Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 8 mars 2011 - Strasbourg

14. års framstegsrapport om Turkiet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om 2010 års framstegsrapport om Turkiet.

  Enikő Győri, rådets tjänstgörande ordförande. – (HU) Fru talman, mina damer och herrar! Först av allt vill jag påpeka att jag är mycket glad över att ni har visat ett så stort intresse för utvidgningsfrågan. Även om medlemsstaterna och kandidatländerna står inför omfattande utmaningar anser jag att utvidgningsprocessen konsekvent måste fortgå mot bakgrund av de resultat som har uppnåtts. Därför måste båda parterna fortsätta att engagera sig. Parlamentets verksamhet visar tydligt att det är det forum där alla deltagare är medvetna om hur viktiga våra förbindelser med Turkiet är.

Det handlar om mångåriga förbindelser som har förstärkts genom Turkiets status som kandidatland. Samtidigt är Turkiet en viktig regional aktör med en avgörande roll inom flera viktiga områden, som energisäkerhet och regional säkerhet, samt inom ramen för främjandet av dialog mellan olika civilisationer. På samma gång framhävs Turkiets betydelse inom nyss nämnda områden ytterligare genom de dramatiska internationella händelserna i vårt nära grannskap. Anslutningsförhandlingarna med landet fortgår i enlighet med de relevanta slutsatserna från Europeiska rådet och rådet såväl som enligt anslutningsramen. Trots förhandlingarna, som befinner sig på ett avancerat stadium och som blir allt mer komplexa, är det ungerska ordförandeskapet fast beslutet att göra framsteg inom alla kapitel som det är möjligt att göra framsteg inom. Arbetet fortskrider, och tonvikten ligger just nu på kapitel 8, dvs. konkurrenspolitiken.

Jag litar på att våra turkiska partner kommer att fortsätta sina insatser och att vi snart kommer att kunna se resultat. I sina slutsatser som antogs i december förra året välkomnade rådet Turkiets kontinuerliga engagemang i förhandlingsprocessen och landets politiska reformprogram. Det konstitutionella reformpaket som Turkiet antog 2010 utgör ytterligare ett viktigt steg i rätt riktning eftersom paketet omfattar flera prioriteringar i partnerskapet för anslutning inom områdena rättsväsendet, de grundläggande rättigheterna och den offentliga förvaltningen. I nuläget är den viktigaste uppgiften att se till att reformerna genomförs enligt europeiska regler och genom samråd med så många deltagare som möjligt, dvs. alla politiska partier och civila samhällsorganisationer.

Det är uppenbart att det alltjämt är mycket viktigt att fortsätta arbetet med de politiska kriterierna. Det kommer att krävas seriösa insatser inom många områden, vilket betonas i rådets slutsatser av den 14 december 2010, Europaparlamentets resolutionsförslag och kommissionens framstegsrapport för 2010.

Jag vill betona några av dessa områden. Turkiet måste ytterligare förbättra respekten för de grundläggande rättigheterna och friheterna, framför allt rätten till yttrandefrihet och religionsfrihet, både i lagstiftningen och i praktiken. Det kommer också att krävas ytterligare insatser för att garantera fullständig efterlevnad av Köpenhamnskriterierna när det gäller äganderättigheter, fackföreningsrättigheter, rättigheter för personer som tillhör minoritetsgrupper, kvinnors och barns rättigheter, bekämpning av diskriminering, jämställdhet mellan kvinnor och män, bekämpning av tortyr och omänsklig behandling med mera.

När det gäller yttrandefrihet ger områden som begränsning av pressfriheten, otillräckligt skydd av journalisters rättigheter samt vanligt förekommande och omfattande förbud mot webbplatser upphov till oro, vilket också betonas i parlamentets resolutionsförslag. I detta sammanhang vill jag ta upp de senaste dagarnas händelser. Den 3 mars häktade den turkiska polisen flera journalister. Vi måste noggrant övervaka detta område och oupphörligen påminna de turkiska myndigheterna om vikten av att ständigt försvara dessa friheter.

När det gäller religionsfriheten måste Turkiet skapa de rättsliga och praktiska förutsättningar som krävs för dess utövande. För att garantera religiös mångfald i enlighet med de europeiska normerna krävs en övergripande rättslig lösning. Ordförandeskapet är också oroat över alla rapporter i pressen om tortyr och omänsklig behandling och, framför allt, övergrepp som begås utanför officiella anläggningar för förvar. För att förhindra brott mot de mänskliga rättigheterna måste man övervaka att akten tillämpas fullt ut inom ramen för polisens insatser och befogenheter, i enlighet med 2007 års ändring. Som parlamentet betonar i sitt resolutionsförslag är det mycket viktigt att det fakultativa protokollet till FN:s konvention mot tortyr genomförs och att straffriheten bekämpas.

När det gäller de turkisk-kurdiska förbindelserna och frågan om de sydöstra territorierna hoppas vi att genomförandet och upprätthållandet av den demokratiska öppningen snart kommer att ge de förväntade resultaten och i slutänden kan leda till ekonomisk, social och kulturell utveckling i regionen. Jag vill också påminna er om att rådet bestämt fördömer de terroristdåd som har begåtts på turkiskt territorium. Det bör också betonas att det kurdiska arbetarpartiet fortfarande finns med på EU:s förteckning över terroristgrupper.

Beträffande förbindelserna mellan EU och Turkiet konstaterar jag tyvärr att även om Turkiet vid upprepade tillfällen har ombetts att uppfylla sina förpliktelser angående ett fullständigt och icke-diskriminerande genomförande av tilläggsprotokollet till associeringsavtalet har man underlåtit att göra det. Det är en mycket viktig fråga, och därför upprätthåller rådet sina åtgärder från 2006 som, å andra sidan, direkt påverkar takten i anslutningsförhandlingarna, vilket vi alla vet.

Rådet fortsätter att noggrant övervaka och granska alla resultat som uppnås. Det har inte skett några framsteg i förbindelserna mellan Cypern och Turkiet. Rådet förväntar sig att Turkiet aktivt stöder de kommande förhandlingarna under FN:s ledning för att uppnå en rättvis, omfattande och genomförbar lösning i Cypernfrågan, i enlighet med de relevanta resolutionerna från FN:s säkerhetsråd och de grundläggande principer som EU bygger på. Turkiets engagemang och bidrag är mycket viktiga för uppnåendet av en sådan övergripande lösning.

Dessutom vill jag betona att Turkiet tydligt måste engagera sig för att skapa goda förbindelser med sina grannländer och lösa tvister på fredlig väg. Turkiet är ett viktigt ursprungsland och ett transitland för olaglig invandring till EU, och därför välkomnar vi att förhandlingarna om ett återtagandeavtal mellan EU och Turkiet har avslutats. Rådet ser fram emot att avtalet undertecknas så snart som möjligt och därefter genomförs med framgång. Vi är alla medvetna om att detta skedde under det senaste rådet (rättsliga och inrikes frågor), och nu förväntar vi oss att Turkiet ska underteckna fördraget. Till dess betonar rådet återigen kravet på att de befintliga bilaterala återtagandeavtalen genomförs korrekt och fullt ut.

När det gäller tullunionen mellan EU och Turkiet vill jag understryka att det är dags för Turkiet att äntligen uppfylla alla de åtaganden som man hittills inte har fullföljt. De omfattar tekniska och administrativa handelshinder, registreringskrav, importlicenser, statligt stöd, hävdande av immateriell äganderätt och andra diskriminerande förfaranden och bestämmelser. Alla dessa problem måste lösas omgående. Turkiet måste upphäva alla begränsningar som påverkar handeln och transporten mellan medlemsstaterna och Turkiet. Tack för ert tålamod och jag svarar gärna på frågor.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka parlamentet, och framför allt Ria Oomen-Ruijten, för hennes betänkande om Turkiet. Denna debatt och er resolution kommer vid en viktig tidpunkt för förbindelserna mellan EU och Turkiet, och i resolutionsförslaget betonas flera frågor som är mycket viktiga för kommissionen.

Kommissionen är alltjämt engagerad i Turkiets anslutningsprocess. Utvidgningsprocessen främjar politisk och ekonomisk reform i landet. Förbindelserna mellan EU och Turkiet är starka. Turkiet behöver EU och EU behöver Turkiet – denna balans har inte förändrats. EU är, och kommer att förbli, en viktig aktör för Turkiet.

Förbindelserna grundas på omfattande ekonomisk integration. 40 procent av Turkiets utrikeshandel går till EU och 80 procent av de utländska direktinvesteringarna i Turkiet kommer från EU. EU bidrar effektivt till Turkiets modernisering genom tekniköverföring, Turkiets deltagande i EU:s utbildnings- och forskningsprogram och vårt ekonomiska föranslutningsstöd.

Samtidigt går anslutningsförhandlingarna långsammare. Dessutom kräver de förhandlingskapitel som EU kan sträva efter att inleda under de nuvarande omständigheterna omfattande reformer och anpassningar. Mot denna bakgrund välkomnar jag verkligen de framsteg som nyligen har gjorts, framför allt vad gäller kapitlet om konkurrens. Jag är övertygad om att vi snart kan ta upp detta kapitel, förutsatt att Turkiet uppfyller de återstående villkoren.

Givetvis väger Cypernfrågan tungt i förhandlingarna. En positiv utveckling när det gäller genomförandet av tilläggsprotokollet till Ankaraavtalet eller diskussionen om lösningar kommer att få positiva konsekvenser för anslutningsförhandlingarna.

När det gäller reformerna i Turkiet välkomnar jag förra årets konstitutionella reform och de påföljande ändringarna av lagstiftningen som ett steg i rätt riktning. Det är viktigt att lagarna är korrekta. Endast ett objektivt och opartiskt genomförande av de nya lagarna är dock en garanti för att de konstitutionella reformerna kommer att lyckas. Turkiet bör fortsätta med den konstitutionella reformen. Processen bör vara så inkluderande och öppen som möjligt, med ett aktivt deltagande från olika politiska partier, det civila samhället, icke-statliga organisationer och allmänheten.

Kommissionen följer med oro de senaste dåden mot journalister. En oberoende press och pressfrihet är mycket viktiga för demokratin. I sin framstegsrapport för 2010 har kommissionen redan betonat att det förekommer ett stort antal mål mot journalister och ett orimligt tryck på medierna som undergräver denna grundläggande rättighet i praktiken. Pressfrihet innebär att avvikande och motsatta åsikter får komma till uttryck och – desto viktigare – att de tolereras. Yttrandefrihet innebär att man garanterar ett offentligt utrymme för fri debatt, däribland internet. I parlamentets resolutionsförslag understryks med rätta alla dessa frågor.

När det gäller religionsfrihet välkomnar vi de initiativ som har tagits till fördel för icke-muslimska samfund i Turkiet. Det krävs dock ytterligare systematiska insatser för att komma till rätta med problemen för icke-muslimer och aleviter.

Nästa punkt jag vill ta upp är invandringsfrågan. För två veckor sedan stödde rådet återtagandeavtalet mellan EU och Turkiet. Detta avtal gynnar medlemsstaterna eftersom Turkiet är ett viktigt transitland för migrationsströmmar till EU. Utvecklingen av återtagandeavtalet öppnar för första gången nya och konkreta möjligheter till ytterligare samarbete med Turkiet inom viserings- och invandringspolitiken i syfte att främja rörlighet och kontakt mellan våra medborgare och företag.

Turkiet och EU har ett gemensamt intresse av att samarbeta inom detta område. Det finns många goda anledningar till att öka de turkiska medborgarnas, företagarnas och studenternas möjligheter att resa till Europa: för att de ska kunna stifta ytterligare bekantskap med europeiska normer, för att öka handeln mellan EU och Turkiet till fördel för EU:s och Turkiets företag och för att ge en ytterst nödvändig skjuts till vårt samarbete med Turkiet. Jag försäkrar er att parlamentet kommer att involveras både i frågan om återtagandeavtalet och i dialogen om visering, i enlighet med kraven i fördraget.

Förbindelserna med Turkiet måste också ses i ett bredare sammanhang. Turkiets aktiva utrikespolitik är en stor potentiell tillgång för EU, förutsatt att den utvecklas inom ramen för Turkiets anslutningsprocess. EU är redo att förstärka sin befintliga dialog med Turkiet om utrikespolitiska frågor av gemensamt intresse.

Under dagens diskussion om Turkiet kan vi inte nonchalera den omfattande utvecklingen i dess grannskap. Händelserna i Tunisien och Egypten framhäver Turkiets stabilitet, välstånd och demokrati. Medborgarna i dessa länder betraktar Turkiet och EU som goda exempel. De ser att Turkiet förespråkar normer och värden som de nu själva kämpar för och som är förknippade med Europa.

Låt oss tala klarspråk. Även om Turkiet är ett föredömligt exempel för andra återstår det fortfarande mycket att göra. Många av dessa utmaningar tas upp i ert betänkande. Det är ett tillfälle för Turkiet att i ökad grad sträva efter att fullt ut genomföra EU:s politiska kriterier. Regeringen har ett stort ansvar för att upprätthålla en så fördelaktig ställning och att styra utifrån medborgarnas, men även hela regionens, bästa.

  Ria Oomen-Ruijten, för PPE-gruppen. – (NL) Fru talman, fru Enikő Győri, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Debatten och betänkandet om Turkiet kommer tre månader före parlamentsvalet i Turkiet. I större utsträckning än under tidigare år har jag därför gjort mitt bästa för att se till att tonen i betänkandet är objektiv och konstruktiv. De 22 kompromissändringsförslagen för omröstningen i utskottet för utrikesfrågor är ett bevis på detta. Mot bakgrund av det senaste årets utveckling vill vi i parlamentet fastställa våra prioriteringar, prioriteringar för det nya turkiska parlamentet och för nästa regering. Det handlar om sex prioriteringar.

För det första har regeringen och oppositionen ett stort ansvar för att försöka kompromissa och uppnå enighet om ytterligare reformer. Oppositionen och regeringen har visat att de vill genomföra en fullständig reform av konstitutionen och jag förväntar mig att detta kommer att ske.

För det andra är kontroller och balans grunden för alla demokratiska system. Ytterligare åtgärder bör vidtas för att förstärka ett oberoende och opartiskt rättsväsende, parlamentets övarvakningsfunktion och, framför allt, pressfrihet och yttrandefrihet. Jag är framför allt oroad över pressfriheten, och jag återkommer till detta.

För det tredje, minoriteters rättigheter. Jag gratulerar Turkiet till de symboliska steg man har tagit och till den dialog som regeringen uttryckligen har försökt inrätta. Det räcker dock inte med dialog. Människorna i den sydöstra delen av landet, aleviterna och de kristna minoriteterna förväntar sig någonting konkret. Domen mot Mor Gabriel visar att mycket arbete kvarstår och jag misstänker att den turkiska regeringen skulle påverkas negativt om fallet skulle behöva tas upp av högsta domstolen igen. Därför måste någonting göras för att uppnå en demokratisk öppning.

För det fjärde, kvinnors rättigheter. Mycket har gjorts under det senaste året, men det räcker inte med lagar. Jag har besökt kvinnohärbärgen. Jag har talat med turkiska kvinnoorganisationer. Det framgår tydligt att både den turkiska regeringen och parlamentet har genomfört insatser på nationell och på lokal nivå men det verkar ta stopp när man kommer till polisen och domstolarna. Detta måste förändras. Lagar är bra, men det är viktigt att de efterlevs. I dag, på Internationella kvinnodagens hundraårsdag, vill jag återigen slå ett slag för ökad kvinnlig representation i det turkiska parlamentet. Detta måste förändras i det kommande valet.

För det femte anser jag att Ankaraprotokollet är mycket viktigt. Här ligger ansvaret hos Turkiet. Jag vill upprepa att det är den främsta orsaken till dödläget i förhandlingskapitlen.

För det sjätte, utrikespolitiken. Vi européer är positiva till att Turkiet spelar en aktiv roll i regionen. Jag vill dock betona att Turkiet enbart kommer att kunna fungera som en mellanhand i detta sammanhang om dess engagemang är fast förankrat på den europeiska sidan av Bosporen. Catherine Ashton kommer även inom detta område att vara tvungen att eftersträva aktiv samordning med Turkiet, aktivare än hittills har varit fallet. För övrigt är inte detta bara mina prioriteringar. Alla punkter jag har tagit upp har även diskuterats med det turkiska samhället. Nu är det upp till politikerna att översätta denna debatt till enighet och kompromiss.

Jag vill också kortfattat ta upp ytterligare två viktiga områden. Vi är oroade över PKK:s uttalande om att man vill bryta vapenvilan. Kommissionsledamoten har talat om detta. Yttrandefrihet: förra fredagen fick jag ett öppet brev. Jag vill återigen påpeka att de personer som begränsar yttrandefriheten i ett visst land angriper det landets kultur. En fri och tolerant debatt är mycket viktig för alla länder.

  Richard Howitt, för S&D-gruppen. – (EN) Fru talman! Det fortsatta befästandet av demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna i Turkiet, som bör leda till fullvärdigt medlemskap i EU, är mycket viktiga eftersom de arabiska länder och länder i Mellanöstern som gränsar till EU befinner sig i kris. Vi bör välkomna att reformprocessen har tagit ny fart i Turkiet och kräva att den, mot bakgrund av de erkända motsättningarna i folkomröstningen i september förra året, ska fungera som en plattform för en grundläggande konstitutionell reform med stöd av alla partier i framtiden.

Jag stöder helhjärtat kommissionsledamot Štefan Füles arbete inom detta område och hans obevekliga ord i eftermiddags om yttrandefrihet, i synnerhet som jag, tillsammans med andra europeiska företrädare, förhindrades från att verka som rättslig observatör i KCK-målen i domstolen i Diyarbakir förra månaden. Jag ber också kommissionsledamoten att driva viseringsfrågan framåt, framför allt när det gäller företagare, och att se till att Turkiet håller sina löften om lagförslaget om en tullunion.

Vi i gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater anser att anslutningsförhandlingarna hotas, inte av en tågolycka utan av att strypas till döds. Inget nytt kapitel har öppnats på åtta månader, den längsta perioden sedan förhandlingarna inleddes. I morgon kommer vi att rösta om ett öppnande av kapitlen om grundläggande rättigheter och rättsväsendet och om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi gör det inte för att vi vill vara svaga i dessa frågor utan för att vi vill vara starka. Vi gör det inte för att vi vill öka påtryckningarna på alla parter för att uppnå en förlikning i Cypernfrågan.

Precis som Turkiets reformprocess bör utvidgas bör förhandlingarna om Turkiets EU-medlemskap förstärkas.

  Alexander Graf Lambsdorff, för ALDE-gruppen. – (DE) Fru talman! Štefan Füle har just tydligt klargjort att Turkiet och EU behöver varandra. Vi är viktiga grannar, vi är bundsförvanter i Nato och många människor av turkiskt ursprung bor i EU:s medlemsstater. Vi måste visa respekt för varandra. Jag stöder helhjärtat viseringslättnader för företagare och studenter, som ni precis har tagit upp. Jag är också positiv till ett ökat turkiskt deltagande i den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Jag vill att Cypern upphäver sin blockad inom området. När vi betraktar Nordafrika är det uppenbart att Turkiet fungerar som en modell för många länder i regionen. Allt detta är mycket positivt.

Sedan kommer vi till anslutningsprocessen och upptäcker att många kapitel är blockerade. Det är mycket svårt att öppna nya kapitel. Det är bara tre kapitel kvar och konkurrenskapitlet kommer snart att öppnas. Vad kommer att hända när de sista kapitlen har öppnats? Kommer Turkiet och EU inte längre att ha någonting att säga till varandra? Så kan det givetvis inte vara! Därför måste vi mycket noggrant överväga hur vi ska gå vidare med anslutningsprocessen och huruvida vi kan hålla kvar vid det nuvarande förfarandet, som innebär att parlamentet kommer med synpunkter på kommissionens framstegsrapport via en resolution.

Vår rapport om 2010 är mycket kritisk men samtidigt konstruktiv. I den tar vi upp grundläggande rättigheter, som är självklara, framför allt för liberaler: yttrandefrihet, mötesfrihet, studentdemonstrationer, fackföreningsrättigheter och religionsfrihet. Under åratal har vi efterlyst ökad religionsfrihet, men för få framsteg har gjorts. Häktningarna av Ahmet Şık och Nedim Şener och inblandningen i de politiska stiftelsernas arbete i Turkiet är mycket oroväckande. Detta omfattas av det första Köpenhamnskriteriet. Det är en central fråga, eftersom det är det politiska kriteriet. Om Turkiet inte kan fortsätta sin interna demokratiska konstitution menar jag att det alltjämt finns allvarliga problem inom vissa områden, förutom dödläget i rådet.

I diplomatiska termer behöver vi Turkiet och Turkiet behöver även oss. I demokratiska termer återstår det fortfarande mycket att göra i Turkiet.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt att tacka Ria Oomen-Ruijten för hennes arbete med att tillhandahålla detaljerad dokumentation och att utarbeta ett betänkande i god tro i syfte att sända ett tydligt politiskt budskap före parlamentsvalet i Turkiet, och jag stöder detta arbete.

Den här rapporten betonar – till skillnad från dig, Enikő Győri, men det är förståeligt – yttrande- och mediefrihet. Tyvärr är detta uppenbarligen ytterst nödvändigt, och aktuella händelser, till exempel häktningarna av journalisterna Nedim Şener och Ahmet Şik i samband med undersökningarna om Ergenekon och Sledgehammer, påminner oss om detta. Jag lade fram ett ändringsförslag angående detta ämne, och jag vill uppmana er att stödja detta arbete för att ge vårt parlament en sådan ställning att det i så hög grad som möjligt kan övervaka den mycket viktiga frågan om pressfrihet, som dessutom påverkar frågan om rättsväsendets oberoende och inrättandet av den nya konstitutionen.

Jag vill dock ställa följande politiska fråga till er: när vi ser att anslutningsprocessen hålls i ett strypgrepp och att de kapitel som är avgörande om vi vill göra framsteg inom områdena de grundläggande friheterna, rättsväsendets oberoende och den nya konstitutionen har stoppats undrar jag om inte vårt och rådets beslut att bestraffa genom att stänga kapitel och det faktum att det är omöjligt att öppna och stänga kapitel är helt kontraproduktiva faktorer i nuläget.

Det finns ingen mening med att EU gör sig av med ett av de viktigaste påtryckningsmedlen gentemot Turkiet, dvs. förhandlingar – framför allt om kapitlen 22, 23 och 24 – och jag vill be rådet att återigen undersöka denna situation eftersom det i nuläget uppenbarligen verkar som att anslutningsprocessen har stoppats genom dessa sanktioner som, i slutänden, endast kan få någon effekt om anslutningsprocessen fortgår. Alla märker att den inte gör det. Följaktligen befinner vi oss i en ytterst oroväckande politisk situation i en tid då Turkiet ses som en inspirationskälla för övergången till demokrati av alla länder söder om Medelhavet.

Jag begär inte att det ska fattas ett beslut om Turkiets anslutning. Jag efterlyser att de beslut som vi fattar på alla nivåer ska vara helt förenliga med tillförlitligheten, trovärdigheten, allvaret och lojaliteten i vår förhandlingsprocess. I dag är detta ytterst tveksamt.

  Geoffrey Van Orden, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag medger att åsikterna om Turkiets anslutning skiljer sig åt både mellan och inom de politiska grupperna i parlamentet, däribland min egen grupp. Jag personligen har alltid varit positiv till Turkiets europeiska strävan. Givetvis finns det orosmoment, men jag vill påpeka att med tanke på de oroligheter som vi just nu upplever i Nordafrika och Mellanöstern och mot bakgrund av det bestående hotet från den islamska terrorismen är det viktigare än någonsin att vi ger en positiv signal till Turkiet att landet är välkommet att ingå i de europeiska demokratiernas klubb.

Jag vill framför allt be våra grekcypriotiska och grekiska vänner att överge sin ensidiga inställning till Cypernfrågan, att vara mer opartiska och att uppnå en övergripande lösning med turkarna innan det är för sent. Vi kritiserar Turkiet angående tilläggsprotokollet – vi har hört detta återigen från ordförandeskapet i eftermiddags – men vi har överhuvudtaget inte nämnt underlåtenheten att genomföra rådets beslut av den 26 april 2004.

Turkiet är en viktig medlem i Nato, en demokrati med en mycket viktig roll i skärningslinjen mellan väst och öst, ett land som förändras snabbt och vars tillväxttakt ger det en ledande ställning globalt. Kom igen! Låt oss inte förlora Turkiet på detta stadium!

  Takis Hadjigeorgiou, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Fru talman! Jag kommer inte att kommentera Geoffrey Van Ordens argument, för det första eftersom jag inte vill slösa bort min tid och för det andra för att han – och det är inte första gången – har blandat ihop förövaren med offret på Cypern. Vi stöder Turkiets anslutning, om det är det turkiska folkets vilja och förutsatt att landet uppfyller alla anslutningskriterier.

För att det ska kunna ske behöver Turkiet hitta en verklig politisk lösning på kurdfrågan, frige de hundratals turkiska majorer och kommunalpolitiker som sitter fängslade i landet, inrätta rättsstatsprincipen, erkänna det armeniska folkmordet och lösa sina problem med Grekland, framför allt i Egeiska havet.

På Cypern måste Turkiet sluta gömma sig bakom vad som hände 2004. Det är redan 2011. Turkiet måste omedelbart överlämna staden Famagusta till dess invånare – vi talar om en europeisk stad med en flera tusen år lång europeisk historia, en stad som man har låtit förfalla under nästan 40 år – och man måste omedelbart börja dra tillbaka sina ockupationsstyrkor från Cypern.

Avslutningsvis vill jag påminna er om turkcyprioternas protester för att uppmana Turkiet att ge dem rätt att yttra sig i sina egna angelägenheter. I stället har Derviş Eroğlu begärt att demonstranterna ska ställas inför rätta. Turkiet måste respektera turkcyprioternas önskningar och tillåta en folkräkning i det ockuperade området, sätta stopp för koloniseringen samt låta städernas och byarnas namn finnas med på kartorna som de gjorde under tusentals år.

  Nikolaos Salavrakos, för EFD-gruppen. – (EL) Fru talman! Jag vill gratulera Ria Oomen-Ruijten till den text som hon har lagt fram, som ger en balanserad och riktig bild av situationen i Turkiet. Jag uppskattar framför allt Štefan Füles ståndpunkt. Budskapet i Ria Oomen-Ruijtens betänkande är att Turkiet fullt ut måste uppfylla sina förpliktelser gentemot EU om det vill bli medlem. Om det inte vill ansluta sig till EU bör det tala om det eftersom jag, när det gäller ett stort land som Turkiet, är emot att diskutera frågan fram och tillbaka och att enbart tala i diplomatiska termer. Trots EU:s tydliga budskap till Turkiet agerar landet likväl på motsatt sätt. Det verkar som om det förekommer problem mellan den politiska ledningen och den militära regimen. Samtidigt visar Turkiet ena stunden att man har goda avsikter gentemot sina grannar och nästa stund gör man ett ”såll” av Egeiska havet med turkiska flygplan och fartyg som passerar och kränker grekiska land- och luftgränser dagligen.

Vi respekterar Turkiet och det turkiska folket men vi anser att det är hög tid att Turkiet visar respekt för sina grannar och för den europeiska idén som fastställs i Romfördraget.

  Barry Madlener (NI). – (NL) Fru talman! Vi talar om Turkiet här men premiärminister Recep Tayyip Erdoğan föredrar en turkisk-arabisk union. Turkiet är en nära vän till diktator Mahmoud Ahmadinejad. Turkiet vill inte längre vara ett sekulariserat land. Turkiet ockuperar alltjämt norra Cypern och Turkiet är inte längre vän med Israel. I stället har man valt att stödja det muslimska brödraskapet Hamas. Turkiet betonar i allt högre grad den islamska världen.

När ska vi sätta stopp för detta hyckleri? Turkiet vill inte ha Europa och Europa vill inte ha islam. Nicolas Sarkozy har redan påpekat det. Angela Merkel har redan påpekat det, och majoriteten av de europeiska medborgarna vill inte heller att Turkiet ska bli medlem i EU. Turkiet har förnedrat sig själv under åratal i utbyte mot pengar från EU och ett löfte om medlemskap. En bakåtsträvande islamsk kultur hör dock inte hemma i Europa. Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan, är du en riktig man eller en undergiven ynkrygg? Hur mycket längre kommer du att fortsätta att förnedra det turkiska folket? Välj den ärliga utvägen och sluta upp med det.

  Ioannis Kasoulides (PPE). – (EN) Fru talman! De som stöder Turkiets anslutning till EU, eller vissa av ledamöterna i parlamentet, känner sig dessutom skyldiga att stödja ändringsförslagen mot Cypern. Kapitlen håller på att ta slut för Turkiet och anslutningsprocessen riskerar att stanna av. Fjorton kapitel har frusits eftersom Turkiet envist vägrar att utvidga Ankaraprotokollet.

Ett lyckat resultat i de pågående förhandlingarna om en lösning angående ockupationen av Cypern kommer automatiskt att göra 14 kapitel tillgängliga. Ban Ki-moon uppmanade alla internationella aktörer att lägga tonvikten vid en sådan lösning. Att rösta för ändringsförslag som förslaget om direkt handel från den 26 april i ett delat Cypern, vilket är onödigt om inte landet är enat, medför oförsonlighet samtidigt som försöken att hitta en lösning kommer att misslyckas och frysningen av kapitlen vidmakthållas. Att slå ned på Cypern leder inte någon vart för Turkiet.

  Raimon Obiols (S&D). – (ES) Fru talman! Jag anser att i morgon kommer det tydligt att framgå att gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet har försökt uppnå så stor enighet som möjligt i parlamentet eftersom vi vill ha en övervägande enhetlig strategi bland alla EU-institutioner.

Under åratal har förhandlingsprocessen varit mycket givande för att driva fram politiska och ekonomiska reformer i Turkiet: det har förekommit motsägelser, bakslag och framsteg men på det hela taget har den varit givande. Detta skulle kunna vara sanningens ögonblick, och vi påminns om det genom de förändringar som håller på att äga rum i Medelhavsländerna.

I sitt framträdande nyligen i utskottet för utrikesfrågor efterlyste kommissionsledamot Štefan Füle en ny realism som inte enbart bygger på en kortsiktig vision. Denna nya realism är precis vad vi behöver i förhandlingarna med Turkiet: största möjliga försiktighet men också det engagemang och allvar som krävs för att undvika förlorad handlingskraft och trovärdighet samt alltför många antydningar. Dessutom bör man tydligt påpeka att avtal och förpliktelser måste respekteras. Detta kräver en resolut ansats från alla inblandade.

I nästa betänkande kommer vi förhoppningsvis upptäcka att ytterligare ett steg framåt har tagits i förhandlingsprocessen.

  Graham Watson (ALDE). – (EN) Fru talman! Människor i islamska länder gör i dag någonting som påminner om det turkiska folkets bortträngande av enpartidiktaturen 1950. Egypten kan, liksom Turkiet, fortfarande upptäcka att det är mycket svårare att störta den så kallade deep state, och därför är Ergenekon-fallet och liknande utredningar mycket viktiga.

Liberalerna i parlamentet önskar Recep Tayyip Erdoğan och hans regering all framgång med att inrätta en verklig demokrati och förankra den i vår europeiska klubb av demokratiska nationer. Tullunionen har varit en stor framgång och Turkiets medlemskap i EU kan bli lika framgångsrikt.

Vi beklagar att anslutningsprocessen har avstannat och samtidigt som en del av skulden ligger hos Turkiet är vissa medlemsstaters onda tro – som WikiLeaks har avslöjat – en skam för vår union. Nicolas Sarkozy talar inte längre för Europa om Turkiet som han gör om sin Medelhavsunion. Hans besök i Ankara var provocerande, och det är beklagligt att de tyska kristdemokraterna inte lyssnar på Max Fischers råd och ser sig i spegeln eftersom dagens AKP är en spegelbild av tyska CDU 1950 – inte ett kristet demokratiskt parti utan ett islamskt demokratiskt parti. Därför råder det inte någon tvekan om varför kommissionsledamoten uppger att han förstår och delar Turkiets frustration.

Betänkandet är ärligt – för ärligt för vissa. Turkiet måste fortfarande uppnå mycket men vi har mycket att förlora om vi inte välkomnar och samarbetar med islamska länder som Turkiet och Indonesien.

  Paweł Robert Kowal (ECR). – (PL) Fru talman! Jag vill gratulera föredraganden till ett intressant och balanserat betänkande även om jag hyser tveksamheter angående vissa frågor. Jag är till exempel tveksam till om man bör lägga tonvikt vid att öka Turkiets engagemang i södra Kaukasien.

Det är en region som kräver en mycket finkänslig och välbalanserad politik. Det bör dock påpekas att det viktigaste är en ändrad inställning till Turkiets insatser. Allt som härrör från genomförandet av associeringsavtalet, som är ett positivt förebud till Turkiets utökade samarbete med EU, bör hoppfullt ses som en framtida möjlighet och som ett tecken på att dörrarna till Europa även är öppna för Turkiet.

Detta bör påpekas mycket tydligt här i parlamentet i dag eftersom vi förväntar oss att samråden och samarbetet angående händelserna i Nordafrika kan visa sig vara viktiga för ett bra samarbete med Turkiet. Det grundläggande målet vi måste uppnå i dag är därför att visa Turkiets värde som en partner till EU i energifrågor, och en politisk partner till EU i framtiden.

  Charalampos Angourakis (GUE/NGL) . – (EL) Fru talman! Recessionen har förvärrats, vilket har gett ny stimulans till kampen mellan imperialistiska centrum för kontroll av marknaden och energikällor och de kanaler som används för överföring av dem.

Utvecklingen i Libyen och den aktuella upptäckten av olja i Mellanöstern och de spänningar som detta redan har orsakat är ett bevis på detta. Samtidigt ökar Nato och EU sina interventioner i området. Turkiet försöker, å andra sidan, förbättra sin strategiska position i ett område med utbredda konflikter och växande motstånd. Detta mål försökte man uppnå genom den aktuella reformen av konstitutionen, som togs emot med stor förtjusning av EU och Förenta staterna. Samtidigt fortsätter Turkiet alltjämt med sin ockupation av norra Cypern, sina överträdelser i Egeiska havet och sina grova kränkningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna och demokratiska friheterna. Arbetstagarna i Turkiet vet att ett EU-medlemskap inte ger några fördelar eftersom arbetstagarnas och medborgarnas grundläggande rättigheter inskränks i EU och EU i dag, liksom tidigare, alltjämt stöder en rad reaktionära regimer i området.

  Lorenzo Fontana (EFD). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Om Turkietfrågan enbart hade varit av ekonomisk art hade det inte varit något problem, vad jag kan förstå. Problemen är dock allvarliga eftersom Turkietfrågan uppenbarligen inte enbart är av ekonomisk art.

Vi vill framför allt betona frågan om religiös tolerans, som tyvärr inte existerar i Turkiet, inte bara på grund av mordet på vissa präster, däribland italienska präster som Monsignor Luigi Padovese och Don Andrea Santoro, utan också på grund av att de turkiska delegaterna vid ett möte nyligen i Europeiska rådet tyvärr röstade emot ett förslag om att fördöma attackerna mot kristna runtom i världen.

Vi anser att det är häpnadsväckande och undrar hur vi ska kunna acceptera ett land som inte ser religionsfrihet som ett grundläggande värde. Vi undrar också hur Recep Tayyip Erdoğans ombud, Babacan, kunde påstå att EU är en ”kristen klubb”. Vad förväntade han sig? Anser han inte att problemet inte är den ”europeiska kristna klubben” utan bristen på religiösa rättigheter i Turkiet?

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman, herr Füle! Det finns ett turkiskt ordspråk som lyder: ”Det är handling och inte ord som räknas.” Turkiets anhängare har dock låtit sig luras av tomma ord som låter positiva. 2010 års framstegsrapport är i själva verket en felrapport. Den visar att Turkiet är många saker, men uppenbarligen inte redo att gå med i EU. Grundläggande rättigheter existerar bara på pappret och yttrandefriheten är mycket begränsad. Detta bekräftas genom de aktuella häktningarna av två journalister. Diskrimineringen av etniska och religiösa minoriteter, som kurder och kristna, har inte minskat. Premiärminister Erdoğan anklagar skenheligt europeiska länder för att vara islamofobiska trots att muslimer fritt kan utöva sin religion här, till skillnad från kristna i Turkiet. Tvisten om marken som klostret Mor Gabriel ligger på är ytterligare ett bevis på detta. Trots att man hävdar motsatsen driver Erdoğans regering på islamiseringen. Vi vet att det är vad som håller på att ske.

En aktuell undersökning visar hur turkarna i själva verket ser på EU. De är positiva till ett EU-medlemskap men samtidigt ser de ytterst misstänksamt på européerna. Vi bör avbryta anslutningsförhandlingarna så fort som möjligt.

  Elmar Brok (PPE). – (DE) Fru talman, fru Győri, herr Füle! Dina historiska jämförelser kunde inte vara mer felaktiga, Graham Watson. Du kan inte jämföra det turkiska Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) med det parti som återinförde en demokratisk regering och rättsstatsprincipen i Tyskland efter nazistregimen. Det är mycket oroväckande, i synnerhet som det tyska partiet i fråga samarbetade och var i koalition med liberalerna under 1950-talet.

Jag är positiv till nära förbindelser mellan Turkiet och EU. Turkiet är ett strategiskt viktigt land för oss, men inte till vilket pris som helst. För det första kan vi inte upphäva villkoren för anslutning, däribland yttrandefrihet, ett oberoende rättsväsende, minoriteters rättigheter och religionsfrihet. Detta har klargjorts i kommissionens rapporter och i Ria Oomen-Ruijtens betänkande. För det andra får vi inte äventyra EU:s integrationsförmåga. Vi måste hitta andra metoder. För det tredje är det Turkiets ansvar att se till att processen inte förhindras och att i slutänden hålla sina löften, till exempel inom ramen för Ankaraprotokollet.

Turkiet är i en ställning som tydligt visar att en integration med EU är möjlig. När Erdoğan i ett anförande i Tyskland hävdar att turkar som är av tysk nationalitet i första hand ska vara lojala mot Turkiet har vi dock ett allvarligt problem när det gäller integrationen. Det är ett uttryck för ett särskilt tänkesätt och ett sätt att befästa det på.

Därför anser jag att Turkiet inte är redo än. Vi har dock bjudit in Turkiet att samarbeta konstruktivt med oss inom ramen för Berlin Plus-avtalet och inom andra områden i syfte att inrätta närmare förbindelser. Exemplet Mor Gabriel är en del av denna fråga.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Graham Watson (ALDE). – (DE) Fru talman! Cirka två eller tre miljoner tyskar och britter bor i södra Spanien, Elmar Brok. Vad skulle de säga om den spanska regeringen krävde att deras barn skulle lära sig spanska innan de lärde sig tyska eller engelska? De skulle givetvis motsätta sig det. Du kan helt enkelt inte hävda att i Tyskland måste människor lära sig tyska först. Givetvis bör de lära sig båda språken, men Tyskland har fortfarande en lång väg kvar mot en verklig integrationspolitik.

  Elmar Brok (PPE). – (DE) Fru talman! Graham Watson, människor som bor i Tyskland och har för avsikt att återvända till sitt hemland kommer givetvis att ha sitt modersmål som första språk. Människor som vill bli tyska medborgare och varaktigt stanna i Tyskland måste dock först lära sig tyska så att de har möjlighet att klara sig bra i skolan, få en utbildning och därmed göra karriär och integreras i samhället. I detta sammanhang är språkfrågan en prioritering. Vi måste skilja mellan de människor som reser utomlands på semester under vintern och de människor som vill stanna varaktigt i ett annat land. Skillnaden handlar om integration. Du kan inte jämföra människor som åker till Mallorca på semester och de människor som vill bli medborgare i ett annat land och bo där varaktigt.

  Maria Eleni Koppa (S&D). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Turkiets anslutning till EU är alltjämt av strategisk betydelse, både för Europa och för Turkiet. Denna process är ett mått på Europas trovärdighet och Turkiets avsikter att genomföra de nödvändiga demokratiska reformerna. Regeringens uppgivna avsikt att genomföra demokratiska förändringar motsägs dock av de faktiska omständigheterna. Vi har med oro följt de senaste dagarnas häktningar av journalister. Den 20 februari arresterades journalisten Nedim Şener, känd för sin kritik av polisens inställning till mordet på den armeniska journalisten Hrant Dink, tillsammans med sex kolleger. De fängslades anklagade för att tillhöra en terroristorganisation, och därmed uppgår antalet journalister i fängelse till långt över hundra. Den verkliga överträdelsen i dessa fall verkar dock snarare vara kritik mot Erdoğans regering än kriminell verksamhet.

EU stödde regeringens försök att krossa parastaten. Detta kan dock inte användas som ett alibi för att begränsa de personliga friheterna, framför allt yttrandefriheten. Jag uppmanar kommissionsledamot Štefan Füle att berätta för oss vilka åtgärder kommissionen planerar att vidta som en reaktion på dessa händelser.

  Andrew Duff (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag beklagar djupt att Turkiets anslutningsprocess har avbrutits. Turkiet har inte gjort de framsteg vi efterlyser, Cypernfrågan är alltjämt olöst, Frankrike och Tyskland motsätter sig obevekligt Turkiets medlemskap och det finns uppenbarligen stora fördomar mot Turkiet här i parlamentet.

Vi står inför en enorm strategisk kris. EU förlorar Turkiet, och Turkiet förlorar EU. Vi behöver ägna 2011 åt ett genuint nytt partnerskap som grundas på en radikal omprövning av vilka båda parternas intressen är.

  Evžen Tošenovský (ECR). – (CS) Fru talman! 2010 års framstegsrapport om Turkiet är utan tvekan en av de mest komplexa rapporterna vi har diskuterat här. Trots all komplexitet bör vi dock inte låta oss påverkas av historiskt grundade fördomar. De aktuella händelserna i Turkiet är tveklöst oacceptabla utifrån europeiska demokratiska principer. Vi måste ytterligare förstärka förhandlingarna med Turkiet. Turkiet är av grundläggande geopolitisk betydelse för Europa när det gäller den komplexa regionen Mellanöstern. Denna ställning får givetvis inte missbrukas. Om vi har en öppen och principfast dialog med Turkiet kan det dock leda till en förbättrad förståelse av demokratiska regler. Turkiets ekonomiska utveckling under de senaste åren har minst sagt varit anmärkningsvärd och dess industri håller på att bli en mycket viktig partner till europeiska företag inom många områden. Därför är det viktigt att dessa ekonomiska förbindelser kompletteras med motsvarande politiska förbindelser med EU, med ett tydligt framtidsperspektiv. Om Turkiet verkligen är intresserat av att gå med i EU kan det inte vidta sådana åtgärder som vi har bevittnat den senaste tiden. Av flera anledningar stöder jag bestämt Turkiets fortsatta närmande till EU.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Fru talman! Vi måste sluta att använda termen ”framstegsrapport” när vi talar om förhandlingarna med Turkiet. Det är en oriktig benämning eftersom Turkiet inte har gjort några omfattande framsteg när det gäller att uppfylla villkoren för EU-medlemskap.

Vi har helt och hållet kört fast i Cypernfrågan eftersom turkarna alltjämt vägrar att uppfylla sina förpliktelser och fortsätter med den olagliga militära ockupationen av norra delen av ön. Inga framsteg har heller gjorts när det gäller demokratiska rättigheter. Människor förföljs på grund av att de uttrycker sina åsikter, webbplatser stängs ner och kristna och andra icke-muslimer förtrycks på alla tänkbara sätt. När parlamentsledamöter om och om igen ställer frågor om detta svarar kommissionen att den noggrant övervakar situationen i Turkiet. Den har dock inte vidtagit några särskilda åtgärder och förhandlingarna dribblas fram och tillbaka i det oändliga.

Det är en öppen hemlighet att många förespråkare för Turkiets anslutning i kommissionen, i sina egna medlemsstater och i parlamentet i privata samtal erkänner att det är en urusel idé. Låt oss därför sluta att lura oss själva, låt oss sluta att vilseleda den allmänna opinionen i Europa och turkarna och låt oss äntligen avsluta förhandlingarna med Turkiet.

  Elisabeth Jeggle (PPE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag instämmer i den ärliga och därmed kritiska bedömningen av anslutningsförhandlingarna i den aktuella framstegsrapporten om Turkiet. Många löften har gjorts sedan förhandlingarna inleddes men få konkreta framsteg har uppnåtts. Mot bakgrund av landets uttalade islamska natur måste alla kristna och andra icke-muslimska samfund åtnjuta samma rättigheter, dvs. friheten att utöva sin religion utan att diskrimineras. Jag anser att det är av grundläggande betydelse. Turkiet måste åta sig att genomföra en fullständig åtskillnad mellan stat och religion samt att acceptera icke-islamska religioner. Fallet Mor Gabriel är ett exempel på problemet.

Jag vill påminna medlemsstaterna om deras plikt att med kraft uppmana Turkiet att upprätthålla de universella mänskliga rättigheterna, framför allt religionsfriheten, i alla sina förhandlingar med landet.

  Wolfgang Kreissl-Dörfler (S&D). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det är sant att vi förhandlar med Turkiet om dess anslutning till EU, och inte om något annat ämne, och jag är positiv till ett turkiskt medlemskap. Jag välkomnar de reformer som den turkiska regeringen har inlett under de senaste åren. Turkiet måste dock också uppfylla sina förpliktelser och genomföra Ankaraprotokollet så att förhandlingarna kan gå framåt. Man kan inte oupphörligen lägga ansvaret för dödläget på EU eller Cypern, som du, Recep Tayyip Erdoğan, så gärna gör.

Turkiet måste sluta att häkta journalister som är kritiska till regimen. Ahmet Şık, Nedim Şener och andra behöver skyddas från rättsväsendets godtyckliga natur. Det är bara några av kraven för att kapitel 23 ska öppnas. Recep Tayyip Erdoğan, du måste göra ett tydligt uttalande om detta och inte uttala dig mot integrationen av våra landsmän och sprida din panturkiska världssyn, som du gjorde i Düsseldorf. Det är vad vi förväntar oss av dig. Givetvis måste EU också bidra till framgången i förhandlingarna och visa att man är redo att acceptera nya medlemmar. Båda parter måste göra sin läxa. En sak är dock tydlig. Bollen är på din planhalva och det är din tur att agera.

  Metin Kazak (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag är medveten om att betänkandet är mycket kontroversiellt och att det ibland kan vara mycket svårt att uppnå en kompromiss här i parlamentet. Likväl måste vi försöka se till att våra debatter är balanserade och faktabaserade.

För det första bör vi komma ihåg att Ankaraavtalet omfattade de fyra rörelsefriheterna och tullunionen mellan Turkiet och EU. Flera domar från EU-domstolen och de befintliga viseringsregimerna för andra kandidatländer visar också att viseringslättnader för turkiska medborgare, framför allt företagare och studenter, tydligt bör stödjas i betänkandet.

För det andra bör vi efterlysa nya impulser till den stillastående situationen på Cypern. Genomförandet av rådets beslut av den 26 april 2004 kommer verkligen att uppmuntra Turkiet att genomföra associeringsavtalet mellan EG och Turkiet. Det kommer inte bara att leda till ekonomiska och politiska vinster för båda parter, utan också göra det möjligt för öns invånare att handla fritt samtidigt som den befintliga dubbelmoralen i EU upphävs. Det är dags att visa att parlamentet kan göra skillnad.

  Peter van Dalen (ECR). – (NL) Fru talman! Turkiets anslutning till EU skulle vara ett av de största historiska misstagen någonsin. Det skulle innebära att ett land med 80 miljoner invånare går med i EU och gör anspråk på EU-budgeten samt inom ramen för EU:s beslutsfattande och utrikespolitik. Vad detta skulle kunna leda till framgår av Turkiets förbindelser med Hamas, Hizbollah och Iran.

Turkiets anslutning skulle dessutom påverka integrationen negativt. Vi bevittnar redan i princip detta. Premiärminister Erdoğan har nyligen uppmanat de turkiska invandrarna i Tyskland att först och främst lära sig turkiska. Jag anser dock att om man bor i Tyskland bör man prioritera att lära sig tyska.

Erdoğans agenda är ett islamskt partis agenda, och även inom detta område skulle balansen förändras om Turkiet gick med i EU. Vi skulle tvingas ha att göra med miljontals människor som, tyvärr, inte känner till Europas judisk-kristna principer och som skulle vilja förändra dem. Låt oss därför försäkra oss om att 2010 års framstegsrapport är den sista. Låt oss avbryta dessa meningslösa förhandlingar! Ett privilegierat partnerskap – det skulle kunna kombinera det bästa av två världar.

  Emine Bozkurt (S&D). – (NL) Fru talman! Framsteg och ömsesidigt förtroende kan endast komma till stånd om både EU och Turkiet uppfyller sina respektive åtaganden. Öppnandet av de nya förhandlingskapitlen kommer att leda till just den sortens nya dynamism, när det gäller framsteg inom mänskliga rättigheter och rättvisa, som vi efterlyser.

Det är mycket viktigt med pressfrihet. Skyddet av denna frihet, som har varit komplicerat, är en värdefull tillgång. I en demokrati fyller pressen en viktig funktion när det gäller att kontrollera maktinnehavarna. Givetvis vilar det ett stort ansvar på Turkiet att genomföra EU-lagstiftningen, men EU har också ett stort ansvar att fullfölja åtagandena i associeringsavtalet om fri rörlighet för personer och rådets slutsatser från april 2004 om Cypern.

Slutligen vill jag på Internationella kvinnodagens hundraårsdag ta upp kvinnors rättigheter i Turkiet. Många lagstiftningsmässiga förbättringar har genomförts men jag uppmanar den turkiska regeringen att göra allt som står i dess makt för att garantera att dessa lagar genomförs korrekt och att – med anledning av det kommande valet – tillmötesgå parlamentets krav på ett införande av ett kvoteringssystem för att öka den kvinnliga representationen.

  Konrad Szymański (ECR). – (PL) Fru talman! Jag anser att det är uppenbart att Turkiet kommer att ge upphov till enorma fördelar inom ramen för vår politik gentemot regionen, såväl när det gäller Kaukasien som Mellanöstern. Den nya och ovanligt aktiva turkiska politiken gentemot regionen väcker naturligtvis frågan om huruvida det kommer att vara en turkisk politik under europeisk flagg eller om det i själva verket kommer att vara en europeisk politik med stöd från Turkiet. Hur som helst är det ett värdefullt perspektiv.

Jag har ett intryck av att detta samarbete snarast möjligt bör vila på en mer pragmatisk grund och att mycket långdragna diskussioner är helt onödiga och frustrerande för båda parter. Det finns flera anledningar till att de har pågått så länge, och utsikterna för att de ska slutföras är inte särskilt lovande i nuläget. I dag vill jag tacka Ria Oomen-Ruijten för att hon – som alltid – har lagt fram ett välbalanserat betänkande. Jag är särskilt tacksam över att de frågor som rör kristnas religionsfrihet i Turkiet har hanterats på ett så bra sätt. Det förekommer alltjämt problem i samband med det kristna samfundets rättsliga status, återtagande av egendom och prästers möjligheter till utbildning. Vi bör komma ihåg detta.

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE). – (PL) Fru talman! Jag vill börja med att tacka Ria Oomen-Ruijten som, återigen, har utarbetat ett uttömmande betänkande om Turkiets framsteg. Varje år antar kommissionen ett ”utvidgningspaket” och utifrån detta paket utarbetar vi ett betänkande för att bedöma utvecklingen mot EU-anslutning för vart och ett av kandidatländerna under de senaste tolv månaderna. Enligt kommissionens bedömning uppfyller Turkiet de politiska kriterierna. De aktuella konstitutionella reformerna har skapat möjligheter till förbättringar inom många områden som rättsväsendet och grundläggande rättigheter. Det paket med ändringsförslag till konstitutionen som godkändes i förra årets folkomröstning är ett steg i rätt riktning, men utarbetandet och antagandet av dessa reformer föregicks inte av ett samråd med de politiska partierna och det civila samhället. Det vore ytterst välkommet om reformen kunde utgöra grunden för en utnämning av en ombudsman och ett inrättande av en nationell institution för mänskliga rättigheter.

Nu är det mycket viktigt att se till att de nya förslagen genomförs på ett öppet sätt och mot bakgrund av demokratiska förfaranden i enlighet med europeiska normer. Tyvärr kastar Turkiets förbindelser med grannländerna ständigt en skugga över förhandlingsprocessen. Jag menar att om Turkiet visar god vilja, skapar ett gynnsamt klimat för de pågående förhandlingarna med Cypern och stöder dessa förhandlingar samt konkret bidrar till en övergripande lösning på problemet kommer det att få ett varmare mottagande i Europa och på den internationella arenan. Tack.

  Kyriakos Mavronikolas (S&D). – (EL) Fru talman! Jag vill framför allt kommentera Cypernfrågan, som tas upp i Ria Oomen-Ruijtens resolutionsförslag. Ett år har gått, och koloniseringen fortsätter, ockupationsstyrkorna är alltjämt på plats i Cypern och sedan en månad tillbaka upplever vi dessutom att turkcyprioter protesterar mot de turkiska truppernas närvaro på ön och mot den ekonomiska situationen i det ockuperade området som har orsakats av de turkiska ockupationsstyrkornas närvaro.

Vad svarade den turkiske premiärministern? Han hävdade att Turkiet är på Cypern för att gynna sina strategiska intressen, inte för turkcyprioternas bästa.

EU:s moraliska värden och principer innebär att man inte kan offra Cypern för Turkiets framsteg mot anslutning och jag måste påpeka, vilket en socialistkollega påminde parlamentet om – och det får håret att resa sig i nacken på mig – att det inte var Cypern som invaderade Turkiet utan det var Turkiet som invaderade Cypern. Vi får inte glömma det.

(Applåder)

  James Elles (ECR). – (EN) Fru talman! Jag vill sluta mig till dem som har gratulerat föredraganden till ett mycket uttömmande och balanserat betänkande, men jag håller med dem som redan har nämnt att det knappast är en framstegsrapport utan snarare en lägesrapport.

För att understryka att det är en förteckning över mycket få framsteg i de flesta frågor som håller på att diskuteras påpekar föredraganden mycket tydligt i punkt 40 att Turkiet bör dra tillbaka sina trupper från Cypern. I punkt 47, vilket andra talare har tagit upp, beklagar hon djupt att Turkiet inte har genomfört tilläggsprotokollet till associeringsavtalet mellan EG och Turkiet och därefter, vilket de andra talarna inte har tagit upp, beklagar hon att ett strategiskt samarbete mellan Nato och EU som går längre än Berlin Plus-avtalet har blockerats.

Jag anser att det är mycket viktigt att EU inte ger vika i någon av dessa frågor eller öppnar några fler kapitel i förhandlingarna innan vi har sett att Turkiet är villigt att diskutera. Eller när ni i slutänden begrundar hela processen kanske ni undrar om det finns det ledarskap som behövs på båda sidor för att slutföra detta eller om det bara var en idé från 1900-talet som är helt meningslös på 2000-talet.

  Georgios Koumoutsakos (PPE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Turkiet är ett stort land av strategisk betydelse, men är det redo för EU? Nej, inte än. Är EU redo för Turkiet? Nej, inte än. Har Turkiet övergett sin strävan efter anslutning? Nej, inte än. Tre frågor och tre svar som på ett realistiskt sätt illustrerar den kritiska vändpunkt som Turkiet står inför på sin väg mot anslutning. De sammanfattar också det komplicerade förhållandet mellan Turkiet och Europa. Av historiska, politiska och kulturella skäl har detta förhållande alltid vacklat mellan tillit och misstänksamhet, mellan attraktion och motvilja. Det politiska uttrycket för denna verklighet är Turkiets långa och mödosamma väg mot anslutning.

Trots de anmärkningsvärda framsteg som Turkiet gör finns det fortfarande skäl till oro när det gäller mänskliga rättigheter. Turkiet köpslår alltjämt med EU när det gäller alla små förpliktelser. Det vägrar att normalisera sina förbindelser med en medlemsstat, Cypern, det hotar fortfarande med att inleda krig mot en annan medlemsstat, Grekland, och det vägrar att erkänna och tillämpa havsrättskonventionen.

Nyligen retade det turkiska ledarskapets arrogans till och med upp turkcyprioterna. EU ger å sin sida tvetydiga budskap om anslutningen, som inte är till någon hjälp. Vi behöver en tydligare ståndpunkt. Enbart om Turkiet fullt ut uppfyller de åtaganden man har ingått kan och bör man ansluta sig till EU. Om vi ska vara rättvisa måste vi även vara stränga mot Turkiet.

Avslutningsvis vill jag gratulera Ria Oomen-Ruijten till hennes betänkande, som jag kommer att rösta för, och jag uppmanar mina kolleger att göra samma sak.

  Michael Cashman (S&D). – (EN) Fru talman! Jag är stolt över att stå upp och välkomna de framsteg Turkiet har gjort mot EU-medlemskap. Jag har länge varit positiv till Turkiets anslutning. Det är i EU:s intresse och det är verkligen i Turkiets intresse. Antingen kan vi anta en smal, populistisk ståndpunkt eller så kan vi visa ledarskap och klarsynthet. Detta ledarskap och denna klarsynthet kommer att leda Turkiet till EU, där det hör hemma.

Det har skett vissa positiva framsteg, men mer måste göras. Jag ska ge några konstruktiva förslag. Turkiet måste göra mer för att bekämpa diskriminering och främja jämlikhet mot bakgrund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller trosuppfattning, ålder eller sexuell läggning. Detta bör garanteras genom lagstiftningen. Jag uppmanar därför de turkiska myndigheterna att återinföra hänvisningen till sexuell läggning i lagstiftningsförslaget för att bekämpa diskriminering och bristande jämlikhet.

Tiden håller på att ta slut. Jag skulle kunna tala länge om denna fråga. Det är värt att påminna om att Turkiet är ett modernt, sekulariserat land och att kvinnorna i Turkiet fick rösträtt långt före kvinnorna i vissa delar av EU – någonting vi bör komma ihåg när vi blickar tillbaka över hundra år av feminism.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Fru talman! Turkiets övergång till en verklig, pluralistisk demokrati som grundas på skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna verkar alltjämt vara en utmaning.

Turkiet har inte gjort några stora framsteg jämfört med förra året när det gäller att genomföra reformer och uppfylla Köpenhamnskriterierna trots att fullständig efterlevnad av dem är en grundläggande förutsättning för medlemskap i EU. Brister kvarstår, framför allt när det gäller rättsväsendet, där rätten till en rättvis och snabb rättegång fortfarande inte är garanterad, minoriteters rättigheter och kvinnors rättigheter samt områdena religionsfrihet, yttrandefrihet, pressfrihet och bekämpning av korruption. Bristen på religionsfrihet är särskilt tydlig.

Turkiet måste förbättra samordningen av sin utrikespolitik med EU:s utrikespolitik och visa att det delar gemensamma värden och intressen med EU. Landet skulle till exempel kunna stödja EU:s insatser för att hindra Iran från att förvärva kärnvapen och underteckna Internationella brottmålsdomstolens stadga, vilket man uppenbarligen alltjämt skjuter på framtiden. Jag förväntar mig också att Turkiet ska vara mycket mer aktivt när det gäller att lösa Cypernfrågan – som vi säger på slovakiska – genom att dra tillbaka sina trupper från det ockuperade området.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Fru talman! Tack för att du gav mig möjlighet att ställa en fråga. Tyvärr är det lite försent nu. Som du har sett har Michael Cashman redan lämnat kammaren. Jag har några viktiga frågor som jag hade velat ställa till Michael Cashman. Jag vill be dig att se till att en ledamot ges ordet direkt när han/hon utnyttjar möjligheten att ställa en fråga (blått kort). Annars kanske den ledamot som frågan ställs till hinner lämna kammaren, vilket just hände. Jag kanske kommer att ha möjlighet att få ordet enligt ögonkontaktsförfarandet, och jag vill tacka dig i förväg för detta.

  Eleni Theocharous (PPE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Som Ria Oomen-Ruijten mycket riktigt påpekar i sitt betänkande kan Turkiet inte gå med i EU förrän Cypernfrågan har lösts, förrän ockupationen har upphävts och förrän armén lämnar Cypern. Det är Turkiet självt som förhindrar anslutningsprocessen. Därför bör alla som vill hjälpa Turkiet i slutänden lyssna på vad som sägs av turkcyprioterna, som protesterar, inte för direkt handel eller dess omvandling, som vi hörde i dag i beslutet från den 26 april, utan för att Cypern ska befrias från ockupationen och för att de personligen ska friges och räddas. Jag anser att Turkiet inte kan ansluta sig via en process som förstör Cypern och alla som vill hjälpa Turkiet måste sluta att ta ut det på Cypern. Detta är ett grundläggande element som vi alla måste respektera. Om inte Cypernfrågan blir löst på ett rättvist sätt kommer det nämligen att vara förödande för EU.

  Mario Mauro (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag måste erkänna att Ria Oomen-Ruijtens enastående arbete har engagerat oss i en debatt som dock alltjämt åtföljs av ett stort mått hyckleri när vi talar om Turkiet.

Vi lyckas inte komma till rätta med detta hyckleri men vi kanske skulle kunna hantera det bättre om vi övervägde några allmänna bakgrundsfaktorer. Den första är att vi måste erkänna att vi har misslyckats kapitalt, eller vi kanske inte ens har försökt, att inrätta en verklig strategi gentemot länderna söder om Medelhavet. Turkietfrågan har en nära koppling till detta.

När vi gav oss i väg på vårt uppdrag till Tunisien för några dagar sedan berättade det enda islamska partiet, al-Nahda, uppriktigt för oss att det hämtade inspiration från Recep Tayyip Erdoğans AKP, och att man följaktligen på sätt och vis betraktar Turkiet för att kunna få en anknytning till EU men att man inte vet om den andra parten, EU, är berett att överväga detta.

Vi bör fråga oss vad det är värt att göra när det gäller Turkiet. Är det värt att vara helt ärlig och snabbt inrätta olika former av privilegierat partnerskap som omfattar hela Medelhavsområdet eller är det värt att fortsätta förhala och skjuta upp vårt beslut på obestämd tid så att turkarna själva, med sin stora stolthet, i slutändan säger ”nej” för alltid till oss och därmed ytterligare komplicerar situationen vid Medelhavet?

Jag anser att det är vi som bör bestämma och inte vänta på att andra fattar beslut. Vi har ett särskilt ansvar och vi måste ta det fullt ut. Vi måste våga säga ”ja” eller ”nej”, och därefter kommer vi att märka att situationen kommer att få en positiv lösning.

  Andrey Kovatchev (PPE). – (BG) Fru talman! Jag gratulerar Ria Oomen-Ruijten till ett mycket fint arbete. Vi betraktar Turkiet som en viktig euroatlantisk partner. Därför är jag övertygad om att vi, trots våra motsättningar, alla är överens om att vi behöver ett reformerat, demokratiskt, sekulariserat och europeiskt Turkiet.

Jag känner personligen djup oro över risken för att Turkiets inrikes- och utrikespolitik tar en islamitisk vändning. Vi kan se att en del av Turkiets politiska etablissemang uppenbarligen inte har någon lust att följa principen om strikt åtskillnad mellan religion och politik, som förkunnades av Atatürk.

EU måste hjälpa Turkiet att övervinna uppdelningen i det turkiska samhället, vilket bland annat kräver en förbättring av minoriteternas situation och av förbindelserna med grannländerna. Vi kan naturligtvis inte lägga hela skulden på Turkiet. Grannländerna måste också dra sitt strå till stacken.

Jag förväntar mig att vi ska samarbeta kring alla frågor av allmänt intresse, särskilt Nato-samarbetet och energiinfrastrukturen. Slutligen hoppas jag och förväntar mig att Turkiet så snart som möjligt undertecknar det förväntade återtagandeavtalet mellan EU och Turkiet, utan dröjsmål och utan att ställa ytterligare villkor.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Fru talman! Turkiets eventuella anslutning till EU skulle medföra mer omfattande ekonomiska, politiska och kulturella konsekvenser än EU ställts inför vid någon tidigare utvidgning. Trots skillnaderna mellan Turkiet och EU i fråga om kultur, tradition och värderingar är Turkiet dock inte en fundamentalistisk stat och religionen är varje individs fria val.

Vi kan inte neka Turkiet att försöka uppfylla kriterierna för anslutning till EU, även om det förstås vore önskvärt att mer intensiva åtgärder vidtogs för att hjälpa till att lösa tvisten mellan turkcyprioter och greker. En lösning på Cypernfrågan kan också skapa större stabilitet, välstånd och säkerhet i östra Medelhavet, och i viss mån bidra till att påskynda Turkiets EU-anslutningsprocess.

Jag skulle dock vilja säga en sak sammanfattningsvis. Vi, kära kolleger, är här för att säga sanningen, precis som våra kolleger i kommissionen och rådet, och om vi bekräftar att Turkiet gradvis uppfyller kriterierna, så får vi inte i förväg börja prata om ett privilegierat partnerskap. Det vore bättre att direkt tala om för Turkiet att även om landet uppfyller alla kriterier så kommer det inte att erhålla fullt EU-medlemskap. Det vore enligt min mening det ärligaste vi kan göra.

ORDFÖRANDESKAP: ANGELILLI
Vice talman

  Jelko Kacin (ALDE). – (SL) Fru talman, Enikő Győri, herr kommissionsledamot! De dramatiska och djupgående politiska förändringar vi har sett är en påminnelse om att vi, trots den demokratiseringsprocess som pågår i arabvärlden, blir allt mer medvetna om sårbarheten i vår energiförsörjning och vårt energiberoende.

Turkiet är vårt mest värdefulla, uppenbara och övertygande exempel på en fungerande demokrati i arabvärlden och, naturligtvis, även ett exempel på en blomstrande ekonomi. Men både EU och Turkiet är fortfarande låsta av den olösta Cypernfrågan. Några viktiga kapitel förblir stängda för Turkiet. I dag måste vi lyfta fram hur viktigt det är att energikapitlet öppnas så snart som möjligt och vi måste sända ett starkt budskap till våra cypriotiska vänner i Nicosia att det skulle gynna såväl unionen som både Cypern och Turkiet att öppna detta kapitel. Blockeringen av energikapitlet är till skada för Cypern, Turkiet och hela EU, för stabiliteten i regionen, och för stabiliteten på världsmarknaden.

Dessutom är det så att om vi öppnar detta kapitel i år visar vi i handling att vi här i EU är kapabla att ändamålsenligt och effektivt identifiera och hantera utmaningar och fallgropar i det förflutna och framtiden. Om vi inte lyckas låsa upp detta kapitel kommer vi att fortsätta framstå som maktlösa och ineffektiva åskådare.

  Charles Tannock (ECR). – (EN) Fru talman! Turkiet håller på att tappa fart på sin väg mot EU-anslutning. En orsak är naturligtvis den bristande överensstämmelsen med tilläggsprotokollen till Ankaraavtalet och det faktum att man inte erkänner Cypern utan fortsätter ockupationen.

Den turkiska regeringens vägran att öppna sina hamnar och flygplatser för handel från Cypern är oacceptabel, men jag vill även påpeka att de också kunde ha en mer konstruktiv hållning gentemot sin granne Armenien, och bland annat öppna gränsen till Armenien på nytt och erkänna massmordet på armenier 1915. Dessutom riskerar Turkiets tunt maskerade politiska stöd till Iran att hindra EU:s försök att stoppa den islamistiska teokratin i Teheran från att bygga en atombomb, och det är djupt beklagligt.

Jag är också bekymrad över den ökande fientligheten mot Israel, vår allierade, som framgått av incidenten med Gazaflottiljen och Turkiets officiellt publicerade resultat. Turkiet fortsätter att hålla det grekisk-ortodoxa klostret på Halki stängt utan uppenbar anledning, och att förneka dess gamla syrianska kristna fulla samhällsrättigheter. Jag är fullständigt övertygad om att Turkiet nu måste fördubbla arbetet om man vill göra ytterligare framsteg mot EU och dess värderingar.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! Bland alla de problem som Turkiet står inför på sin väg mot anslutning som anges i Ria Oomen-Ruijtens betänkande, som det kurdiska problemet, det armeniska problemet, pressfriheten och kravet att respektera kvinnors rättigheter, är Cypernproblemet det mest påtagliga.

Ett kandidatland kan inte ockupera Europeiska unionens territorium. Om Turkiet vill fortsätta på sin väg mot anslutning måste landet dra tillbaka sina trupper från Cypern och upphöra med ockupationen av turkiska och grekiska cyprioter.

  Jaroslav Paska (EFD). – (SK) Fru talman! Jag vill börja med att applådera det som den turkiska administrationen har gjort för att närma sina politiska strukturer till EU:s värdesystem. Å andra sidan är det omöjligt att ignorera de kvarstående problemen i fråga om respekten för mänskliga rättigheter, särskilt minoriteters och kvinnors rättigheter, samt undertryckandet av religionsfriheten.

Det allvarligaste problemet är dock det faktum att Turkiet fortfarande ockuperar nästan 50 procent av territoriet i en av våra medlemsstater – Cypern. EU är därmed indirekt involverat i en militär konflikt med Turkiet. Konflikten har kostat många cyprioter deras hem och än så länge finns inget hopp om en lösning på denna olagliga situation.

Jag anser därför att det krävs mer öppenhet i dialogen mellan Bryssel och Istanbul, så att våra turkiska vänner förstår att enda vägen till EU är genom kriterier som inte kan kringgås. Om turkarna anser att de inte är beredda att uppfylla EU:s krävande kriterier, vore det lämpligt att erkänna detta ärligt och lägga fram ett vettigt alternativ för vår gemensamma samexistens.

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Fru talman! Framstegsrapporten är fallen åt underdrifter. Jag citerar: ”Det krävs betydande ansträngningar angående grundläggande rättigheter.” Författaren Orhan Pamuk klarade sig undan åtal för sin kätterska syn på Turkiets historia enbart tack vare sin internationella berömmelse. Lagen finns fortfarande. Kan EU verkligen tolerera förtryck av kätterska akademiska åsikter i en medlemsstat?

Längre fram i rapporten sägs att det inte gjorts några framsteg mot en normalisering av förbindelserna med Cypern. I klarspråk innebär det att Turkiet fortfarande ockuperar, med vapenmakt, den norra delen av landet, där man har exproprierat grekcyprioters egendomar och skändat och plundrat deras heliga platser och gravar. Innan Turkiet drar tillbaka sina trupper villkorslöst, återlämnar egendom och reparerar skador, borde vi inte ha några förbindelser med Turkiet alls, än mindre förhandla om ett EU-medlemskap.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Det har verkligen varit en bra och nyttig debatt, som återspeglat olika åsikter och synpunkter.

Men som många av er har framhållit kommer vi, om Turkiet faktiskt uppfyller alla relevanta anslutningskrav och vi förblir beslutsamma och allvarliga, att kunna undvika det mesta av den frustration som några hänvisat till och fortsätta framåt.

Jag håller också med dem som rakt ut säger att om vi går vidare med tilläggsprotokollet och Ankaraavtalet, och gör framsteg när det gäller de övergripande samtalen om lösningen på Cypernfrågan, så skulle detta ge ny fart åt anslutningsförhandlingarna.

Jag håller också med dem som framhöll att reglerna inte bör ändras mitt i spelet. Men låt mig göra en sak helt klar. För mig är detta inte ett spel, för mig är det en allvarlig process. Jag är övertygad om att de flesta medborgarna i EU och Turkiet i slutet av denna process tydligt kommer att se fördelarna med ett nytt och modernt Turkiet som medlem i Europeiska unionen.

En annan sak jag vill påpeka är att årets framstegsrapport verkligen är mycket balanserad. Något som jag verkligen uppskattar, och som föredraganden i stor utsträckning har fått med, liksom dagens debatt, är behovet av att se bilden i stort och inte bara lägga fram en lista över incidenter och problem för parlamentet.

För det tredje håller jag också med dem som tydligt framhåller att det är våra turkiska partner som har nyckeln till flera av de återstående kapitlen.

Jag är en av dem som vill se exempelvis kapitel 15, om energi, och framför allt kapitel 23, om rättsväsende och grundläggande rättigheter, öppnas. Det är mycket viktigt, särskilt kapitel 23. Det ligger i både Turkiets och Europeiska unionens intresse att arbeta för framsteg kring dessa viktiga frågor.

Det har sagts att 14 kapitel har blockerats på grund av Ankaraprotokollet. Här vill jag göra en personlig kommentar. Jag anser att det finns en skillnad mellan de kapitel som är ensidigt blockerade och de som är blockerade enligt kommissionens rekommendation, som sedan godkänts av medlemsstaterna i samförstånd, och som beror på Turkiets bristande åtaganden i fråga om tullunionen. Kapitlen 23 och 15 är ett par av de kapitel som blockerats ensidigt.

Slutligen vill jag också ta upp en fråga som upptar våra tankar mycket dessa dagar, och det är situationen när det gäller pressfrihet i Turkiet. I torsdags gjorde jag ett tydligt uttalande för att vara helt säker på att ge våra turkiska kolleger ett klart besked om att turkisk lag inte i tillräcklig utsträckning garanterar yttrandefriheten i enlighet med Europakonventionen om mänskliga rättigheter och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, och för att göra det fullständigt klart att Turkiet omedelbart måste ändra sin lagstiftning för att förbättra tryckfriheten i praktiken och i grunden.

Jag tog upp denna fråga, i stort sett i dessa ordalag, med Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoğlu i fredags. Men låt mig också påpeka följande. Det är viktigt att vi inte undviker att kritisera där vi ser problem. Men det är också viktigt att hjälpa Turkiet att anpassa sin lagstiftning så att den följer Europakonventionen.

Jag överväger hur man ska kunna engagera både Europarådet och OECD i denna process, och jag kommer att informera parlamentet om resultaten av samråden och om vilken väg jag kommer att rekommendera att vi ska ta.

  Enikő Győri, rådets ordförande. – (HU) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tack så mycket för denna utmärkta debatt. Vi har hört många argument, både för och emot, i fråga om såväl Turkiets beredskap som hela anslutningsprocessen. Detta visar också hur komplex situationen är och hur svår Ria Oomen-Ruijtens uppgift har varit. Hon har gjort ett utmärkt jobb och framställt ett betänkande som verkligen belyser hur svårt det är att utvärdera situationen och Turkiets beredskap.

Det finns dock en del punkter där vi är överens, och enligt min mening har detta också framkommit i debatten. Det är inte bara parterna som är överens, utan även kommissionen och rådet. Den första av dessa punkter är att vi behöver ett europeiskt Turkiet och att det ligger i vårt intresse att bidra till den processen. Vi talar här om en strategisk partner. Jag kan inte nog betona hur viktigt det är att ha ett land med en liten del av Europa som vår vän. Det råder heller ingen tvekan om att detta är en villkorsbaserad process, och att Turkiet måste uppfylla sina skyldigheter, alla skyldigheter som man åtagit sig. För att förhandlingarna ska kunna gå framåt måste landet också uppfylla de normer och förväntningar vi har formulerat. Dessutom måste Turkiet sträva efter goda relationer med sina grannar. Detta kan inte ifrågasättas i några anslutningsförhandlingar.

Vi har sett att det debatteras om hur stora framsteg som gjorts, och hur många uppgifter Turkiet har slutfört. Enligt min mening kan vi inte ifrågasätta framstegen i den konstitutionella reformen eller de framsteg som exempelvis gjorts i fråga om minoriteter, om än bara i vissa delar. Alla är överens om att det fortfarande är en mycket lång väg kvar att gå. Det räcker med att än en gång hänvisa till frågan om pressfrihet, situationen för kvinnor eller rättsväsendets funktion. Om vi vill blåsa nytt liv i anslutningsförhandlingarna bör vi granska räckvidden av våra handlingar. Som Štefan Füle nämnde så är faktiskt 13 kapitel fortfarande öppna och vi har bara lyckats avsluta ett. Samtidigt är 16 kapitel blockerade och där kan vi inte göra några framsteg just nu. Vi har i praktiken tre kapitel vi kan arbeta med, nämligen de om konkurrens, offentlig upphandling samt socialpolitik och sysselsättning. Det kapitel som är bäst förberett är det om konkurrens, och mycket gjordes även under det belgiska ordförandeskapet för att vi skulle kunna öppna kapitlet. Kommissionen arbetar också mycket hårt, med vårt maximala stöd, för att åtminstone öppna detta kapitel under det ungerska ordförandeskapet. Jag upprepar att Turkiet måste uppfylla många villkor för att det ska gå. Jag förutsätter att framsteg kommer att göras i detta avseende, och jag vill verkligen inte se att det går flera månader utan att vi fortfarande inte kan öppna ett nytt kapitel.

Många har frågat efter eller antytt att det vore välkommet med framsteg i fråga om visum. Låt mig vara uppriktig. Det ungerska ordförandeskapet vill uppmuntra kommissionen att inleda den dialogen, men vi vet alla att situationen inte var helt klar angående detta vid rådets möte, och ett antal medlemsstater har uttryckt tvivel. Jag och det ungerska ordförandeskapet anser att det skulle vara i vårt intresse att starta en dialog. Flera har hänvisat till religionsfrihet och förföljelsen av kristna. Rådet har fått sin beskärda del av kritiken för att inte ha tagit itu med denna fråga. Även om detta faller under Catherine Ashtons behörighet som ordförande i rådet (utrikes frågor) vill jag ändå påpeka att frågan lades till på dagordningen för mötet i rådet (utrikes frågor) i januari. Vid den tidpunkten fanns ingen överenskommelse, men i februari antog utrikesrådet en resolution i vilken förföljelsen av alla religiösa minoriteter, och särskilt kristna, fördömdes, så rådet har faktiskt tagit upp frågan.

Låt mig slutligen ställa en fråga till oss alla, eftersom vi nu har talat om vad Turkiet har gjort, om det har gjort tillräckligt och om landet arbetar som det ska på sin väg mot anslutning. Låt oss ägna en tanke åt det som kommer an på oss. Om vi ska vara ärliga ser vi att Europa inte befinner sig i en period av integration. Vi iakttar vad som händer i Nordafrika, men om man ser på vad som händer inom Europeiska unionen eller i vårt mer omedelbara grannskap, så är Turkiet ett av fem kandidatländer, men det finns också fyra andra. I vilken omfattning kan vi stödja dessa processer? Hur redo är vi att avsluta anslutningsförhandlingarna med Kroatien? Hur redo är vi att låta Rumänien och Bulgarien delta i Schengensamarbetet? Hur redo är vi att upprätta Europas hårt drabbade folkgrupp romerna? Integrering står på dagordningen i många olika sammanhang.

Men EU har nu vänt sig delvis inåt. Detta säger jag helt öppet. Det finns en viss utmattning när det gäller utvidgningen. Vi måste hantera den egna allmänna opinionen och öppenheten i dessa frågor. Kanske behöver vi se saker i ett längre perspektiv. Om vi ser till Europeiska unionens mer långsiktiga intressen – det vill säga att bevara sin attraktionskraft för både EU-medborgare och våra närmaste grannar, oavsett om det gäller Turkiet eller alla de nordafrikanska länderna – så tror jag att vi, inom oss själva, behöver få tillbaka ett mer inkluderande EU, naturligtvis med förbehållet att det inte på något sätt ska vara ovillkorligt, och att vi inte får ge efter när det gäller det arbete som förväntas av alla kandidatländer. Det vore mycket allvarligt för oss om Turkiet tappar intresset för Europeiska unionen.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE). – (EN) Fru talman! Först och främst vill jag än en gång framhålla att jag – vi – varit mycket noga vid utarbetandet av betänkandet. Den ordningsfråga jag vill ställa är följande: Jag vill be kollegerna att inte komma med nya ändringsförslag, för om vi vill ha en opolariserad debatt om detta, om vi vill ha ett stort engagemang från hela plenum ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Jag har mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingetts i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 9 mars 2011.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar de åtgärder som Turkiet har vidtagit hittills, men jag vill betona att det fortfarande finns betydande framsteg att göra. Särskilda åtgärder behöver vidtas inom områden som pressfrihet, kvinnans ställning i det turkiska samhället, dialogen mellan de politiska partierna och framför allt erkännandet av Cypern, som är en EU-medlemsstat. Denna konflikt kastar en stor skugga över Turkiets förhandlingar om anslutning till EU. Turkiet måste därför visa en verklig vilja att lösa tvisten.

Jag anser dock att Turkiets anslutningsförhandlingar måste gå framåt för att uppmuntra reformer i landet, med tanke på att Turkiet kan tjäna som modell för arabländerna. Turkiet kan bidra till att sprida stabilitet i instabila regioner bortom dess östra och södra gränser.

Det bör också nämnas hur viktigt Turkiet är för Europeiska unionen eftersom landet är en viktig aktör inom energisektorn. Turkiets integration i EU kan gynna båda sidor på både kort och medellång sikt, men framför allt på lång sikt.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag vill välkomna de betydande framsteg som Turkiet gjort på vägen till anslutning till Europeiska unionen. Turkiet har visat att det är fast beslutet att uppfylla alla kriterier för att bli en fullvärdig EU-medlem, och vår roll är att stödja landet. Många av mina kolleger har i dag tagit upp frågan om de grundläggande rättigheterna. Jag vill dock fråga varför man inte i betänkandet uppmanar rådet att inleda förhandlingar om kapitlet om rättvisa och grundläggande rättigheter. Det kapitlet blockeras av rådet, trots att det är det viktigaste för att Turkiet ska kunna uppfylla EU:s demokratiska normer. I morgon måste vi rösta för ändringsförslaget som begär att detta kapitel öppnas. Annars kommer Europaparlamentet att sända negativa signaler till Turkiet, och detta kommer att påverka vår trovärdighet.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Vi är två år från en viktig årsdag. I år är det 48 år sedan Turkiet blev kandidatland för anslutning till EU. Ingen kan förneka att mycket har hänt sedan dess. Landets ekonomiska utveckling har, tillsammans med öppnandet av EU:s marknader, säkerligen spelat sin roll. Men Turkiet har fortfarande problem med ett antal faktorer som går tillbaka till inrättandet av den moderna turkiska staten. Fördraget från 1924 förklarar tydligt att medborgare som bekänner sig till den islamiska tron är turkar, medan medborgare av en annan tro betraktas som grekiska katoliker. Fördraget erkänner inte några andra etniska grupper. Det som var progressivt år 1924, nämligen att alls erkänna att någon kunde ha en annan religion än islam, har en helt annan innebörd i dag. Det är ingalunda en enkel sak i Turkiet att deklarera en annan etnicitet än den turkiska, vare sig det rör sig om kurder, tjerkesser eller någon annan av de folkgrupper som helt uppenbart har funnits i Turkiet i många år, men som inte på länge kommer att erkännas i verkliga livet och få åtnjuta sina etniska rättigheter. De viktigaste frågorna i den problematiska förhandlingssituationen för tillfället är att man inte lyckats lösa ockupationen av Cypern, att man inte agerar på FN:s resolution om Famagusta och att man underlåter att genomföra de uppgifter som ålagts Turkiet i tidigare rapporter. Nedtoningen av arméns roll är positiv, men bara om de sekulära krafterna stannar kvar vid makten. I annat fall kan stabiliteten vara hotad i hela regionen.

  Cristian Dan Preda (PPE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar det arbete som kollegan Ria Oomen-Ruijten har gjort vid utarbetandet av detta betänkande, men jag förbehåller mig rätten att inte hålla med om hela dess innehåll. För det första anser jag att anslutningsförhandlingar bör komma i gång i fråga om de kapitel där de tekniska förberedelserna redan har slutförts. Det finns en enkel anledning till detta. Det kan ge oss möjlighet att ha en dialog som kan förmå Turkiet att anta unionens regelverk. Samtidigt som vi erkänner de framsteg som Turkiet gjort för att uppfylla de tekniska kriterierna för öppnandet av förhandlingarna om konkurrens, måste vi också tala om för myndigheterna i Ankara att det krävs ytterligare insatser på området. Jag tror också att vi genom att öppna förhandlingarna om kapitlet om rättvisa och grundläggande rättigheter kan skapa den perfekta bakgrunden för Turkiets framsteg när det gäller reformer på detta område, vilket – som jag ser det – är vårt gemensamma mål. Jag tycker också att vi bör uppmana rådet att utöka dialogen med Turkiet om utrikespolitik, eftersom landet, särskilt i samband med den senaste tidens händelser i Nordafrika, kan fungera som en allierad och främja demokratisering och utveckling i regionen.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Varje år debatterar vi Turkiets medlemskap i EU. I regel är det samma problem som tas upp – Turkiet gör vissa framsteg när det gäller att anpassa sig till EU:s krav, men framstegen är aldrig tillräckliga för att tydligt visa ungefär hur lång tid det är kvar till ett datum för anslutning, eller om landet i själva verket aldrig kommer att gå med i EU. De förändringar som redan har gjorts är bra, men EU:s underlåtenhet att anta en tydlig ståndpunkt om Turkiets anslutning är en källa till frustration för de turkiska myndigheterna och för landets medborgare. Vi kan naturligtvis inte kräva att alla medlemsstater ska ha samma syn på saken, men vår obeslutsamhet gör att EU:s trovärdighet ifrågasätts. Stödet för EU-medlemskap minskar bland Turkiets medborgare. Landet kan börja söka efter nya allierade och vända sig bort från väst, vilket skulle vara till nackdel för Europa. Turkiet är vår strategiska partner i ekonomiska, regionala och energirelaterade frågor, en betydande militär kraft och en viktig aktör i Mellanöstern. Problemområdena är alltid desamma – mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter, kvinnors och nationella minoriteters rättigheter, rättsstaten, reform av rättsväsendet, korruption, pressfrihet och yttrandefrihet – och att man fortfarande inte uppfyller europeiska normer, trots det som har gjorts. Huruvida förhandlingarna kan skyndas på beror på hur snabbt och effektivt Turkiet kan uppfylla de villkor som ställs, och på vilken form av medlemskap EU kan erbjuda landet.

  Joanna Katarzyna Skrzydlewska (PPE), skriftlig. – (PL) Det råder inget tvivel om att Turkiets medlemskap i Europeiska unionen är en omstridd fråga, med många som motsätter sig anslutningen och många som stöder den. Det kan dock inte heller råda något tvivel om att många demokratiska reformer har genomförts som en del av processen för Turkiets EU-anpassning, vilket lett till att en förhandlingsram för Turkiets anslutning antogs den 3 oktober 2005. Inledandet av förhandlingar kan ses som en framgång inte bara för Turkiet, utan även för EU, eftersom Turkiets viktigaste motiv för att genomföra reformer var landets EU-ambitioner. Samtidigt som vi erkänner de betydande framsteg som Turkiet hittills gjort bör vi dock komma ihåg att det fortfarande finns många problem som hindrar landets integrering i EU. Det gäller framför allt konstitutionella reformer, pressfrihet, kvinnors rättigheter och skydd av nationella minoriteter. En modern demokratisk stat måste grundas på principen om maktfördelning och en balans mellan den verkställande, lagstiftande och rättsliga makten, respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och, i synnerhet, yttrandefrihet och en rättslig ram som garanterar kvinnors rättigheter och jämställdhet. Jag välkomnade tillkännagivandet från den turkiska regeringen och oppositionen att de är villiga att genomföra reformer för att förvandla Turkiet till en fullfjädrad pluralistisk demokrati, och jag hoppas att alla politiska partier och hela samhället kommer att delta i den konstitutionella processen.

  Zbigniew Ziobro (ECR), skriftlig. – (PL) Turkiet spelar en strategisk roll som en stabiliserande kraft i Kaukasus och Mellanöstern. Landet spelar också en viktig roll i planen för att diversifiera EU:s bränsleförsörjning. Ankaras politik kan tjäna som modell för de arabiska länderna i regionen. Europeiska unionen bör därför fortsätta att aktivt arbeta för att bygga goda relationer med Turkiet, bland annat genom att öka finansieringen av gemensamma strategiska energiinvesteringar som Nabucco-gasledningen, och genom ökat stöd för utveckling av handelsförbindelserna. Bryssel måste bekräfta de framsteg mot integration med Europeiska unionen som har gjorts av Ankara under de senaste åren. Det återstår trots allt många frågor som kräver att EU sätter press på Turkiet, och ytterligare framsteg i förhandlingarna är uteslutet innan dessa är lösta. Jag behöver bara nämna försoning och återförening av Cypern, ett erkännande från Ankara av ansvaret för det armeniska folkmordet samt ytterligare utveckling av det demokratiska systemet.

(1) Se protokollet.