare har vi inte råd att skjuta upp besluten i denna fråga längre. Vi behöver därför intensifiera arbetet med att skapa en enhetlig patentmarknad. Även om vi bör stödja tanken får vi inte längre ignorera att många frågor är kontroversiella, exempelvis språkfrågan. Vårt mål bör därför absolut vara att bekämpa diskrimineringen av de mindre, oftare fattigare medlemsstaterna som inte har så stor befolkning.

  Alfredo Pallone (PPE). – (IT) Fru talman! Vi lever på en marknad där våra företag verkar i enlighet med den globala konkurrensen. Grundpremissen i reformen av språkordningen för patent som kommissionen har tillkännagett är att minska de översättningsrelaterade kostnaderna för att bli konkurrenskraftiga på marknaden där vi tävla med Förenta staterna, särskilt på den asiatiska marknaden.

Jag undrar därför om det inte hade varit mer effektivt att ta fram ett patent på bara ett språk? Det skulle verkligen hjälpa våra företag att konkurrera på den globala marknaden. Dessutom finns det som bekant för närvarande finns två rättssystem i Europa med olika kännetecken och regler. Jag anser att det hade varit en bättre idé att börja harmonisera dem.

Slutligen strider idén om att inleda ett fördjupat samarbete inte bara mot EU:s anda utan det skadar även den inre marknaden, som därmed blir föremål för geografiska uppdelningar och snedvridning av konkurrensen mellan medlemsstaterna, vilket innebär att vissa stater säkerligen kommer att hamna i ett sämre läge än andra.

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Fru talman! Samtidigt som jag välkomnar de mål som EU uppnått genom att – efter många år – utrusta sig med ett viktigt instrument som patentet, som till sist kommer att göra det möjligt för EU att konkurrera på lika villkor med andra territoriella organisationer, måste jag ändå säga att jag djupt beklagar att detta resultat uppnåddes till nackdel för andra områden som Italien som ständigt förespråkat att EU:s roll bör förstärkas.

Beslutet att utfärda patentet på endast ett av patentverkets tre arbetsspråk kommer i praktiken att skapa en ojämlikhet mellan italienska företag och de länder som ingår i den föreslagna språkordningen. Jag erinrar om att jag för ett par månader sedan ställde en fråga till kommissionen för att försvara användningen av italienska. Under tiden har 25 av 27 länder rättat in sig i leden, vilket har fått mig att lägga ned min röst.

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Fru talman! Ingen är nöjd med de nuvarande svaren på problemet med patentskydd i EU och medlemsstaterna. Införandet av ett system för enhetligt patentskydd är därför väsentligt både för våra medlemsstaters ekonomier och för hela EU:s ekonomi. Det nya systemet kommer i synnerhet att bidra till att stimulera vetenskaplig forskning och innovation. Det är ett viktigt steg framåt att införa ett relativt enkelt system i en standardiserad – om än omtvistad – form med användning av tre språk, även om det har talats om att använda ett språk eller många språk och översättning till den sökandes modersmål.

Det kommer att vara särskilt viktigt för små och medelstora företag, varav många inte har tillräckliga ekonomiska resurser för att söka patent. Jag hoppas att det kommer att visa sig vara ett viktigt steg för att ge den grupp av små och medelstora företag som vi brukar kalla för ”slumrande innovatörer” incitament att handla. Vi diskuterar ofta hur vi ska främja att just denna grupp av företag inför innovationer och patenterar sina egna uppfinningar, särskilt i utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Vi önskar att den nya förordningen både ska mobilisera de små och medelstora företagen och även ge bättre skydd för patenterade uppfinningar i EU.

  Constance Le Grip (PPE). – (FR) Fru talman! Jag röstade för Klaus-Heiner Lehnes betänkande, som ger Europaparlamentets samtycker till fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patent inom EU. Det är verkligen på tiden! Tjugo års ansträngningar för att uppnå resultat för att komma fram till den punkt där vi kan börja vidta konkreta åtgärder för europeiska företag, såväl våra små och medelstora företag som våra stora företag, som har väntat länge på detta viktiga instrument för deras konkurrenskraft och tillväxt.

Genom att ge vårt samtycke till fördjupat samarbete visar Europaparlamentet hur intresserat det är av just detta särskilda fördjupade samarbetsförfarande – och jag vill påpeka att detta är andra gången som det har tillämpats – men det skickar också ett mycket positivt och mycket specifikt budskap om att främja innovation och konkurrenskraft till våra företag. Så som redan har sagts har 25 av 27 medlemsstater valt att gå vidare med det fördjupade samarbetsförfarandet för att skapa ett enhetligt EU-patent. Jag underskattar inte de svårigheter som vissa av våra medlemsstater fortfarande kan ha, men låt oss gå vidare och skapa ett gott exempel. Det är vad företagen förväntar sig.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Fru talman! Jag avstod från att rösta eftersom jag anser att beslutet om att skapa ett enhetligt patent genom fördjupat samarbete är ännu ett misslyckande för rådet. Det är bara nio medlemsstater som är överens och det medges även i själva dokumentet att målen inte kan uppnås inom en rimlig tidsrymd. Konkurrenskraft? Effektivitet?

Dessutom pågår domstolens prövning av frågan om jurisdiktionen när det gäller språkregler. Rådet borde ha ansträngt sig för att uppnå en gemensam ståndpunkt och det borde kanske ha arbetat mer på att använda ett språk med hänsyn till antalet registreringar och det språk som används i merparten av dessa för att göra oss mer konkurrenskraftiga i vårt eget globala sammanhang.

Återigen har medlemsstaternas nationella perspektiv lett till ett splittrat beslut utan några tydliga kriterier om användningen av de tre språken. Om vi genomför åtgärder av detta slag kommer vi aldrig att göra framsteg i konsolideringen av det europeiska projektet.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Fru talman! Om EU ska kunna öka sin konkurrenskraft och bli världsledande inom innovation måste dess kreativa potential skyddas ordentligt.

EU:s patentsystem lider dock av många brister, som förhindrar inrättandet av ett enhetligt patentskydd, men även utvecklingen av den inre marknaden, vilket minskar rättssäkerheten för uppfinnarna och innovativa företag. Tillhandahållandet av ett enhetligt skydd av uppfinningar i alla medlemsstater genom att det finns en enda europeisk process för beviljande patent som bygger på ett enhetligt system av patenträtt skulle uttryckligen förtydliga ett komplicerat system samtidigt som det sänker kostnaderna, särskilt för små och medelstora företag, som tvingas betala upp till tre gånger mer än i exempelvis USA. Eftersom försöken att skapa ett enhetligt patentskydd i hela EU inte har infriat förväntningarna och med hänsyn till att alla rättsliga förutsättningar är uppfyllda för ett fördjupat samarbete för att skapa ett individuellt patentskydd är uppfyllda instämmer jag i att Europaparlamentet bör ge sitt samtycke.

  Giommaria Uggias (ALDE). – (IT) Fru talman! När Antonio Meuccis patent för ett sekel sedan inte erkändes av den amerikanska telefoniindustrin var det inte på grund av bristande engelska eller för att han använde italienska utan för att ett villkor inte var uppfyllt: han hade inte pengar att registrera sitt patent under ännu ett år.

På liknande sätt befinner vi oss nu i en paradoxal situation och bortsett från omröstningen anser jag att det faktum att ett trespråkigt patentsystem ska antas, som utesluter italienska, i grunden är ett tecken på vår regerings svaghet, dess oförmåga att göra sig hörd i den europeiska politiken och vårt politiska systems svaghet, vilket framför allt avspeglas i forskning och innovation.

I denna fråga måste vi inte bara erinra oss den konkurrenskraftsundersökning som offentliggjordes i december förra året, som visar att Italien under de senaste åren villigt har överlämnat 4 miljarder euro till andra länder som har välkomnat våra forskare. Dessa forskare har verkligen inte längre något behov av italienska eftersom de har lärt sig engelska, franska och tyska och har alla redskap de behöver för att inge dessa patentansökningar till nackdel för italienska produkter.

  Antonello Antinoro (PPE). – (IT) Fru talman! Jag vill förklara varför jag röstade emot betänkandet i dag. Skapandet av patentet kommer säkerligen att medföra fördelar för patentsystemet i Europa, men resultatet skulle ha blivit långt bättre om vi hade följt ett annat förfarande. Att använda sig av fördjupat samarbete är enligt min mening en absolut återvändsgränd.

Det nuvarande förfarandet är endast den sista fasen i den långdragna historien för antagandet av patentet i EU, som går så långt tillbaka som till 1990, och har endast begärts av tolv medlemsstater.

Jag röstade emot resolutionen eftersom den är oförenlig med kravet i artikel 20.2 i fördraget att det ska vara sista utvägen. Kommissionens förslag innebär inte att ett enhetligt patent införs i hela unionens territorium så som krävs i artikel 118 och fördjupat samarbete har en negativ inverkan på företagsetableringen och den fria rörligheten för kapital.

Politiskt sett hade det dessutom varit mer elegant och precis lika praktiskt att vänta på domstolens beslut som är schemalagt till den 8 mars. Vi kommer troligen att tvingas ompröva vår ståndpunkt med hänsyn till det beslutet.

  David-Maria Sassoli (S&D). – (IT) Fru talman! Ännu en gång har vi bevittnad den italienska regeringens oförmåga att skydda Italiens Europavänliga rykte och dess företags intressen på en så avgörande punkt som antagandet av Europapatentet. Tjugofem länder av 27 och en överväldigande majoritet i parlamentet stöder ett förslag om att reglera patentområdet som får verkliga konsekvenser för de mest innovativa företagen och för dem som är mest inriktade på internationella marknader.

Genom att utesluta oss själva från beslutet kommer vi i Italien att utsätta våra företag för risken att inte kunna vara tillräckligt skyddade i EU och resten av världen. Det är ganska ofattbart att en regering inte gör någonting för att sprida den italienska kulturen i värde, som skär ned anslagen till kulturinstitutioner och underlåter att värdesätta språket i det land som hyser det största antalet världsarv, kan trampa på språkfrågan samtidigt som våra företag faktiskt alltid har efterlyst att patent ska upprättas enbart på engelska som numera är den globala ekonomins lingua franca. Vi har dock uppnått ett resultat som gör det möjligt för alla som söker patent att göra det på sitt eget språk.

Fru talman! Det fanns ingenting som tvingade Michel Barnier att driva igenom detta med en så brådskande omröstning innan domstolen uttalat sig, vilket som vi vet kommer att ske den första veckan i mars och som främst kommer att behandla två viktiga frågor: användningen av det egna nationella språket för att försvara sig inför EU:s patenträtt och själva legitimiteten i inrättandet av en patenträtt. Som vi alla vet är detta viktiga frågor att lösa innan vi fattar något beslut. Den italienska delegationen för det demokratiska partiet (PD) beslöt sig därför att avstå från att rösta.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Fru talman! Detta förslag är givetvis inte perfekt och måste kanske omprövas till följd av domstolens avgörande om ett par veckor. Icke desto mindre anser jag att det var ett steg i rätt riktning och därför stödde jag det.

Jag har deltagit i en rad seminarier om innovation här i Europaparlamentet. General Electric har gjort vissa undersökningar i hela EU som visar att de flesta människor anser att det enda sättet att ta oss ur lågkonjunkturen är genom innovation. Innovation betyder forskning, utveckling och nya produkter. Nya produkter måste patenteras och ju enklare det är att göra det, desto bättre. Vi måste försöka sträva efter ett system för hela EU som är lika enkelt och kostnadseffektivt som det amerikanska systemet.

Vi har en lång väg kvar dit men vi försöker åtminstone att röra oss i den riktningen. Därför stödde jag dagens förslag.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Fru talman! Jag avstod från att rösta om Lehnebetänkandet, inte för att jag har några invändningar mot skapandet av ett enhetligt system för patentskydd. Snarare motsatsen. Företagen i Flandern har sedan länge efterlyst ett sådant system. Själva idén kan inte annat än välkomnas, särskilt om vi betänker hur kostsamt och mödosamt det är med det nuvarande förfarandet där man måste ansöka om ett separat patent i varje medlemsstat.

Jag avstod från att rösta eftersom språkreglerna fortfarande är helt oklara. Det återstår att se i vilken utsträckning kommissionens förslag till förordning kommer att göra det möjligt att använda de andra officiella språken, utöver engelska, franska och tyska. Under alla omständigheter kommer jag att fortsätta att anse att det bör vara möjligt att inge en ansökan på nederländska.

- Betänkande: Belet (A7-0001/2011)

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Fru talman! Kodifieringen av de tidigare nämnda bestämmelserna i tillämpliga texter tillsammans med de tidigare nämnda ändringarna kommer utan tvekan att ge den nödvändiga klarheten om rättsreglerna om radioaktivitet i livsmedel.

Enligt min mening skulle det dock ha varit önskvärt med hänsyn till antagandet av Lissabonfördraget att ompröva den rättsliga grunden för den föreslagna förordningen, som även måste beakta Europaparlamentets nya befogenheter på området skydd av folkhälsan. I detta fall instämmer jag med ståndpunkten att artikel 168.4b i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt bör vara den rättsliga grunden för förslaget, eftersom det direkta syftet med åtgärder som vidtas på denna grund är att skydda folkhälsan, vilket är fallet när man (jag citerar) ”fastställer gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder”.

  Giommaria Uggias (ALDE). – (IT) Fru talman! Jag stöder i grova drag de ändringsförslag som lagts fram om denna text, som under alla omständigheter inte innebär något annat än kodifiering av tidigare lagstiftning om gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder.

Vi glömmer och låter det passera en aning obemärkt att vi talar om avfall från kärntekniska olyckor. Detta innebär att vi måste fortsätta att vara mycket uppmärksamma på riskerna med kärnkraftverk och att dessa är konsekvenserna av de skamliga och giftiga resultat av det som vissa medlemsstater insisterar på att utveckla. Det är därför en åtgärd som måste föranleda oss alla att vara så vaksamma som möjligt.

För att komma till kärnpunkten anser jag dock att mer borde göras för att införa obligatorisk och omedelbar anmälan, vilket skulle göra att det går att hantera alla riskfaktorer tillsammans. Det bör inte heller finas något sätt att undvika kravet att underrätta de offentliga myndigheterna i händelse av en olycka.

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Fru talman! Förordningar som säkerställer att livsmedel inte är förorenade med radioaktiva ämnen kom till stånd efter olyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl. Detta är en mycket viktig fråga, särskilt ur folkhälsosynpunkt, men det är samtidigt ett svårt ämne. Genomförandet av Lissabonfördraget innebär att vissa förordningar behöver aktualiseras, bland annat dessa, även om Europeiska kommissionen och parlamentet i sina förslag inte är överens om den rättsliga grunden. Parlamentet nämner artikel 168.4 i Lissabonfördraget, medan kommissionen nämner artikel 31 i Euratomfördraget. Det är viktigt att erinra om behovet av att skydda konsumenterna men även att betona behovet av att skydda jordbrukarna, som bör få ersättning för de förluster de lider efter en olycka. Den debatt som vi har haft har också visat att det finns stora skillnader i uppfattningarna när det gäller bedömningen av tänkbara hot, inbegripet de strålningsnivåer som orsakas av olyckor och de som härrör från naturliga källor. Att en växande andel av EU:s marknad upptas av importerade jordbruksprodukter och livsmedel från olika delar av värden bör också framhållas, eftersom folkhälsonormerna, inbegripet dem som säkerställer att livsmedel inte är förorenade av radioaktiva ämnen, måste uppfyllas.

  Alfredo Antoniozzi (PPE). – (IT) Fru talman! Tillägget av ett nytt skäl i förslaget till kodifiering av tre förordningar som antagits mellan 1987 och 1990 och som föreskriver gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel i händelse av en radiologisk nödsituation inför en efterhandsmotivering till en befintlig artikel och motiverar rådets rätt att utöva direkta befogenheter när det gäller att anta en förordning för att skyndsamt godkänna de nödåtgärder som kommissionen föreslår.

Jag instämmer med föredraganden Ivo Belet att detta inte kan skiljas från den artikel som det hänvisas till. Under alla omständigheter behöver vi med anledning av de nya bestämmelser som införs genom Lissabonfördraget klargöra om detta skäl är en tillräcklig motivering för att förbehålla genomförandebefogenheter som ska utövas av rådet och om dessa befogenheter som delegeras till rådet är tillräckligt definierade och avgränsade.

Medborgarnas intresse av effektiv hantering av situationen efter en olycka måste garanteras. De åtgärder som planeras för detta ändamål är bland annat uppstramning av förfarandet i händelse av en nödsituation på kärnområdet och en klar tilldelning av en övervakningsroll till kommissionen som samtidigt klargör ordningen för dess insatser.

Skriftliga röstförklaringar

- Rekommendation: Joly (A7-0018/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag instämmer i föredragandes ståndpunkt om det samförstånd som krävs för att ingå avtalet, nu med nya bestämmelser i linje med EU:s mål för utvecklingssamarbetet i enlighet med artikel 208 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Å andra sidan anser jag att denna uppläggning varit alltför fokuserad på handels- och ekonomifrågor, och på frihandel, till nackdel för en mer handfast utvecklingsstrategi. Jag välkomnar därför de nya bestämmelserna som ska infogas i det reviderade avtalet, särskilt beträffande bekämpning av fattigdom, biståndseffektivitet, millennieutvecklingsmålen och sambandet mellan migrering och utveckling. Jag röstar dock för förslaget eftersom jag anser att förbindelser och handel med Sydafrika är viktigt för båda parter.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta dokument eftersom det inbegriper viktiga ändringsförslag. Det är glädjande att nedrustning blir en viktig del av avtalet, närmare bestämt i nivå med de demokratiska principerna, de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen. Dessa är mycket viktiga bestämmelser som bidrar till fredsbevarande och säkerhet i regionen, samt till respekt för de mänskliga rättigheterna och demokratisk utveckling. Principen om biståndseffektivitet (som ett mål för utvecklingssamarbetet) och prioritering för insatserna, som särskilt bidrar till att bekämpa fattigdom, till uppnåendet av millennieutvecklingsmålen, har lagts till i avtalet.

I ett sydafrikanskt utvecklingsperspektiv är en utökning av samarbetet till många nya området en fördelaktig punkt i det reviderade avtalet. Att bredda samarbetet på detta sätt, som i det ursprungliga avtalet 1999 endast var en möjlighet, är också vad båda parter önskar. Vidare är det också viktigt att mycket uppmärksamhet ägnas åt frågor om handel, ekonomi och en fri marknad, vilket bör bidra till regionens ekonomiska utveckling.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) I detta reviderade avtal införs en rad ändringar, särskilt i fråga om utveckling av demokratiska principer och samarbete om aspekter som nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen. Jag välkomnar initiativet att prioritera insatser som ska bidra till uppnåendet av millennieutvecklingsmålen: strategierna för att minska fattigdomen, förbättra levnads- och arbetsvillkoren och skapa nya arbetstillfällen. Jag anser att en djupgående politisk dialog behöver inledas om bekämpandet av terrorism och penningtvätt, om finansiering av terrorism och organiserad brottslighet samt om bekämpande av tillverkning av, handel med och anhopning av vapen. Dessutom anser jag att vi även behöver inrikta oss på att utveckla samarbete för att förbättra utbildningssektorn och hälso- och sjukvården. Därför röstade jag för betänkandet.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Sydafrika är ett land under snabb utveckling på alla områden och som EU önskar upprätthålla en särskild relation till. Efter den positiva rekommendationen från utskottet för utveckling och godkännande av utskottet för internationell handel stöder jag undertecknandet av avtalet, som kommer att stärka vårt samarbete med detta land.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för förnyelsen av samarbetsavtalet mellan EU och Sydafrika, som ändrades 2009, eftersom det inför en ny dimension i samarbetet mellan EU och Sydafrika. Det ursprungliga avtalet från 1999 innehöll bestämmelser om handelssamarbete, stöd till Sydafrika under den ekonomiska och sociala omställningsprocessen, landets ekonomiska integration med södra Afrika och utvecklingssamarbete. I dag har avtalet utökats till följande områden: bekämpande av fattigdom, utvecklingsbiståndets effektivitet, genomförande av millennieutvecklingsmålen, kampen för säkerhet, bekämpande av massförstörelsevapen och kampen mot terrorism. Detta är områden för strategiskt samarbete som jag anser är viktiga, med hänsyn till EU:s aktiva samarbete med Sydafrika och dess inflytande i södra Afrika.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar detta nya avtal, vars syfte är att intensifiera det bilaterala samarbetet på en rad områden. Jag framhåller betydelsen av barnets rättigheter, jämställdhet mellan kvinnor och män, miljösamarbete, särskilt om klimatförändring, kultursamarbete, samarbete om att bekämpa narkotika och penningtvätt, hälso- och sjukvårdssamarbete och i synnerhet bekämpandet av aids. Sambandet mellan samarbete och utveckling ska täcka strategier som syftar till att minska fattigdomen, förbättra levnads- och arbetsvillkoren samt skapa arbetstillfällen, medverkan av migranter i utvecklingen i deras hemländer samt samarbete för kapacitetsuppbyggnad, särskilt inom hälso- och utbildningssektorer, för att uppväga de negativa konsekvenserna av kompetensflykten för en hållbar utveckling i Sydafrika. Jag välkomnar vårt ökade samarbete inom dess många nya områden och jag är glad över de nya bestämmelser om utveckling som har infogats i det reviderade avtalet, särskilt om att bekämpa fattigdom, om biståndseffektivitet, millennieutvecklingsmålen och sambandet mellan migrering och utveckling.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för denna rekommendation eftersom jag stöder genomförandet av de nya utvecklingsrelaterade bestämmelserna i avtalet. Det är viktigt att säkerställa effektiv övervakning av EU-myndigheterna, så som förutsågs i Lissabonfördraget så att det blir möjligt att uppnå målen att minska och utrota fattigdomen i Sydafrika.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Sydafrika är ett land som har väckt intresse, stöd och uppskattning internationellt sedan slutet av apartheid på grund av det sätt som landet trots svårigheter och motgångar har lyckats klara en relativt fredlig övergång från en regim som dominerades av den vita rasen till en demokrati där det råder allmän rösträtt. Det är omöjligt att erinra om denna övergång utan att nämna Nelson Mandelas inspirerande gestalt och den värdighet, vänlighet och försoning han uppvisade, vilket fortfarande har positiva effekter på landet.

I dag kan vi säga att Sydafrika är en viktig geopolitisk och geostrategisk aktör i Afrika, och en förebild för andra länder som ännu inte har kunnat befria sig från diktaturer som förtrycker dem och håller tillbaka deras utveckling. EU har allt intresse av att förstärka banden med Sydafrika och att upprätta ett partnerskap som är till båda parters fördel. Jag stöder därför ändringen av avtalet om handel, utveckling och samarbete mellan EU och Sydafrika.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Sydafrika, å andra sidan, om handel, utveckling och samarbete trädde i kraft den 1 maj 2004. Även om detta avtal, som ingicks i Pretoria den 11 oktober 1999, fastställdes att gälla utan tidsbegränsning föreskrevs en översyn inom fem år efter dess ikraftträdande.

Jag välkomnar denna rekommendation som slutför en lång förhandlingsprocess nät det reviderade avtalet ingicks i Kleinmond den 11 september 2009. Det kommer att möjliggöra ikraftträdandet av en förordning om betydande ändringar av det ursprungliga avtalet, särskilt när det gäller nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen samt när det gäller bekämpandet av fattigdom genom att uppnå millennieutvecklingsmålen tillsammans med många andra viktiga ändringar.

Även om jag instämmer med föredraganden om prioriteringen av handelsfrågor till nackdel för en utvecklingsstrategi röstar jag för denna rekommendation eftersom den utgör ännu ett steg framåt av EU när det gäller utvecklingssamarbete och detta kommer att bidra till målet att till sist utrota fattigdom.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta förslag till ändring av avtalet om handel, utveckling och samarbete för att innefatta en övergripande ram för utvecklingsbistånd bör ses mot bakgrund av de ansträngningar som EU har gjort för att Sydafrika ska ingå ett avtal om ekonomiskt partnerskap, försöka övervinna kritik och legitimt motstånd mot både det nuvarande avtalet och det som EU strävar efter ska bli avtal om ekonomiskt partnerskap. Avtalet om handel, utveckling och samarbete har förvärrat de ekonomiska obalanserna mellan de båda parterna till EU:s fördel, eftersom det ökar exporten till Sydafrika. EU:s politik för liberalisering av handeln med varor, tjänster och kapital har uppenbart misslyckats.

Kapitalismens förvärrade ekonomiska och finansiella kris bekräftar detta. Konkurrenskraften har främjats i stället för assistans och ömsesidighet, vilket har framtvingat en arbetsdelning som har inneburit att Sydafrika exporterat jordbruksprodukter och EU exporterat industriprodukter. De som gynnas är desamma som alltid: de stora EU-makterna och deras ekonomiska intressegrupper. Konsekvenserna är uppenbara, inte bara för utvecklingsländerna, utan även för EU-länder som Portugal: försvagning av produktiva sektorer, ett ökat beroende av omvärlden, arbetslöshet, fattigdom, etc.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta dokument eftersom man i det reviderade avtalet gör flera intressanta ändringar i det ursprungliga avtalet, särskilt – med tanke på utvecklingen – följande: nedrustning blir ett viktigt element i avtalet och – för att vara mer exakt – likställd med de demokratiska principerna, de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen; principen om biståndseffektivitet (som ett mål för utveckling och samarbete) och prioritet för verksamhet som särskilt bidrar till att nå millennieutvecklingsmålen i kampen mot fattigdomen har lagts till. Jag samtycker till målet att stärka stödet för Internationella brottmålsdomstolen och dess arbete för att få slut på straffriheten och hävda internationell rättskipning; migrationssamarbete ska också bli ämne för reguljär politisk dialog liksom i detta sammanhang kopplingen mellan samarbete och utveckling, och också, men inte begränsat till, strategier för att minska fattigdomen, förbättra levnads- och arbetsförhållandena och skapa sysselsättning; deltagande av migranter i utvecklingen av deras hemländer; samarbete för att stärka resurser särskilt inom hälsovården och utbildningen för att kompensera den negativa effekten av den sydafrikanska ”kompetensflykten” på hållbar utveckling i Sydafrika; lagliga, snabba och kostnadseffektiva sätt för utvandrare att överföra penningförsändelser till hemlandet. De viktigaste aspekterna är följande: fredsbevarande verksamhet och säkerhet i regionen samt respekt för de mänskliga rättigheterna och utveckling av demokrati.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Jag stöder ingåendet av avtalet mellan EU och Sydafrika för att utvidga det bilaterala samarbetet. Förutom att konsolidera rättsstaten kommer viktiga åtgärder att vidtas för att bekämpa terrorism och finansiering av terrorism och för att förhindra användning av massförstörelsevapen. Parlamentets överväldigande stöd för avtalet kommer att leda till förbättringar i arbetsförhållanden och hälsovårdssystem och till en minskning av fattigdomen i Sydafrika.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Frihandelsavtalet mellan EU och Republiken Sydafrika som undertecknades i Pretoria i oktober 1999 trädde i kraft 2004 med en klausul om översyn inom fem år från det datum när det trädde i kraft. I dag, sju år efter ratificeringen av avtalet, har parlamentet lyckats avge sitt yttrande om förhandlingarna som leddes av kommissionen på grundval av rådsdirektiv. Texten framlades för oss för godkännande och jag beslöt att rösta för eftersom man i texten i första hand intresserar sig för utvecklingen i Sydafrika. Dess grundläggande syfte är att förpliktiga de två avtalsparterna att kämpa för att slutgiltigt försöka utrota frågan om fattigdom och ge ett viktigt bidrag till att nå millennieutvecklingsmålen. Detta kan emellertid endast åstadkommas om Sydafrika lyckas vidta effektiva åtgärder på egen hand genom att fastställa en riktig nedrustningspolitik som är tänkt att vara den verkliga grunden för utvecklingsprojektet i landet.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta avtal mellan EU och Sydafrika vilket fastslår nya bestämmelser om utveckling, särskilt med avseende på kampen mot fattigdomen, biståndseffektivitet och millennieutvecklingsmålen. Sydafrika är en viktig partner både för handels- och utvecklingsförbindelser.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Detta avtal rör sig i en specifik kontext som föredraganden verkar vara okunnig om. Kommissionen utövar en makalös press på länderna i södra Afrika, särskilt Sydafrika, för att ingå skadliga ekonomiska partnerskapsavtal. Hänvisningen till förhandlingarna om ekonomiskt partnerskapsavtal, EPA, och avbrytandet av alla handelsförhandlingar för att bana väg för det är ett verkligt belysande exempel på denna utpressning. Jag röstar emot detta betänkande vilket godkänner snarare än fördömer avtalsförslaget från Barrosokommissionen.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Ett första avtal om handel, utveckling och samarbete mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Sydafrika, å andra sidan, undertecknades i Pretoria den 11 oktober 1999 och trädde i kraft den 1 maj 2004 på obestämd tid. Detta avtal har en klausul om översyn inom fem år sedan det trätt i kraft. När Lissabonfördraget trädde i kraft framtvingade det ett nytt avtal så att EU kan utöva alla de rättigheter och skyldigheter som Europeiska gemenskapen tidigare utövade.

I det reviderade avtalet som undertecknades i Kleinmond 2009 infördes flera viktiga ändringar till det första avtalet, särskilt följande inom utvecklingsområdet: nedrustning, demokratiska principer, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen, samarbete om nedrustningsfrågor och icke-spridning av massförstörelsevapen.

Det är förklaringen till att jag röstade som jag gjorde.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Jag avstod från att rösta om denna fråga eftersom: 1) Republiken Sydafrika äger oerhörda naturtillgångar och har tillräcklig förmåga att kunna lösa sina problem på egen hand, 2) korruptionsnivån i Sydafrika är så hög att den svarta ekonomin står för mer än 60 procent av marknaden, 3) det finns länder som inte kan lösa sina problem själva och är mer markant i behov av EU:s finansiella stöd och vars situation är mer hopplös, och 4) EU kan hjälpa Republiken Sydafrika genom ett rådgivande förfarande.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för texten som Eva Joly lade fram om avtalet mellan EU och Republiken Sydafrika eftersom vi mot bakgrunden av den nya internationella situation som har uppkommit under de senaste åren behöver revidera avtalen med Sydafrika om handel, utveckling och samarbete. När det gäller ekonomiska förbindelser medför avtalen fördelar för båda parters industrier. Till exempel är Sydafrika en viktig kommersiell partner för Italien, både när det gäller medfinansiering av projekt och handel. Ytterligare ett syfte med översynen av dessa avtal är att åstadkomma samordning i kampen mot terrorismen, delvis mot bakgrund av att Internationella brottmålsdomstolen har trätt i kraft, och också att öppna samtal om gemensamma värderingar och intressen på områden som migration, energi, rymden, transport och säkerhet.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för ingåendet av avtalet mellan EU och dess medlemsstater å ena sidan och Republiken Sydafrika å den andra, vilket ändrar avtalet om handel, utveckling och samarbete. Sedan avtalet om handel, utveckling och samarbete trädde i kraft har handeln med EU-varor med Sydafrika ökat stadigt. EU är Sydafrikas viktigaste handelspartner; 2009 riktade sig för omkring 34 procent av den totala sydafrikanska exporten till EU som svarade för omkring 35 procent av den totala importen till Sydafrika. Balansen mellan import och export är tydlig, men mitt enda bekymmer gäller produktionsmetoderna i Sydafrika för de produkter som exporteras till EU: dessa borde motsvara samma normer som de som krävs av europeiska producenter i samma industri. Dessa indikatorer tyder på att man redan kan se resultaten av det första avtalet som slöts 1999. Liksom föredraganden skulle jag vilja att EU:s utvecklingsmål för samarbetet respekterades, det främsta av dessa mål är att minska och i sista hand utrota fattigdomen.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för denna rekommendation om översyn av avtalet om handel, utveckling och samarbete mellan EU och dess medlemsstater och Sydafrika. I jämförelse med det ursprungliga avtalet som undertecknades i Pretoria den 11 oktober 1999 syftade detta reviderade avtal som undertecknades i Kleinmond den 11 september 2009 till att utvidga den politiska dialogen mellan parterna på viktiga områden, som kampen mot massförstörelsevapen och terrorism, och också till att öka utvecklingssamarbetet med särskild betoning av verksamhet som bidrar till kampen mot fattigdom inom ramen för att nå millennieutvecklingsmålen. Jag anser därför att de ändringar som införts bör välkomnas.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Parlamentet samtycker till ingåendet av avtalet och kräver att de nya utvecklingsrelaterade bestämmelserna i avtalet och de nya samarbetsförfarandena som avtalet föreskriver ska tillämpas fullt ut och noggrant kontrolleras när avtalet har genomförts med hänsyn till artikel 208 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, dvs. i linje med EU:s mål för utveckling och samarbete, vilka EU måste ta hänsyn till i all den politik som det genomför och som troligen kommer att påverka utvecklingsländerna eftersom det främsta målet är att minska och på lång sikt utrota fattigdomen.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för denna rekommendation eftersom jag helhjärtat stöder dess innehåll, särskilt när det gäller önskan att stärka det bilaterala samarbetet mellan EU och Republiken Sydafrika. Eftersom detta framför allt är ett ekonomiskt och kommersiellt avtal stöder den ändrade texten den ekonomiska och sociala övergångsprocessen i Republiken Sydafrika, främjar regionalt samarbete och ger ny kraft åt landets ekonomiska integration i den globala ekonomin.

Delvis till följd av mina institutionella roller anser jag att det är mycket angeläget att stärka den politiska dialogen med detta land, särskilt med avseende på frågor av specifikt intresse för stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS). I synnerhet stöder jag beslutet att rikta en stor del av de 980 miljoner euro som EU förfogar över för perioden 2007–2013 till att skapa nya arbetstillfällen och också till att finansiera uppbyggnaden av den infrastruktur i Sydafrika som behövs för att kunna ge grundläggande service när det gäller hälsovård och säkerhet. Att söka fullfölja dessa mål med verkligt engagemang från det civila samhällets sida innebär att ihärdigt fortsätta vår väg mot att nå millennieutvecklingsmålen och sätta utrotningen av hunger och alla former av fattigdom framför alla andra mål.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta avtal eftersom det kommer att förbättra Europas handels- och utvecklingsförbindelser med Sydafrika, vilka är avgörande för den sydafrikanska regionen och också för oss.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) 1999 var året när man ingick det första avtalet för handel, utveckling och samarbete mellan gemenskapen och dess medlemsstater och Republiken Sydafrika, vilket trädde i kraft den 1 maj 2004. Detta första avtal hade en klart ekonomisk karaktär, var baserat på handelsliberalisering och lämnade föga utrymme för utvecklingssamarbete. Översynen av detta avtal, vilken var föreskriven i det, undertecknades 2009 och medförde viktiga förändringar i utvecklingspolitiken, särskilt samarbete om frågor kopplade till nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen, införandet av rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter, principen om biståndseffektivitet, särskilt i frågor som gäller kampen mot fattigdom och att uppnå millennieutvecklingsmålen.

Nya områden lades till för att öka samarbetet: kampen mot terrorism och organiserad brottslighet, förbud mot användning av legosoldater, kampen mot tillverkning av, handel med och anhopning av handeldvapen och lätta vapen, samt samarbete om migration. Jag välkomnar godkännandet av detta avtal med en strategisk partner till EU och institutionaliseringen av icke-statliga aktörer som samarbetspartner och att man på detta sätt gör dem berättigade till ekonomiskt stöd.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag stödde parlamentets rekommendation att ändra bestämmelserna i avtalet om handel, utveckling och samarbete när det gäller fri- och rättigheter och säkerhet. Jag anser att det är viktigt att införa en resultatbaserad strategi i utvecklingssamarbetet om vi vill göra framsteg i att nå våra millennieutvecklingsmål. Det viktigaste målet, att skapa arbetstillfällen, försöker åtgärda det centrala problemet i Sydafrikas ekonomiska utveckling. I många år har det funnits efterfrågan på ett koncept för att inrätta små och medelstora företag i landet. EU som är Sydafrikas viktigaste handelspartner kan ge värdefullt stöd i den ekonomiska och sociala omvandlingsprocessen.

  Iva Zanicchi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Eva Jolys betänkande om ändring av avtalet mellan EU och Republiken Sydafrika, vilket har varit i kraft sedan 2004.

I själva verket är syftet med nämnda ändring att utarbeta nya möjligheter för att liberalisera handeln inom specifika sektorer och att samtidigt anpassa avtalet till den förändrade internationella miljön. Enligt min åsikt är det nödvändigt att betona att denna ändring lägger grunden för att förbättra och fördjupa dialogen mellan EU och Sydafrika om viktiga frågor som migration, utnyttjande av energikällor och säkerhet.

- Rekommendation: Koppa (A7-0372/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Under förutsättning att de fyra avtal som kommissionens förslag innehåller erbjuder en möjlighet att öka bidraget från Europeiska frihandelssammanslutningen/ Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (Efta/EES) för att minska de ekonomiska och sociala skillnaderna inom EES röstar jag för detta betänkande.

Det är värt att framhäva avtalet mellan EU, Island, Liechtenstein och Norge och avtalet mellan EU och Norge, två finansiella mekanismer för perioden 2009-2014 som tillhandahåller ett paket på sammanlagt 1,8 miljarder euro bestående av en 31-procentig ökning för den finansiella mekanismen för EES och en 22-procentig ökning för den norska finansiella mekanismen jämfört med föregående period. Dessa medel finns tillgängliga för Island, de tolv medlemsstater som senast anslutit sig till EU samt för Portugal, Spanien och Grekland för att bidra till att återuppliva några av de europeiska ekonomier som har försvagats mest av krisen.

  Diane Dodds (NI), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot detta betänkande eftersom jag ifrågasätter det lämpliga i att ge Island några medgivanden när det gäller export av fisk och fiskeriprodukter till EU när de fortsätter att framhärda i sitt sätt att hantera makrillfisket med den negativa effekt som det förmodligen får på EU:s pelagiska fiskare. Avtalet som upprättades 1994 tillåter Island, Liechtenstein och Norge att delta i EU:s gemensamma marknad utan ett konventionellt medlemskap. I stället måste de anta all EU-lagstiftning som rör den gemensamma marknaden utom de delar av lagstiftningen som rör jordbruk och fiske. Island kan exportera fiskeriprodukter tullfritt till EU.

Det är ett beskt piller att svälja att Island efter att flagrant ha nonchalerat den internationella förvaltningen av makrillbeståndet och 2010 ha deklarerat en fångst på 100 000 ton nu har friheten att exportera hela sin makrillfångst till EU. Samtidigt som fiskeförmånerna för Island kanske inte har ändrats i det nya avtalet har Islands uppträdande när det gäller förvaltningen av fiskbeståndet otvivelaktigt gjort det och med hänsyn till det skulle jag vilja ifrågasätta om detta avtal ska ratificeras.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med denna resolution är att ge stöd åt de fyra avtalen mellan EU och Island, Liechtenstein och Norge, vilka ska fastställa dessa länders bidrag för att minska de ekonomiska och sociala skillnaderna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, och förstärka dem jämfört med föregående period. Detta förslag ökar de berörda staternas bidrag och ändrar inte påtagligt fiskeförmånerna. I detta avseende är perioden från 2009 till 2014 i allt väsentligt en förlängning av det man kom överens om för den föregående perioden från 2004 till 2009. Den enhälliga omröstningen i utskottet för internationell handel och i fiskeriutskottet vittnar om denna frågas icke-kontroversiella karaktär.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Kommissionen har framlagt ett förslag om fyra avtal för parlamentet. Två av dessa avtal om finansiella mekanismer för perioden 2009 till 2014 tillhandahåller ett paket på sammanlagt 1,8 miljarder euro. De berör ett avtal mellan EU, Island, Liechtenstein och Norge som representerar en 31-procentig ökning i den finansiella mekanismen för Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och ytterligare ett som rör ett avtal mellan EU och Norge vilket representerar en 22-procentig ökning av den norska finansiella mekanismen. De andra två avtalen rör fiskeförmåner för Island och Norge mellan 2009 och 2014 och föreskriver en förlängning av dem.

Förmånerna är desamma för Island. För Norge har de ökat något och därför blir det en bestämmelse för förlängning av den transitöverenskommelse som löpte ut den 30 april 2009.

Jag röstar för förslaget eftersom EES-medel kommer att bli tillgängliga för de tolv medlemsstater som senast anslutit sig till EU, tillsammans med Portugal samt Grekland och Spanien, och de områden som ska finansieras omfattar miljön, särskilt klimatförändringen, och förnybar energi, civilsamhället och skydd av kulturarvet.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Ingåendet av detta avtal, som godkänts här i dag, följer avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) vilket har varit i kraft sedan 1994 och omfattar Efta-staterna inom EES. Vid den tidpunkten kom dessa stater överens om bidrag på fem år för att minska de ekonomiska och sociala skillnaderna inom EES; vi stöder förstås detta syfte. Finansieringen för denna femårsperiod (2009-2014) har mer än fördubblat de medel som var tillgängliga för föregående period.

Dessa EES-medel kommer att göras tillgängliga för de tolv medlemsstater som senast anslutit sig till EU samt för Grekland, Portugal och Spanien och får användas på flera viktiga områden, som miljöskydd, mänsklig och social utveckling och skydd av kulturarvet. Med tanke på EU:s utvidgning och den försämring av den sociala och ekonomiska situationen i många av länderna, som i fallet Portugal, anser vi att det är viktigt att öka dessa medel.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (GA) Som ordförande för parlamentets delegation för förbindelserna med Schweiz, Island och Norge samt Europeiska ekonomiska samarbetsområdets gemensamma parlamentarikerkommitté välkomnar jag detta betänkande. Det var jag som förberedde yttrandet från fiskeriutskottet om betänkandet.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för Maria Eleni Koppas betänkande om den finansiella mekanismen som rör fiske. Ändå är detta inte ett tecken på att allt är bra mellan EU och EES när det gäller fiskefrågor. Islands vägran att komma överens med EU och Norge angående makrillen är högst beklaglig och jag uppmanar enträget alla parter att gå tillbaka till förhandlingsbordet.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag samtyckte till detta dokument därför att Efta-staterna i EES (Island, Liechtenstein och Norge) har bidragit till att lindra de ekonomiska och sociala skillnaderna i EES sedan avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) trädde i kraft 1994. Den senaste femårsperioden för finansiella bidrag löpte ut 2009 (1,467 miljarder euro). Kommissionens nuvarande förslag omfattar fyra avtal. Dessa avtal tillhandahåller ett paket på 1,8 miljarder euro, vilket utgör en 31-procentig ökning av den finansiella mekanismen för EES och en 22-procentig ökning i den norska finansiella mekanismen jämfört med perioden 2004–2009. Detta resultat återspeglar de förhandlingsdirektiv som rådet samtyckte till, vilka krävde en ”väsentlig ökning” av medel. EES-medlen kommer att göras tillgängliga för de tolv medlemsstater som senast anslutit sig till EU samt för Grekland, Portugal och Spanien. Prioriterade områden omfattar miljön, klimatförändringen och förnybar energi, det civila samhället, mänsklig och social utveckling och skydd av kulturarvet. Medlen som är öronmärkta för Norge kommer att göras tillgängliga för de tolv senast anslutna medlemsstaterna. Prioriterade områden är avskiljning och lagring av koldioxid, innovation av miljövänlig industri, forskning och stipendier, mänsklig och social utveckling, rättsliga och inrikes frågor, främjandet av anständiga arbetsvillkor och trepartsdialog. I två protokoll som rör vissa medgivanden för fisk och fiskeriprodukter för Island och Norge för perioden 2009–2014 föreskrivs en förlängning av de tidigare protokollen för 2004–2009 med oförändrade medgivanden för Island och en relativt måttlig ökning av medgivanden för Norge på vars grundval Norge kommer att förnya ordningen för transitering av fisk.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Jag stöder avtalet mellan EU, Island, Liechtenstein och Norge om att fortsätta den finansiella mekanismen i EES eftersom vi alla ska arbeta mot att minska de sociala och ekonomiska skillnaderna inom EES. Det sammanlagda paketet på 1,8 miljarder euro representerar en ökning på 31 procent eller 22 procent under den senaste femårsperioden. Utvidgningen av protokollen om fiskeförmåner och marknadstillgång är viktiga, långsiktiga regleringar på vattenbruksområdet.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) I dag har parlamentet röstat för det avtal som kommissionen föreslagit om å ena sidan de finansiella mekanismerna för perioden 2009–2014 mellan EU och Island, Liechtenstein och Norge och å den andra sidan ett avtal mellan EU och Norge. Avtalen föreskriver en ökning av den finansiella mekanismen i EES för klimatförändring och förnybar energi, det civila samhället, mänsklig och social utveckling och skydd av kulturarvet. I praktiken föreskrivs ett paket på sammanlagt 1,8 miljarder euro. De tolv senaste staterna som anslutit sig till EU samt Spanien, Grekland och Portugal är de länder som kommer att kunna utnyttja dessa medel. Jag röstade därför för betänkandet eftersom jag anser att vi ska stödja ekonomiskt samarbete och för att vi aldrig får glömma att en medlemsstats välbefinnande bidrar till att förbättra hela Europas ekonomi och på så sätt livskvaliteten för dess 500 miljoner medborgare.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta förslag som ger en möjlighet att förstärka EES- och Eftastaternas bidrag till att minska de ekonomiska och sociala skillnaderna i EES. Fiskeförmånerna för Island blir oförändrade så länge och ökas måttligt för Norge.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Dessa avtal tillhandahåller ett paket på sammanlagt 1,8 miljarder euro, vilket utgör en 31-procentig ökning i den finansiella mekanismen för EES och en 22-procentig ökning i den norska finansiella mekanismen. Det är värt att påpeka att EES-medel ska användas för att finansiera miljövård, klimatförändring och förnybar energi, det civila samhället, mänsklig och social utveckling och skydd av kulturarvet som prioriterade områden. Norges finansiella resurser kommer att användas för prioriterade områden som rör avskiljning och lagring av koldioxid, innovation av miljövänlig industri, forskning och stipendier, mänsklig och social utveckling, rättsliga och inrikes frågor, främjande av anständiga arbetsvillkor och trepartsdialog.

I de två protokoll som rör vissa medgivanden för fisk och fiskeriprodukter för Island och Norge för perioden 2009–2014 föreskrivs en förlängning av de föregående protokollen för 2004–2009 med oförändrade medgivanden för Island och en relativt måttlig ökning av medgivandena för Norge på vars grundval Norge kommer att förnya ordningen för transitering av fisk.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Detta betänkande ger grönt ljus för en förlängning av avtalen som rör Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Sedan avtalet om EES trädde i kraft 1994 har Eftastaterna i EES – för närvarande Island, Liechtenstein och Norge bidragit till att minska de ekonomiska och sociala skillnaderna i EES. Dessa bidrag har alltid överenskommits för perioder om fem år och syftet är nu att förlänga avtalen för perioden 2009-2014. Parallellt med dessa förhandlingar, men oberoende av dem, inledde man också förhandlingar på grundval av de två bilaterala fiskeprotokollen med Island och Norge och avslutade dem den 18 december 2009. Med hänsyn till resultatet av de förutnämnda förhandlingarna är det värt att särskilt framhäva den avsevärda ökningen i den finansiella mekanismen, även om Islands position är oförändrad på grund av den allvarliga kris som landet nu upplever. Vad beträffar avtalen om vissa medgivanden för fisk och fiskeriprodukter för Island och Norge för perioden 2009–2014 samtycker jag till fiskeutskottets tillstyrkan, där man framhäver den blygsamma ökningen i förmåner för Norge på vars grundval Norge kommer att förnya ordningen för transitering av fisk vilken löpte ut den 30 april 2009. Av dessa skäl röstade jag för detta betänkande.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Sedan avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) trädde i kraft 1994 har Eftastaterna i EES – för närvarande Island, Liechtenstein och Norge – bidragit till att minska de ekonomiska och sociala skillnaderna i EES. Dessa bidrag har alltid överenskommits för perioder om fem år och nu diskuterar man de avtal som nåddes om de finansiella mekanismerna för perioden 2009–2014 tillsammans med förlängningen av de två bilaterala protokollen om medgivanden för fisk och fiskeriprodukter för Island och Norge. Inga betydelsefulla förändringar gjordes i dessa protokoll, medgivandena för Island förblev oförändrade och de för Norge ökade bara obetydligt. Avtalen om de finansiella mekanismerna resulterade i en avsevärd ökning av bidraget från Eftastaterna i EES för perioden 2009-2014, man räknade med ett paket på sammanlagt 1,8 miljarder euro, vilket kommer att göras tillgängligt för de tolv senaste medlemsstaterna samt Grekland, Portugal och Spanien för att finansiera prioriterade områden som miljövård, klimatförändring, förnybar energi, mänsklig och social utveckling och skydd av kulturarvet. Därför röstade jag för.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Detta förslag ger en möjlighet att förstärka bidraget från Eftastaterna i EES till att minska de ekonomiska och sociala skillnaderna i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, att avsevärt öka den finansiella mekanismen med oförändrade medgivanden för Island och obetydligt öka medgivandena för Norge. Jag föreslog därför att fiskeriutskottet skulle tillstyrka kommissionens förslag KOM(2010)0234.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stödde denna rekommendation eftersom den utgör en möjlighet att förstärka Eftastaternas bidrag till att minska de ekonomiska och sociala skillnaderna i Europeiska ekonomiska samrbetsområdet (EES). Medgivandena för fisk och fiskeriprodukter för Island förblir oförändrade medan de för Norge ökas något.

De två avtalen om de finansiella mekanismerna för perioden 2009–2014 mellan EU, Island, Liechtenstein och Norge samt mellan EU och Norge ger ett paket på sammanlagt 1,8 miljarder euro, en avsevärd ökning jämfört med perioden 2004–2009. Nu måste vi arbeta med att avlägsna de skillnader som fortfarande existerar mellan EU, Island och Norge om frågor som rör det marina livet, särskilt valjakt.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta avtal som kommer att förstärka bidragen från Eftastaterna i EES för att ta itu med de sociala och ekonomiska skillnaderna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

  Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Jag har röstat för avtalet eftersom detta är ytterligare ett logiskt steg mot att samordna samarbetet mellan medlemmarna i Europeiska frihandelssammanslutningen. Som vice ordförande i delegationen är jag mycket glad över att vi fortsätter på vägen mot ett privilegierat partnerskap.

- Rekommendation: Ţicău (A7-0004/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för denna rekommendation eftersom detta horisontella avtal medger att man avlägsnar nationella restriktioner i de nuvarande bilaterala avtalen mellan medlemsstaterna och Brasilien till förmån för hela den europeiska luftfartsindustrin. Dessutom möjliggör ett sådant avtal att man återskapar en sund rättslig grund för förbindelserna mellan EU och Brasilien på luftfartsområdet, vilket blir ett viktigt steg för att förstärka förbindelserna mellan EU och Brasilien på detta område. Jag förutser att detta avtal kommer att ge ett mervärde för konsumenterna i form av sänkta biljettpriser till ett värde av upp till 460 miljoner euro, gynna sysselsättningen och erbjuda nya affärsmöjligheter för EU:s flygbolag.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig – (FR) Eftersom EU har exklusiv behörighet för vissa aspekter av extern luftfartspolitik var det från rättslig synpunkt nödvändigt att ersätta tolv bilaterala avtal som ingåtts av medlemsstaterna med Förbundsrepubliken Brasilien med avtal som förhandlats fram av EU. Efter Europeiska unionens råds godkännande 2003 förhandlade kommissionen fram det avtal som jag har beslutat att ge stöd åt i dag. Avtalet kommer att bana väg för ett ”övergripande luftfartsavtal med Brasilien på grundval av en gradvis öppning av marknaden samt samarbete och samsyn på regleringsområdet”. Detta kommande avtal kommer att medföra bättre service för flygpassagerare och en starkare ställning för europeiska flygbolag.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Jag anser att avtalet om luftfartsförbindelser mellan EU och Brasilien skapar en sund rättslig grund och markerar ett viktigt första steg mot att fördjupa luftfartsförbindelserna mellan EU och Brasilien. Jag tror att detta avtal kommer att göra det möjligt för dem att ytterligare öka luftfartssamarbetet och inleda förhandlingar om ett global bilateralt luftfartsavtal.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för denna rekommendation eftersom den är ett viktigt steg mot att fördjupa förbindelserna mellan EU och Brasilien på luftfartsområdet och den kommer att göra det möjligt för dem att gå vidare mot att förhandla fram ett övergripande luftfartsavtal.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Det avtal som vi har godkänt i dag är ett viktigt steg mot att fördjupa förbindelserna mellan EU och Brasilien på luftfartsområdet. Man förväntar sig att detta avtal skulle kunna leda till ett mervärde för konsumenterna i form av sänkta biljettpriser till ett värde av upp till 460 miljoner euro samt gynna sysselsättningen och erbjuda nya affärsmöjligheter för EU:s flygbolag och fördelar för dem som reser mellan EU och Brasilien. Med hänsyn till de speciella band som förenar Portugal och Brasilien välkomnar jag ingåendet av detta avtal som kommer att skapa en ny närhet mellan Europa och Brasilien med alla de ekonomiska, sociala och kulturella förmåner som detta kan medföra.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Lissabonfördraget som trädde i kraft den 1 december 2009 förändrade väsentligt olika EU-institutioners makt, särskilt parlamentets, som i den nya organisationen ska avgöra frågor som det tidigare inte hade behörighet för, som i detta fall ett internationellt avtal mellan EU och Förbundsrepubliken Brasilien om luftfart.

Detta avtal som ingicks den 14 juli 2010 syftar till att ersätta de bestämmelser som fanns i de bilaterala avtalen om luftfart mellan tolv medlemsstater och Förbundsrepubliken Brasilien med ett bilateralt avtal mellan EU och samma land. Jag stöder detta avtal eftersom det utgör ett viktigt steg för att fördjupa förbindelserna mellan EU och Brasilien inom luftfartssektorn.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Som med tidigare avtal, vilka omfattar samma område och nyligen har godkänts av parlamentet, och med hänsyn till det specifika sammanhang där civil luftfart opererar, leder detta förslag till allvarlig oro över dess omfattning och eventuella konsekvenser. Det rör en fråga med en tydlig påverkan på lufttrafikföretag på ett område som av olika skäl är strategiskt för att skydda nationella intressen. I fallet Brasilien är denna oro ännu mer pressande. Syftet bakom förslaget är tydligt och föredraganden anstränger sig inte för att dölja det: syftet är att öppna marknaden för att skapa ”nya affärsmöjligheter för EU:s flygbolag”.

Vi vet att ett förment skapande av likvärdiga förutsättningar för de olika europeiska företagen bidrar till processen att underlätta den monopolistiska koncentration i sektorn som redan pågår, samt till den konsekventa minskningen av medlemsstaternas förmåga att försvara sina nationella flygbolag och på så sätt sina legitima intressen på flera nivåer. ”Fri konkurrens” som man hela tiden talar om och betraktar som helig försvaras till varje pris och är än en gång den pelare på vilken detta initiativ vilar. Resultatet för denna sektor är inte väsentligt annorlunda än resultaten för de andra: den monopolistiska koncentration som alltid till sist påtvingas i dessa fall.

  Carlo Fidanza (PPE), skriftlig. – (IT) Tillsammans med mina italienska kolleger i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) beslöt jag att avstå från dagens omröstning om förbindelserna mellan EU och Brasilien om vissa aspekter av luftfarten. Detta berodde på att jag mot bakgrund av innehållet i resolutionen om fallet Cesare Battisti skulle ha föredragit att omröstningen hade skjutits upp tills det nya beslutet från den federala domstolen i Brasilien fattats om utlämnandet av Cesare Battisti, en brottsling.

Mot bakgrund av dokumentets icke brådskande karaktär skulle det säkerligen inte ha varit något problem att uppskjuta det till nästa sammanträdesperiod eller till den i april, särskilt om vi tänker på lidandet för familjerna till offren för denna massmördare. Samma familjer har väntat i 31 år på att rättvisa ska skipas och på att Cesare Battisti ska avtjäna straffet som han tilldelats av Italiens rättssystem i våra egna fängelser.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag samtyckte till detta betänkande eftersom EU har exklusiv behörighet när det gäller vissa aspekter på extern luftfart som tidigare reglerades av bilaterala luftfartsavtal mellan medlemsstaterna och tredjeländer. Därför bemyndigade rådet den 5 juni 2003 kommissionen att inleda förhandlingar med tredjeländer för att ersätta vissa bestämmelser i de existerande bilaterala avtalen med EU-avtal. Avtalet undertecknades den 14 juli 2010. Det omfattar sådana aspekter som säkerhet, beskattning av flygbränsle, konkurrensregler etc. Att ingå detta avtal har varit ett viktigt första steg i att stärka luftfartsförbindelserna mellan EU och Brasilien och det har gjort det möjligt för Brasilien och EU att ytterligare öka luftfartssamarbetet och gå vidare mot att förhandla fram ett övergripande luftfartsavtal. Detta avtal grundas på en kombination av en gradvis öppning av marknaden samt samarbete och samsyn på regleringsområdet. Ett sådant avtal förväntas kunna skapa ett mervärde för konsumenterna (i form av sänkta biljettpriser) till ett värde av upp till 460 miljoner euro. Det kommer att få en positiv effekt på sysselsättningen och förväntas erbjuda betydelsefulla nya affärsmöjligheter för EU:s flygbolag samt fördelar för den resande allmänheten.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta horisontella avtal som inte är viktigt i sig själv men är ett viktigt steg i att stärka luftfartsförbindelserna mellan EU och Brasilien och gör det möjligt för Brasilien och EU att ytterligare öka luftfartssamarbetet och gå vidare mot att förhandla fram ett övergripande luftfartsavtal mellan dem. Det övergripande luftfartsavtalet bör grundas på en kombination av en gradvis öppning av marknaden samt samarbete och samsyn på regleringsområdet. Fördelarna för EU blir flera flygvägar och sänkta biljettpriser för konsumenterna.

  Erminia Mazzoni (PPE), skriftlig. – (IT) Att jag avstod från att rösta om betänkandet om luftfartsavtalet mellan EU och Förbundsrepubliken Brasilien är uttryck för ett ställningstagande som inte hör till frågan.

Jag godtar inte den brasilianska regeringens uppträdande i fallet Cesare Battisti. Utlämnandet – för vilket rutiner definieras i ett bilateralt avtal – borde ha beviljats. Den tolkning som rättsliga myndigheter ger strider mot de åtaganden som gjorts. Straffet – vilket Cesare Battisti bör avtjäna i Italien – utdelades av en vanlig domare som tillämpade vanliga lagar för ett vanligt brott: massmord. Det är svårt att stödja internationella förbindelser, som de som definieras i de betänkanden som parlamentet röstar om, med ett land som inte respekterar avtal och framför allt tar ställning i den grundläggande rätten till skydd för livet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) EU har alltid förespråkat fri konkurrens. Det uppdrag som kommissionen fick den 15 oktober 2010 att förhandla om ett övergripande luftfartsavtal med Brasilien på grundval av en kombination av en gradvis öppning av marknaden samt samarbete och samsyn på regleringsområdet är därför helt begripligt. Detta avtal ger alla EU:s flygbolag icke-diskriminerande tillgång till förbindelseleder till Brasilien och ersätter eller kompletterar bestämmelserna i de nuvarande 14 bilaterala luftfartsavtalen mellan medlemsstaterna och Brasilien.

Detta är ett viktigt första steg för att stärka förbindelserna mellan EU och Brasilien på luftfartsområdet vilket har gjort det möjligt för dem att fortsätta stärka sitt samarbete på denna nivå och gå vidare mot att förhandla fram ett övergripande luftfartsavtal mellan Brasilien och EU. Alla konsumenter har fördel av detta nya avtal som erbjuder möjlighet till sänkta biljettpriser på flygresor till Brasilien.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag avstod från att rösta om rekommendationen som lagts fram av Monica Macovei tillsammans med de två andra betänkanden på grund av de brasilianska myndigheternas uppträdande i fallet Cesare Battisti. Man måste fästa vikt vid underlåtenheten att utlämna en terrorist – som inte erkänns som en sådan av Brasilien. Av detta skäl beslöt jag tillsammans med de övriga i den italienska delegationen av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) att avstå från att rösta om förslaget till beslut om ingåendet av avtalet mellan EU och Brasilien om kortvariga affärs- och turistvisum samt betänkandet om förbättring av luftfartsavtalen mellan EU och Brasilien. Det är självklart att våra handlingar inte är ett uttryck för vårt missnöje med innehållet i betänkandena utan en politisk signal genom vilken vi än en gång ville återupprepa vår besvikelse över de brasilianska myndigheternas uppträdande i fallet Cesare Battisti.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Genom att rösta för detta betänkande ger vi parlamentets erforderliga tillstyrkan till det internationella avtal som ingåtts mellan EU och Brasilien. Det är ett horisontellt avtal med Brasilien som kommer att skapa en sund rättslig grundval för förbindelser mellan EU och Brasilien på luftfartsområdet. Detta är ett viktigt första steg för att stärka förbindelserna mellan EU och Brasilien på luftfartsområdet och kommer att göra det möjligt för båda parter att fortsätta fördjupa sitt samarbete på denna nivå och gå vidare mot att förhandla fram ett övergripande luftfartsavtal. Tanken är att detta avtal kan skapa ett mervärde för konsumenterna i form av sänkta biljettpriser till ett värde av upp till 460 miljoner euro. Det kommer att få en positiv effekt på sysselsättningen och man hoppas att det kommer att öppna nya affärsmöjligheter för EU:s flygbolag med fördelar för flygresenärer mellan EU och Brasilien. Med tanke på detta samtycker jag till föredragandens förslag att parlamentet ska anta detta betänkande och hennes begäran att rådet bör slutföra förfarandena utan onödigt dröjsmål.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Med hänsyn till de viktiga band som förenar Portugal och Brasilien välkomnar jag naturligtvis antagandet av detta betänkande. Det kommer att ersätta vissa bestämmelser som finns i de tolv bilaterala avtalen om luftfart mellan medlemsstaterna och Förbundsrepubliken Brasilien. Detta avtal ger en grund för att stärka förbindelserna mellan EU och Brasilien på luftfartsområdet och förväntas medföra betydelsefulla fördelar för konsumenterna i form av sänkta biljettpriser till ett värde av upp till 460 miljoner euro samt nya affärsmöjligheter för EU:s flygbolag.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det horisontella avtalet med Brasilien kommer att återskapa en sund rättslig grund för EU:s luftfartsförbindelser med Brasilien. Detta har varit ett viktigt första steg för att stärka luftfartsförbindelserna mellan EU och Brasilien vilket har gjort det möjligt för Brasilien och EU att ytterligare fördjupa sitt samarbete på luftfartsområdet och gå vidare mot att förhandla fram ett övergripande luftfartsavtal mellan Brasilien och EU. På begäran från kommissionen gav EU:s transportråd den 15 oktober 2010 kommissionen ett uppdrag att förhandla fram ett övergripande luftfartsavtal med Brasilien på grundval av en kombination av en gradvis öppning av marknaden samt samarbete och samsyn på regleringsområdet.

Ett sådant avtal förväntas kunna skapa ett mervärde för konsumenterna (i form av sänkta biljettpriser) till ett värde av upp till 460 miljoner euro. Det kommer att få en positiv effekt på sysselsättningen och förväntas erbjuda betydelsefulla nya affärsmöjligheter för EU:s flygbolag samt fördelar för den resande allmänheten.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag har stött detta avtal vilket kommer att främja ytterligare samarbete mellan EU och Brasilien på luftfartsområdet. EU:s flygindustri kommer att gynnas av att man avlägsnar nationalitetsrestriktionerna mellan medlemsstaterna och Brasilien.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Förbindelserna mellan EU och Brasilien är högst betydelsefulla inom den nuvarande ramen för EU:s externa förbindelser. Detta avtal, vilket jag tror är det första steget av många i EU:s nya strategi om civil luftfart med Brasilien, ska skapa den allmänna ramen för att utveckla förbindelser på detta område. Det kallas ett horisontellt avtal eftersom det skapar en sund rättslig grund för flera aspekter av civil luftfart mellan de två parterna genom att ersätta de traditionella bilaterala avtalen med bestämmelser för ett allmänt och enhetligt genomförande över hela EU-området som detta avtal föreskriver.

I förslaget till rekommendation, för vilket jag var skuggföredragande, välkomnar man avtalsvillkoren, vilka tar upp sådana viktiga frågor som säkerhet och beskattning av bränsle som ska genomföras i hela EU-området och kravet på att följa EU:s konkurrenslagar.

Jag tror att avtalet kommer att bana väg för nya ekonomiska fördelar, de må vara för konsumenter eller för flygbolag, och stärka samarbetsförbindelserna mellan de båda transatlantiska parterna och på så sätt utgöra en tillgång för EU. Av ovanstående skäl röstade jag för dokumentet.

- Rekommendation: van de Camp (A7-0007/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Med hänsyn till utkastet till rådets beslut (07853/2010), förslaget till avtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Island, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om kompletterande bestämmelser om fonden för yttre gränser för perioden 2007–2013 och begäran om godkännande som lagts fram av rådet i linje med fördraget om Europeiska unionens funktionssätt inom den rättsliga ramen och i enlighet med en rekommendation som utfärdats av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor stöder jag ingåendet av detta avtal.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag stöder avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Island, Norge, Schweiz och Liechtenstein om kompletterande bestämmelser om fonden för yttre gränser för perioden 2007−2013. De länder som berörs av genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket bör vara delaktiga i fonden för yttre gränser, i linje med beslutet om att inrätta fonden. Detta avtal bör därför innebära att det införs normer i de berörda länderna som gör att kommissionen kan ta det övergripande ansvaret för genomförandet av budgeten för fonden i dessa stater. Avtalet tar hänsyn till den finansiella förvaltningen och styrningen av fonden och innehåller bestämmelser om dessa länders ekonomiska bidrag till fondens budget.

Jag vill också framhålla att Liechtenstein, via en gemensam förklaring, har valt att inte delta i fonden. Detta påverkar dock inte landets skyldighet att bidra till finansieringen av den, eftersom fonden inrättades för att fördela bördan och ge ekonomiskt stöd för genomförandet av Schengenregelverket när det gäller kontrollen av de yttre gränserna och viseringspolitiken.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Förslaget handlar om ingåendet av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Island, Konungariket Norge, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein. Avtalet handlar huvudsakligen om dessa länders deltagande i fonden för yttre gränser till följd av deras deltagande i genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket. Tanken är att flera avtal ska ingås, med erforderliga bestämmelser om genomförandet av detta deltagande, i synnerhet om skydd för EU:s ekonomiska intressen och bestämmelser som gör att revisionsrätten kan övervaka hela processen. Rådet kommer att följa parlamentets ståndpunkt och anta avtalet.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Den här rekommendationen gäller ett utkast till rådets beslut om att på Europeiska unionens vägnar ingå ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Island, Konungariket Norge, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om kompletterande bestämmelser om fonden för yttre gränser för perioden 2007–2013.

Eftersom detta avtal har samma syfte som Schengenavtalet om fri rörlighet för personer och varor, eftersom tidigare avtal som har med målen för Schengenavtalet att göra har ingåtts mellan EU och de ovan nämnda länderna och eftersom EU har skapat en fond för de yttre gränserna för perioden 2007–2013 inom ramen för det allmänna programmet ”Solidaritet och hantering av migrationsströmmar” välkomnar jag detta avtal, som kommer att bidra till ökad sammanhållning i Europa.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det här betänkandet gäller utkastet till rådets beslut om att på Europeiska unionens vägnar ingå ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Island, Konungariket Norge, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om kompletterande bestämmelser om fonden för yttre gränser för perioden 2007–2013.

Det har samband med befintliga avtal och avtal som håller på att genomföras om fri rörlighet för personer mellan dessa stater och EU-länderna.

I syfte att stödja övervakningen av de yttre gränserna, särskilt när det gäller invandring, vill EU således under vissa omständigheter dela ut stöd från fonden för yttre gränser för perioden 2007–2013. Vi är kritiska till de åtgärder som EU och kommissionen vidtar i fråga om detta, eftersom vi inte kan bortse från det oacceptabla återvändandedirektivet.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (GA) Som ordförande för Europaparlamentets delegation för förbindelserna med Schweiz, Island och Norge och den gemensamma parlamentarikerkommittén för Europeiska ekonomiska samarbetsområdet välkomnar jag det här betänkandet.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för det här avtalet, som innebär att stater som är associerade till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenavtalet kan delta i fonden för de yttre gränserna under perioden 2007 till 2013.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Med en verklig europeisk union som utgångspunkt – politiskt, ekonomiskt och framför allt geografiskt sett – anser jag att det är nödvändigt och av grundläggande betydelse att rösta för detta förslag, eftersom länder som Island, Norge och Liechtenstein, liksom Schweiz, geografiskt sett ligger i Europa. Därför anser jag att vi bör införa en gemensam politik för förvaltning av gränserna, för att underlätta integrationen och rörligheten mellan länderna. Inrättandet av en europeisk gränsförvaltningsfond skulle vara en riktig och viktig åtgärd för att få till stånd en centraliserad samordning, både när det gäller resurserna och genomförandet av politiken. Detta skulle också underlätta och stimulera turismen och den fria rörligheten för transporter och personer.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) De nya befogenheter som parlamentet fick genom Lissabonfördraget har gjort det nödvändigt att anta utkastet till rådets beslut om att på Europeiska unionens vägnar ingå ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Island, Konungariket Norge, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om kompletterande bestämmelser om fonden för yttre gränser för perioden 2007–2013. Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har rekommenderat att avtalet antas. Avtalet handlar om deltagande i fonden för yttre gränser för tredjeländer som är associerade till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket. Detta deltagande kan åstadkommas genom ytterligare avtal som bör ingås för att klargöra reglerna för deltagandet, däribland bestämmelser om skydd för EU:s ekonomiska intressen och tillstånd för revisionsrätten att genomföra granskningen. Parterna har kommit överens, och eftersom det inte fanns några invändningar i något av de avgivna yttrandena röstade jag för resolutionen.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) I linje med parlamentets och rådets beslut (EG) nr 574/2007 av den 23 maj 2007 om inrättande av fonden för yttre gränser för perioden 2007–2013 bör tredjeländer som är associerade till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket delta i den här fonden. Därför är det meningen att avtal om kompletterande regler som krävs för detta deltagande ska ingås, däribland bestämmelser som skyddar EU:s ekonomiska intressen och revisionsrättens granskningsbefogenheter. Förslaget gäller ingåendet av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Island, Konungariket Norge, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein, vars syfte är att fastställa kompletterande regler för dessa länders deltagande i den ovan nämnda fonden. Jag anser att detta är värt att stödja, i linje med rekommendationen från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) I linje med vår ståndpunkt vid omröstningen i LIBE-utskottet (det ansvariga utskottet) beslutade vi i Verts/ALE-gruppen att rösta emot det här förslaget.

  Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade för avtalet, eftersom det inte finns några problem med de här staternas kvalitet och tillförlitlighet och de därmed inte utgör någon säkerhetsrisk för EU.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Rekommendationen gäller ingåendet av ett avtal med tredjeländer som är associerade till Schengenavtalet, i det här fallet Island, Norge, Schweiz och Liechtenstein. De ska delta i genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket. Därför behövs det kompletterande bestämmelser för att skydda EU:s ekonomiska intressen och ge revisionsrätten granskningsbefogenheter. Det här är vettiga tillägg och jag röstade för ingåendet av avtalet.

- Rekommendation: Coelho (A7-0008/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för det här betänkandet, med tanke på att Schengenområdet redan tillåter fri rörlighet inom ett territorium med 42 673 km yttre havsgränser och 7 721 km landgränser, som omfattar 25 länder och 400 miljoner människor. Genom att detta område gradvis har utvidgats har tredjeländer som har särskilda förbindelser med EU kunnat delta i Schengensamarbetet, och Schweiziska edsförbundet omfattas av Schengenregelverket sedan den 1 mars 2008. Med tanke på de öppna gränserna mellan Schweiz och Furstendömet Liechtenstein, en mikrostat som har integrerats allt mer med det europeiska handelsområdet sedan den anslöt sig till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet 1995, med tanke på att landet redan har införlivat 98,4 procent av EU-direktiven med sin lagstiftning och med tanke på att det är en del av den inre marknaden har jag ingen anledning att motsätta mig dess anslutning till Schengenområdet.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Liechtenstein är en mikrostat på 160 km² som ligger mellan Schweiz och Österrike och har 35 000 invånare. Landet är inte medlem i Europeiska unionen, men är associerad med den genom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Nästan all europeisk lagstiftning tillämpas och landet har ansökt om anslutning till Schengenområdet för fri rörlighet för personer. Mot bakgrund av den samarbetstradition som finns mellan Europeiska unionen och Liechtenstein och att landets anslutning till Schengenområdet inte utgör något hot röstade jag för anslutningen.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för den här rekommendationen, i enlighet med vilken undertecknandet av protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket skedde den 28 februari 2008.

Schweiz anslöt sig till Schengenområdet den 12 december 2008. Först avskaffades gränskontrollerna vid landgränserna och sedan vid flygplatserna, för flygningar inom Schengenområden, den 29 mars 2009. För första gången tvingades man sätta upp kontroller på platser där inga reella gränser hade funnits på 100 år. De 41 kilometer som skiljer de båda länderna åt blev en yttre Schengengräns.

2007 ombads Europaparlamentet för första gången att yttra sig om ingåendet av detta protokoll. På begäran av den som var föredragande vid den tidpunkten – Ewa Klamt – avgav utskottet för rättsliga frågor ett enhälligt yttrande den 11 juni 2007 och rekommenderade att den rättsliga grunden skulle ändras till att hänvisa till det andra stycket i artikel 300.3 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, så att ett godkännande, inte bara ett samråd med, Europaparlamentet skulle krävas.

Jag välkomnar de nya regler som infördes i och med Lissabonfördraget och som gör att Europaparlamentet får mer information om internationella avtal.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) För tjugofem år sedan beslutade fem medlemsstater att avskaffa sina inbördes gränser och skapa en gemensam yttre gräns. Nu är alla medlemsstaterna fullvärdiga medlemmar av Schengenområdet, med undantag av Storbritannien, Irland, Cypern, Bulgarien och Rumänien. Det finns också tre associerade stater: Norge, Island och Schweiz. Liechtenstein bör bli den fjärde. Förhoppningen var att Liechtenstein skulle blir associerat med Schengen samtidigt som Schweiz, 2008. Det blev emellertid inte så, främst till följd av att två medlemsstater, Tyskland och Sverige, framförde invändningar som hade med skatteflykt att göra. Eftersom Schweiz ensamt anslöt sig till Schengenområdet blev det nödvändigt att införa kontroller i områden där det inte hade funnits några riktiga gränser på över hundra år, och de 41 km som skiljer Schweiz och Liechtenstein åt blev en yttre gräns.

Med tanke på de nya reglerna i Lissabonfördraget, som innebär att parlamentet blir mycket mer involverat i ingåendet av internationella avtal, och det faktum att de invändningar som framfördes i rådet inte längre finns föreslår jag att parlamentet ger sitt samtycke till ingåendet av detta protokoll och hoppas att Liechtenstein kan gå med i Schengen så snart som möjligt.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för det här betänkandet eftersom jag tycker att det är nödvändigt och naturligt att ta bort gränskontrollen vid gränsen till Liechtenstein, både med tanke på denna stats storlek och dess förbindelser med grannarna Österrike och Schweiz. Av tradition råder fri rörlighet mellan dessa länder. Dessutom kommer Liechtenstein att associeras med Schengen- och Dublinregelverken på ett naturligt sätt, eftersom landet redan har genomfört en stor del av EU-lagstiftningen och använder samma infrastruktur för tillgång till SIS och VIS som Schweiz, ett land som redan ingår i Schengenområdet.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Mot bakgrund av de öppna gränserna mellan Furstendömet Liechtenstein och Schweiziska edsförbundet förväntades länderna ansluta sig till Schengenområdet samtidigt. Men så blev det inte. Det var bara Schweiz som anslöt sig till Schengenområdet, den 12 december 2008. Det fanns emellertid redan bestämmelser i anslutningsavtalet med Schweiz om en möjlig anslutning för Liechtenstein genom ett protokoll, och detta godkänner nu parlamentet. Denna anslutning gjorde det nödvändigt att för första gången införa gränskontroller mellan Liechtenstein och Schweiz, på platser där några riktiga gränser inte hade funnits på ett århundrade.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (LT) Den här rekommendationen råder parlamentet att godkänna undertecknandet av ett protokoll mellan Europeiska unionen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, vilket ingicks den 28 februari 2008.

Schengenavtalet syftar till att skapa ett område med fri rörlighet för personer och varor, utan inre gränser mellan staterna och med endast en gemensam yttre gräns. Genom Amsterdamfördraget 1999 integrerade EU Schengensamarbetet med ramen för sina rättsliga befogenheter. Furstendömet Liechtenstein och Schweiziska edsförbundet har haft öppna gränser och fri rörlighet för personer mellan länderna i decennier. I och med att Schweiz anslöt sig till Schengenområdet 2008 uppstod ett problem med rörligheten mellan de båda länderna, och gränsen mellan dem förvandlades till en yttre gräns. Nu strävar vi efter att lösa detta problem.

Så med tanke på de fördelar som ikraftträdandet av detta protokoll medför finns det inget som hindrar att det antas.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Schengenavtalet ingicks mellan Tyskland, Belgien, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna redan 1985. Avtalet och den konvention som sedan antogs 1990 syftar till att avskaffa de systematiska kontrollerna vid de gemensamma gränserna och införa ett system där människor kan röra sig fritt.

Genom Schengenkonventionen avskaffades kontrollerna vid de inre gränserna mellan signatärstaterna och en gemensam yttre gräns skapades. Gemensamma regler om gränskontroller och en gemensam viseringspolitik fastställdes. Ett polisiärt och rättsligt samarbete inleddes och Schengens informationssystem (SIS) infördes.

Schengenområdet omfattar för närvarande 25 länder: EU-medlemsstaterna Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Finland, Tyskland, Grekland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Sverige, Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien och Slovenien samt de tre associerade icke-EU-länderna Norge, Island och Schweiz. I dag tillämpar Bulgarien, Rumänien och Cypern bara Schengenregelverket till en del, och därför genomförs det fortfarande kontroller vid deras gränser.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för Coelhobetänkandet. Skottland är visserligen inte medlem av Schengenområdet, men vi har antagit vissa delar av Schengenregelverket. Den skotska regeringen har varit aktivt delaktig i den här frågan på rådsnivå, och jag stöder gärna detta arbete.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för den här rekommendationen, i enlighet med vilken undertecknandet av protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till EU-avtalet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket skedde den 28 februari 2008. Schweiz anslöt sig till Schengenområdet den 12 december 2008. Först avskaffades gränskontrollerna vid landgränserna och sedan vid flygplatserna, för flygningar inom Schengenområdet, den 29 mars 2009. För första gången tvingades man sätta upp kontroller på platser där inga reella gränser hade funnits på 100 år. De 41 kilometer som skiljer de båda länderna åt blev en yttre Schengengräns. Jag välkomnar de nya regler som infördes i och med Lissabonfördraget och som gör att Europaparlamentet får mer information om internationella avtal. Den successiva utvidgningen av Schengenområdet har inneburit att tredjeländer som har särskilda förbindelser med EU deltar i Schengensamarbetet. Förutsättningen för associering med Schengenregelverket är att det finns ett avtal om fri rörlighet för personer mellan dessa stater och EU. För dessa länder innebär deltagandet att de ingår i det område som saknar kontroller vid de inre gränserna, att de tillämpar bestämmelserna i Schengenregelverket och alla Schengen-relevanta texter som antas i enlighet med det och att de deltar i beslutsfattandet om texter som har med Schengenområdet att göra.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Ett protokoll för Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiz undertecknades 2008. Detta resulterade i att furstendömet genomförde, tillämpade och utvecklade Schengenregelverket. Men trots att Furstendömet Liechtenstein blev medlem av Europeiska ekonomiska samarbetsområdet redan 1995 och sedan successivt har närmat sig europeisk lagstiftning genom att införliva många direktiv med sin inhemska lagstiftning har landet ännu inte inlett förhandlingar om anslutning till Schengenavtalen. Genom detta avtal – som jag stödde – fastställs båda parters rättigheter och skyldigheter, varigenom fri rörlighet för personer blir möjlig. Vidare har en rad genomförandebestämmelser införts för de delar av Lissabonfördraget som har att göra med internationella avtal, så att Europaparlamentet får mer att säga till om när det gäller informationen om och antagandet av dem.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stödde det här betänkandet. Liechtenstein är en liten västeuropeisk inlandsstat i Alperna, som gränsar till Schweiz i väster och till Österrike i öster. Landet har en yta på 160 km2, en befolkning som uppskattas till 35 000 personer och den högsta bruttonationalprodukten per person i världen. Sedan Liechtenstein anslöt sig till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) 1995 har landet stadigt integrerat sig med det europeiska handelsområdet. Hittills har man införlivat 98,4 procent av EU-direktiven med sin inhemska lagstiftning. Liechtenstein ingår också i den inre marknaden, där samma grundläggande regler gäller för alla de deltagande staterna.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Att nya länder ansluter sig till Schengens informationssystem (SIS) är viktigt om vi ska kunna skapa ett Europa utan gränser. Liechtenstein har ingått i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet sedan 1995 och har allt mer integrerat sig med det europeiska handelsområdet. Landet har varit föremål för olika utvärderingsförfaranden om dataskydd, SIS, land-, luft- och sjögränser, polissamarbete och viseringspolitik. Genom anslutningen till det här avtalet kommer Liechtenstein att omfattas av Schengenregelverket.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Schengenavtalet ingicks mellan Tyskland, Belgien, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna den 14 juni 1985. Schengensamarbetet är nu integrerat med Europeiska unionens rättsliga och institutionella ram och omfattar 25 medlemsstater samt tre länder som är associerade med EES: Norge, Island och Schweiz. Schweiz anslöt sig till Schengenområdet den 12 december 2008. Först avskaffades gränskontrollerna vid landgränserna och sedan vid flygplatserna, för flygningar inom Schengenområdet, den 29 mars 2009. Eftersom det finns en mycket aktiv policy för fri rörlighet mellan dessa båda länder och Liechtenstein inte anslöt sig blev det för första gången nödvändigt att införa kontroller på platser där det inte hade funnits några reella gränser på 100 år. De 41 kilometer som skiljer de båda länderna åt blev en yttre Schengengräns. Genom detta avtal tas denna barriär bort, i och med att Liechtenstein ansluter sig till Schengenområdet. Jag välkomnar de nya regler som infördes genom Lissabonfördraget och som gör att parlamentet kan spela en aktiv roll när det gäller att anta dessa avtal. Av alla dessa skäl röstade jag för betänkandet.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) I avtalet om Schweiziska edsförbundets anslutning till Schengenregelverket, som har varit i kraft sedan den 1 mars 2008, står det uttryckligen att Liechtenstein kan ansluta sig genom ett protokoll. Mot bakgrund av de öppna gränser som har funnits mellan Furstendömet Liechtenstein och Schweiziska edsförbundet i decennier förväntades länderna ansluta sig till Schengenområdet samtidigt. Så blev det inte, och Schweiz anslöt sig till Schengenregelverket ensamt den 12 december 2008. Detta gjorde det nödvändigt att införa kontroller på platser där det inte hade funnits några riktiga gränser på 100 år. För att få bort dessa hinder och med tanke på att Liechtenstein ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och den inre marknaden stödde jag ingåendet av detta protokoll och hoppas att Liechtenstein nu äntligen kan ansluta sig till Schengenregelverket.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) 2007 ombads parlamentet för första gången att yttra sig om ingåendet av detta protokoll. På förslag av den som var föredragande vid den tidpunkten – Ewa Klamt – avgav utskottet för rättsliga frågor ett enhälligt yttrande den 11 juni 2007 och rekommenderade att den rättsliga grunden skulle ändras till att hänvisa till det andra stycket i artikel 300.3 i EG-fördraget (förslagen till rådets beslut syftade till att förändra den ”särskilda institutionella ramen” i huvudavtalet, som det föreslagna protokollet är en integrerad del av), så att ett godkännande, inte bara ett samråd med, Europaparlamentet skulle krävas. Därför, och med tanke på att Lissabonfördraget snart skulle träda i kraft, återförvisades betänkandet till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för den här rekommendationen eftersom jag tror att den kan bidra till att Schengenregelverket träder i kraft, tillämpas och utvecklas i länder som Republiken Island, Konungariket Norge, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein.

Det är verkligen viktigt att de här länderna deltar i fonden för yttre gränser under perioden 2007–2013, i enlighet med gällande bestämmelser och överenskommelser. För att skapa ett ännu mer enat Europa utan att ge avkall på det praktiska kommer dock deras deltagande att regleras av kompletterande bestämmelser som också skyddar Europeiska unionens ekonomiska intressen och revisionsrättens granskningsbefogenheter.

  Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade för avtalet om Liechtensteins anslutning till Schengenregelverket. Detta är ett logiskt steg framåt som inte kommer att ge oss några problem. Vi kan förvänta oss att avtalet fungerar friktionsfritt.

- Rekommendation: Hohlmeier (A7-0013/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för den här rekommendationen eftersom det avtal som ingicks den 26 oktober 2004 med Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz ger möjlighet för Liechtenstein att associera sig till Dublinregelverket genom ett protokoll. Mot bakgrund av de öppna gränserna mellan de båda länderna och att Liechtenstein 2001 uttryckte intresse av att ansluta sig till avtalet, vilket dock inte skedde på grund av meningsskiljaktligheter mellan rådet och parlamentet – vilka löstes genom Lissabonfördraget – finns det ingen anledning för mig att motsätta mig ingåendet av det här avtalet.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för det här dokumentet, enligt vilket det avtal som ingicks den 26 oktober 2004 med Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz (”Dublinavtalet med Schweiz”) ger möjlighet för Liechtenstein att associera sig till Dublinregelverket genom ett protokoll.

Den 27 februari 2006 gav rådet kommissionen tillstånd att inleda förhandlingar med Liechtenstein och Schweiz. Dessa utmynnade i att ett förslag till protokoll om Liechtensteins anslutning till Dublinavtalet med Schweiz lades fram. Den rättsliga grunden för kommissionens förslag av den 4 december 2006 om ett protokoll för Liechtensteins associering var artikel 300.3, första stycket, i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, vilken innebar att parlamentet skulle konsulteras.

Jag välkomnar att förslaget till rådets beslut på nytt har hänskjutits till parlamentet och att därmed förhandlingarna om Liechtensteins associering till Dublinavtalet med Schweiz fortsätter. Parlamentet måste ge sitt samtycke, vilket det krävde att få göra vid första behandlingen, för att detta protokoll med Liechtenstein ska kunna ingås. Mot bakgrund av de framgångsrikt slutförda förhandlingarna med Liechtenstein och den ändrade rättsliga grunden bör vi ge vårt samtycke till ingåendet av protokollet.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Avtalet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz – Dublin/Eurodacavtalet – ingicks 2004. Med tanke på att de öppna gränserna för fri rörlighet för personer mellan Schweiz och Liechtenstein hade funnits i decennier skulle det ha varit logiskt att Liechtenstein var associerat med dessa förhandlingar. Men trots att Liechtenstein uttryckte intresse fick landet inte delta, eftersom det ännu inte hade ingått något avtal om beskattning av sparmedel med Europeiska gemenskapen.

Mot bakgrund av de nya reglerna i Lissabonfördraget, som innebär att parlamentet blir mycket mer delaktigt i ingåendet av internationella avtal, och att Liechtenstein har ingått avtalet i fråga, vilket trädde i kraft den 1 juli 2005, stöder jag parlamentets beslut att ge samtycke till ingåendet av detta protokoll.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Ett avtal om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz ingicks med Schweiz 2004. Enligt detta avtal kan Liechtenstein associeras genom ett protokoll. Den 27 februari 2006 gav rådet kommissionen tillstånd att inleda förhandlingar med Liechtenstein och Schweiz. Dessa slutfördes den 21 juni 2006 och förslaget till protokoll om Liechtensteins anslutning till Dublinavtalet med Schweiz lades fram. Nu ombeds parlamentet att ge sitt samtycke till ingåendet av detta protokoll. Det tycker jag att vi ska göra, så jag röstar för rekommendationen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Rådet har lagt fram ett förslag till protokoll mellan Europeiska unionen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz.

Jag välkomnar antagandet av detta protokoll mellan Europeiska unionen och två stater som historiskt sett har haft goda grannförbindelser och fri rörlighet för personer. Jag instämmer med föredragandens slutsatser och välkomnar särskilt att förhandlingarna om Furstendömet Liechtensteins associering med Dublinavtalet med Schweiz fortsätter. Jag hoppas att de snart kommer att vara slutförda.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta handlar om asylrätten och kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz.

Enligt det avtal som ingicks den 26 oktober 2004 med Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz – Dublinavtalet med Schweiz – kan Liechtenstein associera sig med detta regelverk.

Med tanke på att de öppna gränserna för fri rörlighet för personer mellan Schweiz och Liechtenstein hade funnits i decennier uttryckte Liechtenstein 2001 intresse av att ansluta sig till Dublinavtalet med Schweiz. Landet var dock inte associerat med förhandlingarna med Schweiz, eftersom det inte hade ingått något avtal om beskattning av sparmedel med EU.

När ett sådant avtal mellan EU och Liechtenstein ingåtts och trätt i kraft bekräftade Liechtenstein 2005 sin önskan om associering till Dublinregelverket.

2006 gav rådet kommissionen mandat att inleda förhandlingar med Liechtenstein och Schweiz. Förhandlingarna slutfördes och utkastet till protokoll paraferades.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för det här dokumentet, enligt vilket det avtal som ingicks den 26 oktober 2004 med Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz (”Dublinavtalet med Schweiz”) ger möjlighet för Liechtenstein att associera sig till Dublinregelverket genom ett protokoll. Jag välkomnar att förslaget till rådets beslut på nytt har hänskjutits till parlamentet och att därmed förhandlingarna om Liechtensteins associering till Dublinavtalet med Schweiz fortsätter. Mot bakgrund av de framgångsrikt slutförda förhandlingarna med Liechtenstein och den ändrade rättsliga grunden bör vi ge vårt samtycke till ingåendet av protokollet.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för rekommendationen till kommissionen om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat, i Schweiz eller – om protokollet ratificerats, vilket majoriteten i Europaparlamentet hoppas – i Furstendömet Liechtenstein. Syftet med Dublinavtalet är att förse de deltagande staterna med kriterier för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan, och att därigenom se till att de asylsökande behandlas bättre samtidigt som staterna får verktyg för att bekämpa den organiserade brottsligheten. Eftersom dessa frågor – skyddet av flyktingar och den internationella säkerheten – är så viktiga måste alla EU-institutionerna ständigt sträva efter att flyktingar och asylsökande kan lita på att kriterierna och hänvisningarna i lagar och förordningar är tydliga.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar att förslaget till rådets beslut på nytt har hänskjutits till parlamentet och att därmed förhandlingarna om Liechtensteins associering till Dublinavtalet med Schweiz fortsätter. Parlamentet måste ge sitt samtycke – vilket det krävde att få göra vid första behandlingen – för att detta protokoll med Liechtenstein ska kunna ingås. Jag stöder ingåendet av protokollet. Mot bakgrund av de framgångsrikt slutförda förhandlingarna med Liechtenstein och den ändrade rättsliga grunden röstade jag för att vi ger vårt samtycke.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar att parlamentet har hörts om förslaget till rådets beslut igen och att förhandlingarna om Liechtensteins associering med Dublinavtalet med Schweiz därmed kommer att fortsätta. I enlighet med vad parlamentet begärde under den första behandlingen krävs parlamentets samtycke till ingåendet av detta protokoll med Liechtenstein. Med tanke på den koppling som redan finns mellan Liechtenstein och EU anser jag att ingåendet av protokollet är viktigt, med ändringarna av den rättsliga grunden. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Enligt det avtal som ingicks den 26 oktober 2004 med Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz, känt som Dublinavtalet med Schweiz, kan Liechtenstein associera sig med Dublinregelverket genom ett protokoll. När det gäller rörligheten för personer har Liechtenstein och Schweiz sedan flera årtionden tillbaka tillämpat en politik med öppna gränser, och Liechtenstein visade 2005 återigen intresse för att ansluta sig till Dublinavtalet med Schweiz. Av olika skäl har avtalet inte ingåtts slutgiltigt tidigare: för det första på grund av att andra avtal som är föremål för förhandlingar med Liechtenstein inte hade ingåtts, för det andra på grund av att det fanns olika åsikter om den rättsliga grunden och senare på grund av Lissabonfördragets ikraftträdande. Till sist når nu parlamentet sitt mål och hörs för att ge sitt samtycke, i stället för att bara rådfrågas. Jag välkomnar detta och röstar för det här betänkandet.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Enligt det avtal som ingicks den 26 oktober 2004 med Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz, Dublinavtalet, kan Liechtenstein associera sig med Dublinregelverket genom ett protokoll. När det gäller rörligheten för personer har Liechtenstein och Schweiz sedan flera årtionden tillbaka tillämpat en politik med öppna gränser och Liechtenstein visade 2001 intresse för att ansluta sig till Dublinavtalet med Schweiz. Liechtenstein associerades dock inte med förhandlingarna eftersom det inte fanns något avtal om beskattning av inkomster av sparande med Europeiska gemenskapen. När ett sådant avtal mellan Europeiska gemenskapen och Liechtenstein ingåtts och trätt i kraft bekräftade Liechtenstein den 10 juni 2005 sin önskan om associering till Dublinregelverket. Rådets invändningar om den rättsliga grunden har undanröjts och parlamentets samtycke måste nu inhämtas, så jag anser att alla villkor för att ge samtycke till detta protokoll med Liechtenstein har uppfyllts.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Föredraganden välkomnar att förslaget till rådets beslut på nytt har hänskjutits till parlamentet och att därmed förhandlingarna om Liechtensteins associering med Dublinavtalet med Schweiz fortsätter, och ber parlamentet att ge sitt samtycke, men Verts/ALE-gruppen beslutade att inte följa det rådet. Således röstade vi emot förslaget, såsom vi gjorde i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för det här betänkandet eftersom jag stöder ingåendet av protokollet om Liechtensteins anslutning till Dublinavtalet med Schweiz. Detta avtal har redan gjort det möjligt för Schweiz att använda viktiga verktyg för att bekämpa den internationella brottsligheten och olaglig invandring.

Och inte bara det. Genom en sådan här samordning kan man förhindra flerfaldiga och ogrundade asylansökningar. Nu är det meningen att Liechtenstein ska ha samma förmåner och komma ännu närmare slutmålet fullvärdigt medlemskap i Europeiska unionen.

  Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Det gladde mig att kunna rösta för Liechtensteins anslutning till avtalet om EU:s asylsystem. Detta kommer att förhindra att människor söker asyl både i EU och i Liechtenstein. Om en asylansökan avslås i Liechtenstein kommer den också att avslås i EU, och tvärtom. Samtidigt som vi har förenklat förfarandet har vi också ökat samordningen.

- Rekommendation: Macovei (A7-0011/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för den här rekommendationen, eftersom det nuvarande avtalet mellan EU och Brasilien gör ett ömsesidigt undantag från viseringskravet vid resor för turism- eller affärsändamål för medborgare i Brasilien och EU, inklusive medborgare i de fyra medlemsstater som i dag inte åtnjuter viseringsfritt resande till Brasilien. Avtalet ersätter inte, utan kompletterar befintliga bilaterala avtal som ingåtts mellan åtskilliga EU-medlemsstater och Brasilien avseende resande för annat än turism- och affärsändamål, samt för att utöva avlönad verksamhet, så det finns ingen anledning att motsätta sig det. Vistelsens längd i Schengenområdet har begränsats till tre månader under en sexmånadersperiod, så det uppstår inga problem med att brasilianska medborgare olagligt bosätter sig här.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för den här resolutionen om ingående av avtalet mellan Europeiska unionen och Förbundsrepubliken Brasilien om undantag från viseringskravet vid kortare vistelser för innehavare av vanliga pass. Genom det nuvarande EU–Brasilien-avtalet görs ett ömsesidigt undantag från viseringskravet vid resor för turism- eller affärsändamål, såsom dessa definieras i avtalet, för medborgare i Brasilien och EU, inklusive medborgare i de fyra medlemsstater – Estland, Lettland, Cypern och Malta – som i dag inte åtnjuter viseringsfritt resande till Brasilien. Man bör notera att av den gemensamma viseringspolitikens beskaffenhet och det faktum att Europeiska unionen har exklusiv extern behörighet på det här området följer att endast Europeiska unionen får förhandla fram och ingå avtal om undantag från viseringskrav, och inte de enskilda medlemsstaterna.

För att säkerställa att alla EU-medborgare behandlas lika har det införts en bestämmelse i avtalet där det föreskrivs att Brasilien tillfälligt får avbryta tillämpningen av eller säga upp avtalet endast med avseende på EU:s samtliga medlemsstater. Detta är viktigt. På motsvarande sätt får unionen också tillfälligt avbryta tillämpningen av eller säga upp avtalet endast på alla sina medlemsstaters vägnar. Jag håller med föredraganden om att vi måste driva igenom EU:s politik för ömsesidighet i viseringsfrågor.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) I enlighet med rådets förordning (EG) nr 539/2001 får brasilianska medborgare resa till samtliga medlemsstater i Europeiska unionen utan visering vid kortare vistelser. Brasilien har emellertid alltjämt visumkrav för medborgarna i fyra medlemsstater vid inresa och kortare vistelser i landet: Cypern, Estland, Lettland och Malta. Övriga medlemsstater har ingått bilaterala viseringsavtal med Brasilien som gör det möjligt för ländernas medborgare att utan visum resa in i landet och uppehålla sig på brasilianskt territorium under kortare tid.

Det faktum att Europeiska unionen har exklusiv extern behörighet på det här området gör att endast Europeiska unionen får förhandla fram och ingå avtal om undantag från viseringskrav, och inte de enskilda medlemsstaterna. Den 18 april 2008 antog därför rådet ett beslut om bemyndigande för kommissionen att inleda förhandlingar med Brasilien om ett avtal mellan Europeiska unionen och Brasilien om undantag från viseringskravet vid kortare vistelser. Efter genomförda förhandlingar paraferades avtalet och det formella undertecknandet på unionens och Brasiliens vägnar ägde rum i Bryssel den 8 november 2010.

Jag tycker att det är viktigt att godkänna ingåendet av detta avtal om undantag från viseringskravet, så att alla EU-medborgare, också de i Estland, Lettland, Malta och Cypern, kan resa in i Brasilien för turism- eller affärsändamål utan visum, på samma sätt som brasilianska medborgare kan resa viseringsfritt till alla EU:s medlemsstater. Vi måste skyndsamt driva igenom EU:s gemensamma viseringspolitik.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Brasilianska medborgare kan resa till alla EU:s medlemsstater och vistas där under korta perioder utan visum, men det finns fyra medlemsstater – Estland, Cypern, Malta och Lettland – vilkas medborgare måste ha visum för att resa in på brasilianskt territorium. Alla övriga medlemsstater har ingått bilaterala viseringsavtal med Brasilien som gör det möjligt för ländernas medborgare att utan visum resa in i landet och uppehålla sig på brasilianskt territorium under kortare tid, men enskilda medlemsstater kan inte längre ingå sådana avtal.

EU har exklusiv extern behörighet när det gäller den gemensamma viseringspolitiken. Den 8 november 2010 ingicks därför ett avtal mellan EU och Brasilien om ömsesidigt undantag från viseringskravet för alla brasilianska medborgare och EU-medborgare vid resor för turism- eller affärsändamål. Jag stöder det faktum att avtalet säkerställer att alla EU-medborgare behandlas lika, genom att såväl Brasilien som EU bara tillfälligt får avbryta tillämpningen av eller säga upp avtalet med avseende på alla medlemsstater.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för den här rekommendationen eftersom den säkerställer att alla europeiska medborgare behandlas lika inom ramen för den gemensamma viseringspolitiken mellan EU och Brasilien. Avtalet ersätter inte, utan kompletterar befintliga bilaterala avtal avseende resande för andra ändamål än turism- och affärsändamål.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Under det senaste portugisiska ordförandeskapet etablerade Europeiska unionen ett särskilt strategiskt partnerskap med Brasilien. I den anda som detta liknande avtal bör genomsyras av är givetvis alla åtgärder som innebär att hinder för kontakterna mellan europeiska medborgare och medborgare i detta andra portugisisktalande land välkomna. Eftersom fyra europeiska länder fortfarande inte kan åberopa samma undantag anser jag att vi har allt att vinna på att utvidga systemet till att även omfatta dem och således ställa oss positiva till det avtal som nu läggs fram för oss. När det gäller förbindelserna mellan EU och Brasilien bör man komma ihåg att det här landets strategiska betydelse sedan länge har gjort det motiverat att inrätta en särskild delegation, såsom fallet är i de andra länderna i kvartetten Brasilien, Ryssland, Indien och Kina, samt i länder som objektivt sett är mindre viktiga på den internationella scenen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) I enlighet med förordning (EG) nr 539/2001 får brasilianska medborgare resa till samtliga medlemsstater i Europeiska unionen utan visering vid kortare vistelser.

Alla i Europeiska unionen åtnjuter dock inte samma privilegier. Så är det för medborgarna i Estland, Cypern, Malta och Lettland. Detta innebär att principen om ömsesidighet inte följs.

För att dessa medborgare ska bli jämställda med de övriga invånarna i EU och Brasilien krävs det ett avtal mellan EU och Brasilien. Vi kan inte ha ett EU med två hastigheter, så jag välkomnar antagandet av det här avtalet, inte bara på grund av att det framstår som rättvist i sig, utan också för att det innebär att ett av de få återstående fallen av negativ diskriminering som fortfarande finns mellan EU:s folk elimineras.

  Carlo Fidanza (PPE), skriftlig. – (IT) Tillsammans med mina italienska kolleger i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) beslutade jag mig för att avstå i dagens omröstning om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Brasilien och undantag från viseringskravet vid kortare vistelser för innehavare av vanliga pass. Det beror på att jag, mot bakgrund av innehållet i resolutionen om fallet Cesare Battisti, skulle ha föredragit att omröstningen hade skjutits upp i avvaktan på det nya beslutet i Brasiliens federala domstol om utlämningen av brottslingen Cesare Battisti.

Eftersom ärendet inte är brådskande skulle det inte ha varit något problem att skjuta upp behandlingen av det till nästa sammanträdesperiod eller sammanträdesperioden i april, särskilt om man tar hänsyn till den smärta som familjerna till offren för denna massmördare åsamkas. Dessa familjer har väntat i 31 år på att rättvisa ska skipas och på att Cesare Battisti ska avtjäna den dom som det italienska rättsväsendet avkunnade i våra egna fängelser.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det här ärendet handlar om en utvidgning av undantaget från viseringskravet vid kortare vistelser för innehavare av vanliga pass till att omfatta alla EU-länder.

I resolutionen förespråkar man ingåendet av detta avtal om undantag från viseringskravet snarast möjligt, så att alla EU-medborgare, inklusive Cyperns, Estlands, Lettlands och Maltas medborgare, kan resa till Brasilien för turism- och affärsändamål, på samma sätt som brasilianska medborgare redan nu kan resa viseringsfritt till samtliga EU-medlemsstater. Det handlar om att tillämpa politiken för ömsesidighet i viseringsfrågor.

Parlamentet anser att det bör eftersträva en ömsesidighet i viseringsfrågor till alla dess medborgare från samtliga EU-medlemsstater utan visum kan resa in i alla de länder vars medborgare redan nu kan resa viseringsfritt till EU, däribland Förenta staterna och Kanada. Det tycker vi är rättvist.

  Jacqueline Foster (ECR), skriftlig. – (EN) Den europeiska flygindustrin och dess kunder har inte haft det så lätt de senaste månaderna! Den famösa vulkanaskekrisen inträffade just när flygbolagen, och givetvis också passagerarna, kämpade med konsekvenserna av en mycket djup lågkonjunktur.

Men mitt i detta elände kommer det lite goda nyheter för både företagen och passagerarna! Dagens omröstning om avtalet om lufttrafiktjänster mellan EU och Brasilien ger betydande ömsesidiga fördelar.

För det första är Brasilien en mycket strategiskt viktig partner för EU och en enorm potentiell marknad. För närvarande flyger över fyra miljoner passagerare per år mellan Brasilien och EU. Eftersom landets turistnäring snabbt utvecklas kan den siffran bara stiga.

Från företagssynpunkt är Sao Paolo Sydamerikas finanshuvudstad. Den högt specialiserade olje- och finansindustrins utveckling kommer att leda till större efterfrågan på flygresor.

Detta tjänar framför allt till att eliminera nationalitetsrestriktionerna i de befintliga bilaterala avtalen mellan medlemsstaterna och Brasilien. Detta är ett oerhört viktigt första steg när det gäller att förstärka flygförbindelserna mellan EU och Brasilien och har gjort det möjligt för Brasilien och EU att sikta på förhandlingar om ett heltäckande avtal om flygtransporter.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 170.)

  Salvatore Iacolino (PPE), skriftlig. – (IT) Jag avstod i den slutliga omröstningen om Monica Macoveis betänkande, liksom i omröstningarna om Silvia-Adriana Ţicăus och Ioan Encius betänkanden, för att uttrycka mitt missnöje med hur den brasilianska regeringen har hanterat utlämningen av terroristen Cesare Battisti.

Avtalen om undantag från viseringskravet och lufttrafiktjänster bekräftar de goda förbindelser som finns mellan Brasilien och Europeiska unionen. Vid mötet med utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor framförde jag att vi borde kontakta Brasiliens ambassadör till Europeiska unionen för att diskutera några grundläggande frågor, såsom respekten för mänskliga rättigheter, bekämpande av terrorism och inställningen till frihet och säkerhet i Europa och Brasilien. Jag är säker på att vi kan uppnå påtagliga resultat för både de europeiska medborgarna och Brasiliens folk.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för den här resolutionen om ingående av avtalet mellan Europeiska unionen och Förbundsrepubliken Brasilien om undantag från viseringskravet vid kortare vistelser för innehavare av vanliga pass. I enlighet med rådets förordning (EG) nr 539/2001 får brasilianska medborgare resa till samtliga medlemsstater i Europeiska unionen utan visering vid kortare vistelser. Brasilien har emellertid alltjämt visumkrav för medborgarna i fyra medlemsstater vid inresa och kortare vistelser i landet: Cypern, Estland, Lettland och Malta. Övriga medlemsstater har ingått bilaterala viseringsavtal med Brasilien som gör det möjligt för ländernas medborgare att utan visum resa in i landet och uppehålla sig på brasilianskt territorium under kortare tid. Av den gemensamma viseringspolitikens beskaffenhet och det faktum att Europeiska unionen har exklusiv extern behörighet på det här området följer att endast Europeiska unionen får förhandla fram och ingå avtal om undantag från viseringskrav, och inte de enskilda medlemsstaterna. Det är viktigt att godkänna ingåendet av detta avtal om undantag från viseringskravet, så att alla EU-medborgare, också de i Estland, Lettland, Malta och Cypern, kan resa in i Brasilien för turism- eller affärsändamål utan visum, på samma sätt som brasilianska medborgare kan resa viseringsfritt till alla EU:s medlemsstater. Vi måste vidta åtgärder på det här området utan dröjsmål.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för att ge parlamentets samtycke till ingåendet av detta avtal om undantag från viseringskravet så snart som möjligt, så att alla EU-medborgare, också de i Estland, Lettland, Malta och Cypern, kan resa in i Brasilien för turism- eller affärsändamål utan visum, på samma sätt som brasilianska medborgare kan resa viseringsfritt till alla EU:s medlemsstater. Vi måste skyndsamt förstärka EU:s politik för ömsesidighet i viseringsfrågor.

  Erminia Mazzoni (PPE), skriftlig. – (IT) Jag avstod i omröstningen om betänkandet om avtalet mellan Europeiska unionen och Förbundsrepubliken Brasilien om undantag från viseringskravet vid kortare vistelser för innehavare av vanliga pass för att ge uttryck för en ståndpunkt som inte har med själva sakfrågan att göra.

Jag tycker inte att den brasilianska regeringen har hanterat fallet Cesare Battisti på rätt sätt. Det finns förfaranden om utlämning i ett bilateralt avtal som borde ha tillämpats. Den tolkning som rättsväsendet gör strider mot gjorda åtaganden. Straffet – som Cesare Battisti borde avtjäna i Italien – utmättes av en vanlig domstol som tillämpade vanliga lagar på ett vanligt brott: massmord. Det är svårt att stödja internationella förbindelser, som de som anges i de betänkanden som parlamentet röstar om, med ett land som inte respekterar avtal och som framför allt tar ställning till den grundläggande rätten till skydd av livet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det avtal som parlamentet just har antagit innebär att medborgare i Europeiska unionen som vill resa till Brasilien för turism- eller affärsändamål inte kommer att behöva något visum för vistelser i upp till tre månader, på samma sätt som brasilianska medborgare redan kan resa till alla EU-länder utan visum. Det här avtalet gynnar framför allt medborgarna i Estland, Lettland, Malta och Cypern, som fortfarande behöver visum för att resa in i Brasilien. Avtalet gäller innehavare av vanliga pass. Genom det här avtalet kommer alla EU-medborgare – också medborgarna i Estland, Lettland, Malta och Cypern, som fortfarande behöver visum för att resa in i Brasilien – att kunna resa utan visum till Brasilien för turism- och affärsändamål, på samma sätt som brasilianska medborgare redan nu kan resa viseringsfritt till samtliga EU-medlemsstater. Vistelsen i Schengenområdet begränsas till tre månader under en sexmånadersperiod. Det här avtalet kommer att bli tillämpligt på 90–95 procent av alla resenärer.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för eftersom jag tycker att det är viktigt att hjälpa det brasilianska folket att hantera sitt enorma territorium. Tekniskt och finansiellt stöd kommer att ge konkurrenskraftiga livsmedel och låga priser. Brasilien kan övergå från att vara en jordbruksproducent till att bli en stor konsument av europeiska varor, öppna en ny försäljningsmarknad och utöka sina turisttjänster om landet får stöd på rätt områden.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) I enlighet med rådets förordning (EG) nr 539/2001 får brasilianska medborgare resa till samtliga medlemsstater i EU utan visering vid kortare vistelser. Brasilien har emellertid alltjämt visumkrav för medborgarna i fyra medlemsstater vid inresa i landet: Estland, Cypern, Malta och Lettland. Övriga medlemsstater har ingått bilaterala viseringsavtal direkt med Brasilien. För att komma till rätta med detta, och mot bakgrund av att EU har exklusiv extern behörighet på det här området, har rådet antagit ett beslut om bemyndigande för kommissionen att inleda förhandlingar om ett avtal mellan EU och Brasilien om undantag från viseringskravet vid kortare vistelser. Det nuvarande avtalet mellan EU och Brasilien, som jag röstade för, gör ett ömsesidigt undantag från viseringskravet vid resor för turism- eller affärsändamål för medborgare i Brasilien och EU, inklusive medborgare i de fyra medlemsstater som i dag inte åtnjuter viseringsfritt resande till Brasilien. Avtalet ersätter inte, utan kompletterar befintliga bilaterala avtal som ingåtts mellan åtskilliga EU-medlemsstater och Brasilien avseende resande för andra ändamål än turism- och affärsändamål (t. ex. studie- och forskningsresor).

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för ingåendet av avtalet mellan Europeiska unionen och Förbundsrepubliken Brasilien om undantag från viseringskravet vid kortare vistelser för innehavare av vanliga pass för att säkerställa att alla EU-medborgare, inklusive Cyperns, Estlands, Lettlands och Maltas medborgare, som hittills har behövt visum för att resa in i Brasilien, kan resa utan visum till Brasilien för turism- och affärsändamål, på samma sätt som brasilianska medborgare redan nu kan resa viseringsfritt till samtliga EU-medlemsstater, i linje med principerna om ömsesidighet och likabehandling.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Genom det nuvarande EU–Brasilien-avtalet görs ett ömsesidigt undantag från viseringskravet vid resor för turism- eller affärsändamål, såsom dessa definieras i avtalet, för medborgare i Brasilien och EU, inklusive medborgare i de fyra medlemsstater som i dag inte åtnjuter viseringsfritt resande till Brasilien. Avtalet ersätter inte, utan kompletterar befintliga bilaterala avtal som ingåtts mellan åtskilliga EU-medlemsstater och Brasilien avseende resande för andra ändamål än turism- och affärsändamål (t.ex. studie- och forskningsresor).

Även den kategori personer som reser för att utöva avlönad verksamhet är undantagen från detta avtals tillämpningsområde. För att säkerställa att alla EU-medborgare behandlas lika har det införts en bestämmelse i avtalet där det föreskrivs att Brasilien tillfälligt får avbryta tillämpningen av eller säga upp avtalet endast med avseende på EU:s samtliga medlemsstater. På motsvarande sätt får unionen också tillfälligt avbryta tillämpningen av eller säga upp avtalet endast på alla sina medlemsstaters vägnar.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) I enlighet med Lissabonfördraget har EU exklusiv behörighet i fråga om ingåendet av avtal med tredjeländer om den gemensamma viseringspolitiken. I enlighet med rådets förordning (EG) nr 539/2001 får brasilianska medborgare redan nu resa till samtliga medlemsstater i Europeiska unionen utan visering. Brasilien har emellertid alltjämt visumkrav för medborgarna i fyra medlemsstater vid inresa i landet: Cypern, Estland, Lettland och Malta. Detta avtal om ömsesidigt undantag från viseringskravet vid resor för turism- eller affärsändamål kommer att ge båda parter ekonomiska fördelar. Vistelsen i Schengenområdet begränsas till tre månader under en sexmånadersperiod.

Jag tycker att det är viktigt att betona att det här avtalet beaktar de medlemsstaters ställning som ännu inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut, nämligen Bulgarien, Cypern och Rumänien, och ger brasilianska medborgare rätt att uppehålla sig i var och en av medlemsstaterna i tre månader utan visum, oberoende av den period som beräknats för hela Schengenområdet. Jag röstar för det här avtalet eftersom jag anser att det är mycket viktigt att undvika diskriminering mellan medborgare i olika medlemsstater och tillämpa principen om ömsesidighet, som är en av EU:s ledstjärnor.

  Artur Zasada (PPE), skriftlig. – (PL) Jag välkomnade resultatet av omröstningen. Jag är fast övertygad om att alla åtgärder som innebär att medborgarna i alla EU:s medlemsstater åtnjuter lika rättigheter förtjänar vårt stöd. Att dessa lika rättigheter har att göra med avgörande frågor som friheten att passera gränser gör mig ännu nöjdare. Som polack minns jag alla de svårigheter som var förknippade med att resa över gränsen innan Polen blev medlem i EU, så jag anser att vartenda steg som vi tar mot fullständigt och ömsesidigt avskaffande av visum är oerhört betydelsefullt. Monica Macoveis rekommendation är också viktig av ett annat skäl. I motiveringen konstaterar föredraganden att två tredjeländer, Kanada och USA, fortfarande kräver visum, Kanada av medborgare i tre medlemsstater och USA av medborgare i fyra. Jag tror att de åtgärder som parlamentet nyligen har vidtagit, såsom den skriftliga förklaringen nr 89/2010, kommer att få avsedd effekt och leda till en förändring av USA:s och Kanadas viseringspolitik.

- Rekommendation: Enciu (A7-0010/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för den här rekommendationen eftersom Brasilien enligt förordning (EG) nr 539/2001 ingår i förteckningen över länder vilkas medborgare är undantagna från viseringskrav när de passerar Europeiska unionens yttre gränser. Emellertid kommer fyra medlemsstater fortfarande inte i åtnjutande av den genomförda ömsesidigheten. Med tanke på att den gemensamma viseringspolitiken gentemot tredjeländer genom Lissabonfördraget nu är EU:s exklusiva behörighet kommer alla EU-medlemsstater att gagnas av undantag från viseringskravet. Dessutom tryggas de befintliga bilaterala avtalen mellan medlemsstaterna och Brasilien, eftersom de omfattar en del passagerarkategorier som inte täcks av avtalet mellan EU och Brasilien. Jag håller också med föredraganden om att det här avtalet bör fungera som en förebild för ömsesidighet gentemot andra länder, nämligen USA och Kanada.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Genom det här avtalet görs ett ömsesidigt undantag från viseringskravet vid kortare vistelser för alla medborgare i Brasilien och EU som innehar diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass. För att man ska uppnå likabehandling av alla EU-medborgare i fråga om viseringsfritt resande föreskrivs i artikel 8 i avtalet att Brasilien får avbryta tillämpningen av eller säga upp avtalet endast med avseende på alla unionsmedlemsstater och att EU på motsvarande sätt får avbryta tillämpningen av eller säga upp avtalet endast på alla sina medlemsstaters vägnar.

Avtalet föreskriver inrättandet av en expertkommitté som ska lösa tvister som kan uppstå med anledning av tolkningen eller tillämpningen av bestämmelserna. Avtalet föreskriver även att Brasilien och medlemsstaterna ska utväxla provexemplar av pass. Jag anser att det är oerhört viktigt för EU att befintliga bilaterala avtal upprätthålls, eftersom dessa avtal föreskriver ett undantag från viseringskravet vid kortare vistelser för kategorier av resenärer som inte omfattas av avtalet mellan EU och Brasilien.

I det sammanhanget bör man hålla i minnet att Europeiska unionen kan använda sig av avbrytandeklausulen vad avser undantaget från viseringskravet mellan EU och Brasilien om Brasilien skulle säga upp de bilaterala avtalen. Detta avtal om undantag från viseringskravet för innehavare av diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass utgör ett steg i rätt riktning när det gäller att inrätta ett fullständigt ömsesidigt undantag från viseringskravet i enlighet med förordning (EG) nr 539/2001.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Trots att Brasilien ingår i den så kallade positiva förteckningen över länder vars medborgare är undantagna från viseringskrav när de passerar Europeiska unionens yttre gränser kan medborgarna i fyra EU-medlemsstater – Cypern, Estland, Lettland och Malta – fortfarande inte åberopa någon liknande lag när de vill resa till Brasilien. Enligt Lissabonfördraget är den gemensamma viseringspolitiken gentemot tredjeländer EU:s exklusiva behörighet, så det är EU som måste förhandla fram det här avtalet för att se till att alla EU-medborgare behandlas lika.

De två parterna har enats om att underteckna två separata avtal: ett för innehavare av vanliga pass och ett annat för innehavare av diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass. Jag stöder det här beslutet eftersom det gör att åtminstone avtalet om innehavare av diplomatpass, tjänstepass och officiella pass kan träda i kraft snabbare, eftersom det till skillnad från avtalet om innehavare av vanliga pass inte behöver ratificeras av den brasilianska kongressen.

Befintliga bilaterala avtal upprätthålls även i fortsättningen eftersom dessa avtal föreskriver ett undantag från viseringskravet vid kortare vistelser för kategorier av resenärer som inte omfattas av avtalet mellan EU och Brasilien.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för antagandet av detta avtal, i egenskap av Europaparlamentets föredragande. Avtalet innebär att innehavare av diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass och medborgarna i fyra EU-medlemsstater – Cypern, Estland, Lettland och Malta – undantas från kravet på visering för att kunna resa till Brasilien. Jag anser att avtalet är ett stort steg i rätt riktning när det gäller att inrätta ett fullständigt ömsesidigt undantag från viseringskravet för alla EU-medborgare i förhållande till tredjeländer. Försöken att skapa fullständig ömsesidighet bör fortsätta i syfte att nå en full avreglering på viseringsområdet med Förenta staterna och Kanada för medborgare från fem medlemsstater: Rumänien, Bulgarien, Tjeckien, Cypern och Polen.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för den här rekommendationen eftersom den är ett steg mot fullständigt och ömsesidigt undantag från viseringskravet vid kortare vistelser för alla medborgare i Brasilien och EU som innehar diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass. Undertecknandet av det här avtalet bör fungera som ett gott exempel för andra länder, nämligen USA och Kanada, som fortsätter att kräva visum av medborgare i en del EU-medlemsstater.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Vi röstade om en resolution om det avtal som ska ingås mellan Europeiska unionen och Förbundsrepubliken Brasilien om undantag från viseringskravet vid kortare vistelser för innehavare av vanliga pass, och det är ännu mer motiverat att innehavare av diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass också får del av detta arrangemang. Det är grundläggande och viktigt att avtal av det här slaget är ömsesidiga, för att se till att sådana undantag inte begränsas av administrativa eller byråkratiska krav som kan äventyra infriandet av medborgarnas legitima förväntningar. Brasilien blir en allt viktigare partner för EU, och vi har en gemensam historia och ett gemensamt språk. Allt som underlättar förbindelserna mellan detta stora sydamerikanska land och Europa bör välkomnas med öppna armar.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) I enlighet med förordning (EG) nr 539/2001 får brasilianska medborgare resa till samtliga medlemsstater i Europeiska unionen utan visering vid kortare vistelser.

Alla i Europeiska unionen åtnjuter dock inte samma privilegier. Så är det för medborgarna i Estland, Cypern, Malta och Lettland, vilket innebär att principen om ömsesidighet inte respekteras.

2008 fattade rådet ett beslut om bemyndigande för kommissionen att förhandla fram ett avtal mellan EU och Brasilien som innebar att brotten mot principen om ömsesidighet upphörde. För att påskynda processen och inte fördröja ikraftträdandet beslutade de två parterna att underteckna två separata avtal: ett för innehavare av vanliga pass och ett annat för innehavare av diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass (det senare avtalet kommer inte att kräva den brasilianska kongressens ratificering).

Därför välkomnar jag detta initiativ, som kommer att säkra att alla EU-medborgare behandlas lika och att principen om ömsesidighet respekteras till fullo.

  Carlo Fidanza (PPE), skriftlig. – (IT) Tillsammans med mina italienska kolleger i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) beslutade jag mig för att avstå i dagens omröstning om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Brasilien och undantag från viseringskravet vid kortare vistelser för innehavare av diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass. Det beror på att jag, mot bakgrund av innehållet i resolutionen om fallet Cesare Battisti, skulle ha föredragit att omröstningen hade skjutits upp i avvaktan på det nya beslutet i Brasiliens federala domstol om utlämningen av brottslingen Cesare Battisti.

Eftersom ärendet inte är brådskande skulle det inte ha varit något problem att skjuta upp behandlingen av det till nästa sammanträdesperiod eller sammanträdesperioden i april, särskilt om man tar hänsyn till den smärta som familjerna till offren för dessa massmördare åsamkas. Dessa familjer har väntat i 31 år på att rättvisa ska skipas och på att Cesare Battisti ska avtjäna den dom som det italienska rättsväsendet avkunnade i våra egna fängelser.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Brasilien ingår i den så kallade positiva förteckningen över länder vars medborgare är undantagna från viseringskrav när de passerar Europeiska unionens yttre gränser. Enligt ömsesidighetsprincipen, som ligger till grund för denna förordning, bör alla EU-medborgare komma i åtnjutande av motsvarande rättigheter när de reser till Brasilien.

Hittills har ömsesidighetsprincipen tillämpats genom bilaterala avtal om undantag från viseringskrav som ingåtts mellan Brasilien och enskilda medlemsstater. Fyra EU-medlemsstater – Cypern, Estland, Lettland och Malta – har emellertid inte undertecknat några sådana avtal. Av detta skäl är dessa länders medborgare fortfarande skyldiga att ha visering för att kunna resa till Brasilien, vilket strider mot ömsesidighetsprincipen.

Avtalet om undantag från viseringskrav mellan EU och Brasilien kommer inte att ersätta andra bilaterala avtal som ingåtts med enskilda medlemsstater, utan omfattar resor för turism- och affärsändamål för innehavare av diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag ställer mig bakom det här dokumentet eftersom det i avtalet görs ett ömsesidigt undantag från viseringskravet vid kortare vistelser för alla medborgare i Brasilien och EU som innehar diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass. För att man ska uppnå likabehandling av alla EU-medborgare föreskrivs i artikel 8 i avtalet att Brasilien får avbryta tillämpningen av eller säga upp avtalet endast med avseende på alla unionsmedlemsstater och att EU på motsvarande sätt får avbryta tillämpningen av eller säga upp avtalet endast på alla sina medlemsstaters vägnar. Detta avtal om undantag från viseringskravet för innehavare av diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass utgör ett steg i rätt riktning när det gäller att inrätta ett fullständigt ömsesidigt undantag från viseringskravet i enlighet med förordning (EG) nr 539/2001.

  Monica Luisa Macovei (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för att ge Europaparlamentets samtycke till ingåendet av de två avtalen om undantag från viseringskravet med Brasilien. För närvarande behöver inte brasilianska medborgare visum för att resa in i EU, men medborgare i Estland, Lettland, Malta och Cypern måste ha visum för att resa in i Brasilien. Genom dessa avtal säkerställer vi att principen om ömsesidighet tillämpas i fråga om undantag från viseringskravet mellan EU och Brasilien.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stödde det här betänkandet. Undantaget från viseringskravet omfattar personer som innehar diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass och som reser för turism- eller affärsändamål. De avtalsslutande parternas medborgare får stanna på varandras territorier i högst tre månader under en sexmånadersperiod räknat från den dag då personen i fråga nådde respektive avtalsslutande parts territorium. Undantag från viseringskravet vid resor för andra ändamål en dem som anges i avtalet kan fortfarande åstadkommas inom ramen för bestämmelserna i de bilaterala avtal som Brasilien undertecknat med 23 av de 27 medlemsstaterna. I avtalet beaktas de medlemsstaters ställning som ännu inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut. Så länge dessa medlemsstater (Bulgarien, Cypern och Rumänien) inte ingår i Schengenområdet ger undantaget från viseringskravet brasilianska medborgare rätt att uppehålla sig i var och en av dessa medlemsstater i tre månader, oberoende av den period som beräknats för hela Schengenområdet.

  Erminia Mazzoni (PPE), skriftlig. – (IT) Jag avstod i omröstningen om betänkandet om avtalet mellan Europeiska unionen och Förbundsrepubliken Brasilien om undantag från viseringskravet vid kortare vistelser för innehavare av diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass för att ge uttryck för en ståndpunkt som inte har med själva sakfrågan att göra.

Jag tycker inte att den brasilianska regeringen har hanterat fallet Cesare Battisti på rätt sätt. Det finns förfaranden om utlämning i ett bilateralt avtal som borde ha tillämpats. Den tolkning som rättsväsendet gör strider mot gjorda åtaganden. Straffet – som Cesare Battisti borde avtjäna i Italien – utmättes av en vanlig domstol som tillämpade vanliga lagar på ett vanligt brott: massmord. Det är svårt att stödja internationella förbindelser, som de som anges i de betänkanden som parlamentet röstar om, med ett land som inte respekterar avtal och som framför allt tar ställning till den grundläggande rätten till skydd av livet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det avtal som parlamentet nu har godkänt innebär att medborgare i Europeiska unionen som vill resa till Brasilien för turism- eller affärsändamål inte kommer att behöva något visum för vistelser i upp till tre månader, på samma sätt som brasilianska medborgare redan kan resa till alla EU-länder utan visum. Det här avtalet gynnar framför allt medborgarna i Estland, Lettland, Malta och Cypern, som fortfarande behövde visum för att resa in i Brasilien. Avtalet gäller innehavare av diplomatpass, tjänstepass och officiella pass. Genom det här avtalet kommer alla EU-medborgare – också medborgarna i Estland, Lettland, Malta och Cypern, som fortfarande behöver visum för att resa in i Brasilien – att kunna resa utan visum till Brasilien för turism- och affärsändamål, på samma sätt som brasilianska medborgare redan nu kan resa viseringsfritt till samtliga EU-medlemsstater. Vistelsen i Schengenområdet begränsas till tre månader under en sexmånadersperiod.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) I enlighet med Lissabonfördraget har EU exklusiv behörighet i fråga om den gemensamma viseringspolitiken gentemot tredjeländer. Det är bara EU som kan förhandla fram och underteckna ett avtal om undantag från viseringskravet med Brasilien, det kan inte medlemsstaterna göra. Så var det inte innan Lissabonfördraget trädde i kraft. I det här betänkandet analyserar man avtalet mellan EU och Brasilien om undantag från viseringskravet för innehavare av diplomatpass, tjänstepass och officiella pass. Avtalet undertecknades formellt på unionens och Brasiliens vägnar i Bryssel den 8 november 2010. Avtalet om undantag från viseringskrav kommer inte att ersätta andra bilaterala avtal som ingåtts med enskilda medlemsstater, utan det kommer i stället att komplettera sådana avtal. Det avtal som unionen ingått kommer emellertid att vara överordnat bilaterala avtal på områden som omfattas av dessa, närmare bestämt resor för turism- och affärsändamål. Jag välkomnar klausulerna om ömsesidighet mellan brasilianska och europeiska medborgare och skyddet för likabehandling av alla EU-medborgare. Brasilien får avbryta tillämpningen av eller säga upp avtalet endast med avseende på alla unionsmedlemsstater och EU får på motsvarande sätt avbryta tillämpningen av eller säga upp avtalet endast på alla sina medlemsstaters vägnar. Av dessa skäl röstade jag för.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för undertecknandet av avtalet mellan Europeiska unionen och Förbundsrepubliken Brasilien om undantag från viseringskravet vid kortare vistelser för innehavare av diplomatpass, tjänstepass och officiella pass för att säkerställa att alla EU-medborgare som innehar diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass, inklusive Cyperns, Estlands, Lettlands och Maltas medborgare, som hittills har behövt visum för att resa in i Brasilien, kan resa utan visum till Brasilien för turism- och affärsändamål, på samma sätt som brasilianska medborgare redan nu kan resa viseringsfritt till samtliga EU-medlemsstater, i linje med principerna om ömsesidighet och likabehandling.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Undantaget från viseringskravet omfattar personer som innehar diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass och som reser för turism- eller affärsändamål. De avtalsslutande parternas medborgare får stanna på varandras territorier i högst tre månader under en sexmånadersperiod räknat från den dag då personen i fråga nådde respektive avtalsslutande parts territorium. Undantag från viseringskravet vid resor för andra ändamål en dem som anges i avtalet kan fortfarande åstadkommas inom ramen för bestämmelserna i de bilaterala avtal som Brasilien undertecknat med 23 av de 27 medlemsstaterna.

I avtalet beaktas de medlemsstaters ställning som ännu inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut. Så länge dessa medlemsstater (Bulgarien, Cypern och Rumänien) inte ingår i Schengenområdet ger undantaget från viseringskravet brasilianska medborgare rätt att uppehålla sig i var och en av dessa medlemsstater i tre månader, oberoende av den period som beräknats för hela Schengenområdet.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Brasilien ingår i den positiva förteckningen över länder vars medborgare är undantagna från viseringskrav när de passerar Europeiska unionens yttre gränser. Hittills har ömsesidighetsprincipen tillämpats genom bilaterala avtal som ingåtts mellan Brasilien och enskilda medlemsstater. Cypern, Estland, Lettland och Malta har emellertid inte undertecknat några sådana avtal och deras medborgare är fortfarande skyldiga att ha visering. Syftet med avtalet är att innehavare av diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass ska undantas från viseringskravet, således detsamma som för avtalet om innehavare av vanliga pass.

Avtalet om innehavare av diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass kräver dock inte den brasilianska kongressens ratificering och kan därmed träda i kraft fortare. De två avtalen kommer inte att ersätta bilaterala avtal som ingåtts mellan enskilda medlemsstater och Brasilien, utan det kommer i stället att komplettera sådana avtal. Jag anser att det är viktigt att denna ömsesidighet tillämpas i avtal om undantag från viseringskrav med andra tredjeländer, för att eliminera den diskriminering som sker i synnerhet från USA:s och Kanadas sida.

- Rekommendation: Silvia-Adriana Þicãu (A7-0004/2011), Monica Luisa Macovei (A7-001/2011) and Ioan Enciu (A7-0010/2011)

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Även om jag stöder avtalets innehåll beslöt jag att avstå från att rösta för att protestera mot de politiska vägval som den brasilianska regeringen har gjort sedan en tid tillbaka i fallet Cesare Battisti.

Det är ett faktum att denne mördare som har fällts ett flertal gånger inte avtjänar de straff som tilldelats honom av det italienska rättssystemet.

- Betänkande: Gebhardt (A7-0012/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag stöder det här betänkandet eftersom jag är medveten om tjänstedirektivets potential att skapa en mer integrerad ekonomi och tror att tillämpningen av direktivet kan befästa förhållandet mellan den inre marknaden och sammanhållningspolitiken så att de förstärker varandra. För att uppnå detta mål krävs det större öppenhet i informationen till medborgare och företag. Det är viktigt att notera under vilka förutsättningar principen om ursprungsland inte ska tillämpas i vissa fall och på viss verksamhet, i synnerhet när det gäller avvikande lagbestämmelser i andra EU-instrument och de garantier som mottagarlandet ska lämna för utstationerade arbetstagare. Den frågan gav upphov till en lång diskussion och gjorde att direktivet till en början inte kunde tillämpas. Jag är rädd att tillämpningen av det här direktivet på regional och lokal nivå kan motverka avregleringsåtgärder och förhindra försök att förenkla administrativa förfaranden, i synnerhet eftersom tillämpningen kan kräva ytterligare resurser, bidrag från strukturfonderna och andra instrument som behövs för att kompensera för detta under övergångsperioden. I det sammanhanget efterlyser jag större konsekvens och samordning mellan olika politikområden.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om genomförandet av tjänstedirektivet, som trädde i kraft 2006. Målet för tjänstedirektivet är att öppna marknaden för tjänsteleverantörerna i Europeiska unionen, avveckla de protektionistiska begränsningar av utövandet av tjänsteverksamhet som finns i medlemsstaterna och följa principen om fri rörlighet, som är grundvalen för den inre marknaden. Kort sagt, tjänsteleverantörerna i Europa ska kunna erbjuda sina tjänster i hela EU utan byråkratiska hinder. Den verksamhet som omfattas av tjänstedirektivet står för 40 procent av EU:s BNP och arbetstillfällen. Vi förväntar oss att direktivet ska ge vinster på upp till 140 miljarder euro och att EU:s BNP ska öka med 1,5 procent. För att det ska ge de förväntade fördelarna måste dock direktivet tillämpas ordentligt. Tyvärr har man konstaterat att alla EU-medlemsstater inte hade lyckats införliva det med den nationella lagstiftningen till fullo i slutet av 2009. Jag håller med om att inrättandet av gemensamma kontaktpunkter är en viktig beståndsdel i ett verkningsfullt genomförande av direktivet.

Dessa kontaktpunkter ska tillhandahålla information och skapa möjligheter att klara av förfarandena på elektronisk väg och inte bara på landets egna språk. Enligt uppgifter från kommissionen har 22 medlemsstater inrättat sådana kontaktpunkter, men bara 17 av dessa har e-förvaltningsportaler och det finns stora skillnader mellan dessa i olika medlemsstater. Det ska betonas att om det inte finns väl fungerande gemensamma kontaktpunkter så får inte konsumenterna all information, och då kan vi inte nå målen för direktivet.

  Alfredo Antoniozzi (PPE), skriftlig. – (IT) Att tillämpningen av tjänstedirektivet ger potentiella fördelar är obestridligt. Den verksamhet som omfattas av tjänstedirektivet står för 40 procent av EU:s BNP och arbetstillfällen. Genom att tillämpa det på rätt sätt kan vi frigöra en enorm ekonomisk potential, skapa arbetstillfällen och bidra till ekonomisk återhämtning. Kvaliteten på genomförandet av direktivet i medlemsstaterna är lika viktig som att tidsfristerna för detta respekteras.

Redan under de diskussioner som föregick antagandet av direktivet visade parlamentet att det kan spela en avgörande roll. Därför anser jag att parlamentet ska övervaka genomförandet av direktivet i medlemsstaterna. Europeiska tjänsteleverantörer måste kunna erbjuda sina tjänster i hela EU, utan att hindras av byråkratiskt krångel. Under genomförandefasen måste vi emellertid också vara medvetna om andra aspekter, särskilt de administrativa kostnader som medlemsstaterna för närvarande tyngs av.

Jag håller med föredraganden om att det förfarande för ömsesidig utvärdering som infördes av rådet leder till onödig byråkratisk belastning för medlemsstaternas förvaltningar på nationell, regional och lokal nivå. Jag hoppas att de potentiella fördelarna med de här förfarandena kan fastställas så snart som möjligt, så att de höga kostnaderna för byråkratin inte kvarstår.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för den här texten. Detta handlade inte om att utvärdera genomförandet av det tjänstedirektiv som parlamentet antog 2006, det är det fortfarande alldeles för tidigt att göra. Det gällde att dels framhålla den ekonomiska och sociala betydelsen av att tjänstesektorn i Europa öppnas upp (den verksamhet som omfattas står för 40 procent av EU:s BNP och arbetstillfällen och sysselsättningspotentialen uppskattas till 0,6–1,5 procent av BNP), dels framhålla de grundläggande faktorerna i fråga om införlivandet av direktivet. För det första de gemensamma kontaktpunkterna. Syftet med dem är att underlätta tillhandahållandet av tjänster i Europa. Företagare som vill starta verksamhet utomlands eller tillhandahålla tjänster över gränserna ska kunna vända sig till kontaktpunkterna för att få information om alla formaliteter och förfaranden som ska fullgöras för att starta företaget. Dessa gemensamma kontaktpunkter är avgörande för tjänstedirektivets framgång. För det andra direktivets räckvidd: Jag anser att vi måste ha en riktig politisk debatt på EU-nivå om vad vi menar med tjänster i allmänhetens intresse och de regler vi vill ska styra dem.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för det här dokumentet. Syftet med tjänstedirektivet är att göra det betydligt lättare framför allt för egenföretagare samt små och medelstora företag att bedriva verksamhet, skapa nya affärsmöjligheter och att även anställa ny personal i andra medlemsstater. Tjänstesektorn svarar för 40 procent av EU:s BNP och är särskilt viktig för den ekonomiska tillväxten och för att bekämpa arbetslösheten. Det här direktivet är ett viktigt steg mot en inre marknad för tjänster och bör göra det möjligt för företag, särskilt små och medelstora företag, att tillhandahålla bättre tjänster till konkurrenskraftiga priser på hela den inre marknaden och frigöra den enorma ekonomiska potentialen och sysselsättningspotentialen inom den inre marknaden för tjänster i Europa. Ett fullständigt och snabbt genomförande av direktivet i alla medlemsstater är en viktig förutsättning för att fördelarna med det ska komma tjänsteleverantörerna till del. Jag anser att kommissionen måste övervaka tillämpningen av direktivet i medlemsstaterna noga och utfärda regelbundna rapporter om genomförandet för att eliminera de återstående hindren i tjänstesektorn och frigöra den ekonomiska potentialen.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Tjänstedirektivet antogs i december 2006 och omsätter principen om fri rörlighet i praktiken, med målet att skapa en gemensam marknad för tjänster i EU. Trots att direktivet antogs 2006 visar denna analys av genomförandet att införlivandet har fördröjts i en del medlemsstater, både av lagstiftningsskäl och på grund av tekniska problem, eftersom det krävdes olika lagstiftningsinstrument för att genomföra det.

En väl fungerande inre marknad för tjänster är viktig för den ekonomiska återhämtningen i Europa, eftersom tjänstesektorn svarar för över 70 procent av arbetstillfällena och nettoökningen av arbetstillfällen på den inre marknaden. De totala vinsterna på EU-nivå kan bli 60–140 miljarder euro, vilket motsvarar en potentiell tillväxt på 0,6–1,4 procent av BNP.

Mot bakgrund av ovanstående stödde jag det här betänkandet om genomförandet av tjänstedirektivet. Jag anser att det är viktigt att utvärdera genomförandet av direktiv, med tanke på att sådana utvärderingar kan visa på brister i genomförandet så att det blir möjligt att rätta till dem.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag anser att tillämpningen av tjänstedirektivet är en chans att framhålla dess brister, framför allt när det gäller räckvidden. I mitt yttrande för utskottets för sysselsättning räkning nämnde jag den rättsliga osäkerheten kring tjänster i allmänhetens intresse och vikten av att deras specifika natur beaktas. Alla är överens om att begreppen måste redas ut (ekonomiska och icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse, sociala tjänster), men parlamentet är fortfarande mycket splittrat i fråga om hur detta ska gå till. Jag framhöll behovet av en tydlig ramlagstiftning, om så erfordras genom ett ramdirektiv. Jag beklagar att detta inte finns med i den slutliga texten, men gratulerar Evelyne Gebhardt, som har lyckats ta upp de här frågorna i sitt betänkande för utskottets för den inre marknaden och konsumentskydd räkning, vilket främst inriktade sig på ömsesidig utvärdering och de gemensamma kontaktpunkterna. I punkt 45 talas det om behovet av en lagstiftningsram, om än en sektorsspecifik sådan, och man påminner om det åtagande att lägga fram en rad åtgärder som rör tjänster av allmänt intresse under 2011 som Michel Barnier gjorde i sitt meddelande nyligen. Således väntar jag på att de förslagen läggs fram och på åtgärder som äntligen kan ge tjänsteleverantörer och lokala och regionala myndigheter ett svar, men också erkänna att dessa tjänster ger ett viktigt bidrag till social och territoriell sammanhållning.

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) Tjänstedirektivet trädde i kraft i december 2006 och hade det ambitiösa målet att öppna marknaden för tjänsteleverantörerna i Europeiska unionen, avveckla de protektionistiska begränsningar av utövandet av tjänsteverksamhet som finns i medlemsstaterna och följa principen om fri rörlighet för varor och tjänster i unionen. Enligt bestämmelserna i direktivet ska tjänsteleverantörerna i Europa kunna arbeta var som helst i EU utan byråkratiska hinder.

Det initiativbetänkande som vi diskuterar, och som parlamentet har lagt fram för att hålla ett vakande öga på genomförandet av direktivet i de nationella rättssystemen, innehåller en bedömning av det arbete som medlemsstaterna hittills har gjort. I synnerhet har man upptäckt förseningar med genomförandet av direktivet samt betydande problem med hur dess räckvidd ska tolkas.

Därför efterlyser jag en otvetydig definition av vilka tjänster som omfattas av direktivet omgående, för att skydda aktörerna på marknaden. Slutligen anser jag att en effektiv användning av informationssystemet för den inre marknaden, en breddning av dess funktioner och mer digitaliserade gemensamma kontaktpunkter i EU utan tvivel skulle medföra enorma fördelar för tjänsteleverantörerna och göra det lättare för små och medelstora företag att få tillgång till information.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för det här betänkandet eftersom målet för tjänstedirektivet är att öppna marknaden för tjänsteleverantörerna i Europeiska unionen, avveckla de protektionistiska begränsningar av utövandet av tjänsteverksamhet som finns i medlemsstaterna och följa principen om fri rörlighet, som är grundvalen för den inre marknaden. Tjänstedirektivets tillämpningsområde omfattar principiellt alla kommersiella tjänster som tillhandahålls av en tjänsteleverantör som är etablerad i någon av medlemsstaterna. Det som inte omfattas är bland annat icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse, finansiella tjänster, transporttjänster, personaluthyrningsföretags tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster och samhällstjänster på områdena vård, barnomsorg och bostadsbyggande. Tjänster av allmänt intresse ifrågasätts inte i direktivet, och direktivet syftar inte i något fall till att urholka utbudet av tjänster av allmänt intresse. Det är nödvändigt inte bara att dra en tydlig gräns mellan de tjänster som omfattas av detta direktiv och tjänster av allmänt intresse, utan också att säkra skyddet av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse genom ramlagstiftning.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Tjänstedirektivet kommer inte på något sätt att leda till en avreglering av tjänstesektorn, som en del spekulerar i. Målet är att utforma tillträdet till marknaderna i medlemsstaterna på sådant sätt att godtyckliga hinder avvecklas och att de regler som finns kvar i medlemsstaterna är proportionella och icke-diskriminerande. Det föreskrivs uttryckligen i direktivet att varken arbetsrätten eller arbetstagarnas rättigheter berörs av detta lagstiftningsinitiativ. Detta var någonting som parlamentet insisterade på när det framlade sin ståndpunkt för rådet.

I artikel 16 står det att medlemsstaterna får ställa krav på tillhandahållandet av tjänster om detta är motiverat av skäl som avser allmän ordning, allmän säkerhet, folkhälsa eller miljöskydd.

Genomförandet av direktivet har försenats i en del medlemsstater, men detta beror främst på att det tolkas på olika sätt. Därför är det viktigt att direktivets tillämpningsområde definieras på ett tydligt och insynsvänligt sätt. Det är nödvändigt inte bara att dra en tydlig gräns mellan de tjänster som omfattas av detta direktiv och tjänster av allmänt intresse, utan också att säkra skyddet av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse genom en ramlagstiftning med detta i åtanke.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Målet för tjänstedirektivet, som trädde i kraft i december 2006, är att öppna marknaden för tjänsteleverantörerna i Europeiska unionen genom att avveckla alla protektionistiska begränsningar, godtyckliga hinder och diskriminerande regler. Dessutom har parlamentet alltid insisterat på att det här direktivet inte får bli en förevändning för en farlig avreglering av sektorn.

Jag röstade för det här betänkandet, i vilket man med rätta framhåller att det förekommer (ofta omotiverade) fördröjningar och tvister om genomförandet av tjänstedirektivet, som rör en sektor som svarar för cirka 40 procent av EU:s BNP och arbetstillfällen. Direktivet har dessutom fördelen att göra det möjligt för europeiska företag – och i synnerhet små och medelstora företag – att tillhandahålla bättre tjänster till konkurrenskraftiga priser. Ett korrekt och insynsvänligt införlivande av tjänstedirektivet skulle ha den positiva effekten att frigöra den enorma ekonomiska potentialen och sysselsättningspotentialen inom den inre marknaden för tjänster, uppskattad till 0,6–1,5 procent av EU:s BNP – någonting som EU är i desperat behov av. Ett fullständigt införlivande av direktivet i hela EU kommer således att leda till konkurrens på den inre marknaden, vilket är till fördel för medborgarna och företagen.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Tjänstedirektivet är ett grundläggande instrument för tillväxt i EU och gör det betydligt lättare framför allt för egenföretagare samt små och medelstora företag att bedriva verksamhet, skapa nya affärsmöjligheter och att även anställa ny personal i andra medlemsstater. Denna verksamhet står för 40 procent av EU:s BNP och arbetstillfällen, och är av avgörande betydelse för den ekonomiska tillväxten och kampen mot arbetslöshet. Det är viktigt att frigöra den enorma potentialen för ekonomisk utveckling och skapande av sysselsättning inom den inre marknaden för tjänster. Detta är ett viktigt steg mot en verklig inre marknad för tjänster, vilken bör göra det möjligt för företag, särskilt små och medelstora företag, att tillhandahålla unionsinvånarna bättre tjänster till ett konkurrenskraftigt pris på hela den inre marknaden. Jag hoppas att direktivets mål kommer att börja förverkligas inom en nära framtid och att detta kommer hela EU och dess regioner till del och därigenom bidrar till verklig ekonomisk, social och territoriell sammanhållning genom att det skapas hållbara och kvalitativa arbetstillfällen med anständiga villkor, och att de tjänster som erbjuds blir bättre och säkrare.

  Philippe de Villiers (EFD), skriftlig. – (FR) Parlamentet röstar om genomförandet av tjänstedirektivet, som enligt löftena skulle återkallas redan på den tiden då det fortfarande kallades för Bolkesteindirektivet. Nu avgör Europaparlamentet om det har införlivats på rätt sätt i medlemsstaterna eller inte.

Tjänsterna står för 40 procent av EU:s BNP och arbetstillfällen, och det finns stora skillnader mellan medlemsstaterna. Tjänstedirektivet innebär rättsliga ”framsteg” och standardiseringar som genomförs på det franska folkets bekostnad och leder till att de sociala standarderna justeras nedåt.

Det är viktigt att skydda marknaderna och arbetstagarna, som bidrar till vårt lands och vår kontinents välstånd, men EU motsätter sig, som alltid, detta.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för det här betänkandet, eftersom jag anser att genomförandet av tjänstedirektivet i medlemsstaterna hittills har varit partiellt och begränsat. Trots att det här direktivet är en av de viktigaste europeiska lagarna, och syftar till att öppna tjänstesektorn för fri rörlighet inom EU, återstår det fortfarande mycket att göra. Vi måste se till att den här lagstiftningen, som godkändes för över tre år sedan, genomförs ordentligt, i synnerhet när det gäller skapandet av kontaktpunkter som medborgare som vill sälja tjänster i andra länder kan använda för att få den information de behöver.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Målet för tjänstedirektivet 2006/123/EG är att öppna marknaden för tjänsteleverantörerna i Europeiska unionen, avveckla de protektionistiska begränsningar av utövandet av tjänsteverksamhet som finns i medlemsstaterna och följa principen om fri rörlighet, för att söka skapa en verklig inre marknad för sektorn. Tjänstesektorn står för 40 procent av EU:s BNP och arbetstillfällen, och har en enorm ekonomisk potential och sysselsättningspotential, särskilt för små och medelstora företag. Direktivet skulle ha införlivats senast i slutet av 2009, men en del medlemsstater har ännu inte genomfört det på ett korrekt och effektivt sätt.

Nätportalen, som innehåller all erforderlig administrativ information, fungerar bara i 22 stater, och i bara 14 av dessa 22 är det möjligt att genomföra de förfaranden som krävs. Det är viktigt att se till att medlemsstaterna tillämpar det här direktivet på rätt sätt och att övervaka att så sker, för att försöka eliminera godtyckliga hinder och/eller göra de regler som fortfarande finns i medlemsstaterna proportionella och icke-diskriminerande.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Det här förslaget till resolution gäller genomförandet av direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden.

Principen om fri rörlighet för personer och varor inom hela Europeiska unionens territorium återkommer i alla fördragen, i en strävan att stödja skapandet av den inre marknaden. Direktiv 2006/123/EG godkändes med målet att avskaffa den byråkrati som begränsar tillhandahållandet av tjänster i medlemsstaterna.

Man kan emellertid konstatera att inte alla medlemsstater genomför direktivet, på grund av att de anser att vissa frågor inte har klargjorts ordentligt. Därför är den här resolutionen viktig.

Jag välkomnar skapandet av de gemensamma kontaktpunkterna, där affärsmän och arbetstagarrepresentanter snabbt och effektivt kan få svar på sina frågor, och hoppas att dessa inte reduceras till ett elektroniskt format utan också ger en personlig service. Vi vet ju hur viktigt det är när man befinner sig i ett främmande land.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade emot det här betänkandet, i linje med alla våra tidigare ståndpunkter till det famösa Bolkesteindirektivet och dess oacceptabla mål att underlätta avregleringen av tjänster, däribland offentliga tjänster, för att gynna ekonomiska och finansiella grupperingar i EU till priset av större arbetslöshet och sämre tjänster för användarna, vilket redan visar sig tydligt i sektorer som har haft den utvecklingen.

Det här betänkandet syftar till att sätta press på medlemsstater som inte har gått fram lika snabbt som majoriteten av Europaparlamentets ledamöter skulle vilja – för att skydda europeiska ekonomiska grupperingars intressen – med att införliva direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden. Det här direktivet trädde i kraft den 28 december 2006 och har som mål att, som det står i betänkandet, ”öppna marknaden för tjänsteleverantörerna i Europeiska unionen, avveckla de protektionistiska begränsningar av utövandet av tjänsteverksamhet som finns i medlemsstaterna och följa principen om fri rörlighet, som är grundvalen för den inre marknaden”.

Det som behövdes var emellertid en objektiv bedömning av följderna av att avreglera och sedermera privatisera tjänster, i en del fall viktiga offentliga tjänster, för att återgå till ett kompromisslöst försvar för människors och arbetstagares rättigheter.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Bolkesteindirektivet har försenats eftersom medlemsstaterna påstås ha tagit för lång tid på sig att införliva det och har tillämpat det på fel sätt. Det stämmer att det bara delvis har införlivats med nationell lagstiftning i Frankrike. På goda grunder! För att undvika en offentlig debatt, och därmed större protester, valde Nicolas Sarkozys regering att inte använda sig av en ramlag, utan att integrera direktivets principer med alla relevanta texter. Egentligen finns det bara en princip: full och absolut etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster! Uppsplittringen av lagändringarna har lett till en process utan insyn. Syftet med texten är fortfarande inte klart: en del sociala tjänster som skulle vara undantagna omfattas faktiskt av direktivet. De som faktiskt undantas i dag har bara lagts på is: vart tredje år kan kommissionen föreslå att undantagen ska tas bort. Dessutom har den mest skandalösa klausulen i texten, principen om ursprungsland, som formellt har tagits bort smugits in igen genom de möjligheter som direktivet ger i fråga om utstationering av arbetstagare och bestämmelsen om den lag som ska tillämpas på kontraktsåtaganden.

  Louis Grech (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för det här betänkandet på grund av att tjänstesektorn står för 70 procent av EU:s arbetstillfällen och nettoökningen av antalet nya arbetstillfällen på den inre europeiska marknaden och är den främsta källan till utländska direktinvesteringar. Tjänstedirektivet skapar en grundläggande ram för friare rörlighet för tjänsteleverantörer, förstärker konsumenternas rättigheter som mottagare av tjänster och ökar tillgången till information, hjälp och insyn när det gäller tjänsteleverantörerna och deras tjänster.

Därför bör kommissionen verkligen prioritera ett ordentligt genomförande av tjänstedirektivet. Kommissionen måste arbeta tillsammans med medlemsstaterna för att ytterligare förbättra det administrativa samarbetet om mekanismer som omfattas av direktivet, i synnerhet genom att se till att medlemsstaterna inför fullt operativa gemensamma kontaktpunkter.

Vidare uppmanar jag kommissionen att tillsammans med medlemsstaterna fortsätta utveckla den inre marknaden för tjänster på grundval av den process för ”ömsesidig utvärdering” som fastställs i tjänstedirektivet, så att vi får uppdaterad återkoppling från konsumenter, medborgare och företag när det gäller nationella åtgärder för att genomföra tjänstedirektivet i respektive medlemsstat och därmed kan se till att medlemsstaterna verkligen blir delaktiga i den inre marknaden.

  Estelle Grelier (S&D), skriftlig. – (FR) Tjänstedirektivet, som antogs 2006 och skulle ha införlivats med nationell lagstiftning senast den 28 december 2009, ger fortfarande upphov till problem i medlemsstaterna och för de lokala myndigheter som direkt påverkas av det. I parlamentets initiativbetänkande av Evelyne Gebhardt, som innehåller en första utvärdering av genomförandet av direktivet, tas en del av dessa problem upp, särskilt osäkerheten kring de sociala tjänsterna och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse – hur definieras de, vilka områden berörs? – samt bristen på insyn i införlivandeprocessen i en del medlemsstater. Dessutom ska det sägas att Frankrike utmärker sig med sin problematiska brist på insyn och flexibilitet när det gäller att införliva direktivet. Landet har en uppsjö av dekret och genomförandelagar och en restriktiv tolkning av undantagen i direktivet, vilket väcker tvivel om framtiden för vissa tjänster, såsom omsorg om barn och funktionshindrade. Det här initiativbetänkandet, som har antagits av en stor majoritet, är ett gyllene tillfälle att påpeka att parlamentsledamöterna, och särskilt socialisterna, kommer att fortsätta vara vaksamma när det gäller genomförandet av direktivet och dess konsekvenser för de offentliga tjänsterna.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Fyra år efter antagandet av tjänstedirektivet förkunnade Europaparlamentet den här veckan sin dom över genomförandet av direktivet i medlemsstaterna. I det betänkande som vi har antagit och som jag röstade för kritiserar Europaparlamentet bristen på information, dödläget i fråga om gränsöverskridande tjänster, onödiga administrativa begränsningar och så vidare. Medlemsstaterna måste verkligen gå vidare med genomförandet av direktivet för att förbättra och underlätta tillhandahållandet av gränsöverskridande tjänster. Dessutom vill jag framhålla den svåra frågan om direktivets räckvidd, där en rad områden undantas, däribland icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse och vissa tjänster (sociala tjänster, barnomsorg, hjälp till människor och så vidare) som utförs på uppdrag av staten. Två begrepp – ”icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse” och ”på uppdrag av” – är inte tydligt definierade och/eller tolkas olika i olika medlemsstater. Detta har lett till brist på rättslig klarhet, och det beklagar jag djupt.

  Mathieu Grosch (PPE), skriftlig. – (DE) Det är mycket viktigt för den gemensamma europeiska inre marknaden att medlemsstaterna genomför tjänstedirektivet snabbt och effektivt. Det är särskilt viktigt för små och medelstora företag som vill kunna erbjuda sina tjänster över de nationella gränserna att ha gemensamma kontaktpunkter som kan förse dem med viktig information och förklara de förfaranden som måste fullgöras.

Det har nu gått mer än ett år sedan tidsfristen för genomförandet av tjänstedirektivet i medlemsstaterna gick ut. Det är ingen större mening med att vi fortsätter diskutera de många ändringarna. Det skulle vara bättre om vi hade undersökt genomförandet mer noggrant. En del medlemsstater har redan vidtagit erforderliga åtgärder, men andra tycks ha glömt bort det dokument som de har undertecknat. Därför måste vi se till att direktivet genomförs omedelbart och korrekt i alla de 27 medlemsstaterna, så att tillhandahållandet av tjänster i andra länder kan förenklas så snart som möjligt.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om genomförandet av tjänstedirektivet, som trädde i kraft 2006. Målet för tjänstedirektivet är att öppna marknaden för tjänsteleverantörerna i Europeiska unionen, avveckla de protektionistiska begränsningar av utövandet av tjänsteverksamhet som finns i medlemsstaterna och följa principen om fri rörlighet, som är grundvalen för den inre marknaden. Målet med direktivet är att påverka tillträdet till marknaderna på sådant sätt att godtyckliga hinder avvecklas och att de regler som finns kvar i medlemsstaterna är lämpliga och icke-diskriminerande. Det har uttryckligen bekräftats att vare sig arbetsrätten eller arbetstagarnas rättigheter påverkas av lagförslaget, vilket är en aspekt som parlamentet har tillmätt särskild betydelse. Tjänsteleverantörerna i Europa ska kunna erbjuda sina tjänster i hela EU utan byråkratiska hinder. Den verksamhet som omfattas av tjänstedirektivet står för 40 procent av EU:s BNP och arbetstillfällen. Jag håller med om att inrättandet av gemensamma kontaktpunkter är en viktig beståndsdel i ett verkningsfullt genomförande av direktivet.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Tjänstedirektivet är ett viktigt steg mot en verklig inre marknad för tjänster, där företagen, särskilt de små och medelstora företagen, kan erbjuda medborgarna bättre tjänster till konkurrenskraftiga priser. Jag håller med föredraganden om att inrättandet av gemensamma kontaktpunkter är väsentligt för att direktivet ska kunna genomföras på ett effektivt sätt. Detta instrument kan ha stor betydelse för små och medelstora företag. Kontaktpunkterna måste tillhandahålla exakt, fullständig och heltäckande information om formaliteter, administrativa förfaranden, arbetsrätt, skattesystemen i medlemsstaterna, särskilt när det gäller mervärdesskatt, och så vidare. Dessutom bör affärsmännen få hjälp med att fullgöra erforderliga administrativa förfaranden. När direktivet är införlivat till fullo anser jag att det är mycket viktigt att genomföra en heltäckande bedömning av hur tjänstedirektivet påverkar den ekonomiska aktiviteten, sysselsättningen i kvalitativa och kvantitativa termer, den sociala tryggheten, uppnåendet av miljömässiga mål och kvaliteten på de tjänster som konsumenterna erbjuds.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för den här resolutionen. Tjänstedirektivet antogs 2006 i syfte att harmonisera vissa aspekter av den inre marknaden för tillhandahållandet av tjänster. Medlemsstaterna skulle ha genomfört det till fullo i slutet av 2009. Jag uppmanar de medlemsstater som inte har fullgjort sina skyldigheter att snarast göra det.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Det enda positiva med den här texten är att medlemsstaterna uppmanas att se till att införlivandet av tjänstedirektivet ”präglas av större öppenhet”. Den franska regeringen bryr sig inte om det! Bortsett från det sanktionerar detta betänkande av en socialdemokratisk ledamot av Europaparlamentet det nyliberala diktatet i detta skadliga direktiv och går till och med så långt som att ta de medlemsstater som ”inte varit mer ambitiösa” med genomförandet i örat. Vad värre är, kammaren medger att den inte har kunnat bedöma konsekvenserna av genomförandet! Det är förmodligen därför det inte genomförs någon omröstning med namnupprop. Namnen på de ansvariga kommer vi inte att få veta. Jag tänker rösta emot.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden är att undanröja de hinder mot tillhandahållande av gränsöverskridande tjänster som fortfarande finns. Efter en del svårigheter med införlivandet av detta direktiv, som beror på vissa medlemsstaters tvekan, kommer riktlinjer för detta förfarande, som är utformade för att förenkla samordningen mellan medlemsstaterna när det gäller konsumentskydd, miljöskydd, folkhälsa och säkerhet, äntligen att genomföras i alla medlemsstater. Betänkandet kommer att bidra till att de åtgärder som presenterats kan genomföras på ett mer effektivt sätt och fungera bättre. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) EU erbjuder ett brett urval möjligheter för framför allt tjänsteleverantörer. Standardiserade EU-förordningar har främjat gränsöverskridande arbete avsevärt och de anställda erbjuds alltfler stimulansåtgärder för att arbeta utomlands några år. De möts emellertid ofta av nationell tjänstelagstiftning som de inte förstår och som kan leda till problem eller missförstånd. Anledningen till att jag inte röstade för betänkandet är att det inte innehåller tillräckligt med information om kostnaderna för de gemensamma kontaktpunkterna.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE), skriftlig. – (LT) Syftet med antagandet av tjänstedirektivet är att det ska bli enklare för företag att bedriva verksamhet utanför sina nationella gränser. Det system som upprättats har lett till att antalet administrativa hinder har minskat avsevärt. Erfarenheten visar emellertid att det fortfarande finns många byråkratiska fallgropar för små företag i vissa EU-medlemsstater. Principen om gemensamma kontaktpunkter fungerar inte som den ska i många länder och det händer fortfarande att entreprenörerna tvingas skaffa ett oändligt antal tillstånd som måste kontrolleras av en mängd kontrollorgan. Dessa svårigheter drabbar inte bara lokala entreprenörer, utan även tjänsteleverantörer som vill tillhandahålla tjänster i andra EU-medlemsstater. Därför stöder jag betänkandet och uppmanar dessutom alla EU-medlemsstater att fortsätta att göra livet lättare för företag och garantera fri rörlighet för tjänster.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Processen med att införliva tjänstedirektivet bygger på ett känsligt förfarande vars syfte är att skapa öppna och enhetliga system i medlemsstaterna när det gäller att undersöka följderna av genomförandet av själva direktivet samt att utvärdera följderna för den inre marknaden efter införlivandet. Det är målet med det betänkande som jag röstade för eftersom det finns ett behov av att kontrollera medlemsstaternas arbete. Att främja bestämmelsernas konvergens genom ömsesidig bedömning av deras effektiva införlivande av själva direktivet skulle inte bara underlätta medlemsstaternas arbete (som är så försenat att parlamentet i detta betänkande konstaterar att det bedömer det som nödvändigt att övervaka det) utan även innebära att en definitiv ram för systemet med gemensamma kontaktpunkter upprättas så att informationsflödet till små och medelstora företag garanteras. Jag vill bara påpeka att 75 procent av vår ekonomi är baserad på tjänster och att de måste betraktas som vår starkaste sida på den globala marknaden. Jag anser att ökad liberalisering, vilket inte innebär en brist på regler utan i stället ökad konkurrens, är önskvärt inför framtiden.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med tjänstedirektivet är att bidra till fullbordandet av den inre marknaden för tjänster, samtidigt som en hög nivå på kvalitet och social sammanhållning garanteras. Direktivet är ett instrument som är avsett att gynna tillväxten inom EU och dess genomförande ingår i EU 2020-strategin och inre marknadsakten. Införlivandet av tjänstedirektivet utgör en stor utmaning för medlemsstaterna, de offentliga förvaltningarna och de lokala myndigheterna, mot bakgrund av bestämmelserna om etableringsrätt och tillhandahållande av tjänster samt inrättandet av gemensamma kontaktpunkter för hjälp till tjänsteleverantörerna, särskilt de små och medelstora företagen. Tjänstedirektivet gör det betydligt lättare att bedriva verksamhet, skapa nya affärsmöjligheter och anställa ny personal i andra medlemsstater, framför allt för egenföretagare samt små och medelstora företag. Jag röstade för eftersom jag är övertygad om att de stora insatser inom administrativt samarbete som krävs av alla berörda myndigheter när det gäller den inre marknadens informationssystem och gemensamma kontaktpunkter kommer att leda till ökad driftskompatibilitet och skapandet av nätverk på nationell, regional och lokal nivå inom EU, så att de yttersta randområdena närmar sig en verklig inre marknad.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Målet med Europaparlamentets och rådets direktiv nr 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (tjänstedirektivet) är att öppna marknaden för tjänsteleverantörerna i EU, avveckla de protektionistiska begränsningar av utövandet av tjänsteverksamhet som finns i medlemsstaterna och följa principen om fri rörlighet, som är grundvalen för den inre marknaden. Direktivet är ett viktigt steg mot en verklig inre marknad för tjänster, vilken bör göra det möjligt för företag, särskilt små och medelstora företag, att tillhandahålla bättre tjänster till ett konkurrenskraftigt pris inom hela EU. Detta skulle bidra till främjandet av välstånd och konkurrenskraft och skapandet av sysselsättning. Som föredraganden påpekar är därför ett tillfredsställande införlivande och genomförande av medlemsstaterna nödvändigt för att garantera att byråkratiska hinder undanröjs och att företagare får tillgång till relevant information, framför allt genom att främja upprättandet av gemensamma kontaktpunkter.

  Evelyn Regner (S&D), skriftlig. – (DE) Jag röstade för betänkandet om genomförandet av tjänstedirektivet eftersom jag anser att det är mycket balanserat. Fokus ligger på en bedömning av de praktiska svårigheterna och särskilda förslag på hur man kan lösa dessa anges. Jag kommer från ett land där tjänstedirektivet inte har genomförts i den nationella lagstiftningen. Jag anser att det är nödvändigt att direktivet genomförs och att det måste åtföljas av åtgärder för att förhindra billig arbetskraft och social dumpning. Enligt min mening är det också viktigt att de områden som avsiktligt utelämnats, t.ex. sociala tjänster och hälso- och sjukvård, framhävs i betänkandet om tjänstedirektivet. Detta måste tillämpas fullt ut under genomförandeprocessen.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Nästan fyra och ett halvt år efter antagandet av det ökända tjänstedirektivet, även kallat Bolkesteindirektivet, är detta viktiga område, som omfattar ett vitt spektrum av aktiviteter och står för omkring 40 procent av EU:s BNP och arbetstillfällen, återigen på Europaparlamentets dagordning. Som tur är har saker och ting nu lugnat ner sig och vänsterpartierna tycks ha övergett sin dogmatiska inställning till tjänstedirektivet, vars syfte, vilket är viktigt att påpeka, är att avlägsna onödiga och begränsande hinder mot tillhandahållandet av tjänster inom EU. Det bör nämnas att Gebhardtbetänkandet som vi röstar om i dag handlar mindre om innehållet i texten än om bedömningen av medlemsstaternas ansträngningar för att genomföra den.

Införlivandet överensstämmer med direktivet eftersom medlemsstaterna tvingades förenkla sina administrativa förfaranden och inrätta gemensamma kontaktpunkter till slutet av 2009, för att göra det enklare för företagen att fullgöra formalia elektroniskt. Det råder ingen tvekan om att det fortfarande måste ske framsteg för att stärka den inre marknaden och underlätta de små och medelstora företagens dagliga arbete i många medlemsstater. Endast 8 procent av dessa bedriver verksamhet utanför sina nationella gränser.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) I dag röstade vi om betänkandet om genomförandet av tjänstedirektivet i parlamentet. Syftet med direktivet är att öppna marknaden för tjänsteleverantörerna i EU, avveckla de protektionistiska begränsningar av utövandet av tjänsteverksamhet som finns i medlemsstaterna och följa principen om fri rörlighet, som är grundvalen för den inre marknaden. Kort sagt ska tjänsteleverantörerna i Europa kunna erbjuda sina tjänster i hela EU utan byråkratiska hinder.

Genom Evelyne Gebhardts initiativbetänkande blir det möjligt för oss att utvärdera genomförandet av det mycket viktiga tjänstedirektivet som trädde i kraft i december 2006 och vars treåriga genomförandeperiod upphörde den 28 december 2009. Föredragandens utvärdering visar tydligt att vissa medlemsstater fortfarande inte har antagit all horisontell lagstiftning som krävs för att detta direktiv ska genomföras på rätt sätt. Därför krävs fortfarande insatser för att försöka inrätta alla mekanismer som föreskrivs i tjänstedirektivet.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) I slutändan röstade vi mot texten eftersom utgångspunkten för betänkandet är att en majoritet av medlemsstaterna inte har stött på några allvarliga problem när det gäller tjänster av allmänt intresse. Även om denna formulering innebär att det ursprungliga förslaget från Europaparlamentets skuggföredragande (Handzlik från Polen), enligt vilket det inte har förekommit några problem alls, till viss del urvattnas förefaller det som om man fortfarande bortser från den osäkerhet som direktivet lett till, framför allt när det gäller vilka sociala tjänster som ska ingå i dess tillämpningsområde.

I betänkandet ges även uttryck för entusiastiska förväntningar när det gäller effekterna på sysselsättningen trots att ingen konsekvensanalys har genomförts av kommissionen, och trots att vissa nationella konsekvensanalyser visar på mycket låga siffror när det gäller skapande av sysselsättning. Det finns inga siffror som visar effekten i fråga om förlorade arbetstillfällen och inte heller någon information om hur kvaliteten på arbetstillfällen påverkas, för att inte tala om de påfrestningar som EG-domstolens praxis efter antagandet av direktivet har medfört för arbetsnormerna.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att ett fullständigt förverkligande av en dynamisk tjänstemarknad är en av EU:s grundläggande prioriteringar. Trots de stora framsteg som har gjorts på den inre marknaden står tjänsterna för närvarande endast för en femtedel av den sammanlagda handeln i Europa och endast 8 procent av de små och medelstora företagen bedriver verksamhet i andra medlemstater än deras egen. Siffrorna i meddelandet om den inre marknaden som kommissionen antog den sista oktober talar sitt tydliga språk: genom att liberalisera tjänsterna skulle vår BNP öka med 4 procent under de kommande tio åren. Detta mål kan endast uppnås genom utveckling och genomförande av gemensamma regler.

I denna tid som präglas av kris måste vi utnyttja varje befintlig tillväxtpotential genom att hjälpa företag att växa, vara innovativa och skapa fler arbetstillfällen. Det är det enda sättet för oss att lyckas erbjuda bättre och mer konkurrenskraftiga tjänster till både konsumenter och företag. Den inre marknaden för tjänster måste fungera som ett verktyg för att återställa den ekonomiska tillväxten, vinna tillbaka konsumenternas förtroende och garantera tillförlitliga produkter för alla.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Det finns fortfarande flera begränsningar när det gäller tjänster på den inre marknaden. Därför är detta betänkande, där genomförandet av de lösningar som har antagits analyseras, viktigt. Syftet med tjänstedirektivet är att den inre marknaden för tjänster ska kunna genomföras fullt ut. Meningen är även att det ska bli betydligt enklare för små och medelstora företag att starta ny och utöka befintlig verksamhet. Detta kommer att gynna skapandet av nya arbetstillfällen och bidra till att bekämpa arbetslöshet. Medborgarna kommer att erbjudas tjänster av högre kvalitet till mer konkurrenskraftiga priser och säkerhetsnivåerna inom sektorn kommer att förbättras.

Det kommer emellertid bli nödvändigt att bedöma direktivets inverkan efter att det har genomförts fullt ut av medlemsstaterna. Europaparlamentet bör i egenskap av en av huvudaktörerna i projektet spela en viktig roll när det gäller att övervaka denna process. Ett snabbt och korrekt genomförande av direktivet är en nödvändig förutsättning för att uppnå de sammanhållningspolitiska och regionalpolitiska målen. Dessutom kan det hjälpa oss att uppnå målen med EU 2020-strategin genom att försöka att komma tillrätta med den påtagliga inremarknadströtthet som för närvarande präglar tjänstesektorn.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Under 2006 påbörjades liberaliseringen av tjänstemarknaden. Samtidigt röstade gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen mot tjänstedirektivet eftersom det hade många brister och rättssäkerheten inte kunde garanteras. I det betänkande som vi ska rösta om i dag ges en överblick över de svårigheter vi har stött på vid genomförandet av tjänstedirektivet. Även om betänkandet innehåller vissa positiva aspekter, t.ex. uppmaningen till kommissionen om att regelbundet övervaka och undervärdera följderna på lång sikt innehåller det även delar som jag inte stöder, t.ex. påståendet att medlemsstaterna endast har stött på få eller inga allvarliga problem alls i genomförandeprocessen. Detta är helt enkelt inte sant eftersom det fortfarande är otydligt huruvida sociala tjänster omfattas av direktivet. Betänkandet är även för optimistiskt när det gäller möjligheten att skapa arbetstillfällen.

Det har inte genomförts någon forskning vare sig när det gäller antalet arbetstillfällen som skapas eller kvaliteten på tillgängliga arbetstillfällen, än mindre i fråga om de ökade påfrestningar som EG-domstolens domar medför för arbetsvillkoren. Vidare innehåller betänkandet inte ett enda ord om den rättsosäkerhet som kommer att uppstå som ett resultat av att inget tydligt alternativ har formulerats när det gäller ursprungslandsprincipen. De gröna begärde emellertid en översyn av förbudet mot att medlemsstater påtvingar tjänsteleverantörer ytterligare krav, men denna begäran avslogs. Jag röstade mot.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stödde betänkandet om genomförandet av tjänstedirektivet 2006/123/EG. Det är viktigt att sociala rättigheter och arbetsrätt respekteras i takt med att den inre marknaden förbättras för tjänster. Allt detta kommer att gynna såväl handlare som konsumenter.

  Róża Gräfin von Thun und Hohenstein (PPE), skriftlig. – (EN) Jag stöder Gebhardtbetänkandet helhjärtat. Tidsfristen för genomförandet av tjänstedirektivet löpte ut för ett år sedan och jag välkomnar det faktum att parlamentet uppmärksammar medlemsstaternas framsteg. Trots att tjänstesektorn står för en stor del av EU:s BNP ligger den gränsöverskridande handeln med tjänster fortfarande långt efter handeln med varor. Betänkandet visar att genomförandet är ofullständigt och att medborgarna ännu inte har kunnat utnyttja alla fördelar med direktivet fullt ut. De gemensamma kontaktpunkterna i varje medlemsstat, där tjänsteleverantörer informeras om rättigheter och möjligheter i andra EU-medlemsstater, är en viktig åtgärd i direktivet. Enligt min mening är den avgörande frågan i betänkandet det enorma underutnyttjandet av dessa gemensamma kontaktpunkter. Jag stöder förslaget om att en effektiv informationskampanj bör genomföras för att öka de gemensamma kontaktpunkternas synlighet. Kommissionen bör öronmärka medel för en reklamkampanj. Jag understryker emellertid även den roll som myndigheterna på plats i medlemsstaterna spelar eftersom de har de kontakter och sakkunskaper som behövs för att anpassa kampanjen till rätt målgrupper. Såvida detta inte görs kommer unionens ansträngningar för att främja gränsöverskridande handel med tjänster att ha varit förgäves.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Genomförandet av den fruktlösa arbetskraftsfientliga lagstiftningen om ”liberaliseringen” av tjänster, det s.k. Bolkesteindirektivet, främjar svepande reaktionära förändringar som drabbar arbetarklassen och gräsrötterna. Öppnandet av tjänstemarknaden, som står för 40 procent av EU:s BNP och arbetstillfällen, innebär att kollektivavtal avskaffas, vilket drabbar löne- och arbetsrelaterade rättigheter samt sociala och andra rättigheter som arbetstagarna har uppnått. Dessutom slumpas strategiska offentliga sektorer som är medborgarnas egendom bort. Europaparlamentet har i sitt förslag till resolution om tjänster uppmanat EU och de borgerliga regeringarna i medlemsstaterna att genomföra de kapitalistiska omstruktureringarna snabbare så att direktivet om ”liberaliseringen” av tjänster kan genomföras fullt ut, i enlighet med kommissionens meddelande ”På väg mot en inre marknadsakt” 2011, vars syfte är att genomföra fler drastiska nedskärningar av arbetskraften och göra det möjligt för monopolen att penetrera nya lönsamma sektorer för kapital. Skapandet av gemensamma kontaktpunkter för tjänsteföretag i alla medlemsstater är en förevändning för att genomföra det arbetskraftsfientliga direktivet, vars ratificering har lett till en proteststorm från arbetstagare i alla medlemsstater, snabbare. Det grekiska kommunistpartiet röstade mot förslaget till resolution om genomförandet av tjänstedirektivet.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder Evelyne Gebhardts betänkande om genomförandet av tjänstedirektivet helhjärtat. Den verksamhet som omfattas av direktivet från 2006 står för 40 procent av EU:s BNP och arbetstillfällen. Medlemsstaternas olika genomförandemetoder har emellertid gjort det svårt för tjänstesektorn att dra nytta av alla fördelar med direktivet. Att ge tjänsteleverantörer möjlighet att bedriva verksamhet utanför sitt eget land är avgörande för EU:s inre marknad, och genom att minska byråkratin på nationell nivå kan direktivet bidra till EU:s ekonomiska tillväxt och sysselsättningsmål. Enligt betänkandet måste varje medlemsstat se till att mer information sprids till företag som vill tillhandahålla gränsöverskridande tjänster. Genom att använda sig av gemensamma kontaktpunkter för detta blir det möjligt för tjänstesektorn att dra nytta av den gränsöverskridande handeln. Det är också nödvändigt att se till att de gemensamma kontaktpunkterna inte bara är en elektronisk utan även en mänsklig kontaktpunkt så att användarna får all relevant information och att deras frågor kan besvaras. I betänkandet föreslås även att tjänster som har uteslutits från det ursprungliga direktivets tillämpningsområde inkluderas: hälso- och sjukvård, transport och sociala tjänster. På så sätt skulle direktivets tillämpningsområde utökas ytterligare och gynna fler arbetstagare inom tjänstesektorn.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Inom EU står tjänstesektorn för omkring 70 procent av BNP. I vissa länder, t.ex. Österrike som jag kommer ifrån, fungerar denna sektor som en motor för den ekonomiska tillväxten. Syftet med direktivet är att avlägsna orimliga hinder för tillhandahållandet av gränsöverskridande tjänster. Små och medelstora företag drabbas särskilt ofta av byråkratiska hinder och diskriminering som förhindrar dem från att fullt ut dra nytta av den gemensamma inre marknaden. I direktivet beaktas de enskilda medlemsstaternas särskilda sociala omständigheter. Stärkandet av kontrollerna i mottagarlandet är ett viktigt steg framåt. Vi måste emellertid snabbt inrätta en mekanism för att införa effektiva påföljder mot utländska tjänsteleverantörer som bryter mot lagen. Jag röstade för Evelyne Gebhardts betänkande eftersom jag hoppas att genomförandet av tjänstedirektivet kommer att stimulera arbetsmarknaden.

- Betänkande: Cancian (A7-0020/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag stöder detta betänkande eftersom jag anser att det är en tillfredsställande och välbalanserad kompromiss som säkerställer passagerarnas rättigheter utan att utgöra en stor belastning för transportörerna, som ofta är små och medelstora företag.

Betänkandet innebär därför en framgång för parlamentet som har lyckats ändra tillämpningsområdet från 500 km, som rådet föreslog, till 250 km. Det är även en framgång när det gäller passagerares rättigheter och något som framför allt kommer att påverka personer med nedsatt rörlighet. Följande bör också framhävas: garantin om logi om resan ställs in, rätten till omedelbar assistans i händelse av olyckor, rätten till kompensation vid inställda resor och uppdaterad information till passagerarna på elektronisk väg.

  Marta Andreasen (EFD), skriftlig. – (EN) Vi motsätter oss denna lagstiftning eftersom den med säkerhet kommer att leda till följande:

1. De extrakostnader som de nya rättigheterna innebär kommer att omvandlas till permanent högre biljettpriser för alla passagerare.

2. Bussträckor där marginella vinster, eller ingen vinst alls, görs och där det inte finns utrymme för ökade biljettpriser kommer att tas bort helt och hållet och inte trafikeras överhuvudtaget.

EU bör inte ha rätt att stifta lagar för Storbritanniens räkning. Vi hävdar Storbritanniens rätt att bestämma över sin egen nation och stifta sina egna lagar, inklusive transport- och miljölagar.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution där Europaparlamentet uttrycker sin ståndpunkt när det gäller att skydda passagerares rättigheter. Förordningen ska gälla för linjetrafik inom och mellan EU-medlemsstater på sträckor om minst 250 km. Det handlar om busspassagerares rättigheter när en bussresa ställs in eller är mer än 120 minuter försenad. Om detta sker ska passagerarna omedelbart ges rätt att välja mellan att fortsätta resan, att utan extra kostnad ombokas till sin slutstation eller att få biljettpriset återbetalat. Om transportören inte erbjuder denna möjlighet ska passageraren ha rätt till kompensation utöver att biljettpriset återbetalas. Vid inställda resor eller förseningar är det också viktigt att passagerarna får all nödvändig information. Vidare måste assistans även ges om en resa på över tre timmar ställs in eller om avgången försenas med mer än 90 minuter.

Om en sådan situation uppstår måste måltider eller förfriskningar samt hotellogi för högst två nätter erbjudas. Kravet på att tillhandahålla logi gäller dock inte om den inställda avgången eller förseningen har orsakats av svåra väderförhållanden eller stora naturkatastrofer. Med tanke på de svårigheter som passagerare drabbats av denna vinter, när de inte kunnat nå sin slutstation p.g.a. väderförhållanden och till och med varit tvungna att spendera flera nätter på busstationer, måste deras rätt till logi garanteras.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Inom EU reser över 70 miljoner européer med buss varje år. Europaparlamentets tydliga ståndpunkt när det gäller rättigheterna för personer som reser med buss innebär att transportörer från och med nu kommer att tillhandahålla information, assistans och kompensation inom hela EU för att tillgodose passagerarnas rättigheter. Oavsett vilket transportslag européer använder omfattas de nu av skydd på EU-nivå. Jag stöder betänkandet som reglerar överbokning av bussar och avgångar som är försenade med mer än två timmar för sträckor som är minst 250 km samt inställda resor. Dessutom anser jag att principen om icke-diskriminering av personer med nedsatt rörlighet speglas i en rad grundläggande rättigheter som rör tillhandahållandet av stöd på busstationer, däribland fri transport av särskild utrustning såsom rullstolar. Jag röstade för betänkandet där rättigheter för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet, såsom icke-diskriminerande tillgång till transporter och rätten att kompenseras för förlust av eller skada på rullstolar och annan rörlighetsutryckning, stöds.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Personer med funktionshinder måste ha tillgång till ett transportsystem och rättigheterna för personer med nedsatt rörlighet måste skyddas när det gäller assistans vid busshållplatser och terminaler. Även om jag instämmer i att passagerare har rätt att få bättre information och hjälp från de organisationer som tillhandahåller busstjänster och vid terminaler inom EU är det viktigt att de små, inhemska eller frivilliga organisationerna på landsbygdsområdena inte utsätts för en orimlig belastning, eftersom detta skulle innebära att de tvingas minska antalet tjänster som de tillhandahåller.

Ofta är de busstjänster som inhemska eller frivilliga organisationer tillhandahåller nödvändiga för landsbygdssamhällena. De ytterligare kostnader som rekommenderas i betänkandet skulle leda till högre priser och en begränsning av antalet tillgängliga sträckor, och vissa organisationer skulle kanske rentav tvingas lägga ned sin verksamhet helt och hållet. Alltför omfattande reglering skulle innebära en mycket stor börda för dessa organisationer. Vissa av dem utsätts redan nu för en stor belastning. Resultatet skulle bli begränsad trafik för människorna i landsbygdsområden. Ett välfungerande transportsystem på lokal nivå är bättre än en tjänst som dras in p.g.a. alltför omfattande reglering.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta viktiga dokument. Utökningen av transportsektorn och EU-medborgarnas ökade rörlighet innebär att det är nödvändigt att upprätta rättigheter på EU-nivå för skydd av passagerare och att garantera lika villkor för transportörer från olika medlemsstater. Flygpassagerarna har sedan länge haft många rättigheter och för två år sedan gavs tåg- och flygpassagerarna inom EU samma rättigheter och en hög skyddsnivå säkerställdes. Liknande rättigheter måste också garanteras för busspassagerare, och möjligheterna att resa för personer med nedsatt rörlighet måste förbättras. Jag anser att man efter långa och komplicerade förhandlingar med rådet har lyckats nå en mycket bra och välbalanserad överenskommelse som säkerställer passagerarnas rättigheter utan att utgöra en stor belastning för transportörerna, som ofta är små och medelstora företag. Hädanefter kommer busspassagerare att ha rätt till kompensation om en resa blir inställd, försenad eller uppskjuten. Dessutom har problemet med skadat eller förlorat bagage tagits itu med och tydliga regler har fastställts när det gäller rätten till kompensation vid olyckor.

  Gerard Batten and Nigel Farage (EFD), skriftlig. – (EN) Vi motsätter oss denna lagstiftning eftersom den med säkerhet kommer att leda till följande:

1. De extrakostnader som de nya rättigheterna innebär kommer att omvandlas till permanent högre biljettpriser för alla passagerare.

2. Bussträckor där marginella vinster, eller ingen vinst alls, görs och där det inte finns utrymme för ökade biljettpriser kommer att tas bort helt och hållet och inte trafikeras överhuvudtaget.

EU bör inte ha rätt att stifta lagar för Storbritanniens räkning. Vi hävdar Storbritanniens rätt att bestämma över sin egen nation och stifta sina egna lagar, inklusive transport- och miljölagar.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Förslaget att ge busspassagerare samma rättigheter som tåg- och flygpassagerare är naturligtvis utmärkt. Trots detta lade jag ned min röst eftersom jag anser att texten inte går tillräckligt långt.

Att begränsa tröskelvärdet för kompensation till 250 km vid större problem innebär i realiteten att tre EU-länder utesluts. En undantagsmekanism för länderna i fråga skulle enkelt ha kunnat införas. I allmänhet är busspassagerare inte särskilt välbärgade. Eftersom rörlighet är en fråga som ofta tas upp skulle det ha varit bra att sända ett budskap till dem när det gäller resor som är mycket kortare än 250 km.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) När det gäller Antonio Cancians betänkande kan jag inte göra annat än att stödja det. Betänkandet innebär att vi som en central del av den institutionella debatten inte bara strävar efter att skapa en gemensam uppsättning garantier för busspassagerares rättigheter utan även efter att i tillräcklig utsträckning ta hänsyn till handikappade och funktionshindrade personers rörlighetsbehov. Därför uppmanas bussbolagen att utrustas och utbildas så att de kan ge assistans till personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet förutsatt att passageraren informerar företaget om sina behov senast 36 timmar före avgång. Genom den kompromiss som nåtts tycks därför gemensamma minimistandarder som verkligen gynnar passagerarna ha upprättats utan att dessa utgör en stor belastning för transportörerna, som ofta är små och medelstora företag.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Genom resultatet av tisdagens omröstning har Europaparlamentet lyckats tillföra det som saknades i EU:s lagstiftning om passagerares rättigheter, som ska genomföras genomgående från och med våren 2013.

Efter svåra förhandlingar har man enats om en förordning som kommer att gälla för alla nationella och gränsöverskridande vägtransporttjänster på sträckor om minst 250 km. Normerna för vägtransport måste standardiseras vid en tidpunkt då EU-medborgare i allt högre grad använder detta transportmedel eftersom det är ett billigare och bekvämare alternativ på kortare sträckor som inte trafikeras av flyg. När det gäller EU-trafik är det ett naturligt steg att se till att vägtransportsektors kompensationsregler är jämförbara med dem som gäller för flygtransport och som standardiserades för länge sedan.

I alltför många fall tillämpar transportörerna lagstiftningen efter eget gottfinnande, framför allt i de länder som nyligen blivit medlemsstater. Att de görs ansvariga kan inte resultera i något annat än att de tjänster som erbjuds förbättras. Varje passagerare, oavsett om denne reser med flyg eller buss, måste bli medveten om vilka rättigheter han eller hon har, framför allt i situationer där denne betalar för en viss tjänst och får något helt annat. Jag hoppas att det inte kommer att vara så många länder som begär ett tillfälligt undantag från dessa bestämmelser och att de kommer att tillämpas fullt ut fr.o.m. 2013.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill gratulera Antonio Cancian till hans utmärkta arbete. Det har gjort det möjligt för oss att nå en tillfredsställande och välbalanserad kompromiss. Som ett resultat av det här betänkandet kommer rättigheterna för busspassagerare – de enda som fram till nu inte specifikt har skyddats på EU-nivå – att garanteras. Därför röstade jag för denna text som jag också uppskattar för att de fordonsföretag som bedriver verksamhet inom sektorn uppmärksammas i den.

Faktum är att man i de avtal som nåtts undviker att utsätta transportörerna, som ofta är familjeföretag av blygsam storlek, för en alltför stor belastning. Samtidigt tror jag att det är viktigt att EU antar en särskild lagstiftning som inom kort kommer att leda till upprättandet av en stadga för passagerares rättigheter som framför allt är inriktad på behoven hos personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Jag betraktar den godkända texten i förordningen som en välbalanserad kompromiss eftersom den säkerställer passagerarnas rättigheter utan att utgöra en alltför stor administrativ belastning för transportörerna, som ofta är små och medelstora företag. Jag anser det vara en framgång att Europaparlamentet mot rådets vilja har utökat förordningens tillämpningsområde till all nationell och gränsöverskridande linjetrafik på en sträcka om minst 250 km, trots att rådet föreslog en minimisträcka om 500 km. Jag välkomnar det faktum att passagerarna, om resan är inställd, försenad med mer än 120 minuter eller överbokad, förutom att ha rätt att fortsätta sin resa, ombokas till sin slutstation eller få biljettpriset återbetalat även har rätt till kompensation motsvarande 50 procent av biljettpriset. Med tanke på att förordningen om busspassagerares rättigheter är kopplad till förordningen om tågpassagerares rättigheter är det inte tillfredsställande att tågpassagerare i många EU-länder, till skillnad från busspassagerare, måste vänta på att deras rättigheter ska tillämpas, framför allt när det gäller rätt till återbetalning av mellan en fjärdedel och upp till hälften av biljettpriset om resan är försenad med mer än en timme.

Det tjeckiska transportministeriet har utnyttjat alternativet att skjuta upp genomförandet av denna EU-lagstiftning med fem år. Den anledning man angav för detta var den relativt omfattande ombyggnaden av det tjeckiska järnvägsnätet, som leder till att tåg blir försenade. I den slutliga analysen innebär detta att ett system som bygger på dubbelmoral införs i och med att det missgynnar en passagerargrupp jämfört med en annan.

  David Campbell Bannerman (ECR), skriftlig. – (EN) Vi motsätter oss denna lagstiftning eftersom den med säkerhet kommer att leda till följande:

1. De extrakostnader som de nya rättigheterna innebär kommer att omvandlas till permanent högre biljettpriser för alla passagerare.

2. Bussträckor där marginella vinster, eller ingen vinst alls, görs och där det inte finns utrymme för ökade biljettpriser kommer att tas bort helt och hållet och inte trafikeras överhuvudtaget.

EU bör inte ha rätt att stifta lagar för Storbritanniens räkning. Vi hävdar Storbritanniens rätt att bestämma över sin egen nation och stifta sina egna lagar, inklusive transport- och miljölagar.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Med tanke på att transportsektorn ständigt växer har det blivit nödvändigt att se till att rättigheter för skydd av passagerare som är jämförbara med de som gäller för andra transportslag även tillämpas när det gäller busstransport inom hela EU. Detta transportmedel har ökat med mer än 5 procent och antalet passagerare per år uppgår till 72,8 miljoner. Det är även viktigt att säkerställa en rättvis konkurrens mellan dels transportörer från olika medlemsstater, dels olika transportslag. Därför anser jag att det är viktigt att det efter nästan två års förhandlingar har varit möjligt att nå en överenskommelse som kommer att ge dessa passagerare en hel uppsättning rättigheter, framför allt när det gäller assistans vid olyckor, förseningar, inställda resor, återbetalningar osv. samtidigt som personer med funktionshinder och nedsatt rörlighet ägnas särskild uppmärksamhet. Jag stöder denna kompromiss som jag anser vara mycket tillfredsställande och välbalanserad eftersom den säkerställer passagerarnas rättigheter utan att utgöra en stor belastning för transportörerna, som ofta är små och medelstora företag.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Jag anser att det faktum att den slutliga texten kan betraktas som en mycket tillfredsställande och välbalanserad kompromiss eftersom den säkerställer passagerarnas rättigheter utan att utgöra en stor belastning för transportörerna, som ofta är små och medelstora företag, bådar gott inför framtiden.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) I december 2008 lade kommissionen fram ett förslag till förordning om passagerares rättigheter vid busstransport. Det huvudsakliga syftet med förslaget var att upprätta gemensamma bestämmelser för dessa rättigheter. Detta har nu gjorts och jag är mycket glad över att passagerare som reser minst 250 km med buss hädanefter kommer att ha samma EU-övergripande rättigheter till information, assistans och kompensation om en resa är inställd, överbokad eller försenad med mer än två timmar.

Passagerare ska ha möjlighet att välja mellan att få biljettpriset återbetalat eller fortsätta sin resa på samma villkor och utan extra kostnad. Om en återbetalning är det enda alternativet ska en kompensation motsvarande 50 procent av biljettpriset utbetalas. Dessutom har passagerarna rätt till kompensation om deras bagage förloras eller skadas.

  Lena Ek, Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE), skriftlig. − Europaparlamentet har i veckan röstat om ett betänkande som ska säkerställa en europeisk uppsättning rättigheter för bussresenärer. Kompromissen med rådet är ett steg i rätt riktning, men förordningens räckvidd är tyvärr begränsad och vi valde därför att lägga ner vår röst.

Vi menar att det är problematiskt att tre medlemsstater − Luxemburg, Malta och Cypern − är uteslutna ur avtalet, eftersom det försvagar det generella passagerarskyddet i Europa avsevärt. Vi anser även att ett avstånd på 250 km är för långt för att ligga som grund för en EU-lagstiftning, eftersom det i praktiken innebär att busspassagerare som reser Luxemburg-Strasbourg eller Malmö-Väjxö inte skulle skyddas av lagstiftningen. Det är beklagligt.

Vi motsätter oss också force majeure-klausulen som begränsar skyldigheten för transportörer vid inställda eller försenade resor om dessa är orsakade av svåra väderförhållanden eller stora naturkatastrofer. Vi bedömer att detta ställer ett oroande prejudikat för den kommande översynen av förordningen om flygpassagerares rättigheter.

Vi välkomnar dock de förbättrade rättigheter som avtalet innebär för personer med funktionshinder och den extra assistans som de nu erhåller.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om passagerares rättigheter vid busstransport eftersom det innebär att rättigheter som är jämförbara med de som gäller för andra transportslag upprättas. Den nya förordningen innehåller viktiga bestämmelser, framför allt när det gäller rättigheter för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet, samt rättigheter för passagerare vid inställda resor eller förseningar.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Oavsett vilket transportslag som används har passagerare rätt till en säker tjänst av hög kvalitet och därför anser jag att avsikten att införa gemensamma EU-regler om passagerares rättigheter vid busstransport är god. Vidare anser jag att passagerares rättigheter i grunden ska vara desamma, oavsett vilken typ av transport som används, med undantag för fall då detta vore oförenligt med egenskaperna hos transportmedlet i fråga. Slutligen vill jag gratulera Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, Brian Simpson, föredraganden och alla andra som har varit involverade i förhandlingarna i förlikningskommittén till det arbete som har utförts och den överenskommelse som har nåtts när det gäller den slutliga versionen av denna förordning.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Betänkandet rör en gemensam text med förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om grundläggande rättigheter för passagerare som använder sig av busstransport. Texten har godkänts av förlikningskommittén.

Först av allt vill jag gratulera förlikningskommittén till det arbete som har utförts och det samförstånd som har nåtts. De tre rättigheter som rådet ursprungligen föreslog har faktiskt utökats till tolv. Av dessa vill jag framhålla reglerna om ansvar, kompensation, assistans, alternativ transport och särskild uppmärksamhet gentemot passagerare med funktionshinder eller nedsatt rörlighet.

Jag välkomnar därför det steg som EU har tagit. Jag är säker på att det kommer att leda till att antalet passagerare som reser med buss kommer att öka p.g.a. den känsla av säkerhet och bekvämlighet som det kommer att innebära. Detta kommer att bidra avsevärt till minskningen av koldioxidutsläppen.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Den överenskommelse om rättigheter för busspassagerare som parlamentet och rådet nådde inom förlikningskommittén innebär att det tillämpningsområde för förordningen som fastställdes vid andra behandlingen omdefinieras och begränsas till passagerare som använder sig av den typ av tjänster som kallas fjärrtrafik, dvs. sträckor om minst 250 km. Samtidigt fastställs tolv grundläggande rättigheter för passagerare som reser reguljärt på kortare sträckor. Dessa rättigheter är inriktade på behoven hos personer med funktionshinder och nedsatt rörlighet, t.ex. kompensation vid förlust eller skada på rullstolar och annan rörlighetsutrustning, icke-diskriminerande tillgång till biljetter och fraktvillkor, och rätt till information.

Vi stöder naturligtvis dessa förslag. Vi känner emellertid ett visst mått av tvivel när det gäller de ändringsförslag som presenterades i förlikningskommittén samt de kriterier som används för genomförande av förordningen. Det faktum att EU-länderna skiljer sig åt i fråga om storlek och egenskaper, innebär att det är svårt att tillämpa förordningen i vissa av dem, framför allt i de minsta där det är svårt att inkludera många resor inom det antagna begreppet fjärrtrafik. Detta kan resultera i att deras passagerare förvägras rättigheterna i fråga utan någon rimlig motivering.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Efter ett mångårigt förfarande är antagandet av denna text ett stort framsteg för passagerarnas rättigheter i Europa, framför allt för personer med funktionshinder och nedsatt rörlighet. I och med antagandet av denna förordning (som omfattar resor med buss) kommer alla transportslag inom EU hädanefter att omfattas av lagstiftning som ger passagerare rättigheter och garantier om deras resa t.ex. blir inställd eller försenad eller om deras bagage förloras osv. Med detta sagt beklagar jag det faktum att denna förordning endast gäller sträckor om minst 250 km, eftersom det innebär att tre EU-medlemsstater (Luxemburg, Malta och Cypern) samt många sträckor såsom Bryssel–Amsterdam eller Budapest–Wien utesluts. Slutligen beklagar jag även bristen på flexibilitet när det gäller ”resor” i gränsöverskridande områden eftersom detta hämmar européernas rörlighet. Med andra ord är denna text mycket mindre ambitiös än vad vi eftersträvade i förlikningskommittén för några månader sedan och mycket mindre ambitiös än vad jag skulle ha önskat passagerarna i Europa.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för denna text, inte bara för att dess syfte är att förbättra rättigheterna när det gäller kompensation och assistans i händelse av olyckor för busspassagerare, utan även för att den framhäver principen om icke-diskriminering av personer med nedsatt rörlighet som bör ha fullständig tillgång till detta transportslag som nu står för 10 procent av all passagerartransport på land i Europa. Dessutom välkomnar jag det faktum att passagerarnas rättigheter, tack vare denna text, nu skyddas för alla transportslag.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för de viktiga nya rättigheterna för busspassagerare. Jag anser att vi har åstadkommit en rättvis balans mellan konsumenternas rättigheter och transportörernas behov. Dagens omröstning är särskilt viktig för personer med funktionshinder. De kommer att gynnas av dagens omröstning.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution där Europaparlamentet uttrycker sin ståndpunkt när det gäller skydd av passagerares rättigheter. Jag tror att den kommer att bidra till en förbättring av villkoren för passagerarna och ge dem mer rättslig klarhet i händelse av olyckor eller andra oförutsedda händelser. Samtidigt kommer de förbättrade rättigheterna för passagerare i detta dokument att genomföras utan att utgöra en stor belastning för transportörerna, som ofta är små och medelstora företag. Viktigast av allt är att busspassagerarnas rättigheter kommer att bli jämförbara med de som gäller för andra transportslag.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Efter besvärliga förhandlingar mellan rådet och parlamentet kan vi i dag äntligen godkänna det betänkande som utarbetats av Antonio Cancian. För mig fanns det inget annat alternativ än att rösta ja eftersom betänkandet gör det möjligt för EU att kräva att de enskilda medlemsstaterna anpassar lagstiftningen i denna fråga till de direktiv som anges i betänkandet och som innebär ökad respekt för busspassagerare. Med tanke på att buss är det vanligaste transportmedlet efter bilen – och att denna trend växer – har Europa en skyldighet att värna om de medborgare som använder dessa tjänster. Rapporten är en bra kompromiss och jag måste verkligen betona det faktum att lämplig uppmärksamhet har ägnats åt funktionshindrade personers rättigheter genom att det krävs ökad assistans från bussbolag för alla personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet. Ikraftträdandet av denna lagstiftning innebär att medborgarna omfattas av tydliga och gemensamma regler om kompensation för skador eller återbetalning vid förseningar av de angivna tidtabellerna.

  Bogusław Liberadzki (S&D), skriftlig. – (PL) Tisdagen den 15 februari 2011 antog Europaparlamentet ett betänkande som kommer att leda till ett efterlängtat resultat, nämligen lika rättigheter för passagerare inom alla transportsektorer. Rättigheterna för busspassagerare som reser reguljärt har stärkts när det gäller förlust av bagage eller personliga tillhörigheter, dödsfall eller försämrad hälsa, problem som är transportörens fel osv. En positiv aspekt av förordningen är att den reglerar rättigheterna för passagerare inom hela EU. Det bör betonas att dessa grundläggande rättigheter omfattar behoven hos personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet. Avsikten med förordningen är att säkerställa tillgång till transport utan diskriminering. Dessutom reglerar den passagerares ansvar och konsekvenserna för dem som missköter detta ansvar, bl.a. att de går miste om möjligheten att begära kompensation. Med tanke på ovanstående röstade jag för förordningen som är väl utarbetad och som innebär att lagstiftningen om passagerares rättigheter inom EU fullbordas.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Efter två års besvärliga förhandlingar med medlemsstaterna röstade Europaparlamentet i dag om antagandet av en överenskommelse om en förordning som kommer att omfatta alla rättigheter för passagerare som använder nationell eller gränsöverskridande fjärrtrafik. Jag röstade för överenskommelsen eftersom den innehåller tolv grundläggande rättigheter som är av yttersta vikt för att förbättra kvaliteten på transporttjänsterna. De rör framför allt rätten för passagerare att bli informerade före och under resan och behoven hos personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet. Införandet av dessa rättigheter kommer att göra det möjligt för oss att säkerställa icke-diskriminerande tillgång till transporter.

Dessutom innehåller betänkandet passagerarrättigheter som jag betraktar som mycket viktiga, nämligen obligatorisk kompensation för förlorat bagage, återbetalning av en viss del av kostnaderna vid dödsfall eller personskada samt kompensation med upp till 50 procent av biljettpriset, utöver att hela biljettpriset återbetalas, om en operatör ställer in en resa och därför inte kan uppfylla sitt transportavtal.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar betänkandet där en ny uppsättning rättigheter för busspassagerare ställs upp, rättigheter som bör leda till att kvaliteten på de tjänster som erbjuds ökas, och att leverantörerna av transporttjänsterna uppmanas att skärpa sig när det gäller förseningar, inställda resor och förlorat eller skadat bagage. Betänkandet innehåller även viktiga bestämmelser för att förbättra tillgängligheten till lokala busstjänster för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet.

  Gesine Meissner (ALDE), skriftlig. – (EN) Förordningen är ett steg i rätt riktning eftersom den innebär att en EU-uppsättning rättigheter för busspassagerare upprättas. Med undantag för några grundläggande rättigheter gäller den emellertid endast reguljärtrafik på sträckor om minst 250 km. Ett sådant begränsat tillämpningsområde kan knappast utgöra underlag för en verklig EU-lagstiftning som ligger i alla busspassagerares intresse. ALDE kan därför inte stödja förslaget.

Vi motsätter oss också force majeure-klausulen som befriar transportörer från kravet på att tillhandahålla logi för passagerare vid inställda resor eller förseningar som orsakas av svåra väderförhållanden eller stora naturkatastrofer. Även om betänkandet inte är en triumf så är det en förbättring, framför allt för resenärer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet. Vi lyckades garantera icke-diskriminerande tillgång, utbildning om funktionshinder för transportörernas personal och de terminalmyndigheter som har direktkontakt med passagerarna och som handlägger kompensation för skada eller förlust av rörlighetsutrustning, oavsett sträcka. Med tanke på detta och i syfte att skapa en harmoniserad EU-uppsättning rättigheter för alla passagerare motsatte vi oss inte överenskommelsen utan lade ned våra röster i den slutliga omröstningen.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Fram till nu har endast flyg-, tåg- och båtpassagerare omfattats av specifik lagstiftning. Hädanefter kommer även rättigheterna för passagerare som reser med buss att skyddas. Passagerare som reser med buss kommer således att ges rättigheter som är jämförbara med de rättigheter som gäller för andra transportslag. I den förordning som vi har godkänt i dag föreskrivs assistans och kompensation för passagerare i händelse av olyckor, inställda resor eller fördröjningar och icke-diskriminerande tillgång för passagerare med funktionshinder. De nya reglerna gäller all nationell och gränsöverskridande linjetrafik på en sträcka om minst 250 km. Detta är ett viktigt framsteg när det gäller försvaret av medborgarnas rättigheter.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för, men vill tillägga att bussbolag även bör uppfylla kravet på att upprätta säkerhets- och nödsystem för internationell trafik och fjärrtrafik eftersom det kan uppstå personskador vid olyckor. Det är även nödvändigt att införa ytterligare bestämmelser som gäller bussbolagens ansvar för passagerarnas liv och hälsa, däribland obligatoriska läkarkontroller av hälsa och välbefinnande hos bussförare som ansvarar för passagerarnas hälsa och säkerhet.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE), skriftlig. – (LT) I dag röstade vi för en text som även om den inte är idealisk är en bra kompromiss som har hjälpt rådet och Europaparlamentet att nå en överenskommelse. I denna förordning om passagerares rättigheter ställs regler upp när det gäller kompensation i händelse av olycka eller försening, behandling av passagerares klagomål och funktionshindrade personers rättigheter. Det är naturligtvis otillfredsställande att förordningen endast gäller sträckor om minst 250 km. När det gäller mindre länder kan detta verkligen inte motiveras, men vi talar inte bara om lokala utan även om internationella sträckor och därför anser jag att texten kommer att fungera som en garanti för EU-resenärers rättigheter, med särskild uppmärksamhet för funktionshindrade personers rättigheter.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta förslag till resolution om att utöka passagerares rättigheter vid busstransport. Texten är resultatet av en kompromiss som nåtts efter långvariga förhandlingar och som innebär att genomförandet av passagerares rättigheter förbättras utan att utgöra en stor belastning för transportörerna.

Jag anser att det är viktigt att se till att busspassagerares rättigheter är jämförbara med de rättigheter som gäller för andra transportslag, och att transportörerna garanteras en rättvis konkurrens.

När det gäller syftet att lagstifta om tillräcklig kompensation för skador stöder jag förslaget om att fastställa nivåer för kompensation som medlemsstaterna måste följa. Det är särskilt viktigt att garantera rättvis och tillräcklig kompensation vid dödsfall, och därför anser jag att taken för sådan kompensation i nationell lagstiftning inte får vara lägre än de minimibelopp som fastställs i förordningen. Vidare måste lämplig assistans garanteras i händelse av olycka så att passagerare erbjuds de tjänster de har störst behov av.

Jag stöder bestämmelserna i förordningen som innebär att passagerare får lämpliga garantier om en resa blir inställd eller försenad, och att det även finns utrymme för ytterligare kompensation. Jag välkomnar det faktum att förordningen framför allt är inriktad på passagerare med funktionshinder eller nedsatt rörlighet och på att erbjuda dem den assistans de behöver när de reser.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Det arbete som Antonio Cancian utfört inom ramen för förlikningsfarandet i fråga om förordningen om passagerares rättigheter har lett till att en rättslig EU-ram för skydd av busspassagerare har antagits parallellt med upprättandet av en gemensam marknad för transport. Fram till nu har det rättsliga vakuumet inneburit att regleringen styrts av nationell lagstiftning, vilket har varit negativt för konkurrensen (med tanke på de stora skillnaderna) och för medborgarna med funktionshinder eller nedsatt rörlighet vars rättigheter nu garanteras av EU. Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det är resultatet av ett fantastiskt arbete och en bra kompromiss som innebär att transportpolitiken inom EU måste röra sig framåt med bestämdhet, inte bara genom att garantera passagerares rättigheter utan även genom att undvika att de transportföretag som tillhandahåller denna tjänst utsätts för alltför stora påfrestningar.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Förslaget till resolution om utkastet till förordning om passagerares rättigheter vid busstransport innebär att passagerarnas rättigheter förbättras avsevärt. Trots flera månaders förhandlingar mellan Europaparlamentet och rådet innebär den slutliga kompromisstexten att busspassagerare som reser minst 250 km, i stället för 500 km som rådet ursprungligen föreslog, ges en rad rättigheter.

Inom fyra år, vilket är tidsfristen för tillämpningen av just denna bestämmelse, kommer grekiska busspassagerare och deras partner att ha rätt att begära kompensation för förseningar, inställda resor eller omotiverade ändringar i tidtabellen. Det är inte mer än rätt att sådana rättigheter skyddas och därför röstade jag för detta betänkande.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om busspassagerares rättigheter. Jag välkomnar det faktum att den slutliga texten är en tillfredsställande och balanserad kompromiss, eftersom den säkerställer passagerarnas rättigheter utan att utgöra en stor belastning för transportörerna, som ofta är små och medelstora företag. Kommissionens förslag om att upprätta EU-övergripande rättigheter för skydd av passagerare som är jämförbara med de som gäller för andra transportslag och att säkerställa en rättvis konkurrens mellan dels transportörer från olika medlemsstater, dels transportslag, är en åtgärd som kan gynna alla. Förhandlingarna blev långdragna och avslutades med ett förlikningsförfarande där de största dödlägena uppstod kring nationella tillsynsorgan och förordningens räckvidd. I slutändan har förordningen kommit att gälla all nationell och gränsöverskridande linjetrafik under förutsättning att sträckan är minst 250 km (fjärrtrafik). I förordningen föreskrivs även kompensation och assistans i händelse av olycka, passagerares rättigheter vid inställda resor eller förseningar och rättigheter för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet. Jag anser att den slutliga texten, som godkänts av förlikningskommittén, är en välbalanserad kompromiss eftersom den säkerställer tillräckligt skydd för busspassagerare och en viktig uppsättning rättigheter för dem, framför allt i händelse av olycka, inställd resa eller försening när det gäller tillgång till information samt inlämnade och hantering av klagomål, och när det gäller behoven hos personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag lade ned min röst i fråga om förordningen om passagerares rättigheter vid busstransport, som antogs av en stor majoritet socialdemokrater och konservativa. Jag beklagar det stora steg bakåt från parlamentets ursprungliga ståndpunkt som kompromissen innebär när det gäller följande tre punkter: 1. Endast sträckor om minst 250 km täcks. I praktiken kommer personer som reser med buss från Bryssel till Amsterdam inte skyddas medan de som reser med flyg kommer att göra det! Detta är orättvist, framför allt när vi vet att det ofta är de som har det sämst ställt som använder sig av detta transportslag. 2. Det är alltför lätt för bussbolagen att tillämpa force majeure-klausulen (svåra väderförhållanden eller naturkatastrofer) för att de ska slippa kompensera passagerare vid förseningar eller inställda resor. 3. Undantagen kommer att göra det möjligt för länder som så önskar att skjuta upp ikraftträdandet av denna förordning till 2021! Trots detta välkomnar jag framstegen i texten: obligatorisk assistans till personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet samt rättigheter och kompensation i händelse av olycka, försening eller inställd resa. Parlamentet har emellertid nöjt sig med en bristfällig lågprislösning. De många undantagen kommer göra tillämpningsområdet för dessa rättigheter mycket begränsat, vilket är till nackdel för busspassagerarna.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) I dag röstade parlamentet om betänkandet om passagerares rättigheter vid busstransport. I december 2008 lade kommissionen fram ett förslag till förordning om passagerares rättigheter vid busstransport. Genom detta förslag ställde kommissionen upp som mål att upprätta EU-övergripande rättigheter för skydd av passagerare som är jämförbara med de som gäller för andra transportslag och att säkerställa en rättvis konkurrens mellan dels transportörer från olika medlemsstater, dels olika transportslag.

De punkter som var viktigast för att en överenskommelse skulle nås inom ramen för förlikningskommittén är följande: tillämpningsområde, avvikelser från tidsplanen, ersättning och assistans i händelse av olyckor, passagerares rättigheter vid inställda resor eller förseningar och rättigheter för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet. Den slutliga texten kan därför betraktas som en mycket tillfredsställande och välbalanserad kompromiss eftersom den säkerställer passagerarnas rättigheter utan att utgöra en stor belastning för transportörerna, som ofta är små och medelstora företag.

Resultatet av förlikningsförfarandet måste betraktas som en seger för parlamentet.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Det gläder mig att förhandlingarna mellan parlamentet och medlemsstaterna har resulterat i antagandet av en förordning som garanterar ökade rättigheter för passagerare som reser med buss. Förordningen fyller ett tomrum när det gäller lagstiftning om passagerares rättigheter eftersom det tidigare inte funnits någon EU-lagstiftning om detta, till skillnad från flyg- och tågsektorerna.

I texten föreskrivs bl.a. införandet av olika typer av kompensation: snacks och förfriskningar om avgången försenas med mer än 90 minuter, hotellogi för en natt vid inställd resa, olycka eller en försening som innebär att passageraren måste övernatta och en övre gräns i fråga om återbetalning om minst 1 200 euro vid förlust av eller skada på bagage som lämnats i transportörens vård.

Dessutom har funktionshindrade passagerare tilldelats särskilda rättigheter, inte minst kravet på att företagen ska tillhandahålla assistans – förutsatt att passageraren har informerat dem om sina behov senast 36 timmar före avgång – och kompensation eller återbetalning för specialutrustning som skadas eller förloras. Förordningen gäller all nationell och gränsöverskridande linjetrafik om minst 250 km (fjärrtrafik) från och med våren 2013.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Under det belgiska ordförandeskapet försvagade rådet parlamentets ståndpunkt, som antagits vid första och andra behandlingen, avsevärt. Förordningens tillämpningsområde är fastställt till linjetrafik på en sträcka om minst 250 km, vilket innebär att de flesta busstjänster inte kommer att inkluderas. Dessutom innehåller texten en formulering om återbetalning vid försening (med minst två timmar, och kompensation motsvarande halva biljettpriset – jämfört med tågtransport där kompensationen gäller vid minst en timmes försening). Rättigheterna för personer med nedsatt rörlighet försvagas och lättillgängliga busstjänster garanteras inte. Med anledning av detta röstade vi mot.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för denna resolution där rättigheterna för resenärer inom alla transportslag äntligen erkänns och skyddas. På så sätt hamnar användarna i centrum av transportpolitiken. Ökat skydd av passagerares rättigheter bidrar till att stimulera användningen av kollektivtrafik och gynnar en sund konkurrens mellan operatörerna som sporras att utveckla mer konkurrenskraftiga tjänster. Det är viktigt att betona att den nya förordningen kommer att tillämpas i enlighet med subsidiaritetsprincipen.

Två viktiga nya resultat är tillhandahållandet av kompensation i form av pengar vid personskada, eller skadat eller förlorat bagage, och garantin om assistans vid försenad eller inställd resa som kommer att baseras på den modell som används för tåg och flyg. I den slutliga texten erkänns och skyddas passagerares rättigheter och särskild uppmärksamhet ägnas åt passagerare med nedsatt rörlighet eller funktionshinder genom att lämplig information och tjänster garanteras. Det är även viktigt att betona att det inte kommer att tillkomma några ytterligare kostnader för företagen i sektorn och att dessa därmed skyddas från risken att drabbas av alltför höga anpassningskostnader. På så sätt garanteras en rättvis balans mellan passagerares rättigheter och garantier för små och medelstora företag.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Genom denna förordning erkänns busspassagerares rättigheter äntligen av lagen. Trots det faktum att kommissionen föreslog denna förordning 2008 är det först nu som en anständig kompromiss har nåtts så att det enda transportslag som fortfarande inte hade regler för att skydda passagerare nu har det.

Särskild uppmärksamhet har ägnats åt personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet. Den enda omtvistade delen av texten var tillämpningsområdet för reglerna, nämligen att de endast får tillämpas på resor om minst 250 km. Assistans vid förseningar innebär en skyldighet att tillhandahålla måltider, förfriskningar och alternativ transport. Om en resa blir inställd ska passageraren inte bara få biljettkostnaden återbetald utan även, om så är nödvändigt, erbjudas hotellogi för upp till två nätter. Bagage som förlorats eller skadats kan ersättas med högst 1 200 euro.

  Vilja Savisaar-Toomast (ALDE), skriftlig. – (ET) Jag röstade mot det betänkande om passagerares rättigheter som diskuteras i dag eftersom jag anser att alla EU-medlemsstater inte beaktas i det, och att ett stort antal busstjänster lämnas utanför direktivets tillämpningsområde. Det är uppenbart att 250 km är en för lång sträcka eftersom Malta, Cypern och Luxemburg helt och hållet utesluts. De flesta estniska, lettiska, litauiska, danska, nederländska och belgiska busstjänster utesluts också. Dessvärre måste jag erkänna att den estniska regeringen under förlikningsförfarandet stödde en ännu längre sträcka, nämligen 500 km, vilket skulle ha inneburit att Estland uteslutits helt och hållet. Jag hoppas att den estniska regeringen inom en snar framtid och i takt med att direktivet genomförs i lagstiftningsprocessen tar strid för busspassagerares rättigheter i stället för att gynna bussbolagens lönsamhet.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Detta är det fjärde paketet om skydd av passagerares rättigheter. Efter att system för passagerares rättigheter vid flyg-, tåg- och vattentransport har upprättats har vi nu ägnat oss åt busspassagerares rättigheter. Fr.o.m. nu kommer de att få kompensation vid förseningar av resor om mer än 250 km, assistans om deras researrangemang ställs in, skydd i händelse av olyckor eller dödsfall samt ersättning för förlorade eller skadade föremål. Passagerare med nedsatt rörlighet kommer också ha rätt till särskild assistans, såsom redan är fallet hos flygbolagen. Europaparlamentets ståndpunkt vid första och andra behandlingen urvattnades avsevärt i det slutliga resultatet. Parlamentet ville tillämpa reglerna på sträckor om minst 50 km. Rådet ville att de endast skulle gälla sträckor om minst 500 km. Kompromissen blev 250 km.

Det innebär att reglerna inte kan tillämpas på många nuvarande sträckor, t.ex. Bryssel–Amsterdam, Luxemburg–Strasbourg och Wien–Budapest. Det som emellertid är positivt är att lagstiftningen innehåller en förteckning över tolv grundläggande regler, som gäller alla sträckor oavsett längd, och som är inriktade på behoven hos funktionshindrade personer och andra med nedsatt rörlighet. Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen är trots detta ytterst besviken över det mycket svaga resultatet. Därför röstade jag tillsammans med de andra i De gröna mot överenskommelsen.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet vars syfte är att ge passagerare som reser med buss fler rättigheter, däribland rätten till assistans för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet. Skyddet av konsumenterna i Europa är en av de viktigaste prioriteringarna för Labourpartiet.

  Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar antagandet av detta betänkande, framför allt p.g.a. de fördelar det innebär när det gäller att hjälpa personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet, gynna inlämnande och hantering av klagomål samt främja kompensation och assistans i händelse av olycka. Samtidigt vill jag framhålla det brådskande behovet av att se till att medlemsstaterna strikt följer bestämmelserna när det gäller passagerares rättigheter vid inställd resa eller försening för att förhindra oegentligheter av det slag som skett i samband med tillämpningen av förordningen om flygpassagerares rättigheter.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Det viktigaste målet med kommissionens förslag är att se till att busspassagerare får samma rättigheter som de som gäller för andra transportslag och att säkerställa en rättvis konkurrens mellan dels transportörer från olika medlemsstater, dels olika transportslag. Jag välkomnar det faktum att denna förordning nu har antagits trots de meningsskiljaktigheter som uppstått under processens gång. Förordningen kommer att innebära att busspassagerares rättigheter skyddas utan att utgöra en stor belastning för de små och medelstora företag som bedriver verksamhet inom denna sektor. I förordningen ställs en uppsättning grundläggande rättigheter upp. Jag hoppas att de kommer att leda till att den särskilda uppmärksamhet som personer med nedsatt rörlighet eller funktionshinder ägnas och rätten till kompensation och assistans i händelse av olycka, inställd resa eller försening betonas.

Dessa rättigheter gäller all nationell och gränsöverskridande linjetrafik förutsatt att sträckan är minst 250 km. Passagerare som endast reser en del av en sådan fjärrtrafiksträcka omfattas också. En uppsättning rättigheter för passagerare som reser reguljärt kortare sträckor har också upprättats, framför allt icke-diskriminerande tillgång till transporter och rätten till information under resan.

  Róża Gräfin von Thun und Hohenstein (PPE), skriftlig. – (PL) Förordningen om passagerares rättigheter vid busstransport är ett utmärkt exempel på den vikt som Europaparlamentet lägger vid konsumenträttigheter. Efter besvärliga förhandlingar med Europeiska rådet har vi antagit en text där det transportslag för vilket passagerares rättigheter ännu inte hade reglerats enligt EU:s lagstiftning nu behandlas. I början av förhandlingarna krävde parlamentet att nya förordningar skulle införas för sträckor om minst 50 km, medan rådet ville att sträckorna skulle vara minst 500 km. Genom en kompromiss fastställdes sträckan till minst 250 km. Passagerare som reser sådana sträckor kommer att tilldelas en rad förmåner och rättigheter som liknar dem som gäller för flyg. Om mitt bagage förloras på en flygplats eller en flygning kraftigt försenas regleras mina rättigheter av EU:s lagstiftning. Fram till nu har busspassagerare befunnit sig i en mycket värre situation. Hädanefter kommer de bl.a. att kunna begära kompensation för förseningar eller skador på bagage, och personer med nedsatt rörlighet kommer att få särskild assistans.

Upprättandet av en stadga för passagerares rättigheter kommer att innebära att medborgarna blir mer medvetna om vad de kan förvänta sig av transportörerna. Stadgan kommer att bestå av en samling grundläggande rättigheter som alla passagerare omfattas av, oavsett vilken sträcka de reser. Detta är ett exempel på bra och medborgarvänlig lagstiftning. Förordningen gör det möjligt för oss att stärka konsumenters rättigheter och den inre marknaden och därför röstade jag för dess antagande.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för förordningen om passagerares rättigheter vid busstransport. Genom förordningen upprättas rättigheter för busspassagerare som är jämförbara med de som gäller för alla andra transportslag. Förordningen gäller all linjetrafik, både nationell och gränsöverskridande, på sträckor om minst 250 km.

Rättigheterna handlar om icke-diskriminerande tillgång till transporter för personer med funktionshinder samt kompensation vid dödsfall, personskada eller förlust av eller skada på bagage. Om en resa ställs in eller försenas med mer än 120 minuter ska passagerarna omedelbart ges rätt att välja mellan att utan extra kostnad ombokas till sin slutstation eller att få biljettpriset återbetalat. Om transportören inte erbjuder denna möjlighet ska passageraren ha rätt till kompensation motsvarande 50 procent av biljettpriset, utöver att biljettpriset återbetalas. Om en resa på över tre timmar ställs in eller om avgången försenas med mer än 90 minuter måste transportören erbjuda passagerarna assistans och hotellogi för upp till 80 euro per natt och passagerare för högst två nätter.

Jag anser att passagerarna måste informeras om sina rättigheter så att de kan begära skadestånd om dessa rättigheter inte respekteras.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Det är vår skyldighet att se till att tjänsteleverantörerna behandlar passagerarna korrekt och att personer med funktionshinder inte hindras från att använda transporttjänster. Det är viktigt att säkerställa en rättvis konkurrens mellan dels transportörer från olika medlemsstater, dels olika transportslag. Vi behöver en välbalanserad kompromiss som säkerställer passagerarnas rättigheter i alla EU-medlemsstater, som kan variera stort när det gäller storlek, utan att samtidigt utgöra en stor belastning för transportörerna, som ofta är små och medelstora företag. Viktigast av allt är att de nya reglerna ska förbättra kvaliteten på EU:s transportsektor och öka konkurrenskraften. Vi får emellertid inte glömma bort frågan om vägsäkerhet. I Litauen är vi särskilt beroende av vägtransport – mer än 90 procent av alla resenärer använder sig av bil. Omkring 8 procent reser med buss. Vägsäkerhet är en mycket viktig fråga som enligt min mening inte har ägnats tillräckligt stor uppmärksamhet. Enligt EU-statistiken uppgår antalet döda i trafiken i Litauen till 110 per miljon invånare. Som jämförelse är antalet döda i trafiken i Sverige 39 per miljon invånare. I Storbritannien är siffran 41. Siffran för Litauen är oacceptabel och mycket högre än genomsnittet för EU som uppgår till 70. Det måste bli en ändring på detta.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar betänkandet om busspassagerares rättigheter eftersom det är ett viktigt steg när det gäller att erbjuda resenärer ökat skydd och öka komforten och bekvämligheten för funktionshindrade passagerare. Genom betänkandet säkerställs att busspassagerare på fjärrtrafiksträckor i Europa får tillgång till bättre information, stöd och kompensation om en resa försenas eller ställs in. Passagerarna har rätt till förfriskningar vid korta förseningar, återbetalad resa vid förseningar med mer än två timmar och upp till 1 200 euro för förlorat eller skadat bagage.

Jag stöder de viktiga framsteg som betänkandet innebär när det gäller funktionshindrade resenärers rättigheter. För första gången garanteras icke-diskriminerande tillgång till transport eftersom det i förordningen fastställs att all busspersonal måste genomgå utbildning så att de kan hjälpa personer med funktionshinder. Om lämplig assistans inte kan erbjudas kan en ledsagare utan kostnad resa med den funktionshindrade personen för att garantera dennes komfort. Detta är ett viktigt steg på vägen mot ett Europa utan diskriminering. Min röst på detta betänkande speglar behovet av en EU-standard för busspassagerares rättigheter som garanterar komfort, säkerhet och rättvis behandling för dessa passagerare då de reser genom Europa.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för denna resolution där man föreslår gemensam lagstiftning beträffande passagerares rättigheter vid busstransport. Särskilda åtgärder kommer att införas för att förbättra rättssäkerheten, rättigheterna och informationen för busspassagerare. Fr.o.m. nu kommer busspassagerarna att omfattas av samma kompensationsgarantier som de som tillämpas inom tåg- och flygsektorerna, framför allt om deras resa blir försenad eller inställd. Denna omröstning är ett led i EU:s politik för att upprätta gemensam lagstiftning för användare av alla transportslag. Jag välkomnar även tillämpningen av åtgärder som gynnar personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet: dessa åtgärder kommer att underlätta deras tillgång till busstransport. Beslutet bidrar till att avlägsna hindren mot den fria rörligheten för dem som reser inom EU. Genom förslaget till flexibel lagstiftning som kommer att innebära att transportföretag, som ofta är små företag, inte straffas har en balans äntligen upprättats. Enligt min uppfattning bidrar dessa nya åtgärder till att främja ett transportslag som är tillgängligt för så många människor som möjligt, framför allt inom turismsektorn.

  Iva Zanicchi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Antonio Cancians betänkande eftersom det innebär att grundläggande garantier äntligen upprättas för de 70 miljoner EU-medborgare som reser med buss varje år och som under lång tid har väntat på att deras rättigheter ska tillvaratas.

Tack vare kommissionens engagemang när det gäller att grundligt revidera de befintliga förordningarna och harmonisera dem i en gemensam lag som skapar gemensamma normer för alla typer av resor samt specifika bestämmelser för det speciella transportslag som väljs kommer EU-medborgarna att skyddas och tas om hand, oavsett vilket transportslag de väljer.

- Betänkande: Callanan (A7-0287/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Med anledning av att den genomsnittliga minskningen av koldioxidutsläpp för lätta nyttofordon under perioden 2002–2007 endast var 0,4–0,5 procent om året, och eftersom EU:s mål för nya lätta nyttofordon är nödvändiga för att förhindra en splittring av den inre marknaden, röstar jag för detta förslag. Det är emellertid viktigt att konstatera att lätta nyttofordon inte kan jämföras med personbilar och att förslaget om 150 g koldioxid/km är ambitiöst, men uppnåeligt.

Jag är också positiv till möjligheten för tillverkare att bilda en pool av personbilar och lätta nyttofordon eftersom detta har visat sig sänka tillverkarnas kostnader för att följa lagstiftning och öka sysselsättningen inom en mer miljövänlig ekonomi, i linje med EU 2020-strategin. Jag instämmer också i att denna fråga bör hanteras i flera olika faser till år 2011, och inte först 2014 som kommissionen föreslår.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna resolution där Europaparlamentet stöder en ny EU-förordning som innebär att koldioxidgränsvärdena för lätta nyttofordon minskas från och med 2014. Jag anser att de nya kraven och gränsvärdena för koldioxid kommer att bidra till att bekämpa den globala uppvärmningen, sänka driftskostnaderna genom bränslebesparingar och stimulera innovation och konkurrenskraft hos europeiska biltillverkare. I och med dessa regler måste miljövänlig teknik byggas in i fordonen som inte får bli orimligt dyra. Med början år 2014 måste 70 procent av de nya lätta nyttofordonen på upp till 3,5 ton ha en genomsnittlig utsläppsgräns på 175 g koldioxid per km. År 2020 kommer gränsen att sänkas till 147 g. Det är en ambitiös, men uppnåelig plan.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet. Vid Europeiska rådets möte den 8-9 mars 2007 gjorde EU ett tydligt åtagande om att minska gemenskapens totala växthusgasutsläpp med minst 20 procent under 1990 års nivåer till år 2020, och med 30 procent under förutsättning att andra utvecklade länder åtar sig att genomföra motsvarande utsläppsminskningar, och att ekonomiskt mer utvecklade utvecklingsländer bidrar efter sina förutsättningar. Politik och åtgärder bör genomföras på medlemsstatsnivå och EU-nivå inom alla sektorer av EU:s ekonomi, och inte bara inom industri- och energisektorerna, för att möjliggöra de nödvändiga utsläppsminskningarna. Vägtransport är den näst största sektorn när det gäller växthusgasutsläpp i EU, och dess utsläpp, inklusive dem från lätta nyttofordon, fortsätter att öka. Om detta fortsätter kommer de ansträngningar som andra sektorer genomför för att bekämpa klimatförändringarna undergrävas avsevärt. Hittills har EU inte haft någon lagstiftning som reglerar koldioxidutsläppen från lätta nyttofordon, trots att efterfrågan på dessa fordon ökar inom EU. Jag anser att vi och rådet har lyckats enas om ett välbalanserat dokument som kommer att bidra till minskningen av koldioxidutsläpp och uppmuntra fordonssektorn att investera i ny teknik med mindre utsläpp.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Tanken är god: att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon. Det som presenteras som en realistisk kompromiss med rådet är emellertid en tredje klassens överenskommelse. Genom det godkända betänkandet begränsas de genomsnittliga koldioxidutsläppen från lätta nyttofordon till 175 g/km, medan det långsiktiga målet är 147 g/km, vilket inte kommer att uppnås förrän tidigast år 2020. Det räcker inte. Kommissionen föreslog en gräns på 135 g/km, ett mer ambitiöst och lika realistiskt förslag. Jag röstade mot betänkandet eftersom jag beklagar att vi inte har nått en kompromiss som för oss närmare kommissionens förslag. Vi är alla överens om att förbättrad energieffektivitet och hantering av innovation är prioriteringar i dag, men vi måste fortfarande hålla vad vi lovat genom att utarbeta ambitiösa förslag.

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) Förslaget till förordning för att minska koldioxidutsläppen från lätta nyttofordon ingår i kommissionens strategi för att minska koldioxidutsläppen i atmosfären. Flera diagram i den senaste rapporten från Europeiska miljöbyrån visar emellertid tydligt att koldioxidutsläppen från vägtransport inom EU-15 och EU-27 antingen har legat kvar på samma nivå eller minskat sedan 2003. Dessutom kan det vara värt att hålla i åtanke att lätta nyttofordon endast står för omkring 1,5 procent av koldioxidutsläppen från transportsektorn.

De långa och besvärliga förhandlingarna i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet handlade framför allt om utsläppsgränsvärdet på lång sikt som fastställdes till 147 g koldioxid/km. Även om denna siffra är bättre än vad som ursprungligen föreslogs infriar den inte fullt ut mina förväntningar. För att skydda industrin i sektorn bad Italien att nivån inte skulle sänkas till under 160 g koldioxid/km, och i rådet föreföll många medlemsstater röra sig mot en överenskommelse med ett minimitröskelvärde på 155 g koldioxid/km.

Sammanfattningsvis anser jag att resultatet av trepartsmötet mellan kommissionen, rådet och parlamentet om minskningar av de långsiktiga koldioxidutsläppen fortfarande inte står i proportion till fordonsindustrins särskilda egenskaper och jag vill uttrycka min oro när det gäller risken för att skada industrin och sysselsättningsnivåerna i sektorn.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) De lätta nyttofordonen används främst av företag, däribland små och medelstora företag. För närvarande utgör de omkring 12 procent av fordonsparken. Vi måste även beakta att dessa fordon ofta köps in i stora volymer av företag och att fordonens effektivitet och driftskostnader därför noggrant undersöks. Under 2002–2007 minskade koldioxidutsläppen för lätta nyttofordon i genomsnitt med 0,4–0,5 procent om året, men denna förbättring av bränsleeffektiviteten har uppvägts av den ökade efterfrågan på transporter och större fordon. Därför är det nödvändigt att anta gemenskapsmål för nya lätta nyttofordon för att förhindra en splittring av den inre marknaden till följd av att medlemsstaterna antar olika åtgärder. Det är dessutom nödvändigt att fastställa utsläppsnormer för koldioxid för nya lätta nyttofordon för att förhindra att det uppstår en lucka i lagstiftningen på grund av viss överlappning i registreringen av personbilar och lätta nyttofordon.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill gratulera föredraganden till det arbete han har utfört. Jag uppskattar kärnan i texten vars syfte är att bidra till EU:s mål om att minska koldioxidutsläppen genom att tillverka lätta nyttofordon som fungerar bättre än tidigare modeller. Det är emellertid välkänt att dessa transportslag i stort sett uteslutande används i kommersiellt syfte och därför finns det mindre utrymme för att förändra deras form eller vikt, jämfört med personbilar.

Så länge som man inser att det bästa sättet att uppnå detta – vilket föredraganden konstaterar – är att genomföra ändringar av motorer och mekanik stöder jag den överenskommelse som nåtts angående tidsramen för genomförandet av dessa ändringar. Jag anser att det ursprungliga kortsiktiga målet att nå 175 g koldioxid/km mellan 2014 och 2017 är förnuftigt och att det är realistiskt att minska utsläppen ytterligare, till 147 koldioxid/km, till år 2020.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Å ena sidan är det förståeligt att förslaget till stor del bygger på lagstiftningen om koldioxidutsläpp från bilar, men å andra sidan bör vi hålla i åtanke att denna sektor inte fungerar på samma sätt. Lätta nyttofordon har en längre utvecklings- och produktionscykel och används främst i kommersiellt syfte, och jämfört med bilar finns det färre alternativ när det gäller att ändra form och vikt för att minska utsläppen. Det huvudsakliga sättet att uppnå detta för lätta nyttofordon är att ändra fordonets motor och mekanik, vilket är en mycket längre och dyrare process än att göra en enkel ändring av karossen. Det faktum att nyttofordon i mycket större utsträckning kan använda diesel som bränsle spelar också en viktig roll.

Jag har mina förbehåll när det gäller förslaget om att påföljderna för tillverkare som inte minskar sina koldioxidutsläpp för lätta nyttofordon ska beräknas strängare än de för tillverkare av personbilar. Enligt min mening bör påföljderna vara desamma för båda branscher. Jag förstår anledningarna till att införa obligatoriska hastighetsbegränsare för lätta nyttofordon, men jag oroar mig för att detta kommer att skapa ett prejudikat när det gäller införandet av hastighetsbegränsare för andra fordonstyper. Vi måste noggrant överväga huruvida denna förordning är onödigt begränsande och oproportionerlig.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) I strategin för hållbar utveckling tas de mest akuta problemen i samband med hållbar utveckling upp, t.ex. transporter, klimatförändringar, folkhälsa och energisparande. Vägtransportsektorn är den näst högsta källan till utsläpp av växthusgaser inom unionen och dess utsläpp, däribland utsläppen från lätta nyttofordon, fortsätter att öka. Om detta fortsätter kommer de insatser som görs inom andra sektorer när det gäller att bekämpa klimatförändringar att äventyras. Det är viktigt att göra tekniska framsteg och främja miljöinnovationer, samt utnyttja framtida teknisk utveckling för den europeiska fordonsindustrins ökade konkurrenskraft och skapandet av fler arbetstillfällen av hög kvalitet. Med tanke på de höga kostnaderna för forskning och utveckling och i syfte att öka konkurrenskraften inom den europeiska fordonsindustrin bör incitament användas, t.ex. tillgodoräkning av miljöinnovationer och beviljande av superkrediter.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Jag anser att detta förslag till förordning bygger på premissen att en minskad bränsleförbrukning hos lätta nyttofordon kommer att leda till en generell minskning av koldioxidutsläppen från transporter och därmed mildra klimatförändringarna. Genom förordningen ställs gränsvärden för koldioxidutsläpp från nya lätta nyttofordon inom EU upp.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om utsläppsnormer för nya lätta nyttofordon, som har utarbetats i kölvattnet av EU:s strategi för att minska utsläppen från lätta fordon. Betänkandet innehåller åtgärder som superkrediter för icke-förorenande fordon eller lågutsläppsfordon, böter om gränsvärdena överskrids och incitament för miljöinnovationer för att hjälpa tillverkarna att utveckla nya mer miljövänliga tekniker, vilket kommer att gynna EU:s konkurrenskraft och skapa sysselsättningsmöjligheter.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Debatten om koldioxidutsläpp har blivit oundviklig, eftersom den är central för diskussionen om klimatförändringar, och det är nu viktigt att hitta lösningar för hur den nödvändiga minskningen av utsläpp från lätta nyttofordon ska genomföras. Syftet med att godkänna EU-mål för nya lätta nyttofordon är att förhindra en splittring av den inre marknaden till följd av att medlemsstaterna antar olika åtgärder. Såsom föredraganden påpekar kommer den nya förordningen också att uppmuntra fordonssektorn att investera i ny teknik.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Vägtransportsektorn är den näst högsta källan till utsläpp av växthusgaser inom EU och utsläppen fortsätter att öka. Det innebär att alla typer av fordon, däribland lätta nyttofordon, måste omfattas av förordningar för att minska dessa utsläpp.

Det kommer att bli lättare att uppnå målet att minska växthusgaserna om det finns EU-lagstiftning, i stället för nationell lagstiftning med olika mål, som reglerar detta. Dessutom kommer rättssäkerheten och säkerheten för hela tillverkningssektorn för motorfordon att öka.

Vi måste emellertid kombinera ambitioner med realism och sunt förnuft. Därför, och med anledning av att det främst är små och medelstora företag som använder lätta motorfordon, och att dessa utgör över 99,8 procent av företagen inom EU och står för 67,4 procent av arbetstillfällena, kan vi inte ställa upp mål som missgynnar dem.

Därför stöder jag utsläppsmålet på 147 g koldioxid/km för nya lätta nyttofordon som registreras i gemenskapen under förutsättning att alternativets genomförbarhet bekräftas. Jag välkomnar även det faktum att en gemensam hastighetsbegränsning för EU inte har införts för denna typ av fordon.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi är positiva till utvecklingen och tillämpningen av teknik som minskar förbrukningen av fossila bränslen och därigenom utsläppen av atmosfäriska gaser som skapas genom deras förbränning. Orsakerna till vår inställning handlar om miljökvalitet och människors hälsa och välbefinnande samt den tilltagande och ofrånkomliga globala bristen på fossila bränslereserver som måste hanteras ytterst klokt och försiktigt. Denna strategi är också nära kopplad till fokuseringen på transportslag som inte är beroende av denna typ av energi, t.ex. tåg, och där det krävs investeringar för att garantera utvecklingen. I just detta fall anser vi att man inom ramen för utsläppsnormerna för nya lätta motorfordon inte får bortse från vare sig fordonstillverkarnas olikheter eller de berättigade intressena och behoven hos små och medelstora företag i de olika medlemsstaterna.

Diskussionen om denna fråga visar att det finns olika möjligheter att minska fordonens utsläpp, möjligheter som handlar om investeringskostnader och olika tillämpningsnivåer. Dessa måste noggrant utvärderas. Ett exempel på en sådan möjlighet är införandet av hastighetsbegränsare i fordon, vilket förutom att minska utsläppen även kan ha en positiv inverkan på vägsäkerheten.

  Karl-Heinz Florenz (PPE), skriftlig. – (DE) Jag lade ned min röst i dag eftersom jag inte kunde stödja den kompromiss som förhandlats fram. Den saknar det som krävs och 147 g är inte ett tillräckligt ambitiöst och långsiktigt mål. Jag har emellertid inte röstat mot betänkandet eftersom kompromissen kommer att genomföras snabbt och möjliggöra de nödvändiga innovationer som skyndsamt måste införas. Stränga miljönormer kommer inte att skada industrin. Tvärtom är utmanande mål det enda sättet att utöva de påtryckningar som krävs för att vara innovativ och se till att vår industri behåller sin ledande ställning. Urvattningen av det långsiktiga målet visar att fordonsindustrin inte har lärt sig något av den lagstiftning om koldioxidgränsvärden för bilar som infördes för två år sedan och att den endast kommer att kunna sälja rena bilar i framtiden. Bilindustrin tycks inte tro att deras kunder har särskilt mycket sunt förnuft. I stället för forskning om ny teknik har industrin satsat allt på att bekämpa den lagstiftning som föreslås.

Industrin har utnyttjat varje försvarslinje och inte visat prov på någon vilja att delta i ett konstruktivt samarbete. Detta är en besvikelse. Dessutom har vi återigen gått miste om chansen att tydliggöra att vi genom att skydda vår industri på detta sätt inte gynnar den. Framtiden kallar, men vi lyssnar inte. Så sent som igår presenterade Volkswagen sin 1-litersbil på Detroit Motor Show, vilket är ett tydligt exempel på vad som är möjligt.

  Estelle Grelier (S&D), skriftlig. – (FR) Antagandet av kommissionens förslag till förordning om utsläppsnormer för nya lätta nyttofordon förefaller mer än något annat vara ett vågspel om framtiden. Den kompromiss som nåtts när det gäller att minska de genomsnittliga koldioxidutsläppen till 147 g/km till år 2020 lever inte upp till de ambitioner som mina parlamentskolleger i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet från gruppen Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet gav uttryck för när de förespråkade ett mycket mer ambitiöst mål (135 g/km). De stöddes av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. Bakom denna strid om siffror måste emellertid de miljöutmaningar som alla är medvetna om vägas mot vissa sociala och industrirelaterade krav som inte får glömmas bort. Därför förefaller det vara lämpligt att avvakta med att anta kompromissen till dess att översynen av förordningen som ska genomföras till januari 2013 samt genomförbarhetsstudien och den nya utvärderingen av målen har genomförts. Översynen kommer att göra det möjligt för oss att snabbt återgå till denna fråga och gå längre i kampen mot föroreningar från fordon, men den kommer också att utgöra en möjlighet att ta itu med frågan och EU:s forskning och innovation på området vägtransport. Datumet har fastställts till 2012.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) För att nå upp till EU:s ambitiösa mål när det gäller hållbar utveckling och kampen mot klimatförändringar är det viktigt att EU vidtar åtgärder inom fordonssektorn. I detta avseende är antagandet av betänkandet ytterligare ett steg framåt mot tillverkning av fordon som förorenar mindre. Jag beklagar emellertid mycket bristen på ambition i förordningen när det gäller minskade koldioxidutsläpp från nya lätta nyttofordon. Jag röstade naturligtvis för resolutionen, men det jag röstade för var kommissionens ursprungliga förslag, det vill säga ett mål på 135 g CO2/km senast 2014 och 120 g CO2/km senast 2020 (snarare än det som slutligen antogs: 175 g CO2/km senast 2014 och 147 g CO2/km senast 2020). I dag finns det teknik som skulle göra det möjligt för oss att uppnå mycket lägre tröskelvärden och dessutom mycket snabbare än vad som anges i målen i betänkandet.

  Mathieu Grosch (PPE), skriftlig. – (DE) Att minska koldioxidutsläppen från alla transportslag, däribland små nyttofordon, är ett angeläget mål. Det är viktigt att fastställa gränser för att uppmuntra fordonstillverkarna att inta en ambitiös hållning. Enigheten om gränserna beror bland annat på det belgiska ordförandeskapets skicklighet i att förhandla.

Kompromissen omfattar det kortsiktiga målet att minska utsläppen till 175 gram koldioxid per kilometer senast 2014. Dessutom kommer det att vara en gradvis minskning för att steg för steg uppnå ett långsiktigt mål på 147 gram koldioxid per kilometer senast 2020. Målen åtföljs av åtgärder som ger industrin incitament för att tillverka energieffektiva nyttofordon. Om vi uppnår dessa mål kommer det inte bara att gagna de små och medelstora företag som är de huvudsakliga användarna av skåpbilar och transportbilar, utan också privatpersoner och framför allt miljön.

I framtiden kommer vi att kunna spela en roll inte bara på EU-nivå utan också på världsmarknaden om vi kan tillverka säkra och rena bilar. Vi får dessutom inte låta vår expertis exporteras till andra länder, till exempel Kina, som en följd av fördröjningar i EU:s beslutsprocess. Vi måste i stället se detta som en möjlighet att genomföra en hållbar europeisk miljöpolitik, som kommer att få positiva konsekvenser inte bara för Europa som en plats för industri utan också för sysselsättningen.

Jag välkomnar denna kompromiss och har därför stött den.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag instämde i premissen att i likhet med personbilsbranschen bör branschen för lätta nyttofordon göra framsteg inom utsläppsminskningen. Tillverkarna skulle alltså introducera nya koldioxidsnålare fordon på marknaden. På så sätt skulle användarna kunna uppgradera sina fordonsparker och minska sitt bidrag till transporternas koldioxidavtryck. Syftet med lagstiftningsförslaget är att minska koldioxidutsläppen från lätta nyttofordon. Detta är svårare att åstadkomma för lätta nyttofordon jämfört med personbilar, eftersom det är svårare och kostsammare att ändra de lätta nyttofordonens karosserier för att öka effektiviteten. I stället krävs det att motorerna eller mekaniken ändras. Detta är en ganska stor investering. Det är dock tveksamt om förslaget kommer att kunna uppnå detta mål, med tanke på att det finns stora farhågor om huruvida åtgärderna kommer att leda till att det ursprungliga målet om att förhindra klimatförändringarna kommer att uppnås, och om huruvida de föreslagna målen och tidsfristerna är realistiska och ekonomiskt genomförbara. Det finns också farhågor om att åtgärderna kan minska konkurrenskraften i branschen. Jag anser ändå att vi i högre grad bör beakta följande tre områden: den ekonomiska nedgången och dess allvarliga konsekvenser för fordonstillverkarna och användarna, behovet av att stödja branschen (tillverkarna), snarare än att missgynna den genom betungande åtgärder (eller till och med avgifter) och behovet av att stödja branschen (användarna), snarare än att ålägga den ytterligare kostnader genom tveksamma politiska åtgärder.

  Bogusław Liberadzki (S&D), skriftlig. – (PL) Under lagstiftningsarbetet lade jag fram många ändringsförslag till förslaget till förordning om utsläpp från nya lätta nyttofordon som syftade till att sänka kraven på de koldioxidnivåer som lades fram i början och se till att en längre period för att uppnå målen skulle anges. Jag är glad över att man har tagit hänsyn till mina ändringsförslag. Jag anser att förordningen som den röstades igenom kommer att bidra till att minska koldioxidutsläppen. Branschen har fått möjlighet att anpassa sina konstruktioner och införa lämpliga bestämmelser inom den föreskrivna tidsfristen. N1-fordon används av småföretag som är känsliga för prisökningar och som samtidigt håller på att bli allt vanligare på marknaden. Genom förordningen kommer de inte att tyngas av överdrivna kostnader. Förordningen föreskriver belöningar i form av krediter till de bästa tillverkarna som uppnår målen för utsläppsnormerna i förtid. Företag som inte lyckas ställa om sig i tid riskerar att åläggas böter som de inte kan låta konsumenterna betala. Jag röstade för att resolutionen skulle antas.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för förslaget där man anger högre utsläppsnormer för nya lätta nyttofordon. Detta bör utgöra ett viktigt bidrag till att förbättra luftkvaliteten, särskilt i stadskärnorna.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) För två år sedan antogs lagstiftning om utsläpp från personbilar. Det är nu dags att Europaparlamentet godkänner införandet av gränser för utsläpp av koldioxid från nya lätta nyttofordon. Dessa fordon används framför allt av företag, bland annat små och medelstora företag, och utgör för närvarande ca 12 procent av fordonen på vägarna. Förutom att bidra till en förbättrad luftkvalitet och till att uppnå EU:s klimatmål bör fordonen ge större bränslebesparingar för de småföretag som är beroende av dem. De mål som anges syftar till att uppmuntra innovation inom branschen. I förordningen fastställs ett mål på 175 g CO2/km, vilket ska genomföras senast 2014 och gradvis minskas till 147 g CO2/km senast 2020. De sanktioner som ska vidtas om tillverkarna inte uppfyller kraven i förordningen måste genomföras mycket noggrant.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) För att kunna uppnå en avsevärd minskning av koldioxidutsläppen måste tillverkarna förnya utformningen av fordonen så att de inte överskrider en viss utsläppsnivå i framtiden. De åtgärder som verkar vara tekniskt möjliga när det gäller personbilar är inte nödvändigtvis genomförbara när det gäller lätta nyttofordon. Eftersom det inte är möjligt att ändra fordonens form, måste ingenjörerna inrikta sig på motorn och de mekaniska delarna, vilket, enligt experterna, är en omständlig process. Därför måste vi hitta alternativa lösningar som kan leda till en minskning av koldioxidutsläppen från lätta nyttofordon. Det finns för närvarande två tänkbara alternativ. Ett är att öka utsläppsminskningen för personbilar för att uppväga utsläppen från nyttofordon. Det andra är att montera in hastighetsbegränsare vilket också skulle leda till en avsevärd minskning av utsläppen. Jag röstade inte för betänkandet, eftersom jag anser att det erbjuder alltför få alternativ.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Vi måste sträva efter att minska nivån på koldioxidutsläppen så mycket som möjligt. Därför är det mycket viktigt att fastställa ett utsläppsmål för fordon med hänsyn till de negativa konsekvenser de har för miljön och människors hälsa. Det förslag som lagts fram i resolutionen om att höja utsläppsmålet för nya lätta nyttofordon genom att fastställa samma mål som för personbilar debatteras emellertid i första hand på grund av de åtgärder som föreslås för att uppnå detta mål och deras konsekvenser för transportbilstillverkarna. Förslaget att montera in hastighetsbegränsare i bilarna skulle få negativa konsekvenser för företagen och skulle minska deras konkurrenskraft på den internationella marknaden. Med tanke på kostnaderna skulle transportbilstillverkarna dessutom tvingas höja priserna.

Innan vi fattar sådana viktiga beslut bör vi därför genomföra omfattande vetenskaplig forskning som visar att nivån på koldioxidutsläppen avsevärt skulle minska om man införde hastighetsbegränsare. Vi måste också skapa en tydlig och välfungerande kreditmekanism och utforma marknadsföringsinitiativ. Jag anser att större uppmärksamhet bör ägnas åt stimulansåtgärder för att öka konkurrenskraften hos de europeiska biltillverkarna.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Målen att minska koldioxidutsläppen från fordon är viktiga aspekter i EU:s strategi för att bekämpa föroreningar och klimatförändring. Föroreningarna från lätta nyttofordon är ytterst begränsade jämfört med transportsektorn totalt sett, men varje specifik sektor behöver gränser som gör det möjligt att uppnå de på förhand bestämda målen. Därför röstade jag för betänkandet. EU:s mål är att minska koldioxidutsläppen till 120 g CO2/km för att gradvis minska de genomsnittliga utsläppen. Därför instämmer jag med förordningens konstruktion där det från januari 2014 krävs att nyregistrerade och nytillverkade lätta nyttofordon ska släppa ut mindre än 175 g CO2/km och på lång sikt (senast 2020) mindre än 147 g CO2/km, delvis för att uppnå en kompromiss med hänsyn till kraven för utformningen av dessa fordon.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande om ny lagstiftning som fastställer utsläppsnormer för nya lätta nyttofordon som ett led i gemenskapens samordnade strategi för att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon. Mitt beslut byggde på de olika uppgifter som lagts fram i de olika dokument där skälen anförs, särskilt det faktum att dessa fordon för närvarande utgör ca 12 procent av fordonen på vägarna. Det är nödvändigt att fastställa utsläppsnormer för koldioxid för nya lätta nyttofordon för att förhindra att det uppstår luckor i lagstiftningen, och det är också viktigt att uppmuntra bilbranschen att investera i ny teknik. Jag instämmer med föredraganden när han lyfter fram behovet av att branschen för lätta nyttofordon följer personbilsbranschens exempel där man försöker minska koldioxidutsläppen. I motsats till personbilarna ändrar man emellertid inte nyttofordonens form eller vikt utan deras motorer och mekanik, vilket tar betydligt längre tid och är betydligt kostsammare. Det är likväl viktigt att uppmuntra den tekniska utvecklingen så att den gynnar alla.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (EN) Detta förslag är en fortsättning på gemenskapens strategi för minskade koldioxidutsläpp från lätta nyttofordon enligt följande:

– Från 2020 ett långsiktigt mål på 147 g CO2/km för de genomsnittliga utsläppen från nya lätta nyttofordon som registreras i unionen, under förutsättning att genomförbarheten bekräftas. Senast den 1 januari 2013 och efter en total översyn ska målet ändras genom ett lagstiftningsförslag om det är lämpligt.

– Ett kortsiktigt mål som fastställts till 175 g CO2/km, med en infasningsperiod från och med den 1 januari 2014, så att hela den nya fordonsparken uppfyller kraven från och med 2017.

– Specifika utsläppsmål för fordon som drivs med alternativa bränslen ska ingå i syfte att främja användningen av vissa fordon som drivs med alternativa bränslen på EU:s marknad.

– När det gäller fordon som byggs i etapper är det tillverkaren av grundfordonet som ska ansvara för de specifika koldioxidutsläppen från det färdigbyggda fordonet. Superkrediterna till tillverkare som tillverkar lätta nyttofordon med koldioxidutsläpp under 50 g CO2/km ska begränsas till 25 000 lätta nyttofordon per tillverkare.

– Påföljderna fastställs från och med 2019 till 95 euro, med en gradvis infasning från den 1 januari 2014 till 2018.

Att hjälpa tillverkarna att utveckla miljövänlig teknik för transportbilar kommer att vara till nytta för företagen och bidra till att skapa sysselsättning.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Det får inte finnas några undantag – nyttofordon måste också bli miljövänliga. Jag röstade för detta förslag till direktiv som kräver att tillverkarna minskar koldioxidutsläppen från skåpbilar och andra nyttofordon inom nästa decennium. Förslaget är till stor del inspirerat av EU-lagstiftningen om koldioxidutsläpp från personbilar som har varit i kraft sedan 2008.

Detta var en förnuftig omröstning efter en överenskommelse med rådet som i huvudsak återgår till kommissionens huvudförslag, det vill säga åtagandet att minska de förorenande utsläppen från nyttofordon till 175 g CO2/km senast 2014 för hela fordonsparken, och att successivt minska utsläppen till 147 g CO2/km senast 2020. Det är ändå lite av en besvikelse eftersom vi röstade för ett mer ambitiöst mål i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet i september 2010.

När det gäller de extra kostnaderna för tillverkare av skåpbilar och minibussar kommer de att kompenseras väl, eftersom dessa fordon kommer att förorena mindre och förbruka mindre och i slutänden är det vad bilförarna är intresserade av.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill gratulera Martin Callanan till det utmärkta arbete han har gjort. Vi har i dag antagit den överenskommelse som uppnåtts med medlemsstaternas regeringar om nya gränser för koldioxidutsläpp från nyttofordon i Europa, vilken också omfattar incitament för industrin att tillverka skåpbilar som är mer energieffektiva samt påföljder för dem som inte respekterar de nya reglerna. Den antagna lagstiftningen innebär en svår balansakt, och i den fastställs ett antal ambitiösa men genomförbara miljömål för tillverkarna.

Den nya lagstiftningen fullbordar det europeiska regelverket genom att bygga vidare på de regler om utsläpp från personbilar som fastställdes för två år sedan. Om en tillverkare framställer en skåpbil där utsläppen understiger 50 g CO2/km kommer denne att få en superkredit som gäller under en begränsad tidsperiod. Vid beräkningen av genomsnittliga utsläpp kommer detta fordon att räknas som 3,5 fordon mellan 2014 och 2015, 2,5 fordon 2016 och 1,5 fordon 2017, som är det sista år som systemet med superkrediter kommer att finnas. Å andra sidan kommer nytillverkade fordon som släpper ut mer än de fastställda gränsvärdena att från och med 2019 åläggas en straffavgift på upp till 95 euro per gram.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Trots att vi röstade mot betänkandet i utskottet (32/25/0) var De gröna/Europeiska fria alliansen överens med de andra grupperna om att vi skulle sträva efter förhandlingar för att nå en överenskommelse med rådet vid första behandlingen, framför allt på grund av bedömningen att det inte är sannolikt att den politiska majoriteten blir större i plenum, och att förhandlingar med de kommande ungerska och polska ordförandeskapen troligen inte skulle ge ett bättre resultat.

Huvuddragen i överenskommelsen vid första behandlingen var följande: att skjuta upp den bindande genomsnittliga gränsen på 175 g CO2/km med ett år (2017), sänka målet för 2020 till 147 g/km, vilket måste bekräftas genom lagstiftningsförfarande, sänka avgiften för extra utsläpp till 95 euro/g samt en liten ökning och förlängning av superkrediterna till 2017. Slutresultatet i plenum var emellertid högst otillfredsställande och vi beslöt att rösta emot förslaget.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det är värt att sträva efter att värna om miljön. Det är ett viktigt dokument som hjälper bilindustrin att planera sin tillverkning mer effektivt och därigenom se till att koldioxidutsläppen minskar. Beslutet kommer att stimulera innovation och forskning och hjälpa både konsumenter och framför allt små och medelstora företag att göra besparingar.

Vid slutet av de långa förhandlingarna mellan parlamentet och rådet uppnådde man ett viktigt resultat baserat på en balanserad kompromiss mellan de 27 medlemsstaternas olika ståndpunkter. Antagandet av dessa nya mål och normer kommer säkert att leda till konkreta resultat, samtidigt som också alla EU-medborgares hälsa skyddas bättre. Kampen mot klimatförändringar kan inte skjutas upp och det gäller i lika hög grad minskningen av utsläpp från fordon.

  Vilja Savisaar-Toomast (ALDE), skriftlig. – (ET) I dag röstade jag för betänkandet om utsläppsnormer för nya lätta nyttofordon. Jag anser att betänkandet är nödvändigt med tanke på EU:s mål i fråga om global uppvärmning och utsläppsminskning. Det bör likaså noteras att eftersom de lätta nyttofordonen i fråga tillhandahåller en tjänst och till största delen används av små och medelstora företag är det viktigt att man också tar hänsyn till deras kapacitet när man genomför nödvändiga förändringar. Jag anser uppriktigt att för att vi ska uppnå den nivå som fastställs i betänkandet behöver vi en lämplig kompromiss som både tar hänsyn till de små och medelstora företag som verkar i EU och EU:s globala mål.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Jag stödde till fullo det ursprungliga förslaget att införa utsläppsnormer för koldioxid för nya lätta nyttofordon, för att förhindra att det uppstår ett kryphål på grund av viss överlappning som för närvarande finns i registreringen av personbilar och lätta nyttofordon. Många fordon som är typgodkända som personbilar, till exempel stadsjeepar, registreras för närvarande som lätta nyttofordon, ofta för att den senare kategorin kan dra nytta av lägre skatt eller andra skatteincitament. Även om lagstiftningen om personbilar (liksom detta förslag) bygger på typgodkännande av fordon (snarare än registrering) skulle det faktum att det inte finns någon reglering av lätta nyttofordon kunna medföra en risk för att tillverkare av relativt stora personbilar kommer att ansöka om typgodkännande för lätta nyttofordon.

Det skulle innebära att dessa fordon med höga utsläppsnivåer fortfarande inte skulle omfattas av utsläppsnormerna för koldioxid. Överenskommelsen vid den första behandlingen har slutligen blivit en mycket svag överenskommelse, där det bindande målet att uppnå 175 g CO2/km har skjutits upp ett år. Målet för 2020 har stannat på 147 g/km, och straffavgifterna om inte normerna uppfylls har minskat från 120 euro/g till 95 euro/g. Detta är en otillräcklig symbolisk handling som innebär att denna lag inte kommer att kunna bidra väsentligt till klimatdebatten. Så mycket är klart att det inte längre framkommer hur överhängande denna fråga är. Därför röstade jag nej.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag har stött betänkandet som är en del av gemenskapens strategi för minskade koldioxidutsläpp från lätta nyttofordon. Om vi hjälper tillverkarna att utveckla miljövänlig teknik kan det vara till nytta för företagen och också skapa arbetstillfällen, samtidigt som vi bidrar till att ta itu med de miljöproblem vi står inför.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) I slutsatserna från den strategi för en hållbar utveckling som kommissionen har tagit initiativet till betonas de mest angelägna problemen när det gäller hållbar utveckling, nämligen åtgärder för energieffektivitet inom transportsektorn. Med tanke på kampen mot klimatförändringar med avseende på koldioxidutsläpp och den ökade konkurrenskraften i den europeiska bilindustrin syftar denna förordning till att införa incitamentsystem, särskilt beviljande av superkrediter och tillgodoräkning av miljöinnovationer, och även färre påföljder. Den överenskommelse som parlamentet har uppnått i detta avseende är ambitiös men samtidigt också genomförbar. Det kortsiktiga EU-målet som ska genomföras stegvis är 175 g CO2/km, vilket ska uppnås senast 2017, och det långsiktiga målet är 147 g CO2/km, vilket ska uppnås senast 2020.

Samtidigt ger man superkrediter för fordon som uppnår effektivitetskriterierna och tillämpar rimliga påföljder om de högsta gränsvärdena för koldioxidutsläpp överskrids. Jag anser att ett godkännande av denna förordning ligger i linje med EU:s politik för en hållbar miljö, samtidigt som det skyddar användarna och tillverkarna – varav de flesta är små och medelstora företag – och även främjar innovation inom branschen.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för förslaget till förordning om utsläppsnormer för nya lätta nyttofordon som ett led i kommissionens samordnade strategi för att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon. Detta kommer att göra det möjligt för oss att uppmuntra fordonstillverkare att använda miljöinnovationer för att trygga den europeiska bilindustrins konkurrenskraft.

Genom förordningen åläggs tillverkare av lätta nyttofordon att betala straffavgifter om de överskrider de genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp som fastställs i den.

Jag vill påpeka att man inte bara bör ta itu med restriktionerna för förorenande utsläpp ur ett leveransperspektiv, till exempel hur lätta fordon måste moderniseras för att bli renare, utan också ur ett efterfrågeperspektiv. Det är viktigt att nya fordon som uppfyller kraven i förordningen är tillgängliga för konsumenterna. Genom förordningen kommer det att vara möjligt att både tillhandahålla incitament för produktion av fordon med effektiv bränsleförbrukning och föreskriva påföljder för tillverkare som inte uppnår de överenskomna målen. Från och med den 1 januari 2012 kommer det att vara varje medlemsstats skyldighet att varje år registrera uppgifter för alla nya lätta nyttofordon som registreras i landet och se till att bestämmelserna i denna förordning följs.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet i dag eftersom det signalerar ytterligare ett steg i rätt riktning i kampen mot klimatförändring. Gränser för koldioxidutsläpp från nya transportbilar kommer att leda till renare och mer bränsleeffektiva fordon i EU. Målen har fastställts och incitamenten för mer effektiva transportbilar kommer förhoppningsvis att sätta fart på innovationssatsningar inom branschen. Detta bör ge företag, bland annat många småföretag i Wales som är beroende av transportbilarna, en möjlighet att använda mer bränsleeffektiva transportbilar och kontrollera kostnaderna i en tid av stigande oljepriser.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag har inte röstat för Martin Callanans betänkande trots att det är väl underbyggt och ett steg i rätt riktning. Jag anser emellertid att gränserna för koldioxidutsläpp per kilometer bör vara mycket mer ambitiösa. Därför stöder jag kommissionens förslag på 135 gram koldioxid per kilometer. Kombinationen av utsläppspooler som tillverkare kan inrätta inom hela sitt produkturval och en hastighetsbegränsning på 120 km/t skulle göra detta mål uppnåeligt, även om det skulle behövas mycket arbete. Samtidigt bör vi för miljöns skull inte tillåta att några av dessa tidsgränser skjuts upp. Vi bör hålla fast vid 2014.

- Rekommendation: Lehne (A7-0021/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Denna fråga har utvecklats till en utdragen process. Det började med kommissionens förslag till förordning 2000. Därpå följde parlamentets godkännande 2002, de första allvarliga svårigheterna att få medlemsstaternas godkännande, rådets slutsatser 2009, misslyckandet med att omvandla slutsatserna till en ståndpunkt, de oöverstigliga hindren vid förhandlingsrundorna i december 2010 samt det efterföljande åtagandet från ett minimiantal medlemsstater om att upprätta ett fördjupat samarbete på detta område trots att det faller utanför ramen för EU:s exklusiva befogenheter. Med hänsyn till detta godkänner jag rekommendationen. Jag samtycker till förslaget till förordning eftersom avsaknaden av ett enhetligt patentskydd i hela EU kan leda till ett fragmenterat, komplicerat och dyrt patentsystem. Eftersom alla krav är uppfyllda kan detta bara innebära fördelar för den inre marknaden.

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Under de senaste månaderna har jag gång på gång uttryckt mitt ogillande för ett trespråkigt patentsystem. Jag anser dessutom att användningen av det europeiska systemet med fördjupat samarbete för att kringgå Italiens och Spaniens veto, och därigenom undvika att fortsätta debatten för att hitta en gemensam och mindre betungande lösning, är en fråga vars politiska allvar saknar tidigare motstycke. Förslaget till beslut är också oförenligt med villkoret i artikel 20.2 i fördraget om Europeiska unionen om att ett fördjupat samarbete ska vara en sista utväg som endast kan medges efter att alla andra möjligheter har undersökts och det inte finns någon möjlighet att uppnå målen inom rimlig tid.

Drygt ett år efter antagandet av Lissabonfördraget förkastas dessutom redan principen om att alla europeiska språk är likvärdiga, vilket äventyrar såväl konkurrenskraften och den innovativa förmågan hos miljontals små och medelstora företag i Europa som EU-medborgarnas rättigheter. Detta patentsystem skadar den inre marknaden genom att utsätta den för geografisk segmentering, vilket skulle innebära ett handelshinder mellan medlemsstaterna som skulle få negativa konsekvenser för företagens stabilitet och den fria rörligheten för kapital. När jag på nytt upprepar mina invändningar vill jag säga att jag anser att det skulle ha varit en god idé att invänta avgörandet från EU-domstolen den 8 mars innan vi diskuterade denna fråga här i parlamentet.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) EU gör framsteg. Tack vare Lissabonfördraget är det nu möjligt för en grupp länder som tillsammans vill arbeta vidare med en viss fråga att göra det även om en del länder inte är intresserade. Detta är redan fallet med skilsmässoreglerna för par där makarna kommer från två olika länder. Vi kallar detta ”fördjupat samarbete”. Jag ville att samma sak skulle gälla skyddet för europeiska uppfinningar, och jag ville att vi skulle använda fördjupat samarbete för att skapa ett europeiskt patent. Skälet är att då det kostar tio gånger så mycket att skydda uppfinningar genom patent i Europa som i Förenta staterna, särskilt på grund av översättningskostnaderna, vill 25 av de 27 medlemsstaterna skapa ett europeiskt patent tillsammans. Ett sådant patent skulle kosta mindre eftersom det skulle vara enhetligt. Det enhetliga patentet ska registreras på franska, engelska eller tyska och ska skydda uppfinningarna i de 25 länder som deltar. Skyddet kommer dessutom till slut att erbjudas till ett överkomligt pris. Även om Spanien och Italien inte är för detta system av språkliga skäl är det viktigt att de 25 medlemsstater som är intresserade gör framsteg tillsammans i denna fråga. Jag röstade för detta förfarande eftersom det innebär ett stort steg framåt för den europeiska industrins konkurrenskraft.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Skapandet av ett enhetligt patentskydd i EU är en viktig del när det gäller att utveckla uppfinningar och förbättra konkurrenskraften. Jag stödde denna resolution som ska bemyndiga ett fördjupat samarbete mellan medlemsstaterna för att skapa ett enhetligt patentskydd. Hittills har vi haft ett fragmenterat patentsystem i EU beroende på de svårigheter och höga kostnader som uppkommer genom att patenten måste valideras i de olika medlemsstaterna. Även om mer än nio medlemsstater har angett att de avser att upprätta ett fördjupat samarbete sinsemellan för att skapa ett enhetligt patentskydd bör kommissionen och de medlemsstater som deltar främja att så många medlemsstater som möjligt deltar. Ett fördjupat samarbete skulle innebära förbättringar för den inre marknaden genom att det skulle avlägsna hinder för den fria rörligheten för varor, vilket skulle öka antalet uppfinnare och ge tillgång till ett enhetligt patentskydd i hela EU.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Ett europeiskt patentsystem är nödvändigt. Det faktum att det finns olika tolkningar och beslut i de olika medlemsstaterna leder till bristande rättssäkerhet. Obligatorisk översättning av alla patenthandlingar till de 23 officiella språken är dyrt, tar tid och leder till förlorad konkurrenskraft. Därför är i allmänhet en överväldigande majoritet av de berörda parterna, bland annat yrkessammanslutningar, överens om alternativet ”bara engelska”.

I detta förslag väljs tre språk ut (engelska, franska och tyska) och alla andra språk prioriteras lägre. När det gäller global ställning är portugisiska emellertid ett mycket viktigare språk än franska och tyska. Jag har också många reservationer när det gäller möjligheten att använda fördjupat samarbete i detta fall. Ett instrument som är avsett att göra det möjligt för en grupp länder att inleda en fördjupad integrationsprocess som successivt skulle kunna omfatta alla de andra får inte förvandlas till en privat klubb och en uteslutningsmekanism, eller leda till att vissa länder får en mer framträdande ställning än andra. Därför är jag emot Lehne-betänkandet.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Även om jag sätter värde på andan i denna reform som syftar till att Europa ska få ett enda patentsystem och följaktligen minska översättningskostnaderna röstade jag i alla händelser emot förslaget. Förslaget till beslut som rådet lagt fram bemyndigar ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd eftersom vissa medlemsstater, bland annat mitt land, var emot antagandet av det planerade översättningssystemet. Det skulle vara ett trespråkigt system som skulle vara diskriminerande eftersom det kränker principen om att alla språk i EU är likvärdiga.

Enligt min åsikt skulle det fördjupade samarbetet dessutom skada den inre marknaden genom att skapa splittring och leda till en snedvridning av konkurrensen inom den. Därför skulle det ha varit önskvärt att invänta avgörandet från EU-domstolen som väntas under de kommande dagarna, och som först och främst kommer att klargöra ett antal tekniska aspekter som rör det enhetliga patentsystemet.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Enligt min åsikt utgör det fragmenterade systemet för patentskydd ett hinder på den inre marknaden som är särskilt menligt för innovativa företag i kategorin små och medelstora företag. Jag stöder därför skapandet av ett enkelt, billigt och enhetligt patentskydd för hela EU. Jag är bekymrad över att det inte har gått att nå en överenskommelse om en gemensam lösning på grund av oöverstigliga meningsskiljaktigheter när det gäller översättningsarrangemangen för patent. Enligt min åsikt är det envisa kravet på att man måste översätta patent till de flesta officiella språken i EU ett utslag av nationell egoism, eftersom de kostnader och administrativa krav och den tid som skulle behövas för detta till stor del skulle förta fördelarna med ett enhetligt patent.

Jag välkomnar i högsta grad att mitt eget land, Tjeckien, har beslutat att ansluta sig till kraven på fördjupat samarbete, vilket vi har stött här i dag, och därigenom utöka den stora majoritet medlemsstater som redan stöder detta. Även om ett enhetligt patent inte kommer att omfatta hela EU tvivlar jag inte på att det kommer att vara ett instrument som främjar utvecklingen och stärker konkurrenskraften för små och medelstora företag.

  Zuzana Brzobohatá (S&D), skriftlig. – (CS) Patentskydd är ett av basinstrumenten för konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt. Det främjar vetenskaplig forskningsverksamhet och ökar därmed sysselsättningen i en sektor med högt mervärde. Jag har stött parlamentets rekommendationer om förslaget till rådets beslut om bemyndigande av ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd, eftersom det bygger på rådets slutsatser av den 4 december 2009 där den framtida utformningen av det enhetliga patentsystemet fastställs. Det europeiska patentsystemet ska bygga på två pelare som består av ett enhetligt system för lösning av patenttvister (domstolen för europeiska patent och EU-patent) och skapande av EU-patent (ett instrument som meddelar patent som är giltiga i hela EU).

Det fördjupade patentsamarbetet kommer att göra det enklare att godkänna europeiska patent inom territoriet för de medlemsstater som deltar i det fördjupade samarbetet, vilket kommer att minska kostnader och förenkla patentförfarandet samtidigt som denna mekanism kommer att bidra till vetenskaplig och teknisk utveckling och förbättra den inre marknadens funktion. I början av februari i år anslöt sig Tjeckien till kraven på ett fördjupat samarbete, och jag hoppas därför att mitt lands anslutning till det enhetliga patentskyddssystemet kommer att bidra till att främja vetenskapliga resurser och bättre vetenskapliga resultat både i Tjeckien och på andra ställen.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Skapandet av ett europeiskt patent kommer att stimulera innovation och vetenskaplig och teknisk utveckling i EU. Jag anser att det är nödvändigt att lösa frågan om det europeiska patentet. Jag har emellertid reservationer om de bestämmelser om språkanvändning som ska införas. Enligt min åsikt skulle den bästa lösningen vara att bara använda engelska, men om bestämmelserna om språkanvändning utvidgas till andra språk måste portugisiska beaktas. Konkurrensen är global och portugisiska är det tredje mest använda västerländska språket efter engelska och spanska.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Ett europeiskt patentsystem är nödvändigt. Det faktum att det finns olika tolkningar och beslut i de olika medlemsstaterna leder till bristande rättssäkerhet. Obligatorisk översättning av alla patenthandlingar till de 23 officiella språken är dyrt, tar tid och leder till förlorad konkurrenskraft. Därför är i allmänhet en överväldigande majoritet av de berörda parterna, bland annat yrkessammanslutningar, överens om alternativet ”bara engelska”. I detta förslag väljs tre språk ut (engelska, franska och tyska) och alla andra språk prioriteras lägre. När det gäller global ställning är portugisiska emellertid ett mycket viktigare språk än franska och tyska. Jag har också många reservationer när det gäller möjligheten att använda fördjupat samarbete i detta fall. Ett instrument som är avsett att göra det möjligt för en grupp länder att inleda en fördjupad integrationsprocess som successivt skulle kunna omfatta alla de andra får inte förvandlas till en privat klubb och en uteslutningsmekanism, eller leda till att vissa länder får en mer framträdande ställning än andra. Därför är jag emot Lehne-betänkandet.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för denna lagstiftningsresolution från Europaparlamentet eftersom jag instämmer med innehållet i den. Jag beklagar emellertid att det portugisiska språket saknas i det europeiska patentsystemet.

  Luigi Ciriaco De Mita (PPE), skriftlig. – (IT) Den inre marknaden och konkurrenspolitiken är två hörnstenar i processen för Europas enande, vilka inte bara syftar till att stärka EU:s ekonomi och dess företag utan framför allt till att förverkliga unionens grundläggande friheter. Detta mål måste eftersträvas i alla europeiska medborgares och företags intresse genom att erbjuda lika möjligheter och verklig jämlikhet samtidigt som man undviker problem, extra kostnader och överbyggnader som skulle kunna innebära olika behandling, diskriminering eller begränsade möjligheter att åtnjuta eller skydda de egna rättigheterna. Att ge alla EU-medborgare rätt att uttrycka sig på sitt eget språk i kontakten med EU:s institutioner är en grundläggande rättighet när det gäller jämlikhet, lika möjligheter och icke-diskriminering. Att bara använda en del av de officiella språken kan tekniskt sett bara vara berättigat i verksamheten inom EU-institutionerna och inte i förbindelserna med medborgare, företag och institutioner i medlemsstaterna. Ett fördjupat samarbete är lämpligt när det ökar möjligheterna för dem som deltar utan att dessa möjligheter äventyras för andra. Jag röstade därför emot rekommendationen, eftersom jag anser att ett fördjupat samarbete är oacceptabelt i ett så känsligt sammanhang som den politiska jämställdheten mellan språken, eftersom det skulle skapa diskriminering när det gäller rätten till lika möjligheter till tillgång till EU:s grundläggande friheter.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Jag är mycket nöjd med den punkt vi har nått i denna fråga som har varit under behandling sedan 1990-talet. I december 2009 antog rådet principen om att inrätta ett EU-patent. Ett år senare bekräftade rådet emellertid att det fanns oöverstigliga hinder beträffande översättningsarrangemangen där det krävdes ett enhälligt beslut. Frågan togs sedan upp av det belgiska ordförandeskapet för EU, men eftersom hindren fanns kvar begärde tolv medlemsstater ett förslag om en förordning om bemyndigande av ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patent. Rådet (konkurrenskraft) beslutade således om bemyndigande av ett fördjupat samarbete i mars 2011. Jag vill påminna er om att skapandet av ett enhetligt patent kommer att innebära fördelar för användarna av patentsystemet i Europa, och det kommer särskilt att göra det möjligt för små och medelstora företag, som ofta åsidosätts, att förbättra sin konkurrenskraft genom bättre tillgång till patentskydd och minskade kostnader.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patent är den bästa lösningen för tillfället, och jag hoppas att alla medlemsstater kommer att delta i det tills vidare för EU-medborgarnas skull. Om vi har ett enhetligt patent kommer det att betydligt minska de administrativa kostnaderna för små och medelstora företag, stimulera innovation och bidra till att skapa nya arbetstillfällen vid en tidpunkt då EU har ett ständigt växande behov av det.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Det är mycket viktigt att ha EU-omfattande lagstiftning som skyddar patent för att försvara immateriella rättigheter. Vi kommer att kunna få såväl ett enhetligt skydd i de deltagande medlemsstaternas territorier som minskade kostnader och förenklade administrativa förfaranden. Jag vill påpeka att kostnaden för att registrera ett patent i Europa för närvarande är omkring tio gånger högre än för ett japanskt eller nordamerikanskt patent. Därför kommer det att vara till nytta för innovationen och den vetenskapliga forskningen samtidigt som den inre marknaden kommer att förbättras. Enligt kommissionsledamot Michel Barnier är det bara Spanien och Italien som inte har visat något intresse för ett fördjupat samarbete. Han har emellertid vissa juridiska reservationer när det gäller lämpligheten av ett fördjupat samarbete i detta specifika fall.

Enligt artikel 328.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska de fördjupade samarbetena när de upprättas ”vara öppna för samtliga medlemsstater, förutsatt att medlemsstaterna tar hänsyn till de eventuella villkor för deltagande som fastställs genom beslutet om bemyndigande. De ska också vara öppna vid varje annat tillfälle, under förutsättning att de utöver nämnda villkor tar hänsyn till de akter som redan har antagits inom denna ram”. Jag vill påpeka att språkarrangemangen i detta fördjupade samarbete endast kommer att omfatta tre språk: engelska, franska och tyska.

  Carlo Fidanza (PPE), skriftlig. – (IT) Jag är emot att parlamentet ger grönt ljus för användningen av fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentsystem, eftersom jag anser att frågan om språkordningen är av grundläggande betydelse för italienska intressen med tanke på att Italien ligger på fjärde plats i Europa när det gäller antalet patent som lämnas in. Jag anser att det fördjupade samarbetet har utnyttjats på ett cyniskt sätt. Det inrättades för att stärka EU:s integrationsprocess genom att ge ett mindre antal medlemsstater möjlighet att gå vidare med en fråga när det är omöjligt att komma fram till en enhällig överenskommelse.

Att tvinga igenom detta skulle kunna skapa ett farligt prejudikat, eftersom det skadar en medlemsstat och kringgår både den enhällighet som krävs i Lissabonfördraget för frågor som rör den inre marknaden och principen om att inte snedvrida konkurrensen på den. Dessutom skulle vi ha föredragit att invänta avgörandet från EU-domstolen, som vi väntar den 8 mars.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade emot detta betänkande av tre grundläggande skäl.

Det är oacceptabelt att parlamentet stöder ett förslag om fördjupat samarbete om så kallade enhetliga patent, eftersom det bara syftar till att hota medlemsstaternas rättigheter att försvara sina intressen och endast gagnar de mäktigare länderna.

Detta är andra gången som principen om fördjupat samarbete, som föreskrivs i Lissabonfördraget, har använts. Det börjar bli uppenbart varför den finns med.

Det är oacceptabelt att sätta press på stater som hör till EU men som inte accepterar de villkor som majoriteten vill påtvinga dem, särskilt när det gäller sådana känsliga områden som språk eftersom den föreslagna överenskommelsen är ett hot mot språken i de flesta länderna.

Slutligen måste jag göra ett sista påpekande för att på nytt bekräfta den ståndpunkt som företrädarna för det portugisiska kommunistpartiet alltid har intagit i sitt orubbliga försvar för det portugisiska språket.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (S&D), skriftlig. – (PL) Det är inte varje dag vi får tillfälle att diskutera ett ämne som är så viktigt som EU-patent, vilket är ämnet för Klaus-Heiner Lehnes rekommendation. Jag är därför mycket glad över att få möjlighet att bidra till denna debatt. För det första bör det noteras att vi för närvarande befinner oss i ett mycket tidigt skede av det fördjupade samarbetet. Europaparlamentets rekommendation kommer endast att innebära att det blir möjligt för rådet att officiellt samtycka till att åtgärder vidtas. Allt är därför fortfarande möjligt, eller för att vara mer precis, ändringar kan göras av kommissionens förslag till förordningar. Jag ska inte gå in på detaljer när det gäller förslagen till förordningar om själva patentet eller språkordningen. Jag vill emellertid säga att när vi genomför detta stora europeiska projekt måste vi ta hänsyn till intressena hos alla europeiska entreprenörer, eller med andra ord både de som får patent på uppfinningar och de som är intresserade av att ha enkel tillgång till teknisk information om sådana uppfinningar. Jag tänker i detta sammanhang till exempel på dem som tillverkar generiska läkemedel.

Eftersom jag är en stark anhängare av det europeiska patentet och samtidigt företräder Polen, ett land som i dag tyvärr snarare är en ”patentmottagare” än en ”patentgivare”, kommer jag att sträva efter att se till att patentdebatten blir så bred som möjligt och att hänsyn tas till allas åsikter, särskilt åsikterna från små och medelstora företag vilka är nödvändiga för en innovativ europeisk ekonomi.

  Adam Gierek (S&D), skriftlig. – (PL) Det europeiska patentet ska hjälpa oss att främja innovation, men varför kan vi inte lyckas vara innovativa själva när vi debatterar det? Vi borde skämmas över oss själva. Vi talar inte om något annat än patenträtt, låt oss också tala om att skapa en optimal patentform. Just nu har vi korta och långa patent, men det behöver inte alls innebära att de långa är mer välskrivna. Beskrivningen görs ofta avsiktligt mer komplicerad för att förvirra och göra patentformen mera invecklad.

Jag anser att vi behöver skapa en tydlig patentform och ett förfarande för att beskriva patent så att man kan dra nytta av Internet och elektroniska registreringsmetoder. Språk är en näraliggande fråga och en bestämd algoritm skulle kunna användas för att lösa detta problem. Jag anser att den billigaste metoden där det inte skulle behövas översättning till olika språk skulle vara ett europeiskt e-patent. Kanske kommissionen kan börja tänka innovativt. Jag röstade för rekommendationen även om jag anser att kommissionen visar för lite initiativkraft när det gäller denna fråga.

  Louis Grech (S&D), skriftlig. – (EN) Mot bakgrund av kommissionens och parlamentets satsningar på en nystart av den inre marknaden har behovet av ett harmoniserat system för utfärdande och reglering av patent aldrig varit större. Därför röstade jag för denna lagstiftningsresolution.

Med det nuvarande fragmenterade patentsystemet måste patent översättas till språken i vart och ett av de länder där de har beviljats, vilket innebär orimliga kostnader för översättning för entreprenörer, nyetablerade företag och andra innovationsbaserade små och medelstora företag. Att få ett patent är tretton gånger dyrare i EU än i USA och elva gånger dyrare än i Japan. Med det nya systemet som ska antas av de medlemsstater som deltar i det fördjupade samarbetet på detta område kommer det enhetliga patentet att omfattas av en klart mer överkomlig översättningsordning som bara omfattar språken franska, engelska och tyska, vilket leder till minskade kostnader. Införandet av ett enhetligt och överkomligt patentsystem, om än bara i vissa medlemsstater, kommer att spela en viktig roll för att främja den inre marknaden, särskilt genom att ge unionen det uppsving inom innovation och kreativitet för att producera varor och tjänster som vi är i så akut behov av.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) I flera år har vi sett hur den europeiska ekonomin har hållits tillbaka på grund av att det inte har funnits något konkurrenskraftigt EU-patent jämfört med andra stora världsmakter. I omkring 15 år har kommissionen föreslagit att ett enhetligt europeiskt patent ska skapas. Slutligen har vi, tack vare det ”fördjupade samarbetet”, som gör det möjligt för flera medlemsstater att samarbeta inom ett visst område när ett lagstiftningsinitiativ blockeras, kunnat ta ett steg i denna riktning. Jag röstade därför med stor glädje för detta betänkande som gör att vi kan inleda detta fördjupade samarbete för att skapa ett EU-patentsystem. Det är ett viktigt steg framåt för alla europeiska företag och för alla små och medelstora företag som har väntat länge på detta instrument, ett instrument som är nödvändigt för innovation, forskning och utveckling och konkurrenskraft i Europa.

  Françoise Grossetête (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för rekommendationen om bemyndigande av ett fördjupat samarbete för att skapa ett europeiskt patent. I december 2010 ville tolv medlemsstater, bland annat Frankrike, använda ett fördjupat samarbete för att införa ett EU-patentsystem, efter oenighet bland de 27 på grund av meningsskiljaktigheter om språkanvändningen. Till slut beslöt alla medlemsstater utom Italien och Spanien att delta. Jag vill att det ska vara möjligt för dessa två länder att kunna ansluta sig till initiativet närsomhelst. Det är för närvarande elva gånger dyrare att söka patent i EU än i Förenta staterna. I framtiden kommer våra forskare och företag att äntligen kunna börja konkurrera effektivt med Förenta staterna och Asien inom innovation.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Efter mer än tio år håller arbetet med ett enhetligt europeiskt patent äntligen på att avslutas. Trots att vi bara har uppnått en delframgång eftersom det enhetliga patentskyddssystemet inte omfattar hela EU:s territorium bör det utan tvivel anses som ett betydelsefullt steg framåt. Förenklingen av registreringsförfaranden och en betydande minskning av kostnaderna kommer att främja utvecklingen av den inre marknaden och stimulera vetenskaplig och teknisk utveckling i hela EU, även om bara tolv medlemsstater omfattas. Även om lagstiftningen bara kommer att harmoniseras i begränsad omfattning kommer denna harmonisering i praktiken att påverka alla entreprenörer i EU, eftersom investerare som är baserade i medlemsstater som inte deltar också kommer att kunna dra fördel av det enhetliga patentskyddet. Det kommer att vara deras sak att individuellt besluta om de vill välja ett skydd enligt rättssystemet i ett eller flera medlemsstater eller om de vill använda det enhetliga europeiska patentet.

Jag anser att vi bör fortsätta med åtgärder som syftar till att utvidga omfattningen av det enhetliga patentskyddet så att det till slut omfattar hela EU:s territorium. Det är inte bara enskilda entreprenörer som kommer att vinna på det, eftersom den europeiska marknaden också kommer att bli mer konkurrenskraftig jämfört med andra stora ekonomier som Förenta staterna, Kina eller Japan.

  Arturs Krišjānis Kariņš (PPE), skriftlig. – (LV) Jag stödde förslaget till resolution om förslaget till rådets beslut om bemyndigande av ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd, eftersom jag anser att ett enhetligt patentregistreringssystem kommer att minska de administrativa hindren för europeiska företag. EU har inte råd med ett fragmenterat patentregistreringssystem. I dag har vi tagit ett enormt steg framåt mot ett enhetligt registreringssystem. Det nuvarande systemet där ett företag måste registrera sitt patent separat i varje medlemsstat är ett viktigt hinder för företagsutveckling. Den långsamma och komplicerade processen för att registrera patent i EU hittills har begränsat möjligheterna för våra företag att utvecklas dynamiskt. Ett tydligt och effektivt förfarande genom vilket vem som helst kan registrera ett patent som gäller i hela EU kommer att bidra till att nya produkter kan nå marknaden snabbare och därigenom förbättra takten för företagens utveckling. Vinnarna kommer att vara de länder som deltar i detta patentregistreringssystem och entreprenörerna i dessa länder som snabbt kommer att kunna tillhandahålla nya produkter till alla konsumenter i Europa.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) För närvarande är den inre marknaden särskilt fragmenterad på grund av de höga kostnaderna för patentskydd i EU, och europeiska uppfinnare kan inte dra nytta av alla fördelarna med den inre marknaden. Svårigheterna uppstår när uppfinnarna söker optimalt skydd i hela EU. Situationen får negativa konsekvenser för EU:s konkurrenskraft, eftersom uppfinningsrelaterad verksamhet genererar ett humankapital som ofta är mer rörligt än inom andra branscher.

De nuvarande, mindre fördelaktiga förhållandena för innovation gör EU till ett mindre attraktivt område för att skapa och uppfinna, både för europeiska och icke europeiska uppfinnare. Jag röstade för rekommendationen eftersom ett fördjupat samarbete inom området enhetligt patentskydd för en grupp medlemsstater kommer att skydda unionens intressen, eftersom det kommer att förbättra dess konkurrenskraft och dragningskraft för resten av världen. Att skapa ett enhetligt patentskydd för en grupp medlemsstater skulle dessutom förbättra patentskyddet och avskaffa kostnaderna och krånglet inom de berörda territorierna, vilket skulle främja den vetenskapliga och tekniska utvecklingen och den inre marknadens funktion.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet. Jag anser att den tillåtna strålningsnivån i livsmedel måste höjas och att övervakningen och kontrollen dessutom måste förbättras. Beroende på resultatet vid slutbehandlingen kan förordningen bidra till denna process. Jag välkomnar att förordningen också ska tillämpas på livsmedel eller djurfoder som importeras från tredjeland, som genomgår tulltransitering eller som är avsedda för export.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Det råder ingen tvekan om att området för immateriella rättigheter, och särskilt industriell äganderätt, bör ägnas särskild omsorg och uppmärksamhet. EU:s organ och institutioner lyckas emellertid inte alltid med det. En övergripande helhetslösning kullkastas ofta av detaljfrågor eller till och med av lobbyintressen. Frågan om EU-patentet – det tidigare gemenskapspatentet – är ett exempel på det. Möjligheten till åtminstone en dellösning uppstår nu i form av ett fördjupat samarbete mellan vissa medlemsstater för att skapa ett enhetligt patentskydd. Tjeckien vill delta i detta fördjupade samarbete och vill också delta i ytterligare förhandlingar om konkreta förslag till förordning om ett enhetligt patent och dess språkordning. Att inte delta i det fördjupade samarbetet innebär att man inte kommer att kunna påverka den framtida utformningen av EU:s patentsystem. En viktig aspekt är den ekonomiska vinsten eller fördelarna för företagen som följer av de nya tekniska lösningarna, med tanke på storleken på den gemensamma marknaden för dem som deltar i det fördjupade samarbetet. Jag vill också nämna att Tjeckien behåller möjligheten att dra sig tillbaka från det fördjupade samarbetet om detta samarbete skulle gå åt ett håll som strider mot Tjeckiens ståndpunkter, särskilt när det gäller språkordningen och området för patenträtten.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag lägger ned min röst om betänkandet. Det beror inte på att jag är emot medlemsstaternas suveräna rätt att komma fram till överenskommelser genom ett fördjupat samarbete sinsemellan, bland annat när det gäller patent. Vi har emellertid inte fått några garantier när det gäller de ekologiska och hygieniska normer som kommer att tillämpas vid godkännandeprocessen för patent, särskilt beträffande genetiskt modifierade organismer. Jag kommer inte att stödja denna typ av överenskommelse förrän de nödvändiga kraven för att skydda folkhälsan inkluderas.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Om detta betänkande som syftar till att upprätta ett fördjupat samarbete i samband med registrering och skydd av patent godkänns finns det en risk för att man inför bestämmelser om språkanvändning som begränsas till endast tre språk – engelska, tyska och franska – och att patent inte längre behöver översättas till de respektive nationella språken i varje medlemsstat. Även om syftet att skapa ett EU-patent är positivt så till vida att det skulle bidra till att vitalisera och främja innovationen i Europa vill jag likväl hävda att detta inte kan fullföljas genom att man kränker de grundläggande principerna för själva det europeiska medborgarskapet, förstör sammanhållningen i gemenskapen och splittrar den inre marknaden eller genom att man inför nya faktorer i form av diskriminering, ojämlikhet och obalans.

Det portugisiska språket – det tredje viktigaste europeiska språket för internationell kommunikation – kommer att utsättas för oförklarlig diskriminering om detta ”fördjupade samarbete” införs. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Oenigheten om vilka språk som ska användas i EU-patent har pågått i mer än 30 år. Under dessa 30 år har EU:s företag tvingats betala höga översättningskostnader, vilket i vissa fall har gjort dem mindre konkurrenskraftiga på den globala marknaden. Det är svårt att bedöma värdet på abstrakta tillgångar som varumärken och patent. Trots detta används de som säkerhet för lån och tas även i beaktande vid kreditvärderingar.

Mot denna bakgrund kräver den nya patentlagstiftningen, som utarbetats genom fördjupat samarbete och som är giltig åtminstone i delar av EU, endast att patent ska översättas till tyska, engelska och franska. Detta kommer utan tvekan att minska den administrativa bördan. Den nya förordningen kommer också att ge en starkare ställning för det tyska språket, som enligt en undersökning från 2006 är det språk som talas av flest infödda medborgare inom EU. I princip är detta en bra idé, men språkreglerna är inte helt tydliga, och därför har jag lagt ner min röst.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE), skriftlig. – (LT) Inrättandet av ett enhetligt patentskydd i gemenskapen (nu Europeiska unionen) och säkerställandet av ett effektivt patentskydd i hela EU är ett steg mot större konkurrenskraft för EU. Investerare som arbetar i EU är för närvarande mindre konkurrenskraftiga än sina kolleger i andra länder i världen. Att skydda uppfinningar i hela EU är en tidskrävande och kostsam process. På grund av problem med förfarandena har vi inte kunnat inrätta ett enhetligt system för hela EU. Jag vill dock gratulera de medlemsstater som har beslutat att inleda ett samarbete på området för patentskydd (det gläder mig särskilt att en av dessa stater är Litauen), och jag röstar för ett bemyndigande av detta samarbete.

  Tiziano Motti (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade mot införandet av ett trespråkssystem för patent. Att endast översätta patent till engelska, franska och tyska skulle allvarligt missgynna italienska företag, som skulle behöva betala ytterst höga kostnader för den tekniska översättningen av sina patent. Min parlamentariska grupp uppmanade oss att rösta för, men jag kan inte godkänna en lagstiftning som jag anser skadar mitt lands och dess medborgares intressen, i synnerhet alla italienska små och medelstora företag och våra konsumenter. Det är uppenbart att ökade kostnader för företagen skulle höja priset på produkterna, vilket drabbar konsumenterna. Det fördjupade samarbetet bör förbli en mekanism som används i undantagsfall och bör inte användas för att utestänga medlemsstater som är beredda att förhandla, t.ex. Italien och Spanien. Jag stöder det italienska förslaget om att patentet ska uppföras på det språk som talas i uppfinnarens land och att det dessutom ska översättas till engelska. På så sätt kan vi bevara vårt språkliga oberoende och vårt lands intressen. Ett fördjupat samarbete mellan tio eller tolv stater i den här frågan riskerar att snedvrida konkurrensvillkoren till fördel för de länder som deltar i samarbetet.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen om förslaget till rådets beslut om bemyndigande av ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd. Med tanke på den rådande situationen där det är mycket krångligt och dyrt att få ett europeiskt patent, instämmer jag med förslaget om att tillämpa ett samarbetsförfarande och tillåta alla intresserade medlemsstater att skapa ett enhetligt patentsystem.

Vi måste göra allt vi kan för att lösa frågan om språksystemet, vilket skulle minska kostnaderna för att erhålla ett europeiskt patent för företag som bedriver verksamhet inom EU. Dessutom skulle ett välfungerade patentskydd förenkla tvistlösningsförfarandena och minska byråkratin.

Det gläder mig att många av EU:s medlemsstater bidrar till initiativet att skapa ett enhetligt patent, och jag hoppas att de övriga länderna också snart kommer att bidra till att uppnå målet om att skapa ett enhetligt patent för att förbättra villkoren för den ekonomiska liberaliseringen inom EU. Endast genom fördjupat samarbete kan vi se till att den inre marknaden fungerar väl genom att undanröja hinder mot den fria rörligheten för varor.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för rekommendationen om förslaget till rådets beslut om bemyndigande av ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd. EU:s framtid hänger på det, och medlemsstater som Grekland, som drabbats hårt av krisen, sätter sitt hopp till återhämtningen av den nationella ekonomin och produktiva innovationssystem. Det är därför nödvändigt i ekonomiskt avseende och rättvist i socialt avseende att rättsligt skydda patent som omfattar uppfinnande och förverkligande av innovativa idéer och produkter.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag är för ett europeiskt patentsystem, men efter att ha funderat på saken lade jag ned min röst om detta betänkande av språkliga skäl. Jag skulle faktiskt ha röstat för förslaget om det bara var engelskan som skulle användas, eftersom det i dag fungerar som ett gemensamt kommunikationsspråk. Jag lade ner min röst av tre grundläggande orsaker: för det första skulle det vara dyrt och tidskrävande att skapa ett patentsystem där varje patent måste översättas till EU:s 23 officiella språk och det skulle utgöra en betydande konkurrensnackdel, för det andra används engelskan oftast i dag som ett gemensamt kommunikationsspråk och för det tredje skrivs 90 procent av alla patentansökningar på engelska i vilket fall. Jag kan inte gå med på att franska och tyska inkluderas i processen till nackdel för större språk som portugisiska eller spanska (som om det skulle finnas språk med olika status i EU, vilket jag anser att det inte gör). Därför lade jag ner min röst, eftersom jag anser att vi behöver göra framsteg med det europeiska patentet, men att den bästa lösningen vore ett enda språk, nämligen engelskan.

  Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag lade ner min röst. Jag anser att det är mycket viktigt att förbättra patentsystemet, framför allt genom att inrätta ett enhetligt patent och en europeisk patentdomstol som skulle göra det möjligt att ta itu med de problem för små och medelstora företag som beror på att det system som just nu tillämpas är splittrat, kostnadskrävande och alltför komplicerat. Men jag förstår också de reservationer som vissa länder har uttryckt när det gäller översättningsarrangemangen för EU-patentet. Därför motsätter jag mig inte att man inleder ett fördjupat samarbete på detta område, men jag anser att det inte är den mest önskvärda och slutgiltiga lösningen på problemet.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Avsaknaden av ett enhetligt patentskydd i hela EU försämrar betydligt de europeiska företagens konkurrenskraft i förhållande till kollegerna i USA och Japan. Patentkostnaderna är nästan tio gånger högre i EU än i USA och Japan, vilket framför allt beror på kostnaderna för att översätta patenten till de olika EU-språken. För att den portugisiska och den europeiska industrin ska bli mer konkurrenskraftiga i detta avseende anser jag att det är ytterst viktigt att vi gör snabba framsteg med att inrätta ett enhetligt system för patentskydd som är mindre betungande och komplicerat, och som kan fungera som en stimulerande faktor för innovation och för vetenskaplig och teknisk utveckling i Portugal och EU. Därför röstade jag för den här resolutionen. Jag måste dock beklaga valet av språksystem. Sanningen att säga anser jag att det finns mycket som talar emot den nuvarande trespråkslösningen med engelska, tyska och franska. Därför anser jag att det hade varit bättre i alla avseenden att välja ett system med bara engelska.

  Evelyn Regner (S&D), skriftlig. – (DE) I dag röstade jag för införandet av ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd, eftersom jag anser att det dödläge i rådet som frågan om språkanvändningen lett till är omotiverat. Givetvis finns det ett stort behov av diskussion. Att jag röstade för betyder inte att jag instämmer med hela innehållet i kommissionens ursprungliga förslag. Vi kommer att prioritera denna fråga i utskottet för rättsliga frågor, och vi kommer givetvis att lägga fram ändringsförslag med ett stort antal förbättringar. Till de som tror att dagens omröstning kommer att innebära att parlamentet förlorar sina rättigheter vill jag säga att de har fel. Lagstiftningsförfarandet har precis inletts. Genom dagens omröstning gav parlamentet endast tillåtelse för en grupp medlemsstater att inleda det fördjupade samarbete som gjordes möjligt först i och med Lissabonfördraget. Återstoden av förfarandet kommer att inbegripa a) att parlamentet rådfrågas om språkanvändningen (beslutet i detta fall måste fattas av rådet), b) att parlamentet deltar i beslutet om patentförordningens innehåll som en del av det ordinarie lagstiftningsförfarandet och c) att parlamentets samtycke erhålls för rättsinstanser i patentmål. Dessa möjligheter för parlamentet att delta i förfarandet kommer inte att ändras. Inte ens ledamöterna från de medlemsstater som inte ingår i det fördjupade samarbetet kommer att förlora sin rösträtt under resten av förfarandet, eftersom de företräder EU och inte sina länder.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Det belgiska ordförandeskapet har varit mycket framgångsrikt. En av de många saker det har åstadkommit är överenskommelsen om ett europeiskt patent, en förordning som behövs för att förbättra innovationen och konkurrenskraften i EU. Liberala EU-medborgare har efterfrågat en sådan harmonisering av det rättsliga skyddet i nästan 15 år. Detta kommer att innebära slutet på det slöseri med medel som uppskattas till nästan 400 000 euro per år och som orsakats av att det funnits både nationella patent och EU-patent. Att tolv medlemsstater (Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Tyskland, Litauen, Luxemburg, Nederländerna, Polen, Slovenien, Sverige och Storbritannien) använder det fördjupade samarbetet är desto bättre om det är det enda sättet att bryta dödläget i den här frågan. Lissabonfördraget har tillämpats på ett korrekt sätt för att tillåta att en ”europeisk förtrupp” med minst nio medlemsstater samarbetar när ett lagstiftningsinitiativ blockeras.

På grund av allt detta är Europaparlamentets omröstning om Klaus-Heiner Lehnes betänkande i dag oerhört viktig. Den sänder en positiv signal till EU:s företag, som måste få utvecklas inom en stabil rättslig ram som låter dem konkurrera på rättvisa villkor på den internationella marknaden, och till investerarna, som måste få ett bättre skydd från EU för sin kreativa verksamhet.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Vår grupp kan inte gå med på att ge sitt medgivande och inleda ett förfarande av följande skäl, som uttryckts av generaladvokaterna vid EU-domstolen: ”Den planerade överenskommelsen om att skapa ett enhetligt system för att lösa patenttvister är i sin nuvarande form oförenlig med fördragen.” Vår grupp har begärt att omröstningen ska senareläggas, eftersom EU-domstolen förväntas fatta beslut om ovannämnda yttrande från generaladvokaterna redan den 8 mars och eftersom parlamentet bör vara fullt införstått med de rättsliga konsekvenserna av det fördjupade samarbetet innan den ger sig in i ett så ovanligt projekt.

De andra politiska grupperna har inte ställt sig bakom vår begäran om senareläggning. Samförståndet gäller inte specifika åtgärder för att genomföra det fördjupade samarbetet. Sådana förslag kommer att läggas fram i ett senare skede, om det fördjupade samarbetet beviljas (dvs. rådets förordningar om inrättande av ett enhetligt patentskydd och översättningsarrangemang för det enhetliga patentet).

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade mot denna resolution eftersom jag anser att det är oacceptabelt att man efter en lång lagstiftningsprocess som inleddes redan 2000 inte har lyckats lägga fram en gemensam lösning på den språkliga aspekten av det europeiska patentet. Under många år har Italien och Spanien ivrigt förespråkat engelskan som det enda officiella språket inom det tekniska och vetenskapliga området. Alternativet med endast ett språk skulle minska kostnaderna och uppmuntra framför allt små och medelstora företag att använda det europeiska patentet, eftersom de inte har tillräcklig ekonomisk kapacitet för att klara av höga översättningskostnader.

För att kringgå den enhällighet som krävs i ett så känsligt ämne har man åberopat det fördjupade samarbetet (i enlighet med Lissabonfördraget), som innebär att beslut kan fattas av endast en tredjedel av medlemsstaterna. Italiens och Spaniens regeringar har under några månaders tid lyft fram de ovanliga dragen i detta förfarande som, om det godkänns av Europaparlamentet och rådet med kvalificerad majoritet, skulle göra det europeiska patentet tillämpligt inte bara i de stater som deltar i det fördjupade samarbetet, utan även för företagen i de övriga medlemsstaterna.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Italien och EU skulle bli lidande som ett resultat av beslutet att använda ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd. Att genomföra ett förfarande för närmare samarbete i den här frågan skulle vara ett allvarligt misstag, eftersom det omintetgör de insatser som har gjorts för att skapa ett europeiskt patent som är giltigt i samtliga medlemsstater.

Vi motsätter oss även beslutet att försöka tvinga fram denna omröstning i parlamentet utan att ta hänsyn till konsekvenserna av EU-domstolens bedömning av huruvida förslaget om en gemensam patentdomstol är förenligt med fördraget. Italien och Spanien har med rätta protesterat mot att endast tre språk (engelska, franska och tyska) ska erkännas för ansökan om europeiska patent, vilket strider mot principen i Lissabonfördraget om lika status för alla språk. Det är uppenbart att detta inte enbart handlar om diskriminering, utan att det också missgynnar företag i länder med andra språk än dessa tre.

  Olga Sehnalová (S&D), skriftlig. – (CS) Jag är fast övertygad om att det fördjupade samarbetet när det gäller patentskydd kommer att bidra till att göra detta område mindre splittrat, att säkerställa bättre ramvillkor för innovativa företag i hela EU, att förbättra EU:s konkurrenskraft globalt och att förbättra den inre marknadens funktionssätt. Detta patentskydd beräknas också leda till betydligt lägre kostnader. Därför har jag röstat för betänkandet.

  Csanád Szegedi (NI), skriftlig. – (HU) Jag röstade för rekommendationen eftersom jag anser att det är en skandal att vi fortfarande inte har lyckats anta en gemensam ståndpunkt i den här frågan. Vi måste inse att EU:s globala konkurrenskraft har försämrats när det gäller innovation. Det kan inte finnas någon innovation om det inte finns ett omfattande patentskydd, men universitet, mindre forskningsinstitut och uppfinnare kan inte täcka kostnaderna för sådana patent. När de endast erhåller patent i sitt eget land skänker de i själva verket bort sina uppfinningar till den globala marknaden. EU-patentet är oerhört viktigt. Det är ytterst viktigt att man kan erhålla ett europeiskt patent genom en enda ansökan, och det är av största intresse att detta genomförs i samtliga EU-länder, inbegripet mitt eget land, Ungern.

  Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) För över 20 år sedan föreslog Europeiska kommissionen att man snarast möjligt skulle inrätta ett gemensamt EU-patent och framhöll det akuta behovet av ett sådant patent. För närvarande måste patenten i EU beviljas i varje enskilt land, och de måste varje gång översättas till det aktuella landets språk.

För att få ett patent beviljat i endast hälften av EU:s medlemsstater måste man betala upp till 20 000 euro, varav 14 000 euro är översättningskostnader. I Förenta staterna ligger kostnaden på cirka 1 850 euro. Avsaknaden av ett europeiskt patent försämrar EU:s konkurrenskraft, innovation, forskning och utveckling. Därför är ett fördjupat samarbete fullt motiverat i den här frågan, som är avgörande för EU:s framtid.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Inrättandet av ett enhetligt europeiskt patent inom EU kommer att innebära fördelar för samtliga inblandade och i synnerhet för små och medelstora företag, eftersom det kommer att förbättra deras konkurrenskraft genom att minska kostnaderna. Denna fråga, som redan har diskuterats i två decennier, kräver en enhällig överenskommelse i rådet som fastställer språkarrangemangen för immateriella rättigheter i EU. I detta avseende, och med tanke på att inrättandet av ett enhetligt konsumentskydd inte finns med på förteckningen över EU:s exklusiva behörighet, gäller denna rekommendation möjligheten till ett fördjupat samarbete på det här området. I detta steg i processen handlar det dock endast om parlamentets samtycke till beslutsmetoden på området, och jag röstar för. Parlamentet kommer inom kort även att uppmanas att fatta beslut om de kontroversiella språkarrangemangen och om de två förordningar som ska utarbetas i fråga om reglerna för det europeiska patentsystemet.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för beslutet om bemyndigande av ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd, eftersom jag anser att det är nödvändigt att vidta åtgärder för att skapa ett enhetligt EU-patent.

Enligt en rapport från 2011 av Thomson Reuters med titeln ”Patented in China” håller Kina på att gå om Japan och USA när det gäller antalet patent. Syftet med det program som Kina inledde 2006 var att bli ett innovationsinriktat land, och Kina lyckades öka antalet patent med 14,1 procent respektive 33,55 procent och 15,9 procent i förhållande till USA, EU och Japan.

I EU är det rådande patentsystemet splittrat, och det ställs orimliga krav på översättningen. Kostnaden för att få ett EU-patent beviljat i 13 länder är så hög som 20 000 euro, varav cirka 14 000 euro utgörs av översättningskostnader. Detta gör ett europeiskt patent tio gånger dyrare än ett patent i USA. Jag anser att beviljandet av ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patent kan bidra till ett enhetligt patent som är attraktivt för användarna av det europeiska patentsystemet, som skyddar immateriella rättigheter i hela EU och minskar kostnader och komplikationer i syfte att främja forskning och utveckling samt innovativa små och medelstora företag.

- Betänkande: Belet (A7-0001/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag stöder detta betänkande med tanke på att den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, i sitt yttrande kom fram till att det aktuella förslaget inte innehåller några innehållsmässiga ändringar utöver dem som anges i förslaget, och att det i fråga om kodifieringen av de oförändrade bestämmelserna i de tidigare rättsakterna tillsammans med dessa ändringar endast gäller en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll. Jag håller med om att man bör garantera en hög nivå på skyddet av unionsmedborgarnas hälsa i händelse av radioaktiv förorening och att antagandet av detta direktiv är demokratiskt legitimt eftersom den rättsliga grunden måste anpassas till det nya Lissabonfördraget.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna viktiga resolution om gränsvärdena för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder efter en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation. Vi minns alla tragedin i Tjernobyl den 26 april 1986 när stora mängder radioaktiva ämnen släpptes ut i atmosfären och förorenade livsmedel (spannmål, grönsaker, bär och svamp) och djurfoder i ett flertal europeiska länder, vilket utgjorde ett stort hot mot människors hälsa. Åkermark förorenades också av det radioaktiva nedfallet, vilket ledde till en ökad radioaktivitet i livsmedel från skogsområden och åkermark i de drabbade områdena. Ett av EU:s mål är en hög hälsoskyddsnivå för människor.

Därför måste vi omedelbart inrätta ett system som tillåter EU att fastställa gränsvärden för radioaktivitet för att garantera en hög hälsoskyddsnivå för befolkningen när en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation som kan leda eller har lett till betydande radioaktivitet i livsmedel och djurfoder har inträffat. Alla unionsmedborgare måste få högsta möjliga skydd vid en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation, och Europeiska kommissionen måste vara beredd att reagera snabbt. På förhand fastställda gränsvärden för radioaktivitet måste tillämpas på livsmedel och djurfoder.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) I detta betänkande fastställs gränsvärdena för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder efter en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation. Jag håller med om att Europaparlamentet måste spela en nyckelroll i situationer som direkt påverkar den allmänna folkhälsan. Jag anser också att Europeiska kommissionen vid en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation måste anta en övervakande roll, utropa nödläge och anta förteckningar över baslivsmedel och djurfoder. Medlemsstaterna måste upprätthålla ett officiellt kontrollsystem för dessa produkter och informera allmänheten om eventuella risker. Jag röstade för betänkandet, som säkerställer att unionsmedborgarnas livsmedel är säkra vid kärnenergiolyckor eller andra radiologiska nödsituationer.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) En hög nivå på skyddet av unionsmedborgarnas hälsa är ett av de mål som unionen måste uppnå när den utarbetar sin politik. EU:s förordningar om gränsvärden för radioaktivitet vid radiologiska nödsituationer har inte ändrats sedan 1990, och därför är det nödvändigt att se över och uppdatera dessa bestämmelser. Vi måste upprätta ett omfattande system som tillåter EU att fastställa gränsvärden för radioaktivitet för att garantera en hög hälsoskyddsnivå för befolkningen när en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation som kan leda eller har lett till betydande radioaktivitet i livsmedel och djurfoder har inträffat. Jag håller med om att gränsvärdena för radioaktivitet måste ses över regelbundet för att ta hänsyn till de senaste vetenskapliga framstegen och vetenskapliga rekommendationerna på internationell nivå och för att undvika de befintliga skillnaderna i tillsynspraxis.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta betänkande, där man föreslår att ett förfarande ska införas för att fastställa gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder som kan släppas på marknaden efter en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation som kan leda eller har lett till betydande radioaktivitet i livsmedel och djurfoder. Samtidigt fastställs i bilagorna I och III gränsvärdena för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder. Detta förslag behandlas med hjälp av omarbetningstekniken, men jag anser att vi måste ändra förslaget även innehållsmässigt, utöver de fastställda gråmarkerade delarna, för att se till att texten är rättssäker och samstämmig. Vi måste rationalisera förfarandet i händelse av en radiologisk nödsituation genom att entydigt ge kommissionen en övervakande roll och förtydliga systemet för dess akter (antagande, revidering). Dessutom måste vi tjäna medborgarnas intressen genom att bättre hantera situationer efter olyckor. Vi måste garantera rättssäkerhet i hela förslaget genom att anpassa obsoleta förfaranden som överförts genom analogi – ”kommittéförfaranden” på området för Euratom – och som man avser att kodifiera i detta förslag enligt bestämmelserna i Lissabonfördraget.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Med tanke på att de tre förordningar om radioaktivitet som ändras genom detta betänkande antogs i efterdyningarna av Tjernobyl för cirka 20 år sedan anser jag att Ivo Belets betänkande, som det nu ser ut efter omröstningen, är ett första försök att förbättra strategin för och uppdatera problemet med radioaktivitet i livsmedel och mark. Jag är visserligen för att ändra den rättsliga grunden och stärka Europaparlamentets roll för att öka insynen i lagstiftningen och ge medborgarna ett större skydd, men jag anser att betänkandet är otillräckligt och att det långtifrån ändrar innehållet i lagstiftningen. Det ändrar det som vi redan har kommit överens om och reglerar konsekvenserna av i stället för orsaken till problemen. Dessutom har man fastställt ett ytterst högt gränsvärde för radioaktivitet och därmed avlägsnat sig långt från målet om att skydda folkhälsan. Därför lade jag ner min röst i slutomröstningen.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Jag anser att EU:s medlemsstater har ett ansvar för att se till att de fastställda nivåerna för skydd mot radioaktivitet i denna förordning respekteras, i synnerhet genom att kontrollera säkerhetsrutiner för både livsmedel och djurfoder och genom att övervaka miljöparametrar. Jag är för inrättandet av ett system som tillåter EU att fastställa gränsvärden för radioaktivitet för att säkerställa en hög nivå på folkhälsoskyddet efter en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om radioaktivitet i livsmedel, som syftar till att fastställa gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder efter en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation. Förordningens främsta mål är att skydda folkhälsan, och därför måste den rättsliga grunden utgöras av artikel 168 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med detta förslag är att garantera en hög nivå på folkhälsoskyddet för EU-medborgarna i händelse av radioaktiv förorening och att ge antagandet av denna förordning demokratisk legitimitet. Det råder ingen tvekan om att den rättsliga grunden måste anpassas till Lissabonfördraget så att parlamentet kan delta i beslutsfattandet om en förordning som kan komma att påverka folkhälsan. Detta förslag går i själva verket ut på att kodifiera oförändrade bestämmelser i tre förordningar som antogs mellan 1987 och 1990 och som fastställer gränsvärden för radioaktivitet i händelse av en radiologisk olycka.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Alla har rätt till en sund kost. Detta är en obestridlig rättighet och en nödvändig förutsättning för att uppnå den livskvalitet som vi alla strävar efter och som Lissabonfördraget återspeglar.

Efter katastrofen i Tjernobyl (1986) blev frågan om radioaktiv förorening av miljön viktigare, och den ledde till att tre förordningar antogs mellan 1987 och 1990 där man fastställde gränsvärden för radioaktivitet i händelse av en radiologisk nödsituation eller en kärnenergiolycka, eftersom man såg att dessa effekter är mycket långvariga och mycket ofta kan vara indirekta (förorening av skogsmark).

Detta förslag innebär i grund och botten en kodifiering av de oförändrade bestämmelserna i ovannämnda förordningar, men jag röstar för detta betänkande om förslaget till rådets förordning (Euratom) eftersom det garanterat höga skyddet av EU-medborgarnas hälsa är i fara.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta förslag går i själva verket ut på att kodifiera oförändrade bestämmelser i tre förordningar som antogs mellan 1987 och 1990 och som fastställer gränsvärden för radioaktivitet i händelse av en kärnenergiolycka. Dock har ett nytt skäl införts där man förklarar att det behövs en befintlig artikel som förbehåller rådet genomförandebefogenheterna, vilket utgör en innehållsmässig förändring som motiverar användningen av omarbetningstekniken.

Innehållet i förordningen består av en mekanism med två nivåer för interventioner i händelse av en radiologisk nödsituation eller kärnenergiolycka i enlighet med kommissionens förslag:

– Kommissionen antar omgående en ”tillfällig” förordning om att i ett visst fall, inom ett definierat område och under en begränsad giltighetstid tillämpa de gränsvärden för radioaktivitet som fastställs i bilagorna I och III i förslaget.

– Inom en månad efter det att den antagits ska kommissionen lägga fram ett förslag till rådet om att anpassa eller bekräfta denna tillfälliga förordning.

Det pågår en maktkamp mellan kommissionen och rådet, vilket framkommer i debatten i det ansvariga utskottet och de alternativa förslag det lägger fram. Det främsta målet bör dock vara att tjäna medborgarnas intressen genom att bättre hantera situationer efter olyckor samtidigt som man respekterar de drabbade medlemsstaternas befogenheter. Därför beslutade vi att lägga ner våra röster i slutomröstningen.

  Vicky Ford (ECR), skriftlig. – (EN) Ledamöterna i gruppen Europeiska konservativa och reformister stödde detta betänkande eftersom vi ansåg att den rättsliga grunden för denna lagstiftning bör ändras från artikel 31 i Euratomfördraget till artikel 168 i EUF-fördraget. I den ursprungliga förordningen ansågs artikel 31 i Euratomfördraget (som betonar den grupp av människor som kan drabbas av radioaktiv förorening) vara den lämpligaste rättsliga grunden, eftersom artikel 168 i EUF-fördraget (som reglerar folkhälsan) ännu inte existerade. Om artikel 168 i EUF-fördraget var den rättsliga grunden för den här förordningen skulle detta innebära en övergång från samrådsförfarandet till det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och förslaget skulle då omfattas av Europaparlamentets kontrollrättigheter, och framför allt en fullständig konsekvensbedömning som inbegriper ett samråd med livsmedelsproducenter och konsumenter. Det kan visserligen finnas vissa aspekter av parlamentets antagna betänkande som ledamöterna i gruppen Europeiska konservativa och reformister inte stöder, men vi är fast övertygade om att den rättsliga grunden för denna förordning bör ändras för att Europaparlamentet ska bli fullt delaktigt i lagstiftningsprocessen, och att denna process dessutom ska inbegripa en grundlig konsekvensbedömning. Därför röstade gruppen Europeiska konservativa och reformister för detta betänkande.

  Adam Gierek (S&D), skriftlig. – (PL) De förordningar vi har förberett i dag har en enorm ekonomisk betydelse för EU och den inre marknaden. Tjernobylkatastrofen visade oss att linjär extrapolering av strålningsrelaterad risk leder till onödiga ekonomiska förluster. Områden lika stora som ett flertal länder evakuerades i Vitryssland och Ukraina. Vitryssarna återvänder nu till dessa områden, där radioaktiviteten otroligt nog ligger på samma nivå som i centrala Warszawa. Samtidigt vågar vissa av Tjernobyloffren, de cirka 8 miljoner ukrainare som får bidrag som i vilket fall är för små för att kunna leva på, inte flytta tillbaka eftersom de är rädda att förlora denna låga kompensation. EU bör dra lärdom av denna erfarenhet, som är ytterst viktig.

Det var enkelt att omplacera människor inom forna Sovjetunionen, och det sköttes effektivt efter katastrofen. Det är svårt att föreställa sig hur detta skulle gå till i EU:s tätbefolkade områden. Vem skulle få ansvaret för en sådan uppgift? Ekonomisk ersättning bör ges, i synnerhet till jordbrukare, som inte bara kan förlora sin skörd, utan även möjligheten att odla något under många år framöver. Samma sak gäller skogarna, om än i mindre utsträckning. Alla vet att det är förorenaren som betalar, men hur ska vi avgöra vem som bär ansvaret och vem som ska betala om vi drabbas av radioaktivt avfall från tredjeländer? Vem kommer att ta ansvar för det? EU, givetvis. Därför röstade jag för antagandet av detta betänkande.

  Catherine Grèze (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) När det gäller Ivo Belets betänkande, som framför allt innehåller krav på att parlamentet ska bli medlagstiftare för hälsoskyddet i händelse av radioaktiv förorening av livsmedel, kunde jag inte rösta för ett betänkande som inte bestämt tar avstånd från de gränsvärden som kommissionen för närvarande föreslår. De gränsvärden som kommissionen föreslår och som har gällt sedan 1987 är alldeles för höga. Studier visar att barn drabbas av allvarliga hjärt- och kärlsjukdomar och endokrina problem till och med vid låga doser. De föreslagna gränsvärdena skulle orsaka en oacceptabel ökning av antalet cancerfall. Med tanke på att det inte finns någon mekanism för att kompensera jordbrukare vid förorening som överstiger de tillåtna nivåerna måste kommissionen dessutom lägga fram ett förslag till kompensationsmekanism i enlighet med principen om att förorenaren betalar.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Parlamentet röstade i dag för en ändring av den rättsliga grunden för lagstiftning om radioaktiv förorening av livsmedel. Detta är en ytterst viktig fråga, och det är inte mer än rätt att parlamentet har medbeslutandebefogenheter.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta viktiga dokument om gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder efter en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation. Det är oerhört viktigt att fastställa de gränsvärden som ska tillämpas på livsmedel för att säkerställa en hög nivå på folkhälsoskyddet och för att undvika en upprepning av Tjernobylkatastrofen, då livsmedel (spannmål, grönsaker, bär, svamp osv.), djurfoder och åkermark förorenades av radioaktivt nedfall, vilket ledde till ökad radioaktivitet i livsmedel från skogsområden och åkermark i de drabbade områdena. Vi måste skapa en mekanism som på ett adekvat och effektivt sätt garanterar säkerheten vid en kärnenergiolycka eller en radiologisk olycka. En hög nivå på folkhälsoskyddet är ett av EU:s främsta mål.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Radioaktivitet är farligt för människors hälsa, och vår uppgift som ledamöter i Europaparlamentet är att göra allt som står i vår makt för att se till att den mat som levereras till konsumenterna är säker och nyttig. Därför måste vi göra de förberedelser som krävs för att kunna reagera tillräckligt snabbt och effektivt vid fara, samtidigt som vi ständigt uppdaterar förordningarna och anpassar dem till det rådande läget och de tekniska framstegen. Förfarandena måste förenklas och befogenheter måste överföras till medlemsstaterna, som kommer att kunna hantera sådana situationer på ett ändamålsenligt sätt. I detta fall verkar det vara ytterst viktigt att fastställa gränsvärden för radioaktiva ämnen för att skydda samhället och miljön.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) I händelse av en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation är det viktigt att vidta lämpliga åtgärder. Det är viktigt att det finns förebyggande åtgärder och stöd till de drabbade. Ekonomisk ersättning till jordbrukare är avgörande för att hjälpa producenter av jordbruksprodukter som har drabbats av en olycka som de inte själv har orsakat. Jordbrukare i en medlemsstat som drabbas av radioaktiv förorening efter en sådan olycka i en annan medlemsstat måste också få kompensation. Effekterna av kärnenergiolyckor får inte äventyra jordbrukarnas försörjningsmöjligheter. Jag stöder Ivo Belets betänkande, eftersom vi måste skydda jordbrukarna från skador som orsakas av externa tredje parter.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Detta betänkande och de ekologiska katastrofer som det påstås hantera påminner oss om hur brådskande det är att avskaffa kärnenergin. Trots detta är det inget tal om att avskaffa kärnenergin i detta betänkande. Det är en av bristerna i det. Det skulle ha varit en god idé att anta ändringsförslaget. Dessutom syftar detta betänkande till att ge kommissionen alla nödvändiga befogenheter för att införa de säkerhetsåtgärder som behövs i händelse av en kärnenergikatastrof. Det gör att kapaciteten för medlemsstaternas ledare att agera i den här frågan endast är frivillig, trots att det är dessa ledare som är valda av folket. Det är ofattbart att befogenheter delegeras på detta sätt till den oansvariga kommissionen, i synnerhet när det rör folkhälsan. Jag röstar mot betänkandet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Den föreslagna förordningen inrättar ett förfarande för att fastställa gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder som får släppas på marknaden när en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation som kan leda eller har lett till betydande radioaktivitet i livsmedel och djurfoder har inträffat. Jag anser att vi måste förbli vaksamma och förbereda för alla nödsituationer som kan uppstå i EU. Alla försök att se till att de gällande förordningarna kan tillämpas på ett snabbare och smidigare sätt kommer att skapa ett större mervärde för hela EU.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Radioaktiv förorening kan orsaka problem under flera år för vissa livsmedel. Problemen uppstår när förorenade livsmedel, t.ex. vilda produkter från skogar i områden som har exponerats för radioaktivitet under århundraden, inte endast konsumeras lokalt utan även säljs i områden som inte är smittade i övrigt och där man tror att livsmedlen är ofarliga. I dag vet vi att det inte finns några strålningsnivåer som med säkerhet kan klassificeras som ofarliga. Forskningen om orsakerna till en mängd nya sjukdomar, t.ex. allergier, är fortfarande relativt ny. Trots detta bestrålas livsmedel fortfarande, och ingen har tagit hänsyn till frågan om eventuella samband med genmanipulering. Gränsvärdena blir verkningslösa om kontrollerna av livsmedel i och utanför förorenade regioner inte fungerar som de ska. Jag har tagit detta i beaktande under omröstningen.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Jag röstade för denna resolution, eftersom den anpassar förfarandet för interventioner vid nödsituationer och stärker kommissionens roll genom att fastställa att kommissionen – och inte rådet – är direkt ansvarig för beslutsfattandet i händelse av en kärnenergiolycka och att den ska fastställa åtgärder som omedelbart ska träda i kraft. Kommissionen ska bistås av en grupp oberoende sakkunniga med kompetens inom hälsa och livsmedelssäkerhet.

Vidare måste tillgängliga vetenskapliga uppgifter tillhandahållas kommissionen så att den kan bedöma deras betydelse. Medlemsstaterna måste vidta åtgärder för att minimera riskerna för förorening, bland annat genom att informera allmänheten. Detta betänkande skyddar medborgarna och ger kommissionen och parlamentet en ledande roll.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE), skriftlig. – (LT) I dag röstade vi om förordningen om gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder efter en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation, där man fastställer riktlinjer för hur vi ska agera vid kärnenergiolyckor eller andra radiologiska nödsituationer. Detta dokument är av rent teknisk natur och behandlar i huvudsak gränserna för kommissionens, rådets och medlemsstaternas befogenheter samt fastställer gränsvärden.

Jag vill lyfta fram ett ändringsförslag som parlamentet lagt fram om att inkludera en bestämmelse om att kompensera jordbrukare vars land smittats med giftiga ämnen under en kärnenergiolycka eller en radiologisk olycka. Eftersom vi lever i relativt osäkra tider och vi kan se vissa exempel på hur människans vårdslösa ekonomiska verksamhet ofta orsakar allvarliga olyckor, måste vi anta en lagstiftning som innehåller tydliga bestämmelser om hur vi ska reagera i kritiska lägen.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag instämmer med det förslag som har lagts fram till rådets förordning om gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder efter en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation. Skyddet av folkhälsan är ett av EU:s viktigaste mål, och därför måste vi skapa en mekanism som på ett lämpligt och effektivt sätt garanterar säkerheten i händelse av en kärnenergiolycka eller en radiologisk olycka.

Nivåerna för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder efter en kärnenergiolycka måste regleras särskilt strängt med tanke på eventuella negativa konsekvenser för allmänheten. Vi måste vidta alla tänkbara åtgärder för att se till att de radioaktiva partiklar som släpps ut i luften vid en olycka förorenar livsmedel i så liten utsträckning som möjligt och att radioaktiviteten blir så liten som möjligt.

Jag håller med om att EU:s grundläggande miljöprincip om att ”förorenaren betalar” bör tillämpas så att vi kan se till att det vid en eventuell olycka finns en kompensationsmekanism särskilt inriktad på jordbrukare, som är de som drabbas hårdast i detta fall.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Detta betänkande gäller ett lagstiftningsförslag som i själva verket går ut på att kodifiera oförändrade bestämmelser i tre förordningar som antogs mellan 1987 och 1990 efter katastrofen i Tjernobyl (1986), i en tid då frågan om radioaktiv förorening av naturen blev allt viktigare. I förordningarna fastställs gränsvärden för radioaktivitet i händelse av en radiologisk nödsituation. Innehållet i förordningarna består av en mekanism med två nivåer för interventioner i händelse av en radiologisk nödsituation eller kärnenergiolycka i enlighet med kommissionens förslag: a) kommissionen antar omgående en ”tillfällig” förordning om att i ett visst fall, inom ett definierat område och under en begränsad giltighetstid tillämpa de gränsvärden för radioaktivitet som fastställs i bilagorna I och III i förslaget och b) inom en månad efter det att den antagits ska kommissionen lägga fram ett förslag till rådet om att anpassa eller bekräfta denna tillfälliga förordning. Jag röstar för detta betänkande, eftersom jag anser att de ändringsförslag som Europaparlamentet lagt fram är positiva och gör texten mer logisk. Eftersom det främsta målet med förordningen är att skydda folkhälsan anser jag att den rättsliga grunden bör utgöras av artikel 168 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Radioaktiv förorening av livsmedel är utan tvekan en fråga om unionsmedborgarnas hälsa, och därför är det ytterst viktigt att lagstiftningen antas på denna grund, med Europaparlamentet som medlagstiftare. Som förslaget för närvarande är utformat är det inte alls tillräckligt för att skydda EU-medborgarna, i synnerhet barnen, från att utsättas för radioaktivet genom livsmedel. De gränsvärden för radioaktivitet som föreslås är alltför höga enligt experterna. Vissa är till och med högre än de gränsvärden som gällde när Tjernobylkatastrofen inträffade.

De föreslagna nivåerna skulle innebära att allmänheten utsätts för strålning som är högre än de gränsvärden som fastställts i den befintliga EU-lagstiftningen om säkerhetsnormer för joniseringsstrålning. Detta skulle utsätta EU:s medborgare, i synnerhet utsatta samhällsgrupper och barn, för en onödig strålnings- och cancerrisk. Det är inte acceptabelt att denna översyn av lagstiftningen inte ger EU:s medborgare ett fullständigt skydd mot radioaktiva livsmedel.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för denna resolution, eftersom den belyser ett viktigt problem som aldrig bör underskattas. Allt fler länder övergår till kärnkraft för civila syften, och tyvärr även för militära syften. Detta är nu ett globalt problem som tyvärr också omfattar områden med extrem politisk instabilitet. Om en kris eller olycka skulle inträffa måste EU vara redo att hantera nödsituationen. Reaktionen måste vara omedelbar, effektiv och fullständigt samordnad mellan de olika medlemsstaterna. Det radioaktiva nedfallet efter en sådan händelse leder till förorening av livsmedel och djurfoder som om det hamnar i livsmedelskedjan kan åstadkomma oräkneliga skador och smitta hela områden under flera decennier. EU:s medborgare måste kunna sova tryggt i vetskapen om att de inte kommer att lämnas åt sitt öde vid den nödsituation som vi alla hoppas aldrig kommer att inträffa. Om vi ska kunna tjäna medborgarnas intressen måste vi ha anpassade förfaranden med tydliga regler och ansvarsområden för alla.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Vi är för det betänkande som fastställer gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel, eftersom det anpassar förfarandena för interventioner vid nödsituationer och stärker kommissionens roll genom att ge den befogenhet att fatta beslut i händelse av en kärnenergiolycka.

I betänkandet anges också gränsvärden för strålning i både livsmedel och djurfoder. Under omröstningen antogs ett muntligt ändringsförslag som vi också stödde om kompensation till jordbrukare som drabbats negativt av att inte kunna sälja förorenade produkter.

  Artur Zasada (PPE), skriftlig. – (PL) Kärnenergiolyckor kan inträffa överallt där radioaktiva ämnen används, lagras eller transporteras, och inte bara i kärnkraftverk, utan även på sjukhus, universitet, forskningslaboratorier och industrianläggningar, på vägar och järnvägslinjer, i hamnar och i skeppsvarv.

Föredraganden påpekar helt riktigt att effekterna av radioaktiva ämnen kan vara mångåriga, och att det övergripande målet alltid bör vara att skydda människors liv och hälsa. För närvarande blir det allt vanligare att bestråla mat för att den ska hålla längre. Man bör komma ihåg att strålningen förstör vitaminerna – upp till 90 procent av vitamin A i kyckling, 86 procent av vitamin B i havre och 70 procent av vitamin C i fruktjuicer. Man förlänger hållbarheten på livsmedlen på bekostnad av deras näringsvärde. Forskning har visat att strålningen dödar bakterier men att den inte förstör virus eller avlägsnar smuts eller toxiner som kan komma in i köttet i icke-sterila och ohygieniska slakterier och köttbehandlingsanläggningar.

Strålningen bidrar också till storskalig, dyr och onödig transport av livsmedel, i synnerhet inom stora företag. Livsmedel som produceras och konsumeras lokalt behöver inte utsättas för strålning. Jag anser att medlemsstaterna bör upprätthålla sina kontrollsystem för livsmedel och djurfoder när det gäller gränsvärdena för radioaktivitet och ständigt förbättra och se över dessa, i enlighet med föredragandens förslag.

10. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 13.20 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

11. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

12. Antagande av ändringar till fördraget (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om antagande av ändringar till fördraget.

Jag vill göra er uppmärksamma på att det inte har getts något utrymme för frågor från ledamöterna under denna debatt. Vi är dock mycket väl medvetna om att detta är en ytterst viktig debatt, så vi fäster stor vikt vid den.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! I dag har kommissionen avgett ett positivt yttrande om det beslut som fattades av rådet i december om att göra en begränsad ändring av artikel 136 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Som ni vet är målet att euroområdets medlemsstater ska kunna inrätta en permanent mekanism för att säkra den finansiella stabiliteten i hela euroområdet. År 2013 kommer denna europeiska stabilitetsmekanism att ersätta de nuvarande tillfälliga stabilitetsinstrumenten – europeiska finansiella stabilitetsfaciliteten och den europeiska stabilitetsmekanismen – och vi vet alla hur värdefulla de är.

Det handlar om ett beslut som är avgörande för att vi ska kunna bekräfta vår föresats att försvara vår gemensamma valuta och garantera finansiell stabilitet när vissa medlemsstater drabbas av ekonomisk obalans, obalanser som vi måste åtgärda. Detta är en mekanism som är nödvändig för att komplettera fördragets ramar.

Precis som jag själv betonade vid rådets senaste möte måste varje initiativ – även de initiativ som gäller den europeiska ekonomins konkurrenskraft och konvergens, och jag säger konkurrenskraft och konvergens eftersom det också handlar om våra ekonomiers konvergens – vara förenligt med fördraget och de principer och regler som har fastställts för EU och dess institutioner.

Kommissionen kommer därför att ta de initiativ – lagstiftningsinitiativ eller andra initiativ – som krävs för att garantera enhetlighet mellan den framtida stabilitetsmekanismen och den ekonomiska styrning som genomförs av unionen inom euroområdet.

Det är givetvis mycket viktigt att respektera fördraget, och det gläder mig att rådet den 4 februari medgav detta. Mekanismerna för att stärka den europeiska ekonomins konkurrenskraft och konvergens, som inte bara gäller de 17 euroländerna utan EU:s samtliga 27 medlemsstater, kommer att utformas med tillbörlig respekt för fördragen, det vill säga för unionens och EU-institutionernas behörighetsområden och i synnerhet parlamentets och kommissionens behörighetsområden. Det yttrande som kommissionen nyligen antagit nämner uttryckligen detta.

Det vi talar om i dag är en fråga av allmänt europeiskt intresse. Det är uppenbart att det inte bara ligger i euroländernas intresse att bevara euron. Det är därför som medlemsstater utanför euroområdet om de så önskar kan vara delaktiga i arbetet med att införa den permanenta mekanismen. De kommer också om nödvändigt att kunna delta i insatser som kommer att genomföras inom ramen för den kommande mekanismen, vilka vissa redan har gjort inom ramen för de nuvarande tillfälliga mekanismerna.

I dag talar vi också om vårt globala ansvar för krisen, där inrättandet av en kommande europeisk stabilitetsmekanism är en av de viktigaste delarna. Vi måste gå snabbt och bestämt vidare i den här frågan.

Att vi måste arbeta snabbt innebär inte att vi ska förhasta oss, och det utesluter verkligen inte att vi tar oss tid för gemensamma diskussioner. De beslut som vi kommer att fatta under de kommande veckorna för att verkställa lärdomarna från krisen är beslut som kommer att avgöra vår gemensamma framtid. Därför måste vi vara mycket tydliga med i vilken riktning vi vill arbeta.

Vi är alla överens om att vi måste göra ett antal reformer för att kunna bevara den finansiella stabiliteten, öka våra ekonomiers konkurrenskraft och konvergens och utnyttja den fulla potentialen till en hållbar tillväxt som skapar arbetstillfällen.

Nu återstår att avgöra efter vilken linje dessa reformer ska gå, och jag anser att den bästa linjen för att ta EU framåt är EU-linjen. Det sätt som vi väljer att införa den europeiska stabilitetsmekanismen på kommer att bidra betydligt till att besvara denna fråga.

När det gäller förfarandet anser kommissionen att villkoren är uppfyllda för att göra en förenklad ändring av fördraget i enlighet med artikel 48.6 i fördraget om Europeiska unionen.

Jag vet att många av er undrar över den ytterst mellanstatliga karaktären hos denna permanenta mekanism. Även vi hade föredragit snabbare framsteg som var mer förankrade i EU:s system. Vi måste dock inse att denna nya åtgärd inte minskar unionens och EU-institutionernas nuvarande behörighetsområden. Den ökar vår samlade kapacitet att hantera vissa utmaningar som inte uttryckligen förutsågs i fördraget.

Jag vill här betona vissa viktiga frågor som lyftes fram i kommissionens yttrande. Jag anser att de kommer att hjälpa oss att utvecklas till en union som visar mer solidaritet – en mer ansvarsfull, enad och stark union.

Den första aspekten är solidariteten. Det är en av EU:s grundläggande värderingar, och jag vill vara mycket tydlig på den punkten. Under diskussionerna om förslaget till den begränsade ändringen av fördraget sade kommissionen att denna ändring inte på något sätt fick skada de solidaritetsmekanismer som föreskrivs i artikel 122 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt om en medlemsstat har svårigheter eller allvarligt hotas av stora svårigheter. I motsats till vad många tror kommer artikel 122 inte att genomgå någon förändring.

Solidariteten i EU innebär också ett ansvar. Det kan inte finnas solidaritet i EU om det inte finns något ansvar. Givetvis kan det inte heller finnas något ansvar om det inte finns solidaritet. Detta gäller i synnerhet finansiell solidaritet och finansiellt ansvar, och det är hela tanken bakom de tillfälliga stabilitetsmekanismerna. Det kommer också att vara tanken bakom den permanenta mekanismen, vars villkor kommer att vara mycket stränga. Vi måste vara mycket tydliga: alla medlemsstater måste föra en ansvarsfull finanspolitik.

Solidariteten och ansvaret inom EU kan endast förbättras genom större samordning och bättre tillsyn. Det är den viktigaste lärdomen från krisen. EU:s ekonomiska styrning inom euroområdet kommer därför att utgöra den grund som den kommande stabilitetsmekanismen måste vila på.

Vi måste stärka den ekonomiska styrningen i EU. Vi måste med andra ord utöka och fördjupa den för att garantera stabilitet i euroområdet i synnerhet och stabilitet i EU som helhet. Att utöka den ekonomiska styrningen innebär att den inte bara ska omfatta budgetpolitiken, utan även den ekonomiska politiken och strukturella reformer. Det är hela syftet med den europeiska termin som vi nyligen kommit överens om.

Denna process inleddes med framläggandet av den årliga tillväxtöversikt som utarbetas av kommissionen. Detta dokument fastslår och visar tydligt att den nuvarande politiken inte räcker till. Vi måste göra mer för att hantera de aktuella utmaningarna. Vi måste göra mer tillsammans, och vi får inte vara splittrade. Vi måste göra mer för att skapa större konvergens i stället för att skapa större skillnader.

När det gäller fördjupandet av den ekonomiska styrningen, så är detta i sig målet med de sex förslag som kommissionen lade fram. Jag vet att vi kan räkna med ett starkt stöd från parlamentet för dessa förslag, och jag tackar er för detta stöd. Ni kan vara förvissade om att kommissionen kommer att stödja och underlätta denna process ända till slutet, så att vi kan uppnå våra mål.

Det är just detta reformpaket som den europeiska stabilitetsmekanismen kommer att omfattas av, och inom den närmaste framtiden även den europeiska finansiella stabilitetsfaciliteten. Jag är övertygad om att vi har antagit rätt strategi och att alla har en uppgift i den strategin. Kommissionen kommer att fullgöra sin uppgift och tänker i synnerhet delta aktivt i arbetet med att införa den kommande europeiska stabilitetsmekanismen.

Det räcker dock inte att ha rätt strategi. Vi måste tillämpa den också. Jag anser att vi kommer att lyckas med att genomföra vår strategi om vi alla följer ett fåtal enkla och tydliga regler. Med detta menar jag den demokratiska legitimitet som bygger på Europaparlamentets kontrollmöjligheter. Jag menar även styrkan i de permanenta institutioner som arbetar öppet och som är gemensamma för alla 27 medlemsstater, vilket också garanterar enhetlighet över hela EU.

Jag tänker också på principen om jämlikhet mellan fördragets medlemsstater och principen om rättvisa konkurrensvillkor, som föreskriver att de åtgärder som vidtas av medlemsstaterna inte får påverka, ändra eller skada det samarbete som äger rum på EU-nivå.

Vi måste vara vaksamma och se till att ingen länk felar, vilket skulle riskera att förstöra hela kedjan. Vi måste satsa mer på att öka förtroendet mellan medlemsstaterna och mellan medlemsstater och EU-institutionerna.

Vi är en union, och vi måste agera som en union för att ta oss ur krisen och bygga en stadig grund för ett mer konkurrenskraftigt, mer välmående, stabilare och mer inkluderande EU. Det är i denna anda vi måste vidta våra åtgärder. Det är i denna anda som kommissionen har agerat och kommer att fortsätta agera. Jag tror att jag kan säga att vi kan räkna med ert stöd här.

  Elmar Brok, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Barroso, mina damer och herrar! Vi är fullt medvetna om att vi behöver en bestämmelse i fördraget för att skapa rättssäkerhet. I mitt hemland betraktas detta som en konstitutionell nödvändighet och det är därför som vi diskuterar ändringar av fördraget så att vi kan garantera eurons stabilitet på lång sikt.

Det finns många andra möjligheter som rör mer omfattande ändringar av fördraget, vilket skulle införliva det helt i gemenskapspolitiken. Ett annat alternativ är att vi formulerar om på ett annat ställe i den aktuella artikeln. Å andra sidan finns det självklart då en risk för att det förenklade förfarandet inte längre kan tillämpas, vilket skulle leda till att det krävs folkomröstningar. Som ett resultat av det skulle vi inte kunna fatta ett beslut i tid, vilket skulle leda till problem som skulle påverka finansmarknaderna.

Det är dock viktigt att förklara att den monetära unionen är gemenskapens behörighet. Vi måste se till att denna behörighet inte undermineras av stabilitetsmekanismen eller pakten för konkurrenskraften.

Fördraget har brister som tyvärr endast kan lösas genom ett mellanstatligt arbetssätt, på grund av omständigheterna som beskrivits tidigare. Det finns dock exempel på medlemsstater som antar gemensamma förordningar, till exempel som ett fördjupat samarbete, genom att använda EU:s institutioner för att utföra det nödvändiga arbetet. Detta bör också vara möjligt i detta sammanhang och det gäller särskilt kommissionen. Det vore fel att fastställa parallella strukturer som sedan skulle glida allt längre ifrån varandra och hindra gemenskapen från att fortsätta vara en sammanhållande enhet på lång sikt. Vi måste till varje pris undvika detta. Om vi inte agerar ansvarsfullt och korrekt under de kommande veckorna kommer vi att se början på en splittring.

Det måste också bli tydligt att gemenskapsmetoden och den mellanstatliga metoden inte är av lika vikt. Den mellanstatliga metoden är endast ett stöd att använda när gemenskapsmetoden inte går att använda på grund av skäl med anknytning till fördraget. Därför måste vi se till att frågan kan överföras till EU-politik utan större problem vid eventuella ändringar av fördraget, som vi har gjort med Schengen och med många tidigare exempel.

Detta kräver en radikal lösning, som samtidigt tillhandahåller tydliga rättsliga strukturer, så att länderna som inte är inkluderade kan vara säkra på att de innefattas när de uppfyller villkoren. Det måste även garantera att de mindre länderna gör så på lika villkor, eftersom vi vet att gemenskapsstrukturer inte bara garanterar sammanhållning utan även beslutsfattande förmåga på lång sikt. Vi måste ännu ta reda på hur svår den mellanstatliga strategin blir i fallet med pakten för konkurrenskraften.

Det finns tre områden. Det första är stabilitets- och tillväxtpakten, som innefattar normal lagstiftning och gemenskapsmetoden. Det finns också ändringar av fördraget, som innebär en risk för splittring samt pakten för konkurrenskraft, som definitivt kräver vidare diskussion. Europaparlamentet måste visa att det tar ansvar och vi måste göra detsamma inom vår grupp. Vi vet vilket viktigt datum den 24 mars är, liksom efterföljande måndag. Jag anser inte att vi arbetar för en idealisk lösning men om vi agerar ansvarsfullt bör de andra institutionerna och i synnerhet rådet göra detsamma.

Vår tanke är att vi bör se den mellanstatliga metoden som en övergångslösning. Det är kopplat till institutionernas befogenheter och i synnerhet kommissionen i denna fråga. Rådet bör vara tillgängligt för diskussioner under de kommande dagarna. Det innebär att vi är beredda att diskutera denna fråga, i syfte att övervinna de problem som vi har i denna kammare, eftersom de mindre länderna och länderna utanför eurosamarbetet anser att de missgynnas på grund av det sätt som pakten om konkurrenskraften har inletts. Allt detta gör vårt arbete svårt. Jag vill bidra till att se till att det finns en majoritet som är för denna plan inom den nödvändiga tidsfristen. Jag hoppas att rådet ger oss möjligheten under våra diskussioner att få till denna majoritet.

  Roberto Gualtieri, för S&D-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi står vid ett vägskäl för EU:s framtid. Efter de många förseningar som vi är skyldiga till, inser nu alla att EU behöver verklig ekonomisk styrning, som måste vara särskilt stringent för de länder som ingår i euroområdet.

Därför välkomnar vi skapandet av en permanent stabilitetsmekanism, som vi anser är en central faktor i byggandet av en verklig ekonomisk styrning i EU, även om vi fortsätter att göra rättsliga och politiska undantag för det antagna förfarandet, som vi anser är riskabelt och inte utnyttjar de instrument som tillhandahålls av fördraget till fullo. Det gläder mig att höra att även ni instämmer i dessa reservationer.

Nu betonar vi dock en annan fråga. Hur ska den nya mekanismen egentligen fungera? Kommer den att bidra till att stärka EU:s ekonomiska styrning eller kommer den att bli ett steg mot en ny (och nödvändigt diskret) ”mellanstatlighet”, vilket även var riktningen för den olyckliga formuleringen i den fransk-tyska pakten för konkurrenskraften? Med andra ord, i vilken riktning kommer detta tåg att färdas? Vem kommer att köra det?

Å ena sidan, fastställer det aktuella ändringsförslaget till artikel 136 faktiskt en mellanstatlig mekanism som är helt frånkopplad från EU och dess institutioner samtidigt som det å andra sidan står i kommissionens ståndpunkt att mekanismen kommer att behöva förlita sig på EU:s ekonomiska styrning och att kommissionen kommer att vidta samtliga åtgärder för att garantera överensstämmelse mellan stabilitetsmekanismen och den tidigare nämnda ekonomiska styrningen.

Vi uppskattar dessa intentioner men eftersom det inte finns några tecken på detta i förslaget till ändring av artikel 136 anser vi att det är dags att tydligt definiera hur denna mekanism ska fungera. Vilket förfarande kommer att antas för att fastställa mekanismen? Vilken roll kommer kommissionen få i dess hantering och när det gäller att definiera villkoren för dess tillämpning? Hur kommer sammansättningen av sekretariatet att se ut? Vad tycker rådet om det som José Manuel Barroso precis sade om giltigheten av de nuvarande extraordinära solidaritetsmekanismerna? Vilken roll ska Europaparlamentet spela?

Jag anser att enbart en omformulering av ändringsförslaget till artikel 136 eller en tydlig förklaring från Europeiska rådet kring dessa frågor, kan leda till att Europaparlamentet antar ett yttrande i linje med Europeiska rådets önskade tidsplan.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD). – (EN) Herr talman! Jag vill fråga Roberto Gualtieri om det har fallit honom in att det mellanstatliga samarbetet skulle vara en mycket bättre väg för EU:s befolkning och EU:s arbetslösa än en europeisk superstat vilket han verkar förespråka? Har han tänkt på det?

  Roberto Gualtieri (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag håller hårt på EU och de befogenheter som den tilldelats i fördragen, som jag även anser representerar det bästa sättet för att genomföra vår roll som direkta representanter för EU:s medborgare.

  Guy Verhofstadt, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag anser att vi kan vara nöjda med José Manuel Barrosos uttalanden om ändringarna av fördraget. Självklart är det nu upp till oss att utarbeta ett yttrande och vi måste göra det före den 24 mars, eftersom ett viktigt möte i rådet äger rum då. Kan vi nå en majoritet för ett förenklat förfarande? Vi får se. Jag anser att det fortfarande finns en del villkor som måste uppfyllas.

Jag anser att det första villkoret är att vi behöver se till att mekanismen hanteras av kommissionen så långt det går. Jag har bra argument för detta. Ni lade säkert märke till att den 6 januari utfärdade den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen (EFSM), som hanteras av kommissionen, 5 miljarder euro i obligationer på marknaden under en femårsperiod. Den 25 januari gjorde den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten, som är mellanstatlig, detsamma, också den med 5 miljarder euro och även där under fem år.

Obligationerna som hanterades av kommissionen emitterades till 2,5 procent och de som hanterades av det mellanstatliga systemet erbjöds till 2,89 procent. Det innebär att EFSM, som hanteras i enlighet med gemenskapsmetoden, utfärdar obligationer till en lägre ränta än det mellanstatliga systemet. Jag vill ta upp den här frågan eftersom det är viktigt att visa att gemenskapsmetoden ger mycket bättre resultat än det mellanstatliga systemet.

För det andra, anser jag att vi måste fråga oss själva om vi kan använda ändringsförslaget till artikel 136 i syfte att stärka det ekonomiska styrpaketet som för närvarande diskuteras. Corien Wortmann-Kool och andra föredraganden har lagt fram sex förslag. I dessa sex förslag behöver vi dock fortfarande klartecken från rådet så att förfarandena kan påbörjas av kommissionen. Detta problem kan även lösas genom artikel 136. Vi skulle kunna säga att om artikel 136 åberopas – det vill säga den permanenta krismekanismen – kommer kommissionen automatiskt att kunna starta detta förfarande och rådet kommer inte att kunna blockera detta med en omvänd kvalificerad majoritet. Därmed finns det en verklig automatisk aspekt när det gäller sanktionerna. Detta är en andra betraktelse som vi kanske behöver återkomma till i vårt yttrande, som jag tidigare har sagt till Elmar Brok och Roberto Gualtieri, de två föredragandena för vårt utskott.

Jag skulle vilja avsluta med en tredje kommentar. Elmar Brok och Roberto Gualtieri! I er egenskap av föredragande måste ni försöka få uttalanden och försäkringar från rådet, inte om det nuvarande paketet, utan om alla de saker som har meddelats under de senaste dagarna: pakten om konkurrenskraften, den mellanstatliga metoden, de många länderna som motsätter sig detta, etc. Just nu råder det verklig splittring i rådet kring denna fråga. Jag anser att vi måste få en försäkran från rådet att det även kommer att tillämpa gemenskapsmetoden i detta andra ekonomiska styrpaket. Varför då? Därför att den mellanstatliga metoden inte fungerar. Föreställ er för ett ögonblick att EU:s konkurrensregler hanterades av rådet! Hur många gånger skulle affärsverksamheter bötfällas på grund av att de inte följer konkurrensreglerna? Ett företag eller privat affärsverksamhet skulle aldrig bötfällas för att det inte följde EU:s konkurrensregler. Detsamma gäller dessa regler och det är därför som jag vädjar till de två föredragandena om att få en försäkran om att gemenskapsmetoden också tillämpas på det andra ekonomiska styrpaketet.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det är tydligt att Europaparlamentet förstår varför ändringarna av fördraget är baserade på det förenklade förfarandet. Det handlar om en nödsituation. Det är också tydligt att Europaparlamentet anser att det inte är rätt att förfarandet som verkställer krismekanismen också innebär ett slut för gemenskapsmetoden i framtiden och att Europaparlamentet och kommissionen, åtminstone till viss del, utesluts.

Jag skulle också vilja förklara vår väldigt kritiska hållning till den ökade mellanstatligheten. För ögonblicket tror jag att allt fler EU-medborgare inte förstår vilka beslut som fattas i varje situation. Tyskar har ställts mot greker och greker har ställts mot tyskar. Irländare tror att tyska banker räddas på deras bekostnad. Detta misslyckande att förklara situationen har att göra med att rådet är en helt sluten organisation och att beslut endast fattas i sista minuten.

Vi behöver mer insyn i detta område. Annars kommer vi att förlora medborgarnas förtroende snabbare än vi kan föreställa oss. Om ni vill att vi ska underkasta oss det förenklade förfarandet vid denna tidpunkt måste ni därför vara beredda på att stärka Europaparlamentets roll som representant för medborgarna i rådet och kommissionen, vilket alla lovade innan Lissabonfördraget trädde i kraft. Detta fördrag samt argumenten för mer demokrati i EU stöddes inte bara av dig, José Manuel Barroso, utan även av medlemsstaternas makthavare. Jag skulle nu vilja se detta tillämpas praktiskt.

Vi behöver bara se på vad som händer i Grekland just nu. Det finns en plan om att privatisera stränderna för att kunna betala av Greklands skuld. Det innebär ett slut på hur krisen har hanterats fram tills nu. Genom att helt betona ett åtstramningspaket, som har lanserats ivrigt av Tyskland, kommer länderna med budgetunderskott att knuffas ännu närmare ruinens brant. Vi måste utvärdera det som görs. Vi behöver diskutera strukturen av denna krispolitik och den påstådda solidaritetspolitiken. Hur ska vi annars kunna garantera att det förekommer en tydlig förståelse någonstans i EU för vad som fortfarande behöver göras under denna kris?

Jag skulle vilja säga en sak till. Jag anser att vi måste vara beredda på att visa oss solidariska med andra länder i EU. De medel som är tillgängliga för närvarande räcker inte. I dag togs ett beslut i Bryssel om att tillhandahålla mer likviditet. Vi behöver snart diskutera detta igen och även frågan om euroobligationer. Guy Verhofstadt har tillhandahållit den rätta motiveringen för detta. Vi behöver dock också diskutera hur vi vill att vår inkomstpolitik ska se ut i framtiden.

Jag är ledsen att jag dragit över tiden. I slutändan behöver vi mer tid för denna debatt, så att vi kan fatta ett beslut och inte bara inta en defensiv hållning.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Ashley Fox, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag liksom min grupp stöder ändringarna av fördraget eftersom vi vill se stabilitet inom euroområdet. Även om Storbritannien inte är medlem i eurosamarbetet – och jag hoppas att vi aldrig blir det – så har vi ett egenintresse i dess framgång. Hälften av Storbritanniens handel sker med euroländerna. London är Europas finansiella huvudstad. Storbritannien vill alltså att det ska gå bra för euroområdet och vi hoppas att den föreslagna stabiliseringsmekanismen kommer att innebära ett stöd på kort och medellång sikt.

Min förhoppning är att Europaparlamentet kommer att agera ansvarsfullt och anta rådets föreslagna ändringar. Om euron ska kunna överleva och frodas på lång sikt är det nödvändigt med mer radikala ändringar. Herr Barroso, du kan ha så mycket kontroll, övervakning och ekonomisk styrning som helst men i grund och botten, om länder som Grekland, Irland och Portugal ska förbli i euroområdet måste de bli mycket mer konkurrenskraftiga, lika konkurrenskraftiga som Tyskland, och det är dit kommissionen bör rikta sina insatser.

  Lothar Bisky, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Lissabonfördraget har endast existerat under en kort tid. Men det ska nu ändras för andra gången på bara några månader på grund av något som påstås vara brådskande. Som ett resultat av detta kommer ändringarna av fördraget inte att antas enligt den demokratiska processen som fastställdes i Lissabonfördraget utan med hjälp av ett påskyndat förfarande.

Vi har nu sett hur detta förfarande användes för att tillåta att räddningspaket för banker, som uppgick till flera miljarder euro, kringgick Europaparlamentet. Återigen befinner sig rådet nu under tidspress och flera stats- och regeringschefer vill att de nya ändringarna av fördraget ska genomföras genom att använda den förmodat beprövade metoden med påskyndat förfarande. Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster motsätter sig denna strategi, som riskerar att bli en standardprocess, och uppmanar till att ändringar av fördraget ska hanteras med hjälp av ett normalt förfarande, inklusive konventionen, som fastställts i Lissabonfördraget.

  William (The Earl of) Dartmouth, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Låt mig börja från scratch. Först var det en ren tullunion, sedan blev det en politisk union, men utan ordentligt demokratiskt bifall, sedan blev det en monetär union – mer eller mindre, eftersom tio medlemsstater har varit kloka nog att hålla sig utanför – men vad vi nu har är en skuldunion. En skuldunion som helt enkelt inte fungerar.

Låt oss titta på räntan för tyska statsobligationer. Om den monetära unionen skulle fungera skulle samtliga medlemmar i den monetära unionen, samtliga länder inom euroområdet, kunna låna pengar till samma ränta – till samma ränta som den viktigaste indikatorn, tyska statspapper – men så är inte alls fallet. För närvarande betalar Portugal 4,8 procent mer, Irland betalar 5,9 procent mer och Grekland betalar 8,25 procent mer. Precis som Roberto Gualtieri sade är detta ett avgörande ögonblick.

Jag förväntar mig inte att varken ordföranden för PPE-gruppen eller ordföranden för S&D-gruppen – som skakade på huvudet när jag talade – ska förstå den avgörande betydelsen av detta men jag anser att de väldigt snart kommer att behöva göra det. Ert problem, och det är mest ert problem, skulle bäst kunna lösas genom mellanstatligt samarbete. Ekonomisk styrning är en fälla och dessutom finns det inget mandat för detta. Ingen nämner någonsin eller verkar tänka på de hårt pressade skattebetalarna i nationsstaten när ni nu försöker bygga detta bräckliga och fåfänga imperium.

Återigen vill jag påminna er om att det finns 27 medlemsstater: 11 av dem är nettobidragsgivare och 16 av dem är mottagare, och det finns en avgrund mellan dem som bidrar och de som inte gör det. Jag misstänker framför allt att de tyska skattebetalarna inte kommer att stå ut med denna dyra charad mycket längre till.

År 1896 sade William Jennings Bryan i ett utomordentligt tal om bimetallism följande: ”Korsfäst inte mänskligheten på ett guldkors.” I dag skulle jag snarare vilja säga, framför allt till kommissionens ordförande som har den verkställande makten: korsfäst inte Storbritanniens och resten av EU:s skattebetalare på eurokorset.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Jag skulle först vilja ta upp skandalen med det ”förenklade” förfarandet – i verkligheten ett förrädiskt sådant – för att anta ändringar av fördraget.

Som vanligt finns det ingen riktig debatt, inget direkt samråd med befolkningen. Det är dock inget okontroversiellt ämne. Det handlar om att göra den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen permanent. Innebär denna mekanism, förutom möjligheten att skapa en europeisk skuld som så småningom betalas av de redan skuldtyngda medlemsstaterna, att medlemsstaterna skulle bli tvungna att betala denna europeiska skuld innan de betalar sina egna skulder? Detta skulle man kunna säga är finanspolitik som den bedrivs av Sapeur Camember – huvudpersonen i en humoristisk tecknad serie i Frankrike – soldaten får order om att fylla igen hålet på gården intill barackerna och när han fyllt igen hålet har han lyckats gräva ett nytt hål precis bredvid.

I utbyte mot Tysklands delaktighet tillåts vi ingå en pakt, den så kallade pakten om konkurrenskraften, vars detaljer, enligt en not från den franska regeringens generalsekretariat för EU-frågor, inte var menade att komma till allmänhetens kännedom. Faktum är att de är alltför välkända. Lösningen innebär åtstramning, övervakning och ökad standardisering av finanspolitiken.

Det handlar om att utöka konvergensen till samtliga politiska områden som har en inverkan på konkurrenskraften även om de i princip faller inom medlemsstaternas behörighetsområde. Kort sagt, det handlar om att transponera samtliga tyska åtgärder till hela euroområdet som Nicholas Sarkozy så gärna vill. Det är helt oacceptabelt, liksom alternativet om en homogen europeisk suverän skuldmarknad plus en ökning i den europeiska budgeten och skapandet av en särskild skatt för att finansiera den. Vi måste göra något annat.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) För det första vill jag tacka samtliga talare och framför allt föredragandena, Elmar Brok och Roberto Gualtieri, för deras kommentarer om betydelsen av gemenskapsmetoden, liksom att de uppmärksammat vad som verkar kunna bli en mellanstatlig tendens. Jag kan bara tacka dem för detta.

Låt oss vara helt tydliga när det gäller detta specifika fall. Kommissionen har gett sitt stöd till denna översyn eftersom den besvarar en utmaning om en behörighet som inte tillhandahölls i fördraget. Fördraget fastställde inte någon permanent stabiliseringsmekanism. Medlemsstaterna beslutade därmed enhälligt att skapa en mekanism och att göra så på mellanstatlig grund. Det var ett enhälligt beslut taget av medlemsstaterna.

Jag gör inte någon hemlighet av att jag – och jag har varit väldigt tydlig med detta – håller med dem som vill påskynda detta. Ett mellanstatligt steg skulle kunna innebära framsteg, men vi skulle hellre ta rejäla mellanstatliga kliv framåt. Som vi dock vet har flera av de stora framstegen för EU under historien om den europeiska integrationen inletts med mellanstatliga initiativ, till exempel Schengen eller området med frihet, säkerhet och rättvisa. Frågan om politiskt ansvar är därmed följande: måste vi eller måste vi inte stödja något som, även om det inte helt överensstämmer med våra preferenser – det vill säga gemenskapsmetoden – icke desto mindre innebär ett stärkande av vår kollektiva förmåga att ta itu med utmaningar, vilket inte uttryckligen tillhandahålls i fördraget? Vårt svar är ja. Jag anser att vi måste vara för detta. Det är därför som kommissionens ståndpunkt är positiv till denna reform av fördraget.

Jag vill dock vara öppen med att kommissionen föredrar gemenskapsstrategin. För övrigt är detta den debatt som vi hade under förberedelserna inför detta beslut. Några ville se – och föreslog också – en ändring av artikel 122, vilket skulle avskaffa en behörighet som har existerat sedan Romfördragen. Jag var personligen mot detta. Jag anser därför att vi nu kan säga att vi utvecklar denna nya behörighet tillsammans även om den egentligen inte faller inom ramen för gemenskapsmetoden. Samtidigt är vi väldigt noggranna i vår ståndpunkt, och jag citerar: ”Kommissionen kommer att ta alla initiativ, både rättsliga eller av annan typ, för att garantera en överensstämmelse mellan den framtida mekanismen och EU:s ekonomiska styrning inom euroområdet i synnerhet, samtidigt som de befogenheter som tilldelats EU och dess institutioner av fördraget respekteras.” Detta är ett väldigt tydligt ställningstagande och jag skulle vilja dela detta mål med er.

Under debatten talade några till exempel om motstånd eller skillnader mellan en medlemsstat och de andra, mellan Storbritannien och euroområdet. Vanligtvis brukar jag inte vilja göra denna distinktion men det finns vissa skillnader, den viktigaste är för övrigt det faktum att skulden för euroområdet är så mycket mindre än Storbritanniens. Storbritanniens skuld är mycket större än skulden för hela euroområdet. Det är därför som problemet som existerar inom euroområdet – som apropå det vissa av er redan har påpekat – i verkligheten är ett problem om relativ konkurrenskraft. Det är därför som vi nu försöker hitta en lösning för konkurrenskraften och konvergensen – och jag betonar konvergensen – inom EU.

Även om vissa inte håller med så behöver vi röra oss mot en större konvergens inom euroområdet och EU för dem som vill röra sig framåt, eftersom det nu inte bara är federalisterna eller integralisterna som vill ha ökad styrning inom EU. Marknaderna kräver också en sådan styrning och vi behöver lyssna till detta. I dag kräver marknaderna av EU inte bara att vi bestämt ska försvara euroområdet utan att vi även ska tillhandahålla ett tydligare system för styrning. Det är dessutom sant att gemenskapsstrategin normalt sätt ger mer av en garanti än en strategi som alltför ofta lämnas till ledarnas goda vilja.

(Applåder)

Vi arbetar i denna riktning även på andra projekt, i synnerhet projektet om konkurrenskraft och konvergens. Det är dock något som vi får diskutera en annan gång. I vart fall anser jag att i denna fråga har kommissionen antagit rätt ståndpunkt: att uttrycka en tydlig uppfattning för denna begränsade översyn av fördraget samtidigt som vi ber samtliga att vara mer uppmärksamma på behovet av att undvika att skapa mekanismer som splittrar, som Elmar Brok till exempel sade, eftersom det är EU:s institutioner som garanterar att EU förblir en helhet och eftersom kommissionen vidtar åtgärder både för euroområdet och för medlemsstaterna utanför euroområdet.

Låt oss därför vara uppmärksamma på denna aspekt. Låt oss inte styras av behovet av att svara på brådskande utmaningar och därmed skapa ännu större problem i framtiden. Låt oss garantera en starkare styrning samtidigt som vi garanterar en union i den anda som naturligtvis måste vara EU:s anda: en anda av solidaritet och ansvar.

  Manfred Weber (PPE). – (DE) Herr talman, herr Barroso! Både de nödvändiga ändringarna av fördraget och den institutionella debatten som vi håller visar att nu när Lissabonfördraget har tillämpats i över ett år så kan vi inte längre lösa de utmaningar som världen presenterar för oss med hjälp av fördraget i dess nuvarande form. Det är exakt det som dagens debatt visar oss. Å andra sidan när vi talar om det nuvarande fördraget får vi höra att en bredare debatt om fördraget är ofattbar och meningslös med tanke på situationen i medlemsstaterna och i synnerhet i Storbritannien och Tjeckien. Det är den konflikt som vi just nu befinner oss i. Vi behöver mer men vi kommer inte att få det från medlemsstaterna. Europaparlamentet måste presentera en lösning.

Om vi lyssnar på vad medborgarna säger i dag är det tydligt att de är medvetna om att vi nu behöver anta ändringar av fördraget. Medborgarna ställer frågor som: ”Hur ska vi kunna få marknaderna under kontroll inom den närmaste framtiden?” Det är därför vi behöver ett starkt EU.

Vi måste dock ställa oss en ännu viktigare fråga, nämligen: Vilken nytta gör egentligen vårt europeiska projekt? I decennier har det svarat för bevarandet av fred och för att få slut på krig på vår kontinent. I morse tog jag emot en grupp skolelever. För unga i dag är tack och lov krig inte längre ett hot. De kan inte föreställa sig hur det är att leva under ett krig. I våra debatter tar vi upp globaliseringshotet och förklarar att EU behöver hålla det onda som globaliseringen representerar under kontroll. Det är ett negativt argument. Om vi inte bara vill vinna medborgarnas sinnen utan också deras hjärtan måste vi ta ytterligare ett steg i frågan om vilken nytta det europeiska projektet gör. Vi måste tala om bilderna och fråga oss själva vad EU uppnår och vilken som är dess uppgift.

När de mäktiga i världen går samman, inklusive Förenta staterna, Japan, EU, Brasilien, Indien och så vidare, vem kommer att räcka upp handen och fråga om vi riktar tillräckligt med uppmärksamhet åt de sociala frågorna? Kina kommer inte att göra det. Vi kommer att behöva göra det. Vem kommer att räcka upp handen och säga: ”Vi behöver tänka på miljöfrågorna?” Amerikanerna kommer inte att göra det. Vi kommer att behöva ta upp den frågan. Vem kommer att säga: ”Vi vill upprätthålla fred i hela världen och se till att konflikter inte eskalerar till regelrätta krig”? Vi kommer att behöva göra det med tanke på vår historiska erfarenhet.

Om vi ser på Tunisien är det tydligt att folket där vill ha samma modell som vi har i EU. Vi har ett väldigt attraktivt levnadssätt. När vi därför diskuterar frågor om fördraget, när vi talar om hur vår kontinent fungerar och det arbete vi behöver utföra, så måste vi se till det större sammanhanget så att vi inte bara vinner medborgarnas sinnen utan också deras hjärtan för vårt projekt. Då kommer vi också att kunna skapa förtroende för det på nationell nivå.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Proinsias De Rossa (S&D). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka Manfred Weber för att han besvarar min fråga, som jag även hoppas att José Manuel Barroso kan svara på, eftersom den främst är riktad till honom.

Jag stöder avsikten bakom ändringarna av fördraget. Liksom andra är jag oroad över mekanismen. Men det förenklade förfarandet tillhandahåller att samtliga nationella parlament, samtliga 27 nationella parlament måste samtycka åtminstone i antagandet av ändringarna av fördraget.

De nationella parlamenten får sex månader på sig att besluta vad de vill göra. Vi talar om att anta ett beslut i mars, ett rådsbeslut som fattades i december. Hur är det möjligt? Visst måste de vänta till juni för att kunna fatta det beslutet?

  Manfred Weber (PPE). – (DE) Herr talman! Å ena sidan är det viktigt att medlemsstaterna är i kontroll av fördragen, vilket är anledningen till att ändringarna måste ske på denna nivå. Å andra sidan brottas vi med frågan som finns implicit i många av de frågor som jag har försökt besvara. Reflekterar vi noggrant kring detta, tar vi oss tillräckligt med tid och tillåts vi ta tillräckligt med tid för att diskutera allt i detalj? Eller är folks förväntningar såpass höga och påtryckningarna från de globala utmaningarna så stora att vi behöver bli snabbare och agera snabbare? Därför ser jag inte frågan om tid som ett problem utan vi behöver komma med svar. Vi måste lyfta fram det.

  Talmannen. - Nästa talare på listan är Martin Schulz, som har skickat ett brev till mig. Om det finns något missförstånd kring talarordningen så kan jag förklara det efter debatten.

  Martin Schulz (S&D). – (DE) Herr talman! Brevet var adresserat till dig personligen och inte till kammaren.

Ändringar i fördrag är alltid komplexa, även förenklade sådana. Vad vi diskuterar här visar att vi befinner oss i en extremt svår situation. Begreppet ”förenklat förfarande” döljer det faktum att det är möjligt för denna typ av förfarande att misslyckas. Det kan misslyckas här och även på andra håll. Det har sagts att om det misslyckas så kommer vi att hamna i en väldigt svår situation. Därför behöver vi ställa oss frågan återigen vad vi kan göra för att se till att det inte misslyckas. Det är sant att vi blir lyssnade till. Om enbart ratifikationsförfarandet misslyckas eller hela europrojektet i sin helhet beror på stats- och regeringschefernas beslutsamhet att vidta sammanhängande och gemensamma åtgärder. En hel del välgrundade kommentarer har redan fällts i detta avseende.

Jag skulle vilja lägga till tre punkter som är av grundläggande betydelse. I dag, ett år efter att denna allvarliga kris startade, skulle jag vilja fråga er vilket externt värde som vår valuta har. Svaret på den frågan är 1,35 US-dollar. När euron först introducerades var siffran i stället 1,17 US-dollar. Nu har den nått 1,35 US-dollar. Värdet av en internationell valuta baseras på dess externa värde. Under det senaste året har det externa värdet av euron varit mycket stabilt. Eurons interna struktur har dock inte alls varit stabil. Det har berott på stats- och regeringschefernas enorma dubbeltydighet och dubbelmoral.

Problemet är inte att EU inte kan agera på ett konsekvent sätt. Verktygen är trots allt på plats. Problemet är att EU inte kan enas om ett konsekvent förfarande. När vi säger att EU inte kan enas, bör vi även lägga till ”inte vi som är närvarande här i dag”. Det är inte Europaparlamentet eller kommissionen utan det är regeringarna i de suveräna medlemsstaterna som har skapat en stark monetär union som kan vidta externa åtgärder men som inte är beredd att skapa de självständiga interna instrument som behövs för att fastställa en stark ekonomisk politik och socialpolitik samt en stark regeringsstrategi jämte en stark valuta. Det är den avgörande frågan.

För det andra, allt som sker i EU sker inom ramen för fördragen. När emellertid något händer inom ramen för fördragen och vi inte godtyckligt vill skapa något som strider mot fördragen, för det finns de som överväger att göra det, så står det klart för Europaparlamentet att den institution som är central för detta också måste vara central inom fördragets ram, nämligen kommissionen. Den demokratiska legitimiteten i våra åtgärder på EU-nivå, med direkt koppling till Europaparlamentet, fastställs av kommissionen. Det är därför som det som du har förklarat stämmer på samma sätt som det som föredragandena Elmar Brok och Roberto Gualtieri också har sagt.

Min tredje poäng är att risken för EU ligger i det faktum att det är starkt när det agerar på ett konsekvent sätt som det största ekonomiska samarbetsområdet i världen, med 500 miljoner invånare, men om EU i stället tillåts att falla samman i 27 enskilda delar blir det svagt. Detta kunde vi tydligt se under händelserna på andra sidan Medelhavet. Om EU inte intar en konsekvent ståndpunkt så har den heller ingen roll att spela. Om den antar en konsekvent ståndpunkt, då med sin sociala och ekonomiska modell, så kommer den att bli en motor för den globala ekonomin och en betydelsefull partner på den internationella politiska arenan.

Frågan som vi diskuterar i samband med detta förenklade förfarande gäller om EU har en framtid eller om unionen kommer att falla samman i individuella stater och sjunka ned i obetydlighet och irrelevans. Det är den frågan vi diskuterar.

  Ivo Strejček (ECR). – (CS) Herr talman! Oavsett vårt förhållande till den gemensamma valutan, euron, anser jag att det ligger i allas intresse som bor i EU att euron och euroområdet utvecklas på ett stabilt sätt, vare sig vi använder det eller inte, eftersom våra ekonomier i så stor utsträckning är sammanlänkade.

Icke desto mindre, när kommissionens ordförande José Manuel Barroso beskrev den europeiska stabiliseringsmekanismen använde han ord som förbättrad övervakning, utvidgning av ekonomisk samordning, samordning av den ekonomiska politiken och samordning av den sociala politiken. Mina damer och herrar, detta innebär en öppning för en gemensam ekonomisk politik och den ekonomiska historien visar att en gemensam ekonomisk politik inte överlever särskilt länge utan att man skapar en politisk union. Den mindre ändringen som vi diskuterar i dag är därför en enorm förändring för de enskilda EU-medlemsstaterna. EU håller på att ändras politiskt inför framtiden. Manfred Weber sade att ”EU:s medborgare vill se ett starkare EU ”. Vi har vetat om detta hela tiden. Låt oss fråga dem, eftersom EU:s medborgare under decennier helt enkelt har accepterat och inte beslutat vad som händer i EU:s institutioner.

  Joe Higgins (GUE/NGL). – (EN) Herr talman! En ny stabiliseringsmekanism föreslås. I valkampanjen i Irland lovar de partier som troligen kommer att få bilda en ny regering en omfattande omförhandling av EU/IMF:s åtstramningsplan för att göra den mindre sträng. Men detta är spekulationer och det är orättvist och odemokratiskt att det irländska folket ska behöva rösta om rena gissningar.

Jag skulle vilja be José Manuel Barroso, i egenskap av kommissionens ordförande, att inte blanda sig i den irländska valkampanjen utan att försvara det irländska folkets demokratiska rätt till saklig information och sanning.

Kommissionsledamot Olli Rehn sade i går att en omförhandling av EU/IMF-uppgörelsen verkade möjlig. Jag har då fyra specifika frågor. För det första, är det möjligt med en omförhandling omedelbart efter att en ny regering har installerats i Irland och innan den nya mekanismen träder i kraft 2013? För det andra, skulle detta innebära ordentliga sänkningar av de brutala räntenivåer som nu debiteras? För det tredje, skulle de ekonomiska spekulanterna tvingas ta på sig sina egna förluster i stället för att korsfästa det irländska folket? För det fjärde, förstår han att endast en omförhandling som upphäver nedskärningar och tillhandahåller väsentliga offentliga investeringar i arbetstillfällen kommer att kunna lösa konflikten i Irland, medan fler nedskärningar och åtstramningar kommer att förstöra vårt samhälle?

  Nicole Sinclaire (NI). – (EN) Herr talman! Då var vi där igen. Det misslyckade politiska projektet euron har fått oss att ändra Lissabonfördraget två gånger under dess korta livstid. Vi bör naturligtvis komma ihåg att Lissabonfördraget drevs igenom till följd av folkomröstningen i Irland. Det irländska folket sade ”nej” men blev lurade. De fick höra att deras ekonomi skulle skyddas, men blev vilseledda. Och nu tar EU, som vanligt när man stöter på ett problem, inte ett steg tillbaka och frågar sig vad man har gjort för fel. Nej, ni vill ha mer integration och ni vill att de små staterna ska drabbas hårdare. Ni vill bötfälla dem om de hamnar i ytterligare svårigheter, vilket i sin tur kommer att försätta dem i ännu mer svårigheter och göra dem mer beroende av ert europeiska imperium.

Jag vill säga följande till José Manuel Barroso: Ja, Storbritannien kanske har ett skuldproblem, men situationen blir knappast bättre av vi måste undsätta euroländer som Irland när vi har varit tvungna att låna pengar för att göra det över huvud taget.

  Kay Swinburne (ECR). – (EN) Herr talman! Att ändra i fördraget är inte någonting vi bör göra lättvindigt, särskilt inte med tanke på att det har krävts mycket arbete och förhandling för att få igenom Lissabonfördraget. Därför måste parlamentet och rådet vara mycket försiktiga med hur vi nu ska gå till väga för att ändra det. Förändringen är nödvändig för att skydda svagare ekonomier i euroområdet. Vi måste dock upprätthålla de medlemsstaters ställning som inte deltar i eurosamarbetet.

Ändringen av fördraget kommer inte att lösa medlemsstaternas problem att leva upp till sina åtaganden enligt stabilitets- och tillväxtpakten. Den kommer inte att lösa de underliggande problemen med enorma offentliga underskott, inte heller göra EU mer konkurrenskraftigt på den globala arenan. Det är bara en tillfällig åtgärd som ska ge oss mer tid att få ordning på ekonomin, dels i enskilda euroländer och dels i euroområdet i sin helhet.

Alla EU-medlemsstater måste se över sina offentliga utgifter och sin skattepolitik, och utarbeta realistiska program för att stärka våra ekonomier. En textrad som läggs till i ett internationellt avtal kommer inte, hur nödvändig den än är, att kunna ersätta verkliga reformer och verklig aktsamhet. Därför behövs det en ordentlig strategi för global konkurrenskraft.

  Maroš Šefčovič, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla som deltagit i debatten och Europaparlamentets ledamöter för sitt tydliga stöd för en gemensam strategi, för ett starkt EU och för en lämplig roll i den framtida mekanism som vi diskuterar i dag.

Vårt yttrande var mycket tydligt, nämligen att vi helt och hållet stöder inrättandet av den europeiska stabiliseringsmekanismen och ser den som en mycket viktig del i arbetet för att skapa ett starkare och ett ekonomiskt mer blomstrande Europa. Vi arbetar med att öka tillsynen av finansmarknaderna och förbättra den ekonomiska styrningen genom de sex lagstiftningsförslag som vi har lagt fram. Vi inledde den första europeiska planeringsterminen med vår årliga tillväxtöversikt och det här bör vara den sista delen i det arbetet.

Jag anser också att vi med detta, tillsammans med dagens debatt och med vad jag tror kommer att bli ett positivt beslut i mars, skickar en mycket tydlig signal till alla dem som inte satsar på euron. Om man inte satsar på euron kommer man att förlora sina pengar. Det är ett mycket viktigt budskap.

Därför kommer beslutet i den här frågan att vara helt avgörande. Jag vet dock att det för parlamentet också är mycket viktigt att helt och hållet respektera unionens ansvarsområden, att helt och hållet respektera EU-institutionernas privilegier och roller. Naturligtvis kommer kommissionen definitivt att se till att EU-lagstiftningen alltid efterlevs.

Som vi förklarade i vårt yttrande är kommissionen också beredd att använda sin expertis för att hantera dessa mekanismer. Jag anser nämligen att de bör vara helt förenliga med en förbättrad ekonomisk styrning, särskilt när det gäller att samordna och övervaka den ekonomiska och finansiella politiken i medlemsstaterna, särskilt i euroområdet.

En del av er har varit oroade över att vi skulle skapa ett Europa med två hastigheter. Jag anser att kommissionens ståndpunkt i den frågan också är mycket tydlig. Även om det huvudsakliga ansvaret för euron ligger på medlemsstaterna i euroområdet är det mycket tydligt att en framtida samarbetsmekanism måste vara öppen för andra och att allt arbete vi gör för att öka konkurrenskraften och konvergensen måste omfatta alla 27 medlemsstater.

Jag anser därför att den process som vi går igenom, där finansmarknaderna också har bidragit till att påskynda integrationen och till att påskynda vårt samarbete när det gäller den ekonomiska styrningen, bör vara mycket välkommen, eftersom den definitivt gör vår union starkare.

Jag vill särskilt tacka de två föredragandena, Elmar Brok och Roberto Gualtieri, för sitt nära samarbete, för de idéer som har lagts fram och för de samråd som kommissionen löpande har haft med de båda föredragandena. Jag tror att deras utmärkta arbete kommer att mynna ut i ett betänkande som kommer att godkännas av parlamentet i tid, innan Europeiska rådet fattar sitt beslut.

Min sista kommentar är till Jim Higgins från Irland. Han pekade mycket riktigt på kommissionsledamot Olli Rehns uttalande om att överenskommelsen ingicks med Irland – inte med regeringen utan med Irland som land. Vi förväntar oss naturligtvis att en framtida regering respekterar överenskommelsen. Det är dock mycket tydligt och mycket uppenbart att kommissionen har stor förståelse för de problem som Irland för närvarande genomgår och att den kommer att göra sitt yttersta för att se till att vi snart ser tillväxt i Irland igen.

EU:s institutioner – såväl Europeiska unionen som kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden för den delen – har gjort en stor insats för att stabilisera situationen i Irland. Jag är övertygad om att vi alla tillsammans kommer att göra vårt yttersta för att återigen se tillväxt och välstånd i Irland.

ORDFÖRANDESKAP: PITTELLA
Vice talman

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Den här debatten har visat att kommissionen är fast besluten att fortsätta på den inslagna vägen, med sitt odemokratiska sätt att godkänna Lissabonfördraget. Man bör komma ihåg att EU:s ledare, när de franska och nederländska medborgarna sade nej till det så kallade konstitutionsfördraget, gjorde allt de kunde för att undvika fler folkomröstningar. De utövade, redan efter irländarnas inledande nej, alla möjliga påtryckningar för att se till att det efter en tid hölls en ny folkomröstning.

Nu, några månader efter det nya fördragets ikraftträdande, är de där igen och försöker att snabbt få till en fördragsändring utan någon som helst offentlig debatt, av rädsla för hur medborgarna i EU:s olika medlemsstater skulle reagera, särskilt dem som lider konsekvenserna av den alltmer nyliberala politiken.

Nu vill de återgå till det ”förenklade förfarandet” för att dölja det faktum att de faktiskt håller på att förändra en viktig fråga som är kopplad till konstitutionaliseringen av den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten. Syftet är att förvandla faciliteten till en permanent fond, med de oacceptabla villkoren i den så kallade konkurrenskraftspakten och dess allvarliga konsekvenser för socialpolitiken: sänkta löner och pensioner och höjd pensionsålder.

13. Situationen för det europeiska asylsystemet efter det senaste utslaget i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om situationen för det europeiska asylsystemet efter det senaste utslaget i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna fastslog den 21 januari i målet M.S.S. mot Grekland och Belgien att EU snarast måste upprätta ett gemensamt europeiskt asylsystem och att vi måste hjälpa medlemsstaterna att uppfylla sina skyldigheter att tillhandahålla lämpligt internationellt skydd.

Kommissionen har alltid sagt att medlemsstaterna vid tillämpningen av EU:s regelverk – och Dublinförordningen är en viktig del i EU:s gällande asylregelverk – aldrig befrias från skyldigheten att säkerställa skyddet av de grundläggande rättigheterna. Europadomstolen upprepade den principen i sin dom.

Domen påverkar inte de principer som Dublinsystemet bygger på: att ha ett tydligt system för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig, för att pröva asylansökningar, för att garantera effektiv tillgång till förfarandet för att fastställa flyktingstatus, och för att förhindra missbruk av asylförfarandet i form av dubbla ansökningar.

Kommissionens utvärdering av Dublinsystemet har dock visat att det finns utrymme för förbättringar. Redan 2008 föreslog kommissionen en översyn av Dublinförordningen för att ta itu med de konstaterade bristerna. Syftet var att både stärka skyddet av de asylsökande och att effektivisera Dublinsystemet, vilket skulle gagna medlemsstaterna.

Jag välkomnar Europaparlamentets starka stöd för kommissionens förslag och jag uppmanar rådet och Europaparlamentet att arbeta tillsammans för att hitta en väl avvägd kompromiss som leder fram till en förbättrad Dublin II-förordning.

En sådan kompromiss måste även omfatta en nödmekanism för att som en sista utväg avbryta överföringar i situationer då asylsystemet är utsatt för exceptionellt och särskilt tryck. Det skulle innebära en gemensam, heltäckande lösning i fall som i dag behandlas godtyckligt, i syfte att bygga upp ett ökat förtroende och ett genuint stöd mellan Dublinförordningens parter.

Kommissionen har varit medveten om bristerna i det grekiska asylsystemet, som är utsatt för exceptionellt tryck på grund av de stora och blandade migrationsströmmarna på landets territorium och bristen på ett väl fungerande nationellt asylsystem. Vi har redan vidtagit åtgärder för att se över dem.

Kommissionen inledde ett överträdelseförfarande mot Grekland i november 2009 och uttryckte oro över olika bestämmelser i EU-lagstiftningen. Grekland har å sin sida åtagit sig att reformera sitt asylsystem utifrån en handlingsplan som överlämnades till kommissionen i augusti förra året och som innehöll omedelbara och långsiktiga åtgärder. Sedan dess har det gjorts viktiga ändringar av lagstiftningen i Grekland.

Samtidigt deltar kommissionen, tillsammans med medlemsstaterna, FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) och EU-organen, i omfattande insatser för att hjälpa Grekland. Detta stöd består av ett omfattande finansiellt och praktiskt stöd för att reformera det nationella asylsystemet, gränsförvaltningen och hanteringen av återvändande, samt för att effektivisera användningen av EU-medel för migrationshantering och förbättra samarbetet med grannländerna, framför allt Turkiet.

Låt mig avsluta med att påminna om att vår union grundar sig på värderingar om respekt för människors värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättssäkerhet och respekt för grundläggande rättigheter. Asyl är en av de mänskliga rättigheter som EU är fast beslutet att respektera och främja. Kommissionen är fast besluten att arbeta för att skapa ett rättvist, effektivt och skyddsinriktat gemensamt europeiskt asylsystem. Det är bästa sättet att gemensamt upprätthålla de mänskliga rättigheterna som en av de viktiga pelarna i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

  Manfred Weber, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru Malmström! Asylpolitiken är en mycket aktuell fråga, vilket vi nyligen har sett på Lampedusa och i Grekland. Det här är en fråga som rör Europas befolkning. Vi bör vara stolta över det vi har åstadkommit i Europa, bland annat våra gemensamma normer, en korrekt behandling av asylansökningar och vårt sätt att hantera barn och familjer. Vi bör vara stolta över allt detta. Europa är ett område där förföljda människor över hela världen erbjuds hjälp och partnerskap. Det avgörande är dock inte vad vi har skrivit ned på papper i parlamentets utskott, i kommissionen och rådet, utan vad som faktiskt sker i praktiken. Belgien och Grekland har nyligen fällts i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna för att inte ha genomfört och följt gällande lagstiftning. Det visar tydligt att genomförandet inte fungerar.

Jag vill uppmana kommissionen att göra snabbare framsteg, vid sidan av sina befintliga handlingsplaner. Vi måste kunna inrätta och genomföra viktiga normer snabbare inom EU. I det specifika fallet Grekland vill jag påpeka att vi har en gräns som kan säkras från båda sidor. Jag är besviken över hur vår partner, Turkiet, har agerat. Vi har undertecknat ett återtagandeavtal med Turkiet och enligt detta behöver landet göra betydligt mindre än om det hade varit medlem av EU. Jag tycker därför att vi bör förvänta oss av Turkiet att göra en större insats på området.

Ingen ifrågasätter vår känsla av solidaritet. Vi vill erbjuda praktisk hjälp i form av Europeiska flyktingfonden och gränsförvaltningsbyrån, både till Grekland, som redan får stöd, och till Lampedusa i Italien. Den europeiska solidariteten ifrågasätts inte. Den behövs nu mer än någonsin tidigare.

  Stavros Lambrinidis, för S&D-gruppen. – (EL) Herr talman! Som domstolens dom har visat är vi alla fångade i Dublin II. Till följd av den ojämna ansvarsfördelningen har medlemsstaterna bråkat om vem som bär ansvaret. Klagomål har yttrats från olika håll i flera år och de drabbade flyktingarna hamnar i kläm.

På senare tid har 90 procent av invandrarna och de asylsökande i EU anlänt via Grekland. Nu, i och med Algeriet, har trycket flyttats till Italien. Hur länge tänker vissa parter envisas med att låtsas att det här är Greklands, Italiens, Maltas eller Cyperns problem? Våra gränser är EU:s gränser. Vår utvecklingspolitik, vår utrikespolitik, eller snarare bristen på sådan, är EU-frågor.

Mitt land har nyligen gjort stora insatser för att förbättra asylsituationen, med stor hjälp av kommissionen. Det är dock uppenbart att det inte är tillräckligt. Den nya Dublinförordningen måste sätta stopp för det omfattande återvändandet till den första medlemsstaten. Tillbörlig, grundläggande solidaritet måste råda mellan medlemsstaterna. Det är det som parlamentet har efterlyst. Det har blivit dags för vissa medlemmar i rådet att sluta spela Pontius Pilatus och tvätta sina händer.

  Cecilia Wikström, för ALDE-gruppen. – Herr talman! Domslutet från Europadomstolen gör klart att Belgien och Grekland har brutit mot artiklarna 3 och 13 i Europakonventionen. De båda länderna har alltså gjort sig skyldiga till omänsklig och förnedrande behandling av en afghansk asylsökande då han överfördes från Belgien till Grekland. Fallet är dessvärre inte alls unikt. Europadomstolens dom är däremot prejudicerande och därmed viktig.

Som parlamentets föredragande för översynen av Dublin II-förordningen välkomnar jag domen. Den visar med önskvärd tydlighet att alla medlemsstater måste avbryta sina överföringar till Grekland så länge verkligheten ser ut som den gör. Den visar också på behovet av europeisk solidaritet. Om vi menar allvar med att skapa ett gemensamt asylsystem år 2012 så måste vi dela ansvaret och hjälpa varandra.

Jag vill fråga kommissionen om domen förändrar kommissionens syn på Dublinsystemet som hörnsten i det gemensamma asylsystemet och så vill jag veta om kommissionen har tillgång till den statistik som visar på vilken grund medlemsstaterna baserar sina beslut om överföringar på. Det är viktigt att vi undviker fler fall som det nu aktuella.

Parlamentet har en klar åsikt om Dublinförordningen och vi väntar nu otåligt på att få inleda förhandlingar. Vi prioriterar frågan om förvar, solidaritetsmekanism, minderårigas rättigheter och starkare föreskrifter för rättsmedel. Jag ser fram emot ert svar, kommissionsledamot Cecilia Malmström, och mot vårt fortsatta goda samarbete.

  Judith Sargentini, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman! Frågan är: Vad gör vi nu när Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har förklarat att man inte längre får skicka tillbaka några fler asylsökande till Grekland? Justitieministern i mitt land, Nederländerna, kom med ett förslag till lösning. Han sade: ”Vi kommer att vidta mycket skyndsamma åtgärder för att hjälpa grekerna att bättre övervaka sina gränser och att inrätta ett asylsystem. Därefter kan vi bara skicka tillbaka alla Dublinsökande till Grekland.” Det är i slutändan naturligtvis inte alls någon lösning.

Här i parlamentet har nämligen alla partier, oavsett politisk färg, sagt att vi måste införa en solidaritetsklausul i Dublinsystemet. Annars kommer de sydliga länderna alltid att ha en svårare situation än mitt eget land, vid Nordsjön, dit det inte kommer särskilt många flyktingbåtar.

Flyktingströmmarna till Lampedusa visar, fru kommissionsledamot, att även om ni kan arbeta hårt för att övervaka gränserna måste ni även vara beredda på oväntade händelser. Håller ni med Gruppen De Gröna/Europeiska fria alliansen om att Dublinsystemet nu är utrangerat? När får vi se åtgärder för att förändra Dublinsystemet? Håller ni med oss om att man får ligga som man bäddar och att de nordliga länderna nu tvingas visa solidaritet?

Jag skulle även vilja höra vad ni anser om förra veckans dom av domstolen i Strasbourg, där domstolen förklarar att antalet fall enligt artikel 39, dvs. ansökningar om att avbryta avvisningar, ökade med 4 000 procent förra året, eftersom folk kan se att Dublinförordningen helt enkelt inte fungerar.

Till sist skulle jag vilja säga att utfallet i målet Maritime Support Services (MSS) mot de belgiska myndigheterna visar att de belgiska myndigheterna gjort fel. De tvingades betala det största skadeståndet. De agerade vårdslöst. När kan vi förvänta oss att se en förändring av Dublinsystemet så att dessa människor inte längre behöver utsättas för omänskliga villkor?

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Barry Madlener (NI). – (NL) Herr talman! Judith Sargentini, varför hörde jag dig inte säga att det är Turkiet som beter sig illa genom att låta alla dessa människor resa in i Turkiet till att börja med? Varför hörde jag dig inte säga att den onödigt komplicerade europeiska asyllagstiftningen missbrukas av så många människor, av människosmugglare och lycksökare, enbart för att den just är så komplicerad. Varför säger du inte det?

  Judith Sargentini (Verts/ALE). – (NL) Tack, herr talman, för att jag får möjlighet att besvara den här frågan.

Jag tycker att vi först bör se bjälken i vårt eget öga. EU har trasslat till sitt eget asylsystem. Så länge vi fortsätter att göra det och så länge vi är ovilliga att hjälpa Grekland att en gång för alla ta itu med de många asylsökandena och se till att vi alla har ett enhetligt förfarande för att avgöra huruvida en person faktiskt är en politisk flykting kommer vi aldrig att kunna lägga skulden på någon annan.

Jag håller med dig, Barry Madlener, om att människosmugglarna bör arresteras och att Turkiet verkligen bör inrätta ett anständigt asylsystem, ett system där man erkänner politiska flyktingar som inte kommer från EU, utan från andra ställen. Jag skulle dock börja med att titta efter bjälken i vårt eget öga och städa upp på vår egen bakgård.

  Timothy Kirkhope, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja säga till kommissionsledamoten att det är uppenbart att vi har att göra med ett havererat system. Det är uppenbart att de europeiska domstolarna och den europeiska lagstiftningen motsäger varandra. Vi har inte längre att göra med en situation där lagstiftningen genomförs utan snarare där den tolkas på ett nytt sätt.

Jag anser att EU har störst förutsättningar att ta itu med invandringsproblemen genom att ha ett nyanserat system som inte är diktatoriskt. Jag talar inte om en mer harmoniserad europeisk lagstiftning eller de europeiska domstolarnas moraliska domar utan om solidaritet, samarbete och bra kommunikation mellan europeiska grannländer.

Vi måste vara uppmärksamma på att inte bara flytta problemet från ett ställe till ett annat. Naturligtvis har vi en skyldighet gentemot andra EU-medlemsstater och människor som söker ett tryggare och friare liv. Domstolens senaste dom visar dock på större problem, nämligen förhållandet mellan de europeiska domstolarna, de europeiska lagstiftarna och medlemsstaterna och deras egna gränskontroller.

Fru kommissionsledamot! Jag skulle vara intresserad av att veta vad kommissionen gör för att försöka ta itu med dessa frågor på lång sikt. Kan du försäkra parlamentet om att vi inte bara stiftar mer EU-lagstiftning, som förr eller senare säkerligen kommer att förkastas av en europeisk domstol? Kan du i stället förklara för oss hur vi på ett effektivt sätt kan stödja Grekland och andra medlemsstater som för närvarande lider av detta problem?

  Cornelis de Jong, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Först av allt vill jag uttrycka mitt tack och stöd till kommissionsledamot Cecilia Malmström. Hon gjorde helt rätt som förra veckan uppmanade medlemsstaterna att på nytt göra någonting åt hela asylpaketet. Det är när allt kommer omkring inte någon à la carte-meny.

Den plötsliga tillströmningen av tunisiska flyktingar är ett färskt exempel på detta. Italien har störst problem med att se till att mottagnings- och asylförfarandena följs. Om övriga medlemsstater forsätter att bara stå och titta på kommer det bara att vara en tidsfråga innan Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna kommer fram till att överföringen av asylansökningar till Italien bör upphöra, vilket den faktiskt gjorde när det gäller Grekland.

Det ligger därför i allas intresse att utarbeta ett nödförfarande inom ramen för Dublinsystemet, vilket kommissionen också föreslog, och att snabbt införa bindande mottagningsavtal och ett välfungerande asylförfarande.

Jag undrar om kommissionsledamoten anser att ansvariga Europaparlamentsledamöter skulle kunna vara till ytterligare hjälp när det gäller att övertala medlemsstaterna om att till sist vidta dessa välbehövliga åtgärder. Hon kan i vilket fall som helst räkna med mitt engagemang.

  Barry Madlener (NI). – (NL) Herr talman! Nederländerna måste än en gång städa upp efter Grekland! Först var de nederländska skattebetalarna tvungna att betala miljarder euro för att rädda det nästan konkursmässiga landet och nu har vi fått tvåtusen asylsökande från Grekland på halsen som vi inte får lov att skicka tillbaka.

Nederländerna vill inte ha dessa asylsökande. Nederländerna har lidit tillräckligt, och lider fortfarande, av massinvandringen och det misslyckade mångkulturella experimentet. Nederländerna vill ha färre invandrare utan framtidsutsikter och EU måste börja driva en betydligt strängare invandringspolitik. Annars kommer EU att till slut bli ett Eurabia.

Grekland är dock också ett offer för sin dåliga granne, Turkiet. Grekland bör därför bygga en mur för att stänga ute turkiska emigranter och emigranter som Turkiet låter passera genom sitt territorium. Vi bör naturligtvis straffa Turkiet för att man ger olagliga invandrare en möjlighet att resa in i Grekland.

Slutligen bör EU:s asyllagstiftning vara betydligt strängare. Låt oss vara ärliga: 99 procent av de asylsökande är trots allt inte alls asylsökande utan ekonomiska lycksökare som missbrukar vår asyllagstiftning.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Herr talman! Jag tänker fortsätta debatten med följande hypotes: Vi har sett oroligheterna i Medelhavs- och arabländerna. Vi vet att många av dessa länders medborgare hoppas på att hitta ett bättre öde i Europa. Detta är redan ett faktum och jag är rädd att den hypotes jag nu kommer att lägga fram snart kommer att bli ett nytt faktum.

Medborgare lämnar dessa tredjeländer för Europa. De anländer till Lampedusa – och vi har sett de problem som har uppstått där – eller försöker ta sig till Grekland via Turkiet. De utnyttjar den möjlighet att inte ansöka om visum som grundar sig på den överenskommelse som många av dessa tredjeländer har med Turkiet. Andra reser till Malta, och vissa tar sig förmodligen till Portugal och Spanien. Därefter söker några av dem asyl. Det säger sig självt att här kommer återigen Dublin II att tillämpas. Vi vet att de nationella domstolarna, precis som vi har sett hittills, kommer att fälla domar innan Europadomstolen över huvud taget hinner avge någon dom, även om vissa asylsökande sedan överklagar i dessa ärenden. Låt oss därför inte låtsas någonting annat.

Sedan har vi det faktum att vissa arresteras och inte kommer att ha rätt till asyl. Som ni säkert vet måste vi, enligt det avtal som kommissionen just har meddelat har förhandlats fram, vänta två år på att avtalet ska börja gälla plus tre år som är den övergångsperiod som gäller för tredjelandsmedborgare, vilket innebär totalt fem år, innan de som reser via Turkiet kan återvända till Turkiet enligt återtagandeavtalet. Det innebär att de som arresteras under denna period, på grund av den kris som vi står inför, måste vänta till 2016 eller 2017 innan de kan återvända till Turkiet.

Låt mig säga att jag befarar att EU, med den här typen av förvaltning, för närvarande inte klarar av uppgiften.

  Sylvie Guillaume (S&D). – (FR) Herr talman! Jag anser att det alltid är bra att påminna sig om ett antal åtaganden, och framför allt det åtagande som gjordes i oktober 2008 i den europeiska pakten för invandring och asyl. I den tillkännagavs att det var dags att ta nya initiativ för att fullborda införandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem och på så sätt erbjuda ett bättre skydd inom EU.

Mer än två år efter detta löfte ligger kommissionens förslag på förhandlingsbordet. Man kan dock inte annat än konstatera att detta europeiska asylsystem och harmoniseringsprocessen kämpar något för sin tillvaro.

Jag anser att det beslut som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna nyligen fattade är en viktig vändpunkt. Det visar naturligtvis på bristerna i det grekiska asylsystemet, men det skickar även en tydlig signal vid en tidpunkt då Grekland börjar reformera sitt asylsystem och samtidigt ta andra typer av initiativ.

Bortsett från just den här specifika situationen innebär beslutet mer generellt att hela det europeiska asylsystemet ifrågasätts, särskilt en av dess mest grundläggande delar – Dublinförordningen – och dess viktigaste premiss, likställningen av de nationella asylsystemen i EU. Beslutet visar hur det gemensamma europeiska asylsystemet paradoxalt nog har skapat ett slags orättvisa, både för de asylsökande och för medlemsstaterna.

Beslutet innebär att det omedelbart krävs tydliga åtgärder. I väntan på ett operativt asylsystem i Grekland måste medlemsstaterna sluta att återsända asylsökande till Grekland och tillämpa suveränitetsklausulen i förordningen, som ger dem rätt att ta ansvar för att pröva en ansökan.

Beslutet av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna skickar också en signal till alla berörda parter. Jag anser att beslutet bör fungera som katalysator i harmoniserings- och omarbetningsprocessen, särskilt när det gäller Dublinförordningen.

Det här handlar naturligtvis först och främst om den mekanism för att avbryta överföringar som jag just har nämnt och som kommissionen föreslår. Europadomstolens beslut kastar nytt ljus över mekanismen å ena sidan och över solidariteten inom EU å andra sidan. Åtgärden bör, som jag sade, leda till nya diskussioner om behovet av en mekanism för att avbryta överföringar, på tydligt angivna villkor.

Utöver mekanismen måste åtgärden för det andra även fungera som påtryckningsmedel – åtminstone hoppas jag att den kommer att göra det – för att under förhandlingarna bland annat ge stöd åt de andra ändringar av förordningen som kommissionen föreslår och de garantier som ges i instrumentet.

Slutligen bör Europadomstolens beslut få oss att börja tänka på de asylsökandes mycket utsatta situation. Det bör också göra det möjligt att införa en möjlighet att överklaga för att avbryta överföringen av asylsökande som omfattas av ett överföringsbeslut till följd av tillämpningen av Dublinförordningen.

I dag lyser många röda varningslampor. Det visar att det är dags att reformera förordningen och att upprätta ett verkligt gemensamt asylsystem som bygger på solidaritet och ansvar.

  Nadja Hirsch (ALDE). – (DE) Herr talman, fru Malmström! Vi talar i dag om utslaget i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Det här handlar ytterst om Belgien, men det berör alla EU:s medlemsstater. Tyskland har också beslutat att inte längre skicka tillbaka asylsökande till Grekland.

Som en av mina kolleger har nämnt måste vi själva fråga oss om vi vill bygga murar runt EU eller om vi vill upprätthålla och utveckla asylrätten, någonting som jag, som liberal, starkt stöder. Det här innebär dock också att vi måste ge alla asylsökande möjlighet att få ett välorganiserat förfarande. Vi måste inse att det är orättvist och osolidariskt att låta de sydliga länderna ensamma bära hela bördan. På grund av ländernas geografiska läge har de drabbats av en ökande tillströmning av flyktingar. När det gäller Lampedusa så beror detta på de senaste händelserna i Tunisien. Det här är dock även ett fortgående problem som de lokala asylmyndigheterna inte kan hantera.

Den senaste tidens liberalisering när det gäller Kosovo har för bara några veckor sedan också resulterat i en stor tillströmning av asylsökande till Tyskland. Vi har också haft problemet att vi inledningsvis inte kunnat behandla alla ansökningar korrekt. Om vi verkligen vill bevara asylrätten måste vi därför omstrukturera systemet för att se till att det blir mer solidariskt i framtiden. Vi kan inte ha kvar Dublin II i sin nuvarande form.

  Carmen Romero López (S&D). – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Den afghanska medborgare som nämns i Europadomstolens dom var inte invandrare, missbrukade inte systemet och var inte ett offer för människosmuggling. Han omfattades inte heller av Genèvekonventionen eftersom han inte var förföljd. Han var asylsökande och borde därför ha fått subsidiärt och internationellt skydd. Domen är därför viktig som prejudikat.

Hur många människor kan vänta på dom efter att ha överklagat ett avslag på sin asylansökan? Hur många människor kan ansöka om ersättning på grund av försenade förfaranden? Vad skulle hända om Europadomstolen avkunnade fler än tusen domar mot medlemsstaterna? Vad skulle hända med Europas rykte?

Kan vi fortsätta att se oss själva som försvarare av grundläggande rättigheter om vi behandlar asylsökande som flyr från krig sämre än om de vore kriminella?

Fru kommissionsledamot! Asylsökande kan – om de är flyktingar eller får subsidiärt skydd – få sitta i förvar och vänta på att deras fall ska behandlas i domstol i upp till sju månader, utan några processuella rättigheter. Är detta humant?

Asylpaketet har förhalats alltför länge, och det gemensamma asylsystemet finns inte, Manfred Weber. Alla medlemsstater har inte heller samma förfarande. Det finns en brist på solidaritet, vilket är skälet till att situationen ser ut som den gör.

Den afghanska medborgaren fick ersättning för ideella skador, dock inte baserat på Dublinförordningen. Men hur stor ersättning kan de som flyr från krig och skickas fram och tillbaka mellan olika läger i åratal ansöka om på grund av ideella skador? Vi är trötta på att tala om missbruk och människosmugglare. Kommer vi inte att försöka titta bort och förneka att situationen ser ut som den gör, som vi har gjort så många gånger förut? Dublinförordningen kan definitivt rättas till, men det krävs mycket mer. Det är brådskande, fru kommissionsledamot.

  Simon Busuttil (PPE). – (MT) Herr talman! Europadomstolens beslut är inte så mycket ett fördömande av Belgien eller Grekland som det är ett fördömande av Dublinförordningen, eftersom det var just Dublinförordningen som gjorde det möjligt för Belgien att skicka tillbaka en afghansk person till Grekland. Det är inte rättvist. Det är inte rättvist att gränsländerna ensamma får bära hela bördan, för – sanningen är den – att gränsländerna inte har till uppgift att agera polis eller gränsvakt åt övriga EU-länder.

I och med EU-domstolens beslut har det därför blivit tydligt att det strider mot den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna när ett EU-land skickar tillbaka en asylsökande till ett annat EU-land som är utsatt för enorma påfrestningar.

Länder som Tyskland och Storbritannien har redan börjat inse detta och avbrutit överföringarna. Det vi måste göra är dock att så snart som möjligt ändra Dublinförordningen.

  Kyriakos Mavronikolas (S&D). – (EL) Herr talman! Skälet till att jag känner att jag måste tala vid dagens sammanträde är att Cypernfrågan och det invandringsproblem som vi står inför inte har nämnts.

Till Cypern, som är en liten stat med en halv miljon invånare, kommer 30–50 invandrare varje dag. De passerar över den gröna linjen från de ockuperade områdena.

Vi har inga förvarsenheter för asylsökande. Det innebär att vi inte kan skicka tillbaka dem till ursprungslandet om deras ansökan avslås. De tar sig in via de ockuperade områdena. De flesta av dem förstör sina papper och stannar på ön.

  Gesine Meissner (ALDE). – (DE) Herr talman, fru Malmström! Vi behöver verkligen inga murar för att lösa asylproblemet. Någon föreslog att vi skulle bygga en mur, vilket är skälet till att jag valde att yttra mig. Den som säger någonting sådant har överhuvudtaget inte förstått europeiska värderingar.

För oss handlar det här om att skydda grundläggande och mänskliga rättigheter. Vi kan inte säga om människor som har flytt från sina hemländer och sökt asyl i EU, oavsett skäl, eller om människor som frivilligt har klättrat ombord på en överfull båt och riskerat livet: ”Vi vill skicka tillbaka dessa människor innan de ens har kommit fram.” Vi behöver ett vettigt och välfungerande asylförfarande för dessa människor. Vi kan inte låta de sydeuropeiska länderna, dit människorna anländer, ensamma hantera problemet. Jag håller helt och hållet med min kollega, Nadja Hirsch, på den punkten.

Ur ett annat perspektiv är det fel att säga att vi vill att alla dessa människor ska hålla sig utanför EU och att vi inte vill ta emot dem. Det sker en demokratisk förändring i Europa och i framtiden kommer vi att behöva integrera även asylsökande som vill stanna här. Det här är inte bara en fråga om humanitet, utan även en fråga om sunt förnuft. Därför måste vi snabbt hitta lösningar på det här problemet.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Enligt den dom som avkunnades av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna är asylsystemet i Grekland inhumant. Det beror på att det kan ta upp till fem år att fatta ett slutgiltigt beslut. Förfarandena tar dock lång tid överallt i Europa, eftersom människor ljuger, papper bränns eller förfalskas, beslut ignoreras eller asylsystemet helt enkelt utnyttjas och missbrukas. Så är det framför allt när det inte finns några egentliga asylskäl, och efter en process som pågår i flera år ansöker den asylsökande plötsligt om att få stanna av humanitära skäl.

Mot bakgrund av EU:s misslyckade asylsystem måste vi slutligen vara ärliga och erkänna att EU inte kan ta emot ekonomiska migranter från hela världen, särskilt inte samtidigt som man lägger miljarder euro på utvecklingsbistånd och demokratistöd till de länder som dessa människor kommer ifrån.

Slutligen behövs det en tydlig definition av asylrätten, som är nära förknippad med Genèvekonventionen, för att få slut på den ekonomiska migrationen. Den måste även innehålla en skyldighet för asylsökanden att samarbeta under förfarandet. Detta kommer att undanröja den rättsliga grunden för bedrägerier när det gäller humanitära skäl.

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De ökande avslagen på visumansökningar å ena sidan och den senaste tidens kraftigt ökande migrationsströmmar å andra sidan innebär att rådet verkligen måste prioritera asylpaketet. Initiativet skulle, om det stöds av kommissionen, ha den positiva effekten att reglera en komplex fråga och skapa en enhetlig strategi för att verkställa den dom som vi diskuterar i dag. Det skulle också vara en möjlighet att undvika överföringar som dem vi har diskuterat i dag.

Vi är naturligtvis positiva till att skydda mänskliga rättigheter. Detta behov måste dock även förenas med en rigorös behovsprövning. Fru kommissionsledamot, eftersom situationen har blivit ohållbar måste vi nu börja försöka hitta positiva regler och en tydlig lagstiftning. Det här är ett viktigt steg som jag är övertygad om att vi med er hjälp kan överlämna till rådet för bedömning relativt snart.

  Nathalie Griesbeck (ALDE). – (FR) Herr talman! Min fråga kommer att vara mycket kort, eftersom debatten har varit mycket intensiv och jag har en känsla av att vi alla delar samma oro, med undantag för vissa extrema element.

Jag skulle vilja fråga kommissionsledamoten hur hon tänker bemöta den ikonoklastiska idén om att bygga en mur mellan Turkiet och Grekland, även om det kan förklaras av det kraftiga tryck som landet är utsatt för och även om, som vissa kolleger har sagt, de människor som hamnar på förvarsenheter utsätts för särskilt svåra förhållanden.

Även om det står medlemsstaterna fritt att upprätta egna byggplaner – även om det innebär att bygga en mur, även om det är en orealistisk lösning – påverkas vi européer särskilt, dels cykliskt, av det som händer på ön Lampedusa och av de beslut som fattas av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, och dels strukturellt av de sydliga ländernas situation.

Det har därför blivit dags att snarast se över Dublinförordningen så att vi kan ta ett gemensamt ansvar för dessa situationer i hela Europa och visa solidaritet och humanism. Det enda sättet att göra detta på är att utarbeta en verklig europeisk asyllagstiftning, någonting som håller på att bli mer angeläget än någonsin.

  Sergio Paolo Francesco Silvestris (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De värderingar som EU bygger på – mänskliga och grundläggande rättigheter – kan inte ifrågasättas. Europadomstolens dom kräver vår omedelbara uppmärksamhet och snabba, effektiva åtgärder. Domen innebär att vi måste utarbeta, fastställa och genomföra en enhetlig strategi och ett gemensamt åtagande. Asylförfarandena måste åtgärdas omedelbart och på bästa möjliga sätt.

Vi får dock inte överge de gränsländer som måste ta itu med flyktingströmmar som inte bara påverkar dem själva utan i förlängningen även hela Europa. Gränsländerna kan inte själva stå för hela den kostnad och den organisation som krävs för att hantera asylansökningar som ofta kräver en hel del tid och lång och noggrann granskning. Dessa tidsramar och noggranna granskningar får inte påverka migranternas värdighet, som alltid måste skyddas under alla omständigheter.

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka alla som har talat under debatten. Domen är oerhört intressant men den undergräver inte helt och hållet Dublinsystemet, som det ser ut i dag. Det fungerar på det hela taget och innebär redan, oberoende av domen, att medlemsstaterna är skyldiga att upprätthålla grundläggande rättigheter. Domen belyser dock några viktiga frågor och därför finns det skäl att reformera och förbättra Dublinkonventionen.

Kommissionen har därför lagt fram förslag till förbättringar och det gläder mig att höra att ni arbetar med dessa och att ni också ser behovet av någon form av nödmekanism. Vi stöder er helt och hållet i det avseendet.

Vi måste också påskynda arbetet med att upprätta ett gemensamt asylsystem. De flesta här håller med om det och jag är mycket tacksam för ert arbete. Det bästa sättet att åstadkomma detta är att fortsätta arbeta, att offentliggöra rapporterna och uppmana rådet att börja förhandla.

I dag finns det alltför många skillnader mellan medlemsstaterna och det är inte hållbart. I en gemensam union, med gemensamma värderingar och en gemensam tillämpning av internationella normer och konventioner får det inte finnas sådana skillnader som det gör i dag. Människor måste behandlas anständigt. Vi måste se till att de mest utsatta skyddas. Vi behöver effektiva system så att människor inte hålls i förvar i månader, ibland år. Det är mycket plågsamt för individen och det är också mycket dyrt för samhället. Det måste vi förbättra. Återigen kan jag bara uppmuntra er och rådet att fortsätta att arbeta med detta.

När det gäller Grekland gör kommissionen en hel del för att hjälpa till. Den grekiska regeringen arbetar på sin handlingsplan. Det är en mycket ambitiös plan. Det har dock redan från början stått klart att det här inte kommer att lösas över en helg. Det finns långvariga problem. Vi är beredda att hjälpa till och det faktum att alla medlemsstater deltar i gränsförvaltningsbyråns arbete, men även har erbjudit andra typer av stöd – ekonomiskt bistånd eller teknisk expertis, tolkning, administrativ hjälp – visar att det finns en sann europeisk solidaritet.

Vi måste hjälpa Grekland, eftersom Grekland befinner sig i en oerhört pressad situation. Även det är en europeisk utmaning. Naturligtvis har Grekland huvudansvaret. Grekland har också gjort en hel del, men måste göra mer. Jag är inte övertygad om att ett stängsel eller en mur är någon lösning. Det finns andra reformer som är mycket viktigare. Vi arbetar också tillsammans med det nya europeiska stödkontoret för asylfrågor (EASO) i Valletta och med FN:s flyktingkommissariat (UNHCR).

Den senaste tiden har Turkiet visat sig vara både konstruktivt och samarbetsvilligt. Vi har slutfört förhandlingarna om ett återtagandeavtal efter åtta år. Jag hoppas att medlemsstaterna kommer att godkänna det när rådet håller sitt nästa möte i nästa vecka.

När det gäller de siffror som Cecilia Wikström efterfrågade så visar de siffror som jag har för perioden 2009–2010 att medlemsstaterna överlämnade 16 328 ansökningar till Grekland om att ta ansvar för eller återta migranter. Av dessa beviljades 12 638 (77 procent). Trots det verkställde medlemsstaterna endast 2 251 av dessa överföringar, vilket utgör knappt 14 procent.

Jag vill återigen tacka er för ert stöd för vårt arbete med asylpaketet. Lagstiftningsakterna ligger på bordet. Låt oss fortsätta att arbeta tillsammans – kommissionen, parlamentet och rådet – för att få det här gjort så snart som möjligt så att vi till sist får ett gemensamt europeiskt asylsystem.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

14. Omedelbara EU-åtgärder till förmån för Italien och andra medlemsstater som drabbas av exceptionella migrationsströmmar (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om omedelbara EU-åtgärder till förmån för Italien och andra medlemsstater som drabbas av exceptionella migrationsströmmar.

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Tack för denna mycket lägliga debatt om en situation som förtjänar hela vår uppmärksamhet.

Kommissionen följer situationen mycket noggrant och gränsförvaltningsbyrån har skickat två experter till området. Omkring 5 500 tunisiska migranter uppges ha nått Italiens kuster under de senaste dagarna. Antalet har dock minskat något under det senaste dygnet. De flesta som anländer är män i trettioårsåldern, men det finns även 34 kvinnor och 108 barn. 27 människosmugglare har identifierats. De människor som anländer till de italienska kusterna utsätter Italiens mottagningsenheter för exceptionellt tryck, särskilt på Lampedusa.

Redan i lördags inleddes kontakterna med det italienska inrikesministeriet och vi har också mottagit en formell begäran om EU-stöd. Vi är beredda att hjälpa både Italien och Tunisien. Det här är en viktig fråga för hela EU, inte bara en bilateral fråga. Redan innan de senaste händelserna började kommissionen tillsammans med gränsförvaltningsbyrån undersöka vad som kan göras på kort och medellång sikt. EU:s gemensamma insats bör baseras på principen om europeisk solidaritet mellan medlemsstaterna, och vi är beredda att hjälpa Italien.

Vår strategi bör dock även baseras på solidaritet med Tunisien och landets övergång till demokrati. Det sade även Catherine Ashton när hon besökte de tunisiska myndigheterna i Tunis i går och erbjöd dem politiskt och finansiellt stöd.

Vi har identifierat en lång rad konkreta åtgärder och snabbt finansiellt stöd för att hjälpa Italien att hantera situationen. Vi är beredda att bidra finansiellt med extraordinärt stöd ur Europeiska flyktingfonden för 2011, utöver de medel som redan har öronmärkts för Italien. Stödet bör bland annat täcka kostnader för bostäder, infrastruktur, materiellt stöd, läkarvård, socialarbetare, juridisk och administrativ rådgivning om asylförfarandet, rättsstöd, språklig hjälp osv.

Vi kan också relativt snabbt få fram resurser ur EU-fonder som t.ex. fonden för yttre gränser. Italien kan vid behov be det nya europeiska stödkontoret för asylfrågor i Valletta att sätta in stödgrupper som kan hjälpa de nationella myndigheterna som behandlar asylansökningarna.

När det gäller bevakningen av de yttre gränserna kan vi förbereda en gemensam insats tillsammans med gränsförvaltningsbyrån och jag håller på att diskutera detta med gränsförvaltningsbyrån. Jag vet också att det pågår tekniska förberedelser.

Som vanligt är en sådan gemensam debatt beroende av att medlemsstaterna frivilligt bidrar med utrustning. Jag uppmanar alla medlemsstater att visa sitt stöd. Låt mig dock försäkra er om en sak, med anledning av den debatt som vi förde alldeles nyss: På grund av sjö- eller landgränsuppdragens olika karaktär och en förfrågan till medlemsstaterna om att delta i en ny gemensam insats kommer detta inte att konkurrera med deras bidrag till den insats som pågår vid den grekiska landgränsen. Detta är naturligtvis också en prioriterad fråga.

Jag vill understryka att vi måste ägna särskild uppmärksamhet åt utsatta grupper som behöver internationellt skydd. Deras behov måste beaktas och de måste få det särskilda skydd som de har rätt till i enlighet med nationell och europeisk lagstiftning.

Med dessa konkreta insatser som jag nu har nämnt är vi beredda att träffa och samtala med företrädare för de italienska myndigheterna för att komma överens om detaljerna kring dessa insatser och om vad vi ska göra härnäst.

Vi måste naturligtvis arbeta vidare med en strategi på medellång sikt. Just när det gäller migrationsströmmar behöver vi både en effektiv gränsförvaltning och en strategi för att främja demokratiska och ekonomiska reformer. På kort sikt bör de tunisiska myndigheterna effektivt patrullera sina egna gränser, till havs och längs kusterna, för att hindra smugglare, människosmugglare och kriminella som har rymt från fängelserna att dra nytta av situationen. Det är också viktigt att Tunisien återtar dem som har tagit sig till EU-medlemsstaternas territorier men som inte är i behov av internationellt skydd.

I en mer strukturerad insats bör vi även undersöka möjligheterna att bättre inrikta EU:s stödinsatser på projekt som kan främja insatser som genererar inkomster och skapar arbetstillfällen i olika regioner i Tunisien, och då syftar jag särskilt på landets sydliga delar.

Mer allmänt måste vi ha en enhetlig strategi för att stödja politisk och ekonomisk utveckling i Tunisien som även ger dessa människor möjlighet att ta sig till EU på laglig väg och skapar möjligheter att utbyta varor, tjänster och kunskap.

En vind blåser över Medelhavet till följd av dessa folkrevolutioner. Vinden kan leda till många positiva förändringar i Tunisien, andra länder och EU. Vi får inte låta den rådande situationen på Lampedusa undergräva vår avsikt att erbjuda stöd och hjälp till dessa framväxande demokratier och till den unga generation som så passionerat och fredligt har kunnat åstadkomma grundläggande politiska förändringar.

  Simon Busuttil, för PPE-gruppen. – (EN) Herr talman! Den humanitära katastrofen i Italien, och framför allt på ön Lampedusa – för det är just vad det är, en humanitär katastrof – gör att vi måste agera snarast.

Jag föreslår fem åtgärder. För det första en veritabel Marshallplan för Tunisien och Egypten där man ger generell materiell hjälp men samtidigt förväntar sig i gengäld att de tunisiska myndigheterna samarbetar fullt ut för att spärra sina kuster för att förhindra ytterligare illegal utvandring till havs.

För det andra måste gränsförvaltningsbyrån snarast tillsätta ett RABIT-uppdrag – en snabb gränsinsatsenhet. Fru kommissionsledamot, det behövs således mer än två experter från gränsförvaltningsbyrån. Det behövs ett gränsförvaltningsuppdrag och det måste skickas nu.

För det tredje måste vi ge Italien materiell hjälp att ta emot de tusentals människor som har stigit i land på Lampedusa. Uppriktigt sagt, fru kommissionsledamot, förstår jag inte hur du kan säga att det europeiska stödkontoret för asylfrågor (EASO) kommer att skicka dit experter när detta EU-kontor fortfarande inte har inlett sin verksamhet. Vi måste därför göra det på något annat sätt.

För det fjärde måste vi hjälpa människor att återvända. Människor som inte är berättigade till asyl måste omedelbart återvända. De bör skickas tillbaka till Tunisien varifrån de kom.

Slutligen måste vi påminna oss om artikel 80 i fördraget där det tydligt står att vår invandringspolitik bör baseras på principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning. Jag tycker att det är hög tid att kommissionen genomför denna artikel.

  Juan Fernando López Aguilar, för S&D-gruppen. – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag är övertygad om att en stor majoritet av ledamöterna i parlamentet välkomnar de demokratiska rörelserna i Medelhavsländerna som en utmaning för EU:s utrikespolitik och engagemang för värderingar, men också att det är många av oss som vet att dessa rörelser inte är ofarliga. De har humanitära konsekvenser och påverkar migrationstrycket på grannländerna.

Det är därför dags att påminna sig om att Lissabonfördraget har trätt i kraft och att det i artiklarna 67, 77, 78.3 och 80, som precis har nämnts, står att ömsesidig solidaritet och ansvarsfördelning gör detta till en europeisk utmaning. Det är inte bara en delad utmaning utan en gemensam sådan, och som därför påverkar EU:s institutioner.

Det har blivit dags att säga att inget land är ensamt. Det har blivit dags att säga att det här inte är en fråga för Italien när det gäller Lampedusa, eller för Malta, Grekland eller Spanien. Nej! Det här är en fråga för EU:s institutioner. Det har dock också blivit dags att säga att vi inte talar om Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser, som är en operativ byrå, eller det europeiska stödkontoret för asylfrågor, utan om den politiska beslutsnivån. Det betyder att vi måste investera nödvändiga resurser i utvecklingssamarbete och hjälp med att tillgodose dessa länders behov när det gäller att bygga upp och stärka demokratin. Vi behöver dock även investera nödvändiga resurser i att hjälpa EU:s medlemsstater att tillhandahålla primärvård för invandrare och förvalta de gemensamma gränserna.

Det har därför blivit dags att säga att det finns ett helt program i Lissabonfördraget som behöver genomföras och att parlamentet kommer att finnas där för att hjälpa till att hantera den utmaning som vi har framför oss.

  Niccolò Rinaldi, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill inleda mitt anförande med ett uttalande av den italienska utrikesministern som i går i Damaskus uppges ha sagt – och lyssna på det här – att Syrien ”är ett stabilt land där befolkningens önskan om modernisering har tillfredsställts”. Samtidigt gjorde Italiens inrikesminister för några dagar sedan ett annat uttalande där han lade över sitt ansvar på EU som han menade hade övergett Italien, ”som vanligt”, som han lite spjuveraktigt tillade.

Som vanligt ser vi dock hur man i vanlig ordning skyller på EU när det passar, bara för att irriterat ignorera det när Bryssel inte godkänner avtalet om återsändande till havs, som strider mot humanitär rätt och gynnar afrikanska diktatorer – varav vissa i dag är på väg att störtas. Man fortsätter än i dag att strö miljarder euro över Libyen och Muammar Gaddafi. Man har dessutom avböjt de 10 miljoner euro i stöd som Europeiska flyktingfonden erbjudit den italienska regeringen och beslutat att inte använda dem, kanske för att man var tvungen att spendera dem i enlighet med EU:s öppna regler och inte enligt den italienska civilskyddsmyndighetens interna kriterier.

Jag anser därför att vi inte kommer att åstadkomma någonting genom att agera på det här sättet och genom att göra dessa deklarationer. Man har verkligen inte dragit lärdom av de senaste veckornas händelser. Lampedusa utgör en påminnelse om att historien är starkare än vissa politiska spel och deklarationer som skapar illusioner. Det påminner oss om att allt inte kan köpas för pengar, att EU inte är någonting som kan utnyttjas när det passar. Det är ett projekt som man måste engagera sig i varje dag och kräva rättigheter och solidaritet men också respektera de åtaganden som gjorts.

För att minska migrationen på ett hållbart och meningsfullt sätt krävs fem saker: Demokrati, utveckling, respekt för internationell rätt, europeisk solidaritet och, framför allt, ingen skadlig retorik.

  Barbara Lochbihler, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Genom att begränsa titeln på den här debatten till åtgärder till förmån för Italien och andra medlemsstater gör vi återigen misstaget att endast betona problemen i de länder som gränsar till Medelhavet. Det som saknas är omsorg för de människor som flyr över havet.

Om vi verkligen tar våra principer om att skydda flyktingar på allvar måste vi först se till att vi vid behov i varje enskilt fall tar reda på vilken situation dessa människor befinner sig i och därefter garanterar att deras mänskliga rättigheter skyddas. Vi får inte låta människor avvisas och våra gränser befästas. Alla nämner hela tiden den hjälp som EU:s gränsförvaltningsbyrå Frontex kan erbjuda i den här situationen. Gränsförvaltningsbyrån skulle mycket riktigt kunna vara till hjälp om den hade inriktat sin verksamhet på att skydda och rädda flyktingar. Vi får inte avvisa båtar fulla av flyktingar som vi har gjort tidigare. Här i parlamentet håller vi för närvarande på att fastställa ett nytt mandat för Frontex och jag hoppas att vi kommer att kunna införa förbättringar, bland annat ökad öppenhet och specifika krav på myndigheten att agera i enlighet med mänskliga rättigheter.

Vi måste naturligtvis också snabbt hjälpa Tunisien att strukturera sin ekonomi på ett sådant sätt att människorna där får en ökad tilltro till sina möjligheter att skaffa sig ett anständigt levebröd i sitt eget land. Vi måste göra det möjligt för Tunisien att åstadkomma en snabb och positiv ekonomisk utveckling genom handel med EU och stöd till projekt där. Det här är en av de viktigaste förutsättningarna för en demokratisk reform i Tunisien.

Det är helt ofattbart att många EU-medlemsstater än en gång låter de länder som gränsar till Medelhavet själva hantera den plötsliga tillströmningen av flyktingar. Ropen på frivilliga insatser för att hjälpa öar som Lampedusa och Malta har ignorerats. Vi måste hitta en bindande lösning som tvingar stater i centrala och norra EU att ta emot flyktingar. Infrastrukturen finns på plats. Allt som saknas är en politisk vilja och känsla av solidaritet.

  Rui Tavares, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi kan faktiskt inte diskutera Lampedusas problem utan att ha en sak i åtanke, nämligen att det på president Zine El Abidine Ben Alis tid fanns en lag i Tunisien, som fortfarande inte har upphävts, som innebär att det är brottsligt att emigrera. Det innebär att det här inte bara är en fråga för gränsförvaltningsbyrån, för när allt kommer omkring är det nödvändigt att garantera att dessa människor inte skickas tillbaka bara för att hamna i tunisiskt fängelse. Det är också nödvändigt att övertala den nya regeringen om att upphäva lagen.

Jag anser dock framför allt att det här avslöjar ett grundläggande verklighetsfrämmande drag i vår invandringspolitik, som är beroende av en enda person. Den personen är inte Cecilia Malmström, inte heller José Manuel Barroso. Det är Muammar Gaddafi. Om Gaddafi faller, vilket jag verkligen hoppas att han gör, vad gör vi då med vår huvudsakliga buffert för invandrare från Nordafrika och Afrika söder om Sahara?

Detta visar dessutom att vi för närvarande har en 5 000 kilometer lång sträcka från Marocko till Syrien där den humanitära risken ökar för varje kilometer. Det visar också att vi måste förbereda oss på en flyktingkris av en omfattning som vi kanske inte har sett i Europas historia sedan krisen i Ungern 1956. Det här kanske innebär slutet på medbeslutandeförfarandet när det gäller återflyttning, eftersom vi kan komma att få flyktingläger vid EU:s gränser om någon av dessa revolutioner går fel – vilket vi hoppas inte kommer att ske. Det här kan också en gång för alla sätta punkt för uppbyggnaden av en asylpolitik i Europa och en politik för gemensam överföring av asylsökande mellan EU-länderna.

  Fiorello Provera, för EFD-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi måste omedelbart vidta politiska åtgärder för att ta itu med dessa nödsituationer. Italien har begärt följande brådskande åtgärder: 1) Att gränsförvaltningsbyrån görs om från en samordningsmyndighet till en operativ struktur med egen personal och egna resurser, 2) att principen om ansvarsfördelning gemomförs, 3) att Europol används för att utreda misstänkta terroristinfiltratörer och organiserad människohandel och 4) att resurser anslås för att ta itu med nödsituationen.

Ingen av dessa åtgärder kommer dock att lösa de strukturella orsakerna till revolutionen i Maghreb, som alla beror på bristen på riktiga politiska partier, fackföreningar, föreningar, fri press och, framför allt, bristen på respekt för mänskliga rättigheter. I princip saknas det institutionella verktyg som kännetecknar sann demokrati och ger människorna en röst. Utan dem kan det inte bli någon ekonomisk utveckling, sysselsättning, stabilitet eller säkerhet för alla. Det här är den verkliga politiska utmaning som EU måste ta itu med.

  Barry Madlener (NI). – (NL) Herr talman! Vi har en verklig nödsituation i Europa. Europa översköljs för närvarande av en tsunami av islamiska invandrare från Barbareskstaterna i Nordafrika.

Tiotusentals lycksökare, varav vissa är förhärdade kriminella eller till och med terrorister, har redan anlänt till Lampedusa. Hundratusentals står beredda att följa efter. EU:s gräns verkar läcka som ett såll. Italien kan inte skydda vår yttre gräns och gränsförvaltningsbyrån klarar inte av att hantera uppgiften.

Jag uppmanar därför rådet och den höga representanten, Catherine Ashton, att hålla ett krismöte, i enlighet med artikel 28.2, då rådet bör vidta kraftfulla åtgärder för att få stopp på invandringsvågen. Jag vill även råda premiärminister Silvio Berlusconi att inte be oss om pengar för att städa upp hans oreda och hans skräp eller för att hjälpa till att hålla invandrarna borta från hans land. I stället borde han ägna lite mindre tid åt att jaga fruntimmer och ta itu med arbetet med att skicka tillbaka alla invandrare till Afrika.

  Mario Mauro (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Först av allt vill jag tacka kommissionsledamoten för hennes tidigare och fortsatta insatser för att ta itu med denna humanitära kris. Fru kommissionsledamot, du vet dock lika väl som jag att den verkliga krisen inte är den humanitära krisen – som endast är en följdeffekt – utan det faktum att EU har visat sig vara otillräckligt under den historiska revolten i hela Maghrebområdet och inte har lyckats utarbeta någon ny strategi för Medelhavet. Man har försökt flera gånger men misslyckats varje gång. Lissabonprocessen har misslyckats och unionen för Medelhavsområdet har misslyckats kapitalt.

Vi har inte någon ordentlig bild av de verkliga problemen. Vi måste ta itu med dem tillsammans, men i dag är rådet inte här. Vi bad rådet att titta på frågan om en EU-strategi, inte så mycket för att ta itu med problemet med invandring och illegal invandring, utan snarare för att ta itu med frågan om demokrati och frihet i hela Medelhavsområdet.

När Sovjetblocket föll lyckades vi genom att visa upp en enad front hitta praktiska lösningar och kunde på ett enkelt sätt ta itu med problemet med de tusentals polacker som dök upp på våra gator, eftersom vi tittade på problemet med att integrera hela östblocket i Europa. När det gäller Medelhavet har vi i dag ingenting att säga. I stället måste vi rusta oss med en strategi. Utan en strategi kommer vi inte att hitta några lösningar. Vi värdesätter era goda avsikter och stannar där.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Miguel Portas (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Observera att jag kan komma med ett annat skäl till varför EU inte har tagit itu med sina invandringsproblem. Jag skulle i princip säga att det beror på att EU har letat efter en polisiär lösning på ett problem som är socialt, ekonomiskt och politiskt.

Den fråga jag skulle vilja ställa till dig är dock kopplad till den fråga som min kollega, Rui Tavares, ställde. Tycker du att det är acceptabelt att gränsförvaltningsbyrån eller andra operativa organ kan skicka tillbaka tunisier när Tunisien fortfarande har en lagstiftning som innebär att återvändande personer sätts i fängelse? Är det i annat fall nödvändigt att till att börja med vidta någon form av diplomatiska åtgärder för att se till att lagstiftningen upphävs så att vi därefter kan tala om andra typer av instrument som dem som jag nyss har nämnt?

  Mario Mauro (PPE). – (IT) Herr talman! Tack för frågan. Jag skulle vilja påpeka att när jag för bara några dagar sedan var på ett uppdrag till Tunisien tillsammans med ordföranden för delegationen för förbindelserna med Maghrebländerna, Pier Antonio Panzeri, så observerade vi att den provisoriska regeringen håller på att göra ingående förändringar av rättssystemet och de lagar som reglerar hela den här frågan.

Jag tror att vi baserat på de förtroendefulla förbindelserna mellan Europa och det nya landskap som håller på att ta form i Tunisien kan ta de första stegen mot att lösa de problem som du nämner.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL). – (FR) Ja, det var den tredje sista talaren. Jag ville fråga min kollega hur det kommer sig att han tror att människorna på Lampedusa är islamister och brottslingar, och om han personligen har någon information som gör att han kan bekräfta detta, eller om det rent faktiskt är en produkt av hans egna fantasier.

  Barry Madlener (NI). – (NL) Herr talman! Nog är det väl allmänt känt att de människor som kommer dit från Libyen till största delen är muslimer, och att det finns en hel del brottslingar, och till och med terrorister, ibland dem?

Jag utgår ifrån att alla här är medvetna om det, och om du inte är medveten om det så måste du vara oerhört naiv.

  David-Maria Sassoli (S&D). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det gläder oss att vi kan hålla den här debatten med kommissionen om den nordafrikanska migrationskrisen. Vi har sett dessa människor ta sig till Lampedusa bara för att konstatera att det inte finns några resurser att ta emot dem och identifiera dem. Den italienska regeringen avvecklade för ett tag sedan faktiskt den befintliga mottagningsenheten och skar ned verksamheten där under parollen ”noll invandring” och hindrade därmed Italien från att kunna ta itu med den illegala invandringen.

Vi vet att det här problemet berör Italien, men det berör även EU. Det behövs stora ekonomiska investeringar för att lösa problemet inom en samordnad politisk ram och samtidigt följa internationella fördrag och se till att flyktingarna skyddas. Fru kommissionsledamot, jag skulle vilja att du i ditt svar anger exakt när den italienska regeringen bad kommissionen att ingripa. Det har nämligen funnits lite olika uppfattningar om detta, som du mycket väl vet.

  Mara Bizzotto (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Över 5 000 invandrare har anlänt till Italien under de senaste timmarna, medan ytterligare 100 000 är på väg till Italien, Frankrike och Tyskland. Den tunisiska justitieministern har bekräftat att omkring 11 000 fångar, terrorister och brottslingar gömmer sig bland de illegala invandrarna.

Jag lämnade i förväg in en brådskande fråga till kommissionen för att kunna få ett svar av Catherine Ashton – som underligt nog inte är här i dag – och kommissionen gick med på att överlämna den först i dag och bara för att den blev trängd in i ett hörn i går av parlamentet. Denna öronbedövande tystnad är det tydligaste tecknet på att EU och dess förvaltning saknar ryggrad. Man är till och med rädd för att ta ställning när man ställs inför en humanitär kris som ger upphov till allvarliga humanitära problem och säkerhetsproblem.

En halvtimme är all tid som den här demokratiska institutionen får när den ska debattera en historisk revolt och dess konsekvenser för EU:s befolkning. Vad ska jag säga till mina väljare som är rädda? Vad kommer EU att göra i morgon – och då menar jag i morgon! – för att ta itu med den här förfärliga situationen?

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns en avlägsen ö mitt i Medelhavet vid namn Lampedusa. Ön orsakade stora rubriker när 40 000 flyktingar landsteg där 2008. Problemet löstes senare genom ett avtal – det så kallade vänskapsavtalet – som undertecknades av både den italienska och den libyska regeringen.

Nu står vi på nytt inför samma situation. Den här gången är det dock betydligt mer komplicerat, Cecilia Malmström. Fred, stabilitet och nya regeringar i Tunisien och Egypten är drivkrafterna bakom en storm som piskar upp Medelhavet. Jag kommer från Sicilien och till skillnad från många andra ledamöter som har talat så har jag besökt den tidigare identifierings- och avvisningsenheten. Enheten var användbar på den tiden men när vänskapsavtalet hade undertecknats fanns det inte längre någon anledning att ha den kvar.

Vad kan kommissionen göra och vad kan gränsförvaltningsbyrån göra? Vi skulle naturligtvis alla vilja se den snabba gränsinsatsenheten i aktion. Vi vill att gränsförvaltningsbyrån ska vara en flexibel, effektiv och välstrukturerad myndighet med egna finansiella resurser. Simon Busuttil och jag håller på att se över dess mandat i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Dessutom har Mario Mauro bett rådet att vidta omedelbara åtgärder och att utan ytterligare dröjsmål föra upp frågan på dagordningen, eftersom det är en fråga av högsta prioritet, med tanke på att det nu även har börjat anlända invandrare från Egypten.

Det finns en påtaglig risk att många flyktingar kommer att drabbas av oundvikliga förseningar på ett ovärdigt och oanständigt sätt, även om vi är säkra på att Cecilia Malmström än en gång kommer att se till att hennes ord tas väl emot.

  Pier Antonio Panzeri (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den senaste tidens ström av migranter är ett allvarligt problem för EU. Det som behövs är dock inte klagomål, utan effektivt samarbete för att hantera den rådande krisen på ett konstruktivt och långsiktigt sätt. Vi måste vidta åtgärder på två nivåer och det kommer att krävas starka skuldror för att bära vårt ansvar.

Den första nivån handlar om den omedelbara situationen. Det måste anslås extra medel för att hantera krisen. Vi måste till sist anordna en europeisk rundabordskonferens, där vi diskuterar möjligheten att fördela invandrarna rättvist mellan olika länder. Slutligen måste vi träffa den provisoriska tunisiska regeringen och kräva att den vidtar åtgärder och skjuter till resurser för att hejda den pågående utvandringen.

Den andra nivån är mer politisk i sitt slag. Det är absolut nödvändigt att ändra vår grannskapspolitik i grunden. Åtgärder behöver vidtas baserade på en ny politik av ekonomiskt, finansiellt och socialt samarbete, en intelligent invandringspolitik och effektivt stöd för de ekonomiska reformer och den demokratiseringsprocess som pågår i Tunisien.

Endast genom att vidta sådana åtgärder kommer vi att kunna hantera och lösa de problem som nu drabbar Italien och Europa. Fru kommissionsledamot, jag är övertygad om att du håller med oss om att det nu verkligen är dags att sluta att prata och börja handla.

  Teresa Jiménez-Becerril Barrio (PPE). – (ES) Herr talman! Jag vill inte dra jämförelsen mellan terrorism och invandring alltför långt men jag har konstaterat att EU:s insatser tyvärr handlar om att lösa nödsituationer, till exempel en allvarlig attack eller stora migrationsströmmar, som vi för närvarande ser på Lampedusa, där den stora tillströmningen av tunisier till den italienska kusten skulle kunna kulminera i en krönika om ett förebådat dödsfall.

Den hoppfulla resan kan mycket väl bli en fördömd resa, och alla vi som bevittnar dessa oavbrutna och okontrollerade flyktingströmmar och inte säger ”nu räcker det” med tillräcklig auktoritet kommer att få den på vårt samvete. När det väl sker kommer vi att förskräckt slå ut med våra händer för att nästa dag ha glömt alltsammans.

Européerna har en plikt och rätt att känna till sanningen: att Medelhavsstrategin inte fungerar, att den gemensamma invandringspolitiken kommer att förbli en dröm tills de europeiska länderna åtar sig att förse Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex) med tillräckligt med resurser för att vara effektiv.

Det kostar ingenting att tala men vi måste agera. Tror ni verkligen att Frontex i dagsläget kan garantera säkerheten vid EU:s gränser? Det tror inte jag. Låt oss hoppas att folket i Egypten, Tunisien och andra länder i Maghrebområdet inte bestämmer sig för att i massor söka en bättre framtid i Europa. Låt oss hoppas att de i stället gör det i sina egna länder, för det är det som de har kämpat för och vi måste hjälpa dem.

Därför måste vi visa solidaritet och ta ansvar och, framför allt, tala sanning när vi talar om en gemensam europeisk invandringspolitik, som nu behövs mer än någonsin.

  Roberta Angelilli (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! EU har länge varit som Törnrosa i frågor som rör invandring och vi får nu betala priset för den tid som har gått förlorad. Faktum är att invandringen fortfarande inte är en prioriterad fråga för EU eller för alla 27 medlemsstater. Ofta får gränsländerna själva bära hela bördan. Vi bör också ha som gemensamt mål att utarbeta en lämplig Europa–Medelhavsstrategi. Även i det fallet måste vi dock erkänna att Barcelonaprocessen faktiskt aldrig har tagit fart.

Faktum är, fru kommissionsledamot, att det här är obehagliga ämnen. Vissa medlemsstater, t.ex. Italien, Grekland och Malta, måste mycket riktigt ta itu med dem och har en solidarisk plikt, medan de flesta medlemsstater står vid sidan om som passiva åskådare och endast läxar upp andra.

Det finns en hel del att göra på lagstiftningsområdet när det gäller att tillhandahålla resurser och stärka instrumenten – jag talar om Frontex – men det som behövs mest av allt är politisk vilja. Avslutningsvis vill jag tacka Cecilia Malmström och hela kommissionen för just det: för att de försäkrar den italienska regeringen om sitt åtagande – på nytt i dag – att ta itu med den humanitära krisen på Lampedusa.

  Ioan Mircea Paşcu (S&D). – (EN) Herr talman! Den snabba utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern har förhoppningsvis skakat om oss i vår dolce far niente-övertygelse om att EU är så välmående och säkert att vi inte behöver oroa oss för några större säkerhetsutmaningar.

Den här gången har tiden haft den dåliga ovanan att inte stanna, och det som förefaller omöjligt i dag blir plötsligt verklighet i morgon. Det problem vi diskuterar är både tekniskt och politiskt. Låt mig tala om det senare, som innebär att EU nu, med de ökande flyktingströmmarna från Nordafrika efter den revolution som nyligen utspelat sig där, har fastnat mellan sitt offentliga stöd för dem och till den tysta nödvändigheten av att hålla sina grindar stängda.

Allt jag vill säga är att om vi vill behålla vår trovärdighet bör lösningen på vårt tekniska problem, som handlar om mer än pengar och polis, vara förenlig med våra offentliga uttalanden. Därför kommer tuffa åtgärder av det slag som vissa medlemmar nyligen har vidtagit mot människor från andra EU-medlemsstater att, om de antas, endast misskreditera EU – den här gången inte bara internt utan även externt.

  Sonia Alfano (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka kommissionsledamoten för att hon har varit så tjänstvillig och långsiktig när det gäller att erbjuda Italien stöd, även om den italienska regeringen själv har avböjt att ta emot stödet.

Fru kommissionsledamot, du har med rätta understrukit behovet av att stödja Tunisien i denna tid av demokratisering. Jag undrar dock och jag frågar er alla följande: Vad har hänt med de pengar som Europa har sköljt över Tunisien under alla dessa år och som fortfarande sköljer över Libyen, som – som vi vet – är demokratiska regimer? Därför är det nu underbart och fantastiskt att bejubla det tunisiska folkets uppvaknande, även om jag undrar hur i all världen dessa pengar över huvud taget beviljades. Om libyerna vaknade i morgon, vad skulle vi dra för slutsats av det? Skulle vi än en gång ha tänkt att vi hade finansierat demokratiska regimer bara för att nästa dag inse att vi i stället hade genomfört en ödesdiger politik?

Jag frågar mig själv, fru kommissionsledamot, hur i hela världen EU har hållit tyst om detta demokratiska uppvaknande, medan Förenta staterna är de enda som har erbjudit tydlig vägledning i det avseendet.

Jag vill knyta an till det som Miguel Portas och Rui Tavares sade. De påpekade att länder som Tunisien, förvånansvärt nog, betraktar utvandring som ett brott.

När det gäller alla de människor som har stigit i land på Lampedusa – och jag vill påminna Barry Madlener om att de inte är libyer utan tunisier, även om det knappast är viktigt eftersom libyerna snart också kommer att anlända – undrar jag till att börja med vem som kommer att avgöra om de är flyktingar eller inte, med tanke på att det råder extrem förvirring i Tunisien för närvarande? Framför allt undrar jag dock hur vi kommer att känna oss om vi skickar tillbaka dessa människor, trots att vi vet att de kommer att fängslas så snart de kommer fram?

Det här var de punkter som jag tycker att vi bör fundera över. Framför allt tycker jag att vi bör inse att rasistisk politik som den som den italienska regeringen har genomfört tyvärr endast har gett mycket negativa resultat.

  Mario Borghezio (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi är tacksamma gentemot kommissionsledamoten för de åtaganden som har gjorts, även om det bör sägas att med alla löner EU – som har 136 diplomatiska beskickningar – betalar ut världen över kanske man borde ha insett vad som var i färd tidigare. Situationen förutsågs faktiskt inte ens av företrädarna för Socialistinternationalen, där Tunisiens trevlige diktator var medlem, han vars briljanta sociala och politiska styre av landet ledde fram till allt detta.

Vi vill att kommissionen berättar varför den inte klart och tydligt upplyser oss om varför de här människorna inte fördelas mellan olika EU-länder. Det är inte rättvist – och det har kuststaterna länge hävdat – att problemet enbart ska påverka länder vid Medelhavet som har en havsgräns mot nordafrikanska länder. Det är en grundläggande fråga och lika grundläggande är det att komma ihåg att Frontex har högst begränsade resurser. Jag har hört att man har skickat två experter. Det råder akut kris på Lampedusa, inte minst humanitärt, en kris som måste bemötas med en specialgrupp av lämplig storlek för att kunna åtgärda nyligen begångna misstag och felaktigheter.

Situationen är ytterst allvarlig och kan också komma att förvärras ur ett folkhälsoperspektiv eftersom det redan har börjat bli brist på vatten på Lampedusa.

  Talmannen. – Jag kommer att vara noga med talartiderna, inte minst på grund av att Cecilia Malmström måste lämna parlamentet kl. 18.00. Vi måste därför låta henne besvara era frågor, som i annat fall förblir obesvarade.

  David Casa (PPE). – (MT) Herr talman! Det är riktigt att vi i åratal har talat om den här tragedin som utspelas i Medelhavet och jag måste tyvärr säga att ni inte har fäst något avseende vid den. Ni har struntat i den eftersom den solidaritet det talas om när det gäller den olagliga invandringen till Europa inte är äkta.

Just nu kan tragedin bevittnas på Lampedusa; och det är en allvarlig tragedi. Nu när det håller på att bli överfullt på Lampedusa – och så är fallet redan nu – kommer alla att skickas till Italien och situationen kommer åtminstone att bli mer uthärdlig. Gud ske lov har inte samma antal kommit till Malta, för då hade tragedin varit långt större. Alla som kommer till Malta har inget annat val än att stanna. Men Malta kan inte ta hand om fler. Och inte heller kan pengarna användas till att förvandla lilla Malta till ett gigantiskt fängelse som håller kvar alla dessa människor på ön.

Därför behöver vi ett äkta engagemang från medlemsstaterna och mer solidaritet, i synnerhet från de nordeuropeiska länderna, eftersom vi inte märker av någon sådan solidaritet från EU-medlemsstaternas sida, något som parlamentets vice talman nämnde.

  Rosario Crocetta (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka kommissionsledamoten för att hon uppmärksammat frågan om Tunisien. I ärlighetens namn hade jag velat se en annan rubrik på den här debatten, nämligen ”Debatt till stöd för Tunisien och andra länder som kämpar mot diktaturer och för mänskliga rättigheter”.

I stället gör vi det till en humanitär kris att en av världens stormakter, Italien, måste hantera problemet att släppa in 5 000 personer. Självklart är flyktingarna ett problem för Lampedusa, även om det finns en daglig färjeförbindelse till Sicilien liksom en flygplats som kan användas för att transportera dessa människor vidare. Vi måste inse att det vi här diskuterar inte är problemet med Frontex eller hur båtarna ska stoppas, utan att det handlar om människor som vi har uppmanat att kämpa för demokrati, och nu när de gör det måste vi kunna ta emot dem. Att utfärda fler visa är en åtgärd som endast Italien kan vidta för att försöka hjälpa dessa länder.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Den senaste stora flyktingvågen, som var lik den vi nu ser som en följd av den tunisiska revolutionen, inträffade förmodligen 1989 efter kommunismens fall. EU har inte lärt sig någonting av tidigare erfarenheter. Unionen blev fullständigt tagen på sängen av flyktingströmmen. I och med att alla dessa människor som inte vill kavla upp ärmarna och bygga upp sitt eget land nu kommer hit uppmanas Italien att inte skicka tillbaka ekonomiska flyktingar från Tunisien. Men det är just det som är problemet. Så länge dessa människor inte skickas tillbaka till sitt hemland omedelbart, utan återvandringsbidrag, kommer vi gång på gång att dränkas av vågor av ekonomiska flyktingar. Tiotusentals står redan och väntar i grannländerna.

Massamnestier och generösa erbjudanden som skymmer det faktum att majoriteten enbart är ekonomiska flyktingar har tidigare helt enkelt lett till nya strömmar av asylsökande. Om vi inför kvoter för asylförfaranden i stället för att omedelbart återsända migranterna skapar vi bara incitament för ett liknande beteende framöver.

  Sergio Paolo Francesco Silvestris (PPE). – (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag vill varmt tacka kommissionsledamoten för debatten, för vad hon har sagt oss, för att hon hedrat oss med sin närvaro och för hennes åtaganden som visar att en ömsesidig förståelse mellan EU och Italien i betydande mån kan hjälpa mitt land att hantera den här krisen.

Jag vill ta upp någonting hon sade, nämligen att det blåser en vind över Medelhavet. Det är sant, herr talman, en vind av frihet och demokrati som får omedelbara effekter som Italien nu märker att man måste hantera. När vinden friskar i reser somliga murar och andra bygger väderkvarnar. Fru kommissionsledamot, låt mig berätta för er att man i Apulien i södra Italien, som Raffaele Baldassarre, Mario Mauro och jag själv kommer från, har byggt väderkvarnar i årtionden. Med det menar jag att man har utvecklat former för flyktingmottagande och arbetat hårt för att skydda invandrarnas värdighet och ge dem ett rättvist och anständigt mottagande. Men vi kan inte klara det på egen hand. Det vore underbart om vi på de här väderkvarnarna som vi har hållit på att bygga i åratal även kunde se spår av ett uppmärksamt och effektivt EU som hjälper oss att bygga dem.

  Jan Mulder (ALDE). – (NL) Herr talman! Det tycks ganska ironiskt att en flyktingvåg väller fram just när de första tecknen på frihet och demokrati har börjat visa sig i Tunisien. Det är lite svårt att tro att de verkligen vill lämna Tunisien.

Det verkar ske stora förändringar i hela Mellanöstern och det kan mycket väl vara så att detta bara är en föraning om vad som komma ska. Därför tycker jag att det är positivt att kommissionen vidtar alla möjliga åtgärder för att förbereda sig. Kommissionen bör nu också bevisa att den kan få situationen under kontroll.

Alla gemenskapens hinder måste undanröjas och vi måste hjälpa Tunisien, men under de här särskilda omständigheterna, just när vi ser de första tecknen på frihet i Tunisien tror jag att det oundvikligen kommer att visa sig att många av dessa människor inte är några verkliga flyktingar. Av det skälet är det precis lika oundvikligt att kommissionen vill skicka tillbaka ett stort antal människor till Tunisien, just för att statuera ett exempel för framtiden, med tanke på att det är möjligt att fler flyktingar från Mellanöstern följer efter.

  Carlo Fidanza (PPE). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den exceptionellt stora tillströmningen av immigranter som belägrar den italienska kusten och därmed hela Europa måste sporra oss till att slutligen utarbeta en gemensam strategi för att hantera det här fenomenet. I det avseendet är de pågående samtalen mellan de italienska myndigheterna och kommissionen på god väg att ge en lösning på den humanitära kris vi har diskuterat.

Med all respekt för Rosario Crocetta måste jag påpeka att problemet inte så mycket handlar om de 5 000 personer som hittills har kommit som om den potentiellt ödesdigra upptrappningen av de politiska omvälvningarna och de många tusentals fler flyktingar som kan landa på våra stränder om vi sänder ut tydliga politiska budskap. Det är viktigt att vi snarast tar itu med detta. Krisen måste övervinnas, men då krävs strukturella åtgärder.

Vi måste förstärka Frontex roll så att organet blir mer operativt och klarar att direkt hantera vissa förfaranden för att identifiera flyktingar, kontrollera deras ursprungsland och organisera repatriering. Vi måste förstärka Europols roll för att förhindra att potentiella terrorister och kriminella slinker in i unionen. Framför allt måste vi agera snabbt. Jag tycker att kommissionen har reagerat bra och jag hoppas att rådet också ska göra sitt.

  Carmen Romero López (S&D). – (ES) Herr talman! Jag vill ställa en fråga till kommissionsledamoten eftersom det denna eftermiddag tycks råda en smått hysterisk stämning i kammaren. Jag vill fråga om det är möjligt att ta reda på om de 5 000 personer som har kommit till Lampedusa verkligen är terrorister. Kan vi kolla upp det? Det lär inte vara så svårt.

Det lär inte vara så svårt eftersom våra säkerhetstjänster har tillräcklig kapacitet för att ta reda på om det är sant. Fem tusen. Vi talar om terrorister, men tusentals trashankar kommer i små båtar. Jag skulle vilja ställa följande fråga: vore det inte enklare för er att avlägga ett humanitärt besök i Lampedusa och på plats försöka utvärdera och se vilka resurser Niccolò Rinaldi talar om som inte har använts i Italien? Det kunde också vara en bra resa.

Det vore också bra om ni besökte Tunisien, eftersom de som har kommit till Lampedusa kanske har kommit från de gruvområden i inlandet där befolkningen lever i fattigdom till följd av Ben Alis korruption. Vi kan hjälpa dem genom regional utveckling. Då kanske ni skulle se de förändringar och svårigheter Tunisien genomgår, och ni skulle kunna övervaka situationen och försvara tunisiernas sak i kommissionen.

ORDFÖRANDESKAP: DURANT
Vice talman

  Tanja Fajon (S&D). – (SL) Fru talman, vi bevittnar en ny humanitär tragedi i EU:s närmaste grannskap. I dag är det Lampedusa, men vi kan förvänta oss en ännu större tillströmning av invandrare från nordafrikanska länder på andra platser.

Bara från Egypten till Israel lär runt 600 migranter fly varje månad. Myndigheterna kan inte längre kontrollera situationen.

Vi måste bemöta detta med snabba och samordnade åtgärder. Vi får inte reagera genom att stänga våra dörrar och likställa migranter med kriminella. Det vore skamligt om någon verkligen tänkte i de banorna i Europa, där fri rörlighet är en grundläggande rättighet och en symbol för frihet och jämlikhet.

Vi medlemsstater måste axla ett gemensamt ansvar och dela på de bördor som i dag har fallit på Italien. Vi måste mobilisera våra krafter och ekonomiska resurser eftersom det här handlar om människoliv.

Vi har reagerat splittrat och långsamt på den senaste tidens händelser i Tunisien och Egypten. Låt oss nu visa att vi är att lita på och låt oss inte hemfalla åt extremhögerns och de främlingsfientliga partiernas invandringsfientliga retorik.

I dag är det Italien som behöver handfast hjälp, men i morgon kan det vara ett annat land. Vi behöver snabba åtgärder nu.

  Wim van de Camp (PPE). – (NL) Fru talman! Det är väl bra om demokratiska förändringar är på gång i Nordafrika, men de för också med sig skyldigheter för Europa. Problemen i Nordafrika kan inte lösas i Sydeuropa. På den punkten är jag enig med mina italienska kolleger i parlamentet.

Min fråga till kommissionsledamoten är om det finns någon möjlighet att snabba på processen och införa en snabbgranskning av ansökningar och omgående skicka tillbaka alla som inte är bona fide-flyktingar till Tunisien? För vi ser nu stora grupper av unga män som beger sig till södra Italien. Bland dem finns det troligtvis många ekonomiska flyktingar och vi måste skilja de riktiga flyktingarna från de ekonomiska flyktingarna.

Till detta kommer givetvis också PR-problemet. Många européer har intrycket att en hord av tunisier styr kosan mot södra Italien. Det är ett PR-problem, inte bara för Italien, utan också för EU. Därför är nyckelfrågorna här snabbare förfaranden och bättre PR-verksamhet.

  Nadja Hirsch (ALDE). – (DE) Fru talman, fru Malmström! Som alla EU-medborgare gladde vi oss åt revolutionen i Egypten och Tunisien och det faktum att värderingar som frihet och demokrati plötsligt stod på agendan. Bilder från dessa länder har de senaste dagarna dominerat nyheterna. Men under ett par tre dagar har vi i våra teverutor och tidningar också sett bilder av strömmen av flyktingar och folk i båtar. Vi måste snabbt vidta åtgärder och se till att vi inte missar detta historiska ögonblick, så att det blir något annat vi minns än bilden av flyktingar. Vi får inte glömma vad dessa länder faktiskt har uppnått.

Vi måste förklara för allmänheten att även om en massa människor kommer hit kommer flertalet att skickas tillbaka, eftersom de enligt vår definition inte har rätt till asyl. Självklart måste vi ställa oss den fråga om de ekonomiska flyktingarna som ofta ställs. En sak är säker. Om dessa ungdomar saknar framtidsutsikter kommer de att återvända hit. Kanske inte samma människor, men en stadig ström av nya migranter. Därför måste vi ta itu med det här problemet nu.

  Nikolaos Salavrakos (EFD). – (EL) Fru talman! Medelhavet står i lågor. Det är uppenbart att invandringen kommer att öka. Som civiliserade människor måste vi behandla alla dessa människor som mänskliga varelser. Men vi får inte glömma det faktum att flertalet migranter kommer från muslimska länder.

Enligt den officiella rapporten beräknas de muslimska befolkningarna växa med 35 procent från 1,6 miljarder till 2,2 miljarder under de kommande tjugo åren. I dag är andelen muslimer i Europas befolkning endast 2,7 procent. Med nuvarande tillströmning och födelsetal förväntas andelen ha ökat till 6 procent inom tjugo år. Som ni kan se står vi därför inför en ekonomisk och social omsvängning i Europas sätt att fungera och i den europeiska kulturen.

Vi måste därför behandla den här frågan på EU-nivå och inte överlåta åt medlemsstaterna att sköta den på egen hand.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Fru talman! Som kommissionsledamoten sade blåser förändringens vindar över Nordafrika och påminner till en del om det som hände i Östeuropa för tjugo år sedan. Om utgången blir densamma – att demokratiska regimer inrättas – då tror jag att vi skulle bli mycket nöjda. Myntets baksida är förstås att vi åtminstone på kort sikt har ett flykting- och asylproblem, framför allt i Italien.

Eftersom Italien är med i EU är det ett problem för Italien, men också för Europa. Lösningen måste vara italiensk, men den måste också vara europeisk. Vi kan inte stänga dörren för flyktingarna, men samtidigt kan inte dörren stå öppen för världens alla flyktingar och asylsökande. Så jag tror verkligen att lösningen ligger i den flerpunktsplan som föreslagits av min kollega Simon Busuttil, främst för att se till att återvandringen sker när så är lämpligt och säkert, men självklart också för att skicka tillbaka asylsökande som inte gjort sig förtjänta av flyktingstatus inom EU. Vi måste agera solidariskt gentemot Italien, och kan göra det.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Fru talman! Jag menar att frågan vi diskuterar här är alleuropeisk. Vi måste inse att Europa måste agera solidariskt och enat. I dag har vi ett problem som rör Italien och flyktingar från Tunisien, men i morgon kan de komma från Algeriet, Egypten eller kanske Libyen, länder det tidigare kommit tusentals flyktingar från. Att rådet inte är närvarande är förstås ett problem. Rådet bryr sig inte om den här frågan. Jag är besviken över att rådet inte sitter här med oss i dag och lyssnar till parlamentets debatt. Som jag ser det måste vi samarbeta med kommissionen för att gemensamt hitta en lösning som å ena sidan är lagligt korrekt, samtidigt som vi å andra sidan, som min kollega Seán Kelly påpekade, inte bara kan ta emot alla flyktingar som kommer till Europa från Nordafrika. Det är verkligen inte vårt mål och de som inte förtjänar politisk asyl måste skickas tillbaka till sina ursprungsländer.

  Georgios Koumoutsakos (PPE). – (EL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Välkomna till det här sammanträdet och tack för att ni har kommit. I dag är problemet Lampedusa. I morgon kommer det att vara Malta eller Kreta. Och låt oss se sanningen i vitögat, dagen därpå är det Milano och snart också Bryssel och Paris.

Problemet är inte ett problem för våra partnerländer i söder; det är ett europeiskt problem. Vi behöver solidaritet. Vi behöver också förstärka de verktyg och åtgärder vi förfogar över, däribland Frontex, Europol och havsövervakning. Men det är också viktigt att vi under de kommande åtta åren tar en allvarlig titt på Dublin II och gör den översyn som krävs.

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Om Simon Busuttil hade lyssnat på vad jag sade i mitt inledningsanförande skulle han ha hört att jag nämnde i princip allt han sade i sitt anförande, men jag är bara glad att upprepa det. Vi är beredda att använda de medel vi förfogar över för att omedelbart bistå de italienska myndigheterna. Vi för en dialog med dem för att identifiera vilken typ av hjälp de behöver. Italien har stor erfarenhet av att hantera olika katastrofer men de kanske behöver hjälp med humanitära insatser för att ordna tillfälligt boende, mat och läkemedel, och de kan även behöva hjälp med behovsbedömning, stödinsatser och identifiering. Vi kommer att bistå dem med detta och diskuterar för närvarande saken med dem.

Det här är en fråga för EU, och det är därför vi måste hitta lösningar på EU-nivå. Vi har personal från Frontex på plats, men vi tittar också på möjligheten att med kort varsel sätta in en Frontexinsats och har beredskap att göra det, men vi behöver givetvis diskutera hur det ska gå till med Italien och övriga länder som kan tänkas bidra. Det gläder mig att Simon Busuttil är föredragande om Frontex så att vi i framtiden kan få ett reformerat och än mer välfungerande Frontex.

Om vi genomförde en Frontexinsats på tunisiska vatten skulle vi självklart behöva göra det i samarbete med de tunisiska myndigheterna. Vi är inte där än. Vi uppmuntrar också de tunisiska myndigheterna att ta hem medborgare som inte behöver internationellt skydd. Vi tittar på hur lagstiftningen ser ut i det avseendet, något Rui Tavares och flera andra har berört. Vi hoppas att den nya demokratiska regeringen inte kommer att ha någon sådan lag, men självklart måste det undersökas från fall till fall och kontrolleras noga. Vi är också beredda att bistå de tunisiska myndigheterna med råd, hjälp med polis- och gränsförvaltning och med utbildning, utrustning och finansiering.

Det europeiska stödkontoret för asylfrågor är fortfarande inte i gång på Malta, men det finns en fungerande styrelse och den har sagt sig kunna skicka nationella enheter till Italien för att hjälpa till om Italien vill det. Det kommer vi också att diskutera nästa vecka i utrikesrådet och i rådet (rättsliga och inrikesfrågor) som sammanträder nästa vecka. Vi samarbetar med UNHCR och ber om deras hjälp med att identifiera vilka som är i behov av internationellt skydd och analysera framtida behov. Frontex medverkar också i arbetet med att göra en analys som omfattar hela regionen.

Som flertalet av er har påpekat är situationen i Tunisien förstås mycket hoppingivande och vi stöder alla den demokratiska utvecklingen i landet. Lady Ashton var där i går och förde diskussioner med myndigheterna. Vi är beredda att erbjuda dem stöd under valprocessen när de genomför val. Vi diskuterar olika sätt att förstärka andra former av stöd för att utveckla och stärka landets demokratiska utveckling. Ekonomiskt stöd kan ges. Vi diskuterar olika program för rörlighet och vi måste också förbättra möjligheterna för människor att på laglig väg ta sig till Europa. Det pågår också diskussioner om en givarkonferens.

Jag håller med Mario Mauro och andra som sade att vi givetvis måste titta på regionen som helhet. Jag tror många blev ganska överraskade när Berlinmuren föll. Då hade vi ingen handlingsplan på lut. Den här situationen är lite annorlunda, men självklart måste vi i Europeiska unionen stödja människor som kräver frihet och demokrati. Vi ser över handlingsplanen för den europeiska grannskapspolitiken eftersom utvecklingen kräver det och vi tittar på hela regionen – i synnerhet Egypten, men även övriga länder – för att få bästa möjliga effekt av de verktyg, medel och åtgärder vi förfogar över och skräddarsy dem så att de blir mycket bättre anpassade till den senaste händelseutvecklingen i regionen.

Jag är övertygad om att vi kommer att återvända till den här debatten eftersom frågan står på agendan och sannolikt kommer att förbli där, men jag vill återigen försäkra er om att kommissionen följer frågan mycket uppmärksamt. Vi är beredda att hjälpa Italien, Tunisien och andra länder som påverkas.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Erminia Mazzoni (PPE), skriftlig. – (IT) Den italienska regeringens vädjan till EU hör till medlemskapets privilegier. Som många kolleger har påpekat måste fördragets principer om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning omsättas i praktisk handling. Den svåra situation som Italien för närvarande står inför faller såsom Cecilia Malmström påpekade inom EU:s behörighetsområde. Att EU-institutionerna reagerar så långsamt är inte i fas med den extremt snabba händelseutvecklingen i länderna i Nordafrika.

Italien, och i synnerhet södra delen av landet, är Europas första gränsställe i Medelhavet och måste nu hantera en tillströmning av människor som man kan föreställa sig men inte planera för. Det vi upplever visar oss hur problematiskt det är att vi har övergett Barcelonaprocessen. Europeiska unionen behöver ompröva sin strategi för Medelhavsområdet och återigen göra den till en av sina främsta prioriteringar. Kortsiktiga åtgärder i form av ekonomiskt stöd och särskilda insatser är bra, men kommer inte att räcka. Den demokratiska övergångsprocessen som sprider sig i länderna på båda sidor om Medelhavet måste kompletteras med initiativ på medellång och lång sikt för att ta itu med de sociala och ekonomiska problemen.

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) Dagens debatt är synnerligen viktig. Bara de senaste fyra dagarna har över 4 000 flyktingar från det närbelägna Tunisien anlänt till ön Lampedusa. En folkhälsokris av en omfattning vi inte sett tidigare är under uppsegling. Man bör också ha i minnet att det lokala styret hanterar krisen utan lämpliga resurser och utan de hjälpmedel som situationen kräver.

Italien vände sig omedelbart till EU för att be om brådskande åtgärder. Även om jag med eftertryck stöder denna begäran vill jag framhålla att det åtagande som gjorts av Frontex – det EU-organ som ansvarar för att hantera frågan om migranter som anländer via Medelhavet – är värdefullt men inte tillräckligt för att ta itu med strömmen av olagliga migranter från Tunisien. Under minisessionen i februari uttryckte jag min oro över det försämrade läget i länderna i Nordafrika och de återverkningar för Europa som blir följden. Här i kammaren vill jag än en gång betona att EU måste göra större åtaganden för att införa en effektiv migrationspolitik som ger EU möjlighet att hantera den olagliga invandringen och framför allt att bistå de länder som mer direkt utsätts för tillströmningen av invandrare, exempelvis Italien.

  Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) När tusentals migranter plötsligt anländer till den lilla italienska ön Lampedusa är det en unik händelse. Den händelsen ställer oss emellertid inför ett problem som berör alla européer. Just nu är det viktigt att den europeiska solidariteten fungerar som den ska. Jag instämmer i kommissionsledamotens uppmaning till medlemsstaterna att skyndsamt bistå Italien, både materiellt och ekonomiskt. I situationer som dessa har migranterna ofta ett annat slutmål än de länder de anländer till. Mottagningsanläggningarna är i många fall föråldrade, och det uppstår ibland allvarliga spänningar i de områden där migranterna tas emot. Vi har redan passerat en del viktiga milstolpar i kampen mot olaglig invandring och för att reglera tillströmningen. I en union där de inre gränserna i praktiken har försvunnit måste emellertid Europa långsiktigt skaffa sig de verktyg man behöver för att kunna nå sina mål. EU måste utarbeta en verklig invandringspolitik, inleda en konstruktiv dialog med ursprungsländerna och förstärka Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens yttre gränser (Frontex) i dess uppdrag.

15. Tillräckliga, långsiktigt bärkraftiga och trygga pensionssystem i EU (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Ria Oomen-Ruijten, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, med titeln ”Med sikte på tillräckliga, långsiktigt bärkraftiga och trygga pensionssystem i EU” (2010/2239(INI)) (A7-0025/2011).

  Ria Oomen-Ruijten, föredragande. – (NL) Fru talman! Låt mig inleda debatten med att tacka mina kolleger för deras mycket angenäma och givande samarbete. Jag vill också tacka rådgivarna vid de olika utskottssekretariaten och givetvis också vår egen personal.

Det har inte varit lätt att hantera så många ändringsförslag. Jag tycker ändå att vi har lyckats, eftersom vi nu har åstadkommit något konkret till svar på grönboken. En trygg, långsiktigt hållbar och tillräcklig pension är den garanti EU:s medborgare vill ha. Men det är mer komplicerat än så, eftersom pensionerna faller under medlemsstaternas ansvarsområde och där kommer att förbli.

Därmed inte sagt att vi inte får säga vad vi tycker eller med hjälp av den öppna samordningsmetoden lägga fram förslag som kan leda till en översyn.

Pensionssystemens hållbarhet hotas när utvecklingen går mot en omvänd befolkningspyramid: vi har nu fler gamla i befolkningen, äldre medborgare som lever längre och därmed är det färre kvar som ska finansiera pensionerna. Den första pelarens ”pay as you go”-system är ett utmärkt uttryck för solidaritet mellan generationerna, och dessa system kommer även i fortsättningen att vara de viktigaste.

Men ovanpå den yngre generationens börda finns det onekligen också ett budgettryck i medlemsstaterna och det får i sin tur återverkningar på stabilitetspakten, vare sig vi tycker om det eller inte.

I medlemsstaterna höjer man pensionsåldern. Jag motsätter mig förslagen om en europeisk indexering av pensioner med förväntad livslängd. Att jag gör det beror på att den förväntade livslängden skiljer sig kraftigt mellan medlemsstaterna och även om det var möjligt att göra en sådan indexering skulle det enligt min mening inte vara socialt ansvarsfullt.

Vi har dock kommit fram till att vi alla måste röra oss i riktning mot en höjd pensionsålder, och den processen måste äga rum på medlemsstaternas nivå, i samråd med arbetsmarknadens parter.

Det finns också en annan sida av saken – och jag ser att Elisabeth lyssnar till det här – nämligen att vi måste se till att äldre personer fortsätter arbeta. Det betyder att vi måste inrikta vårt arbete på flexibla sysselsättnings- och pensionssystem och att vi måste förbättra och anpassa villkoren så att äldre personer kan fortsätta arbeta.

De medlemsstater som har byggt sina pensionssystem på den andra pelaren har gjort besparingar, ofta genom system som samfinansieras av den anställde och arbetsgivaren, och i de nya medlemsstaterna i vissa fall genom en mix av olika system. Medlen har placerats i sparfonder, pensionsfonder eller syns i bolagens balansräkningar. System som bygger på sparande och tillväxt står under mindre stark press än de offentliga finanserna, men även här orsakar ökningen av den förväntade livslängden problem.

Ovanpå detta har vi den finansiella krisen, dålig avkastning på både obligations- och aktiemarknaden och låga räntenivåer som sätter press på de garanterade pensioner folk förväntar sig.

Det svar kommissionen håller på att utarbeta lyder som följer: att tillämpa striktare solvenskrav är inte rätt åtgärd – och det är sista gången jag upprepar det i kammaren. Bra övervakning däremot, ja! Men innan vi antar någon lagstiftning behöver vi först och främst en ingående utvärdering av solvensens effekter.

I sammanhanget vill jag också anknyta till debatten om derivatinstrument. Man kan inte koppla ihop derivatinstrument och pensionsfonder hur som helst. I en pensionsfond används derivatinstrument för att gardera sig mot risker. Däremot inte i spekulationssyfte. Så även här gäller det att tänka först och handla sen, med adress till kommissionen.

Och nu till den tredje pelaren. Jag tycker att vi ska undvika att göra oss orealistiska förhoppningar. Individuellt pensionssparande är bara aktuellt om det finns pengar. Vad vi däremot vill göra är att öka kunskapen, något man gör när människor blir informerade om sina pensioner, och därför behöver vi också ett spårningssystem.

Fru talman! EU:s inre marknad finns inte med i den tredje pelaren, och det måste vi också göra någonting åt.

Slutligen vill jag göra två avslutande kommentarer. När det gäller tillräcklighet kan vi inte uppnå det på EU-nivå, det måste medlemsstaterna göra. När det gäller överförbarhet anser jag att en öppen arbetsmarknad bara kan fungera med en friare pendlartrafik som inte missgynnar anställda som utövar den rättigheten. Men även där behöver vi överförbarhet, fast med en övergångsperiod, och därför behöver vi nya kontrakt och därefter en konsekvensanalys.

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Grönboken om pensioner som vi offentliggjorde förra sommaren blev startskottet för en välbehövlig debatt om framtidens pensioner i Europa. Den resulterade i mer än hundra sammanträden och konferenser med berörda aktörer och vi fick in närmare 1 700 svar.

I grönboken beskriver kommissionen de främsta utmaningarna unionen står inför inom det här området, och ställer fjorton frågor om hur åtgärder på EU-nivå kan hjälpa medlemsstaterna att se till att pensionerna blir tillräckliga, hållbara och trygga, samtidigt som subsidiaritetsprincipen respekteras fullt ut. Grönboken tar ett helhetsgrepp, för tillsammans med mina kommissionskolleger Olli Rehn och Michel Barnier är jag övertygad om att tillräckliga, hållbara och trygga pensioner kräver en samordnad och gemensam politik som sträcker sig över våra tre ansvarsområden.

Låt mig kort upprepa hur kommissionen resonerade inför offentliggörandet av grönboken förra året. För det första måste vi övervinna de obalanser som följer av den ökade diskrepansen mellan förväntad livslängd och pensionsålder. För det andra måste vi anpassa EU:s regelverk så att det avspeglar de förändringar som har skett i medlemsstaternas pensionssystem efter ett årtionde med pensionsreformer. För det tredje måste vi dra lärdom av den finansiella och ekonomiska krisen. Krisen har lyft fram behovet av att se över pensionernas exponering gentemot finansmarknaderna och utformningen av dagens pensionssystem för att minska riskerna och förbättra pensionsfondernas möjligheter att klara av påfrestningar. För det fjärde behöver vi fullt ut förbereda våra pensionssystem på att befolkningen åldras allt snabbare.

Medlemsstaterna har redan engagerat sig i ett mångårigt samarbete för att lära av varandras erfarenheter och utbyta bra praxis om pensionsreformer. Det finns ett samförstånd om behovet av samordning på EU-nivå och för att upprätta EU-regler om gränsöverskridande frågor. Under de senaste tio åren har samordningen på EU-nivå underlättat medlemsstaternas försök att modernisera pensionssystemen och många medlemsstater har redan gjort stora framsteg för att anpassa pensionssystemen så att de avspeglar den demografiska trenden, förändringarna på arbetsmarknaden och könsrollernas utveckling. De flesta medlemsstater har emellertid en lång väg att gå och en handfull andra har inte ens börjat reformera sina pensionssystem.

Det gladde mig att läsa betänkandet, och jag vill gratulera föredraganden, eftersom betänkandet gav ett starkt stöd för den helhetsstrategi vi har valt. På flera ställen betonas kopplingen mellan tillräcklighet, hållbarhet och trygghet. Där identifieras också tydligt politikområden där EU kan ge ett mervärde. Kommissionen befinner sig för närvarande i slutskedet med att analysera resultaten av samrådet, däribland Europaparlamentets slutliga yttrande. Med tanke på det brådskande läget har kommissionen redan påbörjat arbetet med den vitbok som ska läggas fram under tredje kvartalet 2011.

Låt mig avslutningsvis säga att en av de stora framgångarna för den europeiska samhällsmodellen är att se till att hög ålder inte är liktydigt med fattigdom. Vi måste fortsätta leva upp till detta åtagande och hjälpa medlemsstaterna att fatta rätt beslut för att se till att pensionssystemen fyller sitt syfte. De senaste tolv månaderna har vi haft en livlig debatt om pensionsreformer och den verkar bli lika intensiv under det kommande året. Jag räknar med parlamentets stöd för att få till stånd en verklig förändring i syfte att skapa pensioner som är både tillräckliga och hållbara i framtiden.

  George Sabin Cutaş, föredragande för yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. – (RO) Fru talman! Att vi i dag diskuterar pensioner här i Europaparlamentet bekräftar hur viktiga de är för Europa. En åldrande befolkning, den ekonomiska och finansiella krisens inflytande och ungdomarnas sena debut på arbetsmarknaden kräver gemensamma lösningar. Pensionerna är dock fortfarande ett nationellt ansvar och syftet med subsidiaritetsprincipen är att fastställa var gränserna för EU:s insatser går. Om medlemsstaterna förbättrar sitt genomförande av befintlig EU-lagstiftning kommer vi emellertid att få en gemensam marknad som fungerar mer effektivt, något som kommer att främja en ökad rörlighet för arbetstagare.

För att de allmänna pensionssystemen ska vara hållbara måste vi dessutom se till att människor får möjlighet att fortsätta arbeta upp till pensionsåldern. Den ökade arbetslösheten i medlemsstaterna är en källa till oro som äventyrar principen om solidaritet mellan generationerna. Åtgärder för att reformera pensionssystemen måste gå hand i hand med åtgärder för att främja sysselsättningspolitiken. På samma sätt behöver pensionsreformer inte vara synonymt med att redan sårbara grupper berövas en trygg och anständig inkomst. Medlemsstaterna får inte smita från sitt ansvar att ge alla medborgare tillräckliga pensioner.

För att undvika den typen av exploatering på nationell nivå har vi lagt fram ett förslag om att på EU-nivå fastställa vad som är en tillräcklig pension. Enligt min uppfattning räcker det inte att be medlemsstaterna att garantera att pensionerna i första pelaren ligger över fattigdomsgränsen. Jag förstår absolut argumentet om medlemsstaternas skilda villkor och deras motvilja mot att låta EU lägga sig i en fråga där den nationella suveräniteten är som mest utpräglad. Jag anser dock att EU-organen måste visa sig mer måna om EU-medborgarnas levnadsvillkor. Socialt missnöje kan leda till oväntade följder. Två exempel på senare tid från länder utanför EU visar på toleransnivån hos en befolkning som ständigt har tvingats till uppoffringar för att tillfredsställa nationella regeringar som visar alltför lite intresse för sina medborgares behov.

  Cornelis de Jong, föredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. – (NL) Fru talman! Först och främst vill jag uppriktigt tacka min kollega i parlamentet, Ria Oomen-Ruijten, för hennes goda samarbete. Jag är tacksam för att hon tagit fasta på mycket i mitt yttrande, om inte i själva verket hela det yttrande jag skrev för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd (IMCO).

Jag gläder mig särskilt åt rekommendationen om att utveckla ett europeiskt system som gör det möjligt för alla att få veta hur mycket pension de har tjänat in, oavsett i vilken medlemsstat eller vilka medlemsstater det har skett.

Jag har ändå några frågor kvar att ställa, särskilt om diskrepansen mellan Ria Oomen-Ruijtens uttalanden här i dag och rekommendationen att pensionspolitiken ska ligga under EU:s ekonomiska styrning. Vi vet inte exakt vilken form den kommer att anta, men det finns en verklig chans att den inte kommer att bli frivillig. Jag vill inte ge intryck av att jag genom att rösta ja exempelvis bidrar till att överföra nationella befogenheter i denna fråga till EU.

Dessutom är jag oroad över rekommendationen som finns där om att pensionsåldern bör höjas mot bakgrund av den förväntade livslängden. Jag anser definitivt inte att det är nödvändigt för Nederländernas vidkommande, och därför kan jag inte stödja rekommendationen. Jag vill gärna att föredraganden kommenterar detta.

  Barbara Matera, föredragande av yttrandet för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill också tacka Ria Oomen-Ruijten.

Bristen på någon betydande uppmärksamhet på könsfrågor i kommissionens grönbok om de framtida pensionssystemen i EU ger anledning till oro: kvinnor diskrimineras vid pensionsberäkningar eftersom de oftare avbryter sitt yrkesliv för att ta hand om sina barn, sjuka släktingar och äldre. För att kunna uppfylla sina familjeåtaganden är kvinnor därför mer benägna än män att tvingas acceptera osäkra anställningar eller deltidsanställningar, vilket resulterar i en könsklyfta avseende löner på i genomsnitt 18 procent i EU.

Detta leder till en uppenbar diskriminering mot kvinnor som får pensioner som är tydligt lägre än männens. Detta ökar risken för fattigdom för äldre kvinnor, i synnerhet när man tar hänsyn till det faktum att de brukar leva längre än män. Den tid kvinnor lägger ned på att ta hand om sina barn eller andra beroende familjemedlemmar måste i beräkningssystemen erkännas som likvärdig med alla andra typer av arbete när man beräknar pensionerna. I grönboken erbjöds ett samråd …

Avslutningsvis hoppas jag att man i den nya vitboken kommer att ge större uppmärksamhet åt den känsliga och oroande könsklyftan vid beräkningar av pensionsrättigheter i EU.

  Csaba Őry, för PPE-gruppen. – (HU) Fru talman! För det första är det stora antalet ändringsförslag – det har lagts fram nästan 500 stycken – en bra indikation på det väldiga intresset för detta ämne, och föredragande Ria Oomen-Ruijten förtjänar vårt tack för att ha förvandlat denna ofantliga höstack av ändringsförslag till ett betänkande som speglar parlamentets aktuella åsikt. Jag säger dess aktuella åsikt eftersom vi befinner oss i början av debatten, och den handlar om grönboken, vilken kommer att följas av en vitbok och av ytterligare betänkanden, vilket innebär att vi uppenbarligen har inlett en större process.

Rent allmänt måste jag säga att jag instämmer i kommissionens förhållningssätt vilket välkomnar diversifiering, dvs. pensionssystem som vilar på flera pelare, men samtidigt vill jag påpeka att ordalydelsen skulle kunna vara lite mer precis här. När vi talar om andra pelare menar vi uppenbarligen andra pelare som komplement till de första pelarna mot bakgrund av deras svagheter. Detta är inte samma sak som en andra pelare där något har tagits bort från den första bara för att driva ett system på olika sätt. Det tidigare återställer stabiliteten medan det senare äventyrar den.

Vi måste emellertid också inse – och detta har kanske redan sagts, men jag vill bara betona det – att pensionssystemens problem inte nödvändigtvis kan lösas av dem själva, inifrån. Det är t.o.m. troligt att man inte kan göra det. Det krävs fler arbetstillfällen och ett starkare ekonomiskt samarbete, och vårt mål bör absolut vara att denna gemensamma tankeprocess – efter det att kommissionen har utarbetat vitboken – på något sätt bör kopplas till målen för Europa 2020-strategin och ekonomisk styrning. Om så sker är det uppenbart att vi kan fortsätta denna debatt på ett mer givande sätt.

  Frédéric Daerden, för S&D-gruppen. – (FR) Fru talman! Jag vill först och främst betona det viktiga arbete för ett samförstånd som föredraganden har utfört. Gratulerar, Ria! Under kompromissförhandlingarna visade hon öppenhet för nya idéer avseende argumenten från min grupp, vilket ledde till en stor majoritet för vid omröstningen om förslaget till betänkande i utskottet för sysselsättning och sociala frågor. Om vi får en så pass stor majoritet för i morgon skulle det skicka en kraftfull signal till de övriga institutionerna.

Detta betänkande om de framtida pensionerna i EU är, hittills, det enda dokument från en EU-institution som går emot kommissionens tänkande – såsom det i synnerhet representeras av dess årliga tillväxtundersökning – och duon Merkel–Sarkozys tänkande i deras dokument om konkurrenspakten. I dessa dokument uppmanar man mycket direkt till en ny bedömning av den första pelaren och även till en automatisk höjning av den lagliga pensionsåldern, grundad på förväntad livslängd. Parlamentet är i sitt ändrade och antagna förslag till betänkande för följande: en grundläggande roll för den första pelaren i relation till pensioner, vilket ger en bättre solidaritetsgaranti, med en kompletterande roll för de andra pelarna, vilket inbegriper en allmän användning av den andra pelaren; mer uppmärksamhet när det gäller att höja den faktiska pensionsåldern och sysselsättningsnivåerna, i synnerhet för äldre personer, i stället för en automatisk och fatalistisk höjning av den lagliga åldern; en definition av kriterierna för att möjliggöra införande av en garanterad minimipension i medlemsstaterna; en stärkt roll för arbetsmarknadens parter när det gäller att fastställa och genomföra alla pensionsreformer i EU samt avskaffande av alla skillnader mellan män och kvinnor avseende pensioner, vilket har att göra med den diskriminering som Barbara Matera påminde oss om.

Med dessa komponenter, med dessa framsteg, såväl som andra som jag kan ha nämnt, är jag säker på att parlamentet kan skicka ett tydligt budskap till vår kommissionsledamot, ett socialt och framåtblickande budskap, och jag hoppas att hon tar hänsyn till detta i samband med vitbokens nästa stadium.

  Marian Harkin, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill först och främst tacka föredraganden för hennes utmärkta arbete; hon har verkligen gjort mitt liv enklare. Jag vill också tacka kommissionen för att den har inlett denna diskussion, som sannerligen är mycket läglig.

Vissa talar om en tickande pensionsbomb, och med hänsyn till vissa siffror som uppskattar klyftan mellan vad vi för närvarande reserverar för både offentliga och privata pensioner för de kommande 40 åren så är klyftan enorm. I detta sammanhang är sålunda frasen ”tickande pensionsbomb” korrekt. Vi vet dock alla vad vi måste göra med en tickande bomb: vi måste desarmera den. Jag tror att detta är början på denna process.

Kärnfrågan är dock: vem är ansvarig? Jag anser att betänkandet klargör att det är medlemsstaterna själva som är ansvariga för att medborgarna får tillräckliga pensioner. Vi kan emellertid också konstatera att medlemsstaternas ekonomier är beroende av varandra och att det därför vore lämpligt att samordna pensionspolitiken genom den öppna samordningspolitiken. Vi anser dock inte att det är möjligt för EU att fastställa tillräckliga pensionsnivåer eller, för den delen, harmonisera pensionsåldrarna.

Vi anser ändå att medlemsstaterna bör definiera tillräcklighet som det villkor som krävs för att äldre personer ska kunna få ett anständigt liv. Det gläder mig att vi har lyft fram könsfrågan och uppmanat medlemsstaterna att ta itu med frågan om män och kvinnor som tar ledigt för att vårda anhöriga och att vi har uppmärksammat frågan om rörlighet och Europa 2020-strategins roll.

Slutligen stöder jag inbegripandet av pensionsåtaganden i stabilitets- och tillväxtpakten. Vi vet att ett fiskalt svart hål håller på att öppna sig på pensionsområdet och vi kan inte bara nonchalera det.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag instämmer med dem som har tackat vår föredragande för hennes utmärkta arbete med detta betänkande.

Vi känner alla till att det finns nationella skillnader, såväl som skillnader inom våra egna politiska grupper, och att lägga fram något som får brett stöd är lättare sagt än gjort. Min grupp är särskilt nöjd över att det i betänkandet på våra bord erkänns betydelsen av pensioner enligt den första pelaren, åtagandet att nå en tillräcklig nivå, frågan om att kunna ge ett anständigt liv. Vi höll trots allt på med fattigdomsfrågor hela förra året. Detta är naturligtvis också, för många personer, en fast inkomst, en nödvändig garanti. I likhet med andra välkomnar vi också erkännandet att vi här måste ta itu med frågan om anständiga pensioner för kvinnor.

Vi erkänner också vikten av att ta itu med diskriminering av äldre arbetstagare och att använda andra åtgärder för att hjälpa folk att vara kvar på arbetsmarknaden. Även vi anser att frågan om möjligheten att överföra pensionsrättigheter är mycket viktig. Fler och fler arbetar inte för samma företag under sitt yrkesliv. Man arbetar för flera arbetsgivare och inte alltid i samma land. Vi måste undvika denna uppsplittring av pensionerna och EU har därför en viktig roll här.

Vi är också glada att se att detta betänkande innehåller ett åtagande avseende den andra pelaren, dvs. att den bör vara tillgänglig utan diskriminering på grundval av ålder, kön och anställningskontrakt. Vi instämmer också i – och gläder oss att se det här – att vi måste anta ett synsätt som beaktar hela livet och som kan hantera de olika perioderna och mönstren i det moderna yrkeslivet, både positiva och negativa.

Återigen erkänner vi betydelsen av solidaritet i denna första pelare, inte minst för dem vars yrkesliv handlar mest om tillfälliga påhugg, korta anställningar osv. Vi oroar oss över alla initiativ att stärka de privata pensionerna inom den tredje pelaren och vi håller med om att det är nödvändigt att folk får tillräcklig och tydlig information.

Vi välkomnar också att detta betänkande innehåller – om det ska bli någon förändring rörande pensionerna – tillräcklig anpassningstid för folk att tänka över sin ekonomiska framtid.

  Julie Girling, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Min grupp stöder offentliggörandet av denna grönbok. Det är mycket lägligt och den kommer vid en tidpunkt då vi i alla medlemsstater håller på att diskutera de frågor som redan har nämnts och som jag inte kommer att ta upp – förändrad demografi, könsutmaningen, för att bara nämna två.

I betänkandet erkänns vikten av att medlemsstaterna delar de bästa metoderna och utbyter information, men man betonar också att det är medlemsstaterna som har ansvaret för pensionerna. I betänkandet erkänns att EU inte bör lagstifta om pensionsnivåerna och pensionsåldern, men man uppmanar – väldigt tydligt och kraftfullt – medlemsstaterna att lagstifta i enlighet med sina egna omständigheter och ta hänsyn till dessa frågor.

Jag anser att ytterligare arbete med överförbarhet är nödvändigt för att stärka den inre marknaden. EU-medborgare som arbetar runt om i EU – och jag har träffat många – ska inte drabbas genom att få sina pensionspotter frusna i olika medlemsstater. Demografin förändras och det gör även arbetsmetoderna. Våra förväntningar förändras, men det är nödvändigt att vi håller jämna steg med dessa förändringar i vårt tänkande och vårt politiska beslutsfattande.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Fru talman! I denna debatt får vi inte glömma att det finns ett förslag om en s.k. konkurrenskraftspakt genom vilken direktoratet, lett av Tyskland, vill inleda nya angrepp på de allmänna och ömsesidiga offentliga trygghetssystemen genom att höja pensionsåldern och sänka lönerna och försöka stoppa deras indexering till inflationen, bara för att främja finanssektorn som i dessa pensioner försöker hitta nya former av spekulation som ger högre vinster.

Vi vill meddela vårt tydliga motstånd mot denna metod för att nå europeisk integration, vilken bygger på en antisocial politik som beklagligt nog stöds i betänkandet genom stödet till kommissionens grönbok, genom att tillåta en koppling mellan den lagliga pensionsåldern och den förväntade livslängden, genom att uppmuntra folk att arbeta längre och genom att inte undanta stödet till privata pensionssystem t.o.m. när det redan är känt att fonders och privata bankers spekulation med dem kan få allvarliga konsekvenser som gör de äldre, särskilt äldre kvinnor, fattiga.

Vi har därför lagt fram en alternativ resolution vilket visar att det är möjligt att förbättra förmåner och pensioner utan att höja den lagliga pensionsåldern, under förutsättning att det finns mer sysselsättning med rättigheter, särskilt för ungdomar, högre löner och bättre övervakning av finanssektorn och finansiella transaktioner.

Vi är emot höjningen av pensionsåldern och vi försvarar det pensionssystem som är integrerat i det allmänna och ömsesidiga offentliga sociala trygghetssystemet, vilket höjer värdet på mindre förmåner och pensioner, tar hänsyn till äldre personer och gör det möjligt för dem att få ett värdigt liv. Det bidrar därmed till utrotningen av fattigdomen. Våra medborgare förväntar sig detta genom den kamp vi har fört i Portugal, Frankrike, Grekland och på så många andra platser.

  Derek Roland Clark, för EFD-gruppen. – (EN) Fru talman! I utskottet för sysselsättning och sociala frågor den 22 november i fjol sade föredraganden att medlemsstaterna var ansvariga för pensionerna. Detta har nu blivit något i stil med följande: även om medlemsstaterna har ansvaret finns det aspekter där samordning på EU-nivå är viktig. I punkt 9 i resolutionen betonas medlemsstaternas ansvar, men de uppmanas att samordna sina olika pensionsstrategier. Man slingrar sig här i och med att EU:s kontroll kullkastar principen.

The UK National Association of Pension Funds säger att detta betänkande kommer att göra pensionerna dyrare – 90 procent dyrare enligt försäkringskonsulterna Punter Southall. Även om det är överdrivet så är det tydligt att det kommer att behövas enorma kompletterande belopp för att förhindra att pensionerna kollapsar, så kostnaderna kommer att öka rejält. Pensionsbolagen och medlemsstaterna behöver inte detta betänkande; de behöver hjälp med att hålla nere kostnaderna. I annat fall kan detta vilseledande betänkande förstöra det som vi försöker skydda.

  Marine Le Pen (NI). – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! I stabilitetspaktens EU – och i morgon konkurrenskraftspaktens – befinner sig pensionerna i skottlinjen.

Hur kan vi rädda pensionerna när EU kräver att de skuldtyngda medlemsstaterna ska ha balans i sina budgetar senast 2013? Er lösning är att höja pensionsåldern till 67 år och genomföra genomgripande reformer av ”kontantbetalningspensionssystem” för att minska förmånerna för de försäkrade. Betänkandet har inte fel där eftersom det efterlyser en garanterad miniminivå för pensioner, vilken ni tvingar oss att garantera utlänningar som kommer hit och som aldrig har bidragit till systemet.

Om vi räknar direkta offentliga pensionsåtaganden, som förespråkas i betänkandet, så kommer det dessutom att öka trycket på medlemsstaterna och tvinga dem att utveckla pensionsfonder som grundas på investeringar, och vi naturligtvis är mycket medvetna om vilka risker dessa utgör.

Pensionssystemen är medlemsstaternas ansvar. Trots det, mot folkets vilja, inför ni en aldrig tidigare skådad budgetdisciplin. Förvärvsarbetande, offentliga tjänstemän och pensionärer i EU kommer att bli den justeringsvariabel som används för att rädda euron och ert ultraliberala EU.

  Thomas Mann (PPE). – (DE) Fru talman! Det är bra att vi för en gångs skull inte gömmer undan ett initiativbetänkande till en måndag och behandlar det på bara några minuter. Detta är ett resultat av de 463 ändringsförslagen från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och de 211 ändringsförslagen från det associerade utskottet för ekonomi och valutafrågor.

Jag skulle ha velat se ett engagemang för att fortsätta de framgångsrika tjänstepensionssystemen i Tyskland, Luxemburg, Finland och Österrike. Tyvärr fattades ett majoritetsbeslut att rekommendera nya minimistandarder och tillämpningen av Solvens II för tjänstepensioner. Detta kan innebära betydligt högre kostnader som, bara i Tyskland, kan uppgå till en ökning med 40 procent för den frivilliga tjänstepensionen. Vi får inte förstöra något som har uppnåtts genom samförstånd mellan fackföreningarna och företagsledningarna. Jag bidrog till kompromisserna genom att föreslå att alla effekter av minimistandarderna och av Solvens II i framtiden måste utvärderas noggrant och genom en grundlig konsekvensbedömning. Detta står för en utveckling mot fortsatta tjänstepensioner, även om det verkligen inte är någon garanti.

En positiv sak är att vi inte har en standardiserad definition av tillräckliga pensionsnivåer. Förslaget om en harmoniserad pensionsålder i EU har dessutom förkastats. Förbundskansler Angela Merkel och president Nicholas Sarkozy stöder helt riktigt en gradvis konvergering av pensionssystemen och pensionsåldern. Eftersom antalet födda och den förväntade livslängden varierar i olika länder, måste varje nationellt pensionssystem anpassas för att möta demografiska förändringar.

Kompromisserna uppnåddes under verklig tidsbrist. Jag hoppas att vi kan hålla en mer ingående debatt om vitboken som inbegriper företagens praktiska erfarenheter. Bara beloppen det handlar om i de frivilliga tjänstepensionerna är större än dem i EU:s aktuella räddningspaket.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Ria Oomen-Ruijten, föredragande. – (NL) Fru talman! Nu är det så att jag inte vill att det ska ske några missförstånd om detta. Thomas Mann, jag ber dig därför att specificera var i betänkandet det står att Solvensprogrammet kommer att tillämpas obligatoriskt för pensioner enligt andra pelaren? Jag är personligen emot det, men var står det?

  Thomas Mann (PPE). – (DE) Fru talman! Vi har haft två betänkanden från två utskott som har rekommenderat att vi tillämpar Solvens II-programmet på tjänstepensionerna. Jag menar att detta helt enkelt inte kommer att fungera. Länder som t.ex. Frankrike har erfarenhet av detta, men inga andra EU-länder. Vi bör undersöka denna fråga ingående. Vi får möjlighet när vi behandlar vitboken och diskuterar den grundligt för att övertyga alla om detta, eftersom många inte har relevant erfarenhet och ännu inte har stött på detta i sina hemländer. Detta är ett bra tillfälle för oss att göra grundarbetet.

  Pervenche Berès (S&D). – (FR) Fru talman! Herr kommissionsledamot, vi håller en orienteringsdebatt och Europaparlamentet vill att du för ett budskap vidare. Under tiden står emellertid världen inte stilla och dessutom har pensionsfrågan tagits upp. Jag vill naturligtvis här ta upp hänvisningen till ett standardiserat pensionssystem, på EU-nivå, vid 67 års ålder, vilket har skapats i något som var ett förslag till konkurrenskraftspakt. Vi kan tydligt se att om vi startar därifrån när vi ska bygga ett socialt Europa, ja då kommer vi att bygga det med motstånd från medborgarna, och det är inte det vi vill.

I Ria Oomen-Ruijtens betänkande nämner vi andra vägar vid många tillfällen och jag vill be dig, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, att ta hänsyn till det när du utvecklar kommissionens ståndpunkt kring en vitbok och ta hänsyn till könsfrågan, som du ännu inte har tagit hänsyn till tillräckligt.

Vi nämner också idén att det bästa sättet att besluta om pensionsfrågan är att främja sysselsättningen och i stället för att haka upp oss på den lagliga pensionsåldern måste vi ta hänsyn till verklig ålder. Ria Oomen-Ruijtens betänkande innehåller, enligt de franska socialisterna, en sak som skapar problem för oss och som vi inte kan stödja. Ni förstår att för oss utgör idén att en ökad förväntad livslängd automatiskt måste kopplas till den lagliga pensionsåldern ett steg tillbaka när det gäller sociala rättigheter som vi alltså inte kan stödja.

Låt mig till sist säga till dig att vi kommer att gå under utan en social dialog, utan arbetsmarknadens parters ständiga deltagande under dessa förhandlingar.

  Dirk Sterckx (ALDE). – (NL) Fru talman! Med hjälp av föredraganden anser jag att vi har tagit fram ett antal mycket välavvägda svar på kommissionens fråga. Jag menar att det finns två punkter inom vilka EU verkligen skapar mervärde.

Om vi erkänner den första pelarens betydelse, vilket är begripligt, så måste vi också samtidigt medge att våra offentliga finansers hälsa är lika viktiga, eftersom det är sunda offentliga finanser som stöder den första pelaren. Sedan måste man erkänna det långsiktiga tryck som pensionerna sätter på staten och verkligen klargöra detta. Jag anser att kommissionen och EU har ett ansvar att klargöra detta för varje medlemsstat så att alla kan se var riskerna och svårigheterna finns.

Min andra poäng är att EU även spelar en särskild roll i den andra pelaren. Där har du påpekat Solvens II-programmets betydelse. Vad vi ber om här är att kommissionen undersöker riskerna i det längre perspektivet och att den klargör i sina bestämmelser hur man ska gardera sig mot dessa risker. Jag tror att man där särskilt måste beakta pensionssystemens långsiktiga risk i allmänhet: inte bara en typ, utan alla pensionssystem under den andra pelaren. Det finns alltså arbete att utföra.

När jag tittar på siffrorna, som Marian Harkin har gjort, är jag rädd att vi inte har garderat oss för alla risker i alla EU-medlemsstater.

  Tadeusz Cymański (ECR). – (PL) Fru talman! Parlamentets resolutionsförslag, som diskuterades under de samråd som hölls av kommissionen, förtjänar vårt stöd. I resolutionen rekommenderas en ökad samordning mellan medlemsstaterna av de bästa metoderna, utan att man samtidigt blandar sig i medlemsstaternas ansvar för pensionssystemen, vilket är ett oerhört viktigt och mycket känsligt område.

Under debatten i utskottet för sysselsättning och sociala frågor betonade jag den demografiska utvecklingens betydelse för pensionssystemens säkerhet och framtida form. Det är därför oerhört viktigt för oss att vidta åtgärder för att övervinna den demografiska krisen i EU. När vi bedömer pensionssystemen och formulerar förslag tycker jag att vi också bör beakta de viktiga skillnaderna mellan de enskilda medlemsstaterna, både avseende deras ekonomiska förmåga och när det gäller de kapitalbaserade offentliga pensionssystem och tjänstepensionssystem som redan finns.

  Thomas Händel (GUE/NGL). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Ett lands välfärd skapas genom det arbete som dess invånare utför. I framtiden måste lönerna i den sociala sektorn vara högre. Folk vill ha riktiga, säkra pensioner på sin ålders höst.

Ett tydligt budskap av krisen är att det endast är offentliga och statliga pensioner som är pålitliga och stabila. I jämförelse har fonderna för tjänstepensioner och privata pensioner förlorat miljontals euro på aktiemarknaden. Det är löjligt att öka inriktningen på privata, kapitalbaserade pensionssystem när det gäller medborgarnas pension. Allmänheten har finansierat räddningspaketen för storbankerna. Medborgarna betalar för en hård åtstramningspolitik som kontrolleras av EU. Nu förväntas de vända underskotten till överskott i statsbudgetarna genom att godta minskade pensioner och en högre pensionsålder. Tidigare pensionsreformer har redan resulterat i en ökad fattigdom för äldre. Den enda lösningen är att stärka de pålitliga offentliga pensionssystemen.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Fru talman! Befolkningspyramiden i EU kommer snart att vändas upp och ned och de som är över 55 år kommer att utgöra den största andelen av befolkningen. Den förväntade livslängden kommer att fortsätta att öka och födelsetalen kommer att förbli låga. Ungdomarna kommer att börja arbeta senare och senare. Vi känner alla till konsekvenserna av detta: en åldrande befolkning och ett ökat antal flaskhalsar när det handlar om finansieringen av pensionerna.

Vi behöver en familjevänlig politik i EU, t.ex. införandet av en uppdelning av familjens inkomstskatt eller liknande sociala åtgärder, som tar hänsyn till de insatser som familjen gör för kontraktet mellan generationerna genom att sänka familjernas skatt. Vi måste dessutom skapa incitament för att hålla äldre personer kvar i arbete så länge som möjligt.

Jag vill ge ett tydligt budskap till László Andor. Den mycket populära politiken med massinvandring är fel sätt att säkra våra pensioner och i slutänden äventyrar den det samhälleliga lugnet i EU.

  Danuta Jazłowiecka (PPE). – (PL) Fru talman! Demografiska förändringar, längre liv och sjunkande födelsetal, olika privilegier som har getts enligt pensionssystemen och den ekonomiska krisen har skapat ett enormt tryck på medlemsstaternas offentliga finanser. Vi tvingas allt oftare ställa frågor om de rådande pensionssystemens stabilitet och säkerhet och i vilken grad de garanterar skäliga inkomster efter pensioneringen. Vi har dragit slutsatsen att det är nödvändigt med en reformering av EU:s pensionssystem, vilket är medlemsstaternas ansvar. Detta kommer att bli en mycket långdragen och dyr process, och för att medlemsstaterna ska fatta beslut om att vidta en sådan åtgärd måste rådet och kommissionen garantera att kostnaderna för dessa reformer alltid kommer att beaktas vid tillämpning av förfarandet i samband med för stora underskott. Andra lösningar kan resultera i en situation där länder överger reformeringarna av rädsla för den ekonomiska bördan.

Jag vill ta upp två nyckelaspekter av dessa nödvändiga reformer. För det första: för att vi ska kunna garantera pensionssystemens säkerhet måste vi diversifiera inkomstkällorna och skapa system som bland annat grundas på offentlig finansiering från kapitalmarknader och tjänstepensionssystem. För det andra bör vi säkra en högre sysselsättningsgrad för att kunna garantera pensionssystemens stabilitet. Medlemsstaterna bör försöka se till att den faktiska pensionsåldern är den samma som den föreskrivna åldern och, när detta är nödvändigt, överväga att höja den föreskrivna pensionsåldern som en naturlig konsekvens av att européerna lever längre och längre. Förlängda arbetsliv bör emellertid följas av motsvarande arbetsmarknadsreformer, däribland lämplig fortbildning och hälsovård för arbetstagarna.

Jag vill gratulera föredraganden och tacka henne för hennes insats och hennes utmärkta samarbete vid utarbetandet av betänkandet.

  Sergio Gutiérrez Prieto (S&D). – (ES) Fru talman! Man har redan sagt att pensionssystemens ryggrad i EU är, och måste fortsätta att vara, det offentliga systemet, eftersom det är det enda system som garanterar sammanhållning och dessutom minskar risken för fattigdom i samhället.

Det är ändå slående att vi i OECD-länderna hittar den största jämlikheten avseende inkomster i samband med pensionerna, eller att – på grund av krisen – privata pensioner förlorade 20 procent av sitt värde bara under 2008 och för närvarande inte på långa vägar uppfyller de fastställda solvensnivåerna.

Allt detta visar att, vid en tidpunkt då det krävs oundvikliga reformer, åtgärderna för att säkra hållbarheten i våra pensionssystem måste vara övergripande och bl.a. beakta en ambitiös politik avseende födelsetal och avvägning mellan arbets- och familjeliv, tillsammans med en ambitiös politik för att säkra att folk kan komma in och stanna kvar på arbetsmarknaden, eller t.o.m. invandringspolitik som grundas på integration, som också garanterar hållbarheten i våra pensioner ur en demografisk synvinkel.

Slutligen anser jag att det är beklagligt att texten inte inför begränsningar av bonusar i näringslivet, eftersom de i allmänhet är undantagna några sociala åtaganden. Jag menar att detta är viktigt för en hel generation arbetstagare, därför att de, eftersom det krävs mer av dem för att få en rimlig pension, inte också ska drabbas så hårt när det gäller att få en godtagbar anställning.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag vill tacka Ria Oomen-Ruijten för hennes hårda arbete med betänkandet. Jag tycker att hon har gjort ett mycket bra jobb.

Detta klargör väldigt tydligt att det är medlemsstaterna som först och främst har ansvaret för pensionerna. Som tur är har vi förkastat alla förslag till minimipensioner på EU-nivå och att en förordning av Solvens II-typ ska tillämpas på pensionerna. I Lissabonfördraget står det mycket tydligt att det är medlemsstaterna, inte EU, som har ansvaret för pensionerna. Vi kan emellertid dela bästa metoder och erfarenheter. Det gläder mig att mitt ändringsförslag, i vilket jag efterlyser en tillämpning av sysselsättningsdirektivet från 2000 för att förbjuda diskriminering på grundval av ålder, också har inkluderats.

När det gäller pensionsåldern har jag alltid varit tydlig med att vi måste behålla en pensionsbar ålder – en ålder då man har rätt att erhålla pension – som fastställs på medlemsstatsnivå, men samtidigt skrota en obligatorisk pensionsålder som tvingar folk att sluta arbeta trots att de vill fortsätta. Jag är bedrövad över att detta inte fanns med i betänkandet.

  Milan Cabrnoch (ECR). – (CS) Fru talman! Jag vill gratulera föredraganden som har gjort ett utmärkt jobb med att tackla de många hundra ändringsförslagen. Även om det inte är ett lagstiftningsbetänkande har det stor betydelse för de sociala systemen i EU-medlemsstaterna. De viktigaste slutsatserna som vi stöder är att

· besluten om pensionssystemen är politiska beslut och att det endast är medlemsstaterna som har ansvaret för dem,

· det är nödvändigt att höja pensionsåldern,

· den enda tillväxtkällan i EU under de kommande åren kommer att vara tillväxten i arbetskraftens produktivitet,

· det är en viktig uppgift att stödja sysselsättningen bland äldre arbetstagare, särskilt genom flexiblare arbetslagstiftning och korrekt anpassning av pensionssystemen,

· det inte är lämpligt att samordna pensionssystemen och reformeringen av dessa på EU-nivå,

· vi inte stöder en standardisering av pensionsåldern i EU eller att man kopplar den till den genomsnittliga förväntade livslängden,

· vi inte stöder några försök att på EU-nivå samordna definitionerna, t.ex. definitionen på tillräcklig pension.

  Kartika Tamara Liotard (GUE/NGL). – (NL) Fru talman! Subsidiaritet, en fråga för enskilda medlemsstater, och solidaritet var de två saker som föredraganden ständigt betonade i samband med pensionspolitiken. Jag trodde därför att hon omedelbart skulle förvisa den åtstramande grönboken till papperskorgen. Jag föll nästan av stolen när föredraganden faktiskt sade att grönboken var en positiv sak.

Samtidigt, å ena sidan, eftersom föredraganden fortsätter att ta upp subsidiaritet har hon, å andra sidan, lagt fram oräkneliga förslag för att öka EU:s inflytande. EU bör ange kriterierna för minimipensionerna. EU bör övertala medlemsstaterna att höja pensionsåldern. EU bör främja konkurrens mellan europeiska pensionsfonder och ytterligare privatisering. Subsidiaritet? Vilken subsidiaritet?

Om allt detta skulle leda till mer socialt ansvarstagande pensionssystem, så kanske det skulle gå att berättiga EU:s inflytande här. Tyvärr prioriterar kommissionen och föredraganden den inre marknaden och de kommer bara att öka klyftan mellan fattiga och rika.

  David Casa (PPE). – (MT) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera min kollega, Ria Oomen-Ruijten, till det utmärkta arbete hon har utfört med detta betänkande. I betänkandet erkänns att det, i en tid då EU-medborgarna är särskilt sårbara, är nödvändigt att medlemsstaterna ser till att de sociala trygghetsåtgärderna blir kraftfullare. I synnerhet pensionerna bör vara högre och mer pålitliga för att garantera lugn och ro för en allt äldre befolkning, och se till att de förblir ekonomiskt oberoende.

Jag vill här understryka hur viktigt det är att medlemsstaterna fastställer de nödvändiga kriterierna i syfte att säkra en anständig levnadsstandard för äldre medborgare. Detta måste bestämmas av de specifika omständigheter som gäller för respektive land och därför måste subsidiaritetsprincipen följas.

Jag välkomnar emellertid uppmaningen till kommissionen att införa riktlinjer och uppmuntra till utbyte av bästa metoder. På detta sätt kommer besluten att vara i de direkt berördas intresse. I många medlemsstater är det nödvändigt med pensionsreformer om vi ska kunna uppnå de mål som nämns i grönboken, dvs. sunda, tillräckliga och hållbara pensionssystem.

Det kan bli svårt att genomföra reformen, särskilt i dessa svåra tider, och därför måste man också beakta reformutgifterna inom ramen för den ekonomiska styrningen.

  Kinga Göncz (S&D). – (HU) Fru talman! I likhet med flera ledamöter som talade före mig anser jag att det bör ske så mycket EU-samordning av pensionsfrågan som möjligt. Ett skäl för detta är att krisen har aktualiserat frågan om makroekonomisk stabilitet och hur vi kan säkra trygghet och värdighet när vi blir gamla. Det är uppenbart att olika förändringar äger rum i medlemsstaterna. Vissa länder genomför reformer och stärker eller skapar den privata pensionsfondspelaren, medan andra i stället försöker att vrida tillbaka tiden. Vilken karaktär förändringen än har är det emellertid mycket viktigt att högprioritera hållbara pensioner, stabilitet och en värdig ålderdom.

Alla förändringar måste föregås av samråd med arbetsmarknadens parter och man måste se till att övergångstiderna blir tillräckligt långa. Folket, medborgarna, måste informeras om vilka förändringar som kommer att ske och hur detta påverkar dem, i syfte att göra det möjligt för dem att göra välinformerade val. Alla förändringar måste dessutom göras på ett medborgarvänligt sätt.

  Vicky Ford (ECR). – (EN) Fru talman! När Bismarck införde en statlig pension 1889 var den förväntade livslängden bara 45 år. I dag lever vi längre, men står inför utmaningen om hur vi ska få skäliga inkomster efter pensioneringen. De ekonomiska, demografiska och arbetsmarknadsmässiga traditionerna varierar. De enskilda länderna bör ha ansvaret för sina egna strategier och reformer. Hållbara statliga pensioner behöver hållbara offentliga finanser, men parlamentets betänkande är tydligt: vi kan inte ha en samordnad pensionsålder eller lägsta inkomstnivå på EU-nivå.

Företagssystem och individuella pensionsmedel bör vara överflyttningsbara mellan olika arbetsgivare och länder. Spararna förtjänar tydlig information som är lätt att förstå och lättillgänglig. Visst behöver vi trygga sparsystem, men kapitalbestämmelserna måste vara intelligenta. Riskerna för pensionerna är inte desamma som för försäkringsbolag eller banker. Regleringskostnaden betalas av konsumenten och, i detta fall, ålderspensionären.

  Elisabeth Morin-Chartier (PPE). – (FR) Fru talman! Först och främst vill jag säga att både krisen och demografin konfronterar oss med detta problem angående pensionerna i alla EU-medlemsstater.

När det gäller det arbete som görs vill jag först välkomna det som sker i samband med det samråd som kommissionsledamoten sade att hon var ordförande för i utvecklingen av denna grönbok, men också det arbete, grundat på samråd, öppenhet och kompromisser, som utfördes av Ria Oomen-Ruijten för att kunna utarbeta detta betänkande.

Jag vill betona tre punkter som vi absolut måste beakta för att kunna lösa problemet med pensionernas solvens.

Den första punkten är den orättvisa som drabbar pensionerade kvinnor, eftersom orättvisor i arbetslivet leder till fattigdom efter pensioneringen.

Den andra punkten är att jag vill se till att änkepensionerna räddas. Vi har fortfarande en generation av fattiga kvinnor som inte har arbetat under sitt potentiella arbetsliv och för vilka änkepensionerna är det enda sättet att få en minimipension.

Den tredje punkten är den yngre generationens inträde på arbetsmarknaden. De måste inte bara möta krisen, de måste också flera generationers börda: deras barn, föräldrar och far- och morföräldrar.

Det utgör, slutligen, problemet med de äldre medborgarna, ett problem som vi måste behandla mer skyndsamt i vårt arbete.

  Jutta Steinruck (S&D). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Pensionerna i EU måste ge tillräckligt med pengar att leva på. Ett viktigt krav är att folk har anständiga jobb, eftersom lågbetalda jobb skapar fattigdom när man blir äldre och otillräckliga pensioner. När jag hör hur andra ledamöter i kammaren säger att folk bara behöver ta ut en kompletterande privat pension till ålderdomen, vill jag svara att många knappt kan överleva på det de tjänar och verkligen inte har råd att betala för några privata pensioner. Det är därför pensionssystemets första pelare är särskilt viktig. Kontantbetalningssystemet grundat på solidaritetsprincipen måste utgöra grunden för pensionerna i EU och ge tillräckligt med pengar att leva på. Vi kan inte bara säga att det är en fråga för medlemsstaterna. Vi måste sända ut en tydlig signal om att vi behöver pensioner som ger folk tillräckligt med pengar att leva på och en skälig livskvalitet.

Thomas Mann beskrev det tyska tjänstepensionssystemet ingående. Jag vill också ta upp det, utan att vara lika grundlig. I min bedömning av grönboken har jag dragit samma slutsats, vilket är skälet till varför vi arbetade tillsammans med ändringsförslagen i utskottet. Jag uppmanar därför kommissionen att se till att vi i framtiden alltid tar hänsyn till de respektive ländernas olika system – de saker som verkligen fungerar bra och är nödvändiga för pensionssystemens överlevnad i medlemsstaterna.

  Theodor Dumitru Stolojan (PPE) . – (RO) Fru talman! Jag anser att vi måste vara realistiska och erkänna att de nuvarande offentliga pensionssystemen, grundade på överföring av medel mellan generationerna, dvs. enligt ”kontantbetalningsprincipen”, inte längre är ekonomiskt hållbara och därför behöver offentligt stöd för att överleva.

Den åldrande befolkningen och den ökande arbetskraftsrörligheten förvärrar bara obalanserna i dessa pensionssystem, samtidigt som de föreslagna åtgärderna, vare sig det handlar om höjd pensionsålder eller höjda insatser, begränsas genom medborgarnas motstånd mot åtgärder av detta slag. Vi kommer i slutänden att tvingas erkänna att lösningen är att byta till de pensionssystem där medborgarna bygger upp sina egna pensionsmedel under sitt yrkesliv.

  Ádám Kósa (PPE). – (HU) Fru talman! EU har tagit upp väldigt många frågor som har att göra med handikappade personer. Tyvärr så är det just denna samhällsgrupp som medlemsstaternas pensionssystem egentligen inte verkar omfatta, vilket är oacceptabelt. Förutom de som tvingades att ta ut invaliditetspension utan egen skuld, finns det väldigt många som kommit in i systemet genom att missbruka kryphål. Detta problem påverkar främst pensionssystemen i centrala och östra EU, där det finns ett mycket stort antal personer som missbrukar systemet. De är så många att de skakar själva grundvalarna i pensionssystemet. Detta är inte förenligt med Europa 2020-strategin. Dessa människor får opersonliga tjänster i stället för verklig hjälp, samtidigt som de själva skulle kunna arbeta. De aktuella prognoserna visar att antalet bidragsberoende i EU snart kommer att fördubblas. Samtidigt faller antalet personer i arbetsför ålder med 1 miljon per år. Sammanfattningsvis innebär detta att det för närvarande inte finns något hållbart pensionssystem, särskilt inte utan arbetande personer med handikapp. Jag stöder helt föredragandens idé att det i EU, där det bor 50 miljoner handikappade, bara är omkring 40 procent av dem som arbetar. Var finns de övriga 60 procenten? Slutsatsen är att även de borde arbeta.

  Konstantinos Poupakis (PPE). – (EL) Fru talman! Jag vill gratulera föredraganden till hennes insatser för att nå den nödvändiga balansen mellan pensionssystemens ekonomiska hållbarhet och sociala tillräcklighet, med hänsyn till att, i tider med hög arbetslöshet, avregleringar på arbetsmarknaden, lönesänkningar och stora demografiska utmaningar, inrättandet och konsolideringen av tillräckliga, socialt rättvisa och ekonomiskt hållbara pensionssystem är en stor utmaning för alla medlemsstater.

Systemen måste emellertid grundas på den första pelaren, den offentliga, omfördelande pelaren, som den enda grundläggande garantin för tillräckliga pensioner. Denna pelare bör kompletteras, inte stödjas av den andra pelaren, vilka borde förvaltas med hänsyn till varandra, när man väl har sett till att garantera inte bara en allmän tillgång till den, utan även dess säkerhet genom att upprätta det relevanta statliga regelverket.

Att koppla en högre pensionsålder till den förväntade livslängden resulterar dessutom inte på något sätt i automatiska anpassningar. Man måste naturligtvis ta hänsyn till andra parametrar, som t.ex. boplats, typ av arbete, mycket ohälsosamma yrken, livskvalitet och hälsa. Slutligen: alla incitament att fortsätta arbeta bör ovillkorligen inbegripa säkerhetsventiler för att övervinna alla hinder som kan förhindra ungdomar från att komma in på arbetsmarknaden, särskilt vid en tidpunkt när arbetslösheten tyvärr har blivit skyhög.

(Applåder)

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE). – (PL) Fru talman! De diskussioner som hålls i vissa EU-medlemsstater om pensionssystemen, och de offentliga känsloyttringar som åtföljer dessa diskussioner, visar hur viktigt och – samtidigt – hur komplicerat detta ämne är. Det kommer inte att bli möjligt att anta en gemensam pensionsmodell som ska tillämpas i hela EU. Vid en tidpunkt då det råder ekonomisk kris och sker demografiska förändringar är det dock nödvändigt att reformera de nationella pensionssystemen. Det är redan i dag så att många länder erfar problem på grund av de ökande pensionskostnaderna, och sådana problem kan undergräva principen om solidaritet mellan generationerna. Vi måste emellertid komma ihåg att pensionerna måste vara säkra och trygga, och att de måste ta hänsyn till vad vi får i lön. I detta sammanhang vill jag att vi i högre grad uppmärksammar löneskillnaderna mellan kvinnor och män, eftersom kvinnornas lägre löner resulterar i lägre pensioner.

  Rovana Plumb (S&D). – (RO) Fru talman! Jag vill nämna att kommissionsledamoten redan i början av denna debatt talade om den europeiska sociala modellens framgångar. En av dessa handlar om uppnåendet av lika möjligheter för kvinnor och män. Jag hoppas att detta betänkande kommer att skicka ett tydligt budskap om integrering av jämlikhet mellan könen som en del av ett rättvist pensionssystem.

Låt mig därför betona tre punkter. För det första bedömningen av effekterna på samhället och kvinnors anställning av åtgärder för erkännande av hushållsarbete, inbegripet användningen av en kostnadsberäkning av detta arbete i pensionssyfte. Jag uppmanar kommissionen att inleda förfarandet som syftar till att avlägsna artikel 5.2 i direktiv 2004/113/EG, som tillåter diskriminering av kvinnor när det rör pensionsprodukter.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Fru talman! Pensionssystemet är en grundläggande del av den europeiska sociala modellen som måste bevaras. Det är medlemsstaterna som har ansvaret, men för att garantera dess överlevnad måste vi vidta åtgärder med största möjliga grad av samförstånd med arbetsmarknadens parter och det civila samhället. Dessa åtgärder måste inriktas på att fastställa en europeisk standard som garanterar solvensen hos alla system genom att skapa övervakningskriterier i syfte att begränsa de offentliga budgetunderskotten i medlemsstaterna, och genom att utvidga de garantier som man kommer att kräva av försäkringsbolagen fr.o.m. 2013 till att omfatta ömsesidiga bolag som förvaltar dessa system i vissa medlemsstater.

Denna standard måste fastställas för att vi ska kunna rationalisera debatten, eftersom lösningen av detta problem innebär mer än att bestämma pensionsåldern i lagstiftningen. Vi måste ta hänsyn till en persons anställningstid och bidragsnivåer och införliva faktorer med anknytning till de pensionerades önskemål. En förlängning av arbetslivet måste resultera i en högre pension.

Genom denna standard måste man också se framåt. Arbetstagarnas rörlighet kommer att kräva att det inte blir några problem med att överföra passiva rättigheter från ett land till ett annat. När de flyttar mellan länder måste européerna ha tillgång till sina arbetslivsuppgifter i alla medlemsstater där de har tjänat in pensionsrättigheter.

Jag anser också att vi måste ge särskild uppmärksamhet till köns- och handikappfrågan.

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Är en vitbok det bästa sättet att reagera på denna debatt och detta betänkande? Borde man inte i stället försöka lösa de verkligt akuta problemen? Enligt min mening rör det sig här framför allt om två problem: För det första den stora diskrepans som råder mellan faktisk och lagstadgad pensionsålder. För att råda bot på denna situation och för att skapa ett hållbart pensionssystem måste antidiskrimineringsåtgärder vidtas genom ingripanden eller bevakning från kommissionens sida.

För det andra visar betänkandet klart och tydligt att omedelbara insatser krävs när det gäller möjligheterna att överföra pensionsrättigheter, vilket innebär att ett nytt direktiv bör övervägas. Denna fråga är mer akut, med tanke på att arbetstagare som byter arbetsgivare förlorar en hel del av den pension som skulle gett dem trygghet på ålderns höst. Det är därför som åtgärder måste vidtas på detta område. En vitbok är bara bortkastad tid.

  Alfreds Rubiks (GUE/NGL) . – (LV) Fru talman, mina damer och herrar! Den ekonomiska krisen och en allt äldre befolkning har gjort att socialförsäkringssystemen urholkats. Detta är ett allmänt erkänt faktum. Antalet pensionärer ökar. Denna situation hotar pensionssystemens hållbarhet. Socialförsäkrings- och pensionssystemen måste anpassas till dagens utmaningar. Jag anser att kommissionsledamot László Andor har rätt i att det kommer att krävas en hel del hårt arbete för att få fram ett sådant dokument. Men jag anser ändå att vi måste skapa en social fond på EU-nivå, i stil med Sammanhållningsfonden, som ska ha till syfte att hjälpa pensionärer i länder med relativt sett låg intäktsnivå. De nationella budgetarna kan inte garantera människor en värdig ålderdom. Det har erfarenheten redan visat. Förra året kämpade vi mot fattigdomen, och resultatet blev att vi nu har fler fattiga än tidigare.

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag vill återigen ge en eloge till alla utskott som har medverkat såväl i debatten som i arbetet med att utarbeta betänkandena.

Jag är medveten om hur svårt det är att jämka samman ståndpunkter från så olika politisk och nationell bakgrund, men omröstningsresultaten i berörda utskott visar dock att betänkandena har ett brett stöd. Detta sänder en tydlig signal till kommissionen när det gäller uppföljningen av grönboken. Jag planerar att i början av nästa månad lägga fram en sammanfattning där parlamentets ståndpunkt också ska finnas med. Under andra halvan av 2011 kommer så den vitbok som jag nämnde i mitt tidigare inlägg, tillsammans med en konsekvensbedömning. På så sätt ges alla berörda parter möjlighet att återigen delta i debatten.

Kommissionsledamöternas grupp för pensionsfrågor diskuterade redan förra veckan möjliga politiska alternativ för hur EU-ramen för pensionssystem kan uppdateras och förbättras. Det rådde enighet om att vi bör fortsätta att ha ett helhetsperspektiv på pensionsreformerna.

Som ett led i detta måste vi fortsätta föra en dialog med nyckelaktörerna om möjliga nya lagstiftningsinitiativ när det gäller sådana frågor som överföring av pensionsrättigheter, tjänstepensionssystem och insolvensgarantier såväl som annan lagstiftning av mer icke-bindande karaktär, t.ex. uppförandekoder. Vi beslutade även att ingående undersöka könsaspekterna på denna fråga och att i vitboken ägna mer uppmärksamhet åt dessa aspekter än vad som gjordes i grönboken.

Under tiden vill jag försäkra mig om att varken grönboken eller vitboken blandas ihop med andra projekt som drivs inom EU. Kommissionen tar fullständigt avstånd från åsikter som går ut på att man vill införa en enhetlig pensionsålder inom EU. Mångfald är ett nyckelbegrepp inom EU. Mångfald måste även gälla den demografiska verkligheten, och detta är en fråga som vi måste studera mer ingående än förut.

Vi bör även vara medvetna om att de reformer som görs innebär nya risker eftersom de medför att pensionerna blir långt mer beroende av den långsiktiga utvecklingen på arbets- och finansmarknaden. Detta innebär att vi måste skapa sysselsättning även för funktionshindrade samt öka stabiliteten i de ekonomiska systemen.

Jag ser fram emot ett fortsatt samarbete med parlamentet och parlamentets olika utskott när det gäller denna mycket viktiga fråga.

  Ria Oomen-Ruijten, föredragande. – (NL) Fru talman! Jag vill passa på att tacka mina parlamentskolleger George Cutaş, Barbara Matera och Dennis de Jong för deras medverkan i arbetet med detta betänkande. Jag vet inte var Dennis är. Jo, där borta är han. Han har kommit med några påståenden som jag inte förstår, t.ex. att vi vill hitta europeiska lösningar på allt. Det stämmer inte. Subsidiaritetsprincipen är vårt rättesnöre här.

Jag skulle vilja komma med ett klargörande på en punkt där Dennis de Jong hade en invändning mot ekonomisk styrning. Vi vill ha en ekonomisk styrning som gynnar dem som gör sitt allra yttersta. Det är detta vi vill, och inte att ett antal medlemsstater – de tio som har skickat en skrivelse till oss – ska straffas för att de har planerat för framtiden och för sina pensionssystem. Jag hoppas att du känner dig nöjd med detta, Dennis de Jong.

Kartika Liotard är inte här, men jag vill ändå påpeka att det verkar som om hon inte har läst betänkandet men att hon ändå har framfört synpunkter som om hon faktiskt hade läst det.

Mina parlamentskolleger George Cutaş, Barbara Matera och Dennis De Jong har jag redan tackat, men nu vill jag även tacka Frédéric Daerden, Marianne Harkin, Julie Girling och Jean Lambert samt Danuta Jazłowiecka, skuggföredragande från min egen partigrupp, Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), för att de bidragit till att göra betänkandet till vad det blivit. Jag tycker att vi har lyckats få fram en bra analys av vad som behöver göras.

Jag är också medveten om att betänkandet helt säkert fortfarande innehåller ett antal mycket känsliga frågor som rör vissa enskilda medlemsstater. Men jag hoppas att vi inom utskottet och du, László Andor, från kommissionen har bidragit till att dessa frågor ska kunna lösas, att vi kommer att kunna enas även kring vitboken och att vi alla kommer att rösta för den. Det har varit ett tufft arbete, men jag hoppas att vi i morgon kommer att kunna säga ”slutet gott, allting gott”.

  Talmannen. – (EN) Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00 (onsdagen den 16 februari 2011).

Jag vill påminna dem av er som inte haft möjlighet att uttala sig att man om man så önskar kan inkomma med en skriftlig förklaring om högst 200 ord som kommer att bifogas det fullständiga förhandlingsreferatet, så att man kan få dokumenterat det man hade velat framföra om man hade fått möjlighet att uttala sig.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) De mest sårbara pensionssystemen inom EU är de statliga pensionssystemen som grundar sig på solidaritet mellan generationerna. Men pension är en fundamental rättighet som staten inte ens i kristider kan ta ifrån medborgarna, även om vissa regeringar, t.ex. i Rumänien, tror att de kan göra som de vill med pensionsnivåerna och metoden för att räkna fram dessa. Inte heller den demografiska situationen är särskilt gynnsam. Systemets hållbarhet utgör således ett akut problem. Statliga pensionssystem finansieras dock faktiskt inte av staten, utan av dem som betalar in till dem, dvs. arbetsmarknadens parter, arbetstagare och arbetsgivare, oavsett typ. Det finns två faktorer som allvarligt skadar sådana system: icke redovisat arbete och oförmågan hos EU:s ekonomier att skapa nya arbetstillfällen med anständiga löner och rimlig varaktighet. Dåligt betalda och otrygga anställningar, med förevändningen att man vill öka flexibiliteten på arbetsmarknaden, leder till att krisen inom de statliga pensionssystemen permanentas. Det är positivt att Europaparlamentet i sin resolution om pensionssystemen lyfter fram diskrimineringen av kvinnor, som får lägre pension trots att de i princip har samma intjänandeålder och lika långa intjänandeperioder som männen. Nu tas ett första steg för att få bukt med denna orättvisa. Ytterligare åtgärder måste följa.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) I kommissionens grönbok lägger man fram övertygande argument för varför de nuvarande pensionssystemen måste förbättras. Vi får dock inte glömma att de flesta av de lösningar som föreslås är känsliga ur ett socialt perspektiv.

Vi måste därför noga analysera inte bara fördelarna med dessa lösningar utan även de potentiella riskerna, i synnerhet när vi talar om att höja pensionsåldern eller när det gäller mindre inflytande för medlemsstaterna över pensionspolitiken. Kommissionen ser en höjd pensionsålder som ett av de mindre smärtsamma sätten för att anpassa systemen till en ökad förväntad livslängd men lägger inte fram några konkreta förslag när det gäller de äldres anställbarhet på arbetsmarknaden. Med en senarelagd pensionering riskerar många arbetslösa som ännu inte uppnått pensionsåldern att hamna i en fattigdomsfälla. Man har inte heller tillräckligt tänkt igenom om människors hälsa verkligen tillåter att de arbetar längre upp i åldern. Vi måste dessutom tänka på att kvinnor oftare än män är lågavlönade eller arbetar deltid och att de på grund av barnafödande, föräldraledighet och omsorg om barn och funktionshindrade familjemedlemmar går miste om socialförsäkringsrättigheter och i slutändan får lägre pension. Jag anser att vi även måste inrikta oss mer på att hitta andra sätt att förbättra pensionssystemen, t.ex. när det gäller vid vilken ålder människor kommer ut på arbetsmarknaden, hur man kan göra det lättare att förena arbete och familj, en mer ”flexibel” pensionsålder, miniminormer för pensioner etc.

I vilket fall som helst ser jag grönboken som ett seriöst försök att säkerställa normala levnadsförhållanden för dagens och morgondagens pensionärer.

  Alajos Mészáros (PPE), skriftlig. – (HU) Förändrade demografiska indikatorer och ökad genomsnittlig livslängd gör att vi måste ta fram en ny strategi för våra pensionssystem. Vi måste omdefiniera vissa begrepp inför framtiden när det gäller de unga och de äldre så att vi kan garantera såväl hållbara pensionssystem som säkra och adekvata pensionsutbetalningar. Det finns stora skillnader EU-medlemsstaterna emellan när det gäller pensionssystemen. Medan de västeuropeiska länderna kämpar med problemet med ökade kostnader, såväl nuvarande som framtida, försöker de nya medlemsstaterna inrätta diversifierade system. Medan det 2008 krävdes fyra arbetstagare för att försörja varje pensionär kommer det att 2020 krävas fem. Skälen till detta är bl.a. att ungdomar inom EU börjar förvärvsarbeta allt senare eftersom de genomgår längre och mer omfattande utbildningsinsatser, samt att en anställning inte längre varar ända fram till lagstadgad pensionsålder.

Vi måste skapa ett hållbart system med garanterade pensioner och detta måste ske genom att man tar hänsyn till situationen i respektive medlemsstat. Vi måste dessutom tänka på vad den fria rörligheten inom EU innebär. Vi måste börja med att slå fast att en effektiv och framgångsrik arbetsmarknad för den framväxande generationen även förutsätter rörlighet. När det gäller framtida reformer av pensionssystemen kommer det att vara viktigt med en koppling mellan den första och den andra pelaren – som i många medlemsstater redan överlappar – och dessa två pelare måste även ha nära koppling till den tredje pelaren. Vi måste även försöka eliminera det icke redovisade arbetet, en faktor som även den har en mycket viktig roll när det gäller hållbarheten hos våra pensionssystem.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Den trend med en åldrande befolkning som vi sett inom EU under de senaste åren innebär stora förändringar på det medicinska området och när det gäller konsumtionsvanorna, samt även inom befolkningsstrukturen och socialförsäkringssystemen. Under sådana omständigheter hänger pensionssystemens framtida hållbarhet nära samman med faktorer som hur länge EU-medborgarna faktiskt är aktiva på arbetsmarknaden. Jag ser det som positivt att EU 2020-strategin främjar en aktiv och målinriktad arbetsmarknadspolitik som kommer att bidra till högre sysselsättningsgrad för äldre arbetstagare, kvinnor, minoriteter och långtidsarbetslösa. Om detta mål nås tror jag att fler människor inom EU kommer att ha ett arbete, vilket i sin tur leder till ekonomisk tillväxt och därmed till positiva konsekvenser för hållbarheten hos pensionssystemen på EU-nivå.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Vi vet alla att det inte existerar något sådant som en idealisk modell för pensionssystem. Varje land har kommit fram till sina egna lösningar och har även egna planer för framtida anpassade reformer. Trots de betydande skillnader som finns mellan de olika systemen anser jag ändå att EU bör ange den inriktning som alla medlemsstater bör följa när de genomför sina förändringar. Inom utskottet betonades det många gånger att de senaste årens finansiella och ekonomiska kris har visat på det akuta behovet av att reformera pensionssystemen. Med hänsyn till solidaritets- och subsidiaritetsprinciperna måste vi stärka samarbetet mellan medlemsstaterna på detta område. Om vi delar med oss av våra erfarenheter undviker vi tidsspillan i form av dubbelarbete – något som redan har fått katastrofala följder i en medlemsstat – och med hjälp av utbyte av information och bästa praxis kan vi på ett effektivt sätt utarbeta de bästa strategierna.

Vi måste komma ihåg att reformerna inte får begränsas till enbart höjda inbetalningsbelopp och längre intjänandeperioder. Budgetstabilitet, samordning av pensionssystemen över gränserna, minimigarantier och lika rättigheter för kvinnor och män utgör endast några av de många frågor som man bör fundera över i de enskilda medlemsstaterna. Inom EU bör det arbetas fram ett hållbart system för såväl statliga, lönefinansierade och privata pensioner som kapital- och icke-kapitalbaserade pensioner, och detta system ska vara förankrat i de olika pelarna som ska betinga och komplettera varandra. En sådan lösning skulle garantera framväxten av stabila och rättvisa pensionssystem som samtidigt är flexibla nog för att kunna anpassas till de sociala och ekonomiska förändringar som vi står inför.

  Zuzana Roithová (PPE) , skriftlig. – (CS) På grund av en allt äldre befolkning ställs nästan alla länder i världen inför problemet hur man i framtiden ska kunna finansiera pensionssystem som huvudsakligen baseras på flexibla finansieringsmekanismer. Jag välkomnar Ria Oomen-Ruijtens utmärkta betänkande som banar väg för en lösning på detta problem, samtidigt som subsidiaritetsprincipen respekteras. Jag skulle vilja nämna en lösning som lades fram för många år sedan i Tjeckien av Kristna och demokratiska unionen – Tjeckoslovakiska folkpartiet (KDU-ČSL). Den som förvärvsarbetar bör ha möjlighet att till sina föräldrars pensionskonto avsätta en del av de pensionsinbetalningar som det är obligatoriskt att betala in till ett flexibelt pensionssystem. Genom att på så sätt se till att föräldrarnas pensionsunderlag ökar skulle de bidra till att kompensera sina föräldrars för de kostnader de tidigare haft för sina barn. Ett sådant individbaserat system baserat på solidaritet mellan generationerna skulle dels vara rättvisare för dagens pensionärer som har utfört ett digert arbete genom sin omsorg om den nya generationen, dels helt klart bidra till en positivare inställning till att ha många barn. Barn bör ge fördelar, inte bara kostnader. Detta är nyckeln till en permanent lösning när det gäller både följderna av och huvudorsakerna till våra pensionsproblem.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Tio års arbete med en grönbok med den missvisande titeln ”Grönbok med sikte på tillräckliga, långsiktigt bärkraftiga och trygga pensionssystem i EU” har inte gett något annat resultat än en osammanhängande uppsättning nonsens-påståenden. Jag vet inte hur det är i andra länder, men i Tjeckien t.ex. skiljer sig de födelsetal som experterna förutspådde för tio år sedan så dramatiskt från hur det ser ut i dag att jag vill påstå att de utsagor som görs i grönboken för perioden 2040–2060 är rent nonsens. Om experterna inte ens klarar av att förutsäga utvecklingen för födelsetalen för en period på 5–7 år hur kan då deras prognoser för en period på mer än 30 år ha något som helst värde? Hela grönboken baseras på det felaktiga antagandet att så länge som vi ser till att det är obligatoriskt för skattebetalarna att investera en del av de resurser som avsatts till pensionssystemet i en fond som inte garanteras av staten kommer de att få högre pension än vad den första pelaren ensam kan ge. Varje ansvarstagande författningsdomstol måste anse att en sådan lag inte är författningsenlig. Även i länder där en andra pelare har införts sedan tidigare har detta uppenbarligen inte gett önskat resultat. Efter Pinochets maktövertagande i Chile på 1970-talet blev det t.ex. obligatoriskt med fonder som inte garanterades av staten för samtliga medborgare som inte tillhörde armén eller poliskåren. Varför gjorde man så? Varför håller även den nuvarande konservativa regeringen i Ungern på att montera ned den ineffektiva andra pelaren som omfattar pensionssystemet. Det främsta skälet till att Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster inte kan rösta för Ria Oomen-Ruijtens betänkande är att vi inte kan stödja planer på att begå århundradets brott.

  Louis Grech (S&D), skriftlig. – (EN) EU och medlemsstaterna står inför en av de största utmaningarna när det gäller att säkerställa adekvata och hållbara pensionssystem i Europa. Med tanke på att en betydande andel av medborgarna är starkt beroende av sin pension för sitt uppehälle vill jag peka på hur viktigt det är med statligt finansierade pensionssystem som baseras på solidaritetsprincipen.

I mångfasetterade situationer med flera olika traditioner och typer av pensionssystem och där huvudansvaret för en pensionsreform ligger på medlemsstatsnivå är det inte möjligt att tillämpa en universallösning för alla. Däremot kan EU tillföra ett mervärde genom att bidra med samordning av de olika pensionssystemen och utbyte av bästa praxis.

Varje översyn av pensionssystemen ska ske inför öppen ridå, konsumenternas behov ska tillgodoses och medborgarna ska informeras om sina rättigheter när det gäller de olika pensionssystemen och eventuella risker, i synnerhet i samband med gränsöverskridande rörlighet. Pensionssystemen måste kunna klara potentiella budgetmässiga och demografiska påfrestningar i medlemsstaterna, utan att vanliga medborgare drabbas på ett orimligt sätt.

Allt detta måste ses mot bakgrund av de demografiska och socioekonomiska utmaningar som vi står inför, t.ex. utvecklingen när det gäller atypiska anställningsformer, allt fler kvinnor på arbetsmarknaden, familjestrukturella förändringar och ungdomsarbetslösheten.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Det finns några frågor i samband med kommissionens grönbok som jag ser som särskilt viktiga. Jag anser att det är vår plikt att se till att i synnerhet de äldre medborgarna, som under sitt arbetsliv varit med om att bygga upp den välfärd vi har i dag, inte hamnar i en besvärlig livssituation på ålderns höst. Samtidigt anser jag att man i betänkandet tar vederbörlig hänsyn till subsidiaritetsprincipen. Kommissionen bör på ett tydligare sätt framhålla vikten av jämställdhet mellan kvinnor och män. Kvinnor har i högre utsträckning än män atypiska anställningsvillkor. Deras pensioner är ofta lägre, vilket gör att de löper större risk att hamna i fattigdom som pensionärer. Adekvata och säkra pensionssystem fungerar som långsiktiga kontrakt mellan generationerna. Jag vill därför uppmana kommissionen att använda sig av grönboken för att öka allmänhetens kunskap om vikten av solidaritet mellan generationerna när det gäller pensionerna.

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag anser att EU måste skapa ett öppet och enhetligt pensionssystem som tar hänsyn till demografiska utvecklingstendenser och till rörligheten. Vi kan ta mitt eget land som exempel. I Rumänien utgör pensionsutgifterna den största budgetutgiftsposten varje år. Den statliga socialförsäkringsbudgeten har ända sedan 2006 visat ett underskott, som 2009 uppgick till 1,5 miljarder euro. Enligt Världsbankens uppskattningar kommer det underskott som orsakas av pensionsutgifterna inom det gamla systemet att uppgå till cirka 12 procent av BNP år 2050. Detta är anledningen till att Rumänien genom att anta lag nr 263/2010 har börjat genomföra en rad reformer för att garantera hållbarheten i pensionssystemet på medellång och lång sikt. Dessa reformer innebär bl.a. att förtidspensionering eller sjukpensionering utan tillräckliga medicinska skäl ska undvikas, att fler personer ska bidra till det allmänna enhetliga pensionssystemet och att den normala pensionsåldern för kvinnor och män successivt ska höjas till 65 år för män (2015) och 63 år för kvinnor (2030).

  Ville Itälä (PPE), skriftlig. – (FI) Alla pensionsfrågor är i dagsläget medlemsstaternas ansvar, men EU har också en viktig roll på det pensionspolitiska området. För att vi ska kunna nå våra mål, dvs. att den fria rörligheten för människor och arbetskraft verkligen är fri, måste pensionssystemen harmoniseras i tillräcklig grad. En miniminivå för pensioner måste också garanteras, så att familjer verkligen kan flytta runt helt fritt. Vi måste därför gå i riktning mot ett harmoniserat system, och ju förr desto bättre. Ett icke-universellt pensionssystem kommer i stället att skapa hinder för den fria rörligheten inom EU.

  Joanna Katarzyna Skrzydlewska (PPE), skriftlig. – (PL) Jag välkomnar att betänkandet om kommissionens grönbok om tillräckliga, långsiktigt bärkraftiga och trygga pensionssystem i EU lagts till på dagordningen för dagens överläggningar. Våra framtida pensioner, dvs. hur säkra de är och vilka inkomster de kommer att generera, utgör en av de viktigaste frågorna i vårt samhälle. Även om medlemsstaterna har ansvaret för att besluta om vilken form pensionssystemen ska ha och EU i princip inte har behörighet att agera på detta område bör ändå vissa lagstiftningslösningar för pensionsområdet utarbetas på EU-nivå. Parlamentets krav att kommissionen ska utarbeta riktlinjer för medlemsstaternas regeringar har stor betydelse för pensionärernas ekonomiska trygghet, med tanke på att sådana riktlinjer skulle innebära att miniminivåer för pensioner och kriterier för beräkning av pensionsrättigheter fastställs, vilket innebär att kvinnors pensionsrättigheter inte längre skulle vara sämre än männens. Att kvinnor får lägre pension är inte deras eget fel, utan beror på att de får lägre lön för lika arbete eller att de varit tvungna att avbryta karriären för att ta hand om sina barn, vilket gör att de inte har möjlighet att göra lika stora inbetalningar under sitt aktiva arbetsliv som männen. När nu pensionssystemens stabilitet hotas måste kommissionen således komma ihåg att se till att man använder sig av lagstiftningslösningar som kan garantera att kvinnor och män behandlas lika inom hela EU när det gäller de framtida pensionsnivåerna.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Den hårresande siffran 23 miljoner arbetslösa innebär att EU år 2011 har slagit samtliga decenniets negativa rekord på arbetsmarknadspolitikens område, vilket ger oss ett officiellt kvitto på kommissionens misslyckande. Krisen utgör mer än väl skäl nog för att anta ett dokument där uppmaningen att tillämpa subsidiaritetsprincipen på pensionsområdet visar att eurokraterna har återfått så mycket vett och sans att de vill se över den europeiska sociala modellen, en modell som helt klart är ett fiasko. Efter att ha körts över på detta område under de senaste tio åren har regeringarna nu kommit tillbaka in på arenan och intagit en huvudroll i arbetet med att återuppbygga ett socialt Europa. Men detta räcker inte. Vill man få till stånd en verklig förändring och förnyelse måste man vara djärv nog för ett vägval i riktning mot gräsrotsdemokrati som ska bygga på arbetsmarknadsreformer som gör det attraktivare att arbeta och på en lönekuvertsbaserad federalism där hänsyn tas till de skillnader i levnadskostnader som råder i EU:s olika regioner och som löne- och pensionsnivåerna bör anpassas till. Genom att minska arbetskostnaderna med hjälp av sänkta skatter och genom att skapa ett klimat för våra småföretagare som gör att de kan fortsätta arbeta och investera i regionen kan vi se till att pensionsinbetalningarna för de äldre generationerna utjämnas samt garantera en trygg framtid och god livskvalitet för kommande generationer.

16. Förfalskade läkemedel (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Marisa Matias, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2001/83/EG för att förhindra att läkemedel som är förfalskade med avseende på identitet, historia eller ursprung kommer in i den lagliga distributionskedjan (KOM(2008)0668 – C6-0513/2008 – 2008/0261 (COD)) (A7-0148/2010).

  Marisa Matias, föredragande. – (PT) Fru talman! När vi nu nått så här långt, när vi nått slutet på en lång process, tror jag att vi kan säga att vi vet vad det är som förenar oss, dvs. varje man och kvinna i denna kammare: att vi vill skydda patienternas hälsa. Det är vår plikt att skydda de 500 miljoner medborgare som bor i EU och som inte vet om de läkemedel de använder är genuina eller förfalskade. Vi måste kunna ge dem garantier för att de läkemedel de använder kommer att rädda livet på dem snarare än att bidra till en förtida död. Jag ser detta som ett alltför allvarligt problem för att vi ska låta det förbli olöst.

Det är därför som jag vid ett flertal tillfällen har kallat dessa förfalskade läkemedel för ”tysta mördare”, för det är precis vad det är fråga om. Vi vet hur nätverken för förfalskade läkemedel har förändrats. För några år sedan talade alla om Viagra, och i dag talar man hela tiden om läkemedel som botar, eller sägs bota, sjukdomar som cancer, diabetes, hjärtsjukdomar och höga kolesterolvärden.

Jag kallar sådana läkemedel ”tysta mördare”, eftersom om de inte kan bota dessa sjukdomar är de knappast till någon hjälp för människorna.

Det engagemang som vi diskuterar här i dag går ut på att vi sammanfattat en del av de förändringar som uppnåtts under processens gång. Vi började med marknaden och slutade på hälsoområdet (och jag välkomnar varmt detta steg över till hälsans område). Vi började med fysiska forum, där vi inkluderade Internet eftersom vi inte kunde bortse från den viktigaste kanalen för förfalskade läkemedel i Europa. Vi börjande med endast ett övervakningssystem som vi utvidgade med sanktioner och påföljder. För om vi anser att förfalskning av läkemedel är ett brott måste det även finnas sanktioner och påföljder.

En annan viktig faktor är att denna verksamhet inte är begränsad till Europa. Vi har därför också sett till att tredjeländer, där situationen med förfalskade läkemedel är ännu värre än hos oss, omfattas av det förslag som vi lagt fram här i dag.

Även med den sporadiska övervakning som vi bedrivit vet vi ändå att beslagen av förfalskade läkemedel har ökat med 400 procent sedan 2005. Vi vet att denna handel genererar vinster på 45 miljarder euro per år för vissa kriminella nätverk, samtidigt som den innebär en katastrof för människors hälsa.

Jag vill klargöra att läkemedelsförfalskning inte är vilket förfalskningsbrott som helst, eftersom denna typ av förfalskning fullständigt undergräver förtroendet för vårt hälso- och sjukvårdssystem. Eftersom läkemedelsförfalskning, som jag redan nämnt, utgör organiserad brottslig verksamhet menar jag att vi måste bekämpa denna brottslighet med lagstiftning, med vårt engagemang och med våra samlade krafter. Vi föreslår därför ett övervakningssystem som omfattar hela kedjan från tillverkaren till patienten. Parlamentet har fått kämpa för detta, men nu har vi rott det hela i hamn, och det är jag mycket glad över.

Denna process har förts via två kommissionsledamöter och fyra ordförandeskap. Som jag nämnde började vi med kommissionsledamoten med ansvar för industri och företagande och vi avslutar nu processen med kommissionsledamoten med ansvar för hälsa och konsumentskydd. Det har varit en lång process och jag vill därför avsluta med att framföra ett särskilt tack till övriga gruppers föredragande som har följt arbetet med stort engagemang och entusiasm, från början till slut: Françoise Grossetête, Dagmar Roth-Behrendt, Holger Krahmer, Michail Tremopoulos, Marina Yannakoudakis och Anna Rosbach. Utan dem skulle vi inte fått en sådan intressant och samtidigt så givande debatt. Jag vet att våra åsikter ibland har gått i sär, men jag vet också att vi har haft ett gemensamt mål – att skydda patienthälsan. Eftersom jag inte kan tacka var och en som varit med under arbetets gång vill jag visa min symboliska tacksamhet mot alla som arbetat med detta direktiv genom att tacka Nana Pantazidou som bistått mig med ett otroligt stöd genom hela processen.

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

  John Dalli, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Det gläder mig att få tillfälle att tala till parlamentet i denna viktiga fråga om förfalskade läkemedel. Föreliggande förslag om ändring av direktivet om förfalskade läkemedel kommer, förutsatt att parlamentet godkänner det, att bryta ny mark. Om detta ärende kan avslutas med framgång blir det första gången som EU med hjälp av lagstiftning åtgärdar det särskilda hot som utgörs av förfalskade läkemedel.

Denna text kommer att göra vårt regelverk rustat för framtiden och är ett viktigt bidrag till att skydda patienter från de många riskerna i samband med falska läkemedel. Som ledamöterna säkert vet är förfalskade läkemedel något annat än varumärkesförfalskade produkter. Förfalskade läkemedel handlar om folkhälsa.

Det är glädjande att medlagstiftarna nådde en tidig överenskommelse om kärnan i förslaget strax före jul. Jag vill tacka alla dem som har arbetat så hårt för att få till stånd denna överenskommelse, särskilt föredraganden i det huvudansvariga utskottet, Marisa Matias, samt föredragandena i de utskott som yttrat sig, Amalia Sartori och Regina Bastos. Jag vill också tacka alla skuggföredragandena.

Kommissionen ger sitt fulla stöd till kärnan i denna välavvägda överenskommelse, som innebär stränga och effektiva men samtidigt flexibla åtgärder som också står i proportion till riskerna. Det är synnerligen viktigt, eftersom inte alla läkemedel är lika: sannolikheten för förfalskning varierar, och det gör också hotet mot folkhälsan.

Nu till några av de specifika frågorna. Jag skulle vilja framhålla följande: När det gäller säkerheten har vi noterat en risk för att medlemsstaterna i framtiden eventuellt skulle tillämpa olika strategier för förpackningarna. Detta skulle ha lett till olika skyddsnivåer i EU. Det skulle ha lett till en splittrad läkemedelsmarknad i EU. Jag är säker på att ledamöterna håller med mig om att vi nu har banat väg för en europeisk säkerhetsfunktion för att identifiera och kontrollera äktheten i ett läkemedel. Kommissionen har alltid förespråkat en EU-strategi i detta avseende.

När det gäller aktiva farmaceutiska substanser leder den text man enats om till en förstärkning av inspektionerna och det internationella samarbetet på området. Kommissionen och nätverket av europeiska myndigheter kommer att arbeta närmare sina internationella partner. Det är bara genom sådant samarbete som vi kan få ett verkligt effektivt system för inspektioner och verkställighet.

När lagstiftningen väl är antagen kommer den att öka insynen för de aktörer som är inblandade i läkemedelsdistribution. Slutligen har parlamentet insisterat på regler om läkemedelsförsäljning via Internet. Jag anser att parlamentet har hittat en stark, pragmatisk lösning genom att koncentrera sig på insynsfrågan. Parlamentet konstaterar att läkemedelsbestämmelserna varierar i EU men att det i framtiden ska bli enklare för patienter i hela EU att skilja mellan lagliga aktörer och olagliga Internetapotek.

Jag antar att jag kan räkna med ert fulla stöd för nästa steg i lagstiftningsförfarandet för att slutföra detta lovvärda och mycket angelägna initiativ.

  Regina Bastos, föredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. – (PT) Fru talman!

Jag vill börja med att gratulera föredraganden, Marisa Matias, och tacka alla som har samarbetat med henne.

Sorgligt nog har vi de senaste åren konstaterat en ökning av förfalskade läkemedel här i Europa. Enligt EU-statistiken säljs för närvarande 1,5 miljoner förpackningar med förfalskade läkemedel varje år genom den lagliga distributionskedjan. Detta är brottslig verksamhet som utgör ett allvarligt hot mot patienterna och branschen i EU. Direktivet syftar till att förhindra att förfalskade läkemedel kommer in i distributionskedjan och till att på så vis skydda folkhälsan.

Jag vill framhålla följande centrala punkter i det yttrande som jag har utarbetat: införande av en definition av förfalskade läkemedel, med tydlig betoning på konsumentskyddet, tillämpning av säkerhetsbestämmelser för receptbelagda läkemedel, ansvarighet för alla deltagare i distributionskedjan och slutligen medlemsstaternas tillämpning av effektiva påföljder för att förhindra denna brottsliga verksamhet.

  Amalia Sartori, föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Först och främst vill jag gratulera föredraganden Françoise Grossetête till hennes utomordentliga arbete. Förfalskade läkemedel är farliga på grund av sin oerhörda inverkan på folkhälsan, för att inte tala om de ekonomiska effekterna.

Även om kompromissförslaget utgör en bestämd förbättring av bestämmelserna i direktivet från 2001, vill jag nämna vissa problem som inte berörs och som jag tycker är mycket viktiga. Tillverkare av aktiva substanser med säte i tredjeländer borde inspekteras av de medlemsstater som importerar substanserna, och denna inspektion bör utföras av behöriga myndigheter i respektive tredjeland.

Information om tillverkare och ursprungsland för de olika aktiva substanserna i läkemedel bör alltid vara tydligt spårbar, när denna information inte anges specifikt för den nya blandningen. Problemet med Internetförsäljning förblir olöst.

Icke desto mindre framhåller jag att betänkandet är överlag positivt och innebär förbättringar, och jag stöder Françoise Grossetête genom att rösta ja till kompromissen.

  Françoise Grossetête, för PPE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Först vill jag gratulera föredraganden Marisa Matias till hennes arbete. Jag vill också gratulera rådet och kommissionen, eftersom vi till slut nådde en överenskommelse om detta ytterst viktiga direktiv om att bekämpa organiserad brottslighet i samband med förfalskade läkemedel. Siffrorna är för höga: 34 miljoner förfalskade läkemedel beslagtagna i EU under 2008, en massiv ökning med 380 procent. Mer än 50 procent av de läkemedel som säljs via Internet är förfalskade, vilket utgör ett verkligt hot mot alla våra medborgare.

Direktivet är ett steg framåt. Jag ser det bara som ett steg, eftersom vi tyvärr inte har gått tillräckligt långt. Vi borde ha gått snabbare fram. Men det är ett steg framåt, och särskilt värdefulla är de strängare inspektionerna av tillverkare av aktiva substanser. Vi försöker förbättra säkerheten, och det innebär att vi måste fastställa ansvarsområden för varje aktör i distributionskedjan: tillverkare, partihandlare, parallellimportörer, förmedlare och distributörer. För säkerhetens skull måste vi också se till att varje förpackning med receptbelagda läkemedel är spårbar. Jag önskar att förslaget hade gått längre på denna punkt.

Utöver att garantera äktheten genom en unik kod för varje förpackning omfattar säkerhetskraven också regler om försegling av förpackningar som levereras av parallellimportörer. Vi har haft långa diskussioner om detta. Det är viktigt eftersom vi för närvarande har att göra med ett verkligt gissel med konsekvenser för folkhälsan. Apoteksföreståndare behöver också tillgång till tillförlitlig distribution av kvalitetsprodukter. Jag håller med kommissionsledamoten om att vi måste fortsätta vara vaksamma när vi börjar tillämpa alla dessa säkerhetskrav. Ändå tror jag inte att vi är klara med detta. Vi måste noga övervaka hur direktivet genomförs.

  Dagmar Roth-Behrendt, för S&D-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Vi kan alla föreställa oss mardrömssituationen. Någon vi känner är sjuk och förtvivlad. Personen får medicin, men det hjälper inte eftersom läkemedlet är förfalskat.

Vi är tacksamma för att kommissionen har utarbetat det här förslaget. Det stämmer att vi har diskuterat det under lång tid. Vi inledde debatterna under förra valperioden, och jag vill tacka Adamos Adamou, som inte längre är ledamot i parlamentet, för det förarbete han har gjort för Marisa Matias.

Jag håller med Françoise Grossetête om att vi har nått en god kompromiss. Ja, vi kunde ha gått längre. Vi är alla otåliga och vill ha mer säkerhet, men detta är en god kompromiss. Vad har vi åstadkommit? Vi har satt patientsäkerheten i centrum för lagstiftningen. Genom de säkerhetsåtgärder som vi har infört kommer produkterna att bli spårbara i hela distributionskedjan. Läkemedlen kommer att kunna spåras från tillverkare till apotek. De får en kod som gör det alldeles uppenbart om läkemedlen är förfalskade eller kopierade eller om det finns några oegentligheter, och dessa kan sedan följas upp. Vi har avsiktligt gjort detta på ett sådant sätt att kostnaderna för hela systemet stannar på en rimlig nivå för alla berörda parter och utan att införa ett överdrivet system.Vi kompromissar emellertid inte när det gäller patientsäkerheten.

Spårbarheten förutsätter att förpackningarna är obrutna, så att patienten kan se att förpackningen är oöppnad eftersom förseglingen är hel. Dessutom kommer det inte längre att finnas itudelade förpackningar, vilket hittills har varit vanligt. Allt detta kommer att höja säkerhetsnivån och öka patienternas förtroende.

Vad mer har vi åstadkommit? Vi har infört ett system för tidig varning. Det är utmärkt eftersom det är samma system som har tillämpats i årtionden för livsmedel och som vi tar för givet. I hela EU tillämpas ett system för tidig varning när det gäller kontaminerade livsmedel. Det är obegripligt att vi hittills inte har haft motsvarande system för läkemedel. Om man upptäcker ett förfalskat läkemedel kan man numera skicka ut en tidig varning. Medlemsstaterna måste ta reda på vilka patienter som drabbats, informera alla inblandade och se till att information offentliggörs om riskerna med det läkemedel som är i omlopp. När det gäller bilar och livsmedel har detta varit en självklarhet, men inte när det gäller något så livsviktigt som läkemedel.

När det gäller Internet måste det vara möjligt för var och en att se om Internetsajten de besöker är olaglig. Därför måste vi certifiera lagliga Internetsajter, så att de i framtiden har en länk till den nationella godkännandemyndigheten. De kommer att ha en logotyp som kommissionen ska utveckla. Alla som köper läkemedel på Internet kommer själva att kunna göra detta. De kan se huruvida de köper på en säker, laglig Internetsajt eller på en olaglig sajt.

Allt detta är en milsten, ett jättekliv framåt för patientsäkerheten. Om vi antar denna lagstiftning i morgon kan vi vara stolta över vad vi har gjort, och vi bör också tydliggöra för allmänheten vad vi åstadkommit.

  Holger Krahmer, för ALDE-gruppen. – (DE) Fru talman! Läkemedlen i EU betraktas med rätta som de säkraste i världen. Den här lagstiftningen har vi diskuterat länge, i två år tror jag, och den kommer att förbättra säkerheten ytterligare. Jag vill rikta ett stort tack till Marisa Matias för att hon åtagit sig att utarbeta ett så komplext betänkande, trots att hon är ny som ledamot i parlamentet. Detta var en enorm uppgift som hon har klarat mycket bra. Det har också inneburit en hel del samarbete, och jag vill tacka alla som deltagit i detta. Vi har åstadkommit några mycket goda resultat.

Vi måste emellertid komma ihåg att vi aldrig kan uppnå fullständig säkerhet genom bestämmelser. Det gäller alla områden, inte bara läkemedel. Vi har med rätta koncentrerat oss på de viktiga frågorna, på att skilja mellan olika typer av förpackningar och på spårbarhet i distributionskedjan. Det är rätt strategi att skilja mellan receptbelagda och receptfria läkemedel, eftersom vi måste komma ihåg att all lagstiftning och varje försök att göra produkter säkrare kostar pengar. Därför är det rimligt att inte redan från början inkludera varenda aspirinförpackning eller alla receptfria läkemedel. I stället måste kommissionen eller myndigheten få i uppgift att övervaka marknaden och undersöka utvecklingstendenserna.

Jag tycker att vi kan vara stolta över vad vi åstadkommit. Vi har utarbetat lagstiftning som gör verklig nytta. De flesta patienter kommer troligen inte ens att känna till att det är tack vare EU-lagstiftningen, och därför måste vi framhålla detta.

  Michail Tremopoulos, för Verts/ALE-gruppen. – (EL) Fru talman! I morgon ska vi rösta om detta ändrade direktiv för att bekämpa risken för att miljontals förfalskade läkemedel kommer in i distributionskedjan, just därför att vi vill skydda folkhälsan från detta dolda hot.

Grundproblemet är att vi måste inrätta en obligatorisk säkerhetsfunktion för receptbelagda läkemedel, på vissa villkor, och för receptfria läkemedel, där det enligt vissa riskbedömningskriterier finns risk för förfalskning. Dessutom behövs strängare kontroll av Internetförsäljning genom auktoriserade Internetapotek med EU:s logotyp.

Efter en uttömmande dialog med rådet och kommissionen har vi enats om åtskilliga punkter i kompromissförslaget. Vi i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen är positiva till att utöka räckvidden så att den gäller alla läkemedel som löper risk för förfalskning och till strängare kontroll av Internetförsäljning. Det gläder mig att man funnit en tillfredsställande lösning på dessa problem i den slutliga överenskommelsen med rådet.

  Marina Yannakoudakis, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Även jag vill gratulera föredraganden.

När det gäller läkemedel på de globala marknaderna i dag, kan vi konstatera att det inte finns några gränser. Därför har vi inget annat alternativ än att ta uti med problemet med förfalskade läkemedel i ett globalt perspektiv. Det är bara med en enhetlig EU-strategi som vi kan hantera ökningen av förfalskade produkter som är tillgängliga för allmänheten – tillgängliga inte bara i butikerna utan även via distributionskanaler som Internet.

Genom direktivet trycker vi på de rätta knapparna och går i riktning mot att hantera problemet. Kunde vi ha gått längre? Svaret är ja. Borde vi ha gått längre? Här måste jag säga nej. Vi har beslutat om strängare kontroller av receptbelagda läkemedel som ett första steg. Vi har tagit itu med frågan om Internetapotek. Vi har gått igenom säkerhetsfunktionerna. Ja, vi kunde ha gått längre med spårbarheten, och nått ända fram till patienten, med den kampen hade vi förlorat och det hade fördröjt direktivet.

Som man brukar säga: Rom byggdes inte på en dag. Jag ser fram emot att bygga vidare med det här direktivet som grund.

  Anna Rosbach, för EFD-gruppen. – (DA) Fru talman! Tyvärr ser vi fler och fler förfalskade produkter på marknaden i medlemsstaterna. Därför är förslaget så viktigt. Patienterna i EU måste få veta hur de ska undvika förfalskade läkemedel. De har också rätt att veta att vi, som lagstiftare, kämpar för att stoppa dessa produkter. Det är viktigt att vi skapar tydliga definitioner. Alltför ofta antar vi lagstiftning som brister i precision och tydlighet. Det får inte ske i ett så viktigt fall som detta. Läkemedel måste kontrolleras innan de kommer ut på marknaden och inte efter det att patienter i praktiken har fått agera försökskaniner i flera år. Vi måste se till att läkemedel endast importeras om säkerhet och verifieringsmöjlighet har högsta prioritet. Förfalskning av läkemedel skadar både patienter och läkemedelsföretag i medlemsstaterna. Jag hoppas därför att vi kan enas om en strängare linje än den som kommissionen föreslår, och jag vill tacka Marisa Matias för hennes högklassiga arbete.

  Peter Liese (PPE). – (DE) Fru talman, John Dalli, mina damer och herrar! Även jag vill tacka föredraganden, Marisa Matias. Jag riktar också ett tack till Françoise Grossetête, skuggföredraganden för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och till Dagmar Roth-Behrendt. Båda två har gjort ett utmärkt grundläggande arbete med detta direktiv den senaste valperioden.

Förfalskning av läkemedel är ett växande problem. Antalet upptäckta fall uppgick till 7,5 miljoner 2009, vilket är mycket mer än under tidigare år, och detta är bara de fall som kommit fram i ljuset. Det finns också ett stort antal orapporterade händelser, vilket ger skäl att anta att problemet är mycket stort.

Det är mycket störande när livsstilsläkemedel konstateras sakna aktiva substanser. Men när livräddande läkemedel som exempelvis används i cancerbehandling saknar aktiva substanser, innehåller fel ämnen eller fel dos, kan detta äventyra patienternas liv. Därför krävs omedelbara åtgärder. Vi har intagit en rimlig hållning. Uppgiftsskydd är en synnerligen känslig fråga, och vi har hittat den rätta balansen. Vi agerar utifrån de risker som finns och koncentrerar oss inledningsvis på receptbelagda läkemedel. Ett valfritt förfarande är tillgängligt om det finns skäl att anta att det saknas risk. Det finns också ett valfritt förfarande för receptfria läkemedel, om det finns skäl att anta att de är förfalskade.

Överlag är det en mycket bra kompromiss, och jag vill rikta ett varmt tack till alla inblandade.

  Judith A. Merkies (S&D). – (NL) Fru talman! Tack, Marisa Matias, för ett utmärkt arbete och för gott samarbete! Jag anser att detta är ett mycket viktigt system för konsumenternas hälsa, även om de hittills antagligen har varit omedvetna om dessa hälsorisker. Lyckligtvis har vi nu slutligen lyckats ta itu med alla riskerna.

Människors hälsa är inget att leka med. Jag tycker verkligen att vi med detta system tar ett viktigt steg mot att göra förpackningarna säkra och klargöra situationen. Det gläder mig också att man beaktat parlamentets starka önskemål att ta med Internetförsäljning av läkemedel i direktivet, eftersom detta var en nagel i ögat för alla. Om man betraktar detta som att sätta konsumenternas hälsa på spel, kan Internetförsäljningen vara liktydig med rysk roulette. Man löper 50 till 90 procents risk för att råka ut för ett förfalskat läkemedel, och sedan – pang! Det är mycket glädjande att vi har hanterat det problemet genom detta system.

Jag tycker emellertid inte att det behövs ytterligare några ändringar, eftersom vi ännu inte kan garantera säkerheten helt och hållet. Jag antar att det är upp till varje enskild medlemsstat. Dessutom har vi också problemet med logotypen, dvs. om den kommer att vara helt intrångssäkrad på Internet, så vi måste verkligen hålla ett öga på denna fråga.

När det gäller insyn och tillförlitlighet för konsumenterna hoppas jag att konsumenterna kan välja att använda läkemedel utan att äventyra sin hälsa.

  Antonyia Parvanova (ALDE). – (EN) Fru talman! Först vill jag gratulera Marisa och mina kolleger till överenskommelsen med rådet i detta komplexa ärende.

Den framlagda texten stärker säkerheten i vår lagliga distributionskedja för läkemedel, men jag vill betona att bara 1 procent av de förfalskade läkemedlen når patienterna via denna lagliga kedja. Övriga 99 procent kommer från olagliga kanaler och från svarta marknaden.

I detta avseende välkomnar jag varmt de ytterligare bestämmelser med inriktning på Internet som lagts fram av parlamentet. Men för att hantera denna stora risk för patientsäkerheten måste vi även stärka EU:s åtgärder på området rätts-, polis- och tullsamarbete. Kommissionen bör gå längre på detta område, och vi insisterar på detta för att sätta stopp för de förfalskade läkemedlen.

När det gäller specifika bestämmelser i överenskommelsen som vi röstar om i morgon, och särskilt de nya säkerhetsfunktioner som ska införas, vill jag be kommissionen att tydligt övervaka direktivets effekter. I sitt första betänkande konstaterade miljöutskottet att de bestämmelser som införs bör följa de tre vägledande principerna proportionalitet, kostnadseffektivitet och oberoende.

  Miroslav Ouzký (ECR). – (CS) Fru talman! Jag vill också tacka föredraganden och skuggföredragandena för deras utmärkta arbete. Vi vet alla att läkemedelsindustrin är mycket betydelsefull. Det sägs vara den tredje största industrin i världen efter narkotika och vapen. Därför finns det möjlighet till stora vinster, och vissa personer kommer alltid att försöka sko sig på olagligt sätt. Vi kommer aldrig att kunna förhindra produktionen av falska läkemedel. Vår uppgift är att minimera risken för att de ska komma ut på den europeiska marknaden och nå våra medborgare. När någon säljer en piratkopierad klocka är det en immaterialrättslig överträdelse, men försäljning av förfalskade läkemedel är en omedelbar hälsorisk.

Detta är vad som har fått oss och får oss att stödja betänkandet. Vi är medvetna om att vi inte kan lösa alla problem, och vi vet att det finns problem, exempelvis att förpackningar och läkemedel tillverkas separat, och att det på olika håll i världen förekommer förfalskade läkemedel i äkta förpackningar. Detta är emellertid ett steg i rätt riktning och ett försök att ge bästa möjliga skydd.

  Oreste Rossi (EFD). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionens förslag till ändringar av direktivet om humanläkemedel ska visserligen bidra till att förhindra att förfalskade läkemedel kommer in i EU, men vi hade förväntat oss mer konkreta resultat, särskilt genom införande av obligatoriska inspektioner av produktionsanläggningar med tillverkning av aktiva substanser i tredjeländer.

Detta alternativ förkastades på grund av att det skulle vara för dyrt med sådana kontroller. Företagen i EU måste emellertid uppfylla extremt höga kvalitetsstandarder till skillnad från de företag som har sin tillverkning i andra delar av världen.

Vi röstar emellertid ja, eftersom man vidtar åtgärder för att se till att importerade läkemedel ska bli säkrare, bland annat genom spårbarhet, förbud mot ompaketering, förenlighet med EU:s säkerhetsstandarder, delvis reglering av Internetförsäljningen samt möjlighet att införa liknande bestämmelser även för receptfria läkemedel.

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE). – (PL) Fru talman! Enligt Världshälsoorganisationen utgör förfalskade läkemedel cirka 10 procent av den globala läkemedelsmarknaden. Det är svårt att bedöma problemets exakta omfattning i de enskilda EU-medlemsstaterna, men enbart i Polen beslagtog tullen exempelvis mer än 100 000 förfalskade produkter 2009.

Vid sidan om förfalskade läkemedel möts patienter av problem som brist på tillförlitlig information om förpackningens innehåll, och även problemet med ompaketering då innehållet kan ändras. Det är också mycket viktigt att patienter kan få tillförlitlig information via Internet. Även om mycket av informationen är korrekt, finns det också en hel del falsk information på Internet. Mot denna bakgrund är det viktigt att patienterna får tillförlitlig information genom det system som införs för övervakning och kontroll av läkemedel. Men för att få avsedd effekt måste även de bästa regelverk innehålla bestämmelser om lämpliga påföljder för de enheter som sätter förfalskade läkemedel i omlopp. Dagens debatt är därför synnerligen viktig, eftersom man genom införandet av bestämmelser inte bara förhindrar distribution av förfalskade läkemedel och inrättar ett övervakningssystem, utan framför allt inför påföljder för tillverkare av falska läkemedel. Denna typ av åtgärder måste vidtas för att antalet förfalskade läkemedel ska minska och för att läkemedelsanvändningen ska bli säkrare.

Slutligen vill jag gratulera föredraganden Marisa Matias till ett gott betänkande. Jag är medveten om att det inte kommer att lösa alla problem, men det är ett stort steg framåt för ökad patientsäkerhet.

  Talmannen. - Ärade kolleger! Jag vill bara påpeka att ni klarar det bra att hålla taltiden, men ni talar så fort att tolkarna har svårt att hinna med. Jag ber er att försöka hitta en medelväg.

  Gilles Pargneaux (S&D). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag vill uttrycka min tillfredsställelse med den här texten och framhålla ett krav och en punkt där vi måste vara mycket vaksamma.

Det är glädjande att vi har lyckats utöka direktivets rättsliga grund från att ha handlat om den gemensamma marknaden till att även omfatta folkhälsan.

Vi har ett krav: vi har kämpat för att se till att Internetförsäljning integreras i direktivet, så att kontroller kan utformas mot bakgrund av våra resultat.

Det finns också en punkt där vi måste vara vaksamma. Vi vet att förfalskade läkemedel utgör 1–3 procent av marknaden i utvecklingsländerna, mellan 10 och 30 procent i Asien och Latinamerika och upp till 70 procent i vissa afrikanska länder. Det finns undersökningar som tyder på att den olagliga handeln med förfalskade läkemedel kan ge 25 gånger så hög avkastning som den olagliga handeln med narkotika.

Sammanfattningsvis har vi lyckats införa ett krav och en punkt där vi måste fortsätta vara vaksamma om vi ska kunna fortsätta utöka det internationella samarbetet, vilket i sin tur ger EU möjlighet att ta ledningen i kampen mot de förfalskade läkemedlens skadliga inverkan.

Jag vill tacka Marisa Matias för hennes arbete och även föredraganden från vår grupp, Dagmar Roth-Behrendt, som alltid tillför något viktigt på detta område.

  Horst Schnellhardt (PPE). – (DE) Fru talman, John Dalli, mina damer och herrar! Jag vill gratulera föredraganden och även skuggföredragandena som har gjort ett utmärkt arbete. Till en början hade vi en mycket livlig diskussion om ämnet. Insatsen ”Medi-fake” i december 2008 kan emellertid ha fått effekt på området. Inom loppet av två månader beslagtogs 34 miljoner förfalskade tabletter vid EU:s yttre gränser. Det var en varning som fick oss att snabba på arbetet, och vi kan verkligen vara nöjda med de resultat vi nu har nått. Vi har infört en garanti om läkemedels spårbarhet. Alla apoteksföreståndare kan kontrollera om en produkt är falsk eller äkta med hjälp av en skanner.

Jag vill emellertid framföra ett önskemål. Det är visserligen sant att Internetsajter nu övervakas och får en logotyp, som i och för sig kan förfalskas, men när det gäller Internetförsäljning behövs bättre information till EU-medborgarna om riskerna med att köpa via Internet. Det är mycket glädjande att parallellhandeln bibehålls. Den har ett sämre rykte än den förtjänar, och dess ställning har säkrats.

Slutligen vill jag framföra en sista synpunkt. För medborgarnas säkerhet och för att skapa bättre förståelse, borde vi kanske överväga om det vore en bra idé att hantera problemet med stora skillnader i förpackningsstorlek mellan olika länder genom att införa en standardlösning.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Fru talman! I två år har vi diskuterat den alarmerande ökningen av förfalskade läkemedel på marknaden i EU, och det gäller även livräddande läkemedel. Det har lett till ett gott direktiv som innebär strängare kontroller både av distributörer och återförsäljare, införande av obligatoriska skyddsåtgärder och kontroller för att förhindra överträdelser. Tillverkarna kommer också att bedöma risker när det gäller hjälpämnen vid framställning, något som man gjort i flera år i exempelvis Tjeckien. Det är därför utmärkt att detta kommer att gälla i hela EU.

Det behövs också ett system som inte enbart gäller receptbelagda läkemedel. Om vi vill undvika att förlora kampen mot förfalskningar måste medlemsstaterna nå en högre grad av integritet på hälso- och sjukvårdsområdet, enas om att förbjuda Internetsajter som tillhandahåller förfalskade produkter och införa inspektioner av tillverkare i tredjeländerna, precis som man gör med importerade livsmedel. Det finns trots allt 500 fabriker som tillverkar förfalskade läkemedel i Kina. Vi måste helt enkelt gå snabbare fram för att kunna öka säkerheten på den europeiska marknaden.

  Åsa Westlund (S&D). - Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamot John Dalli, föredragande Marisa Matias och skuggföredragandena för ett väldigt väl uträttat arbete med en viktig fråga, för förfalskade läkemedel utgör förstås ett allvarligt hot för patienternas hälsa. Särskilt allvarligt är det att antalet förfalskningar av livräddande läkemedel är på väg upp. Det handlar om läkemedel för behandling av cancer, hjärtsjukdomar och infektioner, det vill säga situationer då man verkligen behöver ett effektivt läkemedel.

Nu tar vi ett stort steg framåt när det gäller läkemedel i EU, men problemet sträcker sig utanför EU:s gränser. Enligt WHO:s expertgrupp finns det i många länder i Afrika och i delar av Asien och Latinamerika områden där mer än 30 procent av de läkemedel som säljs kan vara förfalskade. Det är därför oerhört viktigt att samarbetet med tredjeländer stärks, och förhoppningsvis får de förändringar som vi nu genomför inom EU effekt även för länderna utanför vår union.

  Struan Stevenson (ECR). – (EN) Fru talman! Falska läkemedel är som vi hört ett växande problem.

I tullen hindrade man 32 miljoner förfalskade läkemedel från att komma in i EU 2008. WHO bedömer att hälften av de läkemedel som säljs via Internet är förfalskade och att det till och med förekommer infiltration av den lagliga distributionskedjan. I Storbritannien, mellan 2005 och 2007, rapporterade exempelvis det brittiska tillsynsorganet för läkemedel och hälso- och sjukvårdsprodukter (Medicines and Healthcare Products Regulatory Agency) att förfalskade livräddande läkemedel, såsom AstraZenecas läkemedel mot prostatacancer, Casodex, och det blodförtunnande läkemedlet Plavix, som skyddar mot hjärtinfarkt och stroke faktiskt hade nått partihandlare och till och med fanns på apotekshyllor.

Därför måste vi omedelbart strama åt reglerna för import, export och handel med falska läkemedel. Jag stöder detta regelverk helt och hållet.

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! Det står klart att problemet med förfalskade läkemedel utgör ett allvarligt hot mot folkhälsan, oavsett om det gäller receptbelagda eller receptfria läkemedel. Utan att för den skull kritisera antagandet av vissa viktiga åtgärder som föreslås i betänkandet vill jag uppmärksamma en viktig sida av detta problem. I likhet med annan olaglig verksamhet förfalskas läkemedel på grund av de ekonomiska faktorer som stimulerar verksamheten. Därför måste vi angripa orsaken till att läkemedel är en sådan stor bransch, en av de största i världen.

Vi måste främja en starkare offentlig politik på detta område. Vi måste stärka det statliga inflytande i forskning och utveckling av nya läkemedel, genom att angripa läkemedelsindustrins monopol och dess förödande konsekvenser för tillgången till läkemedel. Vi måste också stärka statens ställning när det gäller produktion, tillsyn och kontroll av läkemedel.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Fru talman! Jag stöder det framlagda förslaget om att ändra och komplettera direktivet från 2001 för att förhindra att förfalskade läkemedel kommer in i den lagliga distributionskedjan.

Situationen på marknaden har förvärrats dramatiskt, och mängden förfalskade läkemedel i den lagliga distributionskedjan har ökat markant den senaste tiden. Detta kräver en grundlig skärpning av reglerna för övervakning och likaså påföljder. Situationen är ännu allvarligare med tanke på att förfalskare i syfte att maximera vinsterna övergår från förfalskning av kosttillskott till förfalskning av livräddande läkemedel som används i behandlingen av infektioner, hjärtsjukdomar och cancer. Sådana förfalskningar kan få dödlig utgång för patienter, som kanske inte har en aning om att de blivit offer för bedrägeri och att tabletterna de tar bara är läkemedelskopior som inte alls botar.

Därför är det vår skyldighet att stå upp mot dessa smutsiga affärer som påverkar våra medborgares liv och hälsa.

  John Dalli, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Det är mycket tillfredsställande att delta i denna positiva verksamhet och mycket intressanta diskussion. Det är faktiskt den andra delen av läkemedelspaketet som vi åstadkommer, och det finns redan ett mycket bra betänkande i parlamentet när det gäller den tredje pelaren om information till patienterna. Jag hoppas att vi ska kunna driva igenom detta med kraft under de kommande månaderna.

Som ni mycket riktigt har påpekat ligger tonvikten på att skydda konsumenterna. Det är vad som bör stå i centrum för sådana åtgärder som de vi vidtar i dag.

Mycket arbete har utförts, och mycket arbete återstår med att utarbeta de detaljer som gör direktivet verksamt. Därefter får vi heller inte vila på våra lagrar och vara nöjda med ett gott stycke lagstiftning med många mycket framsynta tekniska detaljer. Vi måste informera våra medborgare om vad det innebär och hur de kan utnyttja de verktyg som vi ger dem genom direktivet, så att de inte går i fällan och lockas till att köpa förfalskade läkemedel.

Vi ska göra allt som står i vår makt för att garantera ordentlig spårbarhet. Inspektioner i tredjeländer är viktiga. Vi måste emellertid inse att exempelvis 80 procent av de ingredienser som vi använder i den europeiska läkemedelstillverkningen kommer från tredjeländer. Därför måste vi vara pragmatiska.

Vi måste också välja vilken typ av inspektioner vi ska göra. Det finns tredjeländer med mycket hög kontrollnivå och stränga normer, och vi måste naturligtvis samarbeta med dessa länder för att se till att dessa normer efterlevs. I andra länder som inte är lika långt framme måste vi göra en egen bedömning utifrån vad vi ser och uppfattar. Det är en sådan policy som måste drivas igenom. Jag ser fram emot att samarbeta med parlamentet i de kommande etapperna för att få detta att fungera.

  Marisa Matias, föredragande. – (PT) Fru talman! Jag vill förstås tacka mina ledamotskolleger för alla deras kommentarer, men jag har inte tänkt nämna någon enskild. Om det har funnits någon osäkerhet om vad ordet kompromiss betyder är det nu fullständigt uppenbart. Alla förslag är inte perfekta, men det viktigaste är inte att veta om ett förslag är perfekt. Det är viktigare att veta att vi nu har ett instrument till hands som gör att vi inte längre behöver ge avkall på patienters hälsa. Vi är också skyldiga att inte fördröja antagandet och ikraftträdandet, och detta kan vi bara åstadkomma genom samarbete.

Kommissionsledamoten nämnde ju frågan om inspektioner, och personligen måste jag påpeka att mitt första förslag innehöll införande av obligatoriska inspektioner i tredjeländer. Det var vad vi ville ha, men i en kompromiss får man igenom vissa förslag men inte andra. Kommissionen har förklarat för oss att detta skulle vara omöjligt att åstadkomma.

Jag vill nämna något annat när det gäller denna kompromiss. Jag tror att vi alla uppfattar oss som engagerade i vår uppgift, men jag tycker och jag vet att vi alla måste kämpa för det vi vill uppnå. I annat fall leder vårt engagemang ingenvart. Genom detta kompromissförslag är vi garanterade möjligheten att kunna följa förfarandet, utvärdera det och få systematisk tillgång till information som gör det möjligt att kontrollera huruvida saker och ting tillämpas som sig bör eller huruvida något behöver ändras.

Därför vill jag avsluta med att tacka kommissionen för samarbetet, särskilt det spanska och det belgiska ordförandeskapet som vi har samarbetat med det senaste halvåret. Det finns inga perfekta förslag och inga perfekta åtgärder. Det kommer alltid att finnas brister, men jag tycker att vi har en stark och gedigen kompromiss, som gör det möjligt att kämpa för och försvara patienternas hälsa. Eftersom även mitt anförande är fullt av fel, glömde jag att tacka mina ledamotskolleger Regina Bastos och Amalia Sartori för yttrandena från de andra utskotten. Tack också för ert stöd!

  Talmannen. - Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00 (onsdagen den 16 februari 2011).

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Jolanta Emilia Hibner (PPE), skriftlig. – (PL) Förfalskade läkemedel och olaglig handel med läkemedel är globala problem, både för industriländer och utvecklingsländer, och problemet börjar bli alltmer utbrett, vilket utgör ett hot mot patienternas liv och säkerhet. Ett av skälen till detta är att förfalskade läkemedel som säljs på platser utan licens för läkemedelsförsäljning inte uppfyller kvalitetskraven för läkemedel och innehåller förbjudna substanser vars användning kan få okända effekter. Jag håller med om att det krävs effektivt och förstärkt internationellt samarbete och samarbete för att man ska kunna garantera en effektiv strategi för bekämpning av förfalskade läkemedel. Jag ger mitt fulla stöd till förslaget om att åtgärder bör vidtas i syfte att minimera problemet, när det gäller såväl handel med förfalskade läkemedel som försäljning av läkemedel från platser utan licens för detta samt övriga förfalskade produkter som uppfyller kriterierna för läkemedel. Man bör uppmärksamma behovet av att reglera postorderförsäljning och Internetförsäljning av läkemedel.

Enligt uppgifter från Världshälsoorganisationen utgör förfalskade läkemedel cirka hälften av de läkemedel som erbjuds via Internet. Jag tycker att det är mycket viktigt att planera och införa åtgärder i syfta att göra information tillgänglig om förfalskade läkemedel och läkemedel från olagliga källor samt att genomföra informationskampanjer för allmänheten om riskerna i samband med att köpa läkemedel på platser som saknar licens för denna försäljning. Jag tycker också att det skulle vara klokt att införa garantier som gör det möjligt att identifiera läkemedel och kontrollera äkthet och ursprung.

  Bogusław Sonik (PPE), skriftlig. – (PL) Förfalskade läkemedel är ett globalt problem som bör utforskas i ett globalt sammanhang. Skälen till problemet är bland annat de höga läkemedelspriserna och patienters bristande kunskaper, men till stor del är skälen också av juridisk karaktär. Situationen utnyttjas av kriminella grupper i hela världen. Jag vill därför berömma EU-institutionernas gemensamma åtgärder och den ståndpunkt som antogs nästan enhälligt av de politiska grupperna när det gäller utarbetandet av en kompromisstext om detta. Jag vill återge ett uttalande från Interpols förre generalsekreterare Ronald Noble, som jämförde antalet offer för terrorism med offren för förfalskade läkemedel: under 45 år har 65 000 personer dödats av terrorister, medan förfalskade läkemedel uppges ha orsakat 200 000 personers död enbart i Kina.

Jag tror att övervakning, kontrollåtgärder, strängare standarder och inrättande av ett gemensamt system för erkännande – åtgärder som alla betonas – är goda lösningar till att börja med. I egenskap av vice ordförande för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet vill jag också framhålla vikten av informationskampanjer riktade till patienter samt införande av skyldigheter på detta område för läkemedelsföretagen. Patienterna bör få tillgång till objektiv information av hög kvalitet om hur läkemedel förskrivs och om läkemedlens egenskaper.

  Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Förfalskade läkemedel utgör hälften av de läkemedel som säljs via Internet och 1–3 procent av de läkemedel som säljs på apoteken. De förfalskade produkterna ökar och omfattar nu både livräddande läkemedel och livsstilsmediciner. Det är vår skyldighet att skydda hälsan hos de medborgare som väljer att beställa läkemedel via Internet för att spara tid eller pengar men som är ovetande om riskerna de tar. Dessutom håller de förfalskade läkemedlen på att komma in i den lagliga distributionskedjan och förekommer även i apoteken, där de kan bli dödliga för vem som helst av oss. Varje år dör 200 000 personer efter att ha tagit förfalskade läkemedel. Det är mer än bara en oroande trend. Vi måste stoppa denna förödelse med alla medel som står till buds. Därför välkomnar jag antagandet av direktivet, vilket leder till en unik spårningskod som bevisar att läkemedlen är äkta samt en standardiserad logotyp som intygar tillförlitligheten hos Internetsajter med läkemedelsförsäljning. Men jag vill understryka att denna säkerhet, som patienterna har rätt till, inte får användas för att berättiga prishöjningar.

  Siiri Oviir (ALDE), skriftlig. – (ET) Läkemedelsindustrin är en av de tre mest lukrativa branscherna. Det är naturligtvis ett av skälen till att förfalskade läkemedel sprids på marknaden. Förra året beslagtog tullen 384 procent mer förfalskade läkemedel än för fem år sedan. I kampen mot denna företeelse är det mycket viktigt att godkänna enhetliga säkerhetsåtgärder i EU, bland annat när det gäller ompaketering. Patienterna måste kunna lita på att de eventuella läkemedel som de får verkligen är vad de ser ut att vara och att den aktiva substansen i förskrivningen motsvarar den som finns i läkemedlet. I folkhälsoperspektiv är det av yttersta vikt att läkemedlen är effektiva, säkra och av hög kvalitet. Man måste förbjuda kampanjer med felaktig information från läkemedelsföretag som är tredjepart och som har skaffat licens för försäljning från behöriga institutioner. Förbudet bör också utökas till att gälla den information och reklam som distribueras till hälso- och sjukvårdspersonal.

  Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig. – (IT) Det är mycket viktigt att förhindra att förfalskade läkemedel kommer in i den lagliga distributionskedjan, både för allmänhetens skull och för de företag som agerar korrekt och ansvarsfullt. Det direktiv som behandlas av parlamentet måste därför stödjas helhjärtat, eftersom man därigenom inför förfaranden och skyldigheter som förhoppningsvis kan leda till konkreta och effektiva resultat. I synnerhet vill jag framhålla vikten av vissa skyldigheter för att antal aktörer i distributionskedjan, från distributörer till partihandlare, och framför allt införandet av säkerhetsfunktioner för receptbelagda läkemedel, så att patienterna kan förvissa sig om att produktionen och distributionskedjan är tillförlitliga. Strängare regler för inspektioner, både när det gäller spårbarhet av de substanser som ingår i läkemedlen och när det gäller Internetförsäljning, är ytterligare åtgärder som enligt min uppfattning kommer att stävja handeln med förfalskade läkemedel. Det bör emellertid påpekas att man genom kompromisstexten fastställer att det ska ske regelbundna inspektioner på produktionsenheterna i tredjeländer, men att dessa ska genomföras av myndigheterna i det aktuella tredjelandet. Det hade varit bättre om inspektionerna hade genomförts av myndigheterna i läkemedlens destinationsländer, eftersom den huvudsakliga risken för förfalskning finns just i tredjeländer.

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig. – (RO) Denna kompromiss är väl avvägd och utgör ett viktigt framsteg för patienthälsa och -säkerhet. Jag välkomnar införandet av säkerhetsfunktioner för läkemedelsförpackningar. En förutsättning för att dessa funktioner verkligen ska vara effektiva är att strängare regler införs för alla aktörer i distributionskedjan. Att inkludera förmedlare är utan tvekan ett steg i rätt riktning.

I kompromisstexten finns också en god balans mellan att skydda patienthälsan och att ta hänsyn till de kostnader som de nya reglerna medför för läkemedelstillverkarna. Det är ytterst viktigt att vår strategi bygger på riskerna för förfalskning av de aktuella läkemedlen. Därför anser jag att begränsningen av de nya funktionerna till receptbelagda läkemedel är en välkommen åtgärd. Det vore olämpligt om kostnaderna för säkerhetsfunktionerna skulle bäras av tillverkarna av sådana läkemedel som inte tenderar att förfalskas.

Att Internetapotek tas med är slutligen ett viktigt framsteg när det gäller säkerheten för de patienter som brukar köpa läkemedel via Internet. Vi får inte låta förfalskare dra nytta av en lucka i lagstiftningen och på så vis äventyra patienters hälsa. Att införa en garanti för de Internetsajter säljer genuina läkemedel är till stor nytta för alla dem som köper läkemedel på detta sätt.

Bilaga – Kommissionens ståndpunkt

Ändringsförslag:

Direkt godtagbart: ändringsförslag 120 (texten som helhet, block nr 1, kompromissändringsförslag). Kommissionen är för att medlagstiftarnas kompromisstext antas.

17. Frågestund (frågor till kommissionen)

  Talmannen. - Nästa punkt är frågestunden (B7-0009/2011).

Följande frågor har ställts till kommissionen.

Fråga nr 18 från Gilles Pargneaux (H-000028/11)

Angående: Förbud mot försäljning av läkemedlet Médiator

Kan kommissionen ange varför ett beslut angående ett förbud för försäljning av läkemedel som innehåller benfluorex inte fattades redan 1998? Borde inte kommissionen på nytt ha oroats då förbud utfärdades av spanska och italienska myndigheter? Kan kommissionen kort ange varför den väntade så länge, närmare bestämt ända till juni 2010, med att fatta ett definitivt beslut angående försäljning av molekylen?

Kan kommissionen ange om den avser be Europeiska läkemedelsmyndigheten att genomföra verkliga retrospektiva studier avseende läkemedlets användning under de senaste 20 åren?

  John Dalli, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag ber att få ta upp de fyra delfrågorna var för sig.

Den första frågan löd: Kan kommissionen ange varför man inte redan 1998 beslutade att förbjuda försäljning av läkemedel som innehåller benfluorex? Svaret är: Benfluorex diskuterades 1998 i kommittén för farmaceutiska specialiteter, som nu heter kommittén för humanläkemedel, vid Europeiska läkemedelsmyndigheten, och senare i arbetsgruppen för biverkningsbevakning.

Kommittén bedömde att benfluorex inte borde ingå i det utvärderingsförfarande som pågick på EU-nivå om vissa hungerdämpande ämnen på grund av att det hade ett annat verkningssätt. Man enades emellertid om att kommitténs arbetsgrupp för biverkningsbevakning skulle undersöka om det fanns någon säkerhetsrisk i samband med denna kemiska sammansättning. I mars 1999 kom arbetsgruppen för biverkningsbevakning fram till att det inte fanns någon avgörande nytta eller risk i samband med läkemedel som innehåller benflourex. Arbetsgruppens fortsatta diskussion ledde inte till någon ändrad slutsats.

Den andra frågan löd: Borde inte kommissionen på nytt ha oroats då förbud utfärdades av spanska och italienska myndigheter? Svaret är: Italien och Spanien upphävde inte försäljningstillståndet för benfluorex. Första gången som en medlemsstat verkligen vidtog åtgärder för att upphäva det nationella försäljningstillståndet för Mediator var 2009, när Frankrike tillfälligt återkallade sitt nationella försäljningstillstånd.

I Spanien var det innehavaren av försäljningstillståndet, Servier, som drog in substansen 2003. Det var också Servier som självmant avstod från att begära förnyat försäljningstillstånd i Italien 2003.

Produkten var fortfarande tillåten i Frankrike, Portugal, Luxemburg och Grekland. Benfluorex diskuterades i arbetsgruppen för biverkningsbevakning, som agerade i egenskap av forum för medlemsstaternas ömsesidiga utbyte av uppgifter om biverkningsbevakning.

Jag vill klargöra att övervakningen av uppgifter om biverkningsövervakning och de eventuella beslut som fattas om nationella tillstånd för läkemedel främst är medlemsstaternas behörighet. Kommissionen ingriper endast i undantagsfall på detta område och endast i de konkreta situationer som anges i lagstiftningen.

Kommissionen kan inleda en EU-omfattande utvärdering genom Europeiska läkemedelsmyndigheten i följande två fall: för det första när medlemsstaternas nationella beslut om försäljningstillstånd skiljer sig åt och för det andra innan något beslut är fattat om beviljande, ändring, tillfälligt återkallande eller upphävande av försäljningstillstånd som framstår som nödvändigt, i synnerhet med hänsyn till uppgifter om biverkningar i de fall som enligt kommissionens bedömning rör unionens intressen.

I detta fall vidtogs inga åtgärder på EU-nivå dels mot bakgrund av slutsatserna från arbetsgruppen för biverkningsbevakning, dels eftersom medlemsstaternas beslut med anledning av diskussionerna i arbetsgruppen inte avvek från varandra.

Den tredje frågan löd: Kan kommissionen kort ange varför den väntade så länge, närmare bestämt ända till juni 2010, med att fatta ett definitivt beslut angående försäljning av molekylen? Svaret är: Det var först 2009 som en medlemsstat, nämligen Frankrike, tillfälligt återkallade försäljningstillståndet för Mediator. I enlighet med de nya bestämmelser som trädde i kraft 2004 föranledde detta automatiskt en översyn av förhållandet mellan nytta och risk med produkten, vilket ledde till att kommissionen antog ett beslut där man krävde att alla medlemsstater skulle upphäva de nationella godkännanden för försäljning av läkemedel som innehöll benfluorex.

I detta sammanhang är det viktigt att framhålla att man genom den nya lagstiftning om biverkningsövervakning som antogs den 15 december 2010 dels införde ytterligare bestämmelser för att se till att Europeiska läkemedelsmyndigheten upptäcker signaler om säkerhetsproblem med nationellt godkända produkter, dels inrättade nya förfaranden på EU-nivå för att utvärdera säkerhetssignaler i samband med sådana produkter, vilket leder till harmoniserade åtgärder i medlemsstaterna.

Den fjärde och sista frågan löd: Kan kommissionen ange om den tänker be Europeiska läkemedelsmyndigheten att genomföra verkliga retrospektiva studier avseende läkemedlets användning under de senaste 20 åren? Svaret är: Hittills har kommissionen inte bett Europeiska läkemedelsmyndigheten genomföra verkliga retrospektiva studier avseende läkemedlets användning under de senaste 20 åren. De siffror och den dokumentation som man hänvisar till i den franska rapporten ger tydliga indikationer på att det var Frankrike som hade den med stor marginal högsta användningen av detta läkemedel.

  Talmannen. - Jag vill bara klargöra hur jag kommer att hantera följdfrågor i kväll. Jag kommer att ta alla följdfrågor tillsammans – kom ihåg att ni har 30 sekunder på er för följdfrågor – och sedan kommer jag att be kommissionsledamoten att besvara alla följdfrågor tillsammans.

  Gilles Pargneaux (S&D). – (FR) Fru talman! Jag vill nämna en sak till mot bakgrund av de synpunkter som framförts och svaren från kommissionsledamot Dalli, som jag för övrigt tackar för klargörandena. Som du påpekade, John Dalli, var det Servier som begärde att produkten skulle dras tillbaka från försäljning i de här två länderna 2003 respektive 2005. Du sade också att arbetsgruppen valde att varken godkänna eller föreslå indragning av produkten 1998 och 1999. Vi vet emellertid att läkemedlet drogs tillbaka i Förenta staterna 1997.

Är det då inte alldeles uppenbart – och här är poängen – att det behövs större vaksamhet på en så stor marknad som EU, med 500 miljoner europeiska medborgare? I synnerhet behöver vi fler varningsfunktioner som leder till EU-omfattande åtgärder med tydliga behörighetsområden för kommissionen och Europeiska läkemedelsmyndigheten. På så vis kommer vi att kunna undvika upprepning av de situationer som förekommit i vissa medlemsstater, som i det franska fall som beskrevs.

  Marc Tarabella (S&D). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Låt oss utöka ramarna för diskussionen, eftersom produkten Mediator bara är den synliga toppen av isberget och ger upphov till flera andra frågor.

Hur kommer det sig exempelvis att ett läkemedel som bedöms vara potentiellt skadligt, till och med dödligt, och som har dragits tillbaka från marknaden i vissa medlemsstater, ändå kan fortsätta att omsättas fritt inom EU?

Borde vi inte ägna en allvarlig tanke åt Europeiska läkemedelsmyndighetens roll och hur effektiv denna myndighet är om dess resultat inte är bindande för medlemsstaterna?

  John Dalli, ledamot av kommissionen. – (EN) Förfarandena som var i kraft vid den tidpunkt som jag återgav såg ut på följande sätt: det fanns den tydlig uppdelning mellan medlemsstaterna och Europeiska läkemedelsmyndigheten – en uppdelning som fortfarande faktiskt gäller och som medlemsstaterna slår vakt om. Följaktligen har vi därför så småningom insett att vi borde stärka våra processer och förfaranden för biverkningsövervakning.

Jag måste säga att vi tog ett steg framåt 2004 när det gäller att se över de förfaranden och processer för biverkningsövervakning som vi redan har, och även genom den senaste överenskommelsen om biverkningsövervakning. Vi har nu många ”stoppknappar”, och det finns numera också möjlighet till andra åtgärder på EU-nivå för att se till att anmälan sker om något dras tillbaka från en marknad, så att åtgärder kan vidtas. Så var det inte tidigare.

Så ser det ut i dagsläget. Jag har uppmanat mina avdelningar att nu genomföra ett stresstest som bland annat omfattar de nya processer och förfaranden för biverkningsbevakning som inrättades efter vår senaste överenskommelse. De kommer att använda Mediator som fallstudie för att se om något liknande fortfarande skulle kunna hända trots de nya processerna för biverkningsbevakning. Om vi skulle hitta några luckor, flaskhalsar eller områden som behöver åtgärdas i dessa fall, ska vi se till att återkomma och försöka rätta till problemet.

  Talmannen. – Fråga nr 19 från Ivo Belet (H-000027/11)

Angående: Apples försäljning av iPad-prenumerationer

Apple, som producerar iPad, kräver av tidnings- och tidskriftsutgivare att deras produkter (såväl lösnummer som prenumerationer) ska erbjudas exklusivt till läsarna genom Apples egen iTunes-butik, så att kontrollen behålls över försäljningsvillkoren. Detta innebär att en iPad-användare inte längre kan beställa någon tidning eller tidskrift för sin iPad via utgivarens webbutik.

Anser kommissionen att detta är förenligt med EU:s lagstiftning och med principerna om interoperabilitet och ett öppet Internet?

Är det möjligt att det rör sig om missbruk av en dominerande ställning och därmed en överträdelse av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget?

Vilka åtgärder planerar kommissionen att vidta i detta sammanhang??

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Apple meddelade i dag att man ska erbjuda digitala prenumerationer på tidningar och tidskrifter på iPad-apparater endast genom applikationer (”appar”) som säljs via Apples Internetbutik. Utgivarna kommer fortfarande att kunna erbjuda online-prenumerationer via sina Internetsajter eller på annat sätt, men de kommer inte längre att kunna tillhandahålla prenumerationen genom en ”app” eller iPhone med Apple som mellanhand.

Huruvida Apples agerande strider mot EU:s konkurrenslagstiftning eller inte beror på en rad fakta och rättsliga och ekonomiska faktorer. Det krävs bland annat att Apple har en dominerande ställning på den relevanta marknaden. Avgränsningen av vad som är en relevant marknad är inte tydlig, eftersom sektorn fortfarande är relativt ny och under utveckling samt eftersom det även finns flera jämförbara plattformar och apparater med liknande funktioner. Till vissa av dessa erbjuds applikationer via Internetbutiker, eftersom konsumenternas efterfrågan på elektroniska och/eller tryckta tidskrifter är oklar och under utveckling.

När man väl har fastställt hur marknaden ser ut måste man undersöka frågan om dominerande ställning. EU-domstolen har definierat dominerande ställning som en situation där ett företags ekonomiska styrka gör det möjligt för detta att hindra upprätthållandet av en effektiv konkurrens på den relevanta marknaden genom att företaget i betydande omfattning kan uppträda oberoende i förhållande till sina konkurrenter, sina kunder och, i sista hand, i förhållande till konsumenterna.

Kommissionen noterar särskilt att det finns alternativa applikationsplattformar och att flera företag nyligen har lanserat eller inom kort förväntas lansera ett antal apparater som liknar iPad när det gäller funktionerna. Kommissionen följer utvecklingen för Apples marknadspolicy och står i nära kontakt med de nationella behöriga myndigheterna.

  Ivo Belet (PPE). – (NL) Fru talman! I dag meddelade Apple att man vill erbjuda en ny modell för prenumeranterna, men det är uppenbart att man vill utnyttja sin ställning på marknaden, oavsett om det är en dominerande ställning eller inte, i syfte att få inflytande över kunduppgifterna som för närvarande förvaltas av utgivarna. På lång sikt skulle detta kunna få särskilt förödande effekter såväl för utgivarna i Europa som för den mediala mångfalden.

Jag vill därför fråga er om ni är redo att agera, oavsett om det handlar om en dominerande ställning eller inte, och när ni tänker vidta åtgärder i så fall. Med andra ord, kan du förklara vilket tidsperspektiv ni har tänkt er för detta? Är det fråga om veckor eller månader innan kommissionen tänker agera?

  Janusz Władysław Zemke (S&D). – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Tack för ditt svar, men enligt min mening saknades en mycket viktig fråga, nämligen huruvida vi överhuvudtaget kan föreställa oss hur stor del av den europeiska marknaden som skulle kunna domineras av Apples nya produkt. Du svarade i ganska allmänna ordalag att man håller på att undersöka frågan för närvarande. Jag tycker emellertid att vi borde känna till om det finns en verklig risk för att Apple ska få en dominerande ställning på marknaden i EU.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Det återstår att se om Apple får en dominerande ställning på marknaden, eftersom marknaden är under utveckling. Vi måste undersöka vad som är marknaden och vad som kan betraktas som en dominerande ställning på denna marknad. Med det nuvarande marknadsläget är risken liten, och det är för tidigt att tala om åtgärder från kommissionens sida.

Om det finns många konkurrerande alternativ och en Apple-strategi inte medför en dominerande ställning, finns det inget behov av att vidta åtgärder från kommissionens sida. Som jag sade övervakar kommissionen situationen i enlighet med bestämmelserna i EU:s konkurrenslagstiftning, och om det behövs åtgärder kommer de att vidtas omedelbart när så är lämpligt och när vi bedömer att det krävs åtgärder. Du kan lita på att åtgärder kommer att vidtas om det behövs.

  Talmannen. – Fråga nr 20 från Laima Liucija Andrikiene (H-000053/11)

Angående: Investerarskydd i förhandlingarna mellan EU och Ryssland om det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet

Tar kommissionen upp frågan om skydd av investeringar, särskilt i energisektorn, i förhandlingarna med Ryska federationen om det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet? Det finns ett antal fall där europeiska energibolag tvingats ut från den ryska marknaden utan att ha haft möjlighet att söka opartiskt och rättvist rättsligt skydd på plats. Avser kommissionen därför att ta med en mekanism för tvistlösning mellan investerare och staten i det nya partnerskapsavtalet eller i andra ekonomiska avtal med Ryssland?

Vad är kommissionens ståndpunkt om energistadgefördraget? Har kommissionen fortfarande förhoppningar om att den ryska regeringen ska underteckna och sedan ratificera det? Eller kommer liknande bestämmelser om skydd av investeringar i energisektorn att tas med i det nya partnerskapsavtalet?

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! EU investerade 92 miljarder euro i Ryska federationen 2008 och är därmed Rysslands största utländska investerare.

När det gäller energisektorn är det EU:s bestämda avsikt att se till att huvudprinciperna i energistadgefördraget också ska ingå i de pågående förhandlingarna mellan EU och Ryssland om det nya fördraget. De relevanta bestämmelserna bör omfatta investeringsskydd för energisektorn och särskilt en stark tvistlösningsmekanism.

Denna strategi skulle inte inkräkta på EU:s allmänna syn på energistadgefördraget som fortsatt värdefullt multilateralt instrument för att reglera internationella energiförbindelser. Det har den unika egenskapen att det innehåller rättsligt bindande regler för investeringsskydd och transitering samt bestämmelser om tvistlösning inom energisektorn.

EU anser att det är mycket viktigt att Rysslands återgår till energistadgeprocessen, vilket framfördes vid det senaste toppmötet mellan EU och Ryssland, och man kommer att ha en konstruktiv och öppen hållning i detta avseende. I samband med detta välkomnar EU det ryska intresset för rättsligt bindande ramar på energiområdet, efter det att Ryssland nyligen lade fram ett förslag till konvention om tryggad internationell energiförsörjning. Multilaterala förhandlingar om detta förslag bör lämpligen föras inom ramen för moderniseringen av energistadgeprocessen.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE). – (EN) Jag har ytterligare en fråga. I parlamentet håller vi på att utarbeta EU:s investeringspolicy för framtiden. När det gäller Ryssland hör man ofta talas om de ryska företagens expansion på den europeiska marknaden, särskilt inom energisektorn, men samtidigt möts europeiska investerare av enorma problem när de vill investera i Ryssland, särskilt i de sektorer som Ryssland bedömer som strategiska, t.ex. energisektorn. Hur ska kommissionen se till att man upprätthåller principen om ömsesidighet i investeringsförbindelser i det nya partnerskapsavtalet?

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Om en vecka har vi ett möte med den ryska regeringen, och investeringspolitiska frågor kommer säkerligen att diskuteras eftersom båda sidor har sina argument. Ryssland hävdar också att några av dess investeringar inte så gärna tas emot i EU, så förhandlingar pågår.

På samma gång kan jag självklart säga att förbindelserna har förbättrats det senaste året när det gäller ganska svåra frågor: Ryssland har blivit mer benäget att diskutera frågor på djupet och i detalj. Jag anser emellertid att förbindelserna ska bygga på avtalet, och att de nya avtal som jag har nämnt och som ska åtfölja partnerskaps- och samarbetsavtalet bör innehålla mycket starka klausuler för investeringsskydd. Det är det enda sättet för oss att verkligen undvika situationer där den ena sidan anklagar den andra sidan för att inte följa reglerna.

Den nuvarande politiska dynamiken ger hopp om att vi kan få detta avtal i hamn och införa relativt starka bestämmelser. Under det senaste året har det helt klart skett vissa grundläggande positiva förändringar i våra förbindelser.

  Talmannen. – Fråga nr 21 från Anne E. Jensen (H-000058/11)

Angående: EU-stöd till den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria

I 2011 års budget beviljades stora anslag till den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria (65 000 000euro i åtagandebemyndiganden och 47 608 950 euro i betalningsbemyndiganden).

Enligt nyligen publicerade rapporter finns det brister i fonden. Vissa medlemsstater har ställt in sina betalningar till den på grund av korruption och mutor förknippade med fonden.

Vad kommer kommissionen att göra för att se till att de medel som tilldelats fonden inte går till mutor och korruption?

Vad har kommissionen gjort för att garantera att fonden fortfarande följer reglerna för berättigande till EU-stöd?

Har kommissionen övervägt att avbryta stödet till fonden?

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Det här är en mycket relevant fråga om ett problem som kommissionen tar på stort allvar och därför följer noga och med stort intresse. Kommissionen är en hängiven anhängare av den globala fonden för bekämpning av aids, tuberkulos och malaria. Denna fond har lett till stora framsteg och det är min bestämda avsikt att i samarbete med fonden lösa problemen snarast möjligt, så att kommissionen kan fortsätta att vara en av fondens största bidragsgivare.

Det är viktigt att understryka att de problem som upptäckts inte beror på själva fonden utan har uppkommit i enskilda länder genom personer som anlitats för att genomföra programmen. I dessa länder måste man ägna stor uppmärksamhet åt att förhindra sådana problem. Det är allmänt känt att den globala fondens tillsynsmyndighet har utrett användningen av 4,8 miljarder US-dollar i 33 länder. Undersökningarna har genomförts antingen systematiskt eller med anledning av uppgifter om eventuellt missbruk av fondmedel. Utredningen är nu slutförd, och enligt allmän praxis har tillsynsmyndigheten lagt fram en rapport som har offentliggjorts på globala fondens hemsida.

Denna praxis har visat sig vara effektiv och insynsvänlig vid genomförandet av globala fondens policy med nolltolerans för korruption. Kommissionen har å sin sida gett i uppdrag att göra en oberoende femdelad revision av globala fonden i enlighet med EU:s budgetförordning för alla organisationer som får EU-stöd. Revisionsrapporten blev klar i november 2010, och revisorernas allmänna slutsats var att globala fondens internkontroll följer principerna om uppdelning av behörighetsområden och av förvaltningskontroll av ländernas och regionernas finansiella rapportering. Det finns alltså standardmekanismer och kontroller för att se till att medlen från givarna hanteras korrekt.

Revisorerna gav emellertid flera förslag till hur man utöver den befintliga riskhanteringsstrategin skulle kunna förbättra hanteringen av fonder. Med anledning av rapporten pågår nu diskussioner vid mina avdelningar om de ändringar som behövs för att förbättra och snabba på den globala fondens reformprogram som godkändes den 4 januari. Vi ska också låta göra en andra revision med bland annat besök i länderna för att följa upp den institutionella utvärderingen. I ett brev av den 27 januari 2011 och vid en telekonferens den 2 februari kontaktade jag globala fondens verkställande direktör Michel Kazatchkine för att framföra det akuta behovet av ytterligare reformer för att stärka den grundläggande förvaltningen och driften av fonden.

Vid styrelsemötet den 2 februari föreslog globala fondens sekretariat att en externrevision skulle göras genom globala fondens tillsynsmekanism. Detta välkomnades av styrelsens ledamöter. Som svar på din fråga om huruvida kommissionen har övervägt att avbryta stödet till fonden kan jag alltså säga att kommissionen har meddelat globala fondens verkställande direktör och styrelseledamöter att man kommer att frysa EU-stödet. Jag anser att EU, och särskilt kommissionen, parallellt med detta måste upprätthålla sitt allmänna åtagande när det gäller globala fondens mål, reformprogram och strategi för anpassning av nationella system och hälso- och sjukvårdssystem.

I detta avseende fastslår kommissionen tydliga kriterier som ska uppfyllas innan man återupptar stödbetalningarna till globala fonden. Dessa åtgärder för att förhindra och upptäcka bedrägerier påverkar inte tillhandahållandet av livräddande behandling av patienter, men man får samtidigt förstå att nya, förstärkta kontrollmekanismer måste inrättas mycket snabbt, eftersom tiden går och det inte är bra att hålla inne med betalningarna på obestämd tid. Vi behöver fler och starkare kontrollmekanismer på nationell nivå, vilket minskar risken för missbruk av fondmedel och gör att vi kan återuppta betalningarna. Kommissionen ska, som jag sade, förbli en hängiven anhängare av fonden, eftersom fonden har lett till fantastiska resultat, men det har förekommit bedrägerier och vi måste ta itu med dessa bedrägerier på lämpligt sätt.

  Anne E. Jensen (ALDE). – (DA) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans stöd till fonden, men också för de beslutsamma åtgärderna för att hantera det som hänt och för att man tagit problemet på stort allvar. Min konkreta fråga till kommissionsledamoten är vilken tidsplan han tänker sig när det gäller de frysta medlen till fonden. Hur snabbt bedömer han att man kan lösa problemen? Enligt fonden har några av de ansvariga för missbruket anhållits. Åtgärder har vidtagits. Jag skulle vilja veta hur lång tid han tror att det tar innan betalningarna återupptas.

  Michael Cashman (S&D). – (EN) Herr kommissionsledamot! Håller du med om att den globala fonden för bekämpning av aids, tuberkulos och malaria är livsviktig och att det vore kriminellt att avbryta stödet nu, eftersom det skulle leda till att dessa livräddande projekt upphör?

Håller du också med om att vi måste, som du säger, stärka kontrollmekanismerna likaväl som vårt åtagande att se till att globala fonden ger till dem som bäst behöver det, nämligen människor som hotas av aids/hiv, malaria och tuberkulos?

Kampen mot denna ondsinta korruption får inte ske på bekostnad av de oskyldiga som lever med aids/hiv och som riskerar att få malaria och tuberkulos.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Fru talman! Jag tackar också kommissionsledamoten för hans svar. Enligt offentliggjord statistik har EU öronmärkt medel på 972,5 miljoner euro till den globala fonden för bekämpning av aids, tuberkulos och malaria under perioden 2002–2010. Det motsvarar ungefär hälften av fondens totala resurser.

Jag undrar följande: Har kommissionen, vid sidan av vad du har berättat om de problem som upptäckts, utarbetat något förslag till utvärderingsrapport eller undersökt om alla dessa pengar gick till det avsedda ändamålet?

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Det finns två sidor av detta problem. Å ena sidan kan jag konstatera att fonden ger fantastiska resultat och når fram till dem som behöver den mest. Det råder inga tvivel om detta.

Men å andra sidan är det offentliga medel. Offentliga medel är skattebetalarnas pengar, och ett fall av missbruk eller bedrägeri kan förstöra hundratusentals personers arbete. Vi måste alltså hitta en lösning mycket snabbt. Mitt mål är att få de kompletterande åtgärderna på plats senast till sommaren, så att vi kan återuppta betalningarna till hösten. Jag tror att det är görligt.

Vi har fastställt de områden där detta behövs, nämligen på nationell nivå. Huvudkontoret har god kontroll, och när vi överför pengar är allt i sin ordning, men när det gäller användningen i enskilda länder finns det alltför många riskfaktorer. Om ni kände till vilka länder som var inblandade och storleken på deras respektive budgetanslag, skulle ni inse att de aktuella beloppen är alltför stora för att man ska kunna häva betalningarna, och reformerna måste genomföras mycket snabbt.

Om man hade upptäckt missbruket av medel nästa år, skulle du vara den första som påpekade att jag kände till alla dessa fall och fråga varför jag inte hade vidtagit åtgärder. Då skulle jag säga att jag bara tänkte på de sjuka människorna. Det svaret vore otillräckligt.

Om vi löser problemet på ett halvår, till sommaren, kommer vi inte att ha påverkat fondens funktionssätt i väsentlig utsträckning, men vi kommer att ha gett större trovärdighet åt både fonden och sättet att använda pengarna från EU:s skattebetalare.

  Talmannen. – Fråga nr 22 från Jim Higgins (H-000013/11)

Angående: CE-märkning

Kan kommissionen i stora drag ange vilka framsteg som gjorts för att stärka CE-märkningen i syfte att främja europeisk export till marknader som den sydamerikanska och den asiatiska, då detta var ett av de uppdrag kommissionär Tajani åtog sig i samband med sin utnämning?

  Antonio Tajani, kommissionens vice ordförande. – (IT) Fru talman, Jim Higgins! CE-märkningen är den synliga delen av en mekanism som är oerhört viktig för att den inre marknaden ska fungera bra.

Antagandet av den nya rättsliga ramen 2008 gjorde CE-märket tillförlitligare i synnerhet på tre sätt. För det första stärktes kontrollen av certifieringssystemet för CE-produkter. För det andra infördes marknadsövervakning genom nationella myndigheter, som måste kontrollera tillverkarnas försäkran om överensstämmelse och intygen från de oberoende organisationer som godkänner användningen av CE-märket på olika produkter. För det tredje måste medlemsstaterna stärka tullkontrollerna så att enbart produkter som uppfyller kraven i lagstiftningen får komma in på den europeiska marknaden och världsmarknaderna.

Med hjälp av de instrument som utformats för att skydda CE-märket och som tidigare var bristfälliga leder ett effektivt genomförande av den nya rättsliga ramen till bättre trovärdighet åt CE-märket och därigenom bättre rykte åt CE-märkta produkter på de europeiska och internationella marknaderna. Dessutom införs utökade kontroller av importprodukter så att missbruket av CE-märkningen minskar på världsmarknaden. På parlamentets uttryckliga begäran har kommissionen också med framgång inlett en informationskampanj om CE-märket. Kampanjen riktar sig såväl till ekonomiska aktörer, särskilt små och medelstora företag, som till konsumenter.

Syftet med kampanjen är att ge intressenterna, särskilt små och medelstora företag, bättre förståelse för vad märket betyder och hur mekanismen bakom det fungerar, så att de kan tillämpa märkningsreglerna korrekt och försvara sig bättre i rätten om det förekommer förfalskning eller farliga produkter. Det kommer att göra EU-produkter mer konkurrenskraftiga.

Våra överenskommelser och samtal med tredjeländer, bland annat med Mercosur och Latinamerika, särskilt Argentina, syftar till att främja det regelverk och den tekniska modell som ligger till grund för CE-märkningen. Vid mina kontakter med denna del av världen tänker jag klargöra dessa punkter och naturligtvis verka för de lösningar som vi har enats om att genomföra. Jag kommer att besöka Latinamerika under våren, och detta tema kommer också att stå på dagordningen för mina möten med regeringsföreträdarna i de länder jag ska besöka: Brasilien, Argentina och Chile.

Naturligtvis bekräftar jag åter att jag kommer att samarbeta med er för att se till att den mekanism som ligger till grund för CE-märkningen fungerar korrekt och att medlemsstaterna fullgör de skyldigheter som syftar till att göra våra produkter mer konkurrenskraftiga. Jag ska naturligtvis ge er regelbunden information om hur situationen utvecklas, och jag vill påminna om att kommissionen åter ska undersöka situationen och lägga fram en rapport inför parlamentet 2013 i enlighet med förordning (EG) nr 765/2008.

  Jim Higgins (PPE) . – (EN) Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans svar. Jag tycker det är ett bra koncept. Det är konsumentinriktat och handlar om anseende och tillförlitlighet för varor som produceras i EU. Men jag hittar ingen information från Eurostat, om exempelvis hur mycket symbolen är värd för europeiska företag eller hur många procent av européerna som vet vad CE egentligen gör.

Jag anser också att vi måste utnyttja CE-märkningen ännu mer. I april 2010 på Hannovermässan genomfördes en stor kampanj för att marknadsföra CE-märkningen, men vi utnyttjar den inte tillräckligt mycket. Fler gemensamma insatser behövs, eftersom potentialen är otroligt stor.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Fru talman! Eftersom du nämnde Europeiska unionens konkurrenskraft och jag välkomnar dina insatser att utveckla en industripolicy i Europeiska unionen vill jag ställa följande fråga: Hur många procent av produkterna på den europeiska marknaden är CE-märkta och hur många procent av de produkter som finns på den europeiska inre marknaden är tillverkade i Kina?

  Antonio Tajani, vice ordförande för kommissionen. – (IT) Fru talman! Jag är tacksam att flera av de problem som även vi har uppmärksammat har lyfts fram, för det är faktiskt så att produkter som importeras legalt eller illegalt utanför Europeiska unionen ofta är förfalskade. Tyvärr har vare sig kommissionen eller unionens institutioner några tullmyndigheter eller polisstyrkor som kan kontrollera importer så vi måste lita på de kontroller som genomförs i de olika medlemsstaterna när produkter försedda med märkningen kommer in i EU och släpps ut på marknaden.

Jag ska senare gå in på detaljerna för att kunna svara på Jim Higgins kompletterande fråga, men först vill jag påpeka att vi har startat en informationskampanj, vars syfte inte enbart är att göra reklam för CE-märkningen, utan också för att ge produkterna bättre garanti genom att införa kontroller för att hitta förfalskade varor.

Förslaget att besöka Rotterdams hamn dit de flesta leksaker kommer in är något som jag har funderat över. Jag kommer troligtvis att åka dit själv för att tydligt visa att kommissionen tycker det är viktigt att kontrollera produkter från utanför Europeiska unionen som kommer in genom en av våra största hamnar.

Jag håller med om att CE-märkning behöver uppmuntras. Vi är fortfarande på ett tidigt stadium och jag tycker vi ska fortsätta på den inslagna vägen. Det är syftet med den informationskampanj som genomförs på parlamentets begäran. När jag fortfarande var parlamentsledamot kom vi en bra bit på väg genom att insistera på behovet av en EU-märkning som i första hand skulle garantera efterlevnad av EU:s lagstiftning. Vi måste komma ihåg att CE-märkningen faktiskt inte är en europeisk kvalitetsmärkning utan betyder att produkten är förenlig med viss EU-lagstiftning – ett slags självcertifiering, eller certifiering utförd av tredje part.

Vissa parlamentsledamöter hoppas att CE-märkningen ska följas av en kvalitetsmärkning och Europaparlamentet pressade mig faktiskt på denna punkt vid en utfrågning för ett år sedan när jag lade fram min kandidatur till kommissionen. Jag är verkligen inte emot en sådan idé men jag tycker att vi först måste uppmuntra och öka användningen av CE-märkning genom informationskampanjer inom EU. Men mycket mer behöver göras och i nästa skede måste vi fundera över flera nya initiativ. Men först måste vi se till att CE-märkningen används generellt på samtliga företag i EU, speciellt små och medelstora företag, vilka troligtvis behöver mer information.

Jag försäkrar er om att informationen kommer att bli bättre. Jag tycker det är bra att vi diskuterar dessa frågor – och det tackar jag Jim Higgins för – eftersom det driver på debatten om Europaparlamentets och de enskilda ledamöternas arbete men också det arbete som kommissionsledamöterna samt kommissionens och Europaparlamentets representationskontor utför.

Det är viktigt att informera de individuella medlemsstaterna och affärsorganisationer om betydelsen av att använda detta instrument, med det är lika viktigt – vilket jag framfört tidigare – att utöva påtryckningar på medlemsstaterna att fortsätta vara vaksamma vid gränserna och i den inre marknaden för att få slut på eller åtminstone minska problemet med förfalskningar och illegal användning av CE-märkningen. På så sätt skyddar vi våra produkter och garanterar att EU-lagstiftningen efterlevs, vilket i första hand försvarar konsumenternas intressen.

  Talmannen. – Fråga 23 av Georgios Papanikolaou (H-000015/11)

Angående: Ojämlik miljö i medlemsstaterna när det gäller att utveckla företagaranda

En av de grundläggande prioriteringarna i Europa 2020-strategin är att stödja entreprenörskap genom en politik som främjar tillväxt och förbättrar själva klimatet för entreprenörskap, detta i synnerhet med små och medelstora företag i åtanke. Trots det här kan man konstatera att det rådande företagsklimatet i medlemsstaterna uppvisar en synnerligen stor variation. Många medlemsstater har en tung byråkrati och grundandet av nya företag i dessa är förbundet med höga kostnader – omständigheter som inte uppmuntrar företagarandan. Den ekonomiska krisen tillspetsar problemet och ritar en heterogen företagskarta över EU vad tillväxten beträffar.

Kommissionen ombeds svara på följande: Anser kommissionen att målet i Europa 2020-strategin, det om att utveckla företagarandan, är realistiskt och kan förverkligas i alla medlemsstater inom en period på tio år, med tanke på ovan anförda skillnader?

Har kommissionen för avsikt att utfärda rekommendationer till medlemsstaterna om en konkret politik och en gemensam ram för åtgärdande av problem som motarbetar företagaranda?

Fråga 24 av Brian Crowley (H-000042/11)

Angående: Små och medelstora företag

Kan kommissionen redogöra för existerande åtgärder för att hjälpa små och medelstora företag i Europa som önskar exportera till och investera i utvecklingsekonomier såsom Kina?

Fråga 25 av Marian Harkin (H-000057/11)

Angående: Entreprenörskap i länder som genomför åstramningsåtgärder

Har man lagt fram förslag till åtgärder för att stödja entreprenörskap i särskilt sådana länder som håller på att genomföra omfattande åtstramningsåtgärder?

  Antonio Tajani, vice ordförande för kommissionen. – (IT) Fru talman! Jag ska försöka vara lika kortfattad som jag var när jag var parlamentsledamot. Vi diskuterar frågor av stort intresse, framför allt kommissionens vilja att stödja entreprenörskap och förbättra de förhållanden som företag, i synnerhet små och medelstora företag, arbetar under och samtidigt stödja dem att få tillträde till marknader i tredje världen. Jag anser att dessa tre ämnen har stor prioritet.

Av den anledningen kommer Small Business Act for Europe, som antogs av kommissionen år 2008, att revideras under de kommande dagarna. Principerna och bestämmelserna i Small Business Act stämmer exakt överens med prioriteringarna i Europa 2020-strategin och de kommer med all sannolikhet att införas på nationell nivå eftersom alla berörda parter stöder dem. Med andra ord kommer alla – både medlemsstater och företagarorganisationer – att vara delaktiga i övervakningen av resultaten.

Vi kommer att se till att de principer som får så starkt stöd i Small Business Act, vilken är utformad för att främja entreprenörskap och undanröja vanan att ”tänka litet” vid utarbetandet av riktlinjer, kommer att införas på såväl EU-nivå som nationell nivå.

Vi har redan infört ett test för små och medelstora företag som är utformat för att bättre kunna ta hänsyn till de rutiner som används för att bedöma hur olika riktlinjer och krav hindrar små och medelstora företag. I den reviderade Small Business Act kommer det att finnas åtgärder för att harmonisera användningen av detta test och förbättra kvaliteten på bedömningarna. Dessutom kommer alla medlemsstater att uppmuntras att ha samma strategi i den nationella beslutsfattandeprocessen.

Eftersom vi känner till behovet av att minska byråkratin och avskaffa skillnader mellan länderna kommer vi att ange vissa specifika åtgärder – som att etablera kontaktpunkter och använda e-förvaltning – för att försöka skynda på processen inom detta område. Kommissionen arrangerar också utbyte av bästa praxis mellan nationella tjänstemän i specifika ämnen.

För att stimulera entreprenörskap bland unga människor och uppmuntra gränsöverskridande handelssamarbete i Europa har vi, återigen på parlamentets begäran, inrättat ett Erasmus-program för unga entreprenörer, som har haft positiva resultat. Vi vill därför försöka ge projektet en rättslig grund och omvandla det från en pilotåtgärd till ett permanent program.

Vi har också planerat åtgärder som är specifikt inriktade på kvinnliga företagare: vi har ett nätverk som nu omfattar 250 kvinnliga ambassadörer från 22 europeiska länder och jag hoppas att detta nätverk ska bli ännu starkare. Slutligen arbetar vi med att skapa mentorsprogram för kvinnliga entreprenörer i minst tolv EU-länder.

För att hjälpa små och medelstora företag med export och investeringar utanför EU inledde vi ett stort offentligt samråd i början av förra året om våra avsikter att förstärka stödåtgärderna. Resultatet från detta samråd kommer att ge oss möjlighet att anpassa de föreslagna riktlinjerna som är avsedda att förstärka stödtjänsterna till små och medelstora företag och samtidigt garantera effektiv användning av offentliga medel.

Vi har redan fått mycket erfarenhet när det gäller att hjälpa små och medelstora företag att bli internationella. Jag tänker på projekt som har nått stor framgång, såsom immateriella rättigheter i Kina, helpdesk för små och medelstora företag, centrum för industriellt samarbete mellan EU och Japan, rådgivning till företag (Enterprise Europe network) och utbildningsprogram. Utifrån en studie som finansieras av Europaparlamentet förbereder vi också ett meddelande om ökat stöd till små och medelstora företag på marknader i tredjeländer.

När det gäller framväxande ekonomier som Kina kan jag bekräfta att inom ramen för Small Business Act har kommissionen använt medel som parlamentet har anslagit för förberedelsearbetet, vilket har gjort att vi kunnat inrätta ett centrum för hjälp och stöd till små och medelstora företag i Kina och Indien. Jag var själv i Peking i november förra året vid invigningen av ett center för europeiska små och medelstora företag i Kina.

Jag kan också berätta att i morgon utser kommissionen ett nytt särskilt sändebud för små och medelstora företag, Daniel Calleja Crespo, vice generaldirektör för generaldirektoratet för näringsliv, som kommer att vara ansvarig för att noggrant övervaka genomförandet av Small Business Act och fungera som kontaktperson för små och medelstora företag.

Kommissionens dokument som just nu antas inbjuder samtliga medlemsstater och lokala myndigheter att utse ett sändebud för små och medelstora företag för att övervaka genomförandet av Small Business Act i EU:s olika regioner. Jag kan med glädje berätta att vi redan har fått positiva svar från många medlemsstater och flera EU-regioner.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Fru talman! Tack för ert anförande, herr kommissionsledamot. Det låter mycket ambitiöst, men om vi går tillbaka i tiden uppmanade rådet (konkurrenskraft) medlemsstaterna i december 2008 att minska företagens tid för nyetablering till maximalt tre dagar och kommissionen lovade naturligtvis att övervaka den utvecklingen.

Tre år senare och mitt i en ekonomisk kris ser vi att det tar 15 dagar att starta ett företag i Grekland, 11 dagar i Österrike, 8 dagar i Finland och bara en och en halv dag i Belgien. Med andra ord är det stora skillnader.

Eftersom vi alla är överens om att entreprenörskap är en förutsättning för tillväxt lyder min fråga: Vad kan kommissionen göra för att vi ska kunna samordna tillvägagångssätten och inte bara utöva hårda påtryckningar på regeringarna?

  Brian Crowley (ALDE). – (EN) Jag vill ta upp tre viktiga punkter.

Den första gäller helpdesken i Kina. Trots att det är en bra idé upplever små och medelstora företag det mycket svårt att komma åt de branscher som de verkar i. Den verkar vara mer lämplig för större företag.

För det andra kan idén med kontaktpunkter, vilka redan används internt i EU, användas bättre i BRIK-länder – dvs. Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – för att öka europeiska företags möjligheter till export och utgående investeringar.

Slutligen har den modell som har fungerat bäst hittills varit förbindelserna mellan EU och Japan. Den har fungerat bäst för handel och investeringar på båda områdena. Kanske skulle detta vara en standard att följa.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Jag antar att min fråga är något komplicerad eftersom den handlar om länder som genomför åtstramningsåtgärder, precis som mitt eget land, Irland.

Slutsatsen lyder: Små och medelstora företag behöver tillgång till krediter och av olika anledningar får de inte det. Kanske beror det på att bankerna begär fler säkerheter än företagen har möjlighet att lämna eller att små och medelstora företag ibland inte vågar låna i den situation som råder när vi inte ser någon tillväxt.

Min fråga är här om kommissionen kan bekräfta andra åtgärder, exempelvis ett system för lånegarantier eller en utökning av EU-instrumentet för mikrokrediter?

  Antonio Tajani, vice ordförande för kommissionen. – (IT) Fru talman, ärade ledamöter! Det gläder mig att frågan om små och medelstora företag står i centrum för den parlamentariska debatten andra dagen i rad. I går kväll pratade vi om ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation samt hur vi kan hjälpa små och medelstora företag samt mikroföretag att få tillgång till EU-medel i det kommande åttonde ramprogrammet. Vi har också gått igenom vad som redan har gjorts och vad vi gör just nu för denna företagskategori.

Som jag sade i mitt anförande – och som jag också sade i går kväll – anser jag att stödet till små och medelstora företag bör prioriteras av flera skäl. För det första måste vi inse att små och medelstora företag är viktiga verktyg i återhämtningen från den nuvarande krisen. Med Europa 2020-dokumentet sätter vi återigen realekonomin i centrum av den ekonomiska politiken. Små och medelstora företag är livsnerven i vår realekonomi och jag anser att även små och medelstora företag kan spela en viktig social roll på vår väg framåt, eftersom det är just denna typ av företag som kommer att skapa nya arbetstillfällen i EU, också under tiden som stora industriföretag gör omstruktureringar.

Vi måste därför skapa förutsättningar för små och medelstora företag för att de ska kunna bli konkurrenskraftiga. Konkurrenskraft är ett annat ord för innovation, och för att små och medelstora företag ska kunna vara innovativa måste vi hjälpa dem att få tillgång till krediter. Tack vare stödet från Europaparlamentet har vi antagit direktivet om sena betalningar från offentliga myndigheter och i transaktioner mellan näringsidkare, vilka faller under Small Business Act. Det är ett fantastiskt resultat och jag hoppas att medlemsstaterna genomför detta direktiv som nu är bindande för hela EU inom 24 månader från oktober förra året och kanske till och med innan tidsfristen har gått ut. Detta innebär att 180 miljarder euro tillförs marknaden i likvida medel till förmån för små och medelstora företag.

Men det är inte allt. Jag har också inrättat ett ekonomiskt forum för små och medelstora företag, vilket konstaterades i parlamentets betänkande om riktlinjer för små och medelstora företag och ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation. Det är en ny modell från kommissionen och vi vill undersöka vilka svårigheter som finns med att låna och hitta lösningar på dessa problem. Det är inte en slump att vi för första gången har övertygat Londonbörsen att delta i detta initiativ. Det är också en tydlig signal från Storbritannien eftersom det innebär ett starkt stöd för små och medelstora företag från finansvärlden. Därmed arbetar den finansiella ekonomin med att stödja och försörja realekonomin, vilket jag anser är ett viktigt tecken. Jag kommer att fortsätta stödja arbetet i det ekonomiska forumet för små och medelstora företag när det gäller att få tillgång till lån. Jag kommer också att försöka hitta alla tillgängliga alternativ, inklusive gränsöverskridande riskkapital och försöket att lätta på flaskhalsarna mellan Europeiska investeringsbanken och de inhemska kreditinstituten, som i slutänden godkänner finansieringen.

Vad gör vi för att lättare få tillgång till EU-medel? Vi arbetar för närvarande med det kommande åttonde ramprogrammet och vi har nått flera framgångar för små och medelstora företag. Jag kan upprepa vad jag sade i går kväll eftersom jag inte vet om de ledamöter som är här i kväll också var här i går: När det gäller förordningen om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach) har jag minskat registreringsskatten till 60 procent för små och medelstora företag och till 90 procent för mikroföretag. Jag har också sett till att reglerna för genomförandet av Reach-förordningen har översatts till alla EU-språken. Detta är ett tecken för små och medelstora företag att de får stöd även från detta håll. Vi tänker göra samma sak för mikroföretag i byggsektorn.

Jag har också hållit ett antal möten om mikrokrediter. Jag undersökte också frågan noggrant under ett möte som hölls för två veckor sedan i Bryssel med representanter från den italienska regeringens nya mikrokreditorganisation, som verkar vara en välskött organisation. Jag hoppas kunna sprida erfarenheter om bästa praxis från de olika medlemsstaterna i denna sektor så att de ska kunna genomföras.

Ett stort problem är skillnaderna i den tid det tar för att få tillstånd. Det råder ingen tvekan om att vi måste utöva påtryckningar på medlemsstaterna att minska byråkratin. Det talas mycket om den europeiska byråkratin – som sannerligen har sina fel och brister – men ibland ligger byråkratin i medlemsstaterna inte långt efter. I vilket fall som helst anser jag att vi måste rationalisera tillvägagångssätten för medborgarnas skull. När vi säger att vi ska ”tänka litet” måste vi se till att även medlemsstaterna tillämpar detta test, precis som kommissionen har börjat göra. Presentationen av den reviderade Small Business Act i olika europeiska huvudstäder kan också vara ett tillfälle att uppmana medlemsstaterna att minska tiden för att få tillstånd att starta små och medelstora företag.

  Talmannen. – Fråga 30 från Vilija Blinkeviciute (H-000019/11)

Angående: Strategi för lika möjligheter inom kommissionen

Den 17 december 2010 tillkännagav kommissionen en ny strategi för jämställdhet mellan kvinnor och män 2010–2014 i vilken följande nya mål sattes upp: antalet kvinnor som bör inneha höga och medelhöga chefstjänster och antalet kvinnor som bör rekryteras i kategorin handläggare (AD) i kommissionens olika generaldirektorat, avdelningar och tjänster.

Den nya strategin för lika möjligheter syftar till att säkerställa en jämställdhetspolitik för kvinnor och män som arbetar inom kommissionen. Strategin omfattar emellertid inte EU:s övriga institutioner och byråer. Kommer denna strategi för lika möjligheter att gälla för kvinnor som arbetar inom EU:s övriga institutioner? Anser inte kommissionen att det vore på sin plats att offentliggöra en gemensam strategi för lika möjligheter enligt vilken lika möjligheter skulle säkerställas mellan kvinnor och män som arbetar inom EU:s övriga institutioner och byråer? Lika möjligheter för kvinnor och män och jämställdhet är en av Europeiska unionens grundläggande principer och den bör gälla universellt och utan undantag för alla arbetstagare inom EU.

  Maroš Šefčovič, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag är mycket glad över att ha fått denna fråga eftersom jag har goda nyheter att presentera. Sedan den 1 januari är det för första gången faktiskt fler kvinnor än män som arbetar för kommissionen. Vi är mycket stolta över detta resultat, men är medvetna om att det inte är tillräckligt. Vi måste fortsätta att arbeta för att förbättra siffrorna när det gäller antalet kvinnor som är handläggare med arbetsledande eller inte arbetsledande funktioner (AD) inom kommissionen.

Därför antog vi denna strategi för åren 2010–2014 som gäller till slutet av den sittande kommissionens ämbetsperiod. Vår ambition är att kvinnor ska inneha 25 procent av de höga chefstjänsterna, 30 procent av de medelhöga chefstjänsterna och 43 procent av handläggartjänsterna utan arbetsledande funktioner. Vi har uppnått mycket under de senaste 15 åren i och med den mycket stora ökningen av antalet kvinnor med chefstjänster. Vi vill naturligtvis fortsätta med detta arbete. Den metod vi använder oss av bygger på att den personal som går i pension ska ersättas med kvinnor, vilket skulle motsvara 30 procent av rekryteringen av de höga chefstjänsterna och 50 procent av de medelhöga chefstjänsterna och handläggarna. Det innebär att när dessa chefer går i pension så bör 30 eller 50 procent av dem ersättas av kvinnor.

Som svar på din fråga vill jag säga att jag har undersökt situationen på andra institutioner, och jag måste säga att ni har lyckats mycket bra i parlamentet. Siffrorna är verkligen imponerande. När det gäller rådet ser situationen inte riktigt likadan ut, även om våra resultat ärligt talat sinsemellan skiljer sig åt. Jag tror att det bästa sättet att gå vidare är att fortsätta med vårt utbyte av bästa praxis och erfarenheter om genomförandet av politik.

Jag vet att våra administrativa chefer och generalsekreterare också diskuterar denna fråga på regional basis och jag tror att detta utbyte av god praxis kommer att leda till önskade resultat inom alla EU:s institutioner.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D). – (LT) Fru talman, herr kommissionsledamot! Tack för de goda nyheterna. Jag välkomnar det faktum att det är fler kvinnor än män i kommissionen. Jag har emellertid ytterligare en fråga. Hur mycket tid tror du att kommissionen behöver för att antalet kvinnor på chefstjänster ska uppgå till inte 25 eller 42 utan 50 procent? Hur lång tid tror du att detta kommer att ta? Du sade att ni inte kommer att ha uppnått detta förrän i slutet av er ämbetsperiod.

Ditt svar på min fråga var emellertid inte helt tydligt. Vad anser du i egenskap av kommissionsledamot om strategin för lika möjligheter inom EU:s institutioner, dvs. strategin för alla EU:s institutioner? En tillämpning av denna strategi vore ett sätt att föregå med gott exempel inför medlemsstaterna, såväl för dem som arbetar inom den offentliga som privata sektorn.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Fru talman! Jag vill vidareutveckla min kollegas fråga och fråga kommissionsledamoten om det även finns en strategi för lika möjligheter när det gäller utnämningen av personer från de nya medlemstaterna till chefer på medelhög och hög nivå inom EU:s institutioner?

  Maroš Šefčovič, ledamot av kommissionen. – (EN) Tack så mycket för era kompletterande frågor.

Jag instämmer i att de siffror du tar upp kanske inte förefaller vara så ambitiösa som man skulle önska inför framtiden, men sanningen är att vi inom kommissionen sedan vi började tillämpa politiken för lika möjligheter 1995 har lyckats öka andelen kvinnor på höga tjänster femfaldigt. Det innebär att antalet kvinnor på dessa tjänster nu är fem gånger så stort som tidigare. Vi måste naturligtvis beakta de ursprungliga siffrorna. Jag instämmer i att de var mycket låga. Vi måste även beakta inom vilket slags miljö i Europa vi är verksamma.

Detta är också en del av svaret på den andra frågan, nämligen att politiken för att skapa dessa villkor för kvinnor, inte bara inom EU:s institutioner utan även i medlemsstaterna fortfarande måste förbättras. Först av allt måste vi skapa lämpliga villkor för kvinnor så att det verkligen blir möjligt för dem att arbeta på dessa höga tjänster. Detta innebär lämplig barnomsorg, lämpliga arbetslokaler, flexibel arbetstid och andra villkor som ger kvinnor möjlighet att inneha dessa höga tjänster. Naturligtvis upprättas dessa villkor stegvis. Jag anser att vi har uppnått en riktigt hög standard inom EU:s institutioner och ni kan se på vilka olika nivåer dessa villkor har garanterats av medlemsstaterna.

Därför föreslår min kollega, vice ordförande Reding nu en strategi som kallas ”The gender balance in business leadership” (könsfördelningen i företagsledningarna). Än så länge är detta bara ett arbetsdokument som kommer att diskuteras med företagsledare om två månader och därefter följas av offentliga samråd. Vilka lärdomar kan vi dra av denna process? Bör vi införa ett obligatoriskt kvoteringssystem? Bör vi välja den typ av system vi har i kommissionen, där vi försöker skapa en miljö som främjar dessa åtgärder och incitament för de generaldirektorat som faktiskt kan uppfylla de mål som ställts upp för kvinnor? Jag tror att vi efter detta kommer att se lämpliga resultat.

  Talmannen. - De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Fru talman! Jag har en kommentar angående en ordningsfråga och jag vet att många parlamentsledamöter håller med mig. Det har inget med dig personligen att göra utan handlar om hur frågestunden är organiserad.

Från kväll till kväll vet ingen parlamentsledamot hur många frågor som kommer att behandlas, hur många följdfrågor som kommer att behandlas, hur lång tid svaren kommer att ta och huruvida vi kommer att ha någon frågestund till kommissionen eller rådet överhuvudtaget. Detta är otillfredsställande. Jag träffade Sarah Ludford. Hon var en timme sen till en middag eftersom hon räknade med att hennes fråga skulle behandlas. Jag räknade med att min fråga skulle behandlas och tackade nej till en middagsbjudning. Parlamentsledamöterna bör åtminstone informeras i förväg om hur många frågor som kommer att behandlas så att de kan planera utifrån detta.

Jag vet att jag kommer att få ett skriftligt svar, men om jag och andra parlamentsledamöter vill ha ett skriftligt svar kan vi enkelt och smidigt skicka ett e-postmeddelande hemifrån och få svaret med e-post.

Det är allt jag vill säga. Jag anser att detta bör tas upp. Det har ingenting med dig att göra, fru talman, du hanterar det mycket bra. Det är inte min avsikt att vara respektlös mot dig.

  Talmannen. - Tack för ditt inlägg, Seán Kelly! Som en av de vice talmän som ansvarar för frågestunden vill jag säga att jag är bekymrad över att vi som institution inte tillsammans med kommissionen har gått vidare till att genomföra det som vi enades om i vår interinstitutionella överenskommelse, nämligen att förbättra frågestunden. Det gläder mig att kommissionsledamot Šefčovič är här i kväll och ser vilka problem vi upplever när det gäller detta. Jag hoppas därför att det kommer att tillföras ny dynamik så att vi kan gå vidare till den situation vi planerade när vi förhandlade fram den interinstitutionella överenskommelsen.

(Sammanträdet avbröts kl. 20.50 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: TŐKÉS
Vice talman

18. Situationen i Albanien (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt är kommissionens uttalande om situationen i Albanien.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Tack för att du bjudit in mig för att tala om Albanien denna kväll. Trots att Albanien är en del av det europeiska fastlandet har landet varit isolerat under en stor del av 1900-talet. Nu är Albanien emellertid öppet och tillgängligt. Det har blivit ett land med ett europeiskt perspektiv.

I dag befinner sig Albanien i en politisk kris. Händelserna i Tirana fredagen den 21 januari 2011 var tragiska. Det alltmer bittra politiska dödläget har lett till fyra onödiga dödsfall. Tonläget i Tirana måste förändras. Det måste bli ett slut på den farliga nedåtgående spiralen. Den politiska krisen måste lösas. Detta är de albanska politiska ledarnas gemensamma ansvar.

Det är vad medborgarna i Albanien med rätta förväntar sig. De demokratiskt folkvalda representanterna måste agera som sådana: representera folket och hitta demokratiska kompromisser.

Om lösningen på krisen ligger hos landet självt måste vi som utomstående göra allt vi kan för att främja en sådan lösning. Verkställande direktören för Europeiska avdelningen för yttre åtgärder, Miroslav Lajčák, har besökt Tirana två gånger för att träffa presidenten, premiärministern och ledaren för oppositionen, och jag är glad över att han är här med mig i dag.

Hans budskap för vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Cathy Ashton, och mig var tydliga: För det första att få ett stopp på våldet och utreda händelserna den 21 januari. Dessa utredningar bör utföras av de rättsliga myndigheterna utan politisk inblandning.

För det andra att upphöra med den verbala misshandeln och det implicita och explicita undergrävandet av de statliga institutionerna.

För det tredje att få fart på den politiska dialogen igen: att erkänna att man har ett gemensamt ansvar när det gäller att garantera en mer positiv framtid för Albanien. Inom den närmaste framtiden innebär det att tillsammans se till att fria, rättvisa och öppna lokalval kan hållas.

För det fjärde att påbörja den viktiga uppgiften att genomföra de tolv prioriteringar som beskrivs i kommissionens yttrande från 2010. Regeringen och oppositionen måste göra detta tillsammans.

De politiska ledarnas och allmänhetens reaktioner på Miroslav Lajčáks besök var uppmuntrande och positiva. Det finns en viss slagkraft som kan och bör utnyttjas för att vända krisen till en möjlighet.

De två albanska ledarna välkomnar den uppmärksamhet de får, men de har fastnat i sin egen interna återvändsgränd och EU:s goda vilja och stöd kan inte ersätta en dialog mellan ledarna.

Vi kan bidra till att överbrygga klyftan genom vårt aktiva engagemang. Vi kan emellertid inte göra detta förrän båda sidor visar prov på en äkta vilja att prioritera Albaniens framtid i Europa framför partipolitik och personlig misstro.

Det finns inte utrymme för att vara selektiv. Albanien måste uppfylla alla Köpenhamnskriterierna, däribland de som handlar om interaktiv politisk dialog och ett fungerande parlament – eller ingenting.

Följande krävs: ett EU-perspektiv som överensstämmer med rådets slutsatser och bygger på Köpenhamnskriterierna. Perspektivet beskrivs tydligt i kommissionens yttrande från 2010 om de tolv prioriteringar vars effektiva genomförande skulle göra det möjligt för Albanien att påbörja anslutningsförhandlingar med EU. I dessa tolv prioriteringar ingår bl.a. att förbättra de demokratiska institutionernas funktion samt den politiska dialogen, rättssäkerheten och reformen av domstolarna, kampen mot organiserad brottslighet och skyddet av de mänskliga rättigheterna.

Dessa tolv prioriteringar och Köpenhamnskriterierna är inte bara en övning för politikerna. Snarare är de något som innebär tydliga och mätbara fördelar för medborgarna. Albaniens politiker måste snarast sätta de albanska medborgarnas intressen först.

Låt oss omvandla dessa prioriteringar till en EU-ram för att ta itu med de aktuella politiska utmaningarna i Albanien. Av detta skäl skickade jag en skrivelse till premiärminister Berisha en vecka före demonstrationerna i januari, där jag beskrev en färdplan baserad på dessa tolv prioriteringar för att hjälpa Albanien att ta sig ur dödläget. Vi blev alla vittnen till de tragiska händelser som skedde.

Det är inte försent. Om vi får tydliga signaler på att det finns en ömsesidig vilja att använda denna EU-ram till att gradvis komma till rätta med det politiska dödläget och den senaste krisen kommer vi att reagera positivt.

Europaparlamentet har också en viktig roll att spela. Som politiker kan ni sända ut ett tydligt budskap till andra politiker. Ett tydligt gemensamt budskap från parlamentet och hela EU om att det finns en vilja att engagera sig skulle få alla i Albanien att överväga hur man bäst agerar.

Låt mig ta tillfället i akt att uppmana Albaniens premiärminister Berisha att skapa en verkligt inkluderande politisk miljö i Albanien. Andra politiska krafter och organisationer som företräder det civila samhället skulle gynnas av europeisk integration.

Låt mig även uppmana socialistpartiets ledare Rama att se till att hans oppositionsparti är konstruktivt och drar nytta av de fördelar som finns, samtidigt som det tar ansvar för denna inkluderande politiska miljö som vi vill se i Albanien.

  Michael Gahler, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Füle, mina damer och herrar! Först av allt vill jag tacka dig så mycket för ditt tydliga uttalande. Jag anser att det har mottagits väl. Jag anser att utvecklingen på områdena demokrati och rättssäkerhet är nödvändig för att Albanien ska kunna inleda anslutningsprocessen till EU. Detta omfattar fungerande demokratiska institutioner som används på rätt sätt. Parlamentet är den plats där demokratiska debatter bör äga rum. Därför har medborgarna valt ledamöterna i parlamentet. Detta forum kan inte ersättas av händelser på gatan och framför allt inte på ett sådant sätt som Edi Rama försökte göra den 21 januari.

Jag uppmanar socialistpartiet att delta fullt ut i parlamentsprocessen och presentera politiska alternativ i parlamentet. Det är dags att få ett slut på tvivlet angående valresultatet. Socialistpartiet bör ta ansvar för sin roll som parlamentarisk opposition. Det bör utnyttja möjligheten att utforma specifika förslag inför framtiden, däribland inom den parlamentariska utredningskommittén. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och OSSE:s sekretariat för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR) har upprättat rekommendationer för att förbättra de grundläggande villkoren för valen. Det är viktigt att socialisterna engagerar sig även på detta område. Jag har hört att Edi Rama under sitt besök här i Strasbourg gick med på att delta i lokalvalen den 8 maj. Jag välkomnar hans beslut. Jag hoppas att hans försäkran inte bygger på några villkor eller innehåller några kryphål. Det är uppenbart att Edi Rama lyssnar på de goda råd som hans socialistkolleger ger honom och även i mötena med andra grupper.

Jag kan försäkra honom om att många personer i vår grupp spelar en aktiv roll på våra vägnar i Albanien och stöder den inkluderande strategi som Štefan Füle nämnde. Den har gjort det möjligt för oss att gemensamt bidra till en positiv framtid för Albanien.

  Adrian Severin, för S&D-gruppen. – (EN) Herr talman! Den politiska situationen i Albanien i dag kan verkligen kallas ett dödläge. Det finns inget slut på denna kris som ibland är lugnare, och ibland våldsammare.

Förra året antog parlamentet en resolution där alla inhemska aktörer uppmanades att förhandla fram en politisk lösning på krisen och bygga upp en minimisamförstånd på nationell nivå. Resolutionen nonchalerades av de politiska krafterna och framför allt av regeringen. På samma sätt ignoreras nu kommissionens och rådets rekommendationer.

Det är oacceptabelt att utövandet av rätten att samlas och protestera i ett land som är drabbat av korruption beskrivs som en statskupp.

Det är oacceptabelt att de statliga institutionernas trovärdighet – presidentämbetet, statsåklagaren och andra – undergrävs av uttalanden från regeringschefen.

Det är oacceptabelt att de som skjuter civila demonstranter kallas nationens hjältar och utlovas amnesti.

Nya lokalval kommer snart att äga rum. Under de nuvarande förhållandena kommer de att utgöra ett politiskt test för alla politiska intressenter. Vi ber kommissionsledamot Füle och verkställande direktör Lajčák att göra sitt bästa för att säkerställa internationellt stöd till och internationell övervakning av dessa val för att se till att de blir fria och rättvisa, eller att vi åtminstone kan bedöma hur fria och rättvisa de är.

Vi stöder kommissionens strategi, framför allt kommissionsledamot Füles strategi. Vi stöder de åtgärder som Miroslav Lajčák vidtagit. Vi måste begära att alla politiska krafter ser till att det blir ett slut på den här krisen eftersom alternativet är isolering av Albanien och äventyrande av dess europeiska perspektiv.

  Marietje Schaake, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! När det gäller Albanien har detta varit en mycket intressant dag för mig. Jag har talat med företrädarna för de två största politiska partierna där. Jag frågade dem båda hur de anser att landet ska röra sig framåt och hur det politiska dödläget ska brytas för att man ska kunna lyfta fram problem som påverkar alla medborgare: att bekämpa organiserad brottslighet, få ett slut på korruption samt skapa sysselsättning och möjligheter för den yngre generationen.

Ingen av dem lyckades komma med ett svar. Det föreföll viktigare att skylla på varandra. Det verkar som om det politiska etablissemanget i Albanien bryr sig mer om sig själva än om sitt folk. Jag behöver knappast säga hur svårt det är för oss att övertyga våra väljare när vi propagerar för en utvidgning av EU. Trots motståndet vill Alliansen liberaler och demokrater för Europa att västra Balkan ska bli en del av EU:s territorium.

Vi anser att EU är en gemenskap som bygger på värderingar som innebär att man lämnar ett splittrat förflutet bakom sig och väljer en gemensam framtid. Vi måste uppmana de albanska myndigheterna att göra detsamma och inte låta sig kvävas av de förflutnas skuggor utan stiga in i framtidens ljus. Låt dem inte heller glömma bort att det först och främst är deras eget ansvar att sörja för medborgarnas välbefinnande och att de inte ska neka dessa medborgare en europeisk framtid eftersom det är kristallklart att den politiska krisen hämmar alla framsteg.

Nya val kommer att hållas i maj och förberedelserna inför detta pågår. De bör stödjas av alla politiska partier. Jag välkomnar förslaget att EU bör spela en aktiv roll för att säkerställa att de både är fria och rättvisa. Men demokrati är en lång process och innebär sannerligen mer än bara ”en person – en röst”. Det krävs demokratiska institutioner och rättssäkerhet och dess styrka avgörs av respekten för minoriteter. Demokratin handlar inte om att ”vinnaren tar allt”.

EU-anslutning är en lång resa som kräver hårt arbete och gemensamt engagemang, och de reformer som Albanien har gjort gynnas bäst av samarbete och fortsatt engagemang i EU-processen.

  Marije Cornelissen, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman! Krisen i Albanien är inte ny. Krisen tog vare sig sin början i januari, i och med våldet mot demonstranterna, eller 2009, när socialistpartiet bojkottade parlamentet efter valet och hungerstrejken inleddes.

Krisen handlar om politisk kultur. Bojkotter, hungerstrejker och demonstrationer är normala företeelser inom albansk politik. Detsamma gäller för korruption, manipulation av medierna och politiska utnämningar. Det är en enorm skillnad mellan allt detta och den typ av politik som vi vill se i ett land som är på väg mot anslutning.

Jag hoppas innerligt att medborgarna i Albanien så småningom får en ansvarsfull regering och ett ansvarsfullt parlament, med politiker som sätter medborgarnas välfärd före sin egen prestige och sina egna intressen. Båda sidor måste börja arbeta mot att nå detta skede. Regeringen har ett särskilt ansvar. Regeringar har monopol på våld och regeringar har ett särskilt ansvar att bortse från partipolitik för att göra det som är rätt för folket.

Vi bör kunna förvänta oss att denna regering gör allt den kan för att förhindra att det som skedde i januari inträffar på nytt. Vi bör även kunna förvänta oss att den samarbetar fullt ut när det gäller en oberoende utredning av vad som skedde i januari för att kunna ta hårdare tag mot korruptionen bland de egna och skapa utrymme för parlamentarisk debatt. Oppositionen har också ett ansvar. Den måste också göra allt den kan för att förhindra en upprepning av våldsamheterna från januari genom att samarbeta fullt ut så att ordentliga och rättvisa val kan genomföras i maj och genom att för en gångs skull delta i den parlamentariska debatten, i synnerhet när det gäller frågor som den skyhöga arbetslösheten i Albanien.

Hur får man då dessa partier att gå så långt? Jag var full av hopp i november när kommissionsledamot Füle såg till att bollen hamnade hos Albanien och sade att det inte skulle ske några framsteg förrän landet löser detta. Albanien skulle då ges kandidatstatus. Dessvärre ledde detta inte till någon förändring. Jag hoppas nu att Miroslav Lajčák kommer att lyckas med det som andra har misslyckats med, nämligen att få båda parterna till förhandlingsbordet och nå ett genombrott. Jag är hoppfull, men jag är inte säker på att detta kommer att kunna uppnås utan att vi utövar vår makt.

Jag anser att vi bör överväga påföljder mot landet. Det måste tydliggöras att underlåtenhet i dessa förhandlingar kommer att få konsekvenser. Påföljderna måste emellertid drabba de politiska ledarna och inte medborgarna. Det innebär att vi inte under några omständigheter får rucka på Albaniens undantag från viseringskravet, vilket är ett förslag jag har hört nämnas i korridorerna. Vi skulle verkligen skada medborgarna om vi gjorde det. Jag vill ha en försäkran från kommissionsledamoten om att liberaliseringen av viseringsbestämmelserna inte kommer att missbrukas i denna politiska process.

Att ta tillbaka kontrollen över IPA-medel från Albanien och placera den i EU:s händer är emellertid ett förslag som vi skulle kunna överväga. Detta skulle möjliggöra alla större investeringar i landet, men regeringen skulle mer eller mindre ställas under förmyndarskap. Det förefaller vara en påföljd som skulle drabba politikerna och inte folket. För det albanska folkets skull hoppas jag verkligen att båda sidor kommer att vara villiga att kompromissa så att detta inte blir nödvändigt och att Miroslav Lajčák kommer att lyckas.

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Om Albanien ska kunna göra framsteg på vägen mot dess slutliga mål om EU-anslutning måste landets politiska ledare engagera sig på ett mer konstruktivt, demokratiskt och moget sett. Förra månadens våldsamheter var en påminnelse om den instabilitet som präglar Albaniens politik.

Jag undrar också om rådet och kommissionen har övervägt att se över förra årets beslut om att bevilja albaner viseringsfria resor till EU mot bakgrund av den blodsutgjutelse som naturligtvis kan komma att leda till ökad ekonomisk emigration till Schengenområdet om utländska direktinvesteringar upphör.

Ett sådant steg skulle vara ett sätt att understryka det faktum att Albanien fortsätter att svika EU:s förväntningar. Organiserad brottslighet och korruption blomstrar fortfarande och domstolarna manipuleras alltför ofta av politiker. Premiärminister Berisha lade sig till och med i gripandet av gardesofficerare som beordrats av statsåklagaren. Officerarna hade skjutit mot protesterande, och premiärministern hävdade att en statskupp hotade. De demokratiska institutionerna är svaga och pressfriheten är otillräcklig.

Beslutet från Edi Ramas socialistparti om att bojkotta parlamentet med det påstådda valfusket som förevändning har förvärrat Albaniens instabilitet. Det finns inte någon möjlighet för Albanien att börja anta de reformer som krävs för att återfå EU:s förtroende under den nuvarande instabila politiska situationen. Instabiliteten kan även leda till att Nato omprövar sin egen utvidgningspolitik med tanke på att Albanien blev en del av alliansen för mindre än två år sedan. Natos ledare måste nu fråga sig om Albanien beviljades medlemskap för tidigt.

Förutom min egen oro över Albaniens politiska instabilitet och hur den kommer att påverka landets EU-ambitioner är jag skeptisk till Albaniens strategiska prioriteringar. Albanien är fullvärdig medlem i Organisation of the Islamic Conference (OIC), en lobbygrupp inom FN vars makt och inflytande ökar. Lobbygruppen främjar sina egna medlemmars intressen och blockröstar i frågor som rör politik för mänskliga rättigheter. Två av OIC:s medlemmar är Albanien och Turkiet, som båda har undertecknat Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna i islam där sharialagarna uppges vara grunden för mänskliga rättigheter i de muslimska länderna.

Albanien måste precis som Turkiet nu besluta sig för om man ska anamma västerländska värderingar eller prioritera att ge sharialagarna, som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna här i Strasbourg bedömer som oförenliga med europeiska värden, företräde. I rättvisans namn måste jag emellertid säga att Albaniens medlemskap i OIC endast förefaller vara symboliskt. I praktiken är Albanien trots allt ett sekulärt land. Det förefaller som om det albanska ledarskapets skäl att bli medlem av OIC snarare handlar om att locka till sig pengar från Mellanöstern, än att vara kopplat till några starka religiösa övertygelser, men detta kan naturligtvis ändras i framtiden.

  Nikolaos Chountis, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag hade hoppats att det politiska dödläget skulle ha lösts när nu arton månader har gått sedan det senaste parlamentsvalet i Albanien. Jag hade hoppats att det som vi sade skulle hållas i åtanke efter de rekommendationer som gjorts och den resolution som antagits av Europaparlamentet. Jag var övertygad om att Albaniens förhoppningar om europeisk integration skulle fungera som ett starkt incitament, eftersom det är det som det albanska folket vill, nämligen att inte bara det politiska problemet, utan även de ekonomiska, sociala och demokratiska problemen ska lösas. Dessvärre fortsätter dödläget. Oavsett vem som bär det största ansvaret anser jag inte att det är vår uppgift att döma det albanska folket.

Dessvärre har saker och ting försämrats. Jag vill återigen uttrycka min sorg över offren för demonstrationerna den 21 januari. Vi motsätter oss det eskalerande våldet och efterlyser ett stopp på förtrycket, respekt för mänskliga och demokratiska rättigheter samt att de som bär ansvaret straffas.

Jag kommer emellertid inte att dölja det faktum att jag oroar mig över det kommande lokalvalet i maj. Vi måste helt enkelt göra vad vi kan för att se till att alla nödvändiga skydd inrättas så att valet kan genomföras friktionsfritt. Vi måste övertyga alla de politiska krafterna om att de ska delta i valförfarandet och valet måste följa internationella regler för riktiga och demokratiska val.

Jag anser att vår hjälp, hjälpen från Europaparlamentet och EU i allmänhet – och här instämmer jag med Štefan Füle – måste vara kompletterande och stödjande och att den naturligtvis inte får färgas av partitillhörighet eller politisk vänskap (om ni ursäktar uttrycket). Det är inte vår uppgift att ge det albanska samhället en lösning på det albanska problemet. Detta måste hanteras av det albanska folket, av de politiska krafterna i Albanien. Jag instämmer inte i de tankar som uttryckts om att åtgärder bör vidtas när de flesta åtgärder vi har hört nämnas drabbar det albanska folket. Jag anser inte att detta kommer att leda till något positivt resultat.

Jag anser att vårt bästa sätt att utöva påtryckningar är genom EU:s institutioner, inom ramen för förbindelser med ett land som knackar på dörren till EU, genom att betona att alla dessa händelser dessvärre fördröjer landets utsikter till anslutning. Vi måste påpeka att dödläget endast kan lösas genom ett ansvarsfullt ställningstagande från de politiska ledarna och en vilja till politisk dialog och inte med en inställning som bygger på principen ”vinnaren tar allt” eller liknande.

Jag anser att om de politiska ledarna i Albanien insisterar på denna typ av agerande och denna strategi så kommer dödläget och krisen att förvärras och det kommer att bli omöjligt för landet att ta itu med allvarliga problem förutom det politiska problemet. Dessa problem kommer, om de inte redan har uppstått, att uppstå på grund av den ekonomiska krisen som redan har drabbat grannländerna Italien och Grekland, med tanke på att pengar från dessa länder till viss del bidrar till den ekonomiska situationen i Albanien. Följaktligen är en lösning på det politiska dödläget, det politiska ansvaret och den politiska dialogen det som kommer att hjälpa de politiska ledarna att hitta en snabb lösning på de problem som Albanien står inför.

  Bastiaan Belder, för EFD-gruppen. – (NL) Herr talman! Under 1990-talet besökte jag Albanien flera gånger i egenskap av journalist. Varje gång imponerades jag av de talangfulla ungdomar jag mötte. Det måste finnas en framtid för ett land med sådana ungdomar. I somras förstärktes min tro på Albaniens europeiska framtidsutsikter under en sommarskola i södra Vlorë.

I morse mejlade jag två albanska akademiker om kvällens debatt. De är båda i trettioårsåldern och har båda beslutat sig för att stanna i Albanien. De skulle kunna tjäna mycket mer utomlands, men har valt att stanna. De vill hjälpa sitt eget folk och sin egen kyrka. Vad kan de då göra när det gäller det politiska dödläget i deras hemland? Deras budskap är tydligt och ett rop på hjälp: ”Låt inte våra politiska ledare klara sig själva, Europa. Om ni gör det kommer de att förstöra vår nations framtid. Tvinga båda partierna, socialisterna och demokraterna, att förhandla tills de når en lösning.”

Jag är den första att erkänna att detta är lättare sagt än gjort, men detta var trots allt ett rop på hjälp. Jag är emellertid övertygad om att du kommer att vilja göra ditt bästa för att uppfylla de förhoppningar som många hederliga albanska medborgare har på Europa och dig som ansvarig kommissionsledamot. Jag hoppas att du kommer att ha den styrka som krävs och önskar dig all framgång.

Avslutningsvis vill jag ta upp en annan lika viktig fråga som rör Albanien. En källa i Tirana har varnat mig för risken att ett stort antal albanska flickor och kvinnor i vår kommer att resa till Västeuropa och hamna i prostitutionsringar. Delar du denna oro, herr kommissionsledamot? Vilka resurser har EU när det gäller att vidta preventiva åtgärder mot människohandel med kvinnor och gromning där flickor i Albanien lockas till prostitution?

  Béla Kovács (NI). – (HU) Herr talman! Det politiska livet i Albanien har befunnit sig i ett dödläge sedan parlamentsvalet 2009. Parlamentet kan inte övervaka regeringen och de parlamentariska institutionerna fungerar dessvärre inte effektivt. Det faktum att socialisterna anklagar regeringen för valfusk och korruption samt kräver dess avgång och att val hålls före 2013, som planerat, samt det faktum att premiärminister Berisha är ovillig att avgå och anklagar oppositionen för att försöka ta sig till makten med våld tyder på att förhandlingarna med EU är dömda att misslyckas mycket snabbt.

EU anser att kandidatländerna måste öka kampen mot korruption och organiserad brottslighet. Detta är inte bara viktigt för EU, utan även något som gynnar samhällena i de berörda länderna, för att inte tala om att det kan bidra till att kandidatländernas profil förbättras. Av detta skäl kommer en lösning av den aktuella situationen definitivt kräva att de demokratiska institutionerna återupprättas.

  Eduard Kukan (PPE). – (EN) Herr talman! Den politiska krisen i Albanien har varat alltför länge. Det handlar inte om en återvändsgränd eller ett dödläge utan om en utdragen politisk kris. Den skadar landets rykte, dess medborgare och deras strävan efter en europeisk framtid.

Vi får inte låta denna politiska kris och dessa spänningar fortgå. Det vi måste göra nu är att sända ett gemensamt budskap om att vi vill ha Albanien som kandidatland, men att de politiska ledarna på båda sidor måste visa sin vilja att lösa de politiska problemen i enlighet med rättssäkerheten, grundlagen och den grund som de demokratiska institutionerna utgör.

Vi har under alltför lång tid försökt hjälpa till att hitta en lösning på situationen utan att nå några påtagliga resultat. Vi fördömer kraftigt de våldsamheter som ägde rum på Tiranas gator i samband med demonstrationerna den 21 januari. De händelser som kostade fyra människor livet måste utredas ordentligt.

Albanien väntar på lokalvalen i maj i år. De kommer att utgöra ytterligare ett test av landets demokrati. Det är återigen dags för de politiska ledarna att koncentrera sig på att hitta garantier för att valen inte leder till ytterligare spänningar och en förlängning av krisen.

Sammanfattningsvis vill jag betona vikten av de politiska budskap och förslag som kommissionsledamot Füles tal i början av denna debatt innehöll. Det bästa sättet för parlamentet att bidra till detta arbete är att ställa sig bakom förslagen och på så sätt sända ett tydligt gemensamt budskap till de albanska politiska partierna.

  Hannes Swoboda (S&D). – (DE) Herr talman! Först av allt vill jag tacka Štefan Füle för hans tydliga uttalande i dag och för hans långvariga engagemang i denna fråga. Jag vill också tacka Miroslav Lajčák för den hängivenhet han visat prov på de senaste månaderna. Han är van vid att hantera och lösa besvärliga problem. Jag önskar dem båda lycka till. Debatten har lett till en enad front och ett gemensamt stöd för dessa mäns försök att hitta en lösning för Albanien.

Jag erkänner att jag var skeptisk när denna debatt inleddes. Ingenting skulle kunna vara värre för utvecklingen i Albanien än anklagelser från den ena sidan i parlamentet mot den andra, anklagelser som påminner om dem från de två största politiska grupperna, regeringen och oppositionen i Albanien. Jag är mycket glad över att vi har lyckats enas om en gemensam strategi, åtminstone fram till nu. Jag hoppas att så förblir fallet. Båda sidor, båda politiska grupper – regeringen och oppositionen – måste engagera sig i arbetet med att hitta en lösning på krisen.

Jag instämmer med Bastiaan Belder. En kort tid efter Hoxharegimens fall reste jag till Albanien. Jag slogs av sinnesstämningen och entusiasmen hos de unga. Jag är emellertid mycket besviken när jag ser vad detta har resulterat i och vad det inte har resulterat i. Jag måste säga att den politiska klassen i Albanien inte kan tillgodose folkets önskningar och idéer.

Naturligtvis har vi fortfarande vår politiska samhörighet och vår personliga vänskap. Det är emellertid nödvändigt att vi säger till båda sidor att de måste sätta sig ned tillsammans och försöka se till att lokalvalen åtminstone är öppna. Vi uppmanar även båda sidor att vara beredda att genomföra de krav som utarbetats av OSSE:s sekretariat för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR) inför dessa val, antingen genom lagstiftning eller praktiska åtgärder så att det verkligen kan hållas rättvisa och öppna val i framtiden.

Jag anser också att parlamentet bör skicka så många valobservatörer som möjligt, trots det faktum att det är lokalval det handlar om, eftersom valen kan bli början på ett nytt politiskt klimat i Albanien. Det är vad Albanien är i akut behov av.

Jag instämmer med alla dem som har sagt att om ingenting förändras i Albanien så kommer landet att bli isolerat. Vi vill emellertid inte att Albanien ska isoleras. Vi vill att landet ska röra sig mot Europa.

  Stanimir Ilchev (ALDE). – (BG) Herr talman! Jag vill börja med att säga att det albanska samhället och det albanska folket är ett specialfall, men jag ber er att inte missförstå mig. Deras historia är annorlunda och deras kulturella traditioner är annorlunda. Vissa av dessa olikheter har blivit en del av deras nationella särdrag, det sätt som det har utvecklats på fram till i dag och detta påverkar hur de uppfattar politiska processer och utvecklar dem.

Om vi ska instrumentalisera problemet som diskuteras måste vi visa prov på kreativitet, flexibilitet och fantasi. Jag anser t.ex. att vi inte bara bör kontakta ledarna för de två största politiska partierna som är oense med varandra utan även de inofficiella ledarna för det albanska samhället.

Vissa saker som har sagts om sharialagarna och Islamic Conference stämmer, men vi måste hålla i åtanke att albanerna är toleranta gentemot alla tre huvudreligioner i landet, däribland den östortodoxa och katolska kyrkan. Alla dessa tre grupper har inflytelserika ledare, precis som icke-statliga organisationer och ungdomar. Vi bör även vända oss till dessa ledare när vi försöker få de två politiska partierna att försonas.

  Ulrike Lunacek (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, herr Füle, herr Lajčák, mina damer och herrar! Även jag vill tacka Štefan Füle och Miroslav Lajčák för deras hårda arbete och deras insatser för att hitta en väg ut ur det här problemet. Det gläder mig även att debatten i dag inte har reducerats till käbbel mellan de politiska grupper som är i konflikt med varandra i Albanien. Det hade varit mycket beklagansvärt för parlamentet om det hände, och jag hoppas att det inte kommer att gå så långt.

Den institutionella krisen i Albanien är i själva verket också en kris i den politiska kulturen. Det handlar om verbalt våld som har övergått i gatuvåld och orsakat fyra dödsfall. Jag håller med om att detta måste utredas. Det är viktigt att ta reda på vem som faktiskt bär skulden till detta. Detta verbala våld som övergått i gatuvåld skulle dock kunna äventyra Albaniens anslutning till EU.

Precis som Štefan Füle redan har förklarat handlar det om att göra klart för de politiska opponenterna i Albanien att deras uppgift är att agera i det albanska folkets intresse. Om Albanien ska bli ett EU-land måste det hitta en lösning på den här politiska krisen. Man måste sätta sig ner vid samma bord och sluta upp med dessa ständiga anklagelser, där en grupp anklagar den andra och vägrar inse att man själv också kan bidra till förändring. Det är vad som behövs. De ständiga anklagelserna om vem som började och vem som bär skulden hör inte hemma i en EU-stat. Jag hoppas att de rivaliserande partierna kommer att dra lärdom av detta och inse att den här situationen inte kan fortgå.

Om Edi Rama och hans parti verkligen deltar i de lokala valen, som han antydde till några av oss i dag att han tänker göra, och utser ledamöter till valkommittén, så välkomnar jag detta och hoppas att det är ett första steg mot att se till att de lokala valen kan genomföras på ett öppet och insynsvänligt sätt och att resultatet accepteras efteråt.

Parlamentet stöder helt och fullt den liberaliseringsprocess som redan har nämnts. Min begäran till Štefan Füle är följande: Jag hoppas att kommissionen inte överväger att överge viseringsliberaliseringen för de albanska medborgarna som en eventuell sanktion mot de två rivaliserande partierna. Jag hoppas att den inte gör det. Min andra fråga gäller möjligheterna att utöva större påtryckningar om de två partierna inte uppnår en överenskommelse. Ett alternativ är, vilket Marije Cornelissen redan har sagt, att frånta regeringen ansvaret för förvaltningen av medlen från instrumentet för stöd inför anslutningen och lämna tillbaka dem till kommissionen. En annan möjlighet kan vara att frysa medlen från detta instrument. Detta skulle dock orsaka lidande bland befolkningen, vilket inte kan vara vår avsikt. Vad tänker kommissionen göra om man inte kommer fram till någon lösning?

En sista fråga: I Dick Martys rapport till Europarådet anklagades den albanska säkerhetstjänsten för att vara inblandad i eller stödja organsmuggling. Vet ni om den albanska säkerhetstjänsten och det albanska rättssystemet är beredda att samarbeta?

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Herr talman! Sedan de allmänna valen 2009 har det politiska läget i Albanien varit spänt på grund av det jämna valresultatet, vilket den besegrade politiska sidan har beskrivit som valfusk.

De albanska socialisterna under ledning av Edi Rama anklagar premiärminister Sali Berisha för valfusk, men även för att ha gjort sig skyldig till omfattande korruption och för att ha försämrat befolkningens levnadsförhållanden. Vid en protestdemonstration som anordnades av oppositionen i Albaniens huvudstad Tirana den 21 januari krävde mer än 20 000 demonstranter att Sali Berishas regering skulle avgå. Polisen använde vid sitt ingripande vattenkanoner, tårgas och gummikulor mot demonstranterna, vilket ledde till fyra dödsfall och mer än 150 skadade. Polisens brutalitet och det faktum att Sali Berisha gav all säkerhetspersonal som hjälpte till att stävja demonstrationen en extra belöning på upp till en månadslön är tydliga bevis på att Albaniens premiärminister har köpt säkerhetstjänstens lojalitet och försöker att vinna deras stöd och vända dem mot de albanska medborgarna.

I hederliga och civiliserade länder väljs regeringen vanligtvis av medborgarna, dvs. väljarna, och inte av mutade säkerhetsstyrkor eller polisen. Om Sali Berisha har glömt denna grundläggande princip för demokratiskt styre anser jag att han inte bör leda en demokratisk stat. Jag tror inte att någon av oss vill se att EU stöder regeringar som bygger sin makt på valfusk och korrupta poliser, och som företräds av små diktatorer som inte vet hur man överlämnar makten till andra på ett korrekt sätt i ett land. Därför måste vi vara mer bestämda i vårt stöd för demokratin i Albanien.

  Doris Pack (PPE). – (DE) Herr talman, herr Füle, herr Lajčák, mina damer och herrar! Det problem som vi diskuterar började inte den 21 januari. Därför måste vi fråga oss själva, och jag frågar även er: Varför släckte inte kommissionen och andra internationella organ branden när de första gnistorna uppstod i mitten av 2009? Valet 2009 var det bästa val som hittills genomförts i Albanien. Det var baserat på en vallagstiftning som otroligt nog antogs i samförstånd mellan socialister och demokrater. Att uppnå samförstånd är något helt nytt i Albanien. Jag anser att det är viktigt. Alla socialistiska valkommissioner, kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter, valobservatörerna och vi själva anser att valet sköttes på ett korrekt sätt.

Den regering som sedan bildades var också något nytt för Albanien. Två partier som inte kan tåla varandra satte sig ner och samarbetade. Det demokratiska partiet å ena sidan och det mindre socialdemokratiska partiet å den andra. Två konkurrerande grupper har gått samman för att Albanien ska kunna utvecklas. Landet har anslutit sig till Nato och har ett viseringssystem, men tyvärr har det ännu inte beviljats status som kandidatland.

När regeringen precis hade bildats beslutade dock oppositionen att valet inte hade gått rätt till och krävde att valurnorna skulle öppnas. Vilken typ av regering öppnar valurnor? Inte den typ av regering som vi har i mitt land, eller ni i ert. Vi måste vända oss till konstitutionsdomstolen eller valkommittén. De typer av protester som vi har sett – hungerstrejker och vägran att samarbeta i parlamentet för att genomdriva viktig lagstiftning – är alla helt oacceptabla. Det är viktigt att vi klargör detta och att vi inser fakta. Det är inte alltid möjligt att ta allt till samma nivå.

Jag vill ta reda på vilka de viktigaste och svåraste frågorna är. De anklagelser som hörts helt nyligen och ända från början gäller frågan om att öppna valurnorna. Detta är inte möjligt, eftersom konstitutionen inte tillåter det. Hur kan man förhandla om detta om det inte är tillåtet? Nu har situationen eskalerat och fyra personer har dödats.

Det är bra att ni har försökt lägga fram en handlingsplan här i dag. Men att kalla det en handlingsplan vore kanske att överdriva en aning. Precis som Miroslav Lajčák och du, Štefan Füle, vill jag gärna använda den här handlingsplanen för en bättre framtid för landets invånare.

  Victor Boştinaru (S&D). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar kommissionsledamot Štefan Füles uttalande. Jag vill också betona Miroslav Lajčáks bidrag till att ta fram lösningar på den dramatiska situationen.

Den senaste tidens demonstrationer i Tunisien och Egypten bekämpades verkligen av de respektive ländernas diktatorer som slutligen tvingades lämna sina länder, men utan de våldsamheter och avrättningar som medierna bevittnade i Tirana. När det gäller premiärminister Sali Berishas anklagelser om att demonstrationerna inte var något annat än en statskupp ledd av oppositionen, Albaniens president, riksåklagaren och chefen för säkerhetstjänsten – som alla utsetts under Sali Berishas ledning – undrar jag om alla dessa människor nu är socialister, eller om det är något fel på Sali Berisha?

Jag vill citera Thomas Countryman, ställföreträdande sekreterare vid USA:s statsdepartement, som offentligt avslog hypotesen att det som hände den 21 januari var en statskupp. Vi måste vara engagerade och lika effektiva som Förenta staterna och Nato just nu när det gäller att driva på, bistå och hjälpa de två albanska sidorna att uppnå en överenskommelse i förhandlingarna, men jag uppmanar också mina kolleger som ger Sali Berisha sitt ovillkorliga stöd att sluta upp med sin ensidiga strategi. Det är viktigt att utöva påtryckningar mot båda sidor så att de två blocken äntligen kan nå en överenskommelse.

Hittills har endast en sida visat sig vara villig att genomföra både Europaparlamentets resolution och de tolv förslag du nämnde tidigare, Štefan Füle. Jag uppmanar kommissionen att agera kraftfullt och bestämt för en överenskommelse baserad på Europaparlamentets resolution och de tolv villkor du nämnde tidigare, med tanke på att Albaniens integration i EU kan stanna upp helt om de två sidorna inte kan komma överens.

  Antonio Cancian (PPE). – (IT) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamot Štefan Füle för den handlingsplan som han har fastställt för Albanien i kväll och som jag stöder helhjärtat. Jag är helt övertygad om att Albanien har en framtid i EU och att det därför bör bli ett kandidatland.

Våldsamheterna den 21 januari tog Tirana flera år bakåt i tiden. Det kändes som om vi såg samma bilder av protester och våld som vi såg på 1990-talet. Därför är jag mycket bekymrad över den senaste tidens händelser och över landets närmaste framtid.

Under våra senaste besök där i november 2010 med delegationen för förbindelserna med Sydosteuropa och den 3–4 maj 2010 som den parlamentariska stabiliserings- och associeringskommittén fick jag och mina kolleger bevittna Albaniens problem med egna ögon. Vi lyckades inte avsluta förhandlingarna med en slutgiltig resolution om en överenskommelse. Är det möjligt att vi förbisåg landets egentliga problem? Förutom de rent politiska frågorna, nämndes någonsin det verkliga samhällsproblemet, nämligen arbetslösheten? Vi måste återfå vår ansvarskänsla, något som vi själva har efterfrågat.

Om vi åtminstone ska få majoriteten och oppositionen att komma överens om grundläggande regler i den här frågan måste vi på alla tänkbara sätt garantera att nästa valomgång kännetecknas av största möjliga insyn och demokrati. Borgmästare Edi Rama kommer att kandidera i valet för Tiranadistriktet, så vi kommer inom kort att ha möjlighet att kontrollera och bedöma den politiska situationen och demokratiska standarden, eftersom vi självklart kommer att vara där.

Oavsett vilka framsteg Albanien har gjort under den här perioden måste EU fortsätta att sträva efter dialog och samarbete. Jag vill tacka kommissionsledamot Štefan Füle för det arbete han utfört och som han kommer att fortsätta utföra, för vår närvaro i Albanien är viktig.

  Maria Eleni Koppa (S&D). – (EL) Herr talman! Jag har följt händelserna i Albanien med stor oro. De tragiska händelserna under demonstrationen mot korruption, där människor dödades i sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna, måste uttryckligen fördömas.

Den fortgående politiska krisen innebär ett mycket stort hot mot landets stabilitet. Alla bär en del av ansvaret. Den valda regeringen bör dock lyssna på folkets budskap om att landet behöver en sund styrning. Albaniens regering bör prioritera upprätthållandet av rättsstatsprincipen genom att undanröja korruption. Folket har rätt att demonstrera inom lagens gränser när de upplever att regeringen agerar mot deras intressen.

EU måste göra sitt för att se till att lugnet och säkerheten återställs. Vi måste alla vara delaktiga i den här processen.

Jag uppmanar mina kolleger i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) att inte bortse från regeringens tunga ansvar och skylla hela den politiska krisen på oppositionen. I det här skedet anser jag att den politiska dialogen bör återupptas och att man måste hitta en lösning med hjälp av de förfaranden som fastställts i konstitutionen och genom lagstiftning.

  Simon Busuttil (PPE). – (MT) Herr talman! När jag ser vad som händer i Albanien blir jag mycket ledsen, eftersom det påminner mig om mitt eget lands historia för 30 år sedan i början av 80-talet, när Malta stod inför en liknande situation. Djup splittring, spänningar, politisk rivalitet, hot och till och med våld. Det var en kvävande atmosfär som inte gjorde mig stolt över mitt hemland. På samma sätt tror jag att Albaniens medborgare är bedrövade över sitt lands rådande problem, och är långt ifrån stolta över det som pågår just nu.

I dag är jag mycket stolt över mitt land, eftersom vi har skapat ett stabilt demokratiskt system, och framför allt eftersom vi nu är en del av EU. Det politiska klimatet har ändrats drastiskt. Min önskan för Albanien är att landet ska uppnå sitt mål om att bli ett stabilt land som är en del av EU. Det är dock tydligt att detta mål aldrig kommer att uppnås om de två största partierna framhärdar i sin envishet. Det är synd, men det är så det är.

EU måste göra vad man kan. Viseringskraven för Albanien har nu upphävts. Albanien måste dock göra sitt, och för att det ska vara möjligt måste alla berörda parter, inbegripet regeringen och oppositionen, föra en annan politik, en som bygger på dialog, mognad och ansvar gentemot det albanska folket. En politik som enar i stället för att splittra.

Nu är det vi som måste tala om för albanerna och Albanien vad som måste göras. Vi är här för att tala om för dem att beslutet om huruvida Albanien ska hitta sin plats i EU ligger i deras händer.

  Anna Ibrisagic (PPE). - Herr talman! Även om krisen i Albanien har pågått en längre tid så är det först nu som den verkligen har eskalerat, och den här gången har EU agerat rätt och omedelbart. Genom bland andra Štefan Füles engagemang har EU visat att Albanien inte står ensamt med sina problem. Det här är ett stort problem som skadar landets trovärdighet som ett land som seriöst närmar sig EU.

Det handlar inte om vem som har rätt eller vem som har fel, utan det handlar om att den politiska dialogen måste föras tillbaka till de politiska institutionernas mark. Vi ska inte stödja någon sida som har rätt eller fel och vi måste vara extremt tydliga med att valet i maj måste bli en signal åt vilket håll Albanien går, mot EU eller mot en fortsatt isolering.

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (LT) Herr talman! Jag delar den oro som mina kolleger uttryckt över situationen i Albanien och de negativa konsekvenser den kan få för Albanien, men också för länder i hela Balkanregionen. I slutet av förra året uttryckte EU sin övertygelse om att Bosnien och Hercegovina gjorde och kunde göra framsteg med att inleda viktiga reformer och liberaliserade viseringssystemet för landets medborgare. Den politiska oro som tog fart endast några månader därefter och ledde till flera dödsfall visar att Albanien har misslyckats på den punkten.

De våldsamheter som utbröt i Albanien tvingar oss att tänka på de långsiktiga utsikterna för landets integration, eftersom EU:s politik som sig bör är inriktad på regional stabilitet. Därför bör det råda solidaritet mellan länderna i Balkanregionen, och det bör ligga i deras gemensamma intresse att upprätthålla och främja större regional integration och politisk stabilitet.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Herr talman! Den spända situation som uppstod i Albanien i slutet av januari visar hur viktigt det är att upprätthålla vissa gränser i den politiska debatten. Den extrema upptrappningen av bråket mellan regeringen och oppositionen har lett till att människor förlorat livet. Jag måste betona att dessa konflikter inte bör drivas utanför parlamentets väggar i en demokratisk stat. De hör inte hemma på gatan. Oppositionsgruppernas attack mot regeringens byggnad i ett försök att ta över makten med våld är en allvarlig fråga, och de trick som vissa myndigheter tillgriper för att gömma de skyldiga är oacceptabla. Därför kräver jag att ledarna för den albanska oppositionen återbördar diskussionen till parlamentet. Valet 2009 gick rätt till, och de politiska partierna är skyldiga att respektera folkets vilja. Att utsätta statliga institutioner för fara är inte ett legitimt sätt att uttrycka sin övertygelse eller sitt missnöje.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Herr talman! Jag vill göra följande påpekande: Det är mycket förvånande att tillväxtindikatorerna för Albanien mitt under den globala ekonomiska instabiliteten stiger konstant med en tillväxt på över 2 procent 2010 som beräknas uppgå till 3 procent 2011, men att de sociala spänningarna trots detta förvärras i stället för att förbättras.

Herr kommissionsledamot! Trots tillväxten upplever albanerna uppenbarligen inte någon känsla av välstånd. Det är tvärtom uppenbart att missnöjet ökar, och därmed rädslan för en ny immigrationsvåg i grannländerna. Vi upplevde detta mycket tydligt i Grekland på 1990-talet.

I denna svåra situation har EU därför en plikt, förutom att ge Albanien politisk rådgivning, att dela med sig av metoder och exempel så att alla delar av samhället får ta del av tillväxten.

  György Schöpflin (PPE). – (EN) Situationen i Albanien kan bäst beskrivas som ett kallt inbördeskrig. De politiska partierna utgör de två stridande sidorna, och de drar ner landet i en nedåtgående spiral. Förklaringen är att både vänstern och högern anser att politiska partier bör regera ensamma, precis som kommunistpartiet gjorde en gång i tiden.

När en sådan polarisering väl har uppstått är det mycket svårt att vända situationen till något som liknar den demokratiska normen, eftersom enpartistyre i detta sammanhang betraktas som helt rationellt, vilket är tragiskt. Finns det någon utväg? Ja: katharsis. Men endast en stor kris eller an omfattande historisk kompromiss kan utlösa något sådant.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka er för den här utmärkta debatten, och innan jag delar med mig av några inledande anmärkningar vill jag bemöta de två frågor som ställdes under debatten.

Den första frågan, som ställdes av Bastiaan Belder, kommer jag att besvara skriftligen, med hänsyn till vad som är huvudfokus i dagens diskussion. Det ställdes också en fråga om huruvida vi överväger sanktioner. Nej, det gör vi inte. Varför inte? På grund av att villkorligheten fungerar mycket rättvist i utvidgningsprocesser, vilket uppenbart är fallet här. Om man uppfyller villkoren får man gå vidare med anslutningen och slutligen ansluta sig till EU. Om man inte uppfyller villkoren och kraven saktar processen in och upphör slutligen helt. Tyvärr är detta det slutgiltiga priset, som inte bara politikerna får betala, utan även medborgarna i det aktuella landet.

Den höga representanten och jag kommer att fortsätta sträva efter att underlätta dialogen mellan Albaniens majoritet och opposition. Vi har en tydlig plan för hur vi ska göra detta. Vi behöver också ert stöd för att se till att ledarna för det största oppositionspartiet och Albaniens premiärminister förstår vårt budskap.

Detta skulle kunna leda landet ut ur den politiska krisen och mot en större integration i EU. EU har lovat alla länder på Västbalkan att de ska ges möjlighet att ansluta sig till EU. Vi står fast vid vårt åtagande och kommer att öka våra insatser, under förutsättning att länderna uppfyller alla kriterier. Albanien måste omedelbart genomföra de tolv viktigaste prioriteringarna i yttrandet.

En av dessa är att ta itu med de grundläggande demokratiska principerna, t.ex. ett välfungerande parlament, fördelning av befogenheter, genomförande av val och respekt för rättsstatsprincipen. Allt detta kommer att vara möjligt först när den rådande politiska situationen har förbättrats betydligt och en fullständig och konstruktiv dialog har återupptagits i parlamentet, när alla statliga institutioner respekteras och man inser att Albaniens medborgare har anspråk som måste uppmärksammas. Albaniens ledare måste agera nu för sina medborgares bästa.

EU är redo att hjälpa till.

  Talmannen. - Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Niki Tzavela (EFD), skriftlig. – (EL) Den pågående krisen i Albanien, som hotar den geopolitiska stabiliteten i Balkanregionen, orsakar stor oro och bestörtning. Det politiska dödläget mellan regeringen och oppositionen äventyrar Albaniens utsikter till EU-anslutning, och president Sali Berisha har inga planer på att avgå. Det finns få likheter mellan Albanien och den senaste tidens utveckling i Nordafrika, men något som de har gemensamt är fattigdom, arbetslöshet, en korrupt regim, svågerpolitik och brist på demokrati. Även om krisen i Albanien har avvärjts tillfälligt måste vi inleda ett nära samarbete med Albanien för att reda ut den politiska situationen. Kommissionen bör förklara hur den tänker skydda grekernas och andra minoriteters rättigheter i Albanien genom att tillämpa systemet på ett smidigt och demokratiskt sätt och stärka Frontex vid den grekisk-albanska gränsen med tanke på att Grekland riskerar att drabbas av en immigrationsvåg på grund av den politiska oron. Kommissionen bör även allvarligt beakta att albanska medborgare inte längre behöver visum för att resa till Turkiet, vilket gör det lättare att korsa EU:s gränser söderifrån, med Grekland som första anhalt, följt av övriga EU.

19. Avlyssningsskandalen i Bulgarien (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt är kommissionens uttalande om avlyssningsskandalen i Bulgarien.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill betona att EU:s lagstiftning skyddar sekretessen för elektronisk kommunikation. Den förbjuder avlyssning, inkoppling, lagring eller andra typer av avlyssning eller övervakning av kommunikation utan de berörda användarnas samtycke. Bortsett från den lagliga registreringen av vissa meddelanden under lagliga affärsmetoder såsom handelstransaktioner är andra avlyssningsmetoder, t.ex. inkoppling, underställda tydliga villkor.

Villkoren för avlyssning i undantagsfall måste fastställas genom lagstiftning och vara nödvändiga, lämpliga och proportionerliga inom ett demokratiskt samhälle för att skydda allmänna mål, t.ex. allmän säkerhet och brottsbekämpning.

De allmänna principerna i EU-lagstiftningen måste också respekteras. Kommissionen anser att Bulgariens lagstiftning verkar uppfylla dessa krav. Lagen om särskilda utredningsmetoder och lagen om elektronisk kommunikation innehåller redan lämpliga mekanismer för lagligt godkännande, översikt, hantering och tillgång till personuppgifter och därigenom för tillsyn av att de grundläggande rättigheterna respekteras.

Den viktigaste frågan här gäller verkställandet av rättsliga skyldigheter. De bulgariska myndigheterna har ett ansvar att se till att rättsliga och processuella garantier i Bulgariens lag om särskilda utredningsmetoder respekteras.

Kommissionen betonar att medlemsstaterna måste respektera de grundläggande rättigheterna och processuella garantierna i enlighet med rättsstatsprincipen vid genomförandet av EU-lagstiftning. Kommissionen förstår att de bulgariska myndigheterna vidtog nödvändiga åtgärder för att kontrollera lagligheten hos tillämpningen av särskilda utredningsmetoder och fastställa huruvida den information som publicerades i pressen var ett resultat av en otillbörlig användning av särskilda utredningsmetoder.

Kommissionen har visserligen inte mottagit några klagomål om avlyssning av den elektroniska kommunikationen i Bulgarien, men den kommer att fortsätta att bevaka den rådande situationen i syfte att se till att EU-lagstiftningen följs.

  Simon Busuttil, för PPE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag är mycket förvånad över den här debatten, som inte ens tagits upp i det behöriga utskottet, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, innan det togs upp här.

Den åtgärd som attackeras i den här debatten är ett legitimt rättsligt instrument som får användas för att bekämpa brottslighet. Om något är det ett bevis på att Bulgarien menar allvar i sin föresats att bekämpa korruption och organiserad brottslighet, vilket är något som vi länge har uppmanat landet att göra. De åtgärder som föreskrivs i lagstiftningen kan tillämpas på ett legitimt sätt, och vi förväntar oss att de tillämpas på ett legitimt sätt.

Lagen föreskriver att telefonavlyssning endast kan begäras av offentliga åklagare eller av brottsbekämpande organ, t.ex. polis eller nationell säkerhetstjänst, om dessa misstänker att personen i fråga är inblandad i kriminell verksamhet. Detta måste sedan godkännas av en domare.

Lagen om användning av särskilda utredningsmetoder föreskriver en ändamålsbegränsning som fastställer att dessa åtgärder endast får användas i syfte att bekämpa organiserad brottslighet eller för att skydda den nationella säkerheten. Den insamlade informationen måste hållas konfidentiell och endast användas i de syften som fastställs i lagstiftningen. Det finns också en föreskriven parlamentarisk kontroll av detta rättssystem. Så det är uppenbart att det finns skyddsåtgärder, i synnerhet för att skydda medborgarnas rätt till integritet och respekten för dataskyddet, och som jag ser det är det inte fråga om något lagbrott. Att attackera dessa instrument i detta skede skulle därför innebära ett oansvarigt angrepp mot en medlemsstats insatser för att bekämpa organiserad brottslighet och korruption.

Detta angrepp är till stor skada för Bulgarien, eftersom denna kamp är oerhört viktig för landet mot bakgrund av dess samarbets- och kontrollmekanism, och även för landets eventuella inträde i Schengenområdet. Den enda rimliga förklaringen för denna debatt verkar vara att den är politiskt motiverad.

  Hannes Swoboda, för S&D-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag var en av de parlamentsledamöter som ivrigt förespråkade Bulgariens inträde i EU.

Det gläder mig mycket att Bulgarien nu är en medlemsstat, men jag är mycket besviken över vissa av de åtgärder som den sittande bulgariska regeringen vidtagit. Vi stöder helt och fullt kampen mot korruption. Detta är en mycket viktig kamp, och vi stöder helt och fullt kommissionens uttalande om att det måste finnas lagar i Bulgarien om videoupptagning och avlyssning.

Kommissionsledamot Andris Piebalgs var mycket försiktig. Han sade att det verkar vara förenligt med EU:s normer, och han sade mycket tydligt att åtgärderna måste vara proportionerliga. Är det proportionerligt när avlyssningen plötsligt på tre år ökar från 6 000 fall under 2008 till 16 000 fall under 2010? Är det proportionerligt och rimligt att endast 2 procent av videoupptagningarna tas upp i domstol och används för 1 procent av domarna?

Är det proportionerligt och rimligt att handlingarna filtreras av inrikesministeriet? Varför överlåts inte allt till de rättsliga myndigheterna? Varför filtreras det av inrikesministeriet? Vad gör inrikesministeriet med de uppgifter som inkommer? Jag vill be kommissionen undersöka denna övervakningsprocess när det gäller vad som händer med resten av uppgifterna.

Det förekommer också rapporter från parlamentet i Sofia och medierna i Bulgarien om att man allvarligt betvivlar att inrikesministeriet kan skydda informationen. Vi har redan sett att information har läckt ut.

Andris Pielbags nämnde Schengenområdet, och visst vill vi se Schengenområdet växa. Det inbegriper nu Bulgarien och Rumänien, men när vi ser vad som händer här kan man inte förvånas över att vissa i EU är kritiska till denna utvidgning.

Jag vill uppmana kommissionsledamot Andris Piebalgs att göra sitt jobb, som han gjorde, och uppmana Bulgariens regering att upphöra med denna felaktiga tillämpning och verkställande av lagen och gå mot en mer restriktiv tillämpning av dessa avlyssningsmetoder. Var ärlig och öppen, och sluta upp med att bryta mot grundtanken i EU-lagstiftningen på detta sätt.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Andrey Kovatchev (PPE). – (BG) Herr talman, herr Swoboda, jag vill gärna ställa en fråga. Ni nämnde uppgifter från 2008 och 2010.

Kan ni berätta varifrån ni hämtat dessa uppgifter, och om ni tror att de är korrekta? Ni hävdade att endast en eller ett par procent användes i rättsprocesser. I Bulgarien cirkulerar helt andra uppgifter, och siffrorna över antalet människor som verkligen blev avlyssnade och andelen uppgifter som används som bevismaterial i rättsprocesser ser helt annorlunda ut. Andelen var 30 procent 2009 och 40 procent 2010. Med andra ord är det helt andra siffror än de ni nyss uppgav.

  Hannes Swoboda (S&D). – (EN) Herr talman! Vi har fått olika siffror från bulgariska källor. Det kanske bör överlåtas åt kommissionen att avgöra vem som har rätt. Såvitt jag vet från källor i Bulgarien är det en mycket liten andel fall som går till åtal, och endast en handfull av dem leder till fällande domar.

Detta vet vi, det är den information vi fått från olika källor. Jag tror också att det finns en rapport från Bulgariens parlament. Kommissionen bör undersöka det. Varför har den här skandalen inträffat i Bulgarien? Vi måste verkligen utreda saken.

(Talaren gick med på att besvara en fråga (blått kort) enligt artikel 149.8 i arbetsordningen)

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Herr talman! Jag vill bara ställa en snabb fråga till Hannes Swoboda. Är ni medveten om att den utredning ni nyss nämnde, som ni sade att inrikesministeriet bedriver, flyttades dit från de rättsliga myndigheterna när det bulgariska socialistpartiet, som ingår i er partigrupp, satt vid makten?

  Hannes Swoboda (S&D). – (EN) Herr talman! Det verkar alltid handla om partipolitik för Dimitar Stoyanov och Simon Busuttil. För mig handlar det här inte om partipolitik. För mig är det en grundläggande fråga om rättigheter, om mänskliga rättigheter, och om att underkasta sig och följa EU:s lagstiftning, oavsett vem som överförde frågan till inrikesministeriet.

För det andra är det viktiga hur användningen går till. Man kan använda samma instrument mycket återhållsamt, eller så kan man använda det väldigt brett. Som jag sade förut är det mycket intressant vad man gör med de uppgifter som inrikesministeriet sitter på. Det är kärnfrågan. Det finns alltid en fara för felaktig användning när man sitter på så många uppgifter som inte överlämnas till åklagarna. Det kan finnas politiska eller personliga skäl till detta. Vi måste bekämpa den här typen av felaktig användning.

  Diana Wallis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag tackar kommissionsledamoten för ett mycket klargörande uttalande. De här i parlamentet som känner mig och vet att jag har tillbringat tolv år här vet också att jag är mycket försiktig med att ge mig in i den här typen av debatter. Men som vice talman i parlamentet ombads jag för drygt ett år sedan att besöka Bulgarien för att tala om Stockholmsprogrammet för rättvisa.

Det är uppenbart att vårt program för rättvisa har skiftat fokus från säkerhet till rättvisa, och alla måste vi skapa en bra balans i våra respektive medlemsstater. Från mitt besök i Bulgarien minns jag att de bulgariska domarna var mycket intresserade av vad vi gör och vill uppnå på EU-nivå. Men i förra veckan blev jag förvånad när jag på mitt kontor i Bryssel tog emot en besökare som berättade att folk i Bulgarien får nattliga påhälsningar av säkerhetstjänsten i sina hem. Detta är mig helt främmande och jag finner det mycket svårt att förstå, och att stå här och säga detta.

Bortsett från det förefaller mig den nuvarande lagstiftningen om telefonavlyssning – låt oss kalla saker och ting vid deras rätta namn – vara korrekt, vilket Hannes Swoboda redan har sagt. Där det tidigare skedde en granskning av ett oberoende organ, sker nu en granskning av ett parlamentariskt organ. Har det lett till att rättigheter i högre grad åsidosätts? Det verkar faktiskt ha skett en ökning av antalet fall och den ökningen verkar tyda på (med betoning på ordet ”verkar”), att domarna lättare eller snabbare beviljar den här möjligheten.

Ett skäl till att jag vill yttra mig är en angränsande fråga som har att göra med medborgarinitiativet. Det tycks som om människor känner sig pressade att dra tillbaka sina underskrifter. Vi måste genomföra det europeiska medborgarinitiativet under det kommande året. Jag vill uppmana kommissionen att noga bevaka detta område.

  Jaroslav Paška, för EFD-gruppen. – (SK) Herr talman! Användningen av särskilda former av övervakning är en känslig fråga i alla länder.

Vi stöter ofta på misstankar om att regeringen inte bara använder dem för att bekämpa organiserad brottslighet, utan även för att övervaka och undanröja politisk opposition. Situationen i Bulgarien är emellertid särskilt märklig. Uppgifter som skaffas fram genom att telefonsamtal avlyssnas under oklara omständigheter hamnar inte hos behöriga organ, utan offentliggörs i olika media. Den bulgariske premiärministern har till och med meddelat att statens högsta företrädare också utsätts för konstant buggning av säkerhetstjänsten. Uppenbarligen sker detta för att bekämpa korruption och organiserad brottslighet. Det är inte så vanligt att en regeringschef erkänner att han hyser en så stor tilltro till sina närmaste kolleger att han måste låta avlyssna dem för att de inte ska falla för korruptionens frestelser eller samarbeta med den organiserade brottsligheten.

I alla händelser råder det inom det här området en speciell situation i Bulgarien, och jag tror det vore bra om vi hjälpte våra bulgariska vänner att reda ut saker och ting vad gäller tillämpningen av relevant lagstiftning.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Herr talman! I Bulgarien har vi ett talesätt för det vi ser i den här debatten: ”tjuven som ropar ’tjuvar!’” När trepartikoalitionen hade makten infiltrerades säkerhetstjänsten av maffian, med de förödande följder vi nu ser.

När koalitionen satt vid makten blev jag själv misshandlad av polisen under en av oppositionens demonstrationer. Efteråt ändrade dessa vargar i fårakläder, som nu försöker att framstå som polisstatens motståndare, den lag med stöd av vilken mina angripare väntat på ett domstolsavgörande i tre års tid. Under ert styre bestående av socialister och rojalister attackerade polisen fredliga demonstranter, men nu gör ni mycket väsen över brott mot medborgerliga rättigheter.

Medan ni satt vid makten misshandlades journalisten Ognyan Stefanov till döds, och nu klagar ni över censur. Medan ni satt vid makten var kidnappningar vardagsmat. Maffian var allsmäktig och medborgarna hade inga rättigheter. Domstolar köptes och såldes. När ni satt vid makten bildade mygel och utförsäljning av nationella tillgångar modell.

Nu har ni tagit till era gamla knep igen och försöker förhindra att Bulgarien går med i Schengensamarbetet i hopp om att ni ska kunna skylla era gamla försyndelser från ert kriminella styre på andra. Men det kommer inte att fungera, eftersom era väljare inte är blinda. De sopade bort er från makten, kastade er på politikens soptipp och inga orättvisor som ni kan fantisera ihop kommer att förändra den saken.

  Mariya Nedelcheva (PPE). – (BG) Herr talman! Alla debatter i Europaparlamentet avspeglar EU-medborgarnas intressen.

Dagens debatt kan emellertid tjäna som ett gott exempel på hur EU-scenen kan bli ett verktyg för själviska nationella politiska intressen. Varje gång den europeiska agendan undermineras av en nationell agenda kan det inte tolkas som en nationellt ansvarsfull ståndpunkt, utan som något som strider mot de värden för vilkas skull Bulgariens medborgare röstade fram sina företrädare till Europaparlamentet. Skulle de känna igen sig i den här debatten? Det betvivlar jag.

Mina kolleger bland ledamöterna har säkert rätt när de säger att allmänheten i Bulgarien måste veta vad som pågår i deras eget land och om deras grundlagsfästa rättigheter respekteras. Det finns emellertid en gräns för hur långt demokratiska institutioner ska få skydda tvivelaktiga intressegrupper med ett uppenbart mål, nämligen att misskreditera Bulgarien på landets väg till EU och att misskreditera GERB-regeringen i dess försök att få ett slut på de skumma metoder som har fått växa fram under många år. Jag vill uppmärksamma er på några av de saker mina kolleger har uttryckt.

Först till påståendet att antalet avlyssningsfall har fördubblats. De officiella siffrorna ser helt annorlunda ut. De är allmänt tillgängliga för alla som bryr sig om sanningen. Jag vill emellertid ställa en fråga. Hur länge har dessa uppgifter varit offentliga? Det finns bara ett svar: tack vare GERB-regeringen, som ser öppenhet och medborgarnas fria tillgång till statlig information som en grundläggande princip.

För det andra är det fullständigt grundlöst att påstå att stängningen av byrån som inrättades för att kontrollera avlyssningsutrustning i Bulgarien har inneburit slutet för den rättsliga kontrollen över användningen av denna utrustning. Jag vill påminna er om att byrån aldrig har fungerat tillfredsställande, i synnerhet som idén till den ursprungligen kom från den verkställande makten. Ni behöver inte bli påminda om att Bulgarien är en parlamentarisk republik, och det särskilda underutskottet för parlamentarisk kontroll och övervakning av förfarandena för att bevilja, tillämpa och använda telefonavlyssningsutrustning inrättades inom ramen för respekten för de demokratiska institutionerna och grundlagen.

Jag vill också påminna er om att samtliga politiska partier är företrädda i underutskottet i enlighet med likhetsprincipen. Vidare får det styrande partiet inte inneha ordförandeposten i utskottet. Allt detta visar att den bulgariska lagstiftaren har infört absoluta garantier för genomförandet av den typen av laglig verksamhet, garantier som stöds av tillförlitliga kontroller. Det är svårt att förändra status quo; att bygga upp något positivt är ännu svårare. Svårast av allt är det emellertid när några av landets företrädare kommer till EU:s mest demokratiska institution och vecklar in sig själva i interna gräl vars syften är fjärran dem vi dagligen strävar efter här.

  Claude Moraes (S&D). – (EN) Herr talman! Det känns alltid olustigt när en medlemsstats inre förhållanden utsätts för granskning. I samma anda som Diana Wallis yttrade sig vill jag säga att min egen brittiska regering var föremål för en utredning om sina utlämningsförfaranden som enligt uppgift lett till att folk blivit torterade. Det var givetvis högst olustigt för mig och för min regering i Förenade kungariket, men jag deltog aktivt i den utredningen eftersom det var nödvändigt att göra det på ett EU-omfattande sätt.

Varför? Och varför är vi i dag här för att diskutera den bulgariska regeringens interna avlyssningsmetoder? Inte på grund av Bulgarien, utan på grund av att vi utgör en värdebaserad gemenskap. Som en värdebaserad gemenskap har vi att hantera den fråga kommissionsledamoten berörde – nämligen att avlyssning endast får användas i undantagsfall. Även om jag inte är någon framstående jurist som Diana Wallis, är jag ändå jurist och jag vet att ni bara får använda avlyssning i undantagsfall. Det är ett verktyg som blir ett statligt maktmedel om det används i onödan, på ett olämpligt och oproportionerligt sätt, och inte som ett hjälpmedel för att angripa den organiserade brottsligheten, som är mycket omfattande i Bulgarien och på andra håll i EU.

Det spelar ingen roll vilket politiskt parti som ligger bakom den här debatten, men att gå från att diskutera ett angrepp på den organiserade brottsligheten till användningen av ett statligt maktmedel på ett oproportionerligt sätt är en mycket allvarlig sak för hela EU och inte enbart för Bulgarien just i dag. I morgon kan det gälla en annan medlemsstat.

Jag har verkligen försökt sätta mig in i alla källor och siffror och vill fråga kollegerna i alla partigrupper här i kammaren om någonting talar för att en olämplig eller oproportionerlig användning av avlyssning har använts eller inte. Ni kanske vill ifrågasätta den statistik Hannes Swoboda använder, men jag undrar om någon ifrågasätter att det varit fråga om oproportionerlig användning? Jag har konsulterat många källor innan jag tar till orda i dag, eftersom vi måste vara försiktiga när vi uttalar oss i sådana frågor. Jag har inte sett någon på någon sida i debatten som hävdar att det inte har förekommit oproportionerlig användning.

Därför måste kommissionen utreda saken.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Gianni Vattimo (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Som italiensk medborgare är jag absolut inte emot telefonavlyssning när den används lagligt. I Italien är metoden mycket användbar för att bekämpa maffian och den har nyligen använts för att finna bevis mot president Berlusconi för påstådda mutbrott och prostitution av minderåriga.

Fallet med den bulgariska regeringen tycks vara helt annorlunda, eftersom den verkar ha använt telefonavlyssning för att kriminalisera oppositionen, och därigenom ha orsakat utbredd rädsla i komplexa samhällsorganisationer och försökt koppla oppositionen till vanliga kriminella – vilket gör att den kan agera utan respekt för mänskliga rättigheter och inrätta en polisstat. Situationer som denna kan bara leda till upptrappat socialt våld.

Jag anser därför att parlamentet och kommissionen måste vara särskilt uppmärksamma på situationen i Bulgarien och försöka begränsa den skada den bulgariska regeringen riskerar att orsaka.

  Ernst Strasser (PPE). – (DE) Herr talman, herr Piebalgs! Jag har noga följt både den här debatten och debatten om Albanien. Vilken skillnad! I debatten om Albanien bemödade man sig om att hålla en artig, vänskaplig ton tvärs över partigränserna. Här har det däremot gjorts insinuationer utan minsta bevis. I den debatten var syftet att sammanföra de båda huvudaktörerna. Här är den enes syfte att driva in en kil mellan parterna. Där ville man att de båda parterna skulle mötas och tillsammans arbeta för folkets väl. Här handlar tyvärr allting om en sida av parlamentet som har förutfattade meningar om läget.

Varför gör ni så här? Varför har jag inte hört er lägga fram några som helst fakta? Ni har just använt formuleringar som ”Det verkar vara så … ” och ”Vi har fått veta från vissa källor … ” eller ”Vi har hört att … ”. Om det är så ni ser på läget, varför kontaktar ni då inte de behöriga utskotten i parlamentet? Varför vänder ni er inte till underutskottet för säkerhet och försvar? Varför ställer ni inte frågor till kommissionen? I stället driver ni fram en offentlig debatt bara för att ni vill att den ska äga rum av politiska orsaker. Vi är emot detta. Vi förstår inte varför den här debatten äger rum på bekostnad av den bulgariska regeringen och det bulgariska folket. Är det något som behöver diskuteras uppmanar jag er att göra det i de behöriga utskotten.

Det säger sig självt att det måste finnas rättssäkerhet, en fungerande rättsapparat och tillräcklig parlamentarisk kontroll, i synnerhet när det gäller känsliga frågor som det här instrumentet. För allt detta ansvarar ett parlament som har inrättats av den här regeringen och som består av företrädare för alla parlamentariska partier. Jag är tacksam för att Cecilia Malmström i förra veckan i Sofia sade att det här var en intern fråga och jag är tacksam för att kommissionsledamoten tydligt markerade att den bulgariska regeringen har vidtagit alla nödvändiga åtgärder.

  Hannes Swoboda (S&D). – (EN) Herr talman! Angående en ordningsfråga var det en kille där uppe som filmade oss, även när vi undertecknade.

Han påstår att han hör till den bulgariska delegationen. Jag vet inte hur det kan komma sig eftersom alla bulgariska ledamöter tycks vara här. Det är mycket märkligt att någon har tagit sig in i kammaren och filmat oss medan vi yttrade oss och undertecknade.

Behöriga enheter kanske kan undersöka vad som har hänt, för det är oacceptabelt att folk utifrån kommer in här och filmar vad vi håller på med.

  Talmannen. - Ja, herr Swoboda, jag ska undersöka saken och vi kommer att vidta nödvändiga åtgärder.

  Iliana Malinova Iotova (S&D). – (BG) Herr talman! Dagens debatt handlar inte bara om utbredd avlyssning i Bulgarien. Den handlar om de alarmerande tendenserna till att upphäva medborgerliga rättigheter i Europa.

Inre politiska problem är de behöriga bulgariska myndigheternas ansvar och de måste själva åta sig att lösa dem. På EU-nivå finns inga brister i harmoniseringen med EU:s lagstiftning, och kommissionsledamoten har rätt i att problemet ligger i hur lagstiftningen tillämpas. Av det skälet frågade vi er vad ni vill göra för att se till att europeisk lag inte missbrukas. Därför är mitt svar till Ernst Strasser att vi har hänskjutit frågan till kommissionen.

Skandalen i Bulgarien sätter EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna, Stockholmsprogrammet, direktiv 95/46/EG och en mängd handlingar om dataskydd på spel, på grund av att inspelade samtal med läkare offentliggörs i Bulgarien utan rättslig grund och utan möjligheter till rättsligt försvar.

Den drastiska ökningen av avlyssningsapparatur är omvänt proportionell i förhållande till hur effektiv den är från rättslig synpunkt. Det finns kvarstående tvivel om huruvida uppgifter som tas fram den här vägen används i politiska syften, något som är särskilt riskabelt med tanke på att det är val inom ett år. Herr kommissionsledamot! Vi uppmanar kommissionen att ta initiativ till att inrätta ett oberoende organ för att kontrollera avlyssningsutrustning i medlemsstaterna.

Utrustningen är mycket värdefull för att bekämpa korruption och kriminalitet och därför vädjar vi till er att inom ramen för samarbets- och kontrollmekanismen att se till att den används lagenligt.

  Stanimir Ilchev (ALDE). – (BG) Herr talman! Att användningen av särskild avlyssningsutrustning i Bulgarien ökat är ett faktum och det är därför allmänheten är så upprörd och oroad.

Det var Bulgariens parlamentariska kontrollorgan som drog de avgörande slutsatserna. Jag uppmanar kommissionen att bekanta sig med dessa slutsatser. Det finns andra viktiga frågor. Kommer kommissionen att sända en signal till dem som inte är medvetna om den tunna skiljelinjen mellan säkerhet och frihet? Kommer kommissionen att döma de människor som använder statens verktyg för partipolitiska och rentav personliga intressen? Och vidare, hur kategoriskt kommer kommissionen att uppmana ett nationellt parlament – inte nödvändigtvis Bulgariens parlament – att lösa frågan om luckor i lagstiftningen och återinföra alla oberoende kontrollorgan som det har lagt ner?

Det har uppdagats att de uppgifter som har samlats in i smyg inte bara har spritts inom säkerhetstjänsten, utan också till politiker i säkerhetstjänstens hierarki, att fältoperatörer filtrerar uppgifter, något de enligt lag inte har befogenhet att göra, att avlyssningsutrustning ofta används på falska tekniska grunder och förmodligen utan goda skäl.

Olyckligtvis har den bulgariska säkerhetstjänsten, som är djupt involverad i kampen mot brottsligheten, utvecklat en grundläggande reflex att övervaka allt som lever och andas. Det är inte förvånande att ansedda domare – notera, dock inte politiker – hävdar att systemet antingen är bristfälligt eller att man avsiktligen vrider politiken tillbaka. Brister måste åtgärdas, och det kämpar vi för att göra nu. Men när det gäller avsiktliga steg tillbaka i utvecklingen anser jag att vi alla måste protestera och hävda att mänskliga fri- och rättigheter och människolivets okränkbarhet är själva kärnan i den europeiska politiska filosofin.

Stockholmsprogrammet har inte förpassats till museistadiet. Det kräver att vi förvandlar Europa till ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, och vi får inte låta enskilda individer, parter eller regeringar föra någon medlemsstat tillbaka till repressionens, orättvisans och otrygghetens mörka tidsålder.

  Andrey Kovatchev (PPE). – (BG) Herr talman! Det vi hörde från kommissionen bekräftar att den bulgariska lagstiftningen om användning av avlyssningsenheter är förenlig med EU-rätten. Vi kan inte vara avvikande eftersom varje medlemsstat är skyldig att garantera sina medborgare grundläggande rättigheter och iaktta de rättsliga förfarandena, vilket är vad Bulgarien gör.

Så vad är det som har framkallat debatten i kammaren i dag? Svaret är enkelt. En valkampanj pågår i Bulgarien och den bulgariska oppositionen har fört kampen till Europaparlamentet, uppenbarligen oavsett om det misskrediterar Bulgarien eller inte och enbart för politisk vinning, vilket jag kan försäkra er är synnerligen tveksamt.

Det måste vara svårt för EU-institutionerna att övertyga sig själva om de goda intentionerna hos företrädarna för den tidigare trepartskoalitionen i Bulgarien, under vars styre det fanns gott om exempel på korruption, en ovilja att bekämpa brottslighet och en brist på förtroende från EU:s sida. De kolleger som inledde denna debatt har tydligen förlorat tålamodet med att vänta på kommissionens svar, och ville att debatten skulle hållas innan delrapporten om Bulgariens framsteg inom ramen för samarbets- och kontrollmekanismen.

Jag skulle vilja ta till lite humor här. Mina kolleger styrs uppenbarligen av högsinta patriotiska idéer om att tillfoga den bulgariska regeringen så mycket skada som möjligt. Det är en skam att vi bulgarer i denna tomma, halvtomma, eller nästan tomma sal råkar i luven på varandra. I stället för att arbeta tillsammans i våra medborgares intresse håller vi på med hörsägen, manipulationer och ett krig med politisk smutskastning.

Bulgariens nuvarande regering hotas av det gamla status quo, resterna av den kommunistiska regimen i maktstrukturerna och de som olagligt skott sig under övergångsperioden. Syftet med denna enade front är inte enbart att destabilisera Bulgarien och att stoppa GERB:s (partiet Medborgare för europeisk utveckling i Bulgarien) arbete för ett rättvisare samhälle, utan att misskreditera vårt land i våra europeiska partners ögon. Jag upprepar: det som pågår här i kväll är ömkligt och skamligt.

Detta tyder på en klar avund från dessa kretsar, både politiskt och ekonomiskt, när det gäller regeringens framgång i sitt kompromisslösa krig mot kriminalitet och korruption, och med sitt ärliga och öppna sätt att bedriva politik. Under de senaste dagarna har kolleger från den bulgariska oppositionen presenterat situationen i Bulgarien i de mörkaste ordalag. De talar om rädsla, en polisstat, förtryck, hunger, fattigdom, regression – vilket vi precis hörde – och så vidare. Bulgariens rykte skamfilas till förmån för kortsiktiga politiska vinster. Det rakt motsatta är sanningen.

Det finns inga beställningsmord eller kidnappningar, den organiserade brottsligheten har fått sig en allvarlig knäck och de korruptionskanaler som gynnade de gamla status quo-kretsarna har skurits av, inte bara ekonomiskt utan även politiskt. Landet är stabilt på makroekonomisk nivå, och erbjuder några av de bästa förutsättningarna för investeringar i Europa. Regeringen är stabil, det bulgariska parlamentet har en stabil majoritet, den regerar med öppenhet och är en respekterad och värdig europeisk partner.

Slutligen vill jag än en gång be om ursäkt till mina närvarande kolleger från andra medlemsstater för att vi slösar tid på denna tyvärr mycket bulgariska debatt inför valet.

  Ioan Enciu (S&D). – (RO) Herr talman! Bruket av olaglig telefonavlyssning och avlyssning i Bulgarien är en ytterst allvarlig situation. Ännu allvarligare är att det inte är det enda fallet av detta slag i EU.

Herr kommissionsledamot, den här debatten borde även ha hållits om en annan medlemsstat, nämligen Rumänien. I Rumänien 2011 har vi en situation där avlyssning av privata diskussioner sker utan rättsliga befogenheter, även om konstitutionen, nationella lagar och EU-lagstiftningen omfattar totalförbud mot alla former av intrång i en persons privatliv utan skäliga motiv och uttryckligt tillstånd från en domare. Illegala inspelningar görs av diskussioner mellan journalister, politiker, samt interna diskussioner vid oppositionspartiernas möten och av privata möten i rättssalar. Den grundläggande rätten till skydd av privatlivet utsätts för systematiska och upprepade kränkningar. Illegal telefonavlyssning har blivit åklagarnas bästa undersökningsmetod. Säkerhetstjänsten övervakar ständigt telefonsamtalen från den nuvarande regeringens politiska motståndare. Detta är en mycket allvarlig situation och jag uppmanar kommissionen att ingripa snabbt för att upprätthålla rättssäkerheten och demokratin i de båda medlemsstaterna.

  Vladimir Urutchev (PPE). – (BG) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig upprepa kommissionens bedömning att Bulgariens nuvarande regering har visat på en verklig ambition att bekämpa den organiserade brottsligheten. Knappast någon kan förneka att vårt land för första gången har gjort verkliga framsteg på detta område. Det var det här som de bulgariska väljarna röstade för 2009.

Resultaten har uppnåtts tack vare kraftfulla åtgärder från brottsbekämpande myndigheter, som har använt sig av alla lagliga metoder för att upptäcka brott. Det är bara naturligt att antalet förfaranden – och därmed antalet undersökta personer – ökar, vilket resulterar i ökad effektivitet.

Vi får dock inte vara naiva. Den organiserade brottsligheten har gott om resurser som förvärvats under år av straffrihet och passivitet, vilket har lett till en reaktion utan motstycke. De har börjat undergräva den styrande koalitionen och att misskreditera den just på det område där den är som starkast.

Kampanjen inleddes genom att man publicerade noggrant utvalda och manipulerade avlyssningsinspelningar, som spreds på flashminnen av okända personer. Medierna och politikerna överträffar varandra i sina kommentarer om de fasor som pågår i Bulgarien, om hotet mot medborgarna och om hur mycket grundläggande konventioner och deklarationer har underminerats.

De som står bakom denna hysteri, de som olagligt förvärvat och spridit denna misskrediterande information, gnuggar nu händerna av förtjusning. De kunde nog inte ens föreställa sig hur lätt detta bete skulle sväljas: till och med det fordon som transporterade dessa flashminnen stals.

Några av de politiker som närvarar här har lyckats sprida denna hysteri till Europaparlamentet, och presenterat den som den bulgariska avlyssningsskandalen. Det finns ingen sådan skandal i Bulgarien. Allt som finns är en välorganiserad offensiv för att misskreditera landets styrande koalition och dess mest framstående personer. Misskrediterade politiker från oppositionspartierna anslöt sig i hopp om att detta skulle ge utdelning i den kommande valkampanjen.

Jag skulle vilja fråga mina kolleger om de är medvetna om vem de gynnar med sitt nuvarande agerande?

  Ivailo Kalfin (S&D). – (BG) Herr talman! Jag vill vända mig till kommissionsledamot Andris Piebalgs, eftersom mycket propaganda har i dag kommit från Bulgariens styrande parti. Den parlamentariska kommissionen, som leds av det styrande partiets koalitionspartner, nationalistpartiet Ataka, lade fram en rapport till det bulgariska parlamentet med uppgifter om att regeringen filtrerar information som förvärvats från avlyssning, och sedan vidarebefordrar den till domstolarna.

I rapporten anges att regeringen inte skyddar konfidentiell personlig information, som publiceras i media. Där anges också – och jag upprepar, rapporten sammanställdes av det bulgariska parlamentet – att de grundläggande rättigheterna för Bulgariens befolkning, som också är EU-medborgare, kränks. Detta är en överträdelse av ett flertal EU-direktiv. Det är en överträdelse av stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Jag anser också att det enda alternativ som återstår för kommissionen är att jämföra bulgarisk lagstiftning och dess genomförande med de krav som gäller för alla EU-medborgare. Det här handlar inte om propaganda eller om en partipolitisk kampanj. Det här handlar om tydliga fakta och vi sätter vår tilltro till att kommissionen, som väktare av fördragen, kommer att titta närmare på detta och avge sitt yttrande.

  Nadezhda Neynsky (PPE). – (BG) Herr talman! Eftersom jag är bland de sista att ta till orda i denna debatt skulle jag vilja sammanfatta med att säga några ord. Dagens debatt handlar inte om särskilda avlyssningsenheter i Bulgarien, inte heller är det en debatt för eller emot en viss minister. Det är en debatt om EU:s principer och värderingar, och det är därför naturligt att den hålls i parlamentet. En debatt som handlar om frihet, mänskliga rättigheter och demokratiska lagar är inte, och kan inte vara, en rent inhemsk debatt.

Debatten om de mänskliga rättigheterna är filosofin om ett enat Europa, föresatsen som inspirerade de nya demokratierna efter Berlinmurens fall. Om de förlorar sin tro på att EU bygger på principer, kommer många av deras medborgare att anse att den långa och hårda vägen till EU var meningslös.

Dagens debatt handlar om sanningen. Sanningen kan inte vara höger- eller vänsterorienterad, och det finns inga halvsanningar. Det finns alltid bara en sanning, och vi uppmanar Bulgariens ansvariga institutioner att avslöja den så snart som möjligt. Avsiktligt eller inte, desto längre de dröjer med sitt svar, desto mer frodas de orättvisa ryktena och det gynnar bara dem som påstår sig bekämpa den.

Dagens debatt handlar också om ansvaret – inte de tidigare eller kommande regeringarnas ansvar, utan den nuvarande. Det som kännetecknar demokratiska regeringar är att de alltid är ansvariga inför sina väljare, oavsett om de stöds av dessa eller inte. Att likställa oppositionen med organiserad brottslighet är grepp som tillhör andra styrelseformer, och det har inget med demokrati att göra.

  Iliana Ivanova (PPE). – (BG) Herr talman! Efter allt som jag hittills hört, kan jag bara konstatera att vi tyvärr ännu en gång har bevittnat ett ömkligt försök från den bulgariska oppositionen att föra en inrikespolitisk debatt till Europaparlamentet.

De som tog initiativet till denna debatt, socialisterna och liberalerna som under åtta år styrde vårt land, vill naturligtvis ta varje tillfälle i akt att offentligt rasera Bulgariens image inför våra europeiska partner. Dagens meningsutbyte kommer inte att klarlägga vem som har rätt och vem som har fel, det som kommer att bli ihågkommet är hätskheten under vår debatt och våra anklagelser mot varandra.

Jag vill vädja till mina kolleger i oppositionen: om ni inte kan fungera som en konstruktiv motvikt till den nuvarande bulgariska regeringen, om ni inte kan betona konstruktiva, sakkunniga och enhetliga förslag på hur man kan förbättra standarden för Bulgariens medborgare, stå åtminstone inte i vägen för dem som kan göra det.

  Kristian Vigenin (S&D). – (EN) Herr talman! Jag hade inte tänkt ta till orda nu under ögonkontaktsförfarandet, men jag nekades till rätten att ta upp det blå kortet.

Jag ville bemöta Ernst Strassers inlägg.

(BG) Först och främst, Ernst Strasser, vill jag säga att jag inte kan hålla med om att det inte finns någon information om hur avlyssningsenheter har använts.

Enligt uppgifter från högsta kassationsdomstolen år 2010 utfärdades 15 946 fullmakter för avlyssning, medan endast 1 918 användes i domstol, vilket är 12 procent av den totala mängden. Som du ser användes de övriga avlyssningarna uppenbarligen för andra ändamål. Sextontusen avlyssningsenheter innebär att före 2010 avlyssnades mellan 5 och 10 procent av Bulgariens medborgare, direkt eller indirekt.

Jag skulle vilja fråga dig, Ernst Strasser, skulle du gå med på att inrikesministeriet och åklagarämbetet betedde sig på detta vis i Österrike? Dessutom, anser du inte att denna debatt handlar om principen om vad frihet och demokrati är i en EU-medlemsstat? Jag menar att dessa frågor måste debatteras här, eftersom vi uppenbarligen inte har styrkan att göra det i Bulgarien.

  Antonyia Parvanova (ALDE). – (BG) Herr talman! Jag skulle vilja fråga kommissionen om den är medveten om att det har avkunnats 27 domar mot Bulgarien vid domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg för missbruk av polisiära befogenheter.

I dag diskuterar vi avlyssningsenheter, men medborgarinitiativet har också granskats av det statliga organet för nationell säkerhet och människor har tvingats att dra tillbaka sina underskrifter. Människor som deltagit i fredliga demonstrationer om ekonomiska frågor har efteråt kallats till polisen och blivit förhörda. Synliga arresteringar har genomförts med avsiktlig hårdhänthet.

I förklaringen från det styrande politiska partiet hävdas att oppositionen, både höger- och vänsterfalangen, är inblandad i organiserad brottslighet, och att de som är fiender till GERB (partiet Medborgare för europeisk utveckling i Bulgarien) är fiender till staten, samtidigt som politiska och kriminella motsättningar i dag är samma sak. Det är den modell som användes av Mussolini och det bekymrar mig mycket.

Vid ett officiellt möte i går mellan mitt politiska parti och GERB:s ledning utsattes vi för påtryckningar om att dra tillbaka vår muntliga fråga, en åtgärd som jag anser odemokratisk och oacceptabel.

Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta för att återupprätta respekten för mänskliga rättigheter i mitt land? Debatten i dag handlar inte om bulgarer som opponerar sig mot varandra, utan om bulgarers intresse för sin stat och sina medborgare.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja vända mig direkt till dig. Jag tycker det är beklagligt att du inte utnyttjar det blå kortet när vi alla försöker göra parlamentsdebatterna livligare. Det skulle ha förbättrat kvaliteten på denna debatt avsevärt.

Om du inte lyssnar på mig, herr talman, så behöver jag inte fortsätta. Detta är helt enkelt meningslöst. Det här är vad en ledamot av denna kammare under en lång tid kallade ett karaokeparlament, där försöken att hålla debatter och förbättra deras kvalitet helt saknar betydelse.

  Evgeni Kirilov (S&D). – (EN) Herr talman! Jag vill bara instämma med de som insisterat på att du inte låtsas se de blå korten i kväll. Eftersom alla försökt antyda att det inte finns tillräckligt med kolleger här, skulle jag vilja säga att det faktiskt finns tillräckligt många respektabla kollegor som lyssnar på debatten.

Jag vill bara uttrycka min besvikelse över vad Ernst Strasser sade. Detta var verkligen inte ett exempel på ett bra demokratiskt tal från någon som kommer från ett demokratiskt land som vi verkligen respekterar.

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (LT) Herr talman! Det här är verkligen en ganska komplicerad fråga. Grundat på den information som lämnats är det uppenbart att det finns ett problem. Jag håller definitivt med min kollega som tidigare sade att detta inte bara är en bulgarisk fråga. Det handlar om vissa värderingar, EU:s erkända värderingar, och vi måste alla respektera samtliga som deltar i debatten här i kammaren.

Det finns en särskild stadga i EU som heter stadgan om de grundläggande rättigheterna. Bulgarien, Litauen – som jag själv företräder i dag – och de övriga medlemsstaterna i EU måste alla följa den. Där definieras tydligt vad vi kan och inte kan göra, och vad en regering kan och inte kan göra. Den grundläggande idén är dock att respektera de mänskliga rättigheterna. Därför, herr kommissionsledamot, anser jag att en företrädare för kommissionen verkligen bör följa detta fall mycket noga, eftersom den spänning som funnits i kammaren i dag fortfarande är stark.

  Filiz Hakaeva Hyusmenova (ALDE). – (BG) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är självklart att det blir diskussioner när det handlar om grundläggande och omistliga europeiska värden som säkerhet och mänskliga rättigheter, och när den fina gränsen mellan dem tänjs. Hur paradoxalt det än kan verka hade kvällens olika ståndpunkter en sak gemensamt, nämligen oro.

Kommissionen har bett de bulgariska myndigheterna att inkomma med information, så att den kan kontrollera om avlyssningsenheterna har använts på ett lagligt sätt. Vi liberala och socialistiska ledamöter ville ha en debatt på grund av vår oro för lagenligheten. Vi uttryckte våra åsikter för att lugna de människor som skickat oss hit och för att visa att vi är på alerten när det gäller eventuella kränkningar av deras rättigheter. I sina uttalanden har mina kolleger från Europeiska folkpartiet visat oro över dåliga metoder och en tillit till att de kommer att förbättras.

Jag hoppas att vi i denna enade roll kan framkalla snabba processer för att återställa de normala demokratiska funktionerna.

  Niccolò Rinaldi (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är en liberal demokrat både i Europa och i Italien. Ibland kallas dock jag och mina kolleger för kommunister i mitt land, bara för att vi motsätter oss den nuvarande regeringen.

Det verkar som om samma sak nu drabbar våra kolleger i Bulgarien, där liberala demokrater och socialister kallas kriminella bara för att de representerar en oppositionell kraft i sitt land. Vi ogillar detta drag, och om det är ett skämt, då bör det vara ett kortvarigt sådant. Sådana här beteenden kan i slutänden bli riktigt farliga.

Dessutom, efter allt som har hänt i Egypten och Tunisien, besökte i går den italienske utrikesministern Damaskus i Syrien och kallade det ”ett demokratiskt land som helt uppfyller medborgarnas behov av modernisering”.

Om våra representanter håller sådana tal är det vår plikt som ledamöter av Europaparlamentet att fördöma dem och kommissionen måste noga övervaka detta.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Detta har varit en ganska hetsig debatt, men jag skulle vilja betona tre punkter som jag anser är grundläggande.

Anslutningsprocessen till EU – något som mitt land gick igenom – är inte lätt, men när ett land blir medlem i EU anser vi verkligen att denna medlemsstat har möjlighet att stå som garant för grundläggande mänskliga rättigheter och även i genomförandet av EU-rätten.

För detta särskilda område har vi en specifik lagstiftning. Det handlar om direktivet om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation.

Kommissionen har en mycket lång och respektabel meritlista när det gäller att följa medlemsstaternas genomförande av EU:s lagstiftning. Jag rapporterade till er vad vi nu gör inledningsvis, och jag anser att ni bör ha full tillit till att kommissionen kommer att agera om överträdelser sker av EU-rätten. Om den inte överträds, kommer inte kommissionen att agera.

Kommissionen övervakar alltså situationen och den kommer att agera om det behövs, men jag anser att vi inte bör gå bortom de strukturer som finns i gemenskapsrätten och kommissionen kommer definitivt att hålla sig inom gemenskapsrätten.

  Talmannen. - Debatten är härmed avslutad.

20. Världsbankens energistrategi (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Eva Joly, för utskottet för utveckling, om Världsbankens energistrategi för utvecklingsländer (O-000020/2011 – B70012/2011).

  Franziska Keller, föredragande. – (EN) Herr talman! I dagsläget är det 1,5 miljarder människor som saknar tillgång till elektricitet, men tillgång till energi är en förutsättning för att man ska kunna utrota den fattigdom som dessa människor lever i. Rätten till energi innefattar allmän och tillförlitlig tillgång till energiförsörjning – skälig tillgång som överbryggar klyftan mellan städer och landsbygd, dessutom till överkomliga priser. Ett land måste också utveckla hållbar och tryggad energiförsörjning, och decentraliserad användning av förnybar energi är det säkraste och tillförlitligaste sättet.

Men det behövs inte bara vara säker och tillförlitlig energi, utan vid energiproduktionen måste man också ta hänsyn till andra problem, såsom klimatförändringar, avskogning, miljöförstöring och den fattigdom som orsakas av detta samt människors hälsa. Dessa problem kan inte lösas med fossila bränslen. Fossila bränslen får katastrofala följder för hälsa, miljö och klimat. Samtidigt orsakar klimatkrisen större skada för dem som lever i extrem fattigdom. Fossila bränslen ger föroreningar som äventyrar både människors hälsa och en sund miljö. Dessutom är de dyra, och ju större brist vi får på olja och gas, desto mer stiger priserna. Fossila bränslen ger en centraliserad, hierarkisk och oflexibel energidistribution.

Vi måste inrikta oss på förnybar energi. Vi måste hjälpa utvecklingsländerna att göra samma destruktiva val av fossila bränslen som vi. Förnybara bränslen är den enda lösningen på dessa problem. Förnybar energi kommer från källor som är oändliga och som många utvecklingsländer har i överflöd: huvudsakligen sol och vind. De kan utnyttjas lokalt i mycket liten och billig skala, vilket också bokstavligt talat ger kraft åt människor. Decentraliserade kraftkällor är i händerna på folket. De är demokratiska. Ändå fortsätter Världsbanken att pressa in fossila bränslen i sin energistrategi. Utlåningen till förnybar energi och energieffektivitet har den senaste tiden bara ökat i mycket liten skala och kan inte dölja de uppenbara preferenserna.

Investeringar i fossila bränslen sker också genom finansiella mellanhänder som inte övervakas tillräckligt av Världsbanken. Det finns en underrapportering när det gäller fossila bränslen. Banken fortsätter att göra avsevärda investeringar i koleldade kraftverk och låser in utvecklingsländer i kolbaserad energi för årtionden framåt. Så ser inte en energirevolution ut.

Det är brist på insyn i Världsbankens energipolitik. Detta problem bör man åtgärda genom att fastställa tydliga krav som finansiella mellanhänder måste uppfylla för att vara berättigade till multilateral finansiering. Av Världsbankens lån till den privata sektorn överförs 40 procent genom dessa finansiella mellanhänder, och en stor del av dessa lån går till energisektorn, särskilt till utvinningsindustrin. Men till skillnad från vid direktinvesteringsprojekt genom banker saknas här offentlig information om dessa investeringar i enskilda delprojekt, vilket gör det mycket svårt att ta reda på vad som i slutänden sker med de finansiella mellanhändernas stöd.

Bland de typer av energi som betraktas som koldioxidsnåla finner vi stora vattenkraftverk i strategin. Sådana stora vattenkraftverk förstör stora mängder natur och driver folk från sina hem. Det är inte hållbart och det ligger inte i folkets och samhällets intresse. Avskiljning och lagring av koldioxid innebär heller inte att kolkraften blir koldioxidsnål. Koldioxiden finns fortfarande kvar och ingen kan förutse vad som händer med den under marken. Ingen av oss kan vara säker på att den stannar kvar där under de kommande årtusendena. Detta är spådom, inte forskning, och det är verkligen inte att skapa politik.

Samma sak gäller kärnkraften. Uranbrytning ger enorma mängder koldioxid, och ingen vet vad man ska göra med det avfall som produceras. Detta är varken koldioxidsnålt eller hållbart. Därför kommer gruppen Verts/ALE att rösta nej till resolutionen om man inte byter ut formuleringen ”som orsakar låga koldioxidutsläpp”.

Det finns emellertid några bra punkter i resolutionen, exempelvis inriktningen mot fristående koldioxidsnål teknik för landsbygdsområden och småskalig lokal produktion, likaså oron över att exportorientering, storskalig produktion och biobränslen dominerar.

Till sist vill jag säga att vi också i hög grad inriktar oss på uppmaningen till ökad tekniköverföring, särskilt eftersom det inte blir mycket till tekniköverföring med oförändrade immateriella rättigheter. Det överordnade målet bör vara att behandla immateriella rättigheter på ett sätt som ger tillgång till teknik till överkomliga priser. Det lovade vi under klimatförhandlingarna, och vi borde hålla vårt löfte.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Hans-Peter Martin (NI). – (EN) Herr talman! Jag kan bara gratulera Franziska Keller till det hon har sagt och till hennes analys. Men jag undrar följande: Vi har känt till dessa problem i en tjugoårsperiod nu, och du har ju fördjupat dig i problemet mer än de flesta av oss. Finns det någon särskild punkt som får dig att tro på att det vi ska besluta om faktiskt skulle kunna leda till någon framgång, eller att Världsbanken nu äntligen är på väg åt rätt håll?

  Franziska Keller, föredragande. – (EN) Herr talman! Ja, vi har diskuterat dessa frågor i mer än tjugo år, och jag hoppas att Världsbanken lär sig något av dessa diskussioner, eftersom alla är överens om att framtiden finns i den förnybara energin.

Vi har sett en måttlig förändring i denna strategi. Exempelvis har den rört sig lite mer mot förnybar energi, men det är ett litet steg och långt ifrån tillräckligt. De fossila bränslena har fortfarande en alltför dominerande ställning, och när det gäller förnybar energi inriktar man sig för mycket på vattenkraft – och den är varken förnybar eller hållbar, inte för någon.

Jag hoppas alltså att parlamentet kan inta en stark ståndpunkt om vårt vägval för EU:s energipolitik och den politik som vi främjar för energin i världen. Jag hoppas på ert stöd för att stryka formuleringen ”som orsakar låga koldioxidutsläpp” och satsa på ren, hållbar och förnybar energi.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Enligt min mening har även jag intagit en mycket stark ståndpunkt. Först och främst vill jag betona att Världsbankens energistrategi är mycket välkommen, eftersom Världsbanken spelar en mycket speciell roll i världen, särskilt när det gäller utvecklingsfrågor. Det är ingen underdrift att säga att den företräder den allmänna opinionen och de allmänna synsätten i fråga om utvecklingsstrategier. Min synpunkt är att vi bör ta frågan på största allvar.

Samtidigt får vi inte glömma ett par faktorer som är högst avgörande när vi tar ställning till strategin. Det finns fortfarande ett stort antal hushåll som inte har tillgång till någon form av energi. Vi har visserligen diskuterat frågan i tjugo år, men det finns fortfarande hundratusentals miljoner människor, särskilt söder om Sahara i Afrika, som inte fått ta del av de stora investeringarna i energisektorn eller tillhandahållandet av energitjänster. Jag anser därför att vi måste förstå problemets omfattning.

Min andra synpunkt är att vi måste ta hänsyn till tillväxten. Vart och ett av de länder som är på väg att utvecklas har en kolossal efterfrågeökning. Den ökade efterfrågan borde besvaras med utbud. Det ligger ännu en viktig utmaning i denna stora ökning.

Min tredje synpunkt är hållbarhet och framförhållning – och här är jag helt och hållet överens med Franziska Keller. Vad som än görs inom energisektorn bör ses i ljuset av klimatförändringarnas konsekvenser. Vi vet att dagens energisektor är den största orsaken till växthusgaserna. Dessutom bör vi se till priset på fossila bränslen, eftersom inte får glömma att vi fortfarande har problemet med priser på fossila bränslen framför oss. Jag hoppas att vi bättre sent än aldrig ska kunna ta itu med detta, men det ingår definitivt i den framförhållning som behövs i strategin.

När det gäller inriktningen förväntar jag mig att parlamentet tar hänsyn till grönboken om EU:s utvecklingspolitik, där vi gör utvecklingsländernas tillgång till förnybar energi till en av de centrala delarna av EU:s nya utvecklingspolitik. Om vi inte tar detta banbrytande steg kan vi inte förvänta oss att det är enkelt att övertyga Världsbanken och övriga om att investeringarna bör inriktas mot förnybar energi. Jag tror att vi klarar av att hantera de stora investeringarna i förnybar energi. Vi behöver bara ta mod till oss. Det stämmer att det krävs mycket pengar i dag, men alla energistrategier kräver stora investeringar. När det gäller de framtida energipriserna vill jag alltid hävda att förnybar energi absolut bör vara kärnan i all energipolitik i hela världen.

Vår kunskap om förnybar teknik i dag ger goda garantier för att vi verkligen skulle kunna åstadkomma förändring i dessa länder. Jag tror också att det finns en stor outnyttjad potential. Jag vet att exempelvis vattenkraft är en ganska omtvistad energikälla i alla avseenden, men under förutsättning att man gör en miljökonsekvensbedömning anser jag att vattenkraften är en utomordentlig och outnyttjad potential i de flesta länder. Det ger ytterligare argument för att det finns en enorm potential, som till exempel vid Ingafallen.

Till en början måste vi föregå med gott exempel. Om EU kan, och om ni diskuterar ett betänkande om EU:s grönbok om utvecklingspolitiken, borde parlamentet ge sitt bestämda stöd till att leda EU:s utvecklingspolitik i denna riktning. Det ger oss bättre argument för att övertyga Världsbanken om att faktiskt följa denna linje och bli mer uppmärksam på investeringar i koleldade kraftverk. Banken har nu fastställt sex kriterier som allmänna riktlinjer för kolinvesteringar i framtiden. Världsbanken deltar under ledning av Bob Zoellick mycket aktivt i debatten, så Världsbanken framstår som en tillgång och inte som något vi behöver vara rädda för. Den är vår bundsförvant, men vi måste verkligen erbjuda ett europeiskt ledarskap i frågan och inom energisektorn för utvecklingsländerna.

Jag vill också ta upp frågan om Europeiska investeringsbanken (EIB), eftersom den kom på tal. Cotonouavtalet är den rättsliga grunden för EIB:s åtgärd för 3,1 miljarder euro till AVS-länderna. Ett viktigt instrument inom ramen för detta är AVS-investeringsstödet. Genom detta stöd finansieras infrastruktur och klimatvänliga energiprojekt. Inom energisektorn finns det inget projekt på området fossila bränslen. Den allmänna policyn är mycket tydlig, nämligen att stödja klimatvänliga energiprojekt med utgångspunkt i vind-, vatten- eller solenergi.

I samband med halvtidsöversynen av EIB:s externa mandat, som omfattar föranslutnings-, grann- och partnerländer samt Asien, Latinamerika och Sydafrika, har kommissionen lagt fram ett förslag om att anslå ytterligare 2 miljarder euro för perioden 2011–2013 för att stödja EIB:s finansieringsverksamhet för minskning och anpassning till klimatförändringen i alla regioner. I förslaget betonas att EIB:s egna regler och förfaranden ska innehålla de bestämmelser som krävs för att se till att man inom ramen för detta mandat enbart stöder sådana projekt som är ekonomiskt, finansiellt, miljömässigt och socialt hållbara.

Enligt min mening har EU redan tagit vissa steg i rätt riktning, men vi skulle verkligen kunna göra mer för att ta en ledande roll i världen, inte minst genom att ta upp Världsbankens energistrategi.

  Alf Svensson, för PPE-gruppen. – Herr talman! Det är en mycket angelägen och viktig fråga som tas upp i kammaren, nämligen utfasningen av lån till fossilbränsleprojekt. Jag anser att man ska våga säga precis som kommissionsledamot Andris Piebalgs gjorde, nämligen att Världsbanken har en mycket medveten energistrategi. I detta sammanhang kan man till och med tala om morötter, och det är ju positivt. Sedan handlar det ju inte enbart om att fasa ut, utan det handlar som sagt också om att fasa in.

Med en viss envishet vill jag upprepa att där finns möjligheter för EU att göra konkreta satsningar för att hjälpa människor i utvecklingsländerna, såväl i Afrika som i Asien och Latinamerika. Jag tror att kommissionsledamoten tidigare har hört mig tala om de vedspisar som i dag finns i hyddor eller enkla hus och som förgiftar människor. Två miljoner människor dör en för tidig död på grund av de gaser som finns i enkla bostäder.

Där skulle vi, i likhet med USA och en del europeiska länder, kunna satsa på enkla soldrivna spisar som i varje fall tar bort 95 procent av gaserna. Då skulle man slippa använda gödsel som vi vet att man behöver för att odla och man skulle slippa att elda med svart kol. Man skulle inte heller behöva hugga ner skog som absolut inte ska huggas ner.

Jag skulle än en gång vilja understryka att det finns möjligheter att konkret göra någonting. Ofta när vi talar om alternativa energikällor talar vi yvigt om vindkraft och solenergi och naturligtvis ska vi göra det. Men konkretioner saknas trots att möjligheterna finns. Låt inte EU hamna på efterkälken i de här frågorna utan låt EU vara med och utveckla konkretion för att ersätta detta fossilbränsle som vi inte längre vill ha i vare sig i- eller u-länder.

  Kriton Arsenis, för S&D-gruppen. – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först och främst vill jag tacka Franziska Keller för hennes enastående arbete med detta betänkande. Alla som har arbetat med betänkandet har verkligen insett hur omöjlig Världsbankens strategi är på flera punkter. Som Franziska Keller har påpekat finansierar den ohållbara, storskaliga projekt, såsom vattenkraftprojekt och många andra projekt.

Finansieringen av förnybara energikällor har visserligen ökat med 300 procent, men samtidigt har finansieringen till fossila bränsleprojekt ökat med 430 procent.

Enligt min mening är det en skandal att Världsbanken inte har tagit hänsyn till de miljömässiga konsekvenserna av de projekt som den finansierar. Dessutom diskuterar den än i dag möjligheten att börja finansiera program med planteringar för utvinning av palmolja. Världsbanken har ingen respekt för principen om lokalbefolkningens fria och väl underbyggda förhandsgodkännanden av de finansierade projekten, och den har inte heller, vilket den borde göra, integrerat någon livscykelanalys av de projekt som finansieras.

Jag hoppas verkligen att betänkandet i sin slutliga version efter omröstningen ska ge en stark signal om de miljömässiga reformer som Världsbanken behöver genomföra internt.

  Charles Goerens , för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Världsbanken är skyldig att inom ramen för sitt mandat bidra till att utrota fattigdomen i utvecklingsländerna. Alla projekt som finansieras av Världsbanken måste ha detta syfte. Även när man finansierar ett affärsprojekt för att investera i grundläggande samhällstjänster, såsom hälso- och sjukvård, utbildning och tillgång till vatten, måste detta kriterium uppfyllas. Om Världsbanken gör det till en prioritet att bekämpa fattigdomen kan vi vara nöjda med att den utför den uppgift som vi har fastslagit.

Den muntliga fråga som vi diskuterar ger uttryck för allvarliga betänkligheter när det gäller finansieringen av bensin- eller kolrelaterade projekt. Jag vill framföra några synpunkter på detta.

För det första måste villkoren för ett projekt finansierat av Världsbanken omfatta de utvärderingskriterier som ska tillämpas redan i utgångsläget. Det måste tydligt framgå vad som ska utvärderas, och utvärderingskriterierna måste följaktligen integreras under hela projektperioden.

För det andra måste den politiska dialogen mellan Världsbanken och dess partner avse politisk och ekonomisk styrning, både i mottagarlandet och i förhållande till långivaren.

För det tredje måste vi prioritera förnybara energikällor då det är möjligt att främja denna form av energiproduktion.

För det fjärde – och här tackar jag kommissionsledamot Andris Piebalgs för att han i sitt svar till Franziska Keller redan har nämnt en av mina synpunkter – tar Europeiska investeringsbanken redan hänsyn till alla dessa faktorer.

Jag kan inte annat än hoppas att Världsbanken ska ta efter dem som redan har antagit dessa prioriteringar, inte minst Europeiska investeringsbanken. Med tanke på att de 27 EU-medlemsstaterna även är medlemmar i Världsbanken kan vi inte hävda att vi saknar inflytande i dess politik.

Enligt min mening är det fullt tänkbart att använda samlade krafter inom Världsbanken i syfte att lösa de problem som Franziska Keller tar upp, och jag gratulerar henne till ett utmärkt arbete.

  Marisa Matias, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Innan jag fortsätter vill även jag berömma det arbete som min ledamotskollega har utfört, och jag stöder helhjärtat de frågor som har nämnts här.

Nu tänker jag göra något som jag inte har gjort tidigare, men som jag tror lönar sig i längden. Vi har en rad handlingar som innehåller ett antal antaganden som vi knappast har diskuterat. Det är som om dessa antaganden vore ovärdiga en diskussion. Vi har den muntliga frågan, och vi har en resolution som säger oss olika saker, bland annat att man har misslyckats med att nå ut till de fattigaste på landsbygden genom de konventionella programmen för landsbygdens elektrifiering som finansierats av Världsbanken.

Vi kan även förmoda att Världsbankens energistrategi eventuellt kommer att förändras i mitten av 2011, men vi vet också att det är inom energisektorerna som vi kan bekämpa fattigdomen på ett mycket specifikt sätt och hjälpa människor att ta sig ur fattigdomen. Vi uppmanar därför Världsbanken att anta en utvecklingsstrategi som gynnar de fattiga så mycket som möjligt samtidigt som den ger möjlighet att bekämpa klimatförändringarna.

Dessutom har vi redan nämnt att utlåningen till projekt med fossila bränslen fortsätter att ha en dominerande roll i Världsbankens övergripande energiportfölj, och att vi måste få bukt med denna dominans. Vi har också löftet om att denna dominans ska ha upphört senast 2015, och att finansieringen av de projekt som bygger på fossila bränslen gradvis ska minska.

Slutligen har vi ett antal påståenden, särskilt när det gäller Världsbankens behov av att prioritera tillgång till energi som är lokalproducerad i liten skala. Det finns många, många fler som rör klimatförändringarna.

Nu när jag har sagt detta vill jag stryka det och sedan skriva under. Jag ska stryka alla påståenden som vi har gjort och bara lämna kvar två slutfrågor, eftersom det inte är lönt att göra fler påståenden om avsikter.

Den första frågan lyder: Varför kan vi inte dra en grundläggande slutsats av detta? Varför fortsätter vi att ge alla dem som betalar rätt att sätta an tonen? Varför fortsätter Världsbanken att ha ansvar för världens energistrategi? När ska vi fatta beslutet att världens energistrategi bör vara föremål för global samordning med förankring i FN?

Den andra frågan som jag vill ställa till er – ursäkta att jag drar över tiden något – är följande: När ska vi sluta att tvinga på andra, oavsett om det är första eller andra generationen, dvs. i första eller andra hand, i resten av världen en utvecklingsmodell som om den vore en utvecklingsmodell som borde tillämpas för alla?

Det finns gränser för arrogans. Vi måste vara mer demokratiska.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! På 1970-talet och i början av 1980-talet var Världsbanken blind inför de miljöfrågor som stod i centrum för diskussionen. Samma anföranden görs nu som då i samband med vissa löften från Världsbanken. Åtgärder vidtogs för att reformera Världsbanken, men det har gått årtionden sedan dess. Av många olika skäl besökte jag nyligen ett antal länder som brukar betraktas som utvecklingsländer. Situationen var oacceptabel. Vad har hänt med alla projekt? Var är solenergianläggningarna i tropikerna? Var är de hållbara skogarna i Amazonas och i Vietnam? Var är solpanelerna och vindturbinerna i Kenya?

Det finns ingenting alls där. Det enda som har hänt är att det europeiska systemet med självstyre har kopierats rakt av. Folket styr själva och har spelat några få stora intressenter i händerna, men de har inte gjort några framsteg. Sedan blir vi överraskade när utvecklingsländernas medborgare uppgivet säger: ”Jag vill inte bo i Västindien längre. Jag vill flytta till USA och komma in i EU via Martinique.” Vi blir förvånade när folket i Maghrebländerna vill flytta hit. Hycklandet i den här debatten är helt otroligt. Vi måste förstå att miljoner människor har ändrat inställning. De säger helt enkelt: ”Vi har fått nog!”

Alla som har sett parlamentets förslag till resolution måste medge att det inte var mycket till förslag. Vi borde ha talat med mycket högre röst. Vi borde mycket tydligare ha uppmanat Världsbanken att vidta de åtgärder som krävs. Varför har vi alla dessa utskott – utskottet för utveckling, den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen osv. – om allt de kan göra är att utarbeta en liten papperslapp som till viss del upprepar slutsatserna från den debatt som ägde rum i slutet av 1970-talet? Det hela är pinsamt.

  Filip Kaczmarek (PPE). – (PL) Herr talman! Vi behöver inte övertyga någon om vikten av energi i utvecklingsländerna. Jag har många gånger sett förvåningen i folks ansikten när de får veta hur mycket elektriciteten kostar i Afrika. Antagligen behöver vi inte heller övertyga någon om att Världsbanken har en långt ifrån obetydlig roll när det gäller energifrågor i utvecklingsländerna.

Min politiska grupp Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) lade fram ett antal ändringsförslag för separat omröstning i samband med den resolution vi diskuterar. För oss framstår vissa delar av resolutionen som alltför kritiska gentemot Världsbanken. Exempelvis tycker jag inte att vi ska göra Världsbanken uppmärksam på att den betraktar vissa typer av energi som rena, när de bör ses som felaktiga eller icke önskvärda från miljösynpunkt. Kärnkraften används exempelvis på bred front i EU-medlemsstaterna, och alltfler EU-länder som är beroende av kol eller gas drabbas hårt eftersom de måste minska sina utsläpp, vilket leder till kostnader som fördelas ojämnt mellan de enskilda medlemsstaterna. Vi måste därför vara försiktiga med att påpeka för externa organ vilka typer av energi som bör utvecklas. Jag instämmer emellertid i tanken att det lönar sig med särskilt stöd till lokala projekt som omfattar små områden, stöd till projekt med låga utsläpp samt stöd till idéer som rör diversifiering av energikällor och undvikande av energiberoende.

Vi skulle vilja att Världsbanken investerade i förnybar energi och ökad energieffektivitet, men vi måste alltid ha det övergripande målet i åtanke, eller med andra ord, hur tillgång till energi ska hjälpa människor att ta sig ur fattigdom. Vi vill slå flera flugor i en smäll och skapa förutsättningar för utveckling, minska utsläppen och ta hänsyn till sociala och miljömässiga aspekter i nya energiprojekt. Det är ambitiösa uppgifter, och jag hoppas att Världsbanken inte är rädd för dessa. På samma gång vet jag att kommissionsledamot Andris Piebalgs lägger stor vikt vid utveckling av energiprojekt i utvecklingsländerna, och jag kan bekräfta att detta diskuteras i grönboken samt att parlamentet bör stödja denna strategi.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Herr talman! För närvarande saknar 1,4 miljarder människor i världen tillgång till elektricitet, och 85 procent av dessa lever på landsbygden. Millennieutvecklingsmålen om att utrota fattigdomen till 2015 kommer inte att nås på grund av bristen på tillräckliga framsteg med att ge tillgång till energi. Att nå detta mål till 2015 innebär att 395 miljoner människor får tillgång till elektricitet och att 1 miljard människor får tillgång till hygienanordningar för matlagning. Alla dessa åtgärder kräver årliga investeringar på cirka 40 miljarder US-dollar under perioden 2010–2015, vilket utgör 0,6 procent av BNP i världen.

Allmän tillgång till elektricitet är ett av de viktigaste målen som har fastställts av utvecklingsländernas regeringar. Hindren för elektrifiering består av bland annat de höga kostnaderna för elförsörjning på landsbygden och till hus i utkanten av städerna, bristen på skattemässiga eller finansiella incitament, otillräcklig kapacitet att utveckla och genomföra elektrifieringsprojekten samt den begränsade förmågan att producera el.

Landsbygdsområdena har särskilda behov av energi. På landsbygden måste man inte bara tillhandahålla den energi som behövs utan även energiproduktionen, vilket också skapar arbetstillfällen och stöder den ekonomiska och sociala utvecklingen.

Enligt Världsbankens rapport från den 11 februari 2011 är lokalproducerad energi från förnybara energikällor till låga produktionskostnader en mer livskraftig ekonomisk lösning på lång sikt. Detta kan få avgörande betydelse för att öka energitryggheten i Indien, så att man kan minska importen av energi och effekterna av växlande oljepriser. Världsbanken skulle därför kunna agera som partner åt utvecklingsländerna. Jag anser att Världsbanken bör stödja sådana projekt som stimulerar till energieffektivitet och lokalproducerad energi från förnybara energikällor samt omfattande projekt för elektrifiering och upprättande av förbindelser mellan olika länder.

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (LT) Herr talman! Jag börjar med att tacka föredraganden för att hon i tid tar upp en fråga som verkligen är mycket viktig. Energifattigdom är fortfarande ett enormt problem med konsekvenser som i sin tur hindrar människorna i de fattigaste regionerna i världen från att förbättra sin livskvalitet samt från att kunna tjäna sitt uppehälle och rent allmänt bidra till ökad tillväxt och produktivitet. Det här är en av de grundläggande faktorer som hämmar den allmänna sociala och ekonomiska utvecklingen i allmänhet och hindrar dessa regioner från att ta sig ur fattigdomen.

Som föredraganden nämnde är siffrorna oroväckande. Det finns cirka 1,5 miljarder människor som inte har tillgång till elektricitet och mer än 2,5 miljarder människor som fortfarande använder traditionellt bränsle från biomassa. Enligt uppgifter från WHO dör varje år 2 miljoner människor i förtid i världen av lungsjukdomar orsakade av att man använder sådana bränslen.

Världsbankens tidigare energistrategi har hittills inte gett några påtagliga resultat. Dessutom är stödet fortfarande större till fossila bränslen än till förnybara eller rena energikällor. Därtill har man gjort väsentliga investeringar i koleldade kraftverk, vilket gör dessa fattiga länder beroende av fossila bränslen även i fortsättningen och orsakar omfattande föroreningar i miljön.

Den överenskommelse som G20-ledarna antog för att minska stödet och finansieringen till projekt med fossila bränslen, som inte bör få några medel alls efter 2015, är en positiv och välkommen åtgärd. I den nya strategin måste man också grundligt utvärdera frågan om övervakning och kontroll av stödet, så att det används till sådana energiprojekt som kan ge långsiktiga positiva effekter och verkligen bidra till utvecklingen i dessa regioner samt förbättra människornas livskvalitet.

  Paul Rübig (PPE). – (DE) Herr talman! Jag vill särskilt tacka Andris Piebalgs. Han var tidigare kommissionsledamot med ansvar för energifrågor och vet naturligtvis allt om vår strategi. Jag anser att det finns mycket att göra på området utvecklingssamarbete, särskilt när det gäller tekniskt bistånd. EU får inte bara göra betalningar till Världsbanken utan måste också vidta åtgärder. EU och dess institutioner måste ha en mer framträdande roll i Världsbanken, och det kommer att bli en stor utmaning att se till att familjeföretag kan stödjas med utvecklingsbistånd, att små och medelstora energiproduktionsföretag kan främjas, eftersom många småföretag tillsammans kan åstadkomma ekonomiska resultat i stor skala och ge motsvarande avkastning på investeringarna.

En av de viktigaste frågorna är naturligtvis lagringen av energi, som kommer att få en central roll i utvecklingssamarbetet.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Man skulle nog kunna säga att vi som är kvar här den här tiden på kvällen troligen går på någon sorts förnybar energi, kanske solkraft eller till och med gudomlig kraft i form av en gloria över våra huvuden.

Hur som helst har diskussionen varierat mycket, och det är ingen överraskning eftersom detta alltid är en kontroversiell fråga. Men jag anser att kommissionsledamoten har hittat rätt balans, antagligen en bättre balans än de flesta av oss, när det gäller vart vi är på väg och vad som behöver göras i framtiden. Jag tycker att några punkter behöver preciseras. Om ett land har resurser bestående av fossila bränslen (kol) eller kärnkraft, kommer landet att utnyttja denna resurs oavsett om det är ett utvecklingsland eller hör till den utvecklade världen. Frågan är om vi ska finansiera detta eller inte? Uppenbarligen vill vi i Europa, genom Cancúnöverenskommelsen, Kyotoprotokollet etc., driva igenom ett program med förnybar energi, och det är helt rätt. Men när vi gör det bör vi, som Hans-Peter Martin säger, tala med högre röst och försöka få Världsbanken att främja och finansiera fler projekt med förnybar energi än de kanske gör just nu.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Det här är mycket viktigt för vår debatt, även om det är sent på kvällen. Jag ser Världsbankens energistrategi som ett tillfälle. Det är ett riktigt bra tillfälle att möta utmaningarna i samband med energi.

Om vi också ser till vad Internationella energiorganet säger om energifattigdom och förnybar energi är det verkligen en enorm utmaning, men Världsbanken skulle med EU:s ledning kunna åstadkomma de nödvändiga förändringarna. Om vi går tillbaka några år i unionens historia framstod det som omöjligt att nå våra mål om förnybar energi, även om det var ett ganska blygsamt mål på 18 procent. Nu verkar vi vara på god väg.

Ibland måste man emellertid ta mod till sig och förutspå de verkliga utmaningarna. Världsbanken lämnar hela processen mycket öppen och kommer att anordna en energivecka i Washington. Vi skulle också kunna lämna vårt bidrag till Världsbanken, som är mycket öppen för nya idéer. Vårt mod skulle ge ännu mer mod till Världsbanken. Det är alltså viktigt att vi är frispråkiga och framför dessa mycket ambitiösa idéer till Världsbanken. I annat fall finns det risk för att många försöker undvika denna utmaning.

Det är definitivt en fråga om var man ska börja. Jag skulle säga att vi fortfarande bör ägna oss åt frågan om tillgång till energi, eftersom detta också innebär hållbar och effektiv energi. De senaste trenderna i de länder som vi arbetar med tyder på en mycket omfattande urbanisering, så på sätt och vis har detta förändrat hela energigåtans utseende. Det handlar inte bara om decentraliserad energiproduktion utan även om tätbebyggda områden, så strategin bör också omfatta energieffektivitet, hur märkligt det än låter.

Det allra viktigaste är förstärkta resurser. Vi har energiresurser på 200 miljoner euro. När det gäller energi räcker 200 miljoner euro inte långt. Vi måste planera för långsiktig finansiering. Jag anser nämligen att EU bör ha förnybar energi som varumärke. Med hjälp av detta och Världsbankens kapacitet kan vi verkligen göra något av betydelse, inte bara för energiförsörjningens skull, utan vi kan även vidta väsentliga åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna.

  Talmannen. - Jag har mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingetts i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag, den 17 februari 2011.

(1) Se protokollet.

21. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

22. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.50.)