Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 7 mars 2011 - Strasbourg

1. Återupptagande av sessionen

ORDFÖRANDESKAP: JERZY BUZEK
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 17.00.)

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 17 februari 2011.

2. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

3. Återupprättande av ömsesidighet i viseringsordningen – solidaritet med den ojämlika statusen för tjeckiska medborgare efter att Kanada ensidigt infört visumkrav (skriftlig förklaring): se protokollet

4. Uttalanden av talmannen

  Talmannen. – Jag vill börja med att meddela er tre saker.

Jag skulle vilja informera er om att den skriftliga förklaringen 89/2010 har fått det nödvändiga antalet underskrifter, och därmed har godkänts av Europaparlamentet. Förklaringen handlar om Kanadas ensidiga införande av visumkrav för tjeckiska medborgare. Europaparlamentet förväntar sig att kommissionen och rådet vidtar omedelbara åtgärder angående Kanadas beslut om att dra in visum för tjeckiska medborgare. Vi förväntar oss också mer beslutsamma åtgärder från rådet och kommissionen. Vi känner fullkomlig solidaritet med de tjeckiska medborgarna, som borde kunna resa till Kanada utan visum såsom EU-medlemmar.

För det andra vill jag informera er om att vi fredagen den 11 mars – om fyra dagar – för sjunde gången kommer att högtidlighålla ”Europeiska dagen för terroroffer”. Den 11 mars 2004 dödades närmare 200 personer i bombattacker i Madrid. 16 månader senare dödades 52 personer under attacker i London. Terrorism är ett angrepp på demokratins själva grunder. Det finns ingen ursäkt för terrorism, och ingen attack eller terrorist kommer någonsin att kunna försvaga den europeiska solidaritets- eller demokratiandan.

För det tredje blev vi mycket oroade när vi informerades om avrättningen av fem personer i Taiwan i fredags. Återinförandet av dödsstraffet 2010 var i själva verket ett upphävande av det moratorium som har varit i kraft sedan 2006. EU och Europaparlamentet i synnerhet har länge fördömt verkställandet av dödsstraff över hela världen. Jag uppmanar de taiwanesiska myndigheterna att införa ett moratorium för verkställandet av detta omänskliga straff och att i framtiden avlägsna det från sin strafflagstiftning.

5. Europaparlamentets sammanträdeskalender – 2012: se protokollet

6. Europaparlamentets sammanträdeskalender – 2013: se protokollet

7. Parlamentets sammansättning: se protokollet

8. Undertecknande av rättsakter som antagits i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet: se protokollet

9. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

10. Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets resolutioner: se protokollet

11. Muntliga frågor och skriftliga förklaringar (ingivande): se protokollet

12. Bortfallna skriftliga förklaringar: se protokollet

13. Framställningar: se protokollet

14. Anslagsöverföringar: se protokollet

15. Inkomna dokument: se protokollet

16. Arbetsplan: se protokollet

***

  Jean-Pierre Audy (PPE). – (FR) Herr talman! Jag skulle vilja få ordet mot bakgrund av artikel 16 i fördraget om Europeiska unionen. Den här veckan föreslogs på initiativ av den franska statschefen Nicolas Sarkozy, som visade sitt stora sinne för gemenskap, att ett extra ordinarie möte i Europeiska rådet skulle hållas på fredag.

I enlighet med fördragen är det vanligtvis rådet (allmänna frågor) som förbereder Europeiska rådets möten. Men på den här veckans dagordning har jag inte sett något möte i rådet (allmänna frågor) för att förbereda detta extra ordinarie möte i Europeiska rådet. I tider med stora demokratiska förändringar anser jag att EU-medborgarna tillsammans med sina statschefer bör delta i de beslut som EU fattar om dessa stora frågor.

  Talmannen. – Tack för din kommentar. Jag skickar dig ett skriftligt svar.

17. Innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Anni Podimata, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå (2010/2105(INI)) (A7-0036/2011).

  Anni Podimata, föredragande. – (EL) Herr talman! Låt mig först och främst tacka skuggföredragandena, sekretariatet för utskottet för ekonomi och valutafrågor och ordförandena för de politiska grupperna för deras konstruktiva bidrag till debatterna och deras insatser för att nå en överenskommelse om detta mycket viktiga betänkande.

Europaparlamentets initiativbetänkande om innovativ finansiering kunde inte ha lagts fram vid en bättre tidpunkt, för som vi alla vet sätter krisen alla på prov just nu, i synnerhet i euroområdet. Detta har resulterat i en allvarlig minskning av den offentliga sektorns resurser, omfattande åtstramningsprogram och sanering av de offentliga finanserna i merparten av medlemsstaterna. Samtidigt har krisen utsatt EU-budgeten för mycket stora påfrestningar, liksom framgick alldeles nyligen av debatten om den nya budgetramen.

Denna situation har som nämnts lett fram till en grundläggande och allmänt vedertagen slutsats. Det är EU-medborgarna som bär den största bördan på grund av krisen i form av lönesänkningar, arbetslöshet, otrygga arbetsförhållanden och nedskärningar av de sociala rättigheterna.

Den andra grundläggande och allmänt vedertagna slutsatsen i denna situation är att EU och medlemsstaterna har ett trängande behov av nya resurser som kan bidra till en snabb återhämtning och tillväxt för EU:s ekonomi – den här gången på ett välavvägt sätt som begränsar ojämlikheter och motsättningar. Det är bara på detta sätt som vi kan skapa förutsättningar för att framgångsrikt genomföra Europa 2020-strategin, och det är det enda sätt som tillåter oss att diskutera en verklig, fullödig och stark inre marknad som gynnar medborgarna.

Såsom uttryckligen anges i betänkandet behöver vi därför nya resurser och vi är enligt ordalydelsen i betänkandet eniga om att ”en ökning av skattesatserna och omfattningen av befintliga skatteinstrument och ytterligare nedskärningar av de offentliga utgifterna inte är vare sig en tillräcklig eller en hållbar lösning på de viktigaste framtida problemen på europeisk och global nivå”.

Innovativ finansiering kan ha avgörande betydelse för att kunna möta dessa utmaningar, eftersom det i mycket stor utsträckning kan bidra till att skapa resurser för de nationella budgetarna och EU-budgeten. Men detta är inte den enda fördelen med innovativ finansiering. Innovativ finansiering går inte bara ut på att finna nya resurser. Det är lika viktigt att vi banar väg för gradvisa förändringar av den nuvarande skattemodellen, enligt vilken den största bördan för beskattning och finansiering av ekonomin generellt och traditionellt sett har burits av arbetsmarknaden, näringslivet och produktiva investeringar.

Den innovativa finansieringens ansenliga mervärde – den dubbla utdelningen – är att den förutom att skapa intäkter även kan utöva en viktig reglerande funktion. Den kan motverka skadliga metoder och skadligt beteende i såväl finanssektorn som i miljö- och naturvårdssektorn.

Betänkandet består av fyra grundläggande kapitel: beskattning av finanssektorn, euroobligationer och EU-projektobligationer, koldioxidskatt och utvecklingsfinansiering.

När det gäller beskattning av finanssektorn har vi åter utgått från det grundläggande och allmänt vedertagna antagandet om att finanssektorn är för lågt beskattad, eftersom den är undantagen från mervärdesskatt nästan över hela linjen – även om den i grund och botten har orsakat krisen och även om den skapat och, trots krisen, fortsätter att skapa överdrivna vinster.

Ett annan allmänt vedertaget antagande om hur volymen för de finansiella transaktionerna har skjutit i höjden under det senaste decenniet är det enorma och ständigt ökande kringgåendet av dessa transaktioners grundläggande funktion, nämligen att finansiera realekonomin. Detta antagande bygger rätt och slätt på siffror och fakta.

Dessa två antaganden har i stora drag accepterats av parlamentet och av Europeiska kommissionen i dess senaste meddelande om beskattning av finanssektorn.

Det vi står inför här är alltså en flagrant orättvisa som måste avhjälpas genom ett kraftfullt budskap till EU-medborgarna – ett budskap som vi har lärt av krisen – om att vi strävar efter en rättvisare fördelning av bördorna och att vi är fast beslutna om att vidta alla åtgärder som krävs på global nivå och inom EU för att återge finanssektorn sin grundläggande funktion, det vill säga att finansiera realekonomin.

Det råder en allmän enighet om att den lämpligaste skattemekanismen för att uppnå dessa mål är en skatt på finansiella transaktioner. En sådan skatt skulle bygga på kvantitet, frekvens och slutligen kvalitet, och då avser vi själva transaktionens mervärde, eftersom vi i punkt 13 enades om att ”införandet av en avgift på finanstransaktioner kan bidra till att angripa de mycket skadliga handelsmönstren på finansmarknaderna, exempelvis vissa kortsiktiga och automatiserade HFT-transaktioner, samt tygla spekulationen”.

Naturligtvis vill vi alla i första hand att denna skatt ska godkännas på global nivå. Men trots de inledande ambitiösa uttalandena är det också uppenbart att sannolikheten för ett globalt avtal inte ökar utan i stället stadigt minskar.

Frågan som då uppkommer är därför vad vi i Europa kan göra? Kommer vi att gömma oss bakom avsaknaden av ett globalt avtal? Räcker det och – ännu viktigare – kommer det att övertyga medborgarna, som axlar krisens börda? Även om det inte kommer att bli lätt att bara gå vidare och godkänna en skatt på finansiella transaktioner på EU-nivå, eftersom det kommer att bli svårt att få rådet att fatta ett enhälligt beslut, har Europaparlamentet – som den enda EU-institution som har valts direkt av EU-medborgarna – en skyldighet att sända ett tydligt politiskt budskap i denna riktning. Det är vår skyldighet, inte Europeiska kommissionens skyldighet, att sända ett kraftfullt politiskt budskap.

(Applåder)

  Algirdas Šemeta, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka utskottet för ekonomi och valutafrågor och utskottet för utveckling, och framför allt Anni Podimata för hennes betänkande om innovativ finansiering på global och på EU-nivå.

Jag har redan vid flera tillfällen haft möjlighet att diskutera med parlamentet hur vi kan få bankerna att betala kostnaderna för krisen. Som ni vet förbereder kommissionen en ingående konsekvensanalys av instrumenten för beskattning av finanssektorn, som ska läggas fram till sommaren 2011.

Denna konsekvensanalys kommer att göra det möjligt för kommissionen att lägga fram lämpliga förslag om politiska åtgärder. Dessutom granskar vi de nya bestämmelsernas, bankavgifternas och skatternas kumulativa inverkan på finansinstitutionerna, och vi kommer att presentera resultaten senare i år. Jag skulle vilja uppmana er att invänta resultaten av konsekvensanalysen innan ni intar en bestämd ståndpunkt om införandet av en skatt på finansiella transaktioner inom EU.

När det gäller koldioxidbeskattning håller jag med om att den nuvarande beskattningsmodellen inte till fullo bygger på principen att förorenaren ska betala. Jag välkomnar Europaparlamentets stöd för en förstärkning av systemet för handel med utsläppsrätter samt den omfattande översynen av energibeskattningsdirektivet för att göra koldioxidutsläpp och energiinnehåll till grundkriterierna för beskattning av energiprodukter. Ett förslag om översyn av energibeskattningsdirektivet är planerat till våren 2011.

Jag har också noterat er oro över den potentiella risken för koldioxidläckage. Kommissionen stöder tillfällig fri tilldelning av utsläppsrätter och tillgång till internationella krediter för företag enligt systemet för handel med utsläppsrätter. Vi fortsätter ändå att övervaka den nuvarande och framtida risken för koldioxidläckage, och jag är övertygad om att en lösning som liknar fri tilldelning enligt systemet för handel med utsläppsrätter kan tas med i översynen av energibeskattningsdirektivet.

När det gäller euroobligationer erkänner kommissionen slutligen, beroende på de närmare villkoren, att gemensamt utfärdande av euroobligationer skulle gynna effektiviteten hos och integreringen av obligationsmarknaden och öka stödet för euron som internationell valuta. Detta instrument förtjänar dock fortsatt analys och diskussion på teknisk och politisk nivå. I synnerhet måste fenomenet moralisk risk för medlemsstaterna granskas ytterligare.

  Marian-Jean Marinescu, föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (RO) Herr talman! För att nå EU:s mål om hållbar utveckling, trygg energiförsörjning och klimatförändringar krävs ett betydande finansiellt åtagande, särskilt när det gäller innovation och forskning, samt nya sätt att komplettera befintlig finansiering. Kommissionen måste i det avseendet överväga möjligheten att införa en koldioxidskatt, liknande moms, som kan tillämpas på alla produkter på den inre marknaden. Det är dock mycket viktigt att undanröja möjligheten att belasta konsumenterna med dessa kostnader och att analysera riskerna för EU-industriernas konkurrenskraft på den inre marknaden.

Effektiviteten hos användningen av strukturfonderna och Europeiska investeringsbankens medel måste förbättras liksom samordningen av EU-medel och nationella medel och andra stödinstrument som kan fungera som hävstång för att stimulera investeringen i energieffektivitet. Lämpliga investeringar i energiförsörjning och energieffektivitet minskar effekten av volatilitet på marknaden och inverkar positivt på EU:s ekonomi.

Kommissionen bör snarast möjligt utföra en konsekvensanalys av beskattningen av finansiella transaktioner på EU-nivå och på global nivå för att granska den effekt och de ekonomiska fördelar de skapar genom att minska volymen av spekulativa finansiella transaktioner, vilka just nu orsakar allvarliga störningar på marknaden. Analysen bör granska om beskattning av finanssektorn inom EU faktiskt kan vara en källa till egna resurser för unionen och innehålla specifika förslag om hur skatten kan införas.

  Jean-Paul Gauzès, för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle först vilja framföra två formella kommentarer: föredraganden har just uppmärksammat alla som bidragit till betänkandet. Detta arbete har verkligen varit ett riktigt lagarbete där vår gruppmedlem Danuta Maria Hübner i allra högsta grad har varit engagerad som skuggföredragande. Jag har dock fått veta att socialistgruppen har lämnat in en alternativ resolution, vilket innebär att vi först ska rösta om ett dokument för vilket inga samråd har genomförts.

Min andra politiska kommentar – jag brukar inte framföra sådana – är att vi skapar en konstgjord motsättning här, i synnerhet när det gäller skatten på finansiella transaktioner. Vår grupps ståndpunkt är tydlig. Vi stöder en sådan skatt på global nivå. Vi samtycker till att den införs på prov inom EU om den inte kan prövas globalt. Vi anser helt enkelt att vi inte kan fatta ett förhastat beslut utan att göra en grundlig konsekvensanalys för att kontrollera att konkurrenskraften för Europas finanscenter inte påverkas. Herr kommissionsledamot, i detta avseende skulle jag tydligt vilja framföra att ståndpunkten för gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) inte är att försöka vinna tid eller att lägga frågan på is. Vi begär enträget och bestämt att den konsekvensanalys som vi flera gånger har diskuterat i parlamentet ska utföras i vederbörlig ordning och omgående så att vi kan fatta ett välgrundat beslut i frågan.

Jag anser å ena sidan att frågan förstoras upp i opinionsspalterna i vissa europeiska tidningar, och att vi å andra sidan har den faktiska situationen, som gör att vi måste sköta frågan seriöst genom att skaffa oss genomgripande kunskaper om fördelarna eller nackdelarna med att fatta ett politiskt beslut så snabbt som möjligt.

  Udo Bullmann, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman! Tyvärr räcker inte det du presenterar, Algirdas Šemeta. Det är flera månader sedan parlamentet gav dig i uppdrag att utreda vilka åtgärder vi kan vidta, inklusive när det gäller skatt på finansiella transaktioner. Vi gav dig det uppdraget här i parlamentet, och du har inte utfört det. Vad vi vet om din ståndpunkt – som har presenterats skriftligt av kommissionen vid fler än ett tillfälle – är en annan sak. Du vill att vi ska beskatta små leverantörer av finansiella tjänster – de som fortfarande sköter filialer, som bryr sig om sina kunder, som bryr sig om medelstora företag, som ser till att företag fortfarande har tillgång till krediter. De parter du inte vill beskatta är spekulanterna. De som flyttar miljoner eller miljarder världen över med sin högfrekvenshandel och som därigenom gör vår ekonomi oförutsägbar – till och med för goda företagare och goda investerare som vill skapa ordentliga jobb för framtiden. Din ståndpunkt är därför otillfredsställande och följaktligen måste parlamentet finna sin egen röst.

Tyvärr måste jag säga att Jean-Paul Gauzès – som jag annars högaktar – har fel den här gången. Han har fel, eftersom han urvattnar den ståndpunkt som parlamentet tidigare intagit i betänkandet av Pervenche Berès. Alla som röstar för Jean-Paul Gauzès förslag garanterar att kommissionen får göra vad den vill i alla fall – nämligen avstår från att föreslå en skatt på finansiella transaktioner. Detta är följden av att rösta för Jean-Paul Gauzès förslag. Därför vore det fel att hålla med honom i det här fallet.

Alla som vill ge parlamentet en röst, som vill vinna tillbaka tilliten, som vill se till att EU-medborgarna åter kan betrakta våra institutioner med förhoppningar och en tro på att vi gör något för att hantera krisen, måste i det här fallet rösta för det alternativa förslaget från gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet och för ändringsförslag 2, som har godkänts av mer än 120 parlamentsledamöter från alla stora grupper. Tack för ert stöd.

  Olle Schmidt, för ALDE-gruppen. – Herr talman! Jag vill tacka Anni Podimata för ett gott samarbete. Vi har ju kommit fram till en kompromiss trots de stora olikheterna. Det är nu det är viktigt att vi håller oss till de kompromisser som vi beslutade om i ECON. Jag riktar mig framför allt till Udo Bullman.

Det är positivt att man i betänkandet betonar vikten av att skapa en verklig inre marknad utan hinder, vilket ju är grunden för Europas tillväxt. Det är angeläget att diskutera möjligheten att finansiera infrastrukturprojekt med hjälp av t.ex. europeiska projektobligationer, liksom en möjlig lösning för europeisk koldioxidbeskattning för att ställa om Europas produktion till en hållbar utveckling.

Det är också viktigt att poängtera att medlemsländerna, de som ni bor i mina vänner, måste leva upp till de uppställda biståndsmålen för att kunna finansiera nödvändiga projekt. Idag är det tyvärr bara Danmark, Luxemburg, Holland och Sverige som uppfyller målen.

Jag anser också att den finansiella sektorn ska vara med och betala för de kostnader som stater och skattebetalare har stått för i syfte att rädda banker i kris. Däremot tror jag inte att införandet av en finansiell transaktionsskatt är lösningen.

Mitt land införde ensidigt en slags FTT under 1980-talet och resultatet blev enbart att viktiga delar av den finansiella sektorn flyttade till London. Jag är medveten om att man ska akta sig för att jämföra Sverige med Europa, men finansmarknaden är lättrörlig och det är därför viktigt att dra lärdom av det svenska exemplet. Det finns därför stor risk för att den stabilisering av finansmarknaden som man hoppas att FTT ska leda till inte kommer att infrias om EU självständigt inför en FTT.

En FTT måste enligt ALDE-gruppen vara global för att kunna leda till positiva effekter. ALDE säger nej till ändringsförslag 1 och 2 men accepterar Jean-Paul Gauzès ändringsförslag 3.

  Philippe Lamberts, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Varför diskuterar vi innovativ finansiering? Har vi blivit skattetokiga helt plötsligt? Självklart inte!

Som ni vet måste vi återuppbygga de offentliga finanserna på hållbara grunder. Det förutsätter förstås ansvarsfulla utgifter, men även att intäkter skapas på ett rättvist, effektivt och hållbart sätt. Som ni vet uppfyller de skattesystem som för närvarande används inom EU inte dessa kriterier. De befintliga skattesystemen garanterar inte de resurser som regeringarna behöver för att fullgöra sina skyldigheter när det gäller allmännyttiga tjänster – bland annat utbildning, forskning och social sammanhållning. De har misslyckats med att stoppa de ökande ojämlikheterna i Europa och fortsätter att främja verksamheter som är skadliga både för miljön och för den sociala sammanhållningen.

Oavsett om det handlar om att beskatta finansindustrin, att få skäliga bidrag från stora företag, genomföra klimat- och energibeskattning eller hantera skattefusk och skattesmitning på ett effektivt sätt, kan endast en EU-strategi göra det möjligt för oss att tillämpa effektiva lösningar, vilket ni känner till. Det är inte längre effektivt med individuella insatser av medlemsstaterna. Vi är trötta på att få höra att allt det här är omöjligt och att vi behöver enhällighet. Vad förväntar ni er? Det är för komplicerat.

Utan gemensamma insatser kommer ingen EU-medlemsstat att kunna återupprätta hållbara offentliga finanser om tio år. När det handlar om ekonomisk styrning – för det handlar det också om – säger man i det nuvarande förslaget till medlemsstaterna: ”Skär av er utgiftsarmen samtidigt som ni binder intäktsarmen bakom ryggen”. Det är detta man kallar en konkurrenskraftspakt. Jag skulle gärna vilja se er kämpa med en arm avskuren och den andra fastbunden.

Jag anser att Anni Podimatas betänkande öppnar för möjligheter som faktiskt kommer att hjälpa oss att finna svar i skattefrågan, och jag hoppas därför att det godkänns i parlamentet.

  Ivo Strejček, för ECR-gruppen. – (CS) Herr talman! Tavlan här i kammaren visar att dagens ämne kallas innovativ finansiering. Jag anser att det är rätt och riktigt att hävda att vi här faktiskt talar om att införa nya EU-skatter och att vi redan i förväg vet vem som ska betala dem. Det är bankerna och finansinstituten som ska betala dessa nya EU-skatter. Jag anser att det är fel att beskylla bankerna för att ha utlöst finanskrisen eller att säga att den ekonomiska krisen är deras fel. Vi har trots allt länge vetat att den främsta orsaken till krisen var en global ekonomisk obalans, långsiktiga låga räntesatser, överdriven reglering av finanssektorn och, tyvärr, politisk inblandning på områden där politiker inte har någon rätt att ställa krav.

Det belopp som anges i dokumentationen som EU eller EU-institutionerna kommer att få, exempelvis genom införandet av en skatt på finansiella transaktioner, är mycket omtvistat. Det är omtvistat för att det är högst sannolikt att finanssektorn kommer att förbättra sin avkastning tack vare varje skatt och genom införandet av nya skatter eller slutligen flytta sitt skatterättsliga hemvist utanför EU till nackdel för EU-ekonomin. Men om bankerna och finansinstitutionerna verkligen stannar här och fortsätter att erbjuda finansiella tjänster, kommer de förstås uppenbarligen att överföra dessa kostnader på kunderna och konsumenterna.

Det är bra att se att det pågår en mycket komplex finansiell konsolidering i medlemsstaterna och jag anser att EU-institutionerna också bör bidra. Tyvärr har ännu inget nämnts om att EU-institutionerna bör minska sina utgifter. I stället har man endast talat om att införa nya skatter. Om EU-institutionerna lade ner några av sina EU-byråer, som ofta är onödiga, överdrivna och dyra, skulle det säkert bli medel över för att stödja flera EU-projekt.

Jag vill gärna även säga något om euroobligationer. Om euroobligationer godkänns blir följden att det inte längre finns något behov av besparingar, av att sätta av pengar för framtiden och inget behov av reformer, eftersom någon alltid träder in och löser situationen. Detta medför en ökad moralisk risk. Gruppen Europeiska konservativa kommer att rösta mot förslaget, eftersom vi motsätter oss införandet av nya skatter och skattehöjningar.

  Jürgen Klute, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Kravet på skatt på finansiella transaktioner är inget nytt. De som motsätter sig globaliseringen har krävt en sådan skatt i flera år. För bara fem år sedan var det dock knappt någon som skulle ha trott att en sådan skatt vore möjlig att införa inom en överskådlig framtid. Men den här veckan står frågan på Europaparlamentets föredragningslista tillsammans med koldioxidskatt och euroobligationer, och det anser jag är helt riktigt.

Jag kan bara välkomna och stödja de finansiella instrument som Anni Podimata har föreslagit i sitt betänkande, och jag tror att de kommer att röstats igenom, eftersom de verkligen behövs. Så här långt har konsolideringen av de nationella budgetarna enbart varit inriktad på nedskärningar av utgifterna. Men nedskärningar av de offentliga utgifterna påverkar främst arbetstagare, pensionärer och fattiga, med andra ord de som är beroende av välfärdsstaten.

Den offentliga finansieringens inkomstsida har hittills helt åsidosatts. Det är den andra drivkraft vi kan använda för att konsolidera de nationella budgetarna. Om man tar itu med inkomstsidan skulle framför allt de som bär det största ansvaret för den offentliga skuldkrisen få ta på sig en skälig del av den offentliga skulden.

Om vi ska konsolidera de nationella budgetarna är det helt enkelt absolut nödvändigt att vi ökar skatteintäkterna. Den stora offentliga skulden beror i själva verket på nationaliseringen av privata skulder, med andra ord att regeringarna har tagit över skulder från privata banker och finansierar finanskrisens följder. Staterna ansvarar därmed på intet sätt ensamma för skuldkrisen. Att be finanssektorn att ta av sina egna medel är därför inte bara självklart, utan vår politiska skyldighet. En skatt på finansiella transaktioner skulle slutligen innebära att denna sektor får bära en del av skulden som en av de främst ansvariga för den offentliga skuldkrisen. Om detta betänkande godkänns såsom det har lagts fram, skulle det sända en viktig politisk signal.

På samma sätt anser vi att euroobligationer är ett förnuftigt och därmed också nödvändigt instrument. De kommer att göra mer för att minska skulden än alla sanktioner och råd tillsammans, oavsett hur välmenta de än är. Klagomålen från vissa länder med överskott om att euroobligationer skulle öka deras räntebörda är oacceptabla, eftersom dessa länder samtidigt tjänar mer på sin export till länder med underskott. Vissa kommer kanske att kritisera detta som en överföringsunion. Men alla som vill ha ett socialt Europa – som vill att EU ska hålla samman även i framtiden – måste acceptera tanken med en överföringsunion åtminstone principiellt sett.

Slutligen skulle jag vilja säga till kommissionen att jag hoppas att den nu slutligen lägger fram förslag om en skatt på finansiella transaktioner. Vi har krävt detta i över ett år nu.

  Nigel Farage, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Teorin om en Tobinskatt har funnits i flera år – det vill säga en global skatt på utländsk valuta – men har förstås aldrig förverkligats. Vad som föreslås – och det är förstås för att EU så desperat behöver pengar och är i en sådan knipa att det behöver sina egna resurser – är att använda en möjlighet att angripa finanssektorn, eftersom den är mycket illa omtyckt just nu, och att införa en skatt på finansiella transaktioner just i EU, som om det på något sätt skulle ge oss stora intäkter.

Jag är ledsen, men vi lever i en global ekonomi. Om vi förlorar vår konkurrenskraft genom skatter eller reglering kommer människor helt enkelt att flytta – och de kan göra det inom 24 timmar. Det vore att bedriva en självmordsekonomi. Den största marknaden för utländsk valuta i världen – världens största finanssektor – ligger i London. Om jag inte visste bättre skulle jag kanske tro att det var en konspiration på gång här för att hindra anglosaxarna att göra affärer.

Som en följd av direktivet om förvaltare av alternativa investeringsfonder lämnade en av fyra hedgefonder London 2010. Om vi fortsätter på denna väg kommer Storbritannien att ha förlorat sin största enskilda industri. Jag anser att tiden har kommit då London och Storbritanniens finansmarknader kommer att göra uppror mot medlemskapet i Europeiska unionen. Om vi röstar om detta i morgon kommer det kanske att vara så dåligt att det faktiskt vore tämligen positivt för UKIP. Vi anser inte att vi borde delta i detta enorma socialistiska experiment.

  Martin Ehrenhauser (NI). – (DE) Herr talman! Du har fel, Nigel Farage. Från min sida är det ett tydligt ”Ja” till en skatt på finansiella transaktioner. Jag anser att detta är ett område där EU kan visa vad det går för. Ja, vi behöver EU i just sådana frågor. Europaparlamentet kan visa vad det går för här också. Om vi alla röstar för betänkandet i morgon skulle det kunna utgöra ett avgörande nytt steg mot en skatt på finansiella transaktioner. Politiken skulle då kunna ge rätt svar som en gång för alla kunde befria oss från beroendet gentemot finanssektorn.

Men skatten på finansiella transaktioner skulle inte bara ge finanssektorn incitament att göra långsiktiga investeringar här som ger mervärde för realekonomin. Nej, den skulle också ha en social beståndsdel, och leda till att skattebördan tydligt flyttades bort från arbetarna. Det krävs mod för att göra detta till och med i parlamentet, i synnerhet när det handlar om att fastställa skattesatsen. En skattesats på 0,03 eller 0,05 procent räcker inte. Vi borde sätta upp ett mål på åtminstone eller på upp till 0,5 procent. Så ja, låt oss göra ett klart åtagande om en EU-skatt på finansiella transaktioner. Jag kommer helt klart att rösta för ändringsförslag 2 i morgon.

  Markus Ferber (PPE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den här debatten handlar i själva verket om innovativ finansiering, men det har redan diskuterats. Innovation innebär inte bara att uppfinna nya skatter eller sätta en ny etikett på något som redan finns, såsom statsskuld.

Jag skulle mycket kort vilja ägna mig åt vad den här debatten verkligen handlar om. Den handlar inte om att införa euroobligationer – och CDU/CSU-partierna kommer helt klart att uttala sig mot det – utan snarare om att dra lärdom av krisen på finansmarknaderna. Det innebär helt enkelt att även spekulation måste beskattas. Det innebär också – och det vill jag klarlägga mycket tydligt – att om detta inte kan ske globalt vid G20-mötet, så måste vi göra det på EU-nivå.

Det finns inget alternativ. Därför är jag inte bara ute efter applåder just nu, Udo Bullman, utan efter en tydlig och kraftfull omröstning i Europaparlamentet i morgon. I den här frågan måste kommissionen, herr kommissionsledamot, vara vår bundsförvant mot medlemsstaterna – i synnerhet mot de medlemsstater som vi just hör hört tala så högljutt om vad man anser i City of London. Jag vill helt enkelt säga till dig Nigel Farage: titta på arbetslöshetssiffrorna och titta på den ekonomiska tillbakagången i ditt land, där man har koncentrerat sig på finansmarknadsprodukter. Om ni fortfarande byggde bilar – som vi gör i Bayern och i Tyskland – skulle ni ha haft det bättre ställt nu. Därför måste vi nu kräva och införa en skatt på finansiella transaktioner som en brådskande angelägenhet. Det är vår skyldighet som européer.

  Leonardo Domenici (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Anni Podimatas betänkande innehåller många viktiga aspekter som inte är begränsade till frågan om skatt på finansiella transaktioner. Betänkandet är fullt av analyser och förslag, och jag hoppas att det får brett stöd av parlamentet.

Det skulle kunna ligga till grund för en helt ny europeisk skattepolitik, vilket vi behöver. I frågan om skatteharmonisering innehåller betänkandet också förslag om att gå mot en skatteharmonisering som ger EU ny kraft och subjektivitet, även om det just nu är uppenbart att debatten främst handlar om skatten på finansiella transaktioner, som ska införas som ett första steg i hela Europa. Jag anser att det är dags för modiga beslut, som bör tillämpas på ett välavvägt sätt, samtidigt som de visar riktningen framåt. Jag anser att EU har ett ansvar att visa världen vägen framåt, och jag anser att parlamentet har ett ansvar att sända en signal och ett politiskt budskap.

Låt mig säga en sak till Olle Schmidt, vars intelligens och tydlighet jag verkligen respekterar: var försiktig med vilka argument du använder, för om vi i dag säger att vi inte kan ta ut en skatt på finansiella transaktioner på grund av skatteparadisen, kommer EU-medborgarna att känna sig hjälplösa i en tid då många av dessa finansinstitutioner börjar stå på plus igen.

Det är inte bara socialister som hävdar detta. I mitt land, Italien, stöds förslaget också av många autonoma och oberoende grupper. Det stöds också av den katolska, demokratiska rörelsen för främjande av utveckling och välavvägd tillväxt.

  Sylvie Goulard (ALDE). – (FR) Herr talman! Jag skulle vilja erkänna det arbete som har utförts av ledamoten Anni Podimata, som faktiskt hanterar flera mycket känsliga ämnen. Jag kommer inte att diskutera euroobligationer, som jag själv tar upp i mitt betänkande om ekonomisk styrning. Jag skulle vilja diskutera tre frågor som rör skatt på finansiella transaktioner.

Behöver vi för det första nya intäktskällor och har vi här i parlamentet rätt att diskutera intäktssidan emellanåt? Mitt svar på detta är ”ja”. Det finns vissa tabun i Europa. Jag anser dock att vi inte kan föra en ingående diskussion om hur krisen ska stoppas om vi inte hanterar detta ämne utan tabun. Därför välkomnar jag det arbete som har utförts av kommissionsledamoten Algirdas Šemeta om alternativ beskattning.

Behöver vi för det andra en skatt på finansiella transaktioner? Jag anser att det är en extremt intressant möjlighet att utforska. Jag skulle exempelvis vilja hänvisa till det arbete som nyligen har utförts av Europeiska centralbanken inom ramen för det samråd som arrangerades av kommissionen om direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID) och i synnerhet till avsnittet om högfrekvenshandel, det vill säga extremt snabba transaktioner som utförs av datorer. Det är tydligt att det nyligen har skett en farlig utveckling, och jag delar här Markus Ferbers åsikt att vi måste göra åtskillnad mellan marknadsverksamhet som gör att likviditeten ökar och verksamhet av mer spekulativ och troligtvis skadlig karaktär.

Min tredje och sista fråga är om vi behöver globala bestämmelser eller EU-bestämmelser? Jag skulle vilja veta vad som menas med ”global”. Ska vi vänta till dess att världens sista diktatur har gett sitt klartecken innan vi fattar ett beslut om någonting i EU? Gömmer vi oss bakom globaliseringen för att slippa ta itu med våra skyldigheter? Jag anser att det vore helt orimligt. Det är tydligt att måste vi överväga riskerna för omlokalisering – vi är inte ansvarslösa – men å andra sidan borde parlamentet inte fatta sina beslut under hot.

  Sven Giegold (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! För det första skulle även jag vilja framföra mitt tack till Anni Podimata. Hon har inte haft ett lätt jobb under de senaste veckorna. Av de e-postmeddelanden vi har fått och av den hetsiga debatt som har ägt rum – även inom vissa grupper – är jag säker på att ni har märkt att detta är en fråga som följs mycket noga av många av våra medborgare, som vill se exakt vilken ståndpunkt politikerna i detta parlament kommer att inta i den här frågan.

En skatt på finansiella transaktioner är resultatet av ett medborgarinitiativ som driver detta förslag, som i huvudsak bygger på Tobinskatten, och parlamentets ståndpunkt i frågan kommer därför att vara avgörande. En viktig fråga är för det första om det måste vara en global skatt? På global nivå finns det knappast någon som motsätter sig denna skatt. Nästa fråga är om vi också bör införa skatten inom EU? Uppriktigt sagt beklagar jag att många motståndare gömmer sig bakom argumentet om EU. Vi bör kategoriskt avvisa sådana dolda taktiker här och nu, eftersom vi har framgångsrika transaktionsskatter också på nationell nivå som fungerar på delmarknaderna.

Även om Algirdas Šemeta med andra ord för närvarande arbetar med konsekvensanalysen, tjänar det ingenting till att utreda om en transaktionsskatt kan fungera eller inte. Vi bör endast utreda på vilka delmarknader den kan införas nationellt, på vilka delmarknader den kan införas inom EU och på vilka delmarknader den kan införas globalt. Det innebär också, såsom anges i ändringsförslaget, att alla som kräver att transaktioner ska beskattas inte behöver rösta i morgon mot den ordalydelse som gemensamt har föreslagits av 120 ledamöter.

Jag uppmanar dig, Algirdas Šemeta, att göra din konsekvensanalys rättvis och att ta hänsyn till hur lågt beskattad finanssektorn är. Mina damer och herrar, låt oss sända en tydlig signal i morgon till fördel för EU-skatt på finansiella transaktioner. Det finns ingen teknisk anledning att inte göra det.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Det har länge funnits ett behov av att skapa en skatt på finansiella transaktioner (FTT) på global nivå och därför också på EU-nivå, precis som det har funnits ett behov av att sätta stopp för skatteparadis och spekulativa finansiella produkter. Det har länge funnits ett behov av att kontrollera och effektivt reglera kapitalmarknaden, förhindra spekulation mot ett stort antal produkter, inklusive handelsvaror, transaktioner rörande fast egendom, pensioner och försäkringar, samt en hel uppsjö av derivat, inklusive sådana som bygger på själva statsskulden.

Tyvärr har Europeiska kommissionen inte gjort några framsteg med dessa förslag, men det är välkänt att skatteflykt och skattebedrägeri beräknas kosta omkring 250 miljarder euro årligen inom EU, vilket skulle räcka för att minska de offentliga underskotten utan att behöva höja skatterna. Enligt aktuella prognoser skulle en skatt på finansiella transaktioner – även med en låg skattesats – generera knappt 200 miljarder euro per år på EU-nivå och 650 miljarder amerikanska dollar på global nivå.

Det är mot den bakgrunden som vi undrar hur man kan acceptera att en tydlig ståndpunkt om införandet av en skatt på finansiella transaktioner på EU-nivå bör skjutas upp med förevändningen att ytterligare en undersökning, nya undersökningar eller en fortsatt utvärdering behövs? Det är dags att fatta tydliga beslut om granskning och beskattning av kapital. Det är dags att vi slutar upp med att låta framför allt arbetstagare, mikroföretag och småföretag betala för den ekonomiska och sociala krisen.

  Marta Andreasen (EFD). – (EN) Herr talman! Europeiska unionen har nu länge velat finansiera sin verksamhet med en EU-skatt. Det verkar som om den föredrar en skatt på finansiella transaktioner, som man uppskattar skulle generera 200 miljarder euro per år.

Jag motsätter mig bestämt att en ny skatt tas ut av Europeiska unionen, eftersom det i grund och botten skulle ge Europeiska kommissionen möjlighet att besluta om EU-budgetens storlek och sammansättning, utan att medlemsstaterna och deras medborgare får något att säga till om. Än värre skulle det beröva medlemsstaterna möjligheten att ställa EU-byråkratin till svars.

Om denna skatt införs på nationell nivå för att kontrollera riskerna inom industrin för finansiella tjänster kommer kostnaderna oundvikligen att föras över på skattebetalarna. Samtidigt som det finns en uppfattning att sektorn för finansiella tjänster och banker bör betala notan för krisen, bör vi inte lura medborgarna genom att påtvinga dem ytterligare en skattebörda.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Att beskatta spekulation – vilket i många fall inte gynnar realekonomin – genom en avgift på finansiella transaktioner är utan tvekan den rätta metoden. En sådan skatt bör dock inte användas som en möjlighet att i smyg införa något som liknar en EU-skatt och rättfärdiga beskattningsrätt för EU. Detta betänkande är dock tyvärr ett steg just i den riktningen. Enligt min mening är EU inte en stat – och bör inte heller bli en. Beskattningsrätten måste förbli hos medlemsstaterna.

Om Bryssel inte kan förvalta sin budget måste man göra nedskärningar. EU har redan tillräckligt många behörighetsområden som skulle regleras bättre på nationell nivå än på EU-nivå. Dessutom finns det stora möjligheter till besparingar i denna djungel av subventioner och EU-organ. Införandet av euroobligationer, som också rekommenderas i betänkandet, bör enligt min mening bestämt avvisas. Det strider mot allt ekonomiskt förnuft och är inget annat än ytterligare en åtgärd för att göra EU till en överföringsunion, vilket jag motsätter mig.

  Diogo Feio (PPE). – (PT) Herr talman! Frågan om innovativ finansiering på global och på EU-nivå är inte bara viktig, utan också ytterst aktuell. Jag anser att det är beklagligt att den har reducerats till att handla om huruvida en ny avgift på finansiella transaktioner bör införas eller inte, men trots det kommer jag inte att väja för den här debatten.

Jag vill ställa en rad frågor. För det första undrar jag om parlamentet någonsin har hört talas om en kris som har lösts genom en ny skatt? Vet ni om det finns några undersökningar om vad det kostar att förvalta denna nya skatt? Känner ni till några undersökningar om vilka effekter denna nya skatt kommer att få för ekonomin? I ärlighetens namn har jag inte hört talas om några sådana undersökningar. Dessutom undrar jag om ni känner till någon form av reglering som går ut på att införa nya skatter, eller går regleringen ut på att övervaka och kontrollera marknaden? För mig är det uppenbart att så är fallet.

Jag ska avsluta med att begära att denna debatt och diskussion förs på ett sansat sätt och inte på grundval av ideologierna hos dem som inte bryr sig om ekonomins och företagens tillväxt eller allmänhetens bästa.

  Enrique Guerrero Salom (S&D). – (ES) Herr talman! Om några månader kommer det att vara fyra år sedan vi uppmärksammade de första symptomen och de första effekterna av denna förödande ekonomiska kris, som är den värsta kris som uppstått under de senaste 75 åren.

Krisen började som en stor internationell omvälvning i finansvärlden. Den blev sedan en ekonomisk kris som spred sig till realekonomin och påverkade tillväxten och sysselsättningen med allvarliga sociala konsekvenser. Vi får inte glömma att detta är en humanitär kris för hundratals miljoner människor världen över.

Sedan dess har det hållits ett flertal internationella möten, framför allt inom G20, där EU:s medlemsstater har varit mycket aktiva. Många bestämda uttalanden och formella åtaganden har gjorts vid dessa möten om att reformera de internationella finansiella institutionerna, reformera skattesystemen och införa avgifter på internationella finanstransaktioner. Dessa uttalanden har dock inte varit mycket mer än formella uttalanden.

I själva verket ligger det verkliga arbetet med att bekämpa skatteparadis och reformera finansinstituten fortfarande framför oss.

Jag vill göra en koppling mellan detta betänkande och de utvecklingspolitiska behoven. Utvecklingsländerna har drabbats hårdare av krisens effekter än andra länder. De har lägre tillväxt, lägre sysselsättning, större svårigheter att få extern finansiering, större skulder och mindre offentligt utvecklingsstöd. Skatten på finanstransaktioner skulle bli en ny finansieringskälla för utvecklingspolitiken.

Därför anser jag att dessa aspekter av Anni Podimatas betänkande förtjänar vårt stöd, och jag vill i detta skede uppmana parlamentet att stå fast vid sitt ord och påminna det om att införandet av avgiften godkändes av parlamentet i mars 2010 i ett betänkande om krisens effekter för utvecklingsländerna.

ORDFÖRANDESKAP: LAMBRINIDIS
Vice talman

  Carl Haglund (ALDE). - Herr talman! Tack till föredraganden som har lyckats skapa ett betänkande som också väcker debatt. Jag tycker att det är viktigt att vi påminner oss själva om det att Europeiska kommissionen faktiskt har lovat att till sommaren komma fram med ett antal ambitiösa förslag med nya s.k. egna resurser, det vi brukar kalla för own resources. Där är det helt klart att just dessa skatter som vi nu har debatterat kommer att finnas med.

Det är kanske också därför jag tycker att de s.k. INI-betänkandena, där vi själva tar initiativ till saker och ting, kan bli en aningen besvärliga då vi först efterlyser en seriös beredning med studier om vilka konsekvenser diverse skatter och annat kan ha och sedan ändå tenderar att här i kammaren föregripa denna seriösa beredning genom att säga vad vi vill ha oavsett vad kommissionen bereder.

Här tycker jag att min kollega Diogo Feio var inne på precis rätt spår, för det handlar ofta om att vi närmar oss dessa skatter utifrån ett ideologiskt perspektiv. Nu talar vi t.ex. om beskattning av finanssektorn. Det är en mycket komplex helhet. Man hör sällan argumentation som handlar om de tekniska detaljer som kommer med detta, utan det handlar egentligen om en princip: att man vill ha en sådan skatt.

I detta sammanhang kan man också diskutera hur innovativa vi sedan är. Man har av ideologiska orsaker redan för 30 år sedan och mera velat ha dessa skatter, så det är inte speciellt innovativt att efterlysa dem. Däremot förstår jag att någon kan tycka att de behövs. Själv har jag tyckt att det är viktigt att vi inför beskattning av finanssektorn och att vi gör det på global nivå. Någon frågade här vad det betyder. Det betyder inte att vi behöver vänta på den sista diktatorn som sitter någonstans i ett hörn av vår jord, utan snarare om att man på G20-nivå kunde åstadkomma någonting. Det är ju också ambitionen hos fransmännen, som leder G20 i år.

Men nu har vi inte tålamod att minnas att vi får seriösa förslag av kommissionen till sommaren. Då tror jag att vi kommer framåt utan att göra denna fråga ideologisk, för den är också pragmatisk. Vi måste också komma ihåg att dessa skatter ska fungera också i praktiken.

  Keith Taylor (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag vill tala för avgiften på finanstransaktioner. Den ger oss en möjlighet att återställa balansen och åtgärda de skador som orsakats av åtstramningsåtgärderna, underskottet och de åtgärder som vidtagits för att täcka underskottet.

Det är dock viktigt att införa skatter som är relevanta för de rådande omständigheterna, eftersom Barclays Bank i Storbritannien t.ex. endast betalade 113 miljoner brittiska pund i bolagsskatt 2009, vilket är långt under Storbritanniens skattesats på 28 procent, medan Royal Bank of Scotland avsatte 25 miljarder euro till planerad skatteflykt det året, vilket kostade de brittiska och amerikanska statskassorna 500 miljoner euro i förlorade intäkter.

I Storbritannien har det bildats en grupp som stöder avgiften på finanstransaktioner, som kallar sig för ”Robin Hood tax group”, efter den legendariska person som stal från de rika och gav till de fattiga.

Jag stöder gruppens kampanj, och jag uppmanar parlamentet att göra detsamma.

  Niki Tzavela (EFD). – (EN) Herr talman! Anni Podimatas betänkande är mycket välbalanserat och välmotiverat, och vi bör alla välkomna de fyra finansiella verktyg som införs genom betänkandet imorgon. De fyra åtgärderna är alla innovativa, och jag anser inte att debatten bör begränsas till endast avgiften på finansiella transaktioner. Vi bör vara försiktiga när vi väljer vilka åtgärder som ska genomföras. Vi bör utesluta skatter inom sektorer som energisektorn som ökar levnadskostnaderna. Därför bör kommissionen i slutskedet av detta ärende med hjälp av en konsekvensbedömning utvärdera effektiviteten hos och de potentiella resultaten av dessa instrument.

  Gunnar Hökmark (PPE). – (EN) Herr talman! För det första vill jag gratulera föredraganden för att hon har lyft fram ett antal intressanta politiska skillnader i detta betänkande.

Jag vill också förtydliga en sak efter att ha lyssnat till den här debatten, och det är att en avgift på finanstransaktioner inte kommer att betalas av några andra än konsumenterna, precis som när det gäller elektricitet, bilar eller andra varor och tjänster. När dessa beskattas ökar priset för konsumenten. Ingen bank kommer att betala för detta. Bankerna kommer hur som helst att behöva öka sitt kapital under det kommande decenniet.

Så skatten kommer alltså att påföras konsumenterna. Det kan vara bra, eftersom vi givetvis behöver skatter. Men är det en bra skatt? Som min kollega Olle Schmidt nämnde tidigare provade vi det i Sverige, där den kallades valpskatten. Det var mer eller mindre samma skatt som vi diskuterar nu, och det var en succé – för Londons finansvärld! Det berodde på att aktiehandeln flyttade till London och handeln med obligationer mer eller mindre dog ut.

Därför är jag lite förvånad över vad som har sagts i debatten. Skillnaden ligger mellan dem som vill veta vilka konsekvenserna skulle bli och dem som inte vill veta det, dem som vill ha en konsekvensbedömning och dem som inte vill ha någon. Vi måste reflektera över om vi inte just nu gör borgmästaren i Shanghai mycket glad. Därför anser jag att vi bör följa den linje som föreslagits av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater).

  Arlene McCarthy (S&D). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för detta betänkande och ägna mina kommentarer åt hur vi ska bemöta allmänhetens krav på en rättvis beskattning av sektorn för finansiella tjänster.

Vi bör komma ihåg att skattebetalarna redan har betalat 4,5 biljoner i statligt stöd för att rädda banksektorn – det motsvarar 9 500 euro per man, kvinna och barn i EU – och allmänheten betalar givetvis fortfarande genom förlorade arbeten under denna extrema finanskris. Nu när denna sektor åter har blivit lönsam och betalar ut höga bonusar (det är faktiskt så de rekapitaliserar sektorn, Gunnar Hökmark, de behöver inte bekymra sig över skatter – det är bonusarna de borde göra sig av med) är det inte mer än rimligt att den bidrar på ett rimligt sätt precis som andra sektorer.

Jag undrar varför EU:s egna resurser, inbegripet momsen, ska betalas av hushållen och skattebetalarna, medan finanssektorn i hög utsträckning slipper betala moms. Samtidigt som Irland lånar 85 miljarder euro för att lösa sin ekonomiska kris beräknas landets totala stöd till bankerna uppgå till 725 miljarder euro. EU-medborgarna anser med rätta att det är dags för finanssektorn att dra sitt strå till stacken. Till och med Mervyn King, chefen för Bank of England, sade i helgen att vi kommer att gå in i en ny bankkris om inte finanssektorn genomgår en genomgripande reform.

I detta betänkande står inget om hur vi ska införa en avgift på finansiella transaktioner eller hur hög en sådan avgift ska vara. Det är nu tydligt att vi precis har börjat granska dokumentationen på det här området, och en studie visar att till och med en ytterst låg avgift på enbart valutahandeln skulle kunna inbringa 26 miljarder amerikanska dollar världen över.

Vi stöder ytterligare studier. Vi stöder givetvis även dig, Algirdas Šemeta, genom att se till att vi inte inför den misslyckade svenska modellen, som inte är ett bra exempel på en avgift på finansiella transaktioner. Men jag kan säga till dig redan innan jag har sett resultaten av studierna att jag är en aning besviken över att kommissionen i sitt samrådsdokument redan har uteslutit en EU-avgift på finanstransaktioner. Du har rätt: vi måste se resultaten innan vi förkastar dem, och jag är besviken över att kommissionen redan har fattat det beslutet.

Under morgondagens omröstning kommer jag därför avslutningsvis att rösta för detta betänkande och principen att finanssektorn nu ska betala för sig. Med denna röst vill jag stödja våra medborgare och åsikten att de inte ständigt ska behöva betala för finans- och banksektorns misstag.

  Satu Hassi (Verts/ALE). – (FI) Herr talman! Jag tackar föredraganden för hennes utmärkta arbete. Jag hade velat att man i detta betänkande lade större vikt vid finansieringen av internationella klimatåtgärder, men jag ger också mitt starka stöd till avgiften på finanstransaktioner. När det gäller finansieringen av klimatåtgärder föreslog den arbetsgrupp som tillsattes av FN:s generalsekreterare förra året en koldioxidskatt som ett alternativ för utsläpp från internationella transporter. Detta bör tas på allvar i EU.

När 2008 års klimatpaket antogs beslutade vi att om inte internationella sjöfartsorganisationen hade inrättat ett globalt system för kontroll av utsläpp från sjöfarten före slutet av 2011 skulle vi agera på egen hand, på samma sätt som vi gjorde med luftfarten. En koldioxidskatt på sjötransporter till och från EU skulle få stor global betydelse, eftersom den skulle påverka en tredjedel av all internationell sjöfart och ge utvecklingsländerna en stadig inkomstkälla för sina klimatåtgärder.

  Antonio Cancian (PPE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att dagens ämne är viktigt, eftersom det inte bara handlar om avgifter på finanstransaktioner, utan även är en viktig marknadsfråga. Genom euroobligationer – vi måste skilja mellan euroobligationer och projektobligationer – har det blivit dags att utveckla och driva vår ekonomi genom den finansiering som kallas för projektobligationer, framför allt när det gäller transeuropeisk infrastruktur inom transport-, energi- och telekommunikationssektorerna med hjälp av forskning och innovation.

Vi måste vara vägledande på dessa områden. Detta är det underliggande temat i dag, därav den förändrade takten. Nu när vi alla talar om EU-metoden är detta en möjlighet att ge det begreppet ett innehåll. Arbetslösheten är dagens verkliga sociala problem. Detta är vår uppgift i dag.

När vi tar ut skatter, oavsett om det är över hela världen eller bara i EU, anser jag att vi gör våra företag mindre konkurrenskraftiga. När vi bestämmer oss för den här svårtillämpade ökningen – för att vi endast vill komma åt dem som spekulerar, vilket vi inte kommer att lyckas med – kommer vi att misslyckas just eftersom den är så svår att tillämpa och måste tillämpas på G20-nivå. Slutligen anser jag när det gäller koldioxidskatter att skatterna inte bör höjas, utan göras mer enhetliga.

  Liem Hoang Ngoc (S&D). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det betänkande som vi diskuterar i dag innebär verkliga framsteg. Jag tänker framför allt på euroobligationerna, som EU kommer att behöva för att finansiera Europa 2020-strategin.

Högern förkastade i utskottet för ekonomi och valutafrågor tyvärr principen om en EU-avgift på finanstransaktioner, trots att de röstade för den i juni. Dess argument för att förkasta en EU-avgift på finanstransaktioner som en föregångare till en global avgift är samma argument som används av förespråkarna för skatteparadis. Man säger att införandet av en avgift endast på EU-nivå skulle vara en katastrof för finanssektorn. Man säger också att det skulle orsaka en kapitalflykt från EU.

På det svarar jag: Vad spelar det för roll om så är fallet? Den nuvarande volymen av finansiella transaktioner är överdrivet stor i förhållande till realekonomins behov. Att införa den här avgiften endast inom EU skulle bidra till att spräcka den bubblan.

Om dessutom volymen av de spekulativa kapitaltransaktionerna var något mindre, som t.ex. kreditderivaten i början av krisen, skulle det verkligen bidra till att stärka våra bankers balansräkningar. De skulle ha mycket större incitament att finansiera realekonomin.

För de som skyller på att det saknas en konsekvensbedömning vill jag påpeka att det heller inte gjordes någon konsekvensbedömning innan man gav klartecken för mångfaldigandet av derivat.

Det är dags för alla parlamentsledamöter att ta sitt ansvar. EU kan inte fortsätta att svansa efter ett G20 som domineras av USA och Kina. EU måste staka ut riktningen för reformen av vårt finanssystem.

Därför kan jag inte stödja en text som väljer att förbise en avgift på finanstransaktioner.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE). – (EL) Herr talman! Anni Podimatas betänkande innehåller intressanta idéer – både gamla och moderna – som är särskilt aktuella just nu, med tanke på de förändringar vi står inför i euroområdet och i hela EU i fråga om stabilitet och tillväxt. En särskilt positiv idé är den om euroobligationer.

Jag vill i synnerhet kommentera frågan om en avgift på finanstransaktioner, som jag betraktar som en positiv åtgärd, vilket fastslås i det ändringsförslag som jag stödde, även om det bara blir på EU-nivå. Jag stöder detta förslag trots att det i alla relevanta studier har betonats att det är svårt och komplicerat att driva in skatten och trots att man inte vet hur ändamålsenlig den kommer att vara om den endast tillämpas på EU-nivå och inte på internationell nivå.

Men förutom dessa tekniska detaljer är vi särskilt bekymrade över dess eventuella effekter på EU-ekonomins konkurrenskraft. Konkurrenskraften är en förutsättning för vår tillväxt, vilket bör framstå som självklart med tanke på försöket att genomföra pakten för konkurrenskraft inom ramen för den ekonomiska styrningen med stränga och bindande villkor. Därför är vi bekymrade över vilka konsekvenser en sådan avgift kan få när det gäller att föra vidare snabba finansiella tjänster, när det gäller bristen på den likviditet som vår marknad så väl behöver just nu och när det gäller att flytta över kostnaden till investerarna och skattebetalarna.

Det är därför vi anser att den studie som kommissionen utlovat är en mycket grundläggande förutsättning. Det är dock ännu en sak som bekymrar oss: det står ingenstans vad resurserna kommer att användas till. Vi är inte för skatter för skatternas skull. Vi bekänner oss inte till någon skattedoktrin. Vi vill veta vad resultatet blir. Jag skulle vara mycket lyhörd och mitt förslag att förhandla skulle fortfarande gälla för en avgift som går till EU:s budget eller till stödmekanismen.

  Elisa Ferreira (S&D). – (PT) Herr talman! Det är meningslöst att upprepa att den rådande situationen är den största prövningen för eurons överlevnad, och därmed för EU:s överlevnad. Anni Podimatas betänkande öppnar upp för konstruktiva lösningar, så jag vill gratulera min kollega till de förslag hon lägger fram.

Situationens allvar är inte ett resultat av alltför stora underskott eller externa skulder i euroområdet som helhet, utan snarare av de bestående och allvarliga olikheterna i områdets olika ekonomier som omfattas av den gemensamma politiken. Vi saknar de instrument som skulle göra möjliggöra en konvergens mellan dessa ekonomier och tillåta EU att återfå balansen och växa.

Vi måste vara tydliga. Med den nuvarande integrationsnivån och med tanke på de olika ekonomiernas olikheter kommer euroområdet och EU inte att överleva med en budget på 1 procent av de samlade tillgångarna. I praktiken var den enda lösning som vi kunde komma fram till efter krisen att föreskriva åtstramningsåtgärder, och det är nu arbetstagarna och företagen som betalar för de underskott som orsakades av den spekulativa krisen inom finanssektorn, för vars undsättning EU har avsatt 26 procent av sina tillgångar.

Det är sant att en avgift på finanstransaktioner med en mycket låg procentsats, t.ex. 0,05 procent, för extremt spekulativa transaktioner som inbegriper högriskprodukter, kommer att behöva betalas av de som köper sådana produkter. Men varför skulle de inte betala, när vanligt folk betalar mervärdesskatt på bröd, mjölk och andra basvaror? Skattebördan måste omfördelas så att den skadar färre arbetstagare och företag och delas mer rättvist med finanssektorn, i synnerhet de spekulativa sektorerna.

Herr kommissionsledamot! Jag anser inte att kommissionen för närvarande bör avvisa eller undvika det tydliga politiska budskap som parlamentet sänder. Det offentliga samrådet kan inte utesluta en analys av avgiften på finanstransaktioner. Tvärtom, denna analys måste ges högsta prioritet.

  Theodor Dumitru Stolojan (PPE). – (RO) Herr talman! EU har redan en skattebörda som är nästan 10 procentenheter högre än USA:s, Japans och andra ekonomiska världsmakters, och detta innebär en konkurrensnackdel för EU:s företag jämfört med amerikanska företag och andra globala företag. Det finns visserligen en stor entusiasm för införandet av en ny avgift på finanstransaktioner, men som vi alla vet har finanssektorn en otrolig förmåga att lämpa över alla kostnader på medborgarna och företagen. Därför anser jag att vi endast kan diskutera en avgift på finanstransaktioner i EU om vi har en global överenskommelse i den här frågan.

För det andra vill jag uttrycka mitt fulla stöd för införandet av euroobligationer för att finansiera europeiska infrastrukturprojekt som ett sätt att locka resurser, även för att locka resurser från den privata sektorn för att finansiera dessa projekt.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden, Anni Podimata.

Den ekonomiska och finansiella krisen har visat att det finns ett antal oproportionerliga incitament i finanssektorn samt brister i regleringen och tillsynen av finanssystemet. Finanssystemet bör bidra till att betala kostnaderna för den här krisen på ett mer rättvist och hållbart sätt. Vi bör dock genom en konsekvensbedömning se till att avgiften på finanstransaktioner inte i slutändan överförs till konsumenterna, det vill säga till medborgarna. Vi anser därför att man måste fastställa tydliga regler för att förhindra en sådan situation.

Offentliga upphandlingar motsvarar 17 procent av EU:s BNP och utgör en betydande marknad, i synnerhet på områden som hälso- och sjukvård, transport och energi. Genomförandet av elektroniska system för offentlig upphandling i medlemsstaterna har lett till ökad insyn och betydande besparingar i de nationella budgetarna. Jag uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att genomföra minst 50 procent av alla offentliga upphandlingar med hjälp av elektroniska system senast 2015, och därmed respektera de åtaganden som medlemsstaterna gjorde i Manchester 2005. Jag uppmanar även kommissionen att genomföra e-fakturainitiativet om elektroniska fakturor, vilket är ett viktigt verktyg för att minska skatteflykten.

Medlemsstaterna bör avsevärt förbättra de befintliga strukturfonderna för forskning och innovation samt projekt för transport och energieffektivitet och hjälpa medborgarna att skaffa sig de nödvändiga kunskaperna och förbättra de nationella systemen samt genomföra smarta specialiseringsstrategier och gränsöverskridande projekt. Mot denna bakgrund stöder vi utfärdandet av gemensamma euroobligationer för att finansiera infrastrukturprojekt.

Jag vill också uppmärksamma den outnyttjade potentialen hos innovativa revolverande finansiella instrument som syftar till att öka energieffektiviteten hos byggnader. Dessutom bör medlemsstaterna börja förbereda strukturfonderna efter 2013, med särskild tonvikt på innovation, transport, energieffektivitet och smart specialisering.

  Astrid Lulling (PPE). – (FR) Herr talman! Nu när vi precis har börjat smälta effekterna av den finansiella krisen är det verkligen inte förbjudet att tänka över grundläggande frågor som innovativa skattemekanismer och föreslå nya vägar såsom euroobligationer. Men om detta ska vara riktigt meningsfullt så får realismen aldrig ge vika för idealismen. Euroobligationer kan bli ett instrument för framtiden om Europeiska unionen skulle göra verkliga framsteg när det gäller ekonomisk styrning. Detta är en förutsättning. Vi får inte underskatta problemen.

Om vi lyssnar på Anni Podimata verkar det hela faktiskt ganska enkelt. Vi tar pengarna där vi hittar dem, och så är det med den saken. I dag är det tacksamt att göra bankerna till syndabockar. De har syndat och de måste betala. Det är vad fransmännen sade till tyskarna efter Versaillesfördraget 1920. En synnerligen välinformerad observatör, ECB-chefen Jean-Claude Trichet, varnade oss mycket tydligt för riskerna med att tillämpa en unilateral avgift på finanstransaktioner inom EU. Jag har till och med hört att man talat om att införa avgiften endast i euroområdet. Vi är ute på hal is här. Vår kollega Nigel Farage skulle bli överförtjust! Vi måste därför vara ytterst försiktiga. Därför instämmer jag till fullo med det ändringsförslag som lades fram av min grupp. Det stänger inga dörrar, men kräver att vi grundligt analyserar konsekvenserna av de val vi gör. Att välja att vara ideologisk i det här läget skulle vara ett allvarligt misstag.

Jag för min del tänker inte stödja en åtgärd vars enda konsekvens skulle vara att missgynna EU:s finanssektor till förmån för våra konkurrenter.

  David Casa (PPE). – (MT) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för att hon påmint oss om att den inre marknaden måste bli mer effektiv och ändamålsenlig om den ska bli bättre. Om vi diskuterar skattefrågan mot bakgrund av detta och betänker att vi precis har börjat ta oss ur krisen, så anser jag att ett plötsligt införande av skatter inte är rätt väg att gå. Det säger jag eftersom jag tror att marknaden är tillräckligt belastad som det är – t.ex. genom de nya kapitalkraven och de nya insättningsgarantisystemen – och vi har inte ens börjat känna effekterna av detta. Med tanke på att vi alla är överens om att en global skatt kommer att vara så gott som ogenomförbar eftersom EU inte kan vara den enda aktören här, anser jag att vi bör överväga vilka konsekvenser denna EU-avgift kommer att medföra. Vi måste fundera över hur arbetsmarknaden kommer att påverkas, hur vi kan skapa fler arbetstillfällen och hur konkurrenskraftig EU:s marknad kan förbli i förhållande till andra konkurrerande internationella marknader. Mitt parti, som jag företräder här, stänger inte dörren i den här frågan, men vi håller inte med om att vi kan ta oss ur krisen genom att införa en ny avgift. Vi anser att vi bör utvärdera effekterna, titta på de studier som har genomförts och betänka hur detta kommer att påverka EU:s ekonomiska sektor. Om det mot bakgrund av allt detta framgår att denna avgift trots allt kommer att vara gynnsam så kan vi samtycka till dess införande. För närvarande står vi dock fast vid vår övertygelse att nya avgifter är oacceptabla.

  Jean-Pierre Audy (PPE). – (FR) Herr talman! Jag vill börja med att berömma föredraganden, Anni Podimata, för hennes arbete och Danuta Maria Hübner för hennes enorma arbetsinsats för vår politiska grupp.

Vi känner alla till de fakta som rör avgiften på finanstransaktioner. Det första faktumet är att transaktioner och spekulation motsvarar mellan 80 och 100 gånger realekonomins värde. Det andra är att millennieutvecklingsmålen – fattigdom, vatten, skog, infrastruktur, utbildning och hälsa – fortfarande måste finansieras och kräver 300 miljarder amerikanska dollar senast 2015.

Därför är vi för denna avgift, men när den läggs fram för omröstning i morgon krävs en överväldigande majoritet. Att komma med undanflykter skulle vara det farligaste parlamentet kan göra. Det behövs en överväldigande majoritet, och avgiften måste tillämpas på EU-nivå, inte på mellanstatlig nivå.

När det gäller euroobligationerna finns det tre kategorier. Den första kategorin sägs kunna användas för att finansiera statsskulder, vilket inte stämmer, eftersom vi aldrig kommer att få en politisk majoritet för att finansiera alla medlemsstaters statsskulder. Den andra kategorin skulle kunna finansiera krishanteringsmekanismen, som har blivit permanent. Vi behöver verkligen euroobligationer för detta. Här vill jag ta upp frågan om den politiska, och därmed den parlamentariska kontrollen av dessa euroobligationer. För det tredje och sista anser jag att vi behöver euroobligationer för investeringar. En kontinent som inte investerar kommer att gå bakåt i utvecklingen. Kontinenter världen över investerar. Därför behöver vi dessa euroobligationer, dessa projektobligationer.

  Sławomir Witold Nitras (PPE). – (PL) Herr talman! Jag vill inte upprepa de argument som framförts av föregående talare från min politiska grupp. Jag vill endast tillägga en sak.

Det stämmer att avgiften på finanstransaktioner skulle bli en avgift som tas ut från medborgarna. Det stämmer att införandet av denna avgift utan att göra några genomförbarhetsstudier (och några sådana har inte gjorts), och endast på EU-nivå i stället för på internationell nivå, skulle vara mycket oansvarigt.

Jag vill tillägga ännu en sak. Jag glömde att tacka Anni Podimata och Danuta Maria Hübner. Utan deras arbete skulle utskottets betänkande ha varit betydligt sämre. Betänkandet har faktiskt blivit riktigt bra. Det är sansat och balanserat med vissa tänkvärda förslag, men saknar ideologiska utsvävningar och idéer utan verklighetsförankring.

Jag skulle dock vilja tillägga ytterligare en sak angående avgiften på transaktioner. Det finns länder, inte bara i övriga världen utan även i EU, bland annat mitt eget land, vars banksystem har bevisat sitt värde under finanskrisen. I Polen kompletterade vi inte finanssystemet. Vårt finanssystem övervakades redan av vår myndighet för finansiell tillsyn, och vi hade regler som först nu har införts på EU-nivå. Detta system tycks inte ha genererat några skulder. Förslaget om att införa en avgift på finanstransaktioner kommer också att belasta sunda system som inte har del i skulden. Eftersom jag som EU-medborgare känner till att det finns system som inte genererar kostnader, kan jag därför inte gå med på detta.

Jag vill bara säga en sak till om euroobligationer. Det är en bra idé. Vi måste finansiera investeringar, men när vi nu sätter i gång med detta vill jag ställa en fråga till kommissionen i synnerhet: Hur ska vi se till att detta instrument omfattar alla dem som med tiden kommer att vilja ansluta sig till euroområdet, och inte bara de nuvarande medlemmarna?

  Sari Essayah (PPE). – (FI) Herr talman! Finanskrisen har inneburit att vi blivit tvungna att överväga gynnsamma inkomstkällor för att uppnå tillväxt och välstånd. Betänkandet omfattar såväl användbara som problematiska initiativ. Det som är problematiskt i betänkandet är förslaget om EU-projektobligationer eller euroobligationer, som jag motsätter mig helt och hållet. Euroobligationer skulle göra medlemsstaternas ansvar för de egna ekonomierna mindre tydligt och belasta de medlemsstater som framgångsrikt själva har skött sina affärer med dessa ökade räntebetalningar. Det skulle utgöra ett så kallat moraliskt vågspel.

Jag stöder ändå denna ”börsskatt”, dvs. skatten på finansiella transaktioner, om vilken kommissionen snarast möjligt borde presentera en konsekvensbedömning. Jag kan lika gärna fråga kommissionsledamoten som är här i dag när vi kan få denna konsekvensbedömning?

Det är också positivt att man i betänkandet har fäst stor uppmärksamhet vid finansieringen av utvecklingssamarbete, eftersom de svåraste mänskliga konsekvenserna av finanskrisen är att den hotar att drabba dem som definitivt bär minst ansvar för situationen, dvs. människorna i utvecklingsländerna. Världens mest fattiga får lida på grund av att vissa länder under lågkonjunkturer skär ner på utvecklingsbiståndet, och till och med på det akuta humanitära biståndet.

I betänkandet påminns vi med rätta om betydelsen av samarbetet på utvecklingsområdet, men också av de åtgärder som vidtagits av utvecklingsländerna själva. Dessa länder måste öka de egna insatserna på skatteområdet, särskilt skatteuppbörden och bekämpandet av skatteflykt. EU bör under tiden förbättra samordningen av det nuvarande fragmenterade systemet för utvecklingsbistånd och öka insatserna för att bekämpa skatteparadis.

  Damien Abad (PPE). – (FR) Herr talman! Vi kanske har tagit oss igenom den värsta finanskris som världen har skådat sedan 1929, men det innebär inte att vi i EU kan luta oss tillbaka och blåsa faran över.

Det jag vill säga är att regleringen av det internationella finanssystemet och idén om en skatt på finansiella transaktioner inte är några typiskt vänsterbetonade frågor. Detta är inte uteslutande en socialistisk fråga. Det är en fråga som berör hela parlamentet. I det hänseendet anser jag att det är en skam att den socialdemokratiska gruppen lägger fram en alternativ resolution vid en tidpunkt då alla våra politiska grupper har möjlighet att samlas och enas om två förslag. Det första förslaget handlar om att stödja principen om en global skatt på finansiella transaktioner, i linje med G20-gruppens förslag och i enlighet med dess nuvarande färdplan. Det andra förslaget handlar om att undersöka möjligheten att införa denna skatt på finansiella transaktioner inom EU, efter att en konsekvensbedömning genomförts. Konsekvensbedömningen är inte avsedd att fördröja saker och ting eller att ge oss mer tid: den är uteslutande avsedd att se till att skatten införs under rätt omständigheter.

Jag anser att det är skamligt att partipolitiska och individuella intressen hindrar oss från att skapa en stark rörelse inom parlamentet. Jag anser att frågan om att reglera det internationella finanssystemet är alltför viktig för att göras till en partipolitisk fråga, och jag anser att höger- och mittpartierna ska kunna säga sin mening om frågan lika obehindrat som vänstern: de kan påverka debatten, de kan ta mod till sig och visa ansvar genom att föreslå att denna skatt ska införas av pragmatiska, snarare än ideologiska skäl.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för detta betänkande.

De två största problem som EU står inför är den höga arbetslösheten och de svåra skuldbördorna. I går nåddes en överenskommelse i Dublin om bildandet av en ny regering – en regering som har åtagit sig att föra Irland ut ur en av de mörkaste tiderna i vår historia. Irland står inför en nationell ekonomisk kris utan motstycke, vilket kollegerna här i parlamentet känner till alltför väl. Vi behöver definitivt våra kollegers förståelse och stöd för att kunna återhämta oss efter denna svåra situation.

Den tillträdande regeringen har flera utmaningar framför sig, däribland att invänta resultaten från det andra stresstestet för banker som väntas i slutet av månaden, så att vi till sist får vetskap om problemets omfattning. Stresstestet kommer att bli en svidande anklagelse mot den ineffektiva regleringen av EU:s banksektor – och även Irlands – men jag säger EU:s, och understryker detta. Det finns lärdomar att dra. På sysselsättningssidan kommer vi att inrikta oss på att hjälpa människor att komma tillbaka till arbetsmarknaden.

När det gäller frågorna i detta betänkande föreslås tre åtgärder på skatteområdet. Skatten på finansiella transaktioner har potential, men vi behöver – och jag välkomnar kommissionsledamotens kommentarer om detta – en konsekvensbedömning innan vi gör något slutligt utlåtande. Jag vill påpeka att beskattning inte får handla om bestraffning, utan om att skapa resurser på ett rättvist och jämlikt sätt.

När det återigen gäller euroobligationerna möjliggör de stora infrastrukturprojekt. De som oroar sig över den moraliska risken skulle säga att om vi hade en god ekonomisk styrning skulle denna rädsla dämpas. När det gäller koldioxidskatten har jag slutligen vissa farhågor, men vi diskuterar åtminstone dessa mycket viktiga frågor här i parlamentet och imorgon kommer vi att hålla omröstning om dem.

  Jan Kozłowski (PPE). – (PL) Herr talman! De ambitiösa strategiska mål som EU har antagit kräver betydande investeringar och resurser. Å andra sidan har finanskrisen inneburit att flera medlemsstater har tvingats hitta sätt att hushålla. Det är svårt att förena dessa två tendenser, så jag anser att sökandet efter innovativ finansiering är viktig och värd att satsa på.

Jag vill emellertid uppmärksamma två särskilt viktiga frågor. För det första bör innovativ finansiering ses som ett komplement till EU:s budget. Det bör betraktas som ett stöd till EU:s ambitiösa mål, men inte som ett försök att minska medlemsstaternas insatser. För det andra bör man noga analysera hur de föreslagna finansieringsmetoderna kommer att påverka EU:s konkurrenskraft och arbetslöshetsnivåer.

  George Sabin Cutaş (S&D). – (RO) Herr talman! För att uppnå målen för Europa 2020-strategin krävs mycket stora investeringar på EU-nivå på områdena för forskning, utbildning och infrastruktur. Mot bakgrund av den åtstramningspolitik som de europeiska regeringarna följer och de växande underskotten kan dessa mål emellertid bara uppnås genom alternativa finansieringsmetoder. Jag tänker på såväl gemensamma obligationsemitteringar, som kan göra det möjligt för medlemsstaterna att täcka en del av underskotten genom att låta en del av skulden övergå i en europeisk skuld och underlätta erhållandet av lån med låga räntesatser, som på skatten på finansiella transaktioner.

Den senare skulle innebära en minimiavgift för finanssektorn, vars verksamhet står för omkring 73 procent av den globala bruttonationalprodukten. Avgiften skulle användas för att motverka finansiella spekulationer, samt säkerställa en marknadsreglering och investeringar i EU-projekt. EU måste sända en tydlig signal när det gäller att hitta en lösning på finanskrisen, främst genom att införa dessa skatter.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Herr talman! En skatt på finansiella transaktioner skulle påverka konkurrenskraften, men en global skatt som tillämpas på rätt sätt skulle kunna vara ett sätt att samla in ytterligare medel till den globala politiken. För att kunna inta en konsekvent ståndpunkt bör EU göra en bedömning av konsekvenserna av att införa en sådan skatt. I studien bör hänsyn tas till den möjliga risken för att utländska investeringar flyttas till områden som är mindre öppna för insyn. Studien bör också undersöka i vilka utsträckning de berörda alternativen kan användas som innovativa finansiella mekanismer. En sådan skatt får inte inverka negativt på banksystemet. Att undvika eventuella effekter på små och medelstora företag och enskilda investeringar är emellertid två mycket viktiga aspekter.

Slutligen vill jag betona att endast en skatt på finansiell verksamhet skulle vara genomförbar på EU-nivå. På så sätt skulle vi endast beskatta företag, och inte varje deltagare i en finansiell transaktion.

  Sylvana Rapti (S&D). – (EL) Herr talman! Jag ska inte säga tack eller framföra min uppskattning till Anni Podimata. Jag vill dock säga att hon gjort ett bra jobb, för vid en tidpunkt då eurons tillstånd är mycket dåligt har hon åtagit sig att utarbeta ett initiativbetänkande i parlamentet där man föreslår en lösning. Den bot som föreslås omfattar en skatt på finansiella transaktioner.

Många har sagt nej till detta; vissa har sagt det på ett artigt sätt, andra har varit mer rakt på sak. Jag har emellertid inte hört talas om några alternativa förslag och jag tror att vi alla vill försvara EU och euron. Jag har också hört talas om en studie, men när jag hör förslag om en studie vet jag i förväg att svaret är nej, och att vi bara försöker vinna tid. Försök inte att vinna tid, herr kommissionsledamot. Gör något på en gång. Som avslutning på ögonkontaktsförfarandet uppmanar jag er att anta denna skatt.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Min grupp och jag stöder införandet av en skatt på finansiella transaktioner av två skäl.

Först och främst för att en sådan skatt är nödvändig och användbar. En avgift på 0,05 procent skulle ge intäkter på över 200 miljarder euro. Vid en tidpunkt då en förmodat magisk politik som går ut på att minska kostnaderna paradoxalt nog kräver större intäkter anser jag att det är absolut nödvändigt att införa denna skatt. Den är avgörande.

För det andra skulle skatten göra det möjligt för oss att ta itu med och begränsa spekulationer, vilket för närvarande är den stora utmaningen för världens och EU:s politik.

Det finns ytterligare en anledning till att jag stöder denna skatt, och det är för att tusentals medborgare, som företräds av en mängd organisationer, kräver att skatten införs. Som politiska företrädare är det vår skyldighet att inte bara lyssna utan att också reagera på ett ansvarsfullt och konsekvent sätt, och jag anser att parlamentet i morgon bör uttala sig tydligt och övertygande på den här punkten.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Politiker förväntas styra världen, och om de inte gör det fylls tomrummet av andra. Det var delvis det som skedde i samband med finanskrisen, inte minst i mitt eget hemland. Som tur är återvinner vi nu förlorad terräng, och i parlamentet har insatser gjorts för att försöka tygla de finansiella spekulanterna – dessa ekonomiska parasiter som har förstört både marknader och människors liv. Skatten på finansiella transaktioner är en god idé att utgå ifrån, men om skatten inte införs globalt kommer vi, med Nigel Farages ord, att skapa en kamikaze-ekonomi.

Jag gladdes åt att medunderteckna ändringsförslag 3, där man efterlyser en genomförbarhetsstudie. Det är riktigt och klokt att invänta genomförbarhetsstudien för att se om det är ekonomiskt förnuftigt att ensidigt gå vidare med skatten, utan övriga världen. När denna genomförbarhetsstudie väl finns till hands kan vi fatta ett beslut.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D). – (PL) Herr talman! Skatten på finansiella transaktioner är ytterst viktig för EU:s framtid. Skatten kommer att bidra till en förbättrad kontroll av finanssektorn. Bristen på nödvändiga kontroller ledde tidigare till en kris och vållade stor skada till följd av exempelvis bankernas spekulationer. I dag har kostnaderna för krisen överförts på EU:s medborgare. I till exempel Polen har momsen höjts, vilket innebär att kostnaderna för familjers försörjning har stigit.

Införandet av skatten på finansiella transaktioner kommer att innebära att åtgärder vidtas för att begränsa de så kallade skatteparadisens verksamhet. Förutom att skatten kommer att bidra till att disciplinera finanssektorn kommer EU att kunna anslå betydande belopp till utveckling från egna medel. En större EU-budget kommer att innebära ökade möjligheter och mer EU-medel till forskning, utbildning, investeringar i ny teknik, sammanhållningspolitik och den gemensamma jordbrukspolitiken.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Herr talman! Jag instämmer med föredraganden om att turbulensen inom finanssektorn har lett till allvarliga problem, inte bara för våra medborgare, utan också för de flesta företag. Därför är det helt legitimt att diskutera en uppdatering av föreskrifterna när det gäller hanteringen av EU-medborgarnas sparande i banker, försäkringsbolag och andra finansinstitut.

En viktig slutsats av debatten borde emellertid vara att stödja en ansvarsfull och säker förvaltning av medborgarnas besparingar, och att undanröja alla spekulativa och riskfyllda transaktioner som innebär att småsparares besparingar eller framtida pensioner försvinner ner i spekulanternas fickor.

För detta krävs först och främst bättre och fler övergripande föreskrifter som är globalt accepterade och som utesluter spekulationer och spel från finanssektorns sida, utan att spararna eller kunderna vållas onödig skada. Vi bör inte tala om sanktioner eller särskilda skatter förrän vi har genomfört en grundlig reform av finanssektorn, som dessvärre inger ett lågt förtroende i dagsläget.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Efter strukturkrisen – och jag kan inte se att vi på något sätt har åtgärdat den ännu – är det viktigt att garantera en säker finansiell plattform för att begränsa eller, ännu hellre, förbjuda spekulationer helt och hållet. Innovativa finansinstrument kompletterar den nedskärningspolitik som för närvarande krävs, och bör omedelbart införas över hela världen. Om vi således röstar för en skatt på finansiella transaktioner, med en skattesats på 0,05 procent, skulle vi förfoga över potentiella intäkter motsvarande nästan 200 miljarder euro inom hela EU, eller till och med 650 miljarder euro över hela världen. Minst lika positivt är att skatten gör det möjligt att reglera finansmarknaderna och öka öppenheten. Detta är med andra ord ett steg i rätt riktning.

  Thomas Mann (PPE). – (DE) Herr talman! Om vi vill stabilisera finansmarknaderna är en skatt på finansiella transaktioner oundviklig. Vi behöver den för att en gång för alla kunna sätta stopp för de ytterst överdrivna spekulationerna. Instabiliteten på finansmarknaderna beror på kortsiktiga investeringsstrategier och kursspekulationer med användning av en stor andel främmande kapital. Vi måste se till att detta slags spekulationer blir ointressanta, och att långsiktiga investeringsstrategier blir dominerande en gång för alla.

Skatten kommer att inbringa stora intäkter som vi inte kan klara oss utan med tanke på EU:s kostnadskrävande säkerhetsnät. Skattesatsen måste emellertid också fastställas förnuftigt. Skattesatsen på värdepapper med lägre risk måste vara lägre än den för värdepapper med högre risk. Även om finans- och banksystemen är olika organiserade runt om i världen måste denna skatt på finansiella transaktioner accepteras globalt. Den kommer att bidra väsentligt till att minska oron på finansmarknaderna och slutligen skapa en stabilare grund för finansiella transaktioner.

  Algirdas Šemeta, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill först och främst tacka er för denna mycket intressanta debatt. Åsikterna går isär när det gäller huruvida EU borde rekommendera att införa en skatt på finansiella transaktioner på EU-nivå som ett första steg.

De siffror som cirkulerar kan förefalla lockande. Jag är emellertid övertygad om att vi först bör utvärdera riskerna för utlokalisering och konsekvenserna av en sådan skatt för den europeiska konkurrenskraften. Som ni vet kan finansiella transaktioner lätt flyttas utanför EU. Tidigare exempel, från bland annat Sverige, har visat att införandet av skatt på finansiella transaktioner på lokal nivå kan skada seriösa företag och i stor utsträckning undergräva skattebasen. Detta illustrerades tydligt av Olle Schmidt och Gunnar Hökmark.

Som jag sade i mitt inledande anförande uppmanar jag er att invänta resultaten av konsekvensbedömningen för att kunna inta en välgrundad ståndpunkt på detta område. Jag kan försäkra er om att denna konsekvensbedömning kommer att genomföras mycket grundligt. Ni känner till att vi i februari inledde ett offentligt samråd om denna fråga. I slutet av mars kommer ett skatteforum att anordnas i Bryssel, som kommer att vara helt och hållet inriktat på frågan om beskattning av finanssektorn. Vi bedriver ett nära samarbete med den akademiska världen och IMF om denna fråga, som jag hoppas kommer att analyseras mycket ingående för att vi ska kunna fatta väl underbyggda beslut.

De frågor som står på spel är mycket viktiga, och flera av dem har tagits upp under denna diskussion, t.ex. inverkan på högfrekvenshandeln. Vi måste också undersöka skattebördan. Några av er undrade vem som ska betala skatten. Det finns inget tydligt svar på den frågan. Vi måste också analysera administrationskostnaderna, samt skattebaserna och flera andra relevanta frågor för att kunna fatta ett slutligt beslut.

Jag vill därför uppmana er att vänta tills kommissionen har slutfört denna konsekvensbedömning, vilket vi har åtagit oss att göra före sommaruppehållet.

För övrigt välkomnar jag betänkandet där man helt och hållet stöder kommissionens åtgärder när det gäller innovativ finansiering, i synnerhet på området för koldioxidskatt, EU-projektobligationer och utvecklingsfinansiering. Jag vill återigen tacka Anni Podimata för hennes utmärkta betänkande, och jag önskar er lycka till med morgondagens omröstning.

  Anni Podimata, föredragande. – (EL) Herr talman! Jag vill bara säga några ord för att sammanfatta dagens mycket intressanta debatt, för vilken jag tackar samtliga talare.

Den första frågan gällde huruvida detta skulle vara en global eller europeisk skatt. Jag anser att det är en felaktig fråga, eller snarare befarar jag att frågan har ställts av de som inte vill ha någon skatt överhuvudtaget, vare sig på EU-nivå eller på global nivå, men vi vet alla att det är omöjligt att nå en global överenskommelse om inte någon tar det första steget. För att således vara trovärdig och effektiv i denna strävan mot en global överenskommelse bör unionen, som har världens största finansmarknad, ta det första steget.

Den andra frågan gällde konsekvensbedömningen. Alla som har läst betänkandet om innovativ finansiering känner till att konsekvensbedömningen berör en mängd punkter i betänkandet, och vi behöver förvisso en konsekvensbedömning – det bestrider ingen. Jag kan dock inte hålla med dig, kommissionsledamot Algirdas Šemeta, när du uppmanar oss – som du nu också gjorde i ditt inledande anförande – att inte göra någonting och att inte inta någon ståndpunkt innan kommissionens konsekvensbedömning har offentliggjorts. Det oroar mig också att du, i och med den hållning som du intog för en liten stund sedan, redan har intagit en ståndpunkt, trots att det inte finns någon konsekvensbedömning och trots att vi inte kommer att införa någon skatt på finansiella transaktioner på EU-nivå. Givetvis behöver vi en konsekvensbedömning, och vi vet alla att det är den vanliga åtgärden innan ett lagstiftningsförfarande inleds. Låt oss emellertid inte gömma oss bakom konsekvensbedömningar och låt oss inte svika vår uppgift och vårt ansvarsområde, särskilt inte vid en tidpunkt då vi kämpar för att försvara gemenskapsmetoden, med vilket jag åsyftar parlamentets roll i beslutsfattandet. Det politiska beslutet om huruvida vi vill ha en EU-skatt eller inte ligger hos oss och hos rådet, vilket Tysklands förbundskansler Angela Merkel påminde oss om i förra veckan. Vi måste se till att vi inte överrumplas av situationen.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på tisdag den 8 mars 2011 kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Ivo Belet (PPE), skriftlig. – (NL) I dag sänder parlamentet en kraftfull signal till G20-gruppen, och i synnerhet till de europeiska stats- och regeringscheferna. Vi har alltid varit, och kommer att förbli, positiva till införandet av en skatt på finansiella transaktioner på global nivå, men om detta inte kan uppnås på kort sikt bör EU agera självständigt och ta sin del av ansvaret. Vi förmodar att kommissionen inom kort kommer att genomföra en studie, och därefter utarbeta ett specifikt lagstiftningsförslag.

En skatt på finansiella transaktioner är det bästa verktyget för skydd mot marknadsspekulationer och för att finansiera globala kollektiva nyttigheter. Samtidigt kan det emellertid vara ett effektivt verktyg för att stödja en dynamisk ekonomisk återhämtning i Europa. Vid det här tillfället vill jag också påpeka att de som alltid hävdar att det europeiska integrationsprojektet är ett antisocialt projekt kanske borde dämpa sig en aning från och med i dag. För i dag antar Europaparlamentet – med Oxfams ord –en global standard genom att kräva en europeisk Robin Hood-skatt.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder detta betänkande, där man uppmanar EU att främja införandet av en skatt på finansiella transaktioner på global nivå. Om man inte lyckas med detta bör EU, som ett första steg, införa en sådan skatt på EU-nivå. Den uppseendeväckande ökningen av volymen av finansiella transaktioner i den globala ekonomin under det senaste årtiondet, som 2007 nådde en nivå som var 73,5 gånger högre än världens nominella BNP, illustrerar det allt större avståndet mellan de finansiella transaktionerna och realekonomins behov. Finanssektorn är underbeskattad. Anmärkningsvärt nog är de flesta finansiella tjänster befriade från mervärdesskatt. Åtgärder bör vidtas för att inbringa större medel från denna sektor och bidra till att flytta skattebördan från arbetstagarna. De största kostnaderna för krisen har hittills burits av skattebetalarna. Finansinstituten och de berörda aktörerna, som i åratal har haft en överdrivet hög avkastning på kapital och överdrivet höga årliga bonusutbetalningar, bör ge ett skäligt bidrag för att täcka kostnaderna. Det uppskattas att en låg avgift på finanstransaktioner skulle kunna ge nästan 200 miljarder euro per år på EU-nivå och 650 miljarder amerikanska dollar på global nivå, vilket skulle utgöra ett väsentligt bidrag från finanssektorn för att täcka kostnaderna för krisen och för att upprätta hållbara offentliga finanser.

  Kinga Göncz (S&D), skriftlig. – (HU) I tider av kärva ekonomiska förhållanden skulle vi ha svårt att hitta några mer självklara resurser för att uppfylla EU:s gemensamma mål än skatter på finansiella transaktioner på internationell eller europeisk nivå, euroobligationer och EU-projektobligationer, samt andra innovativa finansiella instrument. Om vi verkligen menar allvar med våra resolutioner och de mål som fastställs i Europa 2020-strategin måste vi stödja de nya finansiella instrument som gör det möjligt för oss att nå dessa mål. Det krävs nya resurser för att utveckla energi- och transportnäten, bekämpa klimatförändringen och finansiera de åtgärder som syftar till att uppnå social integration. Dessa resurser får inte innebära att ytterligare bördor läggs på skattebetalarna, som redan bär följderna av åtstramningsåtgärderna. Enligt finansiella experter kan en skatt på finansiella transaktioner som minskar mängden finansiella spekulationer och ett överdrivet risktagande från finansinstitutens sida – vilket gruppen Progressiva förbundet av Socialdemokrater i Europaparlamentet under lång tid har förespråkat – införas på EU-nivå utan att finanssektorn trängs ut från Europa. En transaktionsskatt på 0,05 procent skulle årligen bidra med 200 miljarder euro till budgeten. Dessutom skulle andra innovativa finansåtgärder, som t.ex. emittering av euroobligationer, kunna bidra till att öka budgetintäkterna.

  Cătălin Sorin Ivan (S&D), skriftlig. – (RO) Efter att ha upplevt finanskrisen, som visade på volatiliteten i finansinstitutens värdepapper, ansåg vi det nödvändigt att införa en skatt på finanstransaktioner på EU-nivå, vilket är en fråga som också diskuterats intensivt i rådet.

S&D-gruppen, som föredraganden tillhör, förtjänar mest beröm. Vi lyckades sända en tydlig signal, särskilt genom att anta det mest problematiska ändringsförslaget, som syftar till att införa skatten på EU-nivå snarare än globalt. Därigenom visar vi våra goda avsikter och vår starka övertygelse om att åtgärderna kan bli mer effektiva i EU, med kvantifierbara och omedelbara fördelar. I detta avseende upprepar jag att åtstramningspolitiken, som kraftfullt förordats av de konservativa regeringarna, är djupt ojämlik och till och med demagogisk, särskilt med tanke på att finanskrisen inte orsakades av vanligt folk, utan av finans- och bankinstituten, som hade en överdrivet liberal syn på finanssystemet. Förnyelse bör övervägas i rättvisetermer, och därför är denna skatt den bästa tillgängliga åtgärden.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Denna diskussion är fascinerande på ett etiskt, politiskt och till och med tekniskt plan. Problemet är att skatten inte kan införas på ett fragmenterat område, utan lösningen måste vara gemensam och antas på G20-nivå, för om skatten inte införs av alla kommer den att få motsatta effekter och leda till att finanstransaktionerna utlokaliseras. Vi är inte här för att försvara spekulanterna eller de som spelar på finansmarknaderna som om de vore casinon, men vi kan å andra sidan inte vidta åtgärder som är delvis demagogiska bara för att rädda ansiktet. Det skulle i praktiken vålla större skada än den vi försöker förebygga. Låt oss därför inte diskutera utifrån enbart ideologiska grunder utan i stället begrunda fakta. Vi är alla överens om att de finansiella spekulationer måste stoppas för deras egen skull och om att principen om att förorenaren betalar måste införas, men för att göra detta är det nödvändigt att anta en strategi som bygger på välgrundade uppgifter, siffror och statistisk analys. Vi måste hitta en lösning som beaktar nödvändigheten att stoppa vissa typer av spekulationer, och som hindrar EU från att bromsa in på den globala marknaden, vilket skulle skapa ytterligare problem vid en tidpunkt då vi måste investera och försöka övervinna krisen.

18. Avtalsområdet för Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Crescenzio Rivellini, för fiskeriutskottet, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om vissa bestämmelser om fiske i AKFM:s avtalsområde (Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet) (KOM(2009)0477 - C7-0204/2009 - 2009/0129(COD)) (Α7-0023/2011).

  Crescenzio Rivellini, föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Syftet med detta förslag till förordning är att införliva några av de rekommendationer som antagits av Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) för att hjälpa till att förbättra rättssäkerheten samtidigt som ett viktigt steg tas mot en förenkling.

Hittills har de rekommendationer som AKFM antagit införlivats tillfälligt i EU:s lagstiftning, genom årliga förordningar om fiskemöjligheter. Ett permanent införlivande av rekommendationerna i gemenskapslagstiftningen kräver emellertid ett mer stabilt rättsligt instrument. Därför vore det lämpligt att införliva rekommendationerna i en enda rättsakt. Framtida rekommendationer kan därefter läggas till genom ändringar av rättsakten.

När det gäller innehållet i de rekommendationer som har antagits av AKFM, inför man i avdelning II (tekniska åtgärder) i förslaget till förordning en del fiskebegränsningar i Lejonbukten i fråga om de nätredskap som får användas (artikel 5), utfärdandet av fisketillstånd och skydd av känsliga livsmiljöer.

Dessutom ska de fiskefartyg som får delta i fiske efter guldmakrill beviljas ett särskilt fisketillstånd och upptas i en förteckning som varje berörd medlemsstat ska överlämna till kommissionen (artikel 13). I fråga om fiskeredskapen innehåller förslaget till förordning en detaljerad beskrivning av den minsta maskstorleken för nätredskap som får användas i Medelhavet (artikel 15) och Svarta havet (artikel 16). Användningen av bogserade skrapredskap och trålredskap på större vattendjup än 1 000 meter förbjuds (artikel 17).

Avdelning III handlar om kontrollåtgärder. Det föreskrivs bland annat att varje medlemsstat, via det vanliga dataöverföringsprogrammet, ska sända kommissionen en uppdaterad förteckning över de fartyg med en total längd över 15 meter som för medlemsstatens flagg, är registrerade i dess territorium och som får fiska i AKFM-området (artikel 18).

Kapitel II avser hamnstatsåtgärder som är tillämpliga på tredjelands fiskefartyg, vilka kan kontrolleras vid landning och omlastning (artikel 21). Medlemsstaterna får inte heller tillåta ett tredjelandsfartyg att använda deras hamnar om fartyget inte för flagg som tillhör en avtalsslutande part i AFKM, om fartyget bedrivit olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU-fiske) eller om fartyget inte har ett giltigt tillstånd att fiska (artikel 23).

I enlighet med avdelning IV (samarbete, information och rapportering) i förslaget till förordning ska kommissionen och medlemsstaterna samarbeta och utbyta information med AKFM:s verkställande sekreterare (artikel 24) och medlemsstaterna ska överföra statistiska matriser (fartygets registreringsnummer, kapacitet, bruttotonnage, hästkrafter m.m.) till denne sekreterare inom fastställda frister.

I avdelning V (slutbestämmelser) får kommissionen genom artikel 28, och efter medgivande från parlamentet och rådet, rätt att anta delegerade akter som ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten, i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

AKFM:s parter måste dessutom se till att de överenskomna åtgärderna genomförs fullt ut från och med det datum som AKFM fastställt. Rekommendationerna måste därför införlivas i rätt tid för att dessa internationella åtgärder ska bli direkt tillämpliga på fysiska eller juridiska personer på EU-nivå och för att garantera rättssäkerheten i detta hänseende.

På grund av den långa period som omfattas tycks emellertid det ordinarie lagstiftningsförfarandet i detta specifika fall vara alltför omfattande för de frågor som berörs i genomförandet av ändringar av bestämmelserna i artikel 28, som jag inte anser är väsentliga. De diskuterades och godkändes dessutom av medlemsstaterna, i arbetsgruppen, i rådet och vid själva sammanträdet innan de föreslogs och antogs vid AKFM:s årliga sammanträde.

Att EU inte kan säkerställa införlivandet av EU-lagstiftning inom den föreskrivna perioden skulle kunna betraktas som ett brott mot unionens internationella åtaganden. Det skulle i sin tur kunna undergräva EU:s trovärdighet inom ramen för AKFM och andra internationella organisationer för fiskeförvaltning.

Det skulle vara till skada för EU och förvisso ge ytterligare bränsle åt unionens belackare, som skulle kunna tro att EU ägnar tid åt bagateller i stället för att inrikta sig på mer väsentliga frågor.

Det är slutligen viktigt att konstatera att betydande garantier har byggts in i systemet för delegerade akter, som t.ex. möjligheten för de två medlagstiftarna, dvs. parlamentet och rådet, att motsätta sig särskilda akter som kommissionen antagit i enlighet med sina delegerade befogenheter, samt möjligheten att återkalla delegeringen om de inte är nöjda med hur kommissionen har utnyttjat dessa befogenheter.

Av denna anledning anser jag att artikel 28 om delegerade akter är en bra kompromiss som i alla händelser kommer att diskuteras igen tillsammans med rådet under andrabehandlingen för att en slutlig överenskommelse ska nås. Denna strategi överensstämmer med betänkandet från Bairbre de Brún om Europaparlamentets och rådets förslag till förordning om ändring av förordning (EG) nr 998/2003 om djurhälsovillkor som ska tillämpas vid transporter av sällskapsdjur utan kommersiellt syfte och betänkandet från Raül Romeva i Rueda om Europaparlamentets och rådets förslag till förordning om inrättande av ett dokumentationsprogram för fångst av blåfenad tonfisk.

  Talmannen. – (med hänvisning till att Crescenzio Rivellini hade tillåtits tala längre än sin tilldelade talartid) Crescenzio Rivellini! Jag förväntar mig att du sätter upp en stor bild av mig på ditt kontor. Jag kan skicka den till dig – och signera den också – som tack för vad som skedde i dag.

  Maria Damanaki, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag kommer inte att sätta upp någon bild av dig, så jag blir tvungen att fatta mig kort.

Först och främst vill jag tacka Crescenzio Rivellini för hans arbete med detta betänkande. Det gläder mig mycket att se det starka stödet från fiskeriutskottet och stödet från parlamentet för innehållet i detta viktiga förslag. Jag kan mycket väl instämma i Crescenzio Rivellinis uttömmande presentation och jag håller med om att genomförandet av de olika åtgärder som antagits av AKFM är centrala för att säkerställa en hållbar förvaltning av fiskeresurserna i Medelhavet.

Vi måste göra detta, för Medelhavet är verkligen i behov av våra åtgärder. Vi är tvungna att göra detta om vi vill skydda den biologiska mångfalden i Medelhavet och se till att det inte förvandlas till ett dött hav. Låt mig också nämna en institutionell fråga som även Crescenzio Rivellini hänvisade till.

Som ni vet blir AKFM:s rekommendationer bindande för EU och, i enlighet med fördraget, i medlemsstaterna från och med det datum som fastställts av AKFM. De måste därför införlivas i rätt tid för att dessa internationella åtgärder ska bli direkt tillämpliga på fysiska eller juridiska personer på EU-nivå och för att garantera rättssäkerheten i detta hänseende. Vi måste undvika att införlivandet av AKFM-åtgärderna blir en modern version av myten om Sisyfos. För att de åtgärder som antagits av AKFM under de senaste åren ska införlivas måste denna förordning antas. Det är emellertid högst troligt att AKFM, inom en mycket snar framtid, kommer att anta nya ändringar som kräver ett faktiskt införlivande i EU-lagstiftningen inom en fastställd tidsfrist. Så vi kommer att upprepa denna övning gång på gång.

Därför anser jag att kommissionen borde ha delegerat befogenheter för att införliva alla framtida ändringar i EU:s lagstiftning. Det oroar mig att begränsningen av delegerade befogenheter till kommissionen kommer att innebära en ökad risk för att införlivandet inte sker i tid. Detta är något vi bör undvika. Det är inte ett sätt att kringgå parlamentets befogenheter i dessa frågor, men införlivandet måste ske i rätt tid. Jag är rädd att det inte blir möjligt genom detta förfarande.

Jag beklagar därför att institutionerna inte kan enas om denna viktiga fråga. Jag vill understryka att sådana förseningar skulle äventyra EU:s möjligheter att uppfylla sina internationella skyldigheter och även undergräva EU:s trovärdighet i de internationella fiskeorganisationerna.

Jag anser emellertid att vi snabbt bör gå vidare med ett antagande av denna förordning, och därför välkomnar jag parlamentets ståndpunkt som ett steg i rätt riktning. Jag hoppas att fler, liknande steg kommer att tas och göra det möjligt för oss att få igång förhandlingarna om förslaget, för att sedan gå vidare med ett antagande. Samtidigt är det nödvändigt att fortsätta att reflektera över hur man mest effektivt införlivar de åtgärder i EU:s lagstiftning som har införts av de regionala fiskeriförvaltningorganisationerna.

Vi kommer för vår del att fortsätta att söka efter bättre lösningar, och jag uppmanar er att stödja våra insatser. Jag vill återigen tacka Crescenzio Rivellini för betänkandet, samt utskottet för dess insatser i denna viktiga fråga.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Alain Cadec, för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag vill först och främst säga att vi har det utmärkt här i Strasbourg. Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka Crescenzio Rivellini för hans betänkande och för hans förhandlingar med rådet och kommissionen sedan 2009.

De rekommendationer som Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) antog vid förstabehandlingen kan nu införlivas genom detta betänkande, som fördröjdes i väntan på ikraftträdandet av Lissabonfördraget och den nya förordningen om tillämpningsföreskrifter.

De rekommendationer som antagits av AKFM innebär att vissa fiskebegränsningar införs i Lejonbukten i fråga om de nätredskap som får användas, utfärdandet av fisketillstånd och skydd av känsliga livsmiljöer. Betänkandet är av stor betydelse eftersom det begränsar fiskeområdena i Medelhavet.

I fråga om fiskeredskapen ges i texten en detaljerad beskrivning av den minsta maskstorlek för nätredskap som får användas i Medelhavet och Svarta havet. Användningen av bogserade skrapredskap och trålredskap på större vattendjup än 1 000 meter förbjuds. Självfallet gläds jag över denna åtgärd.

För vissa släpnät ska minsta maskstorlek vara följande: antingen ett nätredskap med kvadratiska maskor på minst 40 mm i lyftet eller, på motiverad begäran av fartygsägaren, ett nätredskap med diagonalmaskor på 50 mm, som ska ha en fastställd storleksselektivitet som motsvarar eller överskrider storleksselektiviteten hos nätredskap med kvadratiska maskor på minst 40 mm.

Föredraganden har också begärt en välbehövlig översyn av den nuvarande förordningen om genomförandebefogenheter och ett tydligt klargörande av parlamentets ståndpunkt i denna fråga, vilket är vad du just talade om, kommissionsledamot Maria Damanaki.

Kommissionen bör lägga fram en rapport för parlamentet och rådet senast den 30 juni 2012 om genomförandet av denna bestämmelse, samt föreslå hur den kan ändras.

Jag hoppas att den rapporten kommer att vara tillgänglig före andrabehandlingen av denna text.

  Kriton Arsenis, för S&D-gruppen. – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Medelhavet utgör en mycket liten del av vår planet, bara omkring 1 procent av jordens hav, men det är mycket rikt: Medelhavet omfattar 8-9 procent av den marina biologiska mångfalden. Hälften av EU:s fiskefartyg finns i Medelhavet, 60 procent av arbetstillfällena och sysselsättningen inom fiske finns i Medelhavet, och olyckligtvis är 54 procent av fiskbestånden överfiskade, och 32–36 procent av fisken utnyttjas utöver sina biologiskt säkra gränser. Vem bär skulden för detta? Det är uppenbart att man hittills misslyckats med den gemensamma fiskeripolitiken. Dessutom har man vid ett flertal tillfällen misslyckats med att tillämpa våra gemensamma beslut, och framför allt har beslut fattats utan hänsyn till vetenskapliga rön. Besluten har snarare fattats subjektivt på grundval av dåligt genomtänkta nationella intressen.

År 2006 försökte kommissionen rätta till problemen i Medelhavet. Förordningen om fiske i Medelhavet antogs, men problemen upphör inte genom åtgärderna i EU:s medlemsstater. Fisket i Medelhavet och beståndens framtid är beroende av vilka insatser för denna gemensamma resurs som görs i samtliga Medelhavsländer, både i och utanför EU. Om vi inte agerar gemensamt riskerar denna resurs att kollapsa.

Vi genomförde förstabehandlingen av detta betänkande och jag måste tyvärr säga att rådet, som inte närvarar här i dag, märkligt nog höll fast vid frågan om främjandet av tillämpningsföreskrifter. Rådet borde förstå att Lissabonfördraget måste tillämpas, och bör acceptera parlamentets rätt att delta i dessa beslut och att godkänna delegerade akter.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! De två senaste årtiondenas genomförande av den gemensamma fiskeripolitiken har visat att en separat hantering av fisket i Medelhavet genom nätspecifika förordningar bara leder till att de dubbla måttstockarna i EU:s fiskeriförvaltning vidmakthålls: Atlanten mot Medelhavet.

Detta har resulterat i ett oförändrat tillstånd av misskötsel, bristfälligt genomförande och överfiske i Medelhavet. Endast genom att de berörda parterna i Medelhavsområdet – från fiskare till regeringar – görs ansvariga vid sidan av sina motsvarigheter runt Atlanten, och genom att samtliga tvingas rätta sig efter gemensamma standarder och formella förfaranden, kan det ske en avgörande brytning med det förflutna. Vare sig Medelhavets marina ekosystem och fiskebestånd, eller fiskare och samhället i stort, har råd med ett nytt misslyckande inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken när det gäller att ta itu med fisket i Medelhavet den här gången.

EU:s fiske i Medelhavet får inte längre betraktas som en avskild del, utan bör helt och hållet omfattas av den nya gemensamma fiskeripolitikens alla aspekter. Detta innebär att bevarandepolitiken måste förses med en ny och fullvärdig operativ förvaltningsordning för fiskeverksamhet i Medelhavet. Denna bör uppfylla samma bevarandestandarder som den operativa ordning som sedan länge tillämpas för fiske i Atlanten.

  Ashley Fox, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka kommissionsledamot Maria Damanaki för hennes senaste förslag om att upphöra med det förfärliga bruket att kasta fångst överbord. Vid en tidpunkt då fiskebestånden minskar och en del människor på jorden inte har tillräckligt med mat är det skamligt att vi fångar fin fisk, dödar den och sedan kastar den tillbaka i havet för att föda måsar och kräftdjur. Jag hoppas att den här lagstiftningen kommer att genomföras utan dröjsmål så att denna skamliga praxis kan upphöra snarast möjligt.

Förutom kommissionsledamotens senaste meddelande välkomnar jag också rekommendationerna från AKFM. Jag välkomnar i synnerhet rekommendationerna om fiskeredskap, särskilt införandet av minsta maskstorlek som ska tillämpas för Medelhavet och Svarta havet, samt att användningen av bogserade skrapredskap och trålredskap på större vattendjup än 1 000 meter förbjuds. Detta kommer att bidra till att göra vårt fiske mer hållbart.

ECR-gruppen stöder helhjärtat detta betänkande och jag tackar återigen kommissionsledamot Maria Damanaki för att ha åtagit sig att avskaffa avkastningen.

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE). – (PL) Herr talman! Under dagens debatt bör vi framhålla att Medelhavet, på ett världsunikt sätt, omges av landområden som hör till tre olika kontinenter. Havet utgör en punkt där flera olika kulturer möts, däribland medlemsstaterna och flera andra länder. Detta skapar en situation där den viktigaste frågan i EU:s förvaltning av fiskeresurser är förordningen om bestämmelser avseende fångst, beviljandet av tillstånd och utarbetandet av kontrollmetoder för fartyg som fiskar på detta område. Här har fisket och sjöfarten blomstrat under mer än tusen år, genom att man kunnat dra nytta av Medelhavets rika marina fauna.

För att upprätthålla jämvikt och se till att dessa resurser fördelas rättvist i samband med att de exploateras bör initiativ såsom de som diskuteras i betänkandet stödjas. Jag vill tacka Crescenzio Rivellini för hans betänkande där principer fastställts på ett sakligt och bestämt sätt avseende förvaltningen av Medelhavets resurser, som kommer att bidra till att skydda detta känsliga ekosystem.

  Guido Milana (S&D). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att denna åtgärd kommer att innebära att frågor avseende Medelhavet håller på att övergå till att bli mer bindande än vad som har uppnåtts genom de akter som hittills genomförts. Jag anser att den akt som vi i dag behandlar är mycket mer betydelsefull än insatserna i 2006 års EU-förordning.

Jag anser att denna akt också ger ett svar på vissa begränsningar i den tidigare förordningen, som till följd av dess ensidighet, har låtit stora delar av fiskeindustrin tro att EU uppfyller sin del av ansvaret medan övriga länder runt Medelhavet däremot inte gör det. Jag anser att det är strategiskt av oss att ta upp frågan ur denna synvinkel och med dessa egenskaper. Jag anser också att det arbete som utförts av Crescenzio Rivellini, och som har blivit väl mottaget, förtjänar ett formellt tack under detta sammanträde.

Jag har dock en tydlig känsla av att svårigheten att lösa denna fråga under den första behandlingen och behovet av att gå vidare med en andra behandling, särskilt när det gäller tolkningen av artikel 28 i förordningen, väcker en fråga: Parlamentet står på kommissionens sida den här gången. Parlamentet säger i själva verket att det är bra att ansvaret för dessa delegerade akter ligger hos kommissionen medan rådet visar upp ett visst motstånd. Rådets frånvaro i dag är för övrigt talande.

Denna akt innebär att parlamentet nu är övertygat om att insatserna för att upprätthålla den biologiska mångfalden och överflödet av fisk i detta viktiga hav kommer att hjälpa till att trygga framtiden för fiskarna. Jag anser att nästa skede i processen bör inriktas på idén om medbeslutande. Dessa delegerade akter har delegerats av en anledning, och är i dag således kommissionens ansvar, men när de internationella överenskommelserna läggs fram ska ansvaret vila på parlamentet.

  Jim Higgins (PPE). – (GA) Herr talman! Det gläder mig att motta detta betänkande, och jag kommer definitivt att rösta för när det går till omröstning i parlamentet.

Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) inrättades 1949 och omfattar även Svarta havet.

(EN) Herr talman! Jag vill först och främst instämma i kommentarerna från en av de tidigare talarna, Ashley Fox, som berömde kommissionsledamoten för att vilja avskaffa och, en gång för alla, förbjuda den skandalösa avkastningen. Utmärkt, kommissionsledamot Maria Damanaki. Detta är en mycket klok åtgärd, och vi är ytterst tacksamma mot dig.

För det andra, när det gäller frågan om Medelhavet och Svarta havet rymmer båda dessa hav akvakultur och är i själva verket miljömässiga paradis. Vad du – eller snarare vi – har gjort här är att föra samman alla viktiga faktorer. Till exempel bevarande-, förvaltnings-, utnyttjande-, övervaknings-, marknadsförings- och tillämpningsföreskrifter, eftersom tillämpningen är viktig för vattenbruket och vattenbruksprodukterna.

I själva verket innebär detta att olika slags åtgärder sammanförs. Hittills har vi haft olika resolutioner och olika regler och förordningar, men här har dessa förts samman till ett mycket förnuftigt och vittomfattande paket.

Paketet har två utmärkande egenskaper, nämligen klarhet och förenkling, så att alla ska förstå exakt vad det omfattar. Vad vi förhoppningsvis gör genom att anta och införa detta betänkande är att tillhandahålla ett förenklat, praktiskt genomförbart och effektivt ramverk för Medelhavet och Svarta havet.

  Barbara Matera (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag håller med föredraganden om behovet av att förenkla fiskereglerna genom en förordning som gör det möjligt att införa de rekommendationer som antagits av Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet.

Jag håller med om de mål och principer som tillämpas i den gemensamma fiskeripolitiken, men jag anser att alla kustmedlemsstater bör garantera balansen mellan socioekonomiska värden och skyddet av ekosystemen. Jag anser att vi därför också bör uppmana till skydd av lokala samhällens särskilda intressen.

I denna förordning anges noggrant vilka nätredskap som är tillåtna att användas för fiske i AKFM-området, särskilt i Medelhavet. Jag konstaterar att målet om att skydda våra naturliga livsmiljöer får betydande konsekvenser för vissa fiskesamhällen. Italien väntar på att kommissionen ska bevilja ett undantag från förbudet att fiska två särskilda arter som är de främsta produkterna i en omfattande fiskenäring.

Sammanfattningsvis vill jag uppmana samtliga företrädare för de 27 medlemsstaterna och kommissionen att överväga en ökad flexibilitet för dessa instrument för att lokala fiskenäringar ska kunna få det som krävs för att överleva.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE). – (PT) Herr talman! Detta förslag till förordning syftar till att i ett enda dokument införliva de rekommendationer som antagits av Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM). Syftet med rekommendationerna är att främja en hållbar förvaltning av Medelhavsområdet genom att alla de som har ett inflytande över området görs delaktiga och får vara med och ta ansvar. Jag vill gratulera föredraganden till det arbete han utfört.

Ett hållbart ekologiskt tillstånd i detta viktiga havsområde är AKFM:s främsta mål, och ett främjade av en hållbar utveckling i området förutsätter en mängd åtgärder för att bevara och förvalta de marina biologiska resurserna. De är dessa resurser som AKFM inriktar sig mot och som ska styra fiskemetoderna i området.

Bekämpandet av olagligt fiske är en av de största utmaningar som man för närvarande står inför inom ramen för denna bevarandestrategi. Merparten av parlamentets och rådets förslag till förordning är positiv. Det är också viktigt att övervaka tillämpningen av kontroll-, samarbets-, informations- och rapporteringsåtgärder, inte bara när det gäller fartyg som för EU-flagg, utan också de som till följd av att de för flagg tillhörande någon medlemsstat som är avtalspart till AKFM bör vara noga med att tillämpa hållbara fiskemetoder.

Genom en korrekt tillämpning av de rekommendationer som kommer att träda i kraft om förslaget till förordning antas kan de förutnämnda målen uppnås, samtidigt som en likabehandling bör garanteras för alla de fartyg som omfattas av detta fiske.

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Vi vill uppmärksamma en aspekt i förslaget till förordning som vi anser vara av största betydelse och som vi tyvärr inte kan godta.

Vi ifrågasätter inte betydelsen av multilateralt samarbete för att bevara levande akvatiska resurser; tvärtom. Detta förslag är emellertid avsett att tilldela kommissionen befogenheter att anta rättsakter på områden som, såsom i fallet med Cypern, strider mot en medlemsstats suveränitet och dess exklusiva ekonomiska område.

Frågan är än mer allvarlig eftersom suveräniteten på detta område för närvarande hotas av ett tredjeland som kandiderar för anslutning till EU, vilket dessutom innebär att frågan är mycket politiskt känslig. Som det nu ligger till inkräktar förslaget på en medlemsstats lagliga rätt att dra nytta av de naturresurser som finns på havsbotten och dess underlag inom medlemsstatens exklusiva ekonomiska område, vilket erkänns i FN:s havsrättskonvention.

Vi uppmanar er därför att stödja det förslag som vi lagt fram om att begränsa räckvidden för delegerade akter genom att rösta emot den punkt för vilken vi begärt en separat omröstning med namnupprop.

  Maria Damanaki, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka för alla inlägg och göra två korta kommentarer.

Jag håller med de ledamöter som har betonat att det vi verkligen behöver just nu är ett ordentligt genomförande av förordningen om Medelhavet. Den förordningen har bara funnits under en mycket kort tid och vi bör ge den vissa tidsmarginaler för att nå framgång. Jag kan inte förstå hur det skulle vara möjligt att ändra den nu eller att kräva ytterligare undantag. Förordningen är mycket flexibel. Medlemsstaterna är tvungna att följa reglerna om de vill ha undantag från denna förordning.

För det andra, det vi verkligen behöver – och jag håller med de ledamöter som tog upp detta – är att åstadkomma en situation i Medelhavet som liknar situationen i andra havsområden. Det är uppenbart att Medelhavet kräver reglering. Inom ramen för reformen av den gemensamma fiskeripolitiken bör vi försöka gå till väga stegvis för att åstadkomma samma tillstånd för Medelhavet som för andra havsområden i Europa.

Kommissionens idé om att ha delegerade akter för att genomföra beslut från internationella organ där EU deltar påverkar slutligen inte på något sätt medlemsstaternas suveränitet. Tvärtom: vad vi eftersträvar är just möjligheten att underlätta införlivandet av dessa beslut i EU:s lagstiftning.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon (tisdagen den 8 mars 2011).

19. Förhandlingarna om förnyat partnerskapsavtal om fiske mellan Europeiska unionen och Mauretanien (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Carmen Fraga Estévez, för fiskeriutskottet, om förhandlingarna om förnyat partnerskapsavtal om fiske mellan Europeiska unionen och Mauretanien (O-000038/2011 – B7-0018/2011).

  Carmen Fraga Estévez, författare. – (ES) Herr talman! Protokollet till partnerskapsavtalet om fiske med Mauretanien löper ut den 31 juli 2012. Mot bakgrund av protokollets betydelse har kommissionen redan bett rådet om mandat för att återuppta avtalsförhandlingarna. Vi har fått veta att rådet för närvarande undersöker ett förslag till mandat och kommer att fatta beslut inom kort.

Vi har i kraft av artikel 218 i fördraget, som ger parlamentet särskilda befogenheter i det slutliga godkännandet av fiskeriavtal, redan uttalat våra intentioner att till fullo tillämpa de möjligheter som vi är beviljade genom fördraget och det interinstitutionella ramavtalet när det gäller att delta i utformandet av fiskeavtal, med rätt till fullständig information och på jämlik fot med rådet.

Vi anser att vi bör delta i processen från och med den tidpunkt då förhandlingsmandatet godkänns. Kommissionen för fiske har således beslutat att införa ett nytt förfarande från och med protokollet för Mauretanien, vilket innebär att vi lägger fram en muntlig fråga och får motta information om de kommande förhandlingarna från och med processens inledning. Förfarandet kommer också att göra det möjligt för oss att utarbeta ett förslag till resolution där vi fastställer våra intressen i det aktuella avtalet – i det här fallet Mauretanien – med en begäran om att de ska tas upp av förhandlarna och till sist bli en del av det slutliga protokollet.

Avtalet med Mauretanien är av stor betydelse både för själva landet och för EU. För Mauretanien motsvarar avtalet 29 procent av den nationella budgeten. För EU utgör avtalet ett av tre gemensamma avtal som fortfarande är i kraft, och som gör det möjligt för EU att tillämpa olika fiskemetoder på Mauretaniens vatten, varav samtliga är avgörande för EU:s leveranser av fisk.

Betydelsen av detta avtal och våra samlade erfarenheter har fått oss att lägga fram ett antal förslag som kommer att återspeglas i den gemensamma resolution som de politiska grupperna ska behandla under de kommande dagarna. Vi har också framfört ett antal frågor om det sätt på vilket det nuvarande protokollet fungerar. Dessa frågor omfattar följande:

För det första måste parlamentet förstå betydelsen av att säkra industrins stöd till de finansiella bidragen och att dessa används korrekt. Man bör också komma ihåg att både industrin och de mauretanska fiskemyndigheterna har ett behov av att gå vidare mot en avancerad, hållbar fiskeripolitik.

För det andra har den gemensamma vetenskapliga kommittén en viktig roll att spela. Man bör tillse att kommittén uppfyller sin roll på ett korrekt sätt, eftersom den utgör det organ som är ansvarigt för att utvärdera resurser och utfärda rekommendationer om populationers biologiska status, och följaktligen om de fiskemöjligheter som står till buds för de olika flottor som fiskar i Mauretaniens farvatten.

För det tredje krävs mer information om fångster som fiskas av tredjeländer i detta område, så att vi kan fastställa det verkliga fiskeöverskott som Mauretanien kan erbjuda EU. Samtidigt bör vi se till att de fiskemöjligheter som vi förhandlar om överensstämmer med flottornas faktiska behov. Därigenom kan man undvika frestelsen att betala för ”pappersfisk”.

För det fjärde, vad beträffar fiskeflottan, är det viktigt att man ingår överenskommelser om de tekniska åtgärderna för olika slags fiske samtidigt som man förhandlar om fiskemöjligheter. Detta skulle sätta stopp för det orimliga förfarandet att man betalar för resurser som är tekniskt omöjliga att fånga.

Slutligen behövs ett brådskande förtydligande av Mauretaniens tillämpning av protokollets övervakningsbestämmelser eftersom landet ger företräde åt metoder som inte omfattas av det satellitbaserade kontrollsystemet för fartyg, samt med tanke på dess varierande standarder i samband med kvarstad på fartyg. Det är viktigt att båda parter uppfyller de överenskomna villkor som gäller för att lösa tvister i samband med ett sådant beslagtagande, och dessa bör behållas i det nya protokollet.

Kommissionsledamot Maria Damanaki, av alla dessa orsaker uppmanar vi kommissionen att i sin roll som förhandlare ta hänsyn till dessa och andra frågor som kommer att utgöra en del av den gemensamma resolution som ska godkännas under nästa sammanträdesperiod, och som vår institution kommer att följa mycket noggrant.

  Maria Damanaki, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Carmen Fraga Estévez, ordförande för fiskeriutskottet, för den muntliga frågan och säga att jag är mycket glad över parlamentets medverkan i dessa förfaranden. Jag delar också på det hela taget hennes oro. Vi ska göra vårt bästa för att uppnå bästa resultat.

Låt mig få berätta lite för er om det nuvarande fiskeavtalet med Mauretanien. Avtalet syftar till att säkerställa att fiskebeståndet bevaras och utnyttjas på ett ansvarsfullt sätt. Vi vill också förebygga och bekämpa olagligt fiske samt främja utvecklingen av hamninfrastrukturen och skyddet av havsmiljön.

Genom avtalet har fiskemöjligheterna minskat och de avgifter som fartygsägarna ska betala för licenser och per ton fångad fisk har ökat väsentligt. Det finns fortfarande problem och vi undersöker hur vi ska kunna tackla dem på bästa möjliga sätt. I detta avseende instämmer jag med Carmen Fraga Estévez.

Avtalet med Mauretanien har blivit det viktigaste avtalet ur ekonomisk synpunkt – det är det viktigaste av våra avtal. Mot bakgrund av denna utveckling överväger kommissionen att införa ett starkt inslag av villkorlighet kopplat till sektorsstödet i det nya protokollet. Det kommer bland annat att ske genom frikoppling av betalningarna för rätten att fiska och betalningarna för sektorsstödet. Vi ska frikoppla detta. På så sätt kommer vi att kunna reagera mer effektivt på problem när det gäller genomförandet av sektorsstödet och samtidigt säkerställa betalningen för rätten att fiska och därmed EU-fartygens fiskeriverksamhet, för vi vill inte avbryta EU-fartygens fiskeriverksamhet.

När det gäller sektorsstödet var utnyttjandegraden mycket hög 2008 och 2009. Å andra sidan noterades 2010 en mycket låg genomförandenivå för sektorspolitiska medel för Mauretanien – endast 52 procent. Detta berodde framför allt på den höga kvarhållandegraden för relevanta medel från Mauretaniens finansministerium. Förra året beslutade kommissionen i samförstånd med Mauretanien att dela upp utbetalningen av sektorsstödet i två delar. Kommissionen höll också inne med 9 miljoner euro av totalt 18 miljoner euro – hälften av den totala summan – tills en högre utnyttjandegrad uppnåtts.

För att ta itu med alla dessa brister inrättades dessutom en ny mekanism, ett förvaltningskonto, som en tillfällig åtgärd. Förvaltningskontot kommer att införas under första halvåret 2011. Inrättandet av detta nya särskilda konto kommer att bidra till att garantera att de medel som anslagits går direkt till sektorsstödet. Detta är vad vi vill.

Det nya protokollet efter den 1 augusti 2012 kommer att ta hänsyn till den kommande förvaltningskontoreformen. I detta sammanhang ingår det i förhandlingsmandatet för första gången en klausul om ”mänskliga rättigheter och demokratiska principer”. Vi hoppas att rådet kommer att anta det nya mandatet nästa vecka. När det gäller kampen mot IUU-fisket har kommissionen sedan ikraftträdandet av vår nya förordning bedrivit ett nära samarbete med de mauretanska kontrollmyndigheterna. Vi försöker se till att ge ändamålsenlig information om bevarande- och förvaltningsföreskrifterna enligt förordningen.

Slutligen gör EU:s fiskerisektor investeringar i linje med handlingsplanen för Mauretanien. Denna plan syftar till att underlätta etablering av privata europeiska företag och gemensamma företag mellan mauretanska och europeiska aktörer samt fastställa de lämpligaste modellerna för partnerskap mellan offentliga och privata företag.

  Alain Cadec, för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Enligt artikel 218.10 i Lissabonfördraget måste parlamentet nu ge sitt samtycke till internationella avtal som har förhandlats fram av kommissionen. Därför vill jag framhålla att parlamentet måste informeras i samtliga stadier av förhandlingarna om avtalet.

Protokollet till partnerskapsavtalet om fiske mellan EU och Mauretanien ska förnyas den 31 december 2012. EU:s finansiella bidrag enligt detta partnerskapsavtal om fiske är vårt största bidrag. Med en fångstvikt på 900 000 ton utgör detta avtal också den största fiskepotentialen. Bortsett från avtalet med Guinea-Bissau är detta avtal det enda som ger möjlighet till fiske av bläckfisk och kräftdjur.

Det finns emellertid fortfarande många problem med avtalet. Då jag nyligen besökte Mauretanien med fiskeriutskottet – vilket du också nämnde, Maria Damanaki – bekräftades min uppfattning i detta avseende. För det första saknas det infrastruktur, särskilt en hamn i Nouakchott, vilket påverkar utvecklingen av det lokala fisket och mer generellt EU:s investeringar. För det andra har de mauretanska myndigheterna utan berättigande stoppat och inspekterat en del europeiska fartyg. Härtill kommer att de mauretanska myndigheterna använder alternativ till det satellitbaserade fartygsövervakningssystem (VMS) som föreskrivs i avtalet, vilket försvårar fartygsägarnas arbete. Ägarna anser också att de privata avgifterna är för höga i förhållande till de faktiska fångstmöjligheter som de har tillgång till. De tekniska åtgärder som gäller europeiska fartygsägare måste också klargöras, eftersom de utsätts för diskriminerande behandling i förhållande till andra flottor som fiskar i Mauretaniens vatten.

Slutligen bör man inte underskatta det kinesiska inflytandet i den mauretanska fiskeindustrin, vilket utövas genom gemensamma företag under mauretansk flagg. Det behöver knappast påpekas att detta påverkar fisket eftersom Kina inte är underkastat några hälsokontroller eller ekonomiska eller sociala kontroller, för att inte tala om att detta fiske uttömmer fiskeresurserna i Mauretaniens vatten. Vi måste kunna beräkna omfattningen av denna fiskeriverksamhet och se till att den kontrolleras, för att bidra till utvecklingen av det lokala fisket och underlätta arbetet för de europeiska fartygsägarna. Jag anser att detta är nödvändigt. Jag vill påminna om att ledamöterna i fiskeriutskottet vill få del av den fullständiga versionen av efterhandsutvärderingen av avtalet så snabbt som möjligt samt delta vid mötena i den gemensamma kommittén, så att de kan bevaka genomförandet av avtalet.

Jag upprepar, herr talman, att vi har det utmärkt här i Strasbourg där parlamentet hör hemma.

  Kriton Arsenis, för S&D-gruppen. – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Socialdemokraternas initiativ till ett förslag till resolution om Mauretanien fyller ett tomrum. Enligt Lissabonfördraget har parlamentet en tydlig roll, en roll som innebär medbeslutande när det gäller EU-frågor. Parlamentet måste ratificera avtal och internationella avtal om fiske. Denna befogenhet som parlamentet har kan emellertid inte genomföras om vi inte får snabb och utförlig information, om vi inte får möjlighet att från början och hela tiden delta i förhandlingarna och om inte avtalen överlämnas till parlamentet innan deras tillämpningstid börjar.

Trots kommissionsledamotens ansträngningar, som vi är tacksamma för, finns det tyvärr ett enormt problem. Parlamentet uppmanas att ratificera avtal som trädde i kraft för ett år sedan, vi får ingen officiell information om framstegen i förhandlingarna och vi har nyligen haft svårt att få tillgång till konsekvensrapporter, lägesrapporter och genomföranderapporter för tidigare avtal.

Vi behöver ändra på en hel del i våra fiskeavtal. Vi måste fiska där det finns ett överskott av fisk, vi måste tillämpa försiktighetsprincipen, vi måste vidta praktiska åtgärder för att ta itu med olagligt och oreglerat fiske och avtalen måste i grund och botten främja tillväxt i de länder som ingår dem. Särskilt i Mauretanien finns det stora problem som beror på olagligt fiske och på missbruk av redskap. Parlamentets uppgift och insats är i själva verket att främja bättre avtal i allmänhet som, liksom när det gäller Mauretanien, måste tillämpas korrekt.

  Carl Haglund, för ALDE-gruppen. – Herr talman! Tack till kommissionären för hennes introduktion.

Jag hör till dem som hade förmånen att besöka Mauretanien i slutet av förra året för att utvärdera hur det nuvarande avtalet har fungerat. Man måste ärligt säga att avtalet och dess tillämning lämnar ganska mycket att önska.

Framför allt är vår insikt om vart skattebetalarnas pengar går allt annat än god. Vi ska minnas att vi årligen sätter in ungefär 75 miljoner euro i detta avtal, vilket betyder att en fjärdedel av Mauretaniens statsbudget finansieras av våra fiskerigemenskapspengar. På det sättet är detta ett ganska betydande avtal, både för oss men också för landet ifråga.

Vi ska också minnas att EU-kommissionen själv så sent som 2007 föreslog att detta avtal borde läggas ned eftersom det inte gav det önskade mervärde för Europa som ett avtal borde ge. Synbarligen blåser det andra vindar och det kan hända att det finns en efterfrågan på ett avtal av det här slaget. Men i så fall bör vi börja fundera på hur dessa pengar används och vilket mervärde vi får.

Vi ska minnas att en del av detta avtal också stipulerar att pengarna ska användas till att befrämja det lokala fisket. Vi måste säga att erfarenheterna från vår resa ger vid handen att de lokala fiskarna inte har sett mycket av de ca 18 miljoner euro som årligen borde pumpas in i det lokala fisket av de pengar vi använder där nere. Också i den bemärkelsen kräver ett förnyat avtal ganska mycket utvärdering och också förnyelse.

Avslutningsvis har ju vi i Europaparlamentet, såsom här har sagts, numera har ett ansvar för dessa frågor eftersom vi ska ge vårt medgivande till alla dessa avtal. Det förpliktar oss också som beslutsfattare att sätta oss in i dessa frågor. Med den information vi har på hand just nu känns det lite svårt att ställa sig positiv till ett förnyande av ett sådant avtal, så här har vi ganska mycket att göra tillsammans med kommissionen med tanke på framtiden.

  Isabella Lövin, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill för det första säga att jag är mycket glad över de mål som kommissionen redogör för i förslaget till förhandlingsriktlinjer.

En klausul om konsekvenser vid fall av kränkningar av mänskliga rättigheter och demokratiska principer – det är utmärkt.

Intensifiering av dialogen om sektorspolitiken för att främja genomförandet av ett ansvarsfullt fiske – det är också mycket nödvändigt. Tyvärr har vi i det befintliga avtalet sett att det nästan aldrig förhåller sig så.

Sedan har vi punkterna om att se till att EU-fartygen bara har tillgång till det överskott av fisk som inte används av de lokala fiskarna. Eftersom jag vet att bläckfisk har utsatts för ett allvarligt överfiske och att EU-trålare konkurrerar starkt med lokala trålare förväntar jag mig på denna punkt att detta fiske kommer att minska i det kommande avtalet.

När det gäller att ta hänsyn till den bästa vetenskapliga rådgivningen om fiskbeståndet så konstaterade FAO:s arbetsgrupp om liten pelagisk fisk utanför nordvästra Afrika 2010 att taggmakrill, spansk makrill, sardineller, sardiner, ansjovis och bongasill antingen var fullt utnyttjade eller överfiskade. När det gäller djuphavsfisk har biomassan minskat med 75 procent på den mauretanska kontinentalsockeln sedan 2007.

Kort sagt, vilket överskott på fisk förväntar sig kommissionen att hitta i Mauretanien?

Slutligen förväntar jag mig att EU fortfarande kommer att erbjuda Mauretanien sektorsstöd och partnerskap även om fiskemöjligheterna är minskade, av hänsyn till en konsekvent politik för utveckling. Vi får inte överfiska dessa vatten, bara betala och skrapa ihop den sista fisken och sedan ge oss av.

  João Ferreira, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! EU har haft avtal om fiske med Mauretanien i över två decennier. I 15 år har dessa avtal innehållit särskilda samarbetsmål för en hållbar utveckling av fiskesektorn i Mauretanien.

Den fråga vi måste ställa oss i dag är vilka praktiska resultat avtalen har lett till. Fiskesektorn i Mauretanien befinner sig fortfarande på en mycket låg utvecklingsnivå. Modernisering och utveckling av småskaligt traditionellt kustfiske och industrier med anknytning till fiske, utveckling av hamninfrastruktur och bättre villkor för landning av fångster, utveckling av vattenbruksprojekt och bättre övervakning och tillsyn till havs – allt detta är mål där mycket små framsteg gjorts under de senaste två decennierna.

Allting eller nästan allting kan sammanfattas som överföring av pengar i utbyte mot rätten att utnyttja landets resurser, vilket alltså berövas det mervärde man skulle få om man själv utnyttjade resurserna och bearbetade och saluförde fisken från början. På detta sätt förlorar Mauretanien. Det förlorar när det gäller skapande av välfärd och sysselsättning, utveckling, självbestämmande, suveränitet och oberoende.

Det är särskilt obegripligt att det inte finns tillräckliga möjligheter för landning av fångster längs den över 600 km långa kusten i landets centrala och södra regioner. Det innebär att en väsentlig andel av den fisk som fångas i Mauretaniens kustvatten landas i hamnar i andra länder. Vi måste erkänna att EU:s samarbetspolitik har misslyckats på detta område. Om vi vill ha ett lojalt och nyttigt utvecklingssamarbete måste vi göra grundliga förändringar och involvera de mauretanska myndigheterna i diskussionen.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE). – (PT) Herr talman! Avtal om fiske med tredjeland bör garantera en rimlig balans mellan ekonomiska intressen och främjande av ett hållbart fiske. För att uppnå detta är det nödvändigt att EU genomför de sunda fiskemetoder som vi har tillämpat i våra egna vatten också utanför EU:s gränser, och därigenom bidrar till balansen i de marina ekosystemen på global nivå.

I detta sammanhang blir avtalet om fiske med Mauretanien av särskild betydelse. Att skapa arbetstillfällen, minska förekomsten av fattigdom och utveckla strukturer för att stödja sektorn är viktiga mål att uppnå. Det viktigaste av allt är emellertid att främja hållbart fiske genom att bekämpa olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och på så sätt garantera att EU-marknaden har tillgång till fisk av hög kvalitet.

Det är inte tillräckligt att EU:s fiskefartyg inför metoder som gynnar miljön och de uppföranderegler som fastställts av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation – det är avgörande att alla som samarbetar inom det område som omfattas av avtalet intar samma hållning. Därför måste Mauretanien snarast kräva att tredjeland med vilka de också upprättar partnerskapsavtal respekterar samma regler som följs av fartyg som seglar under EU-flagga. Om inte detta sker kommer våra fartygsägare att drabbas av orättvisa konkurrensnackdelar och målen att bevara och på ett hållbart sätt förvalta fiskeresurserna kommer att äventyras allvarligt.

  Guido Milana (S&D). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att vi har två problem – ett som gäller metoden och ett annat som gäller det verkliga sakförhållandet.

Problemet när det gäller metoden är att vi använder ett knep, nämligen den muntliga frågan – som vi tackar Carmen Fraga Estévez för – för att tala om något som faktiskt borde vara en parlamentarisk rättighet efter Lissabonfördraget. Jag anser att denna metod måste upphöra. Vi får inte ta till en strategi för att genomföra ett vanligt lagstiftningsförfarande. Medbeslutande kommer till stånd när denna metod brukas under processens gång. I dag har vi denna debatt, den kommer att ta slut, arbetet med avtalet kommer att fortskrida och till slut kommer vi att säga ja eller nej. Denna metod måste ändras.

När det gäller sakfrågan vill jag emellertid, eftersom jag instämmer i mycket som andra ledamöter har sagt, bara framhålla betydelsen av att bedöma effekterna av fiskeavtal för att se till att de inte bara är handelsavtal som gör att vi kan köpa bläckfisk för en euro kilot i Mauretanien.

Man måste kunna bedöma hållbarheten, men framför allt inverkan på landets ekonomi, bedöma kvantitativa förändringar när det gäller sysselsättningssiffror, bedöma innovationsgraden när det gäller småskaligt fiske samt bedöma hur resurserna används. Det handlar helt enkelt inte bara om kommersiell handel utan om ett fiskeavtal med allt vad det innebär.

  Josefa Andrés Barea (S&D). – (ES) Herr talman! Avtalet med Mauretanien löper ut om ett år och vi håller redan på med förberedelser för ett nytt avtal. Jag anser att avtalet med Mauretanien är ett bra instrument. Det är ett utvecklingsinstrument för landet självt och för dess fiskeripolitik. Låt oss inte glömma att fisket utgör 29 procent av landet bruttonationalprodukt (BNP) och att det är landets enda utvecklingsmöjlighet.

Genom avtalet stärks det bilaterala samarbetet mellan EU och Mauretanien och det måste garantera ett hållbart fiske. Frågan om olagligt fiske har tagits upp, och den vetenskapliga kommitténs roll måste utan tvekan stärkas så att den kan tillhandahålla ytterligare sätt att fastställa tillgängliga fiskebestånd. Fisket måste likväl vara hållbart. En annan aspekt som måste garanteras är fartygens säkerhet.

Kommissionsledamot Maria Damanaki hänvisade också till den mauretanska regeringens inkompetens. Den måste utveckla sin administrativa struktur så att landet kan tillgodogöra sig de medel som EU tillhandahåller, vilket också är en insats.

Avtalen måste naturligtvis användas för att förmå den mauretanska regeringen att inkludera klausulerna om mänskliga rättigheter samt bidra till att demokratisera landet. Internationella fiskeavtal är också ett redskap för att införa demokrati och främja utvecklingen i de berörda länderna.

  Antolín Sánchez Presedo (S&D). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Det är mycket goda nyheter att kommissionen har begärt mandat att inleda förhandlingar för att förnya protokollet till partnerskapsavtalet om fiske mellan EU och Mauretanien, vilket kommer att ersätta det nuvarande protokollet från och med den 31 juli 2012.

Mot bakgrund av Europaparlamentets nya befogenheter enligt Lissabonfördraget måste förhandlingarna bedrivas i en verklig samarbetsanda mellan institutionerna.

Genom det nya protokollet, som utgår från resurssituationen, måste man säkerställa långsiktig hållbarhet för EU-flottan i de mauretanska vattnen. Genom protokollet måste man se till att EU på ett rimligt sätt bidrar till en varaktig utveckling av den mauretanska fiskenäringen – vilket innebär att sträcka sig längre än till det rent ekonomiska området – och protokollet måste också bidra till att på ett effektivt sätt hävda internationell lag och respekten för mänskliga rättigheter.

För närvarande står EU-bidragen för en tredjedel av Mauretaniens nationella budget. Därför är det ytterst viktigt att avtalet tillämpas korrekt, att det uppmuntrar ett ansvarsfullt fiske till nytta för de folkgrupper som är beroende av fisket och att det bidrar till att bekämpa olagligt fiske genom att fortsätta att använda de kontroll- och övervakningssystem som finns för närvarande.

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE). – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! EU:s flotta har sedan lång tid tillbaka funnits i Mauretaniens vatten och som en följd härav har långsiktiga ekonomiska förbindelser redan etablerats mellan EU och Västafrika. Bland annat leder dessa förbindelser till att varaktig sysselsättning bevaras i Europa och i regionen. Genom att sådana förbindelser skapas förs den västafrikanska regionen väsentligt närmare EU:s normer också när det gäller förvaltningen av marina resurser.

Fiskeavtal med tredjeland, särskilt i det pelagiska segmentet av EU:s flotta, är av strategisk betydelse och inte bara för att upprätthålla själva flottan. Det innebär en källa till såväl råmaterial för livsmedelsberedningsindustrin som livsmedel för utvecklingsländerna, särskilt de i Västafrika. Avtalen kommer utan tvivel att gagna båda parter och att upprätthålla dem bör ligga i EU:s intresse. Att avtalen fortsätter, om än med respekt för och efterlevnad av de tekniska bestämmelserna i protokollen och insyn i förfarandena, är mycket viktigt för EU, Mauretanien och hela regionen.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! En av anledningarna till att förnyelsen av partnerskapsavtalet om fiske med Mauretanien är särskilt viktigt är att detta avtal kommer att gälla ett särskilt känsligt område – Nordafrika – som just nu än en gång står i världspolitikens rampljus. Vi vet att fiskeavtal inte endast ska ge ekonomiska fördelar för dem som deltar utan också måste utgå från ekologiska principer. När fisket utgör en tredjedel av budgeten, som i Mauretaniens fall, är dess ekonomiska betydelse för landet mycket tydlig. Men å andra sidan är EU:s flotta också ett viktigt inslag i EU:s ekonomi.

Ekologiska principer är den ena sidan av myntet – den andra är att sådana avtal naturligtvis också bör användas för att stärka demokratiseringen och främja mänskliga rättigheter i ett land som under visa omständigheter skulle kunna stå inför samma problem som andra nordafrikanska länder. Vi måste därför särskilt uppmärksamma detta.

  Maria Damanaki, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla ledamöterna för deras inlägg. Jag vill upprepa mycket tydligt att jag är oerhört glad över parlamentets medverkan i förhandlingarna om detta avtal och de andra avtalen.

Jag vill också påminna er om att vi har ett nytt ramavtal mellan kommissionen och parlamentet om de närmare detaljerna i denna medverkan. Vi måste respektera detta avtal. I anslutning till detta ramavtal finns jag här för att underlätta er medverkan och informationen till er på alla sätt jag kan. Om vi kan göra saker och ting bättre är jag beredd att samarbeta. Som ni redan har nämnt handlar detta om förfarandet och metoden.

När det gäller innehållet måste vi ta itu med denna fråga på ett mycket försiktigt och väl avvägt sätt på grund av den stora betydelse som detta land har och på grund av den utveckling som vi nu följer i området. Det behövs en balans mellan respekt för överskottet och resurserna där och också mellan detta och våra fartygs intressen. Vi vill göra det möjligt för EU:s fartyg att åka dit och garantera att de får konkurrera på lika villkor, för vi är inte de enda fartygen i dessa vatten. Många andra länder är inblandade i området och vi måste se till att garantera att EU-fartygen kan konkurrera på lika villkor.

Vi måste också göra en annan avvägning. Vi måste vara mycket försiktiga med hur vi använder skattebetalarnas pengar. Jag erkänner att vi måste göra mer för att se till att de pengar vi ger kommer de egentliga bidragstagarna till del. De har också stort inflytande. De är värda alla de förfaranden och alla de förbättringar som landet behöver.

Det är alltså så här som vi tar itu med denna mycket känsliga fråga. Jag instämmer också i att vi behöver mer vetenskaplig – och mer konkret – rådgivning och vi behöver fler konkreta uppgifter för att bedöma vår ställning där. Vi ska försöka få ett första förhandlingsmandat från rådet nästa vecka. Sedan kommer vi att – konkret och kontinuerligt – informera parlamentets fiskeriutskott om förhandlingarna.

Slutligen vill jag säga att detta avtal innebär att både vi och Mauretanien är vinnare, om ni tänker på att det nya protokollet kommer att innehålla en humanitär klausul och en klausul om mänskliga rättigheter.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum under nästa sammanträdesperiod.

20. En EU-strategi för Atlantområdet (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Alain Cadec, Luis Manuel Capoulas Santos, Seán Kelly, Eider Gardiazábal Rubial, Nuno Teixeira, Salvador Garriga Polledo, Ricardo Cortés Lastra, José Manuel Fernandes, Chris Davies, Jim Higgins, Marian Harkin, Ashley Fox, Maria do Céu Patrão Neves, Bairbre de Brún, Pat the Cope Gallagher, Robert Rochefort, José Bové, Jean-Pierre Audy, Mario Mauro, Andrey Kovatchev, Werner Langen, Markus Ferber, Milan Zver, Damien Abad, Íñigo Méndez de Vigo, Peter Jahr, Ivo Belet, Reimer Böge, Jan Březina, Jarosław Leszek Wałęsa, Dominique Riquet, Cristian Dan Preda, Tokia Saïfi, Daniel Caspary, Peter Šťastný, Catherine Soullie, Bogusław Sonik, Elisabeth Morin-Chartier, Dominique Baudis, Michèle Striffler, Lambert van Nistelrooij, Andreas Schwab, Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, Maria Da Graça Carvalho, Michel Dantin, Michael Gahler, Bernadette Vergnaud, Nessa Childers, Antolín Sánchez Presedo, Marie-Thérèse Sanchez-Schmid, Christine De Veyrac, Izaskun Bilbao Barandica, Estelle Grelier, Isabella Lövin, Struan Stevenson, Christophe Béchu, Josefa Andrés Barea och Marian-Jean Marinescu om en EU-strategi för Atlantområdet (O-000002/2011 – B7-0016/2011).

  Alain Cadec, föredragande. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill först tacka Maria Damanaki för att hon är med oss här i kväll för att besvara denna muntliga fråga om en EU-strategi för Atlantområdet.

I juni 2010 uppmanade rådet kommissionen att utarbeta en EU-strategi för Atlantområdet före juni 2011. Jag tog tillsammans med ett antal kolleger initiativet att ställa en muntlig fråga till kommissionen om denna strategi. Den muntliga frågan undertecknades ursprungligen av över 50 parlamentsledamöter från alla grupper, och jag vill tacka dem för deras stöd.

Ett resolutionsförslag från utskottet för regional utveckling kommer också att läggas fram. Jag vill tacka de olika politiska gruppernas samordnare för deras samarbete, vilket har gjort att vi har kunnat uppnå ett brett samförstånd. Jag vill också tacka de ledamöter som har förbättrat texten genom att komma med ändringsförslag.

Atlantområdet är en särpräglad region. I första hand är det naturligtvis ett dynamiskt havsområde, tack vare sjöfarten, fisket och den marina energin. Det är också ett område med en ömtålig miljö som måste skyddas – ta till exempel problemet med grönalger – och som är utsatt för klimatförändringarnas konsekvenser. Det är dessutom ett av EU:s ytterområden som kännetecknas av problem med tillgänglighet och anslutning och få storstadsområden.

Dessa särskilda särdrag ger upphov till problem som överskrider nationsgränserna och som kräver en politisk hantering på EU-nivå.

Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen i sin resolution att föreslå att strategin för Atlantområdet ska utformas som en integrerad strategi där både maritima och territoriella frågor tas upp. Den maritima dimensionen är mycket viktig eftersom Atlantregionerna har det gemensamt att de ligger nära havet. Det bör därför uppmuntras att strategin kopplas samman med den integrerade havspolitiken.

Den territoriella dimensionen av dessa strategier är lika viktig. Detta gäller frågor som att förbättra tillgänglighet och kommunikationer, utveckla stads- och landsbygdsområden och stärka förbindelserna land–hav. Strategin för Atlantområdet skulle kunna utarbetas inom ramen för det sammanhållningspolitiska målet om ”territoriellt samarbete” och bygga på ett integrerat, sektorsövergripande och territoriellt förhållningssätt.

Målet bör vara att samordna politiken mer effektivt mellan de olika styresnivåerna, med särskilt fokus på de mest relevanta frågorna. Strategin bör omfatta alla EU-regioner längs Atlantkusten, inklusive de angränsande delavrinningsområdena och de yttersta randområdena i Makaronesien.

Det är också viktigt att ta hänsyn till den externa dimensionen av strategin, särskilt på områdena sjösäkerhet och övervakning till havs samt i fråga om internationella handelsförbindelser. Strategin för Atlantområdet måste underlätta en starkare samordning av mål och medel med en koppling till Europa 2020-strategin och EU:s politik för 2014 och därefter.

Det handlar inte om att öka utgifterna, utan om en bättre användning av medlen genom att främja Atlantdimensionen i EU:s befintliga politik. För att kunna göra detta måste strategin vara väl förbunden med EU:s regionalpolitik och integrerade havspolitik. Man måste också försöka samverka med andra politikområden som transeuropeiska transportnät, den gemensamma fiskeripolitiken, turism, miljöskydd, energipolitiken och ramprogrammet för forskning och utveckling.

Strategin bör införas 2014 och samordnas med nästa fleråriga budgetram. Strategins territoriella dimension kommer att bidra till målet om EU:s territoriella sammanhållning, framför allt genom åtgärder för att främja bättre tillgänglighet och kommunikationer. Det är naturligtvis nödvändigt att dessa aspekter förbinds med havspolitiken för att man ska kunna utveckla förbindelserna land–hav i dessa regioner. Det är mycket viktigt att vi stärker förbindelserna norr–söder längs vår Atlantkust, särskilt genom att inrätta höghastighetsvattenvägar från Andalusien till Skottland. Samtidigt är det nödvändigt att utveckla transportinfrastrukturen väst–öst i linje med modellen med höghastighetståg.

Jag uppmanar kommissionen att föreslå en handlingsplan där man fastställer sina prioriteringar genom konkreta åtgärder så snart som möjligt, så att dessa åtgärder kan genomföras i samordning med EU:s politik för 2013 och därefter. Det är också nödvändigt att få med de många parter som berörs, särskilt lokala och regionala offentliga organ och organisationer i det civila samhället.

Samarbetet inom strategin för Atlantområdet måste först och främst utgå från de berörda parternas behov. De politiska prioriteringar som fastställs inom denna ram måste därför bestämmas i samförstånd. I detta avseende skulle den europeiska grupperingen för territoriellt samarbete kunna vara ett användbart verktyg för att främja samarbetet mellan parterna i Atlantregionen.

Detta är en sammanfattning av resultatet av parlamentets diskussioner om strategin. Vi kommer att noga uppmärksamma kommissionens kommande förslag och kommer naturligtvis att på ett tydligt och konkret sätt bidra till dem.

Maria Damanaki! Kan du, om det är möjligt naturligtvis, tala om för oss vilka prioriteringar kommissionen har, hur ni tänker införa denna strategi och i vilken utsträckning ni kommer att ta hänsyn till parlamentets förslag? Herr talman! Det är utan tvekan bättre att upprepa sig än att motsäga sig, så jag upprepar: vi har det utmärkt här i Strasbourg.

  Maria Damanaki, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Alain Cadec för hans initiativ. Jag välkomnar varmt hans förslag. Jag vill också tacka de parlamentsledamöter som har undertecknat denna muntliga fråga. Vi arbetar nu med att utarbeta en havsstrategi för Atlanten. Jag vill informera parlamentet om att jag är fast besluten att föreslå en målinriktad strategi för att se till att havsfrågor hamnar överst på dagordningen på detta område.

Jag inser också att detta område har ett gediget arv som är av mycket stor betydelse för miljön och att det finns många engagerade intressenter. Jag har uppmuntrat alla dessa intressenter, däribland regionerna och de ekonomiska sektorerna i Atlantområdet och längs kusterna, att stödja strategin. De har redan på ett positivt sätt visat sitt stöd under denna förberedelsefas. Jag kommer att fortsätta att uppmana dem att fullt ut engagera sig i antagandeförfarandet. Detta kommer att ha en avgörande betydelse för strategins framgång.

Det offentliga samrådet har visat att det finns en atlantisk identitet. Det har även visat att intressenterna välkomnar en strategi där deras geografiska, demografiska och ekonomiska särdrag beaktas. De stöder även åtgärder som förenar kustområden i frågor som havskunskaper, marin övervakning, särskild planering och ramdirektivet om en marin strategi.

Den återkoppling vi har fått under samrådet ger oss även möjlighet att fastställa prioriteringar för EU-åtgärder på området regional utveckling och forskning under de kommande månaderna. Genom EU-strategin för Atlantområdet kommer konkreta politiska mål att upprättas genom att korsbefruktning mellan alla havssektorer tillhandahålls.

En nyckelprioritering kommer att vara att skapa arbetstillfällen ute på fältet. För detta krävs helhjärtat engagemang och aktivt deltagande från medlemsstaterna, Konferensen för perifera kustregioner i Europa, Atlantregionerna och havsindustrierna. Parlamentsledamöternas stöd i dessa frågor ute i valkretsarna är därför av yttersta betydelse och värde.

För att garantera bästa möjliga synlighet föreslår jag att vi planerar för ett antagande efter diskussionen om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken. På så sätt kan vi vara säkra på att initiativet får lämplig exponering och vi kan även inkludera den regionala dimensionen av den nya, omarbetade gemensamma fiskeripolitiken. Parlamentets ståndpunkt måste också beaktas fullt ut.

Därför anser jag att EU-strategin för Atlantområdet kommer att vara till hjälp när det gäller att främja hållbar tillväxt och sysselsättning i regionen genom EU:s forskningsprogram och program för regional utveckling, men även i fråga om att uppnå målen med den omarbetade gemensamma fiskeripolitiken och när det gäller att nå framsteg i skyddet av miljön samtidigt som havsekonomin utvecklas på ett hållbart sätt i denna livsviktiga region.

  Lambert van Nistelrooij, för PPE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag vill gratulera Alain Cadec till hans initiativ, eftersom det kommit vid en bra tidpunkt. Tack, fru kommissionsledamot, för dina initiativ när det gäller att utveckla en havsstrategi.

Vid nära granskning av detta dokument förefaller det som om vår roll framför allt handlar om att hantera de saker som vi tillsammans skulle kunna bättre. Jag instämmer helt och hållet i att vi inte bör sträva efter att skapa nya strukturer. Faktum är att kustregioner och alla som är engagerade i denna fråga i de enskilda medlemsstaterna eller som arbetar med denna fråga med andra medlemsstater bör anta denna politik och se till att den inte leder till en ny administrativ nivå, någonstans mellan kommissionen, EU och medlemsstaterna. Det är viktigt att komma med den preliminära kommentaren.

Låt oss emellertid se på de olika saker som havspolitiken omfattar – här tänker jag på transport, och alla de nya metoder som är relevanta ur det hänseendet, men även på miljön, ekonomin och det som du har talat om, nämligen hållbar utveckling, EU 2020-strategin, energiutmaningen och naturligtvis översynen av våra ståndpunkter när det gäller fiskeri. Sammantaget understryker detta nödvändigheten av att främja Atlantkustens möjligheter och potential. Får jag lägga till ytterligare en punkt? I parlamentet representerar jag Nederländerna, en av våra medlemsstater. Vad återstår nu när vi har tagit upp Östersjön, Atlantbågen, Donau och Medelhavet? En kustremsa i Norge, Nederländerna, en bit av Tyskland, Danmark, kort sagt Nordsjön. Nu vill jag fråga kommissionsledamoten följande: om du vill arbeta med makroregioner geografiskt bör då inte nästa steg vara att acceptera och ta itu med detta? Ytterligare en mening för att sammanfatta. I slutet av den här veckan kommer Konferensen för perifera kustregioner i Europa (CPMR) och dess Nordsjökommitté att sammanträda. Den kommer att lägga fram det här förslaget i Middelburg. Skulle du kunna kommentera detta?

  Ricardo Cortés Lastra, för S&D-gruppen. – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! EU:s Östersjöstrategi har redan inspirerat andra regioner, t.ex. de regioner som gränsar till Donau. På samma sätt har alla regioner som ingår i Atlantbågen – och jag vill framför allt betona den aktiva roll som min hemregion Kantabrien i Spanien har haft – arbetat för att främja samarbete på områden av gemensamt intresse inom ramen för Konferensen för perifera kustregioner i Europa sedan 1989.

Vi anser att det är dags att formulera en Atlantstrategi och att detta bör ske så snart som möjligt. Denna bör definieras som en del av EU 2020-strategin för att främja miljön och den biologiska mångfalden, bekämpa klimatförändringarna, främja hållbar stads- och landsbygdsutveckling, stimulera kunskapsekonomins ansvarsfulla tillväxt, turism, forskning och innovation på det marina området, förnybar energi, havstransport och utbildning. Den bör även användas för att förbättra våra territorier genom att utveckla nya havsvägar, förbättra infrastrukturnäten, utveckla informations- och kommunikationsteknik samt uppmuntra människor att arbeta online.

Konferensen för perifera kustregioner i Europa (CPRM) har helt riktigt konstaterat – och jag vill tacka denna institution för allt det positiva arbete den har utfört – att den aktuella ekonomiska krisen, i kombination med behovet av att vidta åtgärder mot klimatförändringar, innebär att det krävs en ny verkligt hållbar utvecklingsmodell inom EU. Strategin är inte bara viktig för de regioner som ingår i Atlantbågen utan för hela EU.

  Michael Theurer, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Med Östersjöstrategin sattes bollen i rullning. Donaustrategin, som vi har debatterat det här året i parlamentet, var nästa steg och nu är det Atlantregionens tur. Gruppen Liberalers och demokraters allians för Europa i parlamentet stöder denna makroregionala strategi och var aktivt engagerad i resolutionen.

Det vi ägnar oss åt här är förbättringar av skyddet av haven och miljön och naturligtvis även havsfrågor och fiskeri – men frågan sträcker sig längre än så och omfattar många andra områden, och framför allt tre pelare. För det första samarbetet mellan medlemsstaterna som leder till att synergieffekter kan utnyttjas på ett bättre sätt. För det andra förbinder Atlanten de EU-medlemsstater och regioner som gränsar till den med transatlantiska samarbetspartner som Kanada och USA och med andra grannländer som Norge och Island. För det tredje innebär den att tätare förbindelser mellan intressenter i regionerna upprättas.

Vi bör betona aspekten av att sammanföra och skapa nätverk mellan städer och samhällen, regioner, medlemsstater och framför allt medborgare, det civila samhället och företag, så att dessa aktörer kan förverkliga denna ram – dvs. den makroregionala strategin. Avsikten är trots allt inte att skapa nya institutioner eller organ, utan att få en effekt med befintlig finansiering. De resurser som finns kommer med säkerhet att omfatta outnyttjade synergieffekter och möjligheter som kan användas som underlag för vår verksamhet.

Det är just på grund av detta som ALDE-gruppen anser att denna strategi är angelägen, eftersom den påverkar den internationella handeln. Varor från hela världen fraktas över Atlanten in i EU. Naturligtvis måste denna handel ske på ett sätt som är hållbart ur miljösynvinkel. Dessutom kommer det sannolikt att finnas stora reserver i fråga om råvaror i Atlanten som vi eventuellt kan utnyttja under förutsättning att det finns ett hållbart miljöskydd. Vi uppmanar kommissionen att utarbeta och lämna in en strategi för detta område så snart som möjligt.

  Isabella Lövin, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Under alltför lång tid har våra hav inte hanterats på rätt sätt utan slitits mellan ekonomiska intressen som står i konflikt med varandra. Ibland är det fiskeri, ibland jordbruk, havstransport, energi eller turism som sätter dagordningen. Regionala havsstrategier som Atlant- och Östersjöstrategierna bör vara ett verktyg för att samordna och hjälpa till att identifiera prioriterade mål.

Vi måste komma ihåg att vissa politikområden såsom fiskeri och jordbruk främst fastställs på EU-nivå, men när det gäller miljöpolitiken så är det främst medlemsstaterna som är ansvariga. Därför anser jag att EU:s integrerade havspolitik har en viktig roll att spela. Ett effektivt system av s.k. planering i kust- och havsområden kommer att vara avgörande för att prioritera mål och fungera som vägledning för chefer, beslutsfattare och intressenter.

Samarbete med andra stater i Atlantregionen är också absolut nödvändigt för att t.ex. minska mängden mikroskopiskt plastavfall, bekämpa olagligt fiske eller se till att fiskeri- och miljöbestämmelserna styrs och efterlevs på ett effektivt sätt.

Vi är alla beroende av friska hav och god miljöstatus. Det gynnar alla sektorer, inte minst fiskeri och turism. Därför handlar miljömål inte bara om miljön, utan även om en välmående Atlantregion.

  Oldřich Vlasák, för ECR-gruppen. – (CS) Herr talman! Vi kan se att makrostrategin för Östersjöregionen är en inspirationskälla för andra regioner. Efter makrostrategin för Donauregionen har vi nu en strategi för Atlanten på bordet. I detta fall är situationen emellertid ganska speciell. EU har uppmärksammat Atlanten under ganska lång tid nu och detta har skett inom ramen för utvecklingen av gränsöverskridande och transnationellt samarbete. Atlantiska oceanen var ett territorium som mottog stöd inom ramen för programmet INTERREG III B. Det är också en nödvändig del av det nuvarande programmet för territoriellt samarbete (mål 3). Inom dessa stödprogram har prioriteringen varit att utöka de regionala utvecklingsstrategierna på transnationell nivå och därefter tillhandahålla stöd för transportsystem och förbättrad tillgång till informationssamhället, miljöskydd och naturtillgångar samt ekonomisk integration, framför allt för perifera regioner.

Det vore mycket önskvärt att först utvärdera de befintliga programmen och deras fördelar och därefter skapa en ny strategi för denna region där vi beaktar dessa slutsatser. Dessutom får vi inte glömma bort de transatlantiska förbindelserna i denna strategi. Oavsett vad vi tycker om det så är vi en del av ett euroatlantiskt samhälle och vi delar alla samma värden. Precis som dem på den andra sidan oceanen strävar vi efter ett territorium utan hinder med fri rörlighet för varor, personer och tjänster. Trots det faktum att USA:s och EU:s mål på många sätt kompletterar varandra är samordningen emellertid ofta minimal. Därför är det önskvärt att tillhandahålla krav för transatlantiskt samarbete inom EU:s program och politik. Ett mer ambitiöst samarbete och bättre samordning inom EU:s strategi för Atlantregionen kan ur detta hänseende vara ett försök att fastställa en mer ambitiös dagordning eftersom frivilligt och praktiskt samarbete i gemensamma frågor på ett påtagligt sätt skulle bidra till att stärka de transatlantiska förbindelserna.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! När det gäller Atlantregionen är det två viktiga frågor som jag särskilt vill framhålla. Dels är det betydelsen av ett ekologiskt hållbart fiske, dels betydelsen av att EU inte förlänger det folkrättsvidriga fiskeavtalet med Marocko.

När det gäller fisket har vi idag en situation där över 70 procent av de marina fiskeområdena i världen är överfiskade. Detta gäller även inom EU. Men eftersom EU utgör den rika delen av världen importerar vi 60 procent av all fisk som konsumeras i unionen. Detta medför att människor i fattigare länder inte får den tillgång till den protein- och näringsrika mat som fisk utgör.

Den andra fråga som jag vill lyfta är återigen betydelsen av att EU inte förnyar fiskeavtalet med Marocko, som förser EU med fisk från Atlantkusten utanför Västsahara. Marocko har ockuperat Västsahara sedan 1975 och idag lever 160 000 människor i flyktinglägren i Västsahara. Enligt Internationella domstolen i Haag saknar Marockos ockupation av Västsahara rättslig grund och Marocko har därför ingen rätt till Västsaharas naturresurser.

I kommissionens strategi för Atlantregionen måste således frågan om ekologisk hållbart fiske ges hög prioritet. Dessutom måste strategin innebära att EU en gång för alla visar respekt för folkrätten och inte förlänger fiskeavtalet med Marocko.

  Derek Roland Clark, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! I denna fråga nämns den territoriella dimensionen med hänvisning till annan politik, bl.a. den gemensamma fiskeripolitiken som är en fullständig katastrof för EU. Fiskbestånden i Nordsjön, som är en del av Atlanten, har förstörts av bruket att kasta oönskad fisk överbord, ett fenomen som måste avskaffas. Det borde överhuvudtaget aldrig ha övervägts.

Brittiska fiskare har noggrant tagit hand om fiskbestånden på deras egna territoriella vatten medan andra har förstört sina fiskbestånd genom överfiske. Inte undra på att den gemensamma fiskeripolitiken välkomnades av andra medlemsstater vars fiskare inte kunde ta sig in på Nordsjön snabbt nog. Det som behövs är mer territoriell utestängning, inte mindre. I min egen region – East Midlands – har fiskarna från Boston fiskat i the Wash i generationer, tagit hand om fiskbestånden och sett till att deras trålnät inte stör havsbädden, eftersom de vet att det är där som de outvecklade skaldjuren utvecklas och där som den nedre delen av livsmedelskedjan finns.

Det är på detta sätt de förtjänar sitt uppehälle. Nu är det förbjudet för dem att fiska eftersom deras trålnät påstås skada havsbotten. Samtidigt är det tillåtet för ett nederländskt fartyg att dammsuga upp miljontals ton sand från samma havsbädd och E.ON är mitt uppe i arbetet med att genomföra grävningar på öppet hav för att lägga ledningar för ett meningslöst vindkraftverk till havs. Hur mycket skada kommer detta att åsamka havsbädden? Hur länge till kommer dessa fiskare tvingas att stå och se på medan deras fiskevatten försvinner samtidigt som de själva förvandlas till bidragssökande?

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Atlantregionen är av enorm betydelse för Europa både i fråga om ekonomi och miljö. När det gäller miljö vet vi att Golfströmmen har en mycket stor inverkan på klimatet i Europa. Som vi känner till är experterna oeniga när det gäller hur mycket Golfströmmens system har förändrats de senaste decennierna och vad detta innebär för framtiden.

I fråga om ekonomi återstår det att se om Kina och Colombia verkligen kommer att genomföra sina planer på att upprätta en järnvägsförbindelse mellan Latinamerikas Atlant- och Stillahavskuster. Ifall omkring 20 procent av alla kinesiska varor levereras till havs via Panamakanalen kommer detta projekt utan tvekan även att påverka unionens strategi för Latinamerika.

Vi får inte bortse från det faktum att Atlanten även spelar en stor roll när det gäller flyktingströmmar. Sedan det spanska gränsstaketet uppfördes 2005 har människosmugglingsnätverk från Afrika undvikt det genom att resa via Kanarieöarna i Atlanten. Ur detta hänseende kommer även oroligheterna i Arabvärlden att påverka oss. De kommande månaderna kan de tiotusentals flyktingar som hittills har tagit sig i land på Europas kuster visa sig vara en droppe i havet jämfört med vad som väntar oss i framtiden.

Av denna anledning vore det klokt om EU blir aktivt på Afrikas Medelhavskust, men även på Atlantkusten. Principen om att ta emot flyktingar så nära deras hemland som möjligt bör tillämpas.

  Francisco José Millán Mon (PPE). – (ES) Herr talman! Jag är mycket nöjd med att kommissionen utarbetar ett meddelande om EU:s strategi för Atlantregionen. Detta är en region som har två viktiga kännetecken som är kopplade till varandra: dess oceaniska havskaraktär och dess perifera karaktär.

Jag kommer att ta upp fyra punkter. För det första vill jag betona vikten av dess havsaspekt, eftersom strategin på grund av denna måste fästa vikt vid bevarandet av havsmiljön, fisket, miljön, de energislag som är kopplade till havsmiljön och turismen.

För det andra är transport – förbindelsemöjligheter – med tanke på regionens perifera karaktär mycket viktigt, både mellan de områden som tillsammans utgör Atlantregionen och framför allt till resten av EU. De transeuropeiska transportnäten, havets huvudfarleder och energianslutningarna måste prioriteras. När det gäller min valkrets Galicien har jag även höghastighetsanslutningen med norra Portugal och Transcantábricotåget i åtanke.

För det tredje anser jag att strategin inte enbart bör vara inriktad på havsfrågor. Den måste även, såsom Alain Cadec har sagt, ha en betydande landbaserad dimension som inkluderar målen om social, ekonomisk och territoriell sammanhållning. Den resolution som vi ska rösta om imorgon visar att strategin för Atlantregionen måste vara nära kopplad till EU 2020-strategin, regional utvecklingspolitik och ekonomiska framtidsutsikter.

Slutligen måste de olika administrationer och organisationer som finns i Atlantregionen noggrant beaktas, däribland den regionala regeringen i Galicien och Euroregionen som skapats med grannsamhället i norra Portugal som var bland de första i EU att skapa en EU-grupp för territoriellt samarbete.

Allt detta innebär att kommissionen bör ha en ständig dialog med dessa regioner och enheter, både under utvecklingen av strategin och det efterföljande genomförandet.

  Estelle Grelier (S&D). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag gläder mig åt dessa planer på en integrerad strategi för Atlantregionen. Vi behöver ett gemensamt tillvägagångssätt för användningen av våra havsutrymmen där de särskilda egenskaperna för varje havsbassäng beaktas och gemensamma lösningar på de problem som finns hittas.

Som folkvald representant för Normandie ville jag uppmärksamma er på den specifika situationen i kanalen som också måste införlivas i planerna för en integrerad strategi för Atlantregionen. Kanalen är en av EU:s strategiska ingångsportar och en nödvändig förbindelse mellan Atlanten och Nordsjön. 20 procent av världens flotta finns där och över 500 skepp som väger mer än 300 ton färdas över den varje dag.

Utöver denna transportaktivitet förekommer även fiske, fritidsaktiviteter, utvinning av ballast och snart även – till min stora glädje – energiproduktion från vindkraftverk till havs.

Denna koncentration av aktiviteter innebär att frågan om att hantera havssäkerheten på EU-nivå noggrant måste övervägas, och jag anser också att den måste diskuteras som en del av Atlantstrategin. Som ni känner till hotas för närvarande de bilaterala baser som finansiering av säkerhet bygger på. Jag har redan varnat dig för detta, fru kommissionsledamot, och jag kommer att bevaka de förslag du presenterar i juni.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE). – (GA) Herr talman! Jag stöder helhjärtat det arbete som utförs på EU-nivå för att upprätta en sammanhängande strategi för Atlantregionen. Följande fem EU-medlemsstater gränsar till Atlanten: Storbritannien, Irland, Frankrike, Spanien och Portugal.

Förutom detta är det ur ekonomisk synpunkt och miljösynpunkt nödvändigt att kustregionerna i Norge, Island och Färöarna inkluderas i alla strategier.

Atlantstrategin måste vara inriktad på att uppmuntra den ekonomiska utvecklingen på Atlantöarna och i kustregionerna.

(EN) Atlantregionen är ett av världens rikaste och mest underutvecklade områden i fråga om vind- och vågenergi. Till år 2050 beräknas upp till 50 procent av Europas elektricitet kunna tillhandahållas med förnybar energi som genereras utanför Atlantkusten.

Turism- och fritidsanläggningar är också en mycket stor ekonomisk tillgång för regionerna längs Atlantbågen. Det finns en enorm potential för tillväxt i detta område, däribland utveckling av strategiskt placerade marinor längs med kusten i varje land. Havstransport- och hamnsektorn samt skaldjurssektorn, däribland akvakultur, skulle också gynnas av ett fördjupat samarbete mellan medlemsstaterna längs med Atlanten. Naturligtvis måste en Atlantstrategi även överensstämma med den gemensamma fiskeripolitiken, och det europeiska Atlantområdet har de mest produktiva och fruktsamma fiskevattnen inom EU. Där finns även de viktigaste lekområdena för makrill, blåvitling, taggmakrill och kummel. Medlemsstaternas samarbete när det gäller marin säkerhet och övervakning har förbättrats de senaste åren. Med tanke på Atlantbågens stora omfång kommer en integrerad strategi garantera bättre och mer effektiv verksamhet mellan medlemsstaterna.

Slutligen kommer detta att leda till bättre hantering av nödsituationer till havs, däribland sök- och räddningsinsatser utan några geografiska eller politiska gränser och till förbättrad övervakning till havs för att bekämpa organiserad brottslighet och narkotikahandel.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Herr talman! Europaparlamentets resolution, där det talas om en strategi för Atlantregionen är ytterligare en åtgärd som visar att Europa bör andas med andra lungor. Vi har redan talat om strategin för Östersjön och om Donaustrategin som det ungerska ordförandeskapet förresten för närvarande håller på att vidareutveckla. Nu är tiden inne för en strategi för Atlantregionen. Detta är en partikularistisk strategi som endast gäller fem EU-medlemsstater. Trots det är den utan tvekan mycket viktig. Man måste emellertid starkt betona att den inte får användas som förevändning eller instrument för att öka EU-finansieringen till dessa länder, utan endast för att förbättra användningen av sådan finansiering när det gäller Atlantregionens utveckling.

  Anna Rosbach (EFD). – (DA) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill fråga kommissionen om skyddet av havsmiljön kommer att göras till en hörnsten i denna strategi? Dessutom undrar jag om kommissionen kommer att inrikta sig på förebyggande och bekämpning av problemet med plastavfall i oceanerna? Kommissionen anordnade ett seminarium i denna fråga förra året, men kommer frågan även att inkluderas i strategin? Har kommissionen för avsikt att bekämpa olagligt fiske och avsiktligt utsläpp av olja genom denna strategi?

Jag vill också veta om den marina turismen, med andra ord kryssningsfartygen, kommer att ha någon roll i strategin. Jag tänker på störningar av faunan och föroreningar av de nordligaste delarna av Atlanten.

Slutligen vill jag fråga om kommissionen har för avsikt att inkludera de vattenvägar som direkt eller indirekt mynnar ut i Atlantregionen i strategin? Enligt min uppfattning måste vi inkludera Europas största floder om vi vill begränsa mängden avfall i havet.

  Nuno Teixeira (PPE). – (PT) Herr talman! I Lissabonfördraget ingår målet om EU:s territoriella sammanhållning. I likhet med den ekonomiska och sociala dimensionen av regionalpolitiken, är effektiviteten i denna dimension beroende av utarbetandet av förnyade strategier för de europeiska regionerna. För att den ska bli lyckad måste regionernas verklighet, särskilda egenskaper och specifika problem beaktas.

Atlantregionen har en rad viktiga egenskaper, vilket innebär att den kräver en ambitiös strategi. Till att börja med är den ett avlägset område som omfattar regioner med oroande problem i fråga om tillgänglighet och anslutning. Den har en ömtålig miljö som försvagas alltmer av klimatförändringarna. Dess sjöfartsverksamhet är dynamisk, som ett resultat av havstransportens betydelse, men även som ett resultat av verksamhet kopplad till fiskeri och energi.

Jag vill påminna er om att det är tack vare Atlantregionen, och framför allt de yttersta randområdena där, som EU har det största exklusiva ekonomiska området i världen. Upprättandet av en integrerad strategi för Atlantregionen bör stödjas, under förutsättning att inte bara den viktiga havsdimensionen utan även den landbaserade dimensionen beaktas. Synergieffekter måste skapas och främjas mellan de olika sektoriella principerna i syfte att uppnå fördelar för regionen.

Strategin måste naturligtvis omfatta alla regioner på Atlantkusten, däribland de yttersta randområdena i Makronesien: dvs. Madeira, Azorerna och Kanarieöarna. Det är nödvändigt att förbättra anslutningsmöjligheterna i dessa regioner, vars specifika geografiska och strukturella egenskaper kräver optimering av tillgänglighet och rörlighet. Detta skulle inte bara bidra till dessa regioners dynamik och tillväxt, utan även förbättra uppnåendet av målen med den inre marknaden.

Jag vill också helt kort framhålla behovet av styrning på flera nivåer inom denna strategi. Det är önskvärt att de regionala och lokala myndigheterna uppmanas att engagera sig, från analysen av den regionala situationen till genomförandet av specifika åtgärder.

  Riikka Manner (ALDE). – (FI) Herr talman, fru kommissionsledamot! Först av allt vill jag tacka Alain Cadec för detta utmärkta initiativ om Atlantstrategin. Det är tydligt att vi kommer att behöva denna Atlantstrategi i framtiden. Som vi har hört i tidigare inlägg kommer den att innebära att ett mycket viktigt avgränsat område för EU upprättas, ett område som omfattar frågor som är kopplade till fiskeri, transport och energi. Jag anser att makroregioner och makroregionala strategier även kommer att ge oss inom unionen möjlighet att kämpa för dessa frågor och samarbeta.

Sedan 1990-talet har EU främjat detta territoriella samarbete, både mellan medlemsstaterna och med tredjeländer som gränsar till unionen, framför allt som en del av unionens sammanhållnings- och utrikespolitik. Dessa makroregionala strategier påbörjades under det svenska ordförandeskapet och jag hoppas att de även i framtiden kommer att medföra ytterligare fördelar på områdena internationellt och interregionalt samarbete.

Såsom tidigare nämnts har dessa makroregionala strategier mycket att erbjuda framför allt i sektorerna för transport, företagande och energi. Det är viktigt att saker och ting fortsätter på samma sätt som tidigare när det gäller denna Atlantstrategi, vilket innebär att vi utnyttjar befintliga strukturer och befintlig finansiering. Det är helt enkelt inte nödvändigt att börja skapa nya strukturer med denna makroregionala strategi heller.

Under detta förberedande arbete måste vi ta hänsyn till alla regioner och aktörer för att kunna skapa verkliga synergieffekter för detta område av Atlanten.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Jag vill säga några ord i denna fråga som är av stort intresse för mig, framför allt eftersom jag kommer från ett land vid Atlantiska oceanen – Irland.

(EN) Vi har sett strategierna för Donau, Östersjön och Medelhavet. I jämförelse med dessa är Atlantstrategin fortfarande i sin linda, men den har enorm potential, vilket flera talare har påpekat. Det gäller inte bara dess havsaspekter, utan även dess territoriella aspekter, vilket min kollega Francisco José Millán Mon nämnt.

Det finns två punkter som jag vill koncentrera mig på: den ena är turismpotentialen och den andra är energin. 7 procent av den irländska turismen är havsbaserad. Vi bör ställa upp ett mål om att fördubbla detta längs med Atlantkusten, i de fem länderna vid Atlantbågen till år 2020.

Framför allt bland ungdomar har det skett en ökning av kust- och havsbaserade aktiviteter som vandring, dykning, fiske, valspaning och vindsurfning. Dessa kan alla utvecklas genom en gemensam strategi där alla områdena samarbetar, i synnerhet när det gäller marknadsföring, men även i fråga om exempelvis tillstånd. På så sätt kan byråkratin minskas.

När det gäller energi kommer vi till år 2050 att behöva avsevärt mycket mer förnybar energi än vad vi har nu. De senaste veckorna har vi sett volatiliteten i fråga om oljepriset. Det är inte något som kommer att förändras. Atlantiska oceanen har en fantastisk potential i fråga om vindkraft, vågenergi och tidvattenkraft. Det är möjligt att kostnaderna för närvarande är större än fördelarna, men i sinom tid kommer detta att förändras genom utvecklingstekniken.

  Luís Paulo Alves (S&D). – (PT) Herr talman! Som global aktör är det nödvändigt att EU har en Atlantstrategi som gör det möjligt att fullt ut utveckla potentialen hos denna viktiga gräns som binder oss samman med så viktiga delar av världen som Nordamerika, Sydamerika och hela Västafrika.

Det är inom denna strategiska ram som upprättandet av en strategi för Atlantregionen fullt ut kan förverkliga potentialen när det gäller att gynna inte bara denna region utan hela EU. Endast som en del av en strategisk inriktning där regionen placeras i centrum kan vår strategi för Atlanten handla mindre om en perifer region och mer om regionens centrala geografiska läge i världen. I en strategi för Atlantregionen där medlemsstaterna och deras regioner deltar bör också nya innovationsområden inom ekonomin och vetenskapen prioriteras, framför allt nya produkter och tjänster som är kopplade till miljön, till förnybar energi och marin energi, till livsmedelsrelaterad marin bioteknik, samt till hälsosamma och smarta teknikintensiva produkter och tjänster.

  María Irigoyen Pérez (S&D). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Detta är ett avgörande ögonblick i utformningen av en framtida sammanhållningspolitik som efter Lissabonfördragets ikraftträdande inte bara är baserad på sociala och ekonomiska aspekter, utan även på territoriella faktorer. Syftet med territoriell sammanhållning är att nå enhetlig utveckling mellan territorierna, så att medborgarna fullt ut kan dra nytta av deras särdrag.

För att uppnå detta mål är det emellertid även nödvändigt att göra framsteg när det gäller samarbete mellan de EU-regioner som står inför samma utmaningar och problem. Detta är målet med EU:s strategi för Atlantregionen: ett gemensamt perspektiv för att hantera de gemensamma utmaningar som medlemsstaterna i regionen står inför, däribland marin forskning och övervakning samt miljöutmaningar och ekonomiska utmaningar. För att uppnå våra mål är det nödvändigt att anta en fokuserad och integrerad strategi som överensstämmer med EU 2020-strategin och med EU:s politik för perioden efter 2013, framför allt när det gäller regional och maritim politik.

Denna strategi måste emellertid framför allt grundas på reformerad styrning på flera nivåer som bygger på deltagande från de regionala och lokala offentliga myndigheterna, medlemsstaterna, EU, intressenter från den privata sektorn och organisationer som företräder det civila samhället, däribland interregionala nätverk och organisationer.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE). – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot! Genom EU:s Atlantstrategi förverkligas ett grundläggande mål: ett integrerat och gemensamt tillvägagångssätt för Europas oceaner och hav som är anpassat till deras specifika egenskaper. Atlantens distinkta särdrag är den interkontinentala dimensionen, mångfalden i dess havsbassänger och det faktum att det är en mycket djup ocean. Dessa argument motiverar tillsammans med de historiska banden mellan de länder och regioner som delas av Atlanten en annorlunda strategi. Dess geostrategiska position på gränsen mellan Europa, Afrika samt Nord- och Sydamerika skapar utmaningar och möjligheter för maritim verksamhet på en rad olika nivåer, t.ex. skyddet av och värnandet om ekosystemen, den maritima säkerheten, undersökningarna om klimatförändringarna, säkerheten och tillgången på livsmedel och energi osv.

Det är emellertid på den djupa oceannivån som Atlantens stora rikedomar i form av naturtillgångar, genetiska tillgångar och mineraltillgångar finns. När det gäller detta anser jag att teknisk forskning, utveckling och innovation bör genomföras för att säkerställa att dessa resurser utnyttjas och hanteras på ett hållbart sätt inom ramen för EU:s Atlantstrategi. Vi måste skapa ett europeiskt djuphavsobservatorium på en plats som är lämplig för detta syfte, t.ex. Azorerna.

  Alyn Smith (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Fru kommissionsledamot, jag anser att det råder stor enighet mellan parlamentet och ditt kansli när det gäller strategins utveckling. Jag anser att vi är eniga om att vi kan uppnå mer tillsammans genom att skapa ett forum för att uppmuntra samarbete mellan regioner, stater och nationer vid Atlantbågen, men jag vill vänligt men bestämt avråda dig från denna fixering vid prioriteringar, som är en sjukdom som drabbar oss i kammaren särskilt hårt. Om vi försöker uppnå 300 miljoner mål kanske vi i slutändan inte lyckas särskilt väl med något av dem och därför vill jag framhålla två särskilda prioriteringar där jag anser att EU kan tillföra verkligt mervärde.

I punkt 8 ligger fokus på sammankoppling för marin energi. Vi har en enorm potential när det gäller förnybar energi i Atlantregionen. Vi i Skottland kan på ett viktigt sätt bidra till målen i fråga om klimatförändringar och regional utveckling. Vi kan spela en stor roll när det gäller detta. I punkterna 9–11 anges att havstransport också kan ha enormt viktiga ekonomiska och miljörelaterade effekter.

Det finns mycket att beundra, men jag hoppas att kommissionen kommer att fokusera på mer än de många hedervärda mål som har presenterats här i parlamentet denna kväll.

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE). – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill uttrycka mitt helhjärtade stöd för alla åtgärder som gynnar den utökade hanteringen av havsområden, däribland de krav vi diskuterar som anges i den ingivna resolutionen.

Atlantiska oceanen, som är ett område för dynamisk utveckling av havstransport, fiskeri, källor till miljövänlig energi och vetenskaplig forskning erbjuder stora möjligheter till effektiv hantering. Man bör använda dessa möjligheter med förnuft och hålla i åtanke att unionen har en viktig roll som beskyddare av den naturliga miljön, där det oceaniska ekosystemet utan tvekan ingår. Att kanalisera EU:s styrka när det gäller Atlantiska oceanen är en naturlig del av vår ekonomiska expansion. Utvecklingen av sektorn för havstransport tvingar oss praktiskt taget att arbeta för en optimal strategi för utvecklingen av Atlantregionen, däribland dess hamnar. Låt oss komma ihåg att de utgör den maritima ingångsporten till ett enat Europa.

  Marie-Thérèse Sanchez-Schmid (PPE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ända sedan 2005 när Östersjön diskuterades har makroregionala strategier mötts av ett särskilt intresse i Europaparlamentet.

Det gläder mig att vi i dag tack vare min kollega Alain Cadec kan tillföra ny kraft till en ambitiös regional strategi för Atlantbågen. Utöver de många områden där det krävs samordning och gemensamt arbete samt betydelsen av ett integrerat tillvägagångssätt som kommer att göra det möjligt för oss att ta itu med regionens problem på makroregional nivå vill jag framför allt framhålla två punkter.

Samordningspolitikens mål om territoriellt samarbete, mål 3, och i synnerhet dess transnationella aspekter bör läggas till för att främja dessa strategier genom diskussioner, projektutveckling och samordning.

Medlemsstaterna och regionerna bör uppmanas att delta i gemensamt utarbetade åtgärder inom ramen för de operativa programmen. Om det saknas politisk vilja kommer dessa strategier dessvärre att nå ett dödläge. Europa vill inte täckas av makroregioner, men det är ändå viktigt att beakta de territoriella begränsningar som inte har försvunnit bara för att våra gränser har avlägsnats.

  Maria Damanaki, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Detta har varit en mycket intressant diskussion och det har visat sig att initiativet till denna muntliga fråga var en stor framgång.

Jag har tre punkter. Den första handlar om vår havsstrategi. I havsstrategin kan många sektorer, åtgärder och perspektiv ingå. Var kommer vår fokusering att ligga? Vår fokusering kommer att ligga på att försöka att skapa förbindelser mellan de olika sektorerna. Låt mig förklara vad jag menar.

Vi har ett utrymme, vi har ett havsutrymme – Atlanten. Där kan vi ha fiskeri, turism, transport, akvakultur, energi och forskning och där behöver vi miljöskydd. Därför behöver vi ett sätt att skapa förbindelser mellan alla dessa sektorer och komma tillrätta med risken för intressekonflikter. Det innebär att särskild havsplanering, maritim övervakning och maritima kunskaper kommer att vara mycket viktiga instrument för oss.

Detta är vår ambition. Det handlar inte om att skapa nya strukturer – jag håller med om att vi inte behöver några sådana. Det vi behöver är förbindelser mellan de olika strukturer som vi redan har. Det är det som allt detta handlar om – att skapa förbindelser mellan de befintliga strukturerna för att uppnå bättre resultat. Detta är alltså min första punkt.

Den andra punkten handlar om era kommentarer om en politik för territoriell sammanhållning. Jag vill påminna er om att det behövs ett förslag när det gäller politiken för makroregioner. Rådet måste lämna ett förslag till kommissionen. Det som vi i nuläget har är ett förslag om en havsstrategi. Det fattades ett beslut i juni förra året om detta och vi har redan fått i uppdrag att presentera en havsstrategi. Vi arbetar med detta och hoppas att vi på detta sätt kan bidra till att ett förslag till en strategi för makroregioner presenteras.

Min tredje punkt handlar om behovet av ett internationellt tillvägagångssätt. Jag instämmer med alla er som sagt att vi även behöver god samordning med våra grannar på båda sidor av Atlanten. Vi måste vara försiktiga. Vi måste ha givande diskussioner och försöka skapa rättvisa konkurrensvillkor för alla eftersom det är det enda sättet att lyckas med detta.

Därför vill jag återigen tacka Alain Cadec för hans initiativ och försäkra er om att alla era förslag kommer att beaktas.

  Talmannen. – Jag har mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag den 9 mars 2011.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Jim Higgins (PPE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar verkligen detta initiativ. Vi måste se till att vi har en tydligt definierad strategi för att ge denna region möjlighet att blomstra. Några av de problem som regionen drabbas av och områden som vi måste ta itu med är miljöhot (vattenförorening, översvämningar, klimatförändringar), outnyttjad sjöfartspotential och brist på väg- och järnvägstransportförbindelser, otillräckliga energianslutningar, ojämn samhällsekonomisk utveckling, utbildnings-, forsknings- och innovationssystem som är dåligt samordnade samt brister i säkerhet och trygghet.

(1) Se protokollet.

21. Anföranden på en minut (artikel 150 i arbetsordningen)

  Talmannen. – Nästa punkt är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE). – (PT) Herr talman! Den17 februari i regionen Póvoa do Varzim drabbades 50 jordbrukares växthus av en tornado. Skadorna beräknas uppgå till ett värde på 1,5 miljon euro. På några få sekunder förstörde tornadon månader av arbete och år av investeringar. Jordbrukarna måste plantera nya grödor och det kommer att ta månader innan deras jordbruksprodukter når marknaden. Redan den 27 februari 2010 drabbades dessa jordbrukare svårt av en storm. Kostnaderna för skadorna beräknades uppgå till mer än 4 miljoner euro, men myndigheterna har ännu inte agerat när det gäller detta.

Siffrorna visar vilken betydelse grönsaksproduktionen har för den lokala ekonomin. 2 000 familjer, sammanlagt nästan 5 000 människor och 10 000 arbetstillfällen i regionen är direkt eller indirekt kopplade till den och befinner sig i farozonen. Dessa extrema väderfenomen inträffar allt oftare och innebär att utövandet av denna verksamhet äventyras. Om försäkringen inte subventioneras är den så dyr att det inte är praktiskt genomförbart att bedriva verksamhet.

I detta sammanhang vill jag säga att jag anser att det är viktigt att EU överväger att upprätta en gemensam miniminivå när det gäller försäkring för alla jordbrukare och gränserna för att vara berättigad till stöd från Solidaritetsfonden. Det är nödvändigt att beakta den regionala dimensionen eftersom de regioner som drabbas av allvarliga katastrofer annars kan utestängas eftersom de inte har nått den gräns som fastställts för medlemsstaterna som helhet.

  Talmannen. – Maria do Céu Patrão Neves! Låt mig bara säga att det förefaller som om du när du får ordet tycks talar längre än din talartid. Dessutom talar du mycket fort, vilket försvårar för tolkarna. Kanske skulle du kunna korta ned dina kommentarer?

  Monika Smolková (S&D). – (SK) Herr talman! Förra veckan förhandlade den slovakiske biträdande premiärministern och tidigare kommissionsledamoten Ján Figeľ i Bryssel om överföring av finansiella resurser till ett värde av 350 miljoner euro från de operativa programmen för informationssamhället, vetenskap och forskning samt utbildning och integration till det operativa programmet för transport.

Det är visserligen nödvändigt att bygga motorvägar. På samma sätt som när vi antog EU 2020-strategin, och framför allt i en tid som präglas av kris måste vi emellertid inse att de nödvändiga förutsättningarna för ekonomisk tillväxt först och främst är att avlägsna hindren mot ökad sysselsättning, ta itu med nya sociala risker och prioritera utbildning, vetenskap och forskning.

För en överföring av ekonomiskt stöd krävs stöd från alla kommissionsledamöter. I likhet med de slovakiska lärare, forskare och andra medborgare som inte anser att denna överföring av stöd är lämplig vill jag uttrycka en förhoppning om att de enskilda ledamöterna av Europeiska kommissionen kommer att värna om sysselsättning, utbildning, vetenskap och forskning. Dessa områden skulle verkligen gynnas av 350 miljoner euro, medan detta belopp endast skulle räcka till 11 km motorväg, och därför inte har samma betydelse för transportsektorn.

  Ramon Tremosa i Balcells (ALDE). – (EN) Herr talman! Förra månaden stängdes den katalanska statliga tv-kanalen TV3 i Valencia ned av den regionala regeringen. Denna åtgärd strider inte bara mot EU-direktiven om språklig mångfald, stadgarna för regionala språk och minoritetsspråk samt den spanska grundlagen, utan är även ett direkt angrepp mot det kulturella broderskap som förenar katalaner och valencianer genom ett gemensamt språk.

Den regionala regeringen i Valencia inför nu invecklade tillstånd som innebär att den privata organisationen Acció Cultural del País Valencià, som för 20 år sedan installerade tv-sändarna, tvingas att stänga ned verksamheten.

Jag vill också nämna att ett lagstiftningsinitiativ till stöd för den katalanska tv-kanalen, som 615 000 medborgare har ställt sig bakom, har överlämnats till det spanska parlamentet. Den spanska regeringen bör beakta detta initiativ, men hittills har ingenting skett.

  Michail Tremopoulos (Verts/ALE). – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen och övriga som ingår i stödmekanismen i Grekland tillkännagav nyligen att regeringen gjort ett åtagande om att samla in 50 miljarder euro till år 2015 genom att slumpa bort offentlig egendom.

Kommissionens representant Servaz Deruz gjorde ett uttalande där han sade att det verkliga vågspelet för den grekiska ekonomin var den övergripande privatiseringen av offentlig egendom. All offentlig egendom i Grekland är emellertid inte likadan: affärsfastigheter, såsom byggnader som inte har någon offentlig funktion är en sak och en radikal förändring av markanvändningen på bekostnad av miljön är något helt annat, eftersom det innebär att fria områden äventyras. Ett exempel på ett sådant område är den gamla flygplatsen i Aten, vars syfte är att kompensera för bristen på grönområden i en stad som har mindre än 3 m² grönområde per invånare. Genomsnittet för EU är 10 m² grönområde per invånare.

Områden av livsviktig miljöbetydelse, exempelvis Nestosdeltat, där byggandet av turistanläggningar som omfattar tusentals tunnland redan har tillkännagetts, är också i farozonen. Sådan användning, där livsviktiga miljöfunktioner offras, är själva motsatsen till definitionen av hållbar utveckling. Kriser och skulder innebär inte att framtida generationers rätt till en livsviktig naturmiljö och möjligheter för hållbara städer upphävs.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ
Vice talman

  Marek Henryk Migalski (ECR). – (PL) Herr talman! Jag beklagar verkligen att Edward McMillan-Scott inte längre är ordförande eftersom jag vill framföra en önskan till honom. Denna önskan är kopplad till mänskliga rättigheter, ett område som han är mycket intresserad av. Som ni känner till följdes valet den 19 december i Vitryssland av en våg av arresteringar. Det faktum att alla presidentkandidater som kandiderade mot Alexander Lukashenko arresterades bidrog till att göra situationen ännu mer bisarr. Den 19 februari släpptes Ales Mikhalevich, som var en av de kandiderande, från fängelset. Han bekräftade att han blivit torterad. Jag ska bespara er en beskrivning av denna tortyr. Det räcker med att säga att det var mycket allvarligt. Eftersom vi kommer att anta en resolution i just denna fråga den här veckan vänder jag mig härmed till hela kammaren, och i synnerhet till Edward McMillan-Scott eftersom mänskliga rättigheter ligger honom så varmt om hjärtat, och uppmanar er att på ett tydligt och empatiskt sätt uttala er i denna fråga och kräva att detta skamliga fenomen upphör. Tack.

  Talmannen. – Tack, herr Migalski. Edward McMillan-Scott har lyssnat till dig från talarstolen, men vi är alla mycket intresserade av mänskliga rättigheter.

Du talar om tortyr och jag kan försäkra dig om att den person som är ordförande nu och som fick sina naglar utdragna också är mycket intresserad av frågor som rör mänskliga rättigheter. Jag har upplevt situationer som den du beskrev och är därför mycket intresserad.

  Miguel Portas (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Det började med en sång i början av det här året. I denna sång kritiseras vår löjeväckande värld där det är nödvändigt att studera för att bli en slav. På bara några timmar blev denna sång något av en nationalsång i mitt hemland. Därefter kom fyra ungdomar. De använde Facebook för att starta en protest vars syfte är att förena arbetslösa, de som är slavar under ett annat namn, underleverantörer, korttidsanställda, svartanställda, praktikanter, och dem som genomgår arbetsträning: med andra ord de generationer som i mitt hemland skuldsätter sig för att kunna studera, som praktiskt taget betalar för att få arbeta och som hankar sig fram på 500 euro per månad.

Redan har över 40 000 människor via Internet anmält sig till denna demonstration som äger rum på lördag. Det skulle vara bra om Europa – detta Europa som bygger på ett ”uppifrån och ned”-perspektiv – lyssnade på dem som vill slippa rädsla och tystnad, som är trötta på otrygghet, den otrygghet som vi har påtvingat dem. Som sången säger är de generationen som inte orkar mer, och de är i sin fulla rätt att känna så.

  Nikolaos Salavrakos (EFD). – (EL) Herr talman! Jag ska tala om Libyen. Upproret i detta land, som skett kort tid efter händelserna i Tunisien och Egypten, har varit blodigare och tagit en tragisk vändning. Vid första anblicken förefaller gräsrotsreaktionen mot regimen vara spontan och sakna ideologisk förankring. Den riktar sig mot en regim som uppenbarligen är oförmögen att lösa kroniska problem kopplade till tillväxt och grundläggande social rättvisa. Europa har mycket stora intressen i området. Dussintals europeiska företag – brittiska, italienska, franska och stora grekiska bolag – arbetar i Libyen, som är den tredje största oljeproducenten i Afrika. Instabiliteten skrämmer marknaderna och oljepriserna har redan gått genom taket.

Jag anser att Europa under de nuvarande omständigheterna måste ägna särskild uppmärksamhet åt i första hand den ökade flyktingströmmen från Libyen och Nordafrika i stort och i andra hand följderna av bakslaget i alla de europeiska budgetarna och en försämring av den ekonomiska krisen.

Dessutom måste orsakerna utvärderas och vi måste vidta åtgärder mot det som sker i Europa, framför allt måste vi ge ungdomar arbete och framtidsutsikter. Ungdomarna i länderna i den islamska världen saknade hopp och det var därför de agerade som de gjorde, och vi kommer att se vad som händer här.

  Corneliu Vadim Tudor (NI). – (RO) Herr talman! För några dagar sedan fattade Rumäniens regeringsparti ett märkligt beslut. De röstade för dödshjälp, närmare bestämt dödandet av gatuhundar. Jag uppmanar Europeiska folkpartiet, som är baserat på den kristdemokratiska ideologin, att vädja till sina kolleger i Demokratiska liberala partiet i Rumänien att akta sig för att få oskyldiga varelsers blod på sina händer. Jesus älskade djuren: ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer” sade frälsaren. Jag vädjar också till de andra parlamentsledamöterna, varav många har åtminstone en hund som de älskar som vore den en ängel.

Dessvärre präglas Rumänien av Medeltidens mörker och grymhet på detta område. I dag använder sig Băsescus regim av dödshjälp för djur och imorgon kommer den att använda sig av dödshjälp för människor. Att döda hundar är även en lukrativ verksamhet för maffian. Hjälp till att förhindra att Rumänien förvandlas till Idi Amins Uganda. Oavsett vilka anledningar som åberopas finns det lösningar som är fredliga och civiliserade, och under historiens gång har brott aldrig varit någon lösning.

  Eleni Theocharous (PPE). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den senaste tiden har all vår uppmärksamhet ägnats åt de folkliga upproren i Nordafrika. Vi får emellertid inte nonchalera turkcyprioternas uppror i det ockuperade Cypern. Det är ett mycket viktigt uppror och de som påstår att de inte hör turkcyprioternas röster kommer nu verkligen att göra det.

Turkcyprioterna protesterar mot de ekonomiska motgångar som den turkiska ockupationen utsatt dem för genom kolonisatörer som förändrar befolkningens demografi och får dem att försvinna. De protesterar även mot det våldsamma islamska angreppet som innebär att hundratals moskéer byggs och religiösa lärare skickas av Erdoğan till det ockuperade Cypern, och de kämpar för sin överlevnad under Republiken Cyperns flagga.

Turkcyprioterna sade ”nej” till Annanplanen, det var inte de som röstade ”ja” till planen som delade Cypern en gång för alla. Därför anser jag att vi bör öppna våra öron och lyssna till våra landsmän turkcyprioternas protester.

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Situationen för den blåfenade tonfisken i Medlehavet fortsätter att åsamka fiskesamhällena oräkneliga ekonomiska skador. Den italienska regeringen anslöt sig till beslutet från Iccat (Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten) och begränsade fiskekvoterna för blåfenad tonfisk till enbart kommersiella fiskefartyg, med en faktisk ökning av de mängder som är avsedda för fritidsfiske. Detta var en absurd åtgärd som enbart ledde till ytterligare belastningar för de redan hårt prövade fiskarna.

När det gäller detta påminner jag er om de negativa effekter som underlåtenheten att fatta beslut om ett undantag för skarpsillfiske har haft på industrin. Jag hoppas av resultatet av det kommande mötet som kommissionsledamot Damanaki, som är här i dag, kommer att delta i kommer att vara att skarpsillfiske kan återupptas under 2011, åtminstone i vissa områden såsom Schiavonea och Corigliano Calabro i Kalabrien, med en eventuell översyn för 2012.

  Sonia Alfano (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att det genom händelserna i Mellanöstern har blivit tydligt för EU:s institutioner att de inte kan fortsätta att ignorera kränkningen av grundläggande rättigheter och nationella grundlagar. Jag ber om ursäkt, men jag måste återigen rapportera om en skamlig åtgärd från den styrande majoriteten i Italien som vill rädda Silvio Berlusconi från de rättegångar som just har inletts med anledning av allvarliga brott såsom utpressning och utnyttjande av barnprostitution.

Den italienska majoriteten uppmanade författningsdomstolen att besluta i vilken domstol Silvio Berlusconis fall ska prövas. Författningsdomstolen kommer säkert att begära en domare på personlig grund, men vi kan inte fortsätta att ignorera Berlusconis femtioelfte attack mot den italienska demokratin och den italienska domarkårens oberoende.

Många kolleger har redan undertecknat en framställning för att sända en stark signal till det italienska folket från deras folkvalda parlamentsledamöter. Det är ett märkligt sammanträffande att medan Silvio Berlusconi har angripit domarkåren i många år så har justitieministern Angelino Alfano kommit till Strasbourg för att beskriva planen på att effektivisera rättssystemet, men utan att hitta ett enda tillfälle då han hinner träffa Europaparlamentet. Kanske är han rädd för att möta obekväma frågor från dem som företräder det italienska folket när det gäller rättssystemet och det sätt som vissa försöker att förstöra dess oberoende?

  Oldřich Vlasák (ECR). – (CS) Herr talman! Här i Europaparlamentet vill jag uppmärksamma er på EU-domstolens dom C-236/09 från förra veckan. I enlighet med denna dom kommer det fr.o.m. den 21 december nästa år inte längre att vara möjligt att göra skillnad mellan försäkringsköpare utifrån deras kön. I detta fall har EU-direktivet och tolkningen av det uppenbarligen gått för långt. Det strider mot naturlagarna och kommer att få en mycket negativ inverkan på försäkringsbranschen. Det är lika ologiskt som om vi skulle hindra försäkringsbolagen från att beakta om ett hus är beläget högst uppe på ett berg eller på en flodslätt eller hur många olyckor en bilförare har upplevt vid beräkningen av försäkringspremierna för andra försäkringar än livförsäkringar. Det är trots allt inte bara demografer som är medvetna om det faktum att den manliga befolkningens dödlighet i utvecklade samhällen är högre än den kvinnliga befolkningens dödlighet, i stort sett inom alla ålderskategorier och i de flesta av fallen, på ett anmärkningsvärt sätt. Kvinnor lever dessutom vanligtvis 10 procent längre. I Tjeckien är mäns förväntade livslängd 73 år medan kvinnornas är 80. Att förneka detta och använda ett direktiv från Bryssel för att införa ett krav för försäkringsbolag som innebär att de inte kan göra skillnad mellan kvinnor och män går emot försäkringsteorin och innebär dessutom att vissa grupper av försäkringsköpare diskrimineras. Resultatet är att kvinnor kommer att behöva betala högre premier och män kommer att få lägre pensioner.

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! De sociala följderna av att tillämpa så kallade åtstramningsåtgärder förvärras för varje dag. Den finansiella sektorn och storföretagen fortsätter att samla på sig enorma vinster och på ett ohållbart sätt pressa ut nationella resurser genom den ränta som länder som Portugal tvingas betala på sina statsobligationer. Här måste en fråga ställas: Hur länge fortsätter EU:s ledare att dra åt snaran? De har nu föreslagit en så kallad pakt för konkurrenskraft, vilket innebär nya angrepp på löner och sociala rättigheter, höjning av pensionsåldern och alltmer osäkra arbetstillfällen. Dessutom vill man införa allt detta genom ekonomisk styrning mot folkets vilja.

Arbetstagarna fortsätter nu att intensifiera sin kamp runt om i EU. Det visar att kräftgången för vår civilisation trots allt inte är oundviklig och att det går och är nödvändigt att välja en annan väg. Vi gratulerar än en gång dessa arbetstagare till deras mod och beslutsamhet. De oräkneliga kamphandlingarna, strejkerna, protesterna och demonstrationerna inger optimism och framtidstro, särskilt den portugisiska fackliga centralorganisationen CGTP-IN:s demonstration den 19 mars.

  Angelika Werthmann (NI). – (EN) Herr talman! Cyprioterna i norra Cypern, det område som står under militär ockupation av kandidatlandet Turkiet, har outhärdliga levnadsförhållanden. Vi kan bland annat gång på gång konstatera nya människorättskränkningar. Turkiet skickar bosättare till denna del av Cypern och orsakar därmed en avsevärd demografisk förändring. Turkcyprioterna är redan i minoritet i sitt hemland och många av deras hembyar har fått byta namn.

Två demonstrationer har genomförts de senaste veckorna. Som en reaktion på demonstrationen i januari utsattes turkcyprioterna för verbala påhopp av Turkiet. Landet ersatte även sin ambassadör i norra Cypern med en guvernör. Jag ber därför dig, herr talman, att vidta lämpliga åtgärder innan EU har förlorat denna del av sitt territorium till Turkiet, och att även säkerställa att generalsekreteraren för lärarförbundet KTOS, Sener Erzil, är säker i sitt hemland.

  Georgios Koumoutsakos (PPE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! För några timmar sedan sänkte kreditvärderingsinstitutet Moody’s än en gång sitt kreditbetyg för Greklands ekonomi. Jag tillhör oppositionen i Grekland och måste säga att Moody’s beslut är helt omotiverat, låt vara att vi är mycket kritiska till regeringens ekonomiska politik. Beslutet kommer precis dagen före auktionen av statsskuldväxlar, som sker en gång i halvåret och är nödvändig för Grekland, och några få dagar före rådets viktiga sammanträden den 11 och 25 mars, då viktiga beslut kommer att fattas.

Det är inte bara Grekland som drabbas av kreditvärderingsinstitutens godtyckliga kreditbetyg. Dessa institut måste regleras. Medan jag har ordet vill jag säga några ord om rådets sammanträden i mars. Denna månad är viktig för euroområdet och hela EU. Ett misslyckande kommer att försätta EU i en svår sits. Marknaderna kommer att kasta sig över ett sådant misslyckande och vi måste förebygga detta – vi har ingen tid att förlora.

  Ioan Enciu (S&D). – (RO) Herr talman! Med anledning av en anmälan från sammanslutningen av icke-statliga organisationer för strukturfonder vill jag fästa uppmärksamhet på de EU-institutioner som är ansvariga för den ytterst bristfälliga förvaltningen av strukturfonder i Rumänien, särskilt Sectoral Operational Programme for Human Resources. Rumäniens regering och premiärministern personligen engagerar sig för att ta emot de medel som erhålls på ett bättre sätt. Tyvärr är resultatet närmast obefintligt. Den rumänska myndighet som förvaltar medel från strukturfonderna underlåter inte bara att bistå respektive förmånstagare, utan försvårar till och med tillgången till pengarna.

Oegentligheterna är legio: från orättvisa förändringar av bidragsavtal till försenade utbetalningar och fördelning av icke-transparenta medel med politisk hemvist som kriterium. Jag vill ta tillfället i akt att vädja till kommissionen att skyndsamt ingripa och kontrollera verksamheten i de enheter som ansvarar för förvaltningen av EU-medel i Rumänien. Endast ett ingripande utifrån kan stoppa detta ständiga missbruk. Det anmäls gång på gång, såväl av dem som borde vara förmånstagare som av icke-statliga organisationer, och bedrivs på alla nivåer av företrädare för de nuvarande makthavarna.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE). – (EN) Herr talman! Internationella fonden för Irland har spelat en stor roll för fred och försoning i mitt land.

Sedan fonden inrättades 1986 har den delat ut mer än 838 miljoner euro till en stor mängd projekt både i Nordirland och i angränsande grevskap. Projekt i ekonomiskt missgynnade regioner får alltjämt stöd därifrån. Förra veckan anslogs 9,8 miljoner euro i stöd till utbildnings- och gemenskapsinitiativ i Nordirland i grevskapen Donegal, Monaghan och Sligo.

För tillfället är framtiden dock mycket osäker. Det amerikanska representanthuset minskade nyligen USA:s budget för utlandsändamål, varvid anslagen till fonden ströks. Jag räknar med att vår tillträdande premiärminister, vår taoiseach, tar upp frågan när han åker till Washington för att fira St Patrick’s Day.

(GA) EU samt Irlands och Storbritanniens regeringar har sagt sig önska att fondprogrammet förlängs. Även om Förenta staternas stöd till fonden är viktigt, finns ingen anledning för EU och Irlands och Storbritanniens regeringar att upphöra med att ge fonden begränsade och riktade ekonomiska resurser.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Herr talman! I söndags hölls lokala val i Litauen. Den rörelse som företräder den polska nationella minoriteten fick stor framgång i valet, trots att diskriminering av polacker i Litauen har varit vanligt i många år. Tyvärr har de inte återfått det territorium som Sovjetunionen tog ifrån dem för 50 år sedan. Möjligheterna till nationell utbildning för polacker som bor där har i stor utsträckning varit begränsade. De tvingas att förvränga sina namn och förbjuds bland annat att skriva dem med polsk stavning. De får inte heller sätta upp polskspråkiga skyltar med ort- eller gatunamn, något som strider mot EU:s bestämmelser och Europarådets föreskrifter. Jag vädjar till Europaparlamentet att ta upp frågan om polackerna i Litauen, eftersom detta är tydlig diskriminering av mina landsmän där. Jag betonar att detta strider mot EU:s bestämmelser.

  Willy Meyer (GUE/NGL). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill med kraft säga att min grupp tar avstånd från rådets beslut att på kommissionens förslag förlänga det nuvarande avtalet om fiskepartnerskap mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Marocko med ytterligare ett år.

Vi motsätter oss beslutet eftersom det icke-självstyrande territoriet Västsaharas vatten fortfarande ingår i avtalet. Som vi alla vet är detta territorium ett av de få afrikanska territorier som ännu inte avkoloniserats på det sätt som Förenta nationerna önskar. Vattnen är inte en del av Marocko. Eftersom Västsaharas vatten inte tillhör Marocko bör EU inte heller ta med dem i avtalet.

Detta har fastslagits av internationella domstolar och framför allt tillhör vattnen enligt internationell rätt inte Marocko. Europaparlamentets rättstjänst har reserverat sig eftersom det tidigare fiskeriavtalet inte gagnade det västsahariska folket. Rättsläget är sådant att vi entydigt motsätter oss detta beslut.

Jag anser att vi ska vara mycket varsamma och erinra oss erfarenheterna från Tunisien, Egypten och Libyen. EU borde ställa mycket hårdare krav på att internationell lagstiftning ska efterlevas.

  Nuno Teixeira (PPE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Europaparlamentet kommer snart att behöva besluta om översyn av det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei). Detta inrättades för att hantera det avlägsna läge och den ökaraktär som präglar EU:s yttersta randområden. Programmet behöver anpassas till det nya rättsliga läge som uppkommit genom Lissabonfördraget, och framför allt behöver dess regelverk tillämpas på ett mer flexibelt sätt. Det är motivet till reformen.

Lissabonfördraget anger hur de yttersta randområdena missgynnas och vilka begränsningar de är utsatta för. Det är just därför som vi nu måste anpassa och uppdatera det nuvarande systemets omfattning och innehåll genom att beakta de utmaningar som de yttersta randområdena står inför. När det gäller Madeira syftar jag särskilt på behovet av att avlägsna hinder för export och frakt av förädlade produkter, något som starkt begränsar utvecklingen och tillväxten i den agroindustriella sektorn. Särskilt bananodlingen hotas genom att marknaderna gradvis öppnas för tredjeländer, men det gäller även vin- och mjölkproduktion. Territoriell sammanhållning syftar till en harmonisk utveckling av EU:s regioner och även översynen av Posei bör bidra till detta.

  Gerard Batten (EFD). – (EN) Herr talman! Jag ska redogöra i detalj för den senaste utvecklingen när det gäller den europeiska arresteringsordern.

Många människor har utlämnats trots att det saknats egentlig bevisning emot dem. Domstolarna har faktiskt ingen befogenhet att ta ställning till bevisningen och kan inte förhindra orättvisa utlämningar. Nu har situationen spetsats till ännu mer. En av mina väljare, dr Miguel-Ángel Meizoso, ska utlämnas till Spanien, inte för att han anklagas för ett brott utan snarare för att genomgå en utredning som avser ett brott som han påstås kunna begå i framtiden. Dr Meizoso har bott i London i 20 år och kan nu få sitt liv sönderslaget på godtyckliga grunder av en åklagare som undersöker ett brott som inte har begåtts. Jag orienterar gärna alla skeptiker om fallet.

När ska parlamentet få upp ögonen för alla orättvisor som sker i den europeiska arresteringsorderns namn, och debattera dem?

  Eduard Kukan (PPE). – (SK) Herr talman! EU måste snarast besluta sig för en principiell hållning gentemot Vitryssland. Vi kan inte kommunicera med en regim som håller politiska fångar, inte har fria massmedier och där det civila samhället saknar yttrandefrihet.

Situationen efter valet har visat att det finns gränser för Aljaksandr Lukasjenkas makt. EU bör utnyttja detta och hjälpa landet att skaka av sig denna auktoritära regim. Utmärkande för situationen är också att de före detta kommunistländerna bär ett ansvar, grundat på deras erfarenhet av regimer som liknar Vitrysslands.

Vår ståndpunkt måste därför bygga på principer och värderingar. EU måste också vidta åtgärder för att isolera de personer som är ansvariga för valfusket, stoppa kontakterna med höga regimföreträdare och frysa deras tillgångar.

Å andra sidan behöver vi utöka den vänkrets som föredrar EU:s allmänna värderingar och principer. Vi måste erbjuda ett alternativ till den nuvarande utvecklingen snarast, eftersom ett auktoritärt styrt land inte har någon framtid i Europa.

  Constance Le Grip (PPE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill ägna hela min minut åt pakten för konvergens och konkurrenskraft. Vi närmar oss euroområdets toppmöte om några dagar (den 11 mars) och jag anser att det är viktigt att betona att idén om en pakt för konvergens och konkurrenskraft i sig är bra och högst eftersträvansvärd.

Låt oss markera detta. Åtminstone för mig står det klart att pakten om konkurrenskraft – i den form som man just nu diskuterar, förhandlar om och överväger – vare sig är eller blir ett dokument bland alla andra, eller en lång harang av goda föresatser som aldrig förverkligas. Den utgör vårt högtidliga löfte att gå vidare med valutaunionens ekonomiska aspekter.

Pakten är ett stort steg framåt mot större konvergens för euroområdets ekonomier och mot mer politisk samordning, särskilt på områden där befogenheterna ligger hos medlemsstaterna och där sådant är en viktig faktor för att öka vår konkurrenskraft. Den globala ekonomiska striden har blivit så hård att det är helt avgörande att vår del av världen förbättrar sin konkurrensförmåga. Vi kommer att behöva ta krafttag mot statsskulden, stabilisera vår valuta och ömsesidigt anpassa våra ekonomiska, sociala och skattemässiga system.

Den mellanstatliga modellen har fått ta mycket stryk på senare tid och har ställts emot gemenskapsmodellen. För mig är dessa debatter är sterila och meningslösa. Avståndet är sannerligen långt till det som våra medborgare oroar sig för. Precis som EU:s ständige ordförande Herman Van Rompuy anser jag att vi antingen ska ha en europeisk strategi eller ingen strategi alls.

  Czesław Adam Siekierski (PPE). – (PL) Herr talman! Detta är ett ovanligt sammanträffande, eftersom jag ska ta upp samma ämne. Pakten om konkurrenskraft syftar till att närma euroområdets ekonomier till varandra genom långtgående strukturreformer. Huvudmålet är att öka euroländernas konkurrenskraft och stärka omvärldens förtroende för euroområdet. Även om flera bra mål ingår i pakten, bland annat kampen mot underskott och reformerna av pensionssystemen, måste vi förstå vilka risker detta medför. För det första slår man in på en farlig väg genom själva sättet att tillkännage initiativet, utan samråd med övriga länders regeringar. Det underblåser faktiskt klichébilden av den såta fransk-tyska duon som i tysthet beslutar om EU:s huvudfrågor utan att fråga sina partner vad de tycker. För det andra ser många länder projektet som ännu ett försök att skapa ett tvåfiligt Europa, vars kärna utgörs av de ekonomiskt mest konkurrenskraftiga medlemsstaterna. Visserligen bjöd paktens initiativtagare in länder utanför euroområdet att delta, men det är otvivelaktigt ren taktik. De protektionistiska stämningarna har ökat i många av euroområdets länder. Man kan därför anta att uppfyllandet av paktens hårda krav kommer att leda till att euroområdet blir ett hot mot, eller en begränsning av, den gemensamma marknaden. Tack så mycket!

  Talmannen. – Punkten är härmed avslutad.

22. Allmän produktsäkerhet och marknadskontroll (kortfattad redogörelse)

  Talmannen. – Nästa punkt på dagordningen är betänkandet av Christel Schaldemose, för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, om omarbetningen av direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll (2010/2085(INI)) (A7-0033/2011).

  Christel Schaldemose, föredragande. – (DA) Herr talman! Jag vill önska alla ledamöter som fortfarande är kvar i kammaren en god kväll och säga några ord om betänkandet som vi i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd har utarbetat. Vi valde att kalla detta för ett betänkande om omarbetningen av direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll.

Vi har utarbetat detta initiativbetänkande därför att kommissionen avser att se över direktivet om allmän produktsäkerhet. Det gav oss i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd möjlighet att lägga fram våra rekommendationer för vad översynen bör innehålla. Vi valde att dela upp vårt betänkande i två delar. Vi lägger fram ett antal rekommendationer för vad som behöver göras när det gäller marknadskontroll i allmänhet, men vi tillhandahåller naturligtvis också några mycket konkreta rekommendationer för vad en översyn av direktivet om allmän produktsäkerhet bör innehålla.

Först och främst är det värt att nämna att direktivet för allmän produktsäkerhet utgjorde en milstolpe för produktsäkerheten i EU när det antogs för några år sedan. Direktivet står sig ännu, men förbättringar behövs. Dagens svårigheter hänger faktiskt ihop med att vår marknadskontroll inte är tillräckligt effektiv för att säkerställa att produkterna på den inre marknaden är tillräckligt säkra. Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd rekommenderar därför särskilda ansträngningar för att stärka marknadskontrollen i EU. I kristider finns faktiskt risken att medlemsstater minskar snarare än ökar de resurser som ska säkerställa att marknadskontrollen verkligen genomförs. Detta är mycket problematiskt, inte bara för konsumenterna. Det är lika viktigt för de företag som följer regelverket på vår inre marknad.

Vid arbetet med betänkandet talade jag med ett stort antal företagare på den inre marknaden. Många sade att de inte kände till att det fanns en marknadskontroll av de produkter som de arbetar med på den inre marknaden. Detta är givetvis problematiskt. En ordentlig marknadskontroll innebär ju för företagens del att de kan vara säkra på att det finns en rimlig grad av konkurrens – med andra ord, att fuskare faktiskt åker dit och att de som gör bra och säkra produkter kan få avsättning för dem på den inre marknaden. Marknadskontroll är därför nödvändig, inte bara för företagen utan naturligtvis även för konsumenterna. Våra konkreta förslag när det gäller översynen av direktivet för allmän produktsäkerhet är, naturligt nog, i stor utsträckning konsumentorienterade.

Vi anser att det är mycket viktigt med större spårbarhet för produkter på den inre marknaden. Produkters spårbarhet är A och O om vi ska kunna dra in produkter snabbare. Vi anser också att det finns ett allmänt behov av att medlemsstaterna ska agera snabbare när de upptäcker farliga eller problematiska produkter på den inre marknaden. Dessutom anser vi att det finns ett särskilt behov av att se över produkter från tredjeländer, med andra ord länder utanför EU. Antalet produkter som förs in på den inre marknaden ökar och vi måste sörja för att våra regler faktiskt följs.

För att i framtiden kunna säkerställa en mer riktad lagstiftning föreslår vi också i betänkandet att ett obligatoriskt krav på olycksstatistik införs på EU-nivå. Därigenom kan vi på ett mer riktat vis se var det finns behov av lagstiftning, grundat på vilken sorts olyckor som inträffar med produkterna på den inre marknaden. Då blir det möjligt för oss att utforma en mer precis och riktad lagstiftning inom de områden där detta faktiskt behövs, så att vi kan se till att produkter är säkra utan att besvära företag som tillverkar fullgoda produkter.

Vi anser även att vi måste se över produkter som säljs på internet eftersom det finns problem här. I vilket fall som helst klagar många över att produkter som köpts på internet inte uppfyller samma säkerhetsnormer som de som köpts på den ordinarie marknaden. Självfallet har vi också ett allmänt behov av att föra en bra dialog med tullmyndigheterna, bland annat för att säkerställa att produkterna på den inre marknaden blir bättre och säkrare.

Slutligen vill jag säga att jag naturligtvis också hoppades att vi skulle titta närmare på hur vi kan skydda våra barn på den inre marknaden. Detta fick dock inget stöd i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Vi avser således inte att vidta några särskilda åtgärder för att skydda barn, utan ska helt enkelt öka vår allmänna produktsäkerhet.

Avslutningsvis vill jag säga till kommissionen att vi definitivt anser att direktivet för allmän produktsäkerhet behöver ses över. Marknadskontrollen måste stärkas. Det finns även ett behov av konsekvent marknadskontroll på den inre marknaden, så att kraven inte sprids mellan olika rättsakter. Dessutom behövs ett sammanhängande paraply för att säkerställa att marknadskontrollen ökar. Det är helt enkelt en fråga om att medborgarna ska ha förtroende för den inre marknadens produkter och att företag ska kunna konkurrera på den inre marknaden på rättvisa och lika villkor. Jag vill avsluta med dessa ord, och uppmanar kommissionen att börja arbeta med översynen av direktivet om allmän produktsäkerhet mycket snart. Jag uppmanar även medlemsstaterna att anslå tillräckligt med resurser för att säkerställa att det genomförs en ordentlig marknadskontroll.

  Lara Comi (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill berömma Christel Schaldemose för vårt konstruktiva och givande samarbete.

Jag vill betona en sak som jag införde i yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och som Christel Schaldemose, som jag ännu en gång tackar, stödde och beaktade i sitt betänkande. Jag syftar på min uppmaning till kommissionen att utvärdera användningen av ny teknik och nya material, exempelvis att med hjälp av mikrochips eller radiofrekvensidentifiering göra det lättare att identifiera produkt. Därigenom kan konsumentsäkerheten förbättras på ett kostnadseffektivt sätt.

Detta skulle möjliggöra fullständig spårbarhet, eftersom konsumenten skulle kunna ta reda på allt om produkten: de olika tillverkningsstadierna, materialets ursprung och de ansvarigas identitet. Det skulle också lösa problemet med att hitta ett ursprungskriterium och ange var produkten har tillverkats. Det är faktiskt att lura kunden att ange att en produkt är tillverkad i Frankrike om endast det slutliga tillverkningsskedet har ägt rum där.

Jag uppmanar därför med eftertryck kommissionsledamoten att gå vidare med denna begäran från Europaparlamentet, som verkligen företräder EU:s medborgare och konsumenter.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Herr talman! Även jag vill gratulera vår kollega till betänkandet. Jag vill tacka henne för att hon accepterade ändringsförslagen från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Jag vill även nämna betydelsen av EU-standarder som underlättar vid inköp, såväl traditionella som internetbaserade, och som garanterar att produktsäkerhetsregler efterlevs.

Vi uppmanade kommissionen och alla berörda aktörer att säkerställa det europeiska standardiseringssystemets finansiella hållbarhet, bland annat genom partnerskap mellan offentliga och privata aktörer och flerårig budgetplanering. Det är ett krav för att systemet ska vara verksamt och effektivt. Vi betonade också behovet av stabilitet, förenkling av EU-standarder och att standarder utarbetas snabbare. Vi uppmanade de nationella standardiseringsorganen att förenkla standarder genom att använda färre referenser till andra standarder och genom att tillhandahålla användarvänliga riktlinjer.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Det är mycket viktigt att fästa större avseende vid standarder för produktsäkerhet, inte bara för tillverkarnas skull utan även för konsumenternas. Förenklade standarder som tas fram snabbare får inte äventyra den fullständiga trygghet som våra konsumenter behöver. Här får vi inte glömma de produkter som vi importerar – det är också mycket viktigt att försvara ”made in”-märkningen. Vi hoppas därför att kommissionen beaktar alla dessa aspekter i sin rapport, liksom bidragen från utskottet för industrifrågor, forskning och energi, vilka föredraganden har godkänt, samt att vi till slut kan åstadkomma något för att försvara säkerheten för produkter, tillverkare och konsumenter.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Herr talman! I betänkandet talas om stora framsteg. En källa till oro är dock att ungefär 60 procent av de produkter som inrapporterats kommer från Kina, trots direktivet för allmän produktsäkerhet, direktivet om leksakers säkerhet och Rapex. Flertalet av de farliga produkterna kommer således från en marknad som EU inte kan kontrollera. Förhoppningsvis bidrar det nya Rapex-systemet till att råda bot på detta. EU måste agera kraftfullt för att skydda konsumenterna och deras hälsa.

Det är särskilt chockerande att omkring en fjärdedel av de farliga produkterna, enligt Rapex den senaste veckan, är avsedda för barn: dockor, vattenpistoler, barnbestick och barnstolar. EU är alltför trögfotat i sådana fall. Först nu har användandet av bisfenol vid tillverkning av nappflaskor förbjudits, trots att ämnets skadliga effekter har varit kända det senaste året. Jag tog upp detta i en fråga till kommissionen. Dessutom förbjuder direktivet om leksakers säkerhet ännu inte cancerframkallande ämnen. Slutligen måste farliga produkter kunna återkallas snabbare och mer effektivt och spårbarheten bakåt i produktionskedjan förbättras avsevärt.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Herr talman! Vi har länge här i parlamentet sökt efter mer effektiva sätt att förhindra att det ständigt kommer in fler farliga produkter på marknaden. Jag håller med betänkandets författare om att lagstiftningen måste ses över och att detta bör leda till samordning av alla åtgärder, däribland en förbättrad samordning av straffrättsliga förfaranden på nationell nivå. Jag stöder också det krav som föreslås på att göra riskanalyser och rapportera resultaten innan nya produkter lanseras. Mot bakgrund av att flertalet farliga produkter härrör från tredjeländer anser jag att det är viktigt att denna skyldighet införlivas i internationella handelsavtal till och med innan de åläggs tillverkare i EU. Jag stöder också de övriga förslagen och uppskattar den mycket höga kvaliteten i Christel Schaldemoses betänkande.

  Åsa Westlund (S&D). - Herr talman! Tack Christel Schaldemose för ett bra betänkande. Jag vill ytterligare understryka att det krävs mera resurser och ökade stickprovskontroller av produktsäkerheten. Som konsument kan man hela tiden läsa i tidningar och i andra medier om när konsumentorganisationer har genomfört tester och alltid hittat produkter som inte lever upp till kraven. Det undergräver konsumenternas förtroende och kan ibland innebära livsfara, inte minst för barn som är väldigt beroende av att de produkter som säljs i affären är säkra att använda.

Det som kanske är viktigast för mig är just bristen på kemikaliesäkerhet. Många produkter innehåller idag kemikalier som redan är förbjudna inom EU. Detta är någonting som är väldigt svårt att som enskild konsument se på produkten. Här behöver medlemsstaterna ta krafttag och samarbeta mer för att få bort dessa produkter från marknaden och skrämma bort aktörer från att placera produkter på marknaden om de innehåller farliga kemikalier.

  Maria Damanaki, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Det har förts en mycket intressant diskussion om denna fråga på medlemsstatsnivå. Jag vill påpeka att nästan alla deltagare var kvinnor.

Låt mig på kommissionens vägnar gratulera parlamentet till dess resolution om översyn av direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll. Kommissionen välkomnar resolutionen och hyser stor uppskattning för innehållets höga kvalitet.

Slutsatserna i resolutionen är snarlika kommissionens avsikter när det gäller att se över allmänna produktsäkerhetsregler i EU. Jag håller med alla om att vi måste ha ett tydligt och effektivt ramverk för marknadskontroll. Vi måste ha ett ramverk som säkerställer en fungerande inre marknad med säkra produkter. Kommissionen har redan genomfört uttömmande samråd med samtliga berörda aktörer för att fastställa hur man bäst ska kunna uppnå detta mål.

För att hitta en sammanhängande lösning tvärs igenom olika produktsektorer har vice ordförande Antonio Tajani och kommissionsledamot John Dalli enats om att arbeta tillsammans för att konsolidera EU-reglerna om marknadskontroll. Kommissionen är fast besluten att se till att både konsumenter och företag får dra nytta av säkra varor på EU:s inre marknad. För att förbättra skyddet av konsumenternas säkerhet och hälsa kommer vi att förtydliga och uppdatera EU:s nuvarande produktsäkerhetsregler.

Vi måste komma ihåg vilka finansieringsmöjligheter och marginaler vi har. Reglerna bör, på ett effektivt sätt, möjliggöra identifiering och på ett lämpligt sätt möta nya risker som uppstår. Jag håller med om att det finns nya risker i de världsomfattande leveranskedjorna. Vi måste också respektera medlemsstaternas befogenheter. Jag håller dessutom med om att parlamentet måste fästa särskild uppmärksamhet vid produkter riktade till barn.

Samtidigt bör översynen ge EU:s ekonomiska aktörer likvärdigare konkurrensvillkor och minska onödiga administrativa kostnader. Samstämmighet mellan de allmänna reglerna för produktsäkerhet som fastställts i direktivet för allmän produktsäkerhet och reglerna i 2008 års varupaket bör nu ligga inom räckhåll. Tydligare produktsäkerhetskrav för ekonomins aktörer kommer därför att fastställas. De nuvarande mekanismerna för samarbete och samordning av marknadskontroll mellan medlemsstaterna kommer också att förbättras.

Slutligen behöver Rapex (Rapid Alert System for Non-Food Products) förstärkas så att det fungerar bättre. Detta system är mycket viktigt och används redan i vårt samarbete med Kina och andra länder. Men vi behöver verkligen förstärka det för att möta alla de utmaningar som nämnts här.

Vice ordförande Antonio Tajani och kommissionsledamot John Dalli avser att lägga fram ett gemensamt förslag till ett enda sammanhängande ramverk för marknadskontroll i EU. Jag vill ännu en gång tacka parlamentet för en mycket bra resolution.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 8 mars kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Ildikó Gáll-Pelcz (PPE), skriftlig. – (HU) För att den inre marknaden ska fungera är det mycket viktigt att myndigheter som ska se till att konsumentskydds- och produktsäkerhetsregler efterlevs samarbetar. Marknadskontrollen och Rapex-systemet måste utvecklas ytterligare. Experterna i Ungern måste i synnerhet vara noga med att dra in farliga produkter som är i omlopp. Det behövs ett starkare fokus på konsumenterna för att minska den inre marknadens fragmentering och förbättra detaljistledets funktion, så att konsumenterna kan fatta bättre beslut. Allt detta skulle kunna spela en nyckelroll för att värna EU:s mest grundläggande värderingar: integritet, öppenhet, solidaritet och insyn. Jag anser att ett ännu starkare samarbete mellan medlemsstaterna också betyder mycket för att ett effektivt marknadskontrollsystem ska kunna tillämpas. För att åstadkomma konsekvens behöver de myndigheter som ska kontrollera marknaden uppträda enhetligt ifråga om tolkning och närvaro. För myndigheterna måste huvudmålet vara att samarbeta på hög nivå, inte bara med nationella partnermyndigheter utan också med andra medlemsstater. När det gäller detta mål ingicks eller förnyades många samarbetsavtal nyligen även i mitt hemland. De fäste större vikt vid samarbete inom marknadskontroll. Sammanfattningsvis måste vi visa våra medborgare, inte bara med ord utan även i handling, vilket mervärde som EU ger och att EU är viktigare än någonsin i denna globaliseringens tid.

23. Hanteringen av H1N1-influensan (kortfattad redogörelse)

  Talmannen. – Nästa punkt är betänkandet av Michèle Rivasi, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om utvärdering av hanteringen av H1N1-influensan 2009–2010 i EU (2010/2153(INI)) (A7-0035/2011).

  Michèle Rivasi, föredragande. – (FR) Herr talman! Vi minns alla att H1N1-influensan var en stor nyhet under 2009. De första fallen rapporterades för nästan två år sedan, den 25 mars 2009, och WHO utfärdade beredskapsnivå sex den 11 juni 2009.

Denna högsta beredskapsnivå utlöste en rad åtgärder i EU. Bland annat genomförde flera medlemsstater vaccinationskampanjer som inte bara var kostsamma utan också överskattade i förhållande till hur allvarlig den sjukdom som orsakas av viruset är. Som WHO fastställde vid den tiden, i maj 2009, var den måttligt allvarlig.

När det gäller influensans allvar hade den fram till slutet av april 2010 orsakat ungefär 2 900 dödsfall i Europa, med andra ord mycket färre dödsfall än antalet dödsfall till följd av säsongsinfluensa. Detta beräknar kommissionen till 40 000 under ett lindrigt år och 220 000 under särskilt allvarliga säsonger.

Kostnaderna beräknas ha uppgått till närmare 1,3 miljarder euro i Storbritannien och över 700 miljoner euro i Frankrike, enligt revisionsrättens senaste rapport.

Utvärderingen av hur H1N1-influensan hanterades visar att EU:s och medlemsstaternas reaktion var överdriven. Jag och mina kolleger – jag tackar för övrigt för deras ändringsförslag – har därför försökt att utarbeta ett konstruktivt betänkande som ska återställa unionsmedborgarnas förtroende för unionens hälso- och sjukvårdinstitutioner.

Betänkandet är uppbyggt kring tre viktiga teman: samarbete, öppenhet och oberoende.

Vad samarbete beträffar vill vi gärna betona behovet av samstämmighet, effektivitet, självbestämmande och flexibilitet. Exempelvis måste framtida planer för influensaförebyggande ses över så att de garanterar större samstämmighet och effektivitet. De måste göras tillräckligt fristående och flexibla för att kunna anpassas i realtid till det löpande informationsflödet. En sådan flexibilitet skulle ha besparat skattebetalarna en hel del onödiga utgifter. Samtidigt är det viktigt att tydligt definiera rollerna och ansvaret hos de huvudaktörer som ska hantera hälsorisker. Själva definitionen av en pandemi måste ses över så att den innefattar begreppet allvarlighetsgrad och inte enbart geografisk spridning. WHO har faktiskt meddelat att man arbetar med detta. Gruppinköp av vaccin är en möjlighet förutsatt att tillverkarna förblir ansvariga för sina produkters kvalitet, säkerhet och effektivitet. Regeringarna får aldrig göras ansvariga för biverkningar av vaccin som förmodas vara säkra.

När det gäller oberoende har ett påskyndat förfarande för godkännande lyft fram problemet med bristen på tillgängliga vetenskapliga belägg. Forskning om vaccin och antivirala behandlingar ska bedrivas fullständigt oberoende av läkemedelsföretagen.

När det gäller insyn behöver den vara total vid utvärdering av läkemedel som används vid hälsokriser, med full tillgång till tillgängliga kliniska prövningar. Alla intressedeklarationer av experter som ansvarar för utvärderingarna måste offentliggöras. Jag ångrar en sak: Jag hade hellre sett att experterna kontrollerades av de organ som rekryterar dem, men detta ändringsförslag antogs inte.

Slutligen vill jag lyfta fram de fall av narkolepsi hos barn som har inrapporterats i Finland och Sverige efter vaccination med GSK:s H1N1-vaccin. Vi måste titta närmare på dessa fall.

De visar i synnerhet att det fortfarande finns gråzoner när det gäller dels vaccinens och tillsatsmedlens faktiska toxicitet, dels eventuella risker som ännu är okända för tillverkarna själva. Finland har avbrutit all användning av detta vaccin i väntan på mer information. Detta är inte Europeiska läkemedelsmyndighetens (EMA:s) ståndpunkt. Myndigheten har i stället beslutat att avvakta tills mer information finns tillgänglig innan den yttrar sig om att begränsa vaccinets användning. Jag skulle vilja att kommissionen antog samma ståndpunkt som Finland. Det är dags att försiktighetsprincipen för en gångs skull får gynna patienterna i stället för att alltid gynna företagen.

  Anne Delvaux (PPE). – (FR) Herr talman! Har vi beredskap för en pandemi i EU? Svaret är ”ja, men”. När H1N1-influensan grasserade 2009–2010 agerade varje medlemsstat på eget bevåg, med mycket lite sammanhållning eller ens solidaritet.

Som skuggrapportör för betänkandet anser jag att dessa synpunkter är välbehövliga. Framför allt måste vi dock gå längre, vara konstruktiva och vidta praktiska åtgärder för våra medborgares räkning. Dessa har – det måste sägas och jag tror att detta är en av de mest skadliga följderna – utan tvivel i viss mån tappat förtroendet för folkhälsoinformationen.

I Michèle Rivasis betänkande, som vi röstar om i morgon, beaktas dessa grundläggande prioriteringar. Hit hör att systematiskt stärka samarbetet mellan medlemsstaterna, effektivare samordning mellan EU:s hälso- och sjukvårdinstitutioner, en tydligare rollfördelning i EU:s riskhanteringsstruktur samt utvärdering av medlemsstaternas vaccinations- och kommunikationsstrategier.

Detta är därför ett bra betänkande och jag gratulerar föredraganden. Vi måste dock naturligtvis se till att vi inte talar för döva öron. Det är medlemsstaternas ansvar – det är de som har mest att säga till om här, och därmed har de ett stort ansvar för våra medborgare.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) Herr talman! Under influensapandemin 2009 var EU:s medlemsstater bäst förberedda. Samtidigt håller jag helt med föregående talare om att det rådde en total brist på samordning bland medlemsstaterna. Detta kan ha utlöst den inrikespolitiska krisen i mitt land, även om den socialistregering som satt vid makten då vidtog framgångsrika åtgärder för att hantera epidemin. Det finns icke desto mindre inget vänstervridet eller högervridet H1N1-virus – vi måste bekämpa det tillsammans. Jag instämmer helt och hållet i det som fastslås i betänkandet, nämligen att medlemsstaterna måste samordna anskaffningen av vaccin, utbyta information och skapa bättre insyn. Vi måste utbyta information inte bara om epidemins geografiska utbredning utan även om dess allvarlighetsgrad och dödlighet. Om vi lyckas med detta i framtiden kan vi ta avsevärda steg framåt även på detta område...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Marina Yannakoudakis (ECR). – (EN) Herr talman! För över ett år sedan träffades en grupp parlamentsledamöter, föredraganden och jag själv informellt i Bryssel. Vi hade ett gemensamt mål: att göra något åt H1N1-influensan.

Fler sammanträden följde och jag fann att våra mål var desamma, men att vi hade olika strategier för att uppnå dem. Initiativbetänkandet gav parlamentet möjlighet att vidta positiva förberedande åtgärder inför en epidemi. Jag befarar att den möjligheten har gått förlorad.

Mycket i detta betänkande kan ifrågasättas. Exempelvis förslår det en omöjlig roll för Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC), och det kan också invagga oss i en falsk trygghet. Vi hade behövt en grundstrategi som byggde på vad vi faktiskt har lärt oss. Delvis hängdes i stället namngivna aktörer ut. Jag fruktar att det kan stöta bort många berörda parter. Vi fick ett betänkande som snarare var politiskt än praktiskt.

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Till lärdomarna av våra problem med att hantera H1N1-influensan hör att vi måste erkänna medlemsstaternas behov av folkhälsosystem och utbyggda folkhälsotjänster som kan ingripa på en stor mängd områden. Hit hör att utvärdera information om läkemedel som rekommenderas vid hälsokriser, särskilt vid pandemier, och att oberoende av läkemedelsindustrin förbereda och utvärdera vetenskapliga studier med rekommenderade målgrupper av effektivitet, säkerhet och förhållandet mellan risk och nytta när det gäller vacciner och antivirala mediciner. Det är också viktigt att stärka kapaciteten att hantera och förutse risker, kapaciteten för forskning och utveckling på dessa områden och preventiva folkhälsoåtgärder. Slutligen är det också viktigt att förbättra samarbetet mellan de olika nationella tjänsterna och mellan sådana tjänster och relevanta institutioner och organisationer på internationell och regional nivå.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Herr talman! I april 2009 rapporterades det första fallet av svininfluensa hos människa, i Mexico. Två månader senare angav Världshälsoorganisationen (WHO) att det handlade om en pandemisk influensa.

Ett katastrofscenario målades upp av hälsomyndigheterna, däribland WHO och Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC). Det ledde till att länder började konkurrera med varandra för att snarast komma över så mycket vaccin som möjligt för att skydda sina medborgare.

Även Slovakien följde WHO:s och ECDC:s rekommendationer och köpte mer än en miljon vaccinationsdoser, vilka levererades i början av 2010. Men när chefen för Slovakiens smittskyddsinstitut uppmanade allmänheten att vaccinera sig sågs det närmast som ett skämt och ingen trodde på honom. Ingen trodde heller på vår välkända hälsoorganisation ECDC. Vid den tiden visste alla att H1N1-viruset inte var så farligt som det först hade verkat. WHO och ECDC har dock envist tigit.

Ingen omvärdering av situationen, inga ytterligare rekommendationer, ingenting…

(Talmannen avbröt talaren.)

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Herr talman! Jag vill tacka Michèle Rivasi för ett uttömmande betänkande. Hon har satt fingret på hälso- och sjukvårdssystemens svaga punkter, inte bara på EU-nivå utan även på global nivå.

I betänkandet finns även en lång förteckning med åtgärder som måste antas för att 2009 och 2010 års händelser inte ska upprepas. Det som hände när man angav att H1N1 var en pandemisk influensa var en skandal!

EU:s medlemsstater, däribland Slovakien, slösade bort hundratals miljoner euro för att visa att de skyddade sina medborgare från ett hot som inte fanns. Det skulle vara intressant att få reda på vem som tjänade på detta, för att inte tala om vem som kommer att ta på sig ansvaret för den efterföljande situationen.

För mig saknades i betänkandet bara ett förslag till hur ett personligt ansvar kan införas i hälso- och sjukvårdssystemet. Att skylla på andra kanske inte dödar – men det smittar snabbare än influensa.

  Åsa Westlund (S&D). - Herr talman! Jag tror att vi alla håller med om att det var väldigt förvirrande med de olika rekommendationerna i olika medlemsstater. Vi hade t.ex. i utskottet för miljö och folkhälsa besök av den svenska ministern – som just då var ordförande i EU:s ministerråd – för att hantera denna fråga samma dag som vi hade ordföranden för Europeiska smittskyddsmyndigheten där, och de sade två helt olika saker. Den ena rekommenderade att barn skulle vaccineras och den andra sade att det var farligt om barn vaccinerades.

Det var väldigt förvirrande och väldigt motstridigt för föräldrar som sökte ett tryggt besked. Men det fanns också väldigt stora skillnader mellan hur man hanterade frågan praktiskt i medlemsländerna. I mitt land var det stor efterfrågan på vaccin, vilket ledde till väldigt tumultartade situationer utanför vårdcentraler. Vårdcentraler som var öppna saknade vaccin, vårdcentraler som var stängda hade stora lager av vaccin. Vi måste titta mer på själva genomförandet.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Herr talman! Tusentals miljarder euro har slösats bort på kampen mot H1N1-viruset. Nu i efterhand kan vi mot bakgrund av influensautbrottets faktiska allvarlighetsgrad se hur överdrivet detta var. Som läkare anser jag att det är särskilt talande att dödligheten i Polen, där regeringen inte böjde sig för trycket att genomföra ett nationellt vaccinationsprogram, inte var högre än i länder med ett gott vaccinationsskydd. Jag tackar Michèle Rivasi för detta användbara betänkande och hoppas att medlemsstaterna och alla internationella organisationer har lärt av detta, särskilt att läkemedel bör köpas in gemensamt. Vad viktigare är: Jag hoppas att de skaffar sig bättre metoder för att utvärdera epidemiologisk statistik och återställer befolkningens förtroende för rekommendationer som görs till unionsmedborgarna.

  Edite Estrela (S&D). – (PT) Herr talman! Tvivel har redan uttryckts här när det gäller vaccinet mot H1N1-influensan. Det är naturligt att allmänheten ställer frågor och är lite misstänksam. 2009 pågick informationskampanjer i alla medlemsstater och storskaliga investeringar gjordes i vaccin på grundval av WHO:s uppgifter om att influensan var pandemisk. Och sedan förändrades situationen helt och hållet. År 2010 var det praktiskt taget knäpptyst om H1N1-influensan. Det är därför naturligt att människor frågar sig om vi greps av panik då eller om vi inte tar det på tillräckligt stort allvar idag. Frågan är …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Karin Kadenbach (S&D). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Vi kan idag skatta oss lyckliga över att epidemin inte utvecklades som vi befarade, vilket var att den skulle orsaka många dödsfall. Varje enskilt dödsfall är tillräckligt tragiskt.

Jag vill tacka alla som har bidragit till denna debatt. Den har speglat situationen i EU på ett mycket tydligt sätt. De nationella erfarenheterna har varierat starkt. Vi har olika hälso- och sjukvårdssystem. Strukturen för och tillhandahållandet av hälso- och sjukvård är en nationell fråga, men om det bryter ut en epidemi eller en pandemi måste vi arbeta tillsammans på EU-nivå. Vi har sett att vi fortfarande har mycket att lära och mycket att åtgärda på många av dessa områden.

Som redan har nämnts här flera gånger idag behöver vi hur som helst återvinna medborgarnas förtroende. Hanteringen av H1N1-influensan har visat på tillkortakommanden. Vi måste ha bättre samordning i framtiden!

  Maria Damanaki, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden Michèle Rivasi för det här betänkandet, som verkligen är ett viktigt bidrag till vår strävan att lära oss av 2009 års pandemi. Jag instämmer i att vi måste lära oss av pandemin och även att vi kritiskt måste granska vår reaktion. För att se till att EU-medborgarna skyddas mot sådana hälsohot måste vi bli bättre förberedda och planera bättre för att klara av liknande gränsöverskridande folkhälsohot.

EU hade redan tillgång till oberoende resurser och expertis i fråga om pandemisk influensa. Bara för forskning har kommissionen finansierat över 50 projekt om influensa sedan 2000, en investering på 150 miljoner euro. Våra organ, Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar och Europeiska läkemedelsmyndigheten, har bidragit med vetenskaplig rådgivning under pandemin för att stödja unionen och medlemsstaterna.

Kommissionens avdelningar har även aktivt stött medlemsstaterna i dess hantering av hotet genom EU:s hälsosäkerhetskommitté. Men jag måste erkänna att flera olika utvärderingar av våra åtgärder, vid sidan av parlamentets betänkande, har visat att det finns en rad brister och utmaningar som vi måste ta itu med.

Bland annat gäller detta upphandling av pandemivacciner, behovet av bättre samordning av vaccinationsstrategier, behovet av större flexibilitet när vi utformar planer och behovet av bättre kommunikation med allmänheten. Kommissionen har med stöd av vetenskapliga organ och tillsammans med medlemsstaterna, eftersom det här är en befogenhet som delas med medlemsstaterna, beslutat sig för att gå vidare i dessa frågor.

Vi kommer att ta oss an utmaningarna genom två initiativ. Först kommer kommissionen att lägga fram ett säkerhetsinitiativ före årsskiftet som stärker vår samordningsförmåga, och därefter kommer kommissionen även att ta initiativ till en gemensam upphandlingsmekanism för pandemivacciner och antivirala medel för de medlemsstater som vill ansluta sig till detta. Detta skulle stärka solidariteten inom EU genom att en miniminivå för en rättvis tillgång till vacciner garanteras. Det skulle även stärka vår köpkraft så att vi får bättre avtalsvillkor.

Kommissionen välkomnar det stöd som föredraganden har uttryckt för sådana initiativ. Kommissionen planerar även att finansiera ytterligare forskning om beteendeaspekter och kommunikationsstrategier, i synnerhet för att förbättra aktualiseringen av vaccin.

Angående de frågor om insyn och oberoende som har tagits upp vill jag avslutningsvis säga att vi anser att dessa är mycket viktiga, och enligt min åsikt måste vi verkligen göra någonting här. Kommissionen och de relevanta organen kommer att samarbeta för att förbättra våra förfaranden för intresseförklaringar och potentiella intressekonflikter.

Vi anser att vi måste fortsätta att arbeta tillsammans för vårt gemensamma mål att se till att vi är bättre förberedda på att skydda våra medborgare mot framtida hälsohot.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på tisdag den 8 mars.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  János Áder (PPE), skriftlig. – (HU) Den viktigaste lärdomen av den välkända H1N1-skandalen är att människors förtroende har rubbats. Världshälsoorganisationen gav falskt alarm och dess hysteriframkallande prognoser tvingade medlemsstaterna att vidta åtgärder som var oproportionerliga i förhållande till det kända och upplevda allvaret med H1N1-epidemin. I slutändan blev avsevärt färre människor sjuka och dog av influensatypen H1N1 världen över än av vanlig säsongsinfluensa, samtidigt som enskilda länder spenderade otroliga summor offentliga medel på att komma över vacciner som var upp till tre gånger dyrare än genomsnittliga vacciner. Här förtjänar Polens exempel att nämnas: Den polska regeringen vaccinerade inte befolkningen mot H1N1, ändå var dödligheten inte högre där än i de länder vars befolkning fick vaccin. Detta hände mot bakgrund av att vaccintillverkarna, trots sina rejäla vinster, hade fräckheten att vägra ta ansvar för vaccinets bieffekter. Det är ett ytterst skandalöst beteende att spela på människors rädsla och deras ansvarskänsla mot sina familjer och älskade, enbart på grund av ett ynkligt vinstbegär. Att Världshälsoorganisationen i och med sina ogrundade varningar för en pandemi till och med medverkade till allt det här gör att EU måste vidta ytterst beslutsamma åtgärder. Vi måste dra lärdom av det som skett och EU måste bli mer oberoende när det gäller att bedöma fall som kan utgöra tänkbara epidemier liknande H1N1. När allt kommer omkring kan en epidemi uppstå vilken dag som helst.

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) Medlemsstaterna och EU-institutionerna har genomfört en rad kostsamma åtgärder som i många fall har varit fullständigt oproportionerliga i förhållande till det verkliga allvaret med H1N1-influensan. I Europa orsakade H1N1-influensan omkring 2 900 dödsfall 2009, enligt beräkningar av Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar. Dessa siffror är betydligt lägre än officiella beräkningar av de dödsfall som orsakades av enbart säsongsinfluensa, vilket är ett bevis på att det här influensaviruset inte är så allvarligt.

Jag kräver därför att största uppmärksamhet riktas mot frågan så att Världshälsoorganisationen kan göra en granskning och formulera en ny definition av de kriterier som används för att utfärda en internationell pandemivarning, där man inte bara tar hänsyn till sjukdomens geografiska spridning utan även till dess elakartade karaktär. Dessutom tycker jag att en analys av EU:s H1N1-krishantering tydligt visar ett framträdande behov av att stärka samarbetet mellan medlemsstaternas hälsomyndigheter och EU-institutionerna.

Slutligen anser jag att det är avgörande för huruvida en prövning kommer att lyckas eller misslyckas att det genomförs studier om vacciner och antivirala läkemedel som är oberoende av läkemedelsföretagen. Jag instämmer fullständigt i föredragandens krav på att offentliggöra namnen på alla experter som rådfrågas av de europeiska folkhälsomyndigheterna.

  Jolanta Emilia Hibner (PPE), skriftlig. – (PL) När det gäller bedömningen av epidemiologiska risker bör man utnyttja kunskaperna hos oberoende experter som inte har någon koppling till läkemedelsindustrin. Det är mycket viktigt att EU är oberoende i sin bedömning av hur allvarlig A/H1N1-influensan är och de risker som är förknippade med den.. Vi får inte enbart förlita oss på studier av experter som finansieras av läkemedelsindustrin.

En annan förbryllande aspekt är det påskyndade förfarande som använts för att släppa ut vacciner mot H1N1 på marknaden vilka inte testats och undersökts tillräckligt. Läkemedelsföretagen ansåg 2009 att den risk som var förbunden med viruset var mycket hög, trots att det visade sig vara mindre farligt än en vanlig influensa. I maj 2009 rapporterade Världshälsoorganisationen att viruset inte var så farligt. På grund av motstridig information gav många länder efter för trycket och köpte miljontals dyra vacciner, som inte har använts och som nu har blivit oanvändbara. Det krävs större insyn i EU-institutionerna i fråga om sjukdomshantering och en granskning av befintliga förfaranden. Det är också viktigt med större och närmare samarbete mellan länderna för att stärka vårt förhandlingsläge vid köp av vaccin.

Jag vill nämna att mitt eget hemland Polen från första början visade att man inte gav efter för paniken, utan i stället krävde garantier på vaccinernas säkerhet.

  Bogusław Sonik (PPE), skriftlig. – (PL) Arbetet med betänkandet om A/H1N1-viruspandemin 2009–2010 har pågått i nästan ett år. Den diskussion som inleddes i Europaparlamentet har mynnat ut i ett initiativbetänkande av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om svininfluensan, som innehåller punkter som betonar de etiska och förfarandemässiga oegentligheter som skedde medan kampen mot sjukdomen pågick.

Vi oroades över hur läkemedelsindustrin offentliggjorde nyheten om svininfluensan genom att lägga fram det som ett mycket farligt och elakartat virus. Viruset visade sig vara mindre farligt än vanlig influensa. Antalet dödsfall uppgick till 2 900, medan det beräknade antalet dödsfall som kan tillskrivas säsongsinfluensa uppgår till 40 000 per år.

I betänkandet om utvärdering av hanteringen av H1N1-influensan 2009–2010 i EU ställs krav på att EU ska vara oberoende när det gäller att göra sin egen bedömning av hur allvarliga hoten och riskerna är, snarare än att man förlitar sig på forskning av experter som finansieras av läkemedelsindustrin. Samtidigt ger det tvivelaktiga påskyndade förfarande som använts för att släppa ut vaccinerna mot H1N1 på marknaden, utan tillräckliga tester eller undersökningar, upphov till kritik.

Jag vill betona behovet av ökad insyn i EU-institutionernas verksamhet i fråga om sjukdomshantering, av att man ser över befintliga förfaranden och ändrar dem för att nå större flexibilitet samt att man försöker undvika intressekonflikter mellan utvärderare och beslutsfattare. Jag anser att kravet på samarbete mellan länderna för att stärka deras förhandlingsläge när de köper läkemedel är en prioritet. Jag vill dock behålla principen om frivillighet när det gäller köp av vacciner.

  Artur Zasada (PPE), skriftlig. – (PL) Jag gratulerar Michèle Rivasi till hennes väl utarbetade betänkande. Jag instämmer i att det bör finnas ett system som gör det möjligt att exakt avgöra hur allvarlig risken och virusets styrka är, i syfte att undvika framtida utgifter som är oproportionerliga i förhållande till hotet. Jag är mycket glad att den polska regeringen inte har gett efter för paniken i denna fråga, eller snarare för den effektiva lobbyverksamhet som läkemedelsföretagen har bedrivit.

Jag anser att det är särskilt viktigt att de experter och forskare som fungerar som rådgivare i fråga om behovet av inköp av läkemedel eller vacciner är fullständigt oberoende av läkemedelsföretagen. Jag stöder föredragandens förslag om att de specialister som arbetar på läkemedelsföretagen endast ska rådfrågas och inte ska delta i beslutsprocessen. Jag måste tyvärr notera att tiotals miljoner vaccindoser fortfarande fram till denna dag inte har använts i vissa medlemsstater. Detta har lett till enorma finansiella förluster, medan dessa förlorade medel framgångsrikt hade kunnat användas på ett mer genomtänkt och effektivt sätt för att skydda EU-medborgarnas hälsa.

24. Att minska ojämlikhet i hälsa (kortfattad redogörelse)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Edite Estrela, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om att minska ojämlikhet i hälsa i EU (2010/2089(INI)) (A7-0032/2011).

  Edite Estrela, föredragande. – (PT) Herr talman! Jag vill börja med att tacka skuggföredragandena för deras samarbete och det arbete som vi har utfört tillsammans, och jag vill även tacka föredragandena för yttrandena från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd samt utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Alla bidrag har varit till stor nytta.

Ojämlikhet i hälsa varierar från land till land och från region till region. Den är kopplad till ekonomiska och sociala villkor och kan förvärras på grund av kön eller kultur. Med andra ord är ojämlikhet i hälsa inte bara relaterat till tillgång till hälso- och sjukvård, utan även till faktorer som olika levnadsförhållanden, bostad, utbildning, yrke, inkomst och livsstil. Fastän det har gjorts vissa framsteg finns det fortfarande stor ojämlikhet inom de 27 medlemsstaterna. Till exempel skilde det 2007 14,2 år mellan EU-medlemsstaterna i männens förväntade livslängd vid födseln, medan denna siffra var 8,3 år för kvinnor, enligt Eurostat. Hälsa och förväntad livslängd är fortfarande faktorer som är kopplade till sociala villkor och fattigdom, och när fattigdom kombineras med andra former av utsatthet, till exempel barndom eller ålderdom, funktionshinder eller minoritetsbakgrund, ökar risken för ojämlikhet i hälsa ytterligare.

Ojämlikhet i hälsa kan börja under barndomen, fortsätta fram till ålderdomen och gå vidare från generation till generation. Av detta följer vikten av denna fråga och det akuta behovet av att hitta en lösning. Den nuvarande situationen med den globala krisen tenderar att göra situationen värre. Det är uppenbart att krisen har fått svåra följder för hälsosektorn i ett flertal medlemsstater, både när det gäller tillgång och efterfrågan. Vad gäller tillgång kan krisen leda till minskade medel för offentlig hälso- och sjukvård, samtidigt som den kan leda till ökad efterfrågan efter hälsotjänster.

Krisen har visat att intäkterna inte har några gränser för vissa och att bristen på rättvisa har bidragit till ökade klyftor mellan den rika minoriteten och den fattiga majoriteten. Krisen kan alltså därför vara en möjlighet att bekämpa ojämlikheter genom djärva åtgärder för att främja jämlikhet. Om vi inte drar lärdom av det som skett och om vi begränsar oss själva till att ändra bara några få saker, så att allting förblir som det varit, kommer vi att öka ojämlikheten. Som vi har sett är ojämlika samhällen instabila.

Flera medlemsstater har i sina återhämtningspaket inbegripit åtgärder för att mildra följderna av den ekonomiska krisen inom hälso- och sjukvårdssektorn genom investeringar i infrastruktur på hälso- och sjukvårdsområdet, optimering av finansieringen till hälso- och sjukvårdssektorn och omstrukturering och omorganisering av hälso- och sjukvårdssystemen. Det är viktigt att det ses som en prioritet att minska ojämlikhet på alla nivåer av politiska åtgärder. Jag välkomnar därför kommissionens förslag.

Jag vill dock lyfta fram några av förslagen i mitt betänkande, särskilt dem som syftar till att öka den uppmärksamhet som ägnas behoven hos människor som lider av fattigdom, eftersatta migrantgrupper, bland annat olagliga migranter och etniska minoriteter, personer med funktionsnedsättning, äldre personer och fattiga barn. Jag förespråkar åtgärder för att mildra den ekonomiska krisens följder för hälso- och sjukvårdssektorn genom investeringar i infrastruktur. Jag anser att det är viktigt att garantera barn och gravida kvinnor bra hälso- och sjukvårdsvillkor. Jag anser även att det vore önskvärt att sammanhållningsfonden och strukturfonderna stöder projekt som handlar om faktorer som bidrar till att det råder ojämlikhet i hälsa. Med andra ord måste vi skapa en bättre och mer rättvis framtid för kommande generationer.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Herr talman! De senaste åren har vi aktivt medverkat till att stödja innovativa läkemedel. Därför välkomnar jag betänkandet, som är inriktat på utsatta grupper och deras tillgång till behandling och förebyggande vård, vilket jag anser är centralt. Naturligtvis utgör många punkter i betänkandet en kränkning av medlemsstaternas subsidiaritetsprincip. Jag förkastar till exempel bestämt ordalydelsen i punkt 25, eftersom abort inte bör användas som en metod för födelsekontroll. Punkterna 26, 29 och 53 är också omtvistade. Dessutom vill jag påpeka att olikheterna i den genomsnittliga förväntade livslängden i de 27 medlemsstaterna endast delvis har orsakats av olika standard på hälso- och sjukvården och tillgången till den. Det finns även skillnader i människors övergripande levnadsstandard och livsstil och utvecklingsnivån i det land som de bor i, vilket har större inverkan i detta avseende. Skillnaderna bör jämnas ut med hjälp av utvecklingsprogram som finansieras av EU.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Herr talman! Den rådande ekonomiska och finansiella krisen har drabbat hälso- och sjukvården hårt, vilket har lett till att många medlemsstater skär ned på den budget som tilldelats den offentliga hälso- och sjukvården. Vissa har till och med beslutat sig för att stänga sjukhus i mindre städer eller att genomföra ett mindre antal kirurgiska operationer. Särskilt patienter som lever på landsbygden eller på isolerade platser tvingas resa tiotals kilometer för att få specialistsjukvård. Därför förekommer ojämlikhet i hälsa inte bara mellan medlemsstaterna utan även mellan regionerna i dessa stater.

Att minska budgeten till de nationella hälso- och sjukvårdsprogrammen äventyrar tillgången till de senaste och mest effektiva behandlingarna. Dessutom innebär minskat stöd till somliga behandlingar att patienter inte kan fortsätta med sin behandling, vilket är förenat med ett mycket högre pris och följder för deras hälsa. Ojämlikhet i det europeiska hälso- och sjukvårdssystemet leder även till att hälso- och sjukvårdspersonal utvandrar till andra medlemsstater för att utöva sitt yrke. Det är därför som kommissionen …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Den nuvarande situationen, med all den åtstramningspolitik som finns, framför allt antisocial politik, och nedskärningar inom offentlig hälso- och sjukvård i synnerhet, förvärrar utan tvivel problemen inom hälso- och sjukvårdssektorn. När kostnaderna för tillgång till folkhälsovård ökar under förevändningen att budgetunderskottet ska minska, då ökar kostnaderna för läkemedel, även för kroniska sjukdomar, och stödet till transport av patienter i områden där det inte finns någon offentlig transport till behandlingar, medan rådgivningen tas bort på grund av minskade subventioner. Ojämlikheten i hälsa ökar. Detta sker i vissa EU-länder, särskilt i mitt eget land Portugal. Personer som har det sämre ställt upplever att det blir allt svårare att få tillgång till hälso- och sjukvård, och därför räcker det inte att bara tala om saken. Vad vi behöver …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Nicole Sinclaire (NI). – (EN) Herr talman! Hälso- och sjukvården bör vara medlemsstaternas viktigaste fråga, men naturligtvis avser parlamentet att stifta lagar för hela EU. Det tycks dock själv inte kunna föregå med gott exempel.

Vissa av er kanske såg Londons Sunday Times igår, även om många av er inte gjorde det. Där diskuterade man parlamentsledamöternas vårdförmåner. Min kollega Ilda Figueiredo talade precis om budgetnedskärningar och hur dessa har lett till ytterligare ojämlikhet inom hälso- och sjukvården. Trots detta såg EU, det vill säga Europaparlamentets ledamöter, förra året till att ge sig själva 36 procent ökad hälso- och sjukvård, så att till exempel behandlingar mot åldrande, termalspa osv. betalas. Denna vecka, när vi talar om kvinnors ojämlikhet, är det dock en särskild statistik som utmärker sig. I Storbritannien kan en kvinna exempelvis endast få IVF-behandling en gång, det vill säga en cykel, medan kvinnliga ledamöter av Europaparlamentet och deras släktingar kan få fem cykler. Kom igen, om vi vill ha jämlikhet …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Anna Záborská (PPE). - (SK) Herr talman! Alla individer är unika och har sina egna förmågor, prioriteringar och levnadssätt. Från denna naturliga ojämlikhet har motivationen att göra situationen bättre uppstått – en motivation som är drivkraften i ekonomin.

Försöket att avlägsna ojämlikhet inom hälso- och sjukvården har dock mer med mänsklighet att göra än med ekonomi. Detta beror på att människor är jämlika när de är sjuka och lider. Vi får inte göra affärer på lidande.

Det är därför som läkare, och till exempel inte entreprenörer, avger läkared. Idén att jämna ut ojämlikhet inom hälso- och sjukvården bygger på värderingen av mänskligt liv. En absolut rätt till abort, som också försvaras i det framlagda betänkandet, undergräver denna värdering.

En obligatorisk finansiering av aborter genom den offentliga kassan berövar hälso- och sjukvården dess moraliska skyldighet och nedvärderar den till en lyxnivå som inte kan upprätthållas.

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Till och med i dagens EU råder det ännu ojämlikhet i hälsa i fråga om tillgång till tjänster, behandlingar och sociala faktorer, och detta gör det nödvändigt med en samordnad insats.

Orsakerna till dessa skillnader är i många fall oundvikliga och orättvisa, eftersom de beror på diskriminerande faktorer, till exempel enskilda personers minskade ekonomiska förmåga. Jag anser att minskad ojämlikhet i hälsa bör bli en grundläggande prioritering för Europa, med ett tillvägagångssätt som bygger på ”hälsa inom alla politikområden”, vilket ökar vårdkvaliteten för alla.

Under de kommande månaderna kommer Europaparlamentet att diskutera översynen av direktivet om erkännande av yrkeskvalifikationer. Det är ett lämpligt tillfälle att åstadkomma bättre mekanismer för att effektivt ta itu med svåra situationer utan någon form av diskriminering.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Det finns flera aspekter av denna fråga.

En som jag vill ta upp är att den bästa metoden för att avlägsna ojämlikhet i hälsa faktiskt är att göra människor mer friska. Det gläder mig att ett antal kolleger tillsammans med mig före jul lyckades få igenom en skriftlig förklaring i parlamentet som syftade till att genom t.ex. idrott göra 100 miljoner människor i EU mer aktiva före 2020. Jag ser fram emot kommissionens förslag i frågan.

Sedan är jag glad över att kunna säga att det har bildats en ny regering i mitt hemland – en PPE-regering tillsammans med socialdemokrater – för vilken en av prioriteringarna är allmän hälso- och sjukvårdsförsäkring. Tanken är att pengarna ska följa patienten och att patienten ska få tillgång till hälso- och sjukvård oavsett status eller förmögenhet eller någonting annat. Tillgången ska i stället bygga på behov. Jag anser att detta kommer att bli mycket framgångsrikt. Konceptet bygger på den nederländska modellen och vi är mycket nöjda med det.

  Karin Kadenbach (S&D). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Dagens fråga gäller att ”minska ojämlikhet i hälsa”. Det är en mycket ambitiös uppgift. Som läget är nu befarar jag att vi under de kommande åren och årtiondena kommer att bidra till att öka dessa skillnader och denna ojämlikhet ännu mer inom alla områden på EU-nivå. Det handlar inte bara om en faktisk tillbakagång i tillhandahållandet av hälso- och sjukvård, utan även om en sämre social standard, minskad tillgång till utbildning och svårare utbildningar. När allt kommer omkring vet vi att fattigdomen är större där utbildningsnivån är lägre och de sociala svårigheterna mer omfattande. Vi vet även att fattigdom gör människor sjuka.

Jag uppmanar kommissionen att – även när det blir nödvändigt att konsolidera EU:s budget och de nationella budgetarna – göra det klart och tydligt att vår oförmåga att investera i hälso- och sjukvård, sociala tjänster och utbildning i dag kommer att kosta oss i våra framtida hälso- och sjukvårdssystem.

  Elena Oana Antonescu (PPE). – (RO) Herr talman! Ojämlikhet i hälsa är en utmaning för EU:s åtagande om solidaritet, social och ekonomisk sammanhållning, mänskliga rättigheter och lika möjligheter. Det är därför som hälsofaktorn måste vara en del av all EU-politik. Medlemsstaterna måste uppmuntras att göra hälsa till en princip inom alla politikområden och när nya handlingsplaner utarbetas på alla områden, så att de kan bidra till att minska ojämlikheten och skapa en hög hälsoskyddsnivå.

Jag stöder behovet av att fastställa ett antal specifika indikatorer för övervakning av ojämlikhet i hälsa och jämförbara indikatorer som gör det möjligt för nationella myndigheter att bedöma framstegen inom detta område, i syfte att förbättra hälso- och sjukvårdssystemen. Ytterligare en aspekt av insatserna för att lösa problemet med ojämlikhet i hälsa är att vi måste skapa en strategisk mekanism för planering av arbetskraft, så att vi kan anställa och behålla personal inom hälso- och sjukvården.

  Petru Constantin Luhan (PPE). – (RO) Herr talman! Världshälsoorganisationen beräknar att rökning, alkoholkonsumtion, brist på motion och dålig kost senast 2020 kommer att orsaka 70 procent av alla sjukdomar och alla fall av för tidig död. Det faktum att det finns ett systematiskt samband mellan hälsotillstånd och social klass visar att dessa skillnader uppstår på grund av bristande förutsättningar för tillgång till grundläggande sociala tjänster. Detta tyder på att ojämlikhet i hälsa inte är ett resultat av enskilda val, utan att den är oundviklig och orättvis.

För första gången under arbetet med budgetplaneringen för 2007–2013 har hälsa föreslagits bli en av de främsta tio prioriteringarna för strukturfonderna. Kommissionen måste dock i sina övervakningsförfaranden gällande Europa 2020-strategin ta med differentierade jämförande indikatorer som bygger på socioekonomisk status, och ta hänsyn till åldersbaserad diskriminering.

  Maria Damanaki, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen är tacksam mot parlamentet för dess stöd till våra åtgärder för att överbrygga ojämlikhet i hälsa och för dess rekommendationer i denna viktiga fråga. Jag vill även framför allt tacka föredraganden Edite Estrela för hennes engagemang i frågan.

Skillnader i hälsa mellan länder, regioner, rika och fattiga samt olika etniska minoriteter påverkar alla EU-medlemsstater, och på många håll blir dessa skillnader allt större. Jag vill vara uppriktig på denna punkt. Vi börjar nu se de fullständiga effekterna av den ekonomiska krisen för människors hälsa och för hälso- och sjukvårdstjänsterna. Vi börjar även se effekterna av arbetslöshet och underskott. Det finns alltså en risk för att denna ojämlikhet kommer att förvärras. Att minska ojämlikheten i hälsa är viktigt både för våra medborgares välbefinnande och för Europas ekonomiska återhämtning. Det är en stor utmaning, vilket påpekas i parlamentets betänkande, som kräver åtgärder inom de olika politikområdena och förvaltningsnivåerna.

I betänkandet ger ni viktiga fingervisningar inför framtiden. Ni understryker behovet av att förbättra tillgången till främjande och förebyggande vård samt effektiv hälso- och sjukvård. Ni betonar vidare behovet av att rikta särskild uppmärksamhet mot utsatta grupper och användning av ny teknik, till exempel telemedicin, så att skillnaderna inom hälso- och sjukvård minskar. Kommissionen delar till fullo er oro.

Ni betonar även att ojämlikhet mellan könen är en viktig faktor som bidrar till ojämlikhet i hälsa. Jag håller personligen med er fullständigt på denna punkt.

Kommissionen går med krafttag vidare med sitt handlingsprogram för att hjälpa till att minska ojämlikhet i hälsa, såsom fastställts i meddelandet om solidaritet i hälsa, genom att arbeta politiskt övergripande och tillsammans med medlemsstaterna och aktörerna.

För att göra sådana partnerskap funktionsdugliga har medlemsstaterna nu börjat vidta gemensamma åtgärder mot ojämlikhet i hälsa, vilka finansieras genom EU:s folkhälsoprogram. Dessa åtgärder innefattar en konsekvensbedömning av ojämlikhet i hälsa, regionala och vetenskapliga nätverk samt initiativ från aktörer.

Politiskt övergripande åtgärder börjar med vårt arbete för folkhälsan, till exempel i fråga om tobakskontroll och näring, och genom åtgärder för aktivt och hälsosamt åldrande. Men vår strategi innehåller även åtaganden på områden som sysselsättning och socialpolitik, jordbruk, forskning och regionalpolitik.

Utan tvivel krävs det fler åtgärder. Det är även uppenbart att det här inte kommer att hända över en natt. Det kommer att ta flera år för oss att lyckas fullt ut, men tillsammans kan vi – och vi måste sannerligen också – göra varaktiga och handgripliga förändringar så att alla EU-medborgare har en chans att leva med god hälsa.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på tisdag den 8 mars.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE), skriftlig. – (PL) Gemensamma mål för att minska ojämlikhet i hälsa och tillgång till hälso- och sjukvård hör till EU:s prioriteringar. Vi vet att det finns påtagliga skillnader i hälsa mellan länder och personer med olika utbildningsnivå, inkomstnivå eller yrke. Denna ojämlikhet gäller även kön och karaktäristiskt nog framträder den tidigt i livet och fortsätter ofta genom åren, till och med från generation till generation.

Jag vill påpeka att Edite Estrela behandlar många aspekter av hälsoproblemen i sitt betänkande. Det är dock värt att notera att det för närvarande finns ett särskilt problem som är kopplat till migration av hälso- och sjukvårdspersonal, som leder till ojämlikhet i tillgång till deras tjänster. Vi behöver därför en gemensam, omfattande EU-strategi, som kan rikta uppmärksamheten mot förvaltning av resurser, registrering av personal, utbildning och yrkesutbildning, och som i sin tur bidrar till bättre kvalitet och trygghet, inte bara inom den nationella utan även den gränsöverskridande hälso- och sjukvården.

Jag betonar dessutom alltid att vi bör tala mer om förebyggande åtgärder och investera framför allt inom detta. Vi måste utveckla diagnostik, främja en hälsosam livsstil, effektivt utbyta information och investera i modern teknik, eftersom det är bättre att arbeta förebyggande.

  Tiziano Motti (PPE), skriftlig. – (IT) Ojämlikhet i hälsa inom EU är ett faktum som vi måste få bukt med. Det finns även skillnader inom varje medlemsstat mellan äldre, immigranter, arbetslösa och fattiga. Alla måste garanteras rätt till hälsa och den vård som krävs. Medborgarna bör garanteras tillgång till all nödvändig information om hälsa, bland annat genom ny informations- och kommunikationsteknik, och ersättning för utgifter som uppkommit. Bristande ekonomi kan och får inte leda till begränsade möjligheter till vård. På detta specifika område är den förenklade synen på abort ett problem, oavsett om abort ses som ett preventivmedel eller en behandlingsmetod, men alltid nödvändig. En kvinna som anser att det är nödvändigt att avsluta en graviditet är ofta ensam och saknar tillräckliga resurser, rädd för att behöva göra ett val där hon ställs inför en grundläggande fråga i sin tillvaro. Av denna anledning skulle jag, i stället för att göra abort till ett garanterat preventivmedel, föredra att lämpliga resurser blir tillgängliga, så att det finns en välkomnande, stödjande och specifik social- och välfärdspolitik för alla kvinnor, som hjälper dem att där så är möjligt få bukt med de orsaker som har fått dem att välja abort.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (RO) Det finns stora skillnader mellan hälso- och sjukvårdssystemen både inom och mellan medlemsstaterna. Jag vill betona att ingen regering bör ha rätt att under en ekonomisk kris göra drastiska nedskärningar i den budget som tilldelats hälso- och sjukvården. Jag vill rikta er uppmärksamhet mot situationen för hälso- och sjukvårdssystemet i Rumänien. På grund av de budgetnedskärningar som den nuvarande regeringen har gjort är ett betydande antal rumänska specialistläkare på väg att utvandra, kroniskt sjuka patienter har inte längre tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster och ersättningsberättigade läkemedel, och sjukhusutrustningen är omodern. Högerregeringen föreslår sammanslagningar av sjukhus, trots att vissa distrikt inte har tillräckligt med sängar till alla patienter och alltid måste kompletteras. Därför vädjar jag till kommissionen att göra mer för att standarden på hälso- och sjukvårdstjänster ska bli mer enhetlig och att utöva påtryckningar på medlemsstaterna, så att de tilldelar tillräckliga budgetar som garanterar att medborgarna får tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster som håller hög kvalitet.

  Bernadette Vergnaud (S&D), skriftlig. – (FR) I egenskap av föredragande för S&D-gruppen om yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd är jag glad över den text som utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har antagit, som innehåller många av de förslag som vi och andra medverkande utskott har lämnat.

Jag anser att Edite Estrelas betänkande är utmärkt, eftersom det belyser vissa av de centrala aspekterna av vår europeiska sociala modell och hälso- och sjukvårdsmodell, med andra ord lika tillgång till hälso- och sjukvård av hög kvalitet för alla i Europa, bättre handhavande av reproduktiv hälsa, övervakning av läkemedlens effektivitet och kvalitet genom oberoende system för säkerhetsövervakning av läkemedel och framför allt kravet på höga nivåer av offentlig finansiering till hälso- och sjukvård under denna ekonomiska kris.

Hälsa är inte en allmän vara som andra varor. Våra välfärdssystem är skyldiga att garantera att de mest eftersatta grupperna har tillgång till hälso- och sjukvård. Därför är jag naturligtvis förbluffad över rösterna till förmån för förslaget från EPP-gruppen EFD-gruppen att vissa av ovan nämnda punkter ska strykas. Detta tyder på en bakåtsträvande nyliberalism. Jag hoppas att den slutgiltiga omröstningen kommer att bevara andan i betänkandet och vara en heder för parlamentet.

25. Samarbete med utvecklingsländer för att främja god förvaltning i skattefrågor (kortfattad redogörelse)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Eva Joly, för utskottet för utveckling, om beskattning och utveckling – samarbete med utvecklingsländer för att främja god förvaltning i skattefrågor (2010/2101(INI)) (A7-0027/2011).

  Eva Joly, föredragande. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är med viss belåtenhet som jag lägger fram detta betänkande om beskattning och utveckling för er i kväll.

Betänkandet är ett viktigt steg i en kamp som började för längesedan och som jag nu fullföljer i Europaparlamentet. Jag vill tacka mina kolleger i utskottet för utveckling, som har gjort arbetet ytterst produktivt. Jag hoppas att betänkandet får sitt godkännande under omröstningen i morgon.

Utvecklingsländerna har drabbats hårt av den finansiella och ekonomiska krisen och de stigande priserna på jordbruksmaterial. De behöver nu hållbara nya resurser mer än någonsin. Mitt i denna globala kris är skatteintäkter, som är den äldsta källan till finansiering av utveckling, ett stort problem och en verklig utmaning.

Effektiva skattesystem ger inte bara finansiering till viktiga offentliga tjänster. Genom att främja en öppen och ansvarsfull användning av statliga intäkter är skatteintäkter även en av grundvalarna för en ansvarsfull demokrati. Att bidra till att skapa rättvisa, progressiva och transparenta skatter bör inte på något sätt leda till slopat eller minskat offentligt utvecklingsbistånd. Det bör inte vara ytterligare en ursäkt för de medlemsstater som i allt större mån är benägna att minska den del av BNP som ägnas det offentliga utvecklingsbiståndet.

Samtidigt som det offentliga utvecklingsbiståndet kanske är bristfälligt och har stort utrymme för förbättring är det inte mindre viktigt för länder som har drabbats hårt av både den ekonomiska och klimatrelaterade krisen. Det handlar inte om att ersätta stöd, utan om att leda om det mot utveckling av effektiva skattesystem, som de multinationella företagen måste bidra till på grundval av sina faktiska vinster. På detta sätt kommer fattiga länder att kunna ta herraväldet över sin egen utveckling igen, minska fattigdom och kompensera för sin förlust av tullintäkter som orsakats av liberaliseringen av marknaderna, så att de på lång sikt kan klara sig utan utländskt stöd.

Länderna i söder är inte bara offer för sina egna ineffektiva skattesystem. De är även offer för den skattedumpning som införts av Bretton Woods-organen, för kostnaderna för otillåten kapitalflykt och för skatteparadis. Varje år går de miste om enorma belopp i form av förlorade skatteintäkter, vilka beräknas uppgå till mer än tio gånger det stödbelopp som de får från rika länder.

Betänkandet belyser detta faktum. När det gäller OECD:s riktlinjer, som är långt ifrån tillfredsställande, så är dessa faktiskt ett hot. Genom att tillåta att samarbetsovilliga jurisdiktioner stryks från de grå listorna, genom att samarbetsavtal undertecknas utan att det införs något automatiskt system för informationsutbyte, skapar de en illusion om att skatteparadis är lagliga och ger trovärdighet åt ett system som är skadligt för de offentliga finanserna lika mycket i norr som i söder.

Det är ett viktigt steg i utvecklingen av dessa länder att sätta stopp för skatteparadis, och EU måste göra detta till en absolut prioritet. EU måste axla sitt ansvar precis som USA har gjort och skapa en tydlig och bindande lagstiftning som är förbunden med verkliga sanktionsmekanismer för att sätta stopp för skatteparadis, vilka fungerar som massförstörelsevapen för fattiga länders utveckling. EU måste förhindra företagens manipulering av vinster och internpriser, särskilt hos europeiska företag, som både gynnas av och missbrukar skadliga skattesystem. Vi måste införa en insynsvänlig, bindande internationell mekanism som gör alla multinationella företag, särskilt de inom utvinningsindustrin, skyldiga att automatiskt uppge sina vinster och de skatter som de betalar i varje land där de är verksamma.

Detta är ett viktigt första steg mot att stoppa dem som blir allt rikare på de sydliga ländernas misär. Det är också ett viktigt steg mot att återupprätta EU:s trovärdighet.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Herr talman! Mot bakgrund av den rådande ekonomiska krisen är det nödvändigt att främja god förvaltning i skattefrågor, både på EU-nivå och utanför EU. Jag vill påpeka att varje stat ansvarar för att besluta om sin egen skattepolitik. Praxisen att sätta hinder måste undvikas och samarbete mellan länder måste uppmuntras.

Att bekämpa skatteparadis är en huvudprioritering. De bidrar till att minska kvaliteten på det politiska systemet i utvecklingsländerna. De uppmuntrar också till ekonomisk brottslighet, som blir mer lukrativ. Detta bidrar i sin tur till att den orättvisa fördelningen av skatteintäkter ökar. En annan åtgärd inbegriper informationsutbyte mellan alla medlemsstater. Samtidigt krävs det att fler utvecklingsländer deltar i relevanta internationella forum.

  Franziska Keller (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Skatter och beskattning är ytterst viktiga frågor när vi talar om utvecklingspolitik. Det är en viktig fråga i samband med en konsekvent politik för utveckling, eftersom vi utan ett lämpligt skattesystem, utan en lämplig politik för skatteparadis, aldrig kommer att bli samstämda i vår utvecklingspolitik, och i nuläget är vi inte heller det. Därför välkomnar jag varmt det här betänkandet och jag hoppas att ni, ledamöter av Europaparlamentet, inte kommer att urvattna det i morgon.

Vi måste komplettera kommissionens meddelande, som har allvarliga brister. Exempelvis saknas hänvisning till de problem som finns inom OECD och skattekonkurrensens inverkan på skatteintäkterna. Om vi vill rätta oss efter Lissabonfördraget och om vi vill att vår utvecklingspolitik ska vara konsekvent måste vi vidta åtgärder nu, och jag ber er att stödja det här betänkandet fullt ut.

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Samtidigt som det är viktigt och nödvändigt med samarbete på skatteområdet får vi inte bortse från att skattepolitiken är ett centralt instrument för ekonomisk och social politik, vars utformning politiska kriterier och utvärderingar uppenbarligen har en inverkan på. Därför är det inte EU:s uppgift att exportera så kallad ”god förvaltning i skattefrågor”, som föredraganden mycket riktigt nämnt. Utvecklingsländernas suveränitet, val och alternativ måste respekteras fullt ut, samtidigt som uppmärksamhet riktas mot deras specifika situation och villkor.

Jag har gjort två observationer angående två frågor. Först och främst handlar det om de så kallade avtalen om ekonomiskt partnerskap, som vi har tvingat på utvecklingsländerna trots deras motstånd, och som strängt begränsar dessa länders skattesystem, samtidigt som de orsakar andra allvarliga skador. Min andra observation gäller skatteparadisen, som fortfarande finns kvar och som leder till intäktsförluster motsvarande 800 miljarder US-dollar varje år, enligt betänkandet. Dessa två exempel illustrerar EU:s inkonsekventa politik i fråga om dess angivna mål för utvecklingssamarbetet.

  Maria Damanaki, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! På kommissionens vägnar vill jag tacka Europaparlamentet och särskilt utskottet för utveckling för detta betänkande.

Jag är glad över att Eva Jolys betänkande belyser och förstärker budskapet i kommissionens meddelande om skatter och utveckling. Betänkandet innehåller även mycket ambitiösa mål och ger kraftfull vägledning för EU i syfte att stärka utvecklingsländernas finansiella resurser. Mobilisering av inhemska resurser är en central åtgärd för hållbar tillväxt, minskad fattigdom, goda styrelseformer och tillhandahållande av de kollektiva nyttigheter som krävs för att nå millennieutvecklingsmålen. Vi måste öka synergieffekterna mellan skatte- och utvecklingspolitiken och hjälpa utvecklingsländerna att skapa bättre skattesystem och förvaltningar.

Vi står inför ett allvarligt problem. Jag var personligen intresserad av era uppgifter om att beloppet för illegala utflöden är omkring tio gånger större än det bistånd som ges till utvecklingsländer. Det är verkligen slående.

Vi måste därför arbeta samtidigt på två kompletterande nivåer. Först och främst måste vi stödja effektiva nationella skattesystem och sedan måste vi arbeta för en transparent, samarbetsvillig och rättvis internationell skattemiljö för att hjälpa utvecklingsländerna att bekämpa skatteflykt och skadlig skattekonkurrens.

I betänkandet uppmanas kommissionen att i första hand ta större hänsyn till följderna av handelsliberaliseringen och därefter inte begränsa sig till OECD:s principer i kampen mot skatteflykt och skadlig skattekonkurrens. Jag vill ta upp just dessa utmaningar.

När det gäller den första frågan kan jag försäkra er om att vi är fast beslutna att stödja framgångsrik skattemässig omvandling genom ökat stöd till kapacitetsuppbyggnad, efterfrågestyrda regionala och internationella initiativ för kapacitetsutveckling samt bättre samordning av givare på EU-nivå och internationell nivå.

Angående den andra frågan anser kommissionen att skatteflykt och skadlig skattekonkurrens är ett stort hinder för mobilisering av inhemska resurser. Därför hjälper vi utvecklingsländerna att utveckla sin kapacitet för att ta itu med dessa utmaningar och även främja bättre internationellt samarbete i skattefrågor.

En hel del arbete har redan uträttats efter att kommissionens meddelande antogs. Konkreta åtgärder har möjliggjorts genom parlamentets finansiella stöd. Er tilldelning 2010 av 708 000 euro har gjort det möjligt för oss att finansiera en rad viktiga verksamheter som syftar till att främja skatteförvaltning. Dessa verksamheter innefattar tekniska seminarier av det afrikanska skatteförvaltningsforumet, stöd till utvinningsindustrin, insynsvänliga initiativ och finansiering av ett evenemang i anslutning till FN:s möte om mobilisering av inhemska resurser. Vi kommer även att bistå med teknisk hjälp för att genomföra avtal om utbyte av skatteinformation.

Kommissionen håller även på att utarbeta ett meddelande för bedömning av möjligheten att införa ett landsvis rapporteringskrav i EU-lagstiftningen. Vi har haft ett offentligt samråd i frågan, som avslutades i januari, och vi kommer nu att gå vidare med en konsekvensbedömning i denna viktiga fråga. Detta skulle kunna hjälpa utvecklingsländerna att mer effektivt motverka skatteflykt.

Jag vill varmt tacka er alla i parlamentet för ert stöd och engagemang i dessa frågor. Jag är övertygad om att vi kan göra stora framsteg för att förbättra skatteförvaltningen och jag är glad över att frågorna även har tagits med på föredragningslistorna till mötena med G20 och G8.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på tisdag den 8 mars.

26. Jordbruk och internationell handel (kortfattad redogörelse)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Georgios Papastamkos, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om EU:s jordbruk och internationell handel (2010/2110(INI)) (A7-0030/2011).

  Georgios Papastamkos, föredragande. – (EL) Herr talman! I en tid när unionen diskuterar den framtida gemensamma jordbrukspolitiken har det blivit ännu viktigare att garantera enhetlighet mellan jordbrukspolitiken och utrikeshandelspolitiken. Den europeiska jordbrukssektorn vill bidra mer och mer till produktion av kollektiva nyttigheter genom strikt säkerhet och kvalitet, miljöskydd och djurskyddsnormer. Det är därför bara logiskt att importerade jordbruksprodukter ska ge samma garantier. Under WTO-förhandlingarna har EU länge hållit en defensiv linje i fråga om jordbruket – och gör det i viss utsträckning även fortfarande. En del förbehåll måste dock göras i fråga om vissa missuppfattningar, där man inte beaktar hur radikalt den gemensamma jordbrukspolitiken har ändrats. EU har redan drastiskt minskat sitt handelssnedvridande internstöd, i motsats till andra viktiga handelspartner. EU har ensidigt gjort avsevärda nedskärningar av sina exportbidrag, medan vissa viktiga handelspartner fortsätter att i stor utsträckning använda andra former av export. EU är den största importören av jordbruksprodukter från utvecklingsländer i världen. EU har redan lagt fram ett extremt generöst förslag på jordbruksområdet, men detta har hittills inte föranlett en motsvarande ambitionsnivå från andra industriländer och avancerade utvecklingsländer. Samtidigt genomför kommissionens bilaterala och interregionala förhandlingar med flera handelspartner. Följderna av alla enskilda eftergifter för EU:s jordbruk, tillsammans med oavslutade jordbruksförhandlingar, ger oss särskild anledning till oro. Mot bakgrund av detta uppmanar vi kommissionen att försvara det europeiska jordbrukets multifunktionella roll och EU:s modell för jordbruk och livsmedel, som är en strategisk del av Europas ekonomi. Vi noterar att eftergifter gällande jordbruksutgifterna under inga omständigheter får användas som ett förhandlingsinstrument för förbättrad marknadstillgång för industriella varor och tjänster. Vi betonar behovet av en konsekvensbedömning innan förhandlingar inleds och förslag utbyts.

Vi uppmanar även kommissionen att främja EU:s offensiva jordbruksintressen och konkurrensfördelarna för EU:s högkvalitativa jordbruksprodukter, och än viktigare, att garantera ökat skydd för geografiska indikationer av våra partner, både inom ramen för bilaterala handelsavtal och inom ramen för Acta- och WTO-avtalet.

Sammanfattningsvis är jordbruket inte bara en ekonomisk verksamhet. Det förser samhället i sin helhet med kollektiva nyttigheter av stor betydelse, vars tillgång inte kan garanteras genom marknaderna. En effektiv avvägning mellan handelsrelaterade och icke handelsrelaterade aspekter blir därför den huvudsakliga utmaningen. Den gemensamma jordbrukspolitikens ekonomiska sammansättning är sådan att det finns ett trängande behov av enhetlighet mellan EU:s jordbrukspolitik och externa handelspolitik, mellan inre aspekter av den gemensamma jordbrukspolitiken och yttre aspekter eller, för att uttrycka det på annat sätt, mellan det vi kallar in foro interno och in foro externo, och med detta menar jag mellan EU:s närvaro inom internationell handel både bilateralt och multilateralt.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja påstå att det är ganska lämpligt att vi diskuterar detta viktiga betänkande, vilket jag tackar föredraganden för, när 30 irländska jordbrukare genomför en sittstrejk i kommissionens kontor i Dublin och har för avsikt att stanna över natten.

Detta är verkligen en viktig angelägenhet. Betänkandet återspeglar den frustration som ledamöterna i jordbruksutskottet och våra jordbrukare och konsumenter känner i fråga om oförenligheten mellan å ena sidan EU:s jordbruks- och livsmedelspolitik och å andra sidan EU:s handelspolitik. Därför innehåller betänkandet kraftfulla ord. Vissa tycker att de är alltför kraftfulla, men jag anser att de återspeglar frustrationen.

Och sett från en irländsk nötkreatursuppfödares synvinkel kommer ni att decimera vår djuruppfödningssektor, som är en låginkomstsektor. Ni kommer att förstöra vår miljö.

Jag skulle även vilja tillägga några ord om konsekvens i fråga om klimatförändringarna. Koldioxidavtrycket av brasilianskt nötkött är fyra gånger större än av irländskt nötkött, så jag ber er att läsa det här betänkandet. Jag ber enträget att det ska stödjas.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det är viktigt att EU garanterar en bra balans mellan behovet av att stödja en viktig sektor, med andra ord jordbruket i medlemsstaterna, och av att stärka EU:s internationella handelspolitik.

En affärsstrategi som är starkt inriktad på att följa den globala marknadernas dynamik skulle sluta med att vi offrar den europeiska jordbrukssektorns konkurrenskraft. Detta skadar inte bara den ekonomiska sektorn och får allvarliga konsekvenser för sysselsättningen, utan det undergräver även alla möjligheter till utveckling av våra landsbygdsområden. Vi måste försvara kvaliteten på vår jordbruksproduktion och införa ett stöd till likvärdiga kvalitetsstandarder gällande livsmedelssäkerhet, människors och djurs hälsa och välbefinnande samt sociala rättigheter när vi utformar handelsavtal med tredjeländer.

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! I det betänkande som diskuteras ges många exempel på de ödesdigra konsekvenserna av världshandelns liberalisering för jordbrukssektorn. I betänkandet tydliggörs att jordbruket har använts som förhandlingsinstrument i utbyte mot tillgodoseende av andra intressen i WTO-förhandlingarna, inte minst intressena hos EU:s stora industri- och tjänstegrupper. Föredraganden drar dock inte den lärdom som han borde dra angående de nödvändiga konsekvenserna, vilka bland annat inbegriper att den vägledande principen för internationell handel bör utgöra ett komplement i stället för att leda till konkurrens mellan producerande länder och producenter, och att det krävs ett jordbruk som är inriktat på livsmedelsförsörjning och livsmedelssäkerhet i varje land. Jordbruk och planering bör motverka den farliga produktionsanarkin för en liberaliserad marknad. Detta är vad som krävs, inte aktningsvärda eller oviktiga förklaringar, och detta har föredraganden varit oförmögen eller ovillig att lägga fram …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Diane Dodds (NI). – (EN) Herr talman! Jag tackar föredraganden för hans betänkande, och i likhet med många kolleger här vill jag inrikta mig på handelsförhandlingarna med Mercosur, eftersom de för oss i norra Irland riskerar att förstöra vissa sektorer, framför allt djuruppfödningssektorn.

I fredags träffade jag företrädare för livsmedelsindustrin i norra Irland. Livsmedelsindustrin i norra Irland står för 16 procent av BNP och tiotusentals arbetstillfällen. Den har visat sig stå emot lågkonjunkturen och har vuxit till och med under de allra svåraste ekonomiska förhållandena. I framtiden kan den vara en hörnsten i en dynamisk ekonomi och en utvidgning av den privata sektorn. Det är detta som liberaliseringen av handeln och i synnerhet förhandlingarna med Mercosur sätter på spel, tillsammans med tiotusentals arbetstillfällen och försörjningen för många av mina väljare.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! I likhet med mina irländska kolleger är jag mycket oroad över att jordbrukssektorn offras för den stora industrin. Detta måste få ett slut.

Förslagen om Mercosur kan sannerligen inte godtas. De har lagts fram alldeles för snabbt, utan ett ordentligt samråd med parlamentet, och de skulle kunna decimera jordbrukssektorn. Man kan tala om ersättning, men man kan inte på något sätt ersätta ett samhälle för att det mister medborgare, och särskilt inte dess jordbrukssektor, eftersom detta påverkar alla i samhället, framför allt på landsbygden.

Vi är mycket bekymrade över detta. Aspekten av standarder och produktion utomlands gentemot Europa måste beaktas, men i slutändan är EU:s huvudsakliga uppgift att skydda sina egna intressen, det vill säga jordbrukssektorn här i Europa.

  Marc Tarabella (S&D). – (FR) Herr talman! Först och främst vill jag gratulera Georgios Papastamkos till kvaliteten på hans betänkande, där han riktar uppmärksamheten mot de grundläggande kriterier som EU:s förhandlare måste arbeta med och betonar att mer utrymme bör ges till icke affärsrelaterade aspekter i förhandlingarna.

Som vi precis har hört är våra jordbrukare bundna till mycket strikta miljö- och hälsoskyddsbestämmelser, särskilt när det gäller produktionshygien, hållbar produktion och djurens välbefinnande, och vi kan inte längre tillåta att de offras till förmån för den internationella handeln och blir lidande av orättvis och snedvriden konkurrens i förhållande till tredjeländer, som tränger in på den europeiska marknaden med produkter som inte alltid uppfyller EU:s interna produktionsstandarder.

Jag uppmanar också kommissionen och parlamentet att gå ytterst försiktigt tillväga, framför allt med tanke på avtalen med Mercosur, som uppenbarligen äventyrar Europas uppfödningsbransch, och även all jordbruksproduktion och EU-produktion av kollektiva nyttigheter, som föredraganden nämnt, vilken marknaden naturligtvis inte gottgör.

  Czesław Adam Siekierski (PPE). – (PL) Herr talman! Internationell konkurrenshandel gynnar alla som deltar, men i olika utsträckning. Jordbrukssektorn är särskilt utsatt eftersom produktionskostnaderna varierar kraftigt beroende på produktionsplats och särskilt som en följd av orubbliga kvalitets- och produktionsstandarder.

I EU har vi lagt ribban väldigt högt i detta avseende, vilket gör våra produkter mindre konkurrenskraftiga. Detta är vårt medvetna val i syfte att skydda våra konsumenter. Därför bör det inte komma som en överraskning för någon att vi vill ha samma krav på varor som importeras till vår marknad från andra länder. Hittills har EU gjort alldeles för många eftergifter, särskilt på marknaden för jordbruksprodukter, på bekostnad av våra jordbrukare, men detta får inte …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Vi känner en viss frustration, eftersom EU inte bara är världens största livsmedelsimportör, utan även den största livsmedelsexportören, vilket innebär att vi även starkt gynnas av den liberaliserade internationella handeln, den globala konkurrensen. Jag håller fullständigt med mina kolleger om att kommissionen gjorde ett misstag när uppdraget utformades. Till och med kommissionens ordförande har erkänt detta för mig, när han sade att han under WTO-förhandlingarna inte ställde samma krav på våra handelspartner när det gäller miljö, fytosanitära villkor samt djurs hälsa och välbefinnande, vilket innebär att mandatet hat utformats på ett bristfälligt sätt. Om vi gör ett misstag måste vi dock rätta till det. Mandatet måste ändras och vi måste kräva samma sak från våra partner i framtiden.

  Åsa Westlund (S&D). - Herr talman! Internationell handel spelar väldigt stor roll för utvecklingen i världen och har väldigt stor påverkan också på vårt jordbruk. En av de kanske viktigaste saker som ligger framför oss är utvecklingen i Egypten, Tunisien och Libyen. En av de viktigaste saker som EU kan göra här är att öppna upp sina marknader för t.ex. olja för att verkligen hjälpa befolkningen i dessa länder att se en framtid i sina egna länder. De som oroar sig över flyktingströmmar till EU borde också se till att anpassa EU:s handelspolitik gentemot dessa länder, så att människor faktiskt ser en framtid i dessa länder och inte behöver ta till flykt.

Sedan måste jag bara tillägga att det känns lite tragikomiskt när man kommer från ett land som har mycket högre djurskyddsregler än EU att höra talas om de europeiska höga djurskyddsstandarderna. Utifrån mitt lands perspektiv har EU väldigt låga djurskyddsstandarder, inte minst när det gäller kyckling och gris, och det finns väldigt mycket kvar att göra på det området.

  Maria Damanaki, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen välkomnar detta betänkande och tackar föredraganden, Georgios Papastamkos, och ledamöterna i de båda utskotten – utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling samt utskottet för internationell handel – för deras bemödanden att ta itu med ett komplicerat ämne på ett uttömmande sätt. Ett antal rekommendationer i detta betänkande återspeglar kommissionens politiska visioner och prioriteringar som den har beskrivit utförligt i ett antal meddelanden.

Jag måste medge att en liberalisering av handeln skapar stora utmaningar för EU:s jordbruk och även för kommissionen. Men som parlamentet också har insett pågår ett antal förhandlingar om den internationella handeln som innehåller möjligheter för vårt jordbruk. Vi måste också titta på de bredare fördelar för EU:s ekonomi i sin helhet som finns inom räckhåll om vi öppnar för en friare handel.

På det hela taget är det viktigt att vårt budskap är sammanhängande. Vi behöver detta budskap inom de pågående samtal som vi deltar i, vare sig vi samtalar med ett antal partner i Asean-gruppen och Afrika om Doha eller med Mercosur-länderna.

Det skulle därför vara fel att enbart beskriva handelns ökade öppenhet som ett ensidigt förlustscenario för EU:s jordbruk. Eftersom vi har betydande offensiva intressen inom jordbruket ger handelsöverenskommelser nya möjligheter med utgångspunkt i våra partners koncessioner. Detta stöds av ”kalla fakta”. Preliminära siffror för 2010 visar att EU är en nettoexportör av livsmedelsprodukter från jordbruket med en export av sådana produkter till ett värde av 90 miljarder euro och ett handelsöverskott på mer än 6 miljarder euro. Denna trend kan förklaras med den strategiska fokusering som EU-jordbrukets livsmedelsindustri har haft på leverans av produkter som håller hög kvalitet – vilket redan har nämnts – och produkter som har högt värde, vilka uppenbarligen har en ökande efterfrågan i världen.

Tack vare sin unika och breda sakkunskap har EU-jordbrukets livsmedelsindustri ett starkt kort att spela på den globala marknaden. Jag håller med om att vi måste satsa på det kortet. I detta sammanhang har en konsekvent marknadsorientering i den allmänna jordbrukspolitikens reformer under de senaste två årtiondena bidragit till att stärka jordbrukssektorns konkurrenskraft genom att uppmuntra jordbrukarna att anpassa sig till marknadens lösningar. Samtidigt bör emellertid mångfalden inom jordbruket i EU:s 27 medlemsstater uppskattas till fullo. Om EU ska kunna säkerställa en långsiktig framtid för sina jordbruksområden på ett territoriellt och miljömässigt balanserat sätt måste vi respektera detta.

Vi måste också förstå att särskilt känsliga sektorer inte kan förväntas tåla alltför stora mängder extra import som skulle öka trycket på den inhemska marknadens genomsnittspriser och normalproduktion. Den verkliga utmaningen när vi förhandlar om multilaterala eller bilaterala avtal som påverkar EU:s jordbruk är därför att hitta rätt avvägning mellan våra offensiva och våra defensiva intressen inom jordbruket samt mellan jordbruket och andra områden som berörs av våra förhandlingar om handelsavtal.

Kommissionen är mycket medveten om detta och kommer att fortsätta att arbeta mot detta mål i nära samarbete med parlamentet. Därför vill jag att parlamentet ska hjälpa oss att göra rätt avvägning och att sända rätt signaler till den övriga världen.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 8 mars kl. 12.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Mer än 30 jordbrukare protesterar i en sittstrejk på Europeiska kommissionens kontor i Dublin för att visa att de anser att sådant som är av intresse för EU:s jordbrukssektor offras för handelsintressen. Vi måste se till att jordbrukarna inte förfördelas för handelns skull eller används som förhandlingsredskap i förhandlingar om handelsavtal.

Därför välkomnar jag detta kraftfulla och vältajmade betänkande och den kritik som det innehåller av kommissionens kapitulation i jordbruksfrågor i syfte att få bättre tillträde till nya marknader. Det är mycket viktigt för konkurrenskraften och hållbarheten hos EU:s jordbrukssektor att finna nya marknader för EU:s varor av hög kvalitet. Dessa överenskommelser måste emellertid vara till fördel för EU:s jordbrukssektor och inte till dess nackdel, vilket kan bli fallet med handelsavtalet med Mercosur.

Irländska jordbruksprodukter är av hög kvalitet och de är därför mycket omtyckta, men irländska jordbrukare kommer inte att kunna fortsätta på samma sätt om billigare produkter av sämre kvalitet får säljas i EU.

  Spyros Danellis (S&D), skriftlig. – (EL) I dag står vi inför ännu ett försök att bryta mot den väl avvägda (baserad på riskbedömning) och vetenskapligt motiverade synen på den känsliga och för folkhälsan viktiga frågan om reglering av tobaksprodukter. Den brasilianska regeringen är i färd med att genomdriva lagstiftning som ska leda till ett totalt förbud för tillverkning och försäljning av cigaretter som innehåller olika substanser, så kallade blend-cigaretter. Denna lagstiftning genomdrivs utan att man presenterar några bevis för det faktum att dessa cigaretter tilltalar ungdomar mer än virginia-cigaretter. Ett sådant beslut skulle skada tillverkare och exportörer av orientalisk tobak och tobak av burley-typ, tobak som tillverkas i EU, och samtidigt slå ut alla konkurrenter till cigaretter och tobak av virginiatyp, som har Brasilien som världsledande tillverkare och exportör. Kommissionen uppmanas därför att ta upp frågan om Brasiliens avsikter vid nästa möte med WTO:s kommitté för tekniska handelshinder den 24–25 mars 2011.

  Alajos Mészáros (PPE), skriftlig. – (HU) Angående EU:s jordbruk och internationell handel: Med tanke på att jordbruket inte bara är en ekonomisk verksamhet och att jordbruks- och livsmedelspolitiken måste föras med inriktning mot sådana grundläggande mål som livsmedelssäkerhet och livsmedelsförsörjning är den viktigaste utmaningen en effektiv samordning av kommersiella och icke-kommersiella överväganden. EU, som är den största importören av jordbruksprodukter från utvecklingsländerna, importerar mer än USA, Japan, Kanada, Australien och Nya Zeeland tillsammans. Att ge ökat marknadstillträde till dessa länder skulle kunna ha skadlig effekt, inte bara för europeiska jordbruksproducenter utan även för de mest behövande utvecklingsländerna. Just därför måste EU ha bättre balans mellan olika sektorer vid sina handelsförhandlingar och främja både sina defensiva och sina offensiva jordbruksintressen. EU:s jordbrukssektor spelar en avgörande roll i Europa 2020-strategin när det gäller olika sociala och ekonomiska utmaningar. EU:s handelspolitik spelar en viktig och avgörande roll genom att låta jordbruket fortsätta att bidra till att uppnå målen. Jag håller med om att handelspolitiken inte får hindra dynamiken i EU:s jordbrukssektor; tvärtom måste handelspolitiken och jordbrukspolitiken ömsesidigt stödja varandra.

27. Proteinbristen i EU (kortfattad redogörelse)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Martin Häusling, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om proteinbristen i EU: vilka lösningar finns det på detta långvariga problem? (2009/2236(INI)) (A7-0026/2011).

  Martin Häusling, föredragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att uttrycka min djupa tacksamhet till skuggföredragandena för deras vänliga samarbete kring detta betänkande. Det har blivit ett mycket ambitiöst betänkande. Jag vill kort beröra några av de viktiga punkterna, men jag kommer inte att undvika att nämna de kontroversiella frågorna heller.

Vi har en enorm proteinbrist i EU. Åttio procent av vårt behov av proteingrödor importeras, och jag måste tyvärr säga att denna tendens ökar. Det betyder att vi använder omkring 20 miljoner hektar jordbruksareal i andra länder eller, för att uttrycka det annorlunda, lägger ut 10 procent av vår jordbruksareal på entreprenad till andra länder för odling av proteingrödor. En orsak till detta är Blair House-avtalet som vi slöt i början av 1990-talet och som hade en synnerligen negativ inverkan på de europeiska proteingrödornas konkurrenskraft. Det är orsaken till att vår marknad har översvämmats av billig soja. Odlingen av proteingrödor i EU har minskat med 30 procent när det gäller baljväxter, och nu används endast tre procent av EU:s jordbruksareal för odling av proteingrödor. I Tyskland är siffran bara en procent.

Produktionen i Europa har nått en kritisk punkt, vilket sätter forskning och utveckling av europeiska proteingrödor på spel. Det krävs politiska åtgärder för att främja ett återvändande till odling av proteingrödor i Europa, om vi inte ska hamna under ett tröskelvärde som äventyrar en fortsatt odling av proteingrödor i Europa. Om detta sker kommer vi även att förlora proteingrödornas positiva effekt, särskilt den förnuftiga ordningen med växelbruk i jordbruket.

Odling av proteingrödor har en enorm potential i Europa. En av våra punkter går ut på att sund konkurrens måste återinföras; med andra ord måste Blair House-avtalet ifrågasättas och slutligen avskaffas.

Vi anser emellertid att det viktigaste är att odling av proteingrödor ges en viktig central roll i framtiden när vi reformerar den gemensamma jordbrukspolitiken, eftersom den har många fördelar för en reformerad jordbrukspolitik. Den är viktig för att skydda våra vatten och vårt klimat, och den är viktig för den biologiska mångfalden. Jag vill bara nämna ett exempel. Att odla baljväxter är mycket viktigt för bindning av koldioxid. Detta kan minimera importen eller användningen av mineralkväve. Vi vill därför se att odling av baljväxter görs till ett permanent inslag i framtida växelbruk i den gemensamma jordbrukspolitiken och förankras i den första pelaren.

Vi anser också att det är viktigt att minska vårt beroende av import och på så sätt slutligen se till att EU kan producera kött utan att importera. EU har hamnat på andra plats i världen när det gäller import. Kina ligger på första plats och importerar nu mer protein än EU. Vi har alltså en konkurrent på detta område.

När vi nu har konstaterat att detta är ett centralt mål måste vi emellertid vara medvetna om att vissa frågor som vi har röstat om i betänkandet är diskutabla, nämligen skapandet av importlättnader för soja genom ifrågasättande av totalförbudet. Det hör inte hemma i detta betänkande, och det är rentav kontraproduktivt att ha med det. Vi försöker att uppmuntra odling av proteingrödor i Europa, inte att underlätta import. Det måste alla få klart för sig.

Om vi menar allvar med detta betänkande måste vi i konsekvensens namn komma överens om att ta bort dessa punkter; i annat fall – och det erkänner jag öppet – kommer det att vara ett problem för mig att mitt namn förknippas med detta betänkande.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Herr talman! Jag vill bara säga till vår föredragande att detta är ett mycket välgjort arbete och ett betänkande som måste läsas, eftersom det betonar vårt beroende av importerade produkter för våra proteinbehov. Jag anser att din betoning av den situation som vi befinner oss i i förhållande till Kina är mycket viktig, eftersom vi måste betrakta detta ur ett livsmedelsförsörjningsperspektiv.

Det är särskilt två frågor som jag vill fästa uppmärksamheten på. Jag förstår din känslighet när det gäller frågan om genetiskt modifierade organismer i detta betänkande, men här och nu är frågan om tillfällig närvaro av icke godkända genetiskt modifierade organismer ett bekymmer för boskapsuppfödare i EU. Vi behöver verkligen finna en teknisk lösning och jag tror att utvecklingen på senare tid tar oss i den riktningen.

Jag anser att punkt 12 om bearbetat animaliskt protein också är mycket viktig under förutsättning att vi tillämpar de regler som anges där. Detta är emellertid ett av de problem som vi har i EU, där vi av mycket goda skäl med tanke på människors och djurs hälsa förbjöd vissa animala proteiner i kedjan, vilket gör att det faktiskt har uppstått en brist.

Jag välkomnar detta betänkande och jag anser att det belyser ett av nyckelproblemen för EU när det gäller att tillmötesgå behoven av djurfoder för boskapsuppfödningssektorn.

  Marc Tarabella (S&D). – (FR) Herr talman! Först av allt vill jag också tacka och berömma Martin Häusling för hans viktiga betänkande, även om jag är besviken över den slutliga versionen. Detta är emellertid inte hans fel. Därför lade jag, i likhet med honom, ned min röst vid slutomröstningen i utskottet.

För det första beklagar jag att innehållet i betänkandet har förvrängts genom att frågan om totalförbud har kommit med. Uppmaningen att lätta på reglerna för import av icke godkända genetiskt modifierade organismer löser inte problemet med EU:s proteinbrist och borde därför inte ha funnits med på denna punkt.

För det andra är det fullständigt livsviktigt att vi stoppar den avsevärda nedgången i produktionen av proteingrödor i EU och att vi minskar vårt redan nu alarmerande beroende av importerade växtproteiner. Jag vill också ifrågasätta Blair House-avtalet, vars marknadsorienterade mål har bidragit till extrema prissvängningar. Dessutom går detta avtal fullkomligt stick i stäv med Kyotoprotokollet och dess mål rörande den globala uppvärmningen.

Slutligen behöver vi i framtiden inlemma proteingrödorna i vårt växelbruk som en del av en förnuftig och ansvarsfull förvaltning av vår markanvändning.

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Bristen på vegetabiliska proteiner från proteingrödor i Europa är ytterligare ett exempel på den ojämlikhet som skapats av gällande jordbruks- och handelspolitik. Detta beroende har direkta konsekvenser för säkerhet och kvalitet när det gäller EU-medborgarnas livsmedelsförsörjning och har gjort att boskapsuppfödarnas utsatthet för prissvängningar på foder har ökat på ett oroväckande sätt. Vi måste vidta en rad åtgärder för att särskilt stimulera produktionen av proteingrödor och satsa på lokal produktion med korta försörjningskedjor för att övervinna den rådande bristen och gradvis minska importen.

Dessa åtgärder skulle bland annat kunna omfatta system för växelbruk, rådgivningsverksamhet för lantbruket samt forskning och utveckling. Detta problem får emellertid inte bli en förevändning för att skapa andra, större problem. Det rättfärdigar därför inte att man tummar på tillämpningen av försiktighetsprincipen eller totalförbudet mot genetiskt modifierade organismer eller …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Diane Dodds (NI). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för betänkandet.

Stigande foderpriser och importförbud som införts av andra länder har visat hur utsatt EU är just när det gäller försörjningen av djurfoder. Tillgången på protein är synnerligen viktig för boskapsuppfödningssektorn och dess lönsamhet. Jordbrukare inom denna sektor i min valkrets har för närvarande mycket stora svårigheter, särskilt de som föder upp svin.

Trots föredragandens reservationer kan jag också säga att jag anser att EU måste nå en lösning när det gäller totalförbudet. Jag talade i förra veckan hemma i min valkrets med personer som faktiskt importerar foder. De sade att de utspel som förekommit på sista tiden endast är politiska bifall som inte innebär och inte kommer att innebära någon långsiktig lösning, och vi behöver verkligen komma fram till en lösning när det gäller totalförbudet.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Michel Dantin (PPE). – (FR) Herr talman! Som skuggföredragande för min grupp vill även jag tacka föredraganden för att vi har kunnat arbeta med honom på det sätt som vi har gjort i denna fråga.

Jag anser att detta i sanning är en strategisk fråga för tillfället. Vi har redan hört om Kina. Jag vill nämna en siffra: 2010 köpte kineserna 49 procent av marknadens sojamjöl. Prognosen för 2011 är att samma kund kommer att köpa 57 procent av allt sojamjöl på marknaden.

Därför är detta en fråga om EU:s oberoende på medellång sikt. Tänk er att några mycket intensiva jordbruksområden skulle sakna soja under en vecka; vad skulle hända då? Vi måste absolut utveckla dessa grödor på nytt inom vår region.

Mitt land inledde 2010 en strategi med stöd av artikel 68. Detta visade att produktionen kunde anpassas efter politiken.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) Herr talman! Jag vill lyckönska Martin Häusling, företrädaren för gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet och den som utformat yttrandet för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, och jag tackar honom för hans utmärkta samarbete. Betänkandet visar på ett utmärkt sätt att EU:s animalieproduktion hotas av den nuvarande proteinbristen, där verkliga möjligheter till genombrott saknas; varken våra klimatförhållanden eller den gemensamma jordbrukspolitikens bidragssystem stimulerar till odling av baljväxter. Jag vill fästa kommissionsledamot Maria Damanskis uppmärksamhet på en mycket viktig synpunkt: Kommissionen måste omedelbart upphäva förbudet mot att utfodra icke-idisslare, fjäderfä och svin med animaliskt protein. Det finns inte ett enda skäl att behålla detta förbud när det gäller icke-idisslare …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Czesław Adam Siekierski (PPE). – (PL) EU:s oförnuftiga jordbrukspolitik har lett till en situation där produktion av proteinrika grödor inte längre bär sig ekonomiskt för europeiska jordbrukare. Proteinbristen har visat att EU:s politik att öppna våra marknader för jordbruksimport bör omprövas. I dag har vi till exempel på EU:s marknader soja, som nästan helt och hållet importeras från Argentina, Brasilien, USA eller asiatiska marknader. Soja är genetiskt modifierat, så att producera det är relativt billigt. Ett annat problem är frågan om att tillåta genetiskt modifierad animalieproduktion på den europeiska marknaden. Vi är definitivt inkonsekventa i detta avseende. Vi för en debatt om huruvida vi ska tillåta eller förbjuda genetiskt modifierade organismer inom EU samtidigt som vi bortser från att genetiskt modifierad soja för fodertillverkning importeras från andra länder och att vi i slutändan indirekt konsumerar denna.

  Åsa Westlund (S&D). - Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för ett väldigt välskrivet betänkande, mycket mer välskrivet än mycket annat som vi röstar om i kammaren. Jag instämmer också i att skrivningarna om GMO och totalförbudet är väldigt olyckliga i detta betänkande. De går tvärtemot hela betänkandet i sig, men är givetvis också väldigt olyckliga i sak.

Jag vill också lyfta fram de positiva klimataspekter som det skulle innebära att man odlade mer proteingrödor inom EU. Det finns skäl att göra det. Men det finns också en väldigt stor fråga som liksom förblir olöst i hela detta betänkande, nämligen att vi äter mer och mer kött. Ju mer pengar vi får, desto mer kött äter vi, desto mer klimatpåverkan blir det och desto mer proteingrödor går det åt. Vad gör vi åt denna stora fråga, som är den brinnande kärnan i hela detta resonemang? Det är en fråga för framtiden, både för oss och för EU-kommissionen.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Först vill jag ge föredraganden Martin Häusling en eloge för att han har tagit upp denna viktiga fråga här. Detta är faktiskt något av en skandal. Något måste vara fel när proteinproduktionen i EU minskar.

(EN) Det var en oerhörd chock för mig när jag insåg att vi för att fylla vårt proteinbehov måste importera 80 procent av den mängd vi konsumerar. Hur kan det vara så i en union där man är så mån om sitt jordbruk, både när det gäller spannmål och nöt och annan boskap? Föredraganden tar upp två mycket viktiga frågor. Den ena gäller växelbruket. Detta är något som är lättare sagt än gjort, och marknaden måste naturligtvis vara med och uppmuntra jordbrukarna att ändra sina odlingsmetoder. För det andra vill jag också framhålla att denna fråga bör ingå som ett mål inom ramen för den reform av den gemensamma jordbrukspolitiken som ska inledas inom kort, så att vi kan bli självförsörjande i vår proteinproduktion.

  Maria Damanaki, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! En stabil och hållbar proteinförsörjning är något ytterst viktigt för EU:s boskapssektor. Jag vill därför tacka föredraganden Martin Häusling och ledamöterna i jordbruksutskottet för att de sett till att denna viktiga fråga är tillbaka på dagordningen.

Betänkandet utgör ett välkommet bidrag till diskussionen om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken fram till 2020. Som ni vet har kommissionen för avsikt att till hösten lägga fram lagstiftningsförslag.

Jag vill påpeka att den inhemska proteinproduktionen har ökat som ett resultat av ökningen av biprodukter från biobränsleindustrin. Produktionen av rapsfrömjöl och biprodukter från etanoltillverkningen har stigit markant. Dessa produkter utgör nu 22 procent av EU:s konsumtion av proteinrika foderingredienser, vilket ska jämföras med 12 procent för fem år sedan.

Stöd till jordbrukare som tillämpar växelbruk där baljväxter ingår är ett av de centrala förslagen i betänkandet. Som ni vet utgör växelbruk en av de faktorer som övervägs för att göra direktstöden grönare.

Jag välkomnar därför ert stöd för ett ur miljösynpunkt mer hållbart åkerbruk. Jag ser ytterligare möjligheter när det gäller att undersöka synergieffekterna med exempelvis ett integrerat växtskydd. Arbetet för att göra direktstöden grönare får dock inte äventyra frikopplingen av direktstöden från kravet att odla en viss gröda.

Denna tanke är central för den marknadsinriktning som har uppnåtts tack vare tidigare reformer. Jag vill betona att flera medlemsstater använder sig av möjligheten att koppla en del av direktstödet till olika miljömål för att främja proteingrödor.

Jag vill även framhålla att en betydande ökning av baljväxter och sojabönor inom EU antagligen skulle innebära att spannmålsproduktionen minskareftersom tillgången till odlingsmark är begränsad.

Jag vill avslutningsvis peka på två andra områden där EU-politiken kan komma med ett bidrag: forsknings- respektive landsbygdsutvecklingspolitiken. Båda dessa områden har en roll att spela för att vi ska få ut så mycket som möjligt av våra olika proteinkällor. Exempelvis kan olika utbildningsinsatser bidra till att proteingrödorna tas till vara på bästa sätt och till en optimerad foderanvändning. Även nya växtsorter kan tas fram.

Sammanfattningsvis ser kommissionen positivt på era tankar i samband med att de reformerade förslagen ska utarbetas. Men låt oss tala klarspråk: Varken växelbruk eller olika incitament via forsknings- eller landsbygdsutvecklingspolitiken hjälper. Jo, naturligtvis kan sådana åtgärder hjälpa, men EU kommer ändå att fortsätta vara beroende av importerat protein.

  Talmannen. – (EN) Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 8 mars kl. 12.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Politiken när det gäller odling av proteinrika grödor och foderproduktion inom EU måste ses över. Även de nuvarande handelspolitiska arrangemangen för import av foder från USA är otillfredsställande. På grund av de geografiska och klimatmässiga förhållandena har strukturen på produktionen av proteinrika grödor inom EU förändrats, en utveckling som också är bra för den biologiska mångfalden och för att bekämpa klimatförändringarna. Foder som importeras från andra länder utsätts inte för samma strikta kontroll som europeiskt foder, vilket gör att vi inte kan vara 100 procent säkra på detta foders kvalitet. Vi vet inte säkert varifrån råvarorna som fodret innehåller kommer från. Vi bör omedelbart vidta åtgärder för att få till stånd en förändring här, annars kommer vår försäkran om att europeiska livsmedel är hälsosamma, säkra och av högsta kvalitet att klinga falskt.

En annan lösning på proteinbristen inom EU kan vara att lätta på reglerna som förbjuder kött- och benmjöl i djurfoder. När det gäller svin och fjäderfä finns det inga bevis för att det skulle finnas någon risk att sådant foder sprider sjukdomar. Om sådant mjöl skulle tillåtas inom animalieproduktionen skulle detta ge lägre kostnader, något som är oerhört viktigt med tanke på den minskade lönsamheten inom köttproduktionen. Det skulle även leda till minskad import av proteinrikt foder från USA.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) EU klarar inte av att producera tillräckligt med foder för den egna animalieproduktionen, utan har gjort sig beroende av tredjeländer. Endast 30 procent av de proteinrika grödor som krävs för djurfoderindustrin odlas inom EU. EU:s jordbrukare har börjat känna av konsekvenserna av detta beroende, i första hand i form av kraftiga prisfluktuationer, men även genom dålig spårbarhet för importerade produkter. Jag delar uppfattningen att vi bör återgå till att främja odlingen av proteingrödor inom EU:s jordbruk. EU måste börja föra en konsekvent och oberoende politik när det gäller djurfoderförsörjningen. Jag efterlyser samtidigt större ärlighet och objektivitet på foderområdet i stort. Nya vetenskapliga bedömningar behöver göras när det gäller genetiskt modifierade organismer och förbudet mot animaliskt protein. Jordbruket får inte bli ett offer för populism, eftersom det är på jordbruket som den viktiga uppgiften och ansvaret att förse EU med livsmedel vilar. Vi måste skapa bättre ramvillkor för jordbrukarna. Bättre spårbarhet kräver ett bättre märkningssystem. Jag anser att varje medlemsstat själv måste få bestämma om man vill odla genetiskt modifierade grödor eller inte. Österrikiska jordbrukare vill inte ha genetiskt modifierade grödor på sina åkrar. På längre sikt kan vi begränsa vårt beroende endast om jordbrukspolitiken fokuserar mer på regionala verksamhetscykler med hållbar produktion, korta transportsträckor och en omfattande egen marknadsföring.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) I betänkandet pekar man på EU:s starka beroende av import av protein från tredjeländer, samt på behovet av att vidta åtgärder för att vi ska kunna garantera ökad självförsörjning på detta område. En lösning på detta problem kan vara att förenkla godkännandeprocessen för odling av genetiskt modifierad soja inom EU, något som även skulle öka inkomsterna inom det europeiska jordbruket, en sektor som har drabbats hårt av finanskrisen. Den nya rättsliga ram som föreslagits av kommissionen när det gäller medlemsstaternas rätt att med hänvisning till subsidiaritetsprincipen förbjuda odling av GMO inom det egna territoriet innebär att EU-medlemsstaterna från fall till fall kan bestämma om de vill tillåta odling av en viss produkt eller inte.

  Pavel Poc (S&D), skriftlig. – (CS) Varje form av livsmedelsberoende gör EU oerhört sårbart. Egen odling av proteingrödor ger dessutom ett antal fördelar när det gäller ekonomin, miljön och jordbruket. En minskad köttkonsumtion och en högre andel vegetabiliskt protein i kosten får positiva effekter för såväl miljön som människors hälsa. Den alltför omfattande importen av proteingrödor och produkter som framställts från sådana destabiliserar det europeiska jordbruket, särskilt de små och medelstora jordbruksföretagen, och bidrar även till prisfluktuationer. Den blygsamma inhemska odlingen av proteingrödor får konsekvenser i form av begränsade forskningsinsatser, begränsad tillgång till utsäde och otillräckliga kunskaper om hållbara odlingsmetoder, i synnerhet när det gäller odling av baljväxter i växelbruk och hur ängsmarker används. Ett flertal åtgärder måste vidtas. Kommissionen bör utarbeta en rapport om möjligheterna när det gäller att öka den inhemska odlingen av proteingrödor, stödja forskning om proteingrödor och uppvärdera dessa grödor och odlingen av dem inom EU. Dessutom bör proteingrödor främjas som en högkvalitativ foderkälla som en del av landsbygdsutvecklingsalternativen. En övervakningsmekanism för importerade proteingrödors spårbarhet måste inrättas. Fokus ska därvid ligga på hållbarheten hos de jordbruksmetoder som används i ursprungslandet. Kommissionen uppmanas även att vidta stimulansåtgärder för att främja uppodlingen av obrukad mark, eftersom detta på ett markant sätt skulle kunna bidra till att minska proteinbristen i EU. Även med tanke på klimatförändringarna, markens bördighet, vattenskyddet och den biologiska mångfalden bör odlingen av proteingrödor öka inom EU och bli föremål för riktade stödåtgärder.

28. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

29. Avslutande av sammanträdet

  Talmannen. – (EN) Jag vill erinra om att det i morgon är den internationella kvinnodagen och att det med anledning av detta kommer att vara uteslutande kvinnor i talmansstolen under hela dagen. Det kommer därför alldeles säkert att bli en mycket angenäm dag i morgon, eftersom kvinnorna brukar klara av denna uppgift mycket bättre än vi.

30. Avslutande av den årliga sessionen

  Talmannen. – (EN) Jag förklarar Europaparlamentets session 2010–2011 avslutad.

(Sammanträdet avslutades kl. 23.30)