Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 8 mars 2011 - Strasbourg

1. Öppnande av den årliga sessionen

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session 2011–2012 öppnad.

2. Öppnande av sammanträdet

  Talmannen. – God morgon, mina damer och herrar. I dag, den 8 mars, är det Internationella kvinnodagen. Parlamentet har planerat ett antal evenemang. Detta är ett tillfälle för oss att delta i firandet av kvinnodagens hundraårsjubileum och uttrycka våra tankar om vad kvinnorna har uppnått och vad som fortfarande återstår att göra.

3. Inkomna dokument: se protokollet

4. Beslut om vissa dokument: se protokollet

5. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet

6. Riktlinjerna för 2012 års budget – Övriga avsnitt (debatt)

  Talmannen. – Sammanträdet kommer nu att fortsätta. Den första punkten är ett betänkande av José Manuel Fernandes, för budgetutskottet, om riktlinjerna för budgetförfarandet för budgetåret 2012, avsnitt I – Europaparlamentet, avsnitt II – rådet, avsnitt IV – domstolen, avsnitt V – revisionsrätten, avsnitt VI – Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, avsnitt VII – Regionkommittén, avsnitt VIII – Europeiska ombudsmannen, avsnitt IX – Europeiska datatillsynsmannen, avsnitt X – Europeiska utrikestjänsten (2011/2017(BUD)) (Α7-0049/2011).

  José Manuel Fernandes, föredragande. – (PT) Fru talman! Först och främst vill jag gratulera dig, kommissionsledamoten och alla mina kolleger som är här i dag. Jag vill också tacka alla som deltog i utarbetandet av detta betänkande, och särskilt skuggföredragandena från de olika politiska grupperna.

Arbetet har lett fram till ett brett samförstånd, vilket framgick av omröstningen i förra veckan i budgetutskottet, där betänkandet antogs med 34 röster för, 1 röst emot och 1 nedlagd röst. Syftet med betänkandet är att det ska harmoniera med och ligga i linje med det nuvarande läget, med den ekonomiska, finansiella och sociala situation som vi kämpar oss igenom, med den kris som vi genomlider och samtidigt med vad allmänheten i EU förväntar sig av Europeiska unionen och dess institutioner.

Vi kommer att ha en budget med begränsningar, en åtstramningsbudget, samtidigt som den måste ge institutionerna och Europaparlamentet de medel som de behöver för att fortsätta med det europeiska projektet och leva upp till den europeiska allmänhetens förväntningar.

Vårt mål är hög kvalitet på lagstiftningen och det skulle naturligtvis vara väldigt illa om vi saknade tillräckliga medel för att uppnå detta. Det skulle vara ett hemskt tecken på våra tider och det skulle även ha en kostnad, som den europeiska allmänheten fortfarande skulle få bära.

För att uppnå vårt mål kommer vi att behöva tillräckliga resurser. Vi har nya befogenheter till följd av Lissabonfördraget. Med tanke på det rådande läget förespråkar vi emellertid en neutral ökning, vilket innebär att vi rekommenderar en ökning som motsvarar inflationen.

Vi har lagt oss i linje med kommissionens skrivelse med rekommendationer som har översänts till parlamentet och andra institutioner. När och om det blir nödvändigt kommer vi därför att utarbeta en ändringsskrivelse eller en ändringsbudget för åtaganden som EU:s åtagande gentemot Kroatien, eller åtaganden till följd av de åtta nya medlemmarna i Lissabonfördraget.

För att vi ska kunna uppnå en besparingsbudget står det klart att vi nu, mer än någonsin, måste följa principerna om god förvaltning, det vill säga principerna om sparsamhet, effektivitet och ändamålsenlighet. Dessa principer måste omvandlas till budgetåtstramning, enkelhet och transparens. Med hjälp av dessa principer kommer vi redan att kunna kartlägga nedskärningar på lämpligt sätt, inte bara i de uppskattningar som vi nu kommer att ta fram, utan vi vill även ha besparingar i genomförandet av budgeten för 2012.

På så sätt kommer vi att kunna uppfylla vårt ansvar. Vi skulle även vilja se – och vi har infört detta koncept – en nollbaserad budget, där varje utgift är motiverad och de varierande utgifterna är välkända. När utgifterna är motiverade kan en kostnadsnyttoanalys göras av dem.

Vi kommer naturligtvis inte att riskera pågående projekt eftersom detta helt klart inte bara skulle vara ett steg bakåt, utan snarare en förlust. Här tänker jag på projekt som utvidgningen av Konrad Adenauer-byggnaden och projekt som Europeiska historiens hus. Dessa projekt kommer att fortsätta även enligt denna begränsade budget. På denna grundval kommer vi även att förespråka att de kommande budgetarna bör vara fleråriga, så att planeringen blir övergripande ända från början, en övergripande planering som följer och överensstämmer med den fleråriga budgetramen.

  Janusz Lewandowski, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Hjärtliga gratulationer på Internationella kvinnodagen. Jag välkomnar de principer om budgetdisciplin som stakats ut av föredraganden José Manuel Fernandes, särskilt när det gäller EU:s administrativa budgetar. Personligen är jag övertygad om att det är den rätta inställningen under de ekonomiska förhållanden som för närvarande råder i EU.

Just därför bad jag mina kolleger i kommissionen att titta särskilt noga på ökningar i förvaltningen och vi kan lova att vår ökning kommer att bli mindre än 1 procent. Med tanke på att det finns vissa avtalsmässiga skyldigheter innebär detta att det kommer att göras nedskärningar för 2012 på IT-området, sammanträden, konferenser och uppdragskostnader samt när det gäller undersökningar och publikationer.

Jag har skickat en skrivelse till ordförandena för de andra institutionerna och här är deras svar. Jag anser att detta verkligen är den linje vi bör välja för 2011 när det gäller de administrativa utgifterna. Vi har fått indikationer från rådet på att även de kommer att vara mycket restriktiva.

Samma princip bör gälla för framtida utvidgningar. Jag anser att uppskattningarna bör inbegripas i budgeten när det formella beslutet om anslutningsdatum fattas, i form av en ändringsskrivelse eller en ändringsbudget. Jag vill dock passa på att påminna er om att förvaltningen står för mindre än 6 procent av EU-budgeten, så detta är en passande proportion.

När det gäller de operativa utgifterna har EU-budgeten sin egen interna logik. Programmen mognar med tiden, så omfattande program som inleddes 2007 är nu mogna. EU-budgeten handlar främst om investeringar, och inte om konsumtion och sociala överföringar. Å ena sidan bör vi vara mycket restriktiva när det gäller de administrativa utgifterna, men å andra sidan måste vi också ha förståelse för logiken i den interna dynamiken i EU:s budgetar, annars kommer vi att skapa en massa så kallade utestående åtaganden (reste à liquider), som utgör ett berg av oanvända pengar, outnyttjade åtaganden, och det är inte i linje med ett sunt budgetförfarande.

Jag välkomnar därför återigen principerna i betänkandet av José Manuel Fernandes. Vi kommer att diskutera riktlinjerna den 30 mars, och jag ser fram emot vårt möte inför trepartsmötet den 30 mars.

  Monika Hohlmeier, för PPE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! För det första är jag besviken och bestört över att varken generalsekreteraren eller de två vice talmännen med ansvar för Europaparlamentets budget är här. Vi förväntar oss normalt av kommissionen att dess ansvarsfulla ledamöter är på plats, så vi bör förvänta oss detsamma från vår främsta företrädare.

För det andra vill jag ta upp frågan om förvaltningen av parlamentets byggnader. Jag välkomnar att KAD-projektet i Luxemburg gör framsteg, att kostnaderna verkar vara under kontroll och att allt går enligt planerna. När utvidgningsprojektet för KAD-byggnaden har slutförts kommer vi att kunna samla personalen under ett tak, vilket kommer att öka effektiviteten och synergierna, samtidigt som vi minskar årskostnaderna, eftersom åtta kontor kommer att stängas. Det är viktigt att det här målet uppnås eftersom vi behöver en del av dessa medel för andra ändamål, vilket José Manuel Fernandes har påpekat.

Jag anser att Europeiska historiens hus är ett viktigt projekt eftersom det kommer att locka till sig många besökare, som på ett mycket effektivt sätt kommer att få en insikt i betydelsen, målen och syftet med Europeiska unionen mot bakgrund av Europas historia.

För det tredje tycker jag att den personal som har anställts i Luxemburg bör omplaceras till Bryssel. De behöver ofta arbeta i Bryssel, de reser ständigt fram och tillbaka, vilket även orsakar problem för ledamöterna. Detta gäller endast ett fåtal underområden, och en omlokalisering bör verkligen övervägas av effektivitetsskäl.

För det fjärde anser jag att det är mycket bra att Europaparlamentet endast planerar små ökningar. Att andra områden utvidgas i blygsam omfattning bör dock inte utnyttjas som ett svepskäl för en massiv utökning av Europeiska utrikestjänsten. Jag uppmanar samtliga institutioner att dra åt svångremmen i dessa tider av ekonomiska och finansiella trångmål.

  Derek Vaughan, för S&D-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten. Jag vill också tacka föredraganden för hans betänkande och för hans inställning till arbetet med att sätta samman de andra avsnittens budgetar. Han gör rätt i att avväga behovet av att se till att Europaparlamentet och andra avsnitt kan fungera ordentligt mot behovet av att se till att budgetökningarna begränsas till ett absolut minimum.

Jag välkomnar särskilt hans förslag om att begränsa ökningarna till inflationstakten. Jag anser vidare att det ursprungliga förslaget på 5,2 procent är alldeles för högt räknat. För att göra de måttliga besparingar som förespråkas av föredraganden och andra här i parlamentet måste vi naturligtvis försäkra oss om att vi även kan göra besparingar inom budgeten. Jag har därför erbjudit mig att arbeta tillsammans med föredraganden för att se till att vi hittar de besparingarna. Jag anser att det finns besparingar att göra inom områden som fastighetspolitiken och utvidgningen – som kommissionsledamoten själv nämnde – men även när det gäller den föreslagna kostnaden för ett parlamentariskt budgetkontor för analys av kostnaden för ”icke-Europa”, vilket jag anser vara en lyx som vi inte har råd med för närvarande.

Avslutningsvis bör vi även arbeta mycket nära tillsammans med de andra institutionerna, särskilt Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, och jag vet att även de var mycket oroade över sin budget för 2012. Vi måste försäkra oss om att de, precis som vi, kan fungera ordentligt, men samtidigt begränsa deras utgiftsökningar inför framtiden. Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet vill därför väldigt gärna arbeta tillsammans med föredraganden, vi stöder förslagen till riktlinjer och ser fram emot nästa veckas diskussioner om uppskattningarna.

  Talmannen. – Jag vill besvara Monika Hohlmeiers kommentar. Gianni Pittella, vice talman med ansvar för budgeten, finns här i kammaren och lyssnar till debatten.

  Alexander Alvaro, för ALDE-gruppen. – (DE) Fru talman! José Manuel Fernandes, tack för ett utmärkt betänkande. De grundläggande principerna för en god budgetförvaltning är effektivitet, sparsamhet och ansvarsfull användning av de finansiella medel som vi anförtros. En fråga som alltid uppkommer i alla budgetförhandlingar, och som vi måste undvika än en gång, är penningbegär och önskan att hålla fast vid det gamla. Vi måste skilja mellan penningbegär och handling.

Det råder knappast något tvivel om att de utökade arbetsuppgifter som anges i och krävs enligt Lissabonfördraget är en nödvändighet. Vi måste vara noga med att skapa en lämplig avvägning mellan arbetet i de politiska grupperna och utskotten och de administrativa tjänsterna. Precis som min kollega redan har påpekat skulle det ha varit bra om generalsekreteraren hade deltagit i sammanträdet för att lyssna på vad vi har att säga. De nya avdelningar som Derek Vaughan nämnde behövs inte i den här formen om vi utnyttjar de synergieffekter som skapas inom parlamentet på ett förnuftigt sätt. Vi har många kompetenta personer inom de olika generaldirektoraten, och jag är säker på att vi kommer att kunna sammanföra dem på ett effektivt sätt.

När det gäller Europeiska historiens hus håller jag med Monika Hohlmeier om att det är viktigt att ett sådant projekt har en affärsplan redan från början. Vi får inte se det som något slags önskeprogram där alla får vad de ber om, utan vi måste utnyttja våra resurser klokt enligt en rimlig budget.

Avslutningsvis vill jag tillägga att vi inte får göra misstaget att låta bli att investera i framtiden av en missriktad önskan att spara pengar. De investeringar vi gör i dag, till exempel i IT-resurser, kan spara mycket pengar under kommande år, och därför får sparsamhet inte bli ett självändamål. Det måste vara vettigt och rimligt med tanke på framtiden.

  Helga Trüpel, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, kommissionsledamot Lewandowski, mina damer och herrar! Diskussionstemat är parlamentets budget för 2012 och jag vill betona att gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen anser att vi måste hitta rätt avvägning mellan begränsade och motiverade ökningar, där de motiverade ökningarna huvudsakligen beror på de nya befogenheterna och ansvarsområdena enligt Lissabonfördraget och självdisciplin och självbehärskning i tider när det råder brist på offentliga medel. För omvärlden är Europaparlamentets budget fortfarande som dess motto och fortsätter att ha en symbolisk betydelse: Hur hanterar vi åtstramningspolitiken – behovet av en sådan politik – när den påverkar oss direkt?

José Manuel Fernandes använder ord som konsolidering, uppdämningspolitik och självbehärskning. Men vi har hört få verkliga förslag hittills om var han tänker göra nedskärningarna och var medlen ska skäras ned. Det är naturligtvis rätt att kräva ökad effektivitet i parlamentets förvaltning, och ur min egen synvinkel kan jag se ett visst utrymme för förbättringar.

Jag vill ta upp Europeiska historiens hus. Jag är helt för den här tanken i princip. Jag anser dock att projektet måste ha tydliga affärsplaner. Om det finns en önskan att prioritera ett sådant projekt – och jag vänder mig återigen direkt till José Manuel Fernandes – om han verkligen menar allvar med begrepp som självdisciplin och konsolidering, måste vi även vara beredda att föreslå minskningar inom andra områden.

Om det finns prioriteringar till följd av en politisk vilja måste andra områden per definition bli sekundära prioriteringar för att det ska vara möjligt att utforma en konsoliderad budget. Att tala om konsolidering utan att komma med relevanta rekommendationer är att lappa ihop frågan. Det kommer bara att fungera om man är beredd att säga var nedskärningarna ska göras någonstans – särskilt när det gäller nya prioriteringar. Det var vad jag menade när jag talade om Europaparlamentets motto: begränsade ökningar och tydlig självbehärskning.

  James Elles, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill gratulera föredraganden till ett enligt min åsikt mycket välavvägt betänkande, särskilt när det gäller konsoliderade resurser och en åtstramningsbudget.

De principer som föredraganden stakar ut – lagstiftning av hög kvalitet, principerna om god förvaltning, riktighet och enkelhet och att institutionerna bör lägga fram planer för kostnadsnedskärningar – bör inte bara gälla för alla andra institutioner än kommissionen, utan även för kommissionens egen budget.

Om man ser på de tekniska påpekanden som föredraganden gör är det dock inte bara på längre sikt som vi bör se var vi kan göra besparingar, utan även på kort sikt, där vi bör kunna ta fram kostnadsnedskärningsåtgärder.

En fråga som min grupp ser som särskilt oroande är säkerheten. Vi lägger alldeles för mycket energi på att förhindra människor från att besöka institutionerna. Vi ger dem inte tillräckligt tillträde eller rörelsefrihet. Jag rekommenderar vice talmännen att när de kommer till den punkten titta på den amerikanska kongressen, där det finns säkerhetsarrangemang vid inpasseringen, men där människor sedan kan röra sig fritt inom byggnaden. Det är möjligt med en professionell säkerhetstjänst.

  Marta Andreasen, för EFD-gruppen. – (EN) Fru talman! Det är en skandal att ett förslag om en ökning på 5 procent för 2012 redan läggs fram för parlamentets budget under den rådande ekonomiska krisen. Ledamöternas ersättningar ökades återigen med 1 500 euro per månad så sent som i förra veckan. Inget görs för att få stopp på det skandalösa slöseriet till följd av parlamentets tre säten. Det är värre än så, Europaparlamentet har nu inlett ett renoveringsprojekt värt 60 miljoner euro av en byggnad som ska användas som Europeiska historiens hus – precis som om vi inte hade museer i Europa. Vill EU skriva om historien? Och se bara på Europeiska utrikestjänsten, som bland annat kommer att anställa 50 tjänstemän som kommer att tjäna 20 procent mer än den brittiske premiärministern och kommer att behöva en ny byggnad som kommer att kosta 10,5 miljoner euro per år.

Fru talman! Det här är rena stölden. På de brittiska skattebetalarnas vägnar ber jag dig att sätta stopp för det.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! I det förslag om budgetåret 2012 som tagits fram av José Manuel Fernandes talas det om kostnadseffektivitet och konsolidering. Som företrädare för EU-medborgarna måste vi tala om detta i parlamentet. Kostnadseffektivitet är centralt.

De ytterligare utgifter som uppstår till följd av Kroatiens anslutning, inrättandet av Europeiska utrikestjänsten och de tre nya finansiella myndigheterna har emellertid alla inverkat på budgeten. Faktum är att nya utgifter inte nödvändigtvis bör – och faktiskt inte får – leda till budgetökningar. Det finns möjligheter att göra besparingar inom samtliga EU-institutioner, till exempel inom personal- och fastighetspolitiken eller förvaltningen. Jag vill återigen föreslå att de olika byråerna och organen bör bli föremål för en revision och att man bör söka synergier med medlemsstaterna.

  Giovanni La Via (PPE). – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka José Manuel Fernandes för hans utmärkta arbete.

Det är inte lätt att tala om institutionernas budgetar och resursförvaltning, särskilt inte om man försöker diskutera resultatförbättringar parallellt med behovet av ekonomisk konsolidering, frågor som medlemsstaterna och EU måste ta ställning till i ett så känsligt läge som dagens. Just därför stöder jag föredragandens hänvisningar till värderingar som lagstiftning av hög kvalitet och sund finansiell förvaltning, vilka är vägledande principer som samtliga institutioners verksamhet bör grundas på.

I kristider när vårt främsta mål måste vara att blåsa nytt liv i ekonomin måste institutionerna själva gå före och visa gott exempel. Att visa gott exempel handlar inte bara om åtstramningar, utan snarare om ökad administrativ effektivitet för att garantera ett rättvist och förbättrat utnyttjande av medlen, vilket kommer att göra att alla institutioner kan arbeta på ett effektivt och ändamålsenligt sätt och uppnå de huvudmål som EU har satt upp de senaste åren.

När det närmare bestämt gäller parlamentets budget anser jag, precis som José Manuel Fernandes, att budgeten 2012 bör vara en budget som bygger på konsolidering, inte minst för att den också kan komma att fungera som referens, snarare än den pågående diskussionen om den framtida fleråriga budgetramen.

Jag anser emellertid att en del av medlen bör användas för att göra vissa nödvändiga förbättringar så att ledamöterna kan utföra sitt arbete med hjälp av högkvalitativa tjänster.

Jag anser därför att besparingar kan göras av gemensamma tjänster, men att det även krävs ytterligare ansträngningar när det gäller fastighetspolitiken, genom att rationalisera de lokaler vi redan förfogar över och genom att anta en medel- och långfristig plan som möjliggör förhandsplanering av fastighetsutgifterna och gör våra beslut på detta område mer transparenta och rationella.

  Jens Geier (S&D). – (DE) Fru talman, herr Lewandowski, mina damer och herrar! Vi måste naturligtvis diskutera kostnader som kan undvikas eller sparas in i den här budgeten. Men jag uppmanar alla att vara lite mer objektiva i era automatiska svar i diskussionen om byråerna. Varför säger jag detta? För det första eftersom budgetkontrollutskottet ständigt diskuterar den frågan och även uppmärksammar möjligheter att förbättra samarbetet mellan byråerna och förbättra deras arbete, och även eftersom vi väntar på en särskild rapport om byråerna från Europeiska revisionsrätten som ska komma i år. Då kommer vi att ha ett mer objektivt underlag för denna diskussion, som för närvarande är något oöverlagd, särskilt när det gäller frågan om hur byråerna förvaltas och hur vi kan åstadkomma dessa besparingar.

På tal om besparingar kommer jag nu till min nästa punkt, vår fastighetspolitik. Faktum är att vi verkligen kan spara resurser när det gäller EU:s byggnader. Personligen ifrågasätter jag om det verkligen är en god idé att anlägga nya byggnader för Europaparlamentet i Bryssel eftersom den strategin faktiskt endast är vettig om fastighetspriserna i Bryssel kontinuerligt stiger. För närvarande tror jag inte att marknaden stöder detta. Om fastighetspriserna på marknaden inte fortsätter att stiga är det snarare vettigare att hyra än att köpa, vilket man inser när man går runt i EU-kvarteren och ser hur mycket kontorsutrymme som faktiskt finns att hyra i området.

Det för mig in på frågan om Europeiska historiens hus. Jag anser att det krävs ökad legitimitet, eftersom det inte är tillräckligt att alla initiativ hittills för att inrätta Europeiska historiens hus bara grundas på resolutioner från parlamentets presidium, vilket innebär att de inte har någon demokratisk legitimitet. Det måste bli ändring på det. Framför allt måste vi få veta hur drifts- och uppföljningskostnaderna för denna institution ska täckas.

  Anne E. Jensen (ALDE). – (DA) Fru talman! Jag vill också tacka José Manuel Fernandes för ett utmärkt betänkande, och inte minst tacka kommissionsledamot Janusz Lewandowski för hans skrivelse till institutionerna om åtstramningar av våra administrativa utgifter för detta år. Jag anser att skrivelsen är mycket välvald, och den kommer att bidra till att skapa ett klimat där det är lättare att kräva besparingar, vilket bör gälla för alla institutioner. Det måste gälla för Regionkommittén, Europeiska och sociala kommittén och EU-domstolen, vars utgifter har ökat stort. Det måste även gälla revisionsrätten. Det är lite svårare för små institutioner som Europeiska ombudsmannen och Europeiska datatillsynsmannen, och det måste vi naturligtvis ta hänsyn till.

Jag anser dock att vi i parlamentet har ett särskilt ansvar att visa att vi kan tillämpa återhållsamhet. Vi har fått nya uppgifter i och med Lissabonfördraget som medför ytterligare utgifter, men nästa år 2012 måste vara ett år av konsolidering. Vi har talat om utvidgningsfrågan. Vi kommer att inbegripa Kroatiens anslutning i en ändringsbudget. Många har också nämnt frågan om Europeiska historiens hus. Jag anser att det är en utmärkt idé att inrätta Europeiska historiens hus som en del av våra besökstjänster. Många ungdomar vet inte så mycket om de historiska händelser som har gett upphov till skapandet av EU och som det sägs, om vi inte känner till vår historia är vi dömda att upprepa den. Jag anser att det är oerhört viktigt att Europas nutidshistoria berättas, och därför kommer vi att stödja Europeiska historiens hus.

Sist men inte minst vill jag säga att våra utgifter naturligtvis är mycket nära knutna till att vi har flera säten, och det kostar pengar. Vi måste verkligen titta på den här frågan. Tyvärr är vår högsta kostnad en sak som vi inte kan göra något åt. Den beror på att vi måste förflytta oss mellan Strasbourg och Bryssel. Om Europeiska rådet verkligen anser att det ska sparas pengar borde EU:s stats- och regeringschefer ta itu med den här frågan. Tack så mycket, fru talman.

  Hynek Fajmon (ECR). – (CS) Fru talman! Det står klart att hela Europeiska unionen och dess medlemsstater fortfarande kommer att känna av de kvardröjande effekterna av den ekonomiska och finansiella krisen under 2012. Europaparlamentet måste därför anpassa sin budgetstrategi till denna omständighet. Vi måste sträva efter strängast möjliga budgetdisciplin och åtstramning. Det gläder mig att detta finns med i betänkandet och att det betonas. Åtstramningar får emellertid inte betyda att utgifterna ökar alltefter inflationen. Vårt mål måste vara att hålla parlamentets utgifter på samma nivå som i år. Vi måste göra allt vi kan för att spara och använda parlamentets befintliga medel på ett bättre sätt. Detta måste gälla för alla Europaparlamentets verksamheter, från rationalisering av fastighetsförvaltningen till bättre utnyttjande av IT och personalpolitiken. Det finns besparingar att göra här och vi måste ha modet att göra dem.

  Claudio Morganti (EFD). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! I tider av allmänna ekonomiska svårigheter är det EU-institutionernas uppgift att föregå med gott exempel.

Betänkandet inriktas helt riktigt på uppfyllandet av effektivitetskriteriet och på hanteringen av kostnader och tjänster. Därför undrar jag om det inte är nödvändigt att göra en verklig och omedelbar kontroll av effektiviteten hos vissa tjänster som lagts ut på entreprenad. Jag tänker särskilt på parlamentets IT-tjänster och interna säkerhet, särskilt mot bakgrund av händelser den senaste tiden som vi alla känner till, nämligen stölden vid postkontoret förra månaden.

Kritik bör dessutom riktas mot Europeiska utrikestjänsten. Den inrättades teoretiskt till en nollkostnad i syfte att minska slöseriet och förbättra effektiviteten i EU:s yttre förbindelser, men har visat sig vara ett misslyckande på båda fronterna, såväl politiskt som ekonomiskt. Jag förväntar mig verkligen att Europaparlamentet agerar starkt i den här frågan.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Fru talman! Förra veckan fick jag frågan från flera väljare i Flandern om hur i all världen det kan komma sig att vi ledamöter av Europaparlamentet fortfarande får 1 500 euro i månaden för att anställa ytterligare personal i dessa tider med ekonomiska problem och osäkerhet, när vanliga människor måste dra åt svångremmen. Det vi gör för närvarande är faktiskt att spendera ännu mer.

Dessa väljares frågor och kommentarer är verkligen mitt i prick. Vi i EU bör vara ett gott föredöme. Vi bör dra åt svångremmen, och just nu måste vi tyvärr dra slutsatsen att betänkandet av José Manuel Fernandes är något av ett förlorat tillfälle. Vi uppmanas – helt riktigt enligt min åsikt – att visa ansvarskänsla och återhållsamhet med avseende på budgeten. I skäl A nämns till och med, och jag citerar, att vi ska ”tillämpa strikta förvaltningsrutiner så att inbesparingar kan göras”, slut citat.

Det är olyckligt att man i betänkandet misslyckas med att ange exakt var vi kan göra dessa nedskärningar. Det finns naturligtvis en hel rad områden där man kan göra besparingar – jag tänker på Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén och resorna mellan Bryssel och Strasbourg, som kostar 200 miljoner euro per år. Jag uppmanar kommissionen och rådet, men även parlamentet, att göra en insats och få ordning på de här frågorna, att se var vi kan göra besparingar och sedan omsätta detta i en konkret plan så att vi kan börja diskutera de aktuella frågorna och göra besparingar.

  Ville Itälä (PPE). – (FI) Fru talman! Även jag vill tacka föredraganden för ett välavvägt och alldeles utmärkt betänkande. Nu talar alla om sparsamhet, och det är mycket bra. Vi behöver budgetdisciplin och effektivitet, och vi bör strängt hålla oss till vår huvudsakliga uppgift, det vill säga lagstiftningsarbetet, och inte gå längre än detta.

De flesta säger att vi måste vara sparsamma, men talar samtidigt om vad vi inte bör spara in på. Vi bör diskutera konkreta åtgärder för att göra besparingar. Vi kan spara om vi slutar att resa mellan tre olika arbetsplatser. Men vi vet naturligtvis att det är politiskt svårt att få igenom detta.

Jag vill ta upp en särskild fråga som rör säkerhetsaspekterna, som James Elles nämnde nyss. På ett år har vi haft ett bankrån, lunchmatsalen har rånats och även postkontoret. Ingen har någonsin gripits. Säkerheten är rena skämtet.

Vi misslyckas på en uppenbar punkt. Den ingång till byggnaden som ledamöterna använder saknar ordentlig kontroll. Vi borde införa elektroniska signaturer. För närvarande har vi listor och ett kontor där en massa människor arbetar som antecknar namnen och registrerar dem i ett datorsystem. Det är slöseri med pengar. Vi bör göra besparingar och införa ett bättre och mer trovärdigt säkerhetssystem. Det är bara att göra det, men ledamöterna säger bara nej och nej och vill inte ha elektroniska signaturer, trots att det är uppenbart att vi kan göra besparingar och förbättra säkerhetssystemet.

Jag förstår inte varför det systemet fungerar i den amerikanska kongressen, där alla tycker att det är bra, medan vi av någon anledning inte lyckas införa det här. Jag hoppas att vi nu kommer att inrikta oss på de områden där vi verkligen kan göra besparingar.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Fru talman! Ur ett politiskt perspektiv anser jag att det är mycket viktigt att riktlinjerna för 2012 års budget avspeglar de ekonomiska och politiska omständigheter som budgeten utarbetades under.

Vid en tidpunkt när medlemsstaterna tvingas spara och våra medborgare lider konsekvenserna av den finansiella och politiska krisen, kan vi inte förvänta oss någon större ökning av budgeten jämfört med föregående år. Tvärtom, vi måste titta på verksamhetsområden där vi kan spara våra medborgares skattepengar, utan att sänka kvaliteten på vårt arbete.

Jag anser att vi har en viss direkt ledig kapacitet när det gäller vårt sätt att organisera arbetet. Problemen med att Europaparlamentet har tre säten och att tusentals anställda och ledamöter därför måste pendla från Bryssel till Strasbourg tolv gånger om året är välkända för allmänheten. Mina damer och herrar, ett sådant slöseri med offentliga medel visar inte på något annat än förakt för den rådande situationen.

Allt tal om kostnadsminskningar kommer att klinga falskt tills vi får slut på pendlandet fram och tillbaka för Europaparlamentets debatter.

  Sidonia Elżbieta Jędrzejewska (PPE). – (PL) Fru talman! Jag vill till att börja med gratulera José Manuel Fernandes till hans arbete med riktlinjerna för Europaparlamentets och de andra institutionernas budgetar. Enligt min åsikt kombinerar hans riktlinjer behovet, eller snarare nödvändigheten, av att göra besparingar, vilket vi alla är medvetna om med tanke på det rådande läget i EU, med garantier för lämpliga förutsättningar för bra lagstiftning.

Här vill jag särskilt påpeka att vi inte får glömma att Lissabonfördraget och den kommande utvidgningen innebär att Europaparlamentet kommer att få nya arbetsuppgifter. För medborgarnas bästa är det därför absolut nödvändigt att vi tar fram lösningar så att parlamentet kan arbeta på lämpligt sätt.

Jag hoppas på ett fortsatt samarbete med föredraganden så att vi kan se till att parlamentets budget för 2012 kännetecknas av finansiell disciplin, men att vi även tänker på nästa år eller de två eller tre åren därefter, och att vi kan införa moderniseringsinstrument som underlättar parlamentets arbete samt investeringar som förhoppningsvis gör att vi kan spara i framtiden.

  Jan Kozłowski (PPE). – (PL) Fru talman! Jag vill gratulera José Manuel Fernandes till ett utmärkt betänkande. Även jag anser att 2012 års budget bör vara realistisk och anpassas till den rådande ekonomiska situationen. På grund av min mångåriga erfarenhet av regional budgetförvaltning och eftersom jag är medlem i Regionkommittén, tycker jag att det är särskilt viktigt med disciplin i utgiftsplaneringen. Jag anser emellertid att vi måste undvika falska ekonomier, vilket kan leda till ekonomisk nedgång och försvagad ekonomisk konkurrenskraft. Ökad sysselsättning och skapande av hållbara arbetstillfällen av hög kvalitet är en nödvändig förutsättning för ekonomisk tillväxt och för att övervinna effekterna av krisen. EU:s budget måste främja ökad sysselsättning. Nyckeln till tillväxt är inte att minska utgifterna, utan att höja kvaliteten och koppla EU:s medel till insatser för att uppnå strategiska och mätbara resultat. Tack så mycket.

  Giovanni Collino (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag tackar José Manuel Fernandes för hans arbete och för att han har inriktat sig på möjligheterna till besparingar i våra administrativa utgifter. Våra administrativa utgifter är huvudsakligen koncentrerade till personal- och fastighetspolitiken, vilket tydligt framgår av betänkandet.

Med tanke på Kroatiens framtida EU-anslutning och de framtida personalbehoven kommer det att vara både nödvändigt och lämpligt att styra personalfördelningen, särskilt genom rörlighet. Om detta val av personalpolitik å ena sidan ger ökad flexibilitet kommer det å andra sidan även innebära ett ökat utbildningsbehov för personalen vid EU-institutionerna.

När det gäller fastighetspolitiken nämns centraliseringsprincipen uttryckligen i texten. Den tuffa budgetpolitiken – inte minst medlemsstaternas budgetar – bör på medellång sikt även innebära att vi överväger om det verkligen är önskvärt att parlamentet ska ha tre säten. Det är obestridligen en komplex fråga, men vi måste helt enkelt ta oss an detta.

  Gianni Pittella (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag har lyssnat mycket noga till debatten och jag kan försäkra er om att presidiets förslag är en modell för åtstramning, transparens och god förvaltning. Här vill jag vill särskilt lyfta fram tre punkter.

För det första överskrider ökningen i vårt förslag inte den genomsnittliga inflationstakten i EU. För det andra är även jag oroad över fastighetsfrågan, och vi arbetar mot en förståndig och långsiktig fastighetspolitik både när det gäller säkerhets- och personalaspekterna. För det tredje var det budgetutskottet som enades om ökningen på 1 500 euro och att dessa pengar ska föras in i reserven.

Budgetutskottet har frigjort reserven. Det är alltså inte pengar som hamnar i ledamöternas fickor – det är viktigt att klara ut detta missförstånd, som faktiskt är en lögn – utan de går till de assistenter som hjälper ledamöterna att utföra de arbetsuppgifter som de har tilldelats enligt Lissabonfördraget på ett bättre sätt.

  Indrek Tarand (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Jag vill lyfta fram ett mindre område där vi kan spara pengar, nämligen programvara. Vi betalar ett enormt belopp till Bill Gates varje år för att få använda hans Windows-programvara. Han är säkert trevlig och donerar en massa pengar till välgörenhet, men om vi vore duktigare på att använda öppen programvara här i parlamentet skulle det vara ett steg mot en renare, billigare och modernare förvaltning.

  Paul Rübig (PPE). – (DE) Fru talman! Jag vill fråga kommissionsledamot Janusz Lewandowski om exakt vilket förfarande som används för att få tillgång till säkerhetsnätet för euron, det vill säga, de pengar som EU-institutionerna skjuter till för 2012. Kommer kommissionen att lägga fram ett förslag om en medlemsstat förklarar att den vill använda säkerhetsnätet? Deltar Europaparlamentet fullständigt i detta beslut enligt medbeslutandeförfarandet och kommer även denna fråga att behandlas nästa vecka inom ramen för diskussionen om en utvidgning av säkerhetsnätet?

För det andra har jag en kommentar angående ökningen på 1 500 euro för assistentersättningar. Jag vill uppmana alla ledamöter som inte använder hela beloppet för assistentersättningen att offentligt ange hur mycket pengar de själva sparar – detta område är trots allt öppet för missbruk. Det kan vara så att vissa ledamöter inte behöver använda assistentersättningen alls eftersom de mycket sällan är här i parlamentet. I sådana fall bör inte dessa medel utnyttjas fullständigt. Endast de som arbetar särskilt hårt borde kunna använda hela ersättningen. Alla andra bör lämna tillbaka pengarna till skattebetalarna.

  Milan Zver (PPE). – (SL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Även jag vill börja med att gratulera José Manuel Fernandes till ett utmärkt betänkande. Jag håller dock med de ledamöter som har sagt att besparingar är nödvändiga, särskilt budgetbesparingar.

Det är ett faktum att EU-budgeten har minskat i årtionden. Om vi ser på den BNP som vi har genererat i EU har den minskat konstant. Kommissionsledamoten sade nyligen att EU:s BNP uppgick till cirka 1,3 procent alldeles i början av budgetramen. I dag är den siffran knappt 1,12 procent. Samtidigt har dock de nationella budgetarna i EU ökat betydligt.

Under de senaste tio åren har den brittiska budgeten, som är allmänt känd för att vara måttlig, ökat med 100 procent, det vill säga två och en halv gånger så mycket som EU-budgeten. Jag skulle särskilt vilja höra om kommissionsledamoten räknar med att stöta på svårigheter i genomförandet av nästa budget 2012 till följd av denna faktiska minskning av EU-budgeten jämfört med medlemsstaternas nationella budgetar.

  José Manuel Fernandes, föredragande. – (PT) Fru talman! Jag vill tacka alla kolleger för deras bidrag till debatten. Jag vill nämna att vårt mål vid den här tidpunkten var riktlinjerna. Vi har emellertid redan gått längre än riktlinjerna och fastställt ett specifikt mål: vi vill ha en neutral ökning, vilket innebär att 2012 års budget inte kommer att öka utöver inflationen.

Jag är väl medveten om att vi har nya befogenheter. Jag är väl medveten om att vi behöver resurser för dessa befogenheter, men vi måste ta hänsyn till principerna om god förvaltning och åstadkomma besparingar med hjälp av principerna om sparsamhet, effektivitet och ändamålsenlighet.

Dessa principer kommer inte att användas för att göra falska besparingar, det vill säga besparingar som blir kostnader i framtiden. Vi kommer att göra besparingar som inte äventyrar det mål vi har satt upp: målet för lagstiftning av hög kvalitet.

Jag är övertygad om att den här budgeten är en budget för konsolidering. Det handlar om att konsolidera de befintliga behoven, de rådande kristiderna och de krav som sådana tider ställer på institutionerna att agera effektivt och arbeta som folket vill, som den europeiska allmänheten vill.

Bara en kommentar om ett missförstånd som fortfarande inte har klarats upp. Budgeten för ledamöterna har inte ökats, och det kommer inte att bli någon ökning för nästa år. Det belopp som alla hänvisar till – som inte är till för ledamöterna utan avser möjligheten att anställa ytterligare en assistent – fastställdes redan 2010 och det har inte skett några förändringar i budgethänseende, det blir ingen budgetökning 2011.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 9 mars 2011 kl. 11.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Som valda företrädare är alla här i parlamentet medvetna om de stora offer som våra väljare och nationella regeringar har blivit tvungna att göra de tre senaste åren. Utbildning, hälsovård, transport och andra grundläggande tjänster har alla skurits ned kraftigt i hela EU. Det är viktigt att Europaparlamentet har de nödvändiga budgetmedlen för att kunna fullgöra det mandat som det har fått av EU:s folk. Men parlamentarikerna måste även företräda det europeiska folket genom att se till att det inte sker något lättsinnigt slöseri, inga onödiga prishöjningar, och att värdet finns på en marknad där leverantörer och affärsmän kämpar för varenda euro. Jag förlitar mig på att både mina kolleger här i parlamentet och de som arbetar på EU-institutionerna kommer att beakta dessa principer under de kommande åren.

7. Fattigdom bland kvinnor - Jämställdhet mellan kvinnor och män – 2010 (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är det aktuella ämnet för dagen, en gemensam debatt om följande betänkanden om kvinnor i Europeiska unionen:

- Betänkandet av Mariya Nedelcheva, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen – 2010 (2010/2138(INI)) (Α7-0029/2011), och

- betänkandet av Rovana Plumb, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om fattigdom bland kvinnor i Europeiska unionen (2010/2162(INI)) (A7-0031/2011).

  Mariya Nedelcheva, föredragande. – (FR) Fru talman, fru Reding, mina damer och herrar! Jag föddes 1979, det år då EU-medborgarna för första gången direkt valde sina företrädare. Just detta år och för första gången någonsin blev en kvinna – Simone Veil – en modig kvinnorättsanhängare, talman för Europaparlamentet och det är jag stolt över.

I dag är jag en av de 35 procent kvinnor som är representerade här i parlamentet. Den siffran har aldrig någonsin varit så hög i Europaparlamentet. Vem har vi att tacka för det? Det är alla kvinnor som hade intelligensen, styrkan och modet att sluta sig samman och kräva rösträtt, rätt att arbeta och rätt till utbildning som vi har att tacka för det. Vi har de kvinnor som helt enkelt ville kämpa för respekt för sin värdighet och sina rättigheter att tacka för detta. Vi har kämpat mot orättvis och grundlös diskriminering i 100 år vid det här laget. Visst har det skett stora framsteg, men kampen mot ojämlikhet mellan könen är en daglig uppgift och vi har fortfarande långt kvar.

Europeiska unionen har alltid föregått med gott exempel i jämställdhetsfrågorna. Jag anser att parlamentet även måste vägleda den här drivkraften i de känsligaste frågorna.

Den rådande ekonomiska krisen har lett till att vi ställts inför våra egna motsägelser. Som jag påpekar i mitt betänkande har kvinnorna drabbats svårare av krisen och effekterna av krisen är mer varaktiga för kvinnor än för män. Men jag påpekar också att vi måste sluta att tycka synd om oss själva, och komma med svar i stället! Vi bör utnyttja det här tillfället för att vidga våra vyer och gå framåt.

Nu är det viktigt att vi verkligen lyfter fram skolans betydelse för att bekämpa könsstereotyper. Genom att förbättra tillgången till utbildning, yrkesutbildning och arbete kan vi förbättra kvinnornas tillgång till mer ansvarsfyllda arbeten. Det är också dags att sätta stopp för den ihållande löneklyftan mellan kvinnor och män, och jag anser även att vi bör lägga in en högre växel när vi ser på sammansättningen i styrelserna för börsnoterade företag. Endast 3 procent av styrelsemedlemmarna i börsnoterade företag är kvinnor. Det är helt enkelt inte acceptabelt. Det är dags att trampa på gasen. Men vad gör vi om de stora företagen, trots alla våra ansträngningar, fortsätter att bromsa utvecklingen? Ja, då får vi tyvärr ta till kvotering och bindande mål. Jag tycker inte om att tala om kvotering eftersom jag i princip är mot detta. Men om inte moroten fungerar är käppen det enda alternativet. Det går inte att förneka det: kvinnors närvaro på arbetsmarknaden kan bara gynna den ekonomiska tillväxten.

Den europeiska återhämtningsplanen kommer att ha större chanser att lyckas i dag om jämställdhetspolitiken är en integrerad del. Konkreta förslag för att göra det lättare att kombinera arbete och familj måste läggas fram för att visa att våra ambitioner är något mer än drömmar, eftersom det är vad som förväntas av oss. Det är mycket bra att vi vägleds av värderingar och ideal, men vi måste även vara praktiska och effektiva i vårt arbete.

Avslutningsvis vill jag trycka särskilt på en sista punkt. Det gladde mig att höra att kommissionen kommer att lägga fram ett förslag under våren om bekämpande av våld mot kvinnor. Våld mot kvinnor i alla former är ett gissel som vi måste bekämpa med all kraft. Fru kommissionsledamot, jag vill tacka dig för att du är så aktiv i den här frågan.

Fru talman! Jag är inte pessimist så jag vill gärna avsluta med en positiv kommentar. Jag anser att vi i dag, på Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum, bör hylla det mod, den styrka och den beslutsamhet som kvinnor i Tunisien, Libyen, Iran, Egypten och oräkneliga andra visar i sin kamp till försvar av de mänskliga rättigheterna.

Den frihetsvind som sveper över Nordafrika borde utplåna de sista spåren av diktatur, fattigdom och socialt utanförskap, så att kvinnorna i dessa länder kan frigöra sig socialt, politiskt och ekonomiskt, samtidigt som deras kultur och traditioner respekteras. Det är också vår roll i Europaparlamentet att hylla dessa kvinnor, uppmuntra dem och stödja dem i deras desperata kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. Notera att jag menar mänskliga rättigheter i dess allra vidaste bemärkelse!

  Rovana Plumb, föredragande. – (EN) Fru talman! Först och främst vill jag gratulera alla kvinnor på denna viktiga årsdag den 8 mars, som markerar Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum, 100 års kamp för kvinnors rättigheter.

Jag vill också tacka alla mina kolleger, skuggföredragandena och personalen vid sekretariatet för deras bidrag till detta betänkande.

Mitt betänkande handlar om en fråga som är både allmän och i högsta grad konkret när det gäller dess konsekvenser: fattigdom bland kvinnor. I dag lever 85 miljoner européer under fattigdomsgränsen, och 17 procent av alla kvinnor i EU lever i fattigdom. Detta är fakta. Den ekonomiska, finansiella och sociala krisen påverkar oss alla, men den drabbar kvinnor särskilt hårt på arbetsmarknaden och i privatlivet, eftersom det är vanligare att de har otrygga arbeten, förlorar arbetet och har ett sämre socialförsäkringsskydd.

Så ser det ut för närvarande. Vad kan vi göra? Kvinnorna förväntar sig att vi kommer med konkreta förslag, konkreta åtgärder. Det är den 8 mars, och jag ska försöka sammanfatta mitt betänkande i åtta punkter.

Först och främst uppmanar vi medlemsstaterna att ta hänsyn till jämställdhetsdimensionen i sina planer för återhämtning från recessionen genom att främja och uppmuntra kvinnors sysselsättning och vidta särskilda åtgärder samt anpassa budgeten för att garantera lika tillgång till offentliga medel, både för att öka produktiviteten och för att tillgodose kvinnors sociala och miljömässiga behov.

För det andra uppmanar vi kommissionen och medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att utrota den bristande jämställdheten inom sysselsättningen som en del av Europa 2020-strategin. Jag uppmuntrar starkt att man ska fastställa som mål att minska löneklyftan mellan kvinnor och män med 1 procent om året för att uppnå målet om en 10-procentig minskning före 2020. Jag påpekar dessutom att det behövs positiva åtgärder för att öka representationen av kvinnor i beslutsfattande politiska och ekonomiska organ och arbetsgivarorganisationer.

Den tredje frågan rör möjligheten att förena arbets- och privatliv. Jag uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att uppfylla och förnya sina åtaganden om Barcelonamålen om att tillhandahålla lättillgänglig och god barnomsorg till ett överkomligt pris och att sätta upp nya mål för vården av omsorgsberoende personer.

För det fjärde uppmanar vi kommissionen och medlemsstaterna att utforma en hälsopolitik som syftar till att bekämpa och förebygga sedvänjor som är farliga för kvinnors hälsa och som även är en källa till social utestängning och fattigdom.

För det femte uppmanar vi medlemsstaterna att medlemsstaterna att vidta de åtgärder som behövs för att erbjuda kvinnor bättre möjligheter inom utbildningen, genom att bekämpa stereotyper och få bort traditionella förebilder i skolornas läroplaner.

För det sjätte påpekar vi att det finns ett direkt samband mellan familjernas sociala förhållanden och barnens uppväxt. Därför uppmanar vi kommissionen och rådet att snarast utveckla och genomföra en strategi med målet att halvera barnfattigdomen till 2012.

För det sjunde får vi inte bortse från våldet mot kvinnor. Det får allt större konsekvenser när det gäller risken för marginalisering, fattigdom och social utestängning. Jag uppmanar återigen kommissionen att inrätta ett europeiskt år för bekämpning av våld mot kvinnor.

För det åttonde vill vi betona vikten av strukturfonderna, särskilt Europeiska socialfonden, som är ett viktigt verktyg för att hjälpa medlemsstaterna att bekämpa fattigdom och social utestängning. Jag tror att vi kan klara det. Vi har makten. Vi har styrkan och intelligensen att hantera denna viktiga fråga på EU-nivå och i alla medlemsstater.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (EN) Fru talman! Det är trevligt att se att det är en kvinna som leder sammanträdet här i parlamentet på Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum. Jag anser att det är mycket symboliskt och det är också mycket symboliskt att vi i dag kan diskutera dessa mycket viktiga frågor på dagordningen – tack vare föredraganden Mariya Nedelcheva – som visar stort stöd för kommissionens jämställdhetsarbete och inriktar sig på viktiga frågor som kommissionen har lyft fram och kommer att fortsätta att arbeta för.

Hundra års kamp och vi ser fortfarande inte slutet. Jag beklagar det eftersom jag alltid hoppas att vi så att säga ska kunna sluta att fira årsdagen för kvinnornas kamp, men så länge vi inte är där kan vi inte göra det, och vi har inte kommit så långt ännu. Parlamentets betänkande visar mycket tydligt var klyftorna finns. Klyftorna finns i fattigdomen: vi har hört om det andra betänkandet om den frågan också. När det gäller fattigdom så är kvinnorna i ledningen, så där finns det inga klyftor i den bemärkelsen, men vad gör vi – och min kollega Lászlo Andor kommer att besvara den frågan – för att få ut kvinnorna ur fattigdomsfällan?

Den andra faktorn är kvinnorna i arbetslivet. Det finns fortfarande problem när det gäller svårigheten att förena familjeliv och yrkesliv. Vi har problemet med löneklyftan, där kvinnor fortfarande tjänar 17 procent mindre än män i genomsnitt – och ni kanske noterade att vi den 5 mars hade ”European Gender Pay Gap Day”, då vi mätte hur mycket mer kvinnor måste arbeta än män för att få samma lön. Faktum är att vi inte fick betalt förrän den 5 mars, vi var tvungna att arbeta fram till dess utan att få lön. Först från den 5 mars började vi få lön. Jag hoppas att denna dag någon gång kommer att infalla den 1 januari, vilket skulle innebära att kvinnor och män hade lika lön vid det tillfället.

Kommissionens politiska åtagande uttrycks i vår nya strategi. De teman som nämns i vår jämställdhetsstrategi är desamma som de frågor föredraganden har nämnt, det vill säga ekonomiskt oberoende för kvinnor, löneskillnader mellan kvinnor och män, våld mot kvinnor och främjande av jämställdhet i de yttre åtgärderna.

Om jag börjar med de yttre förbindelserna så kanske ni såg Catherine Ashton och mig den 8 mars tala till kvinnor utanför EU och hylla alla dessa modiga kvinnor som kämpar för sin överlevnad och för demokrati. Vi måste klargöra att vi står på deras sida. På tal om alla dessa uppror, krig och folkmord, som tyvärr fortsätter, vet ni alla att kvinnorna står i främsta skottlinjen. Kvinnor och barn är mest sårbara i våra samhällen, även i samhällena utanför EU, och därför arbetar kommissionen med att strömlinjeforma sina olika politiska initiativ om förebyggande av våld mot kvinnor och skapa synergier mellan områden med liknande mål.

Det är på det här området vi utformar en konsekvent politik för att hantera detta enorma problem. Min länk är konkreta åtgärder på områden där det finns tydliga rättsliga gränser för att skapa effektivitet, och i detta sammanhang kommer jag att lägga fram ett paket om våldsoffers rättigheter i maj i år, där lagstiftning för att hjälpa kvinnor och barn naturligtvis kommer att stå mycket högt upp på dagordningen.

Jag kanske bör avsluta med en annan fråga som har varit mycket aktuell under de senaste dagarna. Ni vet att jag den 1 mars samlade företagsledare från stora europeiska börsnoterade företag för att tala om för dem att vi inte längre tänker tolerera att företagsstyrelserna till 90 procent består av män – för så ser det ut för närvarande. Det går bara en kvinna på tio män i styrelserna, vilket innebär en faktisk kvot på 90 procent för männen. Vi anser att den här frågan måste lösas, främst eftersom alla ekonomiska och vetenskapliga belägg om ekonomins fungerande mycket tydligt visar att företag med en könsbalanserad beslutsstruktur får högre avkastning på investeringar och gör större vinster än företag med beslutstrukturer som enbart består av män.

Kvinnor betyder goda affärer, så det ligger i den ekonomiska utvecklingens intresse att kvinnor tar mer ansvar. I det här sammanhanget har jag uppmanat de börsnoterade företagen i EU att underteckna en ”utfästelse för Europa om fler kvinnor i bolagsstyrelserna” senast i mars 2012. Det handlar om att företagen åtar sig att ersätta utgående manliga styrelsemedlemmar med kvalificerade kvinnor – och det finns så många att det inte bör vara svårt att hitta rätt person. Vi kommer att se, följa, analysera och räkna på vad som händer från och med i dag och fram till den 8 mars nästa år, och om inget förändras är jag beredd att vidta åtgärder på EU-nivå för att rätta till könsbalansen i styrelserummen.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack, fru vice ordförande. Ditt inlägg var ytterst symboliskt och mycket väsentligt. För att vi ska ha en balanserad representation ger jag nu ordet till kommissionsledamot László Andor.

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Det här är verkligen en speciell årsdag och det är ett stort ansvar att delta i denna debatt.

Först och främst vill jag tacka föredragandena från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och utskottet för sysselsättning och sociala frågor, som är associerat utskott, för deras betänkande. Det kommer mycket lägligt eftersom temat har stått på dagordningen sedan länge, men har blivit mer akut på grund av konsekvenserna av den finansiella och ekonomiska krisen för de sårbara grupperna i samhället.

Jag vill gärna lyfta fram några av de viktigaste inslagen i min sysselsättnings- och socialpolitik, som jag anser kommer att förbättra kvinnors möjligheter och arbetsvillkor på arbetsmarknaden. Medlemsstaterna måste verkligen vidta brådskande åtgärder inom dessa områden. De måste till exempel minska segmenteringen på arbetsmarknaden genom att skapa balans i arbetarskyddslagstiftningen mellan arbetstagare med tillsvidareavtal och arbetstagare med tillfälliga, osäkra anställningsavtal – som kvinnor så ofta har.

De måste även skapa en bättre balans mellan arbets- och privatlivet och undanröja andra hinder för deltagandet i arbetsmarknaden av familjens andra försörjare, som återigen mest är kvinnor.

Det är viktigt att öka sysselsättningen i EU och den största utmaningen på det området är att se till att alla arbetstagare, såväl män som kvinnor, deltar i arbetsmarknaden. Jag anser att Europeiska socialfonden bör användas både bättre och i större utsträckning i framtiden till stöd för politik på efterfrågesidan för att öppna nya möjligheter för kvinnor, särskilt för de kvinnor som återvänder till arbetsmarknaden efter det att de fått barn.

Kommissionen anser att det är mycket oroande att över 80 miljoner människor riskerar att hamna i fattigdom i dagens EU. Det är medlemsstaterna som har det främsta ansvaret för att bekämpa fattigdomen, men även unionen har en roll att spela i detta. Det är vad cirka tre fjärdedelar – 74 procent – av våra europeiska medborgare anser, enligt Eurobarometerundersökningar.

Flaggskeppsinitiativet ”Europeisk plattform mot fattigdom och social utestängning” innehåller förslag på praktiska åtgärder för att uppnå det numeriska målet för fattigdomsminskning. Plattformen inriktas på den ständigt aktuella frågan om aktiv integration av de personer som står längst från arbetsmarknaden. Som jag redan har påpekat utgör kvinnor en stor del av den gruppen. År 2012 kommer kommissionen att lägga fram ett meddelande med en djupgående utvärdering av genomförandet av strategier för aktiv integration på nationell nivå.

Jag nämnde att över 80 miljoner människor riskerar att hamna i fattigdom i dagens EU. Ännu mer oroande är dock över 20 miljoner av dessa personer är barn, och siffran har inte förbättrats med tiden. Att bidra till att lyfta ur dessa barn från fattigdomen innebär att vi även räddar familjerna, särskilt ensamföräldrar, som till största delen är kvinnor. Detta kräver en flerdimensionell strategi, som omfattar sysselsättningspolitik för att hjälpa föräldrar att hitta arbete, utformning av skatteförmånssystem och tillhandahållande av grundläggande tjänster, t.ex. bostäder, barnomsorg av hög kvalitet och utbildning samt skydd av barnens rättigheter. Såsom planeras inom ramen för plattformen har kommissionen för avsikt att under 2012 lägga fram en rekommendation om barnfattigdom. Där kommer vi att ange gemensamma principer och effektiva övervakningsverktyg för att bekämpa och förebygga fattigdom under barnens tidiga år.

Det är också mycket viktigt att vi tillhandahåller medel för att bemöta dessa utmaningar. Nästan en tredjedel av Europeiska socialfondens anslag på 21,7 miljarder euro för den innevarande programperioden går till åtgärder för att förbättra tillgången till arbete. Dessutom går nästan 3 miljarder euro – 2,77 miljarder för att vara exakt – från det anslaget till att stödja egenföretagande och företagsstarter, och bidragsmottagarna är mycket ofta kvinnor.

Dessutom har EU:s Progressinstrument för mikrokrediter nyligen inrättats för att stödja sysselsättningsskapande åtgärder och egenföretagande. Genom instrumentet ges lån till personer som har förlorat arbetet och vill starta eller utveckla en egen liten rörelse. Instrumentet riktas särskilt till kvinnor och ungdomar. En budget på 100 miljoner euro har anslagits på fyra år, men den kan ökas till över 500 miljoner euro inom ramen för det gemensamma initiativet med internationella finansinstitut.

Under de senaste tio åren har EU-samarbetet om social integration och socialt skydd inom ramen för den öppna samordningsmetoden bidragit till att öka medvetandet om dessa frågor och främja kampen mot fattigdom och socialt utanförskap. Den europeiska plattformen mot fattigdom och social utestängning utgör ramen för fattigdomsminskningsåtgärderna inom an rad olika politikområden. Låt oss göra vårt yttersta för att se till att plattformen fyller sitt syfte.

ORDFÖRANDESKAP: ANGELILLI
Vice talman

  Nadja Hirsch, föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (DE) Fru talman! Som föredragande för yttrandet över betänkandet om jämställdhet har jag koncentrerat mig på arbetsmarknaden. Löneskillnaden är tyvärr fortfarande 17 procent och kvinnor är fortfarande inte alltid representerade i ledande befattningar och bolagsstyrelser. Det finns alltså ett brådskande behov av åtgärder på det här området.

Vi har inte längre råd att slösa bort kvinnornas potential i samhället, vilken ålder de än har. Vi har en bra nivå på utbildningen och staten investerar i dessa unga kvinnor och mödrar. Vi måste verkligen göra framsteg med detta och kräva att företagen äntligen omsätter sina vackra ord i handling. I detta sammanhang välkomnar jag att företagen faktiskt tar ett steg mot frivillig kvotering.

Men när man utarbetar betänkanden om jämställdhet får man inte heller glömma att även män är missgynnade i vissa avseenden. Särskilt pojkar ges inte alltid möjlighet att utvecklas i skolan. Det finns brister när det gäller hushållsarbete och barnomsorg, och även här kan männen bli mer aktiva. Det är en uppgift som vi alla bör ta oss an. Var och en av oss, vare sig vi är män eller kvinnor, måste ha möjlighet att finna vår plats i livet och leva som vi vill.

  Gabriele Zimmer, föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (DE) Fru talman! För hundra år sedan krävde kvinnor rösträtt och att få ställa upp i val, och i dag kämpar vi fortfarande för jämställdhet för kvinnor på många områden, särskilt när det gäller karriärmöjligheter, men även lika lön för lika arbete och sociala förmåner, särskilt på äldre dagar. Detta är uppenbart, inte bara genom löneklyftan mellan kvinnor och män.

Trots kvinnornas ökade deltagande på arbetsmarknaden visar statistiken i samtliga 27 EU-medlemsstater att kvinnor löper större risk att hamna i fattigdom än män. Det finns många skäl till att fattigdom är en kvinnofråga. Jag hinner bara gå in på några av dem på grund av tidsbrist. Den ökande förekomsten av osäkra arbeten är diskriminerande mot kvinnor av flera olika skäl. Över 30 procent av kvinnorna är deltidsanställda, jämfört med endast 7,4 procent av männen. Undersökningar visar att kvinnorna även inom deltidsarbete tjänar avsevärt mindre jämfört med män fast de har samma arbetstid och samma arbetsuppgifter. Detta minskar möjligheterna att integrera sig på arbetsmarknaden och skaffa sig en karriär. Pensionsrättigheterna minskas också, vilket innebär att risken för fattigdom ökar för dem som väljer ett oberoende singelliv. Vi anser emellertid att ett liv fritt från fattigdom kan uppnås med politiska medel genom att man utformar ett system för social trygghet där pensioner och minimilöner ovanför fattigdomströskeln garanteras och arbetstiden minskas generellt.

Vi vill inte behöva vänta i ytterligare hundra år för att man ska inse att kvinnorna självklart har rätt att organisera sina liv oberoende av de beslut som männen fattar och trots att de har barn.

  Barbara Matera, för PPE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! När vi i dag firar Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum röstar vi om två betänkanden som behandlar områden där kvinnor marginaliseras och utestängs från samhället.

Kvinnor löper traditionellt större risk att hamna i fattigdom, särskilt ensamstående mödrar och kvinnor över 65 år. Bland de fem mål som kommissionen föreslår i Europa 2020-strategin finns kampen mot fattigdom, vilket gör Rovana Plumbs betänkande ytterst relevant, särskilt när det gäller jämställdhetspolitiken mot bakgrund av den ekonomiska och finansiella krisen.

Enskilda kvinnors sårbarhet utsätter dem för risken för fattigdom och socialt utanförskap, vilket i sin tur leder till isolering. Därför åligger det den institution som vi företräder att införa konkreta strategier och program. Jag gratulerar även Mariya Nedelcheva till ett bra betänkande som bidrar till att främja jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen. Kvinnornas representation i såväl den offentliga som den privata sektorn är mycket låg jämfört med män. Inom finanssektorn är siffrorna ännu mer negativa eftersom kvinnor endast utgör 10 procent av styrelsemedlemmarna för de stora europeiska börsnoterade företagen och 3 procent av styrelseordförandena i företagen.

Jag stöder därför införandet av kvotering för att öka kvinnornas deltagande i den offentliga och den privata sektorn, och särskilt inom utbildningen. Detta måste stödjas eftersom det är mycket viktigt att lärarna inte styr sina elever mot yrken efter könsstereotyper.

Jag vill avsluta genom att påminna om vad en av de första amerikanska kvinnor som valdes till borgmästare sade: ”Vad kvinnor än gör måste de göra det dubbelt så bra som männen för att man ska tycka att de är hälften så bra.” Jag slutar med att säga att som tur är för oss kvinnor är det inte särskilt svårt.

  Vilija Blinkevičiūtė, för S&D-gruppen. – (LT) Fru talman! När vi firar Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum ägnar vi här i parlamentet särskild uppmärksamhet åt jämställdhetsfrågor och kampen för att övervinna fattigdom bland kvinnor. För över hundra år sedan kämpade kvinnorna för rätten att arbeta, och nu måste de kämpa för att få lika lön för lika arbete. Vi går framåt, men framstegen på jämställdhetsområdet går för långsamt. Det förekommer fortfarande diskriminering på arbetsplatsen, könssegregeringen på arbetsmarknaden är djup, löneklyftan kvarstår, det finns fortfarande brist på kvinnor i ledande befattningar och inom politiken och förmånerna för moderskap och ensamstående kvinnor är fortfarande otillräckliga. I Europaparlamentets betänkande om jämställdhet mellan kvinnor och män fastställer vi att det är mycket viktigt att stärka jämställdhetsprincipen i samhället, stoppa våldet mot och människohandeln med kvinnor, garantera mammaledighet, skapa lämpliga förutsättningar för att dra nytta av daghems- och barnomsorgstjänster, minska fattigdomen bland kvinnor och värdesätta kvinnornas bidrag till utvecklingen av familjen, samhället och ekonomin. För att uppnå dessa mål måste Europaparlamentet, kommissionen och medlemsstaterna arbeta tillsammans, och på denna historiska dag vill jag gratulera alla kvinnor och uppmana dem att fortsätta att kämpa för sina rättigheter och lika möjligheter.

  Antonyia Parvanova, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Först och främst vill jag gratulera alla mina kolleger till det positiva arbetet under de gångna åren som sammanfattas i det betänkande jag utarbetade om jämställdhet mellan kvinnor och män, och med den viktiga frågan om fattigdom, som behandlas i Rovana Plumbs betänkande.

När vi firar Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum är det viktigt att parlamentet överväger hur lång väg vi fortfarande har kvar att gå för att garantera jämställdhet i unionen och integrera jämställdhetsfrågorna i alla sektorer och områden.

Låt oss börja med sysselsättningsfrågan och löneklyftan mellan kvinnor och män. Hur länge ska vi behöva konfronteras med statistik som visar på ojämlika förutsättningar eftersom kvinnor får upp till 34 procent mindre i lön än männen i vissa EU-medlemsstater? Vi måste kräva åtgärder – lagstiftningsåtgärder om så blir nödvändigt – så att vi når konkreta resultat i praktiken och inte bara på papperet.

Kvinnornas ställning på den europeiska arbetsmarknaden och de många hinder de måste kämpa emot i form av diskriminering leder till att alltfler kvinnor hamnar i fattigdom. Alltför många kvinnor sitter fast i en situation av relativ ekonomisk osäkerhet och beroende. Många kvinnor har deltidsarbete och tillfälliga arbeten med lägre lön och sämre förutsättningar.

Fattigdom ger upphov till människohandel med kvinnor, våld, och mer generellt, till utnyttjande av alla slag. Vi vet också att kvinnor som faller offer för våld i hemmet på grund av fattigdom inte gör något för att skydda sig eftersom de saknar ekonomisk trygghet.

Fru Reding! På denna symboliska dag ser vi fram emot en EU-strategi för bekämpande av våld mot kvinnor, som du redan har utlovat.

  Marije Cornelissen, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Fru talman! I dag är det den 8 mars 2011, Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum. Detta förtjänar att vi firar allt vi har uppnått, till exempel rösträtt, rätt till jämställdhet och reproduktiva rättigheter, åtminstone i de mer civiliserade länderna. Men det är också en dag när vi bör vara ledsna över att allt fortfarande inte är som det borde vara. I EU är kvinnor fortfarande starkt underrepresenterade i beslutsfattande ställningar, omvårdnadsansvaret faller nästan uteslutande på kvinnor och det finns fortfarande en ihållande löneklyfta mellan kvinnor och män, även utanför EU naturligtvis, där vissa länder inte ens har börjat arbeta för att ge kvinnor rösträtt.

Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum manar också till en historisk jämförelse. Det första verkliga stora steget för kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden togs under de två världskrigen, särskilt andra världskriget. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många män som kunde arbeta i fabriker och på kontor. Arbetsgivarna hade inte längre något val och kvinnorna gick in på arbetsmarknaden i stora skaror. Nu genomlever vi sådana tider igen. Den här gången beror det inte på något krig som tur är, utan på den åldrande befolkningen. Om fem eller tio år kommer det återigen helt enkelt att finnas för få män för att fylla vakanserna på olika nivåer. Arbetsgivarna måste locka till sig kvinnor och kunna behålla dem. Den åldrande befolkningen kan utgöra en idealisk möjlighet på jämställdhetsområdet.

Det är upp till oss, som EU-politiker, och det är upp till våra kolleger i de nationella parlamenten att främja denna utveckling genom att tillhandahålla mammaledighet av hög kvalitet för mödrar och pappaledighet för fäder, genom att se till att det finns tillräcklig tillgång till barnomsorg till överkomliga priser, genom rätt till flextid och deltidsarbete med bra sociala rättigheter och genom att införa kvotering för kvinnors deltagande i företagsledningar och inom politiken, eller åtminstone komma med trovärdiga hot i det avseendet. Tillsammans kan vi se till att det inte tar ytterligare hundra år innan kvinnor och män har lika rättigheter och lika möjligheter på alla områden.

  Andrea Češková, för ECR-gruppen. – (CS) Fru talman! Jag är skuggföredragande för betänkandet om fattigdom bland kvinnor i EU, så jag kommer att inrikta mig på det betänkandet. Det samlar en hel rad frågor som ger en mycket bra översikt av kvinnornas ställning i EU. Jag är nöjd med att många punkter i betänkandet handlar om behovet av flexibla anställningsformer, och med det menar jag både tillsvidarearbete och deltidsarbete, eftersom jag anser att särskilt ensamstående mödrar och småbarnsfamiljer i allmänhet måste kunna utnyttja det breda utbud som finns på arbetsmarknaden så att de kan förena arbets- och familjeliv. Samtidigt välkomnar jag och stöder helhjärtat att vi återigen uppmärksammar den fortsatt stora löneklyftan mellan kvinnor och män. Jag vill bara kort påpeka att betänkandet även innehåller vissa punkter som vi har svårt att stödja. Det gäller till exempel uppmaningen att inrätta en europeisk stadga för kvinnors rättigheter och hänvisningen till betänkandet om mammaledighet, som inte har godtagits av medlemsstaterna som vi vet. I denna anda har vi stött några av ändringsförslagen. Jag vill tacka föredraganden, eftersom betänkandet verkligen är både bra och heltäckande.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Fru talman! Hundra års kamp för jämställdhet – jag tycker att det är viktigt att vi idag också tänker på de pionjärer som för hundra år sedan startade jämställdhetskampen och som har berett vägen för de framsteg som vi ändå kan konstatera har gjorts. Jag vill också tacka alla kolleger, alla NGO:s, alla som fortsätter kampen för jämställdhet. Vi ska diskutera kvinnors situation i EU, men jag tycker att det är viktigt att vi idag också visar vår solidaritet med de kvinnor som i detta nu visar det stora modet att delta i kampen ute på gator och torg för demokrati och rättvisa i andra länder. Jag tycker att vi också ska tänka på dem idag.

Betänkandena vi diskuterar här belyser den ojämlika arbetsmarknaden, där kvinnor har otrygga anställningar och lönediskrimineras med 17 procent i genomsnitt. Bara 6 av 10 kvinnor i Europa förvärvsarbetar och när de har en anställning är det ofta otrygga deltidsanställningar som man inte kan försörja sig på. Det är inte konstigt, eftersom det finns starka krafter som motsätter sig utbyggnad av barnomsorg osv. som ger förutsättningar för kvinnor att förvärvsarbeta.

Jämställda möjligheter på arbetsmarknaden innebär att vi måste få mammaledighetsdirektivet – vilket jag hoppas också innebär pappaledighet. Jag hoppas att vi snart ska kunna diskutera föräldraförsäkring där män och kvinnor tar samma ansvar för försörjningen, men också för barnen. Skulle kvinnor i EU arbeta i samma utsträckning som män så skulle välståndet öka med drygt en fjärdedel. Vi har inte råd att avstå från kvinnor på arbetsmarknaden.

Kvotering efterfrågas. Jag anser att kvotering är ett nödvändigt instrument i ett samhälle där endast 3 procent av de stora företagen leds av kvinnor. Jag kan jämföra användningen av kvotering med antibiotika. Jag gillar inte överdrivet användande av antibiotika men när någon är sjuk så är jag väldigt glad att det finns. Och det är något sjukt i ett samhälle där endast 3 procent av kvinnorna är i ledningen för de stora företagen. Därför är kvotering ett nödvändigt instrument för att rätta till de fel som finns i samhället.

  Godfrey Bloom, för EFD-gruppen. – (EN) Fru talman! Alla i EU gratulerar sig själva på Internationella kvinnodagen. Enligt min åsikt har ni gjort detta till en riktig soppa. Ni talar om mammaledighet. Det enda som händer med drakonisk mammaledighet är att allt färre unga kvinnor i mitt land får arbete eftersom man måste vara spritt språngande galen om man anställer en ung kvinna om man är småföretagare. Så ni har inte gjort dem någon tjänst.

Nu har vi lika möjligheter för bilförsäkringar på grund av en annan vansinnig dom från EU-domstolen, vilket innebär att även om unga kvinnor får arbete har de inte råd att köra till jobbet eftersom deras bilförsäkring just har blivit dubbelt så dyr. Och nu talar ni om kvotering. Vad är det för galenskap? Kvinnor som har arbetat hela livet för att få en ansvarsbefattning inom näringslivet – yrkeskvinnor – gynnas genom kvotering. Nu kommer framgångsrika kvinnor att sitta i styrelserummen och folk kommer att undra om de sitter där på grund av kvotering eller om de fick tjänsten för att de kan sitt jobb. Allt detta är fullständigt vansinnigt, och det är en tragedi att ingen av er har haft ett riktigt jobb i hela ert liv, annars skulle ni förstå vad jag pratar om.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)

  Eva-Britt Svensson (GUE/NGL). - Fru talman! Godfrey Bloom, man är inte bindgalen om man begär och anser att föräldraförsäkring är bra. Det är bara till att titta på de medlemsstater som har en väl utbyggd föräldraförsäkring. De länderna – de nordiska, t.ex. Sverige – har också den högsta anställningsprocenten av kvinnor. Därmed är det bevisat att en bra föräldraförsäkring innebär att vi också har högre anställningssiffror för kvinnor, och också män naturligtvis. Föräldraförsäkring är bra för en jämställd arbetsmarknad. Kvinnor kan också bidra till välståndet i EU.

(Applåder)

  Godfrey Bloom (EFD). – (EN) Fru talman! Det stämmer helt enkelt inte, vilket framgår av statistiken i mitt land. Tala med vilken småföretagare du vill i mitt land. Jag är inte intresserad av ledamotens land eller andra människors hemländer, jag är intresserad av mitt land och min ekonomi, och jag försäkrar er att alla företagare, såväl manliga som kvinnliga, kommer att säga att de inte anställer unga kvinnor på grund av de drakoniska mammaledighetsbestämmelserna. Jag hoppas desperat att ni någon gång landar i verkligheten. Alla som har ett riktigt jobb, räck upp handen!

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Godfrey Bloom, du vet naturligtvis att kvinnor i EU är bättre utbildade än män, även i ditt hemland. Om kvotering införs för företagen, varför tror du att denna tredjedel kommer att omfatta just de outbildade kvinnor som också kan finnas i vårt samhälle?

  Godfrey Bloom (EFD). – (EN) Fru talman! Som svar på Siiri Oviirs fråga vill jag bara råda henne att låta företagen göra sitt jobb. Ju mindre man reglerar, beskattar och lägger sig i, desto snabbare kommer vår ekonomi att återhämta sig. Det är vad allt det här handlar om, vilket ledamoten inte har insett.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)

  Edite Estrela (S&D). – (PT) Fru talman! Godfrey Bloom, vet du vilket Storbritanniens problem är? Man har 52 veckors dåligt betald mammaledighet. Det är bara de första sex veckorna som betalas till 60 procent, 33 veckor betalas bara symboliskt och 13 veckor är obetalda. Mammaledigheten är bara till för rika familjer, där kvinnan kan stanna hemma trots att familjens budget minskas. Det är Storbritanniens problem, inte våra förslag om mammaledighet.

  Godfrey Bloom (EFD). – (EN) Fru talman! Som svar på Edite Estrelas kommentar kan jag försäkra henne om att problemet med mitt land är att vi har gett upp självstyret och är medlemmar i EU. Det är mitt lands problem.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Fru talman! Jag vill faktiskt tacka Godfrey Bloom för hans åsikter, eftersom de är vanligt förekommande. Om det inte vore så skulle vi ha gjort mycket större framsteg. Det är bara det att många håller tyst. Godfrey Bloom, jag vill fråga dig om du anser att barn bara är barn till kvinnor, det vill säga att papporna inte har något ansvar och det därför inte behövs någon pappaledighet eller att de inte behöver ta hand om sina familjer, utom genom att arbeta.

(Applåder)

  Godfrey Bloom (EFD). – (EN) Fru talman! Jag vill svara Anneli Jäätteenmäki genom att säga att jag anser att barn är föräldrarnas ansvar, och ingen annans. Jag accepterar inte att någon tar ansvar för sina grannars barn. Det är föräldrarna som ska ta ansvar för sina barn, så borde det vara. Ju mer egenansvar vi har i EU – och i hela världen för den delen – desto bättre skulle det vara, enligt min åsikt.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ett av tecknen på det absoluta armodet i vårt samhälle är att vi fortfarande måste diskutera frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män. Kvinnor lider inte bara nackdel i arbetslivet, utan även i samhället i stort. Listan på exempel är ändlös, så därför kommer jag att koncentrera mig på några få nyckelord: lönenivåerna, arbets- och anställningsvillkor, otrygga anställningsavtal, pensionsrättigheter, barnomsorg, social trygghet och olika former av våld mot kvinnor.

Det finns många kvinnor som är bättre kvalificerade än män, och ändå fortsätter vi att diskutera lika lön för lika arbete – otroligt. Lika otroligt är det att kvinnor löper större risk att hamna i fattigdom än män, och här är äldre kvinnor och ensamstående mödrar särskilt i riskzonen. Jag vill påminna er om att 2010 var Europeiska året för bekämpning av fattigdom. Fattigdom är en kvinnofråga. Fattigdom får allvarliga konsekvenser för samhället eftersom den leder till sjukdom som i sin tur leder till arbetslöshet.

  Edit Bauer (PPE). – (HU) Fru talman! I dag har vi hållit två debatter i parlamentet om två betänkanden från mina kolleger – jag gratulerar dem. Det är verkligen är svårt att komma med något nytt i dessa frågor eftersom situationen i stort sett är oförändrad och i viss bemärkelse till och med har försämrats under de senaste åren. I debatten om mäns och kvinnors löner har vi till exempel sagt år efter år att det fortfarande finns en betydande skillnad, trots att principen ”lika lön för lika arbete” fastställdes i Romfördraget så tidigt som 1957. Sedan 1975 har vi dessutom haft sekundärlagstiftning på det här området, även om det är sant att om vi skulle räkna upp alla lagar som gäller men inte fungerar, skulle den lagen säkerligen stå överst på listan. Såsom redan har nämnts visar de senaste statistiska uppgifterna faktiskt att den nuvarande skillnaden är 17,5 procent, men en del av oss minns att den procentandelen var så låg som 15 procent för ett par år sedan, vilket innebär att variabiliteten är extremt hög. Och detta handlar inte om små eller stora företag, det handlar inte bara om kvinnor, utan det handlar faktiskt även om social rättvisa. Vi kan inte nog ofta säga att löneskillnaderna, vilket mina kolleger har påpekat i mer eller mindre samma ordalag, innebär att kvinnorna bestraffas för att de blir mammor, och problemet uppstår när unga kvinnor återvänder till arbetsmarknaden. Där har vi det verkligt stora problemet: småföretagen kommer aldrig att lösa samhällsproblemen. Det som parlamentet kräver i det här sammanhanget, det vill säga att man garanterar en transparent lönefördelning mellan könen och att de som kontinuerligt bryter mot den principen inte ska få motta EU-stöd, är enligt min åsikt inte mycket att komma med. Det är sant att det har skett vissa framsteg, inrättandet av ”Equal Pay Day” är en viss framgång, men den verkliga bedriften hade varit om dagen hade infallit den 1 eller 2 januari i stället för den 5 mars.

  Edite Estrela (S&D). – (PT) Fru talman! Kvinnor är i majoritet vid universiteten och är bättre kvalificerade, men när det gäller högre befattningar förhindras ökningen av antalet kvinnor av ett glastak. Det är därför vi behöver kvotering. Det är synd att Godfrey Bloom redan har gått. Det är viktigt att påpeka att i politiken och i den ekonomiska världen finns det bara en kvinnlig chef för en centralbank. Kvinnorna bar inte ansvaret för finanskrisen, men de hade kunnat hjälpa till att förhindra den.

Varför är det så att när vi talar om kvotering tar någon alltid upp frågan om meriter? Är det bara kvinnornas meriter som ifrågasätts? Har inte män meriter? Kvotering är en nödvändig och tillfällig åtgärd för att främja en balanserad representation mellan kvinnor och män i beslutsprocessen, och jag vill därför gratulera kommissionen till de insatser som den har gjort för att se till att beslutsprocessen är delad även när det gäller den ekonomiska makten.

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Fru talman! Gratulationer till alla på Internationella kvinnodagen! När det gäller jämställdhetsfrågan är det inte bara skillnader och bristande social rättvisa som är problemet. Jämställdhet är en nödvändig förutsättning för ekonomisk tillväxt, sysselsättning, konkurrenskraft och social sammanhållning. Investeringar i jämställdhetsåtgärder betalar sig genom att fler kvinnor är aktiva i arbetslivet, vilket innebär att de bidrar till BNP, och genom högre skatteintäkter och hållbara födelsetal. Många anser att vår syn på jämställdhetsfrågan fortfarande befinner sig på medeltiden i dag, eller det är åtminstone vad jag har hört i en del inlägg.

En fråga spökar i det här sammanhanget, och det är kvoteringen. Folk glömmer, eller vill kanske inte inse, att kvoteringen inte införs för högre befattningar, och att kvotering inte kommer att leda till att inkompetenta kvinnor hamnar i beslutsställning. Kvinnorna är bättre utbildade i EU, de kan ta ansvar och de kan göra ett bra jobb och få rättvis lön för sitt arbete. De länder som tillämpar kvotering, som redan använde kvotering för 20 år sedan – här tänker jag på de nordeuropeiska länderna – har faktiskt visat att våra mål kan uppnås genom den här åtgärden, och nu för tiden har beteendet ändrats, kvoter är inte nödvändiga i samma utsträckning som tidigare. Det är normalt att kvinnor deltar i alla samhällsområden. Jag skulle naturligtvis kunna säga mycket om fattigdom och ensamstående mödrar, men tiden tillåter mig tyvärr inte att göra det. Tack till alla som har yttrat sig – en dag kommer vi att vinna i alla fall!

  Franziska Katharina Brantner (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum är ett utmärkt tillfälle för oss att fira, vara tacksamma och fortsätta att kämpa.

Vi behandlar ett betänkande om kvinnor och fattigdom, och en av huvudorsakerna till detta problem är de ojämlika lönerna mellan kvinnor och män. Som vi redan har hört skrevs principen om lika lön in i Romfördragen så tidigt som 1957. Löneskillnaden är emellertid fortfarande 17,5 procent inom EU, och så hög som 23 procent i Tyskland. År 2008 antog parlamentet ett betänkande om löner tack vare Edit Bauers utmärkta arbete. I det betänkandet uppmanade vi kommissionen att inleda lagstiftningsinitiativ för att bekämpa löneskillnaderna. Inget har gjorts sedan dess. Dessutom, kommissionsledamot Reding, allt du har gjort är att utse den 5 mars till den europeiska ”Equal Pay Day”, vilket du meddelade fredagen den 4 mars. Vilken tur att du kom ihåg att informera om detta innan datumet redan hade passerat.

Vi har ingen tid längre för meningslösa pressmeddelanden. Vi vill inte höra vackra ord från dig. Vi vill att du äntligen gör något så att Romfördragens hundraårsjubileum inte blir ännu en dag då löneskillnaden mellan kvinnor och män är högre än 0 procent. Vi vill ha lika löner nu.

Nu vill jag gå över till frågan om kvotering för kvinnor och svara min kollega från England. Jag skulle vilja veta om han anser att endast 3 procent av kvinnorna i England och inom EU ”kan sitt jobb”. Kanske det förklarar varför det finns så få kvinnor i företagsstyrelserna? Det tror inte jag. Vi behöver kvotering.

Viviane Reding, du har sagt att det kommer att bli obligatoriskt för företagen att anställa kvinnor till nästa år. Är det din önskan att vi ska ha dessa åtaganden till nästa år, eller är målet att åtagandet att anställa kvinnor redan ska tillämpas till nästa år? Jag förstår att ditt mål är det andra jag nämnde.

  Tadeusz Cymański (ECR). – (PL) Fru talman! Den ytterst viktiga frågan om fattigdom bland kvinnor är ämnet för den resolution vi diskuterar. Det är viktigt att vi tänker på att det är kvinnorna som bär den tyngsta bördan av finanskrisen. Det är främst kvinnor som har känt av konsekvenserna av krisen i form av sänkta sysselsättningsnivåer, sänkta löner och omstruktureringsåtgärder. Dessutom är det kvinnorna som har det främsta föräldraansvaret och ansvaret för barnuppfostran, samtidigt som de deltar i den mycket svåra och ständigt föränderliga arbetsmarknaden.

Situationen för kvinnorna i EU-medlemsstaterna ser väldigt olika ut, och därför är det ytterst viktigt att visa solidaritet med och ha förståelse för kvinnor i regioner där fattigdomsproblemet är särskilt akut. Frågan om ojämlika löner bör få oss att stanna upp och tänka efter, eftersom det även finns löneskillnader i företag som drivs och ägs av kvinnor. Det är oroande, och vi bör fundera över vilka djupare orsaker som ligger bakom och om administrativa lagar och bestämmelser – bindande bestämmelser – är tillräckliga i det här fallet, eller om man måste ändra på medvetandet och kulturen i allmänhet. Ingenting kan ersätta respekt och social kultur, och lagstiftning räcker inte heller.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! Det är särskilt betydelsefullt att vi på Internationella kvinnodagen i år diskuterar dessa betänkanden som syftar till att fästa uppmärksamheten vid den ojämlikhet och diskriminering som fortfarande förekommer. I en del länder går samhället till och med bakåt i den här frågan.

När vi uppmärksammar ett historiskt datum för kvinnors kamp för erkännande och utövande av sina rättigheter, lyfter vi fram de problem med förvärrad arbetslöshet och osäkra arbeten, låga löner och lönediskriminering och diskriminering till följd av moderskap som kvinnliga arbetstagare får utstå. Dessa problem tar sig uttryck som är särskilt chockerande och oacceptabla för de yngre generationerna.

Alltfler kvinnor får minskad inkomst och blir fattigare. Situationen för funktionshindrade kvinnor, invandrarkvinnor, kvinnliga pensionärer med låga pensioner och lågbetalda kvinnliga arbetstagare är särskilt allvarlig.

Problemen för kvinnor på landsbygden och i familjejordbruk ökar, och detsamma gäller kvinnor som driver mikroföretag och småföretag. Effekterna av åtstramningsåtgärderna i vissa länder, som Portugal, Grekland och Irland, får återverkningar för kvinnors liv som arbetstagare, medborgare och mödrar.

Så är fallet med de överlagda lönesänkningarna, den frysta intagningen till universitetsutbildningar och blockeringen av kollektivförhandlingar, och detsamma gäller hälsovård, utbildning, social trygghet och en rad olika former av socialt stöd.

Därför är det oerhört viktigt att förhindra åtgärder som vidtas med krisen som förevändning och som hindrar kvinnornas rätt till jämlikhet och den nödvändiga ekonomiska och sociala sammanhållningen. Högtravande ord och goda avsiktsförklaringar är inte tillräckligt. Det är dags att vi bryter med den nyliberala politiken i stabilitets- och tillväxtpakten med avregleringar och privatiseringar och fri konkurrens, som alltid tjänar de ekonomiska och finansiella intressegruppernas intressen. Det är dags att prioritera kvinnorna och deras rättigheter, jämställdhet och ekonomisk och social sammanhållning så att vi får ett bättre samhälle, verkligen respekterar de mänskliga rättigheterna och befäster de framsteg som kvinnorna har bidragit med för att bygga upp vår civilisation.

  Teresa Jiménez-Becerril Barrio (PPE). – (ES) Fru talman! I dag är det väldigt betydelsefullt att tala om jämställdhet mellan kvinnor och män eftersom vi firar Internationella kvinnodagen, då vi minns dem som kämpade för kvinnors arbetsrättigheter, ekonomiska rättigheter och rösträtt för hundra år sedan.

Vi har gjort avsevärda framsteg under dessa hundra år, men mycket återstår att göra. Verklig jämställdhet är fortfarande en dröm och diskriminering av kvinnor den bistra verkligheten.

Jag anser att vi alla, både män och kvinnor, kan göra mycket mer för att nå en verklig frigörelse för kvinnorna. Det finns många kvinnor i världen vars rätt till liv hotas, vars värdighet kränks och som förnekas sin frihet.

Låt mig i dag, på Internationella kvinnodagen, visa mitt stöd och uttrycka mina förhoppningar för alla kvinnor som kämpar för sina demokratiska rättigheter i revolutionen i Nordafrika. Kvinnor får inte vara värda hälften så mycket som män i arabländerna eller någon annanstans i världen. Vi är lika mycket värda och förtjänar samma sak. Jag kommer att fortsätta att kämpa för jämställdhet och Internationella kvinnodagen kommer att finnas kvar tills vi har jämställdhet.

Även om många inte vill inse det är det ett faktum att kvinnor tjänar hälften så mycket som män gör och att våld i hemmet huvudsakligen drabbar kvinnor och barn. Jag upprepar att vi måste fortsätta att påtala dessa frågor i parlamentet, och jag lovar naturligtvis att jag kommer att fortsätta arbeta för det.

  Marc Tarabella (S&D). – (FR) Fru talman! Jag vill börja med att berömma mina kolleger Mariya Nedelchevas och Rovana Plumbs arbete.

På denna symboliska dag, som markerar Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum, kan jag nästan upprepa ord för ord vad som sades förra året, eftersom kampen fortfarande pågår.

Det är sant att kvinnor är mer utsatta för krisens verkningar när det gäller förlorade arbetstillfällen. I kampen mot våld mot kvinnor vill vi att kommissionen talar om vilka avsikter den har, att den går med på vår begäran om ett europeiskt år för att lyfta fram den här frågan samt att den lägger fram en strategi. Jag har fått höra att det kommer att ske snart, vilket gläder mig stort.

Lika lön för lika arbete är tyvärr inte verklighet ännu, trots de insatser som gjorts av vissa medlemsstater och särskilt kommissionen. Pappaledighet har också tråkigt nog avvisats av medlemsstaterna trots att vi här i parlamentet har ansträngt oss till det yttersta, och rätten till abort är fortfarande inte erkänd i fyra EU-medlemsstater och bestrids i andra.

Jag välkomnar den nya belgiska lagen om kvotering av kvinnors representation i företag och i bolagsstyrelser samt den oerhört aktiva inställning som Viviane Reding och talman Jerzy Buzek visar, som även har fått genklang i pressen på andra sidan Atlanten.

Avslutningsvis bör vi emellertid fira att efter hundra år är vi halvvägs mot målet för jämställdhet tack vare europeiska och nationella lagar. Vi måste fortsätta på samma sätt, så att det inte tar ytterligare hundra år att uppnå verklig jämställdhet mellan kvinnor och män.

  Emma McClarkin (ECR). – (EN) Fru talman! Såsom många ledamöter har påpekat har framstegen för kvinnors rättigheter gått stadigt framåt under ett antal år. Under de 30 åren mellan det första valet till Europaparlamentet och 2009, när jag valdes, har kvinnornas representation nästan fördubblats. Nu ser vi kvinnor i viktiga roller i politiken, näringslivet, industrin och medierna. Det viktigaste är kanske att vi, som samhälle, har lärt oss att uppskatta kvinnornas roll och erkänna deras bidrag, samtidigt som vi har ökat jämställdheten.

Vi måste dock tänka på hur långt vi driver kraven på ökad jämställdhet och inom vilka områden. Vår prioritering bör vara att inrikta oss på det som fortfarande är fel i dag. I Storbritannien utgör de kvinnliga parlamentsledamöterna fortfarande mindre än 20 procent, nästan hälften av företagen i FTSE 250-indexet har inga kvinnor i sina styrelserum alls, och endast en femtedel av alla som går ut ingenjörs-, forskar- och IT-utbildningar är kvinnor. Med tanke på den mångskiftande karaktären i våra samhällen är detta helt klart en fråga som medlemsstaterna måste ta itu med – utan att kvoter och mål fastställts helt godtyckligt på EU-nivå.

Förutom frågan om representation finns det dock tusentals kvinnor i EU, och i hela världen, som drabbas av våld, utnyttjande och utanförskap. Det är dessa kvinnor som inte har något val. Det är dessa kvinnor – som lider av diskriminering, som avsiktligt motarbetas när de vill förverkliga sig eller som faller offer för förtryck – som verkligen förtjänar vår odelade uppmärksamhet.

  Astrid Lulling (PPE). – (DE) Fru talman! För det första vill jag välkomna det fåtal män som har anslutit sig till de lika få kvinnorna här i plenum. Jag är naturligtvis för lika behandling och lika möjligheter för kvinnor och män. Jag har framgångsrikt kämpat för detta på nationell nivå och EU-nivå i över 50 år.

Betänkandet om jämställdhet mellan kvinnor och män i EU 2010 innehåller tyvärr återigen överdrivna krav som är kontraproduktiva för kvinnor i slutändan. Jag har inte tid att gå in på alla dessa här. Det är dock inte föredragandens fel att det stora antalet ändringsförslag har gjort att betänkandet är svårt att smälta.

När det gäller den kontroversiella frågan om huruvida EU ska införa kvotering för kvinnor i börsnoterade företag måste jag varna mot att lovorda Norge som ett lysande exempel på en sådan åtgärd. Ni kanske undrar varför. Sedan införandet av kvotering för kvinnor har antalet börsnoterade företag minskat från 554 till 362 mellan 2003 och 2009. Ett av tre företag angav kvoteringen som skäl till att det drog sig tillbaka från aktiemarknaden. I Norge upptar 70 kvinnor, som kallas ”guldkjolarna” cirka 300 platser i företagsstyrelserna. Detta är skevt, men mycket intressant. Om jag får tala för mig själv så kanske jag lockas av en ”guldkjols” karriär, eftersom jag inte har suttit med i en enda bolagsstyrelse hittills. Kommissionen bör därför fundera noggrant över det här, och överväga konsekvenserna så att den inte reagerar för förhastat på detta problem.

Jag beklagar också att man i samma anda rekommenderar i betänkandet att kvinnor bör få lätt tillgång till preventivmedel och abort. Med andra ord likställs abort med preventivmedel som ett enkelt verktyg för födelsekontroll. Detta är en förolämpning mot kvinnor. Jag kan inte instämma i det, helt bortsett från att EU faktiskt inte har några befogenheter på detta område – subsidiarité oblige! Jag beklagar att vissa kvinnliga ledamöter konsekvent blandar ihop dessa två frågor. Det är inte nödvändigt.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)

  Licia Ronzulli (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill ställa en mycket enkel fråga till Astrid Lulling: tror hon inte att arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och män till och med 2011 just hindras av åsikter som hennes, en kvinnas åsikter, som hon är så ivrig att dela med sig av till oss till och med en dag som i dag?

  Astrid Lulling (PPE). – (FR) Fru talman! Jag vet inte, jag har inte sagt något före 2011, varför har situationen försämrats? Den kommer inte att försämras om vi förblir realistiska, men kommer att göra det om vi intar en utopisk och orealistisk inställning.

(Applåder)

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)

  Marc Tarabella (S&D). – (FR) Fru talman! Astrid Lulling, jag kan visserligen känna mig mycket stolt över att du har tackat de få män som deltar i den här debatten, men eftersom jag är en av de få manliga ledamöterna i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, skulle jag verkligen bli upprörd om du anser att jag är en lika god kålsupare som Godfrey Bloom. Jag skulle vilja veta om du kan skilja mellan Godfrey Bloom och mig, eller om jag ska beklaga att du förknippar oss båda med samma kamp, eftersom vi helt klart har fullständigt motsatta åsikter.

  Astrid Lulling (PPE). – (FR) Fru talman! Marc Tarabella, jag har inte nämnt Godfrey Bloom! Du har gjort Godfrey Bloom en stor tjänst eftersom det var du som ställde frågan till honom och gav honom möjligheten att syssla med sitt spel för gallerierna här. Jag är tacksam för att dessa frågor togs upp eftersom jag får den talartid jag behöver.

Marc Tarabella, du är en framstående ledamot av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag kan alltid räkna med dina förnuftiga åsikter, och jag är ledsen över att man inte har lyssnat till våra åsikter när det gäller vissa avsnitt av texten.

  Zita Gurmai (S&D). – (EN) Fru talman! På årsdagen för Internationella kvinnodagen, när vi diskuterar Rovana Plumbs betänkande om fattigdom bland kvinnor i EU och Mariya Nedelchevas betänkande om jämställdhet mellan kvinnor och män i EU, och när institutionerna diskuterar kvotering för kvinnor i bolagsstyrelserna, ägnar PS Women Group sin kampanj 2011 åt pensionssystem och fattigdom bland kvinnor. Alla europeiska samhällen ställs inför problemen med en åldrande befolkning och pensionssystemen runtom i EU reformeras. Därför måste EU sända en signal om att vanliga kvinnors liv står i centrum för vår uppmärksamhet.

När det gäller den centrala pensionsfrågan bör kommissionen ta ledningen i arbetet med att täppa till de strukturella klyftorna mellan kvinnor och män. Kvinnor får inte försättas i underläge av orsaker som de inte har något inflytande över. Detta gäller löneklyftan, som mina kolleger har nämnt, vård av anhöriga och otryggt arbete. Vår främsta uppgift är att öka medvetandet bland kvinnorna. Vi måste understryka att kvinnofrågorna har kommit upp väldigt sällan under pensionsdiskussionerna. Vi vill att de politiska beslutsfattarna ska vara medvetna om följderna av detta och se till att exakta uppgifter om kvinnor och pensioner blir tillgängliga.

Kommissionen måste genomföra undersökningar om jämställdhetsaspekten i pensionsreformerna i EU, och jag är säker på att Viviane Reding kommer att göra det. Vi behöver titta på bästa praxis på nationell nivå och överväga en EU-strategi på detta område. Det är verkligen dags att fundera över vad vi har åstadkommit under de senaste hundra åren. Vi behöver en tydlig framtid för våra barn.

Det är också viktigt att vi tänker på vad Clara Zetkin gjorde för 100 år sedan, eftersom det var hennes idé att löneklyftorna måste minskas. Det kommer även att vara mycket viktigt att vi gör ändringar i stil med Ginger Rogers och Fred Astaire – och att vi kommer ihåg att Ginger Rogers var tvungen att göra allt ”baklänges och på höga klackar”.

ORDFÖRANDESKAP: ROTH-BEHRENDT
Vice talman

  Lena Kolarska-Bobińska (PPE). – (PL) Fru talman! Betänkandena om den bristande jämställdheten som påverkar kvinnor och män i EU innehåller många förslag om vad som bör göras och vilka åtgärder som bör vidtas för att minska dessa skillnader. Jag vill uppriktigt tacka kommissionsledamot Viviane Reding för de åtgärder hon vidtar på EU-nivå för att minska skillnaderna mellan kvinnor och män. De flesta åtgärderna bör dock vidtas ute i medlemsstaterna. Det är där det ofta förekommer våldsamt motstånd från politiker, institutioner och den allmänna opinionen. Kvinnoorganisationer ber ofta kommissionen om hjälp i de här frågorna. Ändå är gräsrotsåtgärder av central vikt, till exempel i Polen, där motståndet kunde övervinnas tack vare en social kvinnorörelse som kallas kvinnokongressen. Vi samlade in över 100 000 namnteckningar för ett socialt och rättsligt initiativ, och tack vare en bred debatt som mobiliserade den allmänna opinionen, röstade det polska parlamentet igenom paritet på 35 procent för kvinnor på alla röstlistor, inklusive röstlistorna till valet till Europaparlamentet. Jag är mycket stolt över att Polen har anslutit sig till de länder där paritet är ett rättsligt krav, och att Polen var först ute bland de nya medlemsstaterna med att införa denna viktiga förändring. Vi kommer nu noggrant att övervaka hur detta påverkar kvinnornas politiska deltagande. Jag vill klargöra att vi omedelbart måste ställa upp nya mål, och målen bör vara lika lön för flera kvinnogrupper och paritet i andra beslutsorgan. Tack så mycket.

  Silvia Costa (S&D). – (IT) Fru talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Jag tackar föredragandena och vill i dag, den 8 mars, hedra kvinnorna i Nordafrika och Mellanöstern, där många kvinnor nu demonstrerar i Kairo och Iran och kämpar för demokrati och frihet i sina länder. I det avseendet hoppas jag att kraftfulla åtgärder kommer att vidtas, även av kommissionen inom ramen för de yttre förbindelserna, för att skapa kontakter med dessa kvinnor.

Även i Europa väcks ett allmänt medvetande om kvinnors deltagande, inte minst kraven på respekt för kvinnors värdighet i medier och i männens beteende i institutionerna, vilket en miljon italienska kvinnor och många oroade män krävde på stadstorgen den 13 februari.

När det gäller de betänkanden som behandlas konstaterar jag att det finns en stark koppling mellan otrygghet i arbetet och otrygghet i unga kvinnors liv, även om de är bättre utbildade och mer kompetenta, och att skyddet under moderskap och föräldraskap för kvinnor som arbetar i atypiska yrken är otillräckligt – många unga kvinnor arbetar i sådana yrken. Jag konstaterar också att den nuvarande jämställdhetspolitiken brister och noterar de låga sysselsättningstalen för kvinnor, det faktum att fattigdomen är större bland kvinnor och barn och att kvinnor har lägre pensioner, och även är utestängda från beslutsorganen.

Jag tycker att Viviane Redings initiativ för bolagsstyrelser är bra, men är inte lika positivt inställd till initiativet om försäkringar, som riskerar att särskilt straffa kvinnor. Utan detta kommer det inte att finnas något Europa 2020.

  Elisabeth Morin-Chartier (PPE). – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att säga att för mig har kampen för jämställdhet mellan kvinnor och män ingenting med vänstern eller högern att göra. Det är inte en kamp av män eller kvinnor, det är en kamp för hela samhället.

Vilket slags nutida samhälle skulle investera i att utbilda unga flickor, som vi gör, bara för att sedan bortse från 50 procent av den tillgängliga intelligensen på arbetsplatsen? Så får våra samhällen inte se ut. Jag uppmanar dig Viviane Reding, kommissionen, rådet och parlamentet att gå samman så att vi kommer att lämna ett mer jämlikt och rättvist samhälle efter oss som gör mer för att utnyttja unga flickors utbildning och deras intelligens.

Fru kommissionsledamot, mitt andra påpekande rör lika tillgång till ansvarsbefattningar. Som ni vet är jag fransyska och jag var emot kvotering. Men efter tio år har jag insett att utan kvotering kommer vi inte att åstadkomma någonting. Utan kvotering kommer det aldrig att finnas lika många kvinnor som män …

(Applåder)

… i ledande befattningar. Jag hörde parlamentets talman stödja den åsikten förra veckan.

Jag anser att vi verkligen måste gå i den riktningen nu. Ni vet att jag var emot kvotering eftersom jag finner det förnedrande att man måste skydda kvinnor som borde kunna komma någon vart på sina egna meriter. Men jag anser att vi nu måste ta till den åtgärden.

Den tredje och sista punkten är att vi måste kämpa för lika lön för kvinnor och män. Tack för era bidrag till debatten.

(Applåder)

  Antigoni Papadopoulou (S&D). – (EL) Fru talman! I dag hedrar vi kvinnornas kamp under årens lopp och kvinnors bedrifter. Vi minns det bestående demokratiska underskottet, som för närvarnade förvärras av den ekonomiska krisen: fattigdom, människohandel, våld, arbetslöshet, sexuellt utnyttjande, löneklyftan, nedsättande attityder i medierna, de ihållande könsstereotyperna och underrepresentation i maktcentrumen – som allt förknippas med kvinnor – och som skadar ensamstående mödrar, äldre kvinnor, kvinnliga invandrare och funktionshindrade kvinnor.

Vi behöver samordnade åtgärder på europeisk och nationell nivå. Vi behöver effektivare sysselsättnings- och socialskyddspolitik för att bekämpa fattigdomen, fler åtgärder för balans mellan arbets- och privatlivet för att stödja arbetande kvinnor och aktiva åtgärder och kvotering för en balanserad representation i maktcentrumen. Vi behöver ordentlig utbildning och informationskampanjer för att få slut på våld och stereotyper. Resan är lång, men vi måste färdas längs den vägen eftersom kvinnor förtjänar bättre möjligheter utan fördomar.

  Joanna Senyszyn (S&D). – (PL) Fru talman! Kvinnor diskrimineras i alla områden av livet, de blir slagna och våldtagna. Hälften av alla kvinnor i EU har utsatts för våld, och över en miljon drabbas av våld dagligen. Arbetet fortsätter med direktivet om våld mot kvinnor, men samtidigt finns det länder i EU, inklusive Polen tyvärr, som tar sig friheten att använda lagligt sanktionerat våld mot kvinnor på området för sexuell och reproduktiv hälsa.

Bristen på lämplig sexualundervisning och enkel tillgång till preventivmedel leder till att kvinnor som blir gravida, inklusive minderåriga, tvingas att föda sitt barn enligt lag. En gravid kvinna behandlas som en inkubator, fråntas rätten att bestämma över sig själv och förvägras den rätt till hälsa och privatliv som alla män har. Abortförbudet innebär inte att antalet aborter minskar. Antiabortlagstiftning måste fördömas, eftersom den är en form av statligt våld och institutionell diskriminering mot kvinnor. Om det var männen som blev gravida skulle abort vara heligt.

  Iratxe García Pérez (S&D). – (ES) Fru talman! Jag vill ge mitt erkännande till och tacka alla kvinnor, varav många är välkända och omskrivna men många andra är anonyma, som har arbetat och kämpat under de senaste hundra åren för att uppnå den jämställdhet som vi nu har.

Mycket återstår emellertid att göra, och dessa betänkanden belyser frågor som balans mellan familje- och arbetslivet, svårigheter att komma in på arbetsmarknaden eller kampen mot könsbaserat våld, som är ett av de värsta sociala problemen i Europa och runtom i världen. Jämställdhet mellan kvinnor och män är fortfarande inte en realitet. Därför måste vi nu inleda en etapp där åtagandena blir verklighet.

EU-institutionerna och det europeiska samhället måste sikta på att göra framsteg i arbetet för att uppnå verklig jämställdhet mellan kvinnor och män. Jämställdhet leder i sin tur till ett mer rättvist och jämlikt samhälle, och på vägen mot det målet är männen oumbärliga. Mycket återstår att göra och vi kommer att klara av det tillsammans.

  Joanna Katarzyna Skrzydlewska (PPE). – (PL) Fru talman! I dag har vi möjlighet att återigen lyfta fram människors rätt till lika behandling, oavsett kön. Trots att mycket har gjorts för att garantera lika rättigheter kvarstår fortfarande löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Kvinnorna befinner sig fortfarande i en svårare situation, ofta är det så att arbetsgivarna inte bedömer kvinnor efter deras kompetens utan om de kommer att få barn eller inte, och om de redan har barn, vem som kommer att ta hand om barnen när de är sjuka. Ingen ställer sådana frågor till män eller fäder under anställningsintervjuerna. Jag vill lyfta fram behovet av förändringar och åtgärder för att förändra samhällets syn på det här problemet och se till att kvinnorna själva befrias från tron att det bara är de som har ansvaret för barnen, så att dessa orättvisor kan utrotas. Med tanke på kommissionsledamot Viviane Redings karisma och beslutsamhet är jag övertygad om att vi kommer att åstadkomma detta. Tack så mycket.

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Fru talman! På Internationella kvinnodagen är det lämpligt att granska hur jämställdhetspolitiken egentligen genomförs i EU. Vi har ett nytt gemensamt problem, och det är den ökade fattigdomen bland kvinnor. Även om kvinnor arbetar mer än män tjänar männen fortfarande mer och har fortfarande större pensioner. Det är fel att männen blir rikare och kvinnorna fattigare. Detta gäller särskilt äldre kvinnor, och därför bör vi hjälpa dem på alla sätt vi kan.

Åldrande och att bli gammal borde inte vara en börda, särskilt inte för kvinnor. Åldrandet bör inte betraktas som en ansvarsbörda, utan som något som berikar samhället och EU och som en resurs. Världens och Europas framtid kommer huvudsakligen att vara beroende av kvinnor, och mödrar i synnerhet. Det är naturligtvis bra att sönerna till mödrar och mödrars män, som Godfrey Bloom och jag själv, har något mer meningsfullt att göra än att kriga. Mina gratulationer.

(Applåder)

  Ivo Vajgl (ALDE). – (SL) Fru talman! Wiens filharmoniker, som förmodligen är den bästa klassiska orkestern i världen, började tillåta kvinnliga musiker först för några år sedan. Tänk er bara hur vår orkester här, parlamentet, skulle se ut och låta om vi inte hade våra kvinnliga ledamöter som livar upp sammanträdena med sina personligheter och välinformerade debattinlägg.

Det är uppenbart att en dag som denna, en dag som påminner oss om ojämlikheten för kvinnor, är mer än nödvändig. Kvinnor är fortfarande inte jämställda när det gäller löner, rollfördelningen på arbetet och i omsorgen om barn och familj. Vårt ansvar i Europaparlamentet och alla våra kollegers ansvar i de nationella parlamenten är att stifta lämpliga lagar för att skapa jämställdhet. Jag anser dock att vi även främjar jämställdhet genom att bry oss om och uppmärksamma kvinnor varje dag.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Fru talman! Det är viktigt att vi diskuterar fattigdom bland kvinnor i dag. Samtidigt är det synd att vi fortfarande tänker ensidigt i vårt sökande efter lösningar.

Det krävs mer än bara tvångsingripanden i familjelivet för att lösa problemet med fattigdom bland kvinnor. Den senaste forskningen från OECD visar att sådana åtgärder endast har begränsad framgång. Kvinnor ägnar mer tid än män åt hushållsarbete och vård av barn. Detta gäller även när mannen är pappaledig. Kvinnorna gör inte detta för att de måste, utan för att de vill. De föredrar att satsa på halvtidsarbete.

Enligt OECD-siffror räknas 30–50 procent av all ekonomisk aktivitet som utförs av kvinnor inte med i de nuvarande måtten på välstånd, till exempel BNP per capita. Att lösa problemen med kvinnofattigdom innebär därför att det arbete som kvinnorna utför inom ramen för solidaritet mellan generationerna också måste erkännas. Genom att erkänna dessa insatser tar vi ett mycket viktigt steg mot att utrota fattigdomen.

  Sylvana Rapti (S&D). – (EL) Fru talman! Jag har något annat att säga. För min del är detta inte en dag av firande, det är en dag till minne av de kvinnor som dog i upproret i Amerika, inte för 100, utan för 157 år sedan. Vi får inte glömma bort det heller. Om vi ska göra framsteg krävs tre grundläggande saker:

- för det första stödstrukturer för arbetande kvinnor, dvs. förskoleverksamhet och daghem,

- för det andra, kommissionsledamot László Andor, krävs finansiellt stöd till kvinnor, och

- för det tredje måste attityderna i skolan förändras och här, kommissionsledamot Viviane Reding, föreslår jag att vi ska ha kvotering, inte bara i bolagsstyrelser, vilket är som att försöka bygga ett hus från taket och nedåt, utan även för förskole- och skollärare, så att vi skapar jämställdhet mellan könen.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag uppmana dig, som kvinnlig talman, att göra avsteg från arbetsordningen och ge ordet till de återstående tio kvinnliga talarna för denna särskilda ceremoni på Internationella kvinnodagen.

  Ulrike Lunacek (Verts/ALE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Både här i kammaren och ute i världen har kampen för kvinnors rättigheter på arbetsplatsen, i familjen, i demokratin, för ekonomiskt oberoende för kvinnor och mot våld från män, mot fattigdom bland kvinnor och mot diskriminering mot ensamstående mödrar, lesbiska och invandrarkvinnor pågått alldeles för länge. I dag firar vi Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum. Lyckligtvis kommer vi även i framtiden att kunna fira vad vi har åstadkommit, samtidigt som vi inte glömmer bort det arbete som fortfarande återstår att göra.

Elisabeth Morin-Chartier har redan sagt att hon inte hade särskilt stora förhoppningar på kvotering för tio år sedan, men att hon ändrat åsikt och anser att det är nödvändigt med kvotering. Tack för det. Kvotering behövs verkligen om kvinnor ska komma någon vart. Vi har manskvotering i alla bolagsstyrelser, i alla lagstiftande myndigheter, i politiken och i näringslivet. Manliga nätverk fungerar utan problem. Män har inte nödvändigtvis inflytelserika befattningar på grund av sin kompetens – en del har det, men det betyder inte att alla har det – utan helt enkelt för att de tillhör dessa manliga nätverk. Det är skälet till att vi behöver kvotering och jämlika löner.

  Nikolaos Salavrakos (EFD). – (EL) Fru talman! Jag anser att det är en mycket viktig dag i dag eftersom vi firar kvinnodagen, dagen för de kvinnor vi älskar och respekterar, de kvinnor som är våra mödrar, fruar, systrar och döttrar, arbetande kvinnor och hemmafruar. Jag vill tacka alla kvinnor och framhålla att jag personligen stöder kvinnornas kamp för jämställdhet i samhället och i arbetet, för lika lön och kvotering i maktcentrumen, och att jag förkastar alla former av våld mot och utnyttjande av kvinnor.

Jag kommer inte att säga något mer, allt har redan sagts. Tack mina damer, tack till alla, både ni som är här och de som inte är närvarande vid det här sammanträdet.

  Licia Ronzulli (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! I dag vill jag särskilt hedra alla kvinnor som varje dag kämpar för att deras rättigheter ska respekteras i det moderna samhället, alla de kvinnor som väljer att få barn trots att de vet att de kommer att få svårt att kombinera arbetslivet med sin nya mammaroll, alla de kvinnor som är medvetna om sin talang och förmåga och väljer att kämpa vidare på egen hand trots de många hindren.

Just av detta skäl stöder jag införandet av obligatorisk kvotering, åtminstone inledningsvis, för kvinnor som ett sätt att komma till rätta med en kultur som bara hjälper männen. Jag är övertygad om att kvotering kommer att ge många unga kvinnor de möjligheter de har väntat på och att de, utrustade med sin yrkeskompetens och sin utbildning, absolut inte kommer att missa det här tillfället.

Jag har ett barn som bara är några månader gammalt och jag har en dröm. Jag hoppas att min dotter Vittoria inte kommer att behöva kämpa som vi gör för att krossa dessa glastak och att kvinnors talang inte längre kommer att ses som något besvärligt, utan som ett verkligt mervärde.

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Fru talman! Det var trotskisterna som förvandlade marxistklassens stridsmetoder till ett missnöjesparti på bred front. Samhället skulle delas in i grupper, som kanske inte visste att de hade något att klaga över förrän de fick det förklarat för sig av unga militanter. Grupperna kunde indelas efter etnisk tillhörighet, religion, kön, sexuell läggning, ålder eller funktionshinder. Alla skulle uppmanas att delta i en samlad kamp mot sina förtryckare.

Trotskisterna blev äldre, men inte klokare. I vissa fall fick de inflytelserika maktbefattningar. Deras idéer spreds mycket snabbare och längre än de gjorde. Ordet ”diskriminering mot” blev ondskan personifierad. I många fall är det inte möjligt att identifiera de skyldiga. De som diskriminerar är resten av samhället. Vi är alla skyldiga. Vilka nackdelar människor än kämpar med måste de inse när de blir manipulerade och de måste göra sig fria från sådant.

  Karin Kadenbach (S&D). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum bör vara ett tillfälle att fundera och göra bokslut. I dag vill jag tacka de pionjärkvinnor som banade vägen för oss och gjorde det möjligt för så många kvinnor att nu delta i det politiska livet och i näringslivet.

Men dagens datum bör även vara en varning för oss att inte riskera det som har åstadkommits så här långt. Många aspekter av medlemsstaternas program, som nu genomförs med budgetkonsolidering som förevändning, är uttryckligen mot kvinnor, mot kvinnors utbildningsmöjligheter, mot deras möjligheter till en rättvis lön som de kan leva på, mot deras möjligheter att vara med och påverka i det politiska livet. Jag uppmanar särskilt männen – och jag kan se att vi har flera män bland oss nu – att arbeta med oss i partnerskap för att se till att våra ambitiösa mål kan nås, så att Internationella kvinnodagen verkligen blir en dag att fira i framtiden.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru talman! Tack mina damer och herrar, jag har hört ert budskap högt och tydligt. Jag kan sammanfatta det i en enda mening: de flesta av er accepterar inte längre att en kvot på 90 procent män driver våra företag och anser att vi måste ändra på det.

(Applåder)

Låt oss arbeta tillsammans för att förändra detta.

(EN) När jag efter att ha lyssnat till er föredragande och till alla inlägg analyserar det som har sagts, tror jag att vi kan vara överens om att kvinnor klarar sig relativt bra i politiken. Vi har fortfarande lång väg kvar att gå, men vi är på rätt spår.

Tyvärr går det inte lika bra för oss i ekonomin. Vi deltar inte i beslutsprocessen och jag har uppfattat ert budskap om att vi måste ändra på det. Vi finns i låginkomstarbetena, när 60 procent av alla som tar universitetsexamen är kvinnor. De försvinner på vägen när vi behöver dem under kristider för att kunna förbättra ekonomin.

Vi har inget val. Hur ska vi uppnå målet 75 procents sysselsättning om inte genom att ta till vara på den outnyttjade potentialen hos dessa välutbildade kvinnor? Vi måste verkligen ändra synsätt i sysselsättningsfrågorna, genom att ge kvinnor en chans och utnyttja den talang som vi har utbildat, och som finns tillgänglig för sysselsättningen.

Jag har noterat inläggen om våldsoffer. Det är sant att inte alla våldsoffer är kvinnor eller barn. Offren kan även vara män – men det är ett faktum att de främst är kvinnor, inklusive små flickor. Det tar vi hänsyn till i paketet om brottsoffer som jag kommer att lägga fram i maj.

Strax efter den här debatten kommer vi att fira Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum. Vi får inte glömma att vi även firar hundraårsdagen för när Marie Curie fick Nobelpriset. Jag vill säga till alla kvinnor här i kammaren att vi måste vara stolta över att vara kvinnor.

(Applåder)

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag anser att vi måste respektera denna hundraårskamp och de framsteg vi har uppnått under dessa hundra år, men vi måste också inse att det moderna Europa fortfarande är långt ifrån fullständig jämställdhet mellan kvinnor och män. Många av dessa orättvisor reproduceras genom obalanserna på arbetsmarknaden och fördomarna mot kvinnor inom många sektorer och i många institutioner på arbetsmarknaden.

Jag anser därför att EU-politiken och EU:s finansiella instrument måste användas för att förbättra situationen på det här området och förbättra sysselsättningsmöjligheterna och arbetsvillkoren för kvinnor så att vi kan göra framsteg. Det finns många konkreta åtgärder som vi kan vidta. När det till exempel gäller EU-fonderna bör villkoret lika möjligheter alltid tillämpas så snart det är möjligt och rimligt, och det vill vi åstadkomma.

Skapandet av direkta arbetstillfällen är emellertid också viktigt. En av huvudlinjerna i sysselsättningsskapandet under de kommande årtiondena kommer att vara att gå mot så kallade vita jobb – arbeten i hälsovården och långvården. Här måste vi inrikta oss på att skapa möjligheter, eftersom många kvinnor är sysselsatta inom den sektorn, men utan ordentlig lön och utan möjligheter att tjäna in förmåner, inklusive pensionsrättigheter för ålderdomen.

När det gäller pensionsfrågan kommer vi att ägna mer uppmärksamhet åt jämställdhetsdimensionen i den vitbok om pensioner som kommer att offentliggöras under tredje kvartalet i år. Kommissionen har tillsatt en arbetsgrupp med kommissionsledamöter som arbetar med vitboken om pensioner, och med vice ordförande Viviane Redings deltagande och hjälp, kommer vi att kunna behandla jämställdhetsdimensionen mer effektivt än i den föregående grönboken.

Jag håller med Gabriele Zimmer. Det handlar även om att reglera arbetstiden. Det är absolut nödvändigt. Vi behöver en EU-förordning om arbetstidsreglering som gör det möjligt att kombinera arbete och familjeansvar på ett bättre sätt. En bättre balans mellan arbets- och privatlivet är absolut nödvändig. Den frågan finns också med på vår dagordning för anständigt arbete. Jag håller med dem som påpekade att den här frågan inte bara gäller EU, den är ett internationellt ansvar som vi måste ta på oss.

För att lyfta fram ännu en koppling – kopplingen mellan arbetsmarknaden och utbildningen – måste vi gå längre för att förbättra kvaliteten på utbildningen, öka medvetandet, informera om rättigheter, inklusive och särskilt kvinnors rättigheter, och – detta är mycket viktigt – om de europeiska minoriteternas rättigheter, vare sig de är invandrare eller tillhör andra etniska minoriteter.

När det till sist gäller kvotering i bolagsstyrelser hade jag förra veckan tillfälle att diskutera den frågan med den nya ordföranden för den brittiska näringslivsorganisationen Confederation of British Industry – jag är säker på att Godfrey Bloom är intresserad av att höra det. Det finns många aspekter av den här frågan. Förutom insatser för att komma till rätta med stereotyper och de organisatoriska och kulturella aspekterna, handlade vår diskussion även om behovet av att organisera familjelivet på att annat sätt med tanke på att toppbefattningar är mycket tidskrävande. Därför måste vi agera på bred front. Vi får inte bara begränsa diskussionen till arbetslivet och det offentliga livet. Om vi fortsätter diskussionen och kommissionens insatser, på ett ansvarigt sätt, anser jag att vi kan göra framsteg i framtiden.

  Mariya Nedelcheva, föredragande. – (FR) Fru talman, fru Reding, herr kommissionsledamot! Jag vill tacka alla kolleger för deras inlägg i debatten.

Dagens debatt visar återigen hur viktig jämställdhetsfrågan är för oss. Vi delar alla gemensamma värderingar och principer, det vill säga att respektera den mänskliga värdigheten och bekämpa ojämlikhet och diskriminering.

Jag hyser stor respekt för de personliga och ofta nationella bibetydelser som var och en av oss fäster vid dessa värderingar och principer. Däri ligger rikedomen hos den europeiska visionen för dessa frågor. Dessa olika bibetydelser får dock inte göra att vi förlorar våra gemensamma mål ur sikte. Vi måste fortsätta att arbeta för att förbättra villkoren för kvinnor, både på arbetsplatsen och i deras personliga liv och familjeliv. Kvinnors tillträde till arbetsmarknaden bör uppmuntras ytterligare, särskilt till ansvarsbefattningar, och nationella myndigheter, institutioner, politiska organ och företag bör göras ansvariga för detta. Det är upp till oss alla att visa att dessa mål är möjliga att uppnå. Det har sagts många gånger i dag att kampen mot ojämlikheten mellan könen är en daglig kamp. Det krävs en stark politisk vilja som måste backas upp av konkreta åtgärder. Jag välkomnar alla de åtgärder som kommissionen har talat om och tackar alla mina kolleger på förhand för det stöd vi kommer att ge dessa åtgärder.

Ytterligare en kommentar: under diskussionerna kritiserades jag för att texten var lång, och att den verkar bli längre för varje år. Detta beror uppenbarligen på att de tidigare rekommendationerna inte har genomförts helt. Vi måste försäkra oss om att de genomförs av alla. Jag anser också att detta beror på att frågan är komplex och på den dynamiska utvecklingen på det här området. Jag betonar att det är upp till oss att hålla takten med utvecklingen och undvika att låsa in oss i omoderna idéer så att vi kan vägleda utvecklingen.

Avslutningsvis anser jag att jämställdhet är en fråga som berör oss alla. Framför allt anser jag att var och en av oss har en fri vilja att inse detta och arbeta för att jämställdhet ska bli en realitet. År 2011 är Europeiska året för volontärarbete, och vårt största gemensamma initiativ i år bör vara att nå verkliga framsteg i jämställdhetsfrågan.

  Rovana Plumb, föredragande. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamöterna Viviane Reding och László Andor för deras starka engagemang i dessa frågor. Jag vill även tacka alla mina kolleger för deras starka budskap i dagens viktiga debatt.

Först och främst vill jag påpeka att jämställdhet inte bara handlar om social rättvisa utan även om att vi måste göra framsteg, och vi måste tillsammans bygga ett rättvist samhälle för alla. Jag vill också påpeka att jag helhjärtat stöder kvotering. Ja, vi behöver kvinnor i toppbefattningar, men vi får inte glömma bort fattigdomen. Vi måste ta itu med fattigdomsproblemet och förebygga och minska fattigdomen, och för det behöver vi konkreta åtgärder. Insatser för förebyggande och minskning av fattigdom är ett viktigt inslag i den sociala solidariteten och jag tror starkt på kvinnors solidaritet. Vi behöver stöd för alla medborgare, vi behöver stöd från hela samhället, och jag vill tacka de icke-statliga organisationerna på området, arbetsmarknadens parter och alla kvinnor och män i samhället som kämpar år efter år, dag efter dag, för att uppnå jämställdhet.

Vi måste se till att jämställdhet blir en realitet. Vi kan skynda på utvecklingen, låt oss tillsammans se till att det händer saker. Och återigen, gratulationer till alla kvinnor på kvinnodagen.

  Talmannen. – Den gemensamma debatten är härmed avslutad.

Omröstningen om de två betänkandena kommer att äga rum mitt på dagen i dag, den 8 mars.

Därefter kommer vi att högtidlighålla Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum. Alla kvinnor i kammaren, i parlamentet, i kommissionen och i rådet är hjärtligt välkomna att samlas för en gemensam fotografering efter ceremonin. Jag hoppas att alla ledamöter som befinner sig på sina kontor hör detta, och att de omedelbart kommer till plenum.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Efter högtidlighållandet av Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum är det lämpligt att lyfta fram den berikande roll som kvinnorna spelar i utvecklingen av familjen, samhället och ekonomin, även om de ofta underskattas och ofta är underbetalda, vilket avsevärt ökar risken för fattigdom.

Ett av de största problemen är de begränsade möjligheterna att få arbete, begränsningarna i arbetsvillkoren eller till och med begränsningarna när kvinnor vill ta på sig roller som motsvarar deras kvalifikationer. Den ekonomiska kris som medlemsstaterna kämpar med har förvärrat kvinnornas arbetssituation eftersom de ofta arbetar i otrygga anställningar. Jämställdhetsfrämjandet handlar även om att bekämpa våld mot kvinnor, vare sig det är fysiskt, psykiskt eller sexuellt, som måste bekämpas och fördömas. I det sammanhanget krävs särskilda program för att främja en aktiv integrering eller återintegrering av kvinnor på arbetsmarknaden, samtidigt som man skapar särskilda möjligheter för livslångt lärande i syfte att utrusta kvinnor med kompetens och kvalifikationer, öka deras självförtroende och se till att de förvärvar den kompetens som är nödvändig mot bakgrund av Europa 2020-strategin.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) När vi i dag firar Internationella kvinnodagen stöder jag de principer som anges i betänkandet om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen – 2010. Jag anser emellertid att vi under den kommande perioden måste gå från att tala om rättviseprinciper till att vidta konkreta åtgärder för att minska den befintliga ojämlikheten mellan könen. Mitt hemland Rumänien befinner sig i mitten av indexet Global Gender Gap Index 2010, på 64:e plats för att vara exakt, när det gäller diskriminering mellan kvinnor och män. Rumänska kvinnor är generellt sett bättre utbildade än män, och proportionen av kvinnor i det totala antalet utexaminerade från högre utbildningar ökar kontinuerligt. Den nuvarande situationen är att 60 procent av de utexaminerade är kvinnor och endast 40 procent är män. Kvinnornas inkomster är emellertid fortfarande lägre än männens. De könsbaserade risker som påverkar kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden är fortfarande mycket starka, och det handlar om allt från högre risk att hamna i fattigdom till blockerat tillträde till toppbefattningar. I förhoppning om att kvinnor kommer att behandlas mer rättvist på arbetsmarknaden vill jag att även vi ska hjälpa till att ändra på den här situationen. Detta betänkande är ett viktigt steg i den riktningen.

  Zuzana Brzobohatá (S&D), skriftlig. – (CS) Jämställdhetsfrågan förtjänar lämplig uppmärksamhet, särskilt på Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum. Personligen anser jag att många av de frågor som tas upp i det framlagda betänkandet är oerhört viktiga. En av de frågor som jag vill lyfta fram är dock pensionsklyftan mellan kvinnor och män. Skillnaderna i pension beror på att arbetande kvinnor avbryter sitt yrkesliv oftare än män för att vårda barn eller sjuka eller gamla familjemedlemmar, och beroende på sitt familjeansvar är de också mer benägna att ta deltidsarbete eller tillfälliga arbeten. Det är den faktorn som ger upphov till pensionsklyftan. Men det är lika viktigt att vi ägnar särskild uppmärksamhet åt sårbara kvinnogrupper, till exempel funktionshindrade kvinnor eller äldre kvinnor, invandrarkvinnor, lesbiska, bisexuella och transsexuella kvinnor, kvinnor som tillhör minoriteter, lågutbildade kvinnor och kvinnor som helt saknar utbildning, som har ansvar för omsorgsberoende. Sist men inte minst anser jag att det är viktigt att garantera tillgången till stödtjänster som syftar till att förebygga könsrelaterat våld och skydda kvinnor mot sådant våld oavsett deras rättsliga ställning, ras, ålder, sexuella läggning, etniska ursprung eller religion, vilket kommissionen och medlemstaterna också uppmanas att göra i betänkandet.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jämställdhetsprincipen är grundläggande i vår tidsålder, men ojämlikheten mellan kvinnor och män kvarstår fortfarande. Procentandelen kvinnor bland forskare och ingenjörer har ökat betydligt. I EU utgör kvinnor 59 procent av de utexaminerade och 41 procent av de personer som har doktorsexamen. Dessa siffror är dock paradoxala och därför värda att övervägas.

Kvinnor är underrepresenterade i höga befattningar inom vetenskapen. Endast 19 procent av universitetslärarna i EU är kvinnor. Dessa siffror tyder på att kvinnor har problem med att nå det övre skiktet i den akademiska världen. Det är viktigt att finna lösningar som gör det möjligt för kvinnor att förena en framgångsrik forskarkarriär med ett stabilt familjeliv. Jag tänker till exempel på användning av ny teknik som gör att kvinnorna kan arbeta hemifrån. Endast på detta sätt kommer vi att kunna komma till rätta med den bristande balansen mellan kvinnor och män inom vetenskap och forskning, vilket fortsätter att vara ett hinder för EU:s mål att öka sin konkurrenskraft och maximera sin innovationspotential.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) Dagens ekonomiska och sociala kris har en mycket negativ inverkan på mäns och kvinnors levnadsvillkor i EU. Den är ett allvarligt hot mot den kvinnliga delen av befolkningen, särskilt när det gäller jämställdhet mellan könen, anställningsvillkor och tillgång till sysselsättning. Kvinnorna har fått sämre anställningsvillkor och lägre inkomster och om ingenting görs omedelbart finns det risk att situationen förvärras än mer.

Det är också viktigt att ta hänsyn till kvinnornas betydelse för bekämpningen av fattigdomen. På global nivå lever 17 procent fler kvinnor än män i fattigdom enligt statistiken. De insatser som kvinnorna gör för att utveckla familjen och samhället underskattas också. Ojämlikheten mellan män och kvinnor, i synnerhet när det gäller tillgången till utbildning och ansvarstagandet för familjen, förvärrar kvinnors fattigdom. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor, eller det så kallade glastaket som hindrar kvinnor att få ledande befattningar, får också allvarliga konsekvenser.

Att främja jämställdhet mellan könen är ett sätt att bekämpa våld mot kvinnor. Det är oerhört viktigt att bekämpa olika former av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld, oavsett hur grovt det är. Det är också önskvärt att regeringarna i EU:s medlemsstater och EUinstitutionerna stöder mekanismer som syftar till att uppnå jämställdhet mellan könen inom olika delar av det sociala, ekonomiska och politiska livet.

  Ville Itälä (PPE), skriftlig. – (FI) Det passar förstås bra att vi diskuterar jämställdhet mellan könen på internationella kvinnodagen, men det räcker inte. Vikten av jämställdhet måste också framgå av de beslut vi fattar alla andra dagar. En viktig del av jämställdheten är dessutom allas okränkbara rätt till sin egen kropp. I förlängningen innebär det rätt till preventivmedel, abort och god sexuell hälsa. Alla dessa frågor kommer upp i parlamentets omröstningar och kommer självfallet att fortsätta att göra det under lång tid framöver. Tyvärr återspeglar diskussionerna allt för ofta fortfarande attityder som innebär att kvinnor är underlägsna män.

  Filip Kaczmarek (PPE), skriftlig. – (PL) Jämställdhet är ett av EU:s grundläggande värden, och utan tvekan ett positivt värde. Det enda problemet är att jämställdhet tolkas på så många olika sätt, och en del extrema tolkningar tar ingen hänsyn till de reella skillnaderna mellan människor. Att olika tolkningarna är möjliga har lett till att ideologier som har samband med och direkta kopplingar till jämställdhet har uppkommit. Det har förekommit att brott har begåtts, till och med folkmord, i jämställdhetens namn, en specifik och dogmatisk jämställdhet. Risken för dogmatism är mindre när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män, men det finns ändå de som har en alltför radikal inställning. Jämställdhet mellan könen får inte begränsas till politiska uttalanden och lagbestämmelser. Det är mycket viktigt att tillämpa normer som bygger på jämställdhetsprincipen, och för att det ska vara möjligt måste mentaliteten förändras. Vi måste uppmuntra och stödja utbildnings- och informationsinsatser och främja goda rutiner. Vi måste se till att jämställdhetstänkande är regel snarare än undantag. Verklig jämställdhet måste komma inifrån, från människors attityder och spontana beteende i vardagen. Jämställdhet är heller inte något isolerat värde. Vi bör inte acceptera en definition av jämställdhet som formuleras så att andra centrala värden, såsom frihet, värdighet och rättvisa, åsidosätts.

  Jan Kozłowski (PPE), skriftlig. – (PL) Till att börja med vill jag gratulera föredragandena till deras betänkanden, som handlar om den viktiga frågan om lika rättigheter. I ett av betänkandena avslöjas det att över 20 miljoner européer, främst kvinnor, har begränsad tillgång till arbetsmarknaden eftersom de vårdar anhöriga vuxna. Vi vet också att föräldrar som vill kombinera omsorg om sina barn med yrkesarbete har stora problem. Jag anser att det är oerhört viktigt för både den sociala och ekonomiska utvecklingen i EU att vidta konkreta åtgärder för att göra det möjligt att förena yrkes- och privatliv. Vi måste främja skapandet av lokala stödsystem för familjer som tar hand om barn eller vuxna i beroendeställning, se över lagstiftningen och i större utsträckning använda ny teknik för att eliminera hinder för flexibla anställningsformer. Jag anser att EU bör göra allt för att se till att den enorma potential som dess kapabla och välutbildade kvinnliga medborgare har frigörs till fullo.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar alla de frågor som tas upp i det här betänkandet, som har gjort det möjligt för oss att urskilja en rad samband som måste upprättas för att vi ska närma oss EU 2020-målen oavsett vilket utskott vi sitter i. Som ni har sett kräver man åtgärder på nationell och europeisk nivå för att främja kvinnligt företagande. Dessa går ut på att inrätta strukturer för utbildning, yrkesvägsrådgivning och juridisk rådgivning och att underlätta tillgången till offentlig och privat finansiering. Jag välkomnar särskilt främjandet av en företagaranda på lokal och regional nivå som ett viktigt sätt att skapa arbetstillfällen och ekonomisk utveckling. Kvinnors potential som företagsledare utnyttjas i mycket liten omfattning. Därför anser jag att både Europeiska socialfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden måste stödja åtgärder som utvecklar en företagaranda hos kvinnor. Det kan finnas kulturella, materiella och ekonomiska skillnader som förhindrar detta. Vi måste dock ha dessa faktorer i minnet och utarbeta den ram som krävs för att komma till rätta med dessa skillnader.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Ännu hundra år efter den första offentliga demonstration som anordnades av kvinnor som kämpade för sina rättigheter låter resultaten vänta på sig. Dagens kris medför tvärtom att utvecklingen i fråga om jämställdhet mellan kvinnor och män går bakåt. Än en gång ger sig kvinnor i hela världen ut på gator och torg, precis som för 100 år sedan. De leder demonstrationer i Grekland, Spanien, Tjeckien och Belgien, liksom i de nordafrikanska länderna. EU har till helt nyligen skrutit om att kvinnors situation på arbetsmarknaden har förbättrats och att kvinnor har fått större tillgång till utbildning, en anständig levnadsstandard och hälso- och sjukvård samt är bättre representerade i konstitutionella organ, men den allt djupare krisen tycks ha gjort att unionen har tappat intresset för dessa frågor. Krisåtgärderna riktar sig främst till den manliga befolkningen. Kvinnors behov uppfattas som sekundära. De senaste 100 åren har visat vad kvinnorna har betytt för världen och för utvecklingen. Många av dem har gett sina liv för freden, och de har gett många nya människor livet. Det är inte lite. Världen står fortfarande i skuld till kvinnorna. Det handlar inte om att göra dem en tjänst, utan om att klart förklara att de har samma ställning i samhället som män. De här kvinnorna kämpar ju när allt kommer omkring inte för sig själva, utan för en bättre och mänskligare värld.

  Véronique Mathieu (PPE), skriftlig. – (FR) Först vill jag ge min kollega Mariya Nedelcheva en eloge för hennes mod och det enorma arbete som hon har gjort som föredragande för detta betänkande. Kampen för jämställdhet mellan könen förs dagligen i alla våra länder. Min generation var en av de första som fick uppleva att kvinnor fick tillgång till högre befattningar, och i synnerhet förtroendeuppdrag. Därför gläder det mig att det nu finns kvinnor på många områden som för inte så länge sedan var stängda för oss. Men det finns fortfarande ojämlikhet och det återstår fortfarande många slag att utkämpa, inte minst om den bestående löneklyftan och kvinnornas plats i storföretagens styrelser. Slutligen vill jag understryka vikten av att se till att alla kvinnor har tillgång till reproduktiv hälso- och sjukvård av god kvalitet. Ända sedan jag inledde min politiska karriär har jag arbetat för att ge kvinnor tillgång till medicinskt säkra aborter. De måste också enkelt ha tillgång till preventivmedel. Därför förespråkar jag fria preventivmedel, särskilt för minderåriga.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Att försöka sälja in könskvotering som en milstolpe är inget annat än populism. Det kvinnorna egentligen behöver är verklig valfrihet i livet: De måste veta att de beslut de fattar inte värderas lägre. Ett viktigt steg i den riktningen skulle vara att införa särbeskattning i alla medlemsstaterna, så att man inte hamnar i en fattigdomsfälla för att man bildar familj. De enda som stöder könskvotering i bolagsstyrelserna är kvinnor som redan är högavlönade, om ens de. Sedan Norge införde obligatorisk könskvotering i börsnoterade företags styrelser samlar ett litet antal kvinnor på sig dessa poster och sitter i många olika styrelser. Dessa kvinnor kallas ofta nedsättande för "guldkjolar" i näringslivet, vilket inte direkt leder till en god stämning på arbetsplatserna. Vi måste börja med de områden där kvinnorna är verkligt missgynnade: vi måste titta på obetalda vårdgivare, på deltidsarbete och på de problem som många kvinnor som kämpar hårt för att förena arbete och familj har.

  Olga Sehnalová (S&D), skriftlig. – (CS) Samhällelig solidaritet och den europeiska sociala modellen är värden som särskiljer EU från samhällen i andra delar av världen. Det finns frågetecken kring i vilken utsträckning dessa värden är hållbara mot bakgrund av kravet på global konkurrenskraft baserad på sänkta arbetskraftskostnader, uppluckrad arbetsrätt, sämre socialt skydd för arbetstagarna och en försvagad roll för staten. Vi kommer förmodligen inte att kunna öka den globala konkurrenskraften på det sättet, det är mycket mer sannolikt att vi permanent underminerar den sociala sammanhållningen och skapar splittring i samhället. Det råder ingen tvekan om att kvinnorna är särskilt utsatta för dessa åtgärder. Löneskillnaderna har stora effekter, liksom budgetnedskärningarna i den offentliga sektorn. Mot den bakgrunden måste reformer av pensions- och hälsovårdssystemen på nationell nivå slå lika för båda könen. Det är ingen tillfällighet att äldre kvinnor oftare åtrefinns bland de fattiga i EU. Bekämpandet av ojämlikhet är ingen abstrakt fråga. Den handlar om riktiga människor.

  Jutta Steinruck (S&D), skriftlig. – (DE) Vi diskuterar Mariya Nedelchevas betänkande i dag, när internationella kvinnodagen firar etthundra år, och det är hög tid att vi äntligen låter orden följas av handling. Kvinnorna i EU är missgynnade, och vi kan bara bekämpa detta effektivt genom att införa tvingande regler i stället för frivilliga åtaganden. Några exempel är obligatorisk könskvotering i bolagsstyrelserna och på alla andra plan, ett ständigt bekämpande av otrygga anställningsvillkor – som berör kvinnor i mycket högre grad än män – förbättrade karriärmöjligheter för kvinnor redan under utbildningen genom att att alltfler yrken öppnas för dem, förbud mot att missgynna kvinnor ekonomiskt genom skatter och inkomst, lagstadgade jämställdhetsplaner i företagen i syfte att främja kvinnor och regelbundna kontroller och rapporter om eventuella framsteg som görs i EU.

Avslutningsvis vill jag säga att vi kvinnor efter 100 år med internationella kvinnodagar inte längre kommer att nöja oss med bara en läpparnas bekännelse. Vi vill ha bindande lagbestämmelser och vi vill att det äntligen ska erkännas att kvinnors arbete ger ett avgörande bidrag till vårt välstånd.

(Sammanträdet avbröts en liten stund)

ORDFÖRANDESKAP: JERZY BUZEK
Talman

8. Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum

  Talmannen. – Det gläder mig oerhört att få leda parlamentets förhandlingar tillsammans med mina kvinnliga kolleger. Sex av dem är vice talmän i parlamentet, två är kvestorer, och vice ordföranden för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män sitter bredvid mig. Detta är en särskild ära och ett privilegium för mig.

Vi återupptar sammanträdet. Nästa punkt är diskussion om internationella kvinnodagens hundraårsjubileum. Vi ska börja med att titta på en kort film som sammanfattar denna viktiga dags historia. Var vänlig och starta filmen.

(En film visades)

Kära gäster, mina damer och herrar! En två minuter lång film kan inte visa allt som har hänt under de senaste 100 åren. Faktum är att vi har förändrat Europa under denna period och vi européer kan vara stolta när vi jämför Europa med många andra platser på jorden. Samtidigt är vi medvetna om att vår resa inte är över. Det finns fortfarande för få kvinnor i politiken, och här i Europaparlamentet har vi bara 35 procent kvinnliga ledamöter. Denna siffra är visserligen något högre än för de nationella parlamenten, men ändå inte tillräckligt hög. Lyckligtvis har vi klart över 40 procent kvinnor i parlamentets viktigaste beslutsfattande organ, och det är mycket glädjande. Detsamma gäller utskottsordförandena.

Men trots detta är det i huvudsak de nationella parlamenten och sättet att utse företrädare i Europaparlamentet som avgör hur Europaparlamentet kommer att se ut om tre år, efter nästa val. Det är våra nationella parlament som måste se till att antalet kvinnor i Europaparlamentet ökar. I dag uppmanar vi dem att göra det, och vi uppmanar våra motparter i de nationella parlamenten att se till att lämpliga rättsliga lösningar utarbetas och att beslut fattas som bidrar till att antalet kvinnor i Europaparlamentet ökar.

Vi kan också föregå med gott exempel när det gäller kvinnors arbete. 59 procent av Europaparlamentets anställda är kvinnor och 50 procent av dem har viktiga befattningar. Jag har stor erfarenhet på det här området och kan skryta med att kvinnor återfanns på cirka 50 procent av de högsta ministerposterna och ledde de viktigaste statliga organen när jag var regeringschef i mitt land. Det rekordet har aldrig slagits, vare sig tidigare eller under det dussintal år som har förflutit sedan dess.

Som talman i Europaparlamentet har jag också krävt fler kvinnor i Europeiska kommissionen och på höga poster i Europeiska unionen. Vi kan vara glada över att den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik är en kvinna.

Situationen i de europeiska företagen har också förändrats, vilket inte bara är mycket bra för kvinnorna, utan framför allt för dessa företags funktionssätt. Vi bör också se till att kvinnor och män som har likvärdiga befattningar och kvalifikationer får lika lön. Där finns det fortfarande mycket att göra.

Vi är mycket medvetna om att kvinnor också kan kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter. Jag vill ge alla våra kvinnliga ledamöter av Europaparlamentet en eloge och i denna stund skänka en tanke åt de kvinnor i Nordafrika och Mellanöstern som visar prov på verkligt mod i kampen för demokrati. Vi ska också komma ihåg att några enastående kvinnor som till exempel Aung San Suu Kyi, Leyla Zana och Damerna i vitt har tilldelats Sacharovpriset. Därför vill jag än en gång upprepa att vi inte kommer att tillåta att kvinnor berövas sin värdighet i något rättsligt systems, någon religions eller någon kulturs namn. Vi kommer inte att acceptera att kvinnor har färre rättigheter än män, i Europa eller någon annanstans. Vi kommer att protestera om kvinnor behandlas orättvist.

Den 3 november 1793, för 218 år sedan, halshöggs Olympia de Gouges i Europa på grund av att hon hade upprättat en förklaring om kvinnors och kvinnliga medborgares rättigheter. Det var det enda skälet. Etthundra år senare, 1906, fick kvinnor rösträtt. Det första landet som detta hände i var Finland. Det måste vi komma ihåg. Under det följande århundradet gjorde vi enorma framsteg med att skapa jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag vill understryka en sak som är mycket viktig för mig personligen, nämligen att den 8 mars är en viktig dag för kvinnor. Så är det. Men denna viktiga dag fungerar främst som en påminnelse om att komma ihåg den viktigaste frågan i EU i dag, nämligen lika rättigheter för kvinnor och män, under de återstående 364 dagarna på året. De principer som vi vill förstärka den 8 mars ska också gälla under de övriga 364 dagarna. Detta är den viktigaste utmaningen för oss. Det räcker inte att bara högtidlighålla den 8 mars, vi måste tänka på den här frågan under årets alla andra dagar också. Tack så mycket.

  Enikő Győri, rådets tjänstgörande ordförande. – (HU) Herr talman! När internationella kvinnodagen lanserades var jämställdhet mellan kvinnor och män en alldeles ny och revolutionerande tanke. Sedan dess har jämställdhet mellan könen blivit en av det moderna samhällets grundprinciper. Utgångspunkten är att män och kvinnor har samma omistliga mänskliga värdighet. Liksom i fråga om alla landvinningar räcker det emellertid inte att bara deklarera detta. Människans värdighet, och kvinnors värdighet, har kränkts på olika sätt under olika epoker och på olika platser. Vårt fokus och våra åtgärder måste anpassas efter detta.

Det är mycket talande att detta firande äger rum efter debatten om ett betänkande med titeln "om fattigdom bland kvinnor i Europeiska unionen". Fattigdom och Europeiska unionen. För en tid sedan skulle dessa begrepp ha känts oförenliga. Den ekonomiska krisen drabbade de minst skyddade grupperna särskilt hårt. Det faktum att kvinnorna är överrepresenterade i denna kategori innebär i sig att vissa åtgärder måste vidtas, för att inte tala om de typiska öden som drabbar mängder av kvinnor, vilka ger fattigdomen ett kvinnligt ansikte utanför Europa, i global skala. Med Franciskus av Assisis ord: Fru fattigdom. Kvinnor med små barn som flyr från krig eller hungersnöd, trasiga familjer utan fäder i slummen, kvinnor och unga flickor som tvingas till prostitution, också i Europeiska unionen.

Det finns ett antal frågor som det ungerska ordförandeskapet prioriterar och som kan leda till ökad sysselsättning bland kvinnor. Den viktigaste är EU 2020-strategin med dess sysselsättningspolitiska mål för återhämtning efter den ekonomiska krisen och minskad fattigdom. Sysselsättning ger kvinnor större värdighet. Den hjälper dem att fatta beslut och forma sina liv efter eget huvud.

Flaggskeppsinitiativet "Plattform mot fattigdom" understryker att åtgärder som vidtas för att minska fattigdomen också måste ta hänsyn till skillnaderna mellan kvinnors och mäns situation.

Det ungerska ordförandeskapet anser att det beslut som rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) fattade igår om en förnyad pakt för jämställdhet mellan kvinnor och män till 2020 är viktigt. Vid sidan av de ekonomisk-politiska åtgärderna får vi inte heller glömma bort kvinnornas speciella roll i samhället. Vi måste ge kvinnor möjlighet att förena yrkes- och familjeliv och möjlighet att välja. Därför arbetar vi med en översyn av direktivet om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar. En lägesrapport kommer att tas fram till junimötet i rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor).

En sak som det ungerska ordförandeskapet prioriterar är ökad medvetenhet om familjernas roll när det gäller att lösa sociala, ekonomiska och demografiska problem. I det syftet kommer vi att organisera en demografivecka med deltagande av icke-statliga organisationer och med ett informellt möte mellan familjeministrarna. Meningen är att olika sätt att höja födelsetalen ska diskuteras. I allt detta har kvinnorna, och självfallet kvinnornas val, oerhört stor betydelse.

Vi måste särskilt uppmärksamma kvinnor som tillhör missgynnade grupper inom EU:s ram för medlemsstaternas strategier till stöd för romerna, som vi förväntar oss kommer att antas vid Europeiska rådets möte i juni, och som Lívia Járóka och andra, föredragandena och deras assistenter har bidragit mycket till i Europaparlamentet. Vi förväntar oss också att rådet kommer att bekräfta att vi har för avsikt att framhålla de romska kvinnornas roll när det gäller att hålla samman familjerna, vilken är en bra grund att bygga på för att hitta lösningar för romerna.

Slutligen ska jag göra en liten utvikning. Historien har visat att ett starkt civilsamhälle inte kan existera utan en aktiv social delaktighet från kvinnornas sida. Som Jerzy Buzek sade fanns det kvinnliga demonstranter bland dem som krävde frihet på Tahrirtorget i Kairo. De vill också delta i utformningen av de förändringar som äger rum. Europeiska unionen måste stödja dem i deras bemödanden: generöst, utan ideologiska stereotyper, öppet och med sympati.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman, fru Győri, ärade ledamöter! I dag minns vi de kvinnor som den 19 mars 1911 begav sig ut på marsch från Tyskland, Österrike, Danmark och Schweiz för att i allt större skaror kräva allmän rösträtt och bättre arbetsvillkor för kvinnor.

I dag uppmärksammar vi hundra års kamp och framgångar som vi alla har glädje av. Hur skulle våra demokratier se ut, och i synnerhet den europeiska demokratin här i Europaparlamentet, om kvinnorna inte hade varit fullt delaktiga i det offentliga livet? Hur skulle våra samhällen och våra ekonomier se ut utan kvinnors kunskaper?

Europeiska kvinnor är på många sätt föregångare för den övriga världen. De europeiska kvinnornas plats i våra samhällen är en källa till inspiration för kvinnor i hela världen. I det sammanhanget vill jag nämna kvinnornas modiga kamp i Nordafrika, där de skuldra vid skuldra med männen gör allt som står i deras makt för att stå emot diktaturen och upprätta demokratier. Den aktiva roll som europeiska kvinnor nu spelar i Europeiska unionens ekonomiska och politiska liv är resultatet av deras beslutsamma engagemang. Vi välkomnar den europeiska integrationen, och en av dess grundprinciper är jämställdhet mellan kvinnor och män, en princip som är fullt erkänd i Lissabonfördraget. Med åren har viktig lagstiftning om lika behandling och integrering av ett jämställdhetsperspektiv i den europeiska politiken gjort det möjligt för oss att skapa ett mer jämställt samhälle och en mer jämställd arbetsmarknad.

Men vi bör också uppröras över det som fortfarande är nedslående, oacceptabelt eller till och med outhärdligt. Jag tänker på en genomsnittlig sysselsättning för kvinnor på 62,5 procent jämförd med 80 procent för män, och på att allt fler kvinnor har akademiska framgångar men fortfarande inte samma karriärmöjligheter: detta är fortfarande nedslående och måste förändras. Kvinnorna är överrepresenterade på de lägre betalda och mindre trygga jobben, och underrepresenterade på chefsbefattningar. Skillnaden mellan kvinnors och mäns löner är 18 procent, vilket leder till att 22 procent av kvinnorna över 65 års ålder riskerar att hamna under fattigdomsgränsen eftersom de inte har tillräcklig pension: detta är oacceptabelt och måste förändras. Enligt beräkningarna har 20–25 procent av kvinnorna i Europeiska unionen utsatts för sexuellt våld minst en gång i livet. Detta är outhärdligt och måste förändras.

I dag förnyar vi vårt åtagande att fortsätta att arbeta tillsammans för att åstadkomma jämställdhet mellan könen. Vi har alla någonting att vinna på det, antingen i form av social och ekonomisk sammanhållning, hållbar tillväxt eller konkurrenskraft.

I september 2010 antog kommissionen en strategi med fem prioriterade områden för perioden 2010–2015: jämställdhet på arbetsmarknaden, ekonomiskt oberoende för män och kvinnor, lika lön, jämställdhet på högre befattningar och främjande av jämställdhet utanför EU.

Kommissionen kommer att fortsätta att stå sida vid sida med kvinnor från alla världens hörn som dagligen kämpar för tillgång till utbildning och rätten att arbeta, som kämpar för demokratisering och för att få utöva friheter och politiska och samhälleliga rättigheter. Kommissionen kommer att göra allt som står i dess makt för att se till att dessa mål uppnås. Vi får emellertid inte glömma att lagstiftning inte löser allt, hur ordentligt den än genomförs. Beteenden och attityder måste också förändras.

Ärade ledamöter! I dag uppmärksammar vi kvinnornas kamp för jämställdhet. I Europa kan vi i dag säga att EU hade varit en omöjlighet utan europeiska kvinnor, alla europeiska kvinnor! De ger viktiga bidrag till våra projekt på basis av värden, bland andra värdet jämställdhet mellan könen.

  Eva-Britt Svensson, ordförande för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. − Herr talman! ”Man föds inte till kvinna, man formas till kvinna.” Detta citat visar att föreställningen om hur kvinnor respektive män är bildar normen för alla våra val i livet – val beroende av vårt kön, inte av vårt intresse, våra kunskaper, vårt engagemang osv. Könsstereotyper placerar män och kvinnor i olika fack, och hundra års kamp för jämställdhet har inte lyckats bryta dessa könsstereotyper.

Men vi vägrar att vänta ytterligare hundra år, för det är dessa könsstereotyper, dessa normer som bl.a. leder till att 97 procent av de stora företagen leds av män, att kvinnor lönediskrimineras, att kvinnor har otrygga anställningar – när de överhuvudtaget har en anställning – och att det är kvinnor som svarar för det obetalda arbetet i hemmet. Det är kvinnor som har huvudansvaret för barnen. Kvinnor utsätts för våld, även i nära relationer och i form av sexualiserat våld, och kvinnor säljs som objektvaror i sexslavhandeln. Vi ser en feminisering av fattigdomen. Detta har sin grund i de olika normer som samhället är uppbyggt av.

Stora framsteg har gjorts under hundra års kamp. Jämför jag mina möjligheter till olika livsval med min mammas och med min mormors så ser jag vilka framsteg som har gjorts. Men mycket, mycket återstår att göra. Därför går kampen vidare alla årets dagar, inte endast den 8 mars.

(Applåder)

  Lívia Járóka, för PPE-gruppen. – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! I dag firar vi den hundrade internationella kvinnodagen, till minne av de arbetarkvinnor som demonstrerade för lika löner i New York i mitten av 1800-talet. Det mål om lika lön för lika arbete som de satte upp 1857, för mer än 150 år sedan, är lika relevant i dag. I Europeiska unionen tjänar kvinnorna 15 procent mindre än männen. I mitt hemland Ungern är den siffran 16,5 procent och trots att kvinnorna utgör hälften av världens befolkning får de bara 10 procent av de globala inkomsterna.

Löneklyftan mellan könen måste elimineras, kvinnornas roll i familjerna förstärkas och principen om likabehandling slås fast. Vi får inte tillåta att barn utgör en fattigdomsrisk i Europa och att det är en nackdel att vara kvinna och mor. Oavsett om vi tittar på de initiativ som har tagits i FN eller i EU ser vi att verklig jämställdhet mellan kvinnor och män ännu saknas på de flesta håll. Det läggs för liten tyngd på situationen för de kvinnor som lever nära fattigdomsgränsen, på den flerfaldiga diskrimineringen eller på kampen mot våld i hemmet och våld mot kvinnor.

  Britta Thomsen, för S&D-gruppen. – (DA) Herr talman, mina damer och herrar! I dag är det 100 år sedan vi firade internationella kvinnodagen första gången. För 100 år sedan handlade kampen bland annat om kvinnors rösträtt, någonting som vi tar för givet i dag. Men det är fortfarande långt kvar till full jämställdhet och jag vill understryka vikten av att kvinnorna är delaktiga i beslutsfattandet på alla nivåer. Kvinnorna måste vara politiskt engagerade och de måste också finnas i näringslivet. Vi behöver också kvinnor i bankerna.

Vi kan inte utestänga halva befolkningen från viktiga ekonomiska beslut. Det är inte demokratiskt. Vi måste utnyttja alla krafter. Det är helt enkelt vår konkurrenskraft som står på spel. Därför välkomnar jag kommissionsledamot Redings initiativ för fler kvinnor i bolagsstyrelserna. Det är mycket bra att EU åter igen tar ledningen på jämställdhetsområdet, men vi behöver tvingande lagstiftning om könskvotering till bolagsstyrelserna ska bli någonting mer än bara en symbolfråga. Jag hoppas att ni har modet att göra detta. Tack.

  Silvana Koch-Mehrin, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Att alla människor har lika värde stadgas i de första två artiklarna i Förenta Nationernas allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Där står det: "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap." Vilken vacker mening! Men fastän den internationella kvinnodagen har firats i hundra år har vi ännu inte uppnått detta: det finns fortfarande inga tecken på verklig jämställdhet mellan kvinnor och män.

Visst har vi åstadkommit en hel del i Europa. I dag är det inte längre kvinnornas rättsliga frihet som är det främsta problemet. Den friheten har vi till stor del skaffat oss. Jag vill tacka feministerna, både de manliga och de kvinnliga, för det arbete de har gjort under de gångna åren. I dag är det främst den konkreta friheten som det handlar om, att männen gör frågan om att förena arbete och familjeliv till sin och att det blir vardagsmat att kvinnor återfinns på höga befattningar i näringslivet och i politiken.

Det är fantastiskt att se att frihetsrörelserna i Nordafrika har oss, Europas kvinnor, som förebilder. De väntar sig att vi ska gå före. Det är oerhört viktigt att vi inte förlorar vårt mål ur sikte: friheten att leva våra liv som vi själva vill. Då blir jämställdheten någonting som vi tar för givet och då förvandlas internationella kvinnodagen från en minnesdag till en dag då vi firar friheten.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Den situation i vilken vi nu befinner oss innebär knappast att en helgdag är motiverad. Snarare bör den få oss att än en gång komma överens om att genomföra verklig jämställdhet. Under den här hundraårsdagen bör vi kvinnor se tillbaka och stämma av.

För min del är resultatet att jämställdhet måste vara en grundprincip i konstitutioner och förklaringar om mänskliga rättigheter. Vi behöver dock lagar och förordningar som förverkligar denna princip. Där anser jag också att det krävs kvotering.

Om vi tittar på EU-institutionerna ser vi att saker och ting inte är bättre där än i näringslivet. Det finns knappt några kvinnor på de högsta chefsbefattningarna. Om vi ska se till att de hamnar där, fru Reding och herr Barroso, så behöver vi verkligt tuffa kvoteringsregler. Det hade varit bra om ni hade gjort en korrekt avstämning av bristen på jämställdhet i EU-institutionerna, för då hade ni insett hur viktig denna kvotering är.

(Applåder)

Jag tycker att det är synd att det fortfarande inte finns plats för kvinnor, oavsett hur kvalificerade de är, när viktiga beslut fattas och strategiska policyer läggs fast. Kvotering är ett sätt att ändra på detta.

Fru Reding! I dag, på den hundrade internationella kvinnodagen, uppmanar vi dig att göra ett genuint åtagande att göra allt som står i din makt för att se till att vi får många fler kvinnor på chefsbefattningar – som fallet redan är i Norge, Spanien och Frankrike. Jag förstår inte varför inte José Manuel Barroso tog upp den här frågan i sitt anförande.

  Marina Yannakoudakis, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! I förra veckan höll Lord Davies i Storbritannien ett tal riktat till regeringen, som handlade om hur man kan öka andelen kvinnor i styrelserummen. Hans rapport handlade om frivilliga mål för företagen. Ingen kan säga annat än att vi behöver fler kvinnor i styrelserna. Men jag kan inte acceptera att vi skulle behöva kvotering för att komma dit. Det är verkligen att nedvärdera kvinnor. Nästan lika nedvärderande som idén att ge kvinnorna i den här salen en ros när de kom in. Jag gav min till en man.

En positiv sak är att Storbritannien gör verkliga framsteg med att avskaffa löneklyftan mellan könen. De senaste siffrorna visar att skillnaden mellan heltidsanställda mäns och kvinnors löner nu är nere i 10 procent, vilket är den lägsta noteringen någonsin.

Slutligen måste jag uppmärksamma moderskapet på internationella kvinnodagen. Verklig jämställdhet är att ha rätt att välja och att inte bli dömd för de val man gör. Kvinnor har rätt att bestämma själva, om de så är företagsledare, kirurger, omvårdare på deltid, bilmekaniker eller hemmafruar.

(Applåder)

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Vi välkomnar kvinnors kamp för frihet, sociala framsteg och fred när vi nu firar att internationella kvinnodagen fyller 100 år. Kvinnorna har kämpat och åstadkommit en hel del under dessa 100 år, men det har ändå inte varit tillräckligt för att eliminera den ojämlikhet som finns, den diskriminering som fortfarande finns kvar när det gäller tillgången till jobb med rättigheter, de löneskillnader som återspeglas i pensionerna, svårigheterna att göra karriär och utvecklas i sitt yrke och hindren från att nå chefsbefattningar och positioner i beslutsfattande organ inom ekonomisk, social och politisk verksamhet. Den här situationen tenderar att förvärras i tider av ekonomisk och social kris.

Trots att moderskapet är en samhällelig funktion som är oundgänglig för samhällets utveckling och att vi befinner oss en bra bit in på 2000-talet diskrimineras kvinnor fortfarande för att de är mödrar och arbetar, vilket är skandal. Vi vill återigen slå fast vår grupps solidaritet med dessa kämpande kvinnor. Vi fortsätter att kräva ett stopp för ojämlikhet och diskriminering, ett stopp för allt våld mot kvinnor och ett stopp för könsstereotyper. Detta förutsätter inte bara att vi bryter med den nyliberala politiken, vi behöver också ett seriöst engagemang för en alternativ politik som sätter frågan om mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan könen i centrum för beslutsfattandet och för EU:s politik.

  Mara Bizzotto, för EFD-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Många mål har uppnåtts, men en del slag har inte ens börjat utkämpas. Den viktigaste frågan i dag är frågan om kvinnor från andra kulturer som lever i Europa och i hela världen under omständigheter som gör att de måste kämpa för att uppnå ens ett minimum av värdighet och mänsklighet.

Vi kan inte fira denna dag utan att ta upp frågan om kvinnorna i den arabiska/muslimska världen. Om vi gör det fortsätter vi att ignorera ett problem som är deras i dag, men som snart också blir vårt. Vi får inte ignorera de många som berörs av en kris som växer år för år i EU, i våra städer och i de skolor där våra barn växer upp.

Antalet fall med våld av alla slag mot muslimska kvinnor i deras egna familjer har ökat under lång tid. Därför har jag under en tid krävt – och det gör jag i dag igen – att EU ska införa riktade politiska åtgärder mot den islamiska radikalismens utbredning, mot tvångsäktenskap, hederstänkande, kvinnlig könsstympning och våld i hemmen.

Vi europeiska män och kvinnor måste kämpa för de kvinnor som lever i och utanför Europa och inte har någon talan, utan förtrycks av det monster som heter islamistisk fundamentalism.

  Nicole Sinclaire (NI). – (EN) Herr talman! Jag vill också hedra alla kvinnor i hela världen och alla de kvinnor som har slagits för jämställdhet under de senaste 100 åren och längre än så. 1893 fick kvinnor rösträtt i Nya Zeeland. Om jag får framhålla mitt eget land så lade en viss Labourpolitiker, Barbara Castle, fram det första lagförslaget om lika lön i västvärlden 1970. Och det var ju också Storbritannien som hade den första kvinnliga premiärministern i Europa.

Men jag tycker att Europaparlamentet har tappat sin verklighetsförankring. Jag är emot all slags diskriminering, också positiv särbehandling, eftersom den oundvikligen skapar offer. Kvinnorna behöver inte någon nedlåtande kvotering, de behöver få bort de hinder som finns. Det vore bättre om medlemsstaterna inriktade sig på frågor som behovet av bättre barnomsorg.

EU-domstolen fattade nyligen ett beslut om bilförsäkringar som innebär att traditionella, beprövade, rimliga metoder för riskbedömning bojkottas. Trots EU:s inställning till positiv diskriminering av kvinnor är detta ett exempel på politiskt korrekt EU-prat och ett dåligt beslut som faktiskt försvårar och fördyrar för kvinnor. Sunt förnuft är en bristvara i Europeiska unionen.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

ORDFÖRANDESKAP: DIANA WALLIS
Vice talman

9. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstning.

(För resultatet av omröstningen och andra detaljer: se protokoll)

9.1. Begäran om upphävande av Elmar Broks parlamentariska immunitet (A7-0047/2011, Francesco Enrico Speroni) (omröstning)

– Före omröstningen:

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Fru talman! Ni känner till detta, eftersom ni själv desavuerades av EU-domstolen i ärendet om min immunitet.

Jag hoppas att det överseende som vi visar mot Elmer Brok för en finansiell historia också kommer att tillämpas på yttrandefriheten för de parlamentsledamöter som tillhör minoriteten.

Den jämställdhet som fanns i den här kammaren för 20 år sedan var den och dess utskott för rättsliga frågor till heder. Tyvärr har immunitetssystemet blivit en partipolitisk fråga. Personligen beklagar jag detta och hoppas att vår institution kommer att ta sig samman.

(Applåder)

  Francesco Enrico Speroni , föredragande. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag måste bara förtydliga en statistisk uppgift. På grund av ett missförstånd nämndes siffran 2 900 euro i röstförklaringarna till betänkandena medan den korrekta siffran är 2 356,41 euro.

9.2. Allmän produktsäkerhet och marknadskontroll (A7-0033/2011, Christel Schaldemose) (omröstning)

9.3. Hanteringen av H1N1-influensan (A7-0035/2011, Michèle Rivasi) (omröstning)

9.4. Utnämning av en ledamot av Europeiska revisionsrätten (Harald Wögerbauer - AT) (A7-0048/2011, Inés Ayala Sender) (omröstning)

9.5. Avtalsområdet för Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (A7-0023/2011, Crescenzio Rivellini) (omröstning)

9.6. Innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå (A7-0036/2011, Anni Podimata) (omröstning)

– Före omröstningen om ändringsförslag 1:

  Jean-Paul Gauzès (PPE). – (FR) Fru talman! Jag beklagar att det råder en viss förvirring i detta betänkande av Anni Podimata, vilket ger anledning till en rad viktiga frågor när det gäller innovativ finansiering. Jag vill be gruppen Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet att dra tillbaka det alternativa förslag som gruppen har lagt fram så att det gemensamma förberedelsearbetet kan slutföras.

För det andra beklagar jag att det har framkommit ett något artificiellt motstånd i frågan om skatt på finansiella transaktioner och att det finns två mycket likartade ändringsförslag. Jag beklagar att parlamentet därigenom inte kan uttrycka sitt överväldigande stöd för denna skatt på ett sätt som är rimligt med hänsyn till EU:s konkurrenskraft.

  Martin Schulz (S&D). – (DE) Fru talman! Jag kan säga följande till Jean-Paul Gauzès: ja, vi tänker dra tillbaka detta förslag till alternativ resolution. Jag rekommenderade min grupp att göra så av en mycket enkel anledning: Följande ändringsförslag, som har undertecknats av 120 ledamöter från alla grupper, visar att förslagen om en skatt på finansiella transaktioner inte är något som bara intresserar en enda grupp, vare sig det gäller socialister, konservativa, Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) eller gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. Poängen är att vi lägger fram ett institutionellt förslag och sänder en institutionell signal om att parlamentet över partigränserna kan säga: “Vi vill att den privata sektorn ska betala sin andel av bördorna på grund av krisen”. Detta är inte något socialistiskt krav, inte något krav från PPE-gruppen, utan det är vår gemensamma önskan. Om vi lyckas uttrycka detta i dag på en institutionell grundval kommer detta att vara en mycket stor famgång för Europaparlamentet. Detta är anledningen till att vi drar tillbaka detta förslag.

(Applåder)

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE). – (EL) Fru talman! Under plenarsammanträdet igår lade Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) fram ett annat förslag som skulle kunna utgöra en kompromiss. Det var följande förslag: skulle man kunna förtydliga att resurser kommer att kanaliseras till EU-budgteten och stödmekanismen? Vi framförde ämnet för debatt igår, och vi väntar på ett svar så att vi kan komma fram till en kompromiss och sända ett positivt budskap till EU:s institutioner.

9.7. Att minska ojämlikhet i hälsa (A7-0032/2011, Edite Estrela) (omröstning)

– Före omröstningen:

  Margrete Auken (Verts/ALE). – (DA) Fru talman! Jag vill särskilt vända mig till de danska ledamöterna. I den danska översättningen har ordet ‘equitable’ översatts med ‘ligelig’. Detta är inte någon bra översättning eftersom folk då kommer att tro att det betyder’enhetlig’. I det slutliga betänkandet kommer man därför att använda ordet ‘retfærdig’ som betyder just ’equitable’. Ordet har en annan betydelse, och jag kommer naturligtvis att rekommendera alla i vår danska delegation – och kanske svenskarna har samma problem – att rösta för att ordet ska rättas till i betänkandet.

9.8. Samarbete med utvecklingsländer för att främja god förvaltning i skattefrågor (A7-0027/2011, Eva Joly) (omröstning)

9.9. Jordbruk och internationell handel (A7-0030/2011, Georgios Papastamkos) (omröstning)

9.10. Proteinbristen i EU (A7-0026/2011, Martin Häusling) (omröstning)

– Före omröstningen:

  Martin Häusling, föredragande. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! I betänkandet granskas hur det går att minska den 80-procentiga proteinbristen i EU genom att främja odling av proteingrödor i Europa. Poängen med betänkandet är inte att initiera en debatt i frågan om nolltolerans. Syftet är inte heller att göra det lättare att importera genmodifierad soja. Jag vill därför vädja till er att rösta mot punkterna 3 och 9. Dessa ändringsförslag skulle ge betänkandet en helt annan karaktär. Om dessa två punkter accepteras måste jag dra tillbaka mitt stöd.

– Efter omröstningen:

  Martin Häusling (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Eftersom resultatet av omröstningen innebär att betänkandet ändras vill jag få bort mitt namn från dokumentet. Jag vill lämna tillbaka betänkandet.

(Applåder)

9.11. Jämställdhet mellan kvinnor och män – 2010 (A7-0029/2011, Mariya Nedelcheva) (omröstning)

– Före omröstningen om punkt 66:

  Sergio Paolo Francesco Silvestris (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! I punkt 66, efter satsen ”betonar att kvinnor måste ha rätt att råda över sina sexuella och reproduktiva rättigheter, särskilt genom enkel tillgång till preventivmedel och abort” vill jag muntligen föreslå att följande text läggs till efter ordet ”abort”: ”samtidigt som man också erkänner det ofödda barnets rätt till liv uppmanar parlamentet medlemsstaterna och kommissionen att genomföra åtgärder och insatser för att stödja ett fullföljande av graviditeten genom riktade sociala insatser för att hjälpa kvinnor, där det är möjligt, att ta itu med orsakerna bakom deras val att göra abort”.

Syftet med detta ändringsförslag är att ge kvinnorna frihet så att de enkelt får tillgång till avbrytande av en graviditet men också att slå fast principen att abort inte är någon försenad preventivmetod och inte heller en metod för födelsekontroll.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte)

9.12. Fattigdom bland kvinnor (A7-0031/2011, Rovana Plumb) (omröstning)

  Talmannen. – Omröstningen är härmed avslutad.

10. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

Betänkande: Christel Schaldemose (A7-0033/2011)

  Francesco De Angelis (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Christel Schaldemose för hennes betänkande som framför allt måste lovordas för sina förslag om konkreta åtgärder för att stärka övervakningssystemen för hanteringen inom den gemensamma inre marknaden av produkter som är säkra för EU:s konsumenter.

Det är ett initiativbetänkande men det är förtjänstfullt genom sin korrekta inriktning på att fullborda den inre marknaden och att skydda EU:s konsumenter. Att garantera säkerhet innebär att man skapar spårbarhetssystem som är pålitliga genom produktens hela livscykel. I detta avseende innehåller betänkandet effektiva förslag: skapandet av en informationsdatabas om produktsäkerhet, stärkandet av gemenskapens system för snabbt informationsutbyte (RAPEX) när det gäller osäkra produkter från tredjeländer och större möjligheter för övervakningsmyndigheterna att dra tillbaka produkter som innebär allvarliga risker från marknaden.

Avslutningsvis vill jag framhålla att det är vår uppgift att se till att de produkter som förekommer på den europeiska marknaden är säkra för de mest sårbara konsumenterna, särskilt barn, äldre och funktionshindrade.

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Fru talman! Det har förekommit mycket diskussion om konsumentsäkerhet när det gäller livsmedel, men ibland glömmer vi att normala vardagsvaror kan innebära lika allvarliga hot mot vår hälsa, ibland t.o.m. mot vårt liv, särskilt när det gäller små barn. Det viktigaste instrumentet för att övervaka varor som släpps ut på marknaden är kontinuerlig marknadsövervakning, och det är viktigt med lämplig lagstiftning, särskilt när det gäller övervakning av elektronisk handel.

Det är självklart viktigt med lämpligt samarbete mellan konsumentorganisationer, nationella myndigheter, tillverkare och säljare. Låt oss dock inte vara överdrivet nitiska, utan låt oss i stället föra en lugn diskussion om hur man definierar en riskabel produkt. Låt oss inte glömma att det inte bara är viktigt att bruksföremål har en lämplig utformning och att man använder säkra material för att tillverka dem. Det är lika viktigt att använda dem med sunt förnuft och att barn som har tillgång till dem står under ordentlig tillsyn. Tack så mycket.

  Lara Comi (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! I dag har parlamentet antagit ett betänkande om allmän produktsäkerhet, vilket är ännu ett viktigt steg i riktning mot ett stärkande av konsumentskyddet i EU.

I betänkandet framhålls faktiskt vikten av spårbarhet under produktens hela livscykel, och kommissionen uppmanas att vidta åtgärder för att bedöma och utvärdera nya tekniker för att stärka konsumentsäkerheten till så fördelaktiga kostnader som möjligt. Genom att EU-konsumenterna får möjlighet att känna till alla aspekter av en produkt ökar deras medvetenhet och stärks deras skydd. Jag tror att nya tekniker kan bidra till att bekämpa förfalskningar, särskilt inom textilsektorn.

Syftet med betänkandet är att skydda konsumenterna men också att skydda de företag i Europa som inte har beslutat att utkontraktera sin verksamhet. Genom detta betänkande kan vi säkert finna en utmärkt lösning på den fortsatta tvistefrågan om full spårbarhet i beteckningarna på produkter av icke-europeiskt ursprung.

Betänkande: Michèle Rivasi (A7-0035/2011)

  Paolo Bartolozzi (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Antagandet av Michèle Rivasis betänkande är resultatet av en utvärdering av hanteringen av H1N1-influensan 2009–2010, och syftet med utvärderingen är att fastställa generella normer för hur man bör agera i framtida akuta situationer på hälsoområdet.

Efter en lång och framgångsrik revideringsfas fastställs i betänkandet att de viktigaste principerna är samarbete, självständighet och öppenhet. Det ställs krav på mer omfattande och bättre samarbete mellan medlemsstaternas sjukvårdsmyndigheter och EU:s institutioner för att man ska kunna hantera riskerna på ett enhetligt och rimligt sätt.

I betänkandet syftar man till en förändrad strategi i medlemsstaterna när det gäller deras nationella planer för att hantera influensa, bland annat vaccinlager, publicering av namnen på alla de experter som rådfrågas av de europeiska sjukvårdsmyndigheterna och ett effektivt och förtroendefullt förhållande till de medier som ansvarar för att sprida budskap om folkhälsan. Därför har vi röstat för betänkandet.

  Marisa Matias (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! Vi vet mycket väl vad som hände med influensa A, och detta bör tjäna som en läxa för oss alla. Jag vet inte om ni kommer ihåg hur allt detta började, men sanningen är att det började på ett sätt och att de efterföljande reaktionerna inte alls stod i proportion till problemets omfattning.

Därför är det betänkande vi röstar om här i dag så viktigt: vi måste dra lärdom av vad som gjordes så att det inte upprepas. Vi har rätt att veta vem som fattade besluten, hur allting hände och vem det var som beslutade att det skulle ske på detta sätt. Vi har också rätt att veta vilka länder som reagerade på ett visst sätt och varför de reagerade utan att visa öppenhet, och detta måste vi få veta utan att lämnas i minsta tvivelsmål. Vi har nämligen fortfarande våra tvivel om det var några affärer med i spelet. Vi behöver en garanti för att det inte finns några spår kvar, oavsett om det var några affärer med i spelet eller ej i samband med denna influensa.

Därför anser jag att man måste ta itu med allt som innebär risker för folkhälsan, men man måste också ta hänsyn till hur detta görs och vem det är som betalar.

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Fru talman! En av de viktigaste slutsatserna i det betänkande om hanteringen av H1N1-influensan som vi har röstat igenom är avsaknaden av en oberoende utvärdering utförd av nationella och europeiska sjukvårdsorgan. Detta leder till dåligt underbyggda beslut på sjukvårdsområdet. Det är oroväckande att ett vaccin aldrig tidigare har fått marknadsauktorisation utifrån så få tillgängliga data om vaccinets effekter, vilket f.d. ECDC-chefen Zsuzsanna Jakab hävdade i ett svar på en fråga om säkerheten för adjuvantia i vaccinet mot H1N1-pandemin. Det krävs större insyn i beslut som gäller människors hälsa. I Polen har hälso- och sjukvårdsministern beslutat att inte köpa vacciner eller genomföra något vaccinationsprogram, trots påtryckningar från medierna och många andra grupper. Man kanske kan förlåtas för att man undrar över hur stressande det är för medborgarna att dagligen bombarderas med information om att de bör vaccineras. Man kanske också kan förlåtas för att man undrar om det är etiskt att uteslutande inrikta sig på profit, att försumma medborgarnas hälsa och att som en följd härav undergräva förtroendet för de officiella vaccinationsrekommendationer som är avsedda att skydda oss mot epidemier. Tack så mycket.

Betänkande: Crescenzio Rivellini (A7-0023/2011)

  Antonello Antinoro (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! De rekommendationer som antagits av Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) har tills vidare införlivats med EU-lagsitftningen på ett provisoriskt sätt, genom årliga regleringar av fiskemöjligheterna. Dessa regleringar avser åtgärder för konservering, förvaltning, utnyttjande, övervakning och försäljning av fisk- och akvakulturprodukter i Medelhavet.

Eftersom dessa rekommendationer har en permanent karaktär krävs det dock ett mer stabilt rättsligt instrument för att de ska kunna införlivas med EU-lagstiftningen. Därför är det lämpligt att införliva dessa rekommendationer via en enda lag som i framtiden kan kompletteras med ytterligare rekommendationer. Detta är vad vi har gjort i dag, och det kommer att ge lagen större stadga samtidigt som det innebär ett viktigt steg i riktning mot förenkling.

På denna punkt är AKFM:s avtalsslutande parter skyldiga att se till att de överenskomna åtgärderna genomförs fullt ut från och med överenskommet datum. Därför var det nödvändigt att i tid införliva denna lag med EU-lagstiftningen för att dessa internationella åtgärder ska vara direkt tillämpliga på fysiska och juridiska personer runtom i EU och för att det ska råda rättssäkerhet i detta avseende.

  Marek Józef Gróbarczyk (ECR). – (PL) Fru talman! Vår grupp stöder detta betänkande eftersom det är ett inslag av helt avgörande betydelse i planerna för en gemensam framtida fiskeripolitik. Med tanke på de förändringar vi står inför är regionaliseringen ytterst viktig, och det är lika viktigt att se till att denna politik bygger på just regionalisering.

Vi kommer att få en debatt om kasserad fisk, en skamlig debatt om en illa genomtänkt lagstiftning. Lagstiftningen bör bygga på åtgärder av detta slag eller, med andra ord, på regionalisering, och vi bör skapa en gemensam fiskeripolitik som tar hänsyn till detta. Tack så mycket.

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Fru talman! Om vi tittar på utvecklingen för våra gemensamma avtal, den gemensamma fiskeripolitiken och den gemensamma jordbrukspolitiken, kan människor tydligt se resultatet.

Medan detta på vissa områden har lett oss till att öka produktionen till artificiella priser har vi också sett våra fiskbestånd tömmas och vi har sett problem med kasserad fisk. Det är alldeles uppenbart att systemet har misslyckats. Det är dags för oss att erkänna att det bästa sättet att gå vidare är ett system som bygger på äganderättigheter och äganderättigheter som går att överföra till framtida generationer som är intresserade av att säkerställa resurserna inte bara för sin egen generation utan också för framtida generationer.

Om vi bara kunde lära oss att följa lagen och om vi bara kunde tillämpa äganderättigheter på fiskeripolitiken skulle vi få en hållbar fiskeripolitik, inte bara när det gäller EU:s gemensamma fiskeripolitik utan också globalt, och då skulle vi inte behöva dessa avtal.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Fru talman! Varje dag dumpas tusentals ton död fisk från fartyg i havet. Fisken sjunker – fjällen och benen belastar havsbottnarna och de lider av ett havs förvandling till någonting rikt och främmande – så som Storbritanniens nationalskald uttrycker det. För en gångs skull är metaforen alltigenom träffande. Nu har kommissionen sent omsider vaknat, flera år efter att problemet med dumpning av fisk först uppstod, och har försökt göra någonting åt det.

Varje lösning som föreslås av kommissionen skulle dock i sig innebära perversa incitament – man kan begränsa antalet dagar en båt är ute till havs, man kan begränsa storleken på maskorna i nätet och man kan tvinga skepparna att landa varenda liten skarpsill de fångar. Allt detta bottnar i det existentiella problem som den gemensamma fiskeripolitiken rymmer, och problemet är just att det är en gemensam politik. Den definierar fiske som en gemensam resurs som alla nationer har lika stor tillgång till. Ingen har något ägande och därför är det ingen som är motiverad att betrakta fiske som en förnybar resurs.

Vi måste kopiera vad Island, Nya Zealand, Falklandsöarna och andra platser har gjort genom att motivera skepparna att konservera och genom att ge dem äganderättigheter. Det enda sätt man kan göra detta på är genom att återinföra nationell kontroll över territorialvatten.

ORDFÖRANDESKAP: STAVROS LAMBRINIDIS
Vice talman

Betänkande: Anni Podimata (A7-0036/2011)

  Jens Rohde (ALDE). – (DA) Herr talman! En stor majoritet i parlamentet har än en gång beslutat att vi här i kammaren ska stödja en skatt på finansiella translaktioner. Av alla de skatter som vi kan tänkas införa är den så kallade Tobinskatten den dummaste av alla. Det enda positiva man kan säga om denna skatt är att det aldrig har blivit något av den. Om den nu var ett uppenbarelseodjur, varför införde man den då inte för flera år sedan?

Första gången den togs i beaktande var i början av 1970-talet. Varje gång det är kris dras den här gamla åtgärden upp och efter en liten stund inser vi att den inte är någon bra idé. Det är helt enkelt ingen bra idé att införa en skatt endast i Europa eftersom vi har fristäder och kapitalet därmed kan flytta någon annanstans i Europa. Det är snarare en skatt på handel än en på vinster. Tobinskatten är ingen lösning på någonting, vilket James Tobin själv erkände för några år sedan.

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den senaste ekonomiska och finansiella krisen har blottat allvarliga brister i de rättsliga och tillsynsmässiga ramarna för det globala finanssystemet.

I EU följdes finanskrisen av en relativt stor statsfinansiell kris där en viktig faktor var det överdrivna och i flera fall omotiverade marknadstrycket på nationella obligationer. Ännu en gång var det kortsiktiga och höggradigt spekulativa transaktioner som stod i centrum för krisen, vilket understryker det tydliga sambandet mellan ineffektiv finansiell reglering å ena sidan och tillsyn och de offentliga finansernas hållbarhet å den andra.

Krisens ekonomiska kostnader återstår att utvärdera till fullo. Vad som dock är helt klart vid det här laget är att världen och EU inte har råd med och inte bör tillåta ännu en kris av motsvarande storlek.

För att vidta omfattande och integrerade åtgärder mot krisen behöver vi nya och innovativa finansieringsmekanismer som kan tygla spekulationen och återställa finanssektorns huvuduppgift. En förändring är därför nödvändig, och den bör ske i en extremt positiv riktning.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag är för att införa en global transaktionsavgift. Kommissionen bör göra en konsekvensanalys så snart som möjligt för att se om en sådan avgift kan införas på europeisk nivå i ett första steg, och det är EU som bör fatta besluten mot bakgrund av denna analys.

I London får man varje år in skatteintäkter på sju miljarder euro genom en extra börsskatt. Det är inte riktigt samma sak som den transaktionsavgift som vi diskuterar här, men resultaten från London och effekterna av dem är hoppingivande, så kommissionen bör genomföra en konsekvensanalys omgående, så att vi sedan kan fatta beslut på EU-nivå.

  Alfredo Antoniozzi (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den ekonomiska och finansiella krisen som har haft Europa i sitt grepp de senaste åren har avslöjat allvarliga brister i de rättsliga ramarna.

Vi måste utarbeta nya instrument som kan tygla spekulationen och återställa finanssektorns uppgift. Vi måste möta den reala ekonomins behov och stödja långsiktiga investeringar samtidigt som vi ser till att ansvaret blir jämnt fördelat mellan de största finansiella aktörerna. På så sätt kommer vi att kunna skapa nya resurser för att möta globala och europeiska utmaningar såsom klimatförändringarna och de mål som ställts upp i Europa 2020-strategin.

Jag hoppas dock att man lägger mer krut på åtgärderna för offentlig tillsyn av och transparens i innovativa finansieringssystem som ju är en nödvändig förutsättning för att de ska kunna införas.

  Salvatore Caronna (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att antagandet av Anni Podimatas betänkande utgör ett viktigt steg framåt mot en mer balanserad, progressiv och starkare ekonomisk och statsfinansiell politik i Europa.

Alla har nu insett att Europa, som samordnande myndighet för de 27 länderna, omedelbart måste skaffa ekonomiska och finansiella instrument som kan kontrollera ekonomin och inte bara foga sig efter den. Av den anledningen har den föreslagna beskattningen av finansiella transaktioner orsakat mycket ståhej, väckt stor uppmärksamhet och skapat många diskussioner. Det betyder mycket att majoriteten av parlamentet har röstat för förordningen eftersom man nu för första gången inte bara låter saken bero, och därmed har vi tagit ett steg framåt.

Jag hoppas verkligen att kommissionen och rådet fortsätter på den vägen.

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den senaste ekonomiska krisen har avslöjat allvarliga brister i systemet för att övervaka finanssektorn och ett behov av att åtgärda dem med nya instrument och en ny statsfinansiell politik.

Finanssystemet har börjat alstra vinster från spekulativa transaktioner och det är absurt att denna sektor inte beskattas på något sätt. Vi behöver ett botemedel, en skatt på finansiella transaktioner, och därför röstade jag för.

På andra områden, som till exempel energi och miljö, har EU lyckats bli världsledande i sin politik och har stått som exempel och inspirerat andra länder utanför EU. Jag anser att vi bör göra detsamma när det gäller finanssystemet. Jag hoppas att kommissionen agerar snart och lägger fram ett lagstiftningsförslag som uppfyller medborgarnas förväntningar då det är de som har fått ta smällen av krisen.

  Lara Comi (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Om man vill införa en ny skatt ska man alltid ta den under noggrant övervägande. Den kan å ena sidan innebära att man får ett incitamentsystem som minskar risker och negativa externa effekter men den kan å andra sidan säkerligen skapa snedvridningar som kan straffa de europeiska finansmarknaderna.

Jag är övertygad om att inkomsterna från spekulativa verksamheter och finanstransaktioner bör beskattas. Men jag tycker även att man ska utvärdera för- och nackdelarna noggrant och att en sådan skatt ska utredas grundligt så att den ger den önskade effekten utan att tillgångarna uteblir.

Jag måste dock påpeka att om EU skulle vara ensamt om att införa den kan det rent logiskt innebära att EU förlorar konkurrenskraft och att man då inte skulle ha några praktiska verktyg för att förmå andra globala ekonomiska aktörer att följa EU:s exempel. Just därför är jag för en beskattning, förutsatt att den införs globalt och efter att ha diskuterats bland G20-länderna.

  Giommaria Uggias (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi var idag glada över att anta de åtgärder som Anni Podimata föreslog. För oss som ingår i den italienska delegationen från partiet Italia dei Valori inom gruppen Alliansen för liberaler och demokrater för Europa var det en mycket tillfredsställande stund eftersom det visar att parlamentet kan följa upp sina principförklaringar.

Redan vid debatten om Pervenche Berès betänkande om den finansiella, ekonomiska och sociala krisen argumenterade vi för en beskattning av finanstransaktioner. Idag togs frågan upp och vi är glada över att meddela att vi röstade för förslaget eftersom denna skatt kommer att flytta finansiella resurser från den finansiella ekonomin – och därmed bort från finansiella spekulationer – till den reala ekonomin. Skatten kommer även att leva upp till millennieutvecklingsmålen och bidra till stora EU-projekt inom infrastruktur, forskning och ekologisk omstrukturering samt till vårt produktionssystem.

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Herr talman! När vi ser tillbaka på den här finanskrisen måste vi se till att lära oss vissa läxor. Vi måste till exempel lära oss att en olämplig reglering ibland kan skapa problem, vilket den statliga återinvesteringslagen Community Reinvestment Act i USA gjorde. Med den uppmuntrades bankerna att låna till kunder som inte var kreditvärdiga. När en av tio av dessa kunder inte kunde betala satte det igång en subprime-kris och vi har sedan sett vilka konsekvenser den fick.

Vi måste förstå konsekvenserna av att trycka pengar alltför billigt, av att hålla nere räntesatserna så att många fattar dåliga investeringsbeslut och av att inte inse att pengar har ett värde i sig. Den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises sade att om man fattar dåliga beslut och gör felinvesteringar, så förlorar alla och kreditcykeln brister när marknaden justerar sig själv. Det var precis det som hände. Vi måste också lära oss att banker aldrig någonsin igen får tillåtas bli för stora för att kunna misslyckas.

Vilket budskap sänder vi ut till bankerna om vi inför den här skatten för att skaffa pengar? Bankerna kommer att säga till sig själva att de kan fortsätta att bete sig som förut, utan tillbörlig aktsamhet, och att de kan kollapsa för då löser skattebetalarna ut dem.

Det är dags att vi lär oss läxorna från finanskrisen.

Betänkande: Edite Estrela (A7-0032/2011)

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De stora ojämlikheter som fortfarande finns mellan medlemsstaterna är ett tydligt bevis för att rätten till EU-medborgarskap ännu inte är garanterad. I Bulgarien eller Rumänien kan man inte hävda sin rätt till hälsa i samma utsträckning som på vissa andra platser, så det är uppenbart att denna resolution, med alla dess komplikationer, kan bli en användbar referenspunkt.

Idag firar vi Internationella kvinnodagen och det råder ingen tvekan om att det fortfarande är mycket svårare för kvinnor att få tillgång till behandling och stöd. Därför behöver vi mer information, fler förebyggande åtgärder, mer behandling och rehabilitering och en sundare livsstil.

Det som krävs är att vi gör sundare val i vår livsstil, så vi måste säga nej till missbruk, fetma, alkohol, rökning och infektionssjukdomar. För att kunna göra det behöver vi en reell sammanhållningspolitik som ser på rätten till hälsa som ett verkligt mål i EU.

  Christa Klaß (PPE). – (DE) Herr talman! Vår huvudsakliga uppgift måste alltid vara att bibehålla hälsan. I andra hand ska vi återställa hälsan. Utbildning är nyckeln till det i alla medlemsstater. Hälsosam näring och motion och en bra nivå av allmän utbildning är särskilt viktigt. Det här är i grund och botten medlemsstaternas sak. EU bör främja att man i de olika områdena delar med sig av kunskaper när det gäller utbildning inom hälsa. Trots de många goda idéerna i betänkandet röstade jag emot det. Jag är helt emot punkterna 25, 26 och 29. De viktiga etiska och moraliska beslut som medlemsstaterna fattar i frågor om reproduktionstekniker och abort har inget där att göra. Att nämna abort i samma mening som preventivmedel utan att ens nämna rätten till liv speglar inte det kristna Europas åsikt.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Det är helt riktigt att ojämlikheterna inom hälsa varierar ganska stort inom EU. Medlemsstaterna är mycket olika, liksom deras praxis och traditioner. Det är uppenbart att om vi ser framåt och vill minska dessa skillnader i hälsovård på EU-nivå behöver vi mer utbildning i och medvetenhet om vilka saker som påverkar hälsan.

Socioekonomisk status har förstås ägnats mycket uppmärksamhet i betänkandet, men jag anser att det är viktigt att fokusera på grundläggande saker såsom tillgång till hälsovård, motion, kost och så vidare. Om vi vill se framåt och skapa ett bättre och hälsosammare Europa måste vi belysa hur viktiga dessa frågor är. Jag anser att vi behöver utbyta bästa praxis.

Jag avstod från att rösta om det här betänkandet eftersom jag tycker att det innehåller mycket som är irrelevant. Jag hoppas att vi kan koncentrera oss på att minska ojämlikheterna i hälsa universellt och i EU.

– Betänkande: Joly (A7-0027/2011)

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Herr talman! En av de saker som bekymrat mig mest i de senaste årens diskussion om beskattning på internationell nivå är angreppet på länder som Caymanöarna, när dessa inte gjort något annat än att lyda det råd vi har gett dem i utvecklingsfrågor. I många år har vi sagt till öarna i Karibien och till andra utvecklingsländer att de bör satsa på diversifiering och inte bara producera socker och bananer, börja klättra uppåt i värdekedjan och börja skaffa sig expertkunskaper om tjänster.

Det har Caymanöarna gjort, och 40–50 procent av deras ekonomi består nu av finansiella tjänster, detta tack vare deras skatteneutrala system. Det är inte skattesmitning utan skatteneutralitet. De medel som placeras där beskattas inte två- eller trefaldigt. Men vad gör EU:s hycklande imperialister när Caymanöarna börjar konkurrera med dem om beskattning? De beter sig som imperialisterna från förr i tiden och försöker anklaga Caymanöarna för att vilja konkurrera med EU. Vi borde skämmas för denna EU-imperialism!

  Nirj Deva (ECR). – (EN) Herr talman! Det bar mig emot att stödja betänkandet av min vän Eva Joly, eftersom hon började tala om europeisk och global skatt.

Medel till ett värde av 880 miljarder US-dollar förs ut från utvecklingsländerna på olika lagliga och olagliga sätt och sätts in på banker i Europa och i västvärlden. Vi satsar från vår sida 60–70 miljarder av de europeiska skattebetalarnas pengar på program för att utrota fattigdomen i utvecklingsländerna. Hur mycket bättre hade det inte varit om dessa pengar – de 880 miljarder US-dollar som försvinner ut ur utvecklingsländerna och sätts in på våra banker – hade stannat kvar i och utvecklat dessa utvecklingsländer så att de kunde växa fortare, få möjlighet att bygga upp kapital och utveckla äganderättigheter och handelspraxis?

– Betänkande: Papastamkos (A7-0030/2011)

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vid en tidpunkt när EU uppmanas att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken är det än viktigare att säkerställa samstämmighet mellan jordbrukspolitiken och utrikeshandelspolitiken.

Jordbruk och handel är faktiskt två politikområden som griper i varandra. Dynamiken inom dessa områden inverkar på och påverkas också i allt högre grad av de regelverk som antas på multilateral, interregional, regional och bilateral nivå. Dessa regelverk är inte statiska utan skapar hierarkier och utvecklas genom förhandlingar.

Mångfalden av regelverk, skilda handelsintressen, spända handelsförbindelser och handelstvister speglar komplexiteten inom ländernas interna jordbrukspolitik och den internationella handeln. Jordbruket är inte enbart en ekonomisk verksamhet, utan jordbruks- och livsmedelspolitiken ska uppfylla grundläggande mål, såsom en tryggad livsmedelsförsörjning och livsmedelssäkerhet. En effektiv avvägning mellan handelsrelaterade och icke handelsrelaterade aspekter blir därför den huvudsakliga utmaningen.

Vår handelspolitik kommer därför att få avgörande betydelse för om jordbruket ska fortsätta att bidra fullständigt och på ett positivt sätt till dessa mål utan att man påverkar dess dynamik.

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Herr talman! Livsmedelsförsörjningen prioriteras inom den gemensamma jordbrukspolitiken. För att åstadkomma en ordentlig livsmedelsförsörjning bör den internationella handeln ske på korrekta villkor. Man bör slå fast att rättvis konkurrens har en mycket viktig roll i detta avseende. Jordbrukare och livsmedelsproducenter i EU måste uppfylla ytterst stränga EU-standarder och betala mycket pengar för att anpassa sina produkter efter dessa stränga standarder och regler.

Ändå har EU i praktiken inte någon kontroll över producenter och jordbrukare från tredjeländer som exporterar enorma mängder livsmedelsprodukter till oss. För det första är dessa avtal orättvisa mot våra egna producenter, och för det andra leder denna politik till att EU-medborgarnas hälsa äventyras, eftersom EU inte har någon egentlig kontroll över kvaliteten på dessa produkter, och detta måste omedelbart ändras.

  James Nicholson (ECR). – (EN) Herr talman! Först vill jag säga att jag röstade ja till betänkandet, eftersom jag anser att det ger en mycket tydlig beskrivning av de problem som EU:s jordbrukssektor och jordbrukare står inför, särskilt när det gäller handelspolitiken.

Jag säger rent ut att jordbruket i EU inte bör offras på något sätt för att säkra handelsavtal, t.ex. med Mercosurländerna. Men tyvärr verkar det vara just ditåt det bär i väg. Jordbruket i EU verkar betraktas som en bricka i förhandlingsspelet. Om det verkligen stämmer har vi stora problem framför oss i många jordbrukssektorer, särskilt inom boskapssektorn. Med likvärdiga standarder bör vår efterfrågan inte få negativa följder för någon, vilket innebär att importen till EU bör uppfylla samma standarder som gäller för våra egna producenter. Det är utan tvekan vårt ansvar inför konsumenterna att se till detta.

Jag är också mycket negativ till kommissionens inställning till parlamentet i detta avseende. Det är oacceptabelt att den försöker hålla oss utanför. I fortsättningen av förhandlingarna vill jag att man tar hänsyn till synpunkterna från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Herr talman! Georgios Papastamkos betänkande innehåller några mycket bra förslag. EU deltar i åtskilliga multilaterala och bilaterala förhandlingar med olika grupper, såsom Världshandelsorganisationen. Handeln med jordbruksprodukter spelar en mycket viktig roll på detta område, särskilt när det gäller tillträde till EU-marknaderna.

EU är nettoimportör av jordbruksprodukter. Under de fyra åren efter reformen av sockermarknaden gick vi från att ha varit nettoexportör till att bli nettoimportör. Vi importerar 70 procent av jordbruksprodukterna, produkter som exporteras av utvecklingsländer. VI har ett handelsunderskott i förhållande till Mercosurländerna. Som Jarosław Kalinowski påpekade omfattar importen till EU-marknaderna jordbruksprodukter som producerats enligt andra standarder, medan de europeiska jordbrukarna åläggs stora kostnader i samband med djurens välbefinnande och miljöskydd.

Vi får inte förstöra det vi uppnått med den gemensamma jordbrukspolitiken, som finansieras ur EU:s budget, genom att fatta beslut som gör denna politik mindre effektiv. Vi måste se till att det finns synergieffekter mellan den gemensamma politiken och den handelspolitik som förs av EU.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag vill också säga några ord om Giorgios Papastamkos betänkande. Det är ett mycket gediget arbete, och det ger också en god och bred bild av hur EU:s jordbrukspolitik och handelspolitik är knutna till varandra och vilken typ av politiskt instrument som jordbrukspolitiken är i EU.

Det framgår tydligt av vår budget att jordbruket är en viktig del av den. Det är därför som ämnet jordbruk alltid tas upp när man talar om EU:s politik. Då bör man komma ihåg att eftersom vi också importerar mycket livsmedel till EU från olika håll, särskilt från tredjeländer, måste vi följa dessa etiska standarder. Renhet är en mycket viktig fråga i detta avseende.

Det är också viktigt att komma ihåg att ta hänsyn till jordbruksproduktionen i olika delar av vår egen kontinent, bland annat de geografiskt mer perifera länderna, även Finland, där det finns expertkunskaper på hög nivå, rena produkter och så vidare. När vi talar om jordbrukspolitik, och om vi ska fortsätta att investera i den i framtiden, måste vi bibehålla dessa höga etiska standarder.

  Janusz Wojciechowski (ECR). – (PL) Herr talman! Jag röstade för Giorgios Papastamkos betänkande, som jag uppskattar. Det gläder mig att parlamentet tydligt har tagit ställning för att försvara livsmedelsförsörjningen i EU, som äventyras till följd av orimliga undantag i de internationella handelsförhandlingarna om livsmedel.

Det finns en stark lobbygrupp i EU som verkar för att minska livsmedelsproduktionen i EU och öka livsmedelsimporten från tredjeländer, eftersom vår import är lönsam för denna grupp. Detta blev tydligt vid t.ex. reformen av sockermarknaden. EU bör inte vika sig för denna lobbygrupp utan erbjuda motstånd av hänsyn till sin egen livsmedelsförsörjning. En politik där man viker sig för lobbygruppen nu när efterfrågan på livsmedel ökar slår tillbaka mot oss själva på lång sikt.

  Inese Vaidere (PPE). – (LV) Herr talman! En av de viktigaste drivkrafterna i utvecklingsländernas ekonomiska utveckling är rättvis handel med jordbruksprodukter. Det är också synnerligen viktigt att bidra till att minska fattigdomen och förhindra livsmedelskriser. Många regioner och länder i Europa är beroende av jordbruket, särskilt i de nyaste medlemsstaterna. Dessutom måste dessa regioner också konkurrera med latinamerikanska producenter, som inte behöver följa lika stränga kvalitetsstandarder och som drar nytta av sänkta tullar. Denna situation leder till markant försämrad konkurrenskraft och lönsamhet för våra jordbrukare. Därför stöder jag betänkandet, i vilket man efterlyser en översyn av EU:s handelspolitik, regelbunden utvärdering, tillämpning av enhetliga standarder för jordbruksprodukter från tredjeländer samt tillträde till EU-marknaden för jordbruksprodukter från tredjeländer endast om våra jordbrukare kompenseras för de förluster som skulle drabba dem på grund av den ökade importen av jordbruksprodukter från tredjeländer. Tack.

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Herr talman! När jag talar med mina vänner i många av de fattigare länderna i världen och frågar dem hur vi på bästa sätt skulle kunna hjälpa dem att åtgärda och minska fattigdomen i deras länder, säger de ofta att bistånd inte är svaret. Till hjälp för dem vore i stället om vi kunde hjälpa entreprenörerna i deras länder att skapa välstånd på plats och om de fick möjlighet att bedriva handel med oss i EU. Vi kan hjälpa till genom att öppna våra marknader.

Ett av de största problemen med detta är att vi har den gemensamma jordbrukspolitiken. Även Förenta staterna har alla möjliga subventioner. Vi förespråkar frihandel, men det är dubbelmoral när vi stänger våra marknader för den mycket goda produktionen från utvecklingsländerna. Till råga på allt använder vi oss av något som kallas sanitära och fytosanitära standarder. Naturligtvis vill vi alla ha säkrare livsmedel, men ganska ofta används dessa standarder som icke-tariffära hinder för import från utvecklingsländerna.

Det är dags att lita på konsumenterna. Så länge livsmedlen är säkra bör vi låta konsumenterna avgöra om de vill att livsmedlen ska odlas i Europa eller någon annanstans. Låt oss sluta subventionera olönsamma och icke-fungerande industrier i EU.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! EU:s gemensamma jordbrukspolitik saknar motstycke när det gäller slöseri, korruption, bysantinsk byråkrati, egosim, dubbelmoral och brist på moral.

I slutet av 1950-talet var den Argentinas ambassadör i EU utsedd till talesman för utvecklingsländerna. Han menade att de hade förståelse för om man var tvungen att subventionera jordbrukarna i EU, att de ogillade att vi inte släppte in deras produkter men hade förståelse även för detta. Däremot bad han oss att inte bestraffa dem dubbelt genom att sedan dumpa vårt överskott på deras marknader. EU lyssnade inte då och har inte heller lyssnat sedan dess.

De senaste WTO-förhandlingarna kallades i optimistisk anda för ”Everything but Arms” [allt utom vapen]. Naturligtvis ändrades mottot snabbt till ”everything but farms” [allt utom jordbruk], eftersom EU har bestämt sig för att just denna nischsektor ska få behålla sin skyddade och subventionerade ställning.

Betänk vad som har hänt. Den gemensamma jordbrukspolitiken har funnits sedan 1960. Det är vad EU har ägnat sig åt under längst tid. Om det här är vad vi har uppnått – ekologisk katastrof, fattigdom och inflation till följd av högre livsmedelspriser – hur tänker vi då om vi vill ge ytterligare makt åt dessa institutioner?

  Nirj Deva (ECR). – (EN) Herr talman! I vanliga fall håller jag helt och hållet med om vad min vän Syed Kamall säger, men i dag har jag en annan åsikt. Efter att ha funderat länge och väl har jag kommit fram till att livsmedelsförsörjningen är mycket viktig för vår globala befolkningstillväxt. EU bör trygga sin egen livsmedelsförsörjning. Det betyder självförsörjning, varken överproduktion och dumpning i utvecklingsländer eller underproduktion, som leder till att vi tar mat från människor som svälter.

Vi bör alltså satsa på självförsörjning i EU, självförsörjning i Asien, självförsörjning i Afrika och likaså i Förenta staterna. Om vi har självförsörjning som mål i våra program, kan allt annat bli föremål för internationell handel. Livsmedel är inget som får sättas på spel.

– Betänkande: Häusling (A7-0026/2011)

  Christa Klaß (PPE). – (DE) Herr talman! Jag röstade för Martin Häuslings betänkande. Protein är absolut nödvändigt för att djuren ska få i sig hälsosam föda. EU måste vidta åtgärder för att trygga sin proteinförsörjning. Vi måste överväga alla möjligheter i detta avseende, från stöd till forskning och odling till information och utbildning för jordbrukare när det gäller fördelarna med vedertagna metoder och växelbruk. Vi får inte förlora siktet på den godtagna principen om kretsloppsekonomin. Kommissionen måste se över förbudet mot animaliskt protein i foder för icke-idisslare, samtidigt som förbudet mot kannibalism respekteras. I synnerhet bör kommissionen överväga möjligheten att använda animaliskt protein till benmjöl för svin och fjäderfä. Beredningen av detta material måste följa nuvarande stränga regler för skydd av människors hälsa och miljön. Värdefulla proteinkällor blir för närvarande förstörda bara på grund av att vi inte kan organisera vår hantering av dessa produkter på rätt sätt.

  Janusz Wojciechowski (ECR). – (PL) Herr talman! Jag beklagar att Martin Häuslings betänkande, som är ett bra betänkande, inte fick stöd hos föredraganden själv på grund av obetänksamma ändringsförslag. Även jag röstade mot antagandet. Jag anser inte att det finns anledning att använda ändringsförslagen till betänkandet för att främja undantag för genetiskt modifierade organismer (GMO) i EU, och jag anser inte att vi bör främja GMO. EU bör försvara det traditionella och naturliga jordbruket. GMO-grödor utgör ett hot mot jordbruket i EU och mot livsmedelssäkerheten, och därför håller jag med föredraganden. Jag följde hans exempel i denna fråga. Tack så mycket.

– Betänkande: Nedelcheva (A7-0029/2011)

  Francesco De Angelis (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag tacka föredraganden Mariya Nedelcheva för hennes bidrag. Att tala om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet i dag är inte, och får inte vara, bara en övning i retorik.

Tvärtom är kvinnors sysselsättning en strategisk fråga för EU, både i kulturellt och ekonomiskt hänseende. De data som finns visar att BNP skulle öka med 30 procent om sysselsättningsnivån bland kvinnor skulle vara lika hög som bland män. Den pågående krisen får därför inte göra att vi går bakåt i utvecklingen utan vi måste i stället gå framåt mot aktiva åtgärder för kvinnors sysselsättning. Vi behöver därför riktade sysselsättningsåtgärder som gör det möjligt att bedöma krisens inverkan på kvinnor och att hitta lösningar som motverkar konjunkturens effekter.

En fördel med betänkandet är dessutom att det är inriktat på positiva åtgärder för att främja kvinnors sysselsättning, frågan om yrkesutbildning och kvinnligt företagande. Slutligen vill jag säga att det finns ett annan utmaning, nämligen det allvarliga problemet med våld mot kvinnor. Det behövs nu ett övergripande EU-direktiv om förebyggande och bekämpning av alla former av våld mot kvinnor.

  Jens Rohde (ALDE). – (DA) Herr talman! När man lyssnar till debatten om kvotering av kvinnor till styrelser för börsnoterade företag står det klart att det gång på gång förs ett skyttegravskrig här i parlamentet, och det är verkligen synd. Jag gör ingen hemlighet av att jag bestämt motsätter mig lagstiftad kvotering, dels eftersom jag anser att det är dåligt för företagen, dels eftersom det också är dåligt för de kvalificerade kvinnor som automatiskt kommer att marginaliseras i styrelserna. Jag säger därför nej till kvotering. Vi skulle dock kunna inta en pragmatisk hållning och diskutera om vi inte skulle kunna begära att börsnoterade företag utarbetar en jämställdhetspolicy och vissa egna mål, så att de själva bestämmer vilka dessa mål ska vara. Det skulle gynna både de kvinnor som lyckas komma in i styrelserna genom denna strategi och företagen, eftersom de då får inflytande över de mål som de ska uppnå. Enligt min mening bör vi försöka med lite pragmatik för företagens och de berörda kvinnornas skull.

  Debora Serracchiani (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för betänkandet om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen – 2010 och betänkandet om fattigdom bland kvinnor i Europeiska unionen, och det gläder mig att detta har diskuterats samma dag som internationella kvinnodagen fyller hundra år.

Visserligen har vi direktiv 2002/73/EG om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor, men det krävs ändå ytterligare åtgärder för att detta ska införlivas korrekt. Det räcker med att påpeka att kvinnors utbildningsnivå visserligen har höjts markant de senaste åren och att det nu är fler kvinnor än män som tar examen, men fortfarande är de flesta kvinnor kvar i traditionellt kvinnliga branscher, och de får ofta lägre lön och färre tjänster förenade med ledningsansvar inom alla samhällsområden i jämförelse med männen.

Bristen på stödtjänster för anhöriga som är beroende av dem, t.ex. barn, funktionshindrade och äldre, på rimliga tjänstledighetssystem och på flexibla arbetsförhållanden utgör hinder för kvinnors förvärvsarbete.

Avslutningsvis vill jag påminna om de kvinnor i världen som kämpar för de mest grundläggande rättigheterna, och jag önskar att parlamentet skulle uttrycka sin solidaritet med de iranska kvinnorättsorganisationer som i dag går ut på gatorna och uppmanar kvinnor att demonstrera utan slöjan hijab.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Herr talman! Jag vill i korta ordalag förklara varför jag inte stöder resolutionen om år 2010 i ett jämställdhetsperspektiv.

I resolutionstexten stöds jämställdhet mellan kvinnor och män på många områden, men på samma gång uttalas också stöd för abort – att avsluta ett nytt liv. Texten står i strid med FN:s resolution enligt vilken abort aldrig bör användas som en form av preventivmedel.

När parlamentet antar denna resolution blandar man sig inte bara i medlemsstaternas angelägenheter utan bortser framför allt också från rätten till liv som ingår i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Jag beklagar att en majoritet av parlamentet stöder denna text. Det är en varningssignal, och jag uppmanar de nationella organisationerna att framföra protester till de ledamöter som representerar dem i parlamentet.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag tycker att det är mycket viktigt att tala om jämställdhet mellan kvinnor och män i parlamentet, och inte bara i dag när vi firar en särskild dag utan ständigt. Det är verkligen viktigt att komma ihåg att vi är skapta till män och kvinnor. Det är en källa till välstånd, men det betyder inte att man är sämre eller svagare på grund av att man är man eller kvinna. Vi är också skapta med lika värde. Därför är det mycket viktigt att se till att vi nu äntligen på 2010-talet kan vara jämställda i Europa, vilket skulle innebära att män och kvinnor också skulle behandlas lika på arbetsmarknaden. I nuläget kan man konstatera att kvinnor ständigt har klarat sig sämre när det gäller lön och så vidare, och så får det inte vara i ett civiliserat samhälle. I stället måste vi se till att jämställdhet kan genomföras i ordets rätta bemärkelse.

Kvotering kommer att behövas så länge vi utgår från att alla är lika värda, och därefter är kompetensen på arbetsmarknaden i slutändan den avgörande faktorn.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Herr talman! I dag har vi godkänt ytterligare ett initiativ, men som kommissionsledamoten säger måste vi gå från ord till handling.

Trots åtgärderna uppnår vi inte jämställdhet. Kvinnor är välutbildade. Enligt de senaste uppgifterna från universiteten når kvinnor bättre resultat, men diskrimineringen fortsätter ändå. Det gäller särskilt kvinnor med funktionshinder, äldre kvinnor och invandrarkvinnor, som diskrimineras i dubbel bemärkelse.

I dag har vi utöver detta initiativ fått höra många ställningstaganden, men vi är inte redo att föregå med gott exempel. Det räcker att nämna att kommissionens ordförande är en man eller att titta på rådets medlemmar, de roterande ordförandeskapen, rådets ordförande, parlamentets talman och revisionsrättens ordförande. Bland Europeiska centralbankens ledamöter kommer det för första gången inte att finnas några kvinnor. Titta på ordförandena i denna institutions parlamentsgrupper eller på bristen på kvinnor i vissa länders delegationer.

Bilden av europeiska politiker förblir manlig. Vi har en mycket lång väg att gå. Därför röstade jag ja till detta initiativ. Jag tror på kvotering som ett sätt att göra framsteg på denna svåra väg och framför allt på det motto som jag nämnde i början: att gå från ord till handling.

  Inese Vaidere (PPE). – (LV) Herr talman! Även om situationen har förbättrats när det gäller kvinnors rättigheter vill jag uppmärksamma åtminstone tre saker. För det första är löneskillnaderna fortfarande stora, och under krisen har dessa skillnader ökat, eftersom vi har valt att stödja bankerna, inte skolor och förskolor, där främst kvinnor arbetar. För det andra är stödet till mödrar, blivande mödrar och nyblivna mödrar otillräckligt, särskilt i de nya medlemsstaterna. Det förekommer också diskriminering på arbetsmarknaden. För det tredje är kvinnors deltagande fortfarande avsevärt mindre i politiken, där idealet skulle vara hälften kvinnor och hälften män. Samma fenomen kan ses i ledande funktioner. Jag tror inte att vi med detta betänkande kommer att kunna ge någon ny stimulans till att lösa dessa problem.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag röstade ja till betänkandet och även till kvotering. I detta avseende vill jag tacka kommissionsledamot Viviane Reding för att hon föreslog – eller rättare sagt ställde ett ultimatum – att hon skulle vidta åtgärder om det inte fanns fler kvinnor i de börsnoterade företagen om ett år. Vad kommissionsledamoten gör är att tillämpa EU:s fördrag och direktiv, där det står att jämställdhet ska råda mellan kvinnor och män.

Jag vet att kvotering upprör, och att det egentligen inte hör till demokrati, men det gör heller inte den situation som vi nu befinner oss i. I Finland infördes kvotering på lokal myndighetsnivå för 10–15 år sedan. Kvoteringen kritiserades och sågs som något som skulle ge kvinnor sämre anseende och man trodde att det inte skulle finnas tillräckligt många kvinnor som kunde fylla dessa funktioner. Men det fanns kvinnor, och denna metod har åtminstone i Finland visat att kvotering på lokal myndighetsnivå fungerar mycket bra.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Tack för att du gick in och ledde denna session. Jag vill också tacka din personal och tolkarna. Nyligen fälldes ett avgörande om att försäkringsgivare inte får diskriminera på grund av kön i syfte att ta hänsyn till skillnader i körförmåga eller skillnader i förväntad livslängd. Denna princip är felaktig på så många nivåer att det är svårt att veta var man ska börja. Ta för det första kostnaderna. Det kommer att kosta en miljard pund extra. Försäkringspremierna kommer att stiga och färre personer kommer att teckna försäkringar.

För det andra bör man beakta bristerna ur ett juridiskt perspektiv, att EU-domstolen avgör på grundval av prejudikat från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. För det tredje bör man tänka på det dåliga förtroendet. När direktiven om jämställdhet och icke-diskriminering godkändes framgick det klart och tydligt att det fortfarande skulle vara berättigat med försäkringstekniskt motiverade skillnader.

För det fjärde bör man ta upp aktivismen i rättsväsendet, alltså våra domares sätt att bortse från vad lagen säger till förmån för vad de tycker att lagen borde säga. För det femte strider detta mot rätten att ingå avtal. Om du vill försäkra mig och jag är redo att godta de villkor du erbjuder, är det inte statens sak att gå emellan och fastställa att vår överenskommelse är olaglig.

Det sjätte och mest slående argumentet är: vad har allt detta egentligen att göra med EU? Varje land skulle väl kunna utarbeta sina egna regler för jämställdhet i enlighet med sina egna korrekta demokratiska mekanismer och förfaranden. En domstol med ett uppdrag utgör ett hot. En högsta domstol med ett uppdrag är tyranni.

– Betänkande: Plumb (A7-0031/2011)

  Alfredo Antoniozzi (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Fattigdom bland kvinnor är en gammal fråga som har historiska orsaker och verkligen inte är ett resultat av en ekonomisk kris.

Jag röstade för betänkandet av Rovana Plumb, eftersom jag är övertygad om vi både i EU och på nationell nivå måste upprätthålla ett starkt engagemang för att stödja ytterligare framsteg mot jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag anser att åtgärderna i detta betänkande kommer att ge ändamålsenligt stöd till strategierna för att genomföra den europeiska jämställdhetspakt som antagits av rådet samt till åtgärdsramen för jämställdhet. Stödet kanske inte är fulländat men det är i alla fall ett steg framåt.

Uppmaningen till medlemsstaterna att ta fram särskilda program för att främja aktiv inkludering eller återintegration av kvinnor på arbetsmarknaden är det bästa beslutet i detta sammanhang. Men det är viktigt att dessa program inte bara samordnas på lokal, nationell och europeisk nivå, utan att man även hittar sätt att samordna dem med partner utanför EU.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Herr talman! Kvinnor har alltid utfört osynligt arbete: skött hushållet och gett emotionellt stöd. Det är saker man inte kan köpa eller anlita någon till. Men detta har vi inte värdesatt.

Nu kommer kvinnorna in på arbetsmarknaden men löper fortfarande risk att drabbas av fattigdom, en situation som har förvärrats i samband med den ekonomiska krisen. Jag röstade för initiativet eftersom det är vår skyldighet att utrota fattigdom bland kvinnor. Det kan ske genom att vi stärker de rättsliga instrumenten och åtgärderna så att det går att minska löneklyftan mellan kvinnor och män.

Vi måste genomföra aktiva sysselsättningsåtgärder som gynnar kvinnor och se över socialförsäkringssystemen med särskild hänsyn till äldre kvinnor och kvinnor med funktionshinder.

Låt oss främja kvinnors inträde på arbetsmarknaden eftersom det ger ökad lönsamhet, och låt oss minska löneklyftan eftersom det kommer att öka BNP med 13 procent, vilket framgår av åtskilliga undersökningar.

Det handlar om rättvisa, men framför allt är det ett tillfälle att öka EU:s konkurrenskraft.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

– Betänkande: Speroni (A7-0047/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Enligt den tyska brottsbalken och skattelagen är brottet skatteundandragande endast straffbart om skattebetalaren kände till att det var ett skatteundandragande och gjorde det avsiktligt. I föreliggande fall står det klart att skattebetalaren inte hade för avsikt att undandra sig skatt, eftersom beloppet i fråga inbetalades helt öppet till ledamotens bankkonto efter det att skattebetalaren hade skickat en faktura till företaget Speakers’ Agency. När någon av misstag underlåtit att lämna information om små belopp, som i detta fall, är det ganska vanligt att detta i allmänhet hanteras enbart inom ramen för administrativa förfaranden.

Det sätt på vilket Elmar Broks underlåtelse hanterats – varvid han inte ens erhöll förstahandsinformation om de anklagelser som riktades mot honom – är fullständigt exceptionellt. Att den allmänna åklagaren inte ens angett det exakta belopp som ledamoten skulle ha betalat in i skatt, även i form av obetald ränta, talar ännu tydligare för att det förekommer s.k. fumus persecutionis, dvs. avsiktlig politisk skada. Under dessa omständigheter är det olämpligt att upphäva ledamotens immunitet.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag instämmer i betänkandet när det gäller det olämpliga i att upphäva ledamotens immunitet. Anklagelser om brott har framförts mot en välkänd politiker när det gäller ett belopp och omständigheter som, om det hade handlat om en vanlig medborgare, enbart hade medfört förvaltningsrättsliga förfaranden.

Det rör sig i detta fall om s.k. fumus persecutionis såtillvida att förfarandena tycks ha inletts med det enda syftet att skada den berörda ledamotens rykte.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade mot att upphäva Elmar Broks immunitet, eftersom anklagelser om brott har framförts mot denna välkända politiker när det gäller ett belopp och omständigheter som, om det hade handlat om en vanlig medborgare, enbart hade medfört förvaltningsrättsliga förfaranden. Den allmänna åklagaren försökte dessutom – av oriktiga skäl och på falska och högst tveksamma grunder – inte bara undanhålla ledamot Brok information om anklagelserna, utan såg även till att fallet fick stort uppslag i medierna, vilket åsamkade den berörda ledamoten maximal skada. Det rör sig i detta fall om s.k. fumus persecutionis såtillvida att förfarandet tycks ha inletts med det enda syftet att skada den berörda ledamotens rykte, och därför vore det under dessa förhållanden i högsta grad olämpligt att upphäva ledamotens immunitet.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag lade ned min röst om betänkandet. Å ena sidan beundrar jag verkligen det arbete som Elmar Brok har utfört, men å andra sidan hyser jag allvarliga tvivel när det gäller användning av parlamentarisk immunitet för att förhindra rättmätiga rättsliga förfaranden vid skatteundandragande.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Att betala skatt är en skyldighet som ingen medborgare bör slippa ifrån. Detta har påpekats för Elmar Brok. Syftet med immunitet är inte att erbjuda skydd mot anklagelser om brott utan att skydda yttrandefriheten. Därför gläder det mig att han har rättat till sitt misstag.

Betänkandet är hur som helst obehagligt på mer än en punkt. Francesco Enrico Speroni, 5 000 euro är inget oansenligt belopp, och ingen har tvingat Elmar Brok att försätta sig i detta läge. Därför har anklagelserna om att åtalet skulle gälla ett mindre belopp enligt min uppfattning ingen grund. Jag tänker rösta nej.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det är parlamentets ansvar att försvara mandatinnehavarnas oberoende i detta parlament, och denna oberoende ställning får inte äventyras. När det gäller anklagelserna är ledamoten föremål för s.k. fumus persecutionis, med andra ord inleddes förfarandet med det enda syftet att skada den berörda ledamotens rykte. Jag ger därför inte mitt stöd till att upphäva hans immunitet.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Trots att jag personligen ogillar Elmar Brok på grund av hans olämpliga beteende och Ukraina-kritiska retorik, tycker jag att det bör finnas övertygande skäl för att upphäva immuniteten. Det är välkänt att begäran om upphävande framfördes i ett brev från den allmänna åklagaren i Bielefeld, i vilket han hävdade att Elmar Brok i sin självdeklaration för 2005 hade underlåtit att ta upp ett arvode på 5 000 euro för ett föredrag han hade hållit i München den 28 oktober 2005 vid ”Europa Forum” som anordnades av den tyska bankgruppen HypoVereinsbank. Skatten på detta belopp uppgick till 2 900 euro. Det är också känt att Elmar Brok inte betalade dessa pengar och att hans misstag upptäcktes. Nuförtiden används immunitet som en sorts redskap för att lösa egna problem eller som växelpengar för att manipulera parlamentets ledamöter.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Den tyska allmänna åklagaren begärde att den parlamentariska immuniteten skulle upphävas för ledamoten Elmar Brok. Förfarandet föranleddes av att ledamoten i sin självdeklaration inte hade lämnat information om ett arvode för ett föredrag som hållits i München. För detta arvode skulle han ha betalat 2 900 euro i skatt, vilket han nu också har gjort. I betänkandet framhålls emellertid att förfarandet i fråga inte skulle ha hanterats på samma sätt om det hade gällt en vanlig medborgare och att det finns starka indikationer på att det rör sig om politisk förföljelse. Mot denna särskilda bakgrund, och eftersom det rör sig om s.k. fumus persecutionis, röstade jag ja till att inte upphäva den parlamentariska immuniteten för Elmar Brok.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Detta betänkande innebär att parlamentet bestämmer sig för att inte upphäva Elmar Broks immunitet.

– Betänkande: Schaldemose (A7-0033/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet. För att den inre marknaden ska fungera krävs säkra produkter och trygga konsumenter. Den centrala frågan är att göra den säkrare, och detta bör inte vara ett hinder för att utvidga den. Antagandet av en gemensam strategi för att ange produktkrav innebär framsteg genom att den allmänna produktsäkerheten stärks. Det finns emellertid fortfarande utrymme för förbättringar eftersom det sker alltför många olyckor med tragiska följder på detta område, särskilt i samband med barn.

Direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet (DAPS), som reglerar de allmänna säkerhetskraven för produkter, antogs för nästan tio år sedan och behöver omarbetas för att man ska kunna avskaffa de två skikt av skilda regler för marknadskontroll som införts för och tillämpas för harmoniserade varor, beroende på om de är konsumentvaror eller inte. Den relevanta rättsliga ramen består av följande tre delar: den nya lagstiftningsramen (NLR), DAPS och de sektorsspecifika harmoniseringsdirektiven. Det är därför viktigt att harmonisera denna komplexa situation.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Befolkningen i EU måste kunna lita på att alla varor som säljs på EU-marknaden är säkra, och höga hälso- och säkerhetsstandarder måste alltid gälla.

Det är ett viktigt betänkande som kommer vid rätt tidpunkt, och jag välkomnar innehållet, särskilt när det gäller att utbyta information om undersökningar i samband med produktsäkerhet i syfte att minska dubbelarbete och spara tid och resurser.

De europeiska konsumenterna måste veta säkert att de produkter som importeras till EU uppfyller samma standarder som de som tillverkas här och att den ökade handeln inte skulle påverka produktsäkerheten. Jag stöder uppmaningen i betänkandet till kommissionen om att göra mer inom området för International Consumer Product Safety Caucus för att förhindra att farliga produkter hamnar på den inre marknaden. Det är mycket viktigt att man på den inre marknaden kan hantera internethandeln och dess inverkan på produktsäkerhet och marknadskontroll.

Det rapporteras om att allt fler produkter som säljs från tredjeländer inte uppfyller EU:s standarder, vilket utgör en risk för konsumenterna i EU.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna viktiga text. Direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet (DAPS) som reglerar de allmänna säkerhetskraven för produkter, antogs för nästan tio år sedan och behöver omarbetas, även om det har skett många förändringar globalt och inom EU de senaste tio åren. Det finns fortfarande många frågor på detta område som behöver åtgärdas för att konsumenterna i EU ska känna sig trygga. Produkter för barn kräver särskilt noggranna bestämmelser. Varje år sker olyckor i EU i samband med att barn använder osäkra produkter, vilket ibland även orsakar dödsfall. Ett huvudsyfte med översynen av direktivet om allmän produktsäkerhet måste vara att stärka marknadskontrollen, för att se till att produkter och tillverkare är spårbara samt fastställa och tillämpa standardiseringsprinciper, vilket skulle göra det lättare att förbättra skyddet för våra konsumenter och skulle ge dem tydligare och tillförlitligare information om produkterna som de köpt.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Översynen av direktiv 2001/95/EG syftar till att säkerställa att hälso- och säkerhetsskyddet för konsumenter håller hög nivå, med särskild hänsyn till de mest utsatta konsumenterna, nämligen barn och äldre. Målet är att befästa öppenhet och effektivare marknadskontroll och likaså införa snabbare sätt att ingripa så att produkter som bedöms vara farliga kan återkallas från marknaden. För att den inre marknaden ska fungera korrekt krävs det att produkterna är säkra samt att konsumenterna får information och valfrihet. Därför stöder jag betänkandet.

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) En välfungerande inre marknad handlar också om säkra produkter och konsumentförtroende.

Insatserna för den fria rörligheten för varor och ytterligare produktdiversifiering får faktiskt inte medföra att konsumentskyddet hamnar i bakgrunden. I samband med globaliseringen av marknaderna, där fler och fler produkter kommer från utlandet, särskilt från Kina, är det viktigt att prioritera det internationella samarbetet i frågor som rör produktsäkerhet.

Direktiv 2001/95/EG styr de allmänna säkerhetskrav som gäller för varor. Direktivet har emellertid inte införlivats på ett enhetligt sätt i medlemsstaterna, vilket har gett upphov till ett antal frågor när det gäller både tillämpningsområdet och de faktiska riskerna i samband med produkterna. Därför anser jag att det är synnerligen viktigt att se över det, så att vi kan upptäcka och stoppa osäkra produkter och på så vis se till att de europeiska medborgarnas intressen skyddas fullständigt.

Slutligen ger jag mitt fulla stöd till Christel Schaldermoses förslag om att vidta konkreta åtgärder på området produktspårbarhet. Jag anser att dessa åtgärder kommer att göra det möjligt för myndigheter, företag och konsumenter att få reda på vilka produkter som inte visar sig vara säkra efter införandet på EU-marknaden.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) På den inre marknaden krävs i dag mer än någonsin ett regelverk som omfattar enhetliga säkerhetskontroller av de varor som säljs i våra länder.

Behovet är överhängande eftersom vi måste skydda våra konsumenter från den våg av produkter, särskilt från länder som Kina, vilka mycket ofta har utarbetats och förpackats utan minsta hänsyn till slutanvändarens säkerhet. Vi måste kontrollera att de varor som kommer in på våra marknader håller den kvalitet som krävs och uppfyller våra krav på konsumentsäkerhet, och vi måste framför allt samordna de nationella metoderna för marknadskontroll, som ibland är mycket olika, till ett instrument.

För att förslagen i betänkandet ska kunna träda i kraft måste vi snarast möjligt åstadkomma en text som löser de nuvarande problemen i EU-lagstiftningen, där flera direktiv överlappar varandra, ibland utan att omfatta alla tillämpningsområden och alla eventuella fallstudier om de saluförda varornas säkerhet. I betänkandet rekommenderas med eftertryck att medlemsstaterna utbyter bästa praxis, och man kan förvänta sig att detta ger goda resultat i den slutliga översynen av förslagen i Christel Schaldemoses text. Därför kommer jag att rösta ja till Christel Schaldemoses betänkande.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Antalet produkter på den inre marknaden har ständigt ökat och mångfaldigats de senaste tio åren. Det har skett ungefär i samband med ikraftträdandet av direktivet om allmän produktsäkerhet, som reglerar de allmänna krav som ska garantera att produkterna inte äventyrar människors säkerhet. Därför kommer förslaget om en översyn av detta direktiv i högsta grad vid rätt tillfälle. Det befintliga direktivet överlappar endast delvis den nya lagstiftningsram som antogs vid halvårsskiftet 2008. Genom att samordna bestämmelserna skulle vi få större möjlighet att uppfylla målet om en samstämmig inre marknad för både harmoniserade och icke-harmoniserade produkter samt åstadkomma ett allomfattande skydd av konsumentintresset. Samtidigt måste dessa bestämmelser vara helt transparenta, så att de är tillgängliga för tillverkarna. Följaktligen är det viktigt att vi avskaffar de två överlappande skikten av skilda regler för marknadskontroll av harmoniserade varor, beroende på om de är konsumentvaror eller inte.

Marknadskontroll är nära knuten till produktsäkerhet eftersom den är en viktig beståndsdel när det gäller att se till att produkterna är förenliga med de krav som upprättats i EU:s relevanta harmoniseringslagstiftning och att de inte är farliga.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för betänkandet om förslaget till översyn av direktivet om allmän produktsäkerhet. Jag är faktiskt djupt övertygad om att den gemensamma marknaden endast kan fungera om konsumenternas förtroende stärks och produkterna är säkra. Direktiv 2001/95/EG godkändes för tio år sedan och styr de allmänna säkerhetskraven för varor. Nu är det dags att omarbeta det mot bakgrund av att nya produkter kommer in på marknaden. Konsumentsäkerhet och konsumentskydd har alltid prioriterats i våra politiska åtgärder, och därför måste man se över direktivet genom att uppdatera reglerna om produktsäkerhetskrav samt anpassa lagstiftningen till den nya lagstiftningsramen.

Jag håller med om behovet av att genomföra vissa åtgärder, t.ex. behovet av att stärka marknadskontrollen, vidta konkreta åtgärder för produkternas spårbarhet, bland annat att med hjälp av modern teknik inrätta en databas för information till konsumenter om produktsäkerhet och ägna större uppmärksamhet åt produkter för barn. Kort sagt kommer konsumenternas förtroende att öka när det gäller att köpa produkter på EU-marknaden, om dessa åtgärder genomförs snart.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag stöder initiativet om att förbättra och stärka EU-åtgärderna för att garantera säkra produkter på marknaden med det huvudsakliga syftet att värna om konsumenternas hälsa och säkerhet. Jag anser att de föreslagna åtgärderna på lokal nivå (tillverkare och företag), särskilt de som rör spårbarhet, produktsäkerhet och öppenhet inom e-handel, är relevanta och nödvändiga för att man ska komma till rätta med bristerna i EU:s strategi för denna fråga, så att man åstadkommer en välfungerande inre marknad. Jag vill också framhålla vikten av samarbete mellan medlemsstaterna, vilket syftar till att harmonisera säkerhetsnivåerna och stärka marknadskontrollen.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet, eftersom jag anser att det är en förutsättning för att man ska kunna garantera säkra produkter på den gemensamma marknaden och en hög konsumentskyddsnivå. Medlemsstaterna måste i samarbete med kommissionen införa samordnade påföljder, bland annat dryga böter, för de ekonomiska aktörer som avsiktligt släpper ut farliga produkter eller produkter som inte uppfyller kraven på den inre marknaden.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) För att säkerställa konsumenternas förtroende krävs stränga kvalitetsregler för de produkter som säljs på marknaden, och EU:s regler har med viss framgång inriktats mot detta mål. Enligt min åsikt måste emellertid dessa regler absolut uppfylla två villkor som egentligen är två sidor av samma mynt: i) å ena sidan får de inte innebära strängare villkor för de europeiska tillverkarna än för deras internationella konkurrenter; ii) å andra sidan får de inte vara så stränga att de äventyrar den ekonomiska konkurrenskraften. Med dessa två villkor i åtanke bör kommissionen därför se över direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll, detta med särskild uppmärksamhet på de mest utsatta konsumenterna, i synnerhet barn. Vi känner till att barn är inblandade i merparten av de många olyckor som inträffar på grund av osäkra produkter på marknaden, vilket kräver konkreta åtgärder inte bara för säkra slutprodukter utan även när det gäller produkternas lämplighet för den avsedda målgruppen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Betänkandet handlar om behovet av att se över direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll som antogs för nästan tio år sedan. De senaste tio åren har man gjort avsevärda framsteg i denna fråga inom EU, och därför är det allmänt vedertaget att det är både möjligt och önskvärt att göra förbättringar inom ramen för en lagstiftning som garanterar produktsäkerhet, samtidigt som konsumenter och företag gynnas. För det första måste direktiven anpassas till den nya lagstiftningsramen (NLR). För det andra måste man avskaffa både den överlappning som finns på vissa områden och de brister som finns på andra områden inom direktivet om allmän produktsäkerhet och NLF.

Jag håller med föredraganden om att man bör uppdatera och harmonisera reglerna för produktsäkerhet genom NLR för att åstadkomma bästa möjliga konsumentskydd – genom tillhandahållande av kvalitetsprodukter – samt för att garantera full insyn för tillverkarna.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Betänkandet innehåller en uppsättning riktlinjer inför den kommande översynen av direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll. Tonvikten ligger på målet om att nå en högre nivå av produktsäkerhet, framsteg som kräver mer kontroll och avsättning av tillräckliga resurser till tillsynsmyndigheterna, så att man bland annat kan säkerställa spårbarhet i hela leveranskedjan. Den viktiga frågan om produktens ursprungsland och ansvarig tillverkare tas också upp. Förutom att man på så vis försvarar konsumenternas rätt till information skyddar man även industrierna i EU. Vi har kritiserat följderna av att de ekonomiska och sociala skillnaderna på den gemensamma marknaden i EU har ökat och fördjupats. Vi stöder emellertid de konkreta förslag som läggs fram i detta betänkande och som är inriktade på konsumenternas intressen.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Trots vårt motstånd mot utvecklingen på EU:s inre marknad, som ligger till grund för detta betänkande, går de konkreta förslagen och den övergripande frågan i betänkandet ut på att förbättra villkoren och säkerheten för konsumenterna.

Det konkreta syftet är att utarbeta riktlinjer inför den kommande översynen av direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll.

Föredraganden har lagt stor vikt vid behovet av ökad kontroll i syfte att höja nivån på produktsäkerheten. Man framhåller också behovet av tillräckliga resurser till tillsynsmyndigheterna i syfte att säkerställa spårbarhet i hela leveranskedjan, då detta har stor betydelse för att man ska kunna fastställa ursprungsland och ansvarig tillverkare, vilket när det gäller importprodukter även skyddar industrierna i EU.

Därför röstade vi ja.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Med tanke på det goda arbete som min danska kollega Christel Schaldemose utfört röstar jag för betänkandet om direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll. Jag stöder betänkandet eftersom det omfattar åtgärder för spårbarhet, vilka bidrar till att stoppa produkter som kan vara skadliga för konsumenterna, och även eftersom man framhåller en sträng kontroll av produkter från tredjeländer, i synnerhet från Kina.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (GA) Alla varor och produkter som säljs på EU-marknaden måste uppfylla höga säkerhetsstandarder för att skydda konsumenterna i EU.

  Małgorzata Handzlik (PPE), skriftlig. – (PL) Produktsäkerhet är en de viktigaste frågorna för konsumenterna, som ju inte vill ha varor som utgör ett hot mot hälsan. Det är självklart att produktsäkerheten främst beror på tillverkare och importörer som saluför produkterna på marknaden. Marknadskontroll spelar också en oerhört stor roll för att se till att bara de produkter som uppfyller kraven når marknaden. Med det betänkande som har röstats igenom sänder parlamentet ut en stark signal då man efterlyser samstämdhet mellan direktiven om produktsäkerhet och övriga rättsakter, vilket garanterar att systemet för marknadskontroll fungerar bättre, att det finns tydliga och transparenta bestämmelser för entreprenörer och att konsumenterna garanteras att produkten de har i händerna uppfyller kraven i lagstiftningen.

Det har emellertid förekommit ett oroväckande antal Rapex-anmälningar som till övervägande delen gäller produkter av kinesiskt ursprung. I det yttrande från handelsutskottet som jag har utarbetat om detta betänkande handlar ett av mina krav om att samarbetet med våra största handelspartner måste öka när det gäller produktsäkerhet samt om att det krävs ytterligare ansträngningar för att systemet Rapex–Kina ska fungera bättre. Jag hoppas att det ökade samarbetet med Kina ska ge förbättrad kvalitet på de produkter som importeras till EU från Kina.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet (DAPS), som på gemenskapsnivå upprättar allmänna säkerhetskrav för konsumentvaror, måste ses över och så att det överensstämmer med den nya lagstiftningsram (NLR) som antogs 2008 genom integration, i synnerhet med förordningen om marknadskontroll. Lagstiftningsramen för produktsäkerhet och marknadskontroll består av tre skikt av rättsakter (DAPS, NLR och sektorsspecifika harmoniseringsdirektiv). Detta leder till osäkerhet och förvirring på den inre marknaden. Nivån på marknadskontrollen skiljer sig avsevärt åt mellan medlemsstaterna och en del av dem underlåter att anslå nödvändiga resurser för en effektiv marknadskontroll och tolkar ”produkter som innebär allvarliga risker” på olika sätt. Resultatet kan bli att det skapas hinder för den fria rörligheten för varor, att konkurrensen störs och att tryggheten för konsumenterna försämras på den inre marknaden. Den nuvarande lagstiftningsramen för marknadskontroll innebär inte tillräcklig samstämdhet och därför bör den ses över och samordnas ytterligare. Jag avstod från att rösta ja till betänkandet eftersom jag anser att vi genom att bara se till konsumentsäkerheten skulle minska den fria rörligheten för det breda utbudet av produkter. De åtgärder som antas måste vara lämpliga, men samtidigt måste vi ta hänsyn till såväl konsumentsäkerheten som den fria rörligheten för och utbudet av produkter. Det står också klart att det är svårt för många medlemsstater att genomföra marknadskontrollen, eftersom de inte kan avsätta de resurser som behövs för tillräcklig marknadskontroll.

  Edvard Kožušník (ECR), skriftlig. – (CS) Jag stöder betänkandet i dess slutliga form avseende översyn av direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll. Jag välkomnar att den slutliga versionen inte innehåller några förslag om att inrätta fler byråer, och att det därför inte krävs ytterligare resurser ur budgeten. Jag vill betona att man i betänkandet understryker frågan om standardisering som reglerande instrument, vilket i grunden utgör ett exempel på ”smart lagstiftning” och därmed bestämmelser som inte tillämpas uppifrån och ned utan kommer nedifrån, från intressenterna. Det är just av detta skäl som jag anser att organen för marknadskontroll bör vara mer delaktiga i att utarbeta säkerhetsstandarderna, eftersom det ger tillfälle att på lämpligt sätt se till att deras expertkunskaper tas till vara i standardiseringsprocessen. När det gäller åtgärder med större räckvidd på området utarbetande av produktsäkerhetsstandarder anser jag att man måste inrikta sig på att skapa stabilitet i EU:s standardiseringssystem, förenkla EU-standarderna och minska den tid det tar att utarbeta standarder.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Först vill jag gratulera Christel Schaldemose till hennes arbete. Det betänkande som parlamentet antar i dag handlar om den viktiga frågan om produktsäkerhet och följaktligen om konsumentskydd. EU:s djupa engagemang för att skydda konsumenterna från bristfälliga och farliga produkter har redan lett till goda standarder, men jag tycker ändå att det finns utrymme för förbättring, särskilt när det gäller så kallade utsatta konsumenter, såsom barn, äldre och funktionshindrade. På detta område anser jag att det är synnerligen viktigt att stärka systemet för marknadskontroll genom en åtgärd för effektivare gränskontroller samt för produkters fullständiga spårbarhet i hela leveranskedjan. Slutligen vill jag upprepa att det befintliga regelverket, som utgörs av direktivet om allmän produktsäkerhet, måste ses över i enlighet med de riktlinjer som fastställs i dag genom parlamentets omröstning.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Det finns fortfarande alltför många osäkra produkter på marknaden. Jag välkomnar betänkandet där man efterlyser ytterligare förbättringar av Rapex (EU:s system för snabbt informationsutbyte om farliga konsumentprodukter). I synnerhet måste medlemsstaterna göra tullbestämmelserna och tullmyndigheterna effektivare och synligare när det gäller att hantera bristande produktsäkerhet.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Även om man utan tvivel har gjort framsteg de senaste tio åren när det gäller produktkrav på den inre marknaden i EU, delvis tack vare en gemensam strategi, finns det mycket kvar att göra. Det är verkligen viktigt att se över den nuvarande EU-lagstiftningen på detta område. Det står klart att man nu behöver omarbeta direktivet om allmän produktsäkerhet (DAPS), som antogs för mer än tio år sedan. Detta skulle även skapa förutsättningar för att beakta den nya lagstiftningsram (NLR) som antogs 2008. Det behövs dessutom noggrannare övervakning av marknaden, vilket går hand i hand med produktsäkerheten. Den viktigaste frågan – som egentligen är det viktigaste i betänkandet – är att ta itu med de produkter som är avsedda för barn och som vänder sig till dem. Det vore också klokt av kommissionen att föreslå en ordentlig förordning om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll. Den bör innefatta viktiga delar såsom konkreta åtgärder på området spårbarhet, skyldighet för tillverkare att tillhandahålla en detaljerad riskanalys i utformningsskedet samt återigen stränga bestämmelser för internetförsäljning.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) För att EU:s ska få en tillfredsställande ekonomisk utveckling är det mycket viktigt att befästa den inre marknaden. Denna ambition förutsätter emellertid att produkterna på marknaden är säkra och att konsumenterna har förtroende. I vår strävan efter att säkra fri rörlighet och öka produktutbudet på marknaden får vi inte bortse från konsumentsäkerheten. Under de senaste åren har vi gjort stora framsteg när det gäller produktsäkerhet. Det behövs emellertid ytterligare förbättringar, särskilt i samband med produkter riktade till barn, som löper större risk att drabbas om säkerhetsreglerna inte beaktas.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Betänkandet antogs enhälligt av utskottet för inre marknaden och konsumentskydd. Det är en form av bidrag från parlamentet till översynen av direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet. En betydelsefull aspekt är att man i betänkandet framhåller vikten av att se över nuvarande EU-lagstiftning så att man kan hitta och stoppa osäkra produkter. Denna och andra åtgärder syftar till att skydda befolkningen i EU från förekomsten av farliga produkter på marknaden, och därför röstade jag ja.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Cirka 60 procent av de produkter som har anmälts via Rapex-systemet kommer från Kina. Majoriteten av farliga produkter kommer alltså från en marknad som är nästan omöjlig att kontrollera för EU. Jag hoppas att detta ska kunna avhjälpas med nya systemet Rapex–Kina. EU måste kraftfullt ta ställning för att skydda konsumenterna och deras hälsa. Återkallandet av farliga produkter måste ske snabbare och effektivare, och spårbarheten i leveranskedjan måste förbättras. Betänkandet går i denna riktning, och därför har jag röstat ja till det.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) På EU:s enorma marknad krävs effektiva och särskilda förordningar för att garantera produktsäkerhet för konsumenterna, och därför anser jag att EU behöver uppdatera sina egna förordningar för att säkra marknadskontrollen. Jag röstade för Christel Schaldemoses betänkande, som bekräftar behovet av att se över direktivet från 2001 eftersom medlemsstaterna har svårt att införliva det. Medlemsstaterna har inte tillämpat direktivet sedan 2004, och de har därför orsakat problem i samband med produktkontrollen och har inte garanterat certifieringen i den utsträckning som de hade kunnat. Jag stöder betänkandet när det gäller tonvikten på att bekämpa förfalskning genom bättre märkning av produkter med hjälp av ny teknik i syfte att skydda konsumenterna.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Betänkandet handlar om översynen av direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll. I samband med den fria rörligheten och det ständigt ökande utbudet av produkter på marknaden är det viktigt att vi inte bortser från konsumentsäkerheten. Det är både regeringarnas och företagens skyldighet att skapa bättre produktsäkerhet. EU-lagstiftningen har redan gett goda resultat genom att stärka de allmänna produktkraven på den inre marknaden. Det finns emellertid fortfarande utrymme för förbättringar eftersom det finns luckor på området som äventyrar konsumentsäkerheten och skulle kunna få skadliga följder. Jag röstade för betänkandet eftersom jag instämmer i föredragandens förslag att betona vikten av att se över nuvarande EU-lagstiftning om produktsäkerhet, så att farliga produkter kan upptäckas och återkallas från marknaden till förmån för slutkonsumenten. Jag vill särskilt framhålla ändringsförslagen om säkerhetsregler för produkter som riktar sig till de mest utsatta konsumenterna på den inre marknaden, nämligen barn, äldre och personer med funktionshinder.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill gratulera Christel Schaldemose till hennes utmärkta arbete.

Konsumenterna måste garanteras bättre skydd mot bristfälliga och potentiellt farliga produkter. Genom detta betänkande talar vi om för kommissionen att vi måste se över direktivet, stärka systemet för marknadskontroll och ha en enhetlig marknadskontroll på den inre marknaden.

För att effektivt bekämpa förekomsten av skadliga produkter på den gemensamma marknaden anser jag att det är mycket viktigt att förbättra gränskontrollerna, särskilt i hamnar. Jag uppmanar kommissionen och våra nationella regeringar att införa hårdare sanktioner för import från tredjeländer som bryter mot säkerhetsstandarderna.

Full spårbarhet av produkter i hela leveranskedjan är en annan viktig faktor för att garantera förmågan att återkalla bristfälliga produkter från marknaden, även under själva tillverkningen. Vi måste se till att myndigheterna för gränskontroll får tillräckliga resurser för detta ändamål. Jag efterlyser också större uppmärksamhet på den ständigt växande internetförsäljningen, särskilt försäljning av sådana produkter som kan vara direkt skadliga för konsumenten, t.ex. läkemedel och livsmedel.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om en översyn av direktivet om allmän produktsäkerhet. Jag är positiv till att klargöra den nuvarande lagstiftningsramen för produktsäkerhet, som består av tre skikt av rättsakter. För att motverka osäkerhet hos myndigheterna för marknadskontroll bör vi inrätta en gemensam europeisk ram för alla produkter som finns eller kommer in på den inre marknaden. Dessutom får vi inte glömma bort att det är viktigt att vidta åtgärder både i form av påföljder mot dem som avsiktligt saluför farliga produkter eller produkter som inte uppfyller kraven på marknaden och i form av insyn: alla förbud för produkter bör offentliggöras. En annan viktig faktor som tas upp i betänkandet är produktsäkerheten i ett globalt perspektiv. I detta sammanhang måste EU självt sätta upp målet att förbättra informationsutbytet om farliga produkter från tredjeländer som Kina och Indien, så att man tar itu med frågan om produktsäkerhet och spårbarhet innan produkterna kommer ut på EU-marknaden.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) En välfungerande inre marknad innebär också säkra produkter och konsumentförtroende. Strävandet efter fri rörlighet och ett allt bredare utbud av varor på marknaden får inte leda till att vi bortser från konsumentsäkerheten. En allmän överblick över produktionssäkerhetsområdet visar att vi under det senaste årtiondet har kunnat notera framsteg när det gäller produktsäkerheten i EU. Såväl regeringarna som företagen tar ansvar för att fler säkra varor produceras, och till följd av EU-lagstiftningen har det framkommit en gemensam syn på produktkrav som har förbättrat produkternas allmänna säkerhet på den inre marknaden. Även om framsteg skett finns det fortfarande utrymme för förbättringar på detta område. Detta måste åtgärdas eftersom brister skulle kunna äventyra konsumenternas säkerhet och ibland till och med få ödesdigra konsekvenser.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Genom antagandet av denna resolution betonar parlamentet hur viktigt det är att förbättra gränskontrollerna, särskilt i hamnar, för att effektivt motverka att bristfälliga produkter hamnar på den gemensamma marknaden.

I den antagna texten uppmanas kommissionen och våra nationella regeringar att införa hårdare sanktioner för import från tredjeländer som bryter mot säkerhetsstandarderna. Dessutom bör man ägna större uppmärksamhet åt internetförsäljning, en företeelse som blir allt vanligare, och särskilt försäljning av sådana produkter som kan vara direkt skadliga för konsumenten, såsom läkemedel och livsmedel.

Full spårbarhet av produkter i hela leveranskedjan är en annan viktig faktor för att garantera att bristfälliga produkter kan återkallas från marknaden, även under själva tillverkningen. Vi måste se till att myndigheterna för gränskontroll får tillräckliga resurser för att utföra kontrollerna.

Det är viktigt att betona kravet på att tillverkningsföretag kontrollerar potentiella säkerhets- och hälsorisker även vid själva produktutformningen samt kravet på att inrätta en databas för information till konsumenter om produktsäkerhet.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Översynen av direktivet syftar till att skapa enhetliga och harmoniserade standarder för konsumentvaror, standarder som för närvarande överlappar varandra och skiljer sig åt när det gäller föremålet för marknadskontroll.

I denna globaliserade värld där vi bevittnar rörlighet för varor och personer finns ett växande behov av att införa systematiska kontroller av vilka produkter som är säljbara.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt produkter från tredjeländer, där hygien- och hälsostandarder, produktionsprocesser och användning av material som inte är tillåtet i EU innebär att man riskerar att förorena varor som hamnar på vårt bord eller i våra händer.

Vi måste särskilt kontrolla att barnleksaker inte innehåller giftiga ämnen, eftersom barn ofta stoppar dem i munnen. Detta blir allt viktigare eftersom leksakerna i princip alltid tillverkas i Kina, ett land som tyvärr har dåligt rykte på grund av sina låga produktionskostnader och bristfälliga kvalitetskontroll. Spårbarheten är särskilt viktig, eftersom den bidrar till att stoppa produkter som kan vara osäkra för konsumenterna.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet, som innehåller förslag om att ytterligare förbättra systemet för snabbt informationsutbyte om farliga konsumentprodukter i EU. Att göra tullbestämmelserna effektivare och synligare bidrar till att hantera bristfällig produktsäkerhet, vilket i slutändan gynnar konsumenterna.

  Róża Gräfin von Thun und Hohenstein (PPE), skriftlig. – (EN) En säker inre marknad prioriteras av våra medborgare, och detta betänkande belyser brister i lagstiftningen om produktsäkerhet och marknadskontroll och i sättet att genomföra dessa på både EU-nivå och nationell nivå. För närvarande råder bristande rättssäkerhet, då olika rättsinstrument gäller för olika produktkategorier, och dessutom finns det kryphål på andra områden. Detta är ett hinder för marknadssäkerheten och för att den gemensamma marknaden ska fungera korrekt. Direktivet om allmän produktsäkerhet och regler för marknadskontroll bör ersättas av en enhetlig förordning, som ska vara det rättsliga instrument som garanterar högsta nivå av klarhet och enhetlighet.

För detta ändamål har jag fastställt detta som en av de huvudprioriteringar som ska tas med i António Fernando Correia De Campos betänkande om en inre marknad för européer, till vilken jag är skuggföredragande. Mot bakgrund av att fler och fler handlar via internet måste nu dessutom lagstiftningen om produktsäkerhet och marknadskontroll uppdateras, så att den omfattar åtgärder om internetförsäljning samt stärker konsumentförtroendet på detta område.

  Niki Tzavela (EFD), skriftlig. – (EL) Jag röstade för förslaget till resolution av Christel Schaldemose, eftersom det är ett allvarligt och aktuellt ämne. De befintliga mekanismerna för den allmänna produktsäkerheten måste förbättras, och detta kommer att bidra till att garantera en hög skyddsnivå för konsumenternas hälsa och säkerhet.

Jag kommer från ett land som ligger vid en geografisk korsning och jag tycker att detta förslag är särskilt konstruktivt, eftersom många produkter som importeras från tredjeländer inte uppfyller de hälso- och kvalitetskrav som tydligt anges i EU-lagstiftningen. Det är bara genom att förebygga och kontrollera sådana produkter som vi kan vara verkligt effektiva, bidra till att rensa upp marknaden och verkligen gynna konsumenterna.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag röstade för betänkandet om att se över direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll, eftersom jag generellt sett är positiv till att stärka marknadskontrollen för att få ett verksammare konsumentskydd. Jag tycker att det är viktigt att skydda barn, äldre och personer med funktionshinder, eftersom unionen har särskilt ansvar för dessa grupper. Efter tio års uppehåll är det nu dags att noggrant se över detta direktiv för att ta med nya affärskanaler, såsom internethandel.

– Betänkande: Rivasi (A7-0035/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för betänkandet eftersom jag håller med om att det behövs bättre samarbete i hanteringen av pandemier, och jag håller med om att det krävs en översyn av de förebyggande planer som utarbetats av EU och medlemsstaterna. Världshälsoorganisationen (WHO) måste snarast omvärdera sin definition av pandemi och inte bara ta hänsyn till dess geografiska spridning utan även till hur allvarlig den är. Jag anser att denna fråga skulle hanteras bättre om man gjorde en bedömning av de vaccinationsstrategier som rekommenderas, men en förutsättning för detta är att Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar utövar sina befogenheter effektivare som oberoende organ och får tillräckliga medel för detta ändamål.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar initiativet, där man begär dels en garanti för ökad övervakning och fullständig insyn i bedömningen av rekommenderade läkemedel i händelse av en hälsokris, särskilt i händelse av en verklig pandemi, dels förbättrade vaccinations- och kommunikationsstrategier som syftar till beredskap inför och förebyggande av pandemier. Jag anser att EU måste öka anslagen till forskning och utveckling när det gäller förebyggande åtgärder på folkhälsoområdet i syfte att öka investeringarna för att bättre utvärdera och förutsäga vilka konsekvenser ett influensavirus kommer att få, både mellan pandemierna och i början av en pandemi. Därför röstade jag ja till betänkandet.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) EU måste lära av den kontroversiella hanteringen 2009–2010 av H1N1-influensan i Europa och vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fler orimliga åtgärder. Därför röstade jag ja till texten, där man uppmanar till mer samarbete, mer oberoende och mer insyn i syfte att hantera eventuella framtida influensor effektivt. Mer samarbete handlar om att man efterlyser en översyn av de beredskapsplaner som EU upprättat, en översyn av nyckelaktörernas roller och ansvarsområden samt införande av ett förfarande som ger medlemsstaterna möjlighet att göra gemensamma inköp av vacciner och läkemedel på frivillig basis. I texten uppmanas också WHO att ta hänsyn till kriteriet allvarlighetsgrad i sin definition av begreppet pandemi. Mer oberoende handlar om att man slår fast att Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar bör utöva sina befogenheter som oberoende organ med tillgång till vetenskapliga studier som är oberoende av läkemedelsföretagen. Mer insyn handlar slutligen om att efterlysa en utvärdering av hur effektiva vaccinationsstrategierna är. Följaktligen kommer betänkandet att ge medlemsstaterna bättre möjligheter att framföra ett samstämmigt budskap till medborgarna.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet. Influensa A(H1N1) orsakade 2 900 dödsfall i Europa under 2009, enligt siffror som Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) offentliggjorde i slutet av april 2010. Dessa siffror är låga jämfört med de officiella beräkningarna av antalet dödsfall till följd av säsongsinfluensa, som kommissionen beräknar till 40 000 under ett lindrigt år och 220 000 under särskilt allvarliga säsonger. De är också mycket lägre än de mest optimistiska prognoser som medlemsstaternas hälso- och sjukvårdsmyndigheter gjorde. Högsta varningsnivå utfärdades om detta virus, vilket i vissa medlemsstater utlöste en rad insatser som var mycket kostnadskrävande (t.ex. beräknade kostnader på 1,3 miljarder euro i Storbritannien och 990 miljoner euro i Frankrike – jämfört med 87 miljoner euro vid säsongsinfluensa) och som i dessa fall inte stod i rimlig proportion till virusets verkliga och kända allvarlighetsgrad. Jag håller med om att WHO omgående bör se över sin definition av begreppet pandemi, och att man inte bara beaktar virusets spridning utan även tar hänsyn till en sjukdoms allvarlighetsgrad. På så sätt kan vi vidta lämpligare åtgärder och skydda EU-medlemsstaternas medborgare från verklig fara. Jag anser att det på detta område behövs bättre samarbete mellan medlemsstaterna och de behöriga institutionerna och organisationerna. Det behövs också mer öppenhet vid ansvarsfördelningen mellan de huvudsakliga aktörerna.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Influensa A(H1N1), som orsakas av viruset A H1N1, upptäcktes först i Mexiko i slutet av mars 2009 och spred sig sedan till olika länder. I maj 2009 bedömde Världshälsoorganisationen (WHO) att H1N1-influensan var måttligt allvarlig, och i juni samma år utfärdade WHO en nivå 6-varning, vilket motsvarar ett pandemiutbrott. Denna högsta varningsnivå utlöste en rad insatser i EU. I vissa fall som var de mycket kostnadskrävande (t.ex. beräknades kostnaderna till 1,3 miljarder euro i Storbritannien och 990 miljoner euro i Frankrike – jämfört med 87 miljoner euro vid säsongsinfluensa). Åtgärderna stod inte i rimlig proportion till allvarlighetsgraden. Varje medlemsstat agerade på egen hand utan någon högre grad av samarbete eller solidaritet. I betänkandet, som jag stöder, drar man de rätta slutsatserna och rekommenderar bättre samarbete mellan medlemsstaterna och hälso- och sjukvårdsmyndigheterna i EU, och likaså ett förtydligande och vid behov en översyn av nyckelaktörernas roller och ansvarsområden samt av ledningsstrukturerna och av hälsoriskerna på EU-nivå. Slutligen erkänns behovet av studier om vaccin och antivirala läkemedel som är oberoende av läkemedelsindustrin, bland annat för övervakningen av vaccinationstäckningen.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Mot bakgrund av flera EU-länders åtgärder för att bekämpa en eventuell pandemi med H1N1-viruset håller jag med om att man måste bli bättre på att utarbeta åtgärder som bygger på tillgängliga vetenskapliga fakta i denna typ av situation. Jag stöder därför en översyn av handlings- och beredskapsplanerna i händelse av risk för pandemi. All översyn måste syfta till bättre samarbete och samordning mellan medlemsstaternas hälso- och sjukvårdsmyndigheter och EU-institutionerna. En annan mycket viktig aspekt är kravet på insyn, när det gäller både de läkemedel som används och hälso- och sjukvårdsmyndigheternas vetenskapliga rapporter. Detta i syfte att förhindra intressekonflikter och garantera säkerhet och information till medborgarna.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) EU var den region i världen som var bäst förberedd och hade den bästa handlingsberedskapen vid utbrottet, även om detta försvagades av de stora skillnaderna i medlemsstaternas beredskap och bristen på verkligt samarbete mellan dem. Förberedelser och åtgärder i samband med hälsorisker i EU hör till medlemsstaternas ansvarsområde. Därför är det mycket viktigt att förbättra samarbetet och samordningen mellan dem, institutionerna och de internationella och regionala organisationerna, särskilt under inledningsfasen av ett virusutbrott, så att man kan bedöma allvarlighetsgraden och fatta relevanta beslut om hanteringen samt anta ett samstämmigt tillvägagångssätt. Skillnaderna mellan de rekommendationer som gjordes i EU och medlemsstaterna när det gäller prioriterade målgrupper för vaccination tyder på att det fanns mycket stor osäkerhet och avvikande uppfattningar om vilka åtgärder som var lämpliga. Kostnaderna var avsevärda och kunde också ha minskats genom bättre samarbete mellan medlemsstaterna och likaså mellan dessa och Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar. Jag håller med om att det behövs europeiska förhållningsregler för utövandet av funktionen som vetenskaplig expert i alla europeiska myndigheter med ansvar för säkerhet, riskhantering och riskberedskap, så att man undviker fler fall av korruption.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Hanteringen av H1N1-influensaepidemin, som man förvarnat om, var ett misslyckande. Vi bör därför lära oss av den krisen så att vi kan hantera eventuella framtida pandemihot effektivt. Det är uppenbart att medlemsstaterna måste samarbeta mer med varandra, men också med EU-institutionerna, så att de kan agera effektivare i händelse av en pandemi. Likaså måste vi på klarlägga rollen för de strukturer på EU-nivå som hanterar medicinska hot och se till att WHO ser över definitionen av kriterierna för att utlösa en global pandemivarning. Slutligen skulle det vara lämpligt att upprätta ett system för gemensam offentlig upphandling av vacciner för medlemsstaterna. Sist men inte minst krävs det fullständig öppenhet i fråga om de experter som fungerar som rådgivare till de europeiska folkhälsomyndigheterna, så att eventuella intressekonflikter kan undvikas.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar betänkandet, för vilket jag utsågs till skuggföredragande för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater). Av hänsyn till de cirka 500 miljoner medborgare som vi företräder måste vi lära av denna kris så att vi kan hantera eventuella nya pandemihot effektivare. Den text som antogs igår är en mycket god kompromiss när det gäller samarbete på hälso- och sjukvårdsområdet, oberoende och öppenhet.

Mot bakgrund av att medlemsstaterna uppenbarligen misslyckades med samarbetet på hälso- och sjukvårdsområdet blev det nödvändigt att anta en konstruktiv och praktisk strategi som inbegriper följande åtgärder:

Stärkt samarbete mellan medlemsstaterna och bättre samordning mellan medlemsstaterna och EU-institutionerna så att man kan agera effektivare om det skulle inträffa en pandemi i framtiden.

Klarläggande av rollerna i de strukturer på EU-nivå som ansvarar för hanteringen av medicinska hot.

Uppmaning till WHO att se över definitionen av kriterierna för att utlösa en global pandemivarning.

Utvärdering av de vaccinations- och kommunikationsstrategier som tillämpas i medlemsstaterna i syfte att återfå medborgarnas förtroende.

Upprättande av ett system för gemensam offentlig upphandling av vacciner för medlemsstaterna i syfte att förebygga skillnader.

Offentliggörande av intressedeklarationerna från de experter som fungerar som rådgivare till de europeiska folkhälsomyndigheterna i syfte att undvika intressekonflikter.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet, eftersom jag tycker att det krävs bättre samordning på EU-nivå när det gäller hanteringen av epidemiologiska risker. H1N1-influensan visade på bristfällig riskhantering på global nivå, huvudsakligen på grund av otillräcklig överensstämmelse mellan varningsnivåerna och den verkliga faran, vilket ledde till omfattande resursslöseri. I detta sammanhang tycker jag att EU bör införa ett oberoende system för bedömning av pandemirisker och likaså bättre samordning av riskhanteringen. I detta avseende måste Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar få de resurser som krävs för att kunna spela en så aktiv roll som möjligt på detta område.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om hanteringen av H1N1-influensan eftersom det uppmärksammar vikten av stärkt samarbete, oberoende och öppenhet vid hanteringen av pandemikriser i framtiden, särskilt genom att Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar på ett bättre sätt tillämpar sina befogenheter som oberoende organ.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Under 2009 greps världen av skräck inför ett virus som riskerade att leda till pandemi och dödsfall, nämligen influensa A. Lyckligtvis bekräftades inte de värsta farhågorna när det gäller dödlighet och dödsfall i samband med H1N1-viruset. I Europa ledde viruset till 2 900 dödsfall, vilket är långt färre än de dödsfall som orsakas av säsongsinfluensa. Varningarna från Världshälsoorganisationen och rädslan ledde emellertid till extraordinära åtgärder i medlemsstaterna, exempelvis massvaccination, som innebar stora kostnader för hälso- och sjukvårdssystemen. Det är viktigt att dra slutsatser av hanteringen av influensa A i stället för att peka på fel. Den viktigaste slutsatsen är enligt min uppfattning att det trots detta är bättre att begå misstaget att agera överdrivet än att inte agera alls. För det andra bör vi dra lärdom inför hanteringen av framtida pandemier, som kan vara aggressivare och inse hur och när vi ska agera och genom vilka åtgärder.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Lyckligtvis ledde H1N1-influensan till färre dödsfall än man förutspått från början, enligt siffror som offentliggjorts av Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC), och sjukdomen betraktas nu som mindre allvarlig i EU. Den gav upphov till omfattande varningar i början av spridningen, vilket fick flera medlemsstater att göra stora investeringar i vaccinationsprogram som visade sig vara överdrivna, eftersom antalet dödsfall i länder som Polen, där inga extraordinära åtgärder vidtogs, stannade på samma nivå som i de länder där man satte igång nationella vaccinationskampanjer som beräknas ha kostat många miljoner euro.

Enligt detta betänkande hade ”vaccininköpen redan fastställts i förhandsavtal om upphandling av vacciner som träffats med läkemedelsbolagen under 2007”. Detta visar på bristande öppenhet i förfarandet på grund av att medlemsstaterna varit beroende av läkemedelsföretagen på ett oacceptabelt sätt. Därför måste jag hålla med föredraganden och hoppas att kommissionen och alla medlemsstater beaktar hennes rekommendationer, särskilt när det gäller informationssäkerhet och försiktighetsprincipen – som måste gynna patienterna i stället för företagen.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Den bekymmersamma hanteringen av influensapandemin på grund av viruset A (H1N1) och de kända siffrorna (2 900 dödsfall till följd av H1N1-influensan jämfört med 40 000 till följd av säsongsinfluensa samma år) ligger till grund för den uppmaning till öppenhet som framförs i betänkandet och som välkomnas av oss. Detta handlar både om vad som hänt – med fullständigt klargörande av de antagna förfarandena och ansvarsområdena – och om strategin inför likartade situationer i framtiden. I synnerhet nämns följande frågor: upphandling av vacciner och antivirala läkemedel, information om registrerade fall och hur allvarliga de är, utlämning av handlingar om kliniska prövningar, forskningsprotokoll och oönskade biverkningar av läkemedlen (från Europeiska läkemedelsmyndigheten) samt intressekonflikter bland de experter som fungerade som rådgivare till de europeiska folkhälsomyndigheterna. I betänkandet begär parlamentet ”att de preventionsplaner som upprättats i EU och medlemsstaterna inför framtida influensapandemier ses över för att öka effektiviteten och samstämmigheten samt göra dem tillräckligt oberoende och flexibla”. Man rekommenderar också stärkt samarbete mellan medlemsstaterna på detta område, både när det gäller att fastställa hur allvarliga virusutbrotten är och när det gäller beslutsfattandet. Vi ser detta överlag som positivt och vi röstade därför ja.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi måste dra lärdom av utvärderingen av vad som hände vid hanteringen av H1N1-influensan, och vi måste erkänna att länderna behöver offentliga hälso- och sjukvårdssystem och ytterligare tjänster på folkhälsoområdet som kan fungera på olika områden, närmare bestämt för att

– utarbeta och utvärdera vetenskapliga studier som är oberoende av läkemedelsindustrin, om effekterna, säkerheten och nytto-/riskförhållandet för antivirala vacciner och läkemedel samt om rekommenderade målgrupper,

– utvärdera information om vilka läkemedel som rekommenderas vid hälsokriser, särskilt vid pandemier,

– stärka förmågan när det gäller riskhantering och riskberedskap, forskning och utveckling på dessa områden samt förebyggande folkhälsoåtgärder.

Det finns också ett behov av att förbättra samarbetet mellan olika nationella tjänster samt mellan dessa och relevanta internationella och regionala institutioner och organisationer.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Jag stöder Michèle Rivasis betänkande om utvärdering av hanteringen av H1N1-influensan 2009–2010 i EU, eftersom det belyser den överdrivna varningsbenägenhet som präglade EU:s bedömning av problemet. Jag håller med om att man bör ägna särskild uppmärksamhet åt frågor som rör EU-medborgarnas hälsa, men anser inte att man bör anta en överdrivet varningsbenägen hållning, vilket leder till enorma offentliga utgifter på folkhälsoområdet. Därför röstade jag ja till betänkandet.

  Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig. – (IT) Det förslag till resolution som vi har antagit lägger grunden för en välbehövlig reflektion om EU:s åtgärder i samband med svininfluensans spridning.

Som alla minns fastnade medlemsstaterna i individualistiska ställningstaganden i stället för att hitta gemensamma lösningar. De olika nationella regeringarnas åtgärder varierade i hög grad, från storskalig vaccination till ingen vaccination alls, som i Polen. Denna erfarenhet bör motivera oss att förbättra samordningen mellan de nationella folkhälsomyndigheterna och EU-institutionerna, se över strategierna för förebyggande och vaccination samt omdefiniera de kriterier som ligger till grund för en pandemivarning.

Jag vill påpeka att ett effektivare samarbete inte bara kan leda till minskade kostnader för denna typ av krishantering, inte minst genom att medlemsstaterna får möjlighet att gemensamt köpa in vacciner, utan framför allt kan det garantera att människor får bättre skydd, eftersom viruset naturligtvis inte stannar vid nationsgränserna.

Slutligen hoppas jag att Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar ska få det stöd som det förjänar, så att det kan fortsätta sitt oberoende arbete med att utvärdera och kontrollera hälsokriser.

  Robert Goebbels (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om utvärdering av hanteringen av H1N1-influensan. Ändå vill jag påpeka att denna hantering faktiskt var ännu en eftergift för försiktighetsprincipen, som kräver handling före grundlig eftertanke. WHO:s generaldirektör utfärdade en pandemivarning men valde att själv avstå från vaccination, vilket illustrerar diskrepansen mellan den personliga bedömningen av hur allvarligt utbrottet var och den offentliga diskussionen bland de ansvariga. Efter incidenten med smittat blod har ingen folkhälsoansvarig varit villig att ta något som helst ansvar.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) H1N1-influensan var oerhört lärorik. Först och främst lärde vi oss hur man kastar pengarna i sjön. Kostnaderna för denna ”svininfluensa” (900 miljoner euro enligt revisionsrätten!) beror inte på antalet drabbade. Antalet offer för H1N1-influensan är tio gånger mindre än antalet offer för den vanliga säsongsinfluensan. Det är visserligen sant att dessa 2 000 offer per år, varav de flesta är äldre eller sjuka, inte intresserar någon. De är mycket mindre spännande.

Därefter lärde vi oss hur man helt och hållet döljer sitt bristande omdöme genom att hålla varningstal och vifta med vapen. Tio miljoner doser skrevs ut i onödan. Det som var tänkt som ett massvaccinationsprogram organiserades utan något som helst sunt förnuft. Kommunikationen var så överdriven och motsägelsefull att Frankrikes befolkning blev misstänksam och med rätta vände ryggen mot de instruktioner som gavs.

Det uppstod misstankar om att de som fattade de politiska besluten och de som gynnades ekonomiskt av besluten hade ett gemenamt intresse. Slutligen lärde vi oss av H1N1-influensan att inget kan tvinga en minister i Frankrike att avgå, hur felaktigt, vårdslöst eller inkompetent han eller hon än har agerat. Och de dagliga händelserna i den franska regeringen bevisar att inget, absolut inget, har förändrats i denna fråga!

  Mathieu Grosch (PPE), skriftlig. – (DE) Det rådde brist på insyn under 2009 och 2010 i sättet att hantera H1N1-influensan, som Världshälsoorganisationen klassificerade som en pandemi. Detta behandlas i betänkandet om utvärdering av hanteringen av H1N1-influensan 2009–2010 i EU. Jag välkomnar betänkandet särskilt eftersom det innehåller en uppmaning till fullständig öppenhet i fråga om de läkemedel som användes vid akut medicinskt ingripande och pandemi.

Medlemsstaterna agerade var för sig vid beställning och utveckling av vacciner. Den viktiga frågan i detta sammanhang är att utvärdera strategin för lagring av vacciner och att verka för att medlemsstaterna ska kunna upphandla vacciner gemensamt i framtiden. Bättre samordning mellan de behöriga myndigheter i medlemsstaterna och EU-organen är också viktigt.

  Françoise Grossetête (PPE), skriftlig. – (FR) Tack vare de ändringsförslag som lades fram av min politiska grupp (Europeiska folkpartiet grupp (Kristdemokrater)) innehåller betänkandet konstruktiva förslag till hur vi ska lära oss av den hälsokris som orsakades av H1N1-viruset, främst genom ökad EU-samordning.

Från början innehöll betänkandet faktiskt ett antal fel som hade kunnat få människor att avstå från vaccination. I det betänkande som antas i dag försöker man återvinna medborgarnas förtroende för hanteringen av hälsokriser. Hälso- och sjukvårdspersonal måste i högre grad medverka i utformningen och tillämpningen av strategier för att förebygga och bekämpa en pandemi. I fortsättningen får vi inte låta vaccinationskampanjer omgärdas av sådan förvirring och så många misstankar.

Man kommer att behöva förbättra kommunikationen genom att ta hänsyn till hur lätt det sprids rykten som saknar vetenskaplig grund i medierna och via internet. Lyckligtvis var influensan inte så allvarlig som man förutspått, men det skulle vara farligt att underskatta graden av oförutsägbarhet och potentiellt allvar i framtida pandemier.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom WHO utan dröjsmål bör se över definitionen av de olika faserna i en pandemi, så att man tar hänsyn till hur allvarlig en sjukdom är och kan vidta lämpligare åtgärder. Det behövs bättre samarbete i hanteringen av pandemier. Det krävs en översyn av beredskapsplanerna, ett klarläggande, och vid behov en översyn, av de huvudsakliga aktörernas roller och ansvarsområden, ett stärkt samarbete mellan medlemsstaterna för att säkerställa en samstämmig riskhantering som svar på en pandemi i enlighet med det internationella hälsoreglementet samt bättre samordning mellan medlemsstaterna och Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar. Man måste inrätta ett förfarande som ger medlemsstaterna möjlighet till gemensamma inköp på frivillig basis. Producenterna måste bära hela ansvaret för föreskrifterna för sina produkter, och dessa bör tillämpas fullt ut av medlemsstaterna vid all upphandling av vacciner. Man bör se över de beredskapsplaner som upprättats i EU och medlemsstaterna inför framtida influensapandemier för att öka effektiviteten och samstämmigheten samt göra dem tillräckligt oberoende och flexibla för att snabbast möjligt kunna anpassa dem till den verkliga risken i varje enskilt fall, på grundval av aktuell och relevant information. Jag håller med om att följande tre aspekter bör beaktas för att vaccinationsstrategierna ska vara framgångsrika: vaccinets effektivitet, nytto-/riskförhållandet för vaccinet och fastställandet av riskgrupper.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag anser att resolutionen om utvärdering av hanteringen av H1N1-influensan 2009–2010 i EU tydligt visar vilka misstag som begicks samtidigt som den lägger grunden för en ny och effektiv hantering av influensapandemier. Som de flesta känner till var reaktionerna på spridningen av H1N1-influensan överdrivna sett till problemets verkliga omfattning. Just därför anser jag att det behövs en översyn av EU:s beredskapsplaner för influensapandemier för att i framtiden skapa förutsättningar för snabba, konsekventa och effektiva åtgärder. I det avseendet är det nödvändigt att stärka samarbetet och samordningen mellan medlemsstaterna för att kunna enas om en genuint europeisk strategi för problemet. I enlighet med vad som nämns i resolutionstexten anser jag dessutom att det är lämpligt att oberoende vetenskapliga experter som inte har några intressen i läkemedelsindustrin deltar i denna process vid sidan av aktörer från läkemedelssektorn.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Mot bakgrund av allvaret i H1N1-influensan och betydelsen av medborgarnas hälsa anser jag att det här betänkandet är särskilt viktigt, eftersom det också belyser hur dessa situationer bäst ska hanteras. WHO bekräftade officiellt redan 2009 att H1N1-influensan var måttligt allvarlig och medlemsstaternas olika strategier resulterade i enorma kostnader, försäljning av snabbt framtagna vacciner och en översyn av definitionen av begreppet pandemi för att inte bara beakta kriteriet geografisk utbredning utan också ta hänsyn till virusets allvarlighetsgrad. Dessa faktorer visar att en annorlunda strategi är ett absolut måste. EU kräver mer samarbete, öppenhet och oberoende i den här typen av situationer.

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE), skriftlig. – (PL) Influensafrågan förekommer varje år på dagordningen inte bara i Europaparlamentet utan även i många nationella parlament. Jag anser att Michère Rivasi i sitt betänkande tar ett mycket brett grepp om problemet med H1N1-influensan och diskuterar det under flera rubriker såsom samarbete, oberoende och öppenhet, vilket är helt nödvändigt i händelse av en framtida pandemi. EU måste vidta handlingskraftiga och snabba åtgärder, och jag röstade därför för antagandet av betänkandet om hanteringen av H1N1-influensan.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för det här betänkandet eftersom jag inte motsätter mig något av innehållet. Men med tanke på H1N1-influensans begränsade inverkan är jag dock inte säker på varför parlamentet beslutade sig för att lägga tid och resurser på det.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Jag vill tacka föredraganden för ett mycket detaljerat och uppriktigt betänkande som innehåller många alarmerande budskap. Det råder inget tvivel om att EU:s gemensamma tillvägagångssätt under pandemin visade på vilka möjligheter det innebär att vidta gemensamma åtgärder, samtidigt som det också avslöjade avsevärda svagheter, inte minst när det gäller förebyggande åtgärder, objektiv statistik och inköp av säkra och effektiva mediciner. Två gånger på senare tid har EU stött på problemet med en farlig virusinfektion, men man har inte lärt sig tillräckligt av den erfarenheten. Jag välkomnar förslagen om strängare tester av mediciners verkan och kraven på objektiv datainsamling, liksom intresset av att skydda alla EU-medborgare oavsett sjukvårdssystem. Jag anser att kravet på finansiering av forskning och utveckling är av grundläggande betydelse, liksom regeln om att läkemedelsföretag ska ha en rådgivande, och inte beslutande roll. Detsamma gäller strategier för studier och tester av vaccinationsprodukter och andra mediciner, som måste utformas oberoende av läkemedelsföretagen. Jag ställer mig också bakom kravet på strängare regler för hälso- och sjukvårdspersonal och rådgivare som arbetar för EU-institutionerna. Allmänheten måste få tydlig och öppen information som är kvalificerad och omfattande och inte leder till panik. I egenskap av kvestor med gemensamt ansvar för att skydda parlamentsledamöternas och parlamentsmedarbetarnas hälsa vill jag säga att våra åtgärder i parlamentet har varit effektiva, men inte billiga.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) På grundval av de statistiska data som presenteras i det här betänkandet kan man konstatera att insatserna vid spridningen av H1N1 i själva verket inte stod i rimlig proportion till influensans faktiska allvarlighetsgrad och att de medförde mycket kostsamma vaccinationskampanjer i många medlemsstater. Därför ansåg föredraganden att det var lämpligt att först och främst ta upp de oerhört viktiga frågorna om läkemedelsföretagens överväldigande inverkan. Hon kräver att studier om antivirala läkemedel ska vara oberoende av läkemedelsbolag då förfarandena för påskyndat godkännande visar på deras begränsningar. När det inte finns några vetenskapliga bevis tillgängliga använder man alltjämt den statistik som presenteras av branschen. Det behövs också ett bättre samarbete och en översyn av såväl preventionsplaner som nyckelaktörer. Dessutom måste det finnas möjligheter för medlemsstaterna att gemensamt köpa vacciner och läkemedel på frivillig basis. Världshälsoorganisationen (WHO) bör också så snart som möjligt se över sin definition av begreppet pandemi och då ta hänsyn till hur pass allvarligt viruset är. I det här avseendet är det nödvändigt att vaccinet är effektivt, att det har ett positivt nytto-/riskförhållande och att det inriktar sig på riskgrupper. Slutligen måste vi se till att undvika alla intressekonflikter som omedelbart kan leda till misstankar hos allmänheten om att det förekommit otillbörlig påverkan.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) En fördel med det här betänkandet är att det fördömer bristen på öppenhet i Europeiska läkemedelsmyndigheten, liksom kopplingarna mellan läkemedelsföretag och experter på vacciner och antivirala läkemedel. Därför är det synd att man i betänkandet inte begär att denna myndighets verksamhet stoppas i väntan på en ordentlig och omfattande reform. Jag deltar i omröstningen för att jag vill uppmuntra föredraganden att gå ännu längre nästa gång.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Hanteringen av H1N1-influensan i EU har visat på en rad svårigheter, i synnerhet när det gäller influensans faktiska allvarlighetgrad och omfattning. Medlemsstaternas insatser blev oproportionerligt stora och oerhört kostsamma om man sätter det i perspektiv till hur många som dör varje år i vanlig influensa och hur mycket pengar medlemsstaterna lägger på att försöka bekämpa det. Utvärderingen av hur H1N1-influensan hanterats i Europa belyser ett första grundläggande problem: bristen på en oberoende utvärdering från våra nationella och/eller europeiska hälsomyndigheter och följaktligen oförmågan att, i bästa möjliga mån och i realtid, anpassa folkhälsoåtgärderna till den faktiska kliniska och epidemiologiska statistik som finns. Därför måste framtida pandemier hanteras annorlunda för att undvika allmän panik bland medborgarna liksom onödiga kostnader.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) I det här betänkandet utvärderar man hanteringen av H1N1-influensan 2009–2010 i EU och belyser vilka faktorer som bör förbättras. I hanteringen av framtida pandemikriser måste man stärka samarbete, oberoende och öppenhet. Ett led i det är att Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) ska använda sina befogenheter bättre.

Det räcker dock inte med en utvärdering, och jag kan inte se att det har skett några ytterligare framsteg när det gäller snabba och effektiva insatser i händelse av sjukdomsutbrott. Jag har inte heller hört ett ord om förebyggande åtgärder. Som alltid är betänkandet vagt och ospecificerat, men jag röstade ändå för eftersom det inte finns något annat betänkande.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) A/H1N1-influensan 2009 orsakade färre dödsfall än den vanliga säsongsinfluensan. WHO klassificerade H1N1-influensan som måttligt allvarlig, men utfärdade samtidigt en pandemivarning (nivå 6), vilket är den högsta möjliga graden. För att uppfylla sina förpliktelser gentemot befolkningen spenderade EU:s medlemsstater således flera miljarder på att bekämpa ett influensautbrott vars potentiella risker var betydligt mindre än de som är förknippade med en normal säsongsinfluensa. Dessutom bidrog massmedierna ytterligare till den panik som utlöstes. När en pandemi som utropas som farlig bara visar sig vara en storm i ett vattenglas finns det en risk att framtida varningar inte tas på allvar. Därför måste WHO se över sina kriterier för pandemi.

Ett gott samarbete och gemensamma upphandlingar för att uppnå lägre priser är givetvis en fördel i händelse av en pandemi. Om godkännandet av nya mediciner påskyndas för att hantera falska pandemier kommer vi dock att ställas inför enorma problem. Massmediernas och läkemedelsföretagens delaktighet i att underblåsa paniken har inte beaktats här. Därför avstod jag från att rösta.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för det här resolutionsförslaget eftersom det är så svårt att förutse allvarlighetsgraden på en pandemi och hur den kommer att utvecklas, och när pandemin väl bryter ut fattas många oproportionerliga beslut. Därför är det nödvändigt att lägga stor vikt vid samarbete, oberoende och öppenhet. Framför allt måste man konsekvent se över de preventionsplaner som upprättats för eventuellt framtida pandemier såväl i EU som i medlemsstaterna, för att se till att de är flexibla och så snabbt som möjligt kan anpassas när det uppstår en risk för influensapandemi. Dessutom måste vi uppmuntra till samarbete och samordning av insatser på internationell och regional nivå för att skapa förutsättningar för lämpliga beslut om hanteringen av situationen och snabbt kunna vidta åtgärder när det uppstår en pandemirisk. Jag anser att man måste öka anslagen till forskning och utveckling och satsa mer på att bättre kunna utvärdera och förutsäga vilka konsekvenser ett influensavirus kommer att få. Det är viktigt att se till att förhandsavtalen om inköp och leverans upprättas öppet och att korruptionen minskar i dessa sammanhang. Vi måste begränsa läkemedelsbolagens påverkan, inte bara när det gäller distribution utan även i fråga om genomförandet av studier om vacciner och antivirala läkemedel. Dessutom ska vetenskapliga experter offentligt deklarera att de inte har några ekonomiska eller andra intressen i läkemedelsindustrin.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för betänkandet om utvärdering av hanteringen av H1N1-influensan 2009–2010 i EU. I många fall, bland annat i Grekland, minskade såväl institutionernas som statens engagemang i frågan när publiciteten avtog. Influensadebatten har upphört, men viruset finns kvar och har dessutom visat sig vara mer dödligt än tidigare. I Grekland ökade antalet sjukdomsfall nyligen, och dödssiffran uppgick till över hundra. Den främsta orsaken uppges vara bristen på information till bland annat de mest utsatta grupperna, såsom människor med kroniska sjukdomar som borde ha begärt att bli vaccinerade men inte gjorde det eftersom de trodde att faran var över.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Betänkandet om hanteringen av H1N1-influensan i EU 2009–2010 belyser hur lindrig, i statistiska termer, sjukdomen var i EU (i mänskliga termer är varje människoliv givetvis en oersättlig förlust). Influensa A(H1N1) orsakade 2 900 dödsfall i Europa under 2009, enligt siffror som Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) offentliggjort. Dessa siffror är lägre än de officiella beräkningarna av antalet dödsfall till följd av säsongsinfluensa. De är också mycket lägre än de mest optimistiska prognoser som EU-medlemsstaternas hälso- och sjukvårdsmyndigheter gjorde. Att medlemsstaterna och EU-institutionerna accepterade den högsta varningsnivån som utfärdades av Världshälsoorganisationen (WHO) ledde till en rad kostsamma insatser som inte stod i rimlig proportion till H1N1-influensans verkliga allvarlighetsgrad. Men med tanke på WHO:s rekommendation kan jag inte se hur utvecklingen skulle ha kunnat bli en annan. Vi måste dock reflektera över detta och jag håller med föredraganden om att det krävs ett bättre samarbete mellan EU:s medlemsstater, ett ökat oberoende och en större öppenhet, i synnerhet när det gäller bedömningen av kostnaderna kontra fördelarna i fråga om åtgärder som har en så betydande ekonomisk inverkan.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (EN) I betänkandet framhålls att det behövs ett bättre samarbete när det gäller pandemier och man begär att de preventionsplaner som upprättats i EU och medlemsstaterna inför framtida influensapandemier ska ses över. Dessutom efterlyser man ett ökat samarbete mellan medlemsstaterna och en bättre samordning mellan medlemsstaterna och Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC). I betänkandet uppmanas också WHO att se över definitionen av begreppet pandemi på grundval av geografisk utbredning och virusets allvarlighetsgrad. I betänkandet belyses vikten av att ECDC utövar sina befogenheter som oberoende organ för att bedöma och informera EU-medborgarna om hur allvarliga infektionsriskerna är och att centrumet utfärdar rekommendationer om bästa praxis inom exempelvis krishanteringsteknik samt vaccinations- och kommunikationsstrategier. I betänkandet framhåller man också vikten av en bedömning av de vaccinationsstrategier som rekommenderas vid influensa i EU och som tillämpas i medlemsstaterna, inbegripet vaccinernas effektivitet, deras nytto-/riskförhållande och de olika rekommenderade målgrupperna, i syfte att uppnå en säker och effektiv användning. Dessutom uppmanas medlemsstaterna att förse kommissionen med uppgifter om bland annat antalet inköpta doser och hur många av dem som faktiskt använts samt antalet H1N1-infektioner och antalet dödsfall på grund av dessa infektioner. EU måste stärka sitt samarbete liksom oberoendet och öppenheten i hanteringen av framtida pandemikriser.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill först gratulera Michèle Rivasi till ett utmärkt arbete. Det här betänkandet är ett viktigt försök att sätta ljuset på de tvivel som uppstått kring oproportionerliga insatser mot svininfluensan i EU och vilket inflytande läkemedelsföretagen hade över de åtgärder som vidtogs.

Jag är kritisk till EU:s insatser mot svininfluensan, H1N1-viruset, 2009–2010. I framtiden föreslår jag gemensamma inköp av vaccin för att spara pengar samt effektivare regler för att förhindra intressekonflikter, till exempel genom att publicera intressedeklarationerna från alla experter som fungerar som rådgivare till de europeiska folkhälsomyndigheterna. I det här sammanhanget vill jag notera att ansvaret för vaccin enligt gällande unionslagstiftning tillfaller producenten och inte de nationella regeringarna.

Jag uppmanar också WHO att se över definitionen av begreppet pandemi och då inte bara beakta kriteriet geografisk utbredning utan även ta hänsyn till hur pass allvarligt viruset är. För att EU på egen hand ska kunna förebygga risken för en pandemi måste Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) få det stöd som krävs för att helt oberoende kunna utföra sitt arbete.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Parlamentet har i dag riktat strålkastarna mot den oproportionerliga reaktionen vid svininfluensautbrottet i EU. Medlemsstaterna satsade många miljarder euro på vacciner som godkändes i all hast trots virusets måttliga karaktär. Sjukvårdsbudgetarna överskreds, som alla vet, och det finns betydligt viktigare hälsofrågor att ta itu med än att ge de stora läkemedelsföretagen den här typen av stöd. Parlamentsledamöterna har i dag efterlyst en översyn av EU:s hälsovårdsstrategier. Preventionsplanerna måste bli tillräckligt oberoende och flexibla för att snabbast möjligt kunna anpassas till den verkliga risken. Utvärderingen av mediciner måste ske under full insyn och alla intressedeklarationer ska offentliggöras så att allmänheten kan granska dem och upptäcka eventuella intressekonflikter. EU följde blint WHO i sin respons på svininfluensautbrottet, vilket tydligt visar att det behövs en förändring. Parlamentet har efterlyst en väl fungerande riskutvärdering och att Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) ska få tillräckliga medel för att kunna utföra alla sina uppgifter, inte minst när det gäller bedömningen av hur allvarliga infektionsriskerna faktiskt är.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Även om H1N1-viruset i Europa inte varit särskilt aggressivt har det hittills orsakat inte mindre än 4 700 dödsfall.

I den rapport som publicerats av ECDC konstateras det att EU i sin hantering av viruset inte haft förmågan att snabbt anpassa folkhälsoåtgärderna för att begränsa infektionen. Detta har i hög grad att göra med de preventionsplaner som de olika medlemsstaterna upprättat i samråd med Världshälsoorganisationen (WHO) för många år sedan och utan att några större uppdateringar gjorts sedan dess.

För att förhindra att sådana situationer uppstår igen måste vi i ljuset av den hårda kritik som riktats mot distributionen av vaccin koncentrera våra insatser på godkännandeförfaranden som möjliggör utsläppandet på marknaden av läkemedel som tagits fram i syfte att hantera en hälsokris.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Vi stöder detta initiativbetänkande. Bakgrunden är som vi alla känner till att den omfattande panik som utbröt i samband med den så kallade fågelinfluensan kostade EU omkring tio gånger mer än en normal influensakampanj.

Att Världshälsoorganisationen (WHO) utfärdade larmet utan att genomföra sådana oberoende analyser av kostnader och risker som EU-organen, Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) och Europeiska läkemedelsmyndigheten gjorde, ledde till kostsamma och onödiga vaccinationskampanjer samt till att medborgarna uppmanades att köpa orimliga mängder sterila engångsprodukter och desinfektionsmedel. Resultatet sett till antalet döda, vilket är det som främst måste beaktas av lagstiftaren, var till och med lindrigare än vid en normal säsongsinfluensa.

Därför måste kommissionen inom sex månader överlämna en rapport till parlamentet som innehåller en analys av kostnaderna kontra fördelarna och en beskrivning av hur man tänker agera i liknande situationer i framtiden. Dessutom måste WHO se över sin definition av pandemi och då inte bara beakta kriteriet geografisk utbredning utan också ta hänsyn till hur pass allvarligt viruset är.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder det här betänkandet som utvärderar hanteringen av H1N1-influensan och uppmanar till gemensamma upphandlingsförfaranden för vaccin. Det är viktigt att vi lär oss av tidigare utbrott så att vi kan skydda oss själva bättre i framtiden.

  Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade för det här betänkandet sedan utskottet i viss mån lyckats balansera anklagelserna och felbedömningarna. Betänkandet är kritiskt och beskriver hur EU i framtiden ska kunna organisera sig bättre med hjälp av fler gemensamma åtgärder för att förhindra en pandemi.

  Marina Yannakoudakis (ECR), skriftlig. – (EN) ECR-gruppen är för en förbättring av kommunikationen och samarbetet mellan medlemsstaterna när det gäller hälsohot som epidemier, men i betänkandet ges dåligt genomtänkta råd till medlemsstaterna om H1N1 och vilka säkerhetsåtgärder de bör vidta i händelse av en ny epidemi. Det finns flera tvivelaktiga uppgifter i betänkandet och dess motivering som kan leda till missuppfattningar om H1N1, dess inverkan på det europeiska samhället och de nationella regeringarnas åtgärdsplaner. Vi anser inte att de åtgärder som man rekommenderar medlemsstaterna att vidta i händelse av framtida epidemier (från inköp av vaccin till rapportering av fakta till EU:s organ) är genomtänkta, och tror inte att de kommer att lösa några stora problem som har att göra med H1N1 eller framtida pandemier.

Ansvaret för vaccinet tillfaller producenten, enligt betänkandet. Detta kan utgöra ett hinder för vaccinleveranser och göra ansvarsområdena otydliga. I betänkandet försöker man dessutom utöka ECDC:s befogenheter och dess förbindelser med medlemsstaterna, vilket är olämpligt eftersom det kan öka deras budgetanslag. Mot den här bakgrunden röstade ECR-gruppen mot betänkandet.

Betänkande: Inés Ayala Sender (A7-0048/2011)

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag stöder det positiva resultatet av slutomröstningen i utskottet om nomineringen av Harald Wögerbauer till ämbetet som ny ledamot av revisionsrätten på grundval av en fördelaktig bedömning av hans meritförteckning och svaren på de skriftliga frågor som ställdes till de ledamöter som nominerats till ämbetet.

  Catherine Grèze (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Internationella kvinnodagen fyller 100 år i dag. Därför röstade jag emot nomineringen av Harald Wögerbauer, eftersom det inte finns tillräckligt många kvinnor i Europeiska revisionsrätten.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag ställer mig bakom det här förslaget, eftersom Harald Wögerbauer uppfyller villkoren i artikel 286.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och parlamentet tillstyrker förslaget till utnämning av Harald Wögerbauer till ledamot av revisionsrätten.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag lade ned min röst vid omröstningen om nomineringen av Harald Wögerbauer till ledamot av revisionsrätten. Orsaken är rapporter från kolleger om hans oklara insatser vid den österrikiska revisionsrätten.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Revisionsrätten är en oberoende kontrollinstitution som granskar lagligheten och korrektheten i EU:s intäkter och utgifter samt dess ekonomiska förvaltning. I den här andan måste nomineringen av revisionsrättens ledamöter grundas på kriterier såsom kompetens och oberoende. På rådets initiativ har således Harald Wögerbauer nominerats till ledamot i revisionsrätten. Han lämnade in sin meritförteckning, besvarade de skriftliga frågorna och intervjuades av budgetkontrollutskottet. Han har också mycket väl argumenterat för sin sak och för sin förmåga att som ledamot av revisionsrätten oberoende och korrekt utföra sina arbetsuppgifter.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Till följd av de konstitutionella reformer som blev nödvändiga i och med Lissabonfördraget 2010 har de styrande partierna i Österrike infört ett slags standardiserat nomineringsförfarande för vissa EU-ämbeten. Det verkar som om en rad viktiga EU-poster saknas på listan i artikel 23 c i Österrikes federala konstitution, som fastställer att beslut om tillsättning av högre tjänster ska tillkännages åtminstone för den österrikiske presidenten eller att den federala regeringen ska försöka uppnå samförstånd om nomineringarna med det nationella rådet. Harald Wögerbauer, politisk direktör för det österrikiska konservativa folkpartiets (ÖVP) parlamentariska förening, ska bli ny ledamot i revisionsrättens verkställande kommitté. Det förefaller som om Harald Wögerbauer uppfyller de tekniska kraven, men eftersom det österrikiska folkpartiet tycks gå sin egen väg i personalfrågor på EU-nivå på ett sätt som inte är förenligt med demokratiska principer eller med de ständiga kraven på ökad insyn i EU:s nomineringsförfarande, lade jag ned min röst.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om nomineringen av Harald Wögerbauer till ämbetet som ledamot av revisionsrätten. Alla fakta som presenterats, och som ligger till grund för mitt beslut, tyder på att kriterierna i artikel 286.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i synnerhet garantierna för oberoende, är uppfyllda och jag välkomnar därför nomineringen av Harald Wögerbauer till ämbetet som ledamot av revisionsrätten.

Betänkande: Crescenzio Rivellini (A7-0023/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för det här betänkandet eftersom flera rekommendationer som antagits av Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM), och som redan gäller i de avtalsslutande länderna, måste införlivas i en enda gemenskapsrättsakt. En sådan förenkling är nödvändig för att man framöver ska slippa anta årliga förordningar som uppdaterar bestämmelserna.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för det här dokumentet. Syftet med den gemensamma fiskeripolitiken är att säkerställa ett hållbart utnyttjande av levande vattenresurser och ett starkt stöd för ekosystemet. Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM), där EU är medlem, inrättades 1949 genom ett internationellt avtal. AKFM har en viktig funktion när det gäller att genomföra de grundläggande målen med fiskeripolitiken, nämligen att gynna utveckling, bevarande och rationell förvaltning av levande vattenresurser, att utforma och rekommendera bevarandeåtgärder samt att förespråka samarbetsprojekt på utbildningsområdet. Eftersom de rekommendationer som antagits av AKFM är bindande för de avtalsslutande länderna och för EU ska bestämmelserna i avtalet införlivas i gemenskapslagstiftningen för att se till att de tillämpas konsekvent.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för det här dokumentet som syftar till att införliva vissa rekommendationer som antagits av Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) i en enda gemenskapsrättsakt. Hittills har EU antagit årliga förordningar för att anpassa och uppdatera bestämmelserna, men det här betänkandet är ett steg i riktning mot byråkratisk och administrativ förenkling som är ett av EU:s mål.

I dokumentet finns också förtydliganden av rent tekniska aspekter. Till exempel innehåller betänkandet tydliga åtgärder för att begränsa fisket i Lejonbukten liksom en beskrivning av minsta maskstorlek för nätredskap som får användas i Medelhavet och Svarta havet och ett förbud mot bogserade skrapredskap och trålredskap på större vattendjup än 1 000 meter. Jag ställer mig också bakom ändringsförslag 27 som fastställer ett krav på upprättandet av en årlig förteckning över de fartyg med en total längd över 15 meter som får fiska i AKFM-området genom det fisketillstånd som utfärdats.

  Antonio Cancian (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för det här betänkandet eftersom jag anser att det är ett steg framåt för en ekonomisk sektor, närmare bestämt fisket, som spelar en avgörande roll för Europa. Jag anser att EU:s ingripanden alltid ska grundas på en analys av de behov som uppstår för lokala företag som är beroende av den aktuella verksamheten. Denna är i sin tur ofta starkt präglad av små och medelstora företag vars roll är grundläggande såväl för ekonomin som för samhället i stort.

Många områden i Medelhavsregionen passar in på den här beskrivningen. Därför ska lagstiftningsförslag som har att göra med fisket i det här området tydligt genomsyras av subsidiaritetsprincipen, så att inte hela systemet äventyras. Dessutom är jag helt övertygad om att det framför allt är viktigt att skydda små och medelstora företag som är verksamma inom detta område genom att göra dem delaktiga i beslutsfattandet och ge dem så mycket stöd som möjligt eftersom det är svårt att återutveckla dem. Regleringar som inte tar hänsyn till dessa faktorer kan orsaka oreparerbara skador på mindre marknader vilket skapar nödvändiga övergångar till andra områden som kan vara mycket svåra att genomföra.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag samtycker till förslaget till lagstiftningsresolution om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om vissa bestämmelser om fiske i AKFM:s avtalsområde (Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet). Artikel 28 bör strykas från förslaget för att parlamentets befogenheter inte ska begränsas. Artikeln anger att bestämmelserna i förordningen får ändras i enlighet med kommittéförfarandet som minskar parlamentets roll till att endast ta emot information från kommissionen om förvaltningskommittéförfarandena.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om AKFM:s avtalsområde (Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet) eftersom det införlivar de rekommendationer som AKFM har antagit, och som redan tillämpas i vissa AKFM-länder, i en enda EU-rättsakt.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) har antagit rekommendationer vid sina årliga sammanträden. Syftet med detta förslag till förordning är helt enkelt att införliva några av de antagna rekommendationerna i en enhetlig EU-förordning, till vilken framtida rekommendationer också kan läggas till. Innehållet i de rekommendationer som AKFM har antagit och de därmed sammanhängande skyldigheterna omfattas ofta helt eller delvis av den tidigare antagna EU-lagstiftningen, och det är bara avvikande aspekter som behöver införlivas. Den förordning som vi har röstat om kommer att tillämpas på all yrkesmässig fiske- och vattenbruksverksamhet som bedrivs av EU:s fiskefartyg och av medborgare i medlemsstaterna i AKFM:s avtalsområde. Den tillämpas inte för fiskeverksamhet som endast utförs till förmån för vetenskaplig forskning som bedrivs med tillstånd från och under överinseende av en medlemsstat. I det här fallet behövs förhandsinformation bara ges till kommissionen och de medlemsstater i vars vatten verksamheten bedrivs. Jag anser att kommissionens förslag kan strida mot parlamentets befogenheter när det gäller den berörda frågan, särskilt artikel 28, som måste ersättas så att både kammarens effektiva deltagande i framtida ändringar till förordningen och respekten för dess företrädesrätt kan garanteras.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning är att införliva vissa rekommendationer som har antagits av Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM). Omvandlingen av detta avtal till en enda EU-rättsakt är ett stort framsteg eftersom det blir möjligt att förbättra kontrollen av fångster av fiskearter i de vatten som omfattas, samt förbättra samarbetet, informationen och kommunikationen mellan Europeiska kommissionen, medlemsstaterna och AKFM:s verkställande sekretariat. Med tanke på att detta innebär en förfarandemässig förenkling – ett slut på årliga förordningar – och att rekommendationerna redan tillämpas i länder som ingår i AKFM, välkomnar jag detta initiativ som jag fullständigt håller med om, och jag ser fram emot ett tillfredsställande genomförande av förordningen.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi erkänner vikten av multilateralt samarbete för att främja ett riktigt bevarande och en riktig hantering av marina biologiska resurser, vilket detta avtal handlar om. Det resolutionsförslag som godkändes innehåller dock en bestämmelse som vi anser är oacceptabel och som vi har försökt ändra genom att föreslå strykning av en punkt i artikel 28. Eftersom en majoritet har förkastat detta röstade vi emot det slutgiltiga resolutionsförslaget. Det syftar till att ge kommissionen befogenhet att anta delegerade akter som skulle kunna påverka ett område som ingår i en medlemsstats exklusiva ekonomiska zon. Området kallas för Eratosthenes djuphavsberg och ingår i Republiken Cyperns exklusiva ekonomiska zon. Denna möjlighet råkar i konflikt med Republiken Cyperns suveränitet, särskilt eftersom detta är ett mycket känsligt område från ett politiskt perspektiv, med tanke på att ett tredjeland som är en kandidat för EU-medlemskap olagligen strider om området i fråga.

På sjöbottnen i detta område finns naturresurser som Republiken Cypern har en legitim rätt att utnyttja, i linje med Förenta nationernas havsrättskonvention. I detta sammanhang bör EU:s område begränsas till de frågor som rör den gemensamma fiskeripolitiken.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi har alltid fäst största vikt vid multilateralt samarbete när det gäller främjandet av ett riktigt bevarande och en riktig hantering av marina biologiska resurser, vilket detta avtal handlar om.

Det resolutionsförslag som godkändes innehåller dock en bestämmelse som vi anser är oacceptabel och som vi har försökt ändra genom att föreslå strykning av en punkt i artikel 28. Eftersom en majoritet har förkastat detta röstade vi emot det slutgiltiga resolutionsförslaget.

Republiken Cyperns suveränitet har ifrågasatts, särskilt eftersom detta är ett område som är ytterst känsligt från ett politiskt perspektiv med tanke på att ett tredjeland som är en kandidat för EU-medlemskap olagligen strider om området i fråga. På sjöbottnen i detta område finns naturresurser som Republiken Cypern har en legitim rätt att utnyttja, i linje med Förenta nationernas havsrättskonvention. I detta sammanhang bör EU:s behörighetsområde begränsas till de frågor som rör den gemensamma fiskeripolitiken.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag ställde mig bakom detta dokument eftersom de huvudsakliga uppgifterna för Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) är att främja utvecklingen, bevarandet och förvaltningen av havets levande resurser, utarbeta och rekommendera skyddsåtgärder och främja samarbetsprojekt på utbildningsområdet. Förslaget till förordning syftar endast till att införliva de olika rekommendationer som har antagits av AKFM och som redan gäller i de avtalsslutande länderna i en enda gemenskapsrättsakt. Detta skulle innebära en betydande förenkling, med tanke på att Europeiska gemenskapen hittills endast har antagit årliga förordningar för att anpassa och uppdatera bestämmelserna. Förslaget innehåller en rad smarta lösningar. I fråga om fiskeredskapen till exempel ger förslaget till förordning en detaljerad beskrivning av minsta maskstorlek för nätredskap som får användas i Medelhavet (artikel 15) och Svarta havet (artikel 16). Användningen av bogserade skrapredskap och trålredskap på större vattendjup än 1 000 meter förbjuds (artikel 17). Det tar även itu med problem som rör fartyg som bedriver olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU-fiske) osv.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet om AKFM:s avtalsområde (Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet). Förslaget till förordning syftar endast till att införliva de rekommendationer som har antagits av AKFM och som redan gäller i de avtalsslutande länderna i en enda gemenskapsrättsakt. Framtida rekommendationer kan därefter läggas till genom ändringar av rättsakten. Detta skulle innebära en betydande förenkling, med tanke på att Europeiska gemenskapen hittills endast har antagit årliga förordningar för att anpassa och uppdatera bestämmelserna.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Europeiska unionens medlemskap i Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) står inför en stor vändpunkt i och med detta resolutionsförslag. Det är faktiskt ett mycket intressant resolutionsförslag eftersom det föreskriver att vissa rekommendationer som har antagits av AKFM ska införlivas i en enda EU-rättsakt. En sådan rättsakt utgör ett rättsligt instrument som verkligen är mer stabilt än det nuvarande instrumentet och som gör det möjligt att lägga till framtida rekommendationer bara genom en ändring av själva rättsakten. Det utgör ett betydande steg mot en förbättrad rättssäkerhet och bidrar även till en förenkling av förordningarna. Förutom relevansen i bestämmelserna om minsta maskstorlek för nätredskap ifrågasätter artikel 28 i den föreslagna förordningen även parlamentets befogenheter. Det anges i själva verket att bestämmelserna i förordningen kan ändras i linje med kommittéförfarandet, genom vilket kommissionen får stöd från förvaltningskommittéer, som leds av en företrädare för kommissionen och består av företrädare för medlemsstaterna. Detta skulle i själva verket beröva parlamentet dess befogenheter, och därför förefaller det önskvärt att kommissionen agerar genom delegerade akter och att parlamentet och rådet har möjlighet att dra tillbaka de delegerade befogenheterna.

  Barbara Matera (PPE), skriftlig. – (IT) Jag håller med föredraganden om att man behöver förenkla fiskereglerna genom att ta fram en förordning som kan införliva de rekommendationer som Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet har antagit i en enda rättsakt.

Jag samtycker även till de mål och principer som tillämpas i den gemensamma fiskeripolitiken, men jag anser att alla kustmedlemsstater måste säkerställa rätt balans mellan skyddet av ekosystemen och deras socioekonomiska värde. Med andra ord anser jag att vi bör uppmana till skydd av de lokala samhällenas intressen i överensstämmelse med en allmän princip.

Förordning (EG) nr 1967/2006 innehåller detaljerade bestämmelser om den utrustning som får användas vid fiske i vatten i AKFM-området och i Medelhavet i just vårt fall. Jag uppmanar parlamentet att notera att målet att rädda våra naturliga livsmiljöer ibland medför allvarliga konsekvenser för vissa fiskesamhällen, såsom förordningarna ser ut för närvarande.

I detta avseende väntar Italien på att kommissionen ska begära ett undantag från förbudet att fiska två särskilda arter som är huvudprodukt i en omfattande fiskeindustri. Jag vill därför uppmärksamma alla företrädare för de 27 medlemsstaterna och därigenom även kommissionen om behovet att göra instrumenten flexiblare för att den lokala fiskeindustrin ska få vad den behöver för att överleva.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) inrättades 1949 genom ett internationellt avtal. Dess behörighetsområde omfattar Medelhavet, Svarta havet och angränsande vatten och dess uppgifter är att främja utvecklingen, bevarandet och förvaltningen av havets biologiska resurser, utarbeta och rekommendera skyddsåtgärder och främja samarbetsprojekt på utbildningsområdet. Förslaget till förordning syftar endast till att införliva de rekommendationer som har antagits av AKFM och som redan gäller i de avtalsslutande länderna i en enda EU-rättsakt. Framtida rekommendationer kan därefter läggas till genom ändringar av rättsakten.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Betänkandet syftar till att införliva olika rekommendationer som har antagits av AKFM. Dessa rekommendationer handlar om tekniska åtgärder. En av dem är av intresse för fiskeriutskottet som anser att artikel 28 (om ändringsförfarande) i förslaget är en mycket problematisk bestämmelse. Den kan nämligen hota parlamentets befogenheter och den nuvarande institutionella balansen genom att öka kommissionens genomförandebefogenheter så till den grad att alla framtida ändringar av förordningen skulle omfattas av kommissionens befogenheter. Fiskeriutskottet föreslår därför att artikel 28 stryks. Det förefaller som om kommissionen inte har satt sig in i Lissabonfördraget på djupet och som om några tjänstemän har bestämt sig för att fatta beslut som egentligen bör fattas av parlamentet. Detta får aldrig tillåtas. Jag röstade för förslaget, eftersom jag anser att denna fräckhet från kommissionens sida helt enkelt har gått för långt.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution, eftersom fiske är mer än bara en ekonomisk verksamhet, särskilt i Medelhavet. Det är en livsstil och en del av kulturen. Hela områden är baserade på fiske. Det är därför nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet åt fisket i detta område, eftersom fisket i Medelhavet är mer utmärkande än i andra områden och bör omfattas av särskilda åtgärder. Enligt min åsikt är det klokt att införliva de olika rekommendationer som Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet har antagit i en enda gemenskapsrättsakt, med tanke på att rekommendationerna i fråga redan tillämpas. Vidare vore det klokt att fastställa tekniska åtgärder och skärpa fiskebegränsningarna i Lejonbukten och kraven på nät samt utfärda fisketillstånd.

Jag håller med om att fartyg som har tillstånd att fiska efter guldmakrill bör omfattas av hårdare krav och förbjudas använda bogserade skrapredskap och trålredskap på större vattendjup än 1 000 meter. Vidare vore det klokt att reglera kontrollåtgärder som ger möjlighet att kontrollera tredjelands fiskefartyg i förbindelse med landningar och omlastningar när medlemsstaterna inte får tillåta ett tredjelandsfartyg att använda deras hamnar. Jag gläder mig över förslagen om ett aktivt samarbete och informationsutbyte med AKFM.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Crescenzio Rivellinis betänkande eftersom jag fullständigt håller med om att det är viktigt att förenkla unionens förordningar. Betänkandet ger en möjlighet till att kanalisera alla rekommendationer från Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet till en enda EU-rättsakt, vilket gör det lättare för allmänheten att få tillgång till handlingar och hjälper de relevanta myndigheterna att göra eventuella ändringar i framtiden. Jag anser att verksamheten med regelförenklingar för medborgare och intressenter är en skyldighet som vi, i egenskap av lagstiftare, måste fullgöra snabbt och noggrant för att de ska kunna förstå de möjligheter som EU innebär, men framför allt för att undanröja den administrativa börda som ger upphov till så många extra kostnader.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) inrättades 1949 genom ett internationellt avtal. Dess behörighetsområde omfattar Medelhavet, Svarta havet och angränsande vatten. AKFM:s huvudsakliga uppgifter är att främja utvecklingen, bevarandet och förvaltningen av havets levande resurser, utarbeta och rekommendera skyddsåtgärder och främja samarbetsprojekt på utbildningsområdet. Förslaget till förordning syftar endast till att införliva de rekommendationer som har antagits av AKFM och som redan gäller i de avtalsslutande länderna i en enda gemenskapsrättsakt. Framtida rekommendationer kan därefter läggas till genom ändringar av rättsakten. Bestämmelserna i förordningen rör vanliga saker som sådana organisationer reglerar. Avdelning II handlar om begränsningar för fiskeutrustning och fiskeverksamhet (”tekniska åtgärder”). Avdelning III handlar om ”kontrollåtgärder”, såsom rapporteringskrav, kontroller osv. Avdelning IV handlar om krav om samarbete, information och rapportering för att kommissionen och medlemsstaterna ska samarbeta och utbyta information med AKFM:s verkställande sekreterare.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för denna resolution. Jag anser nämligen att den kontrollverksamhet som Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet utför är nödvändig för att man ska kunna åstadkomma en hållbar nivå på fisket i Medelhavet.

Den senaste statistiken över fiskbestånden i Medelhavet avslöjar att över 54 procent av de undersökta bestånden är föremål för överfiske. Det måste därför vara en prioritet att vidta lagstiftningsmässiga åtgärder för att skydda den marina miljön och gå tillbaka till ett hållbart utnyttjande av fiskbestånden. Fullständigt samarbete mellan medlemsstaterna kommer nu att vara viktigt eftersom de så snart som möjligt måste införliva de nya reglerna och tillgripa lämpliga sanktioner mot dem som inte respekterar dessa.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande som syftar till att förenkla de befintliga ordningarna för fiskemetoderna i Medelhavets avtalsområde.

  Niki Tzavela (EFD), skriftlig. – (EL) Europeiska gemenskapen och Grekland är parter i AKFM:s avtalsområde (Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet). Förslaget till förordning om vissa bestämmelser om fisket i AKFM:s avtalsområde syftar till att införliva vissa förslag som AKFM har antagit och som redan tillämpas av länderna i denna kommission i en enda gemenskapsrättsakt. Jag röstade för detta särskilda resolutionsförslag eftersom jag anser att de föreslagna kontrollåtgärderna kommer att skydda den naturliga miljön och därför gynna parterna till AKFM.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag röstade för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om vissa bestämmelser om fiske i AKFM:s avtalsområde (Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet). Att de överenskomna rekommendationerna samlas i en enda framtida gemenskapsrättsakt kommer att förenkla administrationen och öka effektiviteten, vilket bör välkomnas. De enskilda tekniska justeringar som har föreslagits återspeglar dagens krav på en ansvarsfull fiskeripolitik.

Betänkande: Anni Podimata (A7-0036/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag ger mitt fulla stöd till detta betänkande eftersom det syftar till att införa en ny beskattningsform för finanssektorn, vilket i sig är en brådskande åtgärd, och även eftersom det utgör ett komplement till de nyligen godkända rättsliga och tillsynsmässiga instrumenten. I detta avseende vill jag betona att en ”avgift på finanstransaktioner bör ha ett så brett underlag som möjligt”, såsom anges i dokumentet, på ett sätt som inbegriper alla slags transaktioner. En avgift på finanstransaktioner innebär fördelar som att marknaden blir mer rättvis och öppen, att förekomsten av spekulation och skattebedrägerier minskar och att bördan av krisen fördelas mellan de finansiella aktörerna. De ytterligare resurser som härrör från denna åtgärd bör bidra till att bekämpa fattigdom, främja skapandet av arbetstillfällen, finansiera välfärdsstaten, nå klimat- och miljömål och finansiera andra delar som är en följd av Europa 2020-strategin. Jag å min sida anser att kommissionen bör undersöka ett framtida system för euroobligationer och den planerade emitteringen av gemensamma europeiska projektobligationer som investeringsstimulerande åtgärder. Jag stöder även principen om att förorenaren ska betala. Avslutningsvis får vi inte glömma bort utvecklingsstödet eftersom det är viktigt att stå fast vid löftet om att ge 0,7 procent av varje medlemsstats bruttonationalprodukt till utvecklingsländerna.

  Marta Andreasen (EFD), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot Podimatabetänkandet om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå. Betänkandet syftar nämligen till att införa en avgift på finanstransaktioner som oundvikligen kommer att överföras till konsumenten och den skattebetalande medborgaren som redan kämpar i denna kris. Samtidigt påstår man att avgiften behövs för att skydda ekonomin från riskfylld handel och skapa en fond som kan användas om en annan kris skulle uppstå och att den bara kommer att tillämpas för partihandeln och den professionella industrin. Avgiften kommer att få fruktansvärda konsekvenser för staden London och sektorn för finansiella tjänster som bidrar mest till den brittiska statskassan. Den kommer att få företag att lämna Storbritannien vilket kommer att leda till en förlust av arbetstillfällen och en förlust av skatteintäkter.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) I den nuvarande situationen med budgetnedskärningar är diskussionen om innovativ finansiering inte bara nödvändig utan avgörande. Personligen är jag särskilt positiv till införandet av en avgift på finanstransaktioner, vilket helst bör ske på internationell nivå eller, om detta inte går, på EU-nivå.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Den globala ekonomiska och finansiella krisen har blottat allvarliga svagheter i de rättsliga och tillsynsmässiga ramarna för det globala finanssystemet. I dag är det tydligt att vi behöver nya instrument som kan tygla spekulationen och återställa finanssektorns huvuduppgift samt garantera en rättvis fördelning av bördan mellan de viktigaste finansaktörerna. Vi måste börja diskutera beskattning av finanssektorn, som till skillnad från andra sektorer är till stor del obeskattad. Grundläggande finansiella verksamheter är dessutom undantagna från mervärdesskatt. Jag stöder införandet av en avgift på finanstransaktioner vilken kan bidra till att angripa de mycket skadliga handelsmönstren på finansmarknaderna, förbättra marknadseffektiviteten, minska överdriven prisvolatilitet och ge finanssektorn incitament att göra långsiktiga investeringar med ett mervärde för den reala ekonomin.

  Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) I och med denna omröstning har parlamentet nått en ny milstolpe på vägen mot en global finansiell reglering. Vi har sänt ett tydligt budskap till förmån för förslagen från det franska ordförandeskapet för G20. När ekonomin uppvisar de första tecknen på återhämtning måste vi arbeta tillsammans för att främja en vältänkt, balanserad form av liberalism. Den europeiska vänstern har försökt att själv ta åt sig äran av idén med att införa en avgift på finanstransaktioner. Den har dock misstagit sig. EU-medborgarna vet när man måste vara pragmatisk. Dagens omröstning visar att denna idé är bortom alla politiska motsättningar.

  Bastiaan Belder (EFD), skriftlig. – (NL) Jag kan inte stödja Podimatabetänkandet, för det är medlemsstaterna som ansvarar för skattepolitiken. Betänkandet gör inte en sådan situation rättvisa. Vad det strävar efter att göra är att föreskriva ett antal avgifter på EU-nivå, inklusive en avgift på finanstransaktioner och en energiskatt. Om det är nödvändigt med en avgift för finanssektorn bör de intäkter som den genererar gå till medlemsstaternas statskassor. När allt kommer omkring var det medlemsstaterna som fick lösa ut bankerna. Medlemsstaterna bör använda dessa intäkter för att minska statsskulden, som har växt under krisen. Betänkandet tar för givet att dessa intäkter skulle kunna gagna globala och EU-politiska mål. Det skulle i sådana fall inbegripa klimatförändringar och utvecklingssamarbete.

I betänkandet argumenterar man för ett solidaritetsbidrag som tas ut på flygbiljetter, så att vi kan bekämpa folkhälsoproblem och minska avgifterna inom transportsektorn. Jag håller med om att vi skulle kunna sträva efter dessa lämpliga politiska mål och att det vore klokt att överväga att tilldela mer resurser för detta ändamål. Eftersom detta skulle påverka våra skatteåtgärder är det dock medlemsstaterna som bör ta sådana initiativ, och EU bör inte diktera dessa nedifrån och upp. Jag fruktar att ett sådant synsätt skulle hindra ett givande samarbete med rådet.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Mer än tre år efter krisen är förutsättningarna för att reglera finansmarknaderna ganska begränsade. I detta avseende skulle en ny avgift göra det möjligt att frigöra nya finansieringskällor och reglera de mest ifrågasatta finansieringsmetoderna. Låt oss vara tydliga och säga att det för närvarande är omöjligt att säga att det som hände för tre år sedan inte kommer att hända igen. Det är nedslående. Utmaningen är därför att veta om EU har den tyngd som krävs för att vidta särskilda åtgärder. Jag anser att så är fallet, och ju snarare EU vidtar åtgärder i denna fråga, ju bättre är det!

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Antagandet av detta betänkande i plenum visar att Europeiska unionen verkar vilja gå i en viss riktning. Även om förslaget om en avgift på finanstransaktioner verkar gagna den stora allmänheten, trots att G20-gruppens ledare inte lyckades komma överens om fastställandet av en sådan avgift på global nivå, känner jag mig tvungen att nämna att detta skulle kunna få en motsatt effekt på medellång och lång sikt. Effekten av en sådan avgift, som endast tas ut på kapital i EU, kommer säkerligen att bli att detta kapital flyttas till utvecklings- eller tillväxtländer utanför EU. Det andra scenariot kommer, åtminstone till en början, att vara att denna avgift skickas vidare i form av kostnader till kreditkonsumenten eller andra finansiella tjänster. Oavsett vilket är den snedvridna effekten av detta att EU kommer att komma ännu närmare den farliga situation där EU kommer att förlora konkurrenskraft gentemot andra länder som USA, Japan eller Brik-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina). Detta kommer att hämma den ekonomiska tillväxten och skapa problem, inklusive för den reala ekonomin som är beroende av så billiga finansieringskällor som möjligt.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för detta betänkande eftersom jag håller med om att Europeiska unionen behöver hitta nya innovativa finansieringsinstrument. Genom sådana instrument bör EU faktiskt kunna ta itu med de nuvarande problemen eftersom de skulle spela såväl en reglerande som en inkomstskapande roll.

Det har ofta påpekats i parlamentet att den ekonomiska krisen har framhävt bristen på reglering och övervakning av det globala finanssystemet. Vi vet också att skattebetalarna för närvarande är de första att bära kostnaderna för krisen, inte bara genom direkt beskattning utan även i form av stigande arbetslöshet, lägre inkomst, begränsad tillgång till sociala tjänster och växande orättvisa. Nya instrument behövs om vi ska åtgärda krisen på ett heltäckande och integrerat sätt.

Därför samtycker jag till införandet av de länge diskuterade euroobligationerna, som kan leda till en gemensam skuldhantering genom att samla en del av statsskulden. Föredraganden föreslår även andra finansieringsinstrument som kan tygla spekulationen, till exempel en samstämmig och effektiv beskattning av energisektorn och utarbetande av förslag om en beskattning för utveckling som kommer att leda till större resurser för förverkligandet av millennieutvecklingsmålen.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Vi i EU möter hela tiden konsekvenserna av finanskrisen som under 2009 övergick till en budgetkris, och en viktig aspekt av denna var det överdrivna utfärdandet av statsobligationer. I motsats till det antagna betänkandet ser jag dock inte att det finns några marknadspåtryckningar i detta, utan snarare en oansvarig budgetpolitik från många nationella regeringar som inte vill reformera sina pensions-, hälsovårds- och sysselsättningssystem. Att lägga skulden på marknadens misslyckande är enligt min mening fel och visar på bristande mod att ta itu med de nödvändiga reformerna. Vi har nu antagit bestämmelser om en hårdare finansiell reglering och övervakning av finansmarknaderna. Vidare bör vi gå ännu längre och vidta åtgärder för att sparka i gång de europeiska ekonomierna, till exempel genom finansiering av gemensamma infrastrukturprojekt och skatteincitament för att företag ska investera i forskning och utveckling. Jag vill varna för införandet av en avgift på finanstransaktioner och olika slags bankavgifter eftersom de skulle hämma finansmarknaden och snedvrida konkurrensen. Euroobligationer är inte lösningen eftersom de bara överför det bristande budgetansvaret till EU-nivå, till områden där staten har ännu mindre kontroll, där försök till onödigt stora utgifter skulle få ännu allvarligare konsekvenser än på nationell nivå. Jag är även emot en EU-omfattande koldioxidskatt eftersom detta skulle innebära en oproportionerlig börda för energisektorn i synnerhet och i slutändan minska energisäkerheten i EU.

  Zuzana Brzobohatá (S&D), skriftlig. – (CS) Finanstransaktioner utgör en stor del av resurserna inom finanssektorn, och de olika spekulationsverksamheterna på finansmarknaderna spelade en betydande roll under den globala finanskrisen. Det är verkligen inte rättvist att skattebetalarna ska stå för samtliga kostnader för finanskrisen eftersom även finanssektorn bör stå för en del av dessa så att kostnaderna kan delas inom denna. I betänkandet betonas främst transaktioner som är mycket riskfyllda och spekulativa. Därför kommer det att leda till ett större ansvarstagande inom finanssektorn genom den framtida avgiften på finanstransaktioner, vilken paradoxalt nog kommer att leda till en större stabilitet i den globala finanssektorn. Ett annat skäl till att införa en avgift på finanstransaktioner är att finansiella tjänster är undantaget mervärdesskatt i de flesta medlemsstater.

  Antonio Cancian (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det är ett steg i rätt riktning mot de framtida innovativa finansieringsinstrument som kommer att stödja den ekonomiska återhämtningen i EU. Jag anser att det är nödvändigt att EU finner resurser på marknaden för att finansiera huvudsektorerna i vår ekonomi, i linje med Europa 2020-målen, i synnerhet den transeuropeiska infrastrukturen på transport-, energi- och telekommunikationsområdet för att få ett slut på krisen.

Det är nödvändigt att driva på den europeiska ekonomin. EU:s ansvar är inte att införa och/eller höja skatter utan att våga möta marknaden. Lösningen är att hitta nya finansieringsformer som kan garantera fullständigt förverkligande av projekt på kortast möjliga tid, genom att skapa tillfälliga fonder som bygger på utfärdandet av värdepapper som direkt har att göra med genomförandet och det ekonomiska utnyttjandet av arbetet och som kallas för projektobligationer.

Man bör endast föreslå en avgift på finanstransaktioner i EU om en sådan ska införas globalt. Jag anser att kommissionen bör undersöka möjligheten att införa en sådan avgift på EU-nivå och försöka förutspå om detta kommer att medföra negativa konsekvenser för konkurrenskraften i EU.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för parlamentets resolution. Jag stöder nämligen kommissionens mål att öka EU-budgeten med hjälp av innovativa skatteinstrument och erkänna de eventuella fördelarna med att öka den privata sektorns finansiering med hjälp av statliga medel. Jag anser även att sådana åtgärder bör åtföljas av en öppen redovisning med riktlinjer för investeringar, riskhantering, riskbegränsning och lämpliga gransknings- och tillsynsförfaranden som upprättas på ett demokratiskt och ansvarsfullt sätt.

  Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar Europaparlamentets stöd under omröstningen i plenum för införandet av en avgift på finanstransaktioner på EU-nivå. En avgift på finanstransaktioner kommer att straffa höggradigt spekulativa och socialt sett onödiga finanstransaktioner och kommer samtidigt att ge Europeiska unionen en årsinkomst på 200 miljarder euro. Denna omröstning går emot konkurrenspakten. Vi behöver beskatta finansmarknaderna snarare än att straffa staterna och medborgarna. Kommissionen och rådet måste omedelbart notera detta.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag stöder, med vissa förbehåll, Podimatabetänkandet om innovativ finansiering. Jag delar föredragandens oro över den ekonomiska och finansiella kris som vi går igenom och den konsekventa bristen på investeringar. Jag håller även med om att det är önskvärt att investeringar omvandlas till framsteg och innovation och att EU behöver stärka sin förmåga att göra smarta investeringar. Jag är dock rädd för att betänkandet i allmänhet verkar vara överdrivet inriktat på högre skatter medan man i flera länder (till exempel Portugal) redan erfar överdrivna skattepålagor. I den slutgiltiga versionen av betänkandet uppmanar man till införande av en avgift på finanstransaktioner (på global nivå eller åtminstone EU-nivå). Samtidigt erkänner man att konsekvenserna av detta måste undersökas (och föreskriver en efterhandsutvärdering av detta). Jag välkomnar att man vill införa euroobligationer, vilket skulle underlätta tillgången till marknaden för de svagare länderna i euroområdet. Vidare välkomnar jag uppfattningen att detta skulle vara till gagn ”för alla deltagande medlemsstater och för euroområdet som helhet”.

  Frédéric Daerden (S&D) , skriftlig. – (FR) Vissa är inte för en avgift på finanstransaktioner på EU-nivå eftersom det skulle snedvrida konkurrensen på finansmarknaderna på EU:s bekostnad. Jag tror inte att en avgift på bara 0,01 procent av dessa transaktioner kommer att få investerarna att dra sig tillbaka från världens största finansmarknad.

Vi kommer att få vänta i all evighet om vi räknar med att G20 tar detta initiativ på global nivå. Jag är därför glad över antagandet av det ändringsförslag som ingavs av Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet för en avgift på finanstransaktioner på EU-nivå. Det skulle ge en uppskattad inkomst på 200 miljarder euro per år och skulle därmed göra det möjligt för unionen att finansiera sin budget på rätt sätt, i en tid då rådets ledamöter redan tillkännager att de avser att göra nedskärningar i denna, trots det mervärde som är en följd av EU:s utgifter.

Våra högerregeringar använder krisen, som orsakades av finansmarknadsaktörer, som ett argument för att uppmana till budgetnedskärningar, särskilt i de sociala utgifterna. EU-medborgarna skulle därmed få betala för misstag som de själva inte har begått. Avgiften på finanstransaktioner skulle återinföra social rättvisa i EU:s beslut genom att konsolidera de offentliga finanserna på bekostnad av dem som försvagade dem till att börja med. Därför var detta helt rätt tid att göra detta drag.

  Luigi Ciriaco De Mita (PPE), skriftlig. – (IT) Den ekonomiska och finansiella krisen har framhävt den totala avsaknaden av etik på detta område. Det är tydligt att den nya välfärdsekonomins paradigm är fullständigt olämplig. Enligt denna är strävandet efter individuellt välbefinnande nyckeln till kollektivt välstånd, vilket är summan av dess enskilda delar. Enligt detta synsätt finns det inte några begränsningar för det individuella intresset i förhållande till det kollektiva intresset, för att inte tala om det allmänna intresset. Eftersom den statliga regeringen måste handla inom ramen för det allmänna intresset och ge utrymme för frihet och individuella rättigheter inom denna måste regeringen underbygga detta med ett rättvist och progressivt beskattningssystem. Enligt detta synsätt, som måste delas på global nivå av EU och alla G8- och G20-länder, måste intäkterna från finanstransaktioner likställas med andra intäkter genom ett särskilt beskattningssystem som främjar ett större ansvarstagande från aktörernas sida samt övriga bestämmelser och nya paradigmer. Införandet av euroobligationer för krisfonden och infrastrukturprojekt skulle kunna förbättra EU:s förmåga att vidta åtgärder om de inte omfattas av EU-budgeten. Jag tycker att det antagna betänkandet, om än så sakteliga, verkar gå i denna riktning.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Den nuvarande ekonomiska krisen har framhävt bristerna i övervakningen av finanssektorn. Därför behöver vi nya verktyg och en ny skattepolitik. Finanssystemet har i själva verket skapat stora vinster från spekulativa transaktioner och behöver inte betala någon skatt. Genom att rösta för en avgift på finanstransaktioner, vars intäkter skulle kunna användas för utvecklingsstöd, har Europaparlamentet visat att det vill sätta stopp för denna orättvisa. Skatten bör självklart tillämpas internationellt, men om så inte blir fallet skulle vi be EU att ta sitt ansvar och införa den i EU. EU skulle vara en föregångare, både när det gäller innovativ finansiering och när det gäller att visa solidaritet med utvecklingsländer. Det är nu upp till Europeiska kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag till oss som uppfyller de förväntningar som en stor majoritet i detta parlament har uttryckt.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar omröstningen om avgiften på finanstransaktioner eftersom Europaparlamentet uppmanar unionen att införa detta beskattningssystem utan att vänta på ett hypotetiskt beslut i frågan på global nivå. Europeiska unionen har den största finanssektorn i världen. EU bör därför visa vägen.

Enligt flera studier skulle införandet av en avgift på cirka 0,05 procent på transaktioner skapa årsintäkter på omkring 200 miljarder euro som skulle kunna användas för att finansiera återhämtning och utvecklingssamarbete, skydda miljön och samtidigt motverka finansiell spekulation. Med detta sagt är jag även övertygad om att vi behöver en skatt av detta slag på internationell nivå och att unionen måste uppmuntra sina partner att anta bestämmelser om finansskatt.

Jag säger detta, för om skatten endast tillämpas i Europeiska unionen och inte internationellt av EU:s största finanskonkurrenter kommer unionens finanser att lida stor skada. Jag hoppas i synnerhet att en kompromiss kommer att nås om detta under det franska ordförandeskapet för G20.

  Harlem Désir (S&D), skriftlig. – (FR) Europeiska socialister har i över 20 år kämpat i Europaparlamentet för en avgift på finanstransaktioner. Denna avgift skulle innebära många fördelar: Den skulle inte bara motverka finansiell spekulation utan skulle även finansiera stödet till utvecklingsländerna och deras anpassning till klimatförändringarna och samtidigt bidra till Europeiska unionens budget.

Världen befinner sig nu i en annan situation: Nedgången har gjort det ännu mer akut att stabilisera finansmarknaderna, och EU behöver nya resurser för att övervinna denna nedgång – EU måste övervinna den genom återhämtning och inte genom åtstramningar.

Samtidigt har gräsrotsrörelsen för avgiften växt. Fler och fler regeringar stöder förslaget, och Europaparlamentet har redan vid flera tillfällen röstat för ett införande av en avgift på finanstransaktioner. Denna nya omröstning är ett viktigt steg, eftersom parlamentet säger att vi måste agera omedelbart på EU-nivå trots att det inte finns något globalt avtal. Parlamentets begäran är tydlig och resultatet av omröstningen var övertygande. Nu måste vi omsätta våra ord i handling och införa avgiften på finanstransaktioner.

  Lena Ek (ALDE), skriftlig. − Betänkandet om innovativ finansiering tar upp en rad viktiga aspekter. Tyvärr innehåller det ett förslag om att Europa unilateralt ska införa en finansiell transaktionsskatt. Jag anser att det svenska exemplet av att ensidigt införa en slags finansiell transaktionsskatt från 1980-talet, vilket resulterade i att större delen av aktie-, obligations- och optionshandeln flyttade till London, bör beaktas så att vi inte gör om samma misstag på europeisk nivå. Jag bedömer att det finns stor risk för att de stabiliserande effekterna av finansmarknaden inte kommer att infrias om EU självständigt inför en sådan skatt. Risken för att aktie-, obligations- och optionshandeln flyttar till mindre transparenta och öppna marknader utanför Europa är stor. Det skapar inte bättre översyn av finansmarknaden. Jag röstade därför emot det ändringsförslag som föreslog en sådan europeisk tobinskatt, men trots att detta förslag gick igenom valde jag att rösta för betänkandet vid slutvoteringen.

Detta val berodde på att jag som ALDE-gruppens Europa 2020-förhandlare annars hade riskerat att underminera gruppens förhandlingsposition i för oss viktiga frågor, som vikten av att skapa en verklig inre marknad, möjliggöra finansiering av infrastrukturprojekt med hjälp av europeiska projektobligationer och en möjlig lösning för en europeisk koldioxidbeskattning.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet. Det försvarar nämligen skapandet av särskilda instrument, till exempel införandet av en avgift på finanstransaktioner, som skulle kunna förbättra effektiviteten på marknaden, öka insynen, minska överdriven prisvolatilitet och skapa incitament för finanssektorn till långsiktiga investeringar, med medvärde för den reala ekonomin.

  Göran Färm, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund (S&D), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater är starka förespråkare av en transaktionsskatt på global nivå. EU bör mycket aktivt verka för att ett sådant system ska etableras. Om en internationell överenskommelse med tiden skulle visa sig vara politiskt omöjlig bör alternativet att introducera en transaktionsskatt endast inom EU övervägas noga. Till grund för detta bör det ligga en balanserad konsekvensanalys. Kommissionen håller i dagsläget på att förbereda en analys, men det har inte hindrat dess representanter från att vid flera tillfällen gå händelserna i förväg genom att uttala sig klart negativt om en skatt på EU-nivå. Detta är i våra ögon inte acceptabelt. För att sända en tydlig signal till kommissionen om att saken bör tas på allvar och att processen måste vara förutsättningslös har vi därför valt att rösta för det ändringsförslag som konkret talar om införandet av en EU-skatt. Det är mycket viktigt att ett objektivt och genomarbetat beslutsunderlag nu skapas i denna fråga.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Betänkandet handlar om behovet att finna nya sätt för att finansiera den offentliga sektorn på internationell nivå och EU-nivå. I realiteten kräver den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen att medlemsstaterna söker efter intäkter för att dämpa sin budgetkris. Nya finansieringssätt inbegriper beskattning av finanssektorn och koldioxidutsläpp.

Finanssektorn har nyligen gått ifrån sina mål med att finansiera utvecklingen av ekonomin och har, med ursäkten att den behöver täcka risker, ökat avgifterna och omedelbart skapat enorma vinster som påverkar de offentliga finanserna och medborgarna på ett allvarligt sätt. En skatt på koldioxidutsläpp skulle samtidigt göra principen om att förorenaren ska betala rättvisare och mer konsekvent och skulle inte bara bidra till att minska klimatförändringarna utan även finansiera investeringsprojekt på detta område. Jag håller med om att avgiften på finanstransaktioner bör vara global. Jag anser att en konsekvensbedömning bör göras innan den införs i EU. Jag stöder även införandet av euroobligationer, eftersom jag tror att de kan vara ett gemensamt instrument för skuldhantering.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I detta betänkande talar man om ”innovativ finansiering”. I verkligheten kommer man inte ifrån de gamla vanliga åsikter som förkastar den mest grundläggande rättvisan. Finansmarknaden borde ha varit föremål för en effektiv kontroll och reglering för länge sedan. Man borde ha bromsat spekulationen för länge sedan, oavsett om det handlade om handelsvaror, inklusive livsmedel, egendom, förmåner och pensioner, eller om det handlade om ländernas statsskuld (för att ge några exempel). Europeiska kommissionen vägrar dock envist att gå vidare med dessa förslag, trots att kommissionen vet att det finansiella bortfall som orsakas av skatteflykt och skattebedrägerier i EU beräknas uppgå till 200–250 miljarder euro varje år. Detta belopp skulle vara tillräckligt för att minska budgetunderskottet utan att behöva höja skatterna på arbete – den gamla lösningen. Kommissionen vägrar också envist att införa en avgift på finanstransaktioner inom EU och trycker inte på för att den ska antas internationellt.

Detsamma gäller för skatteparadisens skandalösa fortsatta existens. Dessa skulle kunna utgöra möjligheter att skapa intäkter för att bekämpa fattigdom och andra ständiga ekonomiska och sociala problem. Nuvarande uppskattningar av de intäkter som genereras av en avgift på finanstransaktioner, om än med en låg skattesats, visar att cirka 200 miljarder euro skulle genereras inom EU.

  Carlo Fidanza (PPE), skriftlig. – (IT) Jag välkomnar resolutionen om innovativa finansieringsinstrument som utgör parlamentets bidrag till debatten om hur man kan skapa nya intäkter, säkerställa en rättvis skattepolitik och maximera förmågan att återfå förlorad inkomst. Jag stöder införandet av en avgift på finanstransaktioner. Den nuvarande krisen – som ett visst slags spekulativ finans har orsakat – visar att det i slutändan är länderna och medborgarna som själva får betala för den skada som andra har orsakat.

En avgift på finanstransaktioner skulle få EU:s penningkistor att svälla med cirka 200 miljarder euro varje år och tygla spekulationen eftersom finanstransaktioner på så sätt skulle bli dyrare och därmed mindre intressanta. Jag anser dock att denna skatt bör tillämpas internationellt och inte bara i EU för att man inte ska skapa en konkurrensnackdel för EU själv som är mycket attraktiv eftersom den är den största marknaden i världen, vilket vi inte får glömma. Vi bör också alla välkomna parlamentets stöd för euroobligationer och projektobligationer, som kommer att främja återhämtning genom att stimulera den reala ekonomin och uppmuntra till skapande av infrastruktur som är avgörande för den europeiska ekonomin.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det har länge funnits ett behov av att kontrollera och effektivt reglera kapitalmarknaden och förhindra spekulation på många olika produkter, inklusive handelsvaror, fastighetstransaktioner, förmåner, pensioner och försäkringar samt en hel uppsättning derivat, inklusive spekulation på statsskulder.

Europeiska kommissionen har tyvärr inte gjort några framsteg med dessa förslag. Det är nämligen känt att det finansiella bortfall som orsakas av skatteflykt och skattebedrägeri i EU beräknas uppgå till 200–250 miljarder euro per år, vilket bara det skulle räcka till att minska budgetunderskottet utan att behöva höja skatterna på arbete.

Om vi även hade avgifter på finanstransaktioner på internationell nivå och därmed även på EU-nivå och om vi fick ett slut på skatteparadis och spekulativa finansiella produkter skulle vi ha haft ännu större belopp för att ta itu med de ekonomiska och sociala problemen.

Nuvarande uppskattningar av de intäkter som skapas av en avgift på finanstransaktioner, om än med en låg skattesats, visar att cirka 200 miljarder euro skulle genereras inom EU.

Med tanke på detta kan vi inte acceptera att man bör vänta med att inta en tydlig ståndpunkt om införandet av en avgift på finanstransaktioner tills ytterligare studier och bedömningar har gjorts.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Om finanssystemet, som ligger till grund för hänsynslös handel och spekulation, framhålls som en av de främsta orsakerna till finanskrisen är det rätt att de ansvariga får betala sin del genom att ge ett mycket betydande ekonomiskt bidrag. Jag anser dock att den metod som föreslås i betänkandet kommer att påverka den bräckliga balansen i konkurrensen genom att undergräva själva grunden till denna eftersom metoden måste tillämpas på global nivå. Av denna anledning, och för att inte skapa ett farligt prejudikat med avseende på det europeiska skattesystemet, stöder jag inte Anni Podimatas betänkande. Därför röstade jag emot det.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Jag röstade för ändringsförslagen och de delar i texten som rör beskattning av finanstransaktioner. Jag röstade faktiskt för principen om att få de finansiella instituten att bära kostnaden för nedgången, som de är ansvariga för, och konsolidera våra offentliga finanser.

Problemet med detta betänkande, som jag röstade emot, är dock att dess främsta mål är att, på ett innovativt sätt, skapa nya skatter som, där så är lämpligt, sköts på EU-nivå eller global nivå eller där åtminstone internationella organ beslutar vilka mottagarna kommer att vara och hur pengarna kommer att användas. Dessutom finns det ingen garanti för att skatt på arbete skulle minska i betydande omfattning. På samma sätt kan jag bara motsätta mig en koldioxidskatt på samtliga nivåer eftersom det alltid skulle straffa de minst välbärgade medborgarna, vilket vi har sett med Nicolas Sarkozys orättvisa och impopulära projekt.

Jag motsätter mig även inrättandet av en EU-byrå som ska ansvara för utfärdandet av europeiska obligationer för att hantera statsskulden. Detta är en riktig bonus som kloka människor betalar till galna människor. Avslutningsvis beklagar jag att den del som ägnas åt utvecklingsfinansiering med rätta kritiserar statlig korruption och skatteparadis men att man är noggrann med att inte avslöja multinationella företags skandalösa metoder och särskilt deras tillämpning av internpriser.

  Louis Grech (S&D), skriftlig. – (EN) Betänkandet om innovativ finansiering sänder ett starkt budskap till finansinstituten och i synnerhet till banksektorn om att det är dags att reglera finanssektorn ytterligare, hålla banker administrativt och rättsligt ansvariga för sina vårdslösa åtgärder och ineffektiva riskhanteringsmetoder. Det står klart att det behövs påtagliga och betydande förbättringar av konsumentskyddets kvalitet och av garantierna på området för finansiella tjänster, särskilt i fråga om kontroll och tillsyn. Den nuvarande situationen kan användas som ett gyllene tillfälle att stärka sektorn för finansiella tjänster samt medborgarnas och konsumenternas förtroende för denna eftersom de nu är de som betalar kalaset för de stora misstagen och för att lösa ut de stora finansinstituten.

Med detta sagt bör kommissionen först bedöma vilken effekt en avgift på finanstransaktioner kommer att ha på den europeiska ekonomin. Alla framtida förslag bör inte endast baseras på beslut som fattas impulsivt för att ta itu med slagordet för tillfället, utan bör utgöras av ett pragmatiskt synsätt som trotsar tidspressen och återskapar EU-medborgarnas förtroende för finansmarknaderna.

  Estelle Grelier (S&D), skriftlig. – (FR) Antagandet av Podimatabetänkandet var en chans för parlamentet att visa tydligt stöd för införandet av en avgift på finanstransaktioner inom EU. Hittills har den europeiska högern alltid motverkat socialisternas förslag i denna fråga, såväl inom parlamentsutskotten som under plenarsammanträdena. Det är goda nyheter att en majoritet av parlamentsledamöterna, och därmed en sektion av högern, har sett sig besegras av detta projekt, som Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet har förespråkat i flera år. Det visar att vi tillsammans allt eftersom blir medvetna om fördelarna med projektet. Denna omröstning markerar en ny fas i förfarandet med att införa ett finansinstrument som särskilt skulle tjäna till att generera ytterligare egna medel till EU-budgeten men även stödja utvecklingsinitiativ internationellt sett. Kampen är dock inte över. För närvarande är detta bara en politisk ståndpunkt. Utöver deras uttalanden måste vi förbli uppmärksamma på den genuina vilja som finns bland de europeiska stats- och regeringscheferna, varav en majoritet är högerorienterade, att införa denna avgift.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Vi har i många år kämpat för införandet av en avgift på finanstransaktioner. Trots de många reservationer som detta förslag har mötts av är det viktigt att denna resolution har antagits av en stor majoritet. Genom att uppmuntra till beskattning av finanstransaktioner internationellt och, i varje fall, genom att rekommendera skapandet av en sådan avgift inom Europeiska unionen lägger parlamentet grunden till en ny finansiell ordning i världen. Dessutom bör vi nämna de nya finansiella möjligheter som en sådan avgift skulle ge eftersom införandet av denna skulle generera cirka 200 miljarder euro per år. Denna omröstning är en stor seger, och nu är det upp till de internationella organen att vara lika modiga som ledamöterna av Europaparlamentet har varit.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Beskattningen av finanstransaktioner är något som socialisterna och vänstern i EU har kämpat länge för. Det faktum att betänkandet av min grekiska kollega, Anni Podimata, har antagits av en stor majoritet vittnar om de politiska framsteg som Europaparlamentet har gjort. Detta är en stor seger som den europeiska vänstern kan vara stolt över. Även om texten inte har någon direkt lagstiftningsmässig verkan markerar den ett viktigt politiskt steg i rätt riktning: Från och med nu kommer den europeiska högern i Europaparlamentet inte att kunna hindra införandet av en sådan skatt. Detta är ett riktigt steg mot budgetfederalism, som är det enda sättet på vilket Europeiska unionen kan nå sina mål när det gäller tillväxt och sysselsättning samt när det gäller att komma ur nedgången.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag stöder detta betänkande, eftersom en av de främsta fördelarna med innovativa finansieringsmetoder är att de kan ge dubbel utdelning eftersom de kan bidra till att uppnå viktiga politiska mål, t.ex. stabilitet och öppenhet på finansmarknaden, och innebära en betydande inkomstpotential. Man bör dock också ta hänsyn till den inverkan som dessa metoder har på de negativa externaliteter som finanssektorn orsakar. Jag stöder bestämmelsen och kravet om innovativa finansieringsåtgärder för att inbringa större medel från denna sektor och bidra till att flytta skattebördan bort från arbetstagarna. Detta skulle kunna förbättra marknadseffektiviteten, öka öppenheten, minska spekulation och överdriven prisvolatilitet och ge finanssektorn incitament att göra långsiktiga investeringar med ett mervärde för den reala ekonomin och bidra till att finansiera globala kollektiva nyttigheter samt minska de offentliga underskotten. Jag stöder förslaget om att emittera gemensamma europeiska projektobligationer för att finansiera EU:s betydande infrastrukturbehov och strukturprojekt inom ramen för Europa 2020-strategin, EU:s planerade nya strategier, t.ex. den nya strategin för energiinfrastrukturutveckling, och andra storskaliga projekt. EU:s projektobligationer skulle därmed säkra nödvändiga investeringar och inge tillräckligt förtroende för att stora investeringsprojekt ska locka till sig det stöd som behövs och därmed bli en viktig mekanism för att maximalt öka det offentliga stödet. Dessa projekt måste också bidra till den ekologiska omvandlingen av våra ekonomier och bana väg för en koldioxidfri ekonomi.

  Arturs Krišjānis Kariņš (PPE), skriftlig. – (LV) En ny avgift på finanstransaktioner kommer inte att lösa EU-medlemsstaternas budgetproblem. Därför gav jag inte mitt stöd till betänkandet om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå. I motsats till vad vissa tror kommer det inte att vara bankerna som betalar en sådan skatt utan deras kunder, dvs. samma gamla skattebetalare. I en tid av ekonomisk återhämtning bör vi inte införa nya skatter utan vi måste minska de statliga utgifterna. En ny skatt skulle bara tjäna till att dölja regeringarnas oförmåga att minska utgifterna och skulle inte få önskvärd effekt.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Det betänkande som vi har röstat om i dag i parlamentet handlar om införandet av innovativa finansieringsmetoder. Jag ville stödja resolutionen med min röst eftersom den ekonomiska krisen de senaste åren har framhävt bristen på reglering och behovet av att skapa nya finansieringsmetoder som kan åtgärda omfattande finansspekulation. Denna EU-åtgärd kommer därför att på ett otvetydigt sätt återigen ställa krav på att tillgodose den reala ekonomins behov genom att stödja långsiktig investering och skapa nya ytterligare resurser för att möta och övervinna stora utmaningar i världen och inom EU och skapa tillväxt och nå utvecklingsmålen i Europa 2020-strategin. Den dramatiska ökningen av finanstransaktioner har avslöjat att det finns en växande klyfta mellan finanser och den reala ekonomin. Införandet av en avgift på finanstransaktioner, emitteringen av gemensamma europeiska obligationer och den planerade koldioxidskatten är några av de förslag som är anpassade efter skapandet av nya förfaranden, som krävs för vår ekonomi men som dock inte får ha en negativ inverkan på de mest utsatta konsumenterna.

  Bogusław Liberadzki (S&D), skriftlig. – (PL) Jag välkomnar verkligen resultatet av omröstningen om betänkandet om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå. Betänkandet omfattade två frågor av central vikt, nämligen avgiften på finanstransaktioner och euroobligationer. Dessa skulle kunna vara viktiga finansieringskällor för att öka EU:s finansiella och ekonomiska förmåga och göra EU i stånd att genomföra stora och strategiskt viktiga projekt, inklusive transport- och energiprojekt, och också eventuellt främja mobiliseringen av privat kapital. Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet har under en tid uppmanat till en liknande lösning. Jag är glad över att en klar majoritet har röstat för införandet av dessa innovativa lösningar.

  Sabine Lösing och Sabine Wils (GUE/NGL), skriftlig. – (DE) Vänstern har i flera års tid gett stöd till införandet av en avgift på finanstransaktioner. Detta förslag antogs generellt sett av Europaparlamentet i dag. Podimatas egetinitiativbetänkande som parlamentet har antagit innebär inte något definitivt ja eller nej på frågan om en avgift på finanstransaktioner. Det är inte tydligt om vi kan förvänta oss ett motsvarande förslag från kommissionen eller, i sådana fall, när. Vi har fortfarande en lång väg att gå innan en lagstiftningsprocess är i gång. För närvarande förbereder kommissionen bara en genomförbarhetsstudie. Ett av ramvillkoren för denna genomförbarhetsstudie är att konkurrenskraften inte får försämras av avgiften på finanstransaktioner. Det är mycket orealistiskt att förvänta sig ett världsomfattande införande av avgiften på finanstransaktioner för närvarande. Egetinitiativbetänkandet handlade inte bara om frågan om en avgift på finanstransaktioner utan även om det faktum att konkurrenspolitiken ska fungera på ett bra sätt i EU och införandet av en koldioxidskatt enligt momsmodellen, vilken ska tillämpas på varje produkt på den inre marknaden.

Vi kan inte gå med på koldioxidskatten. Detta är ett miljöpolitiskt krav från de konservativa, som söker efter en energimix som kombinerar kärnenergi och förnybar energi. Kärnenergin skulle inte drabbas av denna skatt. Vi uppmanar till beskattning av energitillförsel, vilket även omfattar kärnenergi, genom en kombinerad primärenergi-/koldioxidskatt. Jag avstod från att rösta i den slutliga omröstningen eftersom jag inte kunde rösta för ett betänkande som förenar en bra idé, dvs. en transaktionsskatt, med åtgärder som skulle medföra en ännu större börda för folket i Europa.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) De senaste åren har den globala ekonomiska och finansiella krisen avslöjat stora svagheter i det globala finanssystemets rättsliga och tillsynsmässiga ramar. Finansiella transaktioner kännetecknas av en enorm volymökning och en anmärkningsvärd diskrepans mellan volymen av finansiella transaktioner och den reala ekonomins behov. Kortsiktiga investeringar, som är dominerande, har lett till en stark volatilitet och ett överdrivet risktagande. Kortsiktiga spekulativa transaktioner stod i centrum för krisen och har betonat det tydliga sambandet mellan otillräcklig finansiell reglering och övervakning samt hållbara offentliga finanser. Jag röstade för detta betänkande eftersom de problem som detta marknadsbeteende har orsakat har haft en betydande effekt på de offentliga finanserna, EU-medborgarna och så vidare. Betänkandet syftar till att skapa verktyg som är avsedda att minska spekulation, garantera en rättvis fördelning av bördan mellan de centrala finansiella aktörerna och skapa nya resurser för att möta de största utmaningarna.

Man beräknar för närvarande att skatteflykt och skattebedrägerier kostar EU-medlemsstaterna cirka 250 miljarder euro per år. Den nya faktorn är avgiften på finanstransaktioner, som skulle kunna generera intäkter på nästan 200 miljarder euro per år till EU och motverka spekulativa transaktioner.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Genom att rösta för detta betänkande beviljar Europaparlamentets ledamöter allmänhetens begäran om rättvis beskattning inom finanssektorn. Finanssektorn är i stort sett undantagen kravet på mervärdesskatt och är underbeskattad, samtidigt som vanliga medborgare har fått bära kostnaderna för finanskrisen samt bidragit med 9 500 euro i statligt stöd från varje man, kvinna och barn i EU. I denna omröstning har parlamentsledamöterna backat upp de hundratusentals förkämpar som aktivt arbetar för en Robin Hood-skatt, dvs. en jättelåg avgift på finanstransaktioner som kan skapa miljarder för att uppfylla prioriteringar på hemmaplan och våra åtaganden för att bekämpa fattigdom och klimatförändringar i världen.

Ett globalt avtal vore det bästa sättet att införa en sådan skatt på. Storbritanniens krav på stämpelavgift för aktier visar att det är möjligt att införa en framgångsrik, välutformad avgift på finanstransaktioner utan att underminera konkurrenskraften. En EU-omfattande, samordnad avgift på finanstransaktioner skulle vara det första steget mot en global avgift på finanstransaktioner. Det är dags för handling, och EU kan leda denna kampanj för en rättvisare beskattning i världen.

  Arlene McCarthy (S&D), skriftlig. – (EN) Genom att rösta för detta betänkande beviljar Europaparlamentets labourgrupp allmänhetens begäran om rättvis beskattning inom finanssektorn. Finanssektorn är i stort sett undantaget kravet på mervärdesskatt och är underbeskattad, samtidigt som vanliga medborgare har fått bära kostnaderna för finanskrisen samt bidragit med 9 500 euro i statligt stöd från varje man, kvinna och barn i EU. I denna omröstning har parlamentsledamöterna backat upp de hundratusentals förkämpar som aktivt arbetar för en Robin Hood-skatt, dvs. en jättelåg avgift på finanstransaktioner som kan skapa miljarder för att uppfylla prioriteringar på hemmaplan och våra åtaganden för att bekämpa fattigdom och klimatförändringar i världen. Ett globalt avtal vore det bästa sättet att införa en sådan skatt på. Storbritanniens krav på stämpelavgift för aktier visar att det är möjligt att införa en framgångsrik, välutformad avgift på finanstransaktioner utan att underminera konkurrenskraften. En EU-omfattande, samordnad avgift på finanstransaktioner skulle vara det första steget mot en global avgift på finanstransaktioner. Det är dags för handling, och EU kan leda denna kampanj för en rättvisare beskattning i världen.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Förslaget om en avgift på finanstransaktioner har förespråkats av vänstern i flera års tid. Detta förslag är i dag föremål för samförstånd. Detta medgivande av våra åsikter är välkomnat. En avgift på finanstransaktioner bör dock endast syfta till att främja folkets allmänna intresse och inte en välfungerande fri handel eller handel med utsläppsrätter som vissa – och särskilt denna text – kallar för koldioxidmarknaden. Jag kommer att rösta emot detta brutala utnyttjande av det som tidigare var ett bra förslag.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Trots att jag stöder en stor del av innehållet i detta betänkande skulle jag inte kunna rösta för det. Det förespråkar nämligen införandet av en avgift på finanstransaktioner (på global nivå eller åtminstone EU-nivå), även om man medger att konsekvenserna av detta måste undersökas (och föreslår att en efterhandsutvärdering av detta). Det parti som jag representerar har alltid kämpat mot införandet av en sådan avgift på finanstransaktioner i Portugal, med tanke på den förödande effekt som den skulle kunna ha på finansmarknaderna. Portugal är utmattat och kan inte klara av ytterligare skattebördor eftersom det i slutänden skulle vara medborgarna som får betala denna skatt då finansinstituten skulle låta sina kunder få stå för denna. Införandet av en sådan skatt bara på EU-nivå skulle kunna leda till att andra marknader får konkurrensfördelar i förhållande till EU:s finansmarknader.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag har röstat för Podimatabetänkandet om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå eftersom det redogör för en idé som har varit en av pelarna för vänstern i världen, nämligen införandet av en avgift på finanstransaktioner. Texten hade verkligen kunnat vara mycket djärvare och inte gjort denna skatt beroende av att en liknande skatt införs på global nivå.

Min politiska organisation har alltid förespråkat behovet av att införa en skatt på internationella valutatransaktioner, t.ex. den så kallade Tobinskatten. Därför anser jag att detta är ett steg i rätt riktning även om förslaget i betänkandet är otillräckligt i mina ögon.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) I och med den globala ekonomiska och monetära krisen 2007 kunde vi se stora brister i de rättsliga och tillsynsmässiga ramarna för det globala finansiella systemet. Jag gick i spetsen för kampen inom Europaparlamentet för innovativ finansiering genom att upprätta en arbetsgrupp om genomförbarheten av en avgift på internationella transaktioner. Jag är övertygad om att en sådan skatt skulle ge möjlighet till en bättre reglering av finanssektorn genom motverkande av rent spekulativ verksamhet. Jag är även övertygad om att den skulle kunna hjälpa de fattigaste länderna, särskilt utvecklingsländerna, och de minst utvecklade av dessa att nå millennieutvecklingsmålen och vidta de åtgärder som krävs för att anpassa sig till klimatförändringarna.

En avgift på finanstransaktioner på EU-nivå skulle eventuellt generera cirka 200 miljarder euro varje år i unionen och nästan 650 miljarder US-dollar på global nivå. Om vi gör betydande framsteg på EU-nivå och tillämpar en avgift på internationella finanstransaktioner skulle vi bevara det starka budskap som vi sände i december 2010 när vi antog rekommendationen om den finansiella, ekonomiska och sociala krisen samt rekommendationer om åtgärder och initiativ.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Antagandet av detta betänkande lär vara parlamentets första starka signal för en avgift på finanstransaktioner i en tid då kommissionen har en tvetydig inställning eftersom den dels uppvisar en vilja att reglera finansiella aktörer, dels undantar dem från skatt. Det är nödvändigt att peka på de skenheliga uttalandena från vissa högerledare som uppmanar till ett slags beskattning av finanssektorn, men bara på global nivå där det är mest osannolikt att den kommer att införas, liksom vi alla vet. Kommissionen bör ge en exakt och tydlig signal om att transaktionsavgiften måste betalas av alla. En situation där jordbrukare betalar skatt men inte finansmän är inte acceptabel. Social orättvisa skapar agg, och släpphänthet förvandlar statliga institutioner till en sandlåda som bankerna har skapat. Jag röstade för betänkandet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Införandet av en avgift på finanstransaktioner är ett steg i rätt riktning och skulle främst påverka hedgefonder och liknande produkter, vilket verkar vara av mycket liten nytta för den reala ekonomin. Det är dock utan tvekan rätt att EU går i spetsen i detta sammanhang. När allt kommer omkring hade vi fått vänta i all evighet om vi skulle försöka få med amerikanerna också. En avgift på finanstransaktioner bör dock inte utnyttjas som ett tillfälle att införa en EU-skatt bakvägen. Tyvärr tar dock Anni Podimatas betänkande oss i just denna riktning. Medlemsstaterna måste fortsätta ha skattemässig suveränitet. Om EU inte kan klara sig på de pengar som man får måste man dra åt svångremmen. Det finns redan tillräckligt med befogenheter som hade reglerats bättre på nationell nivå än på EU-nivå. De andra kraven i betänkandet, nämligen införandet av euroobligationer och en koldioxidskatt, bör förkastas. Å ena sidan är euroobligationer produkter som strider mot allt ekonomiskt förnuft, å andra sidan får de skattemässigt försiktiga euroländerna återigen med orätt betala priset. EU skulle helt enkelt bli en transferunion. En koldioxidskatt med oklara mål skulle dessutom skada EU:s ekonomi och förstöra arbetstillfällen och därmed ha en negativ effekt för de flesta människor. Därför bör detta betänkande förkastas.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Jag röstade emot detta betänkande. Samtidigt som idén med ett bidrag från det finansiella systemet, som till stor del bär skulden för krisen de senaste två åren, verkar rätt blir jag mycket förbryllad över det sätt som den genomförs på.

Jag måste säga att jag välkomnar förslaget om inrättande av euroobligationer, som jag tror kan vara ett användbart verktyg, men jag har mer problem med det mesta i betänkandet, som handlar om införande av en avgift på finanstransaktioner. Jag anser att det är för riskfyllt att bara tillämpa denna på EU-nivå eftersom det kan leda till att hela det europeiska finansiella systemet förlorar konkurrenskraft, och aktörer skulle kunna komma omkring det utan allt för stora svårigheter genom att inrikta sig på andra marknader.

Jag vill dessutom inte att denna skatt ska bana väg för skapandet av ett eventuellt centraliserat EU-skattesystem, vilket jag skulle vara helt emot.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Det är skattebetalarna som hittills har burit huvuddelen av kostnaden för den ekonomiska krisen. Det är därför viktigt att andra instrument används för att se till att aktörer och spekulanter på finansmarknaderna axlar en del av ansvaret. Det är inte mer än rätt. En avgift på finanstransaktioner får dock inte användas som en ursäkt för att införa direktbeskattning från EU. Dessa skulle undergräva medlemsstaternas skattemässiga och allmänna suveränitet. Betänkandet avslöjar tendenser till detta, och därför har jag röstat emot det.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå. EU har världens största finansmarknad och försöker steg för steg komma tillbaka på fötter efter krisen, vars effekter kommer att vara kännbara i många år framöver. Följaktligen är det nödvändigt att fastställa innovativa finansieringsmetoder som kan säkerställa finansiell stabilitet och öppenhet. För närvarande är de flesta finansiella tjänster undantagna från mervärdesskatt. Betydande intäkter går följaktligen förlorade via finanssektorn och skattebördan ökar för de arbetande människorna. Jag anser att skatten på finanstransaktioner är en effektiv finansieringsmetod som skulle hjälpa till att minska spekulationen och de statliga underskotten. När vi har gjort en riktig bedömning av dess eventuella negativa effekt på EU:s globala konkurrenskraft måste vi anstränga oss allt vad vi kan för att den även ska tillämpas på global nivå. För att öka alla länders BNP vore det dessutom klokt att införa en skatt på banktillgångar som står i proportion till det berörda kreditinstitutets systembetydelse och verksamhetens risknivå. Jag stöder förslaget om emittering av europeiska projektobligationer som, i egenskap av ett gemensamt skuldhanteringsinstrument, kommer att hjälpa till att locka till sig ökad investering i europeiska infrastrukturprojekt. För att dra maximal nytta av tillämpningen av koldioxidskatten är det nödvändigt att fastställa de obligatoriska minimikraven för samtliga medlemsstater och förhindra att låginkomsttagare får bära enorma bördor.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för Europaparlamentets egetinitiativbetänkande om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå. Finans- och skuldkrisen har avslöjat brister i hur finanssektorn fungerar och kontrolleras i dag. Införandet av en avgift på finanstransaktioner är inte något nytt förslag, och det är verkligen ett impopulärt förslag i alla utvecklingsländer utan undantag, särskilt i de som tillämpar låga skatter. Om ett globalt avtal visar sig vara omöjligt kommer införandet av en avgift på finanstransaktioner i EU att bidra till bättre kunskaper om hur just denna sektor fungerar och samtidigt generera betydande statliga intäkter, om den inte skadar konkurrenskraften. Detta är andemeningen i ändringsförslag 2, som jag röstade för.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Betänkandet handlar om innovativa finansieringssätt på global nivå och på EU-nivå. Det anger åtgärder för att ta itu med de allvarliga brister i de rättsliga och tillsynsmässiga ramarna för det globala finanssystemet som den globala ekonomiska och finansiella krisen 2007–2009 blottade. Finansiella transaktioner kännetecknas för närvarande av en enorm volymökning och en anmärkningsvärd diskrepans mellan volymen av finansiella transaktioner och den verkliga världens underliggande behov. Nya handelsmönster, såsom kortsiktiga investeringar och automatiserad högfrekvenshandel, som har fått en central roll i de globala finansiella trenderna och har lett till stark volatilitet och överdrivet risktagande, förtjänar de styrandes uppmärksamhet. Detta är tillräckliga skäl för att Europaparlamentet, inom sitt behörighetsområde, ska lämna ett bidrag och ange de åtgärder som parlamentet anser är lämpliga för att åtgärda den nuvarande situationen.

  Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE), skriftlig. − Betänkandet om innovativ finansiering tar upp en rad viktiga aspekter; såsom vikten av att skapa en verklig inre marknad som grund för Europas tillväxt, betydelsen av att möjliggöra finansiering av europeiska infrastrukturprojekt med hjälp av europeiska projektobligationer, liksom en möjlig lösning för en europeisk koldioxidbeskattning, för att ställa om Europas produktion till en hållbar utveckling. Det är också viktigt att betänkandet poängterar att EU:s medlemsländer måste leva upp till de uppställda biståndsmålen.

Vi valde trots det att avstå i den slutgiltiga voteringen eftersom vi inte tror att det är en bra idé att Europa självt – utan att andra länder gör detsamma – inför en finansiell transaktionsskatt. Vi anser att det svenska exemplet av att ensidigt införa en slags finansiell transaktionsskatt från 1980-talet, vilket resulterade i att den större delen av aktie-, obligations- och optionshandeln flyttade till London, bör beaktas så att vi inte gör om samma misstag på europeisk nivå.

Vi bedömer att det finns en stor risk för att de stabiliserande effekterna av finansmarknaden, som man hoppas på att en finansiell transaktionsskatt ska leda till, inte kommer att infrias om EU självständigt inför en sådan skatt. Risken för att aktie-, obligations- och optionshandeln istället flyttar till mindre transparenta och mindre öppna marknader utanför Europa är för stor. Det skapar inte en bättre översyn av finansmarknaden och det skulle dessutom undergräva den gemensamma europeiska tillsynen av finansmarknaden som vi har tagit fram.

  Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) För att hantera den globala finansiella krisen och den stora nedgången till följd av denna har flera regeringar ökat den nationella skulden till ohållbara nivåer, för att rädda finansbolag och stimulera sina ekonomier. Samtidigt samlar bankerna på sig vinster genom differensen mellan lån från centralbanker till en nästan nollprocentig ränta och det pris till vilket de beviljar kredit till kunder och länder. Därför är det en moralisk skyldighet att finansbolagen axlar sitt ansvar för den kris som de orsakade. En avgift på finanstransaktioner är det minsta man kan begära.

Till dem som försöker skjuta på detta ansvarstagande, med ursäkten att en sådan skatt bara kan införas på global nivå, säger jag 1) att EU:s position skulle stärkas i betydande omfattning av ett ensidigt införande av denna skatt, 2) att det skulle resultera i en minskad volatilitet på finansmarknaderna, vilket vore bra, om en del av det kapital som används i spekulativa transaktioner lämnar EU och 3) att det kommer att behövas förnuftiga regler om rörlighet för kapital om en global finansiell reglering inte är genomförbar eller tillrådlig. Betänkandet är ett steg i denna riktning.

  Evelyn Regner (S&D), skriftlig. – (DE) Jag röstade för betänkandet eftersom det är hög tid att EU går i spetsen och inför en avgift på finanstransaktioner på EU-nivå. Jag tror att om vi tar detta första steg kommer sannolikheten att öka att vi når målet med en världsomfattande avgift på finanstransaktioner. Ändringsförslaget från min grupp som uppmanar till införande av en avgift på finanstransaktioner på EU-nivå utan ytterligare dröjsmål (t.ex. genomförande av fler studier) antogs av en knapp majoritet. Jag uppmanar nu ansvarig kommissionsledamot, Algirdas Šemeta, att äntligen vidta åtgärder.

Resolutionen antogs med en stor majoritet med 529 röster för, 127 röster emot och 18 nedlagda röster. Detta är en stark signal från parlamentet som inte får ignoreras av kommissionen eller omtolkas på osäkra grunder. Jag uppmanar ordförande Barroso att vidta åtgärder, att utöva kommissionens rätt att ta initiativ och lägga fram ett förslag till oss, den lagstiftande församlingen. Totalt 200 miljarder euro skulle kunna samlas in på det här sättet, och detta är pengar som i högsta grad behövs och som bör skänkas av dem som orsakade krisen. Vi bör inte låta skattebetalarna få reda ut de underskott som finanskrisen har skapat, utan i stället bör vi kräva att den privata sektorn i slutänden betalar för sig själv. Dessa pengar bör användas både för budgetkonsolidering och som en separat inkomstkälla för EU:s budget.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Europaparlamentet upprepade i dag kravet på införandet av en EU-skatt på finansiella transaktioner, som en del av ett betänkande om innovativ finansiering som antogs av parlamentsledamöterna. De gröna har länge efterlyst en skatt på finansiella transaktioner och välkomnade omröstningen, och partiets ledamot Philippe Lamberts kommenterade: ”Europaparlamentet har fortsatt att hävda behovet av en skatt på finansiella transaktioner på EU-nivå. Även om slutmålet bör vara att införa en global avgift på finanstransaktioner finns det tydliga fördelar för EU att arbeta på egen hand. Parlamentsledamöterna har i dag uppmanat kommissionen att vidta åtgärder för detta. De gröna har länge förespråkat införandet av en skatt på finansiella transaktioner både för att stävja skadliga spekulationer och för att få en ny källa till offentliga inkomster. Förutom att den kan ge betydande inkomster i en tid när de nationella statskassorna befinner sig under press är en skatt på finansiella transaktioner socialt rättvis. En skatt på finanstransaktioner skulle också på ett tydligt sätt åtgärda den systemrisk som uppstår genom högfrekvent handel, och fungera som en avskräckande åtgärd mot riskfyllda spekulationer. Det är dags för kommissionen och medlemsstaterna att sluta förhala den här frågan.”

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Den nyligen inträffade ekonomiska krisen har blottlagt bristerna i systemet för reglering och övervakning av det globala finansväsendet.

Alltför ofta har volymen i dessa transaktioner betydligt överskridit de verkliga behoven, och har orsakat spekulationer som på sikt har gjort det använda kapitalet extremt instabilt och skapat risk för insolvens. De första som fått ta emot stöten har varit skattebetalarna, också i form av ökande arbetslöshet, minskade inkomster, minskad tillgång till sociala tjänster samt genom ökande ojämlikhet.

För att förhindra framtida kriser måste EU nu arbeta för påtagliga förändringar av reglering och övervakning, för att skapa en mer välfungerande och stabil finansiell miljö. Idén om en avgift på finansiella transaktioner har viktiga fördelar, särskilt efter en kris som den nuvarande: stabilisering av marknaderna, incitament för långsiktiga investeringar och spårbarhet i granskningen av enskilda transaktioner.

Att stävja spekulation, stödja långsiktiga investeringar och uppnå bättre långsiktig tillväxt inom EU 2020-strategin: Det är viktigt att komplettera allt detta genom att införa ett liknande system för finansiering utanför EU, för att det inte ska leda till att vi får konkurrensnackdelar.

  Vilja Savisaar-Toomast (ALDE), skriftlig. – (ET) I dagens omröstning såg vi ett stöd för betänkandet om innovativ finansiering i världen och i Europa. Den enda del som inte fick stöd var förslaget som uppmanade kommissionen att undersöka möjligheterna för EU:s koldioxidskatt, som liksom momsen kommer att införas på den inre marknaden för varje produkt. Jag är glad att kunna konstatera att det fanns stöd för de huvudpunkter som uppmanade kommissionen att undersöka möjligheterna och genomförbarheten för vissa nya skatter samt deras konsekvenser. Med bankskatterna, skatterna på finansiella verksamheter och skatter på finansiella transaktioner har var och en sitt eget ekonomiska mål, och de rymmer olika möjligheter att ge inkomster, så det är viktigt att en djupgående analys görs innan ytterligare skatter införs.

Det fanns stöd för tanken att en skatt på finansiella transaktioner skulle bli så allmän som möjligt om den infördes. Samtidigt bad en del parlamentsledamöter, bland dem jag själv, om ett förtydligande av vilka som till slut kommer att få betala denna skatt, eftersom skattebördan vanligen brukar hamna på kunden, som i det här fallet skulle vara icke-professionella investerare och enskilda personer. Tack.

  Edward Scicluna (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stödde Podimatabetänkandet, som innehåller ett antal goda idéer om en global skatt på finansiella transaktioner. Sanningen är att en stor del av den finansiella sektorn, särskilt investeringsbankerna, fortfarande måste reformera sig själv efter avslöjandet av brister under den finansiella krisen. Till och med chefen för Bank of England, Mervyn King, medgav i förra veckan att kostnaden för de åtstramningsåtgärder som vidtagits i Storbritannien och i hela Europa har burits av ”människor som var helt oskyldiga” medan finanssektorn har gått tillbaka till en ”business as usual”-mentalitet.

Det är bara rätt att den privata sektorn betalar för konsekvenserna av den finansiella krisen och bidrar till eventuella framtida stöd till banker som fortfarande bedöms vara ”för stora för att gå omkull”. Nu är det upp till IMF och kommissionen att bedöma fördelarna och nackdelarna med en global skatt på finansiella transaktioner.

  Peter Skinner (S&D), skriftlig. – (EN) Under dagens omröstning om Podimatabetänkandet om innovativ finansiering röstade man om ett särskilt ändringsförslag som uppmanade kommissionen att utarbeta förslag om en skatt på finansiella transaktioner på EU-nivå i frånvaro av initiativ på G20-nivå.

Jag röstade för ändringsförslaget av gruppsolidaritet och för att jag tror att ett tydligt stöd för en skatt på finansiella transaktioner från Europa kan leda till att frågan diskuteras vidare i G20-gruppen.

Jag anser dock bestämt att införandet av en skatt på finansiella transaktioner på EU-nivå om den inte genomförs globalt kan leda till risker för Storbritanniens ställning som finansiellt centrum, vilket betydligt påverkar medborgarna i sydöstra England. Jag är mycket skeptisk till en skatt på finansiella transaktioner som bara gäller EU, och jag anser att ett eventuellt förslag måste konsekvensbedömas ingående, så att man säkert kan se att de positiva effekterna uppväger nackdelarna för mina väljare. Innan det finns ett resultat av en sådan konsekvensbedömning avvisar jag ovillkorligen alla förslag om en generell skatt på 0,05 procent på alla finansiella transaktioner som godtyckliga och illa övertänkta.

  Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL), skriftlig. – (DA) Jag röstade emot betänkandet, eftersom det inte garanterar att en skatt på finansiella transaktioner skulle användas för de syften för vilket en verklig Tobinskatt skulle användas, nämligen för utvecklingsländer och investeringar i klimatet. Det sägs inte tydligt i betänkandet om skatten kommer att bidra till EU:s budgetar, vilket skapar risker för mer problem. För det första är jag i grunden emot en ökning av EU:s egna resurser. För det andra går vi miste om möjligheten att få en verklig Tobinskatt om EU har förfoganderätt över skatten – se kommissionens förslag om att skatten skulle finansiera EU-projekt och brister i EU-budgeten. Min röst ska inte ses som ett motstånd till en skatt på finansiella transaktioner inom EU. Jag stöder helt och hållet en verklig Tobinskatt. Jag stöder också de positiva delarna av betänkandet, till exempel kampen mot skattebedrägerier, principen om att förorenaren ska betala och uppmaningen till energieffektivitet.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) I dag röstade jag återigen för införandet av en skatt på finansiella transaktioner och samtyckte till att EU om vi misslyckas med att införa en skatt på finansiella transaktioner på global nivå ändå ska ta första steget. Vi måste ta tillfället i akt att stävja finans- och banksektorns girighet. En global kris kräver när allt kommer omkring globala lösningar, och Europa kan som största finansmarknad bli banbrytande när det gäller detta. En skatt på finansiella transaktioner skulle kunna ge medlemsstaterna tillräckliga intäkter för att få sina budgetar i balans och hålla sina respektive ekonomier i gång.

Eftersom intäktsmöjligheterna från en skatt på finansiella transaktioner på 0,05 procent är närmare 200 miljarder euro inom EU och 650 miljarder US-dollar globalt skulle skatten också kunna bli en viktig del av lösningen i sökandet efter nya och hållbara inkomstkällor. En skatt på finansiella transaktioner skulle kunna begränsa spekulationen och stabilisera marknaderna och skapa incitament till långsiktiga investeringar, och eftersom varje transaktion går att spåra skulle den kunna öka insynen och få de finansiella aktörerna att ta på sig sin del av kostnaden för krisen. I betänkandet efterlyses också en närmare undersökning av möjligheterna att utfärda euroobligationer och införa en koldioxidskatt.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) I motsats till mina skotska konservativa och liberala kolleger har jag gett mitt stöd till det här betänkandet, som behandlar ett antal möjliga finansieringskällor, bland annat en skatt på finansiella transaktioner. I betänkandet efterlyses också en debatt om användningen av intäkter som skulle komma från en skatt på finansiella transaktioner.

  Michèle Striffler (PPE), skriftlig. – (FR) Jag stödde starkt införandet av en skatt på finansiella transaktioner på global nivå vid omröstningen om betänkandet om innovativ finansiering på global och europeisk nivå. Möjligheterna att införa en sådan skatt på enbart europeisk nivå bör dock först bli föremål för en genomförbarhetsstudie från kommissionen. Vi måste fastställa om denna skatt kan införas på europeisk nivå utan att det inverkar negativt på Europas internationella konkurrenskraft.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Den ekonomiska och finansiella krisen har avslöjat allvarliga brister i systemet för reglering och övervakning av det globala finansiella systemet. Krisen måste åtgärdas genom nya instrument som kan bromsa spekulationerna, återupprätta finanssektorns roll, säkerställa en jämn fördelning av bördorna och skapa nya resurser för hantering av globala utmaningar, till exempel klimatförändringar, utvecklingsmål och en intelligent, hållbar och inkluderande tillväxt inom ramverket för Europa 2020-strategin. Detta initiativbetänkande är resultatet av en önskan att hitta nya och innovativa finansieringskällor. Beskattningsinstrument som baseras på inkomst anses inte tillräckliga. I dokumentet undersöks följande möjligheter till innovativ finansiering: beskattning av finanssektorn, euroobligationer och beskattning av energisektorn. Enligt min åsikt är det mycket viktigt att hitta nya typer av alternativa finansieringssätt som motsvarar dagens utmaningar och står i samklang med den moderna världen, men det är inte lämpligt att göra detta utan att först studera de konkreta effekterna. Lika viktigt som att öka inkomsterna är det att stärka marknadens reglerande roll och skapa mekanismer för att förbättra dess tydlighet, effektivitet och stabilitet. Av dessa skäl röstade jag för dokumentet under plenarmötet.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Betänkandet är en förolämpning mot intelligensen hos arbetare och gräsrötter, som lider av den barbariska krigföring som riktas mot dem av kapitalet och dess politiska representanter. Det klargör redan från början att det inte kan bli fråga om att beskatta kapital: ”framhåller att en ökning av skattesatserna och omfattningen av befintliga skatteinstrument … inte är vare sig en tillräcklig eller en hållbar lösning.” För att föra arbetarna bakom ljuset uppmanar man dock EU att anta en ”skatt på finansiella transaktioner” på 0,01 procent som presenteras som varande en ”rättvis fördelning av bördan” från krisen mellan kapitalet och arbetarna och som ett försök att begränsa kapitalets spekulationer. Samtidigt ökas beskattningen av fattiga gräsrötter, och den indirekta beskattningen, som bokstavligen äter sig in i arbetarnas och gräsrötternas inkomster, skjuter i höjden. Skatten på finansiella transaktioner är inte en beskattning av finanssektorn, utan bara ännu en indirekt skatt. Tillsammans med denna nya indirekta skatt föreslår man en hel räcka åtgärder för ”innovativ finansiering”, eller snarare nya skatter på gräsrötternas inkomster, till exempel en ”koldioxidskatt”, ett ”solidariskt bidrag till flygbiljetter”, till och med ett ”globalt lotteri” för att bekämpa svälten. Det grekiska kommunistpartiet röstade emot detta betänkande, och underströk därmed att folkets enda väg ut ur den kapitalistiska krisen är att inrikta sig på monopolens profiter.

  Niki Tzavela (EFD), skriftlig. – (EN) Jag röstade för det här betänkandet. Enligt min åsikt är Anni Podimatas betänkande mycket välbalanserat och mycket välunderbyggt, och jag välkomnar de fyra finansiella instrument som föreslås i betänkandet. De fyra åtgärderna är alla nyskapande, och jag skulle vilja betona att detta inte bara gäller frågan om en skatt på finansiella transaktioner. Vi bör omsorgsfullt välja vilka instrument som ska användas: Jag anser att vi bör avstå från att införa skatter på sektorer – till exempel energisektorn – som ökar levnadskostnaderna. Inför sista behandlingen av den här frågan bör kommissionen därför genomföra en utvärdering genom att göra en konsekvensbeskrivning av effektiviteten och de möjliga resultaten av att använda dessa instrument.

  Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Betänkandet innehåller en del goda idéer, till exempel om en skatt på finansiella transaktioner på bara 0,05 procent som skulle ge en nettointäkt på 200 miljarder euro till EU:s budget. För närvarande kan vi inte dra nytta av dessa pengar, som bara skulle göra spekulationer svårare men inte omöjliga. Den intressanta frågan är vad ministerrådet kommer att göra med detta initiativbetänkande. Vi har fortfarande lång väg kvar att gå.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) EU-medborgarnas nota för finanskrisen ökar alltmer, och de åtgärder som föreslås i det här betänkandet kan inbringa miljarder euro och minska trycket på familjerna i dessa ekonomiskt svåra tider.

Med en mycket liten skatt på finansiella transaktioner kan man börja bekämpa fattigdomen i Storbritannien och resten av världen och minska effekterna av klimatförändringen. Förespråkarna för denna så kallade Robin Hood-skatt, bland andra Labour-parlamentsledamöter, måste nu fortsätta på den framgångsrika vägen och fortsätta med att sätta press på den globala finanssektorn för att utöka denna åtgärd och skapa en världsomfattande skatt på finansiella transaktioner.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för denna resolution, vars syfte är att uppmuntra innovativ finansiering genom en skatt på finansiella transaktioner, vilket ska underlätta återhämtningen i ekonomin och främja övergången till en grön tillväxt samtidigt som man upprätthåller biståndet till utvecklingsländerna. Den ekonomiska krisen visade mycket tydligt hur viktigt det är att skapa en global finansiell styrning för att se till att vi inte längre ska vara en lekboll för den ohämmade finansiella kapitalismen. Detta är vad G20-gruppens franska ordförandeskap vill, och vi måste göra allt vi kan för att nå detta mål. Finansspekulationer har på grund av bristen på regler och övervakning omintetgjort miljoner arbetstillfällen, allvarligt påverkat de offentliga finanserna och sänkt levnadsstandarden betydligt för en stor majoritet européer. Det är dags att vi lämnar detta kortsiktiga synsätt på ekonomin, där pengar är allt och oansvarigheten finns överallt, som har fört oss till avgrundens rand, så att det finansiella systemet kan återgå till sin roll att tjäna realekonomin och folket. EU bör föregå med gott exempel när det gäller detta, och resolutionen som antagits av parlamentet skickar en tydlig signal till våra partners.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag har röstat för Anni Podimatas betänkande om innovativ finansiering på global och europeisk nivå. Hittills är det bara Europas skattebetalare som har fått betala för den finansiella och ekonomiska krisen under 2007 och åren därefter. Detta är det första betänkande där man överväger ett antal olika innovativa mekanismer för att se till att också finansmarknadens aktörer bär en del av kostnaden. Förslaget om en skatt på finansiella transaktioner på global nivå bör välkomnas om det kan förverkligas, och en liknande lösning på EU-nivå bör allvarligt övervägas som ett alternativ.

Den stora fördelen med denna skatt är inte bara den möjliga inkomsten från en sektor som hittills betalat mycket lite skatt eller ingen skatt alls, utan också den samtidiga reglerande effekten. Det är väl känt att finanssektorn, som ofta bygger på spekulation, har fjärmat sig från realekonomin. Genom att beskatta finanssektorn skulle vi kunna skapa incitament till mer långsiktiga investeringar igen, och därmed ta hänsyn till realekonomins behov.

Betänkande: Edite Estrela (A7-0032/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för detta betänkande eftersom vikten av att minska ojämlikheten på hälsoområdet är nära kopplad till minskandet av sociala skillnader, som påpekas i betänkandet. Ojämlikheter när det gäller hälsa börjar i unga år och fortsätter genom hela livet, och de fortplantar sig också till senare generationer. I ljuset av detta måste medlemsstaterna anta principen om ”hälsa i all politik”. Dessutom stöder jag starkt föredragandens rekommendationer till försvar för behovet av att främja en allmän tillgång till sjukvården, även för papperslösa flyktingar, och tillgången till socialt skydd för gravida kvinnor enligt lagstiftningen i deras egna länder.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) I Edite Estrelas betänkande behandlas ojämlikheter i hälsa inom EU och de åtgärder som behövs för att minska dem. Det är alltså ett välgörande betänkande, som jag röstade för, inte minst för att på nytt bekräfta den okränkbara rätten till abort och behovet av enkel tillgång till preventivmetoder, i en tid då dessa rättigheter ännu inte är en verklighet i alla EU:s medlemsstater. Marschen mot jämlikhet fortsätter.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Det finns betydande ojämlikheter i hälsa mellan EU:s länder och regioner. På grund av den ekonomiska och finansiella krisen har vissa medlemsstater gjort åtstramningar som lett till minskade anslag till folkhälsa, förebyggande hälso- och sjukvård och långtidsvård. Alla EU-medborgare har inte tillgång till hälsovård av god kvalitet. Detta gäller särskilt i EU:s fattigare regioner, där patienterna inte har tillgång till hälsovård och behandling av god kvalitet. Det finns stora skillnader när det gäller kostnadsersättningar för läkemedel och behandling av enskilda komplexa sjukdomar, till exempel Alzheimers sjukdom, vilket gör att patienter från vissa medlemsstater inte kan få ersättningsberättigande läkemedel och den behandling de behöver i sitt land. Jag anser att kommissionen måste göra något för att minska de skillnader och den ojämlikhet i tillgång till sjukvård av god kvalitet som drabbar många människor inom EU, och skapa mekanismer för att övervaka ojämlikheter i hälsa. Kommissionen bör också presentera ett initiativ inriktat på att uppmuntra och stödja medlemsstaternas utveckling av integrerade nationella eller regionala strategier för att minska ojämlikheten i hälsa.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Europas medborgare lever i dag längre och är friskare. Trots att den genomsnittliga hälsan inom EU har förbättrats med tiden finns det fortfarande skillnader i hälsa mellan och inom medlemsstater i Europa. På grund av den nuvarande ekonomiska, finansiella och sociala krisen tenderar dessa skillnader att öka. Som skuggföredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd påpekade jag behovet av att söka efter lösningar. Dessa berör alla parter: EU, nationella regeringar, regionala och lokala myndigheter samt aktörer i den sociala ekonomin. För de utmaningar som väntar EU, resultatet av demografiska förändringar, behövs det en konkret plan för att bekämpa ojämlikheter i hälsa på landsbygden.

En förstärkning av mekanismen för att bedöma kvalifikationer kommer att underlätta rörligheten för kompetenser inom EU och yrkesutövarnas rörlighet. Kampanjer för en hälsosam livsstil och program för förebyggande och undersökningar riktade mot vissa grupper är också viktiga för att minska ojämlikheter i hälsa. Av alla dessa skäl stödde jag betänkandet.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) I en tid då vi ännu upplever de sociala effekterna av den ekonomiska och finansiella krisen i våra respektive europeiska samhällen var det viktigt att i dag rösta för Edite Estrelas betänkande om att minska ojämlikheter i hälsa. Betänkandet är verkligen en påminnelse om att ojämlikhet också påverkar sjukvården och att det är viktigt att åtgärda de grundläggande orsakerna till dessa ojämlikheter så att alla Europas medborgare äntligen kan få sina grundläggande sociala rättigheter. Medborgarna är inte jämställda, varken när det gäller förväntad livslängd, fattigdom eller social utslagning, och de utsätts inte alla för hälsorisker. I betänkandet nämns också papperslösa flyktingar, som ofta har enormt svårt att få tillgång till sjukvård i mottagarländerna.

Därför inbjuder vi medlemsstaterna att förbättra tillgången till hälso- och sjukvården för alla, medborgare och andra, och uppmanar dem att ytterligare samordna sina nationella åtgärder på hälso- och sjukvårdspolitikens område. Tillgången till en hälso- och sjukvård av god kvalitet är när allt kommer omkring en av de mest grundläggande rättigheterna, och bör därför prioriteras både av gemenskapen och av medlemsstaterna, vilka fortfarande har befogenhet på detta område.

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) Inom EU finns det stora ojämlikheter i hälsa, och åtgärderna för att hantera dem varierar också betydligt inom medlemsstaterna. Eftersom jag anser att dessa skillnader i hälsofrågor kan ha stor inverkan på enskilda personer under deras livstid är de ett problem som måste åtgärdas målmedvetet och med nyskapande politik.

Detta betänkande innehåller mycket intressanta lösningar för att beakta medborgarnas rätt till hälsa, genom att lyfta fram både folkupplysning och hälso- och sjukvårdstjänsternas omfattning. De sociala konsekvenserna av den nyligen inträffade ekonomiska och finansiella krisen är uppenbara: Sedan krisen tog sin början har antalet arbetslösa ökat med fem miljoner, och många hushåll har påverkats av recessionen och löper nu större risk att drabbas av fattigdom eller stora skulder. Jag ser det som mycket viktigt att prioritera en minskning av dessa ojämlikheter på alla nivåer av beslutsfattande. Jag uppmanar också kommissionen att uppmärksamma dem mer i EU 2020-strategin och att se till att målet att minska ojämlikheter i hälsa beaktas fullt ut i framtida initiativ.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för det här betänkandet eftersom ojämlikhet i hälsa är ett problem som kräver omedelbara åtgärder. Den börjar tidigt i livet och fortsätter inte bara in i ålderdomen utan till kommande generationer. Om människor tidigt i livet drabbas av ojämlikhet i tillgången till utbildning, arbete och hälso- och sjukvård, liksom av ojämlikhet baserad på kön och kulturell bakgrund, kan det starkt påverka deras hälsostatus genom hela livet. Dessutom inverkar fattigdom och social utslagning betydligt på hälsan. Orsakerna till dessa hälsoskillnader är i många fall orättvisa och är möjliga att undvika. För att ojämlikhet i hälsa ska kunna åtgärdas måste specifika åtgärder vidtas, särskilt för de mest utsatta grupperna. Det är mycket viktigt att minskningen av ojämlikhet i hälsa ses som en nödvändig prioritering, så att man gör effektiva konsekvensbeskrivningar på hälsoområdet.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Krisen har drabbat hälso- och sjukvården hårt i flera av EU:s medlemsstater i fråga om både tillgång och efterfrågan. På tillgångssidan har den ekonomiska och finansiella krisen lett till en minskning av anslagen till hälso- och sjukvårdsverksamheter, och dessutom även på lång sikt, beroende på budgetnedskärningar och minskade skatteintäkter. Samtidigt har efterfrågan på hälsovårdstjänster också ökat på lång sikt, beroende på en kombination av faktorer som bidrar till försämringen av befolkningens allmänna hälsa. Flera medlemsstater har som en del av sina återhämtningspaket genomfört åtgärder för att mildra den ekonomiska krisens effekter på hälso- och sjukvården, genom att investera i vårdens infrastruktur, så effektivt som möjligt utnyttja anslagen till hälso- och sjukvården samt omstrukturera och omorganisera vårdsystemet.

Det finns dock stora skillnader i medlemsstaterna i fråga om vilka åtgärder som vidtas för att bekämpa ojämlikheterna. Tillgängligheten är en nyckelfråga för alla offentliga tjänster. Insamling och utbyte av fakta om effektiva strategier, politiska åtgärder och metoder kommer att bidra till att skapa stöd på administrativ nivå och i olika sektorer.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag håller med föredraganden Edite Estrela om att det finns enorma hälsoskillnader både mellan människor som bor i olika EU-regioner och mellan mer respektive mindre gynnade befolkningsgrupper. Dessa ojämlikheter tenderar att börja vid födseln och fortsätta in i ålderdomen, påverkade livet igenom av tillgången till utbildning, arbete och sjukvård, och kan förvärras av skillnader som har att göra med kön och ras. Det är mycket viktigt att minska de nuvarande skillnaderna, som äventyrar de utfästelser som gjorts av EU om solidaritet, ekonomisk och social sammanhållning, mänskliga rättigheter och lika möjligheter, varför detta är en av de prioriterade åtgärderna i EU:s 2008–2013-strategi för hälsa. Dock är det viktigt att påpeka att hälso- och sjukvårdspolitiken är medlemsstaternas ansvar, tillsammans med inrättandet av respektive system för människors tillgång till hälso- och sjukvård. I betänkandet beskrivs flera intressanta åtgärder, men ingen beskrivning görs av deras ekonomiska effekter. Jag är inte heller nöjd med behandlingen av abortfrågan, som är en nationell och inte en europeisk fråga.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Principerna om universalitet, tillgång till vård av god kvalitet, rättvisa och solidaritet måste bli till verklighet i de olika vårdsystemen inom EU. Det är därför parlamentet med stor majoritet antog Estrelabetänkandet. Det finns fortfarande många ojämlikheter i de 27 medlemsstaternas sjukvårdssystem. Parlamentsledamöterna har därför efterlyst en förbättring av den allmänna tillgången till sjukvård till låg kostnad. Den grundläggande vården måste kosta mindre och läkemedel måste bli billigare. Ojämlikheten mellan olika sociala grupper och åldersgrupper måste minskas. Medlemsstaterna bör effektivisera vårdkostnaderna, satsa på förebyggande arbete och erbjuda målinriktade program för de mest utsatta grupperna. Detta är vad parlamentsledamöterna ber kommissionen och medlemsstaternas regeringar att göra, för att säkerställa en hälsostandard i Europa som är värdig den europeiska sociala modell som vi vill ha.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Jag var mån om att stödja Edite Estrelas betänkande om att minska ojämlikheten i hälsa mellan EU:s länder, men också inom dem. Skälet är helt enkelt att det behandlar många av de kvarvarande ojämlikheterna på detta område inom gemenskapen. Dessa ojämlikheter, som är orättvisa, är ett resultat av många olika ekonomiska, miljömässiga och livsstilsrelaterade faktorer, men också av svårigheter att få tillgång till hälso- och sjukvård, av ekonomiska orsaker eller på grund av ”dålig distribution av medicinska resurser” i vissa delar av gemenskapen. Även om hälso- och sjukvårdspolitiken (mestadels) ännu är en nationell angelägenhet har vi parlamentsledamöter en plikt att uppmuntra våra medlemsstater att fortsätta sitt arbete för att minska de socioekonomiska ojämlikheterna och därmed också minska skillnaderna i hälso- och sjukvården.

Medlemsstaterna måste se till att utsatta grupper (funktionshindrade, äldre, invandrare … och kvinnor!) verkligen får rättvis tillgång till hälso- och sjukvården. En särskild inriktning behövs också på förebyggande arbete och information på hälsoområdet, i samarbete med organisationer från det civila samhället.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Trots att betänkandet innehåller föreskrifter som jag anser vara mycket relevanta för den ökande vikten av hälso- och sjukvård för de äldre och behovet av att öka kunskaperna om sjukdomar som särskilt drabbar äldre säger det som helhet inte mycket nytt. Faktum är att det genom att försöka nämna allting till slut blir en ”önskelista”, till vilken föredraganden, under förevändning av att ”minska ojämlikheten i hälsa”, har lagt frågor som är så inbördes olika – och som inte har något att göra med likställdheten i tillgången till sjukvård – som familjevåld, utredning av läkemedelssektorn och medlemsstaternas respektive politik för frivilligt avbrytande av graviditeter och tillgången till fruktsamhetsbehandling för homosexuella. Jag anser inte att detta är det sammanhang där dessa frågor ska behandlas. Vi vet att möjligheten till abort och medicinskt assisterad befruktning för homosexuella par är kontroversiella frågor i medlemsstaterna, och det är bara medlemsstaterna som fritt ska få fatta beslut om dem. Det är också av detta skäl jag inte kan rösta för betänkandet.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Hälsan och den förväntade livslängden hör nära samman med de sociala förhållandena. Det är mycket viktigt att minskningen av ojämlikheterna ses som en grundläggande prioritering på alla nivåer av politisk aktivitet, för förverkligandet av strategin för ”hälsa i all politik” och för säkerställandet av att effektiva konsekvensbeskrivningar görs. Ojämlikheterna kvarstår, vilket framgår av att den förväntade livslängden vid födseln 2007 varierade med 14,2 år mellan EU:s medlemsstater för män och med 8,3 år för kvinnor. Det finns ett behov av att förbättra den allmänna tillgången till en hälso- och sjukvård som är ekonomiskt tillgänglig för alla. Det är viktigt att förbättra tillgången till förebyggande hälso- och sjukvård och hälsofrämjande åtgärder, liksom till primär- och specialistvård, och att minska ojämlikheten mellan olika sociala grupper.

Jag röstade dock inte för betänkandet, eftersom jag inte håller med om punkt 29, vilken, och jag citerar, ”uppmanar EU och dess medlemsstater att vidta nödvändiga åtgärder när det gäller tillgång till teknik för assisterad befruktning och att undanröja diskriminering av kvinnor som grundas på äktenskaplig status, ålder, sexuell inriktning, etnisk eller kulturell bakgrund”.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Betänkandet innehåller en uppsättning riktlinjer som vi anser vara giltiga och rimliga. Vi vill dock göra några kommentarer.

Den så kallade åtstramningspolitiken, som i grunden är antisocial, med nedskärningar i offentliga investeringar och statens sociala funktioner – särskilt när det gäller hälsa – bland andra konsekvenser som är extremt skadliga från ekonomisk och social synpunkt, förvärrar också ojämlikheten på hälsoområdet.

När man under förevändning av att budgetunderskottet måste minskas höjer avgifterna för den allmänna sjukvården, höjer läkemedelspriserna, till och med för kroniska sjukdomar, på grund av minskade statliga subventioner, och tar bort stödet för patienttransporter till behandlings- och vårdinrättningar i områden där det inte finns någon kollektivtrafik, så kommer ojämlikheten i hälsa att öka, vilket för närvarande händer i Portugal. Detta leder till att människor med låga inkomster får allt svårare att få tillgång till sjukvården.

I stället för bara ord behövs en verklig förändring av politikens innehåll. Den nyliberala politiken måste överges och en faktisk jämlikhet garanteras, inte minst när det gäller tillgången till hälso- och sjukvården.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta betänkande behandlar ett antal viktiga frågor, men det angriper inte rötterna till de problem som för närvarande orsakas av den åtstramningspolitik och den antisociala politik som ökar ojämlikheten på hälsoområdet.

Därför räcker det inte med ord! Den nyliberala politiken måste överges, och högsta prioritet måste ges till förebyggande arbete och folkhälsa, för att garantera en faktisk jämlikhet när det gäller tillgången till hälso- och sjukvården.

Stabilitetspakten måste överges för att det ska gå att förhindra en höjning av avgifterna för att använda den allmänna sjukvården och höjda läkemedelspriser, till och med för kroniska sjukdomar, och för att det ska gå att förhindra att stödet till patienttransporter till behandlings- och vårdinrättningar tas bort, till och med i områden där det inte finns någon kollektivtrafik, allt under förevändning av att budgetunderskottet måste minskas.

Vi vet att resultatet av denna politik blir en ökning av ojämlikheten på hälsoområdet, vilket för närvarande sker i Portugal. Människor med låga inkomster får allt svårare att få tillgång till sjukvården. I stället för vackra ord behövs det därför en ny politik, för att prioritera respekten för mänskliga rättigheter och ekonomisk och social sammanhållning.

  Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig. – (IT) Det måste sägas att detta betänkande tar upp ett antal mycket intressanta frågor när det gäller att erkänna den faktiska rätten till hälsa (tillgång till vård, information till befolkningen, tjänsternas täckning, osv.).

Vi kan dock inte undgå att göra vissa reservationer mot motsägelser i dokumentet som har skapat en omfattande debatt. Jämlikhet ska förstås i egentlig mening och inte genom att man isolerar individer (särskilt kvinnor) från deras relation till sina partners och barn och till det sociala sammanhang där sexualiteten och fortplantningsförmågan faktiskt existerar. Jag är också bekymrad över förkunnandet av ”nya rättigheter” såsom ”rätten till säker abort”, för detta beskär eller till och med undanröjer andras rättigheter (faderns förväntningar eller de oföddas kommande liv).

På liknande sätt kan vi nämna brister som den fullständiga underlåtenheten att nämna yrkesmässiga aktörer: Här sägs ingenting om deras roll och ansvar, de behandlas som robotar och inte som yrkeskunniga med en egen skicklighet, egna förmågor och framför allt med ett eget personligt samvete.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Detta betänkande innehåller ett antal upprörande förslag. Exempelvis är ett av dess mål att vårdpersonal ”ska kunna ha en interkulturell hållning baserad på respekt för mångfald” när de behandlar patienter som är invandrare. Ett ytterligare mål är att eliminera diskriminering vad gäller tillgång till teknik för konstgjord befruktning – särskilt diskriminering på grund av ålder eller sexuell läggning – samtidigt som det hävdas att vi måste främja en allmän möjlighet till abort. Det dominerande temat här är en syntes av dödens kultur och en omkastning av värden. Slutligen är ett mål att få alla medlemsstaterna att skapa vad som motsvarar en statlig sjukförsäkring – med andra ord tillgång till fri vård för olagliga invandrare.

Vi bör komma ihåg att sådan vård i Frankrike faktiskt är tillgänglig för alla olagliga invandrare och för alla åkommor – det ursprungliga syftet var att hantera nödsituationer eller risken för epidemier – och villkoren för tillgängligheten är minimala och overifierbara. Detta system – där det inte finns några kontroller eller begränsningar – tillåter palliativ behandling, främjar olaglig invandring och uppmuntrar medicinsk turism, liksom allt slags fusk, till en ständigt ökande kostnad. I en tid då våra sjukhus och medicinska system ligger i ruiner, och då fler och fler av våra medborgare måste klara sig utan vård för att de inte har råd, är ett sådant förslag upprörande.

  Louis Grech (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet om att minska ojämlikheter i hälsa, som tar upp de brister i vården som finns inom EU-27. Föredraganden uppmärksammar det faktum att skillnaderna i medborgarnas hälsa inom gemenskapen i många fall beror på skillnader i möjligheter, på tillgången till tjänster och materiella resurser, på social bakgrund, inkomst och utbildning, och uppmärksammar dessutom att sådana skillnader har förvärrats efter den finansiella krisen. Jag instämmer i mycket i betänkandet – bland annat i förslaget att kommissionen ska samarbeta med medlemsstaterna för att främja bästa praxis för prissättning och kostnadsersättning för läkemedel, med målet att skapa rimligast möjliga prisnivå och minska ojämlikheterna i tillgången till läkemedel; dessutom instämmer jag i att EU och medlemsstaterna ska erkänna mäns våld mot kvinnor som en folkhälsofråga, och dessutom i uppmaningen till medlemsstaterna att anpassa sina hälsovårdssystem till behoven hos de mest utsatta i samhället genom att utveckla metoder för att fastställa vårdavgifter för att garantera tillgång till vården för alla patienter. Jag instämmer dock inte i det som sägs i betänkandet till stöd för främjandet av abort.

  Françoise Grossetête (PPE), skriftlig. – (FR) Det var mycket viktigt att man i betänkandet tog upp åldersbaserade ojämlikheter i hälsa, vilket man nu har gjort.

Åldersbaserade ojämlikheter i hälsa leder till begränsad tillgång till lämplig hälso- och sjukvård och nyskapande behandlingar. Äldre personer ska kunna använda läkemedel vars effekter och säkerhet har testats på personer i samma ålder. Personer i denna åldersgrupp utesluts fortfarande alltför ofta från kliniska prövningar. Den genomsnittliga åldern hos patienter som deltar i kliniska prövningar av behandlingar mot högt blodtryck är 63 år, trots att 44 procent av patienterna är över 70 när problemet först konstateras hos dem.

Gemenskapen och medlemsstaterna måste nu skyndsamt planera för de sociala och ekonomiska konsekvenserna av en åldrande europeisk befolkning och ta hänsyn till denna demografiska förändring.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Kampen mot ojämlikheter i hälsa mellan länderna och regionerna i EU – ojämlikheter som har förvärrats av den ekonomiska krisen – har äntligen blivit prioriterad tack vare antagandet av Edite Estrelas betänkande. Som föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män röstade jag för detta betänkande, som syftar till att förbättra tillgången till hälso- och sjukvården för alla, särskilt för utsatta grupper, och till att stödja medicinsk och farmakologisk forskning. I betänkandet hävdas också att medlemsstaterna bör stoppa budgetnedskärningarna i hälso- och sjukvården. I betänkandet behandlas också könsaspekten på ojämlikheter i hälsa, och det förbättrar kvinnors tillgång till reproduktionsrelaterad vård. Dessa betydande steg framåt är bara början på kampen mot ojämlikheter i hälsa inom EU.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta betänkande eftersom det trots förbättringar av sjukvården fortfarande finns stora skillnader i hälsa mellan de högsta och lägsta delarna av den sociala skalan, skillnader som på vissa områden fortfarande ökar. Om människor tidigt i livet drabbas av ojämlikhet i tillgången till utbildning, arbete och hälso- och sjukvård, liksom av ojämlikhet baserad på kön och kulturell bakgrund, kan det starkt påverka deras hälsostatus genom hela livet. Kombinationen av fattigdom med andra typer av utsatthet, till exempel under barndomen, under ålderdomen eller vid funktionsnedsättning, ökar hälsoriskerna ytterligare, och omvänt kan dålig hälsa leda till sjukdom och/eller social utslagning. Kopplingen mellan sociala faktorer och ojämlikheter i hälsa uppmärksammas nu alltmer. Detta betyder att sociala problem alltmer börjar ses som kopplade till hälsoproblem som kräver en integrerad respons. De sociala konsekvenserna av den aktuella ekonomiska och finansiella krisen har nu blivit tydliga. Det finns nästan fem miljoner fler arbetslösa än vid krisens början. Många hushåll har sett sina inkomster falla, många är mer drabbade av fattigdom och skuldsättning och vissa har förlorat sina hem. Korttidsanställda var bland de första att drabbas av nedgången. Invandrare och yngre och äldre arbetare, som oftare har osäkrare anställningar, påverkades särskilt mycket, men också grupper av arbetare som hittills varit relativt väl skyddade blev arbetslösa. Det behövs en ny syn på politiken för att hantera ojämlikheter i hälsa, särskilt för människor i lägre socioekonomiska grupper.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE), skriftlig. – (FI) Hittills har inte tillräckligt stor uppmärksamhet ägnats åt frågan om att minska ojämlikheterna i hälsa i Europa. Detta är ett problem som måste lösas. Det finns olika orsaker till ojämlikheterna i hälsa mellan befolkningsgrupper. De har till exempel att göra med levnadsvillkor, utbildning, yrke, förebyggandet av sjukdomar samt hälsovård. Det är bra att förståelsen för kopplingen mellan vissa specifika problem och hälsoproblem har ökat. Dessa problem måste lösas generellt.

Det är möjligt att hantera de faktorer som leder till ojämlikheter i hälsa genom sociopolitiska åtgärder. Exempelvis kan man ta itu med alkoholkonsumtionen genom nationella politiska åtgärder (till exempel prissättning och beskattning), genom regionalpolitik (genom att öka kontrollen) och genom en lokal politik för aktiviteter (till exempel genom att utveckla fritidsaktiviteter för ungdomar).

På europeisk nivå behöver vi utbyta information om bästa hälsopraxis mellan medlemsstaterna. Det är viktigt att vi betonar behovet av att minska ojämlikheterna i hälsa på alla nivåer av beslutsfattande. Det behövs särskilt ett kontinuerligt samarbete mellan alla aktörer för att minska ojämlikheterna i hälsa.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Vi är alla mycket väl medvetna om hälsans betydelse. Tyvärr uppskattar vi den ofta inte tillräckligt förrän någon av våra familjemedlemmar eller vänner eller vi själva blir sjuka. Tillgången till hälso- och sjukvård är bara en av många faktorer som påverkar hälsan för medborgarna oavsett land eller område. Ytterligare faktorer som bland många andra påverkar medborgarnas hälsa lika mycket är yrkesställningen och den därav följande materiella situationen, tillgången till utbildning, hög ålder eller funktionsnedsättning och tillhörighet till en minoritetsgrupp. ”Social skiktning” och urmodiga indelningar i ”klasser” orsakar också oproportionerliga skillnader mellan européer när det gäller hälsan. Vår prioritering, och EU:s prioritering, bör vara att se till att samtliga invånare på vår kontinent utan undantag får lika tillgång till hälso- och sjukvård, och att eliminera de sociala skillnaderna.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Medborgarnas hälsa och välfärd är en prioritering som parlamentet måste garantera och slå vakt om. Vi anser dessutom att det är av grundläggande betydelse att denna rätt garanteras för alla Europas länder.

Socioekonomiska, kulturella och strukturella ojämlikheter skapar ofta ett mångskiftande scenario där alla inte har samma tillgång till hälso- och sjukvården. Därför händer det att de mest utsatta grupperna – invandrare, äldre, barn och funktionshindrade – får betala, ibland med sina liv, ett högt pris för att nekas rätten till hälsa. Detta borde inte hända, varken på europeisk, nationell eller regional nivå. Offren för ett dåligt vårdsystem, vilket dessvärre är utbrett, är lika oskyldiga som de som inte har lika tillgång till hälso- och sjukvården.

Jag röstade för resolutionen, som står för eliminerandet av ojämlikheterna mellan medlemsstaterna i fråga om folkhälsostandarder och främjar en hälso- och sjukvårdspolitik som är effektivare och sänker kostnaderna för alla, inte bara för brukarna, utan också för dem som i egenskap av arbetstagare och sjukvårdsanställda därmed kommer att kunna få bättre arbetsförhållanden för att kunna arbeta effektivt för allas bästa.

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE), skriftlig. – (PL) Jag vill meddela att jag röstade emot Estrelabetänkandet om att minska ojämlikheter i hälsa på grund av punkt 25 i texten, där det bland annat betonas att EU och medlemsstaterna måste garantera kvinnor rätten till säker abort.

Jag vill påpeka att dokumentet aktualiserar många viktiga hälsofrågor och ger oss ett intressant material att använda som en grund för vidare arbete, men att jag inte kunde rösta för det på grund av det som sägs om aborter. Jag brukar alltid betona att aborter inte kan ses som något isolerat från övertygelser om konsekvenserna av att bli sexuellt aktiv, eftersom det mänskliga livet förtjänar något mer.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Ojämlikhet i hälsa är ett problem som måste hanteras på europeisk nivå. Den orsakas ofta av skillnader i möjligheter och tillgång till tjänster och materiella resurser, liksom av den enskildes livsval. Vi behöver ett nyskapande politiskt perspektiv för att hantera detta.

De senaste årens ekonomiska och finansiella kris har lett till minskade anslag till vårdtjänster och långtidsvård på grund av budgetnedskärningar och minskade skatteintäkter, samtidigt som efterfrågan på vårdtjänster och långtidsvård har ökat. Många medlemsstater har i sina återhämtningsplaner infört åtgärder i form av investeringar i omstrukturering av vården och ytterligare finansiering av sjukvården.

Åtgärderna för att komma till rätta med ojämlikheter i hälsa varierar dock betydligt mellan olika stater. Insamling och spridande av information om strategier, politik och effektiva åtgärder bidrar dock till att man får stöd från regeringar.

Det är mycket viktigt att man prioriterar en minskning av ojämlikheter i hälsa högt, genom att arbeta för ”hälsa i all politik” och göra effektiva konsekvensbeskrivningar där man tar hänsyn till resultaten med utgångspunkt i jämlikheten i hälsa.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande och välkomnar dess inriktning på ojämlikhet i hälsa bland lägre socioekonomiska grupper. Jag välkomnar betoningen av hur viktiga boende- och anställningsfaktorerna är för hälsan. Jag instämmer också i det som sägs i betänkandet om den ökade risken för fetma och rökning och drickande i lägre socioekonomiska grupper.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Jag vill gratulera föredraganden till ett utmärkt arbete, och tacka henne för att hon accepterade mina ändringsförslag. Frågan om lika tillgång till hälsa är en av hörnstenarna i vår gemensamma politik, redan i dag och ännu mer i framtiden. De respektive ekonomiernas olika styrka och den nuvarande krisen får inte begränsa möjligheten att säkerställa lika möjligheter att tillhandahålla sjukvård för EU-medborgarna oberoende av skillnader mellan sjukvårdssystemen. Enligt min åsikt är det mycket viktigt att texten betonar bättre patientmedvetenhet och högkvalitativ juridisk rådgivning för invandrare, liksom för andra, även olagliga invandrare. Den grundläggande principen måste vara att enskilda medborgares hälsa säkerställs genom territoriell och ekonomisk tillgänglighet, inte bara till läkemedel. Samordnandet av utbildning och yrkesutbildning för vårdpersonal kommer att bli en viktig framgångsfaktor, liksom fastställandet av miniminormer för kvalitet och säkerhet i vården. Föredraganden betonar helt riktigt det förebyggande arbetet mot både rökning och fetma och andra faktorer som påverkar längden på det aktiva livet. Jag stöder den eftertryckliga begäran till kommissionen att uppmuntra medlemsstaterna att tillhandahålla och finansiera behandling av patienter med åkommor som Alzheimers sjukdom, diabetes och multipel skleros. Behandlingen av dessa sjukdomar är inte finansierad i vissa medlemsstater. Dessa sjukdomar drabbar både äldre och yngre personer, och leder till social utslagning.

  Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta betänkande uppmärksammar ojämlikheter på hälsoområdet mellan EU-medborgare, män och kvinnor, unga och gamla, som har att göra med många olika faktorer: ekonomisk och social situation, utbildning, arbete och levnadsvillkor. Det betonar vikten av att upprätthålla och förbättra universaliteten och allas tillgång till en vård av hög kvalitet, även för papperslösa invandrare, bland andra utsatta grupper. Det uppmärksammar det faktum att den ekonomiska och finansiella krisen, tillsammans med de åtstramningsåtgärder som genomförts av medlemsstaterna, har haft en stor inverkan på vårdsektorn, och detta kommer att göra ojämlikheterna ännu tydligare. Detta betänkande uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ta fram en uppsättning gemensamma indikatorer för att övervaka ojämlikheter i hälsa och fortsätta med strategin för ”hälsa i all politik”. Det betonar också vikten av förebyggande åtgärder och ett lokalt perspektiv på vården. Mot bakgrund av allt detta, och för att uppmuntra förslagen i betänkandet, röstade jag för det.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Att säkerställa tillgången till vård för alla, både medborgare och icke-medborgare, med eller utan papper, är en grundläggande allmän trygghetsprincip. Bästa sättet att skydda enskilda människors hälsa är att skydda allas hälsa. Jag välkomnar det här betänkandet, som anför detta argument för folkhälsan som oundgänglig för det allmänna bästa.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det betänkande som omröstningen gäller behandlar viktiga frågor, främst om försvaret av en likvärdig hälso- och sjukvård för alla, något som dessvärre ännu inte finns inom EU, särskilt för missgynnade grupper, som barn, äldre och i vissa fall kvinnor. Dock behandlas enligt min åsikt också ett antal frågor som inte har något med hälsa att göra. Det jag tycker är mest slående är inställningen till medlemsstaternas politik för frivilligt avbrytande av graviditeter och tillgången till fruktsamhetsbehandling för homosexuella, något som enligt min åsikt borde omfattas av subsidiaritetsprincipen och hanteras på ett mindre försåtligt sätt. Jag röstade därför emot betänkandet.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade för Estrelabetänkandet om att minska ojämlikheter i hälsa inom EU.

Tillgången till sjukvård för alla medborgare, oavsett om de är från EU eller invandrare med eller utan papper, är en grundläggande mänsklig rättighet. Det är just de människor som löper störst risk att hamna i utanförskap som måste garanteras denna grundläggande rättighet. Jag röstade därför för betänkandet.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Om människor tidigt i livet drabbas av ojämlikhet i tillgången till utbildning, arbete och hälso- och sjukvård, liksom av ojämlikhet baserad på kön och kulturell bakgrund, påverkar det starkt deras hälsostatus genom hela livet. Det behöver uppmärksammas att ingen vill ta itu med det här problemet på allvar. Därför kommer Edite Estrelas betänkande verkligen i rättan tid. När vi kan säkerställa en jämlik sjukvård för alla befolkningsskikt kommer samhället att bli effektivare i ekonomiskt, finansiellt och politiskt avseende. Jag röstade för betänkandet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Folkhälsan är alltjämt vår största tillgång och bör ovillkorligen prioriteras av regeringarna. Det finns dock fortfarande allvarliga avvikelser mellan EU:s medlemsstater när det gäller befolkningens hälsa. Effekterna är särskilt tydliga för förväntad livslängd, som kan variera med 5,6 år för män och med så mycket som 6,6 år för kvinnor inom EU:s 27 medlemsstater. Orsakerna är bland annat låg utbildningsnivå och höga nivåer av fattigdom och arbetslöshet. Därför är det knappast förvånande att den våg av övertalighet som följde på den ekonomiska krisen inte har inverkat positivt på folkhälsan. När allt kommer omkring minskar förlorade inkomster betydligt tillgången till sjukvården i många länder. Jag har inte röstat för betänkandet, eftersom det inte tillräckligt detaljerat och konkret anger strategier för att hantera problemet.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Alla försök att minska ojämlikheterna i hälsa inom EU bör absolut välkomnas i den konsekventa sociala och ekonomiska utvecklingens namn, och därför röstade jag för Edite Estrelas betänkande. Förslag för att förbättra sjukvården i Europa genom hälsoupplysning, tillgång till behandling, kännedom om data och användning av mekanismer för att mäta, övervaka, utvärdera och sprida information utgör ett viktigt bidrag till utvecklingen av en politik som effektivt minskar ojämlikheter i hälsa. Vid genomförandet av detta tycker jag dock att det är lika viktigt att respektera subsidiaritetsprincipen och vissa unika nationella förhållanden som jag anser måste försvaras och skyddas.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) I detta betänkande om minskandet av ojämlikheter i hälsa inom EU anges olika åtgärder som jag anser är värdefulla och viktiga. Jag lade ändå ned min röst i den slutliga omröstningen eftersom jag inte kunde instämma i att EU och medlemsstaterna måste garantera kvinnor helt fri tillgång till abort. Investeringarna bör alltid göras i familjeplanering och preventivmetoder, och en abort ska vara den sista utvägen i exceptionella situationer. Jag anser inte heller att det ska råda fri tillgång till teknik för assisterad befruktning, något som bör omfattas av subsidiaritetsprincipen och aldrig användas som ett medel för att undanröja diskriminering av kvinnor på grund av civilstånd, ålder, sexuell läggning eller etniskt eller kulturellt ursprung.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Skillnaderna i förväntad livslängd inom EU varierar mellan olika stater, mellan 14,2 år för män och 8,3 år för kvinnor (11,86 för män och 7,38 för kvinnor i Rumänien). Till och med inom länder har grupper med olika utbildningsnivå eller på olika sociala nivåer olika hälsoutsikter. Ökad arbetslöshet och hårdare åtstramningar skulle kunna förvärra de ojämlikheter i hälsa som redan finns inom EU. Jag röstade för denna resolution för att uppmana till en förbättring i övervakningen och de förebyggande åtgärderna mot sjukdomar, och för att uppmärksamheten ska riktas mot de utsatta grupperna.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Eftersom förslaget till betänkande redan behandlade de flesta relevanta frågorna behövdes inte många ändringsförlag. Vi, Verts/ALE, undertecknade visserligen ett antal ändringsförslag tillsammans med föredraganden och skuggföredragandena, men vi var de enda som försökte kritisera den nuvarande modellen för läkemedelsutveckling baserad på patent, som leder till höga priser för medicinska innovationer och bristande tillgång till grundläggande läkemedel till överkomliga priser. Vi efterlyste nya modeller för medicinska innovationer och för att åtgärda den bristande tillgången till grundläggande läkemedel till överkomliga priser. Vi efterlyste nya modeller för medicinsk forskning (innovationspriser, rättvis licensiering, patentpooler, offentlig-privata samarbeten och social villkorlighet vid beviljandet av EU-forskningsfinansiering), men dessa ändringsförslag antogs inte.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Eurostat-siffrorna för 2010 är tydliga: Det finns fortfarande stora ojämlikheter mellan de 27 medlemsstaterna i fråga om vårdkvalitet.

Parametrar som förväntad livslängd i de olika medlemsstaterna varierar fortfarande alltför mycket mellan olika regioner, vilket visar att kvalitetsstandarderna för hälso- och sjukvården fortfarande är alltför olika inom EU. Tillgång till grund- och fortsättningsutbildning, ett stabilt och tillfredsställande arbete, kön, kulturell bakgrund och tillgång till hälso- och sjukvård av god kvalitet är de faktorer som bidrar till att höja medborgarnas livskvalitet mer än något annat.

Därför bör betänkandet prioritera de svagastes rättigheter, särskilt kvinnor och deras specifika behov.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Även om vi håller med om betänkandets grundläggande premiss, att den genomsnittliga hälsonivån inom EU har fortsatt att förbättras trots stora skillnader i hälso- och sjukvård beroende på de olika systemen i medlemsstaterna, innehåller det brister när det gäller invandrares rättigheter. Dessa behandlas tillsammans med de mest utsatta grupperna, som funktionshindrade, äldre och barn, utan hänsyn till att många invandrare är olagliga sådana, och alltså har kommit till Europa utan tillstånd.

Därför kan vi inte bedöma invandrare på samma sätt som funktionshindrade, som är en utsatt grupp som behöver särskild omvårdnad och hjälp i enlighet med sina behov. Betänkandet delar in samhället i klasser – rika, fattiga, etniska minoriteter, män och kvinnor – med en föråldrad metodik i stället för att tala om medborgare med rättigheter, och gör gällande att dessa påstådda ojämlikheter åtgärdas genom lämplig lagstiftning.

De godkända ändringarna gjorde texten ännu sämre genom att man inkluderade diverse andra frågor, som klimatförändring, våld mot kvinnor, assisterad befruktning och lika tillgång till hälso- och sjukvård för olagliga invandrare.

  Christel Schaldemose (S&D), skriftlig. – (DA) Vi, de fyra danska socialdemokraterna i Europaparlamentet (Dan Jørgensen, Christel Schaldemose, Britta Thomsen och Ole Christensen), röstade för betänkandet om att minska ojämlikheter i hälsa inom EU. Betänkandet innehåller många viktiga förslag om att minska ojämlikheter i hälsa. Det föreslås dock också att papperslösa flyktingar ska bli berättigade till och garanteras vård i medlemsstaterna. Vi delar inte den uppfattningen. Vi anser dock att det är en mänsklig rättighet att få akutvård, oberoende av personens status i samhället.

  Peter Skinner (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet för att stödja föredraganden, som har angett principer som verkligen bör beaktas i fråga om kvinnors hälsa. Många kvinnor i det europeiska samhället har ingen grundläggande tillgång till hälsoprogram och resurser på grund av sin sociala och ekonomiska ställning i vårt samhälle, och detta gäller särskilt etniska minoriteter och invandrarkvinnor som kan vara papperslösa. Även om det är viktigt att förhindra ”sjukvårdsturism”, som det olyckligtvis kallas, är det också mycket viktigt att komma ihåg vårt försvar av grundläggande mänskliga rättigheter.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för det här betänkandet, som behandlar olika ojämlikheter i hälsa i medlemsstaterna och uppmuntrar dem att fortsätta att prioritera hälso- och sjukvården under finanskrisen och återhämtningen efter den. Det är mycket viktigt att dessa ojämlikheter inte ökar när regeringarna försöker spara pengar.

  Michèle Striffler (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om att minska ojämlikheter i hälsa inom EU, eftersom jag anser att det för närvarande finns stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller hälsa. Alla gemenskapens medlemsstater måste se till att kvinnor har enkel tillgång till preventivmetoder och rätt till abort, till exempel.

  Niki Tzavela (EFD), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot det här betänkandet eftersom jag anser att det misslyckades med att behandla sitt ämne, ojämlikheter i hälsa, och tog en helt annan riktning. Även om det finns många delar av betänkandet som jag inte håller med om skulle jag vilja inrikta mig på de friheter som ges åt ”papperslösa” eller ”irreguljära” invandrare, som de kallas i betänkandet, vilket i grund och botten är ett sätt att ge olagliga invandrare en ny benämning. Betänkandet förespråkar att man ska ge personer som olagligen har kommit till många EU-länder många medborgerliga och hälsorelaterade friheter.

Betänkandet kommer att skapa många olägenheter för medlemsstater som hanterar invandringsfrågor dagligen, till exempel Grekland och Italien. Det ger inte bara olagliga invandrare rätt att kräva lika tillgång till hälso- och sjukvård, utan kommer också att leda till att ännu fler ”asylsökande” vill komma till Europa för att dra nytta av en fri hälso- och sjukvård som saknas i de flesta länder i tredje världen.

  Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade emot betänkandet eftersom det ännu en gång smygvägen förespråkar abort. Människor är Guds skapelser, och vi bör inte göra oss själva till härskare i frågor som rör liv och död. Här finns inget utrymme för kompromisser. Även om jag inte är i majoritet med min ståndpunkt kommer jag inte att ändra inställning, och jag vägrar att offra ett enda liv på grund av samtidsandan. Jag fattade samma beslut i fråga om preimplantationsdiagnoser.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Betänkandet från Edite Estrela behandlar frågan om att minska ojämlikheterna i hälsa inom EU. Jag välkomnar detta arbete väldigt mycket eftersom vi, även om den pågående finansiella och ekonomiska krisen innebär att vi främst måste arbeta med ekonomiska och juridiska frågor, aldrig får glömma bort frågor som rör hälsa, utbildning och social trygghet. Vi kommer bara att kunna nå gemenskapens högre mål, till exempel EU 2020-strategin, om vi har hållbara system på det allmänna området social trygghet och lika möjligheter. Därför röstade jag för betänkandet.

Betänkande: Eva Joly (A7-0027/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för det här betänkandet, med hänsyn till de ändringar som föreslagits av gruppen Progressiva förbundet av Socialdemokrater i Europaparlamentet. Det är vår plikt att förmedla vår erfarenhet av ekonomisk styrning, så att utvecklingsländer kan skapa sina egna skattesystem. Detta är enda sättet att göra det möjligt att skapa ett rättvisare och hållbarare skattesystem och bekämpa skatteflykt, och därmed främja ett bättre internationellt skatteklimat. Jag vill också påpeka hur viktigt detta betänkande är för att betona vikten av att avskaffa skatteparadisen, en grundläggande åtgärd för insyn som kommer att möjliggöra det nödvändiga automatiska utbytet av skatteinformation.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Trots att beskattning kan vara en tillförlitlig och hållbar finansieringskälla med ett progressivt beskattningssystem, en effektiv skatteadministration och en tydlig och ansvarsfull användning av skatteintäkterna har många utvecklingsländer inte lyckats införa någon minimiskatt för att finansiera sina offentliga tjänster. EU måste därför samarbeta med dessa länder för att uppmuntra god förvaltning på skatteområdet. Därför röstade jag för detta betänkande, som kommer att möjliggöra skapandet av ett skattesystem som är stabilt och mer effektivt, men också rättvisare, för att minska fattigdomen i dessa länder. Betänkandet kommer också att möjliggöra skapandet av ett öppet, samarbetspräglat och rättvist internationellt skatteklimat.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Utvecklingsländer möter svårigheter i skapandet av skattesystem (fastställande, uppbörd och administration av skatter). Bekämpandet av skatteparadis är en av de största utmaningarna som anges i millennieutvecklingsmålen, eftersom dessa försvagar utvecklingsländernas institutioner och politiska system. Offshorecentra och skatteparadis möjliggör en årlig olaglig kapitalflykt om på 1 biljon US-dollar, vilket motsvarar ungefär tio gånger de biståndsmedel som betalas ut till utvecklingsländer för lindring av fattigdom och för ekonomisk utveckling. Jag instämmer i förslagen i betänkandet om att bidragsgivare vid tilldelning av finansiellt stöd ska stödja utvecklingsländernas försök att förbättra skatteförvaltningen och se till att biståndet används under insyn och ansvar.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Detta betänkande betonar i samråd med kommissionen att öka samverkan mellan skattepolitiken och utvecklingspolitiken. Faktum är att kommissionen för att uppnå detta har publicerat två studier, och för ett år sedan antogs här i parlamentet en resolution om samma sak. Jag röstade för betänkandet eftersom jag stöder millennieutvecklingsmålen och en styrning av skattesystemet, åtagandet att ge stöd åt skattesystemen i utvecklingsländer, dialog och internationellt samarbete på skatteområdet.

Det bör dock sägas att det fortfarande finns brister, i förvaltningen av tullintäkter samt inom OECD och i form av urholkning av skatteintäkter. Jag anser att EU bör göra mer för att bekämpa ineffektivitet, bland annat i form av skatteparadis, manipulation av handelspriser och svagheten i den internationella strukturen. Det är dags att minska manipulationen av handelspriser, ”naturresursernas förbannelse”, att öka skatteunderlaget och uppmuntra bättre samordning mellan skattebetalarna.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Marknadernas ökande globalisering och skattebetalarnas rörlighet har gjort beskattningen komplicerad. Ännu svårare är att åtgärda situationen i utvecklingsländer, beroende på interna faktorer som enorma informella sektorer, jordbrukets dominans och den begränsade användningen av ny teknik. Jag applåderar kommissionens initiativ till samarbete med dessa länder för att främja god förvaltning på skatteområdet genom ett betänkande som klargör de viktigaste problemen och lösningarna på ett sätt som främjar samverkan mellan skattepolitiken och utvecklingspolitiken, så att båda blir effektivare.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Effektiva, tydliga och rättvisa skattesystem är viktiga för framstegen i utvecklingsländerna, eftersom de bidrar till att finansiera deras offentliga tillgångar, deras institutioners hållbarhet, deras minskade beroende av yttre bistånd samt uppnåendet av millennieutvecklingsmålen. När det gäller detta anser jag att EU dels bör koncentrera sig på att vidta åtgärder mot skatteparadis och skattefusk (vilka underminerar utvecklingsländernas politiska och ekonomiska system genom att uppmuntra till ekobrott och en ojämlik fördelning av skatteintäkter), dels bör skapa en process för samarbete och dialog med dessa länders skattemyndigheter.

Jag skulle också vilja betona vikten av att öka skatteunderlaget i dessa länder. Det är värt att notera att skattesystemen i utvecklingsländer vanligen är baserade på indirekt beskattning (där de flesta intäkter kommer från beskattning av varor och tjänster), vilket begränsar skatteintäkterna och skapar ineffektivitet i dessa system. Särskilda insatser behövs för att utveckla direktbeskattningen. Lika viktigt är att främja överensstämmelse mellan EU:s utvecklingspolitik och dess handelspolitik.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Utvecklingsländerna har sett sina tullresurser minska på grund av marknadsliberaliseringen. Det går att kompensera dessa resursförluster med bättre förvaltning och ett rättvisare och effektivare skattesystem. Vi bör därför utveckla ett bättre tekniskt och rättsligt stöd i dessa länder för att införa ett rättvist, progressivt och tydligt skattesystem; vi bör till exempel avskaffa alla godtyckliga skattebefrielser och undantag för multinationella företag och gruvföretag. Ännu ett sätt för oss att ytterligare hjälpa dessa länder är att sätta stopp för de skatteparadis som är allvarliga hinder för deras utveckling. Ett rättvisare skattesystem och bättre rättssäkerhet kommer utan tvekan att uppmuntra utländska privata investeringar och därmed till slut också att bidra till tillväxten. Alla dessa åtgärder får dock inte leda till en minskning av det offentliga utvecklingsbiståndet. Vi måste vara vaksamma när det gäller detta, eftersom medlemsstaterna alltid brukar vilja minska den andel av deras respektive BNP som går till offentligt utvecklingsbistånd.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet av följande skäl: Det betonar behovet av att ta itu med skattekonkurrensen och skattefusket i de sydliga länderna, det fastslår att ett automatiskt utbyte av information i beskattningsfrågor bör ske allmänt, det understryker vikten av principen om ”land för land”-rapportering för alla multinationella företag, det förespråkar en bekämpning av skatteparadis utöver OECD:s otillräckliga åtgärder och det betonar behovet av att göra den europeiska politiken till stöd för utveckling mer konsekvent.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Grunden till detta betänkande är ett kommissionsdokument som bekräftar kopplingen mellan uppnåendet av millennieutvecklingsmålen och en god förvaltning av skatter. Betänkandet inriktar sig på behovet av att främja en bättre samordning av skattepolitiken och utvecklingspolitiken för att göra båda två effektivare; för detta syfte identifieras i betänkandet de svårigheter som finns i utvecklingsländer när det gäller skatteuppbörden. I betänkandet föreslås också olika sätt för gemenskapen att bättre använda befintliga medel och instrument. I betänkandet understryks vikten av att stödja effektiva och hållbara skattesystem, särskilt genom bekämpning av bedrägerier och skattefusk, för att bidra till ett tydligt och rättvist internationellt skatteklimat, särskilt genom hjälp att vidta åtgärder mot skatteparadis. Det är genom en god ekonomisk styrning som dessa länder kommer att kunna komma ur sitt beroende av yttre bistånd, och bidra till utvecklingen av de offentliga och privata sektorerna och till den ekonomiska tillväxten.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Detta betänkande behandlar beskattning och utveckling i utvecklingsländer. För att nå de mål som FN angav 2000 i millenniedeklarationen behöver dessa länder få veta hur de ska främja god förvaltning på skatteområdet, genom maximering av allt externt stöd. År 2009 publicerade Europeiska kommissionen, som har ett intresse av samarbete med dessa länder, dokumentet ”Beskattning och utveckling – samarbete med utvecklingsländer för att främja god förvaltning i skattefrågor”, med målet att främja samordningen mellan utvecklingspolitiken och skattepolitiken, för att göra dem rättvisare, tydligare och effektivare. Resolutionen antogs av parlamentet 2010.

EU anser att rättvisare och konsekventare skattesystem kommer att bidra till att minska fattigdomen och kompensera vissa intäktsförluster. Jag stöder därför detta betänkande, som efterlyser ett slut på skatteparadisen – veritabla ”massförstörelsevapen” för utvecklingsländer – bekämpning av ekonomisk brottslighet, åtgärder mot skattefusk och otillbörlig konkurrens samt utveckling genom god förvaltning.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I betänkandet fastställs ett antal frågor som är relevanta och mycket aktuella: Att ge ”kampen mot skatteparadis och korruption högsta prioritet på dagordningen”, ”Utvecklingsländernas svårigheter med att generera inhemska inkomster …, många undantag beviljas för stora nationella och utländska företag i syfte att locka till sig investeringar”, ”Skatten på finansiella transaktioner” på internationell nivå bör ”införas på EU-nivå som ett första steg”, ”Låginkomstländerna behöver kapacitet för att effektivt kunna förhandla med multinationella företag” för att ”införa kapitalkontroller” och fullt ut utöva sin suveränitet. Betänkandet är dock inte fritt från motsägelser, främst då det slår fast de problem som kommer att uppstå genom tillämpningen av avtal om ekonomiskt partnerskap, närmare bestämt vad avser minskade skatteintäkter, men inte tar tydlig ställning för att avvisa sådana avtal.

Inte heller tar det tydlig ställning mot det ansvar som Världsbanken, Internationella valutafonden och Världshandelsorganisationen har för främjandet av en politik som bidrar till förstörelsen av produktionsinfrastruktur och offentliga tjänster, skapar arbetslöshet och underminerar länders inre marknader och därmed ytterligare undergräver deras skatteintäkter, budgetar, suveränitet och oberoende.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Samtidigt som vi erkänner att samarbete på skatteområdet kan vara viktigt bör vi inte bortse från det faktum att skattepolitiken är ett betydelsefullt instrument i den ekonomiska och sociala politiken, vars definition påverkas av tydliga politiska kriterier och värderingar.

Därför är det inte EU:s uppgift att exportera ”god förvaltning av skatter”. Utvecklingsländernas suveränitet, val och möjligheter måste respekteras fullt ut, och hänsyn måste tas till deras specifika situationer och förhållanden.

Samtidigt begränsar de ”avtal om ekonomiskt partnerskap” som vi trots deras motstånd har påtvingat utvecklingsländer allvarligt deras skattesystem genom de betydande minskningar av tullintäkter och andra allvarliga skadliga effekter de innebär.

Dessutom leder den fortsatta existensen av skatteparadis till mycket stora intäktsförluster för utvecklingsländer varje år.

EU måste därför ändra sin politik och åtgärda dessa motsägelser.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för det här dokumentet eftersom man däri fastställer positiva aspekter, t.ex. en tydlig förståelse av beskattningen, som är av väsentlig betydelse för att skapa en grund för ett ansvarsfullt och smidigt demokratiskt system. En annan aspekt är att EU stöder principen om egenansvar för utvecklingsstrategier och bekräftar att det i första hand är utvecklingsländerna själva som har ansvaret för att förbättra sina intäktssystem, i enlighet med sina egna ekonomiska och politiska omständigheter och val. Kommissionen avser att engagera EU-instrument för att ge förbättrat stöd vid utformning av utvecklingsländernas skattesystem och för att genomföra principerna med god förvaltning inom skatteområdet, dvs. genom större uppmärksamhet på hur principerna om god förvaltning på skatteområdet kan integreras på effektivare sätt vid planering, genomförande och övervakning av landstrategidokumenten och de regionala strategidokumenten. Kommissionen anser att de enskilda ländernas redovisningsstandarder för multinationella företag är ett redskap för att uppdaga internationell skatteflykt och skatteundandragande. Det är också viktigt att understryka att man i meddelandet om företagens sociala ansvar kommer att diskutera hur man kan utveckla ett system för obligatoriskt utlämnande av förvaltningsinformation i årsredovisningar. Kommissionen tänker trappa upp den internationella dialogen och samarbetet i skattefrågor, särskilt genom att öka utvecklingsländernas deltagande i relevanta internationella forum. Kommissionen insisterar på behovet av att ingå och genomföra avtal om utbyte av skatteinformation, däribland genom en multilateral mekanism, enligt den modell som ingår i EU:s direktiv om beskattning av inkomster från sparande, grundad på automatiska informationsutbyten.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Väl utformade skattesystem bildar grunden för en hållbar ekonomisk tillväxt och monetär stabilitet. Utvecklingsländer där skattesystemen inte fungerar som de ska eller inte fungerar alls, står inför allvarliga ekonomiska och politiska problem.

Internationella rättsliga standarder som stöder ett väl fungerande skattesystem borde ha positiv inverkan på den ekonomiska situationen i dessa länder. Men vi får inte under några omständigheter ålägga något land en skattepolitik, eftersom varje land självständigt måste få besluta om sitt eget skattesystem, under beaktande av rådande sociala, politiska och ekonomiska villkor. Låt oss därför stödja god skattepolitik, men inte införa den.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Insatser för att göra skattesystemen hållbara, rättvisa och insynsvänliga bidrar också till att upprätta demokratiska system. Globaliseringen har lett till att det blivit svårt att beskatta internationellt rörligt kapital. Utvecklingsländerna måste få stöd och få tillräckligt politiskt manövreringsutrymme för att förebygga spekulation och säkerställa finansiell stabilitet. Jag välkomnar gemensamma samordnade initiativ för att bekämpa skatteparadis, liksom metoder som utökar den internationella dialogen mellan de berörda länderna. En ansvarsfull skattestrategi kommer säkerligen få varaktig positiv effekt på utvecklingen i dessa länder.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar det här betänkandet som är inriktat på behovet att stärka kapaciteten för att utföra en god skatteförvaltning på utvecklingsområdet och där man inser att det behövs en rättslig ram för att främja internationellt skattesamarbete, öppenhet, utveckling av den offentliga och den privata sektorn samt ekonomisk tillväxt; och betonar att skatternas andel av BNP i utvecklingsländerna uppgår till 10–20 procent jämfört med 25–40 procent i de utvecklade länderna. Parlamentet beklagar att givarna hittills har beviljat allt för lite stöd till skatterelaterat bistånd. Parlamentet välkomnar i detta avseende kommissionens förslag att ge mer hjälp till utvecklingsländerna i samband med skattereformer och stärkande av skatteförvaltningarna när det gäller Europeiska utvecklingsfonden för AVS-länderna, finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet samt stöd till nationella tillsynsorgan, parlament och icke statliga aktörer, och noterar att mer uppmärksamhet bör fästas vid kapacitetsuppbyggnad i utvecklingsländerna för att hjälpa dem att med sin egen interna lagstiftning på ett effektivt sätt utnyttja informationsutbyten och bekämpa skatteflykt.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Kommissionen gör rätt i att gynna principer och kriterier för att utveckla god förvaltning i skattefrågor i samverkan med utvecklingsländerna. Kriterier som öppenhet och insyn, informationsutbyte och lojal skattekonkurrens är fundamentala. Kommissionen försöker genomföra en sådan process genom att stärka synergierna mellan skatte- och utvecklingspolitiken för att ringa in dessa länders svårigheter att generera inkomster genom beskattning. Men kommissionen förbiser fortfarande flera problem som kräver omedelbar respons. Vi anser det nödvändigt att föra en beslutsam kamp mot skatteparadis för att uppnå millennieutvecklingsmålen men inte begränsa de ytterligare åtgärder som vidtas, framför allt genom att kontrollera skatteavtal. Därför vore det bra om de internationella organisationerna kunde få ett specifikt mandat för att bekämpa skatteparadis. Slutligen är det viktigt att utöka skatteunderlaget genom att justera skattereformen och utveckla den direkta beskattningen, för att lösa de problem som kommer av det regressiva momssystemet.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Vi måste ta upp kampen mot offshoreföretag och annan typ av skatteflykt. Majoriteten i parlamentet har hittills beviljat hedgefonderna nästan total frihet att verka. Vad är det i så fall för poäng med de rent deklaratoriska restriktionerna i betänkandet? Avtalen om ekonomiskt partnerskap har framförhandlats på ett ovärdigt sätt med hjälp av påtryckningar och ruinerar AVS-länderna utan att ge dem möjlighet till återhämtning på lång sikt. Det står inte ett enda ord om det i betänkandet. Ännu värre är att man hävdar att varje typ av nationalisering eller åternationalisering bör överges. Jag röstar emot betänkandet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Dålig finanspolitisk styrning är förödande för en tillfredsställande ekonomisk utveckling i medlemsstaterna. Kommissionen erkänner nu kopplingen mellan att uppnå millenniemålen och en god skatteförvaltning. Det är således absolut nödvändigt att bekämpa skatteflykt och att vidta konkreta åtgärder för att samordna situationen över hela EU, eftersom det är känt att vissa länder är mer effektiva än andra när det gäller att bekämpa bedrägeri och skatteflykt.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Vi bör hjälpa utvecklingsländerna att utarbeta strategier och erbjuda mekanismer för att undvika skatteflykt; detta innebär ökad insyn. Vi bör också överföra vår erfarenhet av ekonomisk förvaltning till enskilda länder för att hjälpa dem att upprätta egna skattesystem. Minskning av korruptionsnivån i utvecklingsländerna och ökning av deras inkomster kommer att leda till stabilitet och balans. Det kommer att avlägsna spänningarna och minimera det finansiella stödbeloppet från EU till utvecklingsländerna. Det är ett viktigt betänkande, det kommer mycket lägligt och därför har jag röstat för det.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Enligt min mening föreligger ett akut behov av ett effektivt skattesystem för utvecklingsländerna. De uppfattningar som framläggs i betänkandet är väl lämpade för detta. När de nya skattesystemen genomförs med stöd av EU, bör vi noga se till att ekonomiska partneravtal mellan EU och utvecklingsländerna gynnar detta syfte och inte motverkar det. EU:s investeringspolitik måste också skapa ett affärsvänligt klimat för investerare både hemma och utomlands. Alla åtgärder som vidtas bör leda till en grundläggande förbättring av levnadsförhållandena för den befolkningmajoritet, som för närvarande inte kan livnära sig på försäljning av råvaror och som ofta tvingas migrera. Jag har röstat för betänkandet eftersom det förmedlar en samlad syn på många av de involverade faktorerna.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Det behövs specifika åtgärder för att öka stödet för principerna med ansvarsfullt uppträdande inom området beskattning, exempelvis i förhållande till insyn, informationsutbyte och rättvis skattekonkurrens. Synergieffekterna mellan beskattning och utvecklingspolitik måste förbättras. Betänkandet pekar i den riktningen och därför har jag röstat för det.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Utvecklingsländerna har gått miste om betydande tullintäkter och med hänsyn till det är det särskilt viktigt att säkerställa effektivt samarbete inom såväl beskattning som utveckling. Det är viktigt för alla länder att etablera effektiva och ändamålsenliga beskattningssystem och en skattepolitik för att genomföra systemet, eftersom detta är de offentliga finansernas ryggrad och ett sätt att dra till sig investeringar. Därför måste utvecklingsländerna ha vissa oinskränkta befogenheter inom det här området. Samarbetet måste baseras på ömsesidig hjälp och får inte skapa fler hinder eller bekymmer för någon av parterna. Jag instämmer i förslaget att vi måste hjälpa till att säkra en kvantitativ och kvalitativ förbättring av utvecklingsländernas finansiella resurser. Den hjälp som tilldelas utvecklingsländerna bör vara målinriktad, effektiv och får bara tillhandahållas om den är nödvändig; och länderna själva bör inte ha rätt att besluta om den behövs eller inte.

Jag tror inte att det är tillrådligt att lägga ytterligare börda på EU och kompensera utvecklingsländerna för att tullintäkterna har minskat. Enligt min mening bör vi införa en skatt på finansiella transaktioner; det skulle begränsa spekulation och få marknaden att fungera effektivare. Vi måste också göra allt vad vi kan för att se till att den här skatten inte tillämpas inom bara EU, utan på global nivå.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Eva Jolys betänkande om samarbete med utvecklingsländer för att främja god förvaltning i skattefrågor, efterom jag, i linje med EU 2020-strategin, anser att det är väsentligt att skapa global styrning för att stödja en global dialog och internationellt samarbete inom skatteområdet. Jag instämmer i den önskan som framförs i betänkandet om att öka synergieffekterna mellan skattepolitik och utveckling genom informationsutbyte i skattefrågor och genom multilaterala mekanismer som hänvisar till EU:s direktiv om beskattning av inkomster från sparande för att bekämpa skatteflykt och undandragande av skatt. Det specifika syftet med skattesamarbete med utvecklingsländerna är att hindra dem från att bli skatteparadis för multinationella bolag, och således få ett slut på snedvridning av konkurrensen som har negativ effekt på utvecklingen av ekonomiska processer, med tanke på det globala ekonomiska systemets samordnade beskaffenhet.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om beskattning och utveckling – samarbete med utvecklingsländer, för att främja god förvaltning i skattefrågor, eftersom jag instämmer med föredraganden om dess betydelse för att utveckla ett effektivt skattesystem i utvecklingsländerna. Skattesystemet måste bli ryggraden i utvecklingsländernas offentliga finanser. EU:s nya investeringspolitik i utvecklingsländerna måste bidra till att skapa en miljö som gynnar utländska och nationella investerare och skapar förutsättningar för ett mer effektivt internationellt bistånd. För att främja tillväxt måste EU:s investeringspolitik betona utveckling av små och medelstora företag, genom att bl.a. tillhandahålla mikrokrediter och stödja innovation, effektiv offentlig förvaltning, offentlig-privata partnerskap och överföring av kunskaper. Kommissionens arbetsdokument som offentliggjordes i april 2009, ”Beskattning och utveckling – samarbete med utvecklingsländer för att främja god förvaltning i skattefrågor”, innehåller förslag och metoder för att gynna synergier mellan skattepolitik och utvecklingspolitik, med syftet att båda ska bli mer effektiva.

  Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet eftersom man tydligt beaktar sambandet mellan uppnående av millennieutvecklingsmålen och den finanspolitiska styrningen. I betänkandet framförs också att beskattning genom ett progressivt skattesystem är nödvändigt för demokratin. I betänkandet beaktas också att offshoreekonomier och skatteparadis bidrar till illegitim kapitalflykt som i kombination med system med nolltaxering för att dra till sig kapital och investeringar, leder till att skattebördan överflyttas på arbetstagare och låginkomsthushåll genom att de offentliga tjänsterna i fattiga länder avtar i kvantitet och kvalitet, liksom deras förmåga att bekämpa fattigdom. Det skulle vara en förträfflig hjälp från EU:s sida om vi kunde stötta utvecklingsländernas juridiska och korruptionsförebyggande organ i samband med insatserna för att utveckla ett progressivt skattesystem.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriflig. – (EN) Parlamentet har i dag betonat vikten av att ta itu med urholkningen av skatteintäkterna i utvecklingsländer, särskilt genom att göra mer för att bekämpa skatteparadis. För att bli trovärdiga måste EU därför införa tydliga sanktioner mot sina egna skatteparadis och bryta mot OECD-ramverket. I betänkandet framförs också att man bör anta en internationell konvention om skattefrågor som kan inbegripa sanktioner, dels mot icke samarbetsvilliga jurisdiktioner och dels mot finansiella institutioner som arbetar med skatteparadis. Ledamöterna har också understrukit vikten av att säkerställa större insyn i multinationella företag, särskilt utvinningsindustrin, beträffande deras skattemoral i utvecklingsländerna, genom att säkerställa landsvis rapportering. EU:s biträde i skattefrågor bör uppmuntra utveckling av progressiva beskattningssystem i utvecklingsländer, särskilt genom att säkra en skälig andel av företagets vinster. En god skatteförvaltning är avgörande för utvecklingen och EU bör stötta utvecklingsländerna för att uppnå detta, särskilt mot bakgrund av att handelsavgifterna minskat till följd av den globala handelsliberaliseringen. Jag välkomnar kollegernas stöd för detta betänkande, med dess tydliga förslag för detta ändamål.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för texten i det här betänkandet därför att jag stöder tanken på att ökad synergi mellan skattepolitik och utvecklingspolitik kan hjälpa utvecklingsländerna.

Enligt kommissionens senaste betänkanden om beskattning och utveckling, kan beskattningen, särskilt om den utformas på lämpligt sätt, bli en källa till finansiering av utvecklingspolitiken. Det är ingen tillfällighet att många utvecklingsländer faktiskt inte ens når upp till den lägsta intäktsnivå som behövs för att finansiera grundläggande offentliga tjänster.

Samarbete för att stärka skattesystemen och bekämpa skatteparadis som underlättar olagligt penningläckage måste stödja sådana processer. Processen bör uppmuntra införande av krav på ekonomisk rapportering för varje land, till förmån för kampen mot fattigdomen.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Ett grundläggande villkor för att en stat ska fungera effektivt är att skatteområdet är i god ordning. Om utvecklingsländerna vill få en funktion inom den globala ekonomin, måste de integreras och reformera sina skattesystem. I demokratiska länder har skatterna en ekonomisk, politisk och social roll. De är inte bara statens viktigaste intäktskälla, de innebär att man kan uppnå sociala mål av avgörande betydelse. De finansierar grundläggande tjänster som hälsovård, skolor, socialvård och pensioner.

Utvecklingsländernas skatteintäkter kan på ett hållbart sätt finansiera utvecklingen i dessa länder och förbättra invånarnas livskvalitet. Men för närvarande räcker intäkterna oftast inte till för att täcka kostnaderna för grundläggande offentliga tjänster eller för att bekämpa fattigdomen. Under globaliseringens tidevarv är det beskattningsbara kapitalet rörligare och handelshindren har avskaffats, vilket minskar skatteintäkterna och innebär problem, inte bara för relativt fattiga länder. Även om fördelarna är tydliga innebär den progressiva handelsliberaliseringen minskade tullintäkter. Det är mycket viktigt att ersätta utländska skatter med internt uttaxerade skatter. Inkomstskatten är visserligen en av de viktigaste formerna för beskattning i de rika länderna men i utvecklingsländerna är inkomstskattebidraget minimalt. Majoriteten av befolkningen arbetar inom jordbruket utan att betala skatt och har oregelbundna inkomster, vilket gör det svårt att ta in inkomstskatter på effektivt sätt.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag har gett mitt stöd till det här betänkandet där man betonar beskattningens betydelse för att uppfylla utvecklingspolitiken och föreslår olika vägar för hur EU på effektivt sätt kan använda existerande medel och instrument för detta syfte.

  Michèle Striffler (PPE), skriftlig. – (FR) Antagandet av betänkandet ”Beskattning och utveckling – samarbete med utvecklingsländer för att främja god förvaltning i skattefrågor” är särskilt viktigt med tanke på effektiviteten hos det utvecklingsbistånd som beviljas utvecklingsländerna av EU:s medlemsstater och av kommissionen. Att säkerställa respekt för principerna om god skatteförvaltning (öppenhet och insyn, informationsutbyte och lojal skattekonkurrens) och bekämpning av skatteparadis, som hindrar utveckling av de minst utvecklade länderna, är absolut nödvändigt och kommer att ha hög prioritet under mitt mandat.

  Niki Tzavela (EFD), skriftlig. – (EL) Jag röstade för det här specifika resolutionsförslaget eftersom jag anser att reformer och uppdatering av beskattningssystemen i utvecklingsländerna är det viktigaste sättet att hindra illegal kapitalflykt och bekämpa undandragande av skatt. Kapitalet som ofta hamnar i skatteparadis har direkt påverkan på ekonomin i dessa länder, i synnerhet under den innevarande perioden med ekonomisk kris. Förbättring av skattesystemen kommer att ge oss möjlighet att utöva positiv påverkan på tillväxten i utvecklingsländerna, tillämpa ramverk med god ekonomisk styrning, främja öppenhet och vinna medborgarnas förtroende.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag röstade för Eva Jolys betänkande. Ett fullt fungerande beskattningssystem är grunden för varje ansvarskännande demokrati. I betänkandet uppmanas vi att stötta utvecklingsländerna när de inrättar sådana strukturer, för att på en hållbar grund gynna ansvarstagande i dessa stater. När allt kommer omkring räcker det inte med utvecklingsstöd för att uppnå millennieutvecklingsmålen. I betänkandet tangerar man också problemet med ”gamfonder”, som enligt min mening borde totalförbjudas. Internationella åtaganden om utvecklingsstöd får inte bli en bricka i det globala finansspelet.

Betänkande: Georgios Papastamkos (A7-0030/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag bifaller det här betänkandet och vill betona vikten av de rekommendationer i Georgios Papastamkos betänkande, där man anför att icke handelsrelaterade intressen (NTC) bör bli bättre införlivade i Världshandelsorganisationens förhandlingar. Behovet av viss överensstämmelse mellan den gemensamma jordbrukspolitiken och EU:s externa handelspolitik är också tydlig – det är viktigt att säkerställa lika villkor för EU-producenterna på världsmarknaden, och att inte uppmuntra illojal konkurrens. Om detta inte förhandlas fram kommer EU:s jordbrukare att även i fortsättningen utsättas för illojal konkurrens och kommer att drabbas av förluster och diskriminering i förhållande till konkurrenter utanför EU.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag stöder den viktiga roll som jordbrukssektorn spelar för att skapa arbetstillfällen och upprätthålla EU:s modell för jordbruk och livsmedel, som är en strategisk del av den europeiska ekonomin. EU är världens största importör av jordbruksprodukter och de produktionsmetoder som används i tredjeländer som exporterar till EU måste ge EU:s konsumenter samma garantier i fråga om hälsa, livsmedelssäkerhet, hållbar utveckling och sociala miniminormer som påförts europeiska producenter. Jag röstade för det här betänkandet eftersom jag anser att jordbruks- och livsmedelspolitiken måste uppfylla vissa grundläggande målsättningar, t.ex. tryggad livsmedelsförsörjning och livsmedelssäkerhet.

  Richard Ashworth (ECR), skriftlig. – (EN) Brittiska konservativa delegationen ger sitt fulla stöd till frihandelsprincipen. Frihandel skapar välstånd och frihandel kommer att bli ett avgörande bidrag till de europeiska ekonomiernas återhämtning. Vi anser att man i det här betänkandet lägger för stor vikt vid att skydda EU:s jordbruksmarknader från konkurrens utifrån och inte tillräckligt betonar normer för exportproduktion. EU:s jordbrukare måste uppfylla stränga miljö- och djurskyddsstandarder, och för detta får de viss kompensation genom stödsystemet. Produkter som importeras till EU från tredjeländer brukar emellertid inte följa samma höga standarder. Att stänga EU:s gränser för jordbruksprodukter från länder utanför EU är inte rätt metod.

EU bör aktivt söka exportera sina stränga djurskydds- och miljöstandarder till hela världen, i synnerhet genom öppnare internationella marknader, i stället för att betona defensiva protektionistiska lösningar. Därför har brittiska konservativa delegationen röstat emot betänkandet.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Genom det här betänkandet framför parlamentet till rådet och kommissionen en uttrycklig begäran om att ta bättre hänsyn till jordbrukets intressen i internationella handelsförhandlingar, i synnerhet vid diskussioner med Sydafrika, som är en region med omfattande djuruppfödning och spannmålsproduktion och som inte alltid uppfyller europeiska kvalitetsstandarder. Enligt min mening är det här ett viktigt beänkande. Därför röstade jag för det.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) EU:s jordbrukssektor har ett betydande mervärde för den europeiska ekonomin och spelar en strategisk roll för att hantera de ekonomiska, sociala och miljömässiga utmaningar som EU står inför. Utrikeshandelspolitiken och avtal med utländska importörer får därför inte äventyra EU:s förmåga att upprätthålla en stark och livfull jordbrukssektor. Kommissionen måste inta tydlig ställning inom Världshandelsorganisationen och vid förhandling med andra parter genomföra specifika konsekvensbedömningar beträffande import av vissa produkter till EU:s marknad. Vi måste säkerställa respekt för principen att produkter från tredjeländer som ska exporteras till EU, måste ge de europeiska konsumenterna samma garantier i fråga om hälsa, livsmedelssäkerhet, djurskydd, hållbar utveckling och sociala minimistandarder som gäller för EU:s producenter. Detta är enda sättet att garantera att EU:s producenter kan konkurrera på samma villkor med tredjeländer och att våra jordbrukares intressen skyddas.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Georgios Papastamkos betänkande. Den internationella handeln spelar en avgörande roll inom EU, i synnerhet med tanke på situationen att de europeiska jordbrukarna missgynnas genom import från tredjeländer och genom att vi inte lyckats tillämpa ömsesidighetsprincipen, vilket ger utländska jordbrukare otillbörliga förmåner, eftersom de ofta inte är tvingade följa samma stränga och kostnadskrävande bestämmelser, i synnerhet från sanitär och fytosanitär synpunkt, som påförs europiska jordbrukare för att de ska kunna bedriva verksamhet inom den inre marknaden. Jag ska fortsätta kämpa för att en hög överensstämmelse ska upprätthållas i Europa mellan den gemensamma jordbrukspolitiken och EU:s utrikeshandelspolitik. Sådan överensstämmelse måste garantera att den europeiska jordbruksmodellen ger EU-producenterna lika villkor på världsmarknaden.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Enligt min mening är det viktigt att betona kopplingen mellan EU:s jordbruksproduktion och den internationella handeln, vilket återspeglas av att EU är den största globala importören av jordbruksprodukter och samtidigt den största globala exportören av bearbetade livsmedelsprodukter. I det här sammanhanget är jag fast övertygad om att så smidiga handelsflöden som möjligt bidrar till en bättre producentflexibilitet och till minskade kostnader för handeln med varor och att detta har en gynnsam inverkan både på producenternas intäkter och på vad konsumenterna vill betala. Därför kan jag inte hålla med om att liberalisering av handeln inte skulle göra det möjligt att utrota svälthotet i världen, vilket hävdas i det godkända betänkandet. Det varken är eller kan bli den roll som handeln ska ha. Jag ger min eloge till kommissionen för att man inom ramverket för förhandlingarna med Världshandelsorganisationen och bilaterala eller biregionala förhandlingar har utnyttjat åtgärder som härrör från pågående långsiktiga reformer som förslag inom jordbruksområdet, samtidigt som man alltid betraktar den gemensamma jordbrukspolitikens parametrar som en gräns som inte får överträdas. Den godkända resolutionstexten ger tyvärr ett intryck av en ganska ensidig inriktning, vilket undergräver de steg som kommissionen hittills tagit i de politiska förhandlingarna om handelsfrågor. Jag betraktar ytterligare flexibilitet i de fortsatta förhandlingarna som en klar möjlighet och en fördel. I samband med kritiken mot vissa steg, t.ex. sänkning av importtullarna på bananer eller sockerordningsreformen, skulle jag vilja tillägga att de i första hand baserades på slutsatserna från tvistlösningen i WTO, vilket också påverkade ramarna för EU:s efterföljande åtgärder.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag instämmer i att det krävs större överensstämmelse mellan den gemensamma jordbrukspolitiken och utrikeshandelspolitiken för att säkra den europeiska jordbruksmodellen, och som resultat av det, lika villkor för EU-producenterna på världsmarknaden. En avvägning mellan handelsrelaterade och icke handelsrelaterade aspekter och den nödvändiga samordningen av regelverken är väsentligt.

  Luigi Ciriaco De Mita (PPE), skriftlig. – (IT) Jordbruket är en strategisk sektor för EU. Även om jordbrukets betydelse för sysselsättningen och BNP inte når upp till övriga sektorer, har den så mycket större betydelse för det som utmärker våra respektive regioner och mattraditioner, eftersom jordbruket gör oss självförsörjande med många av de ingredienser som är nödvändiga för våra jordbruksprodukter, vare sig de är traditionella eller inte. Den här sektorn har dessutom fundamental betydelse för att värna och skydda miljön och säkerställa hållbar utveckling i våra regioner. Det är tydligt att handelsavtal måste slutas, i synnerhet under WTO:s förhandlingsrundor. Men för att detta ska ske måste EU lägga större vikt vid att värna om kvalitet, och om traditionella och certifierade produkter så att de kan skyddas internationellt och för att undvika förfalskning på utländska marknader som inkluderar varor som felaktigt uppges komma från våra länder. Grundprincipen i det godkända betänkandet tycks peka åt rätt håll.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Det måste bli ett slut på åsidosättandet av det europeiska jordbruket i handelsförhandlingar med tredjeländer. Det är ämnet för det betänkande som vi just har antagit, där man hänvisar till ett antal principer och begär att icke-kommersiella aspekter ska bli bättre integrerade i förhandlingarna. Helt korrekt uppmanas europeiska boskapsuppfödare att respektera bindande miljö- och hälsostandarder rörande produkthygien, även om vissa av deras konkurrenter på den europeiska marknaden bjuder ut produkter som inte alltid respekterar dessa standarder. När vissa tredjeländer är involverade hamnar våra jordbrukare alltför ofta i underläge till följd av illojal konkurrens, det vill säga snedvriden konkurrens. Kommissionen måste beakta varningarna från parlamentet och från bönderna, i synnerhet när det gäller förhandlingar med Mercosur, som riskerar att hota den europeiska djuruppfödningen samt frukt- och grönsaksproducenterna i gemenskapens randområden.

  Philippe de Villiers (EFD), skriftlig. – (FR) I betänkandet om förhållandena mellan EU:s jordbruk och den internationella handeln visar man upp den katastrofala styrkeförlust som det europeiska jordbruket har drabbats av och söker väcka de EU-institutioner som bär ansvaret för detta misslyckande till insikt.

För närvarande är det svårt att förse Europa med livsmedel; kommissionen har omvandlat den gemensamma jordbrukspolitiken till en dödgrävare för jordbrukssektorn. Restriktionerna som tynger böndernas axlar ökar varje dag.

En styrka som förr var utmärkande för det europeiska jordbruket, liksom dess exportkapacitet, har minskat dramatiskt samtidigt som EU har öppnat upp mot utländska jordbruksprodukter som producerats med hjälp av metoder som inte respekterar de standarder som européerna ålägger sig själva.

Jordbrukets framtid står på spel och får inte längre vara något som unionen och dess institutioner fritt får fastställa. Medlemsstaterna måste ha befogenhet att hjälpa sina bönder för allas bästa.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om EU:s jordbruk och världshandeln, eftersom det betonar vikten av att integrera icke handelsrelaterade intressen i utvecklingsagendan från Doha, såsom sociala värden, miljövärden, folkhälsan, liksom de värden som har att göra med djurhälsa och djurskydd, för att uppfylla mycket höga miljömässiga och sociala standarder och undvika att EU:s bönder förlorar i konkurrenskraft i förhållande till världsproduktionen av jordbruksprodukter

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Jordbruket har sociala funktioner som når utanför gränserna för enbart livsmedelsproduktion, såsom bosättning och planerad markanvändning, miljöskydd och bevarande av kulturtraditioner. Jag anser att dessa till fullo förtjänar skydd och stöd från medlemsstaterna och EU-institutionerna. Trots min i princip positiva inställning till större marknadsöppenhet, anser jag i fråga om jordbrukssektorn, att det finns behov av särskild stringens när det gäller ömsesidighetskraven och kravet på att garantera livsmedelssäkerhet för de europeiska konsumenterna. EU bör betänka det nödvändiga i att balansera motstridiga värden och, i synnerhet under den rådande ekonomiska och finansiella krisen, beakta hur de undertecknade handelsavtalen kan påverka de europeiska böndernas levnadsförhållanden och jordbruksföretag.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jordbruket är en av de sektorer som påverkas mest av den fria rörligheten för personer och varor. Trots ständiga förändringar av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) – betraktat som symbol för den europeiska integrationen – har situationen i den här sektorn länge varit mycket otrygg, eftersom man måste uppfylla stränga standarder för miljöskydd och produktsäkerhet, något som försvåras av den rådande finanskrisen. Det här är en sektor som överlappar andra områden, dvs. handel, miljö, industri, transport osv., vilket gör det mycket svårt att anta ett regelverk som alla inblandade är nöjda med. Trots sådana framsteg som SPS- och TBT-avtalen (avtalet om sanitära och fytosanitära åtgärder och avtalet om tekniska handelshinder), återstår en hel del att göra.

Jag ger mitt stöd till det här betänkandet eftersom det erkänner den fundamentala roll som jordbrukssektorn har inom EU, och som är en mycket utsatt sektor som inte kan stå emot aggressiv konkurrens; vilket måste beaktas när vi undertecknar nya avtal. Jag hoppas att det nya ekonomiska GJP-ramverket ska förbättra samordningen mellan produktiviteten och den internationella marknaden.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta betänkande är fullt av motsägelser. I betänkandet pekar man på de negativa följderna av den liberaliserade handeln, men opponerar sig inte mot den inriktning som tagits genom politiska beslut och som är roten till de stora problemen för jordbruket i EU:s medlemsstater (liksom i utvecklingsländerna). I betänkandet finns inga förslag om att ändra den inriktningen. Man framför berättigad kritik mot kommissionens strategi, som värderar jordbrukets intressen lägre än industrins och servicesektorns intressen, och som gör eftergifter på jordbruksområdet för att uppnå förbättrat marknadstillträde (inom andra områden) i tredjeländer. I betänkandet finns exempel på den här politikens katastrofala följder – med sockersektorn som främsta exempel. Man tillstår att den utökade liberaliseringen av världshandeln inom jordbruksprodukter, som främjas av världshandelsorganisationens (WTO) överenskommelser, hittills inte kunnat stävja svälthotet i världen. Men man varken fördömer eller motsätter sig de steg mot ökad liberalisering och avreglering av världshandeln som stöds av EU, varken inom ramen för WTO eller inom ramen för de oräkneliga bilaterala avtalen.

Tvärtom, man försvarar den. Vi har länge kritiserat den nyliberala politikens misslyckande. I betänkandet framförs också sådan kritik, men på ett mycket hoplappat och i några fall tvetydigt sätt, bara för att därefter stödja katastrofpolitiken. Vi betraktar detta som oacceptabelt.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi har sett många exempel på hur jordbrukssektorn drabbats av katastrofala följder genom världshandelns liberalisering. I betänkandet uppmärksammar man ett antal fall och undanhåller inte att jordbruket har utnyttjas som förhandlingsobjekt för att gynna andra intressen under förhandlingar som ägt rum i Världshandelsorganisationen, det vill säga de stora serviceföretagens, de internationella handelsföretagens och vissa ledande branschers intressen.

Vi förespråkar andra lösningar, mot bakgrund av att betänkandet inte är konsekvent.

Vi vill att den internationella handeln ska orienteras längs linjer för komplementaritet i stället för konkurrens – mellan länder, producenter och produktionstyper. Vi vill att jordbruket ska orienteras mot att värna om självförsörjning av livsmedel och livsmedelssäkerhet i varje land, i motsats till den farliga anarkin där man producerar för en liberaliserad marknad.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Jag vill gratulera Georgios Papastamkos till betänkandet och det förträffliga samarbetet, som har mitt stöd. Jag vill betona den stora betydelsen som den internationella handeln har inom EU och rikta allas uppmärksamhet mot det faktum att Europas bönder har missgynnats av import från tredjeländer; att ömsesidighetsprincipen inte har tillämpats och att ofta importerade jordbruksprodukter inte uppfyller samma bestämmelser som påförts Europas bönder, i synnerhet från sanitär och fytosanitär synpunkt. Det här problemet påverkar inte bara produkternas hygienaspekter, utan också deras kvalitet. Det måste alltså finnas en överensstämmelse mellan gemenskapens jordbrukspolitik och EU:s yttre handelspolitik. Denna överensstämmelse måste garantera att den europeiska jordbruksmodellen bevaras och garantera lika villkor för EU-producenterna på världsmarknaden.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (GA) Jag stöder de huvudsakliga rekommendationerna i betänkandet. Ett mycket viktigt påpekande i betänkandet är att kommissionen ofta gör medgivanden i handelsfrågor för att få förbättrat marknadstillträde för europeiska industriprodukter och tjänster på marknader i tredjeländer.

I betänkandet fastslås också att samma standarder för hälsa, livsmedelssäkerhet, djurskydd, hållbar utveckling och sociala minimistandarder som gäller för EU:s egna producenter, också bör gälla produktionsmetoderna för varor som importeras från tredjeländer.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Trots att jag naturligtvis röstade för den här resolutionen ville jag använda min röst (speciellt för vissa ändringar) för att visa mitt stöd för flera principer. Jag ville betona att det vid de många handelsavtalsförhandlingar som för närvarande pågår med flera av EU:s samarbetspartner är viktigt att nå fram till balanserade avtal baserade på ömsesidighetsprincipen. Enligt denna ska importerade produkter som kommer från tredjeländer respektera samma hälsoregler och sociala regler som vi har inom EU och samma regler för att skydda konsumenter, miljö och djur. Dessutom ges alltför ofta medgivanden i jordbruksfrågor för att få bättre tillgång till marknader i tredjeländer för industriprodukter och tjänster. Den här strategin är inte längre acceptabel och jag ville använda min röst för att än en gång säga att EU:s jordbruk inte bara får betraktas som ett verktyg i den europeiska handelspolitikens tjänst. Slutligen är försvaret av EU:s handelsordning för att godkänna och marknadsföra genmodifierade organismer (GMO) en punkt som jag fäster särskilt stor vikt vid. När denna handelsordning nu angrips alltmer inom ramen för WTO är det viktigt att Europeiska kommissionen försvarar den.

  Mathieu Grosch (PPE), skriftlig. – (DE) Det går inte att förneka kopplingen mellan vår internationella handelspolitik, utvecklingspolitik och jordbrukspolitik. EU:s jordbruk står inför ökande svårigheter när det gäller export av produkter till världsmarknaden eftersom prisnivåerna där är låga och produktionskostnaderna inom EU är högre. Denna pågående utveckling kommer även fortsättningsvis att få negativa följder om det inte inrättas stödprogram för jordbruket. Därför välkomnar jag detta initiativbetänkande som bland annat innehåller bestämmelser om kompensation till bönder om de får ett underskott när den inre marknaden öppnas ännu mer för import.

Avtalen med tredjeländer som förhandlats fram av EU är i sig inget problem. Men det samlade innehållet i dessa avtal gör det svårt att upprätthålla en hög standard inom EU. En av de saker som det här initiativbetänkandet uppmanar till är därför större överensstämmelse mellan EU:s jordbrukspolitik och den gemensamma handelspolitiken. I samband med detta stöder jag uppmaningen om att kommissionen ska göra en konsekvensbedömning av handelsavtalen och offentliggöra denna innan förhandlingar inleds.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta dokument, eftersom när nu EU funderar över den framtida gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) blir det allt viktigare att EU:s jordbrukspolitik är konsekvent med utrikeshandelspolitiken. Överensstämmelse mellan GJP och EU:s utrikeshandelspolitik ska garantera både att EU:s jordbruksmodell bevaras och att EU:s producenter kan konkurrera på samma villkor på världsmarknaden. Det viktigaste för oss bör vara tryggad livsmedelsförsörjning, livsmedelssäkerhet och kvalitet till ett rimligt pris för EU:s medborgare. Efterfrågan på livsmedel stiger globalt samtidigt som produktionskostnaderna har ökat, allvarlig instabilitet råder på jordbruksmarknaderna, och tillgången till mark och vatten samt energitillförseln har minskat. En stark GJP är också viktig för att bevara och garantera en hållbar utveckling och ekonomisk utveckling i EU:s landsbygdsområden, där det finns en risk för avfolkning och för att jordbruksmark överges. EU:s jordbrukssektor har ett tydligt mervärde och spelar en viktig roll för att Europa 2020-strategin ska kunna göra något åt de socioekonomiska och miljömässiga utmaningar som EU står inför, både internt och som en ledande global aktör. EU:s handelspolitik kommer att spela en avgörande roll och bestämma om jordbruket även fortsättningsvis ska kunna bidra positivt till dessa mål. Handelspolitiken bör inte underminera dynamiken inom EU:s jordbrukssektor. Tvärtom, handelspolitiken och jordbrukspolitiken kan och ska ge varandra ömsesidigt stöd.

  Peter Jahr (PPE), skriftlig. – (DE) Det globala jordbruket, och i synnerhet den europeiska jordbrukspolitiken är av största betydelse för livsmedels- och utvecklingspolitiken. Därför är det så viktigt att stärka och utveckla internationell handel på det här området. Men det går inte genom att arbeta stick i stäv med europeisk jordbrukspolitik utan bara i nära samarbete med denna politik. Det är också viktigt att stränga europeiska standarder tillämpas även på importerade produkter.

Allt annat skulle hota de strikta kvalitets- och säkerhetskraven inom den europeiska jordbrukssektorn och skulle därför inverka negativt på EU:s producenter och konsumenter. Vi behöver och kräver fri handel med varor. Men dit når vi inte utan att ha rättvisa konkurrensvillkor som grundläggande krav.

  Sandra Kalniete (PPE) , skriftlig. – (LV) Europas bönder spelar en viktig roll för att förse mer än 500 miljoner människor i Europa med mat och för att trygga livsmedelsförsörjningen i världen som helhet. Tyvärr har attityden till bönderna inte alltid varit rättvis. Jag stöder helt och fullt våra frihandelsavtal med andra länder eller grupper med länder, men när vi sluter sådana avtal får vi inte försämra konkurrensvillkoren för våra bönder. De som verkligen förlorar på denna orättvisa konkurrens blir människorna i EU, som måste garanteras daglig tillgång till livsmedel av hög kvalitet och högt värde till rimliga priser. Detta tas ofta för givet, utan att man tänker på att det är våra bönder som ger oss denna trygghet. Bönder vars inkomster ofta ligger betydligt under medelinkomsten i respektive hemländer. Vi behöver inte heller göra något övernaturligt – det räcker helt enkelt med att avtala att jordbruksprodukter som importeras till EU ska följa samma miljömässiga och sociala säkerhetsstandarder och djurskyddsnormer som europeiska bönder är tvungna att rätta sig efter. Det är rättvist och skulle också ge samma konkurrensmässiga villkor för de bönder som vill sälja sina produkter inom EU.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) I det här betänkandet uppmanar Europaparlamentet kommissionen att agera mer kraftfullt när den representerar europeiska jordbrukares och konsumenters intressen vid internationella handelsförhandlingar. Vi får inte bara tanklöst överge de värden som kännetecknar EU:s jordbrukssektor – högsta möjliga kvalitetsstandarder och sociala standarder vid jordbruksproduktion och bästa livsmedelskvalitet för befolkningen – genom att skriva under en massa ekonomiska avtal. Jag tycker att vi bara ska öppna marknaden för jordbruksimport om det kan garanteras att konkurrenskraften i EU:s jordbruk bevaras. Jag anser att inga ytterligare medgivanden ska ges på jordbruksområdet under Doharundans förhandlingar. Jag välkomnar de tydliga krav som ställs i detta betänkande.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Genom dagens omröstning skickar vi en tydlig signal till kommissionen: EU kan inte fortsätta med sina medgivanden för att få tillträde till marknader i tredjeländer på jordbrukssektorns bekostnad. När EU nu funderar över den nya gemensamma jordbrukspolitiken blir det ett huvudmål att hitta mekanismer som kan garantera konsekvens mellan GJP och utrikeshandelspolitiken. EU:s jordbrukssektor garanterar allmänheten många fördelar, inklusive livsmedelssäkerhet och -kvalitet.

Därför måste vi prioritera att europeiska bönders intressen försvaras, och det gläder mig att dokumentet innehåller bestämmelser som garanterar ömsesidighet för europeiska bönder genom kravet på att samma regler som gäller för EU:s bönder också ska gälla dem som exporterar kött till EU så att konsumentsäkerhet och rättvisa handelsmässiga konkurrensvillkor föreligger. Vid avtalsförhandlingarna med Mercosur och Marocko tycker jag att det är viktigt att vi nu tydligt uttrycker vår oro för kommissionen och även vårt orubbliga försvar för europeiska och italienska bönders intressen.

  Constance Le Grip (PPE) , skriftlig. – (FR) Jag röstade för Georgios Papastamkos betänkande om EU:s jordbruk och internationell handel. Jag ville framför allt stödja parlamentets önskan att starkt betona de risker som kommissionens handelsstrategi innebär för EU:s jordbruk.

Samtidigt som det pågår flera förhandlingar om handelsavtal mellan EU och vissa av unionens samarbetspartner (Mercosur, Kanada, Ukraina med flera) är det vår uppgift att påminna kommissionen om behovet av att etablera partnerskap för handeln – med realism och utan naivitet. De ska naturligtvis vara baserade på principen om frihandel, men också på principen om ömsesidighet – både vad gäller respekt för hälsoregler och sociala regler och för regler om att skydda konsumenter, miljö och djur – och de får inte hota vissa europeiska verksamhetsområden. Jag tänker i synnerhet på jordbrukssektorn som under handelsförhandlingarna alltför ofta ”offras” till förmån för industriprodukter och tjänster.

Med detta mål i sikte måste EU se till att jordbrukspolitiken, som för ögonblicket ses över, stämmer överens med handelspolitiken så att en stark jordbrukssektor bevaras och livsmedelsförsörjningen på så sätt tryggas för våra medborgare på en allt instabilare marknad.

  Astrid Lulling (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för min kollega Georgios Papastamkos betänkande, för det innehåller en mycket realistisk bild av handelsrelationerna mellan EU och tredjeländer på jordbruksområdet.

Underskottet i vår handelsbalans med Mercosurländerna inom den här sektorn är oroväckande. Gapet mellan vår export till och vår import från dessa fem länder har fördubblats på mindre än ett årtionde, och vår import uppgår nu till ett värde av 19 miljarder euro jämfört med bara 1 miljard euro i export.

Alltför ofta gör kommissionen oacceptabla eftergifter i fråga om jordbruksprodukter och äventyrar europeiska bondgårdars existens under förevändning av att vi måste få bättre marknadstillträde i tredjeländer för våra industriprodukter och tjänster.

EU:s utrikeshandelspolitik får inte offra vår jordbrukssektor, vilken garanterar trygg livsmedelsförsörjning för våra medborgare, speciellt när marknaden blir alltmer instabil. För att förhindra snedvriden konkurrens måste länderna inom Mercosur tillämpa samma standarder – när det gäller hälsa, livsmedelssäkerhet, djurskydd och hållbar utveckling – som krävs för våra bönder, som dessutom har högre sociala kostnader.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade mot detta betänkande som skickar signaler om att parlamentet har en starkt protektionistisk inställning till handel. Om man tar det bokstavligt skulle betänkandet göra det omöjligt för EU att föra meningsfulla frihandelsförhandlingar eller för den delen slutföra utvecklingsagendan från Doha.

  Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta betänkande understryker det faktum att EU måste bidra till tryggad livsmedelsförsörjning i världen, och jag gratulerar till detta. Men trots att det nämner några av de förödande konsekvenser som marknadens liberalisering skulle medföra för jordbruket präglas de lösningar som föreslås återigen av att frihandeln ska stärkas och att jordbrukspolitiken ska underställas Världshandelsorganisationens (WTO) intressen. Betänkandet hotar uttryckligen Argentina för att landet inte ger efter för WTO utan begränsar sin import av de livsmedelsprodukter som konkurrerar direkt med inhemska producenter. Samtidigt uppmanar betänkandet till ytterligare EU-restriktioner på import och till att i förebyggande syfte främja EU:s jordbruksintressen. Brasiliens situation nämns inte heller exakt. På grund av detta och för att betänkandet prioriterar liberalisering och konkurrens på jordbruksmarknaden röstade jag nej.

  Véronique Mathieu (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Georgios Papastamkos betänkande. Det sänder ut starka signaler om vilken vikt som måste tillmätas europeiskt jordbruk vid internationella förhandlingar. Samtidigt som Europa behöver stärka sin jordbruksproduktion för att trygga livsmedelsförsörjningen är internationella avtalsförhandlingar ofta till nackdel för jordbrukssektorn. För att vi redan tidigt ska vara medvetna om vilka konsekvenser dessa avtal får för EU:s jordbruk vill vi att kommissionen ska genomföra och publicera djupgående konsekvensbedömningar av handelsavtalen innan förhandlingar påbörjas. Dessutom måste EU:s höga standarder för hälsa, miljö och djurskydd gälla även produkter som kommer in i EU. Gränskontroller utförda av medlemsstaterna måste se till att europeisk lagstiftning genomförs på ett korrekt sätt på det här området.

  Iosif Matula (PPE), skriftlig. – (RO) I anslutning till EU:s framtida gemensamma jordbrukspolitik måste vi ta hänsyn till balansen mellan intern produktion och import. Målet med våra insatser måste vara ökad jämvikt mellan marknadsliberalisering och skydd av den inhemska ekonomiska sektorn. Tryggad livsmedelsförsörjning på medlemsstatsnivå uppnås genom att man bevarar en stabil jordbrukssektor som inte äventyras av utrikeshandelspolitiken när det råder ökad instabilitet på marknaden. Småbrukare bidrar kraftigt till en tryggad livsmedelsförsörjning i de regioner där de verkar. Jag anser att våra handelsavtal med tredjeländer om import av jordbruksprodukter måste baseras på kompensation till bönderna vid eventuella förluster. Samtidigt stöder jag en jordbrukspolitik som i högsta möjliga mån är inriktad på att EU:s jordbruksprodukter ska få tillträde till marknader i tredjeländer. Syftet med att gynna produkter med en regional EU-märkning är att göra dem väl kända utanför EU, vilket i förlängningen brukar öka konsumtionen. Enligt nyare studier växer jordens befolkning mycket snabbare än världens spannmålsproduktion. EU har många regioner med den kapacitet som krävs för att de ska kunna utnyttja sin potential för spannmålsproduktion mer effektivt och hjälpa till att minska detta gap.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Fördelen med detta betänkande är att det visar omsorg om utländska medborgare och förespråkar en tryggad livsmedelsförsörjning. Jag är medveten om detta, men betänkandet stöder ett aktivt främjande av EU:s jordbruksintressen, frihandelsområden och handelsavtal mellan EU och Chiquita eller Dole. Och något som är ännu värre, Argentina hotas uttryckligen med sanktioner för att man där har fattat beslut som jag vill rekommendera för mitt eget land. Jag röstar emot betänkandet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Jordbruksprodukter är en viktig del av internationell handel och måste därför behandlas som sådana. Därför råder det ingen tvekan om att de konstant ökande livsmedelspriserna till följd av ökade råvarupriser är ett allt mer trängande problem för EU. Å andra sidan måste jordbrukssektorn också tillfredsställa livsmedelsbehoven hos ett allt större antal människor trots att naturresurserna begränsas allt mer och priserna på produktionsmedlen är höga. Till detta kan läggas oron för miljön och naturresurserna som kan leda till snedvriden konkurrens, huvudsakligen i industriländer. Med tanke på framtida behov råder det ingen tvekan om att jordbruket kommer att bli en strategisk sektor – jag skulle till och med vilja säga en avgörande sektor – för den ekonomiska utvecklingen i EU och i hela världen.

  Alajos Mészáros (PPE), skriftlig. – (HU) Eftersom jordbruket inte bara är en ekonomisk verksamhet och eftersom jordbruks- och livsmedelspolitiken måste tjäna viktiga mål, som till exempel livsmedelsförsörjningen och livsmedelssäkerheten, är den största utmaningen en effektiv samordning av kommersiella och icke-kommersiella aspekter. EU är den största importören av jordbruksprodukter från utvecklingsländer och importerar mer än USA, Japan, Kanada, Australien och Nya Zeeland tillsammans. Om vi tillåter dessa länder att få större marknadstillträde kan det påverka inte bara europeiska bönder negativt utan också de utvecklingsländer som har störst behov. Därför bör EU ha en mer balanserad inställning till de olika sektorerna under handelsförhandlingarna och främja både defensiva och offensiva jordbruksintressen. EU:s jordbrukssektor spelar en särskild roll i Europa 2020-strategin när det gäller de olika socioekonomiska utmaningarna. EU:s handelspolitik spelar en viktig och avgörande roll för att jordbruket ska kunna fortsätta bidra till att våra mål uppfylls. Jag håller med om att handelspolitiken inte får hämma dynamiken i EU:s jordbrukssektor och därför röstade jag för detta betänkande.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade inte för detta betänkande om jordbruk och internationell handel eftersom det är kopplat till det som är centralt i EU:s handelspolitik: frihandelsavtal.

Det stämmer att det finns positiva punkter som förtjänar särskild behandling i betänkandet, till exempel att de yttersta randområdena skiljs ut så att deras livsmedelssuveränitet garanteras. Trots detta stöder betänkandet ett aktivt främjande av EU:s jordbruksintressen utan att hänsyn tas till obalansen i förhållande till unionens handelspartner och stödet för frihandelsområden utan hänsyn till de negativa effekterna för människorna i dessa regioner. Dessutom hotar betänkandet uttryckligen Argentina med sanktioner för att de har vidtagit protektionistiska åtgärder. Av dessa skäl har jag lagt ned min röst.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Trots att matpriserna nu har stigit kontinuerligt ett bra tag – och uppenbarligen håller priset på vissa jordbruksprodukter på att rusa i höjden till följd av det nyckfulla vädret, stigande bränslepriser och jordbruksspekulation – står butikspriserna inte alls i proportion till vad småbrukare får för sitt hårda arbete. Dessutom kan EU:s producenter knappast konkurrera i fråga om pris på världsmarknaden eftersom våra standarder på det sociala, kvalitetsmässiga, djurskyddsmässiga och miljömässiga området är så höga – just precis de standarder som vi inte kan eller inte vill kontrollera när mat importeras. Om vi inte vill att vår landsbygd ska fortsätta backa och att antalet bönder ska fortsätta minska, vilket utgör ett allvarligt hot mot självförsörjningen i EU:s medlemsstater, då är det hög tid att sluta betala ut jordbrukssubventioner till de stora jordbruksföretagen och i stället ge pengarna till dem som verkligen behöver stödet för att överleva – med andra ord, småbrukarna.

Om detta inte går inom det centraliserade EU är den enda möjliga utvägen att åter nationalisera jordbrukssubventionerna. Betänkandet lyckas inte göra några tydliga utfästelser till små och medelstora brukare, där många sliter ont för en spottstyver. Därför har jag lagt ned min röst.

  Vital Moreira (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade mot parlamentets resolution om jordbruk och internationell handel eftersom jag anser att den gör unionens handelspolitik helt underordnad jordbrukspolitiken, då det är väl känt att endast handelspolitiken kan garantera att vår industri, våra tjänster och till och med vårt jordbruk får tillträde till externa marknader. Detta tillträde är viktigt för ekonomisk tillväxt och nya jobb i unionen. Om vi i framtiden fortsätter med den politiska inriktning som genomsyrar denna resolution kommer det att bli praktiskt omöjligt att sluta handelsavtal med länder eller regioner med stora jordbrukssektorer, till exempel Brasilien eller Indien. Vår gemensamma handelspolitik – som påverkar hela unionen och samtliga medlemsstater – får inte vara helt utlämnad åt jordbrukssektorns intressen, som faktiskt bara påverkar ett begränsat antal medlemsstater. Jag finner det också beklagligt att denna resolution innehåller anklagelser mot Brasilien som är fullständigt grundlösa, vilket Brasilien med all önskvärd tydlighet har visat.

  Cristiana Muscardini (PPE), skriftlig. – (IT) Det finns en nära koppling mellan den gemensamma jordbrukspolitikens framtid och EU:s utrikeshandelspolitik. De är två verkligheter som inte kan betraktas isolerade från varandra och som EU måste vara särskilt uppmärksam på.

Vi kan inte skilja handelsdiskussionerna från deras påverkan på jordbruksproduktionen i medlemsstaterna. Därför är jag för en liberaliserad marknad som också tar hänsyn till kraven från EU:s ekonomiska samarbetspartner och handelspartner. Men jag anser samtidigt att jordbrukspolitiken bör ingå i förhandlingen som rör avtalen om kvalitetsgranskning av produkter exporterade till eller importerade av våra marknader och om att skydda europeiska producenter och vår livsmedelsförsörjning.

Följaktligen är jag för Georgios Papastamkos betänkande. Det har emellertid uppstått en obalans på vissa handelsområden på grund av ansvarsfördelningen mellan jordbruks- och handelsutskotten i Europaparlamentet, vilka borde samverka för att definiera en avtalsmässig balans som kan tillämpas på de olika handelsavtalen inom EU:s jordbrukssektor.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för punkterna 49, 53 och 54 av följande skäl. När det gäller den första artikeln är det absurt att förhandlingar ska föras med Mercosur baserat på ett tolv år gammalt mandat. Vad gäller punkterna 53 och 54 vill jag påminna er om att europeiska bönder måste följa de högsta standarderna för kvalitet, livsmedelssäkerhet, miljöskydd och djurskydd. Jag tycker att vi borde ha samma krav för alla våra handelspartner, inte bara för de europeiska böndernas skull, utan också för konsumenternas, vilka måste skyddas.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Vid dagens plenarsammanträde i Strasbourg antog Europaparlamentet en resolution om EU:s jordbruk och internationella handel. Under senare år har många händelser observerats som visar att jordbruket inom EU har försämrats. Bland annat har vi kunnat notera en kraftig nedgång i EU:s andel av den globala exporten av jordbruksprodukter. Handelsunderskottet för jordbruksprodukter växer också och EU:s många medgivanden har inte återgäldats.

Med tanke på detta är det viktigt för EU:s jordbrukspolitik och den gemensamma handelspolitiken att besluta om och komma överens om gemensamma riktlinjer för jordbruket, handeln och utvecklingen. Det dokument vi har antagit sänder ut en viktig signal till försvar för EU:s livsmedelssektor. Det fördömer kommissionens överdrivna kompromissvilja och betonar att beslut om att öppna upp för nya marknader inte får medföra negativa konsekvenser för EU:s bönder.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för den här resolutionen om EU:s jordbruk och internationell handel. EU är världens största importör av jordbruksprodukter men unionens andel av den globala jordbruksexporten minskar till följd av att andra viktiga handelspartner inom jordbruket växer och att världsmarknadspriserna är låga samtidigt som unionen har höga produktionskostnader. EU är världens största importör av jordbruksprodukter från utvecklingsländer och därför är det nödvändigt att skydda EU-böndernas intressen och inrätta en mekanism så att de kompenseras för sina förluster. EU:s bönder måste skyddas från orättvis konkurrens och därför måste samma standarder som gäller EU:s jordbrukssektor även gälla produkter som exporteras från tredjeländer. Dessa villkor måste finnas med i bilaterala handelsavtal. Dessutom måste det finnas omfattande stöd för att få tillträde till marknader i tredjeländer för EU:s produkter. Kommissionens förslag om att ge Pakistan en tullkvot med nolltullsats för export av 100 000 ton etanol per år till EU under en treårsperiod kommer inte att innebära någon direkt och omedelbar hjälp anser jag, utan får i stället en negativ inverkan på EU:s förnybara energisektor. Mot bakgrund av att Ukrainas spannmålsproduktion är ytterst konkurrenskraftig och åtnjuter reducerade tullsatser måste kommissionen vara mer försiktig med hur den ger medgivanden under förhandlingarna med Ukraina.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) I betänkandet om jordbruk och internationell handel betonas handelsavtalen mellan EU och tredjeländer när det gäller jordbruksprodukter. Kommissionen, som vid flera tillfällen har kritiserats för sin jordbrukspolitik, fördöms av parlamentet i det här betänkandet för att den alltför ofta kommer fram till slutsatser som inte är hållbara för europeisk jordbrukspolitik. Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att parlamentet, som kommissionen undviker att konsultera när handelsrelationer med tredjeländer diskuteras, spelar en absolut oundgänglig politisk roll. Jag instämmer i kravet på att kommissionen tills vidare ska häva avtalet med Mercosur tills ett nytt avtalsförslag har utformats med de berörda länderna så att säkra produkter med hög kvalitet garanteras för EU:s konsumenter och vi får valuta för pengarna på utländska marknader.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för det här betänkandet eftersom det på ett tydligt sätt försvarar europeiska bönder i ett internationellt handelsperspektiv. Jag anser att utrikeshandelspolitiken inte ska få skada EU:s förmåga att upprätthålla en stark jordbrukssektor och trygga livsmedelsförsörjningen när instabiliteten på marknaden ökar. Trots detta är det inte ovanligt att kommissionen offrar jordbrukets intressen för att få bättre tillträde till tredjeländers marknader för industriprodukter och tjänster. Utöver det som nämnts ovan är det också viktigt att komma ihåg att den europeiska jordbrukssektorn är tvungen att uppfylla högsta möjliga standarder i fråga om kvalitet, produkthygien, hållbara produktionsmetoder, växtskydd, djurens hälsa och välbefinnande, spårbarhet, kontroll av halter av bekämpningsmedelsrester, veterinärmedicin och tillsatser. Dessa faktorer ökar produktionskostnaderna och måste beaktas under multilaterala och bilaterala förhandlingar. Rent allmänt anser jag att vi inte bör fatta några beslut som gör EU-marknaden ännu öppnare för jordbruksimporter utan att konsekvensbedömningar först har utförts och vi får garantier för att EU:s bönder kommer att kompenseras för sina förluster.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) är en symbol för europeisk integration och representerar en av de mest avancerade formerna av EU:s övernationella beslutsfattande. Internt trycker EU på för att göra GJP marknadsorienterad, och större tonvikt på andra politikområden inom EU återspeglas på samma sätt i EU:s utrikeshandelspolitik, vilken syftar till att öppna jordbruksmarknaden i utbyte mot förbättrat marknadstillträde i tredjeländer för europeiska industriprodukter och tjänster. Detta innebär också att EU:s jordbruksmodell måste bevaras samt att EU:s producenter ska konkurrera på samma villkor på världsmarknaden. Den multifunktionella roll som EU:s jordbrukssektor spelar kan tjäna som katalysator för nya paradigm: tryggad livsmedelsförsörjning, livsmedelssäkerhet och kvalitet till rimliga priser för EU:s medborgare.

Världens efterfrågan på livsmedel stiger samtidigt som produktionskostnaderna ökar, stabiliteten på jordbruksmarknaderna försämras och tillgången till mark och vatten samt energitillförseln minskar. En stark gemensam jordbrukspolitik är också av grundläggande betydelse för att bevara och garantera en hållbar miljö och ekonomisk utveckling i EU:s landsbygdsområden, där det finns en risk för avfolkning och för att jordbruksmark överges.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) Vi röstade idag i plenum om betänkandet om jordbruk och internationell handel.

I Georgios Papastamkos betänkande står att internationell handelspolitik inte får äventyra EU:s förmåga att trygga livsmedelsförsörjningen samtidigt som marknaden är instabil, samt att en stark europeisk jordbrukssektor ska bevaras.

I betänkandet fördöms den strategi som kommissionen använder sig av med eftergifter på jordbruksområdet för att uppnå förbättrat marknadstillträde i tredjeländer för industriprodukter och tjänster. I betänkandet tas olika problem upp, bland annat konsekvensbedömningen, ekonomisk kompensation, Världshandelsorganisationen/Doha, men framför allt problematiska bilaterala handelsavtal, till exempel dem med Marocko, Pakistan, Ukraina och framför allt Mercosur. I betänkandet anges också att det är oacceptabelt att kommissionen återupptog förhandlingarna utan att offentliggöra konsekvensbedömningen och utan att inleda en verklig politisk debatt med rådet och Europaparlamentet.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) På grund av dödläget i de multilaterala handelsförhandlingarna har EU fortsatt förhandlingarna om bilaterala och interregionala handelsavtal för att komplettera de multilaterala avtalen. Som i fallet med Marocko är konkurrensen för närvarande stor mellan USA och EU om vem som först – och under vilka villkor – ska få tillträde till nya viktiga marknader. I sitt betänkande i utskottet för internationell handel har min kollega, José Bové, på ett tydligt sätt lyckats ifrågasätta strategin för dessa bilaterala avtal när det gäller Marocko, vilket kan leda till att det avtal som kommissionen föreslår kommer att förkastas. Vi har röstat ja till betänkandet.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det stärker jordbrukspolitikens ställning, en hörnsten i Europas ekonomiska och sociala sammanhållning, inte minst inför de utmaningar som Europa 2020-strategin innebär.

Fram till i dag har EU varit världens största importör av jordbruksprodukter, speciellt produkter från utvecklingsländer. Under de senaste tio åren har värdet på importen till EU nästan fördubblats. Den står ensam för 20 procent av världens import.

Mot bakgrund av detta måste vi upprätta en stark, europeisk handelspolitik som genomför artikel 208 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, där det står att Europa måste samarbeta för att genomföra tillväxtpolitiken i utvecklingsländer. Nu måste vi prioritera att handelspolitiken och europeisk jordbrukspolitik samverkar på det globala planet för att lättare få tillträde till marknaderna i utvecklingsländer samtidigt som deras ekonomiska utveckling härigenom främjas.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag vill betona hur viktigt detta betänkande är, speciellt mot bakgrund av reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag tycker att den gemensamma jordbrukspolitiken måste stämma överens med handelspolitiken. Tyvärr har det många gånger hänt att handelsavtal med ett antal tredjeländer har orsakat EU:s jordbrukssektor och dess bönder stor skada. Men jag hoppas att detta inte ska återupprepas i framtiden. Jag vill också påpeka att våra bönder är tvungna att följa mycket strikta standarder när det gäller kvalitet, miljöskydd och djurskydd. Vi måste få producenter från tredjeländer som exporterar till EU att följa samma standarder för att konkurrensvillkoren ska bli rättvisa.

  Vilja Savisaar-Toomast (ALDE), skriftlig. – (ET) Resultatet av dagens omröstning visade stöd för betänkandet om jordbruk och internationell handel, som till stor del handlar om import av genmodifierade livsmedel och foder till Europa. Jag är också mycket glad över stödet för den punkt som uppmanar kommissionen att resolut försvara EU:s regler om godkännande och marknadsföring av genmodifierade organismer (GMO) mot de krav som framförs inom WTO. Detta innebär framför allt att användningen av GMO kommer att förbli strikt reglerad, vilket kommer att förbättra livsmedelssäkerheten och våra bönders situation. Även ett antal punkter om skatter på import av olika produktgrupper från jordbruket fick stöd, precis som kvalitetskraven för dessa produkter.

Utöver GMO-relaterade frågor behandlades även frågor om livsmedelssäkerhet. Brasilien, till exempel, har ännu inte lyckats uppfylla EU-producenternas och de europeiska konsumenternas standarder för livsmedelssäkerhet, djuridentifikation och spårbarhet, djurhälsa och sjukdomskontroller. Ett annat oroande problem är den omfattande användningen i Brasilien av pesticider som är förbjudna i EU samt import till EU av de produkter som behandlats med dessa. Tack.

  Brian Simpson (S&D), skriftlig. – (EN) Som företrädare för EPLP stödde jag inte betänkandet om EU:s jordbruk och internationell handel. Samtidigt som betänkandet innehåller några viktiga punkter om att skydda vår jordbrukssektors intressen, t.ex. behovet att skydda geografiska beteckningar i bilaterala och multilaterala avtal anser jag att betänkandet innehåller delar som är alltför protektionistiska och som uppställer orealistiska villkor för EU:s aktuella och framtida förhandlingar om handelsavtal.

Att protektionistiska åtgärder bevaras inom EU för att skydda EU:s jordbruksproducenter från konkurrens utifrån rimmar dessutom dåligt med EPLP:s syn på reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken. Vi har alltid argumenterat för att handelshinder ska tas bort för att främja en mer effektiv och konkurrenskraftig jordbrukssektor, för att ge konsumenterna bättre villkor och för att erbjuda mindre ekonomiskt utvecklade länder möjligheter att få tillträde till marknaden.

  Michèle Striffler (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för punkterna 53 och 54 i betänkandet om EU:s jordbruk och internationell handel, eftersom jag tycker att det är parlamentsledamöternas plikt att försvara europeiska bönder och konsumenter från faran med massexport av jordbruksprodukter av dålig kvalitet, speciellt produkter från vissa latinamerikanska länder. Vi får inte offra kvaliteten i våra jordbruksprodukter enbart av handelsmässiga skäl.

  Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar att detta betänkande från min kollega Georgios Papastamkos har antagits. Det fastställer de grundkriterier som ska vägleda EU:s förhandlare och betonar att icke-kommersiella aspekter ska integreras bättre i förhandlingarna.

På samma sätt kan vi inte längre acceptera en situation där våra köttproducerande bönder, som måste följa mycket strikta miljö- och hälsostandarder (särskilt när det gäller produktionshygien, hållbar produktion och djurskydd), offras på den internationella handelns högaltare, offer för orättvis konkurrens och skamlig snedvridning av konkurrensen i förhållande till tredjeländer, som på den europeiska marknaden saluför produkter som inte tillämpar de produktionsvillkor som unionen föreskriver, och som inte behöver befara några konsekvenser för detta. Jag uppmanar också kommissionen och Europaparlamentet att visa största vaksamhet när det gäller avtal med i synnerhet Mercosur som tydligt hotar köttproduktionen i EU.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Balansen mellan jordbruk, utveckling och gemensam handelspolitik är viktig för EU. Den europeiska jordbrukssektorn förtjänar särskild uppmärksamhet. Den gemensamma jordbrukspolitiken är den äldsta gemensamma politiken och måste förbli kraftfull. Jag vill påminna om att denna sektor har många funktioner och måste vara kopplad till andra sociala och politiska mål, till exempel Europa 2020-strategin. Trots detta är europeiskt jordbruk inte isolerat från EU:s förbindelser med andra länder, speciellt när det gäller internationell handel och utvecklingsstöd. Vikten av internationella relationer, inte minst genom avtal som det mellan EU och Mercosur, återspeglas på de ekonomiska, politiska och strategiska partnerskapsnivåerna. Därför är det viktigt att konsekventa standarder främjas, särskilt när det gäller jordbruksfrågor. Jag röstade därför emot punkterna 53 och 54 i betänkandet. Frihandelsavtal utsätter dessutom sektorn för nya utmaningar och skilda verkligheter. Jag vill nämna situationen i de yttersta randområdena, som har bräckliga ekonomier baserade främst på jordbruksprodukter liknande dem hos våra latinamerikanska samarbetspartner. Som ledamot från ett av de yttersta randområdena vill jag betona vikten av att hänsyn tas till de specifika särdragen i dessa regioner och att vi försöker undvika att deras utveckling äventyras under framtida förhandlingar.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet om EU:s jordbruk och internationell handel eftersom en viss konsekvens måste skapas mellan EU:s politikområden jordbruk, handel och utveckling. EU:s jordbruk har en viktig roll att spela när det gäller sysselsättningen och att bibehålla livskraften i landsbygdsområdena, medan EU:s modell för jordbruk och livsmedel är en strategisk del av Europas ekonomi. Den globala efterfrågan på livsmedel har ökat på grund av klimatförändringens effekter, högre produktionskostnader och en minskning av den tillgängliga arealen jordbruksmark och av dricksvattenresurserna. Jag vill betona den betydelse som handeln med jordbruksvaror har för den ekonomiska utvecklingen och för att utrota fattigdomen. Jag uppmanar EU att vidta åtgärder för att stödja de länder som drabbats hårdast av livsmedelskrisen. EU:s andel av den globala jordbruksexporten sjunker. I det här sammanhanget anser jag att associeringsavtalet mellan EU och Mercosur är av största vikt. Av denna anledning bör parlamentet delta aktivt i alla förhandlingar. Parlamentet kräver att jordbruksprodukter som importeras till EU ger de europeiska konsumenterna samma garantier i fråga om konsumentskydd, djurskydd, miljöskydd och sociala minimistandarder som de som gäller för EU:s produkter.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Jag ville använda min röst för att upprepa min fasta ståndpunkt: vi får inte offra vår jordbruksmodell till förmån för kommersiella överväganden. Målet med att öppna upp och liberalisera handeln mellan EU och dess partner får inte leda till att vi reviderar de krav vi ställer på livsmedlens kvalitet och säkerhet i syfte att skydda konsumenterna. Av denna orsak ville jag tydliggöra min önskan om ömsesidighet när det gäller handel, hälsa och de sociala normer som tillämpas i våra jordbrukskontakter med tredjeländer, och att inte acceptera ytterligare eftergifter utan garantier. På samma sätt förkastar jag idén att vi skulle sänka garden när det gäller att försvara de europeiska jordbrukarnas intressen. Om Europa har lyckats etablera en nära koppling mellan sitt jordbruk och dess territorium och uppnå kvalitet i sin jordbruksproduktion, så är det tack vare böndernas arbete. Det är därför vår skyldighet att säkerställa en rättvis konkurrens i handelsförbindelserna mellan EU och dess partner. Av denna anledning vill jag se att man inför skyddsmekanismer för jordbrukare på EU-nivå för att hjälpa dem att hantera eventuella snedvridningar av konkurrensen.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag röstade för betänkandet av Georgios Papastamkos om EU:s jordbruk och internationell handel. Som österrikare och av egen erfarenhet är jag väl medveten om de problem som våra jordbrukare står inför. Det europeiska jordbruket är en av EU:s viktigaste grundvalar, vår gemensamma kultur och vårt livsutrymme. Föredraganden uppmanar kommissionen att företräda EU:s jordbruksintressen mer kraftfullt och proaktivt. EU är världens största importör av jordbruksprodukter. Det är absolut nödvändigt att vi ser till att importerade produkter uppfyller samma höga kvalitetskrav som jordbruksprodukter från EU.

Betänkande: Martin Häusling (A7-0026/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för detta betänkande, eftersom jag håller med om att det är nödvändigt att kommissionen inför lämpliga och specifika åtgärder för att stödja jordbrukarna att förbättra växelbrukssystemen i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Att minska proteinunderskottet i EU bör vara en viktig del av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, till förmån för Europas jordbrukare och den inre marknaden. Sådana åtgärder är mycket bra eftersom proteingrödor för närvarande tar endast 3 procent av jordbruksarealen i anspråk och EU importerar 40 miljoner ton proteingrödor, vilket motsvarar 80 procent av den inhemska förbrukningen.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Importen av proteingrödor motsvarar 20 miljoner hektar odlad mark utanför EU, eller mer än 10 procent av EU:s jordbruksareal, men dessa grödor omfattas inte av samma hälso- och miljökrav som europeiska grödor. Den otillräckliga importen medför kraftiga merkostnader för EU:s boskapsuppfödnings- respektive fodersektor, och detta riskerar att skada den inhemska köttproduktionens ekonomiska bärkraft. En återställd jämvikt mellan utbudet och konsumtionen av spannmål, proteingrödor och oljeväxter i EU skulle kunna ge stora ekonomiska fördelar för jordbrukarna och för livsmedels- och foderindustrin och skulle även kunna förbättra urvalet av hälsosamma, högkvalitativa livsmedel som erbjuds konsumenterna. Om man dessutom ser till klimatförändringarna kan odlingen av proteingrödor bidra till att minska utsläppen av växthusgaser genom att marken assimilerar och binder kväve, vilket i sin tur leder till en minskad användning av kvävegödsel. Dessa grödor bidrar också till en minskad försurning av marken, en förbättrad markstruktur, en minskad användning av bekämpningsmedel och större biologisk mångfald, vilket gynnar pollineringen. Jag röstade för detta betänkande eftersom jag stödjer en förbättrad balans mellan produktionen av vegetabiliska och animaliska proteiner, liksom användningen av inhemska proteingrödor.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Sjuttio procent av de proteingrödor och oljeväxter som i dag konsumeras inom EU importeras, främst från Brasilien, Argentina och Förenta staterna. Eftersom dessa produkter inte alltid omfattas av samma lagstiftningsmässiga begränsningar med avseende på miljö, hälsa och genetiskt modifierade organismer (GMO) som europeiska produkter, har EU beslutat att ompröva sin politik när det gäller proteiner och att öka den interna produktionen av proteingrödor. Detta skulle ge de europeiska konsumenterna en nyttigare och mer varierad kost. Därför röstade jag för detta betänkande.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna viktiga resolution. Produktionen av proteingrödor i EU har minskat avsevärt under de senaste tio åren, samtidigt som vår marknad till stor del har blivit beroende av import. Denna situation har sin grund i tidigare fastställda internationella handelsavtal, som gjorde det möjligt för EU att skydda sin spannmålsproduktion och i utbyte mot detta möjliggjorde tullfri import till EU av oljeväxter och proteingrödor. Detta skapade förutsättningar för en billig import av den mängd som behövdes och för att säkerställa jordbrukets konkurrenskraft, i synnerhet för boskapsuppfödningssektorn. Inom själva EU tappade emellertid jordbrukare och beredningsföretag intresset för denna sektor. Antalet forskningsprogram för proteingrödor minskade, man slutade att ta fram sjukdomsresistenta sorter med hög avkastning och praktiska kunskaper om proteingrödeodling har gått förlorad. Dagens situation med ständigt fluktuerande priser på marknaderna och det höga priset på proteinfoder kan ha en negativ inverkan på EU:s boskapsuppfödningssektor, som till stor del är beroende av import. Kommissionen bör omedelbart överväga åtgärder för att främja produktion och lagring av proteingrödor i EU, och ge stöd till jordbrukare som odlar dessa grödor, vilket bör återspeglas i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Detta skulle underlätta återhämtningen av denna sektor, säkra inkomster för jordbrukarna, och bidra till ett hållbart jordbruk inom EU.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Det beroende som vissa europeiska sektorer har av marknader utanför EU är ett problem som inte bara berör råvaror, utan även foder.

I Martin Häuslings betänkande framhålls särskilt att över 40 miljoner ton proteingrödor, i första hand sojabönor och majsglutenfoder, importeras årligen till Europa, vilket utgör 80 procent av EU:s konsumtion av proteingrödor.

Mot denna bakgrund kan jag endast rösta till förmån för Martin Häuslings begäran om att EU i den framtida gemensamma jordbrukspolitiken kommer att uppmuntra en jordbrukspolitik som syftar till att stoppa detta importberoende, vilket naturligtvis kommer att ha en positiv inverkan på kvalitetskontroller och hållbarheten i leverantörskedjan.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Med tanke på nedgången i produktionen av proteingrödor i EU under de senaste tio åren, behöver vi snarast minska risken för beroende av de internationella marknaderna och deras prissvängningar. Jag stöder därför de nämnda reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken för att införa nya bestämmelser, som utöver att stödja jordbrukarna i förbättringen av växelbrukssystemen främjar vetenskapliga tjänster och forskning till stöd för proteingrödeutsäde. Jag vill också nämna betydelsen av en decentraliserad strategi för forskningsprogram som tar hänsyn till jordbrukarnas lokalkännedom och till hållbara jordbrukssystem. Jag stöder därför kommissionens förslag om att överväga möjligheten att återinrätta en enhet för jordbruksforskning vid generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdsutveckling.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Enligt uppgifter i detta betänkande har produktionen av proteingrödor i EU minskat med 30 procent under de senaste tio åren. Föredraganden uppger dock följande: ”För närvarande tar EU:s totala proteingrödeodling endast tre procent av … jordbruksareal i anspråk. Trots att sektorn har fått offentligt stöd … minskade produktionen av trindsädesslag … åter till omkring en miljon hektar 2008. Över 40 miljoner ton proteingrödor ... importeras årligen, vilket utgör 80 procent av EU:s konsumtion av proteingrödor.” Dessa siffror bör vara tillräckliga för att uppmärksamma det politiska ledarskapet och motivera en förändring av politiken. I en tid då livsmedelspriserna når historiskt höga nivåer, vilket sätter livsmedelstryggheten i riskzonen, kan EU i sin översikt av den gemensamma jordbrukspolitiken inte undgå att se över problemet med proteingrödeproduktionen och försöka hitta en lösning. Detta kommer att behöva innefatta ett ökat engagemang för dessa grödor som, liksom en minskad import, förbättrar jordbrukets bidrag till miljöskyddet eftersom proteingrödor avsevärt kan minska utsläppen av växthusgaser.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) I linje med de uppgifter som nyligen offentliggjordes av kommissionen, har produktionen av proteingrödor i EU minskat enormt, omkring 30 procent, vilket visar att något har gått snett med den gemensamma jordbrukspolitiken. Denna situation tvingar EU att importera mer än 40 miljoner ton proteingrödor och är ett resultat av långvariga avtal som tillåter import av oljeväxter och proteingrödor befriade från tullar, såsom allmänna tull- och handelsavtalet och Blair House-avtalet. De senaste klimatförändringarna har fört upp frågan på dagordningen och jag anser att det är ett viktigt inslag i den förestående reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Odling av proteingrödor och ett utökat växelbruk av andra grödor innebär stora fördelar, inte bara för miljön utan också för att det minskar kostnaderna genom att jorden berikas med kväve.

Jag röstar för detta betänkande som syftar till att minska proteinunderskottet i EU, och jag hoppas att dess rekommendationer, såsom stöd till jordbrukare som väljer proteingrödor och praktiserar växelbruk, kommer att beaktas när den nya gemensamma jordbrukspolitiken utarbetas.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Proteinbristen i EU och obalansen mellan produktionen av vegetabiliska och animaliska proteiner utgör ett problem som har förvärrats, vilket påverkar och ändrar människors konsumtionsvanor, livsmedlens kvalitet och säkerhet, samt den kris som drabbat boskapsuppfödarna. Föredraganden presenterar siffror som är upplysande och oroande. Dessa siffror kräver att vi uppmärksammar problemet och att åtgärder vidtas för att lösa det. Orsakerna till dessa obalanser ligger i den nuvarande jordbruks- och handelspolitiken, och utan stora förändringar på dessa båda områden kommer detta problem inte att kunna lösas, vilket inte nämns i betänkandet. För att få bukt med de nuvarande underskotten och obalanserna måste stöd ges för en ökning och diversifiering av proteingrödor, och vi måste föra en politik för att successivt ersätta importen. I betänkandet erkänns detta behov och där föreslås några viktiga åtgärder som vi anser vara positiva, som att skapa gynnsamma marknadsvillkor för lokal produktion, försäljning och konsumtion, samt främjandet av modeller för korta distributionskedjor för GMO-fri produktion.

På samma gång öppnar detta emellertid för lösningar som vi ser på med oro och som vi inte kan acceptera, som till exempel att häva den nuvarande nolltoleransen av importerat foder som framställts av genetiskt modifierade organismer, vilket sätter den strikta tillämpningen av försiktighetsprincipen i riskzonen.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Syftet med detta betänkande är att finna ett svar på problemet med proteinbristen i EU och på obalansen mellan produktionen av vegetabiliska och animaliska proteiner. Som vi vet är detta ett problem som har förvärrats och som påverkar och ändrar människors konsumtionsvanor, livsmedlens kvalitet och säkerhet, samt den kris som drabbat boskapsuppfödarna.

Orsakerna till dessa obalanser ligger i den nuvarande jordbruks- och handelspolitiken, och utan stora förändringar på dessa båda områden kommer detta problem inte att kunna lösas, vilket tyvärr inte nämns i betänkandet.

För att få bukt med de nuvarande underskotten och obalanserna anser vi att man bör stödja en ökning och diversifiering av proteingrödor, och att det förs en politik för att successivt ersätta importen. Även om detta behov erkänns i betänkandet och några viktiga åtgärder som vi anser vara positiva föreslås, öppnar detta för lösningar som vi ser på med oro och som vi inte kan acceptera, som till exempel att häva den nuvarande nolltoleransen av importerat foder som framställts av genetiskt modifierade organismer, vilket sätter den strikta tillämpningen av försiktighetsprincipen i riskzonen.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Att importera protein från tredjeland är ett stort problem eftersom likvärdiga krav inte garanteras för importerade baljväxter. Dessa proteingrödor används främst inom boskapsskötsel, vilket äventyrar prissystemet eftersom prissvängningarna på de internationella marknaderna har ökat avsevärt. Jag håller därför med Martin Häusling om behovet av att fortsätta minska EU:s importberoende.

  Martin Häusling (Verts/ALE), skriftlig. – (DE) Proteinbristen i EU: vilka lösningar finns det på detta långvariga problem? I betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling presenteras flera utmärkta lösningar för att hantera bristen på proteingrödor i EU, till exempel en revidering av Blair House-avtalet med Förenta staterna som tillåter att proteingrödor får importeras tullfritt från Förenta staterna. Andra lösningar är införandet av en utvidgad användning av proteingrödor i växelbruksystem, en förstärkning av forskning och rådgivning, en ökad utveckling av grödor och utbyggnad av infrastruktur för produktion av proteingrödor. En majoritet av ledamöterna från tre grupper, Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), Europeiska konservativa och reformister och Alliansen liberaler och demokrater för Europa lade tyvärr fram ändringsförslag som går emot denna tydliga ståndpunkt från parlamentet. De kräver att importen av proteingrödor, framför allt soja, ska göras enklare inklusive genetiskt modifierade organismer (GMO), som är förbjudna inom EU. Dessa ändringsförslag röstades tyvärr igenom med en knapp majoritet i en omröstning i plenum. Jag är dock övertygad om att en ökad import av genmodifierad soja är kontraproduktivt för våra faktiska mål att stärka EU:s självförsörjning. Detta ställningstagande återspeglar inte de önskemål som flertalet människor i Europa har, vilka förkastar användningen av GMO i jordbruket. Jag konstaterar med beklagande röstmönstret och har beslutat att, i egenskap av föredragande, dra tillbaka betänkandet.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta dokument eftersom reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken måste omfatta nya adekvata och tillförlitliga åtgärder och instrument som stöder jordbrukarna i att förbättra växelbruksystemen, för att avsevärt kunna minska den nuvarande proteinbristen och prissvängningarna. Proteinbristen i EU ökar successivt, och i EU odlas bara 30 procent av de proteingrödor som används för djurfoder. För närvarande tar proteingrödorna endast 3 procent av EU:s jordbruksareal i anspråk, och därför måste EU importera 70 procent av dessa grödor till djurfoder. En utvidgad användning av proteingrödor i växelbruksystem erbjuder stora fördelar för jordbruket och miljön. När det gäller att begränsa klimatförändringen kan olika sorters baljväxter avsevärt minska utsläppen av växthusgaser genom att kväve assimileras och binds i marken, varvid användningen av kvävegödsel minskas. Om man använder en större andel proteingrödor i växelbruksystemen förbättras markavkastningen och markstrukturen, lagringen av närsalter samt växthälsan. Permanenta gräs/klöver-blandningar för djurfoder och blandningar av spannmål och proteiner täcker marken bättre och minskar därmed avrinningen av kväve till grundvattnet och till floderna samt erbjuder bättre förhållanden för bin och andra pollinerande insekter. Utvidgade växelbruksystem minskar behovet av åtgärder för att skydda grödor och kan bidra till att mångfalden bland vilda och odlade arter och sorter bevaras.

  Peter Jahr (PPE), skriftlig. – (DE) Produktionen av proteingrödor har minskat dramatiskt i EU under senare år. Som ett resultat av detta är vi nu i stor utsträckning beroende av import, vilket är oroväckande. Av den anledningen vill jag tacka föredraganden för att ha uppmanat kommissionen att vidta åtgärder på medellång till lång sikt för att lösa detta problem. Så länge som EU självt inte kan tillhandahålla tillräckligt mycket bör vi också överväga förändringar när det gäller våra importbestämmelser. En teknisk lösning för låga halter av genetiskt modifierade organismer i importerade proteingrödor skulle kunna säkerställa att den europeiska marknaden har tillräckliga leveranser av soja.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Som det ser ut är politiken för proteinrika grödor i EU till nackdel för jordbrukare och producenter som tvingas att betala kvoter för dem, som är underordnade turbulensen på den globala marknaden. Den är även till nackdel för konsumenterna, som köper kött och mjölk från djur som utfodrats med foder med hög proteinhalt. Arealrelaterade förhållanden och klimatförhållanden har gjort det möjligt för produktionen av proteinrika växter i EU att genomgå strukturella förändringar, och sådana förändringar kan även anses vara lämpliga i samband med biologisk mångfald och när det gäller åtgärder för att motverka klimatförändringar. Foder som importeras från tredjeland omfattas inte av lika noggranna kontroller som europeiskt foder, så vi kan inte vara 100 procent säkra på dess kvalitet, eller veta det exakta ursprunget för de råvaror som det tillverkats av. Vi bör därför snarast vidta åtgärder för att förändra denna situation, annars kommer våra utlovade garantier om att europeiska livsmedel ska vara säkra, hälsosamma och av hög kvalitet bara vara tomma ord. Nästa steg som vi tar för att lösa proteinbristen i EU bör vara att mildra bestämmelserna som förbjuder utfodring av djur med kött- och benmjöl. När det gäller fjäderfä och svin har det inte kunnat fastställas att det finns någon risk för att sjukdomar sprids till följd av denna utfodringsmetod, och förbudet mot kött- och benmjöl infördes ursprungligen i samband med galnakosjukan. Att göra det möjligt att använda mjöl i boskapsuppfödning kommer att minska produktionskostnaderna, vilket är oerhört viktigt med tanke på den minskade lönsamheten inom köttproduktionen. Det skulle också ge oss möjlighet att minska importen av proteinrika foder från USA.

  Sandra Kalniete (PPE), skriftlig. – (LV) Många studier visar att proteinbristen i EU har ökat markant under de senaste tio åren. Av denna anledning har EU:s beroende av importerat protein ökat. Många sektorer löper risken att, som en följd av prissvängningarna på den internationella marknaden, inte kunna få leveranser av proteingrödor till rimliga priser. När handelsavtalen med andra länder slöts för flera år sedan skapades tyvärr ogynnsamma konkurrenssituationer när det gäller odling av proteingrödor i EU. Vi upplever nu konsekvenserna av dessa ogenomtänkta beslut och det är därför viktigt att förstå vad som hände, så att vi kan staka ut den riktning som vi måste ta för att övervinna proteinbristen. Vi är för närvarande aktivt engagerade i en reform av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP). Här betonas stöd till aktiva jordbrukare, miljöskydd och landsbygdens utveckling, men vi får dock inte glömma övriga frågor. Det betonas i denna resolution att en utvidgad användning av proteingrödor i växelbruksystem avsevärt förbättrar jordbruksmiljön och hjälper till att minska klimatförändringarna. Jag anser att dessa argument är tillräckligt övertygande för oss för att även lösa problemen med proteinbristen, inom ramen för reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) EU är oerhört beroende av importfoder inom boskapssektorn eftersom den inte producerar det foder som man själv behöver. Sjuttio procent av de proteinrika grödor som krävs för djurfoder importeras från Brasilien, Argentina och USA. Detta problem anges tydligt i betänkandet om proteinbristen och höga standarder efterfrågas när det gäller foder. Importerade varor måste också uppfylla normerna för kvalitet, miljö och sociala standarder. Dessutom måste de råvaror som lämpar sig för produktion av foder användas mer effektivt. Det är viktigt att vårt enorma beroende av tredjeländer minskas eftersom detta är orsaken till prissvängningarna och bristen på insyn i fråga om produktionsförhållanden. Detta kommer bara att lyckas om vi i EU tar produktionen av proteingrödor i egna händer igen, vilket föreslås i detta betänkande. Däremot är jag helt klart emot odling av genetiskt modifierade grödor i på fälten i Europa.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Att säga att proteingrödor för närvarande upptar endast 3 procent av EU:s åkermark och tillhandahåller endast 30 procent av de proteingrödor som konsumeras som foder är att beskriva en verklighet som de flesta människor har mycket svårt att förstå.

Minskningen i utbudet av proteingrödor är paradoxalt i en tid då proteingrödor skapar en rad positiva effekter som är nödvändiga för jordbrukets ekosystem, till fördel för kvaliteten på animalieprodukter och viktiga för att hålla marknadspriserna i schack. Debatten, som redan har börjat i utskottet, är av grundläggande betydelse för att omdefiniera den roll som proteingrödor kommer att spela i samband med det europeiska jordbrukets framtida utmaningar. Jag hänvisar till kampen mot klimatförändringen och en korrekt användning av naturresurserna, som ägnas vederbörlig uppmärksamhet på detta stadium i utarbetandet av ramen för den framtida jordbrukspolitiken.

Jag stöder detta betänkande, som jag anser symboliserar en ny fas som måste inledas nu för att minska proteinbristen. Jag anser att man bör prioritera utarbetandet av ett särskilt ramprogram för decentraliserad jordbruksforskning för att förbättra samarbetet, utbyta bästa praxis och påskynda processen med förbättrad uppfödning av lokalt anpassade proteingrödor, vilket gör detta till ett innovativt område i de olika medlemsstaterna.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Det senaste årtiondet har vi sett en nedgång i produktionen av vegetabiliska proteiner i EU. Proteingrödeproduktionen tar för närvarande endast 3 procent av unionens jordbruksareal i anspråk och den tillhandahåller endast 30 procent av de proteingrödor som används till djurfoder. Jag stöder föredragandens åsikt om att denna situation måste förändras eftersom detta kommer att främja människors hälsa, miljön och den biologiska mångfalden. Kommissionen bör utarbeta en rapport om möjligheter och alternativ för att öka den inhemska produktionen av proteingrödor i EU genom nya styrmedel. Det är också bra att inrätta en mekanism för att övervaka ursprunget hos de proteingrödor som importerats till EU.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta betänkande som uppmärksammar proteinunderskottet inom EU och behovet av att balansera detta underskott, men jag motsätter mig åtgärder som skulle innebära ökade subventioner till jordbrukare för att säkerställa EU:s proteinproduktion. Jag anser att ett uppmuntrande av den inhemska proteingrödeproduktionen bör göras i linje med en reformerad gemensam jordbrukspolitik där EU går mot ett hållbart jordbruk och en ökad marknadsorientering och, vad som är viktigare, rör sig bort från subventioner som snedvrider handeln.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) En minskad odling av proteinrika grödor och att den inhemska produktionen ersätts av billig import i stor skala kan i slutänden få negativa effekter i form av förlorad kunskap om odlingsteknik. Det kan leda till en betydande minskning av forskningen om inhemsk odling av dessa grödor. Jag anser att det också är viktigt att behålla en tillräcklig mångfald när det gäller valmöjligheterna och utbudet av dessa produkter. Som i många andra betänkanden och förslag som förhandlats fram av parlamentet nämns behovet av en hög kvalitet också här. När det gäller de produkter som tidigare nämnts, är det också nödvändigt att undersöka faktiska prover och att integrera detta med en verifiering av lokala jordbrukmetoder och resurser. Kvalitetskontroller bör utföras mycket noggrant och grundligt vid import, med hjälp av moderna laboratoriemetoder och en otvetydig identifiering av varornas ursprung. De flesta EU-länder har några typiska grödor. Tjeckien har till exempel en lång tradition av att odla ärtor, vilket emellertid nu är på nedgång. Tjeckien ställer sig generellt positivt till det framlagda betänkandet.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Produktionen av proteingrödor i EU minskar alltmer, vilket gör situationen alarmerande. Proteinbristen orsakar obalans, inte bara i jordbruksproduktionen utan också inom området för forskning och utveckling av jordbruksteknik. Jordbrukarna har gradvis tappat intresset för proteingrödor, vilket har resulterat i en förlust på europeisk nivå av praktisk erfarenhet med anknytning till dessa grödor. Det finns därför ett behov av att följa upp den akuta situation som beskrivs i betänkandet och att formulera en verkligt integrerad EU-strategi. Det enda sättet att bemöta nya utmaningar såsom klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald inom jordbruket är att ha ett mer balanserat utbud och en balanserad konsumtion av proteingrödor inom EU. Vi hoppas därför att kommissionen kommer att undersöka möjligheterna att övervinna den nuvarande akuta proteinbristen genom en radikal reform av den gemensamma jordbrukspolitiken som kan bemöta de nya utmaningarna. Det skulle också vara lämpligt att införa ett kompletterande stöd om jordbrukarna använder en obligatorisk rotation av minst fyra olika grödor, varav minst en proteingröda. Slutligen skulle det vara nödvändigt att inrätta en enhet för jordbruksforskning vid kommissionens generaldirektorat för jordbruk och landsbygdsutveckling, för att motivera konsumenter och måltidsleverantörer att göra mer miljövänliga livsmedelsval.

  Véronique Mathieu (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för initiativbetänkandet om proteinbristen i EU. Europa är till stor del beroende av import av proteingrödor, som huvudsakligen används till djurfoder. Detta beroende medför ökade risker kopplade till prissvängningarna på de internationella marknaderna. För att bekämpa detta föreslår vi att reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken bör omfatta införandet av nya bestämmelser för att hjälpa jordbrukarna att förbättra växelbruksystemen, investeringar i forskning av proteingrödeutsäde, och förbättrad utbildning av jordbrukare i hur de ska använda växelbruk och blandat jordbruk.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Martin Häuslings betänkande var bra. Att göra EU mindre beroende av proteinimport, främja kortare leveransvägar och hjälpa jordbrukarna att bidra till minskningar av utsläppen av växthusgaser är alla åtgärder som jag stöder.

Lobbygrupperna och deras representanter som är för GMO har dock lyckats omvandla detta betänkande till en förevändning för att låta kontaminerade livsmedelsprodukter komma in i Europa. I betänkandet förespråkas också en återgång till benmjöl, med alla de risker som det innebär. Det är dags att omlokalisera produktionen av växtproteiner. I betänkandets nya utformning möjliggörs inte detta. Om genetiskt modifierade organismer och benmjöl godkänns av parlamentet kommer jag att rösta emot detta betänkande.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det är nödvändigt att öka produktionen av proteingrödor – växter rika på protein – med målet att minska beroendet av importerad soja, upprätthålla livsmedelssäkerheten och främja miljön. Det finns vetenskapliga studier som visar på proteingrödornas miljömässiga fördelar, i form av minskade utsläpp av växthusgaser, biologisk mångfald och förbättrad markkvalitet. Det är mycket oroande att endast 3 procent av den europeiska jordbruksproduktionen utgörs av proteingrödor. Det är oacceptabelt att vi importerar 80 procent av vårt behov. Det är därför mycket viktigt att vidta åtgärder för att förändra denna situation inom ramen för det gemensamma stödet för jordbrukspolitiken efter 2013.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) I Martin Häuslings betänkande om proteinbristen i EU och försök till lösningar presenteras en del positiva inslag såsom stöd till jordbrukare som bidrar till att minska utsläppen av växthusgaser.

Trots detta röstade jag emot betänkandet eftersom texten tydligt argumenterar för genetiskt modifierade organismer och helt öppnar dörrarna till EU:s territorium för kontaminerad mat och animaliskt mjöl.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Kommissionen uppmanas i betänkandet att i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken inkludera lämpliga och adekvata åtgärder och instrument som hjälper jordbrukarna att förbättra växelbruksystemen. Där efterlyses ett lagförslag som tillåter bearbetat animaliskt protein från slaktavfall som föda åt enkelmagade djur (svin och fjäderfä). Om ett sådant tillstånd ges, vad kommer att förändras? Det är omöjligt att kontrollera förbudet. Varför lägga ner tid på ett betänkande som är onödigt och svårförståeligt, bara för att kunna bocka av en föredragande? Jag avstod eftersom jag inte röstar för oklara, påhittade initiativ.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Proteingrödor är en viktig del av foderindustrin och är därför en viktig ekonomisk faktor. Odling av proteingrödor är emellertid en fråga som har genererat väldigt lite intresse i Europa. Under de senaste tio åren har det skett en minskning med upp till 30 procent av dessa grödor, det enda undantaget är soja där minskningen bara har varit 12 procent. Endast 3 procent av EU:s jordbruksareal används i produktionen av proteingrödor. Studier visar att detta inte bara leder till en betydande ekonomisk nackdel, eftersom det resulterar i en 80-procentig importkvot, det skapar även nackdelar för jordbruket. Detta beror på att odling av proteingrödor berikar jorden med kväve, vilket främjar fertiliteten. Forskningssektorn lider också på grund av den låga efterfrågan på utsäde till produktion av proteingrödor. Den nedåtgående spiralen har redan börjat. Jag röstade emot detta betänkande eftersom jag är rädd att det kan försvåra odlingen av traditionellt utsäde.

  James Nicholson (ECR), skriftlig. – (EN) Den allmänna inriktningen i detta betänkande är en rekommendation om att vi i stället för att importera protein från tredjeländer bör uppmuntra jordbrukare till att producera det här i Europa. Denna uppfattning bortser från det faktum att Europa, på grund av naturliga begränsningar, helt enkelt inte kan producera de mängder soja och majs som krävs för att möta våra jordbrukares krav på lönsamma priser. En prisvärd import av protein från tredjeländer som USA är avgörande om vi vill trygga livsmedelsförsörjningen och skapa förutsättningar som gör det möjligt för jordbrukarna att tjäna sitt uppehälle på jordbruket. I betänkandet framhålls att vi bör undersöka möjligheten till att använda animaliskt protein som foderråvara. Efter våra erfarenheter med BSE bör vi inte gå denna väg, och jag tror inte heller att detta är nödvändigt om jordbrukarna har ett tillräckligt utbud av soja och majs till sitt förfogande. Av dessa skäl röstade jag emot betänkandet.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för detta betänkande som belyser en rad allvarliga problem som är knutna till det sätt på vilket det europeiska jordbruket verkar. Jag tycker dock att vi borde inrikta oss mer på lösningar. I detta avseende måste vi vara mer öppna för att använda de senaste vetenskapliga lösningarna från biotekniksektorn.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) I betänkandet stöds användningen av genetiskt modifierade organismer och benmjöl. I allmänhet bör animaliskt protein endast tillåtas i foder om det finns vetenskapliga bevis och kontroller som förhindrar negativa effekter (jag vill påminna er om BSE-skandalen). Jag röstade därför emot detta betänkande.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Proteinbristen i EU är en relevant och viktig fråga. Med tanke på att detta problem har sin grund i EU och eftersom proteinbristen hela tiden ökar, måste vi göra allt för att se till att det åtgärdas så snart som möjligt och att produktionen av lokala proteingrödor ökar. Jag anser att denna resolution är ett viktigt steg mot en lösning av detta problem. Odlingen av proteingrödor lindrar inte bara effekterna av klimatförändringen, de har också en positiv inverkan på jordbrukarnas inkomster. Dessutom är det en viktig faktor för att stärka EU:s boskapsuppfödningssektor, eftersom det skulle minska sektorns importberoende av proteingrödor och öka konkurrenskraften. Jag anser att kommissionen måste vidta omedelbara åtgärder för att stoppa grödor som även har en låg förekomst av GMO från att komma in på EU-marknaden. Vi kan inte ens tillåta en låg förekomst av GMO i proteingrödor för livsmedel och foder som importeras till EU. Jag instämmer i förslagen om att stödja forskning om förädling och utbud av proteingrödeutsäde och om en ram för landsbygdsutvecklingsåtgärder som inför förbättrade och decentraliserade metoder för produktion av djurfoder. Jag anser att växelbruksystem måste främjas aktivt i EU genom att ge jordbrukare ekonomiskt stöd, vilket skulle minska den nuvarande proteinbristen och prissvängningarna.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Martin Häuslings betänkande (A7-0026/2011) eftersom där förespråkas en tillgång till protein för djurfoder, något som under en lång tid har bidragit till en bristande konkurrens inom det europeiska jordbruket. Det har skett en oroväckande minskning av produktionen av proteingrödor i EU under de senaste tio åren, och den är nu på stark nedgång. De främsta torkade baljfrukterna minskade i genomsnitt med 30 procent och sojabönsproduktionen minskade med 12 procent. Denna utveckling ökar EU:s redan oroväckande stora beroende av import av proteingrödor som i första hand används som djurfoder, och innebär stora risker för i synnerhet EU:s boskapsuppfödningssektor. Problemet förvärras av att instabiliteten på de internationella marknaderna har ökat betydligt. Det är en prioritet för kommissionen att snabbt säkra en obehindrad försörjning av soja till EU-marknaden genom att tillhandahålla en teknisk lösning när det gäller låga halter av genetiskt modifierade organismer i proteingrödor för livsmedel och foder som importeras till EU. Den otillräckliga importen av soja och majs medför kraftiga merkostnader för EU:s boskapsuppfödnings- respektive fodersektor och äventyrar den inhemska köttproduktionens ekonomiska bärkraft.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Proteingrödor tar för närvarande endast 3 procent av EU:s jordbruksareal i anspråk (frukt och grönsaker ej medräknat). Produktionen av trindsädesslag minskade till omkring en miljon hektar 2008. Över 40 miljoner ton proteingrödor, i första hand sojabönor och majsglutenfoder, importeras årligen vilket utgör 80 procent av EU:s konsumtion av proteingrödor. Den markareal utanför EU som används för odling av proteingrödor som importeras till EU motsvarar 10 procent av EU:s jordbruksareal, dvs. 20 miljoner hektar. När det gäller EU:s åtaganden om att aktivt bidra till den globala livsmedelsförsörjningen och aktivt bekämpa klimatförändringen måste framtidens jordbruks- och landsbygdsutvecklingspolitik inte bara vara inriktad på att skapa en bättre balans mellan produktionen av animaliskt och vegetabiliskt protein för att minska utsläppen av växthusgaser och avrinningen av närsalter till vattentäkter, utan också på att uppmuntra konsumenter, offentliga upphandlingsmyndigheter och måltidsleverantörer att välja en mer välbalanserad, miljövänlig och varierad kost.

Kommissionen bör ta initiativ till lagstiftning för att minska köksavfallet i livsmedelskedjan, inbegripet användningen och undanskaffandet av slaktavfall och matavfall som fortfarande inte är ordentligt reglerat.

  Evelyn Regner (S&D), skriftlig. – (DE) I går röstade jag emot betänkandet om proteinbristen i EU eftersom jag anser att detta problem inte kan lösas genom att tillåta en import av genmodifierade produkter till EU. Vi måste redan importera 80 procent av vårt behov av proteingrödor. Den ursprungliga avsikten med betänkandet – en uppmaning till åtgärder för att öka den inhemska produktionen av proteingrödor i syfte att motarbeta minskningen av proteinproduktionen i EU – har förvanskats.

Den gentekniska lobbyn har uppenbarligen lyckats med att främja en positiv inställning till import av genetiskt modifierat protein, vilket avspeglas i betänkandets ändringsförslag som tyvärr antogs av en majoritet i plenum. Till och med föredraganden var tvungen att rösta emot sitt eget betänkande. Som medlem i det socialdemokratiska partiet i Österrike är jag, tillsammans med mina partikamrater i parlamentet, för en nolltolerans för genetiskt modifierade organismer.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) Martin Häuslings betänkande om proteinbristen i EU antogs vid dagens plenarsammanträde genom omröstning.

EU är starkt beroende av import av proteingrödor som huvudsakligen används till foder Detta medför betydande risker, särskilt för EU:s boskapssektor. En rad kompromissändringsförslag har förbättrat det första betänkandet avsevärt.

I det betänkande som har antagits uppmanas kommissionen att välja ett medellångt och långt perspektiv när det gäller politiken för proteingrödor, och att det i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken införs nya bestämmelser som som hjälper jordbrukarna att förbättra växelbrukssystemen för att minska det nuvarande proteinunderskottet och stabilisera priserna. I betänkandet uppmanas också till forskning om proteingrödeutsäde och hur de bidrar till sjukdomskontroll.

I betänkandet uppmanas kommissionen att garantera EU:s marknad en jämn tillförsel av sojabönor, genom en teknisk lösning på förbudet mot låga halter av icke godkända genetiskt modifierade organismer i proteingrödor som ska användas i livsmedel och foder och som importeras till EU.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Betänkandets huvudpunkter är: att skapa en ram för odling och användning av proteingrödor i EU i syfte att ersätta importen av proteingrödor från tredjeland, att överge Blair House-avtalet och att förbättra växelbruksystemen inom ramen för GJP-reformen, att skapa ett nytt vetenskapligt förhållningssätt och att förbättra jordbrukarnas utbildning och tekniska utrustning. Resultatet av omröstningen i AGRI-utskottet var tillfredsställande, med undantag för införandet av ett antal ändringsförslag från ALDE och PPE som ”förorenade” betänkandet med ändringsförslag som främjar GMO. Den intresserade GMO-industrin hade utövat påtryckningar för att lätta på EU:s nolltolerans, som inte tillåter att otillåtna genmodifierade organismer i foder importeras till EU. Tyvärr kunde vi inte sanera betänkandet om proteinbristen från attacken mot nolltolerans för GMO. Det stora flertalet i kammaren var dock mycket närmare vår position än AGRI-utskottet. Så det är värt att försöka vända majoriteten i kammaren om GMO-frågor. Martin Häusling (De gröna) avgick som föredragande.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) De senaste beräkningarna för proteingrödesektorn visar på en oroväckande utveckling under det senaste decenniet av en minskad proteingrödeproduktion i EU. Varje år minskar produktionen i EU av baljfrukter med 30 procent och produktionen av sojabönor med 12 procent, vilket resulterar i behovet av att importera 40 miljoner ton proteingrödor.

Innehållet i detta betänkande visar att EU:s boskapsuppfödningssektor, som är känslig för prissvängningar, är alltför beroende av tillgången till import av proteingrödor. Detta beroende äventyrar den inhemska köttproduktionens lönsamhet som alltmer försvagas av de extra kostnaderna för import av foder, trots att – utöver de ekonomiska problemen och i väntan på klimatmålen – produktionen av proteingrödor avsevärt skulle kunna bidra till en minskning av utsläppen av växthusgaser.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Odlingen av baljväxter har under de senaste åren drabbats av en nedgång i produktionen, vilket resulterar i ett stort importberoende från tredjeland, eftersom de används till både människo- och djurföda.

Förutom att minska EU:s proteinunderskott är dessa grödor efter skörd en utmärkt tillsats för jorden, som därmed kräver mindre kemiska gödningsmedel. Goda jordbruksmetoder bör omfatta växelbruk, vilket minskar användandet av gödningsmedel och bidrar till att bevara mångfalden bland vilda och odlade arter och sorter.

Kravet, som vi stöder, är att det inom ramen för den framtida gemensamma jordbrukspolitiken vidtas åtgärder för att få bukt med EU:s proteinbrist genom en ständigt minskad proteinimport.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet eftersom tonvikten ligger på att begränsa beroendet av importerade proteiner, särskilt som detta beroende innebär stora risker för EU:s boskapsuppfödningssektor. Jag vill dock påpeka att genetiskt modifierade organismer inte är den enda lösningen för att minska importberoendet av proteingrödor från tredjeländer. Det finns substitut för genetiskt modifierad soja som kan bidra till att täcka proteinbehovet, såsom foderärtor, bondbönor och åkerbönor, lupiner, linser, kikärtor samt lusern/alfalfa och klöver som på samma gång avsevärt kan minska utsläppen av växthusgaser. Potentialen för att odla proteingrödor, såsom soja, i de nya medlemsstaterna Rumänien och Bulgarien bör inte heller förbises.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Föredragandens första betänkande var bättre än den text som nu har antagits. Därför röstade jag emot den slutliga texten. Att nu be kommissionen att säkerställa en jämn tillförsel av soja till EU:s marknad genom att finna en teknisk lösning på förbudet mot låga halter av icke godkända genetiskt modifierade organismer i proteingrödor som ska användas i foder är i alla avseenden att lämna över en stor seger till den starka jordbrukslobbyn. Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen förespråkar maximal utveckling av EU:s egen proteingrödeproduktion. En sådan politik skulle vara bra för jordbrukarnas inkomster och ge ett betydande bidrag till kampen mot klimatförändringarna, till bevarandet av den biologiska mångfalden och till jordens bördighet.

Det avgörande är att införa ett system där vi kan övervaka ursprunget för importerade proteingrödor och därmed kontrollera hållbarheten hos de jordbruksmetoder som tillämpas i ursprungslandet. Regelbundna kontroller på plats är absolut nödvändiga. Diskussionen om att åter tillåta bearbetat animaliskt protein från slaktavfall som föda åt svin och fjäderfä får endast föras inom ramen för (livsmedels-)säkerhet och folkhälsa. Förbud mot återanvändning inom arten och påtvingad kannibalism är avgörande, liksom tillförlitliga kontroller inom fodersektorn och en korrekt tillämpning av gällande EU-lagstiftning.

  Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Jag vill tacka min kollega Martin Häusling för hans viktiga betänkande, även om jag är besviken på den slutliga versionen. Det är också orsaken till att jag, liksom föredraganden, i slutänden röstade emot betänkandet. Å ena sidan beklagar jag att betänkandet förstördes genom införandet av nolltoleransfrågan. Uppmaningen att lätta på villkoren för otillåten import av genmodifierade organismer (GMO) löser inte problemet med EU:s proteinbrist, och borde därför aldrig ha diskuterats. Å andra sidan måste vi absolut åtgärda den påtagligt minskade odlingen av proteingrödor i EU, och därmed minska vårt redan oroväckande stora importberoende av proteingrödor.

Jag vill uttrycka mitt ogillande när det gäller Blair House-avtalen, de marknadsinriktade mål som har bidragit till extrema prissvängningar. Dessutom går dessa avtal helt emot Kyotoprotokollet och dess målsättningar för den globala uppvärmningen. När det gäller rationell och ansvarsfull markvård måste vi i framtiden integrera proteingrödor i växeljordbruket.

  Artur Zasada (PPE), skriftlig. – (PL) Jag röstade för ett antagande av Martin Häuslings betänkande. Jag är glad över att han har tagit upp frågan om proteinbristen i EU och gett oss viktig information om detta ämne. Det är uppenbart att frågan kräver brådskande åtgärder.

Protein är en av de viktigaste byggstenarna i vår dagliga kost, och proteinbrist kan leda till allvarliga hälsoproblem. Av den forskning som presenteras i betänkandet framkommer att odling av proteinrika grödor och en utbredd tillämpning av principen om växelbruk dessutom skulle sänka produktionskostnaderna och minska utsläppen av växthusgaser.

Med tanke på EU-medborgarnas dåliga matvanor och de europeiska böndernas bristande erfarenhet när det gäller odling av proteinrika grödor, anser jag att vi först och främst bör koncentrera oss på utbildning. Jag tänker framför allt på att öka människors kunskap om proteinets positiva effekter på människors hälsa (skolfruktsprogrammet är ett exempel på ett program med liknande målsättning som för närvarande genomförs i EU), och även att utveckla ett stimulanssystem för bönder som odlar proteinrika grödor.

Betänkande: Mariya Nedelcheva (A7-0029/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för denna årliga rapport om jämställdhet i EU 2010 och de rekommendationer den innehåller. Den nuvarande krisen har medfört förödande konsekvenser för kvinnor, även om de yrkesgrupper som domineras av män har drabbats hårdast. Jag vill också framhålla att det fortfarande finns en ojämlikhet i fråga om lön på ca 18 procent mellan män och kvinnor, även om det finns fler kvinnliga akademiker än manliga. Av de nödvändiga åtgärder som föreslås vill jag betona utvecklingen av jämställdhetsplaner, och att bekämpa våld i hemmet genom att införa ett europeiskt år tillägnat denna fråga.

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) I dag firar vi hundraårsminnet av den internationella kvinnodagen, en symbol för kampen för att uppnå social rättvisa och befrielse från de diskriminerande och förtryckande beteenden som kvinnor har fått utstå, och fortfarande får utstå.

I varje enskilt land i världen finns det olika syn på kvinnan, det talas mycket om muslimska länder och om hur kvinnor bedöms och behandlas, vilket påverkas ytterligare av religionen. Lyckligtvis, även om vi i väst har en vision om att män och kvinnor är jämlika, beskriver dessa fakta en oroande situation. I Europa kvarstår fortfarande många orättvisor som är till nackdel för flickor och kvinnor vad beträffar sysselsättning, deras privatliv, hälsa och deras rätt till utbildning och yrkesutbildning, och när det gäller befattningar inom icke-traditionella sektorer och ansvarsfyllda befattningar. Detta är dock inte allt: kvinnor möter inte bara olika former av diskriminering, de är också utsatta för olika slags våld, både psykiskt och fysiskt.

Det är därför nödvändigt att skydda kvinnor och ge dem möjligheter till att leva ett liv som i kvalitet motsvarar männens. Jämställdhet handlar inte bara om social rättvisa, men det är en av förutsättningarna för att man ska kunna uppnå målen för hållbar tillväxt, sysselsättning, konkurrenskraft och social sammanhållning, i enlighet med Europa 2020-strategin.

  Charalampos Angourakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Kvinnor från arbetar- och gräsrotsklasserna, ungdomar, invandrare och flyktingar har inget att vinna på den teater som spelas upp inför dem, eller på de önskelistor och lögner som penningväldet kommer dragandes med, i syfte att hålla ett grepp om det kapitalistiska systemet av exploatering och billig arbetskraft och öka kapitalvinsterna. Det är uppenbart att penningväldets påståenden om att jämställdhet mellan män och kvinnor främjas inom ramen för det kapitalistiska barbariet och EU:s politik är bedrägliga och kränkande. Den gräsrotsfientliga politik som förs av EU, av de borgerliga regeringarna, av IMF och andra imperialistiska organ, slår hårt mot de rättigheter som kvinnor har erövrat. Massarbetslöshet, drastiska lönesänkningar och nedskärningar i sociala förmåner, flexibla anställningsformer, en höjning av pensionsåldern, flexibla anställningsavtal och kommersialiseringen av sociala tjänster som hälsovård, socialvård och utbildning försvårar tillsammans levnadsvillkoren för kvinnor och för den arbetande gräsrotsfamiljen som helhet. EU 2020-strategin, IMF och ECB:s ekonomiska styrning och budgetdisciplin har nya åtgärder mot gräsrötterna och mot arbetskraften i beredskap för kvinnorna. Denna politik måste få ett slut. Vi uppmanar kvinnorna att öka kampen, att ansluta sig till arbetarklassens fackföreningsrörelse, och att samlas kring målen för en gräsrotsmakt och gräsrotsekonomi.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag håller med om ett flertal punkter som tas upp i denna resolution, som jag stödde vid omröstningen. Den analys som säger att länder där män och kvinnor behandlas lika på arbetsmarknaden har gynnats vad beträffar deras socioekonomiska utveckling tycks mig helt motiverad. Jag anser att främjandet av jämställdhet mellan kvinnor och män är ett självklart krav ur en social, men också ur ekonomisk, synvinkel.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Jämställdhet mellan män och kvinnor utgör en av de grundläggande principerna i EU-lagstiftningen. EU:s mål består för det första av att säkerställa lika möjligheter och likabehandling av de båda könen, och för det andra att bekämpa diskriminering på grund av kön. Trots allt som gjorts när det gäller jämställdhet mellan män och kvinnor kvarstår ojämlikheten på detta område inom EU än i dag. Sysselsättningsgraden bland kvinnor (58,6 procent) fortsätter att vara lägre än för män (70,7 procent), trots att majoriteten av studenterna och akademikerna är kvinnor. Endast en av tio styrelseledamöter på företagen i EU är en kvinna, och endast 3 procent av styrelseordförandena är kvinnor.

Den genomsnittliga skillnaden mellan mäns och kvinnors intjänade lön i EU fortsätter att vara 18 procent. För att EU ska uppnå en hållbar tillväxt, sysselsättning, konkurrenskraft och social sammanhållning, måste EU fortsätta att bekämpa de orättvisor som fortfarande finns mellan män och kvinnor, vilket är orsaken till att jag röstade för detta betänkande.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Den årliga rapporten om jämställdhet mellan män och kvinnor är ett tillfälle att lyfta fram de utmaningar som vi står inför i dessa tider av ekonomisk och social kris. Detta betänkande, som har antagits på internationella kvinnodagen, bör ses som en helhet med Rovana Plumbs betänkande om fattigdom bland kvinnor i Europeiska unionen. Det stämmer verkligen att kvinnor tillhör de kategorier av människor som blivit lidande av krisen. Eftersom de oftare arbetar deltid än män, eftersom de utför tillfälliga arbeten inom tjänstesektorn, eftersom de gör avbrott i karriären, eftersom de även i dag har sämre betalt än männen för samma typ av arbete och eftersom deras pensioner är lägre till följd av detta, måste vi ständigt uppmärksamma kvinnor.

Den känsligaste frågan i detta betänkande handlar om könskvotering för kvinnor i styrelserna för stora företag, både privata och offentliga. Naturligtvis är kvoter ingen patentlösning, och i ett idealiskt samhälle skulle vi vilja klara oss utan dem. Kvoterna är dock nödvändiga för att ändra människors mentalitet.

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) I sin årsrapport för 2010 betonade kommissionen de utmaningar som Europa står inför som ett resultat av den senaste ekonomiska och finansiella krisen, i fråga om jämställdhet mellan män och kvinnor. En stor konsekvens av denna kris för kvinnor avser sysselsättning: kvinnor drabbades senare än män, eftersom många arbetade inom sektorer som längre har stått emot effekterna av krisen (hälsa, utbildning, osv.). Nu riskeras dock även dessa sektorer att påverkas, vilket för med sig långa perioder av otrygghet för arbetande kvinnor jämfört med män.

Delvis av denna orsak anser jag att jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden inte längre bör vara enbart ett mål att eftersträva, det måste bli verklighet. Medlemsstaternas och kommissionens engagemang är därför nödvändigt, inte bara för att kunna upprätthålla jämställdhetspolitiken mellan män och kvinnor, utan framför allt för att de budgetanslag som tilldelats dem inte ska revideras ned. Slutligen, eftersom jag anser att främjandet av jämställdhet kommer genom utbildning av medborgare och i synnerhet av unga människor, skulle jag vilja uppmärksamma kommissionen på möjligheterna till lämplig förnyelse av kampanjerna för att öka kunskapen om denna fråga.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Herr talman,, mina damer och herrar! Jämställdhet mellan kvinnor och män är en av de grundläggande pelarna i utvecklingen av en effektiv social marknadsekonomi som Europa alltid har tyckt om att kalla sig. Jag är därför övertygad om att vi med alla till buds stående medel måste se till att kvinnor får samma behandling och samma yrkesmässiga möjligheter som män. Jag kan emellertid inte stödja eller rösta för den strategi som föreslagits av Mariya Nedelcheva. Att börja med att ge de problem som upplevs av en enda etnisk grupp en central roll, snarare än att göra en systematisk analys av alla lösningar, anser jag inte vara en metod som är lämplig och utslagsgivande.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta betänkande och är glad över att parlamentet särskilt har uppmärksammat frågor om jämställdhet mellan könen. Vi måste erkänna att vi fortfarande har mycket att göra för att förbättra kvinnors ställning när det gäller jämställdhet mellan könen, både på arbetsmarknaden och i politiken. Frågor om kvinnors rättigheter måste inbegripas på alla områden av EU-politiken och bra idéer och initiativ bör inte bara stanna på pappret utan genomföras i alla EU-medlemsstaterna. I parlamentets rapport om jämställdhet mellan män och kvinnor i EU fastställde vi därför att det är nödvändigt att undanröja löneklyftan mellan könen, få slut på våldet mot kvinnor och kvinnohandeln, garantera föräldraledighet och skapa lämpliga förutsättningar för att kunna utnyttja förskolor och daghem och minska kvinnofattigdomen. När det gäller jämställdhet mellan könen i näringslivet bör man uppmärksamma att bara 3 procent av företagen har en kvinnlig chef, eftersom de möter diskriminering och svårigheter som hindrar dem från att klättra på karriärstegen och eftersträva ledarskap. Ett ökande antal parlamentsledamöter samtycker till att införa kvotering därför att det finns planer på att förankra kvotering i lagstiftningen om bolagen själva misslyckas med att genomföra förändringar för att förbättra jämställdheten mellan könen i näringslivet. Jag hoppas att vi i framtiden kommer att hitta lösningar och åtgärder som stärker jämställdheten mellan könen och lika möjligheter för kvinnor i familjen och samhället.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade emot i denna fråga därför att det finns aspekter som borde tas bort enligt min åsikt, även om jag håller med om flera av de punkter som antogs. Till följd av den kris som vi upplever har kvinnors arbetsförhållanden och tillgång till arbete blivit ett problem. Jag håller därför med om att den fråga som tas upp i kommissionens rapport om behovet av jämställdhet mellan könen skulle integreras både i all politik och i utbildningen av europeiska barn redan från starten. Våldet mot kvinnor måste fortsatt bekämpas och förhindras genom allmänna informationskampanjer och undervisning i skolorna. Ändå samtycker jag inte till kvotering i den privata sektorn, förteckningar över utsatta kvinnor eller en garanterad minimiinkomst som jag anser omöjlig att genomföra.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Den 8 mars, Internationella kvinnodagen, skulle jag vilja gratulera Mariya Nedelcheva till hennes betänkande om jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag håller med om hennes bedömning att kvinnor särskilt har påverkats av den ekonomiska och finansiella kris som vi upplever. Alla indikationer pekar på att när det bland annat gäller sysselsättning, hälsovård, utbildning och socialbidrag, känner kvinnor förmodligen av konsekvenserna mer och under längre tid än män.

När det gäller inkomst, arbets- och rekryteringsförhållanden och tillgång till sysselsättning förefaller kvinnors situation att försämras snabbare än mäns. Därför är det viktigt att skapa nya möjligheter och stärka jämställdhetssynergier mellan könen, vilket bidrar till att stimulera återhämtningen och till ekonomisk tillväxt i sig. Eftersom 2010 var Europaåret för bekämpning av fattigdom och social utestängning välkomnar jag hänvisningen till att bekämpa fattigdom och att ägna särskild uppmärksamhet åt de mest utsatta kvinnorna. Jag tycker att det är beklagligt att vänstern i parlamentet har fört in kontroversen om abort i detta också utan att bry sig om vilka EU:s jurisdiktionsområden är.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta betänkande om jämställdhet mellan kvinnor och män vilket återupprepar parlamentets begäran om ett europeiskt år för att bekämpa våldet mot kvinnor, vilket beräknas påverka mellan 20 och 25 procent av alla kvinnor under deras levnad, och kräver ett direktiv om våld mot kvinnor. Den ekonomiska krisen har allvarliga konsekvenser för kvinnor, som löper en större fattigdomsrisk än män. I genomsnitt får de faktiskt 18 procent lägre lön för samma arbete i EU, en siffra som stiger till över 25 procent i vissa medlemsstater och de har troligen mer osäkra anställningar och/eller är deltidsanställda. Dessutom är det mindre troligt att kvinnor återanställs när de förlorar sina arbeten. Som en följd av detta får de lägre pensioner senare i livet. Att ta itu med könsstereotyper är nödvändigt men inte tillräckligt. För att motverka sådana nackdelar krävs givetvis seriösa statliga investeringar i barnomsorg och annan anhörigvård. Barcelonarådets mål för barnomsorg har emellertid ännu inte uppnåtts, vilket påverkar låginkomstfamiljer mest. Vi måste bemyndiga fler kvinnor på alla nivåer av politisk representation i Europa. Jämställdhet mellan könen är inte bara en fråga om rättvisa utan också en tvingande nödvändighet för social och ekonomisk utveckling.

  Karima Delli (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar omröstningen om detta betänkande om jämställdhet mellan kvinnor och män. När det gäller lön till exempel tjänar kvinnor fortfarande 18 procent mindre i genomsnitt än män för samma arbete i EU, trots fortsatta lagstiftningsinsatser i ämnet på EU-nivå. Jag skulle också vilja betona att vi var tvungna att kämpa under en lång tid i parlamentet bara för att se till att en sådan grundläggande rättighet som tillgång till preventivmedel kunde nämnas. Detta slags efterhandsdebatt gör föga för den europeiska högerns rykte.

Som tur är, är slutbetänkandet bra. Det fastställer målet att minska löneklyftan till mindre än 5 procent till år 2020, och uppmanar särskilt medlemsstaterna att göra allt de kan för att genomdriva principen om ”lika lön för lika arbete”, med sanktioner för stater som inte uppfyller målet. Det kräver bindande mål för att garantera jämställdhet i ledande positioner inom näringslivet, administrationen och politiken.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) I dag, den 8 mars 2011, hundraårsdagen av Internationella kvinnodagen, var det parlamentets plikt att med stor majoritet anta detta betänkande om jämställdhet mellan kvinnor och män i EU för 2011. Även om jämställdhet mellan könen är inskriven i fördraget och i stadgan om de grundläggande rättigheterna kan vi inte låta bli att notera att detta förblir ett oförverkligat mål. Vare sig det gäller sysselsättning, där långt fler kvinnor än män utför tillfälliga arbeten, eller lön, där kvinnor i genomsnitt tjänar 18 procent mindre än män för befattningar med samma ansvar eller karriärutsikter, hålls kvinnor tillbaka av det omtalade glastaket. Kvinnor bestraffas också när de får barn.

Listan på missförhållanden är fortfarande lång. Betänkandet som vi röstar om i dag innefattar särskilda lösningar som upprättandet av bindande mål för medlemsstaterna, sanktioner för brist på efterlevnad och införandet av kvotering (ett nödvändigt ont) för att något öka våra ambitioner om jämställdhet. Vår förhoppning är att det en dag inte längre kommer att vara nödvändigt att ägna en särskild dag varje år åt mer än hälften av jordens befolkning.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Som jag redan har yttrat här i kammaren måste män och kvinnor behandlas rättvist och man bör ge dem samma rättigheter men ta hänsyn till deras respektive behov. När det gäller kvinnor är detta särskilt relevant på områden som mödravårdsbidrag, och möjligheten att förena arbete och familjeansvar. Jag är därför glad över att här bland annat upptäcka oro för skydd av föräldraskapsrättigheter och för stöd för äldre i hemmet vilket är uppgifter som ofta faller på kvinnans lott inom familjen och gör det svårt för dem att få arbete. Ändå, fast jag erkänner att vissa av föredragandens visioner är mycket insiktsfulla, håller jag inte med henne om att jämställdhet mellan könen kan uppnås genom att använda kvotering. Kvotering förminskar kvinnors värde och de kommer i slutänden att få vissa befattningar enbart på grund av sitt kön och inte på grundval av sin skicklighet, kunskap eller lämplighet. Det är därför oacceptabelt att vilja tillämpa dem i privata företag. Till sist är jag en varm förespråkare av subsidiaritetsprincipen och anser att många av de frågor som analyseras i detta betänkande måste vara kvar i medlemsstaternas jurisdiktion även om de är viktiga och relevanta. Det är också på grund av detta som jag röstade emot betänkandet.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med detta betänkande är att bidra till att påskynda processen med att skapa jämställda villkor mellan män och kvinnor i EU. I dag när vi firar hundraårsminnet av Internationella kvinnodagen skulle jag vilja hedra alla de kvinnor som har kämpat för ett erkännande av kvinnors rättigheter och för jämställdhet mellan könen under de senaste hundra åren. Jag skulle också vilja uttrycka min solidaritet för alla kvinnliga våldsoffer och för alla dem som nyligen har kämpat i Mellanöstern och Nordafrika för sitt folks självbestämmanderätt. EU har alltid varit i främsta stridslinjen för försvaret av kvinnors rättigheter, därför välkomnar jag antagandet av detta betänkande där man syftar till att göra slut på mycket av den brist på överensstämmelse som fortfarande kvarstår, som löneskillnader, tillgång till utbildning och anställning, svårigheter i att förena familjelivet med yrkeslivet och distansen till beslutsfattande positioner. Jag hoppas därför att EU går från teori till praktik och gör det möjligt för kvinnor att visa sitt värde.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det är särskilt betydelsefullt att debatten och omröstningen om detta betänkande, där man söker dra uppmärksamhet till de ojämlikheter och den diskriminerig som kvarstår, har ägt rum på Internationella kvinnodagen vars hundraårsdag infaller 2011. Det har utkämpats många strider under dessa hundra år. Det har också vunnits många segrar. Dessa har emellertid inte varit tillräckliga för att undanröja de befintliga ojämlikheterna, diskrimineringen som kvarstår i att få tillgång till arbete med rättigheter, löneskillnaden som återspeglas i pensionerna, svårigheten med att klättra i karriären och nå yrkesmässig framgång och hindren för att få tillgång till ledande och beslutsfattande positioner i ekonomisk, social och politisk verksamhet. Tendensen är att denna situation förvärras i tider av ekonomisk och social kris.

Kvinnor forsätter att diskrimineras för att vara yrkesarbetande mödrar, vilket långt in på 2000-talet är skandalöst. Av alla dessa skäl är det viktigt att fortsätta kräva ett slut på alla ojämlikheter och på diskrimineringen, vilket kommer att innebära en brytning med nyliberal politik och ett seröst engagemang för alternativ politik som gör frågan om mänskliga rättigheter och jämställdhet central för EU:s beslutsfattande och politik.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Denna dag, som är kopplad till kvinnors kamp för erkännande och utövande av sina rättigheter, slås man av den försämrade arbetslöshetssituationen och antalet osäkra anställningar tillsammans med låga löner och diskriminering när det gäller löner och moderskap som drabbar kvinnliga yrkesarbetande. Detta tar sig uttryck som är särskilt chockerande och oacceptabla för den yngre generationen, vilket nu händer i Portugal.

Konsekvenserna är ökad fattigdom bland kvinnor. Situationerna för kvinnor med funktionshinder, invandrarkvinnor och pensionerade kvinnor samt för lågavlönade kvinnliga arbetare är särskilt kritisk och också för de kvinnor i landsbygdskommuner som lever ensamma med sina barn.

Majoriteten av de mer än 85 miljoner personer som lever i fattigdom i EU är kvinnor. Andelen fattiga bland kvinnor har stigit till över 18 procent. Att förhindra att man under förevändning av krisen vidtar åtgärder som hotar kvinnors rätt till jämställdhet och till den nödvändiga ekonomiska och sociala sammanhållningen är därför en avgörande fråga.

Det är på tiden att prioritera kvinnor och deras rättigheter, jämställdhet och ekonomisk och social sammanhållning så att vi kan få ett bättre samhälle och på allvar respektera de mänskliga rättigheterna och befästa de framsteg som kvinnor har bidragit till att bygga upp för vår civilisation.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Lika möjligheter och icke-diskriminering innebär inte att man avskaffar och negerar de skillnader och den komplementaritet som finns mellan män och kvinnor i deras naturer, deras ambitioner och deras sätt att betrakta världen och livet. Att påpeka detta är inte att torgföra stereotyper. Om man driver saken till sin spets leder er filosofi att inte göra skillnad mellan könen bara till en orimlighet. Den leder till orimligheter som denna ”rätt” inom citationstecken för kvinnor att arbeta på nätterna – eller vara tvungen att göra det. Detta är ett steg tillbaka social sett. Det är er rätt. Den leder till orimligheter som det franska beslutet att ge män fria villkor för sin pension, en rätt som hittills varit reserverad för kvinnor och något kompenserade dem för de karriärproblem som moderskap och den tid de ägnat åt uppfostran av sina barn kunde ha orsakat dem.

Detta är absurt eftersom det hotar själva existensen av denna fördel för kvinnor. Orimligt är även beslutet helt nyligen av Europeiska unionens domstol som stipulerar att man inte får ta hänsyn till de statistiska skillnaderna som upptecknats mellan män och kvinnor i beräkningen av försäkringspremier, även om de utgör grundval för riskberäkningar. Mina damer, detta markerar slutet på den lilla finansiella fördel som ni har för att vara försiktigare bilförare och för att leva längre. Var ska talibanismen i ”jämställdhet mellan könen” sluta?

  Louis Grech (S&D), skriftlig. – (EN) Jag kommer att rösta för detta betänkande, särskilt som man i det – på ett mycket beslutsamt och konkret sätt – stöder den grundläggande principen om jämställdhet mellan kvinnor och män. Det är en besvikelse att vissa lagstiftare, trots flera insatser och undersökningar om ämnet, fortfarande inte bryr sig om diskrimineringens destruktiva effekter som ytterligare förvärrar ojämlikheterna mellan könen och äventyrar fullföljandet av Lissabonstrategins mål. Mot bakgrund av den bestående klyftan mellan män och kvinnor när det gäller sysselsättningsgrad, arbetstimmar, löner och tillträde till ledande befattningar uppmanar jag medlemsstaterna att bättre genomföra rutiner för anti-diskriminering och anti-trakasserier. Det är nödvändigt att engagera aktörer på gräsrotsnivå genom informationskampanjer, användning av frivilligorganisationer och också genom mer formella instrument som införandet av särskilda bestämmelser i kollektiva avtal och nationell lagstiftning som rör jämställdhet mellan könen.

Jag samtycker till de olika frågor som lyfts fram i betänkandet, som att stärka införandet av åtgärder för kvinnor och att säkerställa deras närvaro på ansvarsfulla befattningar, stödja sysselsättningen och en rättvis inkomstfördelning, skapa högkvalitativa arbeten, garantera tillgång till samhällsservice av hög kvalitet och förbättra socialtjänsten. Samtidigt vill jag emellertid påpeka att jag inte kan stödja punkter som refererar till stöd för abort.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag är mycket glad över antagandet av denna resolution på 100-årsdagen av Internationella kvinnodagen. Faktiskt kan vi i dag, trots att principen om lika lön för män och kvinnor är inskriven i EU-fördragen, se att kvinnor tjänar 17,8 procent mindre än män. Denna ojämlikhet genomsyrar alla områden i samhället: till exempel har bara 3 procent av de större företagen en kvinna som chef och kvinnor är de som är mest påverkade av arbetslöshet och tillfälliga anställningar. Därav följer den chockerande iakttagelsen att 2008 ansågs 17 procent av kvinnorna i EU-27 leva i fattigdom. Andra åtgärder är fortfarande nödvändiga, som en bättre fördelning av familjeansvaret och bättre skydd av kvinnor från våld i hemmet. Alla dessa siffror visar att det nu är nödvändigt att införa bindande åtgärder. Av detta skäl beslöt jag därför att rösta för att införa kvotering, även om jag i princip är motståndare till tanken, och upprätta en politik med positiv särbehandling på det ekonomiska och politiska området. Vi måste i dag erkänna att vi inte kommer att nå verklig jämställdhet utan en politik som är baserad på en verklig vilja att förändra situationen.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Varje år ger oss Internationella kvinnodagen ett tillfälle att inventera kvinnors rättigheter och jämställdheten mellan könen i EU. Det har självklart skett betydande förbättringar men det är tydligt att vi ännu inte helt nått denna jämställdhet, varken i realiteten eller i människornas sinnen. Jämställdhet är emellertid en förutsättning för att förverkliga EU:s mål om tillväxt, sysselsättning och social sammanhållning. Jag röstade därför för detta betänkande där man betonar behovet av att rikta in sig på konsekvenserna av krisen för kvinnorna och att åtgärda dem. I det betonar man också utbildningens roll och uppmanar EU att bekämpa kvinnofattigdomen och alla former av våld mot kvinnor. Jag tror att ytterligare en grundläggande punkt i detta betänkande kan vara punkt 66, vilken bekräftar kvinnors rätt till enkel tillgång till preventivmedel och abort. Låt oss komma ihåg att i elva länder i EU är abort fortfarande inte fullt tillåten.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag samtyckte till detta betänkande eftersom den nuvarande ekonomiska, finansiella och sociala krisen får förödande återverkningar på sysselsättning, levnadsförhållanden och våra samhällen i stort. Kvinnor har påverkats allvarligt av krisen, särskilt när det gäller deras arbetsförhållanden, deras tillgång till sysselsättning, deras plats i samhället som helhet och jämställdhet mellan könen. Vare sig det gäller styrelser för börsnoterade företag eller den politiska världen måste kvinnor kunna få tjänster som överensstämmer med deras kompetens och status. Kvinnor nekas ibland tillträde till ansvarsfulla befattningar, vilket leder till en missanpassning mellan deras nivå av utbildning och deras status. Eftersom 2010 är Europaåret för bekämpning av fattigdom bör särskild uppmärksamhet ägnas de mest utsatta grupperna av kvinnor. Särskilda åtgärder bör vidtas för att hindra att kvinnor som är utsatta på grund av funktionshinder eller sin ställning som invandrare hamnar i riskfyllda situationer och att underlätta deras integrering i samhället. Stöd för jämställdhet inbegriper också att bekämpa våld mot kvinnor. Alla former av fysiskt, sexuellt eller psykiskt våld, hur allvarligt det än är, måste bekämpas och fördömas. När vi noterar 100-årsminnet av Internationella kvinnodagen skulle jag vilja framföra mina hälsningar till alla kvinnor.

  Tunne Kelam (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot kravet på enkel tillgång till abort i punkt 66 i den ursprungliga texten. Samtidigt som jag erkänner individens rätt att bestämma om sin egen kropp vill jag understryka att varje beslut att genomgå en abort också innebär att bestämma sig för att avsluta en annan varelses liv. Dessutom bör detta beslut, om det tas, alltid innefatta båda föräldrarnas medgivande (utom när det gäller allvarlig sjukdom och våldtäkt). Att kräva enkel tillgång till abort är därför vilseledande och ger samhället budskapet att abort skulle kunna användas som preventivmedel och att man inte behöver ta hänsyn till några moraliska eller etiska värderingar.

I dagens europeiska samhälle där folk är mer upplysta och lättare har tillgång till hälsovård än någonsin tidigare måste vi stödja ett ansvarsfullt beteende, vilket innebär att ta ansvar för sina handlingar. Att kräva enkel tillgång till abort strider mot att ta ett sådant ansvar. Abort används alltför ofta som en lätt utväg ur en besvärlig situation. EU ska inte stödja sådant beteende utan bör ge subsidiaritet till medlemsstaterna.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande i vilket man noterar att det finns behov av att stärka könsdimensionen i kampen mot fattigdomen. Eftersom 2010 är Europaåret för bekämpning av fattigdom bör särskild uppmärksamhet ägnas åt de mest utsatta grupperna av kvinnor. Särskilda åtgärder bör vidtas för att hindra kvinnor som är utsatta på grund av funktionshinder eller sin ställning som invandrare eller minoriteter från att hamna i riskfyllda situationer och att underlätta deras integrering i samhället.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Jag håller med om slutsatserna i betänkandet, både som parlamentsledamot och som läkare. Den skada som orsakas av den antisociala politik som de flesta EU-medlemsstaternas regeringar bedriver kommer förr eller senare visa sig i hälsan hos många socialt svagare grupper av medborgare och särskilt hos kvinnor. Jag föranleddes stödja det tidigare nämnda betänkandet av bekymmer för en hälsosam utveckling av Europas nuvarande och kommande befolkning vilken är direkt proportionell mot kvaliteten på hälsovården och fullständig social jämställdhet för kvinnor. Om vi bryr oss om Europas framtid, med andra ord EU:s livskraft och utveckling, kan vi inte försöka lösa dess problem utan att trygga jämställdhet för kvinnor. Att underskatta denna fråga är att strunta i rättigheterna för 50 procent av EU:s medborgare. I slutänden kan detta innebära att vi stöter bort många medborgare från EU trots att Europa 2020-strategin inbegriper en lösning av dessa problem. EU består av män och kvinnor. De förkroppsligar dess potential och dess kreativa utveckling. Så länge som fattigdom och social utestängning gäller för nästan en av sex medborgare, som statistiska undersökningar i EU visar, är det vår sak som parlamentsledamöter att inte bara utmana kommissionen och medlemsstaterna utan att också sätta effektiv press på genomförandet av de särskilda åtgärder som antagits i kampen mot fattigdomen och mot antisociala kostnadsbesparande åtgärder och att begränsa ytterligare minskningar på det sociala området särskilt beträffande kvinnor.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Den finansiella kris som vi för närvarande upplever får förödande återverkningar på arbetslöshetsfrekvensen och levnadsförhållandena för våra medborgarkolleger i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Tänk bara på deras arbetsförhållanden, deras tillgång på sysselsättning eller deras ställning i vårt samhälle.

I sin rapport för 2010 framhöll kommissionen med rätta de utmaningar som väntar oss när det gäller jämställdhet mellan män och kvinnor och betonade att denna kris måste förstås som ett tillfälle för oss att ompröva mäns och kvinnors särskilda roller i vårt samhälle, särskilt genom en strategi för deras fullständiga integrering i all politik. Detta jämställdhetsideal bör åstadkommas genom konkreta, varaktiga åtgärder särskilt beträffande utbildningen.

Vi betonar kvinnornas roll i beslutsfattande ställningar, vilka traditionellt har varit reserverade för män. Stödet för jämställdhet involverar också att bekämpa våldet mot kvinnor. Alla former av fysiskt, sexuellt eller psykiskt våld, hur allvarligt det än är, måste bekämpas och fördömas. Att bekämpa könsbaserat våld för med sig att starta kampanjer för att öka kunskapen och att undervisa barn och ungdomar om detta vålds ohyggligheter.

  Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande eftersom man i det betonar behovet av att prioritera avskaffandet av löneskillnaderna mellan män och kvinnor och förespråkar principen om ”lika lön för lika arbete”. Jag röstade också för det eftersom man där uppmanar kommissionen, rådet och medlemsstaterna att prioritera bindande åtgärder i stället för icke-bindande strategier om jämställdhet mellan könen och att ägna extra uppmärksamhet åt grupper av utsatta kvinnor: kvinnor med funktionshinder, äldre kvinnor, migranter, lesbiska, bisexuella och transsexuella kvinnor, kvinnor som tillhör etniska minoriteter och kvinnor med liten eller ingen utbildning alls och med många anhöriga beroende av deras vård, kvinnor med funktionshinder och ensamma mödrar.

Man erkänner också behovet av att kvinnor får kontroll över sina sexuella och reproduktiva rättigheter, särskilt genom enklare tillgång till preventivmedel och abort. Jag skulle också vilja fördöma allt våld mot kvinnor. Tyvärr är detta betänkande nödvändigt denna 8 mars 2011.

  Erminia Mazzoni (PPE), skriftlig. – (IT) Den årliga rapporten om jämställdhet mellan kvinnor och män i år lyfter fram effekterna av den ekonomiska krisen på den kvinnliga befolkningen och framhäver särskilt när de påverkar befintliga kritiska områden.

Mariya Nedelcheva har valt att följa förslagets väg och inte bara kravens och diskrimineringens. Utgångspunkten för en målinriktad aktion är en analys av ekonomiska data från den kvinnliga arbetsmarknaden som alla är negativa. Underlaget från tidigare undersökningar visar att kvinnors större socioekonomiska svaghet har en inverkan på ekonomin i stort och ger upphov till kvantifierbara förluster för systemet. Av detta följer att man bör tillgripa ett tillvägagångssätt som även om det är tänkt att minska skillnaderna riktas mot den breda allmänheten eftersom det innehåller systemiska åtgärder.

Jag samtycker inte till den del av betänkandet där stödet för kvinnors sexuella rättigheter tas upp, särskilt inte där man på nytt bekräftar avsikten att göra aborter ”enklare” – särskilt mot bakgrund av parlamentets omröstning mot det muntliga ändringsförslaget från Sergio Paolo Francesco Silvestris – vilket syftade till att införa en hänvisning till skydd för det ofödda barnet. Detta är en känslig fråga som inte kan föreslås med slagord som är problematiska att tolka. Jag accepterar inte att kvinnornas frihet och uppnåendet av sociala framsteg sker genom abort.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Mariya Nedelchevas betänkande gör en smärtsam iakttagelse om EU:s framsteg med avseende på jämställdheten mellan kvinnor och män. Det är sorgligt att vi har varit tvungna att vänta till den 8 mars för att man ska komma ihåg att 50 procent av EU:s medborgare är kvinnor och att deras rätt till jämställdhet för närvarande nonchaleras i hela Europa.

Jag välkomnar detta betänkande på grund av dess uttalade önskan att införa bindande åtgärder för att genomföra lika rättigheter. Ändå beklagar jag att det skryter om Europa 2020-strategin och pensionering vid 64 års ålder och att det fastställer att ”familjen är hörnstenen i vårt samhälle”. Hörnstenen i vårt samhälle är medborgarskapet och lagen. Jag måste skarpt kritisera denna process, vilken försöker få oss att svälja antisociala och kulturellt regressiva piller som är sockrade med kraftlösa goda avsikter.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) I dag, tisdagen den 8 mars 2011, röstade jag för Mariya Nedelchevas betänkande om jämställdhet mellan män och kvinnor i EU. Detta betänkande pekar på problemet med de otillräckliga framsteg som gjorts av medlemsstaterna mot att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor. Av detta skäl uppmanar man i betänkandet medlemsstaterna att inrätta mekanismer för att bekämpa denna ojämlikhet.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Jämställdhet mellan kvinnor och män är en grundläggande princip i EU. Tyvärr kvarstår ännu i dag flera ojämlikheter mellan kvinnor och män. Dessutom har den finansiella, ekonomiska och sociala kris som vi upplever för närvarande allvarligt påverkat kvinnor när det gäller deras arbetsförhållanden, tillgång till arbete, deras plats i samhället och deras lön.

Jämställdhet mellan män och kvinnor i sysselsättningen måste verkligen bli en realitet. Jämställdhetspolitik måste absolut upprätthållas och framför allt får inte dess budget minskas. Jämställdhet mellan män och kvinnor måste också inbegripas i all politik i form av särskilda och varaktiga åtgärder särskilt på områden för utbildning, vidareutbildning och yrkesvägledning.

Kvinnor måste också spela en viktig roll i beslutsfattande miljöer, både i styrelser och i politiska funktioner. Slutligen kan jag inte låta bli att nämna det fruktansvärda gissel som fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld mot kvinnor utgör. Dessa avskyvärda brott måste bekämpas med all vår energi hur allvarliga de än är.

  Elisabeth Morin-Chartier (PPE), skriftlig. – (FR) Denna dag, hundraårsdagen av Internationella kvinnodagen, och vid tillfället för omröstning om detta betänkande om jämställdhet mellan kvinnor och män, undrar jag vilket samhälle som skulle kunna avstå från 50 procent av sin intelligens och 50 procent av sin energi.

Och ändå är det den värld som vi lever i, men vi vill inte ha det så längre. Jag skulle vilja att vi tillkännagav en allmän kampanj för jämställdhet. Om vi betraktar de summor som investeras i utbildningen av unga kvinnor kan vi se att klyftorna i människornas arbetsliv fortsätter att växa.

Det är oacceptabelt och därför stöder jag det betänkande som vi ska rösta om: det lyfter fram alla de svårigheter som kvinnor möter. Den strid som vi måste utkämpa är inte en strid om höger eller vänster, utan en kollektiv strid där alla, män och kvinnor, måste arbeta tillsammans.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för de artiklar som hänvisade till kvinnors rättigheter med avseende på reproduktiv hälsa och frihet till abort. Som parlamentsledamot från ett land där avbrytande av graviditet var förbjuden i mer än 25 år är jag fullt medveten om hur viktig denna rätt är och de allvarliga konsekvenser som det får om man ifrågasätter den.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Vad kvinnor verkligen behöver är en verklig frihet att välja i livet: de måste vara säkra på att inget av deras beslut får ett mindre värde. Ett viktigt steg i den riktningen skulle vara att införa särbeskattning inom familjen i alla medlemsstater så att bildandet av en familj inte blir en fattigdomsfälla. Att införa kvinnlig kvotering är emellertid en felaktig åtgärd. Vi behöver starta på områden där kvinnor är drabbade av en verklig nackdel: vi behöver betrakta ställningen som obetald vårdare, deltidsanställningar och den svåra situationen för många kvinnor som arbetar hårt för att klara av kraven från både familj och karriär. Detta betänkande behandlar inte någon av dessa frågor, vilket är skälet till att jag har röstat emot det.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Den årliga rapporten om jämställdhet mellan kvinnor och män för 2010 understryker behovet av ett europeiskt engagemang för att garantera jämställdhet mellan könen i en tid av ekonomisk kris som hotar att undergräva de insatser som hittills gjorts för att stödja kvinnors rättigheter. Arbetslöshet och lågkonjunktur riskerar att öka klyftan mellan män och kvinnor på arbetsplatsen. Därför betonar Mariya Nedelchevas betänkande de punkter där man kan arbeta för att förhindra diskriminering: att garantera finansiell och ekonomisk rättvisa för alla medborgare, följaktligen, med avseende på ersättningen, inkomster och pensioner; att arbeta för en ökning av kvinnlig kvotering för bättre representation och att trygga individuella rättigheter. Jag tror emellertid att när man gör det måste man respektera subsidiaritetsprincipen och några av de typiska nationella särdragen som jag tycker bör försvaras och skyddas.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Den aktuella situationen av allmän kris som vi nu upplever påverkar majoriteten av européerna, men kvinnorna mest allvarligt. I detta sammanhang kan man frukta att de stora, men tunga och plågsamma segrar som kvinnorna har vunnit i EU skulle kunna reduceras avsevärt, vilket bortsett från att det givetvis påverkar kvinnorna direkt och orättvist också skulle påverka våra samhällen som alltid är sundare och har mer stabila utsikter till framsteg när de garanterar jämställdhet mellan könen. Det är därför viktigt att fortsätta investera i jämställdhetspolitik, inte minst genom att genomdriva jämställdhet mellan män och kvinnor när det gäller arbetsförhållanden, inkomstnivåer, tillgång till arbete och deras plats i samhället i stort. Vad beträffar jämställdhetspolitik behöver åtgärderna ske från två olika perspektiv, vilka måste göras till och förbli ett komplement till varandra: ett där betingelser skapas utifrån och in för att jämställdhet mellan könen ska kunna existera och ett annat där betingelser skapas inifrån och ut för att kvinnor ska frigöras från vad som gör dem mindre värda. Samtidigt och trots att jag håller med om många av betänkandets uttalanden avstod jag från den slutliga omröstningen eftersom jag inte kan acceptera en allmän fri tillgång till abort, eller förutsättningen att abort är en preventivmetod, vilket det helt klart inte är.

  Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande eftersom man där framhäver behovet av att prioritera undanröjandet av löneskillnader mellan män och kvinnor och förespråkar principen om lika lön för lika arbete. Man uppmanar också kommissionen, rådet och medlemsstaterna att prioritera bindande åtgärder i stället för icke-bindande strategier om jämställdhet mellan könen och att ägna särskild uppmärksamhet åt utsatta grupper av kvinnor: kvinnor med funktionshinder, äldre kvinnor, migranter, lesbiska, bisexuella och transsexuella kvinnor, kvinnor som tillhör etniska minoriteter, kvinnor med liten utbildning eller ingen utbildning alls och med ansvar för anhöriga i sin vård, kvinnor med funktionshinder och ensamma mödrar. I betänkandet erkänner man också behovet av att kvinnor får kontroll över sina sexuella och reproduktiva rättigheter, särskilt genom enklare tillgång till preventivmedel och abort. Det fördömer också allt våld mot kvinnor. Detta är tyvärr ett betänkande som behövs den 8 mars 2011.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Mariya Nedelchevas betänkande om kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (FEMM) antogs med 366 röster för, 200 emot och 32 nedlagda röster. Förslaget till betänkande och det slutliga resultatet var bra från vår utgångspunkt. Positivt eftersom man antog följande: minskade löneklyftor mellan män och kvinnor till 0,5 procent till 2020; medlemsstaternas genomförande av principen om lika lön för lika arbete korrekt (punkt 27); tillämpning av sanktioner för motsträviga medlemsstater (punkt 27, ursprungligen ett ändringsförslag från Verts/ALE i FEMM-utskottet); bindande mål för att garantera lika representation för kvinnor och män (punkt 53); bindande mål för att garantera jämställdhet mellan män och kvinnor i ansvarsfulla positioner i företag, statlig administration och politiska organisationer (punkt 56); hälsovård och reproduktiva rättigheter, enkel tillgång till preventivmedel och tillgång till abort (punkt 67).

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Även om detta betänkande baseras på påståenden som är värda att godkännas tenderar det också att vilja erkänna särskilda kategorier av medborgare, i detta fall romska kvinnor, som anses särskilt missgynnade på grund av diskriminering. Vi är motståndare till att transformera kvinnors rättmätiga anspråk på uppmärksamhet och erkännande i arbetet när det gäller lika deltagande i arbetsmarknaden, lika lön och tillgång till ansvarsfulla poster, till rasdiskriminering.

Vi accepterar inte att medlemsstaterna ska ägna särskild uppmärksamhet åt kvinnor i EU-strategin för integrering av romer: för det första därför att en åtgärd som behandlar jämställdhet mellan kvinnor och män inte har någonting att göra med romer; och för det andra därför att när vi talar om människor som drabbas av diskriminering är det enligt vår åsikt de medborgare som drabbas av romernas ofta olagliga närvaro.

Därför och också med tanke på kravet att underlätta abort och införandet av kvotering för kvinnor röstar vi mot betänkandet.

  Birgit Schnieber-Jastram (PPE), skriftlig. – (DE) Angående punkt 66: enligt min åsikt går uttrycket ”enkel tillgång” för långt. Men å andra sidan måste möjligheten till abort lämnas öppen.

  Joanna Katarzyna Skrzydlewska (PPE), skriftlig. – (PL) När jag röstade i dag ställde jag mig bakom många viktiga bestämmelser i betänkandet om jämställdhet mellan kvinnor och män i EU – 2010. Jag skulle vilja särskilt uppmärksamma frågan om jämställdhet i näringslivet.

Detta är ett viktigt steg mot att garantera att kvinnors ställning är lika med männens på företagens ledningsnivå. Vårt mål är att inte göra kön till det enda kriteriet att ta hänsyn till när man utnämner personer som ska sitta i styrelsen. Vi är emellertid intresserade av att se till att ambitiösa kvinnor vars kvalifikationer är lika med deras manliga rivalers väljs för poster som vanligtvis bara innehas av män, eftersom detta, som forskningen visar, kan bidra till bättre och mer hållbar förvaltning av företagen och som en följd av det till bättre finansiella resultat.

  Bogusław Sonik (PPE), skriftlig. – (PL) Jag röstade för att anta den resolution som föreslås i Mariya Nedelchevas betänkande eftersom jämställdhet mellan könen enligt min åsikt är en prioriterad fråga. Jag håller med om de slutsatser som framförs av föredraganden som anser att åtgärder i kampen mot detta problem bör ökas på EU-nivå, till exempel genom att skapa lämpliga strategier och finansiera instrument. Jag anser att de lösningar som föreslagits angående utbildning och kommunikation är särskilt värdefulla, liksom de som syftar till att undanröja löneskillnader och trygga tillgång till ledande befattningar.

Emellertid fortsätter huvudinitiativet på detta område att ligga hos medlemsstaterna. Parlamentets roll, som företrädare för EU-medborgarna, är att utöva tryck på både regeringarna och kommissionen samt rådet så att konsekventa och effektiva åtgärder vidtas inom ramen för en dialog med de organisationer som är involverade i kampen för jämställdhet mellan könen.

Frågan om lika rättigheter debatteras för närvarande ännu mer vitt och brett i Polen men trots införandet av jämställdhet i röstlängder återstår fortfarande mycket att göra, till exempel på det sociala området. Enligt min åsikt skulle ett incitament från EU vara särskilt värdefullt för mitt land.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande som syftar till att ta itu med ojämlikheten mellan könen inom medlemsstaterna. Det är tråkigt att behöva notera att mina brittiska kolleger på hundraårsdagen av Internationella kvinnodagen valde att inte stödja detta betänkande.

  Michèle Striffler (PPE), skriftlig. – (FR) Betänkandet om ”jämställdhet mellan kvinnor och män i EU – 2010” är särskilt viktigt eftersom vi i dag firar hundraårsminnet av Internationella kvinnodagen. Det står alldeles klart att det fortfarande finns avsevärda skillnader mellan män och kvinnor i EU. Det är nödvändigt att kräva att man fastställer bindande mål för att kunna garantera lika representation av män och kvinnor på politiska ledande poster och också i företagen. Därför röstade jag för detta betänkande.

  Alf Svensson (PPE), skriftlig. − Vid dagens omröstning om jämställdhet mellan kvinnor och män i EU under 2010 röstade jag emot. Detta på självaste Internationella kvinnodagen! Flera av mina kollegor i EPP-gruppen och i andra grupper röstade också emot initiativbetänkandet – alla med sina skäl. Låt mig kort redogöra för mina. De mest problematiska punkterna för mig är de som förespråkar bindande mål för medlemsstaterna gällande könskvotering. Förutom att detta är ett övertramp av EU på medlemsstaternas självbestämmande, är jag även emot kvotering i sak. Som om inte kvinnor skulle duga att bedömas på sina personliga meriter, precis som män! Texten innehåller även formuleringar om minimiinkomster, vilket ju givetvis måste vara en fråga för arbetsmarknadens parter att behandla, och inte för politiker, vare sig på nationell eller internationell nivå. Sammantaget gjorde de punkter som jag refererar till ovan att jag valde att rösta emot betänkandet, som dock antogs av Europaparlamentet.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet om jämställdhet mellan kvinnor och män i EU under 2010. Fastän 59 procent av akademikerna i EU är kvinnor reflekteras denna andel inte i det politiska eller ekonomiska livet. I parlamentet är bara 35 procent av ledamöterna kvinnor, endast 15 procent av ledamöterna i nationella parlament är kvinnor och enbart 3 procent av styrelserna i de stora europeiska företagen har en kvinna på chefsposten. Representationsgraden för kvinnor är viktig eftersom denna bidrar till att uppmuntra kvinnor att planera för en karriär i politiken och att söka en position med politiskt, administrativt eller finansiellt ansvar. Det råder en löneklyfta på 17 procent mellan könen i EU och det finns inte tillräckliga möjligheter till barnomsorg tillgängliga för barn under tre års ålder. Detta innebär att unga mödrar är mer utsatta för tillfälliga arbetskontrakt eller risk för arbetslöshet. Jag kräver att vi vidtar åtgärder både på nationell nivå och på EU-nivå för att stödja entreprenörskap bland kvinnor och också för att underlätta tillgång till statlig och privat finansiering. Vi ber kommissionen att uppmana medlemsstaterna att i medier i allmänhet, och i reklammaterial av olika slag i synnerhet, stödja en bild av kvinnor som respekterar deras värdighet, den mångfald roller som de utför och deras identitet.

  Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade emot betänkandet eftersom man än en gång försöker införa abort bakvägen. För övrigt är det helt enkelt en rad plattityder.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag har röstat för Mariya Nedelchevas betänkande om jämställdhet mellan kvinnor och män i EU. Jämställdhet och lika behandling av könen är en grundläggande princip för EU. Emellertid visar den ständiga offentliga diskussionen om antalet kvinnor i affärsvärlden, den fortsatt stora skillnaden i lönenivåer och de många nackdelarna som drabbar kvinnor på arbetsplatsen att vi fortfarande har en lång väg kvar tills könen är jämställda. Medlemsstaterna uppmanas att se krisen som ett tillfälle att betrakta sin politik ur ett annat perspektiv och att öka sina insatser på detta viktiga område.

  Marina Yannakoudakis (ECR), skriftlig. – (EN) ECR-gruppen erkänner att den grundläggande principen om jämställdhet mellan män och kvinnor är inskriven i de europeiska fördragen och är något som varje EU-medlemsstat respekterar och försvarar. Samtidigt vill jag påpeka att vi inte kunde rösta för detta betänkande av flera särskilda skäl. För det första är vi fundamentala motståndare till att man på EU-nivå fastlägger införandet av mål och kvotering för kvinnor i vissa yrken; vi anser att detta är något som medlemsstaterna bör göra. För det andra är vi obenägna att acceptera samvetsfrågor i politiska betänkanden och anser att medlemsstaterna bör lagstifta om frågor som rör abort och preventivmedel. För det tredje bör frågor som rör sysselsättning, som pensioner, pensionsålder och lön, beslutas på nationell nivå och även om vi är helt för att undanröja löneklyftan mellan könen är det inte EU:s sak att fastställa preskriptiva mål.

Betänkande: Rovana Plumb (A7-0031/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för detta betänkande, där man betonar den allvarliga situationen för 17 procent av Europas kvinnliga befolkning som lever i fattigdom, särskilt mödrar och äldre kvinnor. Man betonar också att i 16 medlemsstater är kvinnor ännu mer drabbade av extrem fattigdom och att deras bidrag till ekonomin regelbundet undervärderas och är dåligt betalda. Man bör komma ihåg att ett av målen för Europa 2020-strategin är att minska fattigdomen och att det bara kan ske genom social- och sysselsättningspolitik, genom att förena arbete och familjeliv och genom att garantera att alla kvinnor har de medel som behövs för ett värdigt liv.

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Kvinnor utsätts alltmer för en fattigdomsrisk, särskilt när det gäller grupper av kvinnor med särskilda behov, som ensamma mödrar, kvinnor med funktionshinder och äldre kvinnor, vilka ofta har löner och pensioner som knappt ligger över existensminimum. Det är inte lönt att upprepa att man måste garantera ett lika stort deltagande av män och kvinnor på arbetsmarknaden för att förhindra och minska fattigdomsrisken. Tyvärr är det fyra gånger mer troligt att kvinnor arbetar deltid än män, att de ar visstidsanställda och att de är del av den svarta ekonomin som karakteriseras av frånvaron av anställningskontrakt. De frågor som rör feminisering av fattigdomen inbegriper emellertid inte bara arbete utan också bristen på barnomsorg och vården av de äldre.

Medlemsstaterna har ett ansvar för att genomföra särskilda program för att stödja den aktiva inkluderingen eller återintegreringen av kvinnor på arbetsmarknaden och särskilda möjligheter till livslångt lärande som syftar till att ge den skicklighet och kompetens som krävs. Samtidigt måste kvinnor med en eftersatt bakgrund garanteras lika tillgång till folkhälsoprogram och också till gynekologisk vård och förlossningsvård och till ordentliga bostäder, rättvisa, sport och kultur.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Denna resolution ger en analys av kvinnlig fattigdom som jag delar. Det råder inget tvivel om att denna arbetslöshet är förorsakad av den nuvarande ekonomiska krisen men den beror också på en mängd faktorer som stereotyper, löneklyftor mellan män och kvinnor, en dålig balans mellan familjeliv och arbetsliv, längre förväntad livslängd etc. I detta avseende är jag, liksom vår föredragande, glad över att ett europeiskt mikrofinansieringsinstrument har skapats. Dess syfte är att göra mikrofinansiering mer lättåtkomlig och tillgänglig för de kvinnor som tycker att det är svårt att komma in på arbetsmarknaden och önskar arbeta för egen räkning eller starta ett eget litet företag.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Historiskt sett är det kvinnor som löper störst risk att drabbas av fattigdom – särskilt ensamma mödrar och kvinnor över 65 års ålder. Man uppskattar att fattigdomsfrekvensen för kvinnor ligger på 36 procent jämfört med 11 procent för män. Inom EU löper äldre kvinnor störst risk – en 22-procentig fattigdomsfrekvens för dem jämfört med 16 procent för män – på grund av de svårigheter de möter med att få tillgång till social trygghet och pensionssystemet.

Jag röstade för detta betänkande. Föredraganden har rätt när hon säger att kvinnors fattigdom är dold eftersom kvinnor inbegriper två tredjedelar av den ”inaktiva” befolkningen. Jag välkomnar vad som sägs i betänkandet om att garantera att kvinnor som har vårdnaden om barn, patienter, äldre eller personer med funktionshinder inte drabbas på grund av denna omsorg som är livsnödvändig för familjen och samhället.

Det måste finnas ordentliga socialbidrag för dessa kvinnor när de blir äldre. Jag håller med om att Europa 2020-strategin måste förbättra lika representation och lika deltagande på arbetsmarknaden och stöder helt reformer av arbetsmarknads- och socialpolitiken för att säkerställa ekonomisk och social jämställdhet för kvinnor.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stödde detta betänkande. Fattigdom fortsätter att vara ett stort problem i EU och att bekämpa fattigdomen är ett av de fem mätbara mål som kommissionen föreslog för Europa 2020-strategin. Syftet med de integrerade riktlinjerna för Europa 2020-strategin (främja social integration och bekämpa fattigdom) är att skydda människor mot risken att bli fattiga, och detta gäller särskilt kvinnor och äldre som löper högre fattigdomsrisk än befolkningen i allmänhet. De sociala trygghetssystemen och sysselsättningspolitiken spelar en viktig roll när det gäller att minska den fattigdom människor drabbas av. Medlemsstaterna och kommissionen måste komma överens om mer effektiva åtgärder för att garantera de mest utsatta grupperna i samhället deras rätt till ordentlig utbildning, inklusive yrkesutbildning och universitetsstudier, vilket skulle ge dem bättre möjligheter att integreras på den aktiva arbetsmarknaden och hejda fattigdomsrisken.

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för denna text. I betänkandet föreslås flera åtgärder för att bekämpa fattigdomen bland kvinnor i EU. Jag stöder många av åtgärderna, bland annat att främja införandet av flexibla arbetstider för kvinnor och att minska löneklyftan mellan kvinnor och män när samma arbete utförs. Kvinnor är i en svår situation. De måste ta hand om hushållet, sina barn och sin man samtidigt som de arbetar. Kvinnor utsätts mycket ofta för diskriminering i arbetslivet eller för våld, vilket är stora och allmänt förekommande problem i hela EU. Läget är verkligen förskräckligt, särskilt i landsbygdsområden och för romska kvinnor. Under dessa omständigheter måste strukturfonderna användas för att inrätta program som förbättrar kvinnornas chanser att komma ut på arbetsmarknaden. Denna åtgärd måste underbyggas av ökad tillgång till mikrokrediter samt främjande och utveckling av kvinnors företagarkompetens.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Trots insatserna i kampen för jämställdhet mellan kvinnor och män, löper kvinnor i dag fortfarande högre risk för fattigdom (17 procent) än män (15 procent). Skillnaden är ännu större för äldre personer (22 procent för kvinnor jämfört med 17 procent för män). Kvinnornas högre risk för fattigdom beror delvis på löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Löneklyftan fortsätter att ligga på runt 18 procent i EU, vilket har konsekvenser på inkomsten under hela livet, på det sociala skyddet och på pensionerna.

I detta betänkande, som förtjänade mitt stöd, uppmanas medlemsstaterna att beakta jämställdhetsdimensionen i sina planer för återhämtning från lågkonjunkturen genom att främja och öka sysselsättningen bland kvinnor, systematiskt införa flexibla arbetstider i arbetslivet, lika lön för lika arbete samt se över skatte- och pensionssystemen.

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) Den ekonomiska och finansiella krisen nyligen har lett till en rad negativa konsekvenser som har påverkat levnadsstandarden och människors arbetsliv, i synnerhet kvinnornas. Deras situation framgår tydligt av statistiken: nästan 17 procent av Europas kvinnor lever i fattigdom.

Eftersom 2010 har utsetts till Europaåret för bekämpning av fattigdom och social utestängning anser jag att man i de åtgärder som vidtas under året bör beakta den risk för social utestängning som kvinnor löper jämfört med männen. Jag anser också att främjandet av en balans mellan arbetsliv och privatliv, så att de kvinnor som vill får möjlighet att fortsätta sin egen yrkeskarriär eller att arbeta heltid, bör vara ett viktigt inslag i bekämpandet av kvinnors fattigdom och i minskandet av de risker som kvinnor är utsatta för.

Strukturfonderna och särskilt Europeiska socialfonden är viktiga instrument för att hjälpa medlemsstaterna att bekämpa fattigdom och social utestängning. Jag vill därför uppmärksamma kommissionen på möjligheten att samfinansiera särskilda program för att främja aktiv integration eller återintegration av kvinnor på arbetsmarknaden eller utbildning inriktad på förvärvandet av särskilda yrkeskvalifikationer.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jag tänker inte rösta för detta betänkande. Inte på grund av dess mål, utan på grund av de metoder som min kollega beskriver. I Europa 2011 är fattigdom en utbredd företeelse. Inför den globala ekonomiska krisen har vissa grupper helt klart drabbats hårdare än andra. Jag är dock inte övertygad om att en strategi som bygger på kön eller särskilda grupper är den idealiska lösningen. Tvärtom måste ett problem av den här storleksordningen angripas genom att man skapar goda cirklar, som inte bara gagnar några få utan alla berörda.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom vi måste få bukt med den fattigdom bland kvinnor som har fördjupats på grund av lågkonjunkturen. Även om den ekonomiska och finansiella krisen har stor inverkan på arbetslöshetsnivån för både kvinnor och män, har krisen drabbat kvinnor hårdare. Under lågkonjunkturen sjönk lönerna dramatiskt inom sektorer där kvinnliga anställda dominerar eller så förlorade kvinnorna helt sitt arbete. På grund av de lägre lönerna kommer kvinnor när de blir gamla dessutom att få lägre pensioner och drabbas ofta av fattigdom. Fattigdomen bland kvinnor har blivit särskilt utbredd under lågkonjunkturen, i synnerhet fattigdomen bland ensamstående mödrar. Detta påverkar direkt fattigdomen bland barn, och 20 miljoner barn i Europa lever nu i fattigdom. Om inte särskilda åtgärder vidtas för att medverka till att fattigdomen bland kvinnor minskar kommer det inte att bli möjligt att minska fattigdomen bland barn. Jag vill framhålla att vi måste beakta jämställdhetsdimensionen i både den europeiska och den nationella lagstiftningen. EU:s medlemsstater bör utarbeta särskilda program för integration av kvinnor och för att hjälpa dem att återvända till arbetsmarknaden. Vidare måste alla kvinnor garanteras rätt till barnledighet. Tyvärr nedvärderas både moderskap och arbete i hemmet, omsorg om barn och äldre eller personer med funktionshinder, helt för närvarande. Jag hoppas att medlemsstaterna i framtiden kommer att vidta lämpliga åtgärder för att få bukt med fattigdomen bland kvinnor och värdesätta kvinnors bidrag till utvecklingen av familjen, samhället och ekonomin.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet, som antogs av kammaren i dag när vi firar hundraårsjubileet av Internationella kvinnodagen. Enligt färska uppgifter lever 17 procent av kvinnorna i Europa fortfarande i fattigdom, vilket förvärras av att de är missgynnade på arbetsmarknaden och när det gäller socialt skydd. Samtidigt är kvinnors bidrag till utvecklingen av familjen, samhället och ekonomin regelmässigt undervärderat och underbetalt.

Enligt kommissionens årliga rapport är kvinnor mer utsatta för fattigdomsrisk och följaktligen för social utestängning, särskilt bland äldre kvinnor för vilka risken att bli fattig var 22 procent 2008, jämfört med 16 procent för äldre män och 35 procent för ensamstående föräldrar och andra kategorier av kvinnor, exempelvis kvinnor med funktionshinder och kvinnor som tillhör etniska minoriteter. Jag instämmer särskilt i föredraganden Mariya Nedelchevas efterlysning av en bättre balans mellan arbetsliv och privatliv och ytterligare åtgärder för att stödja ensamstående mammor.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för den antagna resolutionen om att bekämpa kvinnors fattigdom genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder och en politik för socialt skydd. Jag vill dock påpeka att texten innehåller ett antal upprepningar och att jag är missnöjd med punkterna om sambeskattning och bidrag till vård av anhöriga, vilka strider mot den ståndpunkt som Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) har intagit.

  Andrea Češková (ECR), skriftlig. – (EN) ECR-gruppen erkänner att ett antal punkter i betänkandet är nödvändiga för att främja kvinnor på arbetsmarknaden, bland annat flexibla arbetstider, barnomsorg och mammaledighet, och vi välkomnar uppmaningarna att utplåna löneklyftan mellan kvinnor och män. ECR-gruppen anser dock att detta är politikområden som man bör ta itu med på nationell nivå, inte på EU-nivå. ECR-gruppen invänder mot en onödig och byråkratisk kvinnostadga och alla steg mot samordning av de sociala trygghetssystemen i EU. Vi bestämde oss därför för att avstå från att rösta vid den slutliga omröstningen om betänkandet och vi har röstat för de punkter som vi ansåg var viktiga, till exempel punkterna 34, 58, 60, 65 och 69.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att myndigheterna behöver ägna mer uppmärksamhet åt de utsatta grupperna i samhällen, till vilka kvinnor också hör. Den ekonomiska och finansiella krisen har berört hela befolkningen. En del av krisens hårdaste effekter har dock drabbat äldre kvinnor, kvinnor i landsbygdsområden och ensamstående mammor. EU och medlemsstaterna måste ta hänsyn till dessa förhållanden och bidra till att förbättra de sociala villkoren för dessa utsatta grupper. Målet att minska orättvisa löneskillnader mellan kvinnor och män med 1 procent varje år är i det sammanhanget motiverat och måste genomföras effektivt med hjälp av en rad olika instrument på både nationell nivå och EU-nivå.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Ett av de fem huvudmålen för Europa 2020-strategin är att bekämpa fattigdom och därför var det nödvändigt att analysera fattigdomen bland kvinnor i EU. I betänkandet framhålls orsakerna till och konsekvenserna av fattigdom bland kvinnor. Dessutom betonas den betydelse som uppnåendet av jämställdhet mellan kvinnor och män har för hållbar utveckling, sysselsättning, konkurrenskraft och social sammanhållning. För närvarande lever 17 procent av kvinnorna i EU i fattigdom och denna siffra har på senare tid ökat dramatiskt jämfört med fattigdomen bland män. Enligt betänkandet har därför fattigdomen feminiserats. EU och medlemsstaterna måste snarast hitta sätt att i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen bekämpa fattigdom i allmänhet och fattigdom bland kvinnor i synnerhet. Det behövs arbetsmarknadspolitiska åtgärder och insatser för socialt skydd som grundas på jämställdhet mellan kvinnor och män samt insatser för att göra det möjligt att förena familjeliv och arbete. En dialog behöver föras med arbetsmarknadens parter och det civila samhället för att medverka till att förverkliga ett allt mer jämställt samhälle.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) År 2008 beslöt Europaparlamentet och rådet att utse 2010 till Europaåret för att bekämpa fattigdom och social utestängning för att öka allmänhetens och medlemsstaternas kunskap om problemen med att bekämpa fattigdomen. I tider av kris, krig och folkmord är det kvinnor och barn som drabbas värst och därför behöver de uppmärksammas särskilt, både av samhället i allmänhet och av institutionerna i synnerhet. EU-institutionerna och medlemsstaterna är skyldiga att kämpa för att förbättra kvinnors levnadsvillkor och öka företagens kunskap så att kvinnor erbjuds bättre möjligheter, eftersom de är en viktig del av arbetsmarknaden. Det gläder mig att detta betänkande antogs. Det bekräftar att bekämpandet av fattigdom och social utestängning fortsätter att vara prioriterade frågor i EU:s politik. Jag hoppas att strukturfonderna kommer att förstärkas, särskilt Europeiska socialfonden, så att vi kan bekämpa fattigdom och utestängning i enlighet med målen för Europa 2020-strategin.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) När ett historiskt datum för kvinnors kamp för sina rättigheter framhålls kan man inte bortse från de många sociala problem som kvinnor och i synnerhet arbetande kvinnor möter: förvärrad arbetslöshet och otrygga anställningar med låga löner, löneklyftan mellan kvinnor och män samt diskriminering på grund av moderskap. Det blir allt vanligare att inkomsten går förlorad och kvinnor blir allt fattigare. Läget är särskilt kritiskt för kvinnor som är funktionshindrade, invandrare, arbetslösa och pensionärer eller har låg lön.

Konsekvenserna av åtstramningsåtgärder i vissa länder, exempelvis Portugal, Grekland och Irland, påverkar kvinnors liv som arbetstagare, medborgare och mödrar. Det gäller bland annat lönesänkningar, frysning av intagningen till universitetskurser, blockering av kollektivförhandlingar samt nedskärningar inom hälso- och sjukvård, utbildning, social trygghet och en rad olika former av stöd på det sociala området. Mångordiga utläggningar och försäkringar om goda avsikter räcker inte en dag som denna. Det som krävs är en verklig förändring av innehållet i den politik som ger upphov till en situation som denna.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Jag anser att det alltid är mödan värt att debattera, diskutera och hitta gemensamma lösningar på problem i kvinnornas värld. I betänkandet från min kollega Rovana Plumb från gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet hänvisas dock hela tiden till den romska befolkningen. Jag anser inte att det är en lämplig tonvikt. Det kommer säkerligen inte att vara till fördel för de arbetande kvinnorna i EU att det endast är romska kvinnor som behandlas. Jag röstade därför emot betänkandet.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom vi måste få bukt med fattigdomen bland kvinnor, som har fördjupats under den finansiella och ekonomiska krisen. Nästan 17 procent av kvinnorna i Europa anses leva i fattigdom. Att döma av indikatorerna för sysselsättning och socialt skydd har de strukturella orsakerna till fattigdom oproportionerligt stor effekt på kvinnor. Under lågkonjunkturen sjönk lönerna dramatiskt inom sektorer där kvinnliga anställda dominerar eller så förlorade kvinnorna helt sitt arbete. På grund av de lägre lönerna kommer kvinnor när de blir gamla dessutom att få lägre pensioner och drabbas ofta av fattigdom. Fattigdomen bland kvinnor har blivit särskilt utbredd under lågkonjunkturen, i synnerhet fattigdomen bland ensamstående mödrar. Detta påverkar direkt fattigdomen bland barn och 20 miljoner barn i Europa lever nu i fattigdom. Eftersom kvinnors bidrag till utvecklingen av familjen, samhället och ekonomin är regelmässigt underskattat och underbetalt är det viktigt att vidta åtgärder för att minska fattigdomen bland kvinnor.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Trots ständiga insatser och informationskampanjer fortsätter kvinnor att vara fattigare och oftare utsatta för diskriminering än män. Sådana förhållanden förekommer även i vårt demokratiska EU, som försvarar de mänskliga rättigheterna. Kvinnor tjänar mindre än män som utför samma arbete och de löper större risk att bli trakasserade. Det är oftast kvinnan som tar hand om barnen och som följaktligen inte har någon egen inkomstkälla eller pengar att använda för sin egen utveckling eller till något extra som belöning för en hård dag. De som uppfostrar kommande generationer och utbildar de unga som i framtiden kommer att styra oss, ge oss läkarbehandling, bygga våra broar och vårda oss på sjukhusen har inte skäligt betalt. Först och främst måste lagstiftningen ändras för att ge kostnadsfri tillgång till daghem och förskolor och möjlighet för unga mödrar att förkovra sig och så att det blir omöjligt att avskeda kvinnor direkt efter det att de har fött barn och återkommer från mammaledigheten. Läget är sämst för kvinnor på landsbygden. De bor i områden där inkomsterna är mycket lägre än genomsnittet inom EU och kanske till och med för det land de bor i. De har inte tillgång till kulturella tjänster och varor. Deras arbete är hårt och de har inte alltid möjlighet att till exempel ta semester. Det skrämmande perspektivet av en demografisk kris bör få oss att utan dröjsmål vidta åtgärder för att förbättra situationen för kvinnorna på vår kontinent.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) En viktig dag som denna som påminner oss om hur viktig kvinnans roll är i ett modernt samhälle är det inte mindre än vår moraliska skyldighet gentemot de tusentals kvinnor som lever i fattigdom att stödja detta betänkande.

Fattigdomsgränsen, otrygghet, otillräcklig lön, könsdiskriminering på arbetsplatsen: detta är tyvärr återkommande begrepp, inte bara i dag utan varje dag, som vi helst inte skulle vilja höra och inte se förknippade med kvinnor. Tyvärr är verkligheten någonting annat och siffrorna talar för sig själva. Inom alla yrkesområden, inom varje verksamhetsfält ser man en utveckling där kvinnor fortsätter att marginaliseras genom låga löner, social uteslutning och påtagliga svårigheter att få tillträde till ett normalt socialt liv.

Äldre kvinnor, kvinnor med handikappade barn, kvinnor med funktionshinder, kvinnor som inte kan hitta något arbete: de har mitt och mina kollegers stöd som röstade för detta betänkande så att vi i framtiden inte kommer att se uttrycket ”feminisering av fattigdomen” fortsätta dyka upp i medierna och i EU-statistiken.

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE), skriftlig. – (PL) Jag anser att Plumbbetänkandet om fattigdom bland kvinnor är ett stort steg mot att förbättra kvinnors situation i den moderna världen. Jag röstade därför för antagandet av dokumentet. De frågor som tas upp i betänkandet handlar inte bara om feminiseringen av fattigdomen, förenandet av familjeliv och karriär, bekämpandet av fattigdom bland äldre kvinnor och konsekvenserna av våld för kvinnors situation, utan även om att använda finansieringsgarantier, sysselsättningspolitik och socialt skydd som metoder att bekämpa fattigdom, vilket jag anser ytterst viktigt.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Även om fattigdom bland kvinnor sedan länge är en realitet har frågan först ganska nyligen börjat angripas på ett systematiskt sätt. Den rådande, ekonomiska, finansiella och sociala krisen i EU och resten av världen ger upphov till en rad negativa effekter som direkt påverkar kvinnors levnads- och arbetsvillkor och deras plats i samhället i allmänhet. Denna situation har gjort att behovet av ett jämställdhetsperspektiv på fattigdom hamnat högst upp på Europaparlamentets dagordning i betänkandet om fattigdom bland kvinnor. På global nivå är kvinnor fattigare än män. Detta är också situationen i varenda EU-medlemsstat, även om vi kan urskilja vissa skillnader beroende på land. Praktiskt taget 17 procent av kvinnorna i EU klassificeras som fattiga. Att döma av indikatorerna för sysselsättning och socialt skydd har de strukturella orsakerna till fattigdom oproportionerligt stor effekt på kvinnor. Samtidigt bör det sägas att kvinnors bidrag till utvecklingen av familjen, samhället och ekonomin regelmässigt är undervärderade och underbetalda.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Den rådande finansiella krisen leder till negativa konsekvenser som direkt påverkar kvinnors liv, arbete och plats i samhället.

I dag lever nästan 17 procent av Europas kvinnor i fattigdom. Varje politisk strategi bör föregås av en allsidig analys där man beaktar alla jämställdhetsaspekter: Vi anser att integrationen av kvinnor på arbetsmarknaden är av stor betydelse för att få bukt med fattigdom och social utestängning.

Främjandet av en balans mellan arbetsliv och privatliv, så att de kvinnor som vill får möjlighet att fortsätta sin egen yrkeskarriär eller arbeta heltid, är en av de viktigaste faktorerna för att minska kvinnors fattigdom och de risker som kvinnor är utsatta för.

Vi efterlyser fortsatta åtgärder för att stödja yrkesarbetande mammor, antingen genom att göra det enklare att hitta flexibla former av arbete när det gäller arbetstider så att kvinnorna kan fullgöra sina större familjeförpliktelser, eller genom att tillhandahålla lämpliga tjänster för barn, äldre och andra beroende familjemedlemmar.

Vi är övertygade om att Europa 2020-strategin kommer att främja jämställdhetsperspektivet genom att förbättra kvinnors representation och ett jämställt deltagande på arbetsmarknaden genom att bryta segregationsmönstren och se till att kvinnor är företrädda på högre befattningar.

  Barbara Matera (PPE), skriftlig. – (IT) Den dag då vi firar hundraårsjubileet av Internationella kvinnodagen röstar vi om två betänkanden om varför kvinnor fortfarande är marginaliserade och utestängda från samhället.

Kvinnor brukar löpa högre risk att bli fattiga, särskilt ensamstående mammor och kvinnor över 65. Bland de fem mätbara mål som kommissionen föreslog i Europa 2020-strategin finns att bekämpa fattigdom, vilket gör detta betänkande ytterst lägligt, särskilt när det gäller jämställdhetspolitik mot bakgrund av den ekonomiska och finansiella kris som tynger Europa.

Den enskilda kvinnans utsatta situation gör att hon löper större risk för fattigdom och social utestängning. Därför är den institution som vi företräder skyldig att införa de särskilda strategier och program som nämns i Rovana Plumbs betänkande.

  Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande. Alla indikatorer visar att kvinnor i genomsnitt är fattigare än män på global nivå. Under lågkonjunkturer blir människor som riskerar att bli fattiga mer sårbara och majoriteten av dem är kvinnor. I betänkandet erkänns att de åtstramningsåtgärder som vidtas i hela EU kommer att få särskilt förödande konsekvenser för kvinnor och särskilt för dem som redan drabbats av många nackdelar. För en betydande del av EU:s kvinnor över 65 år är pensionen en spottstyver.

Fattigdomen bland kvinnor är inte bara en följd av den senaste ekonomiska krisen, utan även en konsekvens av andra faktorer som följer av diskriminerande könsstereotyper, löneklyftan mellan kvinnor och män samt hindren för att förena familje- och arbetsliv, som är särskilt svåra för familjer med en ensam förälder. Resultatet blir en ”feminisering av fattigdomen”, som måste bekämpas med det snaraste.

  Véronique Mathieu (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser det mycket svårt att acceptera att 17 procent av kvinnorna fortfarande lever under fattigdomsgränsen i Europa. Den ekonomiska kris utan motstycke som just har drabbat EU har inte gjort annat är förvärrat detta beklagliga förhållande. Det är därför dags att understryka problemets betydelse och anta ett åtgärdspaket för att bekämpa fattigdomsgisslet. EU och dess medlemsstater måste hejda fattigdomen och den sociala utestängningen av kvinnor i Europa, särskilt genom att se till att kvinnorna har tillgång till kvalitetsutbildning och kvalitetsarbeten, genom att hjälpa dem att hitta en balans mellan familjeliv och arbetsliv och genom att bekämpa det våld som kvinnor ofta utsätts för. Jag stöder därför detta initiativbetänkande, där man tar upp en av de moderna demokratiernas misslyckanden: diskrimineringen av kvinnor.

  Erminia Mazzoni (PPE), skriftlig. – (IT) Fattigdom och jämställdhet är två motsatta variabler i ekonomiska prognoser. Åtgärder för att se till att kvinnor deltar fullt ut leder också till en allmän minskning av fattigdomen.

I Europa lever över 17 procent av den kvinnliga befolkningen i fattigdom. Den ekonomiska och finansiella krisen har påverkat – och kan komma att fortsätta att påverka – dessa siffror, som redan är nedslående. Bekämpandet av fattigdom anses inte alltid som en del av jämställdhetspolitiken och det minskar dess betydelse. Arbetet i de berörda utskotten understryker vikten av att beakta dessa samband och det är på den grunden som tänkbara åtgärder analyseras. De ryms utan vidare inom Europa 2020-strategin, där fattigdomsminskning är ett av fem mätbara mål.

Med utgångspunkt från de tre dimensionerna av fattigdom – kön, generation och geografiskt område – visar sig Rovana Plumbs betänkande vara exceptionellt gediget och uppfinningsrikt när det gäller att planera en process för att förutse antagandet av åtstramningsåtgärder för att bekämpa effekterna av krisen. De sju intresseområdena för att underlätta den nödvändiga systematiska uppläggning som beskrivs i betänkandet är väl underbyggt i detta avseende.

Förslagets positiva karaktär kan inte lämna kommissionen, rådet eller medlemsstaterna oberörda och jag förväntar mig en väl samordnad reaktion från dem.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Fattigdom bland kvinnor är ett verkligt allvarligt problem som EU måste lösa. Den krissituation som vi står inför gör det inte lättare att ta itu med detta allvarliga problem men vi måste anstränga oss mer för att lösa det. Eftersom bekämpandet av fattigdom är ett av huvudmålen för Europa 2020-strategin måste vi göra allt vad vi kan för att uppnå det, särskilt för kvinnor och inte minst för de mindre gynnade och för de äldre kvinnorna. Därför behövs det arbetsmarknadspolitiska åtgärder och en politik för socialt skydd där man försöker hitta lösningar för att göra det möjligt för kvinnor att förena familje- och arbetsliv. Det behövs också en dialog med arbetsmarknadens parter och det civila samhället för att uppnå ett rättvisare samhälle utan ojämlikheter.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) I dag den 8 mars 2011 är det den internationella kvinnodagen. Jag röstade för betänkandet eftersom förhindrandet och minskandet av den fattigdom som drabbar kvinnor är en viktig del av den grundläggande princip om social solidaritet som EU har antagit.

Kvinnors fattigdom är inte bara följden av den senaste ekonomiska krisen utan också en konsekvens av en rad faktorer som stereotypa könsroller, löneklyftan mellan kvinnor och män, de hinder som uppkommer av misslyckandet med att förena familje- och arbetsliv, kvinnors längre förväntade livslängd och mer allmänt av de olika formerna av könsdiskriminering, som huvudsakligen drabbar kvinnor.

I betänkandet uppmanas EU-medlemsstaterna att införa mekanismer för att bekämpa fattigdomen, som har ett kvinnligt ansikte, och jag röstade därför för texten.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Även om kvinnors fattigdom sedan länge varit ett faktum har den ekonomiska, finansiella och sociala krisen starkt förvärrat situationen och vi bevittnar en feminisering av fattigdomen. Fattigdom är ett område där klyftorna mellan kvinnor och män kvarstår. Kvinnors deltagande på arbetsmarknaden är ett av sätten att bekämpa fattigdom och social utestängning. Det bör också konstateras att vi samtidigt måste främja lika lön för lika arbete, lika tillträde till befattningar med ansvar samt också bevilja en individuell rätt till pensioner och social trygghet. Våld mot kvinnor, bland annat människohandel och sexuell exploatering, är ett allvarligt problem som vi måste göra vårt yttersta för att utplåna.

Förutom hälsoproblem och arbetslöshet är våld av detta slag alltför ofta en av orsakerna till kvinnors fattigdom. Vi måste fortsätta att ha ett starkt engagemang för jämställdhet och bekämpande av social utestängning genom särskilda och långvariga åtgärder som backas upp av tillräckliga ekonomiska resurser.

  Miroslav Mikolášik (PPE), skriftlig. – (SK) Problemet med fattigdom i Europa är en bestående negativ företeelse som drabbar många européer och särskilt kvinnor.

Allt fler kvinnor lider nöd och nästan 17 procent av kvinnorna lever under fattigdomsgränsen enligt de senaste undersökningarna. Kvinnors ställning i Europa fortsätter att vara otillfredsställande och läget försämras till och med på grund av den ekonomiska krisen och omstruktureringen av den offentliga sektorn, som sysselsatte det största antalet kvinnor före krisen.

Inom ramen för Europa 2020-strategin, som främst är inriktad på att minska fattigdomen med 25 procent, bör man enligt min uppfattning i högre grad söka efter och utveckla särskilda lösningar på problemet med fattigdomen bland kvinnor. Jag vill framhålla det ovärderliga bidrag som kvinnorna ger till en hälsosam utveckling av familjen och genom att uppfostra barn, vilket inte bör få påverkas negativt genom diskriminering av kvinnor eftersom sådana oönskade företeelser också har stor inverkan på själva samhället.

Jag stöder därför initiativ som leder till en minskning av de oberättigade skillnaderna och en förbättrad ställning för kvinnor i samhället, inte bara inom lagstiftningen utan även i vardagslivet.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Jag har grundligt granskat betänkandet. Jag vill framhålla huvudinriktningarna: bekämpa fattigdom bland kvinnor genom sysselsättningspolitik och politiken för socialt skydd, betydelsen av dialog med arbetsmarknadens parter om bekämpandet av fattigdom bland kvinnor, betydelsen av ekonomiskt stöd till bekämpandet av fattigdom. Det är ytterst betydelsefullt att parlamentet den 8 mars antagit så viktiga resolutioner, som ger en strimma av hopp om att orättvisan kan besegras! Jag röstade för.

  Elisabeth Morin-Chartier (PPE), skriftlig. – (FR) Jag stöder betänkandet om fattigdom bland kvinnor i Europeiska unionen eftersom det visar i vilken grad kvinnor är de som först drabbas av fattigdom. Jag uppmanar EU att vidta praktiska åtgärder för att minska löneklyftan mellan kvinnor och män.

Hur länge ska vi behöva fortsätta att acceptera att kvinnor har lägre lön än män? Varför ska en kvinna behöva arbeta i fem år för att tjäna vad en man tjänar på fyra år och framför allt varför ska hon behöva bli fattigare därför att hon har uppfostrat sina barn?

Detta är inte ett samhälle som jag vill lämna över till mina barn eller barnbarn. Otryggheterna i kvinnors arbetsliv väger alltför tungt på dem, särskilt när de når upp till pensionsåldern. EU måste främja en verklig politik för lika lön för att undvika att göra kvinnor ännu fattigare.

  Cristiana Muscardini (PPE), skriftlig. – (IT) Jag är särskilt upprörd över fattigdomen bland äldre ensamstående kvinnor. De har arbetat ett helt liv, bidragit genom att ta hand om en familj. Om de har yrkesarbetat får de en otillräcklig pension och om de bara får statlig pension är det ännu värre.

Pensionssystemen har inte varit givmilda mot dem. De kanske avbröt sitt yrkesarbete för att uppfostra barnen, och deltidsarbete har minskat deras inkomst under hela deras arbetsliv. De kanske var tvungna att ta hand om familjemedlemmar som var sjuka, gamla eller handikappade när välfärdssystemet inte räckte till. Detta är verkligen inte en avundsvärd situation.

Vi behöver inrätta program med hjälp av Europeiska socialfonden för att ge hjälp och stöd. Kommunerna bör ta ansvar för dessa frågor – antingen direkt eller genom icke-statliga organisationer – för att förbättra måluppfyllelsen för sina andelar av strukturfonderna. Bekämpandet av fattigdomen får inte fastna på statistikbyråernas skrivbord utan bör hamna på den förvaltningsnivå som är närmast de kvinnor som behöver hjälpen.

Det finns fortfarande alltför många kvinnor i EU med lägre lön än män, som är på jakt efter arbete och tjänster som kan hjälpa dem att uppfostra deras barn. Det finns fortfarande alltför många kvinnor som utsätts för våld, allt för många invandrarflickor som könstympas och det finns alldeles för många kvinnor som är ensamma, gamla och bortglömda.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Fattigdom bland kvinnor är ett tragiskt problem, särskilt i utvecklingsländer. Trots detta bör den indirekta strategi som förespråkas i betänkandet inte användas som ett sätt att lätta på medlemsstaternas invandringspolitik. Jag röstade därför emot betänkandet.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) EU måste ta tydlig ställning och ha planer som kan sättas in för att bekämpa den ekonomiska krisen. I detta fall handlar det om att skydda kvinnor mot risken för fattigdom, förhindra att de förblir en i grunden mer utsatt del av samhället än män och därmed sämre rustade att klara sysselsättningskrisen. För att uppnå Europa 2020-strategins mål att bekämpa fattigdomen, måste vi se till att kvinnor erbjuds ökad tillgång till resurser, förbättrad arbetsmarknadspolitik, ökad finansiering från Europeiska socialfonden samt möjlighet att uppnå en balans mellan arbetsliv och privatliv, utan att behöva ge upp sin roll som mödrar. Som jag redan har sagt om andra betänkanden som vi har röstat om i dag anser jag dock att när rekommendationerna genomförs bör subsidiaritetsprincipen respekteras och vissa typiska nationella särdrag försvaras och skyddas.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för betänkandet om fattigdom bland kvinnor i Europeiska unionen. Under den rådande ekonomiska krisen har de åtstramningsåtgärder som vidtas också negativa konsekvenser för kvinnor och ger dem en missgynnad ställning på arbetsmarknaden. I Grekland är risken för fattigdom bland förvärvsarbetande kvinnor 10 procent, vilket är mycket högre än för män, samtidigt som fattigdomen bland kvinnor är 36 procent mot 11 procent för män. Det grundläggande målet är att avskaffa löneklyftan mellan de båda könen och de ojämlikheter som den orsakar samt vidta åtgärder för att stödja arbetande ensamma mödrar genom att göra arbetstiderna mer flexibla. Medlemsstaterna uppmanas nu att om möjligt skapa nya arbetstillfällen för kvinnor och underlätta deras tillgång till högre utbildning så att de kan förvärva färdigheter och kvalifikationer och göra anspråk på arbeten av hög kvalitet.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Tillräckligt många undersökningar har genomförts och vi har tillräckligt exakta uppgifter för att kategoriskt kunna säga att generellt sett drabbar fattigdom kvinnor först och hårdare i alla samhällen från de rikaste – och inget har än så länge lyckats avskaffa själva fattigdomen – till de fattigaste, där fattigdomen breder ut sig som en smittsam sjukdom som berövar människor deras livsförväntan och livsförhoppningar. Vi behöver dock en djupare och mer specifik uppfattning om läget i de olika medlemsstaterna i EU så att vi kan handla på ett mer anpassat och effektivt sätt med hänsyn till det gemensamma målet att förebygga och minska fattigdomen bland kvinnor. Det är värt att betona fattigdomen bland kvinnor eftersom vi också har särskilda allmänna indikatorer som pekar på dess högre inverkan i ett samhälles sociala struktur: på grund av kvinnors grundläggande och permanenta roll i familjen har det bevisats att ju mer som investeras i deras utbildning och sociala befordran, desto mer utvecklas samhället socioekonomiskt. Bekämpandet av fattigdomen bland kvinnor är en moralisk skyldighet men också en social investering. Därför röstade jag för betänkandet om fattigdom bland kvinnor i Europeiska unionen.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (EN) EU har drabbats av en allvarlig ekonomisk, finansiell och social kris som påverkar oss alla, män som kvinnor. Den drabbar dock särskilt kvinnor på arbetsmarknaden och i deras personliga liv, eftersom det är mycket mer sannolikt att de har otrygga anställningar, att de blir övertaliga och de saknar sociala trygghetsförsäkringar. De åtstramningsåtgärder som har genomförts i hela EU har haft särskilt negativa konsekvenser för kvinnor, som dominerar inom den offentliga sektorn både som anställda och som mottagare av tjänster. Den grundläggande principen om social solidaritet som EU har förbundit sig till genom artikel 3 i EU-fördraget är en viktig faktor för att förebygga och minska kvinnors fattigdom. Den innebär jämställdhet mellan kvinnor och män, social rättvisa och skydd samt bekämpande av social utestängning och diskriminering. Kommissionen och medlemsstaterna bör vidta de åtgärder som krävs för att avskaffa ojämlikheter mellan kvinnor och män i arbetslivet inom ramen för Europa 2020-strategin. Jag förespråkar starkt införandet av ett mål om att minska löneklyftan mellan kvinnor och män med 1 procent per år för att uppnå målet om en 10-procentig minskning till 2020. Jag vill också framhålla behovet av positiva åtgärder för att öka kvinnornas representation i beslutsfattande politiska och ekonomiska organ och arbetsgivarorganisationer.

  Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande. Alla indikatorer visar att kvinnor i genomsnitt är fattigare än män på global nivå. Under lågkonjunkturer blir människor som riskerar att bli fattiga ännu mer sårbara och majoriteten av dessa är kvinnor. I betänkandet erkänns att de åtstramningsåtgärder som vidtas i hela EU kommer att få särskilt förödande konsekvenser för kvinnor och särskilt för dem som redan är drabbade av många nackdelar. För en betydande del av EU:s kvinnor över 65 år är pensionen en spottstyver. Fattigdomen bland kvinnor är inte bara en följd av den senaste ekonomiska krisen, utan även en konsekvens av andra faktorer som följer av diskriminerande könsstereotyper, löneklyftan mellan kvinnor och män samt hindren för att förena familje- och arbetsliv, som är särskilt svåra för familjer med en ensam förälder. Resultatet blir en ”feminisering av fattigdomen”, som måste bekämpas med det snaraste.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Plumbbetänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män antogs av majoriteten. Vi stödde många punkter för vilka gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet, Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa begärde en separat omröstning. Dessa punkter var huvudsakligen upprepningar. Det slutliga resultatet är också OK. Resultatet var positivt eftersom följande antogs: att utrota bristande jämställdhet som ett led i Europa 2020-strategin (punkt 38), full lön under mammaledighet så som antogs i Estrelabetänkandet, 20.10.2010, (punkt 39), ökad representation av kvinnor i beslutsfattande politiska och ekonomiska organ och arbetsgivarorganisationer. Allmännyttiga tjänster av hög kvalitet (punkt 43) bör också vara förenliga med heltidsarbete. Men resultatet var också negativt eftersom jämställdhetsdimensionen i återhämtningsplaner (punkt 15) inte antogs.

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PL) Jag stödde betänkandet om fattigdom bland kvinnor i Europeiska unionen. Under de senaste tio åren har antalet kvinnor som lever i fattigdom ökat oproportionerligt i förhållande till antalet män. Över 84 miljoner EU-medborgare lever i fattigdom, varav över hälften är kvinnor. Detta är resultatet av både den ekonomiska krisen och de skillnader som finns mellan kvinnors och mäns löner, svårigheter att förena familjeliv med yrkesarbete, en längre genomsnittlig livstid och olika typer av könsbetingad diskriminering, som främst drabbar kvinnor. Jag efterlyser kraftfulla åtgärder både på EU-nivå och i alla medlemsstaterna för att bekämpa lönediskriminering och trygga tillträdet till attraktiva erbjudanden om anställning. Jag betonar att lagstiftningen behöver skärpas för att avskaffa löneskillnader mellan kvinnor och män. Det finns fortfarande påtagliga skillnader i detta avseende. Män tjänar i genomsnitt 20 till 25 procent mer än kvinnor och detta leder till höga fattigdomsnivåer bland ensamstående kvinnor, pensionerade kvinnor och änkor. Det är viktigt att EU-program antas inom ramen för Europa 2020-strategin på området livslångt lärande och yrkesutbildning för kvinnor för att öka sysselsättningsgraden bland kvinnor. Dessa program bör i stor utsträckning koncentreras på yrken som kommer att vara viktiga i framtiden och på att eliminera de stereotypa könsmönster som fortfarande finns på utbildningsområden som domineras av kvinnor eller män samt på att avskaffa traditionella modeller i utbildningsprogrammen.

  Bogusław Sonik (PPE), skriftlig. – (PL) Feminiseringen av fattigdom är en företeelse som påträffas och konstateras allt oftare både inom och utanför Europa och orsaken är bland annat ålder, familjeansvar, etniskt ursprung och våld mot kvinnor. Den höga andelen kvinnor som har anställningar med låg lön eller deltidsarbete innebär att fler kvinnor än män lever på gränsen till fattigdom.

Forskningen på EU-nivå om företeelsen bör utökas, eftersom forskning kommer att göra det möjligt att fastställa exakta och effektiva metoder att bekämpa fattigdom och social utestängning bland kvinnor. Grundmetoden för att hjälpa kvinnor att bryta sig loss ur fattigdom bör vara att lägga till ett motsvarande fokus på sysselsättningspolitik (flexibla anställningsmetoder, yrkesvägledning, tillhandahållande av utbildning för att ge högre kvalifikationer samt åtgärder inriktade på kvinnor som bor i landsbygdsområden).

Utbildning spelar också en mycket viktig roll i bekämpandet av problemet. EU:s finansiella potential bör utnyttjas för detta ändamål och särskild tonvikt bör läggas på att knyta jämställdhetsfrågor till planerna för att ta oss ur den ekonomiska krisen och effektivt genomföra Europa 2020-strategin. EU-åtgärder på området bör vara ett uttryck för social solidaritet.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stödde betänkandet i vilket man erkänner att fler kvinnor är drabbade av fattigdom inom EU och att vi behöver arbeta tillsammans för att ta itu med detta. Det var en besvikelse att de brittiska konservativa återigen motsatte sig detta betänkande på hundraårsdagen av Internationella kvinnodagen.

  Niki Tzavela (EFD), skriftlig. – (EL) Att bekämpa fattigdom är ett av de mål som föreslås i Europa 2020-strategin. Kvinnors fattigdom beror i stor utsträckning på diskriminering av kvinnor. Den senaste lågkonjunkturen har försämrat kvinnors ställning i samhället, ökat diskrimineringen av dem och fört dem närmare fattigdom. I sitt betänkande om fattigdomen bland kvinnor i Europeiska unionen har Rovana Plumb försökt att hitta effektiva lösningar för att förbättra kvinnors ställning i samhället i stort, vilket är anledningen till att jag röstade för betänkandet.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Kvinnor i EU tjänar i genomsnitt 17,5 procent mindre än män och detta procenttal har varit oförändrat under de senaste femton åren – det är på tiden att åtgärder vidtas för att få slut på denna löneskillnad. Lika lön för lika arbete är en princip som verkligen måste genomföras i medlemsstaterna så att kvinnor får rättvisa villkor. Det är viktigt att vi tittar på vilken effekt löneklyftan mellan kvinnor och män har för kvinnornas pensioner. I många fall är kvinnans rätt till pension en följd av hennes civilstånd som gift. Lika pension för kvinnor bör garanteras och därför stöder jag förslaget om att tillförsäkra kvinnor samma rättigheter när det gäller pensioner och social trygghet. Omkring 17 procent av alla kvinnor i EU lever under fattigdomsgränsen och det är viktigt att social- och arbetsmarknadspolitiken anpassas så att kvinnor garanteras en minimiinkomst och social rättvisa. Jag instämmer i uppmaningarna att EU bör tillhandahålla mer finansiering via Europeiska socialfonden för att hjälpa till att bekämpa fattigdom och social utestängning – det är viktigt att kvinnor blir helt integrerade på arbetsmarknaden.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag röstade för betänkandet om fattigdom bland kvinnor i Europeiska unionen. Kommissionens årsrapport för 2010 om jämställdhet mellan kvinnor och män visar att fattigdom är ett av de områden där de könsspecifika skillnaderna är uppenbara. Den ekonomiska, finansiella och sociala krisen har lett till en feminisering av fattigdomen. De successiva budgetnedskärningarna och omstruktureringen av den offentliga sektorn har framför allt hotat de arbeten där främst kvinnor är sysselsatta. Samtidigt har de åtgärder som regeringarna stött för att bekämpa krisen främst varit inriktade på de områden av ekonomin som domineras av män. Den analys av företeelsen ”feminisering av fattigdomen” som föredraganden efterlyser behövs därför med det snaraste så att lämpliga motåtgärder kan vidtas.

Betänkanden: Nedelcheva (A7-0029/2011) och Plumb (A7-0031/2011)

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) De båda resolutioner som utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män har lagt fram och som debatteras på hundraårsdagen av Internationella kvinnodagen är ett tecken på att parlamentet främjar och stöder likabehandling av kvinnor och män. Den lagstiftande församlingens talman påpekade faktiskt att det finns för få kvinnor i nationella parlament även om situationen är annorlunda för Europaparlamentet. Jag kan bekräfta att så också är fallet i Rumänien, som har skickat en högre andel kvinnor till den europeiska lagstiftande församlingen jämfört med kvinnornas representation i deras nationella parlament. Förutom att ta itu med denna situation, som kan betraktas som toppen av ett isberg, är det dock nödvändigt att vi för en dynamisk och realistisk politik för att utrota löneklyftan mellan kvinnor och män, ser till att fler kvinnor utses till beslutsfattande befattningar och ökar sysselsättningsgraden bland kvinnor, eftersom de är mer drabbade av arbetslöshet. Analyser visar att vi inte bara talar om behovet av likabehandling av kvinnor och män utan att en sådan politik skulle ha stor betydelse för ekonomin och öka BNP med 30 procent. Den genomsnittliga löneskillnaden mellan kvinnor och män är fortfarande 18 procent i EU. Jag gläder mig över uppmaningen till medlemsstaterna att införa lagstiftning om lika lön.

11. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 14.25 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: KOCH-MEHRIN
Vice talman

12. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

13. Förberedelser inför euroområdets toppmöte den 11 mars 2011 (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett uttalande av kommissionens ordförande om förberedelser inför euroområdets toppmöte den 11 mars 2011 (2011/2615/RSP).

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande.– (FR) Fru talman, ärade ledamöter! Vi upplever för närvarande en av dessa otroliga ögonblick då den historiska processen verkar accelerera. Vid vår tröskel, på andra sidan Medelhavet, har en frihetsvind börjat blåsa.

Detta är en så viktig och brådskande fråga att jag först av allt vill berätta för er att kollegiet just har godkänt kommissionens bidrag till att hjälpa länderna söder om Medelhavet i deras omställningsprocess och blåsa nytt liv i våra förbindelser med våra grannar i Medelhavsområdet. Jag ska tillsammans med baronessan Ashton redogöra för detta bidrag under Europeiska rådets extra sammanträde nästa fredag.

Män och kvinnor, och framför allt ungdomar, på den södra sidan om Medelhavet demonstrerar för närvarande sitt avståndstagande till auktoritära regimer och sina förhoppningar om politisk frihet och social rättvisa.

Vi är naturligtvis medvetna om den extremt komplicerade situationen och de utmaningar och svårigheter som den medför, men EU kan inte kosta på sig några tvetydigheter. Vi måste stå sida vid sida med dem som begär politisk frihet och respekt för den mänskliga värdigheten. Vi kan inte tolerera några tvetydigheter från EU:s sida. En regim som beskjuter sin egen befolkning har inte någon plats inom nationernas samfund.

Vi erbjuder dessa människor ett ”partnerskap för demokrati och delat välstånd” som vilar på tre pelare: demokratisk omvandling, medverkan av det civila samhället och solidarisk utveckling.

Vi är medvetna om de utmaningar som väntar oss. Att säga nej till diktatur garanterar inte automatiskt rättsstatsprincipen och demokrati. Vägen till demokratisk omvandling är aldrig lätt. Den kan ibland vara krokig och den är alltid mödosam. Europa måste dock stå sida vid sida med dem som strävar efter politisk frihet och social rättvisa.

Ärade ledamöter! Jag ska nu gå över till det andra mötet som kommer att hållas fredagen den 11 mars, det informella toppmötet mellan medlemsstaterna i euroområdet.

Krisen har visat precis hur beroende våra ekonomier är av varandra. Den har avslöjat vissa strukturella svagheter. Därför måste vi stärka vår ekonomiska styrning.

Kommissionen har sedan länge kämpat för ökad samordning av de olika ländernas nationella ekonomiska politik och starkare styrning i Europa. Vårt förslag är att vidareutveckla den ekonomiska pelaren i vår ekonomiska och monetära union. Vi framhöll denna punkt i vår rapport om de tio åren med euron, EMU@10. Sanningen att säga var dock vissa regeringar ytterst ovilliga att ansluta sig till en utveckling av detta slag.

I dag måste alla medge att det behövs en verklig europeisk styrning och dessutom påminner marknaderna oss ständigt om hur viktigt detta är. I sina slutsatser om arbetsgruppens arbete, under ledning av Europeiska rådets ordförande, kom medlemsstaterna därför fram till ett brett samförstånd om de förslag som kommissionen lagt fram om att stärka den ekonomiska styrningen – förslag som för närvarande diskuteras här i parlamentet och i rådet.

Vi uppnådde även en överenskommelse om att införa den europeiska planeringsterminen, som kommer att bidra till en ökad ekonomisk styrning genom att på ett tidigt stadium inbegripa inte bara varje medlemsstats budgetpolitik utan även dess ekonomiska politik och strukturreformer. Det var inom ramen för en förstärkt ekonomisk styrning som idén om en konkurrenskraftspakt nyligen dök upp. Syftet var att uppmana medlemsstaterna inom euroområdet att göra ytterligare insatser, i första hand enligt sin nationella behörighet, för att bli ännu mer konkurrenskraftiga.

Ekonomierna inom EU är mycket beroende av varandra och detta gäller ännu mer för ekonomierna inom euroområdet.

Bristande konkurrenskraft är ett verkligt problem för de länder som har gemensam valuta. Deras konkurrenskraft och konvergensen av deras ekonomier är viktigt för att garantera att ett starkt och stabilt euroområde kan komma till stånd, vilket är till fördel för hela EU.

Vi måste dock erkänna att denna idé har väckt en hel del farhågor: rädsla för ett EU i två hastigheter (euroområdet och de övriga), risken att förlora vissa aspekter av den ekonomiska återhämtningen ur sikte, som är precis lika viktiga som konkurrenskraft, och eventuellt även ett ifrågasättande av gemenskapsmetoden. Samtliga är befogade frågor och vi måste besvara dem otvetydigt. Det är en fråga om ömsesidigt förtroende och trovärdighet.

Ärade ledamöter! Jag blev också en smula överraskad över att behöva påpeka vid Europeiska rådets senaste möte den 4 februari att alla särskilda initiativ för konkurrenskraft och för euroområdet självklart måste överensstämma med fördraget.

I sina slutsatser beslöt Europeiska rådet följande: ”Inspirerade av det nya ramverket för ekonomisk styrning kommer stats- och regeringscheferna att vidta ytterligare åtgärder i syfte att höja kvaliteten på samordningen av den ekonomiska politiken inom euroområdet för att förbättra konkurrenskraften, vilket ska leda till en högre grad av konvergens utan att skada den inre marknaden.”

Jag var vidare mycket glad över att se att dessa slutsatser till sist innehöll en uttrycklig hänvisning till att dessa ytterligare framsteg måste göras ”i överensstämmelse med fördraget”. Ni kanske tycker att detta är självklart, men det är bättre att det sägs.

Europeiska rådet gav därför sin ordförande i uppdrag att i nära samarbete med Europeiska kommissionens ordförande genomföra ett samråd med medlemsstaterna i euroområdet för att fastställa vilka konkreta medel som krävs för att gå vidare med detta.

Samråden visade tydligt att medlemsstaterna i allmänhet är för att gemenskapsmetoden ska tillämpas.

(FR) Nu vill jag göra mycket klart de principer som enligt kommissionens uppfattning måste följas för en sådan konkurrenskraftspakt, som kanske hellre borde kallas en ”konvergens- och konkurrenskraftspakt” eftersom den innebär åtgärder i syfte att minska skillnaderna inom euroområdet och även inom EU.

Den första principen är att denna pakt måste genomföras enligt de villkor som föreskrivs i fördraget och inom det befintliga systemet för ekonomisk styrning. Då kan vi vara säkra på en verklig gemenskapsmetod. Historien och särskilt erfarenheterna av stabilitets- och tillväxtpakten har visat att det bara är gemenskapsmetoden som kan ge resultat som är demokratiskt legitimerade på EU-nivå och som är bindande och kan kontrolleras.

Pakten måste givetvis också respektera kommissionens roll. Detta är viktigt för att garantera objektivitet och oberoende i övervakningen av medlemsstaternas insatser, den inre marknadens integritet och hela gemenskapens regelverk samt upprätta en rågång mellan initiativ som tas inom euroområdet och initiativ för hela EU.

Jag insisterar också på Europaparlamentets roll i övervakningen av konvergens- och konkurrenskraftspakten eftersom kommissionen givetvis kommer att hålla parlamentet helt informerat.

Pakten måste också hållas öppen för andra medlemsstater som kanske vill delta i den och som inte är medlemmar av euroområdet. Jag anser att det är viktigt att undvika varje form av stratifiering av vår union. En stratifiering skulle strida mot just de solidaritetsprinciper som är kärnan i vårt gemensamma projekt.

För att en pakt – som inbegriper nationella åtgärder – ska vara motiverad måste den ge ett mervärde utöver det som har fastställts i samband med de framlagda förslagen om ekonomisk styrning. Jag vill påminna er om att medlemsstaterna enligt artikel 121 i fördraget ska samordna sin nationella ekonomiska politik. För en pakt av detta slag måste man också se till att den inre marknaden inte påverkas negativt utan att pakten snarare bidrar till att förstärka den. Pakten måste också respektera den sociala dialogen och knyta åtgärderna för konkurrenskraft till våra centrala mål, som är tillväxt och sysselsättning, just så som vi har formulerat dem i Europa 2020-agendan.

Konkurrenskraft är verkligen en viktig faktor för våra ekonomier. Det krävs konkurrenskraft för att befästa en sysselsättningsskapande tillväxt. Det är således viktigt att se till att pakten ger ett verkligt mervärde och inte leder oss bort från de väsentliga målen tillväxt och sysselsättning. Kärnpunkten för min del är tillväxt och sysselsättning. Det är därför som jag betonar tillväxt. Hållbar tillväxt för alla av det slag som står i centrum för Europa 2020-strategin.

Det är därför som jag är så angelägen om den sociala dimensionen eftersom de nödvändiga insatserna måste fördelas rättvist. På denna punkt fortsätter kommissionen att arbeta på ett förslag om beskattning av finansiella aktiviteter. Budgetkonsolidering och strukturreformer är viktiga för konkurrenskraften, men det är lika nödvändigt att investera i sektorer av framtidsbetydelse som forskning och innovation.

Vi bör också ha i åtanke att pakten bara är en del av vårt övergripande ansvar att trygga stabiliteten inom euroområdet. Framsteg måste göras inom alla andra områden som vi ansvarar för. Det vill säga att förstärka det europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentets effektiva finansieringskapacitet och bredda dess räckvidd som förberedelse för inrättandet av en permanent mekanism 2013 samt att under de närmaste månaderna införa striktare stresstest för banker. Allt detta kommer att bidra till ökad insyn, ökat förtroende och ökad trovärdighet.

Konvergens- och konkurrenskraftspakten kan således ge ett betydande bidrag om vi uppfattar pakten som en åtgärd bland flera inom ramen för alla insatser som har gjorts för att trygga stabiliteten inom euroområdet och som vi hoppas kommer att börja tillämpas från och med mars.

Pakten kan bli en viktig extra insats för en rättvis och hållbar tillväxt i Europa om den överensstämmer med gemenskapssystemet för styrning. Om så är fallet och om åtgärden genomförs i enlighet med gemenskapsmetoden, så som kommissionen och detta parlament önskar, då tror jag att konvergens- och konkurrenskraftspakten kommer att ge ett mervärde och kan bidra till att förstärka den ekonomiska och monetära unionens ekonomiska pelare. Det är vad detta parlament och kommissionen önskar. Kommissionen kommer inte att spara någon möda i det avseendet. Tack för er uppmärksamhet.

  Joseph Daul, för PPE-gruppen. – (FR) Fru talman, José Manuel Barroso, mina damer och herrar! Vilka lärdomar har vi dragit av finanskrisen?

Den lärdom som vi drog av andra världskriget var att våra nationer bör samarbeta med varandra och sluta att slita varandra i stycken.

Av Berlinmurens fall drog vi lärdomar om auktoritära kommunistregimer och vi kunde återförena vår kontinent kring värdena frihet, demokrati och en social marknadsekonomi.

Av terroristattacken den 11 september lärde vi oss att hitta en ny balans mellan säkerhet och frihet.

Av denna finanskris bör vi dra lärdomen att våra medlemsstater måste sluta betrakta allt samarbete på budget- och skatteområdet samt det sociala området som tabu. Jag vet exakt hur långt vi har hunnit. Inledandet av ett samarbete i år mellan de 27 länderna om deras budgetprioriteringar utgör i sig en viktig attitydförändring. De förordningar som vi har försett oss själva med för att göra finansmarknaderna mer etiska är också exemplariska men de förslår inte.

Min grupp efterlyser en överenskommelse mellan parlamentet och rådet före sommaren om att förstärka den ekonomiska styrningen. Min grupp vill också uppmana till insatser för samordning av sociala och skattemässiga frågor. Detta är huvudsyftet med konkurrenskraftspakten, vars ursprungliga version redan har reviderats för att bättre stämma överens med gemenskapens värden. Vi måste dock gå ännu längre och se till att både parlamentet och kommissionen utövar alla privilegier de har i detta avseende och där räknar vi med kommissionens ordförande.

Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) välkomnar och stöder dessa förslag, vilket även de nationella partiledarna gjorde i Helsingfors.

Mina damer och herrar! Hur kan vi förklara för våra medborgare att samtidigt som vi varje år i mitten av juli befinner oss i ett kritiskt finansiellt läge ska våra medlemsstater fortsätta att göra av med pengar som om ingenting var på tok? Hur kommer det sig att våra staters överskuldsättning är mer acceptabel, mer tolerabel och mer uthärdlig än våra hushålls eller företags? Jag har sett detta på företagsnivå. Krisen har lett till förlorade arbeten och familjetrauman. Det minsta vi kan göra är att dra lärdom av detta och kalla saker vid deras rätta namn.

Den första lärdomen är att vi inte längre bör ta lätt på den skyldighet som åvilar staterna – oavsett deras storlek – att respektera budgetgränserna.

Den andra lärdomen är följande: den europeiska solidariteten kan fungera om och endast om våra sociala och skattemässiga bestämmelser åtminstone är jämförbara. Detta innebär inte nödvändigtvis att de ska vara identiska – bara att de är jämförbara. För närvarande är detta långtifrån fallet.

Den tredje lärdomen är att EU måste utrusta sig med en europeisk stabilitetsmekanism för att skydda vår sociala marknadsekonomi.

Den fjärde och sista lärdomen är att även under en storm står EU fast och den europeiska integrationen blir allt starkare.

Våra amerikanska och japanska partner har skuldsättningsgrader som ligger långt över våra utan att, det måste sägas, vara särskilt oroade över det. Så kommer det dock troligen inte alltid att vara. För vår del är det nu dags att konsolidera vår ekonomi och vår konkurrenskraft. Nu är tiden kommen att arbeta för att skapa arbeten för framtiden. Nu är tiden kommen att kalla saker vid deras rätta namn. Låt oss inte missa den chansen!

  Martin Schulz, för S&D-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar – de få som fortfarande är kvar! I veckor har vi nu diskuterat en rapport från förbundskansler Merkel och president Sarkozy som av allt att döma aldrig har existerat. Trots att rapporten inte fanns hölls en presskonferens under Europeiska rådets toppmöte. Vi vet nu säkert att rapporten fanns och innehöll en del intressant läsning. Under tiden har dock innehållet i rapporten gått förlorad. Huvudpunkterna i rapporten kommer aldrig att uppdagas. Trots detta ska vi till sist få ett resultat, nämligen en utökning av säkerhetsnätet. En rapport som inte existerar med ett gäckande innehåll, som har presenterats vid en artificiell presskonferens har alltså lett till en utökning av säkerhetsnätet. Det är fantastiskt. Det är milt uttryckt en Kafkasituation. Det är inte rätt sätt att rädda euron.

Jag vill säga till kommissionens ordförande att jag anser att hans uttalande var bra. Det var bra eftersom han avslöjade att förslagen saknar social balans. Jag är ibland en smula förvånad: Tyskland kräver genom sin förbundskansler, tillsammans med de franska opinionsundersökningarnas guldgosse president Sarkozy, åtgärder som Tyskland självt aldrig har vidtagit i denna form. Den grekiska budgeten, och faktiskt alla budgetar var de än finns, ska skäras ned. Olli Rehn, håller du med mig om detta?

Vad gjorde Tyskland under sin djupaste kris? Tyskland uppfann en så kallad skrotningspremie, dvs. landet använde sin nationella budget till att finansiera ett system för att stabilisera bilindustrin. Subventionerade arbetstidsminskningar, som bidrog till att hålla arbetslösheten i Tyskland under kontroll, var en statlig intervention. Varför ska andra stater förhindras att införa liknande åtgärder för att klara sin speciella situation?

Kreditvärderingsinstitutet Moody’s nedgraderade nyligen Grekland till en plats under Vitryssland och Egypten. Man börjar verkligen undra om det finns några tecken på att ekonomin skjuter nya skott. Jag vet inte. Landet rankas till och med lägre än Vietnam. Ett drama av det här slaget utspelar sig alltid tre dagar innan Europeiska rådet håller ett toppmöte. Någonting liknande händer alltid tre dagar före Europeiska rådets möte. Folk lyssnar dock på vad Moody’s har att säga. Vet ni vad Moody’s säger? Moody’s säger att det kommer att nedgradera landets kreditvärdighet eftersom det inte längre klarar av att investera på grund av nedskärningarna och därför inte kan generera ekonomisk tillväxt.

Det vi talar om här är alltså en ”hårklippning”. Om ni tittar på mig inser ni att jag är klart kvalificerad att säga er att en hårklippning inte löser varje problem. Tvärtom faktiskt. Vad blir resultatet av hårklippningen? Syftet tycks vara att förbättra ett lands kreditvärdighet genom att tala om för dem som tillhandahåller kredit att de kommer att förlora alla nedskrivningar. Vad leder detta slutligen till? Till säkerhetsnätet naturligtvis. Det är därför som det är klokt att öka säkerhetsnätet och att göra allt vi kan för att stabilisera euron. Det är därför som själva pakten är helt rimlig. Men det finns dock en obalans där. Om kommissionsledamotens idéer tas in i pakten och den ekonomiska och sociala balansen återställs så som han föreslår, då kommer pakten att vara på rätt spår igen. Det är därför som jag välkomnar det utmärkta förslag som kommissionsledamoten har lagt fram.

Jag vill inte ägna mer tid åt att prata om frågan om institutionerna. I institutionella termer kan hela konceptet vara fel från början till slut. Om det nu omstruktureras så att alla operativa beslut kommer att fattas av lämplig ansvarig myndighet, dvs. kommissionen, och om den demokratiska legitimiteten säkras genom Europaparlamentets medverkan då är allt gott och väl. Även om vi fick en dålig start och det förekommit en del varningssignaler och utvikningar på vägen, ska säkerhetsnätet utökas, vilket är underbart. Tysklands liberala parti FDP har också anslutit sig, vilket är goda nyheter. Fru talman! Jag är säker på att ditt parti i Tyskland också kommer att stödja pakten, så att vi också har vunnit terräng där. Om vi nu kan fortsätta med att ge pakten ett passande namn, nämligen europakten, då kanske vi till sist har åstadkommit något som är mödan värd.

  Guy Verhofstadt, för ALDE-gruppen. – (FR) Fru talman! Först och främst anser jag att vi efter att i åratal inte ha accepterat tanken på en ekonomisk union nu kan säga att vi till sist accepterar tanken på en ekonomisk union vid sidan om en monetär union, vilket är ett steg framåt. Det gäller naturligtvis inte för Nigel Farage, men för alla andra är det ett steg framåt.

Fru talman! Trots detta anser jag inte att termen har använts på rätt sätt. Vad betyder ordet pakt? En pakt är ett avtal mellan stater. Ett avtal mellan stater är inte vad vi behöver. Det vi behöver är en unionsakt, ett initiativ på EU-nivå, inte en pakt mellan medlemsstater, som till sin natur är en mellanstatlig pakt. Det är alltså inte rätt term att använda eftersom den är missledande.

För det andra gäller det uppläggningen. Allting behöver inte vara på mellanstatlig nivå. Mellanstatlighet har aldrig fungerat inom EU. Lissabonstrategin var mellanstatlig och den misslyckades. När Tyskland och Frankrike underlät att respektera reglerna för stabilitetspakten under perioden 2003–2004, visade detta att den mellanstatliga uppläggningen inte var den rätta. Vi måste använda gemenskapsmetoden.

För det tredje anser jag att det som lagts fram är otillräckligt eller inriktat på mycket specifika åtgärder. Angela Merkels och Nicolas Sarkozys konkurrenspakt består av sex särskilda åtgärder. När det gäller exempelvis pensioner ligger fokus på pensionsåldern. Men pensionssystemet är mycket mer komplicerat än så. Det är inte bara en fråga om pensionsålder. Det handlar också om antalet år med pensionsavgifter, förtidspensioneringssystem och om det ska finnas en tredje pelare eller inte.

Det som vi behöver är därför inte sex specifika åtgärder i en mellanstatlig pakt, som aldrig kommer till stånd eller som inte kommer att fungera. Det vi behöver är en bred ekonomisk styrning (pensionssystem, arbetsmarknad, lönepolitik, skattepolitik) inom EU som beslutas av kommissionen och som tillhandahålls till medlemsstaterna via en konvergenskodex – det var den term du använde – så att de kan tillämpa reglerna i den konvergenskodexen. Det är detta som vi måste göra så snabbt som möjligt.

Jag har en blygsam begäran. Jag såg den rapport från den 25 februari som du utarbetat tillsammans med rådets ordförande. Jag anser att det nu är dags för kommissionen att utarbeta sitt eget initiativ. Det måste ske nu. Under de närmaste veckorna finns det fortfarande tid för dig att utarbeta dessa unionsakter för ekonomisk styrning och konvergens och lägga fram dem för rådet och Europaparlamentet. Det är sedan vår sak att besluta och stödja dig i detta sammanhang. Det som vi gör för närvarande är enligt min mening att vara reaktiva. I dokumentet från den 25:e – jag har det här – kan jag läsa

(FR) ”övervakning av stats- och regeringschefer”, ”stats- och regeringschefernas konkreta åtaganden”.

för ALDE-gruppen. – (FR) Det är inte så det ska fungera. Stats- och regeringscheferna ska inte utöva tillsyn över sig själva! Det har aldrig tidigare fungerat och det kommer inte att fungera i framtiden heller!

Slutligen, och det är min sista punkt, anser jag också att det är dags för José Manuel Barroso att så snart som möjligt lägga fram ett initiativ om en krismekanism för banker, inte på nationell nivå så som sagts utan på EU-nivå. Du har rätt att göra det eftersom du faktiskt är garanten för EU:s konkurrensbestämmelser och du har möjlighet att föreslå ett sådant initiativ.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag känner mig inte längre tvingad att säga någonting om konkurrenskraftspaktens en aning pinsamma historia. Det var ganska märkligt att höra att rapporten inte finns trots att den distribuerades i korridorerna i rådets huvudkontor i Bryssel. Som jag redan sade i Bryssel påminner det sätt på vilket fakta har bestridits i rådets byggnader om en socialist- eller kommunistregims dödsryckningar.

Som jag ser det har vi européer nu i månader upplevt något som är mer än en valutakris. Det är också en kris i våra nationella regeringars förmåga att gemensamt ta ansvar för problemet och följa en gemensam strategi som kan ta oss ur svårigheterna.

Om vi nu permanentar krismekanismen, hur vi än har åstadkommit den, då kommer vi att ha tagit ett steg framåt. När det gäller Grekland vill jag dock säga att det är självbedrägeri om vi tror att vi har krisen under kontroll. Det är också tydligt i Grekland att de ensidiga åtgärderna, som uteslutande koncentrerats på åtstramningsåtgärder och nedskärningar, inte fungerar. Landet måste också få möjlighet att göra investeringar. När ett land som Grekland skär ned så drastiskt på utgifterna måste det veta var dess inkomster ska komma från.

Jag är upprörd över att vi före Europeiska rådets möte denna vecka och i uttalanden som gäller rådets möte om fjorton dagar får höra från Tyskland att landet inte är berett att diskutera villkor för Grekland eller nödvändiga förändringar. Samma gamla misstag begås ännu en gång: ensidigheten och insisterandet på en enda metod. Om vi följer den modell som Guy Verhofstadt beskrev och beslutar om särskilda konsolideringsåtgärder kräver en ekonomisk union även att vi är beredda att visa verklig solidaritet. Grekland borde därför vänta sig mer av oss än vi har gett hittills.

Jag håller helt med Martin Schulz och de föregående talarna och jag vill göra det klart för alla i min grupp som har arbetat i många månader med denna fråga: gemenskapsmetoden är någonting speciellt. Vi behöver verkliga och begripliga beslutsprocesser i Bryssel så att medborgarna från Grekland till Danmark, i Tyskland och Spanien, litar på oss. Om vi verkligen skulle införa denna ”closed shop” som föreslås i konkurrenskraftspakten, som tänkts ut av ett litet antal regeringschefer, kommer vi att förlora diskussionen om tillit i EU. Detta är verkligen det som krisen alltmer handlar om. Jag kan endast hoppas att vi kommer att befrias från denna idioti och att rådet kommer att visa mer förnuft vid sitt möte.

Eftersom José Manuel Barroso nämnde hållbar tillväxt vill jag lägga till ytterligare en sak. Jag förstår inte varför en kommissionsledamot för energifrågor i Bryssel kan säga att ambitiösa klimatskyddsmål innebär en avindustrialisering i Europa. Tysklands miljöminister var i Bryssel för fjorton dagar sedan och lade fram en undersökning där man förutsåg att sex miljoner arbetstillfällen skulle försvinna i EU om vi sätter upp 30 procent som klimatmål. Det skulle innebära hållbar tillväxt. José Manuel Barroso måste stoppa Günther Oettinger.

  Vicky Ford, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! I en kris måste man ibland handla snabbt – och det är tydligt att euroområdet inte har tagit sig ur sin kris – men man måste också handla intelligent. Storbritannien återställde marknadens förtroende genom reformer för att kontrollera utgifterna och minska den nationella skulden. Det är nu huvudförslagen i konkurrenskraftspakten.

Europaparlamentets förfaranden tillåter inte snabba beslut men det finns förslag som lagts fram av parlamentsledamöterna som Europeiska rådet kanske har nytta av. I fråga om den irländska räntan förtjänar de av oss som lånat ut pengar till ett annat land en räntesats som avspeglar risken, men vi vill också ha tillbaka våra pengar. Jag har föreslagit ett förskottsbetalningsincitament, en bonus för att belöna tidig återbetalning. Inom ramen för paketet för ekonomisk styrning måste medlemsstaterna vara mer öppna om sina egna budgetar. Jag vill föreslå att samma sak ska gälla för skattebetalare som bidrar till EU:s budget.

Jag hoppas att våra nationella regeringar trots krisen kommer att lyssna till förslagen från denna kammare och arbeta tillsammans på ett konstruktivt sätt.

  Lothar Bisky, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman! Det gladde mig att José Manuel Barroso förstod den sociala dimensionen av frågan och har stött en social uppgörelse. Det kommer säkerligen att behövas. Jag ska inte upprepa mycket av det som mina kolleger har sagt eftersom jag håller med dem helt.

Jag är mycket skeptisk till den pakt som förbundskansler Merkel och president Sarkozy har lagt fram. Varför då? Därför att deras motiv för att lägga fram förslaget inte är särskilt tydliga. Att förslaget inte har någon giltighet är en helt annan fråga. De är båda skickliga strateger. Jag kan inte godta deras påstående att saker och ting helt enkelt hände på det här sättet. Jag förmodar att de menar just det som sägs där. Det är denna punkt som jag vill återvända till igen. Jag anser att detta är en mycket allvarlig sak. Även om de anser att denna bestämmelse om indexering av löner är det rätta svaret, är jag inte så säker på det. I klartext skulle man kunna hävda att en höjning av pensionsåldern också kan beskrivas som en sänkning av pensionerna. Det kommer att bli oerhört svårt att minska skulden. Trots allt finner även länder som Tyskland att det är mycket svårt. Jag kan förställa mig att Irland eller Grekland kommer att få enorma svårigheter här.

Jag är en smula skeptisk till vad man tror att man kan uppnå med den föreslagna lösningen. Jag förväntar mig öppenhet om detta. Du kommer att få parlamentets stöd om du gör din del av jobbet att öka öppenheten och ser till att det inte förekommer spel av detta slag bakom parlamentets rygg. Om dessa personer vill göra nedskärningar i den sociala tryggheten måste de säga det tydligt, i stället för att göra oräkneliga krumbukter för att nå ett mål som Barroso inte delar och som vi verkligen inte heller bör dela.

Vi är beredda att diskutera tanken på en samordnad ekonomisk styrning i EU med dig förutsatt att den ekonomiska styrningen är värd sitt namn, dvs. att den är demokratiskt uppbyggd och att den kommer att bidra till att skapa ett hållbart och socialt ansvarsfullt europeiskt samhälle. Vi är också beredda att diskutera ändringar av fördraget, till exempel en bestämmelse om sociala framsteg. Det som vi förväntar oss är dock mer detaljerad information på ett tidigare stadium och samråd. Detta är endast så som parlamentet kan övervaka den här processen. Det kan inte ske utan information!

  Nigel Farage, för EFD-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag uppskattade José Manuel Barrosos syn på världen av i dag men det blev kanske en aning mer ironiskt än han hade avsett.

Han talade om händelserna i Egypten och på andra håll och sade att det var underbart att befolkningen protesterar och vill ha demokrati. Jag vill påminna honom om att demokrati är en metod varigenom man röstar om vilka som ska styra och om man inte gillar vad de gör kan man göra sig av med dem, sparka ut dem och tillsätta någon annan. Det var ironiskt eftersom det han sade i nästa mening var ”och det är därför som vi i Europa inför eurokrisen måste förstärka gemenskapsmetoden”.

För medborgarna som ser detta – vilket de gör i allt större utsträckning – innebär gemenskapsmetoden att lagarna föreslås i hemlighet av byråkrater som inte är folkvalda – av personer som José Manuel Barroso. Jag vet att Europaparlamentet röstade på dig men du var den enda kandidat som man erbjöd oss. Det är inte demokrati!

José Manuel Barroso säger alltså dels att demokrati är bra, dels att vi inte kan ha demokrati i EU. Detta förstärktes av Guy Verhofstadt, som kommer från Belgien och anser att alla nationalstater bör avskaffas – vilket kanske hans egen mycket snart kommer att bli. Han säger att vi vill ha en ekonomisk union. Ingen har röstat om det. Ingen har blivit tillfrågad om de vill ha den. Han kan rösta för en union men befolkningarna i EU har inte röstat för den.

Det som bör diskuteras på toppmötet på fredag är Portugal. Efter räddningsinsatserna i Grekland och Irland är det ganska uppenbart att marknaderna sänder budskapet – ”kom in nummer tre, din tid är ute”. Portugisiska statsobligationer nådde 7,6 procent i måndags. Det vet José Manuel Barroso själv. Det var när avkastningen nådde 7 procent som Irland behövde lösas ut. I april hade vi också en gigantisk omsättning av den portugisiska statsskulden – ytterligare 20 miljarder euro som man tvingades omsätta. Låt oss komma ihåg att under de senaste sex månaderna har Europeiska centralbanken köpt upp 80 procent av Portugals statsskuld.

Vi kan inte fortsätta att vara en europeisk union som köper upp vår egen statsskuld. Om vi gör det kommer nästa skuldkris inte att inträffa i ett land utan vara en skuldkris i själva Europeiska centralbanken.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Martin Schulz (S&D). – (DE) Fru talman! Jag har en fråga till Nigel Farage även om jag antar att han inte kommer att kunna svara på den. Du hänvisar ständigt till Belgien som en nation som inte finns. Du sade detta till Herman Van Rompuy och nu har du sagt något liknande till Guy Verhofstadt. Vet du på vilken grund den belgiska staten bildades?

  Nigel Farage (EFD). – (EN) Fru talman! Jag är glad att Martin Schulz frågar mig detta.

Svårigheten uppkommer när man bildar en artificiell stat som rymmer flera språkgrupper – vilket uppenbart är fallet i Belgien. För en tid kanske man lyckas hålla samman den staten, men oavsett om det är Belgien, Jugoslavien eller Europeiska unionen kommer den inte att hålla om den har helt olika språk och kulturer. Anledningen till att du är så upprörd över Belgien och Herman Van Rompuy blev så upprörd över det och Guy Verhofstadt aldrig gillar det – stämmer inte detta Martin? – är att Belgien är ett mikrokosmos av hela det europeiska projektet.

  Martin Schulz (S&D). – (DE) Fru talman! Det tar bara 30 sekunder. Det är intressant att notera att företrädaren för ett parti som kallar sig för Förenade kungarikets självständighetsparti inte vet att Konungariket Belgien bildades på förslag av Förenade kungariket.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Proinsias De Rossa (S&D). – (EN) Fru talman! Jag hoppas att Nigel Farage inte blir förolämpad av en fråga från en medborgare från Irland. Får jag fråga honom vad som är grunden för Förenade kungariket? Så vitt jag vet består Förenade kungariket av de engelska, skotska, walesiska och nordirländska nationerna. Är inte det en union av nationer? En mycket stolt sådan, kanske jag får tillägga?

  Nigel Farage (EFD). – (EN) Fru talman! Det var en bra fråga. Martin Schulz har helt rätt i att Belgien var en brittisk uppfinning och ett brittiskt misstag. Vi har gjort många misstag under årens lopp. Vi har gjort en del saker rätt och andra saker fel, precis som ditt land Tyskland. Tysklands historia har aldrig varit snövit. Det tror jag du håller med om.

Du har helt rätt. Att hålla ihop Förenade kungariket har faktiskt varit mycket bekymmersamt. Irland gick ju sin egen väg, 1921 tror jag det var, när ett oberoende Irland upprättades. Du har rätt. Det är mycket svårt att hålla samman olika kulturer. Jag tror dock att unionen mellan England, Skottland, Wales och Nordirland fungerar för närvarande, eftersom det finns ett samtycke. Om det inte fanns ett samtycke skulle folk kräva folkomröstning och dessa nationer skulle bryta sig ut. Men min poäng är att i Europeiska unionen är det ingen som har den möjligheten.

  Corien Wortmann-Kool (PPE). – (NL) Fru talman! Rådet vill se ökade ambitioner så att vi kan förstärka konkurrenskraften och öka konvergensen. Det är naturligtvis bara lovvärt. Jag vill ansluta mig till dem som har berömt ordförande Barroso för att han har tagit upp handsken och kommit hit för att ge oss en förklaring om konkurrenskraftspakten, vilket till och med har lyckats få Martin Schulz på vänligt humör i dag. Det bör inte gå obemärkt förbi. José Manuel Barroso har tagit upp handsken tillsammans med ordförande Van Rompuy.

Det tycks dock vara en del svårigheter att sätta pakten i verket eftersom inte minst parlamentet måste ta itu med ett stort lagstiftningspaket. Det är första gången som parlamentet har rollen som medlagstiftare när det gäller ekonomisk styrning. Därför är det så viktigt att knyta samman saker eftersom det finns en del överlappningar. Mina damer och herrar! Här i kammaren har vi lagt fram 2 000 ändringsförslag och om vi tittar närmare kommer vi att se att praktiskt taget alla frågor som täcks av konkurrenskraftspakten avspeglas i dessa ändringsförslag. Det här parlamentet vill också se större ambitioner och det är just detta som oroar mig. Hur ska vi knyta konkurrenskraftspakten till Europa 2020-strategin? Kommer ordförande Barroso att aktivt använda vår initiativrätt för att knyta samman konkurrenskraftspakten och lagstiftningspaketet? I annat fall kommer kammaren att själv ta upp den kastade handsken i sin roll som medlagstiftare.

  Elisa Ferreira (S&D). – (PT) Fru talman! Jag kommer från ett land som har funnits i åtta sekler och som trots detta är intresserat av att det finns ett starkt Europa i denna globaliserade värld och ett Europa som klarar att göra affärer med Kina, Indien och Förenta staterna på jämlikt plan. Den kris som vi genomgår är inte en kris i euroområdet: den är en kris för euroområdet, som någon sade. Det beror på att en gemensam valuta bara kan fungera om det ständigt pågår ett tillförlitligt arbete för konvergens mellan de olika ingående områdena när det gäller tillväxttakt, avkastning och sysselsättning. Med andra ord när det finns en verklig konvergens. Hittills har vi arbetat på indikatorer för nominell konvergens, vilket inte alls är samma sak.

EU behöver snarast slutföra det som har påbörjats. För att slutföra det som påbörjats – i synnerhet den gemensamma valutan – behöver EU inrätta en stark stabilitetsfond: en fond som gör det möjligt för länder i svårigheter att genomföra denna konvergens med räntenivåer som är acceptabla och inte prohibitiva, och som inte tvingar dem att skära ned de strategiska investeringar som möjliggör konvergensen, så att de kan använda sin tillväxt till att betala tillbaka de lån som de har tagit i kristider.

Herr ordförande! Vi behöver en kommission som är aktiv, en kommission som deltar i uppbyggandet av denna stabilitetsfond, men också i euroobligationer och som lyssnar till det budskap som parlamentet återigen har lämnat i dag via den nya källan för egna medel, som måste bli en verklig förstärkning av en uppenbart otillräcklig budget. Vi har antagit Podimatabetänkandet där vi klart och tydligt förespråkar en skatt på finansiella transaktioner. För att överleva måste EU lägga om kursen nu. EU behöver ett starkt parlament men EU behöver också en kommission som kan agera i stället för att bara reagera: som tar de initiativ vi ivrigt väntar på, så att detta experiment inte går förlorat utan ger resultat.

  Sylvie Goulard (ALDE). – (FR) Fru talman, herr Barroso, herr kommissionsledamot! Mycket har sagts som jag instämmer i. Jag ska bara nämna tre ord.

Det första ordet är respekt: det var inte det här parlamentet som gjorde Europaparlamentet till medlagstiftare när det gäller ekonomisk styrning. Det var regeringarna som beslöt detta i Lissabonfördraget. Som föredragande anser vi att det inte är rätt att vi blir informerade om viktiga diskussioner om styrningspaketet via Google eller den engelskspråkiga pressen. Det första som jag vill be José Manuel Barroso om, och även Herman Van Rompuys kolleger som är närvarande i kammaren, är att respektera oss och låta parlamentet fortsätta sitt arbete.

Det andra ordet är demokrati. Sedan 1700-talet har vi aldrig sett ett demokratiskt system vägra en maktdelning på det sätt som Europeiska rådet gör nu. Maktdelningen innebär att det finns personer som fattar beslut och att det finns personer som kontrollerar. Med José Manuel Barrosos tysta samtycke håller rådet för närvarande på att ta på sig rollen som både beslutsfattare och kontrollant, dvs. att i princip inte göra någonting.

Det tredje ordet är effektivitet. Om vi fortsätter att vattna ur våra förslag på innehåll kommer vi att nå fram till den minsta gemensamma nämnaren, och det vet vi alla vad det är. Det är Lissabonstrategin! Den som under tio års tid inte har lett oss någonstans.

Vi vill fortsätta med vårt arbete. Parlamentet kräver att bli respekterat och kommer att försvara demokrati och effektivitet.

  Miguel Portas (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! För två veckor sedan analyserade den internationella pressen José Manuel Barrosos uttalanden om möjligheten att Portugal skulle vända sig till den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF), och ansåg att uttalandena utgjorde eller hade utgjort en uppmaning. Eftersom ordförande José Manuel Barroso helt visst är den person i kommission som bäst förstår läget i Portugal vill jag ställa tre frågor till honom för att få tre uppriktiga svar.

Den första frågan är vad Portugal vinner på att använda EFSF och Internationella valutafonden i dess nuvarande form som utväg.

Den andra frågan är vilka förändringar av EFSF som du anser är nödvändiga för att förhindra en upprepning av den nesliga situation som uppstod i Irland. Ett lån med prohibitivt höga räntenivåer, sänkta löner och fortsatt skattedumpning för storföretagen.

Den tredje och sista frågan är hur du anser att vi ska ta oss tillbaka till ett läge med tillit när alla penningpolitiska beslut – inte minst Europeiska centralbankens senaste beslut – fortsätter att skada de mest sårbara länderna genom att inteckna tillväxten?

  Jean-Paul Gauzès (PPE). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag kan inte annat än instämma i vad Sylvie Goulard just har sagt om grundförutsättningarna som innebär att samtidigt som vi är helt medvetna om behovet av effektivitet och snabbhet i beslutsprocessen anser vi att parlamentets medverkan är viktig. Det är endast på det sättet som våra medborgare, som vi är de valda företrädarna för, kan förstå vad som sker och som vi kan förklara det för dem.

Jag vill ta upp en mycket konkret punkt. Vi pucklas dagligen på av finansmarknaderna. Dessa finansmarknader som står för allting och ingenting befolkas ofta av unga människor som just har gått över från Game Boy till dator utan att tänka så mycket på saken och som ändå skrämmer slag på våra länder. Sättet att få marknaderna under kontroll är inte att eliminera dem. Jag tillhör inte en grupp som strävar efter att avskaffa marknaderna. Men vad är det som marknaderna strävar efter? De försöker undvika risker och spelreglerna på marknaderna är att föra risken vidare till någon annan. Detta innebär att en aktör aldrig känner sig lycklig så länge som det finns risker.

Om vi ska ha något inflytande över finansmarknaderna måste EU enligt min mening dra upp mycket tydliga riktlinjer, inte ändra kurs var och varannan dag och inte bolla runt med mängder av idéer som sedan aldrig sätts i verket.

Om vi ska få kontroll över den finansiella aspekten och detta är viktigt för våra länders ekonomiska stabilitet behöver vi kunna – och det är José Manuel Barrosos roll att ge denna drivkraft – sätta upp tydliga mål och tydligt visa vår avsikt att uppnå god ekonomisk samordning.

  Proinsias De Rossa (S&D). – (EN) Fru talman! Avsiktligt undvikande av ekonomisk styrning och banklagstiftning på både nationell nivå och EU-nivå har lett oss in i denna kris. Att det är en kris i fråga om sysselsättning, tillväxt, förlorade pensioner m.m. märker alla. Ordförande Barroso och inte minst kommissionsledamoten Olli Rehn behöver alltså inte övertyga mig om att det behövs ekonomisk styrning, att den måste vara stark och att medlemsstaterna, i synnerhet de som ingår i euroområdet, måste köpa in sig i det. Men vi måste övertyga befolkningen i EU om att det är nödvändigt och det ska vi göra genom se till att det är legitimt. Vi försäkrar oss om att det är legitimt genom att vägra att godta något förslag som inte bygger på fördragen och som inte bygger på gemenskapsmetoden.

Det kommer inte att vara acceptabelt om det uppfattas som om det är i ett, två, tre, fyra eller fem ekonomiskt mäktiga staters intresse. Detta är verkligheten. Det är således oerhört viktigt för unionens framtid att det som rådet kommer överens om vid sitt informella möte den 11 mars och i slutet av mars kan få brett stöd av EU:s befolkning.

Den irländska regeringen som just har valts i Irland har ett starkt mandat. Jag citerar från det program som just har antagits: ”Vi måste ta ett steg tillbaka från randen av nationellt obestånd ... Hittills har EU–IMF-stödprogrammet inte lyckats återställa förtroendet för den irländska ekonomin ... vilket avspeglar osäkerheten om räddningspaketet är ekonomiskt överkomligt”.

Jag vill avsluta med denna punkt om jag får lov. Det är en viktig punkt. Misslyckandet med programmet bidrar till den finansiella instabiliteten i det vidare euroområdet.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Sharon Bowles (ALDE). – (EN) Fru talman! Varje vecka är pressen full av nyheter om ett nytt eller ändrat förslag från ett land, Europeiska rådet och kommissionens ordförande. Jag lovordar ECB:s ordförande eftersom han har lyssnat på parlamentets diskussioner och betänkanden och förstått vår inriktning och övertygelse.

Konkurrenskraftspakten och dess utveckling är ett lysande exempel. Vi har redan en rikare väv av idéer i våra ändringsförslag till paketet för ekonomisk styrning och därför kommer vi inte att ha särskilt svårt att gå över till medbeslutande för att smälta samman resultaten av våra ståndpunkter i parlamentet och rådet.

Men vi bör varken plocka ut godbitarna från den inre marknaden eller fortsätta att missuppfatta den. Den inre marknaden handlar inte om en fästning med lika villkor på insidan. Det handlar om den yttre konkurrenskraft som en stor inre marknad kan generera och den är därför intimt förknippad med återhämtningssidan av den ekonomiska styrningen.

Vi behöver också en permanent finansiell stabilitetsmekanism som klarar av att utvecklas över tiden och som är föremål för styrning och prioriteringar. Den tyska befolkningen upprördes av frågan om transfereringsunionen och jag säger ”titta på det som er regerings förslag för med sig – rekapitalisering av banker och uppköp av statspapper på en sekundär marknad”. Det kommer att ta Tysklands banker tio år att erkänna sina värdeminskade tillgångar från krisen och detta gäller även statspapper. Tysklands banker kommer inte att möta nya internationella regler för bankkapital och därför bör överföringarna till tyska banker också vara en fråga som ni ställer. Det är därför som ni behöver mekanismen, precis som hela euroområdet gör.

Slutligen när det gäller våra räntenivåer måste en balans hittas mellan hållbarhet och moralisk risk.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Diogo Feio (PPE). – (PT) Fru talman! Svåra tider kräver modiga politiska beslut. Det är just därför som vi utför det arbete vi gör och också därför som jag gratulerar ordförande José Manuel Barroso till de idéer som han har berättat för oss om här. Europaparlamentet har också redan tagit klar ställning i ett antal betänkanden om eurofrågan och om behovet av stabilitet samt om tillväxtproblemet. Vi kan inte bara se till den ena sidan av argumentet.

För att ta oss ur krisen krävs bland annat att man i skötseln av den permanenta fonden beaktar de särskilda förhållandena i medlemsstater som för närvarande betalar allt högre ränta på sin statsskuld. Detta är en politik som också måste uppmärksamma konkurrenskraft, kreditförbättringar och en skattepolitik som kan vara positiv för att locka till sig investerare. Med andra ord allting som är förknippat med skapande av välstånd. Det är dock också av denna anledning som vi behöver fler EU-institutioner. Europaparlamentet har framfört sina ståndpunkter tydligt och inte via medierna. Detta är inte rätt tidpunkt för ideologiska beslut utan för att tänka på allmänheten. Vad den kräver av oss är kloka och snabba beslut.

  Jacek Saryusz-Wolski (PPE). – (EN) Fru talman! Det som vi står inför är inte en kris i euroområdet utan en kris i de offentliga finanserna i vissa medlemsstater som råkar ingå i euroområdet. Det hade lika gärna kunnat vara Ungern. Varför måste det då hållas ett exklusivt möte med euroområdets 17 statschefer utan att de andra inbjuds att delta? Varför skapa omotiverade skiljelinjer, som vi avskaffade för sex år sedan genom utvidgningen och varför skapa en union med två hastigheter?

Europeiska kommissionen under ordförande José Manuel Barrosos ledning är fördragets väktare. Vilken grund finns det i fördraget till denna uteslutning? Varför utesluta de villiga och dugliga? Varför inte tillämpa artiklarna 5 och 121 för att fördjupa samarbetet om skatte- och socialpolitiken? Varför inte tillämpa ett utökat samarbete inom ramen för fördragen och ge Europeiska kommissionen en central roll?

Den inre marknaden inbegriper 27 medlemsstater, vilket också konkurrenskraftsutmaningen gör. Rådets ordförande och Europeiska kommissionen bör vara en ledare för EU-27 och inte ett sekretariat för en utvald grupp medlemsstater.

  Roberto Gualtieri (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! I går kväll antog utskottet för konstitutionella frågor med en stor majoritet parlamentets yttrande om ändringen av fördraget för att införa en stabilitetsmekanism.

I yttrandet föreslås en ändring av Lissabonfördraget för att inrätta ett förfarande som både säkerställer fondens mellanstatliga natur och motiverar införandet av regeln i Lissabonfördraget. Det innehåller dessutom några tydliga förslag angående mekanismens funktionssätt i syfte att göra den förenlig med de uppgifter som EU-institutionerna har tilldelats i fördragen och med behovet av en verklig ekonomisk styrning, som helt enkelt inte skulle fungera om det var mellanstatligt.

För att använda en metafor som du, José Manuel Barroso, använde under den senaste debatten, föreslår parlamentet att denna mellanstatliga vagn placeras på spåret i ett EU-tåg och att kommissionen tilldelas sin rättmätiga roll som lokförare.

Vad anser kommissionen om parlamentets förslag? Är den beredd att hjälpa till att driva igenom dem under de kommande dagarnas förhandlingar?

(Talmannen avbröt talaren.)

  Pat the Cope Gallagher (ALDE). – (EN) Fru talman! Mitt land, Irland, är en liten öppen ekonomi med en stor koncentration av utländska direktinvesteringar. Företagsbeskattningen på 12,5 procent är viktig för att stödja vår ekonomiska återhämtning, bevara våra arbetstillfällen och öka sysselsättningen. Införandet av den låga företagsbeskattningen har lett till att åtta av världens främsta teknikföretag har sitt säte i mitt land. Alla eventuella försök att konvergera eller harmonisera företagsbeskattningen i EU skulle avsevärt skada Irlands förmåga att locka till sig utländska direktinvesteringar och följaktligen vår förmåga till ekonomisk återhämtning.

Det är viktigt att komma ihåg att Irland, precis som andra små ekonomier, geografiskt och historiskt är ett perifert land i Europa, och att låga skatter är ett verktyg för att komma till rätta med de ekonomiska begränsningar som kännetecknar ett perifert land. Jag vill ställa en fråga till ordförande Barroso. Kan du bekräfta att skattefrågor faller under de enskilda medlemsstaternas behörigheter i enlighet med Lissabonfördraget?

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! När vi firade Internationella kvinnodagen yttrade alla sig positivt om kvinnors rättigheter. När vi nu diskuterar ekonomiska och finansiella frågor är de finansiella intressena i den så kallade ekonomiska styrningen dominerande. I sin strävan att förstärka kriterierna i stabilitets- och tillväxtpakten tar man överhuvudtaget inte hänsyn till de enskilda ländernas särdrag, de omfattande ekonomiska skillnaderna, de sociala orättvisorna, arbetslösheten eller fattigdomen.

Följaktligen kommer en pakt om konkurrenskraft att förvärra alla de befintliga sociala problemen. Ni kommer dock också att uppleva arbetarnas, kvinnornas och ungdomarnas planerade protester i Portugal under de kommande veckorna, framför allt den allmänna sammanslutningen av portugisiska arbetares (CGTP) demonstrationer i Lissabon den 19 mars. Förhoppningsvis kommer detta att leda till att de nödvändiga förändringarna genomförs.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Fru talman! Jag vill börja med att påminna min kollega, kommissionens vice ordförande Günter Verheugen, om att EU inrättades genom ett avtal mellan oberoende suveräna stater som frivilligt beslutade att överföra vissa av sina befogenheter till en ny institution – EU – som de inrättade tillsammans för att gemensamt samordna förvaltningen av vissa utvalda befogenheter som tillhörde de suveräna staterna. Om de europeiska länderna beslutar att de vill inrätta en gemensam ekonomisk förvaltning inom ramen för EU-lagstiftningen måste det följaktligen vara ett fritt och frivilligt val från deras sida, och inte ett direktiv från Bryssel.

Om vi talar om en pakt, dvs. ett avtal mellan suveräna stater om ytterligare samarbete inom ramen för EU, är allt i sin ordning. Om det ska förekomma någon form av närmare samarbete inom den ekonomiska förvaltningen bör det givetvis först och främst prövas av euroländerna, som har förbundit sig att använda en gemensam valuta.

Låt oss dock inte ha falska förhoppningar. Den ekonomiska lagstiftningen och skattelagstiftningen skiljer sig åt i dessa länder och processen kommer därmed att vara ytterst komplicerad …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Fru talman! Tack för att du meddelade talarlistan i förväg. Precis som en gemensam pensionsålder kräver förslagen på en gemensam skatteunion att omsättningsskattesatserna och lönepolitiken samordnas. Det är ytterligare ett steg mot ekonomisk styrning och det är en grov kränkning av medlemsstaternas självbestämmanderätt inom skatteområdet. Det förvärras av att parlamentet inte kommer att ha någonting att säga till om i dessa frågor och att det var möjligt att stödja sig på artikel 136 i Lissabonfördraget. Angela Merkel och Nicolas Sarkozy kommer sannolikt att kunna driva igenom sina förslag, trots motstånd från andra länder i euroområdet.

Vad beträffar en förstärkning av räddningspaketet är det uppenbart att spekulanter kommer att kunna fortsätta utöva påtryckningar på de länder i euroområdet som inte har uppnått målen utan att behöva bära någon del av den uppkomna risken. Om det förekommer en kris kommer räddningspaketet att ställas till förfogande. Vinsterna kommer att privatiseras och förlusterna kommer att belasta allmänheten och spridas i hela euroområdet. José Manuel Barroso, du sade att tillväxten måste fördelas rättvisare. Jag vill fråga dig hur situationen ser ut när det gäller skuldförbindelser. Räddningspaketet kommer att leda till att bördorna fördelas ännu mer orättvist. Dessutom kommer det att orsaka sociala problem och omotiverat äventyra nettobidragsgivarnas välstånd.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (PT) Fru talman! Det ställdes några särskilda frågor om Portugal, som jag ska försöka besvara. Huruvida Portugal ska utnyttja den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) är de portugisiska myndigheternas beslut. Det är ett beslut som Portugal har rätt att fatta på egen hand eftersom det handlar om en statsskuld. Jag kan meddela er att givetvis sågs utnyttjandet av EFSF och Internationella valutafonden som en sista utväg. Det är uppenbart att om ett land kan undvika att utnyttja denna mekanism bör det göra det, eftersom utnyttjandet av räddningspaketet medför kostnader, inte bara i termer av anseende. Om ett land kan bör det följaktligen undvika att utnyttja denna utväg. Jag upprepar dock att det är upp till de nationella myndigheterna att besluta om de ska utnyttja räddningspaketet eller ej, eller åtminstone om de ska begära att det ska aktiveras.

För det andra, vad jag vill ska ingå i EFSF är inte en fråga om smak utan det är en fråga om politik. Vi i kommissionen arbetar aktivt tillsammans med medlemsstaterna, speciellt euroländerna, för att förstärka EFSF:s förmåga att bevilja lån och därmed utöka dess verksamhetsområde och öka dess flexibilitet. Vissa av dessa frågor är mycket känsliga från marknadssynpunkt, och enligt min mening är det inte särskilt klokt att tillkännage avsikter som inte är definitiva. Arbetet går dock framåt i euroområdet. Som ni vet har kommissionen tydligt framfört sitt förslag om att förstärka EFSF och utöka dess verksamhet, framför allt i sin årliga tillväxtöversikt.

Oavsett om denna politik bör eller kan förändras anser jag att den inte kan förändras när det gäller de mest utsatta länderna. Det skulle vara helt oansvarigt om länder med höga offentliga eller privata skulder i nuläget minskar sina insatser inom ramen för budgetkonsolidering och strukturella reformer. När ett land har höga skulder måste marknadens förtroende återupprättas, annars blir dess ekonomiska situation ohållbar. Om vi vill hjälpa de länder som i dag är mest utsatta bör vi följaktligen inte ge dem några illusioner eller orealistiska förväntningar. Tvärtom måste vi stödja alla deras förnuftiga insatser inom ramen för budgetkonsolidering och strukturella reformer. Det är det enda sättet att få marknadens förtroende på. Givetvis handlar det inte bara om det enskilda landets insatser, utan det krävs en gemensam insats från euroländerna. Detta håller på att utvecklas med mer eller mindre omfattande bidrag från de olika berörda parterna.

Kommissionen har gjort allt som står i dess makt för att uppnå ökade ambitioner. Som ni hedervärda parlamentsledamöter vet kommer kommissionen med förslag men i slutänden är det upp till medlemsstaterna, framför allt euroländerna, att fatta beslut, i synnerhet i frågor som helt och hållet faller inom deras nationella behörigheter och inte omfattas av fördraget, t.ex. EFSF.

(FR) Hur som helst vill jag säga till hela parlamentet att mycket av den kritik som jag har hört här i dag – även om de flesta stödde kommissionens allmänna strategi – riktade sig, om jag har förstått det hela rätt, till särskilda regeringar eller särskilda medlemsstater. Följaktligen är det inte min uppgift att tala för dem.

Det är på sin plats att påpeka att kommissionen har lagt fram en serie förslag på ekonomisk styrning. Vi har drivit våra regeringars ambitioner till sin spets. Inte ens när det gäller paketet om ekonomisk styrning, som jag och min kollega Olli Rehn lade fram, var medlemsstaterna beredda att acceptera de ursprungliga ambitionsnivåerna. Det är sanningen, vi lade fram lagstiftningsförslag.

Nu har en ny idé uppkommit, nämligen pakten om konkurrenskraft, som vi försöker – och jag vill vara mycket öppen och visa min respekt för parlamentet – att i så hög grad som möjligt införliva i gemenskapsmetoden.

Jag har helt öppet redogjort för kommissionens arbete för att göra denna idé angående konkurrenskraften användbar och skapa mervärde, såväl när det gäller tillväxt och sysselsättning – vilket, som jag redan har sagt, förblir en prioritering för kommissionen – som en förstärkning av styrelsesystemet. Givetvis finns det inte något behov av att kommissionen påminns om sin roll som fördragets väktare. Vi har ofelbart visat detta, oavsett om det handlar om frågor som rör den inre marknaden, konkurrens eller icke-diskriminering. Jag kan återigen garantera er att kommissionen inte tvekar att utnyttja alla medel som står till buds om vi anser att några principer eller regler i fördraget bryts genom beslut som Europeiska rådet eller vilken annan EU-institution som helst fattar.

Därför är vårt arbete av långsiktig natur. Det är ett allvarligt arbete som vi utför ansvarsfullt. Givetvis är det, som ni vet, en mycket känslig tid för oss, en tid då det första regeringarna undersöker på morgonen är hur deras statsskulder har spridits.

Därför är det som vi säger betydelsefullt. De förhoppningar vi skapar är betydelsefulla. Följaktligen är det kommissionens plikt att vara ambitiös och ansvarsfull och att lägga fram förslag som den vet kan komma att förverkligas, så att de inte bara blir någon form av reklamjippo som skapar besvikelse. Jag vill undvika detta, och kommissionen måste undvika detta. Vi måste undvika besvikelse eller faktiska motsättningar, såväl inom euroområdet som i hela EU.

Därför kan jag garantera er att kommissionen kommer att fortsätta att ha höga ambitioner. Kommissionen håller just nu på att berätta för alla regeringar att parlamentet måste engageras i denna pakt om konkurrenskraft. Kommissionen håller just nu på att berätta för regeringarna att den alltjämt måste ha en central roll i denna pakt om konkurrenskraft, inte på grund av institutionell lojalitet och inte på grund av institutionell egoism, utan eftersom – enligt min mening, vilket inte behöver sägas – kommissionen och gemenskapsmetoden är en garanti om vi vill undvika splittringar mellan euroområdet och övriga Europa. De är en garanti om vi vill undvika angrepp på den inre marknadens integritet eller om vi vill undvika ett ifrågasättande av andra mekanismer som stabilitets- och tillväxtpakten. De är en garanti om vi vill förbli europeiska inom ramen för EU och vara solidariska inom Europa.

Därför var jag mycket uppriktig och mycket öppen. Kommissionen genomför sitt arbete fullständigt öppet, och givetvis konstruktivt, för att försöka bevara en idé om att om det läggs fram väl och genomförs inom ramen för en gemenskapsmetod kan det ge mervärde till våra insatser inom styrningen, trots det som vissa av er påpekade. De insatser som våra regeringar har utökat, insatser som syftar till att samordna den ekonomiska politiken, har alltid varit en del av kommissionens och merparten av parlamentsledamöternas allmänna strategi.

Detta ger oss följaktligen en möjlighet. Om stats- eller regeringscheferna är beredda att engagera sig i samordningen av den ekonomiska politiken och även inom vissa områden som vi hittills enbart har sett som nationella befogenheter menar jag att detta bör välkomnas eftersom det ger mervärde till tillväxt och sysselsättning och eftersom det är förenligt med systemen för unionsstyre. Det är vad som står på spel.

Ur denna synvinkel anser jag att debatten har varit mycket givande. Dessutom menar jag att parlamentets meddelande har gått fram till rådet. Talman Jerzy Buzek överlämnade det förra gången han besökte Europeiska rådet. Jag anser att i viktiga frågor kommer både kommissionen och parlamentet bestämt att försvara gemenskapsmetoden i övertygelsen om att det är det enda sättet för EU att uppnå de mål vi har fastställt inom euroområdet och målen för stabilitet, tillväxt och sysselsättning i hela EU.

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det drama som än en gång spelas upp inför våra ögon håller på ett bli en smärtsam upprepning och det avslöjar själva grundbulten i EU, vem som i slutänden bestämmer reglerna och på vilka intressegruppers vägnar. I detta drama råder det som vanligt inte någon brist på huvudpersoner, bipersoner och statister. Den så kallade pakten om konkurrenskraft, som inrättades av Tyskland och Frankrike som en mycket tung belastning för alla de andra länderna i euroområdet, och som i början förnekades av sina upphovsmän, läggs nu fram och försvaras i parlamentet av kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Detta sker efter att Barroso under flera veckor tidigare hade kritiserat förbundskansler Angela Merkel för att inte ha erkänt kommissionens roll. Nu är det uppenbart vad kommissionens och dess ordförandes roll är. Nyss nämnda pakt, som ordförande Barroso säger att vi inte ska särskilja från målen för sysselsättning och tillväxt, är ett verkligt revanschistiskt korståg mot arbetstagarnas rättigheter och de sociala rättigheterna genom angrepp på löner, genom höjd pensionsålder, genom försök att ödelägga kollektivavtalen och genom en försvagning av de sociala rättigheterna. Det är också ett försök att påtvinga länder som Portugal ett verkligt ekonomiskt beroende i kolonialistisk anda.

14. års framstegsrapport om Turkiet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om 2010 års framstegsrapport om Turkiet.

  Enikő Győri, rådets tjänstgörande ordförande. – (HU) Fru talman, mina damer och herrar! Först av allt vill jag påpeka att jag är mycket glad över att ni har visat ett så stort intresse för utvidgningsfrågan. Även om medlemsstaterna och kandidatländerna står inför omfattande utmaningar anser jag att utvidgningsprocessen konsekvent måste fortgå mot bakgrund av de resultat som har uppnåtts. Därför måste båda parterna fortsätta att engagera sig. Parlamentets verksamhet visar tydligt att det är det forum där alla deltagare är medvetna om hur viktiga våra förbindelser med Turkiet är.

Det handlar om mångåriga förbindelser som har förstärkts genom Turkiets status som kandidatland. Samtidigt är Turkiet en viktig regional aktör med en avgörande roll inom flera viktiga områden, som energisäkerhet och regional säkerhet, samt inom ramen för främjandet av dialog mellan olika civilisationer. På samma gång framhävs Turkiets betydelse inom nyss nämnda områden ytterligare genom de dramatiska internationella händelserna i vårt nära grannskap. Anslutningsförhandlingarna med landet fortgår i enlighet med de relevanta slutsatserna från Europeiska rådet och rådet såväl som enligt anslutningsramen. Trots förhandlingarna, som befinner sig på ett avancerat stadium och som blir allt mer komplexa, är det ungerska ordförandeskapet fast beslutet att göra framsteg inom alla kapitel som det är möjligt att göra framsteg inom. Arbetet fortskrider, och tonvikten ligger just nu på kapitel 8, dvs. konkurrenspolitiken.

Jag litar på att våra turkiska partner kommer att fortsätta sina insatser och att vi snart kommer att kunna se resultat. I sina slutsatser som antogs i december förra året välkomnade rådet Turkiets kontinuerliga engagemang i förhandlingsprocessen och landets politiska reformprogram. Det konstitutionella reformpaket som Turkiet antog 2010 utgör ytterligare ett viktigt steg i rätt riktning eftersom paketet omfattar flera prioriteringar i partnerskapet för anslutning inom områdena rättsväsendet, de grundläggande rättigheterna och den offentliga förvaltningen. I nuläget är den viktigaste uppgiften att se till att reformerna genomförs enligt europeiska regler och genom samråd med så många deltagare som möjligt, dvs. alla politiska partier och civila samhällsorganisationer.

Det är uppenbart att det alltjämt är mycket viktigt att fortsätta arbetet med de politiska kriterierna. Det kommer att krävas seriösa insatser inom många områden, vilket betonas i rådets slutsatser av den 14 december 2010, Europaparlamentets resolutionsförslag och kommissionens framstegsrapport för 2010.

Jag vill betona några av dessa områden. Turkiet måste ytterligare förbättra respekten för de grundläggande rättigheterna och friheterna, framför allt rätten till yttrandefrihet och religionsfrihet, både i lagstiftningen och i praktiken. Det kommer också att krävas ytterligare insatser för att garantera fullständig efterlevnad av Köpenhamnskriterierna när det gäller äganderättigheter, fackföreningsrättigheter, rättigheter för personer som tillhör minoritetsgrupper, kvinnors och barns rättigheter, bekämpning av diskriminering, jämställdhet mellan kvinnor och män, bekämpning av tortyr och omänsklig behandling med mera.

När det gäller yttrandefrihet ger områden som begränsning av pressfriheten, otillräckligt skydd av journalisters rättigheter samt vanligt förekommande och omfattande förbud mot webbplatser upphov till oro, vilket också betonas i parlamentets resolutionsförslag. I detta sammanhang vill jag ta upp de senaste dagarnas händelser. Den 3 mars häktade den turkiska polisen flera journalister. Vi måste noggrant övervaka detta område och oupphörligen påminna de turkiska myndigheterna om vikten av att ständigt försvara dessa friheter.

När det gäller religionsfriheten måste Turkiet skapa de rättsliga och praktiska förutsättningar som krävs för dess utövande. För att garantera religiös mångfald i enlighet med de europeiska normerna krävs en övergripande rättslig lösning. Ordförandeskapet är också oroat över alla rapporter i pressen om tortyr och omänsklig behandling och, framför allt, övergrepp som begås utanför officiella anläggningar för förvar. För att förhindra brott mot de mänskliga rättigheterna måste man övervaka att akten tillämpas fullt ut inom ramen för polisens insatser och befogenheter, i enlighet med 2007 års ändring. Som parlamentet betonar i sitt resolutionsförslag är det mycket viktigt att det fakultativa protokollet till FN:s konvention mot tortyr genomförs och att straffriheten bekämpas.

När det gäller de turkisk-kurdiska förbindelserna och frågan om de sydöstra territorierna hoppas vi att genomförandet och upprätthållandet av den demokratiska öppningen snart kommer att ge de förväntade resultaten och i slutänden kan leda till ekonomisk, social och kulturell utveckling i regionen. Jag vill också påminna er om att rådet bestämt fördömer de terroristdåd som har begåtts på turkiskt territorium. Det bör också betonas att det kurdiska arbetarpartiet fortfarande finns med på EU:s förteckning över terroristgrupper.

Beträffande förbindelserna mellan EU och Turkiet konstaterar jag tyvärr att även om Turkiet vid upprepade tillfällen har ombetts att uppfylla sina förpliktelser angående ett fullständigt och icke-diskriminerande genomförande av tilläggsprotokollet till associeringsavtalet har man underlåtit att göra det. Det är en mycket viktig fråga, och därför upprätthåller rådet sina åtgärder från 2006 som, å andra sidan, direkt påverkar takten i anslutningsförhandlingarna, vilket vi alla vet.

Rådet fortsätter att noggrant övervaka och granska alla resultat som uppnås. Det har inte skett några framsteg i förbindelserna mellan Cypern och Turkiet. Rådet förväntar sig att Turkiet aktivt stöder de kommande förhandlingarna under FN:s ledning för att uppnå en rättvis, omfattande och genomförbar lösning i Cypernfrågan, i enlighet med de relevanta resolutionerna från FN:s säkerhetsråd och de grundläggande principer som EU bygger på. Turkiets engagemang och bidrag är mycket viktiga för uppnåendet av en sådan övergripande lösning.

Dessutom vill jag betona att Turkiet tydligt måste engagera sig för att skapa goda förbindelser med sina grannländer och lösa tvister på fredlig väg. Turkiet är ett viktigt ursprungsland och ett transitland för olaglig invandring till EU, och därför välkomnar vi att förhandlingarna om ett återtagandeavtal mellan EU och Turkiet har avslutats. Rådet ser fram emot att avtalet undertecknas så snart som möjligt och därefter genomförs med framgång. Vi är alla medvetna om att detta skedde under det senaste rådet (rättsliga och inrikes frågor), och nu förväntar vi oss att Turkiet ska underteckna fördraget. Till dess betonar rådet återigen kravet på att de befintliga bilaterala återtagandeavtalen genomförs korrekt och fullt ut.

När det gäller tullunionen mellan EU och Turkiet vill jag understryka att det är dags för Turkiet att äntligen uppfylla alla de åtaganden som man hittills inte har fullföljt. De omfattar tekniska och administrativa handelshinder, registreringskrav, importlicenser, statligt stöd, hävdande av immateriell äganderätt och andra diskriminerande förfaranden och bestämmelser. Alla dessa problem måste lösas omgående. Turkiet måste upphäva alla begränsningar som påverkar handeln och transporten mellan medlemsstaterna och Turkiet. Tack för ert tålamod och jag svarar gärna på frågor.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka parlamentet, och framför allt Ria Oomen-Ruijten, för hennes betänkande om Turkiet. Denna debatt och er resolution kommer vid en viktig tidpunkt för förbindelserna mellan EU och Turkiet, och i resolutionsförslaget betonas flera frågor som är mycket viktiga för kommissionen.

Kommissionen är alltjämt engagerad i Turkiets anslutningsprocess. Utvidgningsprocessen främjar politisk och ekonomisk reform i landet. Förbindelserna mellan EU och Turkiet är starka. Turkiet behöver EU och EU behöver Turkiet – denna balans har inte förändrats. EU är, och kommer att förbli, en viktig aktör för Turkiet.

Förbindelserna grundas på omfattande ekonomisk integration. 40 procent av Turkiets utrikeshandel går till EU och 80 procent av de utländska direktinvesteringarna i Turkiet kommer från EU. EU bidrar effektivt till Turkiets modernisering genom tekniköverföring, Turkiets deltagande i EU:s utbildnings- och forskningsprogram och vårt ekonomiska föranslutningsstöd.

Samtidigt går anslutningsförhandlingarna långsammare. Dessutom kräver de förhandlingskapitel som EU kan sträva efter att inleda under de nuvarande omständigheterna omfattande reformer och anpassningar. Mot denna bakgrund välkomnar jag verkligen de framsteg som nyligen har gjorts, framför allt vad gäller kapitlet om konkurrens. Jag är övertygad om att vi snart kan ta upp detta kapitel, förutsatt att Turkiet uppfyller de återstående villkoren.

Givetvis väger Cypernfrågan tungt i förhandlingarna. En positiv utveckling när det gäller genomförandet av tilläggsprotokollet till Ankaraavtalet eller diskussionen om lösningar kommer att få positiva konsekvenser för anslutningsförhandlingarna.

När det gäller reformerna i Turkiet välkomnar jag förra årets konstitutionella reform och de påföljande ändringarna av lagstiftningen som ett steg i rätt riktning. Det är viktigt att lagarna är korrekta. Endast ett objektivt och opartiskt genomförande av de nya lagarna är dock en garanti för att de konstitutionella reformerna kommer att lyckas. Turkiet bör fortsätta med den konstitutionella reformen. Processen bör vara så inkluderande och öppen som möjligt, med ett aktivt deltagande från olika politiska partier, det civila samhället, icke-statliga organisationer och allmänheten.

Kommissionen följer med oro de senaste dåden mot journalister. En oberoende press och pressfrihet är mycket viktiga för demokratin. I sin framstegsrapport för 2010 har kommissionen redan betonat att det förekommer ett stort antal mål mot journalister och ett orimligt tryck på medierna som undergräver denna grundläggande rättighet i praktiken. Pressfrihet innebär att avvikande och motsatta åsikter får komma till uttryck och – desto viktigare – att de tolereras. Yttrandefrihet innebär att man garanterar ett offentligt utrymme för fri debatt, däribland internet. I parlamentets resolutionsförslag understryks med rätta alla dessa frågor.

När det gäller religionsfrihet välkomnar vi de initiativ som har tagits till fördel för icke-muslimska samfund i Turkiet. Det krävs dock ytterligare systematiska insatser för att komma till rätta med problemen för icke-muslimer och aleviter.

Nästa punkt jag vill ta upp är invandringsfrågan. För två veckor sedan stödde rådet återtagandeavtalet mellan EU och Turkiet. Detta avtal gynnar medlemsstaterna eftersom Turkiet är ett viktigt transitland för migrationsströmmar till EU. Utvecklingen av återtagandeavtalet öppnar för första gången nya och konkreta möjligheter till ytterligare samarbete med Turkiet inom viserings- och invandringspolitiken i syfte att främja rörlighet och kontakt mellan våra medborgare och företag.

Turkiet och EU har ett gemensamt intresse av att samarbeta inom detta område. Det finns många goda anledningar till att öka de turkiska medborgarnas, företagarnas och studenternas möjligheter att resa till Europa: för att de ska kunna stifta ytterligare bekantskap med europeiska normer, för att öka handeln mellan EU och Turkiet till fördel för EU:s och Turkiets företag och för att ge en ytterst nödvändig skjuts till vårt samarbete med Turkiet. Jag försäkrar er att parlamentet kommer att involveras både i frågan om återtagandeavtalet och i dialogen om visering, i enlighet med kraven i fördraget.

Förbindelserna med Turkiet måste också ses i ett bredare sammanhang. Turkiets aktiva utrikespolitik är en stor potentiell tillgång för EU, förutsatt att den utvecklas inom ramen för Turkiets anslutningsprocess. EU är redo att förstärka sin befintliga dialog med Turkiet om utrikespolitiska frågor av gemensamt intresse.

Under dagens diskussion om Turkiet kan vi inte nonchalera den omfattande utvecklingen i dess grannskap. Händelserna i Tunisien och Egypten framhäver Turkiets stabilitet, välstånd och demokrati. Medborgarna i dessa länder betraktar Turkiet och EU som goda exempel. De ser att Turkiet förespråkar normer och värden som de nu själva kämpar för och som är förknippade med Europa.

Låt oss tala klarspråk. Även om Turkiet är ett föredömligt exempel för andra återstår det fortfarande mycket att göra. Många av dessa utmaningar tas upp i ert betänkande. Det är ett tillfälle för Turkiet att i ökad grad sträva efter att fullt ut genomföra EU:s politiska kriterier. Regeringen har ett stort ansvar för att upprätthålla en så fördelaktig ställning och att styra utifrån medborgarnas, men även hela regionens, bästa.

  Ria Oomen-Ruijten, för PPE-gruppen. – (NL) Fru talman, fru Enikő Győri, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Debatten och betänkandet om Turkiet kommer tre månader före parlamentsvalet i Turkiet. I större utsträckning än under tidigare år har jag därför gjort mitt bästa för att se till att tonen i betänkandet är objektiv och konstruktiv. De 22 kompromissändringsförslagen för omröstningen i utskottet för utrikesfrågor är ett bevis på detta. Mot bakgrund av det senaste årets utveckling vill vi i parlamentet fastställa våra prioriteringar, prioriteringar för det nya turkiska parlamentet och för nästa regering. Det handlar om sex prioriteringar.

För det första har regeringen och oppositionen ett stort ansvar för att försöka kompromissa och uppnå enighet om ytterligare reformer. Oppositionen och regeringen har visat att de vill genomföra en fullständig reform av konstitutionen och jag förväntar mig att detta kommer att ske.

För det andra är kontroller och balans grunden för alla demokratiska system. Ytterligare åtgärder bör vidtas för att förstärka ett oberoende och opartiskt rättsväsende, parlamentets övarvakningsfunktion och, framför allt, pressfrihet och yttrandefrihet. Jag är framför allt oroad över pressfriheten, och jag återkommer till detta.

För det tredje, minoriteters rättigheter. Jag gratulerar Turkiet till de symboliska steg man har tagit och till den dialog som regeringen uttryckligen har försökt inrätta. Det räcker dock inte med dialog. Människorna i den sydöstra delen av landet, aleviterna och de kristna minoriteterna förväntar sig någonting konkret. Domen mot Mor Gabriel visar att mycket arbete kvarstår och jag misstänker att den turkiska regeringen skulle påverkas negativt om fallet skulle behöva tas upp av högsta domstolen igen. Därför måste någonting göras för att uppnå en demokratisk öppning.

För det fjärde, kvinnors rättigheter. Mycket har gjorts under det senaste året, men det räcker inte med lagar. Jag har besökt kvinnohärbärgen. Jag har talat med turkiska kvinnoorganisationer. Det framgår tydligt att både den turkiska regeringen och parlamentet har genomfört insatser på nationell och på lokal nivå men det verkar ta stopp när man kommer till polisen och domstolarna. Detta måste förändras. Lagar är bra, men det är viktigt att de efterlevs. I dag, på Internationella kvinnodagens hundraårsdag, vill jag återigen slå ett slag för ökad kvinnlig representation i det turkiska parlamentet. Detta måste förändras i det kommande valet.

För det femte anser jag att Ankaraprotokollet är mycket viktigt. Här ligger ansvaret hos Turkiet. Jag vill upprepa att det är den främsta orsaken till dödläget i förhandlingskapitlen.

För det sjätte, utrikespolitiken. Vi européer är positiva till att Turkiet spelar en aktiv roll i regionen. Jag vill dock betona att Turkiet enbart kommer att kunna fungera som en mellanhand i detta sammanhang om dess engagemang är fast förankrat på den europeiska sidan av Bosporen. Catherine Ashton kommer även inom detta område att vara tvungen att eftersträva aktiv samordning med Turkiet, aktivare än hittills har varit fallet. För övrigt är inte detta bara mina prioriteringar. Alla punkter jag har tagit upp har även diskuterats med det turkiska samhället. Nu är det upp till politikerna att översätta denna debatt till enighet och kompromiss.

Jag vill också kortfattat ta upp ytterligare två viktiga områden. Vi är oroade över PKK:s uttalande om att man vill bryta vapenvilan. Kommissionsledamoten har talat om detta. Yttrandefrihet: förra fredagen fick jag ett öppet brev. Jag vill återigen påpeka att de personer som begränsar yttrandefriheten i ett visst land angriper det landets kultur. En fri och tolerant debatt är mycket viktig för alla länder.

  Richard Howitt, för S&D-gruppen. – (EN) Fru talman! Det fortsatta befästandet av demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna i Turkiet, som bör leda till fullvärdigt medlemskap i EU, är mycket viktiga eftersom de arabiska länder och länder i Mellanöstern som gränsar till EU befinner sig i kris. Vi bör välkomna att reformprocessen har tagit ny fart i Turkiet och kräva att den, mot bakgrund av de erkända motsättningarna i folkomröstningen i september förra året, ska fungera som en plattform för en grundläggande konstitutionell reform med stöd av alla partier i framtiden.

Jag stöder helhjärtat kommissionsledamot Štefan Füles arbete inom detta område och hans obevekliga ord i eftermiddags om yttrandefrihet, i synnerhet som jag, tillsammans med andra europeiska företrädare, förhindrades från att verka som rättslig observatör i KCK-målen i domstolen i Diyarbakir förra månaden. Jag ber också kommissionsledamoten att driva viseringsfrågan framåt, framför allt när det gäller företagare, och att se till att Turkiet håller sina löften om lagförslaget om en tullunion.

Vi i gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater anser att anslutningsförhandlingarna hotas, inte av en tågolycka utan av att strypas till döds. Inget nytt kapitel har öppnats på åtta månader, den längsta perioden sedan förhandlingarna inleddes. I morgon kommer vi att rösta om ett öppnande av kapitlen om grundläggande rättigheter och rättsväsendet och om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi gör det inte för att vi vill vara svaga i dessa frågor utan för att vi vill vara starka. Vi gör det inte för att vi vill öka påtryckningarna på alla parter för att uppnå en förlikning i Cypernfrågan.

Precis som Turkiets reformprocess bör utvidgas bör förhandlingarna om Turkiets EU-medlemskap förstärkas.

  Alexander Graf Lambsdorff, för ALDE-gruppen. – (DE) Fru talman! Štefan Füle har just tydligt klargjort att Turkiet och EU behöver varandra. Vi är viktiga grannar, vi är bundsförvanter i Nato och många människor av turkiskt ursprung bor i EU:s medlemsstater. Vi måste visa respekt för varandra. Jag stöder helhjärtat viseringslättnader för företagare och studenter, som ni precis har tagit upp. Jag är också positiv till ett ökat turkiskt deltagande i den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Jag vill att Cypern upphäver sin blockad inom området. När vi betraktar Nordafrika är det uppenbart att Turkiet fungerar som en modell för många länder i regionen. Allt detta är mycket positivt.

Sedan kommer vi till anslutningsprocessen och upptäcker att många kapitel är blockerade. Det är mycket svårt att öppna nya kapitel. Det är bara tre kapitel kvar och konkurrenskapitlet kommer snart att öppnas. Vad kommer att hända när de sista kapitlen har öppnats? Kommer Turkiet och EU inte längre att ha någonting att säga till varandra? Så kan det givetvis inte vara! Därför måste vi mycket noggrant överväga hur vi ska gå vidare med anslutningsprocessen och huruvida vi kan hålla kvar vid det nuvarande förfarandet, som innebär att parlamentet kommer med synpunkter på kommissionens framstegsrapport via en resolution.

Vår rapport om 2010 är mycket kritisk men samtidigt konstruktiv. I den tar vi upp grundläggande rättigheter, som är självklara, framför allt för liberaler: yttrandefrihet, mötesfrihet, studentdemonstrationer, fackföreningsrättigheter och religionsfrihet. Under åratal har vi efterlyst ökad religionsfrihet, men för få framsteg har gjorts. Häktningarna av Ahmet Şık och Nedim Şener och inblandningen i de politiska stiftelsernas arbete i Turkiet är mycket oroväckande. Detta omfattas av det första Köpenhamnskriteriet. Det är en central fråga, eftersom det är det politiska kriteriet. Om Turkiet inte kan fortsätta sin interna demokratiska konstitution menar jag att det alltjämt finns allvarliga problem inom vissa områden, förutom dödläget i rådet.

I diplomatiska termer behöver vi Turkiet och Turkiet behöver även oss. I demokratiska termer återstår det fortfarande mycket att göra i Turkiet.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt att tacka Ria Oomen-Ruijten för hennes arbete med att tillhandahålla detaljerad dokumentation och att utarbeta ett betänkande i god tro i syfte att sända ett tydligt politiskt budskap före parlamentsvalet i Turkiet, och jag stöder detta arbete.

Den här rapporten betonar – till skillnad från dig, Enikő Győri, men det är förståeligt – yttrande- och mediefrihet. Tyvärr är detta uppenbarligen ytterst nödvändigt, och aktuella händelser, till exempel häktningarna av journalisterna Nedim Şener och Ahmet Şik i samband med undersökningarna om Ergenekon och Sledgehammer, påminner oss om detta. Jag lade fram ett ändringsförslag angående detta ämne, och jag vill uppmana er att stödja detta arbete för att ge vårt parlament en sådan ställning att det i så hög grad som möjligt kan övervaka den mycket viktiga frågan om pressfrihet, som dessutom påverkar frågan om rättsväsendets oberoende och inrättandet av den nya konstitutionen.

Jag vill dock ställa följande politiska fråga till er: när vi ser att anslutningsprocessen hålls i ett strypgrepp och att de kapitel som är avgörande om vi vill göra framsteg inom områdena de grundläggande friheterna, rättsväsendets oberoende och den nya konstitutionen har stoppats undrar jag om inte vårt och rådets beslut att bestraffa genom att stänga kapitel och det faktum att det är omöjligt att öppna och stänga kapitel är helt kontraproduktiva faktorer i nuläget.

Det finns ingen mening med att EU gör sig av med ett av de viktigaste påtryckningsmedlen gentemot Turkiet, dvs. förhandlingar – framför allt om kapitlen 22, 23 och 24 – och jag vill be rådet att återigen undersöka denna situation eftersom det i nuläget uppenbarligen verkar som att anslutningsprocessen har stoppats genom dessa sanktioner som, i slutänden, endast kan få någon effekt om anslutningsprocessen fortgår. Alla märker att den inte gör det. Följaktligen befinner vi oss i en ytterst oroväckande politisk situation i en tid då Turkiet ses som en inspirationskälla för övergången till demokrati av alla länder söder om Medelhavet.

Jag begär inte att det ska fattas ett beslut om Turkiets anslutning. Jag efterlyser att de beslut som vi fattar på alla nivåer ska vara helt förenliga med tillförlitligheten, trovärdigheten, allvaret och lojaliteten i vår förhandlingsprocess. I dag är detta ytterst tveksamt.

  Geoffrey Van Orden, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag medger att åsikterna om Turkiets anslutning skiljer sig åt både mellan och inom de politiska grupperna i parlamentet, däribland min egen grupp. Jag personligen har alltid varit positiv till Turkiets europeiska strävan. Givetvis finns det orosmoment, men jag vill påpeka att med tanke på de oroligheter som vi just nu upplever i Nordafrika och Mellanöstern och mot bakgrund av det bestående hotet från den islamska terrorismen är det viktigare än någonsin att vi ger en positiv signal till Turkiet att landet är välkommet att ingå i de europeiska demokratiernas klubb.

Jag vill framför allt be våra grekcypriotiska och grekiska vänner att överge sin ensidiga inställning till Cypernfrågan, att vara mer opartiska och att uppnå en övergripande lösning med turkarna innan det är för sent. Vi kritiserar Turkiet angående tilläggsprotokollet – vi har hört detta återigen från ordförandeskapet i eftermiddags – men vi har överhuvudtaget inte nämnt underlåtenheten att genomföra rådets beslut av den 26 april 2004.

Turkiet är en viktig medlem i Nato, en demokrati med en mycket viktig roll i skärningslinjen mellan väst och öst, ett land som förändras snabbt och vars tillväxttakt ger det en ledande ställning globalt. Kom igen! Låt oss inte förlora Turkiet på detta stadium!

  Takis Hadjigeorgiou, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Fru talman! Jag kommer inte att kommentera Geoffrey Van Ordens argument, för det första eftersom jag inte vill slösa bort min tid och för det andra för att han – och det är inte första gången – har blandat ihop förövaren med offret på Cypern. Vi stöder Turkiets anslutning, om det är det turkiska folkets vilja och förutsatt att landet uppfyller alla anslutningskriterier.

För att det ska kunna ske behöver Turkiet hitta en verklig politisk lösning på kurdfrågan, frige de hundratals turkiska majorer och kommunalpolitiker som sitter fängslade i landet, inrätta rättsstatsprincipen, erkänna det armeniska folkmordet och lösa sina problem med Grekland, framför allt i Egeiska havet.

På Cypern måste Turkiet sluta gömma sig bakom vad som hände 2004. Det är redan 2011. Turkiet måste omedelbart överlämna staden Famagusta till dess invånare – vi talar om en europeisk stad med en flera tusen år lång europeisk historia, en stad som man har låtit förfalla under nästan 40 år – och man måste omedelbart börja dra tillbaka sina ockupationsstyrkor från Cypern.

Avslutningsvis vill jag påminna er om turkcyprioternas protester för att uppmana Turkiet att ge dem rätt att yttra sig i sina egna angelägenheter. I stället har Derviş Eroğlu begärt att demonstranterna ska ställas inför rätta. Turkiet måste respektera turkcyprioternas önskningar och tillåta en folkräkning i det ockuperade området, sätta stopp för koloniseringen samt låta städernas och byarnas namn finnas med på kartorna som de gjorde under tusentals år.

  Nikolaos Salavrakos, för EFD-gruppen. – (EL) Fru talman! Jag vill gratulera Ria Oomen-Ruijten till den text som hon har lagt fram, som ger en balanserad och riktig bild av situationen i Turkiet. Jag uppskattar framför allt Štefan Füles ståndpunkt. Budskapet i Ria Oomen-Ruijtens betänkande är att Turkiet fullt ut måste uppfylla sina förpliktelser gentemot EU om det vill bli medlem. Om det inte vill ansluta sig till EU bör det tala om det eftersom jag, när det gäller ett stort land som Turkiet, är emot att diskutera frågan fram och tillbaka och att enbart tala i diplomatiska termer. Trots EU:s tydliga budskap till Turkiet agerar landet likväl på motsatt sätt. Det verkar som om det förekommer problem mellan den politiska ledningen och den militära regimen. Samtidigt visar Turkiet ena stunden att man har goda avsikter gentemot sina grannar och nästa stund gör man ett ”såll” av Egeiska havet med turkiska flygplan och fartyg som passerar och kränker grekiska land- och luftgränser dagligen.

Vi respekterar Turkiet och det turkiska folket men vi anser att det är hög tid att Turkiet visar respekt för sina grannar och för den europeiska idén som fastställs i Romfördraget.

  Barry Madlener (NI). – (NL) Fru talman! Vi talar om Turkiet här men premiärminister Recep Tayyip Erdoğan föredrar en turkisk-arabisk union. Turkiet är en nära vän till diktator Mahmoud Ahmadinejad. Turkiet vill inte längre vara ett sekulariserat land. Turkiet ockuperar alltjämt norra Cypern och Turkiet är inte längre vän med Israel. I stället har man valt att stödja det muslimska brödraskapet Hamas. Turkiet betonar i allt högre grad den islamska världen.

När ska vi sätta stopp för detta hyckleri? Turkiet vill inte ha Europa och Europa vill inte ha islam. Nicolas Sarkozy har redan påpekat det. Angela Merkel har redan påpekat det, och majoriteten av de europeiska medborgarna vill inte heller att Turkiet ska bli medlem i EU. Turkiet har förnedrat sig själv under åratal i utbyte mot pengar från EU och ett löfte om medlemskap. En bakåtsträvande islamsk kultur hör dock inte hemma i Europa. Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan, är du en riktig man eller en undergiven ynkrygg? Hur mycket längre kommer du att fortsätta att förnedra det turkiska folket? Välj den ärliga utvägen och sluta upp med det.

  Ioannis Kasoulides (PPE). – (EN) Fru talman! De som stöder Turkiets anslutning till EU, eller vissa av ledamöterna i parlamentet, känner sig dessutom skyldiga att stödja ändringsförslagen mot Cypern. Kapitlen håller på att ta slut för Turkiet och anslutningsprocessen riskerar att stanna av. Fjorton kapitel har frusits eftersom Turkiet envist vägrar att utvidga Ankaraprotokollet.

Ett lyckat resultat i de pågående förhandlingarna om en lösning angående ockupationen av Cypern kommer automatiskt att göra 14 kapitel tillgängliga. Ban Ki-moon uppmanade alla internationella aktörer att lägga tonvikten vid en sådan lösning. Att rösta för ändringsförslag som förslaget om direkt handel från den 26 april i ett delat Cypern, vilket är onödigt om inte landet är enat, medför oförsonlighet samtidigt som försöken att hitta en lösning kommer att misslyckas och frysningen av kapitlen vidmakthållas. Att slå ned på Cypern leder inte någon vart för Turkiet.

  Raimon Obiols (S&D). – (ES) Fru talman! Jag anser att i morgon kommer det tydligt att framgå att gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet har försökt uppnå så stor enighet som möjligt i parlamentet eftersom vi vill ha en övervägande enhetlig strategi bland alla EU-institutioner.

Under åratal har förhandlingsprocessen varit mycket givande för att driva fram politiska och ekonomiska reformer i Turkiet: det har förekommit motsägelser, bakslag och framsteg men på det hela taget har den varit givande. Detta skulle kunna vara sanningens ögonblick, och vi påminns om det genom de förändringar som håller på att äga rum i Medelhavsländerna.

I sitt framträdande nyligen i utskottet för utrikesfrågor efterlyste kommissionsledamot Štefan Füle en ny realism som inte enbart bygger på en kortsiktig vision. Denna nya realism är precis vad vi behöver i förhandlingarna med Turkiet: största möjliga försiktighet men också det engagemang och allvar som krävs för att undvika förlorad handlingskraft och trovärdighet samt alltför många antydningar. Dessutom bör man tydligt påpeka att avtal och förpliktelser måste respekteras. Detta kräver en resolut ansats från alla inblandade.

I nästa betänkande kommer vi förhoppningsvis upptäcka att ytterligare ett steg framåt har tagits i förhandlingsprocessen.

  Graham Watson (ALDE). – (EN) Fru talman! Människor i islamska länder gör i dag någonting som påminner om det turkiska folkets bortträngande av enpartidiktaturen 1950. Egypten kan, liksom Turkiet, fortfarande upptäcka att det är mycket svårare att störta den så kallade deep state, och därför är Ergenekon-fallet och liknande utredningar mycket viktiga.

Liberalerna i parlamentet önskar Recep Tayyip Erdoğan och hans regering all framgång med att inrätta en verklig demokrati och förankra den i vår europeiska klubb av demokratiska nationer. Tullunionen har varit en stor framgång och Turkiets medlemskap i EU kan bli lika framgångsrikt.

Vi beklagar att anslutningsprocessen har avstannat och samtidigt som en del av skulden ligger hos Turkiet är vissa medlemsstaters onda tro – som WikiLeaks har avslöjat – en skam för vår union. Nicolas Sarkozy talar inte längre för Europa om Turkiet som han gör om sin Medelhavsunion. Hans besök i Ankara var provocerande, och det är beklagligt att de tyska kristdemokraterna inte lyssnar på Max Fischers råd och ser sig i spegeln eftersom dagens AKP är en spegelbild av tyska CDU 1950 – inte ett kristet demokratiskt parti utan ett islamskt demokratiskt parti. Därför råder det inte någon tvekan om varför kommissionsledamoten uppger att han förstår och delar Turkiets frustration.

Betänkandet är ärligt – för ärligt för vissa. Turkiet måste fortfarande uppnå mycket men vi har mycket att förlora om vi inte välkomnar och samarbetar med islamska länder som Turkiet och Indonesien.

  Paweł Robert Kowal (ECR). – (PL) Fru talman! Jag vill gratulera föredraganden till ett intressant och balanserat betänkande även om jag hyser tveksamheter angående vissa frågor. Jag är till exempel tveksam till om man bör lägga tonvikt vid att öka Turkiets engagemang i södra Kaukasien.

Det är en region som kräver en mycket finkänslig och välbalanserad politik. Det bör dock påpekas att det viktigaste är en ändrad inställning till Turkiets insatser. Allt som härrör från genomförandet av associeringsavtalet, som är ett positivt förebud till Turkiets utökade samarbete med EU, bör hoppfullt ses som en framtida möjlighet och som ett tecken på att dörrarna till Europa även är öppna för Turkiet.

Detta bör påpekas mycket tydligt här i parlamentet i dag eftersom vi förväntar oss att samråden och samarbetet angående händelserna i Nordafrika kan visa sig vara viktiga för ett bra samarbete med Turkiet. Det grundläggande målet vi måste uppnå i dag är därför att visa Turkiets värde som en partner till EU i energifrågor, och en politisk partner till EU i framtiden.

  Charalampos Angourakis (GUE/NGL) . – (EL) Fru talman! Recessionen har förvärrats, vilket har gett ny stimulans till kampen mellan imperialistiska centrum för kontroll av marknaden och energikällor och de kanaler som används för överföring av dem.

Utvecklingen i Libyen och den aktuella upptäckten av olja i Mellanöstern och de spänningar som detta redan har orsakat är ett bevis på detta. Samtidigt ökar Nato och EU sina interventioner i området. Turkiet försöker, å andra sidan, förbättra sin strategiska position i ett område med utbredda konflikter och växande motstånd. Detta mål försökte man uppnå genom den aktuella reformen av konstitutionen, som togs emot med stor förtjusning av EU och Förenta staterna. Samtidigt fortsätter Turkiet alltjämt med sin ockupation av norra Cypern, sina överträdelser i Egeiska havet och sina grova kränkningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna och demokratiska friheterna. Arbetstagarna i Turkiet vet att ett EU-medlemskap inte ger några fördelar eftersom arbetstagarnas och medborgarnas grundläggande rättigheter inskränks i EU och EU i dag, liksom tidigare, alltjämt stöder en rad reaktionära regimer i området.

  Lorenzo Fontana (EFD). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Om Turkietfrågan enbart hade varit av ekonomisk art hade det inte varit något problem, vad jag kan förstå. Problemen är dock allvarliga eftersom Turkietfrågan uppenbarligen inte enbart är av ekonomisk art.

Vi vill framför allt betona frågan om religiös tolerans, som tyvärr inte existerar i Turkiet, inte bara på grund av mordet på vissa präster, däribland italienska präster som Monsignor Luigi Padovese och Don Andrea Santoro, utan också på grund av att de turkiska delegaterna vid ett möte nyligen i Europeiska rådet tyvärr röstade emot ett förslag om att fördöma attackerna mot kristna runtom i världen.

Vi anser att det är häpnadsväckande och undrar hur vi ska kunna acceptera ett land som inte ser religionsfrihet som ett grundläggande värde. Vi undrar också hur Recep Tayyip Erdoğans ombud, Babacan, kunde påstå att EU är en ”kristen klubb”. Vad förväntade han sig? Anser han inte att problemet inte är den ”europeiska kristna klubben” utan bristen på religiösa rättigheter i Turkiet?

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman, herr Füle! Det finns ett turkiskt ordspråk som lyder: ”Det är handling och inte ord som räknas.” Turkiets anhängare har dock låtit sig luras av tomma ord som låter positiva. 2010 års framstegsrapport är i själva verket en felrapport. Den visar att Turkiet är många saker, men uppenbarligen inte redo att gå med i EU. Grundläggande rättigheter existerar bara på pappret och yttrandefriheten är mycket begränsad. Detta bekräftas genom de aktuella häktningarna av två journalister. Diskrimineringen av etniska och religiösa minoriteter, som kurder och kristna, har inte minskat. Premiärminister Erdoğan anklagar skenheligt europeiska länder för att vara islamofobiska trots att muslimer fritt kan utöva sin religion här, till skillnad från kristna i Turkiet. Tvisten om marken som klostret Mor Gabriel ligger på är ytterligare ett bevis på detta. Trots att man hävdar motsatsen driver Erdoğans regering på islamiseringen. Vi vet att det är vad som håller på att ske.

En aktuell undersökning visar hur turkarna i själva verket ser på EU. De är positiva till ett EU-medlemskap men samtidigt ser de ytterst misstänksamt på européerna. Vi bör avbryta anslutningsförhandlingarna så fort som möjligt.

  Elmar Brok (PPE). – (DE) Fru talman, fru Győri, herr Füle! Dina historiska jämförelser kunde inte vara mer felaktiga, Graham Watson. Du kan inte jämföra det turkiska Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) med det parti som återinförde en demokratisk regering och rättsstatsprincipen i Tyskland efter nazistregimen. Det är mycket oroväckande, i synnerhet som det tyska partiet i fråga samarbetade och var i koalition med liberalerna under 1950-talet.

Jag är positiv till nära förbindelser mellan Turkiet och EU. Turkiet är ett strategiskt viktigt land för oss, men inte till vilket pris som helst. För det första kan vi inte upphäva villkoren för anslutning, däribland yttrandefrihet, ett oberoende rättsväsende, minoriteters rättigheter och religionsfrihet. Detta har klargjorts i kommissionens rapporter och i Ria Oomen-Ruijtens betänkande. För det andra får vi inte äventyra EU:s integrationsförmåga. Vi måste hitta andra metoder. För det tredje är det Turkiets ansvar att se till att processen inte förhindras och att i slutänden hålla sina löften, till exempel inom ramen för Ankaraprotokollet.

Turkiet är i en ställning som tydligt visar att en integration med EU är möjlig. När Erdoğan i ett anförande i Tyskland hävdar att turkar som är av tysk nationalitet i första hand ska vara lojala mot Turkiet har vi dock ett allvarligt problem när det gäller integrationen. Det är ett uttryck för ett särskilt tänkesätt och ett sätt att befästa det på.

Därför anser jag att Turkiet inte är redo än. Vi har dock bjudit in Turkiet att samarbeta konstruktivt med oss inom ramen för Berlin Plus-avtalet och inom andra områden i syfte att inrätta närmare förbindelser. Exemplet Mor Gabriel är en del av denna fråga.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Graham Watson (ALDE). – (DE) Fru talman! Cirka två eller tre miljoner tyskar och britter bor i södra Spanien, Elmar Brok. Vad skulle de säga om den spanska regeringen krävde att deras barn skulle lära sig spanska innan de lärde sig tyska eller engelska? De skulle givetvis motsätta sig det. Du kan helt enkelt inte hävda att i Tyskland måste människor lära sig tyska först. Givetvis bör de lära sig båda språken, men Tyskland har fortfarande en lång väg kvar mot en verklig integrationspolitik.

  Elmar Brok (PPE). – (DE) Fru talman! Graham Watson, människor som bor i Tyskland och har för avsikt att återvända till sitt hemland kommer givetvis att ha sitt modersmål som första språk. Människor som vill bli tyska medborgare och varaktigt stanna i Tyskland måste dock först lära sig tyska så att de har möjlighet att klara sig bra i skolan, få en utbildning och därmed göra karriär och integreras i samhället. I detta sammanhang är språkfrågan en prioritering. Vi måste skilja mellan de människor som reser utomlands på semester under vintern och de människor som vill stanna varaktigt i ett annat land. Skillnaden handlar om integration. Du kan inte jämföra människor som åker till Mallorca på semester och de människor som vill bli medborgare i ett annat land och bo där varaktigt.

  Maria Eleni Koppa (S&D). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Turkiets anslutning till EU är alltjämt av strategisk betydelse, både för Europa och för Turkiet. Denna process är ett mått på Europas trovärdighet och Turkiets avsikter att genomföra de nödvändiga demokratiska reformerna. Regeringens uppgivna avsikt att genomföra demokratiska förändringar motsägs dock av de faktiska omständigheterna. Vi har med oro följt de senaste dagarnas häktningar av journalister. Den 20 februari arresterades journalisten Nedim Şener, känd för sin kritik av polisens inställning till mordet på den armeniska journalisten Hrant Dink, tillsammans med sex kolleger. De fängslades anklagade för att tillhöra en terroristorganisation, och därmed uppgår antalet journalister i fängelse till långt över hundra. Den verkliga överträdelsen i dessa fall verkar dock snarare vara kritik mot Erdoğans regering än kriminell verksamhet.

EU stödde regeringens försök att krossa parastaten. Detta kan dock inte användas som ett alibi för att begränsa de personliga friheterna, framför allt yttrandefriheten. Jag uppmanar kommissionsledamot Štefan Füle att berätta för oss vilka åtgärder kommissionen planerar att vidta som en reaktion på dessa händelser.

  Andrew Duff (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag beklagar djupt att Turkiets anslutningsprocess har avbrutits. Turkiet har inte gjort de framsteg vi efterlyser, Cypernfrågan är alltjämt olöst, Frankrike och Tyskland motsätter sig obevekligt Turkiets medlemskap och det finns uppenbarligen stora fördomar mot Turkiet här i parlamentet.

Vi står inför en enorm strategisk kris. EU förlorar Turkiet, och Turkiet förlorar EU. Vi behöver ägna 2011 åt ett genuint nytt partnerskap som grundas på en radikal omprövning av vilka båda parternas intressen är.

  Evžen Tošenovský (ECR). – (CS) Fru talman! 2010 års framstegsrapport om Turkiet är utan tvekan en av de mest komplexa rapporterna vi har diskuterat här. Trots all komplexitet bör vi dock inte låta oss påverkas av historiskt grundade fördomar. De aktuella händelserna i Turkiet är tveklöst oacceptabla utifrån europeiska demokratiska principer. Vi måste ytterligare förstärka förhandlingarna med Turkiet. Turkiet är av grundläggande geopolitisk betydelse för Europa när det gäller den komplexa regionen Mellanöstern. Denna ställning får givetvis inte missbrukas. Om vi har en öppen och principfast dialog med Turkiet kan det dock leda till en förbättrad förståelse av demokratiska regler. Turkiets ekonomiska utveckling under de senaste åren har minst sagt varit anmärkningsvärd och dess industri håller på att bli en mycket viktig partner till europeiska företag inom många områden. Därför är det viktigt att dessa ekonomiska förbindelser kompletteras med motsvarande politiska förbindelser med EU, med ett tydligt framtidsperspektiv. Om Turkiet verkligen är intresserat av att gå med i EU kan det inte vidta sådana åtgärder som vi har bevittnat den senaste tiden. Av flera anledningar stöder jag bestämt Turkiets fortsatta närmande till EU.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Fru talman! Vi måste sluta att använda termen ”framstegsrapport” när vi talar om förhandlingarna med Turkiet. Det är en oriktig benämning eftersom Turkiet inte har gjort några omfattande framsteg när det gäller att uppfylla villkoren för EU-medlemskap.

Vi har helt och hållet kört fast i Cypernfrågan eftersom turkarna alltjämt vägrar att uppfylla sina förpliktelser och fortsätter med den olagliga militära ockupationen av norra delen av ön. Inga framsteg har heller gjorts när det gäller demokratiska rättigheter. Människor förföljs på grund av att de uttrycker sina åsikter, webbplatser stängs ner och kristna och andra icke-muslimer förtrycks på alla tänkbara sätt. När parlamentsledamöter om och om igen ställer frågor om detta svarar kommissionen att den noggrant övervakar situationen i Turkiet. Den har dock inte vidtagit några särskilda åtgärder och förhandlingarna dribblas fram och tillbaka i det oändliga.

Det är en öppen hemlighet att många förespråkare för Turkiets anslutning i kommissionen, i sina egna medlemsstater och i parlamentet i privata samtal erkänner att det är en urusel idé. Låt oss därför sluta att lura oss själva, låt oss sluta att vilseleda den allmänna opinionen i Europa och turkarna och låt oss äntligen avsluta förhandlingarna med Turkiet.

  Elisabeth Jeggle (PPE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag instämmer i den ärliga och därmed kritiska bedömningen av anslutningsförhandlingarna i den aktuella framstegsrapporten om Turkiet. Många löften har gjorts sedan förhandlingarna inleddes men få konkreta framsteg har uppnåtts. Mot bakgrund av landets uttalade islamska natur måste alla kristna och andra icke-muslimska samfund åtnjuta samma rättigheter, dvs. friheten att utöva sin religion utan att diskrimineras. Jag anser att det är av grundläggande betydelse. Turkiet måste åta sig att genomföra en fullständig åtskillnad mellan stat och religion samt att acceptera icke-islamska religioner. Fallet Mor Gabriel är ett exempel på problemet.

Jag vill påminna medlemsstaterna om deras plikt att med kraft uppmana Turkiet att upprätthålla de universella mänskliga rättigheterna, framför allt religionsfriheten, i alla sina förhandlingar med landet.

  Wolfgang Kreissl-Dörfler (S&D). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det är sant att vi förhandlar med Turkiet om dess anslutning till EU, och inte om något annat ämne, och jag är positiv till ett turkiskt medlemskap. Jag välkomnar de reformer som den turkiska regeringen har inlett under de senaste åren. Turkiet måste dock också uppfylla sina förpliktelser och genomföra Ankaraprotokollet så att förhandlingarna kan gå framåt. Man kan inte oupphörligen lägga ansvaret för dödläget på EU eller Cypern, som du, Recep Tayyip Erdoğan, så gärna gör.

Turkiet måste sluta att häkta journalister som är kritiska till regimen. Ahmet Şık, Nedim Şener och andra behöver skyddas från rättsväsendets godtyckliga natur. Det är bara några av kraven för att kapitel 23 ska öppnas. Recep Tayyip Erdoğan, du måste göra ett tydligt uttalande om detta och inte uttala dig mot integrationen av våra landsmän och sprida din panturkiska världssyn, som du gjorde i Düsseldorf. Det är vad vi förväntar oss av dig. Givetvis måste EU också bidra till framgången i förhandlingarna och visa att man är redo att acceptera nya medlemmar. Båda parter måste göra sin läxa. En sak är dock tydlig. Bollen är på din planhalva och det är din tur att agera.

  Metin Kazak (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag är medveten om att betänkandet är mycket kontroversiellt och att det ibland kan vara mycket svårt att uppnå en kompromiss här i parlamentet. Likväl måste vi försöka se till att våra debatter är balanserade och faktabaserade.

För det första bör vi komma ihåg att Ankaraavtalet omfattade de fyra rörelsefriheterna och tullunionen mellan Turkiet och EU. Flera domar från EU-domstolen och de befintliga viseringsregimerna för andra kandidatländer visar också att viseringslättnader för turkiska medborgare, framför allt företagare och studenter, tydligt bör stödjas i betänkandet.

För det andra bör vi efterlysa nya impulser till den stillastående situationen på Cypern. Genomförandet av rådets beslut av den 26 april 2004 kommer verkligen att uppmuntra Turkiet att genomföra associeringsavtalet mellan EG och Turkiet. Det kommer inte bara att leda till ekonomiska och politiska vinster för båda parter, utan också göra det möjligt för öns invånare att handla fritt samtidigt som den befintliga dubbelmoralen i EU upphävs. Det är dags att visa att parlamentet kan göra skillnad.

  Peter van Dalen (ECR). – (NL) Fru talman! Turkiets anslutning till EU skulle vara ett av de största historiska misstagen någonsin. Det skulle innebära att ett land med 80 miljoner invånare går med i EU och gör anspråk på EU-budgeten samt inom ramen för EU:s beslutsfattande och utrikespolitik. Vad detta skulle kunna leda till framgår av Turkiets förbindelser med Hamas, Hizbollah och Iran.

Turkiets anslutning skulle dessutom påverka integrationen negativt. Vi bevittnar redan i princip detta. Premiärminister Erdoğan har nyligen uppmanat de turkiska invandrarna i Tyskland att först och främst lära sig turkiska. Jag anser dock att om man bor i Tyskland bör man prioritera att lära sig tyska.

Erdoğans agenda är ett islamskt partis agenda, och även inom detta område skulle balansen förändras om Turkiet gick med i EU. Vi skulle tvingas ha att göra med miljontals människor som, tyvärr, inte känner till Europas judisk-kristna principer och som skulle vilja förändra dem. Låt oss därför försäkra oss om att 2010 års framstegsrapport är den sista. Låt oss avbryta dessa meningslösa förhandlingar! Ett privilegierat partnerskap – det skulle kunna kombinera det bästa av två världar.

  Emine Bozkurt (S&D). – (NL) Fru talman! Framsteg och ömsesidigt förtroende kan endast komma till stånd om både EU och Turkiet uppfyller sina respektive åtaganden. Öppnandet av de nya förhandlingskapitlen kommer att leda till just den sortens nya dynamism, när det gäller framsteg inom mänskliga rättigheter och rättvisa, som vi efterlyser.

Det är mycket viktigt med pressfrihet. Skyddet av denna frihet, som har varit komplicerat, är en värdefull tillgång. I en demokrati fyller pressen en viktig funktion när det gäller att kontrollera maktinnehavarna. Givetvis vilar det ett stort ansvar på Turkiet att genomföra EU-lagstiftningen, men EU har också ett stort ansvar att fullfölja åtagandena i associeringsavtalet om fri rörlighet för personer och rådets slutsatser från april 2004 om Cypern.

Slutligen vill jag på Internationella kvinnodagens hundraårsdag ta upp kvinnors rättigheter i Turkiet. Många lagstiftningsmässiga förbättringar har genomförts men jag uppmanar den turkiska regeringen att göra allt som står i dess makt för att garantera att dessa lagar genomförs korrekt och att – med anledning av det kommande valet – tillmötesgå parlamentets krav på ett införande av ett kvoteringssystem för att öka den kvinnliga representationen.

  Konrad Szymański (ECR). – (PL) Fru talman! Jag anser att det är uppenbart att Turkiet kommer att ge upphov till enorma fördelar inom ramen för vår politik gentemot regionen, såväl när det gäller Kaukasien som Mellanöstern. Den nya och ovanligt aktiva turkiska politiken gentemot regionen väcker naturligtvis frågan om huruvida det kommer att vara en turkisk politik under europeisk flagg eller om det i själva verket kommer att vara en europeisk politik med stöd från Turkiet. Hur som helst är det ett värdefullt perspektiv.

Jag har ett intryck av att detta samarbete snarast möjligt bör vila på en mer pragmatisk grund och att mycket långdragna diskussioner är helt onödiga och frustrerande för båda parter. Det finns flera anledningar till att de har pågått så länge, och utsikterna för att de ska slutföras är inte särskilt lovande i nuläget. I dag vill jag tacka Ria Oomen-Ruijten för att hon – som alltid – har lagt fram ett välbalanserat betänkande. Jag är särskilt tacksam över att de frågor som rör kristnas religionsfrihet i Turkiet har hanterats på ett så bra sätt. Det förekommer alltjämt problem i samband med det kristna samfundets rättsliga status, återtagande av egendom och prästers möjligheter till utbildning. Vi bör komma ihåg detta.

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE). – (PL) Fru talman! Jag vill börja med att tacka Ria Oomen-Ruijten som, återigen, har utarbetat ett uttömmande betänkande om Turkiets framsteg. Varje år antar kommissionen ett ”utvidgningspaket” och utifrån detta paket utarbetar vi ett betänkande för att bedöma utvecklingen mot EU-anslutning för vart och ett av kandidatländerna under de senaste tolv månaderna. Enligt kommissionens bedömning uppfyller Turkiet de politiska kriterierna. De aktuella konstitutionella reformerna har skapat möjligheter till förbättringar inom många områden som rättsväsendet och grundläggande rättigheter. Det paket med ändringsförslag till konstitutionen som godkändes i förra årets folkomröstning är ett steg i rätt riktning, men utarbetandet och antagandet av dessa reformer föregicks inte av ett samråd med de politiska partierna och det civila samhället. Det vore ytterst välkommet om reformen kunde utgöra grunden för en utnämning av en ombudsman och ett inrättande av en nationell institution för mänskliga rättigheter.

Nu är det mycket viktigt att se till att de nya förslagen genomförs på ett öppet sätt och mot bakgrund av demokratiska förfaranden i enlighet med europeiska normer. Tyvärr kastar Turkiets förbindelser med grannländerna ständigt en skugga över förhandlingsprocessen. Jag menar att om Turkiet visar god vilja, skapar ett gynnsamt klimat för de pågående förhandlingarna med Cypern och stöder dessa förhandlingar samt konkret bidrar till en övergripande lösning på problemet kommer det att få ett varmare mottagande i Europa och på den internationella arenan. Tack.

  Kyriakos Mavronikolas (S&D). – (EL) Fru talman! Jag vill framför allt kommentera Cypernfrågan, som tas upp i Ria Oomen-Ruijtens resolutionsförslag. Ett år har gått, och koloniseringen fortsätter, ockupationsstyrkorna är alltjämt på plats i Cypern och sedan en månad tillbaka upplever vi dessutom att turkcyprioter protesterar mot de turkiska truppernas närvaro på ön och mot den ekonomiska situationen i det ockuperade området som har orsakats av de turkiska ockupationsstyrkornas närvaro.

Vad svarade den turkiske premiärministern? Han hävdade att Turkiet är på Cypern för att gynna sina strategiska intressen, inte för turkcyprioternas bästa.

EU:s moraliska värden och principer innebär att man inte kan offra Cypern för Turkiets framsteg mot anslutning och jag måste påpeka, vilket en socialistkollega påminde parlamentet om – och det får håret att resa sig i nacken på mig – att det inte var Cypern som invaderade Turkiet utan det var Turkiet som invaderade Cypern. Vi får inte glömma det.

(Applåder)

  James Elles (ECR). – (EN) Fru talman! Jag vill sluta mig till dem som har gratulerat föredraganden till ett mycket uttömmande och balanserat betänkande, men jag håller med dem som redan har nämnt att det knappast är en framstegsrapport utan snarare en lägesrapport.

För att understryka att det är en förteckning över mycket få framsteg i de flesta frågor som håller på att diskuteras påpekar föredraganden mycket tydligt i punkt 40 att Turkiet bör dra tillbaka sina trupper från Cypern. I punkt 47, vilket andra talare har tagit upp, beklagar hon djupt att Turkiet inte har genomfört tilläggsprotokollet till associeringsavtalet mellan EG och Turkiet och därefter, vilket de andra talarna inte har tagit upp, beklagar hon att ett strategiskt samarbete mellan Nato och EU som går längre än Berlin Plus-avtalet har blockerats.

Jag anser att det är mycket viktigt att EU inte ger vika i någon av dessa frågor eller öppnar några fler kapitel i förhandlingarna innan vi har sett att Turkiet är villigt att diskutera. Eller när ni i slutänden begrundar hela processen kanske ni undrar om det finns det ledarskap som behövs på båda sidor för att slutföra detta eller om det bara var en idé från 1900-talet som är helt meningslös på 2000-talet.

  Georgios Koumoutsakos (PPE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Turkiet är ett stort land av strategisk betydelse, men är det redo för EU? Nej, inte än. Är EU redo för Turkiet? Nej, inte än. Har Turkiet övergett sin strävan efter anslutning? Nej, inte än. Tre frågor och tre svar som på ett realistiskt sätt illustrerar den kritiska vändpunkt som Turkiet står inför på sin väg mot anslutning. De sammanfattar också det komplicerade förhållandet mellan Turkiet och Europa. Av historiska, politiska och kulturella skäl har detta förhållande alltid vacklat mellan tillit och misstänksamhet, mellan attraktion och motvilja. Det politiska uttrycket för denna verklighet är Turkiets långa och mödosamma väg mot anslutning.

Trots de anmärkningsvärda framsteg som Turkiet gör finns det fortfarande skäl till oro när det gäller mänskliga rättigheter. Turkiet köpslår alltjämt med EU när det gäller alla små förpliktelser. Det vägrar att normalisera sina förbindelser med en medlemsstat, Cypern, det hotar fortfarande med att inleda krig mot en annan medlemsstat, Grekland, och det vägrar att erkänna och tillämpa havsrättskonventionen.

Nyligen retade det turkiska ledarskapets arrogans till och med upp turkcyprioterna. EU ger å sin sida tvetydiga budskap om anslutningen, som inte är till någon hjälp. Vi behöver en tydligare ståndpunkt. Enbart om Turkiet fullt ut uppfyller de åtaganden man har ingått kan och bör man ansluta sig till EU. Om vi ska vara rättvisa måste vi även vara stränga mot Turkiet.

Avslutningsvis vill jag gratulera Ria Oomen-Ruijten till hennes betänkande, som jag kommer att rösta för, och jag uppmanar mina kolleger att göra samma sak.

  Michael Cashman (S&D). – (EN) Fru talman! Jag är stolt över att stå upp och välkomna de framsteg Turkiet har gjort mot EU-medlemskap. Jag har länge varit positiv till Turkiets anslutning. Det är i EU:s intresse och det är verkligen i Turkiets intresse. Antingen kan vi anta en smal, populistisk ståndpunkt eller så kan vi visa ledarskap och klarsynthet. Detta ledarskap och denna klarsynthet kommer att leda Turkiet till EU, där det hör hemma.

Det har skett vissa positiva framsteg, men mer måste göras. Jag ska ge några konstruktiva förslag. Turkiet måste göra mer för att bekämpa diskriminering och främja jämlikhet mot bakgrund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller trosuppfattning, ålder eller sexuell läggning. Detta bör garanteras genom lagstiftningen. Jag uppmanar därför de turkiska myndigheterna att återinföra hänvisningen till sexuell läggning i lagstiftningsförslaget för att bekämpa diskriminering och bristande jämlikhet.

Tiden håller på att ta slut. Jag skulle kunna tala länge om denna fråga. Det är värt att påminna om att Turkiet är ett modernt, sekulariserat land och att kvinnorna i Turkiet fick rösträtt långt före kvinnorna i vissa delar av EU – någonting vi bör komma ihåg när vi blickar tillbaka över hundra år av feminism.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Fru talman! Turkiets övergång till en verklig, pluralistisk demokrati som grundas på skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna verkar alltjämt vara en utmaning.

Turkiet har inte gjort några stora framsteg jämfört med förra året när det gäller att genomföra reformer och uppfylla Köpenhamnskriterierna trots att fullständig efterlevnad av dem är en grundläggande förutsättning för medlemskap i EU. Brister kvarstår, framför allt när det gäller rättsväsendet, där rätten till en rättvis och snabb rättegång fortfarande inte är garanterad, minoriteters rättigheter och kvinnors rättigheter samt områdena religionsfrihet, yttrandefrihet, pressfrihet och bekämpning av korruption. Bristen på religionsfrihet är särskilt tydlig.

Turkiet måste förbättra samordningen av sin utrikespolitik med EU:s utrikespolitik och visa att det delar gemensamma värden och intressen med EU. Landet skulle till exempel kunna stödja EU:s insatser för att hindra Iran från att förvärva kärnvapen och underteckna Internationella brottmålsdomstolens stadga, vilket man uppenbarligen alltjämt skjuter på framtiden. Jag förväntar mig också att Turkiet ska vara mycket mer aktivt när det gäller att lösa Cypernfrågan – som vi säger på slovakiska – genom att dra tillbaka sina trupper från det ockuperade området.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Fru talman! Tack för att du gav mig möjlighet att ställa en fråga. Tyvärr är det lite försent nu. Som du har sett har Michael Cashman redan lämnat kammaren. Jag har några viktiga frågor som jag hade velat ställa till Michael Cashman. Jag vill be dig att se till att en ledamot ges ordet direkt när han/hon utnyttjar möjligheten att ställa en fråga (blått kort). Annars kanske den ledamot som frågan ställs till hinner lämna kammaren, vilket just hände. Jag kanske kommer att ha möjlighet att få ordet enligt ögonkontaktsförfarandet, och jag vill tacka dig i förväg för detta.

  Eleni Theocharous (PPE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Som Ria Oomen-Ruijten mycket riktigt påpekar i sitt betänkande kan Turkiet inte gå med i EU förrän Cypernfrågan har lösts, förrän ockupationen har upphävts och förrän armén lämnar Cypern. Det är Turkiet självt som förhindrar anslutningsprocessen. Därför bör alla som vill hjälpa Turkiet i slutänden lyssna på vad som sägs av turkcyprioterna, som protesterar, inte för direkt handel eller dess omvandling, som vi hörde i dag i beslutet från den 26 april, utan för att Cypern ska befrias från ockupationen och för att de personligen ska friges och räddas. Jag anser att Turkiet inte kan ansluta sig via en process som förstör Cypern och alla som vill hjälpa Turkiet måste sluta att ta ut det på Cypern. Detta är ett grundläggande element som vi alla måste respektera. Om inte Cypernfrågan blir löst på ett rättvist sätt kommer det nämligen att vara förödande för EU.

  Mario Mauro (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag måste erkänna att Ria Oomen-Ruijtens enastående arbete har engagerat oss i en debatt som dock alltjämt åtföljs av ett stort mått hyckleri när vi talar om Turkiet.

Vi lyckas inte komma till rätta med detta hyckleri men vi kanske skulle kunna hantera det bättre om vi övervägde några allmänna bakgrundsfaktorer. Den första är att vi måste erkänna att vi har misslyckats kapitalt, eller vi kanske inte ens har försökt, att inrätta en verklig strategi gentemot länderna söder om Medelhavet. Turkietfrågan har en nära koppling till detta.

När vi gav oss i väg på vårt uppdrag till Tunisien för några dagar sedan berättade det enda islamska partiet, al-Nahda, uppriktigt för oss att det hämtade inspiration från Recep Tayyip Erdoğans AKP, och att man följaktligen på sätt och vis betraktar Turkiet för att kunna få en anknytning till EU men att man inte vet om den andra parten, EU, är berett att överväga detta.

Vi bör fråga oss vad det är värt att göra när det gäller Turkiet. Är det värt att vara helt ärlig och snabbt inrätta olika former av privilegierat partnerskap som omfattar hela Medelhavsområdet eller är det värt att fortsätta förhala och skjuta upp vårt beslut på obestämd tid så att turkarna själva, med sin stora stolthet, i slutändan säger ”nej” för alltid till oss och därmed ytterligare komplicerar situationen vid Medelhavet?

Jag anser att det är vi som bör bestämma och inte vänta på att andra fattar beslut. Vi har ett särskilt ansvar och vi måste ta det fullt ut. Vi måste våga säga ”ja” eller ”nej”, och därefter kommer vi att märka att situationen kommer att få en positiv lösning.

  Andrey Kovatchev (PPE). – (BG) Fru talman! Jag gratulerar Ria Oomen-Ruijten till ett mycket fint arbete. Vi betraktar Turkiet som en viktig euroatlantisk partner. Därför är jag övertygad om att vi, trots våra motsättningar, alla är överens om att vi behöver ett reformerat, demokratiskt, sekulariserat och europeiskt Turkiet.

Jag känner personligen djup oro över risken för att Turkiets inrikes- och utrikespolitik tar en islamitisk vändning. Vi kan se att en del av Turkiets politiska etablissemang uppenbarligen inte har någon lust att följa principen om strikt åtskillnad mellan religion och politik, som förkunnades av Atatürk.

EU måste hjälpa Turkiet att övervinna uppdelningen i det turkiska samhället, vilket bland annat kräver en förbättring av minoriteternas situation och av förbindelserna med grannländerna. Vi kan naturligtvis inte lägga hela skulden på Turkiet. Grannländerna måste också dra sitt strå till stacken.

Jag förväntar mig att vi ska samarbeta kring alla frågor av allmänt intresse, särskilt Nato-samarbetet och energiinfrastrukturen. Slutligen hoppas jag och förväntar mig att Turkiet så snart som möjligt undertecknar det förväntade återtagandeavtalet mellan EU och Turkiet, utan dröjsmål och utan att ställa ytterligare villkor.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Fru talman! Turkiets eventuella anslutning till EU skulle medföra mer omfattande ekonomiska, politiska och kulturella konsekvenser än EU ställts inför vid någon tidigare utvidgning. Trots skillnaderna mellan Turkiet och EU i fråga om kultur, tradition och värderingar är Turkiet dock inte en fundamentalistisk stat och religionen är varje individs fria val.

Vi kan inte neka Turkiet att försöka uppfylla kriterierna för anslutning till EU, även om det förstås vore önskvärt att mer intensiva åtgärder vidtogs för att hjälpa till att lösa tvisten mellan turkcyprioter och greker. En lösning på Cypernfrågan kan också skapa större stabilitet, välstånd och säkerhet i östra Medelhavet, och i viss mån bidra till att påskynda Turkiets EU-anslutningsprocess.

Jag skulle dock vilja säga en sak sammanfattningsvis. Vi, kära kolleger, är här för att säga sanningen, precis som våra kolleger i kommissionen och rådet, och om vi bekräftar att Turkiet gradvis uppfyller kriterierna, så får vi inte i förväg börja prata om ett privilegierat partnerskap. Det vore bättre att direkt tala om för Turkiet att även om landet uppfyller alla kriterier så kommer det inte att erhålla fullt EU-medlemskap. Det vore enligt min mening det ärligaste vi kan göra.

ORDFÖRANDESKAP: ANGELILLI
Vice talman

  Jelko Kacin (ALDE). – (SL) Fru talman, Enikő Győri, herr kommissionsledamot! De dramatiska och djupgående politiska förändringar vi har sett är en påminnelse om att vi, trots den demokratiseringsprocess som pågår i arabvärlden, blir allt mer medvetna om sårbarheten i vår energiförsörjning och vårt energiberoende.

Turkiet är vårt mest värdefulla, uppenbara och övertygande exempel på en fungerande demokrati i arabvärlden och, naturligtvis, även ett exempel på en blomstrande ekonomi. Men både EU och Turkiet är fortfarande låsta av den olösta Cypernfrågan. Några viktiga kapitel förblir stängda för Turkiet. I dag måste vi lyfta fram hur viktigt det är att energikapitlet öppnas så snart som möjligt och vi måste sända ett starkt budskap till våra cypriotiska vänner i Nicosia att det skulle gynna såväl unionen som både Cypern och Turkiet att öppna detta kapitel. Blockeringen av energikapitlet är till skada för Cypern, Turkiet och hela EU, för stabiliteten i regionen, och för stabiliteten på världsmarknaden.

Dessutom är det så att om vi öppnar detta kapitel i år visar vi i handling att vi här i EU är kapabla att ändamålsenligt och effektivt identifiera och hantera utmaningar och fallgropar i det förflutna och framtiden. Om vi inte lyckas låsa upp detta kapitel kommer vi att fortsätta framstå som maktlösa och ineffektiva åskådare.

  Charles Tannock (ECR). – (EN) Fru talman! Turkiet håller på att tappa fart på sin väg mot EU-anslutning. En orsak är naturligtvis den bristande överensstämmelsen med tilläggsprotokollen till Ankaraavtalet och det faktum att man inte erkänner Cypern utan fortsätter ockupationen.

Den turkiska regeringens vägran att öppna sina hamnar och flygplatser för handel från Cypern är oacceptabel, men jag vill även påpeka att de också kunde ha en mer konstruktiv hållning gentemot sin granne Armenien, och bland annat öppna gränsen till Armenien på nytt och erkänna massmordet på armenier 1915. Dessutom riskerar Turkiets tunt maskerade politiska stöd till Iran att hindra EU:s försök att stoppa den islamistiska teokratin i Teheran från att bygga en atombomb, och det är djupt beklagligt.

Jag är också bekymrad över den ökande fientligheten mot Israel, vår allierade, som framgått av incidenten med Gazaflottiljen och Turkiets officiellt publicerade resultat. Turkiet fortsätter att hålla det grekisk-ortodoxa klostret på Halki stängt utan uppenbar anledning, och att förneka dess gamla syrianska kristna fulla samhällsrättigheter. Jag är fullständigt övertygad om att Turkiet nu måste fördubbla arbetet om man vill göra ytterligare framsteg mot EU och dess värderingar.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! Bland alla de problem som Turkiet står inför på sin väg mot anslutning som anges i Ria Oomen-Ruijtens betänkande, som det kurdiska problemet, det armeniska problemet, pressfriheten och kravet att respektera kvinnors rättigheter, är Cypernproblemet det mest påtagliga.

Ett kandidatland kan inte ockupera Europeiska unionens territorium. Om Turkiet vill fortsätta på sin väg mot anslutning måste landet dra tillbaka sina trupper från Cypern och upphöra med ockupationen av turkiska och grekiska cyprioter.

  Jaroslav Paska (EFD). – (SK) Fru talman! Jag vill börja med att applådera det som den turkiska administrationen har gjort för att närma sina politiska strukturer till EU:s värdesystem. Å andra sidan är det omöjligt att ignorera de kvarstående problemen i fråga om respekten för mänskliga rättigheter, särskilt minoriteters och kvinnors rättigheter, samt undertryckandet av religionsfriheten.

Det allvarligaste problemet är dock det faktum att Turkiet fortfarande ockuperar nästan 50 procent av territoriet i en av våra medlemsstater – Cypern. EU är därmed indirekt involverat i en militär konflikt med Turkiet. Konflikten har kostat många cyprioter deras hem och än så länge finns inget hopp om en lösning på denna olagliga situation.

Jag anser därför att det krävs mer öppenhet i dialogen mellan Bryssel och Istanbul, så att våra turkiska vänner förstår att enda vägen till EU är genom kriterier som inte kan kringgås. Om turkarna anser att de inte är beredda att uppfylla EU:s krävande kriterier, vore det lämpligt att erkänna detta ärligt och lägga fram ett vettigt alternativ för vår gemensamma samexistens.

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Fru talman! Framstegsrapporten är fallen åt underdrifter. Jag citerar: ”Det krävs betydande ansträngningar angående grundläggande rättigheter.” Författaren Orhan Pamuk klarade sig undan åtal för sin kätterska syn på Turkiets historia enbart tack vare sin internationella berömmelse. Lagen finns fortfarande. Kan EU verkligen tolerera förtryck av kätterska akademiska åsikter i en medlemsstat?

Längre fram i rapporten sägs att det inte gjorts några framsteg mot en normalisering av förbindelserna med Cypern. I klarspråk innebär det att Turkiet fortfarande ockuperar, med vapenmakt, den norra delen av landet, där man har exproprierat grekcyprioters egendomar och skändat och plundrat deras heliga platser och gravar. Innan Turkiet drar tillbaka sina trupper villkorslöst, återlämnar egendom och reparerar skador, borde vi inte ha några förbindelser med Turkiet alls, än mindre förhandla om ett EU-medlemskap.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Det har verkligen varit en bra och nyttig debatt, som återspeglat olika åsikter och synpunkter.

Men som många av er har framhållit kommer vi, om Turkiet faktiskt uppfyller alla relevanta anslutningskrav och vi förblir beslutsamma och allvarliga, att kunna undvika det mesta av den frustration som några hänvisat till och fortsätta framåt.

Jag håller också med dem som rakt ut säger att om vi går vidare med tilläggsprotokollet och Ankaraavtalet, och gör framsteg när det gäller de övergripande samtalen om lösningen på Cypernfrågan, så skulle detta ge ny fart åt anslutningsförhandlingarna.

Jag håller också med dem som framhöll att reglerna inte bör ändras mitt i spelet. Men låt mig göra en sak helt klar. För mig är detta inte ett spel, för mig är det en allvarlig process. Jag är övertygad om att de flesta medborgarna i EU och Turkiet i slutet av denna process tydligt kommer att se fördelarna med ett nytt och modernt Turkiet som medlem i Europeiska unionen.

En annan sak jag vill påpeka är att årets framstegsrapport verkligen är mycket balanserad. Något som jag verkligen uppskattar, och som föredraganden i stor utsträckning har fått med, liksom dagens debatt, är behovet av att se bilden i stort och inte bara lägga fram en lista över incidenter och problem för parlamentet.

För det tredje håller jag också med dem som tydligt framhåller att det är våra turkiska partner som har nyckeln till flera av de återstående kapitlen.

Jag är en av dem som vill se exempelvis kapitel 15, om energi, och framför allt kapitel 23, om rättsväsende och grundläggande rättigheter, öppnas. Det är mycket viktigt, särskilt kapitel 23. Det ligger i både Turkiets och Europeiska unionens intresse att arbeta för framsteg kring dessa viktiga frågor.

Det har sagts att 14 kapitel har blockerats på grund av Ankaraprotokollet. Här vill jag göra en personlig kommentar. Jag anser att det finns en skillnad mellan de kapitel som är ensidigt blockerade och de som är blockerade enligt kommissionens rekommendation, som sedan godkänts av medlemsstaterna i samförstånd, och som beror på Turkiets bristande åtaganden i fråga om tullunionen. Kapitlen 23 och 15 är ett par av de kapitel som blockerats ensidigt.

Slutligen vill jag också ta upp en fråga som upptar våra tankar mycket dessa dagar, och det är situationen när det gäller pressfrihet i Turkiet. I torsdags gjorde jag ett tydligt uttalande för att vara helt säker på att ge våra turkiska kolleger ett klart besked om att turkisk lag inte i tillräcklig utsträckning garanterar yttrandefriheten i enlighet med Europakonventionen om mänskliga rättigheter och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, och för att göra det fullständigt klart att Turkiet omedelbart måste ändra sin lagstiftning för att förbättra tryckfriheten i praktiken och i grunden.

Jag tog upp denna fråga, i stort sett i dessa ordalag, med Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoğlu i fredags. Men låt mig också påpeka följande. Det är viktigt att vi inte undviker att kritisera där vi ser problem. Men det är också viktigt att hjälpa Turkiet att anpassa sin lagstiftning så att den följer Europakonventionen.

Jag överväger hur man ska kunna engagera både Europarådet och OECD i denna process, och jag kommer att informera parlamentet om resultaten av samråden och om vilken väg jag kommer att rekommendera att vi ska ta.

  Enikő Győri, rådets ordförande. – (HU) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tack så mycket för denna utmärkta debatt. Vi har hört många argument, både för och emot, i fråga om såväl Turkiets beredskap som hela anslutningsprocessen. Detta visar också hur komplex situationen är och hur svår Ria Oomen-Ruijtens uppgift har varit. Hon har gjort ett utmärkt jobb och framställt ett betänkande som verkligen belyser hur svårt det är att utvärdera situationen och Turkiets beredskap.

Det finns dock en del punkter där vi är överens, och enligt min mening har detta också framkommit i debatten. Det är inte bara parterna som är överens, utan även kommissionen och rådet. Den första av dessa punkter är att vi behöver ett europeiskt Turkiet och att det ligger i vårt intresse att bidra till den processen. Vi talar här om en strategisk partner. Jag kan inte nog betona hur viktigt det är att ha ett land med en liten del av Europa som vår vän. Det råder heller ingen tvekan om att detta är en villkorsbaserad process, och att Turkiet måste uppfylla sina skyldigheter, alla skyldigheter som man åtagit sig. För att förhandlingarna ska kunna gå framåt måste landet också uppfylla de normer och förväntningar vi har formulerat. Dessutom måste Turkiet sträva efter goda relationer med sina grannar. Detta kan inte ifrågasättas i några anslutningsförhandlingar.

Vi har sett att det debatteras om hur stora framsteg som gjorts, och hur många uppgifter Turkiet har slutfört. Enligt min mening kan vi inte ifrågasätta framstegen i den konstitutionella reformen eller de framsteg som exempelvis gjorts i fråga om minoriteter, om än bara i vissa delar. Alla är överens om att det fortfarande är en mycket lång väg kvar att gå. Det räcker med att än en gång hänvisa till frågan om pressfrihet, situationen för kvinnor eller rättsväsendets funktion. Om vi vill blåsa nytt liv i anslutningsförhandlingarna bör vi granska räckvidden av våra handlingar. Som Štefan Füle nämnde så är faktiskt 13 kapitel fortfarande öppna och vi har bara lyckats avsluta ett. Samtidigt är 16 kapitel blockerade och där kan vi inte göra några framsteg just nu. Vi har i praktiken tre kapitel vi kan arbeta med, nämligen de om konkurrens, offentlig upphandling samt socialpolitik och sysselsättning. Det kapitel som är bäst förberett är det om konkurrens, och mycket gjordes även under det belgiska ordförandeskapet för att vi skulle kunna öppna kapitlet. Kommissionen arbetar också mycket hårt, med vårt maximala stöd, för att åtminstone öppna detta kapitel under det ungerska ordförandeskapet. Jag upprepar att Turkiet måste uppfylla många villkor för att det ska gå. Jag förutsätter att framsteg kommer att göras i detta avseende, och jag vill verkligen inte se att det går flera månader utan att vi fortfarande inte kan öppna ett nytt kapitel.

Många har frågat efter eller antytt att det vore välkommet med framsteg i fråga om visum. Låt mig vara uppriktig. Det ungerska ordförandeskapet vill uppmuntra kommissionen att inleda den dialogen, men vi vet alla att situationen inte var helt klar angående detta vid rådets möte, och ett antal medlemsstater har uttryckt tvivel. Jag och det ungerska ordförandeskapet anser att det skulle vara i vårt intresse att starta en dialog. Flera har hänvisat till religionsfrihet och förföljelsen av kristna. Rådet har fått sin beskärda del av kritiken för att inte ha tagit itu med denna fråga. Även om detta faller under Catherine Ashtons behörighet som ordförande i rådet (utrikes frågor) vill jag ändå påpeka att frågan lades till på dagordningen för mötet i rådet (utrikes frågor) i januari. Vid den tidpunkten fanns ingen överenskommelse, men i februari antog utrikesrådet en resolution i vilken förföljelsen av alla religiösa minoriteter, och särskilt kristna, fördömdes, så rådet har faktiskt tagit upp frågan.

Låt mig slutligen ställa en fråga till oss alla, eftersom vi nu har talat om vad Turkiet har gjort, om det har gjort tillräckligt och om landet arbetar som det ska på sin väg mot anslutning. Låt oss ägna en tanke åt det som kommer an på oss. Om vi ska vara ärliga ser vi att Europa inte befinner sig i en period av integration. Vi iakttar vad som händer i Nordafrika, men om man ser på vad som händer inom Europeiska unionen eller i vårt mer omedelbara grannskap, så är Turkiet ett av fem kandidatländer, men det finns också fyra andra. I vilken omfattning kan vi stödja dessa processer? Hur redo är vi att avsluta anslutningsförhandlingarna med Kroatien? Hur redo är vi att låta Rumänien och Bulgarien delta i Schengensamarbetet? Hur redo är vi att upprätta Europas hårt drabbade folkgrupp romerna? Integrering står på dagordningen i många olika sammanhang.

Men EU har nu vänt sig delvis inåt. Detta säger jag helt öppet. Det finns en viss utmattning när det gäller utvidgningen. Vi måste hantera den egna allmänna opinionen och öppenheten i dessa frågor. Kanske behöver vi se saker i ett längre perspektiv. Om vi ser till Europeiska unionens mer långsiktiga intressen – det vill säga att bevara sin attraktionskraft för både EU-medborgare och våra närmaste grannar, oavsett om det gäller Turkiet eller alla de nordafrikanska länderna – så tror jag att vi, inom oss själva, behöver få tillbaka ett mer inkluderande EU, naturligtvis med förbehållet att det inte på något sätt ska vara ovillkorligt, och att vi inte får ge efter när det gäller det arbete som förväntas av alla kandidatländer. Det vore mycket allvarligt för oss om Turkiet tappar intresset för Europeiska unionen.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE). – (EN) Fru talman! Först och främst vill jag än en gång framhålla att jag – vi – varit mycket noga vid utarbetandet av betänkandet. Den ordningsfråga jag vill ställa är följande: Jag vill be kollegerna att inte komma med nya ändringsförslag, för om vi vill ha en opolariserad debatt om detta, om vi vill ha ett stort engagemang från hela plenum ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Jag har mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingetts i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 9 mars 2011.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar de åtgärder som Turkiet har vidtagit hittills, men jag vill betona att det fortfarande finns betydande framsteg att göra. Särskilda åtgärder behöver vidtas inom områden som pressfrihet, kvinnans ställning i det turkiska samhället, dialogen mellan de politiska partierna och framför allt erkännandet av Cypern, som är en EU-medlemsstat. Denna konflikt kastar en stor skugga över Turkiets förhandlingar om anslutning till EU. Turkiet måste därför visa en verklig vilja att lösa tvisten.

Jag anser dock att Turkiets anslutningsförhandlingar måste gå framåt för att uppmuntra reformer i landet, med tanke på att Turkiet kan tjäna som modell för arabländerna. Turkiet kan bidra till att sprida stabilitet i instabila regioner bortom dess östra och södra gränser.

Det bör också nämnas hur viktigt Turkiet är för Europeiska unionen eftersom landet är en viktig aktör inom energisektorn. Turkiets integration i EU kan gynna båda sidor på både kort och medellång sikt, men framför allt på lång sikt.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag vill välkomna de betydande framsteg som Turkiet gjort på vägen till anslutning till Europeiska unionen. Turkiet har visat att det är fast beslutet att uppfylla alla kriterier för att bli en fullvärdig EU-medlem, och vår roll är att stödja landet. Många av mina kolleger har i dag tagit upp frågan om de grundläggande rättigheterna. Jag vill dock fråga varför man inte i betänkandet uppmanar rådet att inleda förhandlingar om kapitlet om rättvisa och grundläggande rättigheter. Det kapitlet blockeras av rådet, trots att det är det viktigaste för att Turkiet ska kunna uppfylla EU:s demokratiska normer. I morgon måste vi rösta för ändringsförslaget som begär att detta kapitel öppnas. Annars kommer Europaparlamentet att sända negativa signaler till Turkiet, och detta kommer att påverka vår trovärdighet.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Vi är två år från en viktig årsdag. I år är det 48 år sedan Turkiet blev kandidatland för anslutning till EU. Ingen kan förneka att mycket har hänt sedan dess. Landets ekonomiska utveckling har, tillsammans med öppnandet av EU:s marknader, säkerligen spelat sin roll. Men Turkiet har fortfarande problem med ett antal faktorer som går tillbaka till inrättandet av den moderna turkiska staten. Fördraget från 1924 förklarar tydligt att medborgare som bekänner sig till den islamiska tron är turkar, medan medborgare av en annan tro betraktas som grekiska katoliker. Fördraget erkänner inte några andra etniska grupper. Det som var progressivt år 1924, nämligen att alls erkänna att någon kunde ha en annan religion än islam, har en helt annan innebörd i dag. Det är ingalunda en enkel sak i Turkiet att deklarera en annan etnicitet än den turkiska, vare sig det rör sig om kurder, tjerkesser eller någon annan av de folkgrupper som helt uppenbart har funnits i Turkiet i många år, men som inte på länge kommer att erkännas i verkliga livet och få åtnjuta sina etniska rättigheter. De viktigaste frågorna i den problematiska förhandlingssituationen för tillfället är att man inte lyckats lösa ockupationen av Cypern, att man inte agerar på FN:s resolution om Famagusta och att man underlåter att genomföra de uppgifter som ålagts Turkiet i tidigare rapporter. Nedtoningen av arméns roll är positiv, men bara om de sekulära krafterna stannar kvar vid makten. I annat fall kan stabiliteten vara hotad i hela regionen.

  Cristian Dan Preda (PPE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar det arbete som kollegan Ria Oomen-Ruijten har gjort vid utarbetandet av detta betänkande, men jag förbehåller mig rätten att inte hålla med om hela dess innehåll. För det första anser jag att anslutningsförhandlingar bör komma i gång i fråga om de kapitel där de tekniska förberedelserna redan har slutförts. Det finns en enkel anledning till detta. Det kan ge oss möjlighet att ha en dialog som kan förmå Turkiet att anta unionens regelverk. Samtidigt som vi erkänner de framsteg som Turkiet gjort för att uppfylla de tekniska kriterierna för öppnandet av förhandlingarna om konkurrens, måste vi också tala om för myndigheterna i Ankara att det krävs ytterligare insatser på området. Jag tror också att vi genom att öppna förhandlingarna om kapitlet om rättvisa och grundläggande rättigheter kan skapa den perfekta bakgrunden för Turkiets framsteg när det gäller reformer på detta område, vilket – som jag ser det – är vårt gemensamma mål. Jag tycker också att vi bör uppmana rådet att utöka dialogen med Turkiet om utrikespolitik, eftersom landet, särskilt i samband med den senaste tidens händelser i Nordafrika, kan fungera som en allierad och främja demokratisering och utveckling i regionen.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Varje år debatterar vi Turkiets medlemskap i EU. I regel är det samma problem som tas upp – Turkiet gör vissa framsteg när det gäller att anpassa sig till EU:s krav, men framstegen är aldrig tillräckliga för att tydligt visa ungefär hur lång tid det är kvar till ett datum för anslutning, eller om landet i själva verket aldrig kommer att gå med i EU. De förändringar som redan har gjorts är bra, men EU:s underlåtenhet att anta en tydlig ståndpunkt om Turkiets anslutning är en källa till frustration för de turkiska myndigheterna och för landets medborgare. Vi kan naturligtvis inte kräva att alla medlemsstater ska ha samma syn på saken, men vår obeslutsamhet gör att EU:s trovärdighet ifrågasätts. Stödet för EU-medlemskap minskar bland Turkiets medborgare. Landet kan börja söka efter nya allierade och vända sig bort från väst, vilket skulle vara till nackdel för Europa. Turkiet är vår strategiska partner i ekonomiska, regionala och energirelaterade frågor, en betydande militär kraft och en viktig aktör i Mellanöstern. Problemområdena är alltid desamma – mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter, kvinnors och nationella minoriteters rättigheter, rättsstaten, reform av rättsväsendet, korruption, pressfrihet och yttrandefrihet – och att man fortfarande inte uppfyller europeiska normer, trots det som har gjorts. Huruvida förhandlingarna kan skyndas på beror på hur snabbt och effektivt Turkiet kan uppfylla de villkor som ställs, och på vilken form av medlemskap EU kan erbjuda landet.

  Joanna Katarzyna Skrzydlewska (PPE), skriftlig. – (PL) Det råder inget tvivel om att Turkiets medlemskap i Europeiska unionen är en omstridd fråga, med många som motsätter sig anslutningen och många som stöder den. Det kan dock inte heller råda något tvivel om att många demokratiska reformer har genomförts som en del av processen för Turkiets EU-anpassning, vilket lett till att en förhandlingsram för Turkiets anslutning antogs den 3 oktober 2005. Inledandet av förhandlingar kan ses som en framgång inte bara för Turkiet, utan även för EU, eftersom Turkiets viktigaste motiv för att genomföra reformer var landets EU-ambitioner. Samtidigt som vi erkänner de betydande framsteg som Turkiet hittills gjort bör vi dock komma ihåg att det fortfarande finns många problem som hindrar landets integrering i EU. Det gäller framför allt konstitutionella reformer, pressfrihet, kvinnors rättigheter och skydd av nationella minoriteter. En modern demokratisk stat måste grundas på principen om maktfördelning och en balans mellan den verkställande, lagstiftande och rättsliga makten, respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och, i synnerhet, yttrandefrihet och en rättslig ram som garanterar kvinnors rättigheter och jämställdhet. Jag välkomnade tillkännagivandet från den turkiska regeringen och oppositionen att de är villiga att genomföra reformer för att förvandla Turkiet till en fullfjädrad pluralistisk demokrati, och jag hoppas att alla politiska partier och hela samhället kommer att delta i den konstitutionella processen.

  Zbigniew Ziobro (ECR), skriftlig. – (PL) Turkiet spelar en strategisk roll som en stabiliserande kraft i Kaukasus och Mellanöstern. Landet spelar också en viktig roll i planen för att diversifiera EU:s bränsleförsörjning. Ankaras politik kan tjäna som modell för de arabiska länderna i regionen. Europeiska unionen bör därför fortsätta att aktivt arbeta för att bygga goda relationer med Turkiet, bland annat genom att öka finansieringen av gemensamma strategiska energiinvesteringar som Nabucco-gasledningen, och genom ökat stöd för utveckling av handelsförbindelserna. Bryssel måste bekräfta de framsteg mot integration med Europeiska unionen som har gjorts av Ankara under de senaste åren. Det återstår trots allt många frågor som kräver att EU sätter press på Turkiet, och ytterligare framsteg i förhandlingarna är uteslutet innan dessa är lösta. Jag behöver bara nämna försoning och återförening av Cypern, ett erkännande från Ankara av ansvaret för det armeniska folkmordet samt ytterligare utveckling av det demokratiska systemet.

(1) Se protokollet.

15. Montenegros europeiska integrationsprocess (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om Montenegros europeiska integrationsprocess.

  Enikő Győri, rådets ordförande. – (HU) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I morgon kommer ni att rösta om resolutionen om Montenegros europeiska integrationsprocess. Jag finner Europaparlamentets engagemang för att bevara öppenheten i Europeiska unionen mycket lovvärd. Samtidigt har ni också en viktig roll att spela för att vinna över allmänheten i medlemsstaterna till utvidgningens sak, en utvidgning som bygger på villkorlighet. Resolutionen som ni antar i morgon bekräftar också att detta ansvar tas på allvar.

Låt mig bekräfta att engagemanget är mycket stort även hos rådet. I linje med det förnyade samförstånd om utvidgning som Europeiska rådet har enats om, bekräftade rådet i sina slutsatser av den 14 december 2010 EU:s starka stöd till den fortsatta utvidgningsprocessen på västra Balkan på grundval av de principer och slutsatser som antagits.

Europeiska rådets ungerska ordförandeskap är också djupt engagerat i denna fråga. Jag skulle vilja tacka er för ett utmärkt arbete och för att ni med denna resolution bidrar till att befästa Montenegros prestationer, vilket verkligen behövs under hela anslutningsprocessen.

Vi har vid flera tillfällen bekräftat Montenegros europeiska perspektiv. Landets stabilitet och dess orientering mot EU, som stöds av alla politiska partier och av en majoritet av medborgarna, samt den höga graden av samförstånd mellan de olika etniska grupperna, är alla faktorer som gör Montenegro till en stabiliserande faktor på västra Balkan.

Kom ihåg att Montenegro lyckades liberalisera viseringsreglerna, ingå stabiliserings- och associeringsavtalet och bli kandidatland, allt inom tolv månader. Detta är viktiga resultat, som bevisar att ett europeiskt perspektiv kan fungera som en drivkraft för ett lands förberedelser. EU måste därför bekräfta engagemanget och resultaten i de länder som har för avsikt att ansluta sig. Tack vare de framsteg som gjorts kan ytterligare steg tas i Montenegros europeiska program, nya åtaganden kan göras och nya krav kan formuleras. För detta ändamål sammanträder delegationer från EU-institutionerna och medlemsstaterna dagligen i dessa dagar, på olika nivåer och inom olika områden.

Vi välkomnar därför de åtgärder som Montenegro hittills har vidtagit, särskilt den handlingsplan som just antagits av landets regering, som utarbetats som svar på rekommendationerna i kommissionens yttrande, och vi välkomnar också den metod som används, nämligen att regeringen har haft omfattande samråd med det civila samhället före utarbetandet av handlingsplanen.

Låt mig snabbt sammanfatta de så kallade nyckelprioriteringarna där framsteg måste göras. De nämns också i kommissionens yttrande i november 2010. Det rör sig bland annat om att stärka rättsstatsprincipen, fullfölja reformeringen av den offentliga förvaltningen och stärka dess kapacitet, anta en vallag som överensstämmer med konstitutionen samt öka mediefriheten. Det är inte bara viktigt ur ett rättsligt perspektiv, utan utgör också en prövosten för myndigheternas politiska mognad. Andra mycket viktiga åtgärder är att garantera den rättsliga ställningen för fördrivna personer och att respektera deras rättigheter, liksom kampen mot organiserad brottslighet och korruption. Vi förväntar oss stora framsteg från Montenegro även på dessa punkter.

För att nästa steg ska kunna tas i stabiliserings- och associeringsprocessen i allmänhet och för att anslutningsförhandlingarna ska kunna inledas, är det mycket viktigt att Montenegro gör framsteg inom dessa områden och dessutom gör ytterligare insatser. Montenegro måste fullgöra sina åtaganden och presentera konkreta resultat.

Montenegro spelar en mycket viktig roll i det regionala samarbetet. Landet har ett nära samarbete med sina grannar och vi välkomnar ärligt dess konstruktiva roll i arbetet med att stabilisera regionen och främja goda grannrelationer, särskilt i sin egenskap av ordförande för den sydosteuropeiska samarbetsprocessen.

Dessutom är Montenegro hemort för den nya arbetsgruppen om kultur och samhälle i det regionala samarbetsrådet, det parlamentariska forumet i Cetinje. Integration är otänkbar utan regionalt samarbete, och Montenegro är i detta avseende ett föredöme.

Den resolution som parlamentet ska anta är en inventering av prestationerna i dagsläget. Det är en korrekt beskrivning av den aktuella situationen och en användbar riktlinje för de arbetsuppgifter som åligger ett kandidatland. Jag gratulerar föredraganden, liksom alla de som aktivt deltagit i dokumentets tillkomst.

Slutligen skulle jag vilja uppmuntra Montenegro och de montenegrinska myndigheterna att fortsätta sina reformsträvanden och att vinnlägga sig om att uppfylla de egna medborgarnas förväntningar.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Det är en ära för mig att få tala i Europaparlamentet om Montenegros europeiska integrationsprocess. Låt mig börja där rådsordföranden slutade och gratulera föredraganden Charles Tannock för hans betänkande om Montenegro och uttrycka min tacksamhet till alla ledamöter som har bidragit. Parlamentet spelar en central roll i utvidgningspolitiken. Med gemensamma insatser från alla EU-institutioner kan vi åstadkomma mer.

Montenegros övergripande framsteg för att uppfylla kriterierna för medlemskap i Europeiska unionen är anmärkningsvärda. Den politiska enigheten blir allt starkare. Landet har gjort betydande framsteg för att stärka den rättsliga och institutionella ramen. Det är också mycket engagerat i det regionala samarbetet. Det finns en gedigen dokumentation av strukturella ekonomiska reformer och framsteg på de flesta områden i EU:s regelverk.

Europeiska rådets beslut att bevilja Montenegro status som kandidatland är ett erkännande av dessa resultat och en stark signal som bekräftar trovärdigheten i EU:s utvidgningspolitik. Landet har nu gått in i ett avgörande skede. Statusen som kandidatland är ett stort ansvar för Montenegro. Det krävs nu konkreta resultat för att Montenegro ska kunna gå vidare till nästa steg i den europeiska integrationen. Jag är övertygad om att Europaparlamentets resolution kommer att sända rätt budskap till Montenegro, med erkännande av tidigare resultat, men också med en stark förväntan på att reformprocessen kommer att fortsätta med beslutsamhet och att alla de viktigaste utmaningarna på Montenegros väg mot medlemskap i Europeiska unionen kommer att tas på stort allvar.

Jag träffade Montenegros nye premiärminister Igor Lukšić förra veckan. Hans engagemang för att fullfölja reformprocessen och hans starka beslutsamhet att uppfylla nyckelprioriteringarna i kommissionens yttrande är uppmuntrande. Den 17 februari, efter ett offentligt samråd med det civila samhället och samtal med kommissionen, antog regeringen en handlingsplan för dessa prioriteringar. Det är nu mycket viktigt att betona genomförandet och få påtagliga resultat.

De nyckelprioriteringar som anges i yttrandet är en svår, men inte omöjlig utmaning som kräver medverkan och engagemang från alla aktörer i Montenegro. Tidigare utvidgningar har visat hur viktigt det är att ta itu med centrala frågor inom de politiska kriterierna, samt kapitel 23, tidigt i anslutningsprocessen. Om Montenegro tidigt kan få solida resultat på detta område, särskilt i fråga om politiseringen av den offentliga förvaltningen, stärkandet av rättsväsendets oberoende och en effektiv kamp mot korruption och organiserad brottslighet, kommer detta längre fram att bidra till smidiga förhandlingar och integrering i Europeiska unionen.

Montenegro måste förbättra vallagen i enlighet med OSSE/ODIHR:s och Venedigkommissionens rekommendationer. Parlamentet måste stärkas, vilket är en viktig prioritering för både kommissionen och Europaparlamentet. Effektiv efterlevnad av EU:s standarder på området mänskliga rättigheter är viktigt, i synnerhet beträffande yttrandefrihet och förbindelserna med det civila samhället. Ytterligare insatser krävs för att stärka antidiskrimineringspolitiken, särskilt i fråga om jämställdhet och ett effektivt skydd för utsatta grupper. Det krävs också hållbara lösningar för fördrivna personer.

Det finns även andra brister som påpekas i yttrandet och i ert resolutionsförslag, och som måste åtgärdas. Montenegro måste stärka sin administrativa kapacitet och uppgradera sin beredskap på ett antal områden i Europeiska unionens regelverk. Montenegros framtid ligger onekligen i EU och vi bör agera ansvarsfullt. Trovärdigheten i vår utvidgningspolitik bygger på att kandidatländerna respekterar Europeiska unionens villkor och att unionen respekterar sina åtaganden gentemot kandidatländerna.

Det ligger i allas vårt intresse att se till att Montenegros framsteg mot Europeiska unionen bygger på solida och konkreta resultat. Montenegros prestationer under året kommer att bedömas i samband med utvidgningspaketet som ska läggas fram i oktober 2011. Först när kommissionen har konstaterat att Montenegro i tillräckligt hög grad uppfyller kriterierna för anslutning, i synnerhet de sju nyckelprioriteringar som anges i yttrandet, kommer den att kunna rekommendera att förhandlingarna inleds.

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag har besökt Montenegro två gånger under de senaste arton månaderna, tillsammans med min kollega Anna Ibrisagic från PPE som skuggföredragande, för att bilda mig en egen uppfattning av landets framsteg, först mot kandidatlandstatus och nu mot ett EU-medlemskap.

Jag har imponerats av den beslutsamhet och noggrannhet som visas av Montenegros hela regering. Den är kanske fåtalig, men den arbetar extremt hårt. Jag vill särskilt hylla den förre premiärministern Milo Ðjukanović och hans efterträdare, Igor Lukšić, som båda har en pragmatisk och samtidigt målmedveten inställning i sin strävan att leda landet mot en anslutning till EU och till Nato.

Montenegros uppgift är nu att uppfylla EU:s förväntningar. Framför allt måste regeringen ta itu med de sju nyckelprioriteringarna som Štefan Füle tagit upp i kommissionens yttrande. Här vill jag särskilt framhålla frågan om korruption och organiserad brottslighet, där det finns tydliga och väl definierade riktmärken för att mäta framstegen.

Förra månaden antog regeringen glädjande nog en mycket välformulerad handlingsplan som syftar till att möta dessa prioriteringar och krav. Jag anser att Montenegro nu är redo att börja förhandla om EU-medlemskap som en officiell kandidat, och det är märkligt att kommissionen insisterar på en betydande fördröjning mellan beviljandet av officiell status som kandidatland och inledandet av förhandlingar. Det finns ingen riktig motivering eller uppenbar grund för en sådan fördröjning, enligt vad jag kan läsa ut av fördragen. Än viktigare är att det knappast är den mest positiva signalen att skicka till Podgorica, eller till de övriga länderna i regionen, som f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, som arbetar hårt för att få status som kandidatland.

Jag hoppas bara att denna påtvingade väntan, som nu är oundviklig och som är frustrerande för Montenegro, inte kommer att resultera i att landets beslutsamhet att engagera sig i Europeiska unionen försvagas.

Montenegros anslutning bör bedömas enbart på grundval av meriter, fakta och resultat. Den ska inte vara beroende av utvecklingen i andra grannländer på västra Balkan. Montenegro är ett litet land, ett vackert land, som har uppvisat påtaglig stabilitet och ekonomisk tillväxt sedan den fredliga skilsmässan från Serbien. Landet har få, om ens några, interna etniska eller religiösa problem, till skillnad från vissa av dess större grannländer. Det pågår en mindre gränstvist med Kroatien, som kommer att lösas fredligt vid Internationella domstolen. Montenegro har nyligen förhandlat fram och ratificerat utlämningsavtal med både Serbien och Kroatien i kampen mot organiserad brottslighet.

Landets valuta är euro – tro det eller ej, men man använder euron utan att vara i med euroområdet. Landets ekonomi är tyvärr fortfarande odiversifierad och man förlitar sig främst på turism och ett aluminiumsmältverk. Montenegro måste skapa fler arbetstillfällen inom vattenkraft för export, och finansiella tjänster kan mycket väl vara en annan lösning.

Personligen är jag fortsatt optimistisk inför vad som i huvudsak är mycket goda nyheter på västra Balkan.

  Anna Ibrisagic, för PPE-gruppen. – Fru talman! Som PPE:s skuggföredragande för Montenegro vill jag först tacka Charles Tannock för ett bra samarbete och ett mycket bra och balanserat betänkande. Jag vill också passa på att uppmana kollegerna att imorgon ge sitt stöd till det betänkande som ligger framför oss.

Särskilt vill jag framhäva att jag ser mycket positivt på Europeiska rådets beslut från december 2010 att bevilja Montenegro status som kandidatland för EU-medlemskap. Samtidigt är det viktigt att vi inte stannar där vi är, utan snabbt fortsätter mot målet, vilket är ett EU-medlemskap för Montenegro. Den politiska och ekonomiska stabilitet som Montenegro visat kontinuerligt ända sedan självständigheten är stor. Montenegro beskrivs ofta – och det hörde vi idag även från rådet – som en success story.

Precis som Charles Tannock tycker även jag att det beklagligt att kandidatstatus har frikopplats från rätten att inleda förhandlingar. Därför anser jag att kommissionen så snabbt som möjligt bör inleda medlemskapsförhandlingar och fastställa ett datum för att påbörja sådana med Montenegro. Det är klart att reformprocessen måste fortsätta inom till exempel rättsväsendet och bekämpandet av intressekonflikter i den offentliga förvaltningen och att prioriteringar som kommissionen har rekommenderat måste mötas upp, men jag vill ändå berömma Montenegros regering för de positiva reformer som man lyckats genomföra hittills.

Idag har vi Montenegros ambassadör med oss här i plenum, och jag hoppas och ser fram emot den dag då vi kan välkomna inte bara Montenegros ambassadör, utan hela Montenegro till EU och Montenegros representanter till detta parlament.

  Göran Färm, för S&D-gruppen. – Fru talman! Tack till Charles Tannock för ett konstruktivt samarbete även å S&D-gruppens vägnar. Det är glädjande att Montenegro nu kan anträda vägen in i EU. Jag håller med om att kommissionen bör inleda förhandlingarna snarast, självklart förutsatt att Montenegro fortsätter att närma sig EU:s riktmärken.

Att Montenegro nu har fått kandidatstatus är en stark signal om EU:s engagemang för hela f.d. Jugoslaviens framtid i EU. Montenegro kan, liksom Kroatien, visa vägen till EU-medlemskap för de övriga. Närmandet till EU är en nyckelfaktor för både välstånd och stabilitet i regionen, det är helt klart.

Montenegro är ett litet, nytt och fredligt land som är starkt engagerat i det regionala samarbetet. Det har goda relationer med sina grannländer och därmed goda förutsättningar att lyckas i kommande medlemskapsförhandlingar. Men det finns områden som kräver kraftfulla reformer. Den rättsliga och administrativa kapaciteten att forma ett fullvärdigt rättssamhälle har stärkts men fortfarande krävs det mer. Det råder utbredd korruption och organiserad brottslighet och rättssystemet behöver en massiv fortsatt förstärkning för att nå EU:s krav.

Jag har lagt ett antal ändringsförslag för att poängtera att Montenegro också behöver stärka kvinnornas ställning, trygga mediefriheten, säkra de grundläggande rättigheterna för löntagarna och för minoriteter och inte minst utveckla det civila samhället. Vi ska inte glömma att även detta är avgörande områden i kommande EU-förhandlingar. Jag välkomnar Montenegro som EU-medlem så snart som möjligt.

  Ivo Vajgl, för ALDE-gruppen. – (SL) Fru talman! Jag gratulerar Charles Tannock till hans betänkande och tackar för den samarbetsvilja han visat vid utformningen av det. Om vi genom att anta resolutionen om Montenegro i princip vill förnya våra åtaganden om att fortsätta processen med Europeiska unionens utvidgning och fortsätta ge alla stater i vår världsdel möjligheten att utvecklas under unionens ledarskap, måste vi först se till att nästa steg fullföljs, först och främst för Montenegro, och sedan även för Serbien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Bosnien och Hercegovina, Albanien och naturligtvis, inte att förglömma, Turkiet.

För Montenegro skulle detta innebära att beviljandet av kandidatstatus och beslutet att inleda förhandlingar bör följas av att förhandlingarna faktiskt inleds. Fram till dess har Montenegros regering ett drygt arbete framför sig med att harmonisera rättssystemen och stärka den administrativa kapaciteten. Kampen mot korruption i alla dess olika former måste fortsätta och ge resultat i form av domar mot dem som har ägnat sig åt korruption.

Arbetet för jämställdhet och respekt för kvinnor är inte något som bara ska lyftas fram i dag. Yttrandefrihet, mediernas oberoende och skydd av minoriteter är värderingar som alla som kandiderar för medlemskap i Europeiska unionen ovillkorligen måste respektera.

Montenegros unga demokrati måste ge de icke-statliga organisationerna en lämplig och framträdande plats i samhället. Jag vill uppmärksamma Štefan Füle på en specifik önskan som jag hörde när jag var i Montenegro och pratade med politikerna. Det är viktigt att relationerna mellan Montenegro och Serbien utvecklas utan att Serbien försöker lägga sig i sin grannes utveckling genom etniska serbiska partier. Den sortens tankegångar har redan gjort stor skada i Sydosteuropa under historiens gång.

  Ulrike Lunacek, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag vill också tacka kollegan Charles Tannock för ett mycket bra och välbalanserat betänkande. Jag är glad att vi kom överens om att beklaga att Montenegros status som kandidatland frikopplats från rätten att inleda förhandlingar. Liksom tidigare talare vill även jag se Montenegro gå vidare med förhandlingarna och jag hoppas att fördröjningen inte kommer att bli alltför lång. Det gläder mig också att höra att det ungerska ordförandeskapet är starka anhängare i utvidgningsprocessen. Därmed hoppas jag vi får se framsteg i år, senast efter lägesrapporten. Montenegro har åstadkommit mycket i det förflutna och på senare år, men det finns fortfarande en hel del problemområden. Jag vill nämna tre: kampen mot korruption, diskrimineringsfrågorna och miljön.

När det gäller kampen mot korruption och organiserad brottslighet är jag glad över att vi i detta betänkande också uppmanar de statliga myndigheterna att inte sätta press på de icke-statliga organisationer och andra aktörer i det civila samhället som utreder fall av korruption och organiserad brottslighet. De bör vara fria att göra sitt jobb och hjälpa staten att få bort korruption och organiserad brottslighet.

Den andra aspekten är kampen mot diskriminering. Trots bra lagstiftning finns fortfarande flera grupper som utsätts för diskriminering: romer, ashkalier, egyptier, HBT-personer ... Så här på Internationella kvinnodagen bör vi också nämna jämställdheten.

När det slutligen gäller miljöfrågor definieras Montenegro som en miljövänlig stat i landets konstitution, vilket är bra. Problemet är bara att om inte goda framsteg görs, öppna för insyn genom miljökonsekvensbedömningar, riskerar detta vackra landskap med sin fina kust och sina fantastiska berg att förstöras. Jag hoppas alltså att Montenegro ska fortsätta framåt, engagera det civila samhället och ha en öppen process på miljöområdet, särskilt när det gäller vattenkraftverken.

  György Schöpflin (PPE). – (EN) Fru talman! Jag håller med de flesta av talarna om att Montenegro har gjort betydande framsteg mot en integration i EU, trots ett dåligt utgångsläge. I likhet med de andra före detta jugoslaviska republikerna har landet haft problem med kommunismens sammanbrott, i kombination med statens kollaps och det krig som följde, och har sedan tvingats bygga ett nytt system på ruinerna av det gamla.

Detta är ingen enkel uppgift och några av de negativa inslagen i det tidigare systemet har levt vidare i ny skepnad. Det viktiga är dock att en yngre elit har stigit fram och engagerat sig för en europeisk framtid, vilket säkerligen erfarenheterna från den misslyckade unionen med Serbien har bidragit till. Det finns naturligtvis fortfarande en del problem. Några av dem har vi hört om, det är de vanliga som exkommunistiska stater har haft att brottas med: korruption, kriminalitet, maktmissbruk i rättsväsendet, en inte särskilt effektiv offentlig sektor och så vidare.

Att rätta till dessa och liknande brister i de politiska, ekonomiska, rättsliga och administrativa systemen kommer att kräva hårt arbete från ledningens sida, och man bör vara beredd på både aktivt och passivt motstånd från dem som gynnas av det befintliga systemet. Alla före detta kommunistiska länder har ställts inför liknande svårigheter. Beslutsamheten hos såväl elit som allmänhet att satsa på en europeisk framtid är troligen den enskilt viktigaste faktorn för att säkra Montenegros framtida anslutning till EU.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Fru talman! Framsteg i den europeiska integrationsprocessen är en av de grundläggande faktorerna för Montenegros fortsatta utveckling. Ur ett ekonomiskt perspektiv har landet uppnått en viss nivå av makroekonomisk stabilitet, och även gjort goda framsteg med att uppfylla de politiska kriterier som fastställdes vid toppmötet i Köpenhamn, eller vid rådets möte i Köpenhamn.

Vi måste dock sätta mer press, särskilt när det gäller att stärka rättsstaten – bland annat genom reformer av rättsväsendet – och det är också viktigt att fortsätta det pågående arbetet mot korruption och organiserad brottslighet. Det behövs även framsteg i reformen av den offentliga förvaltningen och valordningen, och parlamentets roll måste stärkas.

Här bör tonvikt läggas på genomförandet av yttrandefrihet och mediernas frihet. Det vore också lämpligt att samarbeta med det civila samhället, att sträva efter att bekämpa diskriminering samt arbeta för social och ekonomisk integration av minoritetsgrupper i befolkningen, däribland romerna. Regionalt samarbete och korrekta grannförbindelser är utan tvekan ytterligare förutsättningar för en framgångsrik EU-integration.

Montenegro har gjort betydande insatser för att uppfylla de kriterier som fastställts för en lyckad integrering i Europeiska unionen, och det är därför dags att överväga att bevilja status som kandidatland. Jag tror att detta kan uppnås.

  Eduard Kukan (PPE). – (EN) Fru talman! Först och främst vill jag tacka och gratulera föredraganden Charles Tannock för ett utmärkt betänkande och för en mycket god förberedelse av den relevanta resolutionen.

Montenegro har gjort goda framsteg i integrationsprocessen. Landet spelar också en konstruktiv roll för att upprätthålla regional stabilitet. Det är på rätt väg, vilket bekräftades förra året då kommissionen och rådet beviljade Montenegro status som kandidatland. Jag hoppas att Montenegro kommer att se till att snart uppfylla de återstående kriterierna så att anslutningsförhandlingarna kan inledas.

Fram till dess måste Montenegros regering göra framsteg inom de viktiga områden som har pekats ut. Dessa kan sammanfattas enligt följande: rättsstatsprincipen, kampen mot korruption och organiserad brottslighet, vallagstiftningen, parlamentets tillsynsroll gentemot regeringen och bredare engagemang från det civila samhället i samspelet med regeringen, reform av rättsväsendet med fortsatt stärkande av domarnas och åklagarnas oberoende och förmåga att bekämpa korruptionen som undergräver de statliga institutionerna, den ekonomiska och sociala utvecklingen och den offentliga förvaltningens funktioner.

Slutligen gläder det mig att Montenegro fortsätter att göra framsteg i integrationsprocessen. Det är därför jag hoppas att rådet kommer att besluta att inleda förhandlingar med landet mycket snart.

  Zoran Thaler (S&D). – (SL) Fru talman, Enikő Győri, Štefan Füle! Jag vill gratulera föredraganden Charles Tannock till resolutionen om Montenegro, som vi kommer att rösta om i morgon, och de framgångar som den representerar. Montenegro inger gott hopp för Europeiska unionens utvidgning på hela västra Balkan. Montenegro är en stat och ett samhälle utan konkreta problem som kan hindra landet från att göra det som krävs för att uppnå medlemskap i Europeiska unionen. Grannländerna, Bosnien och Hercegovina och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, är inte så lyckligt lottade.

Kommissionens sju nyckelprioriteringar är tydliga och jag vill föreslå att premiärminister Igor Lukšić och hans regering tar itu med dem på ett resolut sätt, så att förhandlingarna om Montenegros fullvärdiga medlemskap snart kan inledas. Därvid bör regeringen förlita sig på Montenegros civila samhällsgrupper, fritänkande intellektuella och icke-statliga organisationer. Varken kritikerna eller de oberoende medierna är Montenegros fiender, utan de är en värdefull tillgång för landet. Kampen mot korruption och organiserad brottslighet är och förblir nyckeln. För att citera en montenegrinsk folkvisa: ”Montenegro är kanske ett litet land, men det är hederligt och rättvist.”

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Fru talman! Stabiliteten på västra Balkan kommer att stärkas ytterligare i och med kommissionens rekommendation att göra Montenegro till kandidatland. Samtidigt vill jag understryka hur viktigt det är att till punkt och pricka uppfylla Köpenhamnskriterierna, som är centrala för den europeiska integrationsprocessen. Många framsteg har gjorts, men de montenegrinska myndigheterna har fortfarande reformer att genomföra inom viktiga sektorer. Till exempel känner jag mig tvungen att nämna kommissionens rapport om utbredningen av korruption och illegala skattetransaktioner. Med den i åtanke är den viktigaste åtgärden att inrätta en specialiserad struktur för att bekämpa dessa problem.

Dessutom saknas fortfarande den nödvändiga rättsliga grunden för skydd av minoriteternas rättigheter, och här syftar jag särskilt på romernas rättigheter. En hänvisning till minoriteternas status och deras rättigheter i grundlagen skulle vara ett positivt tecken på europeisk integration. Jag välkomnar att Montenegro framhålls som en stat som värnar om miljön. Miljöskydd är ett av EU:s viktigaste mål. På denna punkt vill jag uppmärksamma de negativa effekter som en alltför hårt driven och illa skött turistverksamhet kan ha. En konsekvens skulle kunna vara att utöka de framtida anslutningsförhandlingarna.

Slutligen vill jag nämna att Montenegros utsikter till integration i EU också hjälper Europa göra upp med sitt förflutna i Balkanregionen som helhet.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) Fru talman, Enikő Győri, herr kommissionsledamot! Det gläder mig att det ungerska ordförandeskapet ser utvidgningen på västra Balkan som en av sina prioriterade uppgifter, och jag hoppas att detta i hög grad kommer att bidra till att Montenegro går från kandidatlandstatus till att äntligen inleda anslutningsförhandlingar. Mina kolleger har redan nämnt hur viktig kampen mot korruption är i samband med en Balkanstats anslutning, men det finns två andra mycket viktiga områden. Det ena är kvaliteten i grannrelationerna. I det avseendet har Montenegro gjort bra ifrån sig genom att ingå avtal med Kroatien och Serbien.

Den andra är minoritetsfrågor. Montenegro har en exemplarisk minoritetslag, som i många avseenden bygger på erfarenheterna från modellen med lokala minoritetsregeringar i mitt hemland Ungern. Jag noterar dock med beklagande att vallagen för tillfället inte kunde antas just på grund av att frågan om minoriteternas representation fortfarande var olöst. Jag hoppas att våra vänner i Montenegro snart kommer att lösa även det problemet.

  Jan Kozlowski (PPE). – (PL) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera Montenegro till att ha uppnått status som kandidatland för anslutning till Europeiska unionen i december 2010. Den politiska dialogen mellan Montenegro och EU:s institutioner har kommit mycket långt, trots att den inte har pågått så länge. Montenegros sätt att genomföra reformer inom ramen för Bolognaprocessen och de förbättringar som landet gjort för att få arbetsmarknaden att fungera bättre vittnar om landets stora engagemang och starka politiska förändringsvilja.

Som framgår av kommissionens meddelande om Montenegros ansökan pekar dock den fortsatt höga arbetslösheten på en diskrepans mellan tillgänglig och efterfrågad kompetens, vilket antyder svagheter i utbildningssystemet. Montenegro bör därför göra allt för att se till att alla samhällsgrupper, bland annat de som riskerar social utestängning, ges möjlighet till högkvalitativ allmän utbildning och fortbildning, så att medborgarna kan skaffa sig kunskaper som ökar deras anställningsbarhet.

  Janusz Władysław Zemke (S&D). – (PL) Fru talman! Denna debatt har visat att Montenegro stadigt blir allt bättre förberett för anslutning till Europeiska unionen. Det säger sig självt att detta är viktigt för Montenegro, men jag vill gärna påpeka att det också finns två andra dimensioner i denna process. Den första är den europeiska dimensionen, som visar att de principer och värderingar som styr Europeiska unionens handlingar fortfarande är attraktiva för resten av Europa. Den andra dimensionen handlar om Balkan, eftersom denna process visar andra länder på Balkan vilken väg de kan, och bör, följa. Det är en svår väg, men den är inte omöjlig.

Jag har en väldigt snabb fråga till Štefan Füle: Skulle du kunna ge oss en tidtabell för Montenegros framtida anslutning till Europeiska unionen? Tack så mycket.

  László Tőkés (PPE). – (EN) Fru talman! Som rumänsk medborgare i Rumänien med en stark tro på fördelarna med ett välmående multietniskt samhälle som bygger på fredlig samexistens och försoning mellan nationer, välkomnar jag Montenegros strävan att uppfylla Köpenhamnskriterierna i fråga om stabila institutioner som garanterar demokrati, och att uppfylla europeiska och internationella standarder.

Montenegro är en parlamentarisk demokrati som vilar på en konstitutionell och rättslig grund för rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter.

Men det finns allvarliga brister i genomförandet av lagstiftningen. Korruptionen är fortfarande utbredd, den organiserade brottsligheten är fortfarande ett allvarligt problem och det finns farhågor angående rättsväsendets effektivitet.

Jag uppmuntrar Montenegro att fortsätta sitt konstruktiva engagemang i det regionala samarbetet och stärka de bilaterala förbindelserna med grannländerna.

  Katarína Neveďalová (S&D). – (SK) Fru talman! Štefan Füles besök förra veckan visade att den montenegrinska regeringens engagemang för europeisk integration är äkta och att det är den bästa vägen för ett land som är på väg mot Europeiska unionen.

De sociala och politiska förändringar som har skett i Montenegro under de senaste åren är ett positivt tecken, inte bara för EU utan också för landets grannar. Montenegros regering har också fått beröm av FN för att man lyckats ta itu med problemen på många olika områden. Enligt rapporten från FN:s utvecklingsprogram är Montenegro kapabelt att uppfylla millennieutvecklingsmålen till 2015, bland annat i fråga om fattigdomsbekämpning, allmän grundskoleutbildning och minskad barnadödlighet.

Vid sitt senaste besök i Bryssel deklarerade Montenegros premiärminister Igor Lukšič att Montenegros prioriteringar är medlemskap i EU och Nato. Personligen anser jag att Montenegros insatser är oerhört viktiga. Jag stöder helt den hjälp och det stöd som EU ger landet, och jag är säker på att landet inom en snar framtid kommer att ansluta sig till EU.

  Raffaele Baldassarre (PPE). – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även om Montenegro redan har uppnått vissa goda resultat på vägen mot europeisk integration, brister det fortfarande inom viktiga områden när det gäller utvecklingen av ett demokratiskt system och full respekt för rättsstatsprincipen.

Trots de framsteg som gjorts genom ändringar av lagstiftningen om straffrättsliga förfaranden och andra delar av primärrätten, är man mycket efter när det gäller vissa andra aspekter. Jag tänker framför allt på det akuta behovet av att garantera rättsväsendets öppenhet, ansvarighet och effektivitet, för att inte tala om åklagarmyndighetens, och dessa institutioners oberoende gentemot politisk inblandning.

För detta ändamål krävs stora förändringar av systemet för utnämning av domare och åklagare, det krävs ett slut på den praxis som innebär att de utnämns enbart av parlamentet och inom regeringen.

Slutligen ... förbättra tillträdet till rättsväsendet och till kostnadsfri rättshjälp.

  Corina Creţu (S&D). – (RO) Fru talman! Att Montenegro nu erhållit status som kandidatland är tack vare den öppna dörrens politik som förs av Europeiska unionen, och som har haft en positiv inverkan inte bara i Östeuropa utan också, som nu, på västra Balkan. Montenegro har nu inlett en resa som varken kommer att bli lätt eller enkel, men landet har en anslutning i sikte och en färdplan och det kan använda sig av erfarenheterna från de länder i regionen som för inte så länge sedan har gått hela vägen till anslutning. Det är viktigt att nästa landrapport är positiv och medger att anslutningsförhandlingarna faktiskt kan börja.

Jag anser att Europeiska unionen på ett avgörande och framgångsrikt sätt har bidragit till försoningsprocessen i det forna Jugoslavien. När alla stater som bildades i och med den jugoslaviska federationens upplösning har anslutit sig till Europeiska unionen, kommer detta att läka de sista såren från ett våldsamt förflutet, som fortfarande är en fråga för hela EU. Jag önskar den montenegrinska nationen all framgång i dess försök att modernisera landet för att uppfylla anslutningsvillkoren.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! Förhoppningen var att viseringsfriheten för Serbien, Montenegro och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien skulle uppmuntra turister och affärsresenärer att bättre utnyttja denna möjlighet. I stället har vi sett en ökning av ekonomiska invandrare. I detta sammanhang är det utan tvekan mycket viktigt med informationskampanjer i dessa länder, så att vi kan göra klart att ett besöksvisum inte är samma sak som asyl eller ett jobb i EU. Det faktum att EU tvingades utöva påtryckningar för att stänga de så kallade resebyråer som specialiserat sig på utvandring till EU visar att man inte är medveten om problemet. Vi får vänta och se hur effektivt det planerade systemet för tidig varning om massförflyttningar gällande det romska problemet kommer att bli.

Många tycks anse att deras framtid inte ligger i deras hemländer på Balkan, som Montenegro, utan vill använda sin nyvunna fria rörlighet för att resa in i EU illegalt. De har dock inte rätt att få tillgång till EU:s sociala trygghetssystem.

Det är viktigt att Montenegro gör mer för att införa EU-normer på områden som rättvisa, korruptionsbekämpning och skydd av minoriteter, för att kunna anlägga ett europeiskt perspektiv.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman, ärade ledamöter! Diskussionen har varit produktiv och än en gång bekräftat de steg som Montenegro nu behöver ta för att fortsätta vidare på sin väg mot Europeiska unionen. Som bekräftas i det förslag till resolution som vi diskuterat i dag, och i kommissionens yttrande i november förra året, har Montenegro uppnått mycket men behöver åstadkomma betydligt mer.

Landet är nu inne i ett avgörande skede. Det krävs konkreta resultat för att Montenegro ska kunna gå vidare till nästa steg i den europeiska integrationen. Den dynamik som skapas av kandidatlandstatusen får inte gå förlorad utan nu bör reformer genomföras med beslutsamhet. Målen är väl kända. Det är nu upp till Montenegro att möta de prioriteringar som krävs och, när man väl är redo, engagera sig i förhandlingsprocessen. Takten i Montenegros framsteg på vägen mot EU-medlemskap beror på dess egna prestationer, och det kan kanske förklara min tvekan att lägga fram en tidsplan för utvidgningen som många av er har bett mig göra. Jag är dock övertygad om att Montenegro med vårt stöd, men först och främst tack vare montenegrinernas beslutsamhet, kan göra verkliga framsteg på vägen mot EU.

  Enikő Győri, rådets ordförande. – (HU) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig först av allt tacka för denna mycket givande diskussion. Det är uppmuntrande att se att Europaparlamentet fortsätter att helhjärtat stödja Montenegros europeiska integrationsarbete. Jag vill försäkra er om att den oro och de uppgifter ni tagit upp under debatten står på dagordningen för den pågående dialogen mellan EU-institutionerna om Montenegros europeiska perspektiv, och vi gör allt för att de ska hanteras korrekt.

Flera har tagit upp och ställt frågor om vad som händer under tiden mellan beviljandet av kandidatstatus och inledningen av anslutningsförhandlingarna, det vill säga varför vi inte inleder förhandlingarna omedelbart, utan dröjsmål. Men som både Štefan Füle och jag har påpekat, och som ni kanske också är medvetna om, så har kommissionen nu när Montenegro har fått status som kandidatland, fastställt vissa villkor som landet måste uppfylla. Det finns sju sådana nyckelvillkor, som bland annat gäller rättsstatsprincipen, åtgärder mot organiserad brottslighet, kampen mot korruption osv. och kommissionen kommer att utvärdera de framsteg som görs på dessa områden, och rapportera om dem för rådet under hösten. Därefter kommer vi att kunna avgöra om vi har nått ett stadium där vi kan inleda förhandlingar.

Jag vill än en gång tacka för denna debatt och jag menar att den också visar att Europaparlamentet är redo att sända en positiv signal till västra Balkan, en signal som visar att utvidgningsprocessen pågår, att den fortfarande finns och att den måste vara trovärdig. Det innebär att de framsteg som görs med varje enskilt land i regionen bygger på ett landanpassat förhållningssätt och är prestationsrelaterade. När det gäller Montenegro handlar det om vad som har sagts här. I fallet Serbien innebär det att de inkomna svaren på frågeformuläret har bearbetats och nu kommer att utvärderas av kommissionen, och i fallet Kroatien innebär det att landet måste göra sin läxa och på alla tänkbara sätt förbereda sig för att se till att förhandlingarna kan avslutas under det ungerska ordförandeskapet. På det här viset slår vi vakt om processens trovärdighet och kan garantera att våra närmaste grannar, dessa sant europeiska länder, håller sig på rätt spår och i slutänden kommer att kunna ansluta sig till EU, när de har förberett sig tillräckligt.

  Talmannen. – Jag har mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingetts i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 9 mars 2011.

(1) Se protokollet.

16. EU-strategin för integrering av romer (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Lívia Járóka, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om EU-strategin för integrering av romer (2010/2276 (INI)) (A7-0043/2011).

  Lívia Járóka, föredragande. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka alla mina kolleger i Europaparlamentet och även i alla de icke-statliga organisationerna för deras stöd och värdefulla synpunkter vid utarbetandet av detta tunga betänkande.

Om ni tillåter en personlig kommentar så är det här och nu jag måste tacka mina kolleger på kansliet, mina politiska rådgivare i LIBE-utskottet, som har stått bakom denna strategi i flera år, och min kanslichef under de senaste åren, som har kämpat vid min sida.

Jag vill också tacka min familj som tillåtit mig att stå i främsta ledet i denna kamp, en kamp som slutligen har gett resultat. Vi har nu ett avtal som omfattar sex politiska grupper, 27 medlemsstater och fem mycket viktiga parlamentsutskott. Jag anser att vi på detta sätt kan skicka ett budskap till kommissionen, rådet och medlemsstaterna som de måste beakta och att vi därmed har tagit ett stort steg mot en insats på EU-nivå för att lindra fattigdomen och den sociala utestängningen bland Europas största etniska minoritet.

En stor andel av de europeiska romerna lever under så undermåliga förhållanden – de deltar nästan inte alls i det ekonomiska livet, vilket leder till att de berövas grundläggande mänskliga rättigheter – att insatserna för att främja deras delaktighet i samhället inte kan betraktas som allmänna justeringar av politiken, utan måste ses som ett sätt att avhjälpa en av de största bristerna i arbetet med att förverkliga de grundlagsstadgade och mänskliga rättigheterna i Europa.

Insatserna på EU-nivå för att minska fattigdomen och den sociala utestängningen bland de europeiska romerna måste därför framför allt vara inriktade på att uppnå och främja de grundläggande mänskliga rättigheterna till sysselsättning, boende, hälsovård och utbildning.

Låt mig kort redogöra för de viktigaste principerna och rekommendationerna i mitt betänkande. Strategin måste framför allt vara en EU-intern strategi. Den allmänna tillsynen över prioriterade områden och mål måste därför ligga inom gemenskapens struktur, och den får inte på något sätt söndra EU eller skapa splittring bland medlemsstaterna. Tvärtom är det onödigt att inrätta ett nytt organ för samordning av och tillsyn över strategin och det skulle skapa oekonomiska allmänna omkostnader.

Tillsyns-, samordnings- och övervakningsuppgifterna måste därför fullgöras av kommissionen och för detta ändamål vore det värt att överväga om man ska bibehålla arbetsgruppen om romer som ett permanent organ.

Kommissionen bör årligen rapportera om hur strategin fortskrider, utvärdera resultatet och lägga fram förslag om uppgradering för rådet. I detta avseende skulle man kunna ta fram en resultattavla för EU-strategin för romer, en mekanism som liknar resultattavlan för den inre marknaden.

Det skulle också medföra praktiska fördelar att utse ett administrativt organ eller en regeringstjänsteman med uppgift att fungera som nationell kontaktpunkt för genomförandet av målen i strategin och som källa till rådgivning och reflektion åt kommissionen, som ska utöva tillsyn över strategin.

Strategin måste även ta hänsyn till den territoriella dimensionen av utestängningen, eftersom den geografiska fördelningen av de sociala nackdelarna inte ser likadan ut i alla medlemsstater. Fattigdom och social utestängning finns framför allt i underutvecklade mikroregioner som i många av de nya medlemsstaterna huvudsakligen bebos av romer.

Gemensamma, jämförbara och tillförlitliga indikatorer är av central betydelse för att man ska kunna lägga fram en realistisk analys av framstegen och uppfylla kravet på effektiv övervakning. Jag rekommenderar att man antar Laeken-indikatorerna och deras kompletterande beståndsdelar för mätning av social och territoriell utestängning och utvärdering av framsteg.

Det behövs en kriskarta över hela Europa för att man ska kunna mäta och ringa in dessa mikroregioner med hjälp av särskiljande kännetecken.

En del av sammanhållningsbudgeten bör avsättas i nästa fleråriga budgetram i form av en resultatreserv för strategin. Reserven skulle kunna tillhandahålla vitala resurser och avgörande incitament för genomförandet av strategin genom att man tilldelar medel på grundval av konkurrens som definieras med hjälp av det kriterium som anger på vilket sätt det föreslagna projektet eller den föreslagna åtgärden stöder och genomför strategins mål.

På så sätt skulle vi å ena sidan kunna frångå den generella praxisen med stora bidrag som maximerar återbetalningen från de outnyttjade medlen, och å andra sidan skapa en direkt koppling mellan tilldelning av finansieringen och återskapande av resultaten.

Dessa är de principer och prioriteringar som jag anser att EU-strategin för romer måste upprätthålla och jag ser fram emot era kommentarer till mitt betänkande.

(Applåder)

  Zoltán Balog, rådets ordförande. – (HU) Fru talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Det ungerska ordförandeskapet fäster stor vikt vid frågan om romernas integration och vi är tacksamma för Europaparlamentets aktiva stöd i denna fråga.

Låt oss inte glömma vad som står på spel. Vi talar om levnadsvillkoren för miljoner EU-medborgare som har rätt till samma möjligheter som alla andra, och våra samhällen har inte råd att ignorera den potential som finns hos denna befolkningsgrupp. Låt mig därför gratulera er till det utmärkta resolutionsförslag ni är på väg att anta, och som har mitt fulla stöd. Vi delar er ambition att se till att löftena följs av handling.

Den 8 april firas den internationella dagen för romer över hela världen. Den dagen kommer det ungerska ordförandeskapet att arrangera det femte mötet i EU-plattformen för romers integrering. Mötet äger rum i Budapest och jag är säker på att många av er också kommer att delta. En central del av denna händelse blir kommissionens presentation av sitt strategiska meddelande i ämnet och vi har bett Lívia Járóka sammanfatta de viktigaste punkterna i resolutionen där.

Efter det kommer det ungerska ordförandeskapet att utarbeta ett utkast till rådets slutsatser, som vi hoppas att rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) kommer att anta vid sitt möte den 19 maj. Dessa slutsatser kommer uteslutande att handla om romernas integration, och vi kommer att sträva efter att förstärka samarbetet mellan EU och dess medlemsstater i fråga om romernas ekonomiska och sociala integration.

Dessutom planerar vi ett utbyte av synpunkter kring kommissionens idéer även i andra rådskonstellationer, och i slutet av maj ska rådet (allmänna frågor) ha en policydebatt inför Europeiska rådets möte i juni.

För att kunna gå framåt måste vi lägga alla gamla stereotyper, generaliseringar och fördomar åt sidan. Vi måste inse att romernas levnadsvillkor långt ifrån är desamma överallt. Dessutom måste vi komma ihåg de historiska skälen bakom den sociala utestängningen. Det politiska skiftet och övergången till marknadsekonomi i Central- och Östeuropa har inte gynnat alla medborgare i lika stor utsträckning. Många romer har drivits till samhällets utkanter under de senaste tjugo åren.

I dag är det särskilt viktigt att vi med eftertryck fördömer våldshandlingar med rasistiska motiv, oavsett vilka förövarna är. I en svår ekonomisk situation blir de utsatta grupperna än mer sårbara, och skyller ofta sin situation på varandra. Men vi har gemensamma värderingar och medel att försvara dem, eftersom det nu är över tio år sedan rådet antog sina direktiv som förbjuder rasdiskriminering.

Jag välkomnar särskilt det faktum att man framhåller vikten av att avskaffa segregation. Segregationen leder till en ond cirkel och skapar skiljelinjer inom samhällen. Jag är även mycket nöjd med att resolutionen också tar upp jämställdhetsfrågan. Låt mig påminna om en tidigare resolution som parlamentet antog redan 2006, om situationen för de romska kvinnorna. Alla kvinnor måste få lov att utnyttja sina förmågor. Vi behöver fler romska kvinnor också inom beslutsfattandet. Föredraganden för detta betänkande, Lívia Járóka, kan inspirera oss alla även i detta sammanhang – framför allt kvinnorna, men även männen.

Jag vill än en gång tacka Lívia Járóka, och alla er andra för att ni deltar i denna viktiga process, och än en gång upprepa att det ungerska ordförandeskapet är fast beslutet att uppnå betydande resultat på detta område. Jag ber er alla att bidra till detta arbete.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (EN) Fru talman! Som ni alla vet är Europeiska unionen byggd på rättigheter och värderingar, bland annat skydd av minoriteter, principen om fri rörlighet och förbud mot diskriminering – och alla dessa gäller även fullt ut för romerna.

Jag anser att den sociala och ekonomiska integrationen av romer är en moralisk skyldighet, men också att den, som så riktigt påpekas i parlamentets betänkande, ligger i alla medlemsstaters ekonomiska intresse. Det är en prioritering för EU och det krävs engagemang och gemensamma insatser från nationella och lokala myndigheter, det civila samhället och EU:s institutioner.

Jag vill gratulera Lívia Járóka till hennes utmärkta arbete. Hon har försökt få med hela kammaren och få fram ett förslag som samlar de meningsfulla bidragen från parlamentsledamöter från alla politiska partier, och jag ser detta som en verklig bedrift. Det kommer att hjälpa oss att hålla integreringen av romer högt på den politiska dagordningen. Det kommer också att hjälpa oss att vidta de åtgärder som krävs för att förbättra romernas situation och deras sociala och ekonomiska integration i samhället.

Låt mig uppdatera er om var vi står. Som ni kanske minns antog kommissionen den 7 april 2010 ett meddelande om integreringen av romerna i samhället och i näringslivet, vilket var det första policydokumentet någonsin som särskilt gällde romer.

Meddelandet innehöll en konkret lista över åtgärder för att hjälpa medlemsstaterna att effektivisera sin politik för romernas integration och definiera de största utmaningarna: diskriminering, fattigdom, låg utbildningsnivå, arbetsmarknadshinder, bostäder, segregation och så vidare. Sedan kom bedömningen från kommissionens interna arbetsgrupp för romer, som bildades den 7 september 2010, och som mycket tydligt visade att ingenting tyder på att kraftfulla och proportionerliga åtgärder har vidtagits i medlemsstaterna för att hantera de sociala och ekonomiska problem som rör en stor del av EU:s romska befolkning.

Situationen är varken acceptabel eller hållbar och därför arbetar kommissionen på en EU-ram för nationella strategier för romernas integration, vilken kommer att presenteras i början av april. Parlamentet har efterlyst en EU-strategi och kommissionen svarar på denna begäran. Vi är väl alla eniga om att politiken behöver planeras och genomföras på ett effektivt sätt, att vi behöver ett strategiskt angreppssätt. Vi är nog också överens om att det primära ansvaret för den romska befolkningen ligger hos de medlemsstater där romerna är i rörelse, och det är därför som kommissionen upprättar denna EU-ram i kombination med nationella strategier för romernas integration, eftersom bådadera behövs. Vi behöver veta vart vi alla är på väg tillsammans och vi behöver veta vilken väg varje enskild medlemsstat kommer att välja för att anpassa de specifika strategierna till romernas problem i just den medlemsstaten.

EU:s ramverk som ska läggas fram i april kommer att bygga på Lívia Járókas resolution, på arbetet i kommissionens arbetsgrupp för romer och, naturligtvis, på de många bidragen från medlemsstaterna och från det civila samhället. För att få ett genombrott i arbetet behövs konkreta åtgärder och tydliga åtaganden så att vi bättre kan utnyttja de olika rättsliga och finansiella instrument som finns tillgängliga. Jag ska inte tala för länge om detta, eftersom det är min kollega László Andor som är ansvarig för ärendet, men Europa 2020-strategin öppnar nya vägar för hållbara ekonomiska och sociala åtgärder för dem som är marginaliserade och vi vet att fattigdom är ett mycket stort problem bland Europas största minoritet. Här krävs beslutsamma åtgärder både nationellt och på EU-nivå.

Kommissionen anser också att det är mycket viktigt att dra lärdom av det förflutna och se till att insatser från alla berörda aktörer, på alla nivåer från EU ner till lokal nivå, är mycket väl samordnade. För detta samordningsarbete har vi den europeiska plattformen för integrering av romer, som är en unik mekanism för att involvera intressenterna. Det är viktigt att framöver stärka den roll som plattformen spelar.

Parlamentets förslag om en nationell kontaktpunkt är också mycket intressant och vi kommer att överväga detta när vi förbereder EU:s ram. Jag vill också försäkra er om att kommissionen vid utarbetandet av ramen kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt behovet av att övervaka utvecklingen och följa processen och framstegen på plats, och här vill jag vädja till parlamentet. Det här får inte bara handla om ett mycket bra betänkande från parlamentet och därefter ett intressant ramverk från Europeiska unionen – det måste vara ett arbete som fortskrider och som ständigt mäts, ett övervakat framåtskridande arbete, så att vi kan se vart vi är på väg i framtiden, och i detta avseende kommer vi att fortsätta att nära samarbeta med medlemsstaterna och med parlamentet, liksom med alla intressenter.

(Applåder)

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag vill också tacka utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för dess utmärkta arbete med EU-strategin för integrering av romer och gratulera föredraganden, Lívia Járóka, till det massiva stöd som betänkandet har fått här i parlamentet.

Betänkandet är både användbart och uppmuntrande. Användbart eftersom det bidrar till den pågående debatten om hur vi ska främja romernas fortsatta integrering i ekonomin och samhället. Uppmuntrande eftersom det visar att kommissionen och parlamentet har gått i samma riktning och att vår syn på det fortsatta arbetet till stor del sammanfaller.

För det första instämmer kommissionen i att frågan om romerna är en av de främsta strategiska utmaningar som EU står inför, och att den samtidigt innebär lovande möjligheter för unionen. När vi talar om möjligheter menar vi också ekonomiska möjligheter. Det är sannerligen en social och ekonomisk nödvändighet och samtidigt ett moraliskt imperativ.

För det andra ger parlamentets betänkande övertygande argument för behovet av en helhetssyn i åtgärderna för att tackla romernas socioekonomiska situation. Det innebär att vi måste lyfta fram ett antal prioriterade områden, som utbildning, sysselsättning, boende och sjukvård. Dessa områden är verkligen av avgörande betydelse för en framgångsrik integration av romer.

För det tredje välkomnar jag betänkandets betoning av vikten av att använda EU-medel på lämpligaste sätt. Det är viktigt att politiken backas upp med tillräckliga ekonomiska resurser. Även om vi har gjort framsteg på detta område är det mer som behöver göras.

För det fjärde håller jag med parlamentet om att vi behöver en stark mekanism för att övervaka de nationella strategierna för romernas integration.

Slutligen har jag noterat att man i betänkandet förespråkar ett fokus på fattigdomens territoriella dimension och då i synnerhet i de underutvecklade mikroregionerna. Kommissionen kommer att noggrant undersöka detta intressanta förslag.

Det är uppenbart att ett antal medlemsstater inte kommer att kunna uppnå Europa 2020-målen om de inte vidtar konkreta åtgärder för att förbättra romernas integration. Det är därför hög tid för beslutsamma åtgärder på både nationell nivå och EU-nivå. Även om det är medlemsstaterna som bär huvudansvaret för att utforma och genomföra strategier för romernas integration, så kan EU verkligen ge dem stöd i detta. Vi måste se till att insatserna på alla nivåer blir en del av en sammanhängande och konsekvent politisk ram.

Jag är övertygad om att EU:s ram för nationella strategier för integrering av romer – vilken kommer att läggas fram av kommissionen i april, som vice ordföranden redan har påpekat – kommer att ge EU-institutionerna och alla aktörer möjligheter att förena sina krafter och göra en påtaglig skillnad för romernas livsvillkor i EU.

  Kinga Göncz, föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (HU) Fru talman! Låt mig börja med att berätta en historia. År 2009 dömdes József B. och hans fru av en ungersk domstol till 10 månaders fängelse för vanvård av minderåriga. Deras brott bestod i att deras två barn hade slutat gå till skolan. Men medan barnen ännu gick till skolan hade de skickats hem regelbundet eftersom de kom i leriga skor och täckta av smuts. I zigenarlägret där de bodde finns inga asfalterade vägar, så barnen fick varje dag gå över en äng för att komma till skolan, och när de väl kom dit hade de leriga fötter. Så länge de orkade stod de ut med förödmjukelsen att bli utskällda och hemskickade, men till slut valde de att allt oftare helt enkelt undvika skolan, vilket ledde till att deras föräldrar dömdes till fängelse.

Det var inte för att de inte ville lära sig något som Józsefs och hans hustrus barn stannade hemma från skolan. Det var snarare deras omständigheter som hindrade dem från att utbilda sig. Utan lämpliga kläder och skor, vatten och el hemma, och utan skolmaterial, fick de aldrig någon chans att avsluta ens grundskolan. Att hjälpa samhällsgrupper med sammansatta problem att komma ikapp är en komplex process som endast kan genomföras stegvis, med hänsynstagande till lokala behov och på lång sikt.

EU kan bidra till detta genom att sätta upp mål som baseras på verkliga data, tillhandahålla de verktyg som behövs, uppmana medlemsstaterna att redovisa hur de uppfyllt målen och följa upp förändringar i romernas situation. EU utformar också mindre byråkratiska, snabbare och öppnare metoder än tidigare och stöder därigenom de enskilda samhällena på längre sikt tills de själva kan sörja för sina egna behov.

Det räcker inte att bygga en skola för József B:s barn. De måste också kunna arbeta för att försörja sig, och föräldrarna måste kunna föda och klä sina barn och kunna sätta dem i skola. Det behövs lämpliga bostäder, där barnen kan göra sina läxor, och där de har ljus och värme. Framkomliga vägar behövs, så att man kan ta sig till skolan och arbetsplatsen. Och det behövs också medkännande ord, som kan utplåna förödmjukelserna.

EU-strategin för romer kommer inte att medföra omedelbara förändringar, men den skapar möjligheter till förändring. Den verkliga frågan är om vi kan skapa regler och villkor som kan hjälpa dem som inte kan konkurrera om resurserna och som knappt har kapacitet att hävda sina egna intressen. Principen om icke-diskriminering måste garanteras, inte bara på arbetsmarknaden utan inom alla områden av samhällslivet. Vi måste avskaffa segregationen i städer och skolor, skapa verkliga möjligheter och involvera de romska grupperna på EU-nivå, medlemsstatsnivå och lokal nivå. Framför allt krävs ett politiskt engagemang från alla som kan bidra till att den nuvarande situationen förbättras i hela Europa.

Det räcker inte att ge en ram för medlemsstaternas strategier för romerna utan det krävs en riktig EU-strategi för romer, med ansvar på EU-nivå, samtidigt som man naturligtvis inte kan frånta medlemsstaterna deras ansvar. Jag uppmanar kommissionen och rådet att fullt ut införliva innehållet i parlamentets resolution i sina handlingar och att regelbundet rapportera om varje framsteg för parlamentet.

  Andrey Kovatchev, föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. – (BG) Fru talman! Jag tackar Lívia Járóka för ett utmärkt samarbete. Integrationen av de cirka 12 miljoner romer som finns i EU kan inte uppnås utan en önskan att göra detta från både romerna och majoritetsbefolkningen i medlemsstaten.

Ansvaret för romernas integration ligger hos både medlemsstaterna och Europeiska unionen. EU:s resurser måste användas för att förbättra den tekniska infrastrukturen, bygga nya bostäder eller reparera befintliga, tillhandahålla bättre utbildningsmöjligheter och förbättra tillgången till arbetsmarknaden.

Det finns ingen generell lösning som kan användas på samma sätt överallt. Det kan krävas olika metoder även inom en medlemsstat, i de olika regionerna. Jag anser att de som tar emot EU-medel bör vara med och bygga sina egna hem eller sin egen miljö så att de känner sig delaktiga i den solidaritet som visas dem och sedan kan ta väl hand om sitt hus.

Det politiska etablissemanget och näringslivet måste återupptäcka romerna och se till att ge dem bättre tillgång till arbetsmarknaden så att de kan bidra till EU:s ekonomiska utveckling och välstånd. Jag hoppas verkligen att detta betänkande kommer att användas på lämpligt sätt och bidra till att förbättra romernas sociala och ekonomiska integration i EU.

  Hannu Takkula, föredragande för yttrandet från utskottet för kultur och utbildning. – (FI) Fru talman! Det är ganska svårt att förbereda sig på bara en minut, men här är några tankar ur yttrandet från utskottet för kultur och utbildning angående frågan om romer, som Lívia Járóka har gjort en utmärkt jobb med. När jag själv var föredragande för utskottet, instämde vi genast och mycket starkt i att detta var en fråga om mänskliga rättigheter.

Vi har 10 till 12 miljoner romer i EU och de är fullvärdiga EU-medborgare. De måste därför också ha fullständiga rättigheter: det är de mänskliga rättigheterna i ordets sanna bemärkelse. Det betyder att de ska kunna delta i samhällets beslutsfattande och i EU:s beslutsprocesser.

När vi ser mot framtiden vet vi att utbildning är nyckelfrågan. Utbildning är också det rätta sättet att integrera den romska minoriteten i samhället och uppmuntra romerna att vara aktiva. Det krävs snabba förbättringar när det gäller till exempel bostäder och infrastruktur. Framför allt är det mycket viktigt att framhålla behovet av en attitydförändring bland oss andra européer. Segregation och diskriminering måste avskaffas. Vi måste skapa ordentliga möjligheter och inse att varje romskt barn och ung rom är en unik individ, en unik medborgare i Europeiska unionen, precis som alla vi andra.

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

  Marian-Jean Marinescu, för PPE-gruppen. – (RO) Fru talman! I dag diskuterar vi en EU-strategi för den romska minoriteten, vilket är ett viktigt steg mot integration av den största minoriteten i Europeiska unionen. Unionen måste se realiteten i romernas problem, som beror på romernas ekonomiska situation i allmänhet, men framför allt på aspekter i deras egna traditioner: en nomadisk livsstil och låg utbildningsnivå och, i förlängningen, en brist på professionella kvalifikationer. Utbildning är en möjlighet att få kvalifikationer, ett yrke och ett arbete, vilket är ett absolut nödvändigt steg mot social integration för romerna.

Ansvaret för integrationen ligger inte helt på myndigheterna. Romerna måste också förstå att det krävs insatser från deras sida och att de verkligen måste vilja integreras i samhället, oavsett var de kommer från eller var de bor. De prioriterade områdena i strategin måste innefatta en ökad kunskap om samhället, en anpassning av den romska befolkningens kultur och traditioner till det moderna samhället och ett främjande av yrkesutbildning och omskolning. Jag anser att utöver grundutbildningen måste dessa områden vara viktiga mål.

Ursprungsmedlemsstaterna måste bidra mest till integrationsprocessen, men en EU-strategi har också en mycket viktig roll att spela. Den strategi som ska utarbetas av kommissionen måste föreslå ramprogram som är anpassade till den nomadiska livsstilen i en del romska grupper, och som kan utvecklas och genomföras på liknande sätt i alla medlemsstater.

  Hannes Swoboda, för S&D-gruppen. – (DE) Fru talman! Min grupp har besökt flera romska samhällen i EU och sett de fruktansvärda förhållanden som råder där. Det är svårt att föreställa sig hur dessa människor lever i en del av EU:s huvudstäder. Det är en ond cirkel som är mycket svår att bryta sig loss från.

Jag vill tacka båda kommissionsledamöterna för att de tog upp fattigdomsfrågan. Jag tror att kampen för romernas sak framför allt är en kamp mot fattigdom och inte bara fattigdomen bland romerna. Vi måste se till att vi inte skapar nya klyftor, där fattiga människor som inte är romer kan kritisera att romerna plötsligt får stora summor pengar eller massor av uppmärksamhet. Vi måste se till att detta blir en gemensam kamp som naturligtvis också syftar till att bekämpa alla former av diskriminering.

Det som görs på lokal nivå är också viktigt. Mycket ofta är det så att kommunerna eller regionerna gör stora insatser, men dessvärre inte alltid med stöd från den nationella regeringen. Vi måste hitta ett sätt att införa EU-finansiering på lokal nivå. Därför har vi utarbetat en alternativ resolution, som jag snart kommer att tala mer om. Denna resolution har lagts fram främst på förslag av Ioan Enciu, som också kommer att förklara sin ståndpunkt i frågan, för att belysa problemet.

Jag hoppas att kommissionen kommer att lägga fram en bra strategi för romer. Som båda kommissionsledamöterna med rätta har påpekat rör det sig om en process för att övervaka situationen och ge stöd. Med deras egna ord – det är ett framåtskridande arbete. Vi behöver ta reda på vad som verkligen händer med finansieringen, eftersom vi alltför länge bara har suttit och tittat på medan mycket lite har åstadkommits. Jag vill inte säga att inget har hänt, men det har verkligen hänt alldeles för lite och pengarna har inte använts på bästa möjliga sätt.

Vi önskar det ungerska ordförandeskapet all framgång. Vi kommer att ge vårt fulla stöd i denna fråga, så att vi kan lägga fram en ny strategi och så att ni kan säga att detta är en av de påtagliga framgångarna under ert ordförandeskap. Ni har vårt stöd.

Slutligen vill jag tacka Lívia Járóka för ett utmärkt betänkande. Eftersom vi vill stödja det betänkandet kommer vi att dra tillbaka vår alternativa resolution. Vi ville helt enkelt bara framhålla problemet med lokala myndigheter och samhällen. Men vi vill också stödja Lívia Járókas betänkande som är ett tydligt uttalande från Europaparlamentet.

(Applåder)

  Renate Weber, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Så har vi äntligen kommit till det ögonblick då vi ska rösta om detta betänkande. Som jag ser det är det inte nödvändigtvis något att fira. Jag vill hellre se det som ett ögonblick då vi måste vara kloka och titta på vad vi har åstadkommit hittills och vad vi vill uppnå i framtiden. Men då jag är medveten om det enorma arbete som har lagts ned i detta betänkande vill jag ändå gratulera och tacka inte bara föredraganden och andra berörda ledamöter, utan också personalen i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och våra politiska rådgivare.

När vi först började diskutera frågan hoppades vi alla att unionen faktiskt var på väg mot en EU-strategi för integrering av romer. I stället kommer vi att få en ram, och sedan ska medlemsstaterna besluta om huruvida de ska eller inte ska utarbeta sina egna strategier. Tyvärr fruktar jag, med tanke på tidigare erfarenheter – och ni får ursäkta min pessimism – att detta kan bli en process som i väldigt hög grad kommer att bli pengadriven, finansieringsdriven. Enligt min mening ”upptäckte” folk i de utvecklade länderna romerna inte nödvändigtvis på grund av de plötsligt upptäckte under vilka dåliga förhållanden romerna levde i sina ursprungsländer, utan mer på grund av att de besvärades av romernas närvaro på deras gator och i utkanterna av deras städer.

Detta handlar om mer än finansiering. Det handlar väldigt mycket om de grundläggande mänskliga rättigheterna för denna befolkningsgrupp. Kommissionsledamoten talade om ett framåtskridande arbete. Jag hoppas att vi kommer att få se inte bara arbete utan även verkligt framåtskridande.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman! Tyvärr läser vi varje dag i tidningarna om diskriminerande eller rasistiska övergrepp på romer. Romerna själva har därför givetvis satt stort hopp till kommissionens meddelande, men det har också alla människor som stöder dem, alla som anser att EU:s grundläggande värderingar är viktiga.

Kommissionen kommer således att behöva utarbeta ett ramverk, en EU-strategi, för de nationella handlingsplanerna. Kommissionens ansvar omfattar långt mer än enbart utvecklingen av denna EU-ram för de nationella handlingsplanerna, eftersom medlemsstaterna bara kommer att kunna åstadkomma resultat på området om kommissionen ser till att engagemanget verkligen ligger i deras intresse. Som betänkandet förklarar på ett mycket bra sätt kräver detta att uppnådda resultat analyseras mycket noga, med hjälp av olika resultatmått och nyckeltal. Dessutom erfordras ett engagemang från alla berörda parters sida, och i synnerhet då av den romska befolkningen själv. För mig är det ytterst angeläget att skapa en koppling till Europarådets utbildningsprogram för romska medlare. Detta är en avgörande förutsättning för att lyckas med regionala integreringsprojekt.

Kommissionen behöver också engagera sig genom att driva egna projekt och pilotprojekt – vilket ju är vad betänkandet föreslår. Dessa skulle exempelvis kunna genomföras i de mikroregioner som tidigare har nämnts, så att föredömliga projekt som är något utöver det vanliga kan övertyga alla berörda parter att delta i integreringsprocessen.

Om värderingar, EU:s lagstiftning eller nationella handlingsplaner inte är optimala anser jag för övrigt att kommissionen också borde kunna använda sin rätt att inleda ett officiellt förfarande, med beaktande av att alla ska ha lika tillgång till samtliga rättigheter, frihet från diskriminering och fri rörlighet.

  Cornelia Ernst, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag ska gå rakt på sak. I själva verket handlar detta om att ersätta medlemsstaternas 27 enskilda strategier, som ser ut på lite olika sätt, med en enhetlig, tvingande EU-strategi. Att vi genomför en sådan enhetlig strategi är ett krav för att romer och sinter som bor i EU ska behandlas som alla andra unionsmedborgare.

Vad handlar detta om? Det handlar om att garantera allas rätt till fri rörlighet. Det handlar om att omedelbart avskaffa särskolor för romer och om att få ett slut på EU:s apartheidsystem för romer, för att spetsa till det. Det handlar om lika tillgång till utbildning, hälso- och sjukvård och sociala tjänster. Vi beviljar ju inte dessa människor en ynnest, vi ger dem bara vad de har rätt till enligt lag.

Vi i gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster avvisar med all kraft tanken på att föra en särskild politik för romer och sinter. Vi behöver en politik som redan från början är inriktad på integrering och som kompenserar att romer och sinter missgynnas när det gäller sådant som tillgång till arbete, rätten att bosätta sig var de vill eller användningen av EU:s medel. Men jag vill tillägga en sak: Inget av detta lär få något genomslag alls förrän vi tar itu med att bekämpa rasismen mot och stigmatiseringen av romer och sinter i hela EU. Detta måste höra till EU:s främsta uppgifter. Diskriminering ska bekämpas utan pardon. Vi får inte acceptera dubbla måttstockar i medlemsstaterna eller i EU som helhet. Vi måste tala med en röst.

  Mario Borghezio, för EFD-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag ställer inte upp på betänkandets ståndpunkt att kommissionen ska tvinga på medlemsstaterna en politik för romer. Att gå fram på det sättet rimmar illa med subsidiaritetsprincipen, åtminstone om det stämmer – och det gör det – att åtgärderna ska utarbetas och genomföras lokalt, regionalt och nationellt, eftersom de då kommer att beröra regionerna och de invånare som är födda där.

Jag ställer utan förbehåll upp på att vi ska bedriva integration, inte diskriminering. Jag väntar dock fortfarande på ett besked från kommissionsledamot Viviane Reding om när romska bosättningar egentligen ska tillåtas i hennes land, Luxemburg. Om jag inte tar fel är sådana bosättningar nämligen förbjudna där. Betänkandet har en viss slagsida, eftersom så många avsnitt efterlyser stöd till romer, oavsett om de är män, kvinnor, barn eller gamla. ... Ingenstans efterlyser man till exempel hårda straff för romer som uppträder antisocialt. Vad är det som hindrar romernas barn från att gå i skolan, om inte vissa romska föräldrar?

Jag anser att vi måste ha modet att tala klarspråk på dessa punkter och ta strid med den politiska korrektheten. Vi kommer inte att lyckas råda bot på brottslighet, exploatering av barn och handel med organ genom välmenande snällism, utan bara genom seriösa, kirurgiska ingrepp.

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Fru talman! Vilket ämne som än tas upp är ordet romer på allas läppar. Det är Nicolas Sarkozys fel, eftersom han understod sig att utvisa dem.

Jag utgick ifrån att det skulle talas om romer i debatten om beskattning av finansiella transaktioner. Var gång en romsk hästhandlare försöker skruva upp priset med några euro per inkluderat ben, borde en publikan och syndare i plommonstop hoppa fram och kräva ett av det stackars djurets ben i offergåva till kommissionsordförande José Manuel Barroso.

När det äntligen blev dags att debattera EU-strategin för Atlantområdet räknade jag fullt och fast med ett förslag om att avdela en havszon för detta ädla släktes vattenburna underavdelningar. De kan ju alltid sälja metkrokar till förbipasserande fartyg och lova att stryka skroven med lite tjära som de liksom råkar ha liggande.

Jag tycker att vi borde leta rätt på en lämplig rom, helst handikappad och med outgrundlig sexuell läggning. Den personen kan vi sedan utse till kommissionsordförande. Han skulle börja med att kränga det här stället och ingen skulle våga protestera.

  Edit Bauer (PPE). – (HU) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera Lívia Járóka. Det är många års arbete som i dag har krönts med en betydelsefull framgång. Striden har varit lång, men nu står det klart att romerna är en EU-fråga. Så är det även om vi behöver hitta lösningar i medlemsstaterna, som min ledamotskollega Mario Borghezio påpekade. Men när hela EU blir ett behövs det ju också en enhetlig strategi. Vi kan inte bara se på strategin för romer med kulturella glasögon. Detta är inte enbart en minoritetsfråga, och den kan inte heller lösas enbart med socialpolitik. Därför är det viktigt att strategin innehåller omfattande och målinriktade åtgärder och formulerar fokuserade mål. Ett av strategins viktigaste områden är utbildning och tillgång till utbildning, och det behöver lyftas fram. Det beror på att utbildning är en grundläggande förutsättning för anställningsbarhet. Många romska grupper i flera medlemsstater har fångats i fattigdomsfällan, och det kommer aldrig att finnas tillräckligt många arbetstillfällen för dem. De saknar kvalifikationer och är därför i princip inte anställningsbara. Vi måste vara särskilt uppmärksamma på de romska flickornas utbildning. Att lämna skolan tidigt tycks vara vanligare bland dem, och flickorna exploateras också i mycket större omfattning genom arbete i hemmet.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Fru talman! Här tar vi upp ännu en mycket känslig fråga. Jag anser att Europaparlamentet, kommissionen och rådet måste lösa den, eftersom det inte längre går att integrera romerna enbart på medlemsstatsnivå.

Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater har en mycket lång tradition av att ha engagerat sig för denna fråga. Enbart de senaste åtta månaderna har vår arbetsgrupp besökt så gott som samtliga medlemsstater där romernas situation inte sällan är ytterst komplicerad. Vi har inte bara kunnat besöka bosättningar där romerna lever i mycket svår fattigdom, utan också tittat på ett antal förebilder. Hit hör flera exempel på lyckat samarbete mellan lokala myndigheter och romer som bor i de här bosättningarna, och vi såg också föredömliga exempel där lokala politiker verkligen har gått in för att lösa situationen på ett sätt som gagnar romerna.

Det problematiska är att det samtidigt finns enorma fördomar i våra samhällen. Nu syftar jag på de medlemsstater där romproblemet kanske är särskilt stort jämfört med andra medlemsstater. Dessa fördomar finns hos flertalet av invånarna, och därför tror jag att varje handlingsplan som kommissionsledamoten lägger fram för oss behöver innehålla ett sätt att komma till rätta med denna enorma fördomsfullhet hos flertalet invånare, att förklara för denna majoritet att stöd till romer och romernas integrering i samhället inte bara gagnar romerna själva utan hela samhället, och därmed också majoriteten.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Jag välkomnar Lívia Járókas betänkande, eftersom det ger oss möjlighet att göra några observationer.

Arbetet med strategin för integrering av romer bör bedrivas inifrån, så att det utformas av romer för romer. Det innebär att romerna fattar egna beslut och integreras i beslutsprocessen, och att romska medarbetare och medlare rekryteras till nyckelbefattningar på lokal, nationell och EU-nivå. Vi måste sätta stopp för de olagliga företeelser som fortsätter obehindrat i medlemsstaterna. Det handlar om våld mot romer, om kränkningar av deras rätt till fri rörlighet, om att extremistiska partier och politiker håller allt högre profil, om att romska barn systematiskt segregeras i skolan, om att det är vanligt med segregerat boende för romer, om människohandel, om försvårad tillgång till hälso- och sjukvård och sociala tjänster samt om tvångssterilisering av romska kvinnor.

Argumenten för att betänkandet behövs är således många, och ännu fler skäl talar för att strategin är berättigad. Jag välkomnar därför såväl betänkandet som strategin varmt. Och som kommissionsledamoten sade: Låt oss fortsätta i den andan.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Fru talman! EU i stort är ett samhälle som åldras i rask takt. Samtidigt växer sig den romska befolkningen snabbt allt större. I Ungern utgör romerna i dag 6–8 procent av befolkningen. År 2050 kommer de att utgöra mer än 50 procent av den arbetsföra befolkningen. Mot den bakgrunden är det givetvis desto tråkigare att romernas tillvaro i EU precis som i alla tider präglas av arbetslöshet, en utbildningsnivå långt under genomsnittet, organiserad brottslighet, prostitution och att de drar sig undan och bildar ett separat samhälle.

Betänkandet tar upp en rad av dessa problem, men på ett enögt sätt. Alla måste bjuda till för att åstadkomma integrering. Romerna måste själva bidra till allt detta. De måste se till att deras barn går i skolan och integrera sig i arbetsmarknaden. Romernas samhällsstruktur är många gånger konservativ och i synnerhet kvinnornas situation är ofta bedrövlig.

Om vi inte handlar omedelbart kommer denna bristfälliga utbildningsnivå och utestängningen från arbetsmarknaden bara att förvärras ytterligare och fördjupa de integrationsproblem som uppkommer genom demografiska förändringar.

  Marco Scurria (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! När vi överlägger om strategin här i kväll kan vi vara mycket nöjda och stolta. Nöjda därför att Lívia Járóka har uträttat ett förnämligt arbete, som jag tackar henne för. Stolta därför att detta initiativ har legat oss i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) väldigt varmt om hjärtat.

Betänkandet är naturligtvis förnämligt genom att det tar avstånd från all diskriminering och rasism som riktas mot romer. Det är bra därför att det slår ett slag för verklig integrering genom att anlägga ett kulturellt synsätt, vilket är utmärkt. Det är bra därför att det inte bara framhåller rättigheter utan också vissa typer av behov.

Detta tog vi också upp i yttrandet från utskottet för kultur och utbildning. Här tänker jag framför allt på hela avsnittet om de romska barnens skolsituation, där vi påpekade att skolgång är både en rättighet och en skyldighet, som barnens familjer också måste engagera sig för.

Låt mig också betona att den framtida strategin för den romska minoriteten bör inriktas på utbildning, som är det viktigaste instrumentet till stöd för social integrering. Det är viktigt att inte bara främja romernas kultur utan också att inse att romerna själva behöver anstränga sig för att lära känna de seder och den kultur som präglar de invånare som de lever tillsammans med. Det skulle underlätta en verklig integrering.

Det enda som saknas i betänkandet är kanske en hänvisning till direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares rätt att fritt röra sig. Här har vi länge väntat på att kommissionen ska förse oss med en tolkning av hur detta ska förverkligas konkret. Vad vi nu behöver veta är vilka förväntningar det är rätt och rimligt att ha på medlemsstaterna. I alla andra avseenden tackar jag än en gång föredraganden för allt som hon så framgångsrikt har åstadkommit.

  Ioan Enciu (S&D). – (RO) Fru talman! Jag uppskattar Lívia Járókas utomordentliga arbete med betänkandet och gratulerar henne hjärtligt till det. Men låt mig påpeka att den politik för integrering av romer som hittills har förts inte har misslyckats i avsaknad av strategier, offentliggjorda planer eller ens pengar.

En verklig integrering kan bara åstadkommas genom att engagera den romska befolkningen och romerna själva – med andra ord de människor som tillsammans med lokala myndigheter har förmågan och framför allt också viljan att genomföra programmen. Kan någon vara bättre insatt i de djupt rotade problem som denna befolkningsgrupp har än människorna själva? Och det gäller ju också den lokala administration som hanterar problemen till vardags. Genomförandet av den framtida strategin måste bygga på strukturerad dialog och samarbete mellan den romska befolkningen, lokala myndigheter och icke-statliga aktörer. Romerna måste kliva ned från läktaren och själva bli spelare som medverkar till att förverkliga alla de åtgärder som tagits fram för deras räkning. Det är dags att omsätta ord i handling.

  Lambert van Nistelrooij (PPE). – (NL) Fru talman, fru kommissionsledamot, fru Járóka! Jag uppskattar verkligen ditt betänkande. Du har sannerligen slitit hårt för det och har också tagit med oss på en rad besök i det område i Ungern som du kommer ifrån. Därefter har utskottet för regional utveckling gjort ett studiebesök på plats i Rumänien. När man gör det får man en verklig förståelse för situationen. Man blir varmt mottagen och orkestern spelar, men myntet har också en baksida: Underutveckling och brist på integrering. Som föredragande verkade jag därför i början av förra året för en förändring i den regionala utvecklingsfonden.

I dag går det att anslå 4 procent av det regionala stödet till bostäder för utsatta grupper, det vill säga romer i det här fallet. Vi måste erkänna att resurserna understiger behovet och att programmen inte i första hand tillgodoser romernas behov av bostäder. Detta är ju faktiskt inte klokt. EU tillhandahåller möjligheter, och samtidigt är det ingen som utnyttjar dem. Det gäller också socialfonden. Detta är sannerligen en debatt som vi borde föra tillsammans.

Vid nästa sammanträde i utskottet för regional utveckling får vi besök av rumänskan Elena Udrea, som kommer hit för att överlägga om detta med oss. Utskottsramen ger oss bättre styrningsmöjligheter när länder inte stöder regioner och lokala myndigheter. I det avseendet hyser jag faktiskt stora förväntningar. Om de vanliga argumenten inte leder någon vart kan det hända att man rentav får tillgripa tvångsmedel. De här pilotprojekten bådar verkligen gott.

  Corina Creţu (S&D). – (RO) Fru talman! Jag ansluter mig också till dem som berömmer de ansträngningar och det arbete som lagts ned av alla som ligger bakom det förslag som vi debatterar i dag. Men vi måste samtidigt vara realister och inse att det finns mängder av dokument om romernas situation, som inte alltid får konkreta och synliga resultat i verkligheten.

Officiellt är det ju inga medlemsstater som har infört hinder i sin lagstiftning, eller som för en politik som direkt eller indirekt diskriminerar romer. Men visst förekommer olika former av diskriminering, vilket vi också har berört här i parlamentet när vi hänvisat till de värderingar som EU säger sig stå för och har antagit. Vi behöver också erkänna att det finns kulturella skillnader och ibland kan det förefalla som om de inte går att överbrygga. Utbildning är nog det instrument som kan förbättra den här befolkningsgruppens situation mer än någon annan politik för social integrering.

Samtidigt ska vi komma ihåg denna etniska grupps särdrag, som mer än en gång har varit roten till deras problem. Rumänien har exempelvis infört mekanismer för positiv särbehandling, som bland annat innebär att särskilda gymnasie- och universitetsplatser reserveras. Många av dessa platser som har finansierats med offentliga medel står dock tomma, och det är en besvikelse.

Betänkandet föreslår viktiga och nödvändiga åtgärder. Jag hoppas att de genomförs av regeringarna i samtliga medlemsstater. Samtidigt behöver den romska befolkningen visa samarbetsvilja och ta sitt ansvar för att förbättra sin egen lott.

  Sari Essayah (PPE). – (FI) Fru talman, kommissionsledamöter! Inledningsvis vill jag i synnerhet tacka föredraganden Lívia Járóka och skuggföredragandena för ett utmärkt betänkande, som på ett kraftfullt sätt visar hur parlamentet tänker sig att en gemensam EU-strategi för romer ska utformas. Kommissionen bör låta sig vägledas av det då den utarbetar sin strategi. Strategin behöver komplettera och stödja medlemsstaternas egna åtgärder. Både nu och i framtiden har ju medlemsstaterna huvudansvaret för sina egna medborgare.

Varje framtida strategi måste ta ett konkret helhetsgrepp och bygga på samarbete mellan kommissionen, medlemsstaterna och i synnerhet romernas egna organisationer. Mitt hemland, Finland, har erbjudit sin nationella strategi för romer för allmänt bruk. Det är också oerhört viktigt att romerna kan medverka i och konkret påverka planeringen av åtgärder som ska förbättra deras situation. De får inte bli spelbrickor för överhetens politik.

Kortsiktiga projekt för att förbättra romernas sociala och ekonomiska ställning kommer inte heller att resultera i några strukturella samhällsförändringar. Därför måste genomförandet av en politik för romer vara starkt kopplat till nationella förändringar av tillvarons olika aspekter. På liknande sätt måste det löpa en röd tråd mellan EU:s finansiella system och sakkunnigbedömningar. Slutligen har jag ett förslag till kommissionen: Inrätta ett permanent övervakningssystem även för själva övervakningen av politiken för romerna. Vi behöver ta fram ett permanent system för att övervaka hur medlemsstaterna genomför sina åtgärder för romer.

  Kinga Gál (PPE). – (HU) Fru talman, herr statssekreterare, fru kommissionsledamot, herr kommissionsledamot! Jag vill först gratulera Lívia Járóka till hennes förträffliga betänkande och till att hon ända sedan 2004 har slitit så konsekvent för att värna den romska befolkningen i EU.

Låt mig anlägga ett barnorienterat synsätt på dagens debatt. I dag borde nämligen alla barn i EU även i praktiken ha garanterad tillgång till möjligheter och kunna förbättra sin livssituation, oavsett om de tillhör befolkningens majoritet eller någon minoritet. Det betyder att alla barn ska få chansen att utvecklas fysiskt och mentalt, och det betyder varm mat varje dag lika väl som rätt till utbildning.

Allt detta borde vara en självklar rättighet för barn i dag, även för romska barn. Men samtidigt motsvaras detta av skyldigheter och ansvar hos staten och inte minst föräldrarna. I dag lever 19 procent av EU:s barn i extrem fattigdom och i en på flera sätt missgynnad situation. Många av dessa barn är romer. En EU-strategi för romer som bygger på Lívia Járókas betänkande måste därför stärka solidariteten mellan medlemsstaterna och i samhället, exempelvis med hjälp av kriskartor, och även uppmuntra lokala initiativ. Vi har ju ändå ett gemensamt intresse av att visa att det går att förändra sin syn på omvärlden. Jag välkomnar att det ungerska ordförandeskapet ser utarbetandet av en strategi för romer som en av sina viktigaste frågor och bedriver ett nära samarbete med Lívia Járóka.

  Csaba Sógor (PPE). – (HU) Fru talman! Vi har debatterat romernas sociala utestängning och ekonomiska och sociala situation ända sedan länderna i Central- och Östeuropa anslöt sig till EU. Det hindrar inte att företeelsen var välkänd redan tidigare. Jag bor själv i Rumänien, en medlemsstat vars i och för sig heterogena romska befolkning har levt sida vid sida med rumäner och ungrare i årtionden. Deras ömsesidiga kontakt har aldrig varit helt friktionsfri, men spänningen har ökat under de två årtionden som gått efter kommunismens fall. När de forna kommunistländerna införde marknadsekonomi var faktiskt romerna de största förlorarna, eftersom de sysslor som de av hävd levde på försvann eller tynar bort. Ansvaret vilar på oss alla. Vi har alla ett ansvar, men även den romska befolkningen är medansvarig för sitt öde. Det är också EU, eftersom man först nu har fått upp ögonen för problemet. Det viktigaste budskapet i Lívia Járókas betänkande är att det inte alls räcker att förbjuda eller undanröja diskriminering för att lösa detta problem, som berör hela EU – jag vill upprepa detta.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (FR) Fru talman! Det ungerska ordförandeskapet och kommissionsledamöterna László Andor och Viviane Reding har visat ett genuint engagemang, som de ska ha en eloge för. Men, Viviane Reding, vi behöver ändå förtydliga de grundläggande principerna för hur nationella minoriteters rättigheter ska skyddas i EU.

För det första är en nationell minoritets situation inte uteslutande en fråga för medlemsstaten, utan också för EU. För det andra skulle nationella minoriteter kunna integreras på ett verksamt sätt om majoriteten och minoriteten tog sitt gemensamma, delade men asymmetriska ansvar. Minoriteten har ett delansvar, låt vara att huvudansvaret är majoritetens. Nationella minoriteter bör integreras, inte assimileras mot sin vilja. Slutligen räcker det inte att förbjuda diskriminering. Verklig integrering av nationella minoriteter uppstår bara om önskvärda åtgärder belönas med positiv särbehandling.

  Iosif Matula (PPE). – (RO) Fru talman! Att integrera den romska befolkningen socialt och ekonomiskt är en utmaning för flertalet EU-länder. Romerna är en heterogen befolkningsgrupp som är stor men behöver behandlas enhetligt. Hur det ska gå för dessa människor har många gånger blivit en fråga som partier går till val på.

Det är rimligt att vi bidrar till att romerna kan leva ett drägligt liv, och då gäller det framför allt att använda resurser från strukturfonderna på rätt sätt. Att bygga nya bostäder och rusta upp befintliga, att underlätta tillgången till allmännyttiga tjänster, utbildning, hälso- och sjukvård och arbete – det är vettiga lösningar som gör att vi kan nå målet. Samtidigt måste vi dra nytta av romernas särskilda kompetens, seder och bruk, kultur och traditionella hantverk.

Genom att utropa ett europeiskt år för integrering av romer kan vi göra människor mer medvetna om befolkningsgruppens problem. Idrott på gräsrots- och elitnivå är också ett osvikligt sätt att integrera romer.

  Rovana Plumb (S&D). – (EN) Fru talman! Rumänien är det EU-land där det bor flest människor ur den romska minoriteten – ungefär 1,5 miljoner. Romernas integrering i samhället släpar efter och ses bland styrande, i samhället på många andra håll som ouppnåelig. I själva verket har Rumäniens regering energiskt tagit itu med integreringen av denna minoritet. Därför behövs det en EU-strategi som ram för de åtgärder som genomförs på nationell nivå för att integrera romer socialt och ekonomiskt, så att de kan få utbildning, fortbildningsmöjligheter och hjälp att hitta jobb. Det gäller i synnerhet kvinnor.

Det är enormt viktigt att främja åtgärder som ger dem förutsättningar att skaffa sig ett fast arbete och frigöra sig ur social utestängning och fattigdom. Jag är en varm anhängare av att kommissionen ska göra en årlig uppföljning av EU-strategin för integrering av romer. Jag vill gratulera Lívia Járóka och Kinga Göncz och välkomnar allt engagemang från rådets och kommissionens sida.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Fru talman! Att vi i dag överlägger om en EU-strategi för romska medborgare visar att det äntligen finns en insikt om att detta är ett problem som hela EU – inte bara medlemsstaterna – måste ta ansvar för. Jag stöder idén om att inrätta en europeisk byrå för romer, så att strategin kan genomföras på ett bättre sätt. Då kommer vi att lyckas sätta stopp för all etnisk diskriminering, vilket i sin tur får många andra följder.

Om vi ska ha ett övervakningssystem för genomförandet av strategin så ska det tillämpas på samtliga medlemsstater, inte bara på dem som har många invånare ur denna befolkningsgrupp. Om EU-medel förvaltas av icke-statliga organisationer riskerar de konkreta resultaten att utebli. Mottagarorganisationerna för dessa projekt bör vara offentliga myndigheter. Jag stöder också den idé som framförs i betänkandet om en europeisk kriskarta över de mikroregioner i EU som drabbats hårdast av fattigdom, social utestängning och diskriminering.

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Det är bra att parlamentet genomför denna överläggning, som kommissionen får stor nytta av i arbetet med det EU-ramverk som den ska lägga fram. Den betyder också mycket för mig själv när vi ska utveckla framtidens sammanhållningspolitik, och i synnerhet då Europeiska socialfondens framtid.

Av debatten att döma måste vi fortsätta med denna förenkling. Vi måste gå vidare med att öka utrymmet för social integrering i Europeiska socialfonden. Vi måste utveckla ett territoriellt synsätt som lämpar sig för den särskilda sociala situation som råder i de områden där flertalet romer lever. Vi måste också göra mer för att skapa sysselsättning för outbildade och lågutbildade.

Jag vill dock helt kort förtydliga två saker. För det första är fattigdomen i och för sig betydelsefull, men tro inte att romerna som helhet är i samma sits som fattiga människor i allmänhet. Fattigdomen och arbetslösheten bland romer är mycket större än i samhället i stort. Jag anser därför att Europa 2020 är en bra ram som kommer att hjälpa oss att ta fram lämpliga strategier, politiska åtgärder och ekonomiska resurser.

Slutligen till frågan om varför kommissionen arbetar på ett EU-ramverk, snarare än en EU-strategi. Jag hinner inte gå in på detta i detalj, men orsaken är helt enkelt att verkligheten skiljer sig så på olika håll. Problemet är gemensamt för hela EU, men yttrar sig på olika sätt i medlemsstaterna. De nationella strategierna behöver således utformas på ett annat sätt i Rumänien än i Frankrike, och i Slovakien än i Portugal. Detta måste vi vara medvetna om.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (EN) Fru talman! Jag ska komplettera min kollegas inlägg med att säga att dagens debatt har varit väldigt givande, liksom det mesta av vad som står i betänkandet. Kommissionen kommer att ta hänsyn till det när den fortsätter sitt nuvarande arbete.

EU-ramen för de nationella strategierna för romer kommer till att börja med att läggas fram inför den europeiska plattformen för integrering av romer. Det beror på att vi, som många parlamentsledamöter har konstaterat, behöver engagera romerna i vårt arbete så att de själva kan ta sin del av ansvaret. Det är också mycket angeläget att vårt arbete de närmaste månaderna följs upp, så att vi ser hur projekten genomförs konkret. Detta är ordförandeskapets sak. Jag håller med de ledamöter som sade att regionalfonderna tyvärr inte utnyttjas optimalt. Jag håller också med dem som sade att de lokala myndigheterna ibland är bäst på att hitta lösningar. Vi måste hjälpa dem vidare på vägen.

Ett antal ledamöter har ifrågasatt direktivet om fri rörlighet. Analysen av hur medlemsstaterna har införlivat det är nu klar. Vi besökte 21 medlemsstater år 2010 och planerar ytterligare sex besök. Ett stort antal medlemsstater har ändrat sitt regelverk eller håller på med detta, och direktivet om fri rörlighet kommer att kunna tillämpas på ett mycket bättre sätt än tidigare.

  Zoltán Balog, rådets ordförande. – (HU) Fru talman, kommissionsledamöter! Dagens debatt kunde verkligen inte ha kommit lägligare. Tidpunkten är idealisk: Kommissionen lägger fram sitt meddelande i april, och sedan vill vi ju att rådet börjar arbeta med meddelandet. Det innebär att när överläggningarna slutförts i de olika berörda rådskonstellationerna, så kommer vi också att be om Europeiska rådets stöd när det gäller att anta slutsatserna. Det krävs med andra ord ett engagemang för romerna från EU:s sida på allra högsta nivå, hos stats- och regeringscheferna.

Jag ska komplettera debatten med några reflexioner om huruvida detta är en fråga om etnicitet eller snarare ett slags social eller ekonomisk utmaning. Jag varken vill eller kan avgöra den frågan. För mig handlar det om bådadera och det är viktigt att problemet angrips från båda håll. Som kommissionsledamot László Andor sade är detta ett socialt och ekonomiskt spörsmål såtillvida att svår fattigdom alltjämt är ett vanligt problem på många håll i EU:s medlemsstater. Samtidigt förekommer vissa former av etnisk diskriminering inom ramen för denna svåra fattigdom, och när vi tillhandahåller möjligheter behöver vi därför fästa särskilt avseende vid romernas behov. Skapar vi inga möjligheter är det däremot meningslöst att, med mänskliga rättigheter som argument, kräva att alla ska ha tillgång till de få eller inga möjligheter som finns – för då finns det ju inget att få tillgång till. Om vi å andra sidan tillhandahåller möjligheter så måste vi, då vi skapar dem, se till att även romerna kommer till sin rätt och inte utmanövreras.

Jag tror att vi allihop behöver agera på ett helt nytt sätt. Det vore bra om vi kunde se de möjligheter som problemet bär på, och betrakta romernas situation som en möjlighet, snarare än som ett problem. Tänk bara vilken gigantisk sysselsättningsreserv som denna befolkningsgrupp, dessa människomassor, utgör – deras arbetskapacitet skulle kunna bli en ofantlig tillgång för arbetsmarknaden.

Bättre utbildningsmöjligheter är den bästa investeringen, det har fastslagits åtskilliga gånger. Utbildning innebär ju att vi investerar i framtiden. Detta är den springande punkten när vi talar om människor som blivit icke-aktiva, inte enbart för att de saknar arbetstillfällen och studiemöjligheter, utan för att de har passiviserats i djupare mening genom att inte ha något hopp kvar.

De tror att de är chanslösa hursomhelst och har slutat att förvänta sig något av livet. De kan ha nått ett stadium där stöd är det enda de hoppas på från statens sida. Det är väldigt viktigt att ge dessa människor kraft till förändring, till att sluta vara passiva åtgärdsmottagare och bli subjekt igen, som själva deltar på partnerskapsbasis.

Vi har inte sagt särskilt mycket om bästa praxis i dag. För mig känns det viktigt att kartlägga alla metoder som fungerar. Det är lika viktigt att göra detta med våra misslyckanden, för många gånger är ju misslyckanden mer lärorika än framgångar. Jag anser också att en granskning av fonderna och hur de används – jag syftar nu på EU:s medel – visar att det finns både bra och dåliga sätt.

Avslutningsvis kan det faktiskt vara vår allra viktigaste uppgift att övertyga majoriteten, den majoritet i EU som inte är romer, om att integrering inte bara är ett slags tvångsåtgärd med humanitära förtecken, utan också i grund och botten gagnar dem själva. EU tillhör ju oss alla, och majoriteten kan bara ha det bra om minoriteten också har det bra. Varmt tack för denna debatt, jag räknar med ert stöd även i fortsättningen.

  Lívia Járóka, föredragande. – (EN) Fru talman! Jag ska fatta mig mycket kort. Stort tack för alla era värdefulla synpunkter. De stärker mig och mina utmärkta skuggföredragande i åsikten att politiska utspel aldrig kan förverkligas utan en lämplig rättslig underbyggnad, ekonomiskt stöd och incitament. Det krävs också en EU-mekanism för att samordna de åtgärder som vidtas av de berörda parterna, från lokala organ ända upp till rådet, och utnyttja fördelarna av en styrning på flera nivåer. Då framstår hela situationen i helt ny dager. Jag är övertygad om att vi kan få till stånd en mycket stark strategi för integrering av romer, som bygger på de uppgifter, mål, principer och instrument som fastställts av samtliga fördrag och av stadgan om de grundläggande rättigheterna och som bygger på unionens maktdelning och dess stöd, samordning och kompletterande åtgärder.

Sammanfattningsvis hyser jag nu efter sex år gott hopp om att få kommissionens stöd för våra ståndpunkter i det meddelande som den ska lägga fram. Det blir ett utmärkt avstamp som låter det ungerska ordförandeskapet engagera sig helhjärtat för att införa denna EU-strategi för romer. Jag är så tacksam för detta. Jag inser att EU-strategin inte är problemets lösning och att enormt mycket hänger på oss romer själva. Ord och löften har inget värde förrän det vidtas åtgärder utanför Bryssel – nämligen på de platser där romerna bor.

Nu måste regeringarna och romerna hålla vad de lovat och handla beslutsamt på ett sätt som ger konkreta resultat. Vi förstår vårt eget ansvar för detta och står bakom vårt gemensamma partnerskap utan förbehåll. För oss romer handlar processen om så mycket mer än ömsesidigt förtroende, och det tror jag även gäller hela EU. Det handlar också om att bygga upp en värdegemenskap som vi alla delar och åtnjuter, om att verkligen komma någon vart med de svårigheter som vi har dryftat här under loppet av sex år. Tack ska ni ha för allt stöd. Jag vill ansluta mig till Renate Weber och övriga skuggföredragande och tacka sekretariatet för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och alla rådgivare som har kämpat så hårt för detta vid vår sida.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Jag beklagar att jag har tvingats ta i med hårdhandskarna när det gäller talartiden, men vi ligger ju som ni förstår extremt långt efter med frågestunden, som är sista punkten på föredragningslistan.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) EU har tvingats att vidta konkreta åtgärder efter händelserna i fjol, då romer utvisades från land till land, och på grund av den diskriminering och marginalisering som denna etniska grupp utsätts för. Till åtgärderna hör den EU-strategi för integrering av romer som tagits fram på Europaparlamentets initiativ. Att integrera denna etniska grupp är inte bara nödvändigt från människorättssynpunkt, utan också av ekonomiska skäl. Det är inte bara en moralisk självklarhet, utan också något som verkligen ligger i samtliga medlemsstaters ekonomiska intresse. Den omfattande utestängningen gör i princip romernas integrering till en människorättsfråga. Jag vill betona att när hela EU antar en gemensam strategi för integrering av romer, så visar vi i Europaparlamentet att EU inte nöjer sig med att överlåta åt medlemsstaterna att hitta en lösning på problemet med att integrera romerna. Den senaste händelseutvecklingen visar att dessa problem inte går att lösa enbart på nationell nivå, och att det därför behövs ett nära samarbete mellan EU och medlemsstaterna. Det är också mycket angeläget att kommissionen och medlemsstaterna mobiliserar de EU-strategier och åtgärder som redan finns, samordnar åtgärderna och hittar gemensamma nämnare som gör att romerna kan integreras socialt och ekonomiskt. Strategin kommer bara att genomföras aktivt när EU har hittat ett gemensamt sätt att hantera integreringen av EU:s romer. Dessutom bör företrädare för romerna delta i största möjliga utsträckning då EU utformar sin politik för romer.

  Robert Dušek (S&D), skriftlig. – (CS) Betänkandet om EU-strategin för integrering av romer anger vilka problem och svårigheter som EU:s romska befolkning brottas med. Fattigdomen i centrala och sydöstra Europa har förändrats avsevärt de senaste två decennierna. Romernas traditionella livsmönster har upplösts genom politiska och ekonomiska förändringar som har berövat romerna deras rörlighet. Romerna har blivit den mest utestängda och sämst utbildade samhällsgruppen. Ett annat utmärkande drag för romerna är befolkningstillväxten. Samhället i stort åldras, men genom romernas starka befolkningsutveckling utgör de en allt större andel av samhället. Vi kan därför konstatera att sysselsättningsnivån bland romerna måste öka och att de måste integreras bättre bland majoritetsbefolkningen i samhället. Annars stiger kostnaderna för att hålla situationen under kontroll oavbrutet. Det är kostnader för socialt bistånd och förmåner, nödvändiga utbildningskostnader, extrakostnader för säkerhet, administrationskostnader för att övervaka sociala utgifter och förhöjda kostnader för hälso- och sjukvård. Att integrera romerna är därför inte bara en moralisk självklarhet och plikt för den som vill värna deras mänskliga rättigheter, utan i synnerhet också en ekonomisk nödvändighet. De flesta åtgärder som hittills har genomförts är bestämmelser som inte är rättsligt bindande. Om vi ska komma någon vart på det här området måste emellertid EU-strategin för integrering av romer gå längre än denna så kallade icke-bindande lagstiftning. Den måste införas i de primärrättsliga instrument som inrättas.

  Katarína Neveďalová (S&D), skriftlig. – (SK) Vid det här laget är vi nog alla på det klara med att de romska frågorna inte bara är problematiska för enstaka medlemsstater eller potentiella kandidatländer. De är ett problem för hela Europa som behöver lösas utan dröjsmål.

Fattigdom och dålig utbildning är det största hindret för att romerna ska kunna integrera sig i majoritetens samhälle. Utbildning är nyckeln till en bättre levnadsstandard och till uppbyggnaden av det civilsamhälle som vi alltid eftersträvar. Det är oerhört svårt att skapa nya arbetstillfällen. Jag är medlem i flera ungdomsorganisationer och vet vilken arbetsmarknadssituation som möter de unga. För romerna är situationen långt värre än så. Det gör att romerna marginaliseras och i allt större utsträckning ägnar sig åt brottslighet, något som bara förvärrar situationen ytterligare.

För inte så länge sedan utvisade Frankrike bulgariska och rumänska romer. Dessa åtgärder uppmärksammades därför att de misstänktes kränka grundläggande mänskliga rättigheter och bryta mot EU:s lagstiftning. Jag instämmer helt i kommissionens uttalande att det behövs ett bättre samarbete mellan berörda parter på inhemsk och internationell nivå och i synnerhet på EU-nivå.

  Algirdas Saudargas (PPE), skriftlig. – (LT) Romerna utgör den största etniska minoriteten i EU:s medlemsstater, men utsätts ändå för diskriminering och utestängning. Jag håller med de ledamotskolleger som sade att det är av stor vikt att inrätta en strategi för integrering av romer på EU-nivå. Det finns utmärkta exempel i varje medlemsstat på hur romernas utestängning kan minskas på en rad områden som utbildning, kultur, arbetsmarknad, hälso- och sjukvård och till och med romernas medverkan i politiken och det civila samhället. Dessa initiativ håller dock en alltför låg profil. Därför är EU i mina ögon en lämplig plattform för att förbättra samarbetet mellan medlemsstaterna, sammanställa och sprida bästa praxis och erfarenheter och tillhandahålla finansiering. Men även om EU-nivån betyder mycket så tror jag att man får mest gjort med lokala eller regionala insatser. Förståelsen för de särskilda problem, behov och sociala förutsättningar som finns i enskilda samhällen och städer kan bara växa fram på plats. På så sätt kan projekt genomföras närmare de tilltänkta mottagarna.

  Monika Smolková (S&D), skriftlig. – (SK) Jag följer den romska frågan med stort intresse eftersom jag bor i östra Slovakien, där majoriteten av befolkningen är romer. Jag stöder resolutionsförslaget om strategin för integrering av romer.

I dag är det den 8 mars och vi högtidlighåller att försvaret av kvinnans rättigheter fyller 100 år. I dag genomför vi också en debatt om kvinnodiskriminering, och i debatten om denna strategi är det därför också särskilt motiverat att ta upp diskrimineringen av kvinnor ur minoritetsgrupper. Romerna hör till de mest missgynnade befolkningsgrupperna i hela EU. Jag har läst det uttalande där Lívia Járóka säger: ”Den kommande generationen riskerar att vara kvar i fattigdomen, inte för att de är romer utan för att deras föräldrar är arbetslösa.” Låt mig tillägga att detta också beror på social utestängning. Arbetslösheten kommer att bestå, i synnerhet för den romska befolkningen, men vi vet hur romerna kan integreras i kulturlivet och det civila samhället omedelbart.

Jämställdhetsproblemet är värre bland minoriteter. Vad integreringen av romer beträffar får vi därför inte tappa bort dialogen med de romska kvinnorna, som har ett större känslomässigt inflytande på sina barn och det framväxande släktet.

  László Tőkés (PPE), skriftlig. – (HU) Jag vill inleda med att varmt berömma det ungerska EU-ordförandeskapet för att det har gjort romernas integrering till en av sina prioriterade frågor. Ett tydligt tecken på den ungerska regeringens engagemang för detta är att föredraganden Lívia Járóka – Europaparlamentets enda romska ledamot – är ungerska och företräder Europeiska folkpartiets grupp, medan Zoltán Balog, som föredrar rådets ståndpunkt, är chef för det nyinrättade statssekretariatet för integrering och arbetar med att förbättra den i många avseenden missgynnade romska befolkningens situation. Vi har därför fog för att säga att det ungerska ordförandeskapet löser de romska frågorna på ett sätt som är ett föredöme för EU. Vad strategin för romer angår bör det enligt min mening framhållas att integreringen av de 12 miljoner romer som lever i EU är en gemensam EU-fråga. Att lösa den kräver en insats av såväl de enskilda medlemsstaterna som av EU:s institutioner. Ungerns premiärminister Viktor Orbán hade helt rätt när han påpekade att om vi inte vill ”exportera” romernas problem med svår fattigdom och social och etnisk utestängning genom ”nomadisering”, det vill säga att romerna emigrerar till utvecklade EU-länder, så måste vi lösa deras nuvarande ohållbara situation med gemensamma krafter och åtgärder. Jag önskar Europaparlamentet, kommissionen, rådet och inte minst det ungerska ordförandeskapet lycka till med att utveckla denna banbrytande strategi för integrering av romer, och med att slutföra den fram till i juni i år.

17. Frågestund (frågor till kommissionen)

  Talmannen. – Nästa punkt är frågestunden (B7-0019/2011).

Innan jag övergår till frågestunden vill jag säga några ord om hur jag kommer att leda den, eftersom vi är så försenade. Jag uppskattar om alla spetsar öronen nu, även kommissionsledamöterna som ska svara. Jag kommer att acceptera följdfrågor endast från respektive frågeställare. Om vi ska hinna beta av tillräckligt många frågor har vi nämligen inte tid med mer än så. Jag får uppmana de kommissionsledamöter som ska replikera eller svara att avhålla sig från långrandiga utläggningar. Vi vill ha bra, upplysande svar på frågorna, så att ni för en dialog med frågeställaren.

Följande frågor har ställts till kommissionen.

  Jörg Leichtfried (S&D). – (DE) Fru talman! Jag medger att tiden är knapp och håller med om det, men vill uppmana dig att ta hänsyn till en sak. Att vi är försenade beror inte på de ledamöter som vill ställa frågor. Mitt problem är att jag har ställt en fråga till rådet om något som nu ska avhandlas som fråga nummer två. Jag ställde precis samma fråga till rådet, men frågestunden med rådet ställdes in, och inget nytt tillfälle har erbjudits. Det känns ju ganska olyckligt. Du agerar ju i övriga avseenden helt rationellt och begripligt, men jag vill be dig att överväga ett undantag för just den här frågan.

  Talmannen. – Omständigheterna är i kväll sådana att jag inte kan göra på något annat sätt. Visst är det tråkigt för alla frågeställare, men det bästa är att jag försöker beta av så många frågor som möjligt, så att frågeställarna får sina ögonblick. Det här är ingen njutbar situation för mig. Du förstår säkert att vi är i färd med att övergå till en typ av frågestund som är mer värd sitt namn och lämpligare för vår nya ställning efter att Lissabonfördraget trätt i kraft. Uppriktigt sagt: Ju snabbare vi är där, desto bättre. Nu fortsätter vi.

Avsnitt 1

Fråga nr 15 av Vilija Blinkeviciute (H-000075/11)

Angående: Ramdirektivet om minimiinkomst i EU

Förra året antog Europaparlamentet ett betänkande om vikten av ett system med minimiinkomst för att bekämpa fattigdom och främja ett samhälle som är öppet för alla i Europa och slog då fast att det behövs ett ramdirektiv om en garanterad minimiinkomst i EU.

Med tanke på att det redan finns mer än 85 miljoner människor som lever under fattigdomsgränsen i EU, anser inte kommissionen att det är nödvändigt att införa ett ramdirektiv om ett system som garanterar en adekvat minimiinkomst i hela i EU?

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Det heter ofta att ett samhälle ska dömas efter hur det behandlar de svagaste människorna. Om vi inte ger människor med behov det stöd de behöver, blir de säkerligen ännu mer utestängda. Då blir det ännu svårare att integrera dem i samhället och att öppna arbetsmarknaden för dem.

Kommissionen anser att garanterad minimiinkomst inte bara är en automatisk stabilisator utan också kan spela en viktig roll för att tillhandahålla ett skyddsnät som skyddar de mest utsatta människorna från krisens allvarligaste verkningar.

Att det är viktigt med tillgång till de resurser som krävs, med tjänster av god kvalitet och med integration på arbetsmarknaden framhålls dels i kommissionens rekommendation om aktiv inkludering av människor som är utestängda från arbetsmarknaden, dels i slutsatserna från mötet i rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) av den 17 december 2008 om gemensamma principer för aktiv inkludering för en mer verksam fattigdomsbekämpning.

Rekommendationen uppmanar särskilt medlemsstaterna att erkänna ”individens grundläggande rätt till tillräckliga resurser och socialt bistånd för ett värdigt liv” som ”en del av en heltäckande och konsekvent strategi för att bekämpa social utestängning”.

Det tillvägagångssätt som beskrivs i rekommendationen har visat sig vara ett steg i rätt riktning, inte minst under den ekonomiska krisen. Men det återstår mer att göra innan reformarbetet för aktiv inkludering är helt slutfört.

Som kommissionen skrev i meddelandet om den europeiska plattformen mot fattigdom och social utestängning kommer den 2012 att redogöra för hur de gemensamma principerna för aktiv inkludering tillämpas, och bland annat granska hur effektiva minimiinkomstsystemen är.

Denna bedömning avgör vilka åtgärdsförslag kommissionen sedan lägger fram, bland annat avseende stöd till aktiv inkludering med hjälp av EU:s olika finansiella instrument.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D). – (LT) Fru talman, herr kommissionsledamot! Tack för svaret, men ni besvarade aldrig min fråga. Den löd så här: Anser inte kommissionen att det är nödvändigt att införa ett ramdirektiv om ett system som garanterar en adekvat minimiinkomst i hela i EU? Annars kommer vi definitivt inte att lyckas utrota fattigdomen. Förra året var Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning, och till och med då ökade fattigdomen i vissa medlemsstater. En sak till: Ett mycket stort antal äldre människor håller på att falla ned i fattigdom. Hur skulle du ställa dig till att kommissionen införde gemensamma kriterier för minimipensioner på EU-nivå?

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Kommissionen har förespråkat minimiinkomster och minimilöner. Här berörs emellertid medlemsstaternas befogenheter och ansvarsområden, och i den här diskussionen får man ta stor hänsyn till subsidiaritetsprincipen.

Det är riktigt att vi under krisen måste värna särskilt starkt om människor i utsatta samhällsgrupper, i synnerhet de som plötsligt saknar inkomst för att de har blivit arbetslösa. Men vi behöver uppmuntra medlemsstaterna att använda sig av de olika verktyg som finns för att hindra att människor faller ned i fattigdom, och detta är bara en sådan metod.

Utrymmet för lagstiftningsinitiativ är synnerligen begränsat här. Men förvisso hörs i vissa lägen högljudda politiska krav på detta.

Fattigdom bland äldre är en mycket komplicerad företeelse. Här måste vi arbeta med sysselsättning, socialtjänsterna och det sociala skyddsnätet. Låt mig med anledning av detta nämna nästa års kampanj för aktivt åldrande, som stöds av politiska åtgärder inom hälso- och sjukvård, friskvård och livslångt lärande. Att slussa in fler människor på arbetsmarknaden framstår nämligen för oss som den faktor som skulle betyda mest för att förbättra de äldres levnadsstandard och sociala integrering. Det är utgångspunkten för ytterligare politiska åtgärder.

  Talmannen. – Fråga nr 16 av Silvana Koch-Mehrin (H-000084/11)

Angående: Lågenergilampor

Känner kommissionen till den studie som gjorts av Tysklands miljömyndighet som säger att lågenergilampor innebär en risk för förgiftning om dessa skulle gå sönder i hemmet eftersom de innehåller kvicksilver? Vilka slutsatser drar kommissionen av denna studie?

Skulle kommissionen kunna tänka sig att ompröva sitt beslut om att förbjuda traditionella glödlampor?

Skulle kommissionen kunna tänka sig att åtminstone skjuta upp förbudet mot traditionella glödlampor för privat bruk i hemmet?

  Günther Oettinger, ledamot av kommissionen. – (DE) Fru talman, fru Koch-Mehrin, mina damer och herrar! Kommissionen känner till rapporten från Tysklands miljömyndighet och har givetvis än en gång noggrant utrett situationen. Bakgrunden är följande. Kommissionen lade fram sitt förslag till ett direktiv om ekodesign 2009, på grundval av ett rådsbeslut 2007, som följdes av resolutioner i Europaparlamentet och rådet (energi) – med andra ord efter ett brett samråd med parlamentet och medlemsstaterna. Det omfattade bland annat en gradvis övergång från traditionella glödlampor till strömsnålare lågenergilampor. Vi tror att det går att sänka förbrukningen med sammanlagt 40 miljarder kilowattimmar på EU:s marknad för belysning och glödlampor, vilket motsvarar elkostnader på 5–10 miljarder euro. Direktivet innehåller en rad säkerhetsåtgärder som i huvudsak berör gränsvärden för kvicksilver. Dessa sänktes än en gång avsevärt i september i fjol, för att ytterligare minska de eventuella riskerna för allmänheten.

Resultaten i den studie som genomförts av den tyska miljömyndigheten har föranlett oss att be Vetenskapliga kommittén för hälso- och miljörisker om ännu ett utlåtande. Kommittén har gått igenom all vetenskaplig litteratur som finns att tillgå. Dess slutsats är att det är ytterst osannolikt att människor skulle utsättas för hälsorisker från kompaktlysrör som går sönder.

På det här området finns det emellertid ett problem: Alla studier avser vuxna. Självfallet måste särskilda studier göras avseende barn, och vi samarbetar därför med den tyska miljömyndigheten för att snarast få fram motsvarande resultat för barn. Vi följer utvecklingen med största uppmärksamhet. Jag håller kontakt med miljömyndigheten så att vi gemensamt och snabbt kan analysera de ytterligare mätserier som myndigheten kan tillhandahålla.

På det hela taget har vi kommit fram till att vi, för att behålla förtroendet från alla berörda aktörers sida, ska fortsätta att genomföra direktivet steg för steg. Vi återkommer gärna till parlamentet om studieresultaten talar för att vi bör ändra vår bedömning. Så ser läget ut just nu.

  Silvana Koch-Mehrin (ALDE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Det är bra att du har bett Vetenskapliga kommittén för hälso- och miljörisker att titta på detta igen. Det glädjer mig. Men faktum kvarstår: Hur motiverar vi för unionsmedborgarna att de enligt EU:s direktiv ska släppa in något i sina hem som kan utgöra en hälsorisk för deras barn? Du har ju själv barn och vet hur det är: Saker går sönder då och då. Jörg Leichtfried från Österrike och jag är mycket oroade över detta. Hur ska vi göra för att framhålla att det utgår en risk ifrån detta? Vi verkar inte klara av att lära av våra misstag. Men du är ju inte ansvarig för det ursprungliga beslutet. Du tappar inte ansiktet om du visar att du kan komma på bättre tankar. Du kunde ha sagt att ni upphäver förbudet, åtminstone för hushållen. Kan du tänka dig att ompröva ditt beslut?

  Günther Oettinger, ledamot av kommissionen. – (DE) Fru talman! Jag ska svara genom att påpeka att det direkt efter förändringen kommer att finnas glödlampor i handeln som det inte utgår någon risk ifrån. Frågan avser kompaktlysrör. Vi behöver därför överväga att mer aktivt informera allmänheten om ekodesigndirektivet, och berätta för våra medborgare om led-lampor och den nya generationens halogenlampor. Då slår vi två flugor i en smäll: Vi uppnår direktivets mål avseende miljön och sänkt energiförbrukning, samtidigt som vi förebygger eventuella risker. Jag har inget emot att fördjupa mig i detta igen.

  Talmannen. – Fråga nr 17 av Claude Moraes (H-000079/11)

Angående: Åtgärdspaket för brottsoffers rättigheter

Att öka stödet till brottsoffer är en viktig del av Stockholmsprogrammet. Frågor om stöd till offer för gränsöverskridande brottslighet i Europa är särskilt viktiga för unionsmedborgarna. Det finns få praktiska förfaranden som erbjuder stöd eller råd till offren och deras familjer efter brott och allvarliga olyckor utomlands. Jag försöker f.n. hjälpa en väljare vars son blev offer för ett våldsangrepp under en semester på Kreta. Det finns ett stort behov av EU-åtgärder på detta område för att man ska kunna uppfylla löftena om ett medborgarnas Europa.

Kommissionsledamot Reding har aviserat ett paket med åtgärder till skydd för brottsoffer. När ämnar kommissionen således lägga fram ett förslag till ett sådant åtgärdspaket? Kan kommissionen tillhandahålla ytterligare information om vad detta lagförslag kommer att innehålla? Kan kommissionen ge närmare upplysningar om de icke-legislativa åtgärder som ska tas med i paketet?

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (EN) Fru talman! Varje år rapporteras fler än 30 miljoner människor runt om i Europa ha blivit offer för brott. Det är viktigt att vi ser till att brottsoffrens rättigheter tillgodoses samt att de får det stöd och det skydd som de behöver. Det är en strategisk prioritering för kommissionen.

Låt mig ta tillfället i akt att lyfta fram Maggie Hughes mod. Hon verkar för att stärka brottsoffers rättigheter i EU. Hennes beslutsamhet borde vara en inspirationskälla för oss alla att stärka brottsoffers rättigheter och förnya medborgarnas förtroende för våra rättssystem. Vi behöver ett starkare ömsesidigt förtroende för att se till att offrens behov respekteras och tillgodoses både i hemlandet och i andra EU-länder. Vi måste också se till att offren inte glöms bort av våra rättssystem.

Därför kommer kommissionen i maj att föreslå ett åtgärdspaket för brottsoffer, vilket ska förbättra kvaliteten på behandlingen av brottsoffer direkt efter brottet och under straffrättsliga förfaranden. Det ska garantera miniminormer för brottsoffers behandling i alla EU:s medlemsstater, oavsett deras nationalitet eller ursprungsland. Våra förslag syftar till att få till stånd en förändring i attityder gentemot offren, att göra mer för att garantera deras rehabilitering och att minimera risken för att de ska skadas ytterligare genom diskriminering under rättsliga förfaranden.

Vad kommer paketet att innehålla i konkreta termer? Först och främst ett övergripande direktiv om brottsoffers ställning i straffrättsliga förfaranden, som bland annat ska fastställa följande verkställbara rättigheter: lättillgängligt brottsofferstöd i samtliga medlemsstater, rätten till tolkning under förhör, en minimering av kontakt mellan gärningsmannen och brottsoffret under förfarandena, varför alla nya domstolar ska utformas så att de erbjuder separata väntrum, och rättigheten i alla medlemsstater att begära en prövning av åtalet.

För det andra kommer jag också att föreslå en förordning om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga förfaranden för att se till att alla offer som är i fara och skyddas genom en åtgärd som vidtagits mot en potentiell gärningsman i en medlemsstat kan åtnjuta samma skydd när de flyttar eller reser till en annan medlemsstat. Detta instrument kommer att kompletteras genom ett annat instrument för ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i straffrättsliga förfaranden.

Vi har också för avsikt att införa en rad icke-legislativa åtgärder för att se till att den nya lagstiftningen fungerar effektivt och vi kommer att föreslå en färdplan för att stärka brottsoffers rättigheter som ska leda till att dessa rättigheter har fortsatt hög politisk prioritet under de kommande åren.

  Claude Moraes (S&D). – (EN) Som du vet besökte vi i förra veckan ditt kansli tillsammans med Maggie Hughes, ett av många tusentals modiga brottsoffer.

Jag måste säga att efter att ha talat med din personal är vi mycket hoppfulla om detta pakets möjlighet att återskapa förtroende och ge medborgare som fallit offer för brott mervärde.

Maggie Hughes och många andra brottsoffer har talat om för oss att de ser positivt på de åtgärder som du föreslår men att de vill se en samlad hjälp. Till exempel: om en byrå för brottsofferstöd etableras måste den vara lättillgänglig och det bör finnas personer som hjälper till på sjukhuset, hos polisen och i domstolssystemet.

Det är det våra medborgare efterfrågar och hittills inte har fått. Det här är alltså en vädjan om att du ska göra detta till ett så storslaget förslag som det har möjlighet att bli.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (EN) Jag instämmer fullständigt. Jag har också upplevt att brottsoffren har varit något frånvarande.

Vad gäller rättigheter i förhållande till rättsliga förfaranden har vi betonat personer som hamnar i svårigheter för att de kan ha begått ett brott. Vi har bemödat oss om att deras rättigheter respekteras, som sig bör i ett rättighetsbaserat samhälle. Ofta drabbas dock brottsoffren ännu en gång när de anländer till domstolen och ingen bryr sig om dem. Det är en mycket orättvis situation som kan likställas med att de förnekas sina rättigheter. Det är därför min förhoppning att paketet för brottsoffer inte bara kommer att förändra lagar utan även attityder, att brottsoffren känner att de inte behandlas som vem som helst utan att man överallt i våra domstolar, på våra polisstationer och på våra sjukhus tar särskilt hand om brottsoffer, vilket den ärade ledamoten med rätta yrkade på. Det är ytterst viktigt att detta gäller även över gränserna, för personer som befinner sig i en medlemsstat som inte är deras ursprungsland.

Jag förlitar mig därför på att parlamentet kommer att hjälpa kommissionen skapa bästa möjliga lagförslag och, med tanke på medbeslutandeaspekterna som gäller för paketet, att man gör det snabbt så att vi kan lägga fram det för rådets godkännande.

Del två

  Talmannen. – Fråga 18 från Marian Harkin (H-000063/11)

Angående: Kommissionens förslag om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas

Kan kommissionen redogöra för den aktuella situationen när det gäller kommissionens förslag om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas?

  Algirdas Šemeta, ledamot av kommissionen. – (EN) Den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen (CCCTB) är ett viktigt initiativ för att undanröja hinder för den inre marknaden och lyftes fram i den årliga tillväxtöversikten som ett tillväxtfrämjande initiativ som bör påskyndas, framför allt eftersom det kommer att tackla några av de större skattemässiga hindren till företags konkurrenskraft.

För närvarande leder bristen på gemensamma regler för bolagsbeskattning och olikheterna mellan de nationella skattesystemen till överbeskattning och dubbelbeskattning. Dessutom drabbas företag av tunga administrativa bördor och höga kostnader för uppfyllelse av skattskyldighet. Denna situation bromsar investeringar i EU och strider mot prioriteringarna i Europa 2020-strategin.

Betydande framsteg har gjorts hittills i de tekniska förberedelserna av förslaget om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas. Det är nu dags att erbjuda företag en enda uppsättning regler för att göra det enklare och billigare att göra affärer på den inre marknaden.

Kommissionen planerar att anta den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen den 16 mars 2011. Jag är övertygad om att det slutgiltiga förslaget kommer att bidra till en bättre miljö för företag, tillväxt och sysselsättning inom EU.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Tack för ditt svar, herr kommissionsledamot. Jag har bara tre korta frågor som jag hoppas att du kan besvara.

Anser du att den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen ska vara frivillig?

För det andra, finns det några omständigheter under vilka nationella domstolar kan förlora sin behörighet i skattefrågor om besluten de tar får konsekvenser för avkastningen i en annan medlemsstat?

Slutligen förväntar jag mig i detta skede att någon formel har fastställts för fördelningen av skatt som ska betalas i de olika medlemsstaterna. Har någon konsekvensanalys gjorts av kommissionen om vinnare och förlorare, och med det menar jag vinnare och förlorare i ekonomiska termer, enligt den formel ni redan har kommit fram till?

  Algirdas Šemeta, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag kommer att svara mycket kort på frågan om huruvida en gemensam konsoliderad bolagsskattebas (CCCTB) kommer att vara frivillig eller obligatorisk. Svaret är: ja, den kommer att vara frivillig. Förslaget innebär en frivillig möjlighet för företag att tillämpa CCCTB-reglerna.

Vad gäller nationella domstolars roll innehåller förslaget om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas regler för tvistlösning och det kommer därför inte att undergräva de nationella domstolarnas roll.

Förslaget omfattar en fördelningsformel med en jämn uppdelning mellan försäljning, arbetskraft och tillgångar. Arbetskraftsfaktorn kommer att delas upp i två komponenter: löneskatt och antal anställda.

Ja, vi gjorde en konsekvensanalys och den kommer att offentliggöras tillsammans med vårt förslag. Jag är helt övertygad om att förslaget kommer att vara till gagn för europeiska företag, däribland troligtvis även irländska företag.

  Talmannen. – Kolleger, jag inser att en del ledamöter har anlänt till kammaren sedan vi inledde frågestunden och därför inte är medvetna om den enorma tidspress som gäller för att vi ska kunna göra framsteg. Syftet är att svara på så många frågor som möjligt. Jag sade därför i början att jag inte kommer att tillåta några följdfrågor, förutom från de ledamöter som har ställt frågor.

Låt mig säga att min målsättning just nu – och detta beror till viss del på hur långa kommissionens svar blir – är att ta upp följande frågor före 20.45, det vill säga frågorna från Anne E. Jensen, Georgios Papanikolaou, Bernd Posselt och Silvia-Adriana Ţicău. Så lyder planen.

Fråga 19 från Anne E. Jensen (H-000086/11)

Angående: Momsbefrielse för lantbruksprodukter i Rumänien

Danska företag som har investerat i lantbruk i Rumänien har blivit informerade om att de i framtiden inte ska ta ut moms på varor som säljs till mellanhänder. Varor som säljs till slutkonsumenter (dvs. brödproducenter, andra lantbrukare osv.) ska lantbrukarna emellertid fortsätta att ta ut moms på. Förslaget om momsbefrielse vid försäljning till mellanhänder ska ha skickats från den rumänska regeringen till GD TAXUD.

Har kommissionen godkänt att försäljning av landbruksprodukter till mellanhänder ska undantas från moms? I så fall, varför? Anser kommissionen att en sådan ordning kommer att leda till ändrade handelsmönster för lantbruksprodukter i Rumänien? Anser kommissionen att det kommer att skapa en snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden om man ger finansiella incitament till lantbrukarna att sälja sina produkter till vissa kunder? Kommer kommissionen att se till att samma momsregler gäller för alla lantbruksproducenter i Rumänien?

  Algirdas Šemeta, ledamot av kommissionen. – (EN) På grund av situationen med momsbedrägerier i samband med vissa jordbruksprodukter samråder kommissionen med Rumänien för att fastställa den lämpligaste vägen framåt för att hantera detta problem.

En möjlig lösning för att hantera så kallade karusellbedrägerier inom denna sektor skulle vara att tillämpa omvänd skattskyldighet. Enligt detta arrangemang, vilket inte är ett undantag, beskattas leveranser fortfarande men det är inte längre leverantören som ansvarar för betalningen av moms till skatteförvaltningen, utan mottagande skattebetalare.

Att mottagaren blir skyldig att betala skatt i stället för leverantören är den enda skillnaden mot det normala systemet, enligt vilket en skattebetalare som levererar varor till en annan skattebetalare fakturerar moms och betalar in den till staten medan mottagande skattebetalare kan dra av denna mängd genom sin momsdeklaration.

Både enligt det normala och det omvända systemet kommer mottagaren om han är slutkonsument inte att kunna dra av moms utan måste betala den i sin helhet.

Därför är momsen fortfarande neutral för skattebetalarna och det bör inte skapas någon snedvridning av konkurrensen. Eftersom mottagaren samtidigt kan betala och dra av samma belopp i sin momsdeklaration har denna ändring den fördelen att den undanröjer behovet av en effektiv betalning av momsen till skatteförvaltningen. Därigenom undviker man de bedrägerier som baseras på utebliven betalning av moms av leverantören följt av avdrag för moms av kunden, som är i besittning av en giltig faktura.

En nackdel med detta system är det faktum att det kan ge upphov till andra typer av bedrägeri, eftersom all moms skulle komma att tas ut i det sista ledet av leveranskedjan.

Därför bör ett sådant system, enligt kommissionens uppfattning, helst begränsas till jordbruksprodukter som normalt säljs till mellanhänder – skattskyldiga personer – och inte är avsedda för leverans till slutkonsumenter.

I alla händelser står det klart att eftersom detta arrangemang skulle avvika från de vanliga momsreglerna i momsdirektivet måste Rumänien beviljas ett undantag av rådet på grundval av detta direktiv och kommissionen utreder fortfarande frågan.

  Anne E. Jensen (ALDE). – (DA) Tack, herr kommissionsledamot! Jag är inte säker på att jag har förstått alla detaljer, men jag kan naturligtvis se närmare på dem senare. Emellertid kan detta nya system som så vitt jag förstår har upprättats för att förhindra bedrägeri, innebära ett särskilt problem för producenter från ett annat land som har investerat i Rumänien och som därför har utgifter för moms i ett annat land som inte kan kvittas mot momsintäkter i Rumänien, eftersom de inte har några momsintäkter. Har kommissionen övervägt hur vi skulle kunna lösa detta problem för producenter från ett annat EU-land som har företag i både Rumänien och andra EU-länder, så att de inte hindras från att kunna kvitta sin ingående moms mot sina momsintäkter? Tack.

  Algirdas Šemeta, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag vill bara säga att omvänd skattskyldighet inte är en ny mekanism utan gäller i flera medlemsstater. Till exempel tillämpas den också i handeln med utsläppsrätter i vissa medlemsstater. Det är sant att det omvända systemet för skattskyldighet faktiskt innebär uppbörd av moms vid slutet av leveranskedjan i stället för att ta upp den genom hela leveranskedjan.

När vi bedömer begäran från medlemsstaterna att tillämpa omvänd skattskyldighet ser vi naturligtvis på alla detaljer och vi tar även hänsyn till frågan om snedvridning av den inre marknaden. Därför lämnas kommissionens förslag inte automatiskt utan först efter en studie på vilken vi sedan baserar det förslag vi lägger fram till rådet.

När det gäller Rumänien har vi redan arbetat i mer än ett halvår, kanske längre, med att finna en lösning på hur man ska hantera momsbedrägerier inom jordbruket i landet.

  Gay Mitchell (PPE). – (EN) Jag har varit här inne sedan början av frågestunden som skulle ha startat klockan 19.30. Många människor i mitt land, som får en ny regering i morgon, är intresserade av frågan som jag ställt till kommissionsledamot Olli Rehn. Jag ber dig att tillåta min fråga och låta kommissionsledamoten besvara den, även om vi får sitta kvar ytterligare några minuter.

  Talmannen. – Vissa parlamentsledamöter har redan lämnat kammaren eftersom jag har upplyst dem om att jag inte kan ta upp deras frågor eller tillåta följdfrågor. Det var en svår eftermiddag och nu är det en svår kväll. Jag har talat om vilka frågor jag vill ta upp fram till klockan 20.45. Vi får se hur det går, men jag gör verkligen mitt bästa för att vara rättvis mot alla inblandade och mot kommissionsledamöterna som väntar på att få delta.

Fråga 22 från Georgios Papanikolaou (H-000061/11)

Angående: Uttalandet från OECD:s direktör om en eventuell omstrukturering av euroländernas skuld och kommissionens ståndpunkt

OECD:s direktör, Angel Gurría, påpekade torsdagen den 28 januari 2011 vid det världsekonomiska forumet i Davos att det fanns ett land som möjligtvis var i behov av en omstrukturering, nämligen Grekland. Det bör understrykas att detta är första gången som ledaren för en mäktig internationell organisation som bedriver nära samarbete med EU i en rad politiska, ekonomiska och sociala frågor officiellt tar ställning i frågan om en omstrukturering av ett eurolands skuld.

Vad är kommissionens ståndpunkt i denna specifika fråga, med beaktande av uttalandet från OECD:s generalsekreterare?

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Kommissionen tillsammans med Europeiska centralbanken och Internationella monetära fonden avslutade nyligen den tredje översynen av det ekonomiska programmet för utvärdering av Grekland. Vår gemensamma övergripande bedömning är uppdelad i två punkter och jag kommer att beskriva den kort.

För det första har programmet gjort framsteg mot målen och för det andra återstår avsevärda utmaningar som måste klaras av för att trygga finanspolitisk hållbarhet, återställa konkurrenskraften och säkerställa en livskraftig banksektor.

Även om det har förekommit förseningar på vissa områden genomförs nu de underliggande finanspolitiska och andra reformer som krävs för att uppnå programmets medelfristiga mål. Större reformer måste dock fortfarande utformas och genomföras i syfte att skapa den kritiska massa som behövs för att trygga finanspolitisk hållbarhet och ekonomisk återhämtning.

Den krävande konsolideringsuppgiften kommer enligt premiärminister Giorgos Papandreou att stödjas av ett djärvt privatiseringsprogram. Regeringen har bekräftat sitt åtagande att avsevärt trappa upp sitt privatiseringsprogram för att realisera 50 miljarder euro i intäkter från privatiseringar fram till och med 2015. Detta skulle kunna minska skuldsättningsgraden med mer än 20 procentenheter av BNP under de kommande fem åren. Dessutom kommer det beslutsamma genomförandet av privatiseringsprogrammet att öka den ekonomiska effektiviteten och främja ökade investeringar och export.

Av alla dessa skäl kommer regeringens fulla engagemang i denna privatiseringsprocess och inte minst dess beslutsamhet att ta itu med privilegier och egenintressen verkligen att vara avgörande för förverkligandet av de ambitiösa målen och därmed utnyttjandet av potentialen för en betydande förbättring av stämningen på marknaden gentemot Grekland. Kommissionen uppmuntrar därför Grekland att visa beslutsamhet i sitt privatiseringsprogram.

Detta gäller en kommentar som fälldes av OECD:s generalsekreterare: 2011 är det avgörande året för Grekland i termer av att återställa trovärdigheten i dess ekonomiska politik, vilket är en förutsättning för att landet ska återfå marknadstillträde under nästa år.

Därför bör myndigheterna uppnå eller överträffa det finanspolitiska målet för i år och formulera en robust medelfristig statsfinansiell strategi.

Dessutom bör Grekland åstadkomma ett avgörande genombrott i strukturella reformer under de kommande veckorna och månaderna. Ett beslutsamt genomförande av programmet bör stärka dess trovärdighet och både medborgarnas och investerarnas förtroende.

Sammanfattningsvis kan och kommer oron i samband med skuldsanering att tas upp genom en kombination av dessa politiska åtgärder, dvs. att uppnå de finanspolitiska målen och genomföra privatiseringsprogrammet, och EU:s åtgärder, dvs. att förlänga löptider på lån och ompröva prispolitiken i ljuset av en hållbar skuldsättning.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Förra året skrev vi tillsammans med Grekland ett memorandum för att reglera återbetalningen av det beviljade lånet under tre och ett halvt år. I dag föreslog du personligen i ditt uttalande att det ska förlängas till sju år, vilket naturligtvis innebär att ett räknefel har begåtts. Samtidigt har Moody’s sänkt Greklands kreditvärdighet till samma nivå som Angola, vilket var obefogat och är oacceptabelt.

När allt kommer omkring, herr kommissionsledamot, undrar vi alla vad som i slutänden krävs för att Grekland ska komma på fötter igen: en enkel förlängning? En sänkning av räntorna, som du nämnde? En omförhandling av memorandumets villkor? Euroobligationer? Den europeiska tillväxtobligationen? Allt det ovanstående? Eller kanske något annat? Kanske fler åtstramningsåtgärder i Grekland? Vad anser du, herr kommissionsledamot?

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Det väsentliga och en nödvändig förutsättning är att hålla sig till målen för budgetkonsolidering och att genomföra strukturella reformer med full beslutsamhet, i linje med memorandumet.

Som jag sade i mitt tidigare svar, är det dessutom viktigt för Grekland att inleda ett mycket ambitiöst privatiseringsprogram som kommer att bidra till att lätta skuldbördan. I samband med den övergripande strategi som ska beslutas i mars i Europeiska unionen, är det också mycket viktigt att medlemsstaterna ser på frågan om hållbar skuldsättning. Jag kan bara uppmuntra medlemsstaterna att besluta om att förlänga löptider på lån till Grekland samt att se över prissättningen för dessa lån.

  Jim Higgins (PPE). – (EN) Detta är en absolut fars och en ordningsfråga. Vi blev tillsagda att frågestunden skulle vara från 19.30 till 20.30. Du, eller någon, beslutade att den förra debatten skulle få inkräkta på frågestunden. Den är en av de få tillfällen som folk får att ställa frågor till en kommissionsledamot. Vi befinner oss i en kris i Irland. Mina kolleger Gay Mitchell, Pat the Cope Gallagher och jag har ställt frågor. Vem tog beslutet? Jag vill nu ha svar på – och detta är en berättigad fråga – vem som bestämde att det som borde vara en tjugo minuter lång session, och vi har ännu bara hunnit med åtta minuter av den, bör reduceras till en åtta eller nio minuter lång session. Vem beslutade detta, fru talman?

  Talmannen. – Herr Higgins, jag var faktiskt på väg att göra ett uttalande innan jag gav ordet till kommissionsledamoten för vad som kommer att bli den sista frågan eftersom jag är lika upprörd som du, tro mig. Jag tycker inte om att sitta här under dessa förhållanden, att behöva göra ett stort antal medlemmar besvikna och att behöva tvinga ett antal kommissionsledamöter att vänta. Jag skulle vilja att ni diskuterar detta med era gruppledare och jag säger det igen högt och tydligt: det är gruppledarna som upprättar dagordningen och försätter oss i en situation nästan varje sessionsvecka där vi inte har tillräckligt med tid att ta itu ordentligt med frågestunden med kommissionen, eller för den delen, när den äger rum, med rådet. Det är otillfredsställande, jag har redogjort för mina synpunkter tidigare. Jag ber varje ledamot som bryr sig om det att kontakta sina gruppledare och berätta för dem vad de tycker, eftersom jag måste hålla mig till den föredragningslista som jag får mig tilldelad när jag tar över ordförandeskapet och jag uppskattar det inte.

  Gay Mitchell (PPE). – (EN) Men vem beslöt att kommissionsledamot Šemeta skulle få tre frågor och kommissionsledamot Rehn endast en fråga? Jim Higgings fråga var den andra frågan till kommissionsledamot Rehn och min var den tredje. Varför har en kommissionsledamot fått ett antal frågor och en annan bara en fråga? Jag förstår inte detta.

  Talmannen. – Vi har klarat av två frågor och nu ger jag Algirdas Šemeta frågan som egentligen ställdes till kommissionsledamot De Gucht. Det är skälet. Jag måste följa en viss ordning och jag är ledsen för det. Jag är ledsen för er skull, men jag skulle föreslå att eftersom kommissionsledamot Olli Rehn är en mycket sympatisk kommissionsledamot är jag säker på att han, när han lämnar kammaren, är beredd att prata med er tre. Det är den enda lösningen jag kan erbjuda och jag vet att den inte är tillfredsställande.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE). – (EN) Efter att ha läst de tre frågorna, nummer 23 från Higgins, nummer 24 från Mitchell och nummer 25 från Gallagher, kan jag bara anta att kommissionsledamoten skulle ha slagit ihop dessa tre frågor. Kan vi därför inte, eller har du rätt att, inkräkta på nästa debatt? Det är nämligen alltid frågestunden som drabbas. Om vi får lov att inkräkta, kanske kommissionsledamöterna kommer att vara vänliga nog att ge oss lite mer av deras tid efter klockan 21?

  Talmannen. – Herr Gallagher, jag kan inte inkräkta på början av nästa session. Jag har redan talat om för Bernd Posselt och Silvia-Adriana Ţicău att jag kommer att ta deras frågor, och faktiskt skulle era tre frågor ha blivit de sista om vi hade gått snabbare fram, men det har vi inte. Det är nu till och med svårt för mig att ta Bernd Posselts fråga. Så ser verkligheten ut. Jag är verkligen ledsen och, som sagt, upprörd, men detta är den situation vi har försatts i. Du har sett vad som hänt hela dagen med dagordningen och det är inte tillfredsställande. Jag vill därför be att få gå vidare till frågan som ställdes till kommissionsledamot De Gucht som kommer att besvaras av kommissionsledamot Šemeta och jag beklagar mycket att det kommer att bli den sista frågan i kväll.

Fråga 31 från Bernd Posselt (H-000068/11)

Angående: Utrikeshandel och det östliga partnerskapet

Hur ser kommissionen på utvecklingen av handeln mellan EU och staterna i det östliga partnerskapet, och vilken roll spelar Svartahavsstrategin, respektive de sydkaukasiska staterna, för denna?

  Algirdas Šemeta, ledamot av kommissionen. – (EN) Den globala finansiella och ekonomiska krisen har påverkat den bilaterala handeln mellan EU och de östliga partnerländerna negativt. Sammantaget minskade handeln mellan EU och sex östliga partnerländer mellan 2008 och 2010 med 20 procent.

Låt oss komma ihåg att det östliga partnerskapet började genomföras när den finansiella krisen var i full gång. Dess inledande toppmöte ägde rum den 7 maj 2009. På detta tidiga stadium skapades arbetsstrukturer och de multilaterala plattformarna höll sina första möten. Det östliga partnerskapet var helt enkelt för ungt för att mildra de negativa effekterna av den finansiella och ekonomiska krisen.

När det gäller Svartahavssynergins roll i handeln med EU kan man säga att den har varit obetydlig, då initiativet till Svartahavssynergin är en regional ram för samarbete, inte en handelsöverenskommelse.

Länderna i Sydkaukasien har varken individuellt eller som grupp spelat någon särskild roll i utvecklingen av handeln mellan EU och länderna i det östliga partnerskapet.

Förberedelser för framtida förhandlingar om ett bilateralt, djupgående och omfattande frihandelsområde pågår med Georgien och Armenien, medan handelsvillkoren i partnerskaps- och samarbetsavtalet med Azerbajdzjan för närvarande uppgraderas.

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Tack herr Šemeta, för ditt mycket exakta svar. Jag ska fatta mig kort. Tror du att det finns möjlighet att stärka handeln med länderna i Sydkaukasien, bland annat genom att minska spänningarna mellan dem, och särskilt vad gäller den externa energipolitiken?

  Algirdas Šemeta, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Som jag sade i mitt svar arbetar vi på ett djupgående och omfattande frihandelsområde och vi har gett dessa länder viktiga rekommendationer för vad de måste göra för att vi ska kunna börja förhandla om sådana avtal.

Avtal av denna typ skulle förstås innebära avsevärda framsteg och om dessa länder gör sina läxor – och åtminstone vissa av dem försöker på allvar att göra det – blir förutsättningarna för att utöka handeln mycket bättre.

  Brian Crowley (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag väntade tills du hade avslutat frågestunden innan jag avbröt, eftersom jag var medveten om tidsbristen, men jag, liksom mina kolleger, vill föra till protokollet att detta innebär ytterligare en nedskärning av en av ledamöternas väsentliga resurser, särskilt för parlamentets back-benchers. Jag tycker att det är fel att du försattes i en position där du var tvungen att begränsa oss, men samtidigt tror jag inte att det är alla ledares fel, eftersom det är respektive ordförandeskaps ansvar att respektera schemat för dagen. Uppenbarligen lät vem det än var som innehade ordförandeskapet före dig saker och ting komma i otakt, vilket försatte dig i en pinsam situation.

Kanske kan vi och samtidigt du med presidiet och de vice talmännen, enas om att frågestunden är ett okränkbart avsnitt och att detta inte kommer att ändras. Om en debatt måste avbrytas och återtas efter frågestunden, må så vara. Jag kommer att föreslå detta för mina egna gruppledare och jag hoppas att andra kommer att göra detsamma, men jag ber dig att ta upp det med presidiet.

  Talmannen. – Jag kommer att ta upp frågan med gruppledarna eftersom det tyvärr är där skon klämmer: i talmanskonferensen, när de bestämmer dagordningen. Helt enkelt så placeras för mycket material på dagordningen innan vi kommer till frågestunden. Du har rätt, någon sorts gräns måste dras för att se till att denna tid när ledamöterna kan ställa kommissionen eller rådet till svars respekteras. Jag instämmer med dig och jag kommer att knappa på mitt tangentbord det första jag gör i morgon, det försäkrar jag dig.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Du sade tidigare att vi skulle hinna med frågan jag ställde till kommissionsledamot De Gucht. Jag har nu insett att kommissionsledamoten tyvärr har lämnat kammaren och jag har stannat kvar i väntan på mitt svar. Jag anser att inget förfarande har följts och jag förstår inte vad som hänt.

  Talmannen. – Fru Ţicău, jag ville ta upp din fråga men jag talade också om att tidsbegränsningen som gällde var att vi måste sluta kvart i nio. Vi hann inte ta upp din fråga innan klockan blev så mycket. Det är det enkla skälet. Jag är ledsen.

Som sagt är jag inte nöjd med den situation vi försatts i, men jag har gjort allt jag kunde i kväll för att försöka hinna med fler frågor. Jag tillät inte följdfrågor för att hinna med fler, men jag hann tyvärr inte med din fråga.

De frågor som på grund av tidsbrist inte har besvarats kommer att erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Frågestunden är härmed avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 20.50 och återupptogs kl. 21.05.)

ORFÖRANDESKAP: DURANT
Vice talman

18. En industripolitik för en globaliserad tid (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Bernd Lange för utskottet för industrifrågor, forskning och energi om en industripolitik för en globaliserad tid (2010/2095(INI)) (A7-0022/2011).

  Bernd Lange, föredragande. – (DE) Fru talman, Antonio Tajani, mina damer och herrar! Detta betänkande presenterar klart och tydligt parlamentets ståndpunkt. Jag vill tacka skuggföredragandena för deras bidrag till betänkandet och föredragandena för yttrandena från de relevanta utskotten.

Tillsammans har vi lyckats förmedla ett tydligt budskap om att vi på goda grunder vill ge industripolitiken en mer central position på den politiska arenan. Industripolitiken kommer att hjälpa oss att för det första skapa framtidssäker sysselsättning av hög kvalitet i Europa och att för det andra trygga investeringar i Europa. Våra konkurrenter runt om i världen använder sig väl av industripolitik, exempelvis USA, Kina, Brasilien och Indien. För det tredje står vi inför hållbarhetsutmaningar både vad gäller klimatet och vårt samhälles ekonomiska och sociala grundvalar. I detta sammanhang är det viktigt att vi ger industripolitiken en mer central position på den politiska arenan.

Å ena sidan innebär detta att vi förväntar oss att industripolitiken integreras på ett sådant sätt att den står i centrum för lagstiftningsinitiativ inom Europeiska unionen. Vi vill inte se miljö-, handels- och konkurrenspolitiken utformas först och endast därefter samordnas med den europeiska industrins intressen. Tvärtom måste vi definiera de andra politiska områdena på grundval av de strategiska prioriteringarna som en hållbar industripolitik innebär.

Å andra sidan behöver vi bättre samordning av de olika medlemsstaternas industripolitik. Därför vill jag precis som vi nämner i betänkandet be dig att utnyttja artikel 173.2 i Lissabonfördraget för att samordna medlemsstaternas industripolitik på ett effektivare sätt så att vi alla verkligen drar åt samma håll.

Naturligtvis måste vi lyfta fram ett antal specifika områden. På en övergripande nivå måste vi särskilt se till innovationspolitiken längs hela förädlingskedjan. Vi måste lyckas stödja hela den ekonomiska kedjan, från grundläggande forskning till produkters lansering på marknaden, och föra fram de bästa lösningarna för vårt samhälle till marknaden.

Vi måste också ta mer hänsyn till resurser, det räcker inte att säga att det är viktigt. Vi måste införa praktiska lagar som markant ökar resursproduktiviteten. I industrin svarar arbetskraften för 20 procent av kostnaderna och resurserna för 40 procent. Det är en utgångspunkt för agerande i frågan om råvaror. Mobiltelefonerna som vi alla använder innehåller sällsynta jordartsmetaller som sällan återvinns. Återvinningsgraden för mobiltelefoner är endast 1,5 procent. Det är en utgångspunkt för att skapa sysselsättning och stärka den europeiska industrins konkurrenskraft.

Jag vill ta upp en sista punkt i detta sammanhang. Innovation och resursproduktivitet kommer inte att uppstå av sig själva. De beror på de arbetstagare som deltar. En vettig industripolitik måste därför också ta hänsyn till arbetstagarnas förmåga och delaktighet. Om vi kan genomföra en sådan politik är jag övertygad om att vi kommer att få en framtidssäker sysselsättning i den europeiska industrin.

  Antonio Tajani, kommissionens vice ordförande. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka föredraganden Bernd Lange för hans arbete. Jag vet att det inte är lätt i ett parlament organiserat på detta vis, med så många grupper, att komma fram till en syntes som gör att debatten om industripolitiken kan ge ett positivt resultat. Därför vill jag tacka för ditt arbete. Om vi verkligen vill prioritera åtgärder för att främja den reella ekonomin inom ramen för politiska åtgärder som ska stärka den sociala marknadsekonomin måste vi, kommissionen, parlamentet och rådet, arbeta tillsammans.

Jag instämmer i din vädjan om större samordning från medlemsstaternas sida, men det är uppmuntrande att rådet faktiskt stöder kommissionens ståndpunkt. Dessutom har det i de länder där det har funnits möjlighet att lägga fram förslag om industripolitik synts tecken på vilja att delta i gemensamma åtgärder inom ramen för styrningen av industripolitiken, om än i varierande grad. Eftersom EU inte vill påtvinga beslut på enskilda medlemsstater är detta ett försök att samordna deras politik.

Det tycks mig vara ett steg i den riktning som du önskar, men det bekräftar också att Europa behöver en egen industri för att kunna hantera de omedelbara utmaningarna för att ta oss ur krisen. Vi kan inte tänka på lösningar till våra aktuella problem, vilka försvåras på grund av den pågående krisen i Medelhavsregionen, utan att vidta robusta åtgärder för att främja vår industri- och näringslivspolitik, eftersom endast den låter oss utveckla och skapa sysselsättning.

Bernd Lange, ditt betänkande betonar med rätta de ekonomiska, miljömässiga och sociala utmaningarna som vi står inför, kort sagt: vår industripolitiks hållbarhet. Det ställer hållbarhet på samma nivå som konkurrenskraft, eftersom dessa två dimensioner hänger nära samman. Jag är faktiskt övertygad om att ingen av dessa två aspekter kan existera utan den andra i dagens samhälle.

För att uppnå detta måste vi rusta oss med en modern, konkurrenskraftig industri som tydligt bryter med den gamla metoden för industriell politik. Vad innebär det att ha en modern industri? Det betyder en industri med effektiv resursanvändning, energiförbrukning och utsläpp av växthusgaser, vilket innebär en ekonomi som syftar till att bli en grön ekonomi, genom att först bli en grönare ekonomi. Denna industri måste också vara ansvarig, ta itu med svårigheter genom en fortlöpande och produktiv dialog med arbetsmarknadens parter.

Jag tror att vi måste sända ett tydligt budskap om att 2010 års industriella modell inte kan bygga på statligt stöd och att den europeiska industrin i en tid präglad av globala utmaningar inte har råd att inte satsa på innovation och forskning om den ska bli konkurrenskraftig. Det är därför kommissionen innan den presenterade det industripolitiska dokumentet lade fram sitt dokument om innovationspolitik, vilket jag anser är absolut grundläggande för utvecklingen av en verklig industripolitik och också bidrar till att fastställa metoder att följa inom sektorn för råmaterialsforskning och innovation.

Det är ingen tillfällighet att ett av de innovationspartnerskap som kommissionen nämner handlar just om råmaterial, närmare bestämt forskning om hur råmaterial kan återvinnas och ersättas. Det står därför klart, inte minst för att vi i den följande debatten kommer att tala om sällsynta jordartsmetaller, att innovationer, råmaterial och industripolitik alla ingår i en enda strategi. Enligt min mening ingår även översynen av småföretagsakten i samma strategi. Genom att omsätta denna rad av politiska handlingar och rättsakter i praktiken visar kommissionen därför att det finns en vilja att genomföra politiska åtgärder till förmån för industrin och näringslivet.

När det gäller styrning och industripolitik anser jag, som jag sade tidigare, att processen är på god väg både inom kommissionen och i medlemsstaterna. Inom kommissionen utnämndes jag som ni vet av ordförande José Manuel Barroso i början av mandatperioden till att leda den grupp av kommissionsledamöter som arbetar med industripolitiken.

Jag har sammankallat två gruppmöten hittills, ett innan kommunikationen antogs för att diskutera politiska prioriteringar, och det andra för att diskutera det praktiska genomförandet av kommunikationen, särskilt med avseende på konkurrenskraftsprovet och standardiseringsstrategin. Jag anser att denna grupp kommissionsledamöter är ett speciellt verktyg som kan ge politisk vägledning och se till att initiativen är konsekventa när det gäller industripolitik.

När det gäller medlemsstaterna, tror jag att reaktionen har varit positiv. Tillsammans med det ungerska ordförandeskapet lanserade vi alltså den 10 december 2010 de första samarbetsövningarna för tillgång till krediter för små och medelstora företag, vilka kommer att följas av andra liknande övningar i nära samarbete med medlemsstaterna. Vi kommer att fortsätta att ge er nödvändiga detaljer för fortlöpande samarbete mellan parlamentet och kommissionen.

Låt mig innan jag avslutar säga några ord om vikten av att stödja företagande bland kvinnor. Det är ingen slump att dagens datum är den 8 mars. Jag har alltid sagt att vi behöver fler kvinnliga företagare, men när de har beslutat att engagera sig, måste vi också vara i stånd att åtminstone ge dem goda råd.

Det är vad vi har beslutat att göra genom att vidta en tillfällig åtgärd under översynen av småföretagsakten. Det europeiska nätverket för kvinnliga entreprenörsambassadörer som vi redan lanserat kommer att fortsätta existera, men vi vill gå längre än att bara öka kännedomen. Vi vill att kvinnor ska kunna få goda råd från experter och därför är vi på väg att på mycket kort sikt lansera en samrådsprocess som ska stödja vissa initiativ som syftar till att erbjuda mentorer för de nya kvinnliga entreprenörer som vill ha en sådan.

Dessa mentorer kan ge dem konkreta råd om hur man startar och driver företag. Målsättningen är att sjösätta detta initiativ i åtminstone tio medlemsstater och sedan sprida det till övriga bland de 27 medlemsstaterna.

  Talmannen. – Tack, Antonio Tajani, för denna lilla inblick i kvinnornas situation i näringslivet. Jag antar att det inte var helt slumpmässigt, med tanke på att det i dag, den 8 mars, är den internationella kvinnodagen, men vi välkomnar i varje fall dina initiativ på detta område.

  Francesco De Angelis, föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Industripolitiken är en grundläggande förutsättning för tillväxt och sysselsättning i våra regioner och länder. I en tid av allvarlig ekonomisk kris välkomnar vi därför kommissionens initiativ att ge EU en gemensam strategi på medellång till lång sikt, och vi stöder helt Bernd Langes utmärkta betänkande av minst tre skäl.

Det första är att betänkandet intar ett förhållningssätt till den industriella utvecklingen som inte delar upp näringslivets intressen i marknadssektorer, utan samlar dem under gemensamma mål. Det andra skälet är att betänkandet framhåller de regionala strukturernas betydelse genom mer effektivt stöd för kluster, innovativa nätverk, kunskapsöverföring, forskning samt utveckling av kunskap och infrastruktur.

Det tredje skälet – som jag avslutar med – är att det belyser de små och medelstora företagens roll och funktion, eftersom dessa förlitar sig på EU för att hitta en väg ut ur krisen som är ett allvarligt hot mot deras framtid.

  Gianluca Susta, föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den ekonomiska och finansiella krisen har fått många att återupptäcka industrins centrala betydelse. Trots dina insatser, Antonio Tajani, har kommissionen fortfarande inte insett det till fullo.

Ett stort antal dokument – och dokumenten om Europa 2020-strategin eller vissa frihandelsavtal som nyligen har godkänts eller som diskuteras kommer inte att vara de sista – är fortfarande inriktade på tjänsteekonomin och på att stärka och utveckla tjänstesektorn, särskilt inom finans-, bank- och försäkringssektorerna. Den reella ekonomin ger oss däremot motsatta signaler, som du har påpekat. Produktionen och exporten ökar och vi ser ett trendbrott när det gäller omlokaliseringar.

Vi måste uppmuntra dessa signaler, eftersom ingen stor ekonomi i världen kommer undan industrins centrala betydelse. Därför måste vi fullborda den inre marknaden och skynda på genomförandet av starka initiativ för att stödja innovation och forskning, tekniköverföring, produktspårbarhet, skydd av immateriella rättigheter och främjande av europeisk produktion, för att inte tala om effektiva regler mot dumpning och en verklig ömsesidighet i bilaterala förhandlingar. Betänkandet är ett steg i den riktningen, och jag tackar varmt Bernd Lange och alla som har arbetat med det.

  Françoise Grossetête, för PPE-gruppen. – (FR) Fru talman! Finns det fortfarande en äkta ambition inför avindustrialiseringen av Europeiska unionen? Vi vet att ekonomin inte kan blomstra utan den tunga industrin och att industrin inte kan existera utan fabriker.

Vi är alla samlade här i kammaren för att stå upp för industrijobben i EU. Det finns ingen tänkbar framtid för industrin utan förtroende för vetenskapliga och tekniska framsteg. När nu EU borde inleda ett omfattande arbete för att identifiera 2050-talets Ariane och Airbus måste kommissionen inse att de befintliga reglerna, i och med krisen, inte längre är anpassade till dagens ekonomi.

Frågorna om frihandel och fri och rättvis konkurrens har blivit dogmer. Vi kan inte vara det enda ekonomiska området i världen som ensidigt tillämpar frihandelsprinciper utan att ha en aning om vad våra främsta konkurrenter gör.

Det är därför beklagligt, Antonio Tajani, att det råder en viss försiktighet när det gäller frågor som handlar om att stärka Europeiska unionens vapen mot dumpning och om att tillämpa den allmänna principen om ömsesidighet i handeln med tredjeländer. Det värsta scenariot vore en europeisk marknad som är alltför öppen mot konkurrerande marknader som är alltför stängda.

När det sedan gäller kampen mot klimatförändringar så skulle jag vilja att vi utöver handeln med utsläppsrätter för växthusgaser sätter in fler verktyg, exempelvis mekanismen för att hålla koldioxidutsläppen inom våra gränser. Det kan bidra till att återskapa en balans så att utlokaliseringar till tredjeland blir mindre attraktivt för våra företag.

Vi bör förbättra den hjälp som finns tillgänglig för våra små och medelstora företag och minska deras kostnader, vi bör stärka de europeiska patenten och utöka kampen mot förfalskningar med ursprungsmärkning (made in). Och om EU inte kan få tillgång till råvaror, kommer vi inte heller att kunna tala om en innovativ industripolitik.

Vi är angelägna om frågorna kring utbildning och forskning, samt om grogrunden för innovation och vetenskap, som måste få tillbaka sin hedersplats i Europeiska unionen.

(Applåder)

  Patrizia Toia, för S&D-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag instämmer med alla mina kolleger som har påpekat att vi äntligen talar om en gemensam industripolitik igen, och jag hoppas att vi snart får se åtgärder och specifika beslut igen. Jag tackar för Bernd Langes betänkande, ett utmärkt arbete av vår kollega, och för vice ordföranden Antonio Tajanis meddelande.

Detta beslut för med sig några viktiga saker, och den första är att förnyelsen och återhämtningen i EU:s ekonomi och arbetsmarknad, som sagt, delvis och kanske framför allt kommer att bero på återhämtningen inom hela tillverkningsindustrin, både de mer avancerade och de traditionella delarna av den, och på det stöd som industrin kan få. Orsaken till detta är att det fortfarande går att tänja på gränserna inom tillverkning, något som inte var så självklart fram till helt nyligen.

För det andra innebär EU-industrins återhämtning också att vår konkurrenskraft inte bara ligger inom finanssektorn eller tjänstesektorn, utan också här, och att det inte är för sent för oss att anta utmaningen att göra EU:s industri konkurrenskraftig gentemot resten av världen.

Den tredje punkten är att den nya industripolitiken som sagt betonar faktorer snarare än sektorer. Den betonar faktorer och instrument som verkligen kan främja nya företag och en ny förmåga till motståndskraft och modernisering.

Jag tycker att det är viktigt att än en gång lyfta fram dessa nya faktorer som vi måste agera på: kredit – vi efterlyser nya initiativ utöver de som redan aviserats av kommissionsledamoten i fråga om krediter – råvaror, energipriser, innovation, forskning, behovet av att öka kapaciteten för teknisk överföring av resultaten av forskning och innovation inom företag i EU, i fråga om nya produkter och nya sätt att organisera produktionen.

Vi måste dra nytta av den unika företagsstruktur som finns i EU, särskilt i vissa länder, nämligen de små och medelstora företagen, företag och produkter med hög kvalitet samt den europeiska industrins unika karaktär. Vi måste återupptäcka dessa tillverkningstraditioner och tillverkningens rötter i många länder för att kunna förnya och förändra dem.

Slutligen vill jag nämna frågan om lokalisering, vilket är mycket viktigt. EU-politiken är framgångsrik om man kan hitta en region som kan hantera den. Vi tackar därför Bernd Lange och ser fram emot ett utmärkt samarbete med kommissionen för att mycket snart komma fram till konkreta resultat.

  Jorgo Chatzimarkakis, för ALDE-gruppen. – (DE) Fru talman! Tack, Antonio Tajani, för ditt starka engagemang för EU:s industripolitik. Jag har suttit och tittat på Bernd Lange och tänkt att det har varit mycket uppståndelse om ett initiativbetänkande. Totalt 500 ändringsförslag och 50 kompromissförslag har lagts fram, med syftet att åter göra EU:s industri världsledande. Det enda sättet att åstadkomma detta är genom en integrerad och hållbar politik. Vi måste se till att forskning och innovation är kärnan i vår strategi. Därför måste vi införa ett regelverk som kan stödja innovation och hållbarhet på samma gång. Den stora utmaningen för ditt betänkande var att hitta rätt balans mellan miljömål och ekonomisk konkurrenskraft, och samtidigt undvika protektionism. Jag tittar nu på Françoise Grossetête, eftersom fransmännen alltid vill ha med en gnutta protektionism. Samtidigt måste vi stödja små och medelstora företag, främja EU-patent och förhindra kunskapsstöld, särskilt när det gäller Kina. Vi vill också se färre regler påtvingas EU:s industri till följd av byråkrati. Det innebär att vi måste minska byråkratin. Du, Bernd Lange, har lyckats täcka detta ganska bra i ditt betänkande och jag vill tacka dig för ditt goda arbete.

Betänkandet kan dock bara vara det första steget. Vi måste koppla samman begreppet industripolitik – som man i många medlemsstater har svårt att diskutera och som särskilt tyskarna alltid har varit ovilliga att tala om – med konkurrenskraftspakten, som kommer att läggas fram för stats- och regeringscheferna inom de närmaste veckorna för att slå vakt om euroområdet. Om vi inte lyckas med detta är vi illa ute. Vi måste samordna områden som sammanhållning, industri, handel, forskning och innovation, men också sociala frågor, klimat och miljö.

Det aktuella exemplet med E10 i Tyskland visar att så inte sker just nu. Det handlar om att tillsätta bioetanol i bensin. EU har infört en viktig strategi och satt upp sina 20-20-20-mål, och vi har talat om för medlemsstaterna att de måste genomföra strategin. Medlemsstaterna, och Tyskland i synnerhet, har deltagit i beslutsprocessen och gett sitt stöd till alla beslut. Men när det gällde att omsätta det i praktiken hemma, skar de plötsligt ned på skattelättnaderna och konsumenterna slutade samarbeta.

Om vi inte kan övertyga konsumenterna, vilket var vad som skedde i Tyskland med E10, kommer vi inte att kunna genomföra klimatpolitiken tillsammans med industripolitiken. Vi måste ha konsumenterna på vår sida. Det är det centrala budskapet. Därför önskar jag det industripolitiska projektet all framgång.

  Reinhard Bütikofer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Entusiasmen hos många av de ledamöter som har deltagit i diskussionen har gjort att betydelsen av Bernd Langes betänkande har överdrivits något. Betänkandet täcker nästan allt, och innehåller på vissa ställen motsägelsefulla uppgifter.

Men jag anser ändå att det representerar ett viktigt framsteg. Förr i tiden var det ofta så att det bara var fransmännen eller de på vänsterflygeln som förordade en stark statlig kontroll, som tog till orda för att stödja industripolitiken. För alla andra var det ett tabubelagt ämne. Nu befinner vi oss i den nya positionen att vi har ett grundläggande samförstånd om att det behövs en industripolitik i EU och att det måste vara en gemensam politik på EU-nivå. Jag anser att detta är ett betydande steg framåt och jag tackar Antonio Tajani för att han lyft fram detta så tydligt.

Vi kan inte fortsätta som tidigare och det har Françoise Grossetête helt rätt i. Vi kan inte behandla industripolitiken som något som tas upp nästan av en slump i slutet av vår frihandelspolitik. Vi behöver vända saker och ting rätt igen, men inte på grundval av illusioner om statlig kontroll och inte med tanken att staten måste ha en reglerande roll och ingripa direkt i verksamheten. Staten måste skapa en vettig ram som främjar innovation och i synnerhet miljöinnovation, och som möjliggör framsteg inom dessa områden genom att utnyttja konkurrensen. Vi vill dock inte se en stark statlig kontroll eller protektionism.

Vi måste hantera uppgiften att stärka miljöinnovation på central nivå på allvar, eftersom det är det enda sättet för oss att i framtiden se till att EU:s industri har en stark position. Därför vill jag avslutningsvis säga dig, Antonio Tajani, att jag är mycket glad över att du framhöll att hållbarhet och konkurrenskraft inte är motsatser, utan måste sättas på samma nivå och samordnas med varandra.

  Evžen Tošenovský, för ECR-gruppen. – (CS) Fru talman! Debatten om industrin är mycket viktig för EU i dagsläget. EU-företagens konkurrenskraft är beroende av en fortsatt ekonomisk stabilitet i Europa. Vi känner alla naturligtvis till dessa argument, men å andra sidan försöker vi hela tiden göra nya åtaganden, antingen det gäller extrema miljöskyddskrav eller obligatoriska skatter för att garantera ekonomisk stabilitet. Det är förvisso viktigt att noggrant övervaka industriproduktionens miljöeffekter, men vi får inte indirekt belasta industrin med regler som nästan är överdrivna. Detta kan, i en globaliserad värld, leda till en situation där EU:s industriella produktion tyngs mer av politiska beslut än vad som är fallet på andra håll.

Jag anser att det viktigaste i betänkandet är att det framhåller vikten av att stödja vetenskap, forskning och innovation. Det var länge sedan Europa slutade vara ledande inom innovation. Det är oerhört viktigt att stödja innovativa projekt. Jag håller verkligen med om att rutinerna för ekonomiskt stöd till innovativa projekt måste omarbetas. Vårt mål bör vara att förenkla administrationen och samtidigt också ändra den övergripande strategin. Det är viktigt att ta hänsyn till kommersialiseringen av forskningen och finansieringen av EU-medel.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Fru talman! Nu är det dags att försvara Europeiska unionens industrier i alla dess länder. Det kräver en förändring av de ståndpunkter som hittills intagits, där kommissionen inte har visat minsta intresse för en avvägning mellan behovet av att försvara en blomstrande industri, särskilt tillverkningsindustrin, och den internationella handeln.

Industriproduktionen är grundläggande för hållbar tillväxt och sysselsättning i Europeiska unionen, vilket kräver en EU-politik och en extern handelspolitik som slår vakt om våra industrier, bland annat de industrier som kan trygga sysselsättningen i länder och regioner där arbetslösheten redan är mycket hög. I detta syfte är det viktigt att ge full uppmärksamhet åt små och medelstora företag samt åt forskning och utveckling, att ta hänsyn till den regionala utvecklingen och till de särskilda förhållandena i varje land och varje industrisektor. Dessutom måste arbetstagarnas kvalifikationer och utbildning förbättras.

I betänkandet som vi debatterar finns dock många motstridiga ståndpunkter. Å ena sidan förespråkas att vi ska slå vakt om industrin och de små och medelstora företagen, å andra sidan läggs förslag om krav på liberalisering av internationell handel, fri konkurrens, fördjupning av den inre marknaden samt offentlig-privata partnerskap. Sådana förslag är dock inte ägnade att försvara våra industrier på ett adekvat sätt, vilket verkligheten här i Europa redan visat. Vi har därför lagt fram några förslag om att ta bort de mest skadliga aspekterna och vi hoppas att dessa kommer att antas i morgon.

Vi förespråkar industrier som är effektiva när det gäller att använda koldioxidsnåla resurser, som värderar arbeten med rättigheter och som garanterar lika rättigheter för kvinnor när det gäller tillgången till anställning, befordran, löner och deltagande i ledning och administrativa organ.

För att kunna garantera allt detta är det viktigt att det finns en EU-ram, och i den meningen har kommissionen en viktig roll att spela för industripolitiken, utrikeshandeln, ekonomipolitiken samt forskning, vetenskap och innovation som stödjer små och medelstora företag, och inte minst i fråga om engagemang för utbildning och fortbildning av arbetstagare och för arbetstagarnas värdighet.

  Niki Tzavela, för EFD-gruppen. – (EL) Fru talman! Först av allt vill även jag gratulera Bernd Lange till hans mycket detaljerade betänkande om industripolitiken. Till Antonio Tajani vill jag säga att den ekonomiska krisen har visat oss att länder med en industriell bas inte bara överlever, utan till och med blomstrar. Se på Tyskland, se på Kina, på Spanien. Spanien håller ut under den ekonomiska krisen därför att landet har en industriell bas.

Mitt land, Grekland, hade en industriell bas, men den lyckades vi utplåna, av olika anledningar. Jag vill särskilt framhålla ett mycket aktuellt problem som den grekiska industrin ställts inför under veckan. Jean-Claude Trichet uttalade sig om en eventuell höjning av Europeiska centralbankens basränta i nästa månad. Detta orsakade en höjning av referensräntan Euribor för tremånaderslån, som tusentals företagslån i Grekland är kopplade till. På bara en dag registrerades den största höjningen av Euribor sedan september 2008, vilket skapade enorma problem för de grekiska företagen som redan drabbats av lågkonjunkturen.

Samma dag förklarade dock den europeiska chefen för Internationella valutafonden att EU:s monetära politik kommer att klara sig och inte behöver stramas åt. Vi säger inte att Jean-Claude Trichet inte borde höja räntan. Däremot kunde övergångarna göras smidigare, så att man kunde undvika den explosion av lån som vi nu ser. Tror du att du skulle kunna ingripa, Antonio Tajani?

  Béla Kovács (NI). – (HU) Fru talman! Det gläder mig att man flera gånger i betänkandet om industripolitik nämner den grundläggande roll som små och medelstora företag spelar för europeisk industri och europeiska arbetstagare liksom för vår vardag och framtid. Från och med nu ska alla dokument och diskussioner genomsyras av en prioritet för att underlätta driften av små och medelstora företag. Dessa mindre företag skapar merparten av alla jobb, de har bäst förmåga att anpassa sig, de är mest engagerade i innovation och har störst förutsättningar att förhindra att EU:s ekonomi kommer ännu mer på efterkälken. Dessutom betalar de mest skatt till våra budgetar, vilket betyder att det i stor utsträckning är de som upprätthåller den byråkratiska administrationen. I gengäld har byråkratin tillsammans med bankokratin skapat en rättslig, institutionell och ekonomisk miljö som gör det nästintill omöjligt att driva små och medelstora företag. Detta kortsiktiga förhållningssätt, som gynnar vinstkramande multinationella bolag, kan inte få fortsätta.

Föredraganden har helt rätt i att spekulationen på finansmarknaderna ska stoppas, men i det här läget måste vi göra mer än så. Banker som i sin kreditpolicy inte underlättar tillhandahållandet av kapital till små och medelstora företag bör straffas med bestämda påföljder. I betänkandet nämner man också i förbigående att industrin i de nya medlemsstaterna håller på att förlora terräng och att EU måste hitta ett sätt att stoppa de stora företagens orättvisa metoder. Vi måste öppet erkänna att multinationella företag i de gamla medlemsstaterna med hjälp av EU:s byråkrati under de senaste åren har köpt upp och ruinerat majoriteten av tillverkningsindustrierna i de nya medlemsstaterna. Därefter har man sett till att de företag som verkat där gått i bankrutt så att man kunnat ta över deras marknader. För företagen innebär detta lättförtjänta vinster i öst och betydande skatteintäkter i väst. För människorna betyder det miljontals förlorade arbeten och dystra framtidsutsikter. Med byråkratins hjälp har också en hel del av den samlade tekniken i Europa förflyttats till Kina.

  Pilar del Castillo Vera (PPE). – (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag vill också börja med att tacka Bernd Lange för hans arbete med att sammanföra så många olika åsikter och synpunkter, vilket är ganska vanligt i parlamentet. Jag vill också tacka skuggfördragandena för de olika politiska grupperna.

I själva verket försöker man i det här betänkandet besvara en fråga som länge har begrundats i EU: Har Europas industrier någon framtid i en global värld?

Jag tror att svaret är ja. Jag tror det därför att EU-länderna bevisar att de har det, och därför att det också finns vissa specifika europeiska industrisektorer som tydligt visar att de har det.

Allt detta har att göra med ett antal olika aspekter. Vissa är kopplade till arbetsmarknaden, eftersom vi behöver en flexibel och inte en stelbent arbetsmarknad, medan andra är förknippade med produktivitet, finansiell politik och skatteincitament. Men låt mig belysa tre aspekter som har ett nära samband med EU i sig.

Först vill jag nämna innovationskulturen och entreprenörskapet, som är två viktiga frågor. Företagande och innovation är grundläggande förutsättningar för framtiden i alla delar av EU:s industri. Och särskilt stor tonvikt bör läggas vid unga entreprenörer.

För det andra gäller det att stärka den inre marknaden och se till att den är konkurrenskraftig och genomsyras av fri konkurrens. Därför bör man minska de subventioner som fortfarande tilldelas sektorer såsom transport, energi och offentliga bolag för att skapa förutsättningar för fri konkurrens på EU:s inre marknad.

För det tredje handlar det om att respektera konkurrensvillkoren inom det internationella ramverket. När det kommer till miljöpolitik och produktanskaffning är det avgörande att konkurrera på lika villkor.

Vi vill inte ha protektionism i EU, och vi vill inte heller ha protektionism när vår industri konkurrerar med tredjeländer eller tredjeregioner.

  Marita Ulvskog (S&D). - Fru talman! Flera av oss som deltar i denna debatt har inlett med att säga ”äntligen”. Det säger väl en del om hur industripolitiken har sett ut i samhällsdebatten och i politiken under ganska lång tid. Men nu är industripolitiken hur som helst tillbaka, det tycker jag är uppenbart också med detta betänkande. Tjänstesektorn fortsätter att vara viktig, men det blir också tydligt att den för sin utveckling är i hög grad beroende av att vi har en stark industriell produktion, en stark industriell sektor. Det hänger ihop.

Industripolitiken är alltså central för en av de viktigaste politiska frågorna: arbete åt alla, full sysselsättning. Men om den moderna industripolitiken stannade därvidlag skulle inget ha hänt på de senaste 25 åren. Modern industripolitik är så mycket mer. Idag handlar den också om att bidra till den stora omställningen – den genomgripande omställningen till miljö- och klimatuthållighet – och inte vara ett hinder för den, utan att bidra till en sådan omställning. Det är idag en del av industrins konkurrenskraft, det är uppenbart när man tittar på vilka investeringar som görs i en del av våra konkurrentländer.

Råvarutillgången är en del av detta. En förutsättning för industrin alltså, men samtidigt också en del av omställningen. Det handlar om allt från energieffektivitet, det handlar också om resurshushållning och om recycling, exempelvis i form av det vi kallar för urban mining. En annan nyckelfråga för en modern och uthållig industri är återkommande utbildningsprogram. Vi kommer inte, och vi ska inte, konkurrera med låga löner och dåliga arbetsvillkor, utan med kvalificerade och kunniga människor som arbetar och som vill arbeta i industrin.

  Vladko Todorov Panayotov (ALDE). – (BG) Fru talman, herr kommissionsledamot Tajani, mina damer och herrar! EU kan och måste slå sig in på en ny väg i dag genom att skapa en ny, integrerad industripolitik. Ett viktigt led i detta är att integrera alla de faktorer i EU som påverkar industrin. Jag kommer bara att nämna några av dem.

För det första handlar det om att säkerställa en hållbar och långsiktig tillgång till viktiga råvaror för att utveckla EU:s högteknologiska sektorer. I det här avseendet efterlyser jag ett större samarbete med tredjeländer som har ett överflöd av råvaror.

För det andra är det viktigt med en ekonomi som baseras på innovation och fri rörlighet för kunskap. Jag framhåller vikten av att stärka den betydelsefulla kopplingen mellan utbildning, yrkesutbildning och yrkesliv. Europa utfärdar flest doktorsexamina i världen, men lyckas inte på ett framgångsrikt sätt omvandla denna kunskap och kompetens till praktiska marknadslösningar. Vi måste skapa europeiska innovationscenter som aktivt främjar samspelet mellan kunskap och marknadens behov.

För det tredje är övergången till en koldioxidsnål ekonomi ett centralt steg. Ett högteknologiskt Europa kommer att göra det möjligt för oss att fullt ut utnyttja potentialen och fördelarna med den gröna ekonomin i framtiden. Alla dessa inslag kräver en ny nivå på samarbetet mellan medlemsstaterna och EU:s institutioner.

  James Elles (ECR). – (EN) Fru talman! Jag vill gratulera Bernd Lange till ett utmärkt och självständigt betänkande som får oss att fundera över industripolitikens riktning. När vi nu tar oss ur den största recessionen på sextio år måste vi verkligen satsa hårt på våra industrier i syfte att göra dem konkurrenskraftiga på de globala marknaderna – vi måste stödja småföretagen, främja företagande och uppmuntra alla de som vill vara med och skapa jobb. Sambandet mellan innovationsförmåga och hållbarhet är uppenbart. Men detta måste inte nödvändigtvis ske med hjälp av ekonomiskt stöd – vi kan nämligen lyckas med detta genom att stärka den inre marknaden, främja handel och skapa ett gynnsamt ramverk för innovation.

Slutligen är det en fråga jag saknar, nämligen den digitala agendan. Alla medborgare och företag i Europa bör ha rätt till de bästa lösningarna när det gäller IT, mobiler och bredband med superhastigheter. Känner kommissionsledamoten till att man i Sydkorea förra veckan enades om ett mål som innebär att alla hem senast i slutet av nästa år ska vara utrustade med internethastigheter som är 200 gånger snabbare än i ett amerikanskt genomsnittshushåll? Jag instämmer med den högre IT-chef som sade att Europas konkurrenskraft är betydligt mer förtjänt av IT-investeringar än av satsningar på fysisk infrastruktur.

  Miloslav Ransdorf (GUE/NGL). – (CS) Fru talman! Jag vill bara kommentera tre saker. För det första måste Europa satsa på ett banbrytande synsätt, så att tekniska prioriteringar kommer först på vissa områden. På så vis blir det möjligt att inte bara uppnå konkurrensfördelar utan även absoluta fördelar, eftersom produkter av genomsnittskvalitet också innebär genomsnittspriser. För det andra vill jag säga att det är viktigt att sikta på en tvåvägskommunikation mellan stora och små system, eftersom man inte kommer att uppnå önskade resultat genom att enbart betona de stora systemen. General Motors är ett exempel på ett misslyckande som kostat amerikanska skattebetalare 57,6 miljarder US-dollar. Min tredje kommentar handlar om att industripolitiken inte enbart ska vara beroende av så kallade politiska och ekonomiska eliter utan baseras på en lång rad små innovationer på lägre nivåer. Med det menar jag att stora tekniska genombrott bara kan göras på grundval av ett stort antal mindre innovationer som har sitt ursprung i arbetskollektiv.

  Claudio Morganti (EFD). – (IT) Fru talman, vice ordförande Antonio Tajani, mina damer och herrar! Redan i rubriken på det här betänkandet hittar man nyckelordet, nämligen att det handlar om industripolitik. Under de senaste åren, för att inte säga årtiondena, har vi i Europa sett ett minskat politiskt intresse på det här området på grund av en alltför stor låt gå-mentalitet till marknaderna och en uppfattning om att hela systemet reglerar sig självt utan mänsklig inblandning.

Politisk inblandning innebär att inrätta regler som ska göra det lättare för våra företag att verka på marknaderna, och det gläder mig att man i betänkandet särskilt hänvisar till små och medelstora företag samt till tillverkningssektorn som tidigare alldeles för ofta försummats.

Förslagen på administrativa förenklingar och en ökad tillgänglighet till krediter är ett steg i rätt riktning. Jag vill också belysa den del som handlar om rättvis konkurrens med tredjeländer, där vi tidigare varit alltför släpphänta, samt hela bassektorer såsom den toskanska textilsektorn – och det här är jag tämligen säker på eftersom jag är från Prato – som har gått på knäna på grund av orättvis konkurrens, vilket förstås redan från början borde ha stoppats och förhindrats.

  Herbert Reul (PPE). – (DE) Fru talman! Jag vill först tacka Bernd Lange och skuggföredragandena för deras goda arbetsinsatser.

De har lyckats omvandla den upptäckt vi alla gjorde under krisen, nämligen att industrin utan tvekan är viktigare än vad många trodde, till ett betänkande. Därmed har de sett till att industripolitiken förflyttats uppåt på parlamentets dagordning. Att den här debatten hålls på kvällen kan dock vara ett problem. Den här frågan är så viktig och vi måste ta upp den vid fler tillfällen.

I likhet med vad många ledamöter redan har sagt vill jag betona att industripolitik inte handlar om att staten ingriper utan om att upprätta rätt ramverk. Staten behöver inte bestämma innehållet i industripolitiken eller skilja mellan bra och dålig industri. I stället ska den skapa förutsättningar för industrin att utvecklas inom ett ramverk. Vi måste lyfta fram de områden där vi verkligen kan bidra i termer av innovation och forskning.

Jag tycker att det är mycket värdefullt att Antonio Tajani har försett oss med information som tydligt visar att frågan om konkurrenskraft är av yttersta vikt inom många av EU-politikens områden. Det kommer att vara mycket fördelaktigt att i framtiden använda detta som ett kriterium och fundera över om våra politiska beslut alltid, ofta eller tillräckligt ofta är till hjälp eller skada för industrins utveckling i Europa.

Jag vill inte att vi nöjer oss med bara ett betänkande och ett diskussionsämne, utan att vi också förändrar vårt sätt att agera utifrån detta och tar den här frågan på allvar, därför att industrin är så viktig.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Paul Rübig (PPE). – (DE) Fru talman! Jag har en fråga till Herbert Reul. I morse firade vi Internationella kvinnodagens hundraårsdag. Mot den bakgrunden skulle jag vilja fråga dig vilka möjligheter du anser att kvinnor har inom industripolitiken i framtiden. Vilka chanser har kvinnor i industrin? Jag anser nämligen att vi omedelbart behöver deras insatser. Och vilken utbildning och vilka kunskaper har kvinnor störst nytta av om de vill arbeta inom industrin?

  Herbert Reul (PPE). – (DE) Fru talman! Jag tror att de har utmärkta möjligheter, och om det är nödvändigt tänker jag själv ta itu med den frågan.

  Teresa Riera Madurell (S&D). – (ES) Fru talman! Krisen har verkligen belyst industrins roll som drivkraft för ekonomin. Det gläder oss att kommissionen har insett detta, och återtagit industripolitiken för EU.

Vår föredragande, som jag för övrigt vill tacka för ett förträffligt jobb, har redan förklarat hur vi ser på övergången till en industripolitik som är smart, resurseffektiv och hållbar ur miljömässig och social synvinkel. Av det han sagt vill jag bara understryka en aspekt som jag anser är särskilt viktig, nämligen det mänskliga kapitalet.

Om vi går in för att alla jobb ska vara ”gröna” är det oerhört betydelsefullt att se till att alla europeiska arbetstagare har rätt kompetens, inte bara för att öka konkurrenskraften i vår industri utan också för att se till att inga arbetare lämnas vid sidan av.

Vi har goda förutsättningar. Unga européer har aldrig varit så väl förberedda. Och ändå har vi brist på ingenjörer. Vi saknar unga ingenjörer, vi saknar unga entreprenörer och vi saknar innovativa strategier för att ta tillvara på mänskliga resurser. Därför bör vi främja synergieffekter mellan å ena sidan universitet som har en stark entreprenörsanda och å andra sidan kunskapsinriktade företag.

När det gäller utbildning måste vi anpassa arbetskraftens kunskaper till behoven i den nya ekonomin på ett sätt som är ekonomiskt genomförbart för såväl arbetstagare som företag.

Inom industrin måste man i sin tur lägga större tonvikt vid organisatorisk innovation vilket innebär en mer flexibel och dynamisk fördelning av risker och ansvar inom företagen. Först då kommer man fullt ut att kunna införliva och dra nytta av medarbetarnas kunskaper och kompetens.

Låt mig avslutningsvis bara säga några ord i egenskap av medlem av en grupp som är emot ett fördjupat samarbete om EU-patentet, eftersom vi anser att det skulle påverka den inre marknaden, den territoriella sammanhållningen och rättssäkerheten. Europeiska unionens domstol stöder denna uppfattning i sitt yttrande nr 1/09 som publicerades den 8 mars 2011 där man drar slutsatsen att utkastet till avtal om inrättandet av en domstol för europeiskt patent och gemenskapspatent inte är förenligt med bestämmelserna i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

  Riikka Manner (ALDE). – (FI) Fru talman, herr kommissionsledamot! Först vill jag gratulera föredraganden till ett utmärkt arbete och ett mycket viktigt betänkande. Det här handlar i hög grad om hur vi kan lyfta fram konkurrenskraften i EU:s industripolitik, och hur vi å andra sidan kan bemöta den strukturella förändring som skett i form av jobbnedskärningar på vissa områden inom basindustrin.

Jag anser att industripolitiken är en del av förändringen, och vi måste se den här förändringen och kunna anpassa oss till den. Dessutom måste vi blicka framåt och skapa en hållbar industripolitik som utgår från våra egna europeiska styrkor och regionala resurser. Ett exempel på det är bioenergisektorn, där jag menar att det finns en hel del potential i Europa.

Tack vare våra regionala strukturer kan vi bidra till en hållbar industripolitik i EU, och just därför måste vi ännu mer framhålla vikten av innovativa kluster och ett brett samarbete mellan aktörer, utbildningsinstitutioner och företag.

När vi talar om EU:s industripolitik är det förstås mycket viktigt att inkludera SMF-sektorn, det vill säga de små och medelstora företagen. Som vi tidigare så många gånger sagt här i parlamentet måste vi minska byråkratin för dessa företag, och göra allt vi kan för att främja möjligheterna för små och medelstora företags entreprenörskap, både nu och i framtiden.

  Jacky Hénin (GUE/NGL). – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Äntligen har vi ett betänkande som belyser industrins avgörande roll för Europas framtid och EU:s behov av en industripolitik. I betänkandet finns en antydan om fiaskot med Lissabonstrategin och man framhåller, med all rätt, att anslagen till forskning och utveckling bör utgöra 3 procent av EU:s BNP och att det framför allt är den privata sektorns anslag som måste öka.

Tyvärr präglas betänkandet fortfarande av en syn på konkurrenskraft som går ut på ofruktsamma nedskärningar av arbetskostnaderna, när vi egentligen behöver utveckla konkurrenskraften genom att satsa på utbildning, kapitalbesparingar, energi och råvaror. I betänkandet finns också ett underförstått medgivande om att finansmarknaderna misslyckats med att omvandla besparingar till produktiva investeringar som skapar välstånd. För att lösa det här problemet måste samhället kunna kontrollera krediter och kreditanskaffning till förmån för ökad sysselsättning, forskning, utveckling och välstånd. Dessutom måste europeiska och nationella offentliga finansieringscenter ombesörja finansiering till industrin. Och parlamentet kan i sin tur inte bara vidta åtgärder för att underlätta för stora europeiska industrikoncerner. Vårt främsta syfte måste vara att tillhandahålla fler och mer kvalificerade jobb i EU:s industri.

  Amalia Sartori (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Aldrig tidigare har EU varit i så stort behov av att se över sin industripolitik och på nytt överväga vissa beslut som ganska nyligen fattats.

Detta flaggskeppsinitiativ som är kopplat till Europa 2020-strategin är därför både användbart och tidsmässigt lägligt, och för det tackar jag kommissionen och i synnerhet kommissionsledamot Antonio Tajani. Jag vill också tacka föredraganden Bernd Lange för det arbete han lagt ned, liksom min kollega Françoise Grossetête, som för Europeiska folkpartiets grupps räkning gjort en stor insats för att ytterligare stärka kommissionsledamotens ståndpunkt.

För egen del bestämde jag mig för att bidra genom att inlämna ändringsförslag som framhåller betydelsen av små och medelstora företag, som av alla betraktas som ryggraden i Europas basindustri. Det är dessa företag som visat sig bäst på att upprätthålla stabiliteten genom kriser samt på att bibehålla innovationen i verksamheten liksom konkurrenskraftiga priser.

Tusentals små och medelstora entreprenörer i Europa spelar en avgörande roll och förtjänar att få hjälp att lösa sådana svårigheter och begränsningar som de vid flera tillfällen påpekat. Jag tänker främst på tillgången till krediter, bättre möjligheter att till lägre kostnader och under större insyn delta i offentliga upphandlingar samt framför allt administrativa förenklingar i allmänhet. Alla är överens. Det är den typen av revolution som vår kontinent nu behöver.

Det gläder mig att kommissionen lyfter fram frågan om ett effektivt och ansvarsfullt utnyttjande av råvaror och att vi snart ska diskutera sällsynta jordmetaller. Dessutom är jag positiv till uppmärksammandet av frågan om skydd av den intellektuella äganderätten.

Äntligen kan jag se en utstakad väg, och jag hoppas att den snart kommer att leda till att vi kan fastställa normer och garantier som gäller i hela EU. Det handlar om att ingjuta hopp i framför allt unga människor genom de svar som européerna själva ofta ger.

  Catherine Trautmann (S&D). – (FR) Fru talman! Jag vill tacka Bernd Lange för ett utomordentligt bra arbete. I morgon kommer hans samarbetsmetod att belönas med framgång. Antonio Tajani, detta är också ett lämpligt tillfälle för kommissionen, som tidigare presenterade ett meddelande som var något av en besvikelse.

I egenskap av någon som kommer från en stor region som först påverkades av industriella omstruktureringar och därefter i stor utsträckning av den globala krisen, har jag lyssnat till åsikterna från fackföreningarna, som ständigt utmanar oss. Vi behöver en industripolitik, där alla strävar efter samma mål, det vill säga att utforma en strategi som syftar till att uppnå en hållbar och sysselsättningsinriktad tillväxt genom att optimera kunskaper och visa att sociala och tekniska innovationer är kompatibla med varandra.

Det är så vi kan stärka den europeiska konkurrenskraften, och inte genom att använda arbetskraften som en anpassningsvariabel i enlighet med kommissionens förslag under den europeiska planeringsterminen. Det bästa kommissionen skulle kunna göra är att snabbt införliva direktivet om utstationering av arbetstagare i arbetsprogrammet och inleda skatteharmoniseringarna med början i bolagsbeskattningen.

Den här politiken ska dessutom ta form inte bara på nationell nivå och EU-nivå utan även på lokal nivå inom ramen för en effektiv sammanhållningspolitik. Vårt val är en reglerad finansmarknad och vi delar önskan om att konsolidera den inre marknaden, men inte på bekostnad av en orättvis arbetsmarknad där det förekommer social dumpning.

I dag diskuterar vi en ambitiös industripolitik, och i morse röstade vi om en skatt på finansiella transaktioner och euroobligationer.

Dessa medel måste användas för att finansiera den nya industripolitiken.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE). – (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att tacka föredraganden, Bernd Lange, och skuggföredragandena, särskilt Françoise Grossetête, för deras arbete. I dagsläget känner Europa av en försvagad konkurrenskraft på de globala marknaderna. Därför måste man hitta sätt att stärka sin industriella bas för att kunna möta nya utmaningar. Målet med det här betänkandet är att lägga fram förslag på hur man ska kunna blåsa nytt liv i EU:s industri. En integrerad och hållbar industripolitik måste bygga på vetenskaplig forskning, innovation, ökad energieffektivitet och en råvarustrategi samt på bättre möjligheter för små och medelstora företag och utveckling av regionala nätverk. Det är framför allt avgörande att denna nya industriella revolution grundar sig på energieffektivitet och införandet av informations- och kommunikationsteknik. Det gör det möjligt att öka konkurrenskraften, den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.

Jag välkomnar i synnerhet att man i betänkandet lägger tonvikten på Europas traditionella industri, som är grundläggande för vår ekonomi. Åtgärder såsom införandet av ny teknik och ökade satsningar på forskning, utveckling och innovation i bland annat tillverkningsindustrin är av stor betydelse. Enbart på detta sätt kan Europa återta sitt globala ledarskap, som är nödvändigt såväl för EU:s konkurrenskraft som för dess ekonomiska tillväxt.

  Judith A. Merkies (S&D). – (NL) Fru talman! Till en början vill jag gratulera min ledamotskollega Bernd Lange till ett utmärkt betänkande och ett fantastiskt samarbete från hans sida. Industripolitiken gör comeback. Det är dock ingen solocomeback, eftersom den inte är ensam. Tillsammans med två andra flaggskepp, två andra strategier, har den här strategin högsta prioritet på EU:s dagordning över jobb och en sund ekonomi. Mest av allt är det dock en strategi inte bara för nu utan också för framtiden, för en livskraftig framtid.

Industripolitiken ska beaktas tillsammans med alla andra strategier när det gäller unionen för innovation, råvaror och effektiv användning av naturresurser. Dessa tre utgör kärnan. Tillvägagångssättet måste ha en helhetssyn, där olika policyområden samverkar. Men är policyområdena verkligen olika med tanke på att industrin – som du själv sagt, Antonio Tajani – inte är fienden utan länken till hållbarhet?

Industripolitiken kan inte fungera utan en integrerad marknad. Den inre marknaden är fortfarande för fragmenterad och måste fullbordas. Det kommer att gynna industrin i allmänhet och små innovativa företag i synnerhet. Producenter får givetvis framföra sina åsikter, men de måste också ta sitt ansvar, och med det menar jag det slutgiltiga ansvaret för produkten. Syftet är att främja en ren produktion och hållbara produkter. Det är Europas framtid, när allt kommer omkring. På så vis kan vi skapa en industri som bygger på vagga till vagga-principen samt främja ett intelligent utnyttjande av råvaror och en sund ekonomi. Industripolitiken har försummats, och under alldeles för lång tid har vi låtit marknaden själv ta hand om den. Det är dags att vi återigen föregår med gott exempel, både för andra och för oss själva.

  Jean-Pierre Audy (PPE). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag vill tacka för engagemanget för industrifrågor och lovorda det arbete som utförts av min ledamotskollega, Françoise Grossetête, för vår politiska grupp.

Industrin står för 60 miljoner jobb. Dessutom skapar varje industriarbete ytterligare två arbetstillfällen inom näraliggande tjänster, vilket innebär totalt 180 miljoner jobb. Industrin motsvarar tre fjärdedelar av vår export, närmare bestämt 5,5 miljoner företag. Vad måste vi göra? Vi måste agera och skydda oss själva, och att skydda sig själv är inte protektionism. Därför måste vi ha en industripolitik. Vissa säger: jordbruk i Sydamerika, industri i Kina och tjänster i Europa. Men om vi inte längre tillverkade bilar, flygplan, fartyg, satelliter, mediciner och kärnkraftverk i Europa skulle vi bli ruinerade! När det gäller tjänster kommer vi att ha dem för att vi har en industripolitik.

Mot den här bakgrunden vill jag lägga fram tre förslag. Det första har att göra med standarder för industrin. När vi fastställer standarder för industrin måste vi först genomföra konsekvensanalyser för att se till att våra produkter tillverkas i enlighet med dessa standarder inom EU.

Det andra handlar om utbildning och forskning. Vi måste ha de bästa ingenjörsskolorna i världen och vi måste stödja dem. Vi måste förena allmänheten med vetenskapen. När det gäller forskning kommer vi att se över det sjunde ramprogrammet. Vi har 30 miljarder euro att spendera under 2011, 2012 och 2013. Låt det bli en prioritet att tilldela en del av dessa medel till industrin.

Det tredje gäller finansiering. Vi skulle kunna skapa en europeisk industriell investeringsfond. Jag har ett förslag. Vi har pensionsförpliktelser gentemot EU-personal på 37 miljarder euro. Låt oss placera denna fond i en pensionsfond som på så vis blir ett instrument för långsiktigt sparande. Jag delar synen på penningpolitiken. Vi måste vara mycket varsamma när vi tar oss ur krisen. Och vi måste förhindra alltför höga räntor som medför en stark euro och därmed en inbromsning av industriexporten.

  Lambert van Nistelrooij (PPE). – (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Tillverkningsindustrin har fortfarande en viktig roll i dagens och morgondagens kunskapsbaserade ekonomi. Att upprätthålla den högteknologiska produktionen i Europa är avgörande. Den är en stöttepelare för många medborgares kunskap och lärande och en förutsättning för att vår konkurrenskraft ska fortsätta att utvecklas. I det här betänkandet placeras industrin, med all rätt, högt upp på EU:s dagordning, och det är viktigt både för stora industrier och små och medelstora företag. I Europa har vi förutsättningar att bli överlägsna på många områden. Jag tänker på sektorer såsom energi, rymdteknik och bilar, som för närvarande går utmärkt. Jag tänker också på bilindustrins leverantörskedja, som är av avgörande betydelse för Europa. Titta bara på hur smart och ren Europa 2020-strategin är!

Det finns dock en sak som oroar mig, och det är globaliseringen. Vi har med rätta skapat Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter och snart har vi EU-patentet. Kommissionsledamot Antonio Tajani har dock fört upp frågan om globala förbindelser på dagordningen. Det är mycket bra att kinesiska företag investerar i Europa, men dessa förbindelser måste genomsyras av lika villkor. Om det stämmer att stora summor offentliga medel investeras i detta, då är det något som är fel. Att återgå till protektionism är inte vårt syfte – som Jean-Pierre Audy nyss konstaterade – men det här handlar om att säkerställa en nödvändig insyn i nyckelsektorer, såsom informations- och kommunikationsteknik (IKT) och andra grundläggande europeiska sektorer. Det här är ingen europeisk vetorätt. Vi säger inte att ”det här är aktieägarna” och ”det där är ledarna”, men det är ytterst viktigt att vi som representerar EU ser över det här ordentligt. Det skulle inte heller vara opassande att inleda en debatt om det här, som svar på Bernd Langes utmärkta betänkande. Den här diskussionen kommer att fortsätta, och jag inbjuder dig, Antonio Tajani, att delta i debatten.

  Kathleen Van Brempt (S&D). – (NL) Fru talman! Med Bernd Langes betänkande kommer du, Antonio Tajani, sannolikt i morgon att få se ett så gott som enat parlament i frågan om industripolitikens betydelse. För dig som kommissionsledamot måste det verkligen vara upplyftande. Det finns en stor enighet i de olika grupperna om att EU:s industripolitik har en framtid och att den behöver vårt stöd.

Så långt är vi eniga, men om vi försöker fastställa vilken typ av industripolitik vi menar och vilka delar av den vi ska behålla i framtiden går våra åsikter isär. Kommissionsledamot Antonio Tajani har själv talat om behovet av en industri som förbrukar mindre energi och råvaror. Jag håller med dig om det i fråga om kortsiktiga mål. När det gäller långsiktiga mål krävs dock betydligt mer. Att leda innebär som bekant att blicka framåt. Vi måste våga säga att vi 2050 kommer att ha ett energiförsörjningssystem som är helt baserat på förnybar och hållbar energi och vi måste börja förbereda oss för det nu.

För det andra har vi materialhanteringen. Vi måste givetvis se till att återvinningen av mobiltelefoner blir mer effektiv under de närmaste åren, men i framtiden måste vi säkerställa att tillverkningen av mobiltelefoner sker enligt vagga till vagga-principen, så att alla viktiga komponenter i mobiltelefonen systematiskt återvinns och återanvänds i tillverkningen av nya telefoner. Det är den typen av övergripande politik vi behöver utveckla fram till 2050, och jag förväntar mig att kommissionen fattar beslut nu för att se till att det finns ett tydligt ramverk med riktlinjer för hur industrin ska fungera.

  Antonio Cancian (PPE). – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att texten i Bernd Langes betänkande är balanserad och att dess främsta fördel är att utredningen kretsar kring vissa grundläggande punkter, såsom i synnerhet att blåsa nytt liv i EU:s industripolitik och att byta fokus från finansiella aktiviteter till den reella ekonomin. Man ska dock komma ihåg att de tjänster som är direkt eller indirekt kopplade till företagen är en viktig del av dem.

Jag har en del kritik och vissa förslag att komma med. När det gäller punkt 89 om fördjupat samarbete om EU-patentet anser jag, Antonio Tajani, att ett enhetligt gemenskapspatent är nödvändigt och oumbärligt, inte minst för oss italienare. Det dödläge som uppstått till följd av ett fördjupat samarbete kan bara brytas genom att driva arbetet med det europeiska patentet vidare enbart på engelska. Genom att använda tre språk riskerar vi att hamna i en fullständigt exempellös situation.

Min andra synpunkt är bristen på innovativa finansieringsförslag. I texten nämns ofta behovet av att snabbt övergå till att bygga transeuropeiska infrastrukturer, som är avgörande för vår kontinents utveckling, men däremot sägs mycket lite om hur dessa nätverk ska finansieras.

Tidigare i dag antog vi ett initiativbetänkande som innehåller djupgående analyser av systemet med projektobligationer inom ramen för ett offentligt-privat partnerskap, som ger garantier för värdepapper som utfärdas av de företag som ska bygga och sköta dessa infrastrukturer. Jean-Pierre Audy har nyss presenterat några exempel.

Det finns inga hänvisningar till sambandet mellan EU:s industripolitik och dess politiska strategi på andra områden såsom Galileo, Iter med flera. Jag efterlyser en större koppling mellan forskning och innovation. Antonio Tajani, jag anser att de utmaningar vi står inför är av grundläggande betydelse för att vi ska kunna upprätthålla utvecklingen på det sociala planet. Den försiktiga återhämtning som skett kommer inte att kunna återskapa nya arbetstillfällen för alla de som förlorat sina jobb under de tre senaste åren. Det är dessvärre nödvändigt att agera snabbt och i tid.

  Henri Weber (S&D). – (FR) Fru talman! Det finns tre saker som är positiva med Bernd Langes utmärkta betänkande.

För det första föreslår han en integrerad industriell strategi för EU, det vill säga en strategi som både är kontinental och samarbetsinriktad, och som i alla avseenden skiljer sig från den trångsynta nationella, icke samarbetsvilliga politik som har bedrivits i EU under de senaste 15 åren.

För det andra är denna industriella strategi finansierad, vilket står i bjärt kontrast till Lissabonstrategin från 2000. Om den inte hade varit finansierad hade den bara varit tomma ord. Den viktigaste finansieringskällan är obligationer för EU-projekt, EU-obligationer och europrojekt. Det behandlade vi under omröstningen i förmiddags.

För det tredje skyddar den här strategin våra företag. Det här betänkandet förespråkar ett öppet Europa, inte att vi ska skänka bort det. Det förespråkar utbyten på grundval av ömsesidighet och balans. Många av artiklarna handlar om detta. Detta är helt avgörande, eftersom vi framstår som naiva och svaga på det här området.

  Alajos Mészáros (PPE). – (HU) Fru talman, herr kommissionsledamot! Under krisen kunde vi med egna ögon se hur viktig industrin är för vår ekonomi. Tyvärr bygger vår politik fortfarande ofta på tanken att marknaderna måste reglera sig själva. I detta avseende är EU 2020-strategin banbrytande, det första initiativet som visar på behovet av en ny linje. Den europeiska industrin måste behålla sin ledande position på viktiga områden och får inte tillåtas att släpa efter i utvecklingen.

Vi måste prioritera finanssektorns nya struktur och den makroekonomiska samordningen av skattepolitiken, eftersom det bara är genom dessa reformer som vi kan få en framgångsrik industripolitik. Vi behöver en ny heltäckande rättslig ram som kan styra det finansiella systemet tillbaka mot produktiva investeringar. En industriell bas som är konkurrenskraftig på global nivå och en kunskapsbaserad industri inriktad på produktion måste vara centrala delar av vår industripolitik. För att åstadkomma detta måste vi dock mobilisera hela innovationskedjan. I det här fallet bör vi inte bara tala om tekniska innovationer utan också om innovativ produktutformning och kvalitet.

Vidare måste vi främja synergieffekter på det här området, till exempel kopplingen mellan energipolitiken och industripolitiken. Energiförsörjningen är en oerhört viktig faktor och de nya, växande marknaderna är marknaderna för förnybar energi, vilka således kan skapa nya arbetstillfällen. Det är också väsentligt att ha en tryggad råvaruförsörjning, och detta är en allt större utmaning för oss. Förutom att trygga befintliga resurser måste vi få till stånd en ordentlig återvinningsverksamhet.

Vi måste också göra allt som står i vår makt för att stödja de små och medelstora företagen, som är viktiga aktörer inom den europeiska industriproduktionen. Vi måste se till att de deltar i offentliga upphandlingar i så stor utsträckning som möjligt och ge dem tillgång till gynnsamma banklån.

  Ioan Enciu (S&D). – (EN) Fru talman! För det första vill jag gratulera Bernd Lange till detta viktiga betänkande. Det är mycket viktigt att EU-institutionerna i dessa ekonomiska åtstramningstider driver på för en stark och sammanhållande industripolitik, så att vi får behålla jobben i Europa och kan återställa vår konkurrenskraft. Vice ordförande Antonio Tajani sade att industrin är central för Europa och att det är den som måste finna lösningar på de utmaningar som vårt samhälle står inför i dag och kommer att ställas inför i framtiden.

S&D-gruppens ståndpunkt är att industrin spelar en avgörande roll för jobben i Europa. Därför måste vi öka våra insatser för att bibehålla en stark industriell bas i Europa. Det är särskilt viktigt att utveckla den infrastruktur som krävs när sådan saknas.

Slutligen gläder det mig att man i den slutliga versionen av betänkandet starkt framhåller råmaterialens betydelse för industrisektorns framtid.

  Lara Comi (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag gratulerar kommissionsledamot Antonio Tajani och föredragandena till deras arbete. Jag stöder det här viktiga betänkandet, som är parlamentets bidrag till debatten om EU:s industripolitik.

Det finns mycket som är positivt i det och som jag ger mitt fulla stöd. Först och främst anser jag att vi måste göra allt som står i vår makt för att slå fast att den europeiska industrin har en viktig roll att spela på världsscenen och i synnerhet stödja små och medelstora företag, som är en viktig stöttepelare på den inre marknaden.

Dessutom håller jag helt med om det som sägs i betänkandet om att vi snarast måste införa EU-bestämmelser om ursprungsmärkning för att göra företagen mer konkurrenskraftiga och göra det möjligt för de europeiska konsumenterna att äntligen fatta underbyggda beslut och välja produkter som anses hålla god kvalitet. Tyvärr är det ett känt faktum att en del stater har motsatt sig denna speciella punkt i rådet sedan 2005. Vi måste emellertid försöka bryta detta dödläge, på grundval av de mycket positiva ståndpunkter som parlamentet har antagit vid flera tillfällen. Detta är viktigt i lagstiftningsprocesserna om ett antal rättsakter. Den europeiska allmänhetens åsikter får inte nonchaleras igen, särskilt inte när de är väl underbyggda: det handlar om att göra vår politik mer demokratisk.

En annan viktig fråga är förstås frågan om unga företagare – vilka du nämnde flera gånger i din rapport, Antonio Tajani – för de är verkligen framtiden för vår industripolitik. Jag är fortfarande tveksam till en del saker, såsom den uttryckliga hänvisningen till ny lagstiftning om effektiv resursanvändning, inrättandet av arbetsgrupper för omstrukturering på nationell nivå och i synnerhet det utökade samarbetet om EU-patentet.

  Ivari Padar (S&D). – (ET) Fru talman! Först vill jag tacka föredraganden. EU behöver en ny syn på industripolitiken och finansieringen av industripolitiska program. Vid sidan av de strukturella reformerna i Europeiska unionens budgetplan bör tyngdpunkten ligga på innovativa finansieringsåtgärder. Jag talar inte bara om euroobligationer eller projektobligationer, utan om helt nya sätt att se på industripolitiken, vetenskapen och finansieringen av nyskapande. Vi måste hjälpa innovativa småföretag att växa. Vi måste hitta nya sätt att hjälpa företag att dela risker och kombinera olika instrument, också på paneuropeisk basis.

Estland har till exempel erfarenhet av revolverande fonder med riskgarantier i stället för subventioner och direkt stöd. Dessa fonder har bidragit till en betydande ökning av finansieringen av företagens innovationsarbete. Subventioner är viktiga, men under grundforskningsskedet är det viktigare att hitta nya sätt att använda offentliga medel effektivare.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Fru talman! EU:s industripolitik måste skapa en passande ram för att öka industrins bidrag till EU:s BNP. Den måste också öka Europeiska unionens konkurrenskraft och skapa arbetstillfällen i hela unionen. Den industriella strategin måste peka ut de strategiska områden som vi ska investera i och de råmaterialkällor som krävs. Jag uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att dessa prioriteringar stöds av den framtida budgetplanen, årsbudgetarna och EU:s sakpolitik.

Energikonsumtionen är en indikator på industriproduktionen. Vi behöver en ekologiskt effektiv industripolitik som tillhandahåller produktionskapacitet i hela EU på ett hållbart sätt och minskar unionens beroendeställning på energiområdet. Unionens konkurrenskraft beror till stor del på dess förmåga till nyskapande, forskning och utveckling och på sambandet mellan nyskapande och produktionsprocessen. Den offentliga finansieringen av forskning och utveckling måste öka så att privata investeringar mobiliseras, och en förutsättning för att industrins delaktighet ska öka är att förfarandena förenklas och byråkratin minskar.

  Edit Herczog (S&D). – (HU) Fru talman! Den ekonomiska krisen har visat att tjänstesektorerna är mycket mer sårbara än industripolitiken, och därför måste EU återigen betona den sistnämnda. Således välkomnar jag verkligen både kommissionsledamot Antonio Tajanis inställning och betänkandet från vår kollega Bernd Lange om detta ämne. Det har varit ett nöje att arbeta med det här betänkandet. Alla som deltog ville bidra med något. Vi har inte pratat om vilka problemen är, utan snarare om hur vi kunde påskynda den här processen. Det är oerhört viktigt att vi inser att Europeiska unionen måste spela en ledande roll. Den måste dels sätta upp sina egna mål och dels driva på medlemsstaterna.

Europeiska unionen måste samordna, leda och ställa medlemsstaterna till ansvar för det de åstadkommer på det här området. Industripolitiken ger EU möjlighet att skaffa sig en konkurrensfördel inom tillverkningssektorn, biotekniken, nanotekniken, kemiindustrin och till och med på områden som har med rymdindustrin att göra. Vi måste inse att kunskapsintensiteten och materialanvändningens effektivitet ökar i 2000-talets industripolitik. Samtidigt måste vi förstärka de vertikala förbindelserna, mellan utbildning och forskning och marknadsföringsmöjligheter. Kontakter med leverantörerna, däribland små och medelstora företag, och horisontella förbindelser måste upprättas. Vi anser inte att den sociala dialogen får kringgås.

  Alejo Vidal-Quadras (PPE). – (ES) Fru talman! Det här betänkandet om industripolitik, som vi ska rösta om i morgon, innehåller en sak som de spanska ledamöterna inte kommer att stödja, nämligen att man anser att ett fördjupat samarbete är ett lämpligt rättsligt instrument för att inrätta ett gemensamt EU-patent.

Inte bara de spanska ledamöterna, utan också andra från olika medlemsstater, ifrågasätter för det första det lagliga i ett fördjupat samarbete som ett lämpligt rättsligt instrument i det här fallet och för det andra vänder vi oss emot att man inte har följt regeln om enhällighet, som ska tillämpas på alla frågor som har med de regler som styr språken att göra.

Anledningen till att jag begärde ordet var emellertid att jag vill uppmärksamma parlamentet på EU-domstolens yttrande nr 1/09 som offentliggjordes i dag och i vilket det står att den domstol för europeiska patent och gemenskapspatent som man föreslår ska inrättas inte är förenlig med fördragen.

Domstolens tydliga ställningstagande är ett betydande hinder för detta fördjupade samarbete, och jag hoppas att det här beslutet kommer att uppmuntra andra ledamöter att göra gemensam sak med oss och försvara principen att alla medlemsstater är jämställda och att den europeiska primärrätten ska tillämpas strikt.

  Giovanni Collino (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Betänkandet om industripolitik är genomarbetat. Man har granskat alla brister i systemet och visat oss vägen till respekt för den sociala marknadsekonomins principer. Realistiskt sett måste vi dock acceptera att EU hittills inte har haft någon egen industripolitik.

Faktum är att det finns produktivitetsproblem i tillverkningssektorn i Europa samtidigt som tillväxtländerna inte bara växer utan också gör omfattande investeringar i forskning och teknik. För att få industrin att växa och sysselsättningen att öka i EU måste vi sätta in särskilda åtgärder som komplement till dagens regler, och till och med se över ansvarsfördelningen mellan medlemsstaterna och unionen.

Politiska åtgärder och system för omfördelning måste också ses över i linje med den nya inställningen till relationerna på arbetsmarknaden, där företagens modell för vinstdelning står i fokus. EU 2020-strategin innehåller mål som EU inte har råd att inte uppnå, och om vi ska nå alla dessa mål måste vi klara den utmaning som industriell tillväxt utgör genom att förstärka utbildning och forskning till stöd för små och medelstora företag.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Fru talman! Jag vill tacka föredraganden för detta mycket viktiga betänkande. Det är skönt att se att industrin åter står på EU:s agenda.

Jag anser att vi behöver en balanserad europeisk ekonomi. Jag ägnar mig främst åt jordbruks- och livsmedelspolitik, men anledningen att jag begärde ordet i den här debatten var att jag verkligen tycker att det är viktigt att tala om industrin och jordbruket och tjänstesektorn. EU behöver ha en balans mellan dessa tre områden. Det vore mycket dumt att inte erkänna detta.

Jag vill särskilt framhålla punkt 112, där man säger att frihandeln är en viktig hörnsten i Europas ekonomiska tillväxt, men också talar om rättvis global konkurrens och i synnerhet om att vi, när vi ingår handelsavtal på multilateral och bilateral nivå, måste ta hänsyn till principen om hållbar utveckling, sociala och ekologiska aspekter och relevanta standarder för dessa avtal. De av oss som arbetar med jordbruksfrågor ställer sig helt bakom detta. Så jag tycker att det här är ett viktigt betänkande ur alla aspekter.

  Adam Gierek (S&D). – (PL) Fru talman! En av de faktorer som har en avgörande påverkan på den industriella tillväxten i EU är trenden mot en ”grön ekonomi”. Det är en god nyhet. Emellertid fungerar dagens EU-regler på ett blint och godtyckligt sätt, vilket gör att effekten blir den motsatta, så att våra framsteg mot detta mål med andra ord begränsas. Den europeiska kopparindustrin har blivit ett exempel på en sådan motsatt effekt. Det finns ingen tvekan om att både klimat- och energipaketet och direktivet med riktmärken kommer att leda till att kopparproduktionen minskar. Som vi alla vet är koppar en metall som efterfrågas mycket av företag som ägnar sig åt innovativ och energieffektiv teknik, särskilt när det gäller eldistribution och värmeöverföring i värmeväxlare.

Jag vill fråga kommissionsledamoten om det inte är dags att vi – medan det fortfarande finns tid – åtminstone ser över vissa delar av dessa bestämmelser och sätter stopp för dessa destruktiva åtgärder?

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Fru talman, kommissionsledamot Tajani, mina damer och herrar! Den djupa internationella ekonomiska krisen har drabbat industrin särskilt hårt. Tanken att marknaderna ska reglera sig själva har visat sig vara felaktig. EU har inte lyckats ge ett enhetligt svar eller göra en ekonomisk analys. Därför måste EU skaffa sig en solid, konkurrenskraftig och diversifierad industriell bas.

EU:s nya industripolitik måste vara framtidsinriktad genom att den har en global syn på sin egen politik för att hävda industrins centrala betydelse, särskilt tillverkningsindustrins, som fortsatt måste vara pådrivande i vår ekonomi och få fram nya intelligenta, hållbara och inkluderande tillväxtsätt.

Jag stöder och gratulerar Bernd Lange till hans betänkande, i vilket han tar upp alla dessa faktorer och ger oss en del att fundera på.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Fru talman! Den globala ekonomin genomgår sedan lång tid stora förändringar. Mäktiga nya industriella centrum växer upp vid sidan av de traditionella industriella områdena. En mycket konkurrensinriktad miljö håller på att utvecklas, en miljö i vilken vi måste anstränga oss mer och mer för att ge våra medborgare meningsfull sysselsättning.

I denna konkurrens med andra industriella centrum är det två allvarliga brister som missgynnar oss. Den första är de enorma skillnaderna i fråga om rättslig reglering av företagens verksamhet, tvistlösning och fullgörande av skyldigheter. Dessa skillnader förhindrar en utökning av de gränsöverskridande affärerna mellan medlemsstaternas jurisdiktioner. Detta hänger samman med den andra bristen – den alltför stora byråkratin, som inte bara konsumerar de pengar som industrin genererar utan att producera något mervärde, utan till och med trakasserar dem vars arbete den lever av, genom deklarationer, föreskrifter och riktlinjer av alla möjliga slag.

Herr kommissionsledamot! Inga av de länder som utvecklas snabbt har sådana administrativa ångvältar som vi har i EU.

  Antonio Tajani, kommissionens vice ordförande. – (IT) Fru talman, ärade ledamöter! Jag tror att det faktum att så många parlamentsledamöter är närvarande vid en kvällssittning visar hur viktig industripolitiken är för oss alla, och att vi har ett samförstånd visar att det är rätt att placera industripolitiken och näringspolitiken – praktiskt taget den reella ekonomin, som också är den inre marknaden, nyskapande, konkurrens och socialpolitik – i centrum för våra politiska åtgärder för att komma ur krisen och skapa utveckling och sysselsättning. Jag säger det för att vi inte får tro att företagen och industrin bara utgör ett ekonomiskt kapital. De är också mänskligt kapital, de är de regioner och de lokala samhällen i vilka de verkar. Jag tror att jag var tydlig om detta både i mitt anförande och i den rapport om industripolitik som jag lade fram för kommissionen.

Som jag också sade under utfrågningen i parlamentet innan jag utsågs till kommissionsledamot med ansvar för industrifrågor är det detta som är min vision – en större vision – som härrör ur ett koncept som ingår i Lissabonfördraget, nämligen den sociala marknadsekonomin.

Alla våra åtgärder, både inom den ekonomiska politiken och i fråga om den reella ekonomin, har i slutänden socialpolitiska syften. Vårt mål är inte att berika företagare eller investerare, även om avkastning för dem som investerar är ett sätt att leverera till EU-medborgarna.

Nu måste vi tillämpa och försvara de val som vi har gjort och gör – de som återfinns i EU 2020-dokumentet – och verkligen bemöda oss om att genomföra de politiska beslut som vi har fattat. Jag ska inte försöka dölja för er, eller för mig själv, att det fortfarande finns risker. Spekulanterna är fortfarande aktiva och jag utesluter inte att de fortfarande kan vilja ha ett finger med i spelet.

Det måste stå alldeles klart att vi står på den reella ekonomins sida. Spekulation som bara berikar dem som genomför transaktioner är någonting helt annat än företag och branscher som skapar välstånd för många medborgare. Vi måste emellertid vara vaksamma när vi arbetar och tillämpar vår industripolitik. Därför innehåller kommissionens dokument om industripolitik en rad konkurrenskraftstest som kommer att användas för att övervaka tillämpningen av en seriös industripolitik som gör att vårt näringsliv kan ta upp kampen i dessa globaliserade tider.

Jag duckar inte heller för Lambert van Nistelrooijs fråga: Jag anser att spelet alltid måste spelas med likvärdiga villkor och samma spelregler för alla. Fru talman! När Anderlecht spelar mot Liège måste reglerna vara desamma oavsett om de spelar hemma eller borta. Samma princip måste också gälla för vårt industriella system. När våra företag spelar i Europa måste samma regler tillämpas som när de spelar utanför EU.

Jag tycker att det är en bra regel, som försvarar både marknaden, konkurrensen och tillväxten och arbetstagarnas rättigheter i Europeiska unionen. Men när det gäller att försvara det europeiska industriella systemet tycker jag att det är rätt att stödja principen om ursprungsmärkning i det dokument som vi diskuterar. Jag anser att parlamentet än en gång sänder ut ett starkt budskap i samklang med Europeiska kommissionen.

Det finns utan tvekan mycket annat som behöver göras för att minska de byråkratiska pålagorna på företagen och industrin. Såsom framgår av småföretagslagen måste vi reducera den tid som krävs för att starta företag och minska krånglet, som kan vara överdrivet och ta död på viljan att driva företag. Vi måste hjälpa unga människor att bli företagare och vi måste lägga ned en hel del kraft på utbildning. Därför tror jag på kluster, där skolor, universitet, små och medelstora företag, storföretag, forskare och innovatörer arbetar tillsammans för att öka näringslivets konkurrenskraft. Vi har redan 2 000 kluster i EU och detta pilotprojekt måste utvecklas.

När det gäller tillgången till krediter har det gjorts en hel del, men vi kan göra mer. Det gläder mig mycket att verkställande direktören för Londonbörsen – Storbritannien är ett av de länder som har gjort mycket för att hjälpa tjänsteföretag, banker och finansbolag – kommer att ta full del i det forum om tillgången på krediter som Europeiska kommissionen organiserar för att visa att finansvärlden, eller en del av finansvärlden, vill bidra till att små och medelstora företag och näringslivet växer och utvecklas.

Detta budskap från London – och det är inte det enda budskapet från Storbritannien – inger hopp om att utvecklingen kan vändas. Det behöver vi i Europa, för att hjälpa den reella ekonomin.

När det gäller råmaterialen – ett ämne som har behandlats i åtskilliga debatter – är jag helt övertygad om att vi måste fortsätta på den inslagna vägen. Europeiska kommissionen har lagt fram ett dokument och det kommer att föras en debatt. Därför arbetar vi nu med delar av råmaterialfrågan. Som jag sade i mitt första anförande är jag helt för forskning om återvinning av råmaterial. Vi kan också arbeta på att finna ersättningar för sällsynta råmaterial.

Därför handlar ett av kommissionens planerade innovationspartnerskap, som också hänger samman med vår innovationspolitik, just om innovationer i råmaterialsektorn. Jag upprepar att återvinning och ersättningsmaterial är områden som jag anser att vi bör fortsätta utforska för att ge vår industri konkreta svar, också internationella politiska initiativ, som jag har sagt många gånger.

När avtalet med Afrikanska unionen har ingåtts och en diskussion om råmaterial har inletts med Ryssland kommer jag att resa till Latinamerika i början av juni för att diskutera råmaterialfrågor med Brasilien, Argentina och Chile.

EU måste ge industrin och de små och medelstora företagen ett konkret svar i fråga om detta. Därför måste vi fortsätta att arbeta med att genomföra småföretagslagen. Det finns en hel del att göra. Vi har bett alla medlemsstaterna att utse ambassadörer för små och medelstora företag, såsom kommissionen har gjort. De signaler som vi får är positiva. En del länder har redan utsett ambassadörer, eller meddelat att de tänker göra det, och det är positivt också i ett större sammanhang, eftersom vi inte kan skilja mellan storföretag och små och medelstora företag. Den reella ekonomins tillväxt hänger samman med den inre marknaden, industripolitiken och politiken för små och medelstora företag.

Eftersom fackföreningarnas roll har nämnts flera gånger ska jag avsluta med att säga att en kommissionsledamot med ansvar för industrifrågor för första gången har träffat företrädare för industrin, små och medelstora företag och fackförbunden för att diskutera omstruktureringspolitik, En ny debattsäsong har börjat, och nu kommer företrädare för arbetstagare och arbetsgivare att sitta vid samma bord vid möten som organiseras av Europeiska kommissionen för att främja ekonomisk tillväxt och alla EU-medborgares intressen.

  Talmannen. – Herr kommissionsledamot! Jag noterar er anspelning på och hänvisning till det belgiska fotbollsmästerskapet, men jag hoppas att jag inte behöver ta detta som en resultatprognos.

  Bernd Lange, föredragande. – (DE) Fru talman, herr Tajani, mina damer och herrar! Tack så hemskt mycket för era många inspirerande inlägg.

De fyra huvudbudskap som vi är eniga om är tydliga, Antonio Tajani. För det första vill vi se till att industrifrågorna är centrala i EU:s politik. För det andra vill vi knyta samman och vidareutveckla hållbarhet och konkurrenskraft. För det tredje får vi inte ha en dogmatisk inställning, eftersom det här området inte kan regleras enbart av marknaden eller enbart av staten. Vi behöver praktiska, vettiga åtgärder. För det fjärde är detta bara början och inte slutet på diskussionen om en modernisering av industripolitiken i EU.

Vi sträcker ut handen mot dig, Antonio Tajani, men vi är också medvetna om att vi måste tro dig på ditt ord. Vi förväntar oss konkreta lagstiftningsförslag och konkreta åtgärder för finansiellt stöd, i synnerhet på forskningsområdet.

Om vi lyckas och om den hand som vi sträcker ut mot dig och de uttalanden som du har gjort är förenliga hamnar vi kanske i en situation som liknar slutet på den underbara filmen Casablanca, där Humphrey Bogart säger till kommissarien: ”Jag tror att det här är början på en underbar vänskap.”

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 9 mars 2011, kl. 11.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Adam Gierek (S&D), skriftlig. – (PL) En internationaliserad handel och multinationella företag är några av globaliseringens många aspekter. När vi diskuterar EU:s industripolitik måste vi besvara följande fråga: vilket slags industri är det EU behöver – en filialbaserad storbolagsindustri som kännetecknas av storskalig massproduktion eller en småskalig regional industri, eller kanske till och med nationell industri?

Stora multinationella företag, som ibland är rikare än länder, ackumulerar enorma vinster – liksom skatter, till exempel moms – på en ort, oftast sin ursprungsort. Bortsett från sysselsättningen får de länder där produktionen äger rum bara kostnader. Fiat är till exempel ett multinationellt företag som genererar intäkter motsvarande 4 procent av Polens BNP statistiskt sett, men vinsterna och större delen av skatteintäkterna går in i en annan budget.

Dessutom har företaget nyligen flyttat tillverkningen av Panda-bilarna till Italien, av politiska och nationalistiska skäl, för det kan knappast vara av ekonomiska skäl. Här finns det uppenbarligen en intressekonflikt. Den sociala situationen förvärras i Polen, men förbättras i Italien. Multinationella företag har redan härjat i Polen och köpt upp industriföretag till 10 procent av deras värde när Folkrepubliken Polen upphörde att finnas till. De misstag som liberala doktrinärer, däribland Balcerowicz, gjorde resulterade i att Polens gränser öppnades för global konkurrens från rika företag. Detta ledde snabbt till att vår industri förstördes, att konkurrenskraftiga fabriker och vetenskaplig infrastruktur försvann – och till enorm arbetslöshet. Detta påverkar nu de gamla EU-medlemsstaterna, efter viss fördröjning. Vi behöver en sund industripolitik, men inte ekonomisk nationalism.

19. Säkrande av EU:s tillgång till sällsynta jordartsmetaller (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om

– en fråga för muntligt besvarande till kommissionen angående säkrande av EU:s tillgång till sällsynta jordartsmetaller från Ioannis A. Tsoukalas, Paul Rübig, Daniel Caspary och Birgit Schnieber-Jastram, för PPE-gruppen (O-000036/2011 – B7-0017/2011),

– en fråga för muntligt besvarande till kommissionen angående säkrande av EU:s tillgång till sällsynta jordartsmetaller från Lena Ek, Vladko Todorov Panayotov, Fiona Hall, Marielle De Sarnez, Niccolò Rinaldi, Marietje Schaake och Michael Theurer, för ALDE-gruppen (O-000043/2011 – B7-0020/2011), och

– en fråga för muntligt besvarande till kommissionen angående råvarustrategi för EU från Konrad Szymański, för ECR-gruppen (O-000041/2011 – B7-0207/2011).

  Ioannis A. Tsoukalas, frågeställare. – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Sällsynta jordartsmetaller är av avgörande betydelse för hundratals högteknologiska tillämpningar och för utvecklingen av grön teknik. EU:s industri är helt beroende av import av sällsynta jordartsmetaller från Kina som har ett monopol och kontrollerar 97 procent av världens produktion samt har 36 procent av de kända reserverna i världen. Kina bedriver en omfattande vetenskaplig forskning på området och har uppnått en påtaglig konkurrensfördel inom produktion av legeringar och slutprodukter.

EU:s industri saknar både tillgång till råvaror och know-how för att förädla dem. Även om sällsynta jordartsmetaller inte är så sällsynta som namnet antyder uppskattar experterna att det tar 10–15 år att organisera en ny produktionslinje. Europeiska unionen håller på att utarbeta en råmaterialstrategi på medellång sikt, men frågan om sällsynta jordartsmetaller är mycket mer brådskande än så. Den ökade inhemska efterfrågan i Kina och landets försök att begränsa miljöpåverkan har redan lett till mycket stränga begränsningar av exporten, vid en tidpunkt då den globala efterfrågan ökar. Kina har sänkt sina exportgränser för det första halvåret 2011 med 35 procent jämfört med förra året, men strängare gränser förväntas införas under det andra halvåret. Bristen förväntas göra sig påmind på allvar under de kommande sex månaderna, med högre priser på sällsynta jordartsmetaller och störningar i produktionslinjerna. Experterna uppskattar att det kommer att finnas en global underproduktion om 40 000 ton sällsynta jordartsmetaller 2014.

Mina frågor till kommissionen är korta och viktiga:

- Vilka åtgärder föreslår kommissionen på kort sikt ska vidtas tillsammans med partnerna för att skapa alternativa källor till sällsynta jordartsmetaller?

- Hur långt har samtalen med Kina och våra internationella partner om detta kommit?

  Lena Ek, frågeställare. – (EN) Fru talman! Ibland undrar jag om EU:s svar på alla utmaningar är att bli stel av fasa för Kina och kräva handelssanktioner och statliga ingripanden.

En framgångsrik EU-strategi om råmaterial måste vara inriktad på att främja frihandel. Den bör inbegripa hållbar och resurseffektiv förvaltning, nyskapande och tillgång till råmaterial för europeiska företag. Den bör inte gå ut på att lägga upp råmateriallager för skattebetalarnas pengar.

EU blir allt mer beroende av ett litet antal viktiga resurser och hamnar på efterkälken i kapplöpningen för att trygga alternativa källor, men det är privata företag som kan besluta om lager ska byggas upp eller inte, inte politiker. Om det är ett effektivt sätt att använda resurser kommer de att göra det. Det vi däremot behöver är en heltäckande råmaterialstrategi som omfattar alla aspekter av tillgången till sällsynta jordartsmetaller. Det handlar om handel, forskning och utveckling, återvinning och utveckling av transporter och infrastruktur för att göra det möjligt att utveckla inhemska källor. Vi behöver en bättre förvaltning av råmaterialtillgångarna i EU och effektiva åtgärder för att främja återvinning och minska avfallet.

Europa är rikt på naturtillgångar och strategiskt beläget, i och med närheten till den resursrika regionen kring Barents hav. I norra Europa finns det mineraler, metaller och skogar som gör att denna del av EU har potential att svara för en betydande del av EU:s råmaterialbehov på ett hållbart sätt.

Vi måste också främja nyskapande och forskning om alternativa lösningar och hitta sätt att ersätta material som europeiska företag anser vara för dyra. EU:s strategi måste bygga på frihandel och säkerställa att både industri- och utvecklingsländer kan utnyttja det hållbara utbudet av råmaterial. Vi bör också använda oss av aid for trade-mekanismen.

EU behöver åtgärder som syftar till nyskapande och till att eliminera handelshinder i tredjeländer, inte en politik som går ut på att lägga upp lager av sällsynta och viktiga råmaterial och underminera demokratin utomlands. Vi behöver förslag från kommissionen om råmaterial och sällsynta jordartsmetaller. Vi väntar fortfarande på de förslagen.

  Konrad Szymański, frågeställare. – (PL) Fru talman! Tillgången till sällsynta jordartsmetaller är avgörande för den europeiska industrins ställning och konkurrenskraft. Om vi inte ser till att dessa material är tillgängliga kommer vi att bli av med de mest tekniskt avancerade sektorerna i vår ekonomi. Således får vi inte förbise någonting i vår politik. Vi måste på ett skickligt sätt använda de resurser som vi redan har och som vi omotiverat har slutat att utnyttja. Vi måste använda handelspolitiska instrument för att se till att brott mot frihandelsreglerna effektivt förhindras. Därför kan vi inte inskränka oss till att bara använda de dyra och fortfarande mycket begränsade möjligheter som finns att återvinna material från begagnade apparater.

Det finns många frågor att ställa till kommissionen om meddelandet om råmaterial. För det första: har kommissionen gjort någon bedömning av hur Kinas protektionistiska råmaterialpolitik påverkar den europeiska industrin? För det andra: vilken roll anser kommissionen att återvinning skulle kunna ha jämfört med de möjligheter som handelspolitiken och tillgången till egna resurser erbjuder? Hur ser förhållandet mellan dessa tre möjligheter ut? För det tredje: har kommissionen tillgång till en bedömning av kostnaderna för att öka återvinningsandelen i EU:s råmaterialpolitik?

  Antonio Tajani, kommissionens viceordförande. – (IT) Fru talman, ärade ledamöter! Som ni vet antog kommissionen i början av februari en uppdatering av EU:s råmaterialstrategi, vilken bygger på tre pelare.

Den första är tillgången på råmaterial från länder utanför Europeiska unionen genom avtal med Afrikanska unionen. Vi har satt upp råmaterialfrågan på agendan för våra möten med Ryssland. Dessutom kommer jag i juni att resa till Brasilien, Argentina och Chile för att inleda diplomatiska förfaranden också med dessa länder, som jag sade under den föregående debatten. Då ska jag tala om förbindelserna med Kina.

Den andra pelaren handlar om att trygga en mer hållbar försörjning inom EU. Det är därför som vi har uppdaterat genomförandebestämmelserna för Natura 2000, i samråd med kommissionsledamot Potočnik. Vi vill se till att de tolkas på ett sätt som inte skadar utvinningsverksamheten men samtidigt vill vi se till att miljön skyddas.

Den tredje pelaren handlar om återvinning och effektiv användning av resurser. Jag kan upprepa det jag sade under den föregående debatten: som ett inslag i vår innovationspolitik planerar vi en rad innovationspartnerskap i olika sektorer, och en av dessa är råmaterialsektorn. Ett av innovationspartnerskapen kommer särskilt att inrikta sig på aktiviteter som vi kan genomföra för att främja återvinning och ersättning av råmaterial.

I det nya meddelandet betonar vi i synnerhet situationen när det gäller utbudet av sällsynta jordartsmetaller och andra viktiga råmaterial. Det råder ingen tvekan om att de minskade exportkvoter för sällsynta jordartsmetaller som Kina har fastställt betydligt begränsar det globala utbudet. Vi gör en bedömning av situationen i syfte att finna de lämpligaste multilaterala instrumenten, däribland Världshandelsorganisationen och våra bilaterala förbindelser med Kina.

Inom Världshandelsorganisationen har vi inlett ett tvistlösningsförfarande gentemot Kina när det gäller tillgången till nio viktiga råmaterial 2009. Behandlingen av ärendet har redan kommit långt och slutsatserna kommer naturligtvis att bli mycket viktiga för våra diskussioner om att inleda ett WTO-förfarande om sällsynta jordartsmetaller.

På bilateral nivå har kommissionen tagit upp frågan med den kinesiska regeringen vid flera tillfällen, både från teknisk och politisk synpunkt. I slutet av 2010 inrättades en arbetsgrupp mellan EU och Kina för att underlätta dialogen om frågor som har med sällsynta jordartsmetaller och andra råmaterial att göra.

EU kommer att bedriva en aktiv råmaterialdiplomati inom ramen för strategiska partnerskap och dialoger om den framtida politiken, i syfte att trygga tillgången till dessa material, i synnerhet till viktiga material. Ett exempel är som jag sade inledandet av en bilateral dialog inom ramen för den gemensamma Afrika/EU-strategin för 2011–2013, som innehåller ett särskilt avsnitt om råmaterial. Jag har redan berättat om våra förbindelser med Ryssland och Latinamerika.

Inom EU stöder kommissionen undersökningar av fyndigheter av viktiga råmaterial, och det syftet stöds framför allt av projektet ProMine 2009–2013, som hör hemma inom ramen för det sjunde ramprogrammet.

Återvinningen medför enorma tekniska utmaningar, i synnerhet med tanke på att mängden råmaterial i många produkter är oändligt liten. Vår strategi syftar till att främja återvinning med hjälp av åtgärder som ska förbättra genomförandet och tillämpningen av EU:s lagstiftning om avfallshantering.

Vidare ska vi fortsätta främja forskning och nyskapande inom återvinnings- och ersättningssektorn, såsom vi redan har gjort inom ramen för det sjunde ramprogrammet när det gäller finansiering av projekt för ersättning av sällsynta jordartsmetaller. I det sammanhanget undersöker kommissionen möjligheterna att lansera ett innovationspartnerskap i fråga om råmaterial och hoppas kunna lägga fram ett särskilt förslag under de närmaste månaderna. Vi har också inlett ett samarbete om innovation med USA och undersöker möjligheterna att även samarbeta med Japan.

Givetvis kommer vi att fortsätta att följa frågan om viktiga råmaterial noga i syfte att fastställa de åtgärder som måste prioriteras, och vi anser att en tryggad råmaterialförsörjning huvudsakligen är företagens ansvar. Vi är emellertid beredda att diskutera kostnader, potentiella fördelar och mervärde av ett program för lagring av råmaterial i nära samarbete med medlemsstaterna.

Det här är vad vi gör, men jag är självfallet alltid redo att lyssna på förslag från parlamentet för att se till att kommissionen fortsätter att arbeta aktivt med en fråga som är avgörande för vårt europeiska näringslivs konkurrenskraft.

  Paul Rübig, för PPE-gruppen. – (DE) Fru talman! Antonio Tajani, ett stort tack för ert initiativ. Råvaror kommer att bidra till att vi har en välmående industrisektor i framtiden, och därför är det viktigt för oss att sluta bilaterala avtal med Kina och många andra länder, och inte bara inom det handelspolitiska området. Vi bör exempelvis också betona avtal om skydd av investeringar, eftersom vi kan teckna långsiktiga avtal inom detta område som kommer att skydda avkastningen på investeringar i de nya gruvor som vi har ett trängande behov av. Med andra ord kommer långtidskontrakt att ge skydd för våra investeringar så att de nya gruvorna, som kommer att konkurrera med de befintliga, kan få det ekonomiska stöd som de behöver.

Inom ramen för Världshandelsorganisationens (WTO) uppföljningskonferens till Doharundan kan vi även undersöka situationen för Singapore-frågorna. Vi har redan sammanställt ett bra åtgärdspaket i Singapore och vi måste ta detta vidare, kanske till och med parallellt med de pågående Dohaförhandlingarna.

Vi måste ta reda på om det har skett ett brott mot antidumpningsförordningarna, med hänsyn till de priser som industrin i Kina i vissa fall betalar för råvaror för förädling och de tilläggsavgifter som ålagts den europeiska industrin. Arbetet med att klargöra detta pågår redan. Detta handlar dock inte bara om sällsynta jordartsmetaller (REE), utan också om exempelvis magnesit, som är den viktigaste råvaran för brandsäkra produkter och som är nödvändig för produktion av stål, glas, cement och andra material. Vi borde överväga möjliga ersättningsprodukter som kan användas i framtiden och kanske inrätta ett eget forskningsprogram för dessa produkter.

Jag välkomnar också Connie Hedegaards förslag till en skatt på koldioxidavtryck, som gör det möjligt att ta ut mervärdesskatt på produkter som vid tillverkning orsakar höga halter av koldioxidutsläpp som sprids över långa avstånd.

  Marita Ulvskog, för S&D-gruppen. – Fru talman! Herr kommissionsledamot! Jag tror att denna debatt visar hur viktigt det är att råvarustrategin har ett långsiktigt och brett anslag. Jordartsmetaller är ju sällsynta på marknaden men inte i marken. Det finns en rad skäl till detta. De har helt enkelt inte varit ekonomiskt intressanta att bryta på alla de ställen där vi vet att de finns. Det har också funnits miljökonflikter och arbetsmiljökonflikter.

Vad EU bör göra är att satsa väldigt mycket på forskning och utveckling. EU bör satsa på resurseffektivitet, på recycling, recycling, recycling, som har sagts här under hela kvällen. Detta kräver ju allt från intelligenta och enkla och smarta insamlingsstrategier till eko-design som gör det enkelt att plocka ut det där batteriet ur apparaten som man ska recycla. Men det handlar också om att vi måste komma bort från våra koloniala reflexer i samarbetet med andra länder i andra delar av världen. Det har vi inte klarat av särskilt bra än.

  Niccolò Rinaldi, för ALDE-gruppen. – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Antonio Tajani, ni har redan tillhandahållit viss information, men jag skulle vilja veta mer.

För det första WTO. Vad exakt gör vi i WTO när det gäller de initiativ som togs redan under 2009 men som, såvitt jag vet, handlade om magnesium och bauxit? Har vi ett förfarande i WTO om sällsynta jordartsmetaller? Är ett sådant förfarande möjligt och kan vi initiera det själva eller tillsammans med Förenta staterna och Japan, vilket jag tror skulle vara önskvärt?

För det andra, du har sagt att vi behöver öka tillgången från andra fyndigheter, inklusive europeiska sådana. Finns det en roll för Grönland? Hur tänker man i detta avseende?

För det tredje, när det gäller återvinning av sällsynta jordartsmetaller: Är vi på väg mot en uppsättning EU-regler om det som kallas urban mining? Kommer det att finnas ett direktiv eller en förordning? Vad planeras i detta avseende?

För det fjärde, när det gäller studier och undersökningar och utveckling av undersökningarna: Kommer vi att ha några särskilda bestämmelser även i åttonde ramprogrammet? Vidare, när det gäller reservlagersystemet, kommer vi att ha gemensamma EU-regler för reservlagring även i detta fall?

Slutligen, i vilken utsträckning behandlas frågan bilateralt med Kina, inom ramen för dialogen på hög nivå om handel och ekonomiska frågor och i de pågående förhandlingarna om det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet med detta land?

  Reinhard Bütikofer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! På kort och medellång sikt utgör vårt importberoende av sällsynta jordartsmetaller (REE) från Kina verkligen ett problem. Jag kan inte se att Europa har en strategisk svaghet, och det får inte vara beroende. För att uttrycka det mer rakt på sak, på ett sätt gör kineserna oss en tjänst genom att göra det helt självklart för oss att vi måste fly från vår nuvarande beroendeställning.

Därför får vi inte göra ännu ett misstag och skapa motsättningar mellan Europa och Kina. Det finns möjligheter till samarbete på detta område. Men när vi blickar mot Asien bör vi även ta Japan i beaktande. Under det senaste året har Japan befunnit sig i en svårare situation när det gäller tillgång till REE än Europa. Japan har också reagerat snabbare och mer effektivt. Den japanska regeringen har lagt 1 miljard US-dollar på forskning om ersättning och återvinning av REE. Hur mycket ställer vi till förfogande inom ramen för det sjunde ramprogrammet?

Det är självklart att vi behöver en handelspolitik. Vi måste också utveckla våra egna tillgängliga reserver. Enligt min mening måste dock den strategiska inriktningen för vår politik för REE handla om innovation, råvarueffektivitet och tekniskt ledarskap. Vi behöver bindande mål för råvarueffektivitet. Vi behöver också specifika, konkreta planer för REE-återvinning. I kommissionens meddelande nämns inte återvinning. Detta är inte längre en lösning för framtiden, utan en som vi behöver nu. Många företag har redan hållit på med detta under en tid, bland annat Rhodia, BASF, Osram och många andra.

Substitut är en annan viktig faktor. Till och med Kina börjar nu investera i REE-substitut, eftersom det är uppenbart att man inte kan fortsätta att använda dessa ämnen i nuvarande takt, inte ens för att för att täcka de egna behoven.

Vi måste vara snabba och bättre utnyttja den nuvarande situationens möjligheter, och vi får inte beklaga oss över att dessa möjligheter står öppna för oss.

  Zbigniew Ziobro, för ECR-gruppen. – (PL) Fru talman! Sällsynta jordartsmetaller är av avgörande betydelse för hundratals tekniska lösningar. De är därför en viktig faktor för fortsatta tekniska framsteg och ökad innovation inom EU. Eftersom de används på ett så omfattande sätt har efterfrågan ökat, samtidigt som möjligheterna till att öka den mängd som extraheras blir allt färre.

För närvarande utvinns 124 000 ton av sällsynta jordartsmetaller årligen i världen och efterfrågan på dem kommer att växa med så mycket som 50 procent till 2012. Omkring 97 procent av den globala tillgången utvinns i Kina, vilket är ytterst betydelsefullt, eftersom Kina har minskat utvinningen och exporten sedan 2006. I augusti tillkännagavs att man skulle minska exporten med över 50 procent och skapa strategiska reserver. Dessutom är många av de företag som utvinner sällsynta jordartsmetaller i andra delar av världen i själva verket Kinaägda. Nyligen blockerades ett kinesiskt gruvföretags övertagande av en gruva för sällsynta jordartsmetaller i Australien. Detta är ett mycket allvarligt problem som rör monopolet på utvinning av dessa råvaror. Vi måste göra allt i vår makt för att förhindra alla risker i samband med denna viktiga ekonomiska sektor, som garanterar Europas tillväxt och framtid.

  Helmut Scholz, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman, Antonio Tajani! Bara så sent som förra hösten var parlamentet särskilt nöjt över att EU:s stats- och regeringschefer, i ett uttalande från toppmötet i Madrid, uttryckligen hade erkänt suveräna staters rätt att hantera sina egna naturresurser och kontrollera användningen av dessa. Uttalandet innehöll också en särskild hänvisning till vikten av hållbarhetskriterier. I toppmötet deltog latinamerikanska länder, men samma lagar gäller för Kina och andra stater.

Utvinningen av sällsynta jordartsmetaller (REE) har lett till allvarliga miljöskador i Kina, såsom tidigare var fallet i USA och på andra håll. Detta får inte fortsätta. Vi behöver ett internationellt avtal. Kina och andra potentiella producenter behöver vår kompetens och tekniköverföring för att säkerställa att deras utvinningsprocesser är miljövänliga och att deras gruvarbetare kan arbeta under mycket säkrare förhållanden.

Kina är också intresserat av att investera i högteknologiska fabriker för förädling av REE, eftersom man inte bara vill vara en råvaruleverantör. Kommissionen bör därför agera som medlare här.

En modern råvarupolitik måste präglas av partnerskap. Samtidigt måste man lägga tyngdpunkten på att utveckla förbättrad teknik för återvinning och ersättning, eftersom i framtiden kommer de metaller som finns i REE att bli ännu mer sällsynta: alltför sällsynta för att bara användas en enda gång.

  Daniel Caspary (PPE). – (DE) Fru talman! Antonio Tajani, du har i dag gjort några fler uttalanden om vad kommissionen tänker göra under de närmaste månaderna rörande tillgången till råvaror. Under 2007 publicerade kommissionen också ett meddelande och lade fram sin råvarustrategi. Problemet är att de meddelanden som vi hört under de senaste dagarna och de senaste veckorna är mycket lika de från 2007. Jag har emellertid intrycket av att mycket lite har hänt sedan dess.

Det har åtminstone hänt väldigt lite när det handlar om att hävda våra egna intressen. Det tycks mig att många andra stater främjar sina intressen på ett mycket aggressivt sätt. Detta är den ”koloniala reflexen”. Det sker inte i EU-länderna utan särskilt i Kina som använder sig av råvarufrågan, och i synnerhet den om sällsynta jordartsmetaller (REE), för att behålla sitt monopol och försätta andra länder i ett ofördelaktigt läge.

Antonio Tajani, allt oftare frågar jag mig vem som bör ansvara för att något verkligen händer. Är det ditt generaldirektorat? Är det du? Är det generaldirektoratet för handel? Är det Karel De Gucht? Är det de andra kommissionsledamöterna? Vem har egentligen det övergripande ansvaret? Vilka konkreta åtgärder måste vidtas? Vems åtgärder bör vi bedöma och när, för att säkerställa att åtgärderna verkligen vidtas av EU? Jag skulle vara mycket tacksam om du kunde undersöka detta, eftersom vi alla är medvetna om att Kina fortsätter att spela en aktiv roll och inför exportrestriktioner och tullsatser som skapar stora problem för våra företag.

Har kommissionen upprättat en lista över alla de produkter där kineserna för närvarande har en konkurrensfördel på grund av deras exportrestriktioner? Tänker kommissionen i förekommande fall vidta antidumpningsåtgärder, för att undanröja konkurrensnackdelar för våra företag? Jag vore mycket tacksam om ni kunde uppmärksamma dessa frågor.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Fru talman! Sällsynta jordartsmetaller är nödvändiga vid tillverkning av monitorer och mobiltelefoner, samt vid tillverkning av högpresterande permanentmagneter som används i vindturbiner, elektriska fordon, katalysatorer för bilar, kretskort och fiberoptik. De är därför också nödvändiga för ny ren energi. Även om dessa ämnen saluförs globalt är marknaden för vissa råmaterial och sällsynta jordartsmetaller inte särskilt öppen och handelsvolymerna är låga.

EU är nästan helt beroende av importen av sällsynta jordartsmetaller, och 97 procent av världens produktion är koncentrerad till Kina. Efterfrågan på råvaror kommer att öka genom tillväxten i de framväxande ekonomierna och av den snabba spridningen av ny teknik. Brytning, raffinering och återvinning av sällsynta jordartsmetaller kan få allvarliga miljökonsekvenser om detta inte sköts på ett korrekt sätt. EU bör inrikta sina insatser på att effektivisera processerna för användning och återvinning av sällsynta jordartsmetaller och på forskning med inriktning på att ersätta råvaror av avgörande betydelse med andra material.

Antonio Tajani, vi kräver att listan över råmaterial uppdateras regelbundet.

  Charles Goerens (ALDE). – (FR) Fru talman! De yttranden som inkommit via de muntliga frågor som denna debatt bygger på är helt enkelt ännu en indikation på minskade resurser och i synnerhet den ökande bristen på vissa viktiga mineraler Dessutom informeras vi om hur sårbara de stater som importerar är jämfört med de stater som innehar ett monopol.

EU:s reaktion måste vara tudelad: å ena sidan för att säkerställa att vi inte hamnar i en gisslansituation genom att försvara vår situation i alla relevanta forum (WTO, G20, FN), samtidigt som vi å andra sidan agerar inom ramen för Lissabonstrategin för att minska vårt beroende av sällsynta jordartsmetaller. Våra ledord ska vara en effektivare återvinning av material som redan används och ett främjande av forsknings- och utvecklingsprogram för alternativa produkter.

Slutligen, genom våra partnerskap med utvecklingsländer måste EU bidra till att förhindra plundringen av sällsynta jordartsmetaller som tillhör dessa länder.

(Applåder)

  Teresa Riera Madurell (S&D). – (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot! Situationen är klar: EU måste säkra sin försörjning av sällsynta jordartsmetaller, men vi möter allt hårdare konkurrens på denna marknad.

För att vara på den säkra sidan kontrollerar Kina 95 procent av den globala produktionen, och landets fortsatta minskningar av exportkvoterna har satt denna fråga högst upp på G20-dagordningen.

Vi diskuterar därför en fråga som är viktig för hela den europeiska ekonomin, som naturligtvis måste lösas genom samarbete med länder som har reserver, men framför allt också genom forskning, utveckling och innovation.

Det har redan sagts att en investering i forskning och utveckling är avgörande om vi ska kunna hantera de tekniska utmaningarna med att hitta effektivare utvinningstekniker, att söka efter alternativa råvaror för att minska beroendet, och återvinning – vilket är av yttersta vikt – eftersom det som kallas ”städernas gruvor” kan vara en viktig råvarukälla för EU.

Vi gratulerar därför kommissionsledamoten till hans åtaganden i denna fråga, och vi kommer att hålla ett vakande öga på alla steg som kommissionen tar i detta avseende.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Fru talman! Jag måste säga att jag är mycket bekymrad över några av de aspekter som jag på sista tiden har lyssnat till här i parlamentet – i kväll bristen på tillgång till sällsynta jordartsmetaller, i går den åttioprocentiga proteinbristen – för några veckor sedan att raffinaderierna för sockerbetor läggs ner, och nu har vi en sockerbrist. Jag tycker det är dags att EU börjar prioritera sig självt och framför allt försöker främja sina industrier.

När det gäller sällsynta jordartsmetaller välkomnar jag naturligtvis kommissionsledamotens åtagande att undersöka innovativa substitut, etc. (och även återvinning), men framför allt att titta på ny teknik. Jag deltog i ett seminarium för några veckor sedan i Bryssel som handlade om ny teknik som utvecklats för att utvinna sällsynta ämnen från havsbotten.

När allt kommer omkring måste vi sträva mot att vara självförsörjande. Det är bra att kommissionsledamoten reser till Brasilien och pratar med Kina, men om diplomatin misslyckas och de inte ger oss vad vi vill ha, vad gör vi då? Om vi inte har en stark ekonomi kommer vi att vara politiskt irrelevanta.

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (LT) Fru talman! Råvarufrågan hänger nära samman med EU:s tillväxt och ekonomiska framsteg. Vi kan därför gratulera kommissionen till råvarustrategin. Inför den potentiella bristen på råvaror i framtiden bör vi dock inte enbart lösa frågan om tillgång till råvaror. Jag håller med om att detta kan vara ett bra tillfälle att ändra inriktningen för EU:s ekonomi mot en modell som bygger på att använda resurserna mer effektivt. En minskad användning av råvaror och mycket större koncentration på en effektiv hantering av råvaror är förmodligen den snabbaste vägen för att minska EU:s importbehov. Korrekta investeringar i ny processteknik och skapandet av alternativa råvaror skulle främja en betydande minskning av beroendet av importerade sällsynta jordartsmetaller. Detta skulle kunna säkerställa en ledande roll för Europa på detta område och vara ett viktigt bidrag till genomförandet av målsättningarna i Europa 2020-strategin.

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! Denna debatt om svårigheten att få tillgång till råvaror, såsom sällsynta jordartsmetaller, är nära förknippad med det aktuella läget för utvecklingen av världsekonomin och den systemkris som vi har sjunkit ned i. Den kris som presenterades som ekonomisk är i själva verket en mycket större global kris. Det är en kris som också har sina rötter i konfrontationen mellan ekonomisk tillväxt, som den tolkas av kapitalismen, och moder jord som är generös men vars resurser är ändliga. Kapitalismens grund som underordnar allt till dynamisk vinst och kapitalisering, ligger också till grund för denna oförmåga att förstå naturen och dess begränsningar, men naturen är i själva verket begränsad.

Övergången till en värld som är polycentrisk från ekonomisk och politisk synvinkel öppnar för ökad konkurrens om resurserna: det väcker och ger näring till konflikter. Valuta- och handelskriget som vi har bevittnat är ett oroande symptom, men inte ett isolerat sådant. Andra krig står i kö och hotar nuet och framtiden, och det är också allt detta som vi diskuterar när vi debatterar det som har lagts fram för oss i dag.

  Edit Herczog (S&D). – (EN) Fru talman, herr kommissionsledamot! När min mormor föddes var hon en av de två miljarder som levde på jorden; när jag föddes var jag en av de fem miljarder som levde på jorden och när mitt barnbarn föds kommer hon att vara en av de nio miljarder som lever på jorden. Extensiv teknik måste således ersättas av intensiv teknik för alla resurser, inklusive sällsynta material. Därför vill jag erinra om en person som för hundra år sedan fick Nobelpriset i kemi för separation och rening av radium och polonium: Maria Skłodowska, känd som Marie Curie. Vi behöver fler som Marie Curie, vi behöver vetenskapsmän, vi behöver banbrytande teknik. Jag skulle därför vilja be dig, Antonio Tajani, att göra ditt yttersta för att ge plats inom kemin för unga talanger i Europa.

  Judith A. Merkies (S&D). – (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ja, vi skulle kunna importera råvaror men vi borde lagra dem i stället. Vi kanske till och med skulle kunna börja producera dem själva. Jag välkomnar initiativet till ett nytt partnerskap, som omfattar utbyte, men – och jag tror att de andra ledamöterna redan har tagit upp detta och de har rätt – vi borde försöka lagra råvaror här i Europa. Det är mycket viktigt. Vi måste öka insamlingen av råvaror. Vi måste byta till andra affärsmodeller för att återvinna sällsynta jordartsmetaller i alla de fall det är möjligt. Vi kan göra detta genom innovation, och i detta syfte behöver vi större effektivitet.

Jag har dock en mycket viktig fråga. Kommer du att se till att dessa sällsynta jordartsmetaller kommer att sparas till de viktigaste tillämpningarna om de blir ännu mer sällsynta? Kommer du att se till att vi i slutänden kommer att kunna fortsätta använda de tillämpningar som är mest nödvändiga om dessa metaller blir ännu mer sällsynta? Kommer du till exempel att se till att dessa metaller, i stället för att i slutänden bli en del av en McDonald’s-meny, används till väderkvarnar? Kommer du att undersöka denna fråga också? Jag anser att den är mycket viktig.

  Adam Gierek (S&D). – (PL) Fru talman! Av konkurrensskäl väljer marknadsaktörerna investeringar som ger snabb avkastning, med andra ord investeringar i fabriker vars produkter når konsumenterna direkt. Investeringar i prospektering efter råvaror, framför allt i mineralfyndigheter, är en lång och kostsam process med en lång väntan på avkastningen. Därför är det bara de största investerarna som har råd med detta. De är oftast monopol och kan själva bestämma villkoren, vilket var fallet med de sällsynta jordartsmetallerna. Nu har det visat sig att Europas tillväxt är begränsad på grund av brist på lantanider, framför allt samarium och neodynium, som behövs för tillverkning av energikrävande permanenta magneter, inom vindkraft och för drift av elfordon.

Det är dags för EU att uppmärksamma råvarusäkerheten på samma sätt som man uppmärksammar energisäkerheten. Det handlar inte bara om sällsynta jordartsmetaller utan också om andra råvaror och material som används som katalysatorer, t.ex. rhenium och platinametaller, volfram, molybden, litium, selen osv. Tack.

  Antonio Tajani, kommissionens vice ordförande. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka parlamentet för att det, genom denna debatt, ger kraft åt den åtgärd som kommissionen – framför allt Barroso II-kommissionen – vidtar för att lösa den känsliga råvarufrågan.

Som Helmut Scholz betonade har kommissionen börjat vidta beslutsamma åtgärder. Med andra ord har den inte bara uttalat sig, utan den har vidtagit särskilda åtgärder. När jag säger särskilda åtgärder menar jag utarbetande av en förteckning över 14 sällsynta jordartsmetaller som kräver åtgärder – en förteckning som jag tyvärr tror kommer behöva utökas.

Dessutom omfattade det första avtalet med Afrikanska unionen flera månaders arbete och ledde fram till ett avtal inom ramen för handlingsplanen mellan Afrikanska unionen och EU, som innebär att Afrika är direkt engagerat i en gemensam insats med EU och med kommissionen. Denna insats omfattar såväl vad vi kan göra inom EU för att fastställa våra behov som en analys av de faktiska utvinningsmöjligheterna i Afrika, möjligheten att inrätta en geologisk tjänst och planen på att skapa en transafrikansk nätverksinfrastruktur för att stödja de gruvor som man kan utvinna mer från.

Avtalet med Ryssland för att införa råvaruavtal på dagordningen är ytterligare ett uppenbart resultat – inte bara ett uttalande – och två möten har hållits.

På samma sätt är kommissionens dokument om råvaror inte bara ett uttalande utan en av kommissionen godkänd text. I den fastställs en tydlig strategi som, vilket jag påpekade för er, grundas på tre särskilda pelare inom vilka vi planerar att fortsätta arbeta.

Beslutet att inrätta ett innovativt partnerskap, inom ramen för vilket den privata sektorn – och förhoppningsvis även parlamentet och de andra institutionerna – deltar i forskning och utveckling i syfte att inrätta uttömmande återvinnings- och utbytesåtgärder som ger konkreta resultat är inte bara ett uttalande utan en särskild åtgärd från kommissionens sida. Det är ett krav som har godkänts av kollegiet och som därmed ingår i kommissionens innovativa strategi.

När det gäller WTO ska vi givetvis fortsätta att arbeta för att lösa frågan på diplomatisk väg. Resan till Latinamerika är ytterligare en särskild åtgärd, inte bara ytterligare ett uttalande, eftersom besök som hänger samman med känsliga frågor kräver noggranna förberedelser som måste ge konkreta resultat. Jag kommer givetvis att informera parlamentet om vad som har gjorts.

Beträffande vissa platser i Europa där det är möjligt att kontrollera om det finns råvaror i alven – jag tänker på Grönland, Barents hav och andra platser i Nordeuropa – måste vi undersöka om utvinning är möjlig och om den är ekonomiskt lönsam. Vi är dock beredda att stödja alla initiativ som syftar till att genomföra möjliga undersökningar.

Nästa vecka kommer en politisk debatt, som dock även omfattar tekniska aspekter, att hållas i parlamentets lokaler i Bryssel. Den kommer främst att handla om de möjligheter som finns i Barents hav, och jag kommer att närvara för att diskutera med några svenska ministrar och några experter huruvida dessa möjligheter är ekonomiskt lönsamma eller ej och huruvida de är genomförbara från miljösynpunkt – ett annat område där vi måste kontrollera om det är lämpligt att genomföra undersökningar.

När det gäller WTO är jag ansvarig för den industriella aspekten av råvarufrågan. Kommissionsledamot Karel De Gucht är ansvarig för handelsaspekten. Han har redan mycket tydligt påpekat att han tänker försvara EU:s intressen. Jag vill meddela de som är intresserade, däribland Daniel Caspary, som jag tror ställde frågan – och om han vill kan jag förse honom med dokumentet i fråga i morgon – att i punkt 5.2 i kommissionens meddelande om råvaror tar man upp möjliga antidumpningsåtgärder och handelsåtgärder.

Beträffande åtgärderna inom WTO, som kommissionsledamot Karel De Gucht är ansvarig för – vilket jag påpekade under mitt anförande – har vi inlett ett förfarande med Mexiko och Förenta staterna angående nio råvaror, som inte omfattar sällsynta jordartsmetaller. Undersökningarna håller redan på att slutföras. Följaktligen kommer slutsatserna att vara avgörande för kommissionens framtida åtgärder angående sällsynta jordartsmetaller. Vi bedömer noggrant situationen för att fastställa vilka instrument som är mest lämpliga inom området.

När det gäller återvinning av jordartsmetaller, och den fråga som Niccolò Rinaldi ställde under sitt anförande, kan jag svara genom att förklara vilka återvinningsåtgärder som vi tänker vidta i kommissionen. Den nuvarande lagstiftningen omfattar 40 procent av det avfall som produceras i EU.

Kommissionen har föreslagit ett omfattande utvidgande av kommissionsledamot Janez Potočniks förslag, som inte är mitt förslag, angående målen för återvinning av elektriskt och elektroniskt avfall som innehåller sällsynta jordartsmetaller. Andra åtgärder planeras för att förbättra de insatser som rör uttjänta produkter och göra det enklare att återvinna dem. En lagstiftning håller redan på att utarbetas, och kommissionsledamot Janez Potočnik planerar att fortsätta att arbeta i denna riktning.

När det gäller industripolitiken angående sällsynta jordartsmetaller och råvaror tänker jag arbeta vidare och inte komma med löften eftersom jag inte är van att göra det – utan jag är van vid att genomföra mina åtaganden, speciellt de åtaganden jag ingår gentemot parlamentet, som jag har gjort sedan jag fick förtroende av de utskott som jag presenterade mig för. Jag tänker arbeta vidare och uppfylla alla de åtaganden jag har ingått, och inte komma med uttalanden utan i stället försöka att specifikt bemöta de europeiska företagens och medborgarnas behov, även inom detta känsliga område, dvs. leveranser till industrin.

  Talmannen – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig. – (IT) Sällsynta jordartsmetaller är en mycket viktig del av den europeiska ekonomin. Mot bakgrund av kommissionens meddelande om råvaruinitiativet måste vi sträva efter att se till att en omfattande gemensam strategi snabbt utarbetas för sektorn. Vi måste verkligen förhindra att Europa blir helt beroende av Kinas nuvarande monopol, som i dag producerar 97 procent av dessa metaller som är oumbärliga för den högteknologiska industrin. Därför är det nödvändigt att dels omvärdera utvinningspotentialen i Europa men också att mer effektivt återvinna dessa dyrbara metaller från avfall. I detta sammanhang måste EU omgående investera mer resurser i teknisk forskning som framför allt syftar till att hitta enklare och mer ekonomiska former av utvinning av sällsynta jordartsmetaller från elektroniskt avfall. Det räcker till exempel med att tänka på att upp till 350 gram guld kan utvinnas från ett ton mobiltelefoner om de återvinns på rätt sätt. Vägen för att garantera ett hållbart utbud av dessa metaller är fortfarande lång och framsteg är inte möjliga utan större samarbete med resursrika länder genom strategiska partnerskap och varaktiga förbindelser. Slutligen efterlyser jag att lägliga åtgärder vidtas för att hantera de ökade priserna på dessa material, som är strategiskt viktiga för den europeiska industrin.

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE), skriftlig. – (PL) Vi har nyligen börjat bli alltmer medvetna om att sällsynta jordartsmetaller är mycket viktiga för tekniska tillämpningar och av grundläggande betydelse för utveckling av miljövänliga tekniker som vindturbiner, hybridfordon etc. Det bör påpekas att det är mycket komplicerat att utvinna dem. EU:s industri är helt beroende av import av sällsynta jordartsmetaller från Kina, som näst intill har monopol inom detta område eftersom landet kontrollerar 97 procent av den globala produktionen. Kina har 36 procent av har de kända reserverna av sällsynta jordartsmetaller i världen samt uppskattningsvis 59 procent av de totala reserverna och för samtidigt bilaterala avtalsförhandlingar för att säkra kända reserver världen runt. EU:s industri saknar både tillgång till sällsynta jordartsmetaller i form av råvaror och industriell och vetenskaplig kunskap för att förädla dem. Vidare har Kina redan tillkännagett betydande exportrestriktioner samtidigt som världens efterfrågan på sällsynta jordartsmetaller ökar, vilket en grupp japanska experter berättade under en mycket intressant presentation som de höll när de besökte parlamentet i februari 2011. I samband med oomstridda behovet av utvinning av sällsynta jordartsmetaller för medlemsstaternas industrier och behovet av forskning om dem efterlyser jag att en dialog angående ökad export av dessa råvaror inleds med Kina och att våra insatser koncentreras på sökande efter alternativa källor för utvinning av dem.

20. Möjligheten att använda gas från alternativa källor i Europa (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om möjligheten att använda gas från alternativa energikällor i Europa (2010/2978(RSP)).

  Günther Oettinger, ledamot av kommissionen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Denna punkt handlar om en fråga som givetvis kommer att vara viktig för oss under de kommande månaderna: hur kommer gasmarknaden att se ut under de kommande årtiondena? Vilken roll kommer gas att spela inom den närmaste framtiden för värmeproduktion, omvandling till energi, industrin och som transportbränsle och följaktligen i vår tidsplan för energi fram till 2050, då den kommer att vara mycket viktig.

Vi bör också överväga hur transportvägarna, däribland ledningar, infrastruktur och terminaler bör utvecklas. Andra frågor handlar om investeringskostnader och prognoserna för gaspriset i energimixen. Den europeiska gasmarknaden omfattar i nuläget cirka 520 miljarder kubikmeter per år. En del kommer från våra egna fyndigheter i Storbritannien och Nederländerna, men över 60 procent av vårt gasutbud importeras från tredjeländer och denna siffra kommer snart att uppgå till 80 procent. Därför kommer nya fyndigheter, som gas i berggrunden, att vara ett värdefullt komplement till befintliga fyndigheter och minska vårt beroende av import.

I nuläget ökar försäljningen av så kallad ”tight gas” och skiffergas i USA. För tio år sedan hade ingen kunnat tro att produktion av gas från berggrunden, som utvinns med hjälp av vattentryck och kemiska agenser, skulle kunna förändra marknaden så snabbt och drastiskt. Fram tills för några år sedan var USA en importör av gas. Nu är landet en exportör, trots dess växande inhemska efterfrågan på gas. Följaktligen är gasmarknaden, som hittills alltid har varit en kontinental marknad, för första gången en global marknad där USA levererar gas till terminaler för flytande naturgas i Europa.

Jag drar inte några slutsatser av denna utveckling i nuläget. Frågan om att undvika ökat beroende, den öppna marknaden och världshandeln talar alla för den. Den är också i vissa medlemsstaters intresse. Å andra sidan är det dock viktigt att klargöra att det finns miljölagar för rinnande vatten och grundvatten samt för utvinning av råvaror från jorden. Det finns också lagstiftning angående kolväteresurser som syftar till att säkerställa icke-diskriminerande tillgång till miljön och skydd av den. Dessutom finns det regler för hälsa och säkerhet för EU-medborgarna. Man måste ta hänsyn till alla dessa saker.

Det finns potential för forskning och, där så är lämpligt, för utvinning, i första hand i Polen men även i Storbritannien och Tyskland. I Tyskland bygger detta dock också på acceptans. Det är inte möjligt att utvinna gas utan samtycke från regionens invånare och från lokalbefolkningen.

Kommissionen övervakar processen och är beredd att utarbeta expertrapporter. Jag menar att vi inte kommer att få en tydlig uppfattning om hur stor andel vår egen gas från berggrunden kommer att utgöra på den europeiska marknaden förrän om tre till fem år. Vi måste noggrant följa upp denna utveckling utan att döma ut den på förhand. Det bör dock påpekas att även om vi använder dessa fyndigheter kan de bara komplettera befintliga gaskällor. Det innebär att import av konventionell gas från tredjeländer som Norge, Ryssland eller Algeriet eller till havs från Qatar och andra länder utan tvekan även fortsättningsvis kommer att vara avgörande för att uppfylla den europeiska gasmarknadens behov under de kommande årtiondena. Infrastruktur som nya, säkra ledningar och fler terminaler för flytande naturgas kommer alltjämt att vara viktiga. Jag anser att det finns möjlighet för oss att utvinna vår egen gas för att komplettera importen men att detta inte kommer att kunna ersätta den importerade gasen.

  Bogdan Kazimierz Marcinkiewicz, för PPE-gruppen. – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag är nöjd med att parlamentet har lyckats få till stånd en debatt om möjligheten att utnyttja gas från okonventionella energikällor som skiffergas, ”tight gas” och metangas från kolbädd.

Mot bakgrund av rådets (energi) senaste slutsatser om energi och den omfattande allmänna debatten anser jag att skiffergas på lång sikt kan bli ett sätt att diversifiera energikällor på. EU bör inte predika för de omvända utan i stället bör man ingående undersöka situationen i till exempel Förenta staterna, där utvinningen av skiffergas redan har revolutionerat energimarknaden. Detta kommer sannolikt att få ännu större konsekvenser för den globala marknaden i framtiden och därför bör utvinning av skiffergas vara en prioritering även för Europa, framför allt eftersom tillgången på skiffergas är fyra gånger större än resurserna av konventionell gas i EU enligt den andra strategiska energiöversynen.

EU bör genomföra inledande analyser av utvinningen av skiffergas i Europa. Skiffergasens potential har redan noterats i bland annat Tyskland, Frankrike, Rumänien, Bulgarien, Nederländerna, Sverige, Polen och Storbritannien. Om det är möjligt bör man tillhandahålla ekonomiskt stöd till forskningsprogram så att säkra och ekonomiskt lönsamma tekniker för utvinning av gas från okonventionella energikällor kan utvecklas.

Jag tar mig friheten att ställa två frågor. För det första, vidtar kommissionen åtgärder för att genomföra inledande analyser av möjligheten att utvinna gas från alternativa källor i Europa och utarbetar den tekniska och ekonomiska genomförbarhetsstudier för denna utvinning i samband med arbetet med prioriteringar för energiinfrastrukturen för perioden från i dag fram till 2020? Min andra fråga är följande: har kommissionen vidtagit några åtgärder inom ramen för budgetplanen 2014–2020 för att stödja geologisk forskning i syfte att uppskatta potentialen hos befintliga fyndigheter och möjligheten att utvinna skiffergas i Europa, vilket kommer att påskynda den tekniska utvecklingen inom området?

  Zigmantas Balčytis, för S&D-gruppen. – (LT) Fru talman! I takt med att medlemsstaternas ekonomier och industrier återhämtar sig kommer behovet av gas att öka. Samtidigt kan den snabba förbrukningen av våra egna naturgasresurser göra EU mer beroende av leverantörer från tredjeländer och försvaga vår industris konkurrenskraft. Gas från alternativa källor kan vara en effektiv utväg som i grund och botten förändrar Europas importberoende när det gäller gas och omfördelar de ekonomiska incitamenten. Det är dock nödvändigt att omedelbart vidta åtgärder och vi kan dra fördel av de erfarenheter som andra länder redan har förvärvat. Nyligen diskuterades skiffergasens potential ingående, och i dag uppgav du, Günther Oettinger, att detta togs upp i Europeiska rådets slutsatser av den 4 februari. Jag anser att EU verkligen måste göra upp konkreta planer omgående och börja undersöka eventuella gasfyndigheter och deras användning. Som du nämnde får inte och kan inte skiffergas vara det enda sättet att minska energiberoendet på. Om prognoserna från EU:s geologer bekräftas kan det dock även finnas gasfyndigheter i andra länder än Polen och Tyskland. I framtiden skulle detta bidra till att minska tredjeländers inflytande på EU:s ekonomi och dess konkurrenskraft. Tyvärr ligger vi minst ett årtionde efter Förenta staterna inom detta område. Där har de ökade mängderna utvunnen skiffergas förändrat gasmarknaden helt och hållet. Jag anser att insatserna bör förstärkas inom detta område och att konkreta åtgärder behöver vidtas så att dessa källor kan användas i ekonomin.

  Corinne Lepage, för ALDE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag förstår helt och fullt den entusiasm som har uppstått till följd av förekomsten av skiffergas i europeiska alver, och önskan om energioberoende är mycket lovvärd.

Jag anser dock att denna optimism bör nyanseras, först i Förenta staterna där skiffergas används i stor utsträckning. Flera stater håller på att införa ett moratorium och den oberoende expertpanelen (IPE) har ålagts att genomföra en konsekvensbedömning, som kommer att ta över två år, för att analysera miljökonsekvenserna av utnyttjandet av skiffergas.

För det andra, i en tid när vi försöker att avsevärt minska våra utsläpp av växthusgaser, är det helt oförenligt med EU:s politik att inte genomföra en konsekvensbedömning av effekterna på klimatet när det gäller växthusgaser av utnyttjandet av dessa fyndigheter innan någon omfattande forskning inleds.

För det tredje sade du, Günther Verheugen, att vi måste följa miljönormerna. Vi noterar och välkomnar detta. Likväl är det uppenbart att miljölagen har glömts bort helt och hållet i länder – och jag tänker framför allt på mitt eget land – där prospekteringslicenser beviljas. Århuskonventionen tillämpas inte, människor har inte varnats, det genomförs ingen offentlig utredning och ingen konsekvensbedömning och man döljer att farliga kemikalier används.

Därför är det helt oacceptabelt att fortsätta på detta sätt och den verkliga frågan är huruvida utvinningen av naturgas i en så tät terräng som den europeiska terrängen, som är helt olik den amerikanska terrängen, är förenlig med våra miljöskyddslagar och människors tillgång till information.

Jag ser fram emot att höra dina svar.

  Michèle Rivasi, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag stöder helhjärtat vad Corinne Lepage sade och jag vill ställa följande fråga: är det en möjlighet eller en förutsägbar miljökatastrof?

Vi ligger tio år efter Förenta staterna när det handlar om utvinning. Vad kan vi se? Vi kan se att grundvattnet har förorenats av kemikalier som har trängt in i denna hydrauliska spräckning. Vi kan också se luftföroreningar. Vi kan se att det förekommer lättflyktiga organiska ämnen och till och med ozon på grund av alla de ämnen som frigörs i luften. Vi kan se att hälsan påverkas, inte bara för de människor som bor i närheten utan också för boskap och, givetvis, de som använder grundvattenreservoarerna eftersom vattnet inte längre är drickbart. Förra veckan rapporterade New York Times att grundvattnet inte bara förorenas med kolväten och bekämpningsmedel utan att föroreningarna dessutom avger radioaktiva element.

I Frankrike, som Corinne Lepage påpekade, undertecknades åtta licenser utan någon diskussion, utan något samråd, utan någon konsekvensbedömning. Och du talar om samhällets acceptans? Det handlar om verkligt uppror. Mer än 20 000 personer deltog i de senaste demonstrationerna i departementet Ardèche eftersom de bryr sig om sitt land. Och du säger att det är en ekonomisk möjlighet. Men vem gynnas av denna gas? Talar vi om till vems nytta? Handlar det om att välja gas för industrins behov samtidigt som grundvattenreservoarerna skadas? New York-moratoriet illustrerar problemet på ett bra sätt.

Därför begär vi helt enkelt att licenserna ska återkallas. Det kommer inte på fråga att genomföra utforskningar samtidigt som det inte finns någon garanti för att ramdirektivet om grundvatten, ramdirektivet om luftkvalitet eller Århuskonventionen efterlevs. Därför ser vi fram emot dina svar och vi tillåter inte att dessa okonventionella former av gas utnyttjas utan dessa garantier i Europa – i Frankrike och i de berörda länderna.

  Konrad Szymański, för ECR-gruppen. – (PL) Fru talman! Den framgångsrika marknadsföringen av okonventionell gas har gjort Förenta staterna till en exportör av detta bränsle, med en potential som överstiger Rysslands. Situationen på marknaderna har också förändrats. Långsiktiga, fasta avtal och prismekanismer som grundas på oljepriser har ersatts av mycket mer flexibla avtal, och spotmarknaden börjar spela en allt viktigare roll. Både de enskilda konsumenterna och industrin gynnas av detta, eftersom vi alla får lägre räkningar. Europa har inte råd att slösa bort denna potential och en möjlighet av detta slag eftersom minskad användning av kol innebär att gas blir viktigare för de europeiska ekonomierna. Möjligheten att diversifiera gaskällorna och öka andelen egna resurser och därmed minska vårt importberoende har dykt upp i länder som Polen, Frankrike och Tyskland. Man har kommit långt i arbetet med att utvinna gas från okonventionella fyndigheter i dessa länder. Vi bör komma ihåg att denna sektor inte förväntar sig att vi ska förse den med pengar eller särskilda förmånliga villkor för dess verksamhet. Det är en sektor som redan investerar hundratals miljoner euro i Europa och den behöver bara en sak: att man inte hindrar den och att den behandlas jämlikt. Europeiska konservativa och reformister i parlamentet förväntar sig detta av kommissionen. Låt oss hoppas att vi – Europa – inte försummar denna möjlighet.

  Jaroslav Paška, för EFD-gruppen. – (SK) Fru talman! Jämfört med konventionella gaskällor utgör utvinning från okonventionella gaskällor i dag enbart cirka 5 procent av den totala gasproduktionen.

Okonventionella källor har en lägre råvarukoncentration än konventionella fyndigheter. Förutom kolmetan eller gas i mindre genomsläpplig berggrund eller gashydrater verkar den mest lovande källan vara skiffergas. Nordamerika har de bästa erfarenheterna av utvinning av denna gas. Där utgjorde utvinningen från okonventionella källor cirka 42 procent av den totala produktionen 2007.

Enligt Internationella energiorganets uppskattningar kan det finnas upp till 991 miljarder kubikmeter fyndigheter okonventionell gas i Europa. De finns förmodligen främst i Polen, Tyskland, Ungern, Rumänien, Sverige och Storbritannien. 2007–2010 utfärdade Polen nästan 60 licenser för prospektering och utvinning av skiffergas. Innehavarna av dessa licenser är stora globala energikoncerner.

Därför framgår det tydligt av vad som har sagts att dessa nya okonventionella gaskällor håller på att bli ett intressant alternativ för utnyttjande av nya horisontella utvinningstekniker.

  Paul Rübig (PPE). – (DE) Fru talman, Günther Oettinger! De senaste veckornas prissvängningar på energimarknaderna visar att inte bara de politiska riskerna i många länder men också finansmarknaderna och många andra faktorer som påverkar innebär att det är omöjligt att utveckla en säker strategi för framtiden. Därför behöver vi skära energikakan i så många delar som möjligt och det är uppenbart att gas kommer att fortsätta att spela en viktig roll i detta sammanhang i framtiden. Vi måste givetvis lägga tonvikt vid en effektiv användning av gas. Vi behöver mer effektivitet både i våra produktionsprocesser och i vår konsumtion. Vi måste se till att kostnaderna för koldioxidutsläppen betalas av konsumenterna och inte av producenterna så att den internationella konkurrensen inte snedvrids. Det bör inte spela någon roll för oss om den gas som producerar koldioxid används i eller utanför Europa. Europa är den region som har störst köpkraft. Om vi importerar produkter med en hög andel koldioxid eller transporterar dem inom EU får inte det påverka vår konkurrenskraft.

Vi bör också överväga vikten av ledningar i framtiden. En ledning är som ett äktenskap. Båda parter måste samarbeta under lång tid för att uppnå en situation som är fördelaktig för alla.

  Reinhard Bütikofer (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Günther Oettinger, det gladde mig att höra att du inte anammade den ökade tendensen till ”skiffergaseufori” utan i stället antog ett mer förnuftigt förhållningssätt. Detta område är givetvis till viss del lovande eftersom det kan leda till att vårt beroende av gasimport minskar. I själva verket gynnas vi redan av detta. Du tog också upp att priserna minskar på grund av omfattande tillgång till okonventionell gas från USA. Som du dock påpekade måste vi skapa ett klimat av förtroende om vi vill att detta ämne ska undersökas på ett opartiskt sätt.

Kommissionen föreslår en översyn av den rättsliga ramen. Jag var förvånad över att ditt språkrör nyligen sade att det definitivt kommer att finnas kryphål i lagstiftningen. Till skillnad från USA har kommissionen dock redan underlåtit att göra flera saker. Den amerikanska miljöskyddsbyrån (EPA) håller på att genomföra en omfattande undersökning. Jag undrar varför vi inte gör någonting liknande eller åtminstone väntar på resultaten från undersökningen innan vi tar ytterligare initiativ. I nuläget behöver vi ett politiskt moratorium för utvinning av skiffergas tills vi kan besvara de frågor som många medborgare ställer eftersom de inser att utvecklingen har gått för snabbt i USA. Där uppstår det problem som är mycket mer omfattande än folk ville tro från början, och nu står USA inför den sorts svårigheter som vi definitivt vill undvika.

Därför uppmanar jag dig, som den kommissionsledamot som är ansvarig för detta område, att inte envisas med att göra vad du har planerat utan att genomföra mer omfattande undersökningar, som amerikanerna, för att skapa ett klimat av förtroende.

  Zbigniew Ziobro (ECR). – (PL) Fru talman! Fyndigheter med alternativ gas, framför allt skiffergas, har gjort det möjligt för Förenta staterna att bli helt oberoende från gassynpunkt under de senaste tio åren. Tack vare dessa fyndigheter har Förenta staterna gått från att vara en gasimportör till att bli en gasexportör, och utnyttjandet av dessa fyndigheter har gett konkreta miljömässiga fördelar, till exempel genom att begränsa mängden stenkol och de påföljande skadorna.

Forskarna förutspår att en liknande situation kan uppstå i EU. Utnyttjande av fyndigheter av okonventionell gas i Europa är det bästa alternativet mot bakgrund av parlamentets höga förväntningar när det gäller att minska koldioxidutsläppen och därmed minska kolutvinningen. Dessutom har vi nyligen upplevt en markant ökning av priset på gas från konventionella källor. Situationen i Mellanöstern påverkar också situationen avsevärt. Den möjliga utvinningen av gas från okonventionella källor kommer därför att möjliggöra en verklig minskning av kostnaderna för att generera energi eftersom det är ett alternativ till importer som blir allt dyrare.

Utvinningen av okonventionell gas gör det dessutom möjligt att minska arbetslösheten, vilket har skett i Förenta staterna där erfarenheterna visar att utvinningen har lönat sig. Enbart i den amerikanska delstaten Pennsylvania har cirka 200 000 personer fått arbete inom branscherna för utvinning och bearbetning av okonventionell gas, och den lokala ekonomin tjänar över 8 miljarder US-dollar varje år från skatter, order från utvinningsföretag och nyttjanderättsavgifter. Vi bör följaktligen inte hamna på efterkälken utan i stället vidta konkreta åtgärder för att dra nytta av denna enorma möjlighet och potential.

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Fru talman! Det är mycket välkommet att vi har lyckats få till stånd en diskussion om ett ämne som har ignorerats i EU, dvs. utvinning av gas från alternativa fyndigheter. Som Günther Oettinger redan har påpekat finns de geologiska förutsättningarna för denna gas i många länder. Uppskattningsvis är förekomsten i Polen 1 000–3 000 miljarder kubikmeter, med ett årligt utnyttjande på cirka 14 miljarder kubikmeter. Europa har inte råd att försumma denna fråga med tanke på vad som har hänt på den amerikanska marknaden. När allt kommer omkring kommer gas som bränsle att förbli en mycket viktig energikälla under lång tid, vilket till exempel framgår av den andra strategiska energiöversynen. Samtidigt visar rapporten att Europa är beroende av leveranser från tredjeländer. Mot bakgrund av de aktuella konflikterna i till exempel Nordafrika, som får konsekvenser för bränslemarknaden, bör vi därför undersöka om dessa alternativa energikällor finns i Europa.

Detta föranleder givetvis frågan om vilka miljömässiga konsekvenser detta kommer att få. Jag anser att vi bör avsätta en stor summa pengar till forskning om miljövänliga metoder för utvinning av gas från alternativa källor, som skifferlager. Det verkar som att Europa kan bli ledande även inom detta område. Om vi vill uppnå våra miljömål måste vi å ena sidan skaffa oss nya gaskällor och å andra sidan utnyttja tekniker och utvinningsmetoder som inte orsakar omfattande skador på miljön. Tack så mycket.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Fru talman! Det är redan välkänt att de globala kolvätereserverna håller på att ta slut. Det kommer att leda till högre utvinningskostnader, vilket innebär orimliga priser.

Gas producerad från alternativa källor skulle kunna spela en viktig roll på den europeiska energimarknaden. Europa skulle kunna använda den för att diversifiera sina energikällor och därmed minska beroendet av tredjeländer. Ett av de tillgängliga alternativen är ett utnyttja Europas gasreserver på ett okonventionellt sätt. Tre oljebolag har redan fått tillstånd att göra det i Rumänien. Det finns ett stort överskott av gashydrater i Svarta havet. Om denna tillgång utnyttjas lokalt kan den minska EU:s beroende av ryska ledningar.

Biogasmarknaden är också mycket utvecklad i Europa. Länder som Rumänien har potential att producera biogas, men det krävs alltjämt investeringar i teknik för att kunna utnyttja den.

  Arturs Krišjānis Kariņš (PPE). – (LV) Fru talman! Föreställ er de stora belopp som lämnar EU varje dag som betalning för importerad gas. Om vi skulle kunna se dem, om dessa pengar transporterades med lastbilar, skulle det vara köer vid den ryska gränsen, mot Nordafrika och mot Norge. En tyst revolution har ägt rum i världen, såväl som den högljudda revolution som vi upplever i Nordafrika, en revolution som rör utvinningen av skiffergas. Som många talare redan har påpekat har Förenta staterna under de senaste tio åren gått från att vara en nettoimportör till att bli en nettoexportör till följd av den nya tekniken, som har förenklat tillgången till skiffergas.

Om vi har möjlighet att utnyttja denna nya teknik i Europa och använda den naturgas som finns här för att få tillgång till skiffergas kan vi förbättra vår gemensamma ekonomi genom att minska vårt importberoende.

Tack för er uppmärksamhet.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Fru talman! Den 4 februari rekommenderade Europeiska rådet medlemsstaterna att utnyttja resurserna i form av skiffergas och oljeskiffergas i Europa. Att utnyttja okonventionella gaskällor innebär dock enorma miljömässiga och sociala risker. Skiffergas bör inte utnyttjas utan att man genomför en konsekvensbedömning av de dithörande riskerna och vilka åtgärder som krävs för att skydda befolkningen och ägarna mot miljöriskerna.

EU:s energisäkerhetspolitik grundas på diversifiering av energikällor och leveranskedjor. Ett minskat beroende av rysk gas kan uppnås genom genomförandet av projekt som Nabuccoledningen, en viktig prioritering för EU, tillsammans med andra mindre projekt som den transadriatiska ledningen, förbindelsen Turkiet–Grekland–Italien eller förbindelsen Azerbajdzjan–Georgien–Rumänien, som framhäver Svarta havets särskilda betydelse för EU:s energisäkerhet.

  Bogusław Sonik (PPE). – (PL) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamot Günther Oettinger för hans förklaring till den polska pressen, där han framförde att skiffergas utgör en möjlighet för EU och att användning av skiffergas ligger i EU:s intresse, eftersom vi inte vill vara beroende av import.

Efter att ha lyssnat till kommissionsledamot Günther Oettinger, vill jag uppmuntra honom att visa större entusiasm när han talar om skiffergas, som kan visa sig vara en dold skatt. Jag förstår alla hans farhågor om miljöskydd, som tydligen baseras på tidigare erfarenhet. Jag skulle vilja uppmuntra kommissionen att vara mer aktiv i sitt stöd av den här prospekteringen och att använda den tid som nämndes – du sade att de första resultaten kanske blir tillgängliga om fem år – till att bistå alla dem som letar efter skiffergas, för att säkerställa att metoderna inte är skadliga för naturmiljön. Detta bör i första hand vara en uppgift för kommissionen. Jag vill uppmuntra kommissionen att utöka försöken för att vi ska hitta den skiffergas som finns i Europa.

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! Större delen av världens primära energibehov kommer för närvarande från fossila bränslen: totalt mer än 80 procent, där olja utgör 34 procent, kol 26 procent och naturgas 21 procent. Som vi vet har resurserna utnyttjats i en grad som vida överstiger de naturliga ersättningsnivåerna, vilket betyder att den obevekliga uttömningen av resurserna anas vid horisonten.

När det gäller naturgas kan situationen jämföras med olja, med undantag av att naturgasen inte är lika spridd och är svårare att transportera och förvara. Vi är därför i akut behov av att diversifiera våra energikällor. Det finns inga mirakellösningar och de reserver av fossila bränslen som fortfarande finns tillgängliga måste hanteras mycket försiktigt, omdömesgillt och sparsamt. Vilka energiförsörjningsalternativ vi än finner, är det i det närmaste garanterat att den totala energiförbrukningen måste minska i förhållande till dagens nivåer, något som inte måste vara en dålig lösning. Vi måste förbereda oss för ett sådant scenario, och vi måsta börja nu.

  Alejo Vidal-Quadras (PPE). – (EN) Fru talman! Inom energiområdet, där EU står inför ett starkt importberoende, har mycket gjorts för att minska de överhängande risker som är förenade med vår sårbarhet; och det senaste och tydligaste exemplet på det är godkännandet av förordningen om åtgärder för att trygga naturgasförsörjningen.

Vi får inte negligera något alternativ på vår agenda för att minska vårt beroende av importerad energi. Det är därför som jag, tillsammans med flera kolleger, har framlagt ”Skriftlig förklaring nr 67” om möjligheten att utnyttja alternativa naturgaskällor inom EU. Jag skulle vilja delge er tre fakta i den här frågan.

För det första utgör förnybara energikällor en ökande del av vår energimix, som placerar gas som viktigaste ersättningsbränsle. För det andra har USA bevisat att det finns tekniskt know-how och ekonomisk livskraft i dessa okonventionella källor, och för det tredje har EU en stor potential när det gäller okonventionella källor för naturgas. När det gäller energiberoende, får vi inte låta några möjligheter gå förlorade.

  Edit Herczog (S&D). – (EN) Fru talman! Det var roligt att se kommissionsledamot Günther Oettinger i Ljubljana vid ACER:s öppnande. Jag anser att det är goda nyheter för våra kolleger.

Skiffergas är en möjlighet som kan vara en del av lösningen. Innan vi kan exploatera den måste vi politiker göra allt vi kan för att inte omintetgöra allmänhetens acceptans, utan för att bygga upp den.

Det finns förstås en skillnad jämfört med USA. Europa är mycket mer tätbefolkat än USA. Därför anser jag att vi måste be kommissionen göra en konsekvensbedömning. Vi funderar på att introducera ett pilotprojekt under utskottet för industrifrågor, forskning och energi och att avsätta EU-medel för att genomföra projektet och för att finansiera konsekvensbedömningen. Jag tror att vi behöver acceptans från allmänheten om vi vill bygga vidare på den här tekniken, som skulle kunna vara en del av lösningen.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Fru talman! Först vill jag säga att jag håller med kommissionsledamot Günther Oettinger och ge honom en komplimang för den väl avvägda presentationen. En tryggad energiförsörjning måste vara ett oeftergivligt villkor för EU:s energipolitik när vi går mot framtiden. Idealiskt vill vi förstås få den från förnybara källor och i det avseendet har vi har våra politiska program, men om det inte går måste vi försöka få den från andra källor. Vi kan inte fortsätta att vara beroende av Ryssland – ni såg ju vad de gjorde i Georgien för några år sen – eller i nuläget av regimer som Gaddafis, med den effekt som det har på priserna.

Vi tänker på oss själva och om vi har alternativ – som vi ju har genom skiffergasen – måste vi utnyttja dem till fullo. Det har framförts oro för miljön, men EU:s resultat när det gäller miljön är det vi sätter allra främst. Fråga en bonde i Europa så kommer han att berätta om hur angelägna vi är om miljön och om de åtgärder vi vidtar för att värna den. Detsamma gäller här, men vi måste granska varje möjlighet att utvinna gas från alternativa förråd och – om jag får vara en smula ironisk – vi kan göra det med högt gaspådrag.

  Günther Oettinger, ledamot av kommissionen. – (DE) Fru talman! Låt oss försöka ge en prognos om vart gasmarknaden är på väg. I dag har vi presenterat vårt meddelande om handlingsplanen för energieffektivitet, som bland annat innebär att spara energi, att använda energin mer effektivt och att inte slösa med den, och dessutom på en tryggad energiförsörjning.

För det andra har vi också ett växande energibehov inom EU. Bara ett exempel på det är rörligheten. I Tyskland finns 520 dieseldrivna fordon per 1 000 invånare. I de nya medlemsstaterna är den siffran mindre än 200. Dessa båda siffror kommer att närma sig varandra, men de kommer att röra sig uppåt i stället för neråt mot nivån i Polen.

För det tredje är våra egna naturgaslager i avtagande. Nivåerna i Storbritannien har sjunkit signifikant under de sista tio åren och de kommer att göra detsamma i Nederländerna under nästa årtionde, vilket innebär ökat beroende. Vi har förstås också en hel del förhoppningar om naturgas. Varför då? Trots att naturgas är ett fossilt bränsle, är naturgas mycket miljövänligare när det gäller koldioxidutsläpp än kol eller olja och mycket flexiblare än kärnkraft och kol. Därför är naturgasen viktig för att säkerställa att elektricitet i allt högre grad ska genereras från förnybara energikällor. Om vi granskar temat grundlast, ligger grundlasten för närvarande kring 8 000 timmar per år, medan siffran för vindkraft, beroende på läget ligger mellan 2 000 och 5 000 timmar och för solenergi så lågt som mellan 600 och 2 000 timmar. Detta visar tydligt att vi behöver naturgas. Om vi vill ha förnybar energi är naturgas en logisk lösning, även om många kan ha svårt att acceptera det.

Därför baserar jag mitt arbete på ett årligt behov i Europa på 600 miljarder kubikmeter i stället för på 300 miljarder. Det ger en beroendenivå på 80 procent. Därför måste vi först diversifiera och modernisera våra transportvägar så att de uppfyller de senaste tekniska kraven. Vi måste också eliminera öar, utveckla vår lagringskapacitet och diversifiera våra källor. Det betyder att vi förutom gas från Ryssland, Norge, Algeriet, Qatar och Libyen också måste få gas från området kring Kaspiska havet. Gas från det här området kan införas till den europeiska gasmarknaden via Turkiet–Grekland–Italien-länken (ITGI), Transadriatiska naturgasledningen (TAP) och Nabucco. I diversifieringens intresse vill jag inte utesluta möjligheten att använda gas från berg i medlemsstaterna. Den här processen har bara börjat.

Men nu väcks alltså frågan om vi behöver reglerande ingripanden från Europa. Varför skulle vi behöva det? Låt oss anta att Polen delar ut licenser godtyckligt och att det utgör en fara för grundvattnet eller marken i Polen. Det skulle förmodligen inte få några stora konsekvenser utanför Polens gränser. Vi måste ställa oss följande fråga, om vi inte vill ta oss själva för allvarligt. Litar vi inte på att regeringen i Warszawa kan se till att det finns rent vatten och ren mark för att trygga medborgarnas hälsa och skydda äganderätten? Jag litar på att varje demokratiskt vald regering i Europa som är ansvarig inför ett parlament och inför allmänheten, kan göra det. Om vi tar subsidiaritetsprincipen på allvar måste vi fråga oss varför ett borrhål i Polen ska kontrolleras, godkännas eller avslås av Bryssel och inte av Warszawa. Jag har djupt förtroende för de nationella regeringarna. Jag misstror dem inte. Men trots det är jag glad över att få diskutera frågan om gemensamma regler.

Vi måste undersöka om det europeiska regelverket är tillräckligt omfattande och om miljölagstiftningen, lagen om markskydd, förordningar som rör grundvatten, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen för berörda arbetstagare och för människor som bor i området och om äganderättan kommer att garanteras. Jag vet inte säkert, men jag misstänker att det som min talesman sade, är riktigt. Det finns plats för förbättringar i EU-lagstiftningen. Det gäller inom alla områden. Det gäller kvoter för kvinnor och det gäller också här. Därför ska vi undersöka möjligheterna till förbättring. Vi kommer också att be medlemsstaterna ge oss en gemensam, samordnad lista över förhandstillstånd. Allt detta har skett utan att man kommit fram till några definitiva slutsatser. USA liknar Europa i vissa avseenden, men inte i andra. USA har en helt annan befolkningstäthet och därför har frågor som lokalbefolkning, hälsa och säkerhet och grundvatten en helt annan roll än i de tätbefolkade områdena i Centraleuropa, t.ex. Polen, Tyskland och Frankrike.

Vi kommer att förordna om ett expertutlåtande som innebär att vi ska undersöka vilka riskerna kan vara, baserat på typiska ansökningar om provborrningar inom EU och, om EU:s lagstiftningsram räcker till, om lagstiftningen i medlemsstaterna är tillräcklig och, om så är fallet, om vi måste införa förbättringar på EU-nivå. Jag råder alla att inte bli lägga in känslor i den här frågan. Som svar till min franske parlamentskollega som anförde att deras intressen inte är skyddade, skulle jag vilja säga att i Frankrike är jag mycket mer intresserad av att se högsta möjliga säkerhetsnivå för kärnkraftsanläggningarna än för provborrningar för skiffergas, åtminstone för ögonblicket.

Jag vill ta upp en sista punkt som ligger utanför protokollet. Jag är mycket tacksam över att ni kommit hit så sent på dagen och över att ni stannat för att delta i den här diskussionen. Jag beklagar att en hel rad kolleger – jag har varit ledamot av parlamentet under ganska lång tid, och det är därför jag kan säga detta – har lämnat kammaren efter sitt anförande. Jag tror inte att det är något intressant på gång någon annanstans. Enligt min mening är det inte rätt varken mot mig eller er att först ta ordet och sedan lämna lokalen. Den sortens uppförande är inte bra för parlamentets rykte.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  András Gyürk (PPE), skriftlig. – (HU) Naturgas som utvinns med hjälp av okonventionella tekniker kan i framtiden få en speciell roll inom EU:s energimarknad. Orsaken till detta är att utnyttjandet av alternativa naturgaskällor inom EU avsevärt skulle kunna lindra Europas ökande beroende av gasimporter och naturgasförsörjning från de central- och östeuropeiska länderna. Vi får inte bortse ifrån att utspridning av nya naturgasskällor inom EU kan bidra till en kostnadseffektiv minskning av växthusgasutsläppen. I USA har den nya tekniken redan revolutionerat naturgasmarknaden, bara på några år. Som resultat av att man börjat använda alternativa naturgasskällor, som för närvarande utgör mer än hälften av USA:s produktion, har priserna på naturgas fallit signifikant och landet måste inte längre förlita sig till importerade källor. I Europa, som är världens största marknad för naturgas, ligger utnyttjandet av alternativa naturgaskällor fortfarande i sin linda. Trots framgångarna i USA har resultaten från hittills lanserade europeiska försöksinvesteringar inte infriat förväntningarna. Förutom helt andra geologiska förhållanden står de europeiska investerarna också inför större regelverksrisker och miljörisker. För att överföra de amerikanska framgångarna, vore det viktigt för Europa att ha en lämplig strategi för alternativa naturgasskällor. Det borde krävas en övergripande bedömning på europeisk nivå för att tydligt identifiera vilka möjligheter som inryms i alternativa naturgasskällor, liksom riskerna i samband med detta. Europa kan inte unna sig lyxen att avstå från möjligheten till alternativ gasproduktion som skulle kunna utnyttjas inom EU när den tiden kommer då de konventionella naturgaskällorna i Nordsjön är uttömda.

  Marian-Jean Marinescu (PPE), skriftlig. – (RO) En tryggad gasförsörjning kommer i framtiden att bero inte bara på EU:s relationer till naturgasproducenter i tredjeländer utan också på hur gasproduktionen utvecklas inom EU. Investering i teknisk utveckling inom området utvinning av naturgas ur alternativa källor, skulle i framtiden kunna bli ett viktigt bidrag till att minska beroendet av importerad naturgas.

Jag anser att den eventuella förekomsten och utvinningen av skiffergas i Europa inte får ignoreras och jag förväntar att kommissionen ska förbereda en teknisk och ekonomisk studie beträffande utvinningsmöjligheterna. I Europa finns flera finansieringsmöjligheter som kan stötta medlemsstaterna med nödvändiga investeringar i infrastruktur, produktion och med åtgärder som syftar till att åstadkomma energieffektivitet på regional och lokal nivå. Det är framför allt lån och garantier från Europeiska investeringsbanken eller pengar som kan erhållas via regionala fonder, strukturfonder eller sammanhållningsfonder. Baserat på dessa finansieringsinstrument och inom budgetprognosen för 2014–2020 måste kommissionen också fastställa en finansieringslösning för hur vi kan exploatera naturgas från alternativa källor, något som kan få långtgående effekter på den europeiska naturgas- och energimarknaden.

21. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

22. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl 00.15.)