Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Debatter
Tisdagen den 8 mars 2011 - Strasbourg EUT-utgåva

13. Förberedelser inför euroområdets toppmöte den 11 mars 2011 (debatt)
Anföranden på video
PV
MPphoto
 

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett uttalande av kommissionens ordförande om förberedelser inför euroområdets toppmöte den 11 mars 2011 (2011/2615/RSP).

 
  
MPphoto
 

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande.(FR) Fru talman, ärade ledamöter! Vi upplever för närvarande en av dessa otroliga ögonblick då den historiska processen verkar accelerera. Vid vår tröskel, på andra sidan Medelhavet, har en frihetsvind börjat blåsa.

Detta är en så viktig och brådskande fråga att jag först av allt vill berätta för er att kollegiet just har godkänt kommissionens bidrag till att hjälpa länderna söder om Medelhavet i deras omställningsprocess och blåsa nytt liv i våra förbindelser med våra grannar i Medelhavsområdet. Jag ska tillsammans med baronessan Ashton redogöra för detta bidrag under Europeiska rådets extra sammanträde nästa fredag.

Män och kvinnor, och framför allt ungdomar, på den södra sidan om Medelhavet demonstrerar för närvarande sitt avståndstagande till auktoritära regimer och sina förhoppningar om politisk frihet och social rättvisa.

Vi är naturligtvis medvetna om den extremt komplicerade situationen och de utmaningar och svårigheter som den medför, men EU kan inte kosta på sig några tvetydigheter. Vi måste stå sida vid sida med dem som begär politisk frihet och respekt för den mänskliga värdigheten. Vi kan inte tolerera några tvetydigheter från EU:s sida. En regim som beskjuter sin egen befolkning har inte någon plats inom nationernas samfund.

Vi erbjuder dessa människor ett ”partnerskap för demokrati och delat välstånd” som vilar på tre pelare: demokratisk omvandling, medverkan av det civila samhället och solidarisk utveckling.

Vi är medvetna om de utmaningar som väntar oss. Att säga nej till diktatur garanterar inte automatiskt rättsstatsprincipen och demokrati. Vägen till demokratisk omvandling är aldrig lätt. Den kan ibland vara krokig och den är alltid mödosam. Europa måste dock stå sida vid sida med dem som strävar efter politisk frihet och social rättvisa.

Ärade ledamöter! Jag ska nu gå över till det andra mötet som kommer att hållas fredagen den 11 mars, det informella toppmötet mellan medlemsstaterna i euroområdet.

Krisen har visat precis hur beroende våra ekonomier är av varandra. Den har avslöjat vissa strukturella svagheter. Därför måste vi stärka vår ekonomiska styrning.

Kommissionen har sedan länge kämpat för ökad samordning av de olika ländernas nationella ekonomiska politik och starkare styrning i Europa. Vårt förslag är att vidareutveckla den ekonomiska pelaren i vår ekonomiska och monetära union. Vi framhöll denna punkt i vår rapport om de tio åren med euron, EMU@10. Sanningen att säga var dock vissa regeringar ytterst ovilliga att ansluta sig till en utveckling av detta slag.

I dag måste alla medge att det behövs en verklig europeisk styrning och dessutom påminner marknaderna oss ständigt om hur viktigt detta är. I sina slutsatser om arbetsgruppens arbete, under ledning av Europeiska rådets ordförande, kom medlemsstaterna därför fram till ett brett samförstånd om de förslag som kommissionen lagt fram om att stärka den ekonomiska styrningen – förslag som för närvarande diskuteras här i parlamentet och i rådet.

Vi uppnådde även en överenskommelse om att införa den europeiska planeringsterminen, som kommer att bidra till en ökad ekonomisk styrning genom att på ett tidigt stadium inbegripa inte bara varje medlemsstats budgetpolitik utan även dess ekonomiska politik och strukturreformer. Det var inom ramen för en förstärkt ekonomisk styrning som idén om en konkurrenskraftspakt nyligen dök upp. Syftet var att uppmana medlemsstaterna inom euroområdet att göra ytterligare insatser, i första hand enligt sin nationella behörighet, för att bli ännu mer konkurrenskraftiga.

Ekonomierna inom EU är mycket beroende av varandra och detta gäller ännu mer för ekonomierna inom euroområdet.

Bristande konkurrenskraft är ett verkligt problem för de länder som har gemensam valuta. Deras konkurrenskraft och konvergensen av deras ekonomier är viktigt för att garantera att ett starkt och stabilt euroområde kan komma till stånd, vilket är till fördel för hela EU.

Vi måste dock erkänna att denna idé har väckt en hel del farhågor: rädsla för ett EU i två hastigheter (euroområdet och de övriga), risken att förlora vissa aspekter av den ekonomiska återhämtningen ur sikte, som är precis lika viktiga som konkurrenskraft, och eventuellt även ett ifrågasättande av gemenskapsmetoden. Samtliga är befogade frågor och vi måste besvara dem otvetydigt. Det är en fråga om ömsesidigt förtroende och trovärdighet.

Ärade ledamöter! Jag blev också en smula överraskad över att behöva påpeka vid Europeiska rådets senaste möte den 4 februari att alla särskilda initiativ för konkurrenskraft och för euroområdet självklart måste överensstämma med fördraget.

I sina slutsatser beslöt Europeiska rådet följande: ”Inspirerade av det nya ramverket för ekonomisk styrning kommer stats- och regeringscheferna att vidta ytterligare åtgärder i syfte att höja kvaliteten på samordningen av den ekonomiska politiken inom euroområdet för att förbättra konkurrenskraften, vilket ska leda till en högre grad av konvergens utan att skada den inre marknaden.”

Jag var vidare mycket glad över att se att dessa slutsatser till sist innehöll en uttrycklig hänvisning till att dessa ytterligare framsteg måste göras ”i överensstämmelse med fördraget”. Ni kanske tycker att detta är självklart, men det är bättre att det sägs.

Europeiska rådet gav därför sin ordförande i uppdrag att i nära samarbete med Europeiska kommissionens ordförande genomföra ett samråd med medlemsstaterna i euroområdet för att fastställa vilka konkreta medel som krävs för att gå vidare med detta.

Samråden visade tydligt att medlemsstaterna i allmänhet är för att gemenskapsmetoden ska tillämpas.

(FR) Nu vill jag göra mycket klart de principer som enligt kommissionens uppfattning måste följas för en sådan konkurrenskraftspakt, som kanske hellre borde kallas en ”konvergens- och konkurrenskraftspakt” eftersom den innebär åtgärder i syfte att minska skillnaderna inom euroområdet och även inom EU.

Den första principen är att denna pakt måste genomföras enligt de villkor som föreskrivs i fördraget och inom det befintliga systemet för ekonomisk styrning. Då kan vi vara säkra på en verklig gemenskapsmetod. Historien och särskilt erfarenheterna av stabilitets- och tillväxtpakten har visat att det bara är gemenskapsmetoden som kan ge resultat som är demokratiskt legitimerade på EU-nivå och som är bindande och kan kontrolleras.

Pakten måste givetvis också respektera kommissionens roll. Detta är viktigt för att garantera objektivitet och oberoende i övervakningen av medlemsstaternas insatser, den inre marknadens integritet och hela gemenskapens regelverk samt upprätta en rågång mellan initiativ som tas inom euroområdet och initiativ för hela EU.

Jag insisterar också på Europaparlamentets roll i övervakningen av konvergens- och konkurrenskraftspakten eftersom kommissionen givetvis kommer att hålla parlamentet helt informerat.

Pakten måste också hållas öppen för andra medlemsstater som kanske vill delta i den och som inte är medlemmar av euroområdet. Jag anser att det är viktigt att undvika varje form av stratifiering av vår union. En stratifiering skulle strida mot just de solidaritetsprinciper som är kärnan i vårt gemensamma projekt.

För att en pakt – som inbegriper nationella åtgärder – ska vara motiverad måste den ge ett mervärde utöver det som har fastställts i samband med de framlagda förslagen om ekonomisk styrning. Jag vill påminna er om att medlemsstaterna enligt artikel 121 i fördraget ska samordna sin nationella ekonomiska politik. För en pakt av detta slag måste man också se till att den inre marknaden inte påverkas negativt utan att pakten snarare bidrar till att förstärka den. Pakten måste också respektera den sociala dialogen och knyta åtgärderna för konkurrenskraft till våra centrala mål, som är tillväxt och sysselsättning, just så som vi har formulerat dem i Europa 2020-agendan.

Konkurrenskraft är verkligen en viktig faktor för våra ekonomier. Det krävs konkurrenskraft för att befästa en sysselsättningsskapande tillväxt. Det är således viktigt att se till att pakten ger ett verkligt mervärde och inte leder oss bort från de väsentliga målen tillväxt och sysselsättning. Kärnpunkten för min del är tillväxt och sysselsättning. Det är därför som jag betonar tillväxt. Hållbar tillväxt för alla av det slag som står i centrum för Europa 2020-strategin.

Det är därför som jag är så angelägen om den sociala dimensionen eftersom de nödvändiga insatserna måste fördelas rättvist. På denna punkt fortsätter kommissionen att arbeta på ett förslag om beskattning av finansiella aktiviteter. Budgetkonsolidering och strukturreformer är viktiga för konkurrenskraften, men det är lika nödvändigt att investera i sektorer av framtidsbetydelse som forskning och innovation.

Vi bör också ha i åtanke att pakten bara är en del av vårt övergripande ansvar att trygga stabiliteten inom euroområdet. Framsteg måste göras inom alla andra områden som vi ansvarar för. Det vill säga att förstärka det europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentets effektiva finansieringskapacitet och bredda dess räckvidd som förberedelse för inrättandet av en permanent mekanism 2013 samt att under de närmaste månaderna införa striktare stresstest för banker. Allt detta kommer att bidra till ökad insyn, ökat förtroende och ökad trovärdighet.

Konvergens- och konkurrenskraftspakten kan således ge ett betydande bidrag om vi uppfattar pakten som en åtgärd bland flera inom ramen för alla insatser som har gjorts för att trygga stabiliteten inom euroområdet och som vi hoppas kommer att börja tillämpas från och med mars.

Pakten kan bli en viktig extra insats för en rättvis och hållbar tillväxt i Europa om den överensstämmer med gemenskapssystemet för styrning. Om så är fallet och om åtgärden genomförs i enlighet med gemenskapsmetoden, så som kommissionen och detta parlament önskar, då tror jag att konvergens- och konkurrenskraftspakten kommer att ge ett mervärde och kan bidra till att förstärka den ekonomiska och monetära unionens ekonomiska pelare. Det är vad detta parlament och kommissionen önskar. Kommissionen kommer inte att spara någon möda i det avseendet. Tack för er uppmärksamhet.

 
  
MPphoto
 

  Joseph Daul, för PPE-gruppen. (FR) Fru talman, José Manuel Barroso, mina damer och herrar! Vilka lärdomar har vi dragit av finanskrisen?

Den lärdom som vi drog av andra världskriget var att våra nationer bör samarbeta med varandra och sluta att slita varandra i stycken.

Av Berlinmurens fall drog vi lärdomar om auktoritära kommunistregimer och vi kunde återförena vår kontinent kring värdena frihet, demokrati och en social marknadsekonomi.

Av terroristattacken den 11 september lärde vi oss att hitta en ny balans mellan säkerhet och frihet.

Av denna finanskris bör vi dra lärdomen att våra medlemsstater måste sluta betrakta allt samarbete på budget- och skatteområdet samt det sociala området som tabu. Jag vet exakt hur långt vi har hunnit. Inledandet av ett samarbete i år mellan de 27 länderna om deras budgetprioriteringar utgör i sig en viktig attitydförändring. De förordningar som vi har försett oss själva med för att göra finansmarknaderna mer etiska är också exemplariska men de förslår inte.

Min grupp efterlyser en överenskommelse mellan parlamentet och rådet före sommaren om att förstärka den ekonomiska styrningen. Min grupp vill också uppmana till insatser för samordning av sociala och skattemässiga frågor. Detta är huvudsyftet med konkurrenskraftspakten, vars ursprungliga version redan har reviderats för att bättre stämma överens med gemenskapens värden. Vi måste dock gå ännu längre och se till att både parlamentet och kommissionen utövar alla privilegier de har i detta avseende och där räknar vi med kommissionens ordförande.

Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) välkomnar och stöder dessa förslag, vilket även de nationella partiledarna gjorde i Helsingfors.

Mina damer och herrar! Hur kan vi förklara för våra medborgare att samtidigt som vi varje år i mitten av juli befinner oss i ett kritiskt finansiellt läge ska våra medlemsstater fortsätta att göra av med pengar som om ingenting var på tok? Hur kommer det sig att våra staters överskuldsättning är mer acceptabel, mer tolerabel och mer uthärdlig än våra hushålls eller företags? Jag har sett detta på företagsnivå. Krisen har lett till förlorade arbeten och familjetrauman. Det minsta vi kan göra är att dra lärdom av detta och kalla saker vid deras rätta namn.

Den första lärdomen är att vi inte längre bör ta lätt på den skyldighet som åvilar staterna – oavsett deras storlek – att respektera budgetgränserna.

Den andra lärdomen är följande: den europeiska solidariteten kan fungera om och endast om våra sociala och skattemässiga bestämmelser åtminstone är jämförbara. Detta innebär inte nödvändigtvis att de ska vara identiska – bara att de är jämförbara. För närvarande är detta långtifrån fallet.

Den tredje lärdomen är att EU måste utrusta sig med en europeisk stabilitetsmekanism för att skydda vår sociala marknadsekonomi.

Den fjärde och sista lärdomen är att även under en storm står EU fast och den europeiska integrationen blir allt starkare.

Våra amerikanska och japanska partner har skuldsättningsgrader som ligger långt över våra utan att, det måste sägas, vara särskilt oroade över det. Så kommer det dock troligen inte alltid att vara. För vår del är det nu dags att konsolidera vår ekonomi och vår konkurrenskraft. Nu är tiden kommen att arbeta för att skapa arbeten för framtiden. Nu är tiden kommen att kalla saker vid deras rätta namn. Låt oss inte missa den chansen!

 
  
MPphoto
 

  Martin Schulz, för S&D-gruppen. (DE) Fru talman, mina damer och herrar – de få som fortfarande är kvar! I veckor har vi nu diskuterat en rapport från förbundskansler Merkel och president Sarkozy som av allt att döma aldrig har existerat. Trots att rapporten inte fanns hölls en presskonferens under Europeiska rådets toppmöte. Vi vet nu säkert att rapporten fanns och innehöll en del intressant läsning. Under tiden har dock innehållet i rapporten gått förlorad. Huvudpunkterna i rapporten kommer aldrig att uppdagas. Trots detta ska vi till sist få ett resultat, nämligen en utökning av säkerhetsnätet. En rapport som inte existerar med ett gäckande innehåll, som har presenterats vid en artificiell presskonferens har alltså lett till en utökning av säkerhetsnätet. Det är fantastiskt. Det är milt uttryckt en Kafkasituation. Det är inte rätt sätt att rädda euron.

Jag vill säga till kommissionens ordförande att jag anser att hans uttalande var bra. Det var bra eftersom han avslöjade att förslagen saknar social balans. Jag är ibland en smula förvånad: Tyskland kräver genom sin förbundskansler, tillsammans med de franska opinionsundersökningarnas guldgosse president Sarkozy, åtgärder som Tyskland självt aldrig har vidtagit i denna form. Den grekiska budgeten, och faktiskt alla budgetar var de än finns, ska skäras ned. Olli Rehn, håller du med mig om detta?

Vad gjorde Tyskland under sin djupaste kris? Tyskland uppfann en så kallad skrotningspremie, dvs. landet använde sin nationella budget till att finansiera ett system för att stabilisera bilindustrin. Subventionerade arbetstidsminskningar, som bidrog till att hålla arbetslösheten i Tyskland under kontroll, var en statlig intervention. Varför ska andra stater förhindras att införa liknande åtgärder för att klara sin speciella situation?

Kreditvärderingsinstitutet Moody’s nedgraderade nyligen Grekland till en plats under Vitryssland och Egypten. Man börjar verkligen undra om det finns några tecken på att ekonomin skjuter nya skott. Jag vet inte. Landet rankas till och med lägre än Vietnam. Ett drama av det här slaget utspelar sig alltid tre dagar innan Europeiska rådet håller ett toppmöte. Någonting liknande händer alltid tre dagar före Europeiska rådets möte. Folk lyssnar dock på vad Moody’s har att säga. Vet ni vad Moody’s säger? Moody’s säger att det kommer att nedgradera landets kreditvärdighet eftersom det inte längre klarar av att investera på grund av nedskärningarna och därför inte kan generera ekonomisk tillväxt.

Det vi talar om här är alltså en ”hårklippning”. Om ni tittar på mig inser ni att jag är klart kvalificerad att säga er att en hårklippning inte löser varje problem. Tvärtom faktiskt. Vad blir resultatet av hårklippningen? Syftet tycks vara att förbättra ett lands kreditvärdighet genom att tala om för dem som tillhandahåller kredit att de kommer att förlora alla nedskrivningar. Vad leder detta slutligen till? Till säkerhetsnätet naturligtvis. Det är därför som det är klokt att öka säkerhetsnätet och att göra allt vi kan för att stabilisera euron. Det är därför som själva pakten är helt rimlig. Men det finns dock en obalans där. Om kommissionsledamotens idéer tas in i pakten och den ekonomiska och sociala balansen återställs så som han föreslår, då kommer pakten att vara på rätt spår igen. Det är därför som jag välkomnar det utmärkta förslag som kommissionsledamoten har lagt fram.

Jag vill inte ägna mer tid åt att prata om frågan om institutionerna. I institutionella termer kan hela konceptet vara fel från början till slut. Om det nu omstruktureras så att alla operativa beslut kommer att fattas av lämplig ansvarig myndighet, dvs. kommissionen, och om den demokratiska legitimiteten säkras genom Europaparlamentets medverkan då är allt gott och väl. Även om vi fick en dålig start och det förekommit en del varningssignaler och utvikningar på vägen, ska säkerhetsnätet utökas, vilket är underbart. Tysklands liberala parti FDP har också anslutit sig, vilket är goda nyheter. Fru talman! Jag är säker på att ditt parti i Tyskland också kommer att stödja pakten, så att vi också har vunnit terräng där. Om vi nu kan fortsätta med att ge pakten ett passande namn, nämligen europakten, då kanske vi till sist har åstadkommit något som är mödan värd.

 
  
MPphoto
 

  Guy Verhofstadt, för ALDE-gruppen. (FR) Fru talman! Först och främst anser jag att vi efter att i åratal inte ha accepterat tanken på en ekonomisk union nu kan säga att vi till sist accepterar tanken på en ekonomisk union vid sidan om en monetär union, vilket är ett steg framåt. Det gäller naturligtvis inte för Nigel Farage, men för alla andra är det ett steg framåt.

Fru talman! Trots detta anser jag inte att termen har använts på rätt sätt. Vad betyder ordet pakt? En pakt är ett avtal mellan stater. Ett avtal mellan stater är inte vad vi behöver. Det vi behöver är en unionsakt, ett initiativ på EU-nivå, inte en pakt mellan medlemsstater, som till sin natur är en mellanstatlig pakt. Det är alltså inte rätt term att använda eftersom den är missledande.

För det andra gäller det uppläggningen. Allting behöver inte vara på mellanstatlig nivå. Mellanstatlighet har aldrig fungerat inom EU. Lissabonstrategin var mellanstatlig och den misslyckades. När Tyskland och Frankrike underlät att respektera reglerna för stabilitetspakten under perioden 2003–2004, visade detta att den mellanstatliga uppläggningen inte var den rätta. Vi måste använda gemenskapsmetoden.

För det tredje anser jag att det som lagts fram är otillräckligt eller inriktat på mycket specifika åtgärder. Angela Merkels och Nicolas Sarkozys konkurrenspakt består av sex särskilda åtgärder. När det gäller exempelvis pensioner ligger fokus på pensionsåldern. Men pensionssystemet är mycket mer komplicerat än så. Det är inte bara en fråga om pensionsålder. Det handlar också om antalet år med pensionsavgifter, förtidspensioneringssystem och om det ska finnas en tredje pelare eller inte.

Det som vi behöver är därför inte sex specifika åtgärder i en mellanstatlig pakt, som aldrig kommer till stånd eller som inte kommer att fungera. Det vi behöver är en bred ekonomisk styrning (pensionssystem, arbetsmarknad, lönepolitik, skattepolitik) inom EU som beslutas av kommissionen och som tillhandahålls till medlemsstaterna via en konvergenskodex – det var den term du använde – så att de kan tillämpa reglerna i den konvergenskodexen. Det är detta som vi måste göra så snabbt som möjligt.

Jag har en blygsam begäran. Jag såg den rapport från den 25 februari som du utarbetat tillsammans med rådets ordförande. Jag anser att det nu är dags för kommissionen att utarbeta sitt eget initiativ. Det måste ske nu. Under de närmaste veckorna finns det fortfarande tid för dig att utarbeta dessa unionsakter för ekonomisk styrning och konvergens och lägga fram dem för rådet och Europaparlamentet. Det är sedan vår sak att besluta och stödja dig i detta sammanhang. Det som vi gör för närvarande är enligt min mening att vara reaktiva. I dokumentet från den 25:e – jag har det här – kan jag läsa

(FR) ”övervakning av stats- och regeringschefer”, ”stats- och regeringschefernas konkreta åtaganden”.

för ALDE-gruppen. (FR) Det är inte så det ska fungera. Stats- och regeringscheferna ska inte utöva tillsyn över sig själva! Det har aldrig tidigare fungerat och det kommer inte att fungera i framtiden heller!

Slutligen, och det är min sista punkt, anser jag också att det är dags för José Manuel Barroso att så snart som möjligt lägga fram ett initiativ om en krismekanism för banker, inte på nationell nivå så som sagts utan på EU-nivå. Du har rätt att göra det eftersom du faktiskt är garanten för EU:s konkurrensbestämmelser och du har möjlighet att föreslå ett sådant initiativ.

 
  
MPphoto
 

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag känner mig inte längre tvingad att säga någonting om konkurrenskraftspaktens en aning pinsamma historia. Det var ganska märkligt att höra att rapporten inte finns trots att den distribuerades i korridorerna i rådets huvudkontor i Bryssel. Som jag redan sade i Bryssel påminner det sätt på vilket fakta har bestridits i rådets byggnader om en socialist- eller kommunistregims dödsryckningar.

Som jag ser det har vi européer nu i månader upplevt något som är mer än en valutakris. Det är också en kris i våra nationella regeringars förmåga att gemensamt ta ansvar för problemet och följa en gemensam strategi som kan ta oss ur svårigheterna.

Om vi nu permanentar krismekanismen, hur vi än har åstadkommit den, då kommer vi att ha tagit ett steg framåt. När det gäller Grekland vill jag dock säga att det är självbedrägeri om vi tror att vi har krisen under kontroll. Det är också tydligt i Grekland att de ensidiga åtgärderna, som uteslutande koncentrerats på åtstramningsåtgärder och nedskärningar, inte fungerar. Landet måste också få möjlighet att göra investeringar. När ett land som Grekland skär ned så drastiskt på utgifterna måste det veta var dess inkomster ska komma från.

Jag är upprörd över att vi före Europeiska rådets möte denna vecka och i uttalanden som gäller rådets möte om fjorton dagar får höra från Tyskland att landet inte är berett att diskutera villkor för Grekland eller nödvändiga förändringar. Samma gamla misstag begås ännu en gång: ensidigheten och insisterandet på en enda metod. Om vi följer den modell som Guy Verhofstadt beskrev och beslutar om särskilda konsolideringsåtgärder kräver en ekonomisk union även att vi är beredda att visa verklig solidaritet. Grekland borde därför vänta sig mer av oss än vi har gett hittills.

Jag håller helt med Martin Schulz och de föregående talarna och jag vill göra det klart för alla i min grupp som har arbetat i många månader med denna fråga: gemenskapsmetoden är någonting speciellt. Vi behöver verkliga och begripliga beslutsprocesser i Bryssel så att medborgarna från Grekland till Danmark, i Tyskland och Spanien, litar på oss. Om vi verkligen skulle införa denna ”closed shop” som föreslås i konkurrenskraftspakten, som tänkts ut av ett litet antal regeringschefer, kommer vi att förlora diskussionen om tillit i EU. Detta är verkligen det som krisen alltmer handlar om. Jag kan endast hoppas att vi kommer att befrias från denna idioti och att rådet kommer att visa mer förnuft vid sitt möte.

Eftersom José Manuel Barroso nämnde hållbar tillväxt vill jag lägga till ytterligare en sak. Jag förstår inte varför en kommissionsledamot för energifrågor i Bryssel kan säga att ambitiösa klimatskyddsmål innebär en avindustrialisering i Europa. Tysklands miljöminister var i Bryssel för fjorton dagar sedan och lade fram en undersökning där man förutsåg att sex miljoner arbetstillfällen skulle försvinna i EU om vi sätter upp 30 procent som klimatmål. Det skulle innebära hållbar tillväxt. José Manuel Barroso måste stoppa Günther Oettinger.

 
  
MPphoto
 

  Vicky Ford, för ECR-gruppen. (EN) Fru talman! I en kris måste man ibland handla snabbt – och det är tydligt att euroområdet inte har tagit sig ur sin kris – men man måste också handla intelligent. Storbritannien återställde marknadens förtroende genom reformer för att kontrollera utgifterna och minska den nationella skulden. Det är nu huvudförslagen i konkurrenskraftspakten.

Europaparlamentets förfaranden tillåter inte snabba beslut men det finns förslag som lagts fram av parlamentsledamöterna som Europeiska rådet kanske har nytta av. I fråga om den irländska räntan förtjänar de av oss som lånat ut pengar till ett annat land en räntesats som avspeglar risken, men vi vill också ha tillbaka våra pengar. Jag har föreslagit ett förskottsbetalningsincitament, en bonus för att belöna tidig återbetalning. Inom ramen för paketet för ekonomisk styrning måste medlemsstaterna vara mer öppna om sina egna budgetar. Jag vill föreslå att samma sak ska gälla för skattebetalare som bidrar till EU:s budget.

Jag hoppas att våra nationella regeringar trots krisen kommer att lyssna till förslagen från denna kammare och arbeta tillsammans på ett konstruktivt sätt.

 
  
MPphoto
 

  Lothar Bisky, för GUE/NGL-gruppen. (DE) Fru talman! Det gladde mig att José Manuel Barroso förstod den sociala dimensionen av frågan och har stött en social uppgörelse. Det kommer säkerligen att behövas. Jag ska inte upprepa mycket av det som mina kolleger har sagt eftersom jag håller med dem helt.

Jag är mycket skeptisk till den pakt som förbundskansler Merkel och president Sarkozy har lagt fram. Varför då? Därför att deras motiv för att lägga fram förslaget inte är särskilt tydliga. Att förslaget inte har någon giltighet är en helt annan fråga. De är båda skickliga strateger. Jag kan inte godta deras påstående att saker och ting helt enkelt hände på det här sättet. Jag förmodar att de menar just det som sägs där. Det är denna punkt som jag vill återvända till igen. Jag anser att detta är en mycket allvarlig sak. Även om de anser att denna bestämmelse om indexering av löner är det rätta svaret, är jag inte så säker på det. I klartext skulle man kunna hävda att en höjning av pensionsåldern också kan beskrivas som en sänkning av pensionerna. Det kommer att bli oerhört svårt att minska skulden. Trots allt finner även länder som Tyskland att det är mycket svårt. Jag kan förställa mig att Irland eller Grekland kommer att få enorma svårigheter här.

Jag är en smula skeptisk till vad man tror att man kan uppnå med den föreslagna lösningen. Jag förväntar mig öppenhet om detta. Du kommer att få parlamentets stöd om du gör din del av jobbet att öka öppenheten och ser till att det inte förekommer spel av detta slag bakom parlamentets rygg. Om dessa personer vill göra nedskärningar i den sociala tryggheten måste de säga det tydligt, i stället för att göra oräkneliga krumbukter för att nå ett mål som Barroso inte delar och som vi verkligen inte heller bör dela.

Vi är beredda att diskutera tanken på en samordnad ekonomisk styrning i EU med dig förutsatt att den ekonomiska styrningen är värd sitt namn, dvs. att den är demokratiskt uppbyggd och att den kommer att bidra till att skapa ett hållbart och socialt ansvarsfullt europeiskt samhälle. Vi är också beredda att diskutera ändringar av fördraget, till exempel en bestämmelse om sociala framsteg. Det som vi förväntar oss är dock mer detaljerad information på ett tidigare stadium och samråd. Detta är endast så som parlamentet kan övervaka den här processen. Det kan inte ske utan information!

 
  
MPphoto
 

  Nigel Farage, för EFD-gruppen. (EN) Fru talman! Jag uppskattade José Manuel Barrosos syn på världen av i dag men det blev kanske en aning mer ironiskt än han hade avsett.

Han talade om händelserna i Egypten och på andra håll och sade att det var underbart att befolkningen protesterar och vill ha demokrati. Jag vill påminna honom om att demokrati är en metod varigenom man röstar om vilka som ska styra och om man inte gillar vad de gör kan man göra sig av med dem, sparka ut dem och tillsätta någon annan. Det var ironiskt eftersom det han sade i nästa mening var ”och det är därför som vi i Europa inför eurokrisen måste förstärka gemenskapsmetoden”.

För medborgarna som ser detta – vilket de gör i allt större utsträckning – innebär gemenskapsmetoden att lagarna föreslås i hemlighet av byråkrater som inte är folkvalda – av personer som José Manuel Barroso. Jag vet att Europaparlamentet röstade på dig men du var den enda kandidat som man erbjöd oss. Det är inte demokrati!

José Manuel Barroso säger alltså dels att demokrati är bra, dels att vi inte kan ha demokrati i EU. Detta förstärktes av Guy Verhofstadt, som kommer från Belgien och anser att alla nationalstater bör avskaffas – vilket kanske hans egen mycket snart kommer att bli. Han säger att vi vill ha en ekonomisk union. Ingen har röstat om det. Ingen har blivit tillfrågad om de vill ha den. Han kan rösta för en union men befolkningarna i EU har inte röstat för den.

Det som bör diskuteras på toppmötet på fredag är Portugal. Efter räddningsinsatserna i Grekland och Irland är det ganska uppenbart att marknaderna sänder budskapet – ”kom in nummer tre, din tid är ute”. Portugisiska statsobligationer nådde 7,6 procent i måndags. Det vet José Manuel Barroso själv. Det var när avkastningen nådde 7 procent som Irland behövde lösas ut. I april hade vi också en gigantisk omsättning av den portugisiska statsskulden – ytterligare 20 miljarder euro som man tvingades omsätta. Låt oss komma ihåg att under de senaste sex månaderna har Europeiska centralbanken köpt upp 80 procent av Portugals statsskuld.

Vi kan inte fortsätta att vara en europeisk union som köper upp vår egen statsskuld. Om vi gör det kommer nästa skuldkris inte att inträffa i ett land utan vara en skuldkris i själva Europeiska centralbanken.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

 
  
MPphoto
 

  Martin Schulz (S&D). (DE) Fru talman! Jag har en fråga till Nigel Farage även om jag antar att han inte kommer att kunna svara på den. Du hänvisar ständigt till Belgien som en nation som inte finns. Du sade detta till Herman Van Rompuy och nu har du sagt något liknande till Guy Verhofstadt. Vet du på vilken grund den belgiska staten bildades?

 
  
MPphoto
 

  Nigel Farage (EFD). (EN) Fru talman! Jag är glad att Martin Schulz frågar mig detta.

Svårigheten uppkommer när man bildar en artificiell stat som rymmer flera språkgrupper – vilket uppenbart är fallet i Belgien. För en tid kanske man lyckas hålla samman den staten, men oavsett om det är Belgien, Jugoslavien eller Europeiska unionen kommer den inte att hålla om den har helt olika språk och kulturer. Anledningen till att du är så upprörd över Belgien och Herman Van Rompuy blev så upprörd över det och Guy Verhofstadt aldrig gillar det – stämmer inte detta Martin? – är att Belgien är ett mikrokosmos av hela det europeiska projektet.

 
  
MPphoto
 

  Martin Schulz (S&D). (DE) Fru talman! Det tar bara 30 sekunder. Det är intressant att notera att företrädaren för ett parti som kallar sig för Förenade kungarikets självständighetsparti inte vet att Konungariket Belgien bildades på förslag av Förenade kungariket.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

 
  
MPphoto
 

  Proinsias De Rossa (S&D). (EN) Fru talman! Jag hoppas att Nigel Farage inte blir förolämpad av en fråga från en medborgare från Irland. Får jag fråga honom vad som är grunden för Förenade kungariket? Så vitt jag vet består Förenade kungariket av de engelska, skotska, walesiska och nordirländska nationerna. Är inte det en union av nationer? En mycket stolt sådan, kanske jag får tillägga?

 
  
MPphoto
 

  Nigel Farage (EFD). (EN) Fru talman! Det var en bra fråga. Martin Schulz har helt rätt i att Belgien var en brittisk uppfinning och ett brittiskt misstag. Vi har gjort många misstag under årens lopp. Vi har gjort en del saker rätt och andra saker fel, precis som ditt land Tyskland. Tysklands historia har aldrig varit snövit. Det tror jag du håller med om.

Du har helt rätt. Att hålla ihop Förenade kungariket har faktiskt varit mycket bekymmersamt. Irland gick ju sin egen väg, 1921 tror jag det var, när ett oberoende Irland upprättades. Du har rätt. Det är mycket svårt att hålla samman olika kulturer. Jag tror dock att unionen mellan England, Skottland, Wales och Nordirland fungerar för närvarande, eftersom det finns ett samtycke. Om det inte fanns ett samtycke skulle folk kräva folkomröstning och dessa nationer skulle bryta sig ut. Men min poäng är att i Europeiska unionen är det ingen som har den möjligheten.

 
  
MPphoto
 

  Corien Wortmann-Kool (PPE). (NL) Fru talman! Rådet vill se ökade ambitioner så att vi kan förstärka konkurrenskraften och öka konvergensen. Det är naturligtvis bara lovvärt. Jag vill ansluta mig till dem som har berömt ordförande Barroso för att han har tagit upp handsken och kommit hit för att ge oss en förklaring om konkurrenskraftspakten, vilket till och med har lyckats få Martin Schulz på vänligt humör i dag. Det bör inte gå obemärkt förbi. José Manuel Barroso har tagit upp handsken tillsammans med ordförande Van Rompuy.

Det tycks dock vara en del svårigheter att sätta pakten i verket eftersom inte minst parlamentet måste ta itu med ett stort lagstiftningspaket. Det är första gången som parlamentet har rollen som medlagstiftare när det gäller ekonomisk styrning. Därför är det så viktigt att knyta samman saker eftersom det finns en del överlappningar. Mina damer och herrar! Här i kammaren har vi lagt fram 2 000 ändringsförslag och om vi tittar närmare kommer vi att se att praktiskt taget alla frågor som täcks av konkurrenskraftspakten avspeglas i dessa ändringsförslag. Det här parlamentet vill också se större ambitioner och det är just detta som oroar mig. Hur ska vi knyta konkurrenskraftspakten till Europa 2020-strategin? Kommer ordförande Barroso att aktivt använda vår initiativrätt för att knyta samman konkurrenskraftspakten och lagstiftningspaketet? I annat fall kommer kammaren att själv ta upp den kastade handsken i sin roll som medlagstiftare.

 
  
MPphoto
 

  Elisa Ferreira (S&D). (PT) Fru talman! Jag kommer från ett land som har funnits i åtta sekler och som trots detta är intresserat av att det finns ett starkt Europa i denna globaliserade värld och ett Europa som klarar att göra affärer med Kina, Indien och Förenta staterna på jämlikt plan. Den kris som vi genomgår är inte en kris i euroområdet: den är en kris för euroområdet, som någon sade. Det beror på att en gemensam valuta bara kan fungera om det ständigt pågår ett tillförlitligt arbete för konvergens mellan de olika ingående områdena när det gäller tillväxttakt, avkastning och sysselsättning. Med andra ord när det finns en verklig konvergens. Hittills har vi arbetat på indikatorer för nominell konvergens, vilket inte alls är samma sak.

EU behöver snarast slutföra det som har påbörjats. För att slutföra det som påbörjats – i synnerhet den gemensamma valutan – behöver EU inrätta en stark stabilitetsfond: en fond som gör det möjligt för länder i svårigheter att genomföra denna konvergens med räntenivåer som är acceptabla och inte prohibitiva, och som inte tvingar dem att skära ned de strategiska investeringar som möjliggör konvergensen, så att de kan använda sin tillväxt till att betala tillbaka de lån som de har tagit i kristider.

Herr ordförande! Vi behöver en kommission som är aktiv, en kommission som deltar i uppbyggandet av denna stabilitetsfond, men också i euroobligationer och som lyssnar till det budskap som parlamentet återigen har lämnat i dag via den nya källan för egna medel, som måste bli en verklig förstärkning av en uppenbart otillräcklig budget. Vi har antagit Podimatabetänkandet där vi klart och tydligt förespråkar en skatt på finansiella transaktioner. För att överleva måste EU lägga om kursen nu. EU behöver ett starkt parlament men EU behöver också en kommission som kan agera i stället för att bara reagera: som tar de initiativ vi ivrigt väntar på, så att detta experiment inte går förlorat utan ger resultat.

 
  
MPphoto
 

  Sylvie Goulard (ALDE). (FR) Fru talman, herr Barroso, herr kommissionsledamot! Mycket har sagts som jag instämmer i. Jag ska bara nämna tre ord.

Det första ordet är respekt: det var inte det här parlamentet som gjorde Europaparlamentet till medlagstiftare när det gäller ekonomisk styrning. Det var regeringarna som beslöt detta i Lissabonfördraget. Som föredragande anser vi att det inte är rätt att vi blir informerade om viktiga diskussioner om styrningspaketet via Google eller den engelskspråkiga pressen. Det första som jag vill be José Manuel Barroso om, och även Herman Van Rompuys kolleger som är närvarande i kammaren, är att respektera oss och låta parlamentet fortsätta sitt arbete.

Det andra ordet är demokrati. Sedan 1700-talet har vi aldrig sett ett demokratiskt system vägra en maktdelning på det sätt som Europeiska rådet gör nu. Maktdelningen innebär att det finns personer som fattar beslut och att det finns personer som kontrollerar. Med José Manuel Barrosos tysta samtycke håller rådet för närvarande på att ta på sig rollen som både beslutsfattare och kontrollant, dvs. att i princip inte göra någonting.

Det tredje ordet är effektivitet. Om vi fortsätter att vattna ur våra förslag på innehåll kommer vi att nå fram till den minsta gemensamma nämnaren, och det vet vi alla vad det är. Det är Lissabonstrategin! Den som under tio års tid inte har lett oss någonstans.

Vi vill fortsätta med vårt arbete. Parlamentet kräver att bli respekterat och kommer att försvara demokrati och effektivitet.

 
  
MPphoto
 

  Miguel Portas (GUE/NGL). (PT) Fru talman! För två veckor sedan analyserade den internationella pressen José Manuel Barrosos uttalanden om möjligheten att Portugal skulle vända sig till den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF), och ansåg att uttalandena utgjorde eller hade utgjort en uppmaning. Eftersom ordförande José Manuel Barroso helt visst är den person i kommission som bäst förstår läget i Portugal vill jag ställa tre frågor till honom för att få tre uppriktiga svar.

Den första frågan är vad Portugal vinner på att använda EFSF och Internationella valutafonden i dess nuvarande form som utväg.

Den andra frågan är vilka förändringar av EFSF som du anser är nödvändiga för att förhindra en upprepning av den nesliga situation som uppstod i Irland. Ett lån med prohibitivt höga räntenivåer, sänkta löner och fortsatt skattedumpning för storföretagen.

Den tredje och sista frågan är hur du anser att vi ska ta oss tillbaka till ett läge med tillit när alla penningpolitiska beslut – inte minst Europeiska centralbankens senaste beslut – fortsätter att skada de mest sårbara länderna genom att inteckna tillväxten?

 
  
MPphoto
 

  Jean-Paul Gauzès (PPE). (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag kan inte annat än instämma i vad Sylvie Goulard just har sagt om grundförutsättningarna som innebär att samtidigt som vi är helt medvetna om behovet av effektivitet och snabbhet i beslutsprocessen anser vi att parlamentets medverkan är viktig. Det är endast på det sättet som våra medborgare, som vi är de valda företrädarna för, kan förstå vad som sker och som vi kan förklara det för dem.

Jag vill ta upp en mycket konkret punkt. Vi pucklas dagligen på av finansmarknaderna. Dessa finansmarknader som står för allting och ingenting befolkas ofta av unga människor som just har gått över från Game Boy till dator utan att tänka så mycket på saken och som ändå skrämmer slag på våra länder. Sättet att få marknaderna under kontroll är inte att eliminera dem. Jag tillhör inte en grupp som strävar efter att avskaffa marknaderna. Men vad är det som marknaderna strävar efter? De försöker undvika risker och spelreglerna på marknaderna är att föra risken vidare till någon annan. Detta innebär att en aktör aldrig känner sig lycklig så länge som det finns risker.

Om vi ska ha något inflytande över finansmarknaderna måste EU enligt min mening dra upp mycket tydliga riktlinjer, inte ändra kurs var och varannan dag och inte bolla runt med mängder av idéer som sedan aldrig sätts i verket.

Om vi ska få kontroll över den finansiella aspekten och detta är viktigt för våra länders ekonomiska stabilitet behöver vi kunna – och det är José Manuel Barrosos roll att ge denna drivkraft – sätta upp tydliga mål och tydligt visa vår avsikt att uppnå god ekonomisk samordning.

 
  
MPphoto
 

  Proinsias De Rossa (S&D). (EN) Fru talman! Avsiktligt undvikande av ekonomisk styrning och banklagstiftning på både nationell nivå och EU-nivå har lett oss in i denna kris. Att det är en kris i fråga om sysselsättning, tillväxt, förlorade pensioner m.m. märker alla. Ordförande Barroso och inte minst kommissionsledamoten Olli Rehn behöver alltså inte övertyga mig om att det behövs ekonomisk styrning, att den måste vara stark och att medlemsstaterna, i synnerhet de som ingår i euroområdet, måste köpa in sig i det. Men vi måste övertyga befolkningen i EU om att det är nödvändigt och det ska vi göra genom se till att det är legitimt. Vi försäkrar oss om att det är legitimt genom att vägra att godta något förslag som inte bygger på fördragen och som inte bygger på gemenskapsmetoden.

Det kommer inte att vara acceptabelt om det uppfattas som om det är i ett, två, tre, fyra eller fem ekonomiskt mäktiga staters intresse. Detta är verkligheten. Det är således oerhört viktigt för unionens framtid att det som rådet kommer överens om vid sitt informella möte den 11 mars och i slutet av mars kan få brett stöd av EU:s befolkning.

Den irländska regeringen som just har valts i Irland har ett starkt mandat. Jag citerar från det program som just har antagits: ”Vi måste ta ett steg tillbaka från randen av nationellt obestånd ... Hittills har EU–IMF-stödprogrammet inte lyckats återställa förtroendet för den irländska ekonomin ... vilket avspeglar osäkerheten om räddningspaketet är ekonomiskt överkomligt”.

Jag vill avsluta med denna punkt om jag får lov. Det är en viktig punkt. Misslyckandet med programmet bidrar till den finansiella instabiliteten i det vidare euroområdet.

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Sharon Bowles (ALDE). (EN) Fru talman! Varje vecka är pressen full av nyheter om ett nytt eller ändrat förslag från ett land, Europeiska rådet och kommissionens ordförande. Jag lovordar ECB:s ordförande eftersom han har lyssnat på parlamentets diskussioner och betänkanden och förstått vår inriktning och övertygelse.

Konkurrenskraftspakten och dess utveckling är ett lysande exempel. Vi har redan en rikare väv av idéer i våra ändringsförslag till paketet för ekonomisk styrning och därför kommer vi inte att ha särskilt svårt att gå över till medbeslutande för att smälta samman resultaten av våra ståndpunkter i parlamentet och rådet.

Men vi bör varken plocka ut godbitarna från den inre marknaden eller fortsätta att missuppfatta den. Den inre marknaden handlar inte om en fästning med lika villkor på insidan. Det handlar om den yttre konkurrenskraft som en stor inre marknad kan generera och den är därför intimt förknippad med återhämtningssidan av den ekonomiska styrningen.

Vi behöver också en permanent finansiell stabilitetsmekanism som klarar av att utvecklas över tiden och som är föremål för styrning och prioriteringar. Den tyska befolkningen upprördes av frågan om transfereringsunionen och jag säger ”titta på det som er regerings förslag för med sig – rekapitalisering av banker och uppköp av statspapper på en sekundär marknad”. Det kommer att ta Tysklands banker tio år att erkänna sina värdeminskade tillgångar från krisen och detta gäller även statspapper. Tysklands banker kommer inte att möta nya internationella regler för bankkapital och därför bör överföringarna till tyska banker också vara en fråga som ni ställer. Det är därför som ni behöver mekanismen, precis som hela euroområdet gör.

Slutligen när det gäller våra räntenivåer måste en balans hittas mellan hållbarhet och moralisk risk.

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Diogo Feio (PPE). (PT) Fru talman! Svåra tider kräver modiga politiska beslut. Det är just därför som vi utför det arbete vi gör och också därför som jag gratulerar ordförande José Manuel Barroso till de idéer som han har berättat för oss om här. Europaparlamentet har också redan tagit klar ställning i ett antal betänkanden om eurofrågan och om behovet av stabilitet samt om tillväxtproblemet. Vi kan inte bara se till den ena sidan av argumentet.

För att ta oss ur krisen krävs bland annat att man i skötseln av den permanenta fonden beaktar de särskilda förhållandena i medlemsstater som för närvarande betalar allt högre ränta på sin statsskuld. Detta är en politik som också måste uppmärksamma konkurrenskraft, kreditförbättringar och en skattepolitik som kan vara positiv för att locka till sig investerare. Med andra ord allting som är förknippat med skapande av välstånd. Det är dock också av denna anledning som vi behöver fler EU-institutioner. Europaparlamentet har framfört sina ståndpunkter tydligt och inte via medierna. Detta är inte rätt tidpunkt för ideologiska beslut utan för att tänka på allmänheten. Vad den kräver av oss är kloka och snabba beslut.

 
  
MPphoto
 

  Jacek Saryusz-Wolski (PPE). (EN) Fru talman! Det som vi står inför är inte en kris i euroområdet utan en kris i de offentliga finanserna i vissa medlemsstater som råkar ingå i euroområdet. Det hade lika gärna kunnat vara Ungern. Varför måste det då hållas ett exklusivt möte med euroområdets 17 statschefer utan att de andra inbjuds att delta? Varför skapa omotiverade skiljelinjer, som vi avskaffade för sex år sedan genom utvidgningen och varför skapa en union med två hastigheter?

Europeiska kommissionen under ordförande José Manuel Barrosos ledning är fördragets väktare. Vilken grund finns det i fördraget till denna uteslutning? Varför utesluta de villiga och dugliga? Varför inte tillämpa artiklarna 5 och 121 för att fördjupa samarbetet om skatte- och socialpolitiken? Varför inte tillämpa ett utökat samarbete inom ramen för fördragen och ge Europeiska kommissionen en central roll?

Den inre marknaden inbegriper 27 medlemsstater, vilket också konkurrenskraftsutmaningen gör. Rådets ordförande och Europeiska kommissionen bör vara en ledare för EU-27 och inte ett sekretariat för en utvald grupp medlemsstater.

 
  
MPphoto
 

  Roberto Gualtieri (S&D). (IT) Fru talman, mina damer och herrar! I går kväll antog utskottet för konstitutionella frågor med en stor majoritet parlamentets yttrande om ändringen av fördraget för att införa en stabilitetsmekanism.

I yttrandet föreslås en ändring av Lissabonfördraget för att inrätta ett förfarande som både säkerställer fondens mellanstatliga natur och motiverar införandet av regeln i Lissabonfördraget. Det innehåller dessutom några tydliga förslag angående mekanismens funktionssätt i syfte att göra den förenlig med de uppgifter som EU-institutionerna har tilldelats i fördragen och med behovet av en verklig ekonomisk styrning, som helt enkelt inte skulle fungera om det var mellanstatligt.

För att använda en metafor som du, José Manuel Barroso, använde under den senaste debatten, föreslår parlamentet att denna mellanstatliga vagn placeras på spåret i ett EU-tåg och att kommissionen tilldelas sin rättmätiga roll som lokförare.

Vad anser kommissionen om parlamentets förslag? Är den beredd att hjälpa till att driva igenom dem under de kommande dagarnas förhandlingar?

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Pat the Cope Gallagher (ALDE). (EN) Fru talman! Mitt land, Irland, är en liten öppen ekonomi med en stor koncentration av utländska direktinvesteringar. Företagsbeskattningen på 12,5 procent är viktig för att stödja vår ekonomiska återhämtning, bevara våra arbetstillfällen och öka sysselsättningen. Införandet av den låga företagsbeskattningen har lett till att åtta av världens främsta teknikföretag har sitt säte i mitt land. Alla eventuella försök att konvergera eller harmonisera företagsbeskattningen i EU skulle avsevärt skada Irlands förmåga att locka till sig utländska direktinvesteringar och följaktligen vår förmåga till ekonomisk återhämtning.

Det är viktigt att komma ihåg att Irland, precis som andra små ekonomier, geografiskt och historiskt är ett perifert land i Europa, och att låga skatter är ett verktyg för att komma till rätta med de ekonomiska begränsningar som kännetecknar ett perifert land. Jag vill ställa en fråga till ordförande Barroso. Kan du bekräfta att skattefrågor faller under de enskilda medlemsstaternas behörigheter i enlighet med Lissabonfördraget?

 
  
MPphoto
 

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). (PT) Fru talman! När vi firade Internationella kvinnodagen yttrade alla sig positivt om kvinnors rättigheter. När vi nu diskuterar ekonomiska och finansiella frågor är de finansiella intressena i den så kallade ekonomiska styrningen dominerande. I sin strävan att förstärka kriterierna i stabilitets- och tillväxtpakten tar man överhuvudtaget inte hänsyn till de enskilda ländernas särdrag, de omfattande ekonomiska skillnaderna, de sociala orättvisorna, arbetslösheten eller fattigdomen.

Följaktligen kommer en pakt om konkurrenskraft att förvärra alla de befintliga sociala problemen. Ni kommer dock också att uppleva arbetarnas, kvinnornas och ungdomarnas planerade protester i Portugal under de kommande veckorna, framför allt den allmänna sammanslutningen av portugisiska arbetares (CGTP) demonstrationer i Lissabon den 19 mars. Förhoppningsvis kommer detta att leda till att de nödvändiga förändringarna genomförs.

 
  
MPphoto
 

  Jaroslav Paška (EFD). (SK) Fru talman! Jag vill börja med att påminna min kollega, kommissionens vice ordförande Günter Verheugen, om att EU inrättades genom ett avtal mellan oberoende suveräna stater som frivilligt beslutade att överföra vissa av sina befogenheter till en ny institution – EU – som de inrättade tillsammans för att gemensamt samordna förvaltningen av vissa utvalda befogenheter som tillhörde de suveräna staterna. Om de europeiska länderna beslutar att de vill inrätta en gemensam ekonomisk förvaltning inom ramen för EU-lagstiftningen måste det följaktligen vara ett fritt och frivilligt val från deras sida, och inte ett direktiv från Bryssel.

Om vi talar om en pakt, dvs. ett avtal mellan suveräna stater om ytterligare samarbete inom ramen för EU, är allt i sin ordning. Om det ska förekomma någon form av närmare samarbete inom den ekonomiska förvaltningen bör det givetvis först och främst prövas av euroländerna, som har förbundit sig att använda en gemensam valuta.

Låt oss dock inte ha falska förhoppningar. Den ekonomiska lagstiftningen och skattelagstiftningen skiljer sig åt i dessa länder och processen kommer därmed att vara ytterst komplicerad …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Franz Obermayr (NI). (DE) Fru talman! Tack för att du meddelade talarlistan i förväg. Precis som en gemensam pensionsålder kräver förslagen på en gemensam skatteunion att omsättningsskattesatserna och lönepolitiken samordnas. Det är ytterligare ett steg mot ekonomisk styrning och det är en grov kränkning av medlemsstaternas självbestämmanderätt inom skatteområdet. Det förvärras av att parlamentet inte kommer att ha någonting att säga till om i dessa frågor och att det var möjligt att stödja sig på artikel 136 i Lissabonfördraget. Angela Merkel och Nicolas Sarkozy kommer sannolikt att kunna driva igenom sina förslag, trots motstånd från andra länder i euroområdet.

Vad beträffar en förstärkning av räddningspaketet är det uppenbart att spekulanter kommer att kunna fortsätta utöva påtryckningar på de länder i euroområdet som inte har uppnått målen utan att behöva bära någon del av den uppkomna risken. Om det förekommer en kris kommer räddningspaketet att ställas till förfogande. Vinsterna kommer att privatiseras och förlusterna kommer att belasta allmänheten och spridas i hela euroområdet. José Manuel Barroso, du sade att tillväxten måste fördelas rättvisare. Jag vill fråga dig hur situationen ser ut när det gäller skuldförbindelser. Räddningspaketet kommer att leda till att bördorna fördelas ännu mer orättvist. Dessutom kommer det att orsaka sociala problem och omotiverat äventyra nettobidragsgivarnas välstånd.

 
  
MPphoto
 

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. (PT) Fru talman! Det ställdes några särskilda frågor om Portugal, som jag ska försöka besvara. Huruvida Portugal ska utnyttja den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) är de portugisiska myndigheternas beslut. Det är ett beslut som Portugal har rätt att fatta på egen hand eftersom det handlar om en statsskuld. Jag kan meddela er att givetvis sågs utnyttjandet av EFSF och Internationella valutafonden som en sista utväg. Det är uppenbart att om ett land kan undvika att utnyttja denna mekanism bör det göra det, eftersom utnyttjandet av räddningspaketet medför kostnader, inte bara i termer av anseende. Om ett land kan bör det följaktligen undvika att utnyttja denna utväg. Jag upprepar dock att det är upp till de nationella myndigheterna att besluta om de ska utnyttja räddningspaketet eller ej, eller åtminstone om de ska begära att det ska aktiveras.

För det andra, vad jag vill ska ingå i EFSF är inte en fråga om smak utan det är en fråga om politik. Vi i kommissionen arbetar aktivt tillsammans med medlemsstaterna, speciellt euroländerna, för att förstärka EFSF:s förmåga att bevilja lån och därmed utöka dess verksamhetsområde och öka dess flexibilitet. Vissa av dessa frågor är mycket känsliga från marknadssynpunkt, och enligt min mening är det inte särskilt klokt att tillkännage avsikter som inte är definitiva. Arbetet går dock framåt i euroområdet. Som ni vet har kommissionen tydligt framfört sitt förslag om att förstärka EFSF och utöka dess verksamhet, framför allt i sin årliga tillväxtöversikt.

Oavsett om denna politik bör eller kan förändras anser jag att den inte kan förändras när det gäller de mest utsatta länderna. Det skulle vara helt oansvarigt om länder med höga offentliga eller privata skulder i nuläget minskar sina insatser inom ramen för budgetkonsolidering och strukturella reformer. När ett land har höga skulder måste marknadens förtroende återupprättas, annars blir dess ekonomiska situation ohållbar. Om vi vill hjälpa de länder som i dag är mest utsatta bör vi följaktligen inte ge dem några illusioner eller orealistiska förväntningar. Tvärtom måste vi stödja alla deras förnuftiga insatser inom ramen för budgetkonsolidering och strukturella reformer. Det är det enda sättet att få marknadens förtroende på. Givetvis handlar det inte bara om det enskilda landets insatser, utan det krävs en gemensam insats från euroländerna. Detta håller på att utvecklas med mer eller mindre omfattande bidrag från de olika berörda parterna.

Kommissionen har gjort allt som står i dess makt för att uppnå ökade ambitioner. Som ni hedervärda parlamentsledamöter vet kommer kommissionen med förslag men i slutänden är det upp till medlemsstaterna, framför allt euroländerna, att fatta beslut, i synnerhet i frågor som helt och hållet faller inom deras nationella behörigheter och inte omfattas av fördraget, t.ex. EFSF.

(FR) Hur som helst vill jag säga till hela parlamentet att mycket av den kritik som jag har hört här i dag – även om de flesta stödde kommissionens allmänna strategi – riktade sig, om jag har förstått det hela rätt, till särskilda regeringar eller särskilda medlemsstater. Följaktligen är det inte min uppgift att tala för dem.

Det är på sin plats att påpeka att kommissionen har lagt fram en serie förslag på ekonomisk styrning. Vi har drivit våra regeringars ambitioner till sin spets. Inte ens när det gäller paketet om ekonomisk styrning, som jag och min kollega Olli Rehn lade fram, var medlemsstaterna beredda att acceptera de ursprungliga ambitionsnivåerna. Det är sanningen, vi lade fram lagstiftningsförslag.

Nu har en ny idé uppkommit, nämligen pakten om konkurrenskraft, som vi försöker – och jag vill vara mycket öppen och visa min respekt för parlamentet – att i så hög grad som möjligt införliva i gemenskapsmetoden.

Jag har helt öppet redogjort för kommissionens arbete för att göra denna idé angående konkurrenskraften användbar och skapa mervärde, såväl när det gäller tillväxt och sysselsättning – vilket, som jag redan har sagt, förblir en prioritering för kommissionen – som en förstärkning av styrelsesystemet. Givetvis finns det inte något behov av att kommissionen påminns om sin roll som fördragets väktare. Vi har ofelbart visat detta, oavsett om det handlar om frågor som rör den inre marknaden, konkurrens eller icke-diskriminering. Jag kan återigen garantera er att kommissionen inte tvekar att utnyttja alla medel som står till buds om vi anser att några principer eller regler i fördraget bryts genom beslut som Europeiska rådet eller vilken annan EU-institution som helst fattar.

Därför är vårt arbete av långsiktig natur. Det är ett allvarligt arbete som vi utför ansvarsfullt. Givetvis är det, som ni vet, en mycket känslig tid för oss, en tid då det första regeringarna undersöker på morgonen är hur deras statsskulder har spridits.

Därför är det som vi säger betydelsefullt. De förhoppningar vi skapar är betydelsefulla. Följaktligen är det kommissionens plikt att vara ambitiös och ansvarsfull och att lägga fram förslag som den vet kan komma att förverkligas, så att de inte bara blir någon form av reklamjippo som skapar besvikelse. Jag vill undvika detta, och kommissionen måste undvika detta. Vi måste undvika besvikelse eller faktiska motsättningar, såväl inom euroområdet som i hela EU.

Därför kan jag garantera er att kommissionen kommer att fortsätta att ha höga ambitioner. Kommissionen håller just nu på att berätta för alla regeringar att parlamentet måste engageras i denna pakt om konkurrenskraft. Kommissionen håller just nu på att berätta för regeringarna att den alltjämt måste ha en central roll i denna pakt om konkurrenskraft, inte på grund av institutionell lojalitet och inte på grund av institutionell egoism, utan eftersom – enligt min mening, vilket inte behöver sägas – kommissionen och gemenskapsmetoden är en garanti om vi vill undvika splittringar mellan euroområdet och övriga Europa. De är en garanti om vi vill undvika angrepp på den inre marknadens integritet eller om vi vill undvika ett ifrågasättande av andra mekanismer som stabilitets- och tillväxtpakten. De är en garanti om vi vill förbli europeiska inom ramen för EU och vara solidariska inom Europa.

Därför var jag mycket uppriktig och mycket öppen. Kommissionen genomför sitt arbete fullständigt öppet, och givetvis konstruktivt, för att försöka bevara en idé om att om det läggs fram väl och genomförs inom ramen för en gemenskapsmetod kan det ge mervärde till våra insatser inom styrningen, trots det som vissa av er påpekade. De insatser som våra regeringar har utökat, insatser som syftar till att samordna den ekonomiska politiken, har alltid varit en del av kommissionens och merparten av parlamentsledamöternas allmänna strategi.

Detta ger oss följaktligen en möjlighet. Om stats- eller regeringscheferna är beredda att engagera sig i samordningen av den ekonomiska politiken och även inom vissa områden som vi hittills enbart har sett som nationella befogenheter menar jag att detta bör välkomnas eftersom det ger mervärde till tillväxt och sysselsättning och eftersom det är förenligt med systemen för unionsstyre. Det är vad som står på spel.

Ur denna synvinkel anser jag att debatten har varit mycket givande. Dessutom menar jag att parlamentets meddelande har gått fram till rådet. Talman Jerzy Buzek överlämnade det förra gången han besökte Europeiska rådet. Jag anser att i viktiga frågor kommer både kommissionen och parlamentet bestämt att försvara gemenskapsmetoden i övertygelsen om att det är det enda sättet för EU att uppnå de mål vi har fastställt inom euroområdet och målen för stabilitet, tillväxt och sysselsättning i hela EU.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

 
  
MPphoto
 
 

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Det drama som än en gång spelas upp inför våra ögon håller på ett bli en smärtsam upprepning och det avslöjar själva grundbulten i EU, vem som i slutänden bestämmer reglerna och på vilka intressegruppers vägnar. I detta drama råder det som vanligt inte någon brist på huvudpersoner, bipersoner och statister. Den så kallade pakten om konkurrenskraft, som inrättades av Tyskland och Frankrike som en mycket tung belastning för alla de andra länderna i euroområdet, och som i början förnekades av sina upphovsmän, läggs nu fram och försvaras i parlamentet av kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Detta sker efter att Barroso under flera veckor tidigare hade kritiserat förbundskansler Angela Merkel för att inte ha erkänt kommissionens roll. Nu är det uppenbart vad kommissionens och dess ordförandes roll är. Nyss nämnda pakt, som ordförande Barroso säger att vi inte ska särskilja från målen för sysselsättning och tillväxt, är ett verkligt revanschistiskt korståg mot arbetstagarnas rättigheter och de sociala rättigheterna genom angrepp på löner, genom höjd pensionsålder, genom försök att ödelägga kollektivavtalen och genom en försvagning av de sociala rättigheterna. Det är också ett försök att påtvinga länder som Portugal ett verkligt ekonomiskt beroende i kolonialistisk anda.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy