Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 10 mars 2011 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. Den ungerska medielagen (ingivna resolutionsförslag): se protokollet

3. Respekt för nationella löne- och pensionsmekanismer (debatt)

  Talmannen. – Första punkten är kommissionens uttalande om respekt för nationella löne- och pensionsmekanismer.

  Johannes Hahn, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag vill tacka ledamöterna för möjligheten att skingra några vanliga missförstånd om det irländska programmet.

I den fråga som gav upphov till uttalandet tar S&D-gruppen upp ledamöternas oro över att vissa villkor för den ekonomiska politiken i samförståndsavtalet om det ekonomiska anpassningsprogrammet för Irland innebär en rättslig konflikt med artikel 153.5 i fördraget. I punkten anges att bestämmelserna i artikel 153 inte ska tillämpas på löneförhållanden, det vill säga på det socialpolitiska området. Det ekonomiska anpassningsprogrammet för Irland är dock inte något socialpolitiskt program och antas inte enligt artikel 153. Det är ett program för ekonomiskt bistånd som har upprättats tillsammans med den irländska regeringen för att återställa det inhemska och yttre förtroendet och avlägsna den skadliga rundgången mellan krisen i de offentliga finanserna och finanskrisen. Därför grundas det på artikel 122.2 i fördraget, som gör det möjligt för unionen att bevilja medlemsstaten ekonomiskt bistånd om den allvarligt hotas av stora svårigheter till följd av osedvanliga händelser utanför dess kontroll.

Samförståndsavtalets funktion är att fastställa villkor för den ekonomiska politiken som tjänar som riktmärken för utvärdering av den irländska politiken inom ramen för programmet för ekonomiskt bistånd. Medlemsstaten har fullständigt ansvar för dessa villkor och för att de uppfylls. Villkoren är åtaganden som medlemsstaten själv tar på sig. Det rör sig inte om EU-åtgärder på dessa områden. Många av villkoren, exempelvis sänkningen av minimilönen, ingick faktiskt redan i den irländska regeringens nationella återhämtningsplan, som offentliggjordes den 24 november 2010, innan programmet inleddes.

Målet med villkoren på det arbetsmarknadspolitiska området är att skapa jobb och undvika långvarig arbetslöshet bland de mest utsatta grupperna på Irland. Sänkningen av minimilönen är en del av detta större åtgärdspaket och måste ses i sitt sammanhang med aktiveringspolitiken och insatserna för att modernisera förmånssystemet. Det är sant att det skedde en betydande lönejustering i ekonomin, och i samband med detta sänktes minimilönen – i likhet med lönerna i allmänhet på Irland – med tre procent i reala termer under 2008. Detta följdes av en uppgång med 0,3 procent under 2009. Men när man utvärderar sänkningen av en av de högsta minimilönerna i EU – den är exempelvis den näst högsta i euroområdet – bör man notera att de flesta anpassningarna på arbetsmarknaden skedde i form av förlorade arbetstillfällen. Sänkningen av minimilönen återställde faktiskt endast läget till det tillstånd som rådde före den 1 januari 2007, det vill säga före krisen.

Det andra villkor som nämndes i frågan rör en oberoende granskning av kollektivavtalen för enskilda sektorer. Syftet med granskningen är att diskutera hur pass rättvisa och ändamålsenliga anställningsvillkoren är, för både anställda och arbetsgivare, i olika sektorer. Jag betonar att Irland har en gammal tradition av trepartssamråd om den ekonomiska och sociala politiken och att raden av överenskommelser mellan regeringen och arbetsmarknadens parter sedan 1980-talet allmänt anses vara en viktig faktor för den irländska ekonomins framgång.

Granskningen är en möjlighet för arbetsmarknadens parter att vädra sina åsikter och utforma politiken. Därför hälsades den med glädje. Jag är säker på att den irländska regeringen kommer att genomföra detta med full hänsyn till den viktiga sociala dialogen, tillsammans med alla arbetsmarknadens parter och med respekt för gemenskapsrätten.

När det gäller de strukturella reformerna rör slutligen villkoren i samförståndsavtalet inte endast arbetsmarknaden. De omfattar även viktiga åtgärder för att öppna upp olika produktmarknader såsom alltför reglerade sektorer och yrken. Dessa reformer kan få stor effekt på priserna och produktiviteten, vilket ger vind i seglen för hushållens köpkraft.

  Gay Mitchell, för PPE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill också tacka kommissionsledamoten. I går röstades en ny nationell återhämtningsregering fram på Irland. Fine Gael och Labour ingår i PPE- respektive S&D-grupperna i Europaparlamentet. En av de frågor som ligger högst upp på agendan i det nya regeringsprogrammet kommer att vara omförhandlingen av delar av EU/IMF-programmet för bistånd till Irland.

För närvarande fruktar många irländare att de villkor som den dåvarande regeringen enades om i EU/IMF-programmet för bistånd är för stränga och lägger en stor börda på vanliga medborgare som har varit tvungna att klä skott för både de irländska och europeiska bankernas samt regeringens misstag. Vi bör notera att den nya regeringen har enats om att upphäva sänkningen av minimilönen. Vi är dock medvetna om att återhämtningen inte blir smärtfri. Irland gick en liknande väg på 1980-talet. Många av de tuffa villkoren i EU/IMF-programmet är nödvändiga om vi åter ska kunna nå sunda offentliga finanser. Vi måste beskära trädet för att det ska växa.

Jag välkomnar kommissionens stöd för en sänkt räntesats, som kommissionsledamot Olli Rehn meddelade. Detta bör ske så snart som möjligt. Jag uppmanar enträget kommissionen att verkligen ta tag i detta tidigt. Kommissionsledamoten betonade att alla åtgärder bedöms i relation till deras effekt på tillväxten, konkurrenskraften och de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt. Det är rimligt. Vi kan inte bära hela denna börda på en gång. Det irländska folket har tagit sitt ansvar i denna fråga. De har faktiskt även tagit andras ansvar, för det har inte funnits några alternativ. Vad det irländska folket har gjort är inte endast bra för Irland utan även för EU, särskilt euroområdet. Vi behöver inte ens en droppe för att bägaren ska rinna över. Ge Irlands folk verktygen. Vi gör jobbet, men förvänta er inte att det irländska folket ska bära en börda som det inte klarar av. Så jag vill att kommissionsledamoten ska hålla dessa synpunkter i minnet, särskilt under de närmaste dagarna och veckorna.

  Stephen Hughes, för S&D-gruppen. – (EN) Herr talman! I samförståndsavtalet krävs en sänkning av minimilönen på Irland med 1 euro per timme och en granskning av systemet med kollektivavtal som skyddar de lågavlönade.

Denna inblandning är inte berättigad. Enligt fördraget ska kommissionen främja dialogen mellan arbetsmarknadens parter, inte undergräva den. I artikel 152 krävs respekt för dessa parters självständighet, inte denna typ av inblandning, och i artikel 153 utesluts uttryckligen EU-åtgärder på berörda områden. Kommissionen kan inte rangordna artiklarna som den vill i detta avseende.

I samförståndsavtalet krävs vidare en nedmontering av den sociala tryggheten, återgång till en tidigare nivå inom centrala offentliga tjänster samt minskat antal anställda och sänkta pensioner inom den offentliga sektorn. Hur kan dessa krav berättigas genom ett fördrag som kräver att unionen ska sträva efter att undanröja bristande jämställdhet, främja en hög utbildningsnivå, garantera ett fullgott socialt skydd och bekämpa social utestängning? Det enda ärliga svaret är att det inte går ihop. Problemet är att dessa krav nu har blivit allmän regel som ett resultat av den årliga tillväxtöversikten.

Folk kommer att förkasta tanken på ett EU som endast är grundat på åtstramningar. De kommer inte att tolerera de långtgående socialpolitiska konsekvenserna av lägre löner, svagare anställningsskydd, svaga sociala standarder, avvecklade offentliga tjänster och högre pensionsålder. Om vi vill fortsätta underblåsa EU-motståndet är det bara för kommissionen att gå på så här. Sluta annars med dessa dumheter nu.

  Marian Harkin, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Kommissionsledamoten hävdar att samförståndsavtalet utarbetades enligt artikel 122.2. Jag vill fråga kommissionsledamoten vad som händer om en artikel i fördraget står i direkt motsättning till andra artiklar i fördraget. Stephen Hughes har ställt frågan: Hur bestämmer vi rangordningen? Det står i motsättning till artikel 153.

Det står även i motsättning till artikel 9, den sociala klausulen, som jag många gånger har hänvisat till här i parlamentet på tal om det irländska åtstramningspaketet. Där anges att unionen vid fastställandet och genomförandet av sin politik och verksamhet ska beakta de krav som är förknippade med främjandet av hög sysselsättning och kampen mot social utestängning och så vidare. Och hur är det med artikel 28 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, enligt vilken arbetstagare har rätt att förhandla och ingå kollektivavtal och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk? Många irländska arbetstagare finner att de är i ett sådant läge för närvarande. Hur hanterar vi motsättningen mellan olika artiklar i fördraget?

En annan fråga till dig, herr kommissionsledamot: Menar du att samförståndsavtalet helt och hållet utformades av den irländska regeringen och att kommissionen endast samtyckte eller gick med på detta?

Låt oss slutligen anta att du har befogenhet till detta, som du säger. Varför gjordes då inget försök att sänka eller avskaffa bankbonusarna? Varför försökte man inte se till att de som befinner sig högst upp på lönestegen betalar sin rättvisa del? Hur kommer det sig att en euro drogs av från minimilönen? Jag håller helt med Stephen Hughes: detta underblåser EU-motståndet. Medborgarna ser vad som sker. De ser hur kommissionen agerar i denna fråga: de ser att folk med minimilön, folk med kollektivavtal, drabbas av dessa sparplaner.

Min huvudfråga, herr kommissionsledamot, är slutligen: Vem avgör detta? Domstolen? Vem är det som avgör när artiklar i fördraget står i motsättning till varandra eller när kommissionen agerar på ett sätt som gör att artiklarna kommer i motsättning?

  Marije Cornelissen, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag förstår att kommissionen snabbt måste ta itu med den ekonomiska krisen och de stora skulderna som hotar eurons stabilitet. Jag förstår att det ställs villkor för länder som måste utnyttja den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen. Men det verkar som om kommissionen är ganska selektiv i fråga om vilka åtgärder och villkor som ska vara tillåtna under krisen.

Å ena sidan tycks nästan vilka åtgärder som helst vara tillåtna för att uppnå budgetkonsolidering genom minskade utgifter. Så fort Irland utnyttjade räddningspaketet justerades minimilönen och pensionsnivåerna, trots att dessa områden uttryckligen ligger utanför EU:s behörighet. Å andra sidan gömmer sig kommissionen bakom EU:s brist på behörighet för att den ytterst låga irländska bolagsskatten ska lämnas orörd. Samtidigt skulle det i hög grad kunna förbättra den irländska offentliga sektorns inkomster om skatten höjdes. Att skära ned på utgifterna är inte det enda sättet att uppnå en balanserad budget.

Jag inser att krisen kräver undantagsåtgärder, men varför har kommissionen så bråttom med att justera minimilönen, vilket påverkar låginkomsttagarna, samtidigt som vi får vänta och se om bank- och finanssektorn får betala? Jag får en stark känsla av att kommissionen tolkar EU:s behörighet på ett mycket ensidigt och högervridet sätt. Detta okänsliga förhållningssätt leder till ökad skepsis gentemot EU. EU verkar endast agera bestämt inom sysselsättnings- och socialpolitiken när det är kris, och då endast genom att minska de sociala utgifterna och lönerna.

EU kan endast återvinna förtroendet om kommissionen visar samma bestämdhet när det gäller att fastställa anständiga sociala minimistandarder och sociala garantier för de kraftiga nedskärningar som drabbar människor. Ja, vi vill ha ekonomisk styrning, men vi vill ha en balanserad ekonomisk styrning med både finanspolitisk hållbarhet och sociala garantier. Annars får de utsatta grupperna betala för en röra som de inte bär ansvar för.

  Thomas Händel, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Syftet med räddningspaketen var att skydda EU-medlemsstaterna mot betalningsoförmåga. De tynger dock ned medborgarna med brutala åtstramningsprogram och låter de skyldiga komma undan. Dessutom blandar sig nu kommissionen i den nationella lönepolitiken.

Johannes Hahn! Det är helt absurt och får mig att gråta när jag hör formella argument som dina, att det inte alls är menat som en socialpolitisk åtgärd. En sådan ståndpunkt är helt oacceptabel. EU har inget att göra med lönepolitiken. Kommissionens politik stämmer mycket dåligt överens med EU-tanken. EU var inte tänkt för konkurrens genom lönesättning och social dumpning. Kommissionen säger att bristen på flexibilitet i lönesättningen är ett problem som måste åtgärdas. Enligt kommissionen ska lönerna spegla marknadsvillkoren. Det är som om en blind leder en blind. Folk som skriver sådant förstår inte systemet med kollektivavtal. De blandar sig i fria kollektivförhandlingar och undergräver det omtalade oberoendet för arbetsmarknadens parter och dialogen mellan dem.

Europaparlamentet måste se till att politiken med oberoende kollektivavtal behålls i syfte att skydda dialogen mellan arbetsmarknadens parter och för att förhindra ytterligare uppluckring av den sociala tryggheten. Vi behöver åtgärder som hindrar en kontraproduktiv åtstramningspolitik, inte straffåtgärder.

  Derek Roland Clark, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Detta gäller inte bara Irland. För endast en månad sedan påminde jag parlamentet om att pensionerna uteslutande är medlemsstaternas behörighet, men nu är det dags igen för samma snack om samordnings- och pensionsmekanismer. Pensionerna är nästan alltid kopplade till inkomsterna. Är då detta ett försök att harmonisera lönesättningen? Förhoppningsvis inte, för även i fördragen anges att lönesättningen uteslutande är medlemsstaternas behörighet.

Det går bra att säga att ”lika” måste innebära lika lön, men bör alla arbetstagare som utför samma typ av arbete få samma lön i hela EU? Tänk på klimataspekten exempelvis: att hålla ett hus varmt vid polcirkeln kräver mycket mer pengar än i Medelhavsländerna. Lägg på vintern till kläder, snöröjning och allt annat så är det uppenbart att somliga skulle få mer pengar över än andra om alla arbetstagare fick samma lön. Självfallet kan lönerna inte vara lika. När kommissionen utarbetar planer för att uppmuntra medlemsstaterna att införa en minimilön för EU och fasta pensionsmekanismer går den emot fördragen. Jag är inte förvånad: så fungerar EU.

En harmoniserad löne- och pensionspolitik är inte endast en utopi, det är olagligt. Låt de folkvalda regeringarna, som min i Westminster eller regeringen på Irland, ta hand om detta i enlighet med fördragen.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Irland är en tragisk historisk lärdom för oss. I början firades alltid landet som ett paradexempel och en förebild för nya EU–medlemmar. På den tiden tilläts och uppmuntrades dock en mycket skev politik som ledde till att det uppstod enorma fastighetsbubblor som man var tvungen att åtgärda. Andra effekter var att banksektorn fick skriva sina egna lagar och att man inte brydde sig om att förhindra skattedumpning av konkurrensskäl.

Herr kommissionsledamot! Du är från samma land som jag. Vi vet exempelvis hur många österrikiska författare som plötsligt upptäckte att de var irländare eftersom de nästan inte behövde betala någon skatt där. Vad gjorde de ”starka” EU-anhängarna då? Ingenting! De sade att Irland är en fantastisk förebild.

Allt detta har nu fullständigt misslyckats. Bubblan har visat sig vara just det som många hävdade hela tiden. Än en gång underblåses EU-motståndet av att vi möjliggör en felaktig politik, nu genom att belasta Irland med detta tunga åtstramningspaket. Jag är inte ensam om denna åsikt. Herr kommissionsledamot! Du säger att medlemsstaten själv åtar sig detta. Vi vet dock enligt erfarenhet av Världsbankens och Internationella valutafondens program att länderna i slutändan inte har något val. Vad vi för närvarande bevittnar på Irland är inte så mycket annorlunda.

Om vi tar ett steg tillbaka och medger att det var synd att Irland inte sade nej till Lissabonfördraget i andra omgången kan vi börja resonera på ett helt nytt sätt. Då skulle vi se att EU-skapelsen liknar ett fordon, som till sin främre del består av en Porsche, medan den bakre delen är en cykel. Dessa två ting fungerar inte ihop. De måste vara mycket starkare.

Om vi vill förhindra att EU faller sönder behöver vi något i stil med en konstitution för Europa. Vi behöver tydliga riktmärken som faktiskt gäller alla. Vi behöver ekonomisk styrning. Detta fragmentariska förhållningssätt – framåt, bakåt, sidledes – fungerar inte. I slutändan är det mycket sannolikare att det slutar i katastrof än i vad du, jag eller den breda majoriteten i Europaparlamentet strävar efter, nämligen ett fredligt, fungerande och enat Europa.

  Philippe Boulland (PPE). – (FR) Herr talman! För att undvika missförstånd är det så att Irland har tvingats ingripa för att stödja bankerna på grund av krisen och de spruckna fastighets- och kreditbubblorna. Underskottet i Irlands offentliga finanser, den centrala och lokala förvaltningens och särskilt socialförsäkringsförvaltningens ackumulerade budgetsaldo beräknas till 32 procent av bruttonationalprodukten (BNP) 2010. Den irländska regeringen har svårt att få ordning på finanserna på marknaderna. Om den ändå vill låna från den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen och europeiska finansiella stabiliseringsfonden måste landet uppfylla kraven på social och finanspolitisk förändring, även om dessa områden omfattas av subsidiaritetsprincipen. Enligt oss finns ingen motsättning. Som läkare skulle jag säga att det vid feber inte finns anledning att planlöst skriva ut febernedsättande utan att försöka behandla orsaken. När det gäller tilldelningen av dessa medel bör landet få ordning på sina finanser så att dess stora underskott och tidigare misstag kan rättas till.

Sparplanen bör bidra till att förbättra BNP med tio procent under de kommande fyra åren. På samma sätt som en bank beviljar privatlån på villkor att klienten är solvent, utan att för den skull blanda sig i klientens privatliv och hushållning, kan EU låna pengar till Irland på villkor av konsoliderad kapitaltäckning. Utan att blanda sig i klientens privatliv kan banken exempelvis kräva att klienten förhandlar fram en lönehöjning eller lånar på annat håll. Med respekt för subsidiaritetsprincipen anser EU på samma sätt, på grundval av ett samförståndsavtal som har utarbetats tillsammans med Internationella valutafonden, att betalningsförmågan kräver en sänkning av den lagstadgade minimilönen och en justering av pensionerna, men även finanspolitiska åtgärder. Det är upp till Irland att välja om landet ska genomföra dessa åtgärder eller inte. Det innebär inte att EU kan ingripa hur som helst på områden som omfattas av subsidiaritetsprincipen och exempelvis införa en minimilön för EU. Detta skulle vara farligt. I stället måste euroområdets stabilitet värnas genom ömsesidiga garantier. Självklart är det nödvändigt att hjälpa Irland, liksom andra länder som har svårigheter, vilket även skyddar oss. Men vi får inte göra detta till vilket pris som helst, särskilt inte om en stat inte kan betala av sina lån och därigenom försvagar sina medborgare och medborgarna i hela EU.

  Talmannen. – Om ni talar mycket snabbt kan det hända att tolkarna inte hinner med. Eftersom jag är ansvarig för flerspråkighetsfrågor vill jag påpeka att Europaparlamentets presidium för närvarande undersöker ett nytt system.

Som det är i dag visar tolkarna för talmannen att de inte hinner med, men talmannen har sedan den svåra uppgiften att avbryta er. Systemet vi nu undersöker innebär att var och en får en kontrollampa framför sig som varnar om tolkarna inte hinner med. Talmannen behöver då alltså inte avbryta er utan ni får reda på det direkt.

  Proinsias De Rossa (S&D). – (EN) Herr talman! Samförståndsavtalet för arbetsmarknadsfrågor bygger uppenbarligen på en förenklad ekonomisk teori om att lägre löner ”rensar arbetsmarknaden”, med andra ord åtgärdar arbetslösheten. Det är fullständigt nonsens. Så fungerar det inte i praktiken. Låt mig fästa kommissionens uppmärksamhet på Forfás granskning av arbetskostnadernas konkurrenskraft på Irland från förra året. Slutsatsen blev att företagen i allmänhet föredrar friställningar framför lönesänkningar, eftersom det inte skadar moralen lika mycket. Det är orsaken till att vi har haft fler friställningar än lönesänkningar på Irland.

Jag uppmanar kommissionen att följa EU-rätten och sluta blanda sig i arbetsmarknadsfrågorna på Irland. Vi har som sagt en lång tradition av avtal mellan arbetsmarknadens parter. Det är skälet till att vi inte har haft några gatukravaller på Irland: arbetsmarknadens parter och regeringen har diskuterat tillsammans och kommit överens om anpassningar av arbetsmarknaden och villkoren för att vi ska kunna återhämta oss från den nuvarande krisen.

Denna tradition har garanterat framsteg på Irland, men programmet i allmänhet uppnår inte det som var avsikten, det vill säga att bidra till ekonomisk tillväxt på Irland. Det sker ingen tillväxt. Tvärtom går det utför med ekonomin. Programmet måste omförhandlas rent allmänt. Jag föreslår särskilt att arbetsmarknadsfrågorna avlägsnas. Den irländska regeringen, som mitt parti ingår i, har som sagt redan meddelat att den kommer att upphäva sänkningen av minimilönen enligt programmet.

Du kanske inte gillar detta, men det är vad som kommer att ske. Du kan även vara säker på att ert försök att peta i Registered Employment Agreements Act, som har funnits i 50 år, inte kommer att fungera, eftersom den nuvarande regeringen vill att det sociala partnerskapet ska spela sin traditionella roll så att arbetsmarknaden präglas av lugn och framsteg.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Med krisen som förevändning stärks tendensen i EU att öka trycket på medlemsstaterna, i syfte att sänka lönerna och öka exploateringen av arbetstagarna samt ge företagen allt större profit och vinst. Detta visar hur grymt antisocial kapitalismen är.

Om man inte hade uppfyllt tillväxt- och stabilitetspaktens irrationella krav, med förslag på så kallad ekonomisk styrning och en pakt för konkurrenskraft, som skulle omfatta stopp för indexering av löner och höjd lagstadgad pensionsålder, skulle det ske ännu häftigare angrepp på arbetsrätten och de sociala rättigheterna.

I vissa länder, bland annat Portugal, Grekland eller Irland, har vi redan lönesänkningar och frysta pensioner, till och med för de lägsta pensionerna och för personer under fattigdomsgränsen. Detta är ytterst allvarligt. I Portugal planerades en sänkning av den nationella minimilönen redan i början av året. Man ansåg att 500 euro i månaden var för mycket och beslutade sänka beloppet med 15 euro, trots att mer än 13 procent av de kvinnliga portugisiska arbetstagarna endast får detta belopp, jämfört med sex procent av männen. Detta är ett tydligt exempel på institutionaliserad diskriminering och effekten av de så kallade åtstramningsåtgärder som kommissionen, rådet och våra länders regeringar tillsammans genomför, vilket leder till ökade klyftor i samhället, diskriminering, nedvärdering av arbete och ökad fattigdom, samtidigt som spekulationen på finansmarknaderna och skatteparadisen gynnas. Vi uttrycker därför vår solidaritet med de unga arbetare och lärare som tänker protestera under kommande helger, bland annat lördagen den 12 mars, och vid den stora nationella demonstrationen som organiseras av landsorganisationen CGTP i Lissabon den 19 mars. Detta är en fortsättning på kampen mot denna antisociala politik.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Kan du i anslutning till detta berätta för oss här i parlamentet hur attityden till EU har förändrats i Portugal? Har andelen som är för ett medlemskap i EU minskat? Hur har den allmänna inställningen till EU förändrats? Portugal uppvisar många paralleller med Irland – på 1970-talet ett stort lyckorus inför utsikterna till EU-inträde och de motsvarande ekonomiska fördelarna. Har ni liknande fastighetsbubblor i Portugal som på Irland?

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Intressant fråga. Det står klart att EU:s politik även leder till stort uppror i Portugal. Nästa helg kommer därför ungdomar och lärare att gå ut på gatorna för att demonstrera mot denna politik. Den 19 mars kommer landsorganisationen CGTP att anordna en stor demonstration i Lissabon mot denna antisociala politik. Självklart speglas stämningen i det portugisiska folkets beteende eftersom landet redan har gått in i en lågkonjunktur och levnadsförhållandena försämras för arbetstagarna och folket, klyftorna växer och fattigdomen ökar. EU, kommissionen och rådet ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Marita Ulvskog (S&D). - Herr talman! Kommissionen har genom att ställa krav på sänkta löner undergrävt arbetsmarknadsparternas förhandlingsrätt och både direkt och indirekt påverkat lönebildningen, som uttryckligen är undantagen kommissionens kompetens. Detta är icke mindre än ett frontalangrepp mot arbetsmarknadsparternas inflytande och går tvärtemot rättighetsstadgan, varav rätten att ingå kollektivavtal är en del.

Detta är inte heller en isolerad händelse begränsad till Irland, utan upprepas gång på gång. Genom att tala om unit labour cost istället för löner försöker kommissionen kringgå de gränser som fördraget har satt upp. EU-kommissionen har helt enkelt ritat om kartan, ritat en ny karta och ett nytt regelverk, där medlemsländerna och arbetsmarknadsparterna nu fråntas sina uppgifter och ställs under diktat i strid med alla regler. Det är detta striden handlar om och den har bara börjat.

Genom detta agerande rör sig EU också allt längre bort från folklig förankring och legitimitet, som annars brukar vara nyckelord när vi diskuterar EU:s framtid. Vi hör hur det finns fula fiskar – också i detta parlament – som redan nu börjar fiska i dessa grumliga vatten. Det kan väl ändå inte vara meningen.

  Cornelis de Jong (GUE/NGL). – (NL) Herr talman! Mycket få människor i Nederländerna är medvetna om att vi diskuterar deras löner och pensioner här i Bryssel. För närvarande ser vid vad som sker på Irland, men samtidigt hör jag alla möjliga förslag till Europeiska rådet om att exempelvis indexeringen av löner ska slopas och lönerna ska kopplas till produktiviteten.

Tyvärr råder hela tiden en fullständig tystnad när det gäller avtal om europeiska standarder för minimilön. Inte heller har jag hört några förslag om att garantera arbetstagarna ett välbetalt arbete eller heltidsarbete, i stället för ackordsarbeten eller vikariekontrakt. Jag är oroad över de nuvarande diskussionernas konsekvenser för vanligt folk, men jag är även oroad över EU:s framtoning. Det ser verkligen ut som om vi endast tar hänsyn till finansinstitutens, spekulanternas och storföretagens intressen. Herr kommissionsledamot! Tänker kommissionen vidta åtgärder för att förändra EU:s framtoning? Tänker den se till att EU betraktas som en institution som även företräder vanliga människors intressen?

  Sylvana Rapti (S&D). – (EL) Herr talman! Herr kommissionsledamot, du har ordinerat två saker: att vi ska slopa kollektivavtalen och att vi ytterligare ska sänka minimilönen.

Detta recept ges konsekvent till alla patienter. En av patienterna är Grekland. Du besökte nyligen Grekland under ett evenemang som arrangerades av socialistpartiet. Du såg och kände av den rådande situationen. Min fråga är följande: Kände du att receptet för Grekland fungerar? Jag var där och tillhör det socialistparti som för närvarande sitter vid makten i landet och gör vad det kan för att landet ska kunna ta sig ur denna mycket svåra situation, som har orsakats av högerregeringar. Partiet har tvingats göra eftergifter i fråga om kollektivavtalen, men ännu har vi inte sett några resultat. Du hävdar att du gör allt detta för EU-medborgarna, för konsumenterna, men om konsumenterna får låga löner kommer de inte att ha några pengar att spendera och kommer därför inte att kunna bidra till tillväxten. Du vet lika väl som jag att det är en ond cirkel, för du insisterar på att ge oss ett recept som inte gör annat än tillintetgör arbetstagarnas värdighet, ett recept som leder till brist på anständiga och livskraftiga jobb. Ta hänsyn även till de sociala indikatorerna, inte bara de ekonomiska indikatorerna.

  Jutta Steinruck (S&D). – (DE) Herr talman! Herr kommissionsledamot, ibland får jag känslan att du borde pröva dessa lösningar på kommissionen så att du kan se vilka verkningar det faktiskt får på Europa. Efter ditt anförande har jag en känsla av att kommissionen verkligen sitter i ett elfenbenstorn. Europas folk – arbetstagarna, låginkomsttagarna och pensionärerna – får betala, och du tolkar lagstiftning och befogenheter som du vill.

Den 19 oktober förra året fick jag svar på en fråga som jag hade ställt till kommissionen, där det uttryckligen bekräftades att minimilönerna och lönerna i allmänhet är medlemsstaternas ansvar. I svaret fastställs detta mycket eftertryckligt. Läs svaret. Du kan inte ge mig ett sådant svar när det är bra för arbetsgivarna och sedan helt enkelt byta kurs när du tror att något är bra för den andra sidan. Det kommer verkligen att uppröra Europas folk. Min kollega har just talat om detta. Du naggar medbestämmandet i kanten. Du försvagar fackföreningarna. Detta är inte rätt väg ur krisen, vilket du är fullkomligt medveten om. De som har orsakat krisen måste också betala för den.

(Applåder)

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D). – (LT) Herr talman! På grund av den ekonomiska krisen har länderna svårt att uppfylla sina finansiella åtaganden. Utan tvivel har de olika möjligheter att klara krisen. Man måste hitta sätt att balansera budgeten och minska budgetunderskottet. Men måste detta verkligen göras på bekostnad av dem som har det sämst ställt? Är det moraliskt riktigt att kommissionen utövar påtryckningar på regeringarna för att de ska sänka minimilönen, pensionerna eller andra sociala förmåner? Herr kommissionsledamot, du talade om samförståndsavtalet med Irland. Jag vill dock påminna dig om att du undertecknade ett liknande avtal med Lettland, där du tvingade den lettiska regeringen att sänka de redan låga pensionerna. Pensionerna i Lettland sänktes, men den lettiska författningsdomstolen avgjorde att landets grundlag inte tillåter detta, varefter pensionsnivån återställdes. När man fattar sådana beslut och undertecknar sådana avtal är det därmed nödvändigt att grundligt utvärdera både de rättsliga och de sociala konsekvenserna.

  Evelyn Regner (S&D). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! De aktuella förslagen är som att tvinga dem som redan har det svårt att springa fortare med stora ryggsäckar. Hur ska det gå? Förslagen om decentraliserade löneförhandlingar är orättvisa, fantasilösa och utgör en avledningsmanöver. Det är nämligen för svårt att beskatta tillgångar och finansiella spekulationer, och stats- och regeringscheferna kan inte åstadkomma någon verkligt makroekonomisk samordning. I detta avseende har vi i Europaparlamentet denna vecka redan uppställt ett helt annat riktmärke, genom omröstningen om en skatt på finansiella transaktioner.

Jag vill påminna om den sociala marknadsekonomins principer enligt Lissabonfördraget. Jag har en annan föreställning om den sociala marknadsekonomin – den skulle inte innebära några decentraliserade löneförhandlingar, tvärtom. Decentraliserade löneförhandlingar står i strid med en solidarisk lönepolitik. Snarare än att leda till att klyftan mellan fattiga och rika minskas, leder de till att den vidgas. Med andra ord bör vi agera tvärtom.

Jag vill därför uttryckligen upprepa vad Jutta Steinruck sade, eftersom det inte kan upprepas tillräckligt: vi måste satsa mer på att ta itu med krisens orsaker, se till att de som orsakade krisen betalar en större andel och inrikta oss på dem för att lösa problemen, även genom lagstiftningsåtgärder.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Herr talman! När det gäller att anpassa enhetskostnaderna efter arbetet och produktiviteten anser jag att vi bör inrikta oss mer på ramvillkoren och mindre på indikatorerna. Det är inte självklart att vi kan åstadkomma denna justering. Produktiviteten beror i första hand på faktorer som ackumulerat aktiekapital, som i hög grad varierar. En tydlig skillnad finns exempelvis mellan Rumänien och Tyskland. Detta är en följd av den ekonomiska politikens kvalitet över tid. Sådana skillnader kan inte raderas över en natt. Mitt land har satsat på en reform av pensionerna och det sociala stödet. Jag föreslår därför att vissa bestämmelser av denna typ tas med i pakten för konkurrenskraft. Jag inser behovet av en korrelation mellan pensionsåldern och den demografiska utvecklingen. Man måste beakta hur en enhetlig, realistisk pensionspolitik påverkar de offentliga finanserna.

  George Sabin Cutaş (S&D). – (RO) Herr talman! Jag är fullt på det klara med subsidiaritetsprincipen, men pensionerna är inte längre en fråga för medlemsstaterna, eftersom de i dag debatteras på EU-nivå. Vi diskuterar pensionssystem som är ohållbara till följd av gemensamma utmaningar som finanskrisen, en åldrande befolkning och minskade födelsetal. Principen om solidaritet mellan generationerna löper risk att bli förlegad. Medborgarna tvingas betala för privata pensioner. Men vad händer med dem som inte har tillräckligt med tid för att bygga upp ett privat pensionskapital? Europas invånare är beroende av allmänna pensioner. I Rumänien är den nationella bruttominimilönen ungefär 160 euro. Därför är det rena illusionen att investera i privata pensioner eller privat sparande. Kommissionen måste bli mer engagerad och föreslå både en minimilön och minimipension för EU. Första steget skulle kunna vara en jämförande analys av pensionssystemen.

  Marisa Matias (GUE/NGL). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi debatterar löner och förslag om pensionsålder. Dessa förslag är minst sagt orättvisa. De är orättvisa eftersom de är inriktade på lösningar som upprepade gånger har misslyckats. Händelseutvecklingen på Irland, i Grekland, Portugal, Spanien, Italien och andra länder – listan är ändlös – skiljer sig åt, men det finns vissa gemensamma nämnare. En av dessa gemensamma nämnare är att arbetets värde på ett exempellöst sätt överförs till finanskapitalet. Detta kan inte godtas. Något annat vi har gemensamt är att det är arbetstagarna och pensionärerna som får betala för krisen. Samtidigt får en hel generation av arbetstagare nöja sig med osäkra jobb utan garantier i de samhällen de lever i. Så jag vill avsluta med att säga att vi inte kan fortsätta döma folk till fattigdom. Jag hoppas verkligen ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Liisa Jaakonsaari (S&D). – (FI) Herr talman! En tilltagande europeisk trend för närvarande är högerpopulismen, vars huvudingrediens är EU-motstånd. Varifrån kommer dessa EU-kritiska känslor? De bottnar i att det sociala Europa håller på att överskuggas av marknadens Europa. Samtliga kommissionens förslag är angrepp på antingen lönesättningen eller pensionssystemen. Man tror att en flexibel lönesättning kan vara till någon hjälp. Fel! Tvärtom leder den till deflation.

Det är mycket viktigt att all lagstiftning lyder under en ständig social klausul, så att det sociala Europa än en gång kommer i förgrunden. Det är viktigt att inse att pensionsåldern kan höjas om arbetslivsvillkoren förbättras, men att den inte kan höjas endast genom lagstiftning uppifrån.

  Alfreds Rubiks (GUE/NGL) . – (LV) Herr talman! Tyvärr är Irland eller Grekland inte de enda länderna. Lettland var kanske först med att gå igenom all denna pina, som bankerna hade orsakat. Minimilönen har sänkts i Lettland och ligger under existensminimum. Pensionerna har sänkts tillsammans med den skattefria tröskeln. Folk protesterar. Under denna tid har Lettland förlorat en femtedel av sin befolkning. En femtedel har utvandrat och arbetar utomlands. Internationella valutafonden, som skulle rädda Lettland, uppställde drakoniska villkor. Den lät pengar slussas till bankerna för att rädda dem, lämnade en liten summa för nästa möjliga bankkris, men lät inte ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Frédéric Daerden (S&D). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill uttrycka mitt stöd för Proinsias De Rossa. Internationella valutafondens rekommendationer till Irland speglar tyvärr en tendens bland de politiskt ansvariga på högsta nivå, som vill att de europeiska arbetstagarna ska betala för en kris som de inte har orsakat.

Ett annat exempel är kommissionens årliga tillväxtanalys, där det rekommenderas att den lagstadgade pensionsåldern ska höjas i relation till den förväntade livslängden. Parlamentet uttryckte nyligen sitt ogillande över detta i betänkandet om grönboken om pensioner. Ytterligare ett exempel är den föreslagna pakten för konkurrenskraft, där det krävs att indexregleringen av lönerna enligt inflationen ska slopas, vilket även gäller mitt land Belgien.

Jag välkomnar därför att fackföreningarna skrider till handling, i går i Ungern till exempel, eller i Bryssel den 29 september. Det är dags att kommissionsledamöterna lyssnar på de europeiska arbetstagarna om de inte vill vidga klyftan mellan sig och medborgarna, som kommer att tro allt mindre på EU-projektet.

  Johannes Hahn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Till att börja med vill jag tacka för alla synpunkter. Jag kan lova att vi allvarligt överväger alla synpunkter. Låt mig först säga några ord om vikten och betydelsen av dialog mellan arbetsmarknadens parter.

Vi inser fullkomligt vikten av en dialog mellan arbetsmarknadens parter och av konstruktiva arbetsmarknadsrelationer. Vi har löpande konsulterat arbetsmarknadens parter, både på EU-nivå och i enskilda länder. Kommissionsledamot Olli Rehn träffade exempelvis Irlands fackföreningsledare personligen i början av november. Det gjorde även tjänstemän från kommissionen, ECB och Internationella valutafonden vid förhandlingarna om programmet i slutet av november. De kommer att fortsätta träffas vid nästa uppdrag i april och vid senare tillfällen. Tvärtemot vad som hävdas tvingade förresten inte kommissionen Irland att sänka minimilönen eller de sociala utgifterna. Dessa åtgärder lades fram redan av den tidigare irländska regeringen i dess nationella återhämtningsplan, tillsammans med andra finanspolitiska och strukturella åtgärder inriktade på ekonomisk stabilitet, tillväxt och nya arbetstillfällen.

Den rättsliga grunden för villkoren för den ekonomiska politiken är artikel 3.5 i rådets förordning (EU) nr 407/2010 om inrättandet av en europeisk finansiell stabiliseringsmekanism och artikel 2.2 i rådets genomförandebeslut 2011/77/EU om beviljande av ekonomiskt bistånd från unionen till Irland. Jag upprepar att båda grundas på artikel 122.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Bara för att samförståndsavtalets särskilda villkor för den ekonomiska politiken rör olika socialpolitiska frågor innebär det inte att rättsaktens rättsliga grund kan ifrågasättas. Jag ser ingen motsättning till artikel 152 eller 153.5. Artikel 152 är en allmän bestämmelse som inte utesluter särskilda åtgärder med sociala konsekvenser. Bestämmelsen leder heller inte till några subjektiva rättigheter för arbetsmarknadens parter. Artikel 153.5 begränsar innehållet i de åtgärder som kan antas enligt artikel 153, det vill säga socialpolitiken. Eftersom samförståndsavtalet inte har antagits på grundval av artikel 153 gäller inte denna begränsning.

Bestämmelserna i avdelning X om socialpolitik kan inte ignoreras. De måste beaktas, men det innebär inte att man som en följd av artikel 153.5 inte får anta åtgärder som påverkar lönerna på grundval av artikel 122. De åtgärder som antas för Irland på grundval av artikel 122 reglerar inte dessa frågor. De uppställer villkor för beviljandet av unionens bistånd. Detta tillåts uttryckligen i artikel 122.2. Därför föreligger inga rättsliga problem när det gäller principen om tilldelade befogenheter.

Mer allmänt berör inte villkoren EU:s befogenheter när det gäller socialpolitik eller lönesättning. Villkoren i programmet omfattar ett stort antal politikområden. De flesta ligger inom medlemsstaternas behörighet. Programmets villkor är åtaganden som medlemsstaten har kommit överens om med EU och Internationella valutafonden (IMF). Åtagandena rör åtgärder som medlemsstaten ska vidta i utbyte mot finansiering från EU eller IMF.

Slutligen medger kommissionen fullt ut att alla program för ekonomiskt bistånd får sociala konsekvenser. Huvudmålet med de konkreta villkor som åtföljer ett sådant program är dock att undvika mycket svårare sociala konsekvenser genom att återge landet varaktig tillväxt och nya arbetstillfällen.

  Proinsias De Rossa (S&D). – (EN) Herr talman! Kan inte du säga till när en kommissionsledamot står här i parlamentet och å ena sidan säger att Irland inte tvingas sänka minimilönen eller dra ned på den sociala tryggheten, och å andra sidan säger att avtalet är beroende av vissa villkor, och att dessa är villkoren för biståndet. Är inte det en fundamental motsägelse och ett missledande ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Ursäkta mig, Proinsias De Rossa, du vet att jag hyser stor respekt och tillgivenhet för dig, men vi kan inte dra igång debatten igen. Både din och kommissionsledamotens åsikt bör respekteras i frågan. Var och en av oss tar ställning till eventuella motsättningar.

Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Enligt Eurostat varierade den månatliga minimiinkomsten i januari 2011 mellan 123 euro i Bulgarien, 157 euro i Rumänien och 1 758 euro i Luxemburg. I 20 av de 27 medlemsstaterna stadgas minimiinkomsten i lag eller genom nationellt kollektivavtal. I elva medlemsstater är minimiinkomsten mellan 100 och 400 euro per månad, i fem medlemsstater är den mellan 550 och 950 euro per månad och i sex medlemsstater är den över 1 100 euro per månad.

Den inre marknadens utveckling och konsolidering ger företagen tillgång till EU:s mer än 500 miljoner konsumenter. Skillnaderna i minimiinkomst mellan medlemsstaterna är dock ett hinder som gör att europeiska företag inte når europeiska konsumenter och konsumenter inte får tillgång till produkter och tjänster av hög kvalitet. Dialogen mellan arbetsmarknadens parter är särskilt viktig för att uppnå social rättvisa och en anständig levnadsstandard för alla EU-medborgare.

Vi uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att garantera lika lön för lika arbete på den inre arbetsmarknaden, avlägsna hindren för arbetstagarnas fria rörlighet och undersöka möjligheten av en minimilön enligt lag eller kollektivavtal, vilket skulle garantera EU:s medborgare en anständig levnadsstandard.

4. Förebyggande av naturkatastrofer och katastrofer som vållas av människan (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om en fråga för muntligt besvarande till kommissionen från João Ferreira, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om förebyggande av naturkatastrofer och katastrofer som vållas av människan (O-000044/2011 – B7-0201/2011).

  João Ferreira, frågeställare. – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Två år har gått sedan kommissionen i februari 2009 lade fram ett meddelande om en gemenskapsstrategi för förebyggande av naturkatastrofer och katastrofer som vållas av människan. Frågans betydelse klargjordes. Sedan dess har olika katastrofer drabbat Europa, med starkt negativa konsekvenser för allmänheten, landet, ekonomin och miljön.

Rent allmänt hade kommissionens meddelande rätt inriktning, men parlamentet påpekade att det var otillräckligt. Dessutom dröjer kommissionen med att genomföra åtagandena i meddelandet.

Ett exempel är åtagandet att utarbeta en förteckning över de förebyggande åtgärder som ska finansieras av EU och genomföras av medlemsstaterna. Var är denna förteckning nu, två år senare? Tänker kommissionen invänta nästa fleråriga budgetram innan förteckningen läggs fram? Om ytterligare två år?

I september förra året antog parlamentet ett betänkande i just denna fråga. Betänkandet innehåller en rad viktiga rekommendationer. Betänkandet föregicks av en mycket större debatt, inte endast här i parlamentet, utan även med en hel rad nationella, regionala och lokala myndigheter som har ansvar för olika delar av katastrofhanteringen.

I betänkandet samlades även en hel del erfarenhet om katastroferna upp från människor som drabbats av katastrofer under det föregående året. Låt mig nämna några konkreta punkter av de många punkterna i betänkandet. En rad åtgärder uppställdes som mål för särskilt stöd till medlemsstaterna för att rätta till situationer som kan föranleda risker, det vill säga vårda skogen, skydda kustlinjen, återställa och skydda flodområden, skydda och omvandla bebodda områden som är särskilt sårbara för en viss typ av katastrofer och upprätthålla jordbruksverksamheten i avfolkningsområden som löper risk att drabbas av naturkatastrofer.

På vilket sätt har kommissionen tagit med eller tänker ta med dessa områden i den planerade förteckningen över åtgärder? I betänkandet förespråkas även inrättandet av ett offentligt försäkringssystem för det europeiska jordbruket och ett system för minimiersättningar vid katastrofer för jordbrukare.

Detta är något helt annat än den nuvarande möjligheten att medlemsstaterna subventionerar försäkringen internt genom ”hälsokontrollen” av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det som föreslås är en försäkring som finansieras med EU-medel och är lika för alla när det gäller skydd mot katastrofer, för alla jordbrukare, oavsett om de är från medlemsstater som mest behöver det eller om de är från rika länder.

Som vi vet är katastrofer djupt orättvisa. De drabbar nästan alltid dem som är minst förmögna att skydda sig, vare sig det är människor eller länder. Om det finns ett område som kräver ett konkret uttryck för EU:s solidaritet och principen om sammanhållning så är det skyddet av allmänheten, ekonomin och miljön vid katastrofer.

Jag undrar därför vad kommissionen tänker göra för att minska dagens obalans mellan regionerna och medlemsstaterna på detta område, med andra ord för att bidra till de förebyggande åtgärderna i de regioner och medlemsstater som är utsatta för större risker och har lägre ekonomisk kapacitet. Något annat som tas upp i betänkandet är att medlemsstaternas system för tidig varning ska förbättras och att förbindelser ska upprättas mellan de olika systemen för tidig varning. Vilka åtgärder har vidtagits på detta område? Vilka åtgärder planeras? Slutligen påminner jag om att det utöver förebyggande åtgärder och med tanke på erfarenheterna från de senaste katastroferna börjar bli nödvändigt att se över förordningen om solidaritetsfonden för att den ska kunna utnyttjas mer flexibelt och snabbare.

Vad har kommissionen redan gjort eller vad planerar den att göra i fråga om en sådan översyn? Jag påminner om att Madeira för ett år sedan drabbades av en stor katastrof som krävde dödsoffer och orsakade stora materiella skador på strategisk infrastruktur och grundläggande utrustning. Ett år senare har Madeira fortfarande inte fått en enda cent i bistånd från EU. Vad tänker kommissionen göra för att förändra detta med tanke på att det i förordningen om solidaritetsfonden för närvarande fastställs att den ska bidra till att snabbt återställa normala förhållanden för människorna och att den ska agera snabbt och effektivt så att den kan bidra till att räddningstjänsterna mobiliseras utan dröjsmål? Var är denna snabbhet när Madeira ett år senare fortfarande inte har fått en enda cent i bistånd från EU?

Avslutningsvis uppmanar jag återigen kommissionen att ta den allmänna enigheten vid omröstningen och debatten om betänkandet som en tydlig vink om att rekommendationerna i betänkandet måste förverkligas. Många av rekommendationerna ingick redan i tidigare parlamentsresolutioner, men tyvärr har ingenting gjorts. Kommissionen bär huvudansvaret för detta dröjsmål.

  Johannes Hahn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag tackar parlamentet för denna möjlighet att diskutera förebyggandet av katastrofer. Särskilt tackar jag João Ferreira för hans fortsatta intresse i ämnet.

Förra årets katastrofer var en nyttig påminnelse om att EU och dess medlemsstater måste satsa mer på att förebygga katastrofer. Vi måste vara ambitiösa. Alla vet att det lönar sig med investeringar i förebyggande åtgärder. Samtidigt är det svårt att åstadkomma kostnadseffektiva och ökade investeringar i förebyggandet av katastrofer.

Vi utvärderar för närvarande effektiviteten hos EU:s befintliga finansieringsinstrument. Vi utarbetar även en förteckning över förebyggande åtgärder som medlemsstaterna kan få EU-stöd för.

Målet är att öka EU-finansieringens effekt och påskynda stödet från regionalfonderna. Vi överväger även innovativa finansieringsinstrument, exempelvis sammanslagning av resurser för att dela riskerna. Effektiva investeringar i förebyggande av katastrofer bidrar till att rädda liv, begränsa skadorna och i slutändan spara pengar.

Det planeras även åtgärder för att öka kunskapen om katastroferna. Tillsammans med Europeiska miljöbyrån har vi utarbetat en rapport om hur ofta katastrofer inträffar i Europa och vilka verkningar de har på människor, ekonomier och ekosystem. Vi behöver även tydliga och öppna utvärderingar av de risker vi står inför.

Den 21 december förra året lade vi fram en vägledning om nationella riskbedömningar och kartläggning för att uppmuntra medlemsstaterna att bygga upp en övergripande kultur av riskhantering. Regelrätta riskhanteringsstrategier kräver alla parters medverkan. Att katastrofer inträffar allt oftare och med större intensitet i Europa bör även få medlemsstaterna att investera i förebyggande åtgärder och kapacitetsuppbyggnad.

Utöver de förebyggande åtgärderna är det lika viktigt att medlemsstaterna och EU som helhet kan reagera på bästa sätt. I oktober förra året angav vi huvuddragen i ett förslag om EU:s insatskapacitet vid katastrofer. Vårt mål är att öka effektiviteten, sammanhållningen och synligheten i EU:s katastrofinsatser.

  Richard Seeber, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Solidaritet är rätta ordet att inleda med. När naturkatastrofer eller katastrofer som vållas av människan inträffar måste vi hålla ihop i EU. Det är centralt för den europeiska integrationen.

Det andra nyckelordet är snabbhet. Det är viktigt att snabbt ge bistånd, eftersom det snabba biståndet är den effektivaste formen av bistånd.

Det är dock främst medlemsstaterna som har ansvar för att skydda befolkningen vid katastrofer. Vi måste undersöka hur vi kan utnyttja de europeiska resurserna och medlen på ett mer ändamålsenligt och effektivt sätt. Många medlemsstater vill dock ha europeiska resurser för att dölja att de själva har vidtagit otillräckliga åtgärder.

Vad kan vi göra på EU-nivå? Vi har två större utgiftsposter: Europeiska regionala utvecklingsfonden, som kommissionsledamot Johannes Hahn är ansvarig för, och jordbruksfonden, där vi på ett bättre sätt skulle kunna utnyttja befintliga medel. Förebyggande arbete är centralt. Många katastrofer, särskilt översvämningar, skulle kunna förhindras genom rätt fysisk planering. Vi har redan ett översvämningsdirektiv, som klargjorde att vi faktiskt kan åstadkomma en hel del med befintliga resurser om vi vidtar rätt åtgärder, bland annat kartläggning, riskbedömning och planer för förebyggande åtgärder.

Utöver de utarbetade förebyggande åtgärderna vore det bra om kommissionen särskilt tittar på torka och vattenbrist. På dessa områden saknar vi fortfarande ett instrument i stil med översvämningsdirektivet. Här kan mycket åstadkommas.

När det gäller förteckningen över förebyggande åtgärder måste jag säga att integrering säkerligen är avgörande, med andra ord att vi försöker ta hänsyn till dessa aspekter även på andra politikområden. Under kommissionens överinseende måste medlemsstaterna även utarbeta riskkartor för alla områden.

  Edite Estrela, för S&D-gruppen. – (PT) Herr talman! Detta är en återkommande debatt i parlamentet. Naturkatastrofer eller katastrofer som vållas av människan inträffar allt oftare och blir allt mer förödande.

Även om ansvaret för att förebygga katastrofer i första hand åligger medlemsstaterna kan EU bidra väsentligt. Det finns vissa gemenskapsinstrument för att stödja verksamheten som syftar till att förebygga katastrofer.

Men det är viktigt att instrumenten utvärderas, så att vi bättre kan identifiera klyftorna. Stödsystemen måste dessutom förbättras. Det har redan nämnts här, men jag vill upprepa att i Madeiras fall har ännu inget löfte om stöd lämnats och offren för katastrofen kan naturligtvis inte vänta i evighet.

Kommissionen uppmanades också flera gånger att utarbeta gemenskapsriktlinjer för att kartlägga riskerna. Jag vill även understryka vikten av att genomföra en fullständig inventering av informationskällorna, eftersom lämpliga åtgärder endast kan vidtas om det finns exakta uppgifter.

Några förslag som läggs fram i João Ferreiras betänkande togs upp i mitt betänkande som parlamentet antog 2006, och kommissionen har ännu inte svarat på flera av förslagen. Jag vill därför fråga dig Johannes Hahn, om du kan redogöra för det arbete som hittills har lagts ner när det gäller inrättandet av det europeiska observationsorganet för torka och också när det gäller direktivet om skogsbränder.

  Catherine Bearder, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Somrarna blir varmare och stormarna kraftigare. Nederbörden kommer mindre regelbundet och vi drabbas oftare av torka som orsakar livshotande bränder över hela vår kontinent. Det finns knappast något land som har undkommit en naturkatastrof under de senaste fem åren och då är inte katastrofer som vållas av människan inräknade, som exempelvis Tjernobyl och på senare tid giftdammen i Ungern.

Medborgarna litar på att deras valda representanter ser till att ett effektivt och pålitligt skydd planeras och genomförs. Vi har fått många löften och rapporter från kommissionen, men få konkreta åtgärder har vidtagits. Man har lovat att inrätta ett nätverk med kompetenta nationella myndigheter i medlemsstaterna. År 2009 utlovades en kartläggning av den utrustning som ska finnas tillgänglig och i beredskap för att användas när en katastrof inträffar. Nationella myndigheter bör nu uppmanas att ha den viktigaste utrustningen i beredskap så att den är tillgänglig när snabba europeiska räddningsinsatser behövs.

I Bracknell i min egen region ligger det välkända centrumet för medellånga väderprognoser. Informationen som lämnas används av sjömän, piloter och räddningsledare i hela världen och hämtas i realtid från olika källor i världen, men vi behöver mer än den typen av resurser. Vi måste veta var det finns utbildad räddningspersonal. Vi måste veta var det finns akuta livsmedelsförråd, tält och filtar.

Vi måste veta var det finns resurser som kommer att rädda livet på EU-medborgare när de behöver dem. Kommissionen måste lägga fram planerna nu. Morgondagens katastrof kan vänta runt hörnet.

  Marisa Matias, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Jag vill först säga att jag till fullo stöder det som mina kolleger har sagt. Det är oerhört viktigt och blir allt viktigare att förebygga naturkatastrofer och katastrofer som vållas av människan, och kommissionen lägger systematiskt fram ett antal mål för förfaranden och tidsaspekter för oss.

Men det finns ett mycket komplicerat problem, som jag redan har nämnt. Solidaritetsfonden är vanligtvis det instrument som finns i beredskap i sådana situationer, men det gör den efter en lång, lång period på mellan nio månader och ett år, och efter en katastrof. Som det redan har nämnts, och jag kommer att fortsätta upprepa det precis som vi kommer att fortsätta upprepa det så länge det behövs, när det gäller Madeira inträffade en stor katastrof för ett år sedan och landet har fortfarande inte fått någon hjälp.

Jag vill därför ställa frågan igen: är det inte dags för kommissionen att se över förfarandet för sin egen fond och fondmodell? Hur kan vi förvalta en fond som ska användas i allt mer drastiska och exceptionella situationer? Vi vet inte var det kommer att hända, men vi vet att det kommer att hända, och klimatförändringarna bevisar det. Undantag kan därför aldrig tillämpas i en situation som inträffar regelbundet.

  Jaroslav Paška, för EFD-gruppen. – (SK) Herr talman! Man kan göra stora förbättringar i de aktuella systemen för att förebygga naturkatastrofer och katastrofer som vållas av människan.

När det gäller förebyggande åtgärder som vidtas mot naturkatastrofer måste vi i synnerhet försöka förbättra systemen för övervakning av naturfenomen – förändringar i väder eller tektoniska lager – och sedan förbättra de matematiska modellerna för att bedöma och förutse förändringar, deras konsekvenser och de varningssystemen som hör till eller efterföljande evakuering. När det gäller katastrofer som vållas av människan kan vi arbeta mycket mer effektivt.

Vi är medvetna om de risker som människans olika verksamheter medför, särskilt kommersiella verksamheter som hotar miljön. Vi vet också hur vi genom goda lagstiftningsåtgärder kan minska och förebygga den risk för en möjlig katastrof som en riskbenägen verksamhet ger upphov till. Men ett förebyggande regelverk måste, precis som systemen för övervakning, inspektion, sanktioner och bekämpande, vara omfattande och det måste genomföras med stor noggrannhet och full kraft.

I syfte att skydda våra medborgares hälsa och liv måste vi därför arbeta systematiskt för att förbättra systemen som skyddar mot katastrofer.

  Ville Itälä (PPE). – (FI) Herr talman! Vi kan stödja det som har nämnts här. Antalet katastrofer ökar ständigt. EU skulle kunna göra mycket i det avseendet: utbyte av information, stöd och solidaritet. Här vinner man naturligtvis mervärde, något som förväntas av unionen när det gäller dessa frågor.

Själv vill jag ta tillfället i akt för att ställa en fråga till Johannes Hahn. För tre eller fyra år sedan inträffade en mycket stor skogsbrand i Ryssland, som medförde omfattande rökskador i mitt eget land Finland. Många människor fick allvarliga hälsoproblem av röken. Europaparlamentet antog då ett beslut om att uppmana kommissionen att förhandla om ett avtal med Ryssland om hur EU kunde bistå i sådana situationer och tillhandahålla den nödvändiga hjälp som Ryssland då behövde men inte ville ta emot. Jag skulle vilja veta om kommissionen har gjort några framsteg i frågan och vidtagit åtgärder.

Katastrofer begränsas inte enbart till EU. De inträffar också utanför våra gränser och de påverkar ofta EU-medlemsstaterna. Jag skulle vilja veta vilka framsteg som har gjorts med Ryssland när det gäller detta.

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Under de senaste femton åren har antalet naturkatastrofer och katastrofer som vållas av människan ökat väsentligt och vi ser allt allvarligare fenomen inträffa allt oftare i nästan alla EU-länder. Det påverkar ekonomin, infrastrukturen och ekosystemen allvarligt.

Det brådskar med en EU-strategi för att utveckla förebyggande riktlinjer samt identifiera och anpassa relevanta finansiella instrument. EU:s solidaritetsfond och nationella fonder har inga möjligheter längre att handskas med ofta förekommande katastrofer.

Jag vill fråga Johannes Hahn, som är närvarande, när det blir möjligt att tillhandahålla uppgifter om och en karta över riskområden, enligt meddelandet av den 23 februari 2009. Slutligen beklagar jag att rådet under en tid har blockerat direktivet om markskydd för förbättrad markskötsel.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D). – (RO) Herr talman! Efter miljökatastrofen i Ungern i oktober förra året uppmärksammade jag kommissionen mer än en gång på frågan om förebyggande av katastrofer i gruvindustrin. När det gäller gruvsektorn kan olyckor ofta medföra gränsöverskridande konsekvenser. Det är ytterligare ett skäl till att EU är skyldigt att se till att varje möjlig åtgärd vidtas för att minska risken för olyckor samt för att främja snabb och effektiv hjälp när olyckor trots allt inträffar.

Som svar på mina frågor fick jag bekräftelse från kommissionen att det avfall som släpptes ut i miljön i samband med olyckan i Ungern, inklusive avfallet i Donau, verkligen var giftigt, trots att myndigheterna först förnekade det. Det är ett mycket tydligt exempel på bestämmelser som inte tillämpas, och det är något som måste ändras så fort som möjligt.

Det är kommissionens skyldighet att vidta brådskande åtgärder i kölvattnet av den resolution som parlamentet antog förra året om förbud mot användning av cyanidbaserad gruvdriftsteknik eftersom det medför avsevärda risker med gränsöverskridande konsekvenser för ekosystemen.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE). – (RO) Herr talman! Betänkandet om gemenskapens strategi för att förebygga naturkatastrofer och katastrofer som vållas av människan, som antogs i september 2010, innehåller några viktiga hänvisningar som riktas direkt till jordbruket. I betänkandet anges särskilt att jordbruksproduktionen är sårbar vid klimatfenomen som torka, frost, hagel, skogsbränder, översvämningar, jordskred och annat. I betänkandet anges även ett antal viktiga förslag som syftar till att mildra effekterna av dessa problem. Föredraganden har redan nämnt idén med att tillhandahålla vissa jordbruksförsäkringar.

Jag vill betona vikten av att möta utmaningarna på ett effektivt sätt, särskilt i samband med en framtida gemensam jordbrukspolitik som syftar till att spela en roll i livsmedelsproduktionen och också en större roll inom miljöskyddet.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) Herr talman! I oktober förra året fick Ungern stöd från experter och materiella resurser för att hantera skadorna efter katastrofen med rödslam, men ingen verklig hjälp tillhandahölls. Det var oerhört svårt att förklara för människor varför humanitärt bistånd kan erbjudas medborgare i länder utanför EU, men inte i EU-medlemsstaterna. Det är självklart att principen ”förorenaren betalar” måste tillämpas när industrikatastrofer inträffar, men oftast har dessa företag inte tillräckligt med pengar. Kommissionen lovade att införa en obligatorisk miljöansvarsförsäkring för alla företag med riskfylld verksamhet. Samtidigt föreslår jag att – med lämplig lagstiftning – solidaritetsfonden görs tillgänglig för att delvis mildra konsekvenserna av industrikatastrofer, jag betonar delvis …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Herr talman! Vi måste ägna stor uppmärksamhet åt frågan om katastrofförebyggande. Detta berör inte minst våra ungerska vänner eftersom någonting gick snett i samband med giftkatastrofen i Ungern i oktober förra året. I kommissionens betänkande fastställdes att lokala myndigheter begått misstag som medförde att avfallsvattnet inte klassificerades som farligt, och att större fel begicks i samband med byggnadsarbeten på fördämningen. Kommissionen fastställde vidare att Europeiska avfallskatalogen – direktivet om avfall från utvinningsindustrin – inte hade införlivats i ungersk lagstiftning. Det är därför viktigt att de enskilda medlemsstaterna införlivar europeiska standarder i sina rättsstandarder som tvingande bestämmelser.

Utöver att förebygga katastrofer är en korrekt tillämpning av europeiska standarder också viktigt, liksom utbyte av bästa praxis och hjälp till självhjälp för medlemsstaterna. I synnerhet under Europaåret för frivilligarbete är det viktigt och riktigt att medlemsstaterna i viss mån utvecklas och anpassar sig till de medlemstater som har frivilliga brandförsvar, räddningstjänster osv.

  Iosif Matula (PPE). – (RO) Herr talman! En av de viktigaste utmaningar som EU för närvarande står inför är de allt allvarligare och allt oftare förekommande naturkatastroferna. Enligt statistiken har under de senaste 20 åren 953 katastrofer inträffat i EU samt krävt närmare 90 000 dödsoffer och orsakat ekonomiska förluster upp till 269 miljarder US-dollar.

För att motverka de konsekvenser som dessa fenomen orsakar krävs en kartläggning av riskerna och en samstämmig plan för att förvalta miljöfaktorerna. Vi måste alla prioritera bevarandet och utvidgningen av skogsområden liksom grönområden i stadsmiljöer. Det är mycket viktigt att vi lägger vederbörlig vikt vid att informera och utbilda allmänheten i syfte att förebygga konsekvenserna av katastrofer. Internationella dagen för minskning av naturkatastrofer är ett bra exempel. Jag anser också att alla instrument måste bli mer effektiva …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Luís Paulo Alves (S&D). – (PT) Herr talman! Oron som framhålls här när det gäller att förebygga och hantera katastrofer är en mycket känslig fråga av största betydelse för vår befolkning, som varken kan eller ska behöva vänta.

Vi talar om mycket känsliga situationer som handlar om människors säkerhet och deras egendomars säkerhet. Det är något som ofta påverkar oss alla eftersom människor får sätta livet till, familjer splittras och alla försörjningsmöjligheter förstörs. Men alla våra demonstrationer är av liten betydelse jämfört med tragedierna som vi alla påverkas av genom media, och vi blir medvetna om att vi inte kan rygga tillbaka för det arbete vi bör göra för att förhindra, minimera eller tillhandahålla bättre stöd i dessa situationer.

Mina kolleger har belyst frågan mycket väl. I det här fallet kan EU på ett bättre sätt visa allmänheten att det finns där för att hjälpa till att förebygga katastrofer och framför allt för att erbjuda sitt stöd till de människor som allra mest behöver det och är allra mest sårbara, om en katastrof inträffar.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi är mycket väl medvetna om de faktorer som har lett till ett ökat antal katastrofer under de senaste åren. Vi känner till bland annat klimatförändringarna, den explosiva industrialiseringen i utvecklingsländerna och den växande världsbefolkningen.

Men många katastrofer vållas också helt enkelt av människan och i det avseendet måste vi säga att principen ”förorenaren betalar” bör tillämpas. Att alltid omedelbart uppmana unionen att hjälpa är fel väg att gå. Men europeisk solidaritet måste naturligtvis alltid visas när katastrofer verkligen inträffar på grund av force majeure, när verkliga naturkatastrofer inträffar. I det avseendet är det ingen tvekan om att vår europeiska solidaritet bör inledas med förebyggande åtgärder – till exempel skyddsstrukturer för att förebygga laviner, översvämningsskydd, kart- och övervakningssystem.

Vi bör dessutom verkligen inrätta något som liknar en europeisk ”katastroftjänst”, som kan anlitas om mycket snabba insatser behövs för att undvika de mest allvarliga konsekvenserna.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! I dag talas mycket om modeord, men det viktigaste modeordet är det första ordet som kom upp, nämligen förebyggande. ”Att förebygga är bättre än att bota” enligt det gamla talesättet, och vi måste absolut försöka förebygga naturkatastrofer utifrån senaste rön, för att få någon typ av prognos och vidta förebyggande åtgärder.

Vi behöver också någon form av transeuropeiskt försäkringssystem, annars kommer drabbade områden inte att ha råd med en försäkring. I mitt eget område till exempel, har försäkringspremierna i staden Clonmel sexfaldigats på grund av risken för översvämning.

Jag vill slutligen fråga följande: Hur många länder kan verkligen säga att de har rättat sig efter kommissionens rekommendationer, i synnerhet när det gäller översvämningsdirektivet? Jag vet att det inte tillämpas på rätt sätt i mitt land. Länderna måste ta precis samma ansvar som kommissionen. Genom att arbeta tillsammans kan vi åtminstone mildra svårigheterna.

  Georgios Koumoutsakos (PPE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi kommer alla fram till en viss slutsats efter de omfattande och förödande skogsbränderna som nästan varje år drabbar medlemsstaterna i södra Europa, och som Grekland har fruktansvärd och traumatisk erfarenhet av. Nyckelordet för att snabbt och effektivt hantera naturkatastrofer och katastrofer som vållas av människan i Europa är ”solidaritet”. I Lissabonfördraget fastställdes dessutom en solidaritetsklausul för att tillhandahålla hjälp till medlemsstater som drabbas av naturkatastrofer.

Vi måste förbereda oss för en korrekt och effektiv tillämpning av klausulen. Annars skulle det vara som om vi ignorerade de 70 procent europeiska medborgare som har rätt till den hjälp som EU har fastställt i sin lagstiftning, om deras land drabbas av en naturkatastrof. Det är viktigt att inte låta budgetläget påverka politiken och medlen avsedda för medborgarna när det gäller att förebygga katastrofer.

Det är också viktigt att …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Johannes Hahn, ledamot av kommissionen. – (DE) Herr talman! Jag vill först tacka er alla för era viktiga inlägg i debatten. I alla frågor som lyder under min kollega Kristalina Georgievas ansvarsområde kommer vi att tillhandahålla skriftliga svar, till exempel när det gäller läget i diskussionerna och förhandlingarna med Ryssland i frågan om information och övervakning.

Men eftersom Europeiska solidaritetsfonden lyder under mitt ansvarsområde vill jag ta tillfället i akt för att säga att fonden är ett instrument som inrättades för sju eller åtta år sedan och att den inte finansieras från budgeten. När en katastrof inträffar måste ett mycket komplicerat förfarande tillämpas – först sker en bedömning och sedan har också Europaparlamentet och rådet medbeslutanderätt – och det kan orsaka fördröjningar.

När det gäller Madeira kan jag tala om för er att inom de kommande två veckorna kommer vi att få en underskrift och utbetalning. Förseningen orsakades också av att medlemsstaten var väldigt sen med att lämna in en stor del av den information som krävdes. Det måste tas med i beräkningen. Till syvende och sist måste vi också kunna redovisa hur medlen har använts, och det måste också vara möjligt att kontrollera detta. Men solidaritetsfondens struktur bör även i fortsättningen utvecklas. Diskussioner om den frågan pågår också inom kommissionen.

Frågan om bedömningen av torka är uppriktigt sagt ganska svår att införliva. Situationen är till exempel en annan när det gäller tekniska katastrofer. Dessa frågor måste omprövas i ljuset av den erfarenhet som vi har fått under de senaste åren.

När det gäller medel som tillhandahålls inom till exempel strukturfondernas område finns totalt 7,5 miljarder euro tillgängliga i hela EU under nuvarande finansieringsperiod för förebyggande av risker och tillhörande miljöskyddsåtgärder. Av det beloppet har endast 20 procent redan beviljats till särskilda projekt.

Som parlamentsledamot för ett valdistrikt eller en delstat vet ni lika väl som jag att administrativa problem ofta uppstår mellan regioner och medlemsstater, för det är inte tydligt vem som ansvarar för vad. I praktiken medför det ofta att genomförandet av projekt försenas. Det det är viktigt att man löser dessa problem, för det ligger i människornas och regionernas intresse att vi verkligen använder pengarna som är tillgängliga och inte misslyckas på grund av administrativa eller byråkratiska problem. Vi får heller inte låta dessa problem orsaka förseningar.

Jag vill slutligen säga att vi för närvarande avser lägga fram ett lagstiftningsförslag till slutet av året om hur vi kan inta en mer fokuserad strategi när det gäller att övervaka och hantera katastrofer i hela EU. Jag vill än en gång tacka er för ert engagemang och er envishet i frågan och jag vill också avslutningsvis uppmana er att fortsätta visa så stor uppmärksamhet när det gäller genomförande och användning av de finansiella resurser som i princip finns tillgängliga i medlemsstaterna.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Ádám Kósa (PPE), skriftlig. – (HU) I sitt meddelande av den 23 februari 2009 om ”En gemenskapsstrategi för förebyggande av katastrofer” åtog sig kommissionen att koppla samman tillgängliga och aktuella informationskällor om förebyggande åtgärder och katastrofer. Jag vill ta tillfället i akt för att konstatera att den nyzeeländska regeringens sätt att informera döva och hörselskadade under den senaste katastrofen utgör ett inspirerande exempel som måste tas efter i praktiken. I slutet av 2010 offentliggjorde regeringen i Nya Zeeland dokumentation, även på dvd, för att förbereda berörda aktörer, myndigheter och människor som använder teckenspråk inför en potentiell katastrof. Det räddade både liv och egendom. Enligt lokala civila organisationer och World Federation of the Deaf (www.wfdeaf.org) ska regeringen i Queensland och den australiensiska myndigheten för kommunikation och media – trots de tragedier som tyvärr ändå inträffade – vara stolta över den framgång som uppnåddes genom deras utmärkta förberedelser och samarbete, och i synnerhet över att de tillhandahöll direkt och omedelbar kommunikation till de döva. I ljuset av detta hoppas jag att kommissionen kommer att studera denna goda praxis i denna icke-EU-medlemsstat samt sprida kunskap om den till medborgarna och främja genomförandet såväl i medlemsstaterna som inom ramen för tillämpningen av EU-resurser.

ORDFÖRANDESKAP: ROUČEK
Vice talman

5. Krisen med vulkanaskan (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om

- en muntlig fråga till kommissionen från Marian-Jean Marinescu och Mathieu Grosch för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), om krisen med vulkanaskan (O-0198/2010 - B7-0015/2011),

- en muntlig fråga till kommissionen från Saïd El Khadraoui för Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet, om krisen med vulkanaskan (O-000052/2011 - B7-0204/2011),

- en muntlig fråga till kommissionen från Gesine Meissner för Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, om krisen med vulkanaskan (O-000049/2011 - B7-0202/2011), och

- en muntlig fråga till kommissionen från Roberts Zīle för Europeiska konservativa och reformister, om krisen med vulkanaskan (O-000051/2011 - B7-0203/2011).

  Marian-Jean Marinescu, författare. – (RO) Herr talman! Vulkanutbrottet i april förra året ledde till att omfattande sektorer av Europas luftrum stängdes. Efterföljande kris påverkade över tio miljoner resenärer och ledde till allvarliga ekonomiska skador. Efter upplösningen av krisen med vulkanaskan lämnades mycket övrigt att önska beroende på att det saknades samarbete mellan institutionerna samt specifikationer och flexibilitet, utan att nämna att de tekniska resurserna inte användes maximalt.

Jag sade det då och jag fortsätter framhäva att det är av yttersta vikt att nödvändiga åtgärder vidtas så att vi kan se till att ett nytt vulkanutbrott inte får samma konsekvenser. Ansvaret för flygsäkerheten, som innefattar att undvika områden förorenade av aska, måste åligga de driftsansvariga (operatörerna) och besättningen. De driftsansvariga måste förses med exakta uppgifter, så att de kan genomföra de bästa lösningarna. Piloter utbildas i att flyga i undantagsförhållanden och har nödvändig erfarenhet för att bedöma risker och fatta beslut om omdirigering.

Följande åtgärder krävs för att processen ska fungera så effektivt som möjligt. Tillsyn och prognoser måste förbättras, och mer pengar måste investeras i utrustning på marken och i luften. Den tekniska strukturen måste kunna tillhandahålla exakta uppgifter i realtid och stabila prognoser, vilket är möjligt med nuvarande teknik. Utnyttjandet av flera center för att samla in och tillhandahålla information kommer att förbättra riskbedömningen och relevant flygplanering. Krishanteringsinstitutionernas roll måste klargöras för att se till att de driftsansvariga får den information som de behöver för att fatta beslut.

Tillsynsmyndigheterna ska ansvara för översynen, medan Volcanic Ash Advisory Centres ansvarar för att meddela leverantörerna av flygnavigeringstjänster om utbrott och högriskområden. Tjänsteleverantörerna måste informera flygbesättningarna om områden med hög kontaminationsrisk. Berörda parter måste utbildas i effektiv krishantering genom simulerade övningar.

Jag anser att Europeiska byrån för luftfartssäkerhet absolut måste utarbeta de specifikationer som krävs för att klargöra ansvarsfördelningen och utöva tillsyn på operativ nivå. Beslutsprocessen skulle underlättas enormt om det gemensamma europeiska luftrummet förverkligades och Sesar genomfördes. Om en kris uppstår skulle skadorna minskas betydligt. Jag anser att dessa nyckelpunkter måste lösas, så att vi kan se till att vi har beredskap för att framgångsrikt hantera en liknande situation i framtiden.

  Brian Simpson, författare. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar möjligheten som denna muntliga fråga ger oss, att åter ta upp problemen som resenärerna och flygindustrin upplevde under förra årets isländska vulkankris.

Det blev tydligt förra året att medlemsstaterna och EU som helhet inte hade någon plan för en sådan händelse. Informationen som användes var ofullständig, meteorologerna kunde inte eller ville faktiskt inte hjälpa till, och alla skyllde på någon annan och ägnade sig åt riskaversion i stället för riskhantering.

För att vara helt ärlig gick det alldeles galet för medlemsstaterna förra året. Men det var då. Vad händer i framtiden? Har vi en omfattande plan inför nästa vulkanutbrott? Om det händer, kommer medlemsstaterna att i framtiden samordnas på EU-nivå? Viktigast av allt, kommer de att involvera flygindustrin och i synnerhet flygbolagen innan de utfärdar sina råd? Vi måste undvika de misstag som begicks förra året och det nonsens som blev följden när ett land stängde sitt luftrum medan ett grannland lämnade sitt öppet, vilket ledde till kaos, förvirring och enorma ekonomiska konsekvenser.

Genom den isländska vulkanen lyftes slutligen en viktig fråga fram: argumenten för ett gemensamt europeiskt luftrum stärktes bättre än någon politiker någonsin hade kunnat göra. Vår roll är nu att utveckla och driva frågan som en brådskande fråga, även om medlemsstaterna som vanligt har hemfallit till sina gamla beteenden igen och släpar benen efter sig när det gäller denna mycket angelägna fråga.

  Gesine Meissner, författare. – (DE) Herr talman! Vi har just pratat om naturkatastrofer på föregående punkt i föredragningslistan. I det här fallet var det en naturkraft som ledde till att all flygtrafik stoppades. Den vid det här laget allmänt kända vulkanen Eyjafjallajökull hade ett utbrott förra året, vilket ledde till att en stor del av flygtrafiken helt stoppades. Av en händelse noterade jag just under det föregående anförandet att vi har en utmärkt ordförande i utskottet för transport och turism, eftersom det han sade är mycket likt det jag hade tänkt säga. Jag ska nu försöka ändra lite i mitt anförande.

Det rådde verkligen kaos, som Brian Simpson redan har nämnt. Som européer med högteknologiska resurser och en redan nu omfattande samordning stod vi i realiteten hjälplösa när det gällde att hantera den här katastrofen och hitta lösningar på den. Vi insåg att det fanns för få färdiga avtal. Vi inrättade då en insatsstyrka. De frågor vi ville titta på i sammanhanget var om insatsstyrkan redan hade gett några giltiga resultat som kunde diskuteras och om den har offentliggjort några studier? Jag känner åtminstone inte till några. Har verkligen alla internationella experter på sådana vulkanutbrott konsulterats? Något vi diskuterade i kammaren redan förra året var att det ju när allt kommer omkring finns andra delar av världen där vulkanutbrott är mer vanligt förekommande än i Europa och där man ju på något vis lyckas ha uppdaterad information och samordna det hela.

Det är också en annan sak som oroar mig. I transportrådet den 4 maj nämndes också att vi behöver ett samordnat europeiskt transportsystem. Det kan givetvis vara till hjälp i sådana här situationer. Hur långt har vi kommit när det gäller förmågan att vidta mer effektiva åtgärder om det inträffar ytterligare vulkanutbrott? Vi kan förstås inte förutsäga när det sker. Det kommer bara att hända.

Jag har en fråga till, nämligen om vi vet exakt vilken teknik vi skulle behöva för att kunna hantera situationen bättre. I Tyskland har vi nu lämplig utrustning vid alla väderstationer, som samlar in uppgifter och mycket snabbt kan vidarebefordra dessa uppdaterade data till de ansvariga vid flygbolagen och även till piloterna så att de kan avgöra om det är säkert eller inte att flyga.

En annan sak som inte har nämnts än, men som jag tror är viktig i sammanhanget, är att krisen med vulkanaskan och de problem den ledde till för flygbranschen påverkade tio miljoner passagerare och självklart också många företag. En del passagerare blev strandsatta och kunde inte fortsätta sina resor. En fråga som infinner sig är därför hur det förhåller sig med passagerarnas rättigheter. Flygresenärer har rättigheter, men jag har en känsla av att de inte alltid har tillämpats fullt ut i det här fallet. Vi kanske också måste se över dessa passagerarrättigheter än en gång.

Det blir mycket frågor här. Jag vet inte om Johannes Hahn kan besvara dem alla nu, eftersom transporter inte är hans egentliga ansvarsområde. Annars kan de frågor jag ställt utöver min skriftliga fråga säkert besvaras senare. Som ni förstår ligger den här frågan oss varmt om hjärtat. Luftfartsindustrin är när allt kommer omkring mycket viktig och därför behöver vi ett gemensamt europeiskt luftrum.

  Roberts Zīle, författare. – (LV) Herr talman! Jag ska försöka undvika att upprepa vad ledamöterna har sagt, men varför ställer vi egentligen den här frågan? Närmare ett år har gått sedan dessa händelser, och det är möjligt att de helt enkelt kommer att glömmas. Vi ville ändå försäkra oss om att kommissionen fortfarande anser frågan vara viktig och vi inväntar kommissionens åtgärder inom de utlovade områdena som en lärdom från förra årets vulkanutbrott. Det visade sig nämligen att luftfartsmarknaden kanske är EU:s hemmamarknad i en utsträckning som inte gäller några andra transportsätt i unionen. Det innebär i sin tur att beslutsfattandet och beslutsförberedelserna kanske kräver en process som skiljer sig från den som krävs för andra transportsätt. Det handlar om att det saknas uppgifter och att aktörerna inte deltar i beslutsprocessen, men också om att beslut fattas på medlemsstaternas nivå. Det här har förstås i princip sin grund i lagen. Men även om jag tillhör en grupp som alltid stöder subsidiaritetsprincipen, anser jag i det här sammanhanget att vi mot bakgrund av hur situationen faktiskt såg ut förra året bör överväga huruvida beslut inte i en större omfattning bör fattas på EU-nivå. Passagerarna är också oroade över att olika flygbolag bemöter passagerare olika och det är inte det lättaste att alltid försöka utverka ersättning från dessa flygbolag i rättsprocesser. Självklart ska vi inte ha en situation där olika flygbolag kan ta sig ur krisen på olika sätt och med olika kostnader. Den tredje frågan jag vill betona är slutligen att en lärdom vi kan dra av den här krisen är att det visade sig att det inom EU finns olika ”öar” som inte binds ihop med andra EU-länder av andra transportsätt. Det betyder att vi när vi planerar det transeuropeiska transportnätet i år, nästa års TEN-T-budget och budgeten för sammanhållningspolitiken, måste möjliggöra investeringar i andra transportsätt så att vi kan knyta dessa isolerade öar till resten av EU. Tack.

  Johannes Hahn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman, Eyjafjallajökulls utbrott på Island i april 2010 fick oerhörda konsekvenser som tvingade EU att vidta brådskande åtgärder. Kommissionen föreslog därför omedelbara åtgärder för att samordna EU:s ståndpunkt och förstärka regelverket. På så vis blir EU en starkare global aktör.

Kommissionen arbetar aktivt med konkreta åtgärder för att förbättra befintliga metoder för att undvika vulkanisk aska i luftfarten. Kommissionen har exempelvis inom ramen för det sjunde ramprogrammet utlyst en särskild ansökningsomgång om tekniskt stöd för krissamordning av luftfartssystemet efter större händelser som orsakar avbrott i trafiken. Samtidigt förbereder Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (Easa) regler för luftvärdighetskrav och riskbedömning för säkra flygningar i luftrum som är förorenade av vulkanisk aska.

Ur ett operativt perspektiv har en strategi tagits fram i nära samarbete med Easa. Strategin bygger på metoder som används i andra delar av världen. De styrande principerna är som följer: först och främst ansvarar flygbolaget för att driften är säker. Innan ett flygbolag flyger i ett luftrum som är förorenat av vulkanisk aska måste det göra en säkerhetsriskbedömning som ska godkännas av bolagets tillsynsmyndighet. Proceduren måste upprepas om större förändringar inträffar.

Vidare måste flygbolaget visa att det använder sig av korrekta informationskällor i sina säkerhetsriskbedömningar. Det måste också kunna visa att det har den kompetens och de färdigheter som krävs för att tolka uppgifterna korrekt. Innan driften inleds måste flygbolaget skaffa sig särskild information från tillverkarna om flygplanets känslighet för effekterna av luftburen aska och hur den riskerar att påverka luftvärdigheten. Uppgifterna ska beaktas i säkerhetsriskbedömningen.

När man hanterar den här typen av avbrott i trafiken är en nyckelfaktor att medlemsstaterna och branschen samordnar sitt beslutsfattande. För att säkerställa allomfattande och samordnade åtgärder inrättade kommissionen tillsammans med Eurocontrol en krissamordningscell för den europeiska luftfarten efter transportministrarnas sammanträde den 4 maj 2010. Sedan cellen inrättades har den hållit flera möten för att utveckla sin struktur och sina rutiner. För att pröva och kontrollera att cellen fungerar effektivt kommer den att ingå i en planerad krisövning för vulkanaska den 13-14 april 2010 som arrangeras av FN:s luftfartsbyrå, ICAO.

Krisen med vulkanaskan satte fokus på hur viktigt det är med ett gemensamt europeiskt luftrum. Kommissionen har därför påskyndat genomförandet genom att bland annat anta ett prestandasystem för det gemensamma luftrummet med tillhörande EU-omfattande prestandamål, anta genomförandebestämmelser för nätfunktioner, utnämna en nätförvaltare, anta genomförandebestämmelser och riktlinjer för funktionella luftrumsblock, utnämna den före detta parlamentsledamoten Georg Jarzembowski till samordnare av de funktionella luftrumsblocken och utvidga behörigheten för Easa till att omfatta säkerhetsreglering för flygledningstjänsten, ett arbete som förväntas vara slutfört i april 2011.

Låt mig därför avslutningsvis säga att kommissionen fortsätter att arbete med dessa mycket komplexa och tekniska frågor. I samarbete med Easa, ICAO, medlemsstaterna och branschen arbetar kommissionen på att garantera säkerheten i det europeiska luftrummet.

  Mathieu Grosch, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Hahn! Jag betraktar självfallet ditt svar som ett svar från kommissionen, och jag förväntar mig heller inte att du ska gå in på de särskilda frågor som tas upp av utskottet för transport och turism.

En sak står klar, att över 100 000 flygningar ställdes in och att 300 flygplatser och fler än tio miljoner passagerare påverkades. Vi måste dra lärdomar av sådana händelser. Det är också skälet till den fråga vi i dag tar upp, för mycket snart kom det krav på samordning, en samordning som helt klart inte kom till stånd. Det är inte möjligt att improvisera samordnade åtgärder inom loppet av ett dygn. Det här är de frågor vi vill ha svar på i dag, och det är inte bara parlamentet som vill ha de svaren, utan även EU:s medborgare.

Det första vi vill veta är om informationen om effekterna av sådana fenomen och var de uppstår har förbättrats eller inte.

För det andra undrar vi vilken roll EU-organen kommer att spela inom det här området framöver och vilka beslutande befogenheter de kommer att ha. Kommer vi att fortsätta ha 27 olika beslut som gäller samtidigt, eller har kommissionen redan nu andra förslag, och i vilken utsträckning kommer flygbolagen att medverka här? Det är en fråga som ofta kommer upp.

Det är meningen att krissamordningscellen ska sammanträda – det gör den också, och ska genomföra övningar. Det vore ytterst angeläget att parlamentet och därmed också att EU:s medborgare informerades om resultaten av dessa övningar.

När det gäller samordningen är det viktigt att den genomförs även utanför EU. Vi behöver också enas om samarbetsstrukturer på internationell nivå eftersom luftrummet och även vissa katastrofer inte känns vid några gränser i det här sammanhanget.

En annan viktig faktor vad oss anbelangar är passagerarna. Vi pratar om tio miljoner passagerare, men inte alla tvingades att förlänga sin semester eller gjorde det gladeligen; bland dem fanns också personer som måste hem eller var tvungna att snabbt ta sig någonstans. I de fallen kan vi inte bara hänvisa till passagerarnas rättigheter; vi är snarare tvungna att arbeta samordnat och tillhandahålla alternativ och ökad användning av andra transportsätt. Vi behöver exempelvis snabbare tilldelning av spårkapacitet när så krävs. Inte heller detta kan improviseras fram inom loppet av ett dygn. Också detta är frågor vi vill ta upp på medborgarnas och passagerarnas vägnar. Det handlar inte bara om att informera dem om deras rättigheter.

Sist men inte minst kommer vi till luftrumsblocken som du nämnde, som också går under förkortningen FAB, där förslaget är att ha sju sådana istället för 27. Det skulle kunna fungera. Men jag vill drista mig till att i dag förutsäga att vi inte kommer att gå i land med detta till 2012, eftersom medlemsstaterna inte vill det. På den punkten måste vi också sända ut en mycket tydlig signal om att det är absolut nödvändigt att minska antalet luftrumsblock. Det kan också fungera. Johannes Hahn, jag bjuder in dig till Maastricht – det är inte så långt för dig att resa. Där har man redan etablerat ett samarbete mellan tre eller fyra länder om det övre luftrummet. Det är där man löser alla problem länderna tar upp. Res dit, föreslå detsamma för kommissionen, och använd det som en modell för Europa och för de sju luftrumsblocken. På så vis kommer vi att kunna reglera det här inom ett år.

  Edit Herczog, för S&D-gruppen. – (EN) Herr talman! Med tanke på att jag inte är med i transportutskottet kanske en del ledamöter undrar varför jag är så pigg på att yttra mig i just det här ärendet. Men som så många andra drabbades även jag av askmolnet. Jag hade rest till Baku och hade stora problem att ta mig tillbaka.

Det här angår alla EU-medborgare. Det var en chans för EU att visa sitt mervärde – som vi inte tog. Jag tror att unionens medborgare förstod att EU ännu inte var beredd att agera gemensamt, men vi måste se till att vi är redo att vidta gemensamma åtgärder nästa gång något liknande inträffar. Därför anser jag att ett gemensamt europeiskt luftrum är absolut nödvändigt. Det är vi alla överens om.

Även om jag inte är med i transportutskottet vill jag nämna att vi inte bara behöver ett gemensamt europeiskt luftrum, utan också en gemensam europeisk infrastruktur kopplad till det luftrummet. Under detta plenarsammanträde vill jag därför framhålla att vi för att kunna nå det målet behöver Galileo och det europeiska jordövervakningsprogrammet – de har potential att bli en viktig EU-infrastruktur om vi bara bygger dem. Därför jobbar vi på att ordna budgetmedel till dessa projekt, men vi måste bli bättre på att förklara för EU:s medborgare varför de behövs.

Därför ville jag ta till orda och påpeka att det vid sidan om EU-politiken krävs en EU-infrastruktur inom detta område.

  Nathalie Griesbeck, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! För knappt ett år sedan stängdes trehundra flygplatser i 23 av EU:s 27 medlemsländer. Det orsakade betydande ekonomiska förluster men framför allt – såsom tidigare talare har påpekat – blev tio miljoner människor tvungna att senarelägga sina resor och hitta andra transportsätt, och det var inte alla som reste som turister.

Det var en följd av det kaos som orsakades av en helt naturlig händelse, som tydliggjorde vårt beroende av naturen och orsakade ett aldrig tidigare sett tillstånd av förlamning i luftrummet över Europa.

Det är självklart svårt att förutse ett vulkanutbrott och i än högre grad när ett askmoln ska bildas – givetvis svårare än att förutse ett snöfall. Men krisen i askmolnets spår avslöjar tillkortakommanden och brister i unionens flygledning, liksom svagheter i befintliga flygledningsverktyg och behovet av fler sådana verktyg.

Utifrån dessa tre faktorer vill jag lägga fram tre förslag för att åtgärda bristerna. Det första handlar om sammodalitet, som är ett måste, det andra om behovet av en gemenskapsmetod för att bemöta den här sortens utmaningar, det tredje om passagerarnas rättigheter, något som självklart ligger oss varmt om hjärtat.

När det gäller den första punkten har krisen visat oss att det är absolut avgörande att förbättra sammodaliteten i det europeiska transportsystemet, eftersom molnet fick oss att inse begränsningarna i EU:s flygsystem och framför allt begränsningarna i järnvägstrafiken, eftersom många länder inte kunde hitta några alternativ till flygtrafiken. Såsom framgår av de studier som har genomförts det senaste året kan man tänka sig att krisen inte skulle ha blivit så omfattande om vi hade haft en större sammodalitet och förlamningen skulle ha blivit något mindre.

När det gäller den andra punkten gäller samma sak här som i fråga om finanskrisen och de debatter vi har om gemenskapsmetoden kontra mellanstatliga åtgärder, nämligen att de svårigheter vi har stött på inom transportområdet, och som kanske kommer att upprepas, inte kan lösas med mellanstatliga åtgärder eller en splittrad reaktion från 27 medlemsstater, utan snarare med en utpräglad gemenskapsmetod. Det skulle kräva att Eurocontrol ges ökade befogenheter i ett gemenskapssystem och självklart även att det gemensamma europeiska luftrummet snarast slutförs, vilket har påpekats.

För det tredje handlar det om passagerarna, som är en hjärtefråga för oss ...

(Talmannen avbröt talaren.)

Som jag sade inledningsvis har ni säkert räknat ut att jag sparade den viktigaste frågan till sist.

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Först och främst vill jag tacka kommissionen – och det är inte så ofta jag gör det – för att den mycket konsekvent satt fokus på säkerheten, trots protesterna från vissa flygbolag som försökte ta lätt på problemet på grund av att den typen av problem får ekonomiska konsekvenser. Säkerheten måste emellertid fortsätta att vara den styrande principen också i framtiden. Det behövs dock vissa förbättringar som vi kan åstadkomma på EU-nivå.

Vad sägs till exempel om att förbättra våra gemensamma mätmetoder? Har vi i dag upprättat strategier för hur och med vilken arbetsfördelning sådana föroreningshändelser kan mätas, så att vi snabbare kan gå ut med något så när tillförlitliga uppgifter? Jag vet att detta är ytterst komplicerat, i synnerhet när det gäller meteorologiska förhållanden, men jag vill veta om man har gjort några framsteg vad gäller samordningen i det här avseendet, så att vi genomför mätningar och bedömer dem enligt samma kriterier.

Över lag har krisen med vulkanaskan visat hur sårbara tekniskt avancerade luftfartssystem är i dag – det är något vi alla tydligt inser redan på flygplatsen. Redan under normala driftsförhållanden får ett par tre förseningar en rad konsekvenser eftersom det även under normala driftsförhållanden blir svårare och svårare att upprätthålla trafiken, för att inte tala om de situationer då det finns ytterligare problem med externa väderförhållanden eller exempelvis en kris orsakad av vulkanaska; då blir situationen rent kaotisk. Vi har inget förlåtande system och även inom det här området måste vi genomföra förbättringar eftersom ett system bara är så bra som dess förmåga att fungera på ett förlåtande sätt i olika situationer som kan uppstå.

Det har också blivit uppenbart att vi dras med allvarliga tillkortakommanden, nämligen den allmänna bristen på samarbete mellan järnvägstransporter, vägtransporter och flygtrafik. Just på grund av att samarbetet brister var det knappast möjligt att vidta kompensatoriska åtgärder på marken.

Att det krävs ett gemensamt europeiskt luftrum har blivit uppenbart här i kammaren och eftersom samordnade åtgärder i alla händelser varit att föredra vill jag säga att så länge varje medlemsstat är övertygad om att den är den enda som på allvar kan kontrollera det egna luftrummet effektivt och att alla andra är fullständigt oförmögna att göra det – jag talar nu om vårt centraleuropeiska luftrum – kommer vi inte att göra några framsteg på det här området. Den här egoismen skadar det europeiska samarbetet och sista hand också Europatanken. Det måste vi ha klart för oss.

  Jacqueline Foster, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Trots att det redan har sagts i debatten vill jag upprepa att vi alla är medvetna om att avbrottet i flygtrafiken till följd av askmolnet var oerhört omfattande. Såsom har nämnts ställdes mer än 100 000 flygningar in, ett tiotal miljoner affärsresenärer och semesterfirare kunde inte resa som planerat, bagage och gods försenades eller transporterades inte över huvud taget, företag påverkades och våra europeiska transportföretag och flygplatser led katastrofala ekonomiska förluster. Allt som allt kostade det EU:s flygbolag mer än två miljarder euro. De organ både i EU och i medlemsstaterna som ansvarar för att hantera liknande frågor var fullständigt lamslagna och ärligt talat, hade det inte varit så allvarligt skulle man faktiskt ha kunnat skratta åt det.

I allt detta kaos stod åtminstone en sak klar. Flygtrafiken är kolossalt viktig för Europas ekonomi och som enskilda individer är vi beroende av en lönsam och effektiv flygbransch där säkerheten för besättning och passagerare är av högsta prioritet. Därför gläder det mig att stödja denna muntliga fråga, inte minst för att jag under vår föregående plenardebatt om samma fråga uppmanade EU att studera bästa internationella metoder vad gäller hantering av vulkanaska, och i synnerhet lyfte fram Amerika, där man alltid har tillämpat en mer balanserad strategi inom det här området. Jag välkomnade verkligen att kommissionen i sin bedömning av krisen godtog att EU måste se över gällande förfaranden via Internationella civila luftfartsorganisationen.

Bästa internationella metoder säger oss att ansvaret för att hantera potentiella risker i anslutning till vulkanaska måste överföras till flygbolagen och ingå i deras säkerhetsorganisationssystem. Myndigheternas roll är att övervaka flygbolagens säkerhetsorganisationssystem för att se till att de uppfyller säkerhetsnormerna. Det här förfarandet tillämpas av Förenta staterna och av andra länder som har lyckats hantera vulkanutbrott utan större avbrott i flygtrafiken.

Ett tydligt och beslutsamt gemensamt ledarskap är viktigt och Europeiska byrån för luftfartssäkerhet måste se till att EU:s medlemsstater anpassar sina nuvarande förfaranden för att garantera att flygbolagen tar det ansvaret och får stöd när de tar sådana beslut i framtiden.

Till sist blev det efter krisen i april och maj förra året fullständigt klart att vi måste prioritera att driva fram ett fullständigt genomförande av det gemensamma europeiska luftrummet och av Sesar. Både EU:s flygbransch och skattebetalarna har redan satsat enorma belopp på dessa projekt och som unionens lagstiftare måste vi fortsätta att driva fram välavvägda och kostnadseffektiva strukturreformer. Jag välkomnar kommissionsledamotens synpunkter i dag. Låt oss hoppas att vi nu kan gå framåt på ett positivt sätt.

  Juozas Imbrasas, för EFD-gruppen. – (LT) Herr talman! Eftersom vi återigen i dag diskuterar krisen som orsakades av vulkanaska tycks ämnet fortfarande vara aktuellt och frågorna fortfarande vara obesvarade. Vi inser att vulkaner inte följer några regler och vi kan inte utesluta oförutsedda omständigheter. Allt detta handlar om flygbranschens överlevnad, men flygplan stoppas inte bara av vulkaner, utan även av snö och liknande fenomen. Förståeligt nog är det omöjligt att eliminera, stoppa eller förutsäga allt som kan hända inom luftfarten. Flygplanssäkerhet och människors liv och rörlighet måste självklart prioriteras mycket högt.

Det gläder mig att ett omfattande program växer fram i och med att man genomför initiativet med det gemensamma europeiska luftrummet i syfte att modernisera flygledningen. Jag håller med min kollega som just sa att det också behöver upprättas en gemensam infrastruktur. När jag ändå är inne på frågan vill jag emellertid säga att vi nu måste överväga alternativa transportsätt och diskutera hur de kan utvecklas. Vi behöver och måste göra större framsteg inom det här området. Krisen hade en särskilt stor påverkan på EU:s östliga medlemsstater, som blev avskurna från delar av Västeuropa och till skillnad från andra EU-medlemsstater inte hade så stora möjligheter att välja alternativa transportsätt. Vi vet nu att vi snarast måste upprätta ett alternativt system för rörlighet, transeuropeiska nät, järnvägsnät, ett alternativ till flygtrafiken, såsom klokt nog har skett när det gäller el- och telekommunikationsnät. Med tanke på budgeten måste därför mer ambitiösa mål ställas upp vid översynen av de transeuropeiska näten. Om flygtrafiken ställs in måste det gå smidigare att ersätta den med landtransporter och framför allt järnvägstransporter. Tiden är inne att överväga särskilda alternativ och genomföra dem så fort som möjligt.

  Diane Dodds (NI). – (EN) Herr talman! I likhet med andra ledamöter är jag inte med i utskottet för transport och turism, men jag kommer från Nordirland som är en ö i Europas utkant. Ni kan därför föreställa er hur viktigt det är med goda flyg- och båtförbindelser, inte bara för Nordirlands ekonomi utan också för våra privata resor.

De senaste månaderna och faktiskt även den här veckan har jag ägnat mig åt eftersläpande fall med enskilda väljare som påverkats av den här speciella krisen. Vid tidpunkten för krisen med vulkanaskan beräknades kostnaderna överskrida 200 miljoner brittiska pund om dagen, bara för brittiskt flyg. För att kunna undvika detta måste vi därför ha ett mycket bättre samarbete och en mycket bättre kunskap om bästa metoder så att vi har en plan i beredskap och kan förhindra kommande avbrott i trafiken och liknande förfärliga konsekvenser för ekonomin.

Som jag har sagt har jag tagit emot många klagomål från enskilda, där de flesta i huvudsak handlat om flygbolagen, deras hantering av dessa enskilda fall och ovilja att erkänna sina aktsamhetskrav. Jag vill be kommissionen att titta även på detta.

  Ville Itälä (PPE). – (FI) Herr talman! Vi har förstås hört de sorgliga historierna om när askmolnet bildades. Många människor kunde inte ta sig till sina släktingars begravningar, sina barns bröllop och liknande tillställningar. Detta var mycket beklagliga händelser på det personliga planet, för att inte tala om de ekonomiska kostnader som uppstod när tio miljoner människor drabbades. Som vi kan se fungerade egentligen ingenting.

Vi kunde inte svara att EU hade en lösning på dessa situationer, och ordföranden i parlamentets utskott för transport och turism hade rätt när han här i kammaren sade att den risken inte hade kunnat förutses eller kontrolleras och att alltihop mest liknade ett fullständigt kaos.

Nu måste kommissionen snarast möjligt ge allmänheten de svar den efterlyser: svar på frågan om vi har tekniska lösningar eller om flygbolagen kommer att hitta sådana. Finns det några, och i så fall vilka? Vilka rättigheter kommer passagerare att ha framöver, om samma situation skulle uppstå och om folk inte kan flyga hem eller ta sig hem på annat vis? När kommer det att finnas ett fungerande gemensamt luftrum inom EU? Folk vill självklart ha svar så snabbt som möjligt, så det här kan inte pågå länge till. Vad finns det för plan B? Vilka transportsätt ska användas? Den gången var folk helt villrådiga. Andra beställde taxi från Spanien till Finland och fick betala tusentals euro. Den situationen får inte upprepas i framtiden: det måste finnas en plan för hur folk mer effektivt ska kunna använda sig av alternativa färdsätt.

I sammanhanget vill jag också ta upp en annan fråga som nämnts här, ett annat naturfenomen som kan ställa till det, nämligen snö. I december strandsattes tiotusentals passagerare på olika flygplatser i Europa när det snöade. I mitt eget land Finland har vi ofta kraftiga snöfall och köldgrader, men saker och ting fungerar. Därför måste vi se till att även flygplatserna ute i Europa fungerar som de ska. Det är inte alltför komplicerat och vi får inte bara ge upp – vi måste ta itu med saken för att garantera medborgarnas tillgång till rättvisa.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Herr talman! Såväl det isländska vulkanutbrottet som de enorma mängder snö som föll förra året orsakade allvarliga störningar i den europeiska flygtrafiken. Detta fick betydande ekonomiska och sociala konsekvenser. I syfte att undvika sådana situationer i framtiden vill jag fråga kommissionen vilka nya bestämmelser den planerar för att förbättra den rättsliga ramen för flygpassagerares rättigheter.

Vi har Volcanic Ash Advisory Centres i London och Toulouse, som ingår i ett internationellt nätverk av nio sådana centrum som inrättats av ICAO, och det specialiserade centrumet i London som framställer riskkartor för askmoln från vulkaner. Vi behöver emellertid också förbättra den europeiska infrastrukturen genom att införa ett system för mätning av koncentrationen av askmoln från vulkaner i realtid.

Enligt förordning (EG) nr 1070/2009 om förbättring av det europeiska luftfartssystemets kvalitet och hållbarhet måste medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att garantera införandet av funktionella luftrumsblock senast den 4 december 2012.

Jag vill också fråga kommissionen om genomförandet av det gemensamma europeiska luftrummet kommer att följa den angivna tidsplanen. EU behöver också se till att det finns sammodalitet och ett system för bokning och utfärdande av biljetter för resor med flera transportsätt inom Europa. EU behöver dessutom ett järnvägssystem för höghastighetståg som förbinder alla Europas huvudstäder och storstäder.

  Liam Aylward (ALDE). – (EN) Herr talman! Krisen med vulkanaskan förra året ledde till att nära 100 000 flygningar ställdes in, med fullständigt kaos för passagerarna som följd. Det är krisens följder för passagerarna som jag vill uppmärksamma kommissionen på i dag.

Över 10 miljoner personer drabbades, och för tusentals passagerare resulterade de inställda flygningarna i avsevärda ekonomiska kostnader. På flygplatser finns visserligen skyltar och broschyrer med information för resenärer om deras rättigheter, men det är sällan till någon större hjälp vid inställningar eller stora trafikstörningar som de som orsakades av askmolnet. Enligt EU:s lagstiftning har passagerare rätt att få information och assistans från sitt flygbolag.

I verkligheten får emellertid majoriteten av de passagerare vars resplaner har påverkats lägga mycket tid och pengar på att få tag i information, leta efter alternativa biljetter eller försöka få ersättning från flygbolagen. Detta är ett område där kommissionen måste bli mer effektiv. Det som orsakar mest frustration för passagerare i situationer som denna är svårigheterna när de försöker få information och försöker komma i kontakt med flygbolagen. Även om de är medvetna om sina rättigheter är det inte till stor hjälp för dem om de är strandsatta på en flygplats eller fast i en telefonkö till ett flygbolag.

Jag har förståelse för att belastningen på flygbolagen under askkrisen, när de måste handskas med tusentals passagerare, var utan like – och jag måste medge att somliga flygbolag gjorde beundransvärt väl ifrån sig. I allmänhet är det emellertid mycket svårt för passagerare att få information och assistans när det behövs.

Resekaoset till följd av det dåliga vädret i december 2010 är ett ytterligare exempel på detta. Passagerare kräver aktuell information, men de måste kunna nå flygbolagen för att kunna utöva sina rättigheter. Flygbolag, kundtjänst på flygplatser och information behöver vara mer lättillgängliga för passagerare vars resplaner har påverkats. Det räcker inte att informera EU-medborgare om deras passagerarrättigheter. De måste också få hjälp att kunna utöva dem när resekaos råder.

  Michael Cramer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Detta var en naturkatastrof som fick förfärliga följder för många personer. Om vi emellertid jämför den med översvämningarna och orkanen som samtidigt drabbade Australien eller med jordbävningen i Christchurch på Nya Zeeland, kom vi alla lindrigt undan. Säkerhet prioriterades högst av allt, och det med rätta. Kommissionsledamot Siim Kallas fattade rätt beslut i samråd med EU:s transportministrar i medlemsstaterna.

Jag kan inte förstå den kritik som riktas mot flygbolagen. De drabbades uppenbart av en förlust – en siffra på 2 miljarder nämndes. Det vore emellertid fel att lägga ansvaret för om flygningar avgår eller ej på flygbolagen. Det beslutet måste fattas på politisk nivå. Säkerhet måste ges högsta prioritet. Föreställ er om ett flygplan hade störtat till följd av vulkanaskan. Vi skulle ha haft en helt annan debatt, nämligen om hur oansvarigt det var att låta ens ett enda flygplan lyfta.

Vi behöver som sagt en plan B, och det är järnvägssystemet som är alternativet. Genom att flygbolagen är befriade från bränsleskatt får de årligen 30 miljarder från EU:s skattebetalare. Dessa pengar måste investeras i järnvägssystemet, åtminstone i delar av det, så att vi har ett alternativ om denna sorts katastrof inträffar.

Säkerhet först – det är vad folk kräver, och det med rätta. Så måste det vara även i framtiden.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Herr talman! Situationen som uppstod visade att Europa faktiskt inte var väl förberett för krisen. Trots vad vi hört sägas här i parlamentet hävdar experterna att reaktionen från vår sida var överdriven och att vissa flygningar mycket väl kunde ha tillåtits. Detta visar emellertid hur otvivelaktigt omfattande den lamslagning som drabbade oss var. De tidigare talare som påpekade att utveckling av järnvägsnätet i viss mån kan vara ett alternativ har förstås rätt. Det är uppenbart. På luftfartsområdet är lösningen på problemet definitivt bättre samordning och en stärkt roll för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet. Det är dessutom bra att Europaparlamentet antog en lämplig förordning om detta ämne i november. Det var ett steg i rätt riktning.

  Béla Kovács (NI). – (HU) Herr talman! Vulkanutbrottet tvingar oss att tänka om när det gäller prioriteringar på transportområdet. Tiden är inne att börja satsa på järnvägen för medellånga transporter på upp till 1 500 km. Subventioner, skatter och andra regleringsmekanismer skulle kunna användas i detta syfte efter behov. En viktig sida av saken är att det finns en märkbar och avsevärd efterfrågan på den inre marknaden i samband med modernisering av järnvägsspår, liksom tillverkning av rullande materiel. Båda dessa verksamheter skulle kunna skapa många arbetstillfällen. Om man räknar med den tid som går åt till incheckning och transfer till och från flygplatsen ger flygplan en minimal tidsvinst jämfört med höghastighetståg, och de orsakar avsevärda föroreningar i form av koldioxidutsläpp och buller. Vi kan visserligen inte förebygga vulkanutbrott, men vi kan förbättra den teknik som används för att förutsäga dem och vårt sätt att utvärdera den resulterande situationen. En verklig lösning kan emellertid bara bestå av stora förändringar inom transport-, energi- och industripolitiken, för vulkanutbrott orsakar antingen inga störningar, eller enbart lokala störningar, i järnvägstrafiken.

  Christine De Veyrac (PPE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Liksom många av oss just har sagt var det isländska vulkanutbrottet i april förra året en smärtsam illustration av hur fragmenterat och ineffektivt det europeiska luftrummet är. Var och en av oss här i parlamentet berördes direkt. Fem miljoner av våra medborgare var strandsatta utan något verkligt transportalternativ. Ett år har nu gått sedan denna exceptionella händelse, och nya EU-åtgärder låter ännu vänta på sig.

Herr kommissionsledamot! Ni sade att en första krisövning på temat vulkanaska planeras äga rum den 13 och 14 april och ska samordnas av Eurocontrol, Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) och International Air Transport Association (Iata). Det är emellertid oerhört viktigt att Europeiska byrån för luftfartssäkerhet utövar verkligt ledarskap för att samordna säkerhetsåtgärderna på europeisk nivå.

Det är sant och visst att uppgifterna på de visuella inflygningskartorna (Visual Approach Charts, VAC) från London och Toulouse måste finslipas genom användning av modernare teknik. Som vi såg i april förra året kan uppgifterna emellertid vara motsägelsefulla och leda till att varje medlemsstat fattar beslut om stängning av sitt luftrum som grundas mer på känslor än på information.

I detta sammanhang har Europeiska byrån för luftfartssäkerhet en mycket viktig funktion genom att föreslå en harmoniserad tolkning av uppgifterna, samt se till att informationen centraliseras och sprids på rätt sätt. Utöver informationen från VAC-kartorna måste Europeiska byrån för luftfartssäkerhet införa en mekanism för att samla in tillgänglig information i nära samarbete med medlemsstaterna, flygbolagen och deras piloter.

Denna centralisering av information och samordning av alla medverkande kommer att förebygga det kaos och den inkonsekvens vi fick vara med om förra året. Jag förväntar mig därför att kommissionen, tillsammans med Europeiska byrån för luftfartssäkerhet, ska kunna lägga fram specifika förslag inom en mycket snar framtid, och att dessa ska integreras helt i genomförandet av det gemensamma europeiska luftrummet.

  James Nicholson (ECR). – (EN) Herr talman! Krisen med askmolnet från vulkanen orsakade enorma trafikstörningar i april och in i maj förra året. Liksom Jacqueline Foster sade insåg många av oss hur beroende vi är av modern flygtrafik. För mig, som kommer från en plats där det är omöjligt att ta sig till arbetet om man inte tar flyget, framgår detta sannerligen med all önskvärd tydlighet. Alla som reste under den tiden har nog historier att berätta, och vissa personer drabbades mycket hårt. Dessutom var de ekonomiska förlusterna för flygbolag och andra företag till följd av flygförbud och strandsatta passagerare avsevärda.

Folk har påpekat att detta kan hända igen. Jag anser att vi måste vara förberedda på det, för det verkade råda stor obeslutsamhet sist. Jag ska vara helt ärlig och tala som någon som flyger varje vecka: När jag sitter där uppe på nära 12 000 meters höjd vill jag framför allt vara trygg och säker, så jag invänder aldrig någonsin mot säkerhetsåtgärder. Vi måste se till att passagerarnas säkerhet går före allt annat. Jag anser att detta är den övergripande situation som vi bör stödja.

  Artur Zasada (PPE). – (PL) Herr talman! Jag säger det ännu en gång: 100 000 inställda flygningar, 10 miljoner passagerare som inte kom fram till sina resmål, förluster på 2 miljarder euro för flygbolagen. Jag kan inte minnas att luftfarten någonsin lamslagits på ett liknande sätt i Europa. Under påtryckningar från den allmänna opinionen och luftfartssektorn tillkännagav Europeiska kommissionen snabba och beslutsamma åtgärder redan i april förra året. Tyvärr har vulkanaskan nu dalat till marken, och kommissionens ambitioner med den. Hittills har inget förslag till europeisk krishanteringsplan för liknande situationer utarbetats. Inte heller har säkerhetsexperter, flygplanstillverkare, flygbolag och marknadsreglerande myndigheter lyckats komma överens om en gemensam ståndpunkt. I dag är det därför nödvändigt att ställa följande frågor: Vad har gjorts åt detta under det senaste året? Om ett liknande vulkanutbrott inträffade i dag, skulle vi reagera annorlunda än för ett år sedan? När kommer specifika åtgärder att läggas fram?

Vi för en oavbruten dialog om det gemensamma europeiska luftrummet, om kroppsskannrar och vätskeskannrar och om förfaranden vid naturkatastrofer som vulkanutbrott eller vargavintrar. Under tiden fortsätter flygtrafiken över Europa att öka år efter år. Tiden för diskussioner håller på att rinna ut. Det europeiska luftrummet behöver omedelbara och goda lösningar inför framtiden, och jag vill kraftfullt uppmuntra kommissionen att slutföra detta arbete. Tack för ordet.

  Ismail Ertug (S&D). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vulkanaskan förra året visade oss på ett imponerande sätt vilka våra svagheter är. Därmed uppkommer frågan om hur vi bör hantera sådana situationer i framtiden. Det handlar naturligtvis först och främst om säkerheten för de personer som stiger ombord på ett flygplan. Givetvis måste vi också hålla i åtanke hur vi tänker hantera de ekonomiska förlusterna. Min fråga till kommissionen är därför: vad, i konkreta ordalag, planerar vi – Johannes Hahn, kanske du även kan vidarebefordra detta till Siim Kallas? Jag anser att det är särskilt viktigt för oss att ta över samordningen på området för provflygningar och gränsvärden. Det är mycket viktigt för att vi ska kunna avgöra vilka flygplan som kan lyfta och när.

Jag har ytterligare en sak att säga till kommissionen, en sak som redan tagits upp många gånger: det är mycket viktigt att det gemensamma europeiska luftrummet upprättas. Vad tänker kommissionen göra för att utöva påtryckningar på medlemsstaterna och få dem att faktiskt fullgöra sina skyldigheter på detta område? De har ju trots allt undertecknat detta.

En annan viktig punkt som redan har tagits upp flera gånger i dag är vad som händer nu när det gäller passagerarrättigheter inom flygtrafiken. Vi har förordning (EG) nr 2061 från 2004. Vad tänker kommissionen göra i detta avseende? Vi är medvetna om problemen med de ekonomiska förluster som drabbat de olika flygbolagen. Jag vill också betona ännu en gång att vi behöver alternativ till flygtransport, och med det menar jag järnvägssystemet. Jag är också en av dem som anser att vi måste länka samman de stora städerna – Europas huvudstäder. Även på detta område är svaret att vi behöver mer engagemang från EU:s sida, inte mindre.

Jag skulle bli glad om kommissionen ville uppmärksamma dessa frågor.

  Carlo Fidanza (PPE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först av allt vill jag tacka Marian-Jean Marinescu för att han drev på så starkt för att denna debatt skulle hållas.

Nästan ett år efter händelsen i fråga är vi samlade här för att diskutera detta känsliga ämne, som ledde till omfattande skada för passagerare och företag både inom luftfartssektorn och, icke att förglömma, inom andra sektorer.

Jag anser därför att det är nödvändigt att tillämpa en tvådelad strategi. Å ena sidan bör vi förbättra samordningen mellan myndigheter och intressenter, och till sist ta itu med reformen av Eurocontrol. Eurocontrol är förstås inte ett organ som rapporterar direkt till EU:s institutioner, men det var ändå av central betydelse för förvaltningen och bristen på effektiv förvaltning av denna kris.

Otillräckligheten hos rent matematiska modeller, som fick myndigheterna i enskilda länder att stänga ned sitt luftrum nästan fullständigt när det inte behövdes, har bevisats. I avsaknad av en modell som testats i praktiken och mer avancerad teknik ledde överdriven försiktighet till mycket stora skador och olägenheter.

Dessutom måste vi beslutsamt gå vidare med att upprätta det gemensamma europeiska luftrummet och påskynda utvecklingen av alla funktionella luftrumsblock för att göra förvaltningen av luftrummet mindre uppsplittrad och mer effektiv. Å andra sidan är det nödvändigt att garantera resenärernas rättigheter. Därför hoppas jag att kommissionen kan genomföra sin översyn av direktivet om paketresor så snart som möjligt för att klargöra regelverket för garantier och ansvar i extraordinära situationer och även eventuella förändringar av förordningen om passagerares rättigheter när extraordinära situationer blir långvariga.

Liksom flera andra parlamentsledamöter har sagt är det också nödvändigt att utarbeta en beredskapsplan för att det ska finnas alternativa lösningar för rörlighet, alternativa transportssätt, om en liknande situation skulle uppstå igen.

  Dominique Riquet (PPE). – (FR) Herr talman! Jag vill tacka de ledamöter som uttalat sig tidigare för att belysa alla brister i integrationen av den europeiska luftfarten i samband med användning av luftrum, utrustning på marken och kommersiella nätverk. Jag vill också särskilt lyfta fram de aspekter som inte har med luftrummet att göra och som framkom under vulkankrisen. Dessa består av bristen på nätverk som kan utgöra ett alternativ till flygtransport, särskilt järnvägsnät liksom nämnts nu under förmiddagen, och framför allt avsaknaden av integrerade informationssystem som gör det möjligt för passagerarna att snabbt hitta information om tillgängliga alternativa former av transport.

Denna olycka måste få oss att arbeta för att främja utveckling av effektiva och konkurrenskraftiga alternativa transportsätt. Såväl översynen av första järnvägspaketet som återupplivandet av infrastrukturpolitiken genom transeuropeiska transportnät bör utvecklas i denna riktning.

Jag vill dessutom uppmana kommissionen att allvarligt överväga att inrätta ett enda informations- och bokningsgränssnitt för alla transportsätt som är förbundna med varandra.

  Bogdan Kazimierz Marcinkiewicz (PPE). – (PL) Herr talman! Europa var inte förberett på sådant kaos, och institutionerna som hade ansvaret för krishanteringen var inte uppgiften mogna. Till följd av flygförbudet förlorade flygbolagen 400 miljoner US-dollar varje dag. Utöver de förlorade inkomsterna från biljettförsäljning bör man räkna med kostnaderna för logi, måltider och transport för passagerare som blev strandsatta på flygplatser.

Seismisk och vulkanisk aktivitet är inte något nytt här i världen, och det är möjligt att andra vulkanutbrott kommer att inträffa i framtiden. Tyvärr finns det inget lämpligt botemedel för sådana situationer. Vid sådana tillfällen bör EU koncentrera sig på att garantera sina medborgare andra transportsätt som alternativ till flyget. Att ett gemensamt nätverk av järnvägsförbindelser inrättas som en del i det transeuropeiska transportnät som håller på att bildas i EU och att man inriktar sig på att förbättra transporter med höghastighetståg är en bra lösning. Det skulle helt klart vara ett effektivt sätt att bidra till att lösa problem av detta slag. Tack för ordet.

  Karin Kadenbach (S&D). – (DE) Herr talman, herr Hahn! Jag är inte heller ledamot av utskottet för transport och turism, men jag anser att det är viktigt för oss alla att vi drar lärdom av askkrisen. Liksom redan har sagts i dag måste ”säkerhet först” vara vår ledstjärna när vi utarbetar lösningar i framtiden. Vi behöver bygga ut järnvägarna och vi behöver utveckla ett europeiskt järnvägsnät. Vi behöver emellertid också en form av övergripande samordning för passagerar- och godstransporter, oavsett om de sker via flyg, järnväg eller väg, i händelse av jordbävningar, askmoln, översvämningar eller liknande katastrofer.

Nationella kontaktpunkter, som de kontaktpunkter vi nu inrättar inom hälso- och sjukvårdssektorn för gränsöverskridande patientvård, verkar vara en nästan uppenbar lösning på detta problem – nationella kontaktpunkter som personer ur alla generationer kan vända sig till. I nuläget upplever jag nämligen att det finns en viss ojämlikhet mellan generationerna när det gäller flygresor. Numera är det nästan omöjligt att få tag i information utan internet. Vi bör arbeta tillsammans för att lösa även detta problem.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE). – (EN) Herr talman! Som flera kolleger redan har påpekat orsakade krisen med vulkanaskan år 2010 betydande störningar i flygtrafiken och ekonomiska skador, skador vars omfattning ännu inte kan uppskattas. Fler än 10 miljoner passagerare berördes direkt när 100 000 flyg ställdes in runt om i Europa. Jag kommer från Irland, och irländska passagerare ställdes inför enorma svårigheter till följd av detta askmoln, eftersom Irland inte har några landgränser till det kontinentala Europa. Jag tvingades resa med färja och tåg, taxi och bil för att komma hit till Strasbourg, och det tog mig över 24 timmar utan sömn. Naturligtvis är detta ett lågt pris att betala; vi måste se till att säkerheten prioriteras.

Situationen belyste dock det enorma behovet av en gemensam politik. Jag välkomnar kommissionsledamot Siim Kallas senaste initiativ om att genomföra Single European Sky, och att inrätta ett funktionellt luftrum. Jag välkomnar även kommissionsledamot Johannes Hahns uttalande här i dag och jag stöder dessa åtgärder fullt ut, eftersom vulkaniska askmoln inte bryr sig om några politiska eller geografiska gränser.

  Ádám Kósa (PPE). – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Som min kollega Marian-Jean Marinescu redan har nämnt visade krisen med vulkanaskan att Europa varken var strategiskt eller tekniskt förberett för denna situation. Jag vill uppmärksamma kommissionen på att detta även hade stor inverkan på spridningen av och tillgången till information. På grund av kommunikationskaoset blev krisens negativa effekter kännbara för missgynnade grupper, såsom familjer med små barn och personer med funktionshinder, som inte kunde vidta lämpliga åtgärder. Jag vill fråga kommissionen om alla resande medborgare efter april 2010, och i en liknande krissituation, kommer att ha tillgång till lämplig information för att kunna utnyttja sin rätt till information fullt ut.

  Johannes Hahn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka de ärade ledamöterna för deras förståelse trots att jag inte har någon närmare kunskap om frågan. Ledamöter, ni har rätt i att min kollega, vice ordförande Siim Kallas, gör ett utmärkt jobb, och ni kommer att få skriftliga svar på era specifika frågor där så behövs. Med detta sagt vill jag tacka för en intressant debatt, i synnerhet då jag precis som ni personligen påverkades av händelserna på olika sätt. Jag vill därför avsluta med att säga följande.

Förra årets kris med vulkanaska belyste tydligt att vi måste samarbeta för att undvika att de stängningar av luftrummen som vi bevittnade upprepas. De åtgärder som vidtas i detta sammanhang får inte påverka den säkerhetsnivå som flygindustrin är berömd för världen över, precis som var fallet i april förra året.

Krissituationer är inte nya för Europeiska unionen, och EU:s hantering av denna kris var effektiv och åtgärderna sattes in i rätt tid. Det visade hur viktigt det är att Europa handlar på ett centraliserat sätt i en omfattande krissituation. Om vi tittar särskilt på händelsen vid Eyjafjallajökull har Single European Sky-initiativets idé, syfte och mål än en gång belysts. Som Ministerrådet redan har fastställt finns ett behov av att påskynda genomförandet av initiativet för att man ska kunna uppnå alla dess fördelar.

Ur kommissionens perspektiv ligger fokus fortsatt på att se till att vi vid framtida krissituationer hanterar situationen och genomför de avtalade åtgärderna på ett harmoniserat sätt. Detta är något som alla medborgare i Europa kommer att dra nytta av. Vi har för avsikt att se över flygpassagerarnas rättigheter år 2012. Sist men inte minst krävs att branschen deltar i arbetet för att underlätta en samordnad process för beslutsfattande.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Stängningen av stora områden av det europeiska luftrummet i april och maj förra året till följd av vulkanutbrottet på Island orsakade allvarliga trafikstörningar och ekonomiska skador, och berörde direkt 10 miljoner passagerare. Jag anser att huvudansvaret för flygsäkerheten ligger hos operatörerna. De måste därför få tillgång till tillförlitliga uppgifter. Piloter är utbildade i att hantera extraordinära flygomständigheter, de kommersiella flygbolagens säkerhetsmanualer granskas, kontrolleras och godkänns av tillsynsmyndigheter, och flygbolagen har den erfarenhet som krävs för att flyga ovanför vulkanområden, något som visas i deras säkerhetsstatistik. Flygoperatören (piloten) måste därför vara ansvarig för att bedöma riskerna och säkra flygsäkerheten genom att, till exempel, välja rutten eller besluta om man måste ändra rutten, utifrån all tillgänglig information (mer information och förbättrad teknisk utrustning ombord på flygplanet). Jag hoppas att kommissionen kommer att samarbeta med berörda myndigheter för att se till att dessa kan få göra sitt jobb i framtiden.

  Wojciech Michal Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Idag hölls en debatt i Europaparlamentet om krisen med vulkanaskan. Vulkanutbrottet på Island förra året ledde till allvarliga störningar i flygtrafiken över Europa. Det orsakade stora ekonomiska förluster och berörde direkt 10 miljoner passagerare. Det ligger knappast i unionens intresse att bekämpa naturens krafter, men att i framtiden bättre kunna förutse risken för en liknande kris skulle definitivt bidra till att minska de ekonomiska förlusterna och leda till mindre olägenheter för Europas medborgare.

Under debatten diskuterades frågor om hur genomförandet av investeringar i teknisk utrustning och dataöverföringssystem för att tillhandahålla väderprognoser i realtid fortskrider. Europeiska kommissionen fick frågor som rörde öppna gemensamma förfaranden för beslutsfattande och bättre samordnade åtgärder. Man tog även upp följderna av en ökad flygtrafik i framtiden, och vilka åtgärder som bör vidtas för att göra Europeiska byrån för luftfartssäkerhet ansvarig för att utföra ändringar i verksamheten.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Antalet naturkatastrofer har blivit fler och inträffar oftare. Det senaste fallet med det vulkaniska askmolnet över Island i april och maj förra året fick allvarliga följder för hela det europeiska luftrummet. Under krisen var 75 procent av flygplatsnätverket inaktivt, vilket berörde runt 10 miljoner passagerare och ledde till stora ekonomiska förluster.

För att förhindra framtida störningar i flygtrafiken finns ett stort behov av att fundera på krishanteringsåtgärder. Detta betyder att det måste göras investeringar i den tekniska utrustningen på marken och i luften för att kunna tillhandahålla tillförlitlig information i realtid. Dessutom är det viktigt att man tydligt fastställer de olika institutionernas roller och funktioner vid krishanteringen för att få en gemensam samordning så att man kan undvika att de olika parterna drabbas av ännu större förluster. Händelsen visar att det är avgörande att utveckla integrationen av de europeiska luftrummen genom Single European Sky-initiativet. Den ständigt ökande flygtrafiken, uppdelningen av det europeiska luftrummet och oförutsedda händelser, såsom det vulkaniska askmolnet, visar att EU måste samordna och harmonisera sina rutiner för flygtrafiken för att skapa ett mervärde för den europeiska flygsektorn.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.35 och återupptogs kl. 12.00)

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

6. Uttalande av talmannen

  Talmannen. – Kära kolleger, mina damer och herrar, ärade gäster! I morgon, den 11 mars, kommer vi att för sjunde gången uppmärksamma Europeiska minnesdagen för terrorismens offer. Dagen är tillägnad de fler än 5 000 personer som har fallit offer för terrorismen i Europa. Terrorister förklarar krig mot civila. De slår till på platser där vanligt folk borde få känna sig säkra i sina länder. Det är skamligt, svekfullt och fegt. Det är därför som terrorism aldrig kan rättfärdigas. Vi européer är starka och enade. Inga terrorister eller kriminella organisationer kan försvaga vår tro på de värderingar som utgör grunden till vårt förenade Europa.

Mina damer och herrar, jag ber alla att resa sig upp och iaktta en tyst minut för terrorismens offer.

(Kammaren reste sig och iakttog en tyst minut)

7. Inrättandet av europeiska stadgar för ömsesidiga bolag, föreningar och stiftelser (skriftlig förklaring): se protokollet

8. Kollisioner med tunga godsfordon (skriftlig förklaring)

  Talmannen. – Till att börja med kommer jag att läsa upp två skriftliga förklaringar. Den första har ingivits av Marc Tarabella, Regina Bastos, Pascal Canfin, Marie-Christine Vergiat och Renate Weber och rör upprättandet av europeiska stadgar för ömsesidiga bolag, föreningar och stiftelser. Den har undertecknats av en majoritet av parlamentets ledamöter. I enlighet med artikel 123 i arbetsordningen kommer den därför att översändas till mottagarna och offentliggöras i dokumentet Antagna texter från detta sammanträde och namnen på undertecknarna anges i protokollet.

Den andra skriftliga förklaringen har ingivits av Fiona Hall, Inés Ayala Sender, Isabelle Durant, Dieter-Lebrecht Koch och Sabine Wils om kollisioner med tunga godsfordon. Den har undertecknats av en majoritet av parlamentets ledamöter. I enlighet med artikel 123 i arbetsordningen kommer den därför att översändas till mottagarna och offentliggöras i dokumentet Antagna texter från detta sammanträde och namnen på undertecknarna anges i protokollet.

  Mike Nattrass (NI). – (EN) Herr talman! Mot bakgrund av det vi just har talat om vill jag säga att säkerheten har förbättrats i den här byggnaden, och jag vill framföra vårt tack till de män och kvinnor som skyddar oss. Jag vill att du försäkrar mig om att utredningen om säkerhetsöverträdelserna i Bryssel, som i vissa fall omfattade vapen, fortskrider kraftfullt. Dessa överträdelser har inneburit allvarliga risker för våra medarbetare, våra gäster och oss själva. Jag vill även att du försäkrar mig om att den högsta ledningen kommer att hållas ansvarig, och att inte soldaterna offras för att skydda generalerna.

(Applåder)

  Talmannen. – Jag kan försäkra dig om att vi granskar denna fråga löpande med syfte att öka säkerheten i vår kammare.

  Marc Tarabella (S&D). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! I anslutning till undertecknandet av den skriftliga förklaringen 84/2010 vill jag naturligtvis tacka alla mina medundertecknare: Regina Bastos från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater); Pascal Canfin från Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen; Marie-Christine Vergiat från Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster; och Renate Weber från Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. Tillsammans kunde vi få ihop en majoritet av underskrifter.

Tack till de aktörer inom den sociala ekonomin som engagerade sig och gjorde det möjligt för detta parlament att skicka en tydlig signal till kommissionen om att slutligen erkänna en gemensam europeisk stadga för ömsesidiga bolag, föreningar och stiftelser.

(Applåder)

9. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

9.1. Medielagen i Ungern (B7-0191/2011) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Joseph Daul, för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman! Innan den planerade omröstningen om resolutionen om medielagen i Ungern vill jag uppmärksamma mina ledamotskolleger om den senaste utvecklingen av situationen och lägga fram ett konkret förslag.

För fyra dagar sedan antog Ungerns parlament de ändringar – alla ändringar – som kommissionen krävde trots att ledamöter från Ungerns socialistiska parti och gröna parti röstade nej. Kommissionsledamot Neelie Kroes deltog vid omröstningen, och hon meddelade att den ändrade versionen av lagen följde europeisk lagstiftning och i synnerhet stadgan om de grundläggande rättigheterna. Ändå ignoreras dessa fakta helt i vänstergruppernas resolution som vi ska rösta om vid lunchtid idag. Texten är i princip samma som för tre veckor sedan, och inget nämns om omröstningen i det ungerska parlamentet. Min fråga är denna: lever detta parlament i verkligheten eller i en låtsasvärld? Är denna resolution riktad mot den ungerska regeringen, eller mot Europeiska kommissionen, som inte längre har några invändningar mot lagen?

(Applåder)

Jag vill framför allt fråga ordföranden för den liberala gruppen: har du eller har du inte förtroende för kommissionsledamot Neelie Kroes?

Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) anser att parlamentet förlorar sin trovärdighet om den antar texter som inte motsvarar verkligheten. Måste vi bli en arena för att samla nationella politiska poäng?

(Applåder)

Mot bakgrund av detta drar PPE-gruppen tillbaka sin egen resolution och uppmanar övriga grupper att göra samma sak. Parlamentets trovärdighet står på spel.

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Förslaget är helt tydligt. Som jag förstår det har Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) dragit tillbaka sin resolution. Vi har därför endast en resolution, som har ingivits av flera av de politiska grupperna. Jag vill be företrädarna för de politiska grupperna att kommentera detta.

  Hannes Swoboda, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Joseph Daul talade om verklighet. Verkligheten är att den ungerska regeringen eller det ungerska parlamentet har ändrat lagen, och det är bra, för jag kommer ihåg den debatt i denna kammare där vissa personer – inklusive du själv, herr Daul – sade att inget behövde ändras utan att allt var bra. Nu måste det plötsligt ändras.

(Applåder från vänster)

Men det är också verklighet – och även detta kan man läsa – att både OSSE:s representant för mediefrihet och företrädaren från Europarådet säger att ändringarna är bristfälliga. Det är verkligheten, herr Daul. Det är verkligheten.

(Applåder från vänster)

Vid vår grupps sammanträde igår, där jag var ordförande, diskuterade vi lagen och ändringarna. Precis som OSSE och Europarådet kom vi fram till att ändringarna är bristfälliga. Vilket beslut som än tas idag, om du vinner, herr Daul, eller om vi vinner, så kommer vi inte att ge upp kampen för mediefrihet, herr Lange. Om du gör så är det din sak.

(Applåder från vänster)

Mediefrihet är ett oantastligt element i en demokrati. Vi vill ha demokrati och vi vill ha mediefrihet. Vi ber er därför att rösta därefter idag. Vi vet att det även finns vissa ledamöter i er grupp som håller med oss. Vi måste kämpa för mediefrihet, både i Ungern och på andra ställen.

(Applåder från vänster)

  Talmannen. – Mina damer och herrar, ledamotskolleger! Som jag förstår det drar de fyra politiska grupperna inte tillbaka sin förklaring. Vi skulle kunna avsluta debatten här och gå vidare till omröstningen, men om jag förstår rätt så vill även Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa i Europaparlamentet göra ett uttalande. Varsågod.

  Alexander Graf Lambsdorff, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman! Man vände sig specifikt till oss här. Naturligtvis har vi förtroende för kommissionsledamot Neelie Kroes arbete. Hennes utredning av sekundärlagstiftningen var exemplarisk. Vi önskar att kommissionsledamoten som utredde primärlagstiftningen hade gjort sitt jobb på samma sätt, eftersom det är där problemet ligger.

(Applåder från vänster)

I verkligheten omfattar situationen de saker som Hannes Swoboda just nämnt, nämligen att både Europarådet och OSSE anser att ändringarna är bristfälliga. Ungerns vice premiär- och justitieminister Tibor Navracsics har själv erkänt att detta inte var någon betydande ändring av medielagen. Jag kan nämna skyddet för journalistiska källor, som ännu inte är reglerat, eller mediemyndighetens sammansättning och makt. Alla dessa frågor kvarstår att diskutera.

Jag vill därför, på Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europas vägnar, meddela att vi inte kommer att dra tillbaka resolutionsförslaget utan istället kräva att omröstningen äger rum.

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Vi ska nu rösta om de fyra politiska gruppernas resolution.

9.2. Södra grannskapet, och i synnerhet Libyen, bland annat humanitära aspekter (B7-0169/2011) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Ana Gomes (S&D). – (PT) Herr talman! En händelse har inträffat som inte återspeglas i resolutionen, och jag vill därför uppmana parlamentet att tillsammans med mig uttrycka våra protester och vår oro. Det handlar om vad som hände den grupp BBC-journalister som olagligen tillfångatogs, torterades och utsattes för skenavrättningar, och som såg många andra libyer som hölls fängslade under helt omänskliga förhållanden.

Det visar också att journalister inte tillåts utföra sitt arbete fritt i Libyen. Det är en viktig fråga och jag uppmanar parlamentet att tillsammans med oss uttrycka våra protester och vår oro, som vi måste framföra till rådet.

  Talmannen. – Fru Gomes, tänker du på någon särskild ändring? Vi kan bara överväga en specifik ändring, inte en allmän vädjan.

  Ana Gomes (S&D). – (PT) Herr talman! Enligt den information jag har vill den liberala gruppen föreslå den muntliga ändringen som vi har kommit överens om, men om så inte är fallet vill jag gärna göra detta.

  Talmannen. – Då så, jag förstår. Det är en allmän kommentar. Tack.

  Michał Tomasz Kamiński (ECR). – (PL) Herr talman! Med all respekt har du sagt att resolutionen har antagits, men jag har inte sett resultatet, varken på min skärm eller på den på platsen framför mig. Jag tycker att vi borde få ta del av resultaten, och då menar jag resultatet av just denna omröstning.

  Talmannen. – Här är resultatet: 316 personer röstade för, 264 personer röstade emot och 33 personer lade ned sina röster.

  József Szájer (PPE). – (EN) Herr talman! Jag vill påminna kammaren om de dubbla måttstockar vi tillämpar här. När det gäller den ungerska medielagen återspeglades en händelse som skedde i måndags inte i vår resolution.

Nu försöker vi ta med något som hände igår. Kammaren tillämpar tydligt dubbla måttstockar, något som är beklagligt och oacceptabelt.

- Före omröstningen om ändringsförslag 11:

  Guy Verhofstadt (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag gör detta på alla gruppordförandenas vägnar och även för de flesta samordnarna eftersom det i går, efter debatten, fanns en allmän känsla av att vi behöver stärka punkt 11. Det muntliga ändringsförslag jag lägger fram är följande: ”Europaparlamentet uppmanar kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik att upprätta förbindelser med det nationella libyska övergångsrådet och att starta processen för att göra förbindelserna officiella för att främja övergången till demokrati, säkra deltagandet av ett brett urval av företrädare från det libyska samhället och stärka kvinnors och minoriteters inflytande i övergångsprocessen, samt att stödja det nationella övergångsrådet i de befriade områdena för att lindra påfrestningarna för lokalbefolkningen och tillgodose dess grundläggande humanitära behov, däribland sjukvård.”

Det är det muntliga ändringsförslaget på de sju gruppordförandenas och samordnarnas vägnar, som man har kommit överens med.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades)

9.3. EU:s förhållningssätt gentemot Iran (A7-0037/2011, Bastiaan Belder) (omröstning)

- före omröstningen om punkt 6:

  Bastiaan Belder, föredragande. – (NL) Herr talman! På initiativ av gruppen Progressiva förbundet av Socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet, och med godkännande och medgivande från övriga grupper, föreslår jag att följande muntliga ändringsförslag förs in efter punkt 6.

(EN) ”Parlamentet fördömer kraftigt att de iranska säkerhetsstyrkorna håller oppositionsledarna Mir Hossein Mousavi och Mehdi Karoubi och deras makar olagligt fängslade och begär att de omedelbart och villkorslöst släpps fria. Parlamentet noterar att fängslandet skedde genom överträdelse av iransk lag. Parlamentet fördömer de iranska myndigheternas attityder gentemot oppositionen som utövar sin legitima rättighet att protestera samt uttrycker sin solidaritet med det iranska folket i deras strävan efter demokrati. Parlamentet beklagar djupt den iranska regeringens skenhelighet, vilken har använt sig av onödigt våld, hot och godtyckliga arresteringar gentemot fredliga demonstranter som den 14 februari 2011 demonstrerade fredligt till stöd för det egyptiska folket, samtidigt som regeringen hävdade att den stödjer frihet i Egypten”.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades)

- Före omröstningen om skäl N:

  Anna Ibrisagic (PPE). - Det muntliga ändringsförslaget går ut på att ta bort ett enda ord och det ordet är: ”och”. Jag läser texten på engelska och sedan förklarar jag varför:

(EN) ”Förbindelserna mellan Iran och Turkiet har fördjupats påtagligt”. Nästa ord ”och” är struket och skälet fortsätter ”Iran använder sina statliga och icke-statliga allierade, det vill säga Syrien, Hizbullah och Hamas liksom Muslimska broderskapet, för att destabilisera regionen”.

Vi vill ta bort ordet ”och” däremellan eftersom vi inte vill inte koppla relationen mellan Turkiet och Iran till den relation som Iran har med Hizbullah och Hamas.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades)

9.4. Det sextonde mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheter (Genève, 28 februari–25 mars 2011) (B7-0158/2011) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Heidi Hautala, ordförande i underutskottet för mänskliga rättigheter. – (EN) Herr talman! Jag har mycket goda nyheter när det gäller mänskliga rättigheter. Kandidaten till Sacharovpriset, Haitham-al-Maleh, en 80-årig syriansk jurist inom mänskliga rättigheter, benådades och släpptes för två dagar sedan. Det är ett underbart exempel på hur Europaparlamentet kan stärka mänskliga rättigheter.

När han nu är fri igen är Haitham al-Maleh fylld av kraft i sin strävan efter att hjälpa till att befria tusentals politiska fångar i Syrien.

(Livliga applåder)

  Talmannen. – Tack för dessa nyheter. Det kommer definitivt att ge oss ett rejält lyft i vårt arbete.

- Före omröstningen om punkt 8:

  Jean-Pierre Audy (PPE). – (FR) Herr talman! Jag skulle bara vilja påpeka att när punkt 8 i den ursprungliga texten gick till omröstning stod det i den franska översättningen att det var punkt 19. Det uppstod därför missförstånd om röstningsinstruktionerna.

  Talmannen. – Vi ska titta på det. Tack för din kommentar.

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

  Fiona Hall (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag skulle bara vilja ta tillfället i akt och tacka de 400 kollegerna från hela den här kammaren som undertecknade den skriftliga förklaringen 81. Jag skulle också vilja säga tack till min personal för allt deras hårda arbete och till enheten för skriftliga förklaringar för deras stöd, men framför allt skulle jag vilja tacka förkämparna vars hängivenhet gjort detta möjligt.

Jag är stolt över att vara ledamot av ett parlament där det är möjligt för vanliga medborgare att komma och tala för sin sak och där parlamentsledamöter lyssnar och övertygas. Det är demokrati när den är som bäst och det visar att Europaparlamentet inte skiljer sig från sitt folk.

10. Röstförklaringar

  Talmannen. – Vi kommer nu till röstförklaringarna.

Muntliga röstförklaringar

Resolutionsförslag B7-0191/2011

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Fru talman! Jag röstade för den gemensamma resolutionen från gruppen progressiva förbundet av Socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet huvudsakligen för att så lite har ändrats när det gäller resolutionens betydelse och aktualitet, även om vissa förändringar har skett i Ungern mellan utarbetandet av resolutionen och dagens omröstning om den.

Till att börja med skulle jag vilja betona hur besvikna vi är att kommissionen redan från början beslutade att fokusera på endast tre områden när det gäller den kontroversiella ungerska medielagen. Vi envisas med att efter att den ungerska regeringen och parlamentet hade hanterat dessa tre områden på ett relativt acceptabelt sätt borde kommissionen ha fortsatt genom att noggrant övervaka att den ungerska medielagen är förenlig med EU:s lagstiftning – särskilt stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Vi skulle också vilja uppmana de ungerska myndigheterna att i större utsträckning samarbeta med berörda parter vid framtida ändringar av lagen, bland annat det civila samhället eftersom det är den enda sättet som lagen kan utarbetas i ett verkligt demokratiskt land. På det här sättet kommer bidragen och rekommendationerna definitivt att vara stimulerande vare sig de är våra – dvs. från Europaparlamentet, kommissionen eller organisationen för säkerhet och samarbete i Europa – eller kommer från Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Fru talman! Alla här i kammaren som instämmer i Europeiska unionens principer tycker definitivt att pressfriheten är mycket viktig. Den här friheten medför förstås ansvar. Ändå röstade jag emot förslaget.

Den information som jag har fått i frågan och som har tagits upp här visar att kommissionen framförde önskemål till Ungern, som bemötte dem och ändrade sin medielag i enlighet med detta. Jag anser att det borde ha varit tillräckligt. I detta sammanhang tycker jag att det inte borde göras till en politisk fråga på detta sätt, där vänstern till synes är emot högern, eller vilken situationen nu är: Samma normer måste gälla för alla i den här frågan. Om kommissionen godtog denna ändring från Ungern då godtar jag den också. Det är min uppfattning att detta är en fråga om grundprinciper och jag är därför rädd att jag röstade emot betänkandet från min egen grupp, eller dess idé, eftersom jag anser att Ungern har gjort exakt det som kommissionen bad om.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Fru talman! Innan vi uttalar oss om mediernas frihet i Ungern borde vi kanske titta på vad vi gör som parlament.

Vi kanske vill tänka på de hundratusentals euro i offentligt bistånd som vi ger till det europeiska journalistförbundet, vi kanske vill tänka på de tiotusentals euro som vi använder varje vecka för att flyga framför allt lokala reportrar till Bryssel och Strasbourg för att visa dem något bra, och vi kanske vill tänka på hur dussintals ackrediterade korrespondenter i Bryssel får extra inkomster som rådgivare i mediefrågor eller som redaktörer eller skribenter för EU-finansierade gratistidningar.

Om jag var ungrare skulle jag allvarligt ifrågasätta inte enbart medielagen utan också regeringens smygande enväldiga tendenser, men jag är inte ungrare så jag har inte med det att göra.

Jag är emellertid ledamot av detta parlament och jag anser att det uppenbart propagandistiska sätt som vi använder skattebetalarnas pengar på borde kränka våra grundläggande principer om anständighet, rättvisa och demokrati. Vi bör avlägsna bjälken ur vårt eget öga innan vi börjar oroa oss för grandet i Ungerns.

Resolutionsförslag RC B7-0169/2011

  Lara Comi (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för denna viktiga resolution. Det är avgörande att Europeiska unionen gör allt som står i dess makt för att tillsammans med FN:s säkerhetsråd få stopp på nödläget så snart som möjligt.

Att uttryckligen fördöma, föreslå en flygförbudszon, fastställa ett vapenembargo och andra sanktioner, tillhandahålla humanitärt stöd, evakuera europeiska medborgare och stödja den drabbade civilbefolkningen är trots allt åtgärder i efterhand som endast försöker stoppa katastrofen.

Europeiska unionen måste emellertid spela en starkare politisk roll på den internationella scenen och kunna ta sig an stora utmaningar. Efter att ha ställts inför katastrofen anser jag att vi borde stanna upp och reflektera för att se hur EU kan arbeta för att förebygga framtida situationer där svaga demokratier faller ihop och utvecklas till humanitära katastrofer.

  Tunne Kelam (PPE). – (EN) Fru talman! Jag röstade självfallet för resolutionen. Men jag tror att Europeiska rådet, som träffas i morgon, bör agera så snart och så beslutsamt som möjligt, för det första för att fastställa en flygförbudszon över Libyen för att hindra regeringen från att fortsätta att döda medborgarna, och för det andra för att upprätta förbindelser med det nationella övergångsrådet. Vi lade till denna uppmaning i vår resolution.

Jag tycker också att ett avsnitt i resolutionen behöver betonas: de revolutionära förändringarna i Nordafrika har gjort det tydligt att EU:s positiva inverkan och långsiktiga trovärdighet i regionen kommer att bero på dess förmåga att genomföra en sammanhängande gemensam utrikespolitik som är värdebaserad och som tydligt vill ställa sig på de nya demokratiska krafternas sida.

  Pino Arlacchi (S&D). – (EN) Fru talman! Jag röstade för resolutionen. Jag skulle vilja betona att partnerskapet för demokrati och delat välstånd med södra Medelhavsområdet som nyligen lanserades av kommissionen är ett utomordentligt första steg i rätt riktning.

EU var i stor utsträckning frånvarande i början av den nordafrikanska krisen och övergången till demokrati, men förefaller nu ha börjat bli mer aktiv och effektiv på detta område.

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Fru talman! Libyens folk måste ha rätt att före alla andra besluta om framtiden för sitt eget land. Eftersom begreppen verklig demokrati och frihet kommer från människorna kan de inte påtvingas utifrån.

Morgondagens extra toppmöte i Europeiska rådet måste nå en överenskommelse om EU:s roll i regionen. EU bör göra allt det kan för att stödja demokrativågen i arabvärlden. Ingen tid bör gå förlorad – vi behöver gå från ord till handling. EU måste vara konsekvent i sin politik och erkänna sitt ansvar för området nu och på längre sikt. Om angreppen på civilbefolkningen fortsätter, och det förefaller vara fallet, måste EU förhandla om ett FN-mandat och agera för att skapa en flygförbudszon över Libyen så att en mänsklig katastrof kan undvikas. Vi behöver också behålla möjligheten med militärt ingripande i den här situationen.

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Fru talman! Vi upplever slutet på en av efterkrigstidens längsta regimer. Emellertid har inte Muammar Kaddafi kunnat förmå sig att värdigt ge upp, och för att bibehålla sin diktatur har han förklarat krig mot sitt eget folk. Genom att vända vapnen mot medborgarna har han ifrågasatt de grunder som den moderna civilisationen bygger på. Han har begått ett brott mot mänskligheten. Vi är därför skyldiga att stödja det libyska folket i deras kamp för frihet, demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter.

Vi måste vidta åtgärder i samarbete med FN för att återupprätta stabilitet i Libyen och straffa dem som är skyldiga till brott, inklusive överste Kaddafi. Det är särskilt brådskande att säkra humanitärt stöd till civila och ge libyska flyktingar skydd. Redan för 25 år sedan försökte president Ronald Reagans administration sätta stopp för Kaddafis styre. Vi måste i dag vidta alla åtgärder som enligt internationell rätt är tillåtna för att få bort honom, så jag stöder parlamentets resolution.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Fru talman! Jag röstade för resolutionen även om jag tycker att den innehåller vissa oroande punkter. Till att börja med vill jag säga att min grupp träffade företrädare för den libyska oppositionsmakten denna vecka och de sade att de inte ville ha något väpnat ingripande från väst. Det gjorde de mycket klart. Jag anser inte att EU ska vara en flaggviftare i det här ärendet utan vi bör agera tillsammans med FN och de arabiska länderna.

Trots detta talas det i resolutionen om humanitärt ingripande vilket alltför ofta tyvärr innebär väpnat ingripande. Parlamentet antar faktiskt en ståndpunkt till förmån för ingripande, låt vara med hjälp av tjusig retorik.

Min andra punkt är flygförbudszonen, vilken jag är rädd kommer att resultera i att Libyen bombas. Jag anser att detta bör vara ett FN-lett uppdrag där hela arabvärlden, Afrika och EU agerar gemensamt.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Fru talman! De som kräver militärt ingripande – och en flygförbudszon är självfallet en form av militärt ingripande, eftersom det kräver en vilja att slå mot flyganläggningar på marken – bör komma ihåg tre saker. För det första att den libyska oppositionen som vi hörde inte vill ha utländsk inblandning. Det sitter affischer över hela Benghazi som meddelar det. För det andra: Kaddafi vill ha utländsk inblandning. Det skulle rättfärdiga diktatorns argument att han försvarar sitt land mot utländsk invasion. För det tredje så har vi inte råd. Det första fartyget i området efter att den humanitära krisen började var HMS Cumberland från vårt eget land, som befann sig i området eftersom hon var på väg att utrangeras! Och vår flotta har fortfarande större räckvidd än de flesta andra medlemsstaters.

Det kan ha funnits argument för visst direkt angrepp mot Kaddafis regim under 1980-talet när den tydligt deltog i internationell terrorism. Det är slående att de som nu kräver någon form av ingripande inte var positiva till en sådan åtgärd när det skulle ha varit motiverat enligt internationell rätt. Det är något motbjudande över spektaklet med alla dessa europeiska ledare som fjäskar och dreglar över denna förfärliga regim. Vi har åstadkommit alldeles tillräckligt med problem för oss genom våra ingripanden hittills. Jag tycker vi har gjort alldeles tillräckligt.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Fru talman! Jag välkomnar resolutionen och har därför gett mitt stöd till den. Det räcker emellertid inte att anta en resolution.

Förra veckan i Egypten attackerade 4 000 muslimer en koptisk by inte långt från Kairo. De brände två kyrkor och hindrade brandmän från att komma in i byn. Armén ville först inte ingripa. När den till slut gjorde det skickade muslimska företrädare iväg dem och sade att allt var under kontroll. De 12 000 kristna som bor i byn fick utegångsförbud.

Det fanns en tid när Europa visste vem som var god och vem som var ond och varför. Tack vare stödet från de goda människorna var ledare som Havel, Walesa och Čarnogurský förberedda för kommunismens fall. I dag skakar EU:s politiker däremot hand med diktatorer och blundar för förföljelse av kristna. De tänker inte i termer av goda och onda eftersom pragmatism inte innefattar sådana kategorier. Till dess att detta förändras kanske vi gör mer skada än nytta för Nordafrika.

Betänkande: Belder (A7-0037/2011)

  Pino Arlacchi (S&D). – (EN) Fru talman! Jag röstade för betänkandet eftersom det tydligt gör skillnad mellan de två huvudärendena rörande Iran: Den nuvarande regeringens överträdelser av mänskliga rättigheter och det iranska kärnvapenprogrammet.

I betänkandet stöds rådets dubbelspåriga synsätt på kärnvapenfrågan: sanktioner å ena sidan men ett erbjudande om dialog å den andra.

Vi måste kritisera de oerhört allvarliga överträdelser av mänskliga rättigheter som sker i Iran i dag. Förövarna som huvudsakligen tillhör statliga institutioner agerar med straffrihet.

Samtidigt bör vi undvika oansvariga krav på internationell väpnat ingripande mot det nuvarande tyranniet. En väpnad attack mot Iran i de mänskliga rättigheternas namn skulle av alla iranier, oavsett politisk ståndpunkt, betraktas som ett angrepp mot landet och ett ytterligare angrepp mot deras grundläggande rättigheter.

Den enda vinnaren vid en sådan möjlighet skulle vara Mahmoud Ahmadinejad.

  Tunne Kelam (PPE). – (EN) Fru talman! Jag har röstat för resolutionen och jag anser att det nu är dags att tillämpa samma synsätt på regimen i Teheran som vi har använt för Libyen och överste Kaddafi. Med andra ord är det inte längre en realistisk möjlighet att hoppas på förtroendebyggande. Vi bör stödja mer opposition i Iran. Jag är särskilt oroad över Ashrafs oppositionsläger som har varit under belägring och påtryckningar sedan juli 2009. Den humanitära situationen där är oacceptabel. Parlamentet antog en resolution i april 2009 och en skriftlig förklaring i november förra året och jag vill råda Catherine Ashton att ta detta allvarliga budskap till Europeiska rådet i morgon.

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Fru talman! Iran under Mahmoud Ahmadinejads ledning orsakar allvarlig oro på grund av ledarens kärnvapenambitioner. Den fortsatta vägran att samarbeta med Internationella atomenergiorganet och den tillhörande bristen på övervakning av det iranska kärnvapenprogrammet gör det nödvändigt att överväga att vidta kraftfulla åtgärder när det gäller Iran.

Med tanke på att det är en auktoritär regim måste vi räkna med möjligheten att den utgör ett hot mot andra länder, framför allt de närliggande. Särskild oro har den antiisraeliska retorik som Irans president har uttryckt under en tid skapat. Jag anser att de iranska myndigheternas ståndpunkt i frågan är oacceptabel och jag fördömer den kategoriskt. Genom att rösta för resolutionen uttrycker jag mitt motstånd mot Irans aggressiva utrikespolitik och kräver också att politiska fångar ska friges, att förföljelserna av dem som försvarar mänskliga rättigheter ska upphöra och att ett samarbete med internationella organisationer, inbegripet FN-organ, ska inledas. Jag stöder även Turkiets och Brasiliens diplomatiska ansträngningar för en resolution i kärnvapenfrågan.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Fru talman! Den iranska revolutionen 1979 kommer en dag att ses som en epokgörande händelse jämbördig med franska revolutionen 1789 eller ryska revolutionen 1917. I likhet med dem spreds den omedelbart utanför sina gränser och försökte kopiera sig själv runtom i världen. I likhet med dem bortsåg den från alla fastställda normer i internationell rätt, nationell suveränitet och territoriell jurisdiktion.

Vad var det som startade revolutionen? Det var belägringen av den amerikanska ambassaden. Stanna nu upp och fundera en stund över hur märkvärdigt det var, med tanke på hur förbindelserna tidigare hade varit mellan länderna. Till och med under Andra världskriget när ömsesidigt motstridiga ideologier kämpade för att utplåna varandra, evakuerades diplomater fredligt via neutrala länder. Om Förenta staterna i morgon skulle invadera Kuba kan man anta att det skulle förekomma ett fredligt utbyte av diplomatisk personal. Vad iranierna signalerade var att deras regler inte stämde överens med våra. De brydde sig inte längre om tanken med statens suveränitet och de har fortsatt som de började, och stött sin milis från Sidenvägens Khanates till Balkan, till och med så långt som till Buenos Aires.

Vi skulle ha större möjligheter att fördöma en sådan regim om vi i Europeiska unionen i lite större utsträckning beaktade principen med nationell suveränitet och principen med nationellt självbestämmande.

  Gianni Vattimo (ALDE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag ville förklara varför jag avstod från den slutliga omröstningen om betänkandet om Iran, för samtidigt som jag instämmer i all kritik mot bristen på respekt för mänskliga rättigheter i Iran, särskilt när det gäller dödsstraff, förföljelse av sexuella minoriteter och bristen på respekt för friheten att undervisa i skolor och på universitet, är jag ändå övertygad om att mycket av nyheterna och informationen som man i betänkandet hänvisar till kommer direkt från den amerikanska propagandakvarnen och jag kan inte lita på den.

Samtidigt som jag självfallet är övertygad om att Iran har all rätt att fortsätta att utveckla kärnvapenforskning för fredliga ändamål anser jag avslutningsvis som liberal demokrat att jag inte heller kan neka dem rätten att ha kärnvapen i en region där den enda makt som har dem och har rätt att ha dem är en rasistisk kolonialstat som Israel.

Resolutionsförslag RC-B7-0158/2011

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Fru talman! När det gäller denna resolution från FN om mänskliga rättigheter vill jag säga att det är mycket viktigt att vi i Europeiska unionen står upp för mänskliga rättigheter ända till slutet. Tyvärr var den här resolutionen om mänskliga rättigheter inte välbalanserad. När man läser den, och särskilt punkt 19, får man en känsla av att en stat, Israel, fördöms alltför mycket och att människor försöker lägga skulden här på det landet.

Vi är alla medvetna om den aktuella situationen i Mellanöstern. Länder som bevittnar uppror där tusentals oskyldiga människor har förlorat livet. Med tanke på det borde det här ha varit en resolution om mänskliga rättigheter, inte om Mellanöstern. Om målet hade varit att uppnå en balans här, i stället för att försöka klandra Israel på detta ensidiga sätt, skulle man kanske ha kunnat nämna Gilad Shalit, den israeliska soldat som berövats mänskliga rättigheter i 1720 dagar som fånge hos de palestinska araberna eller Hamas.

När vi åstadkommer dessa förklaringar om mänskliga rättigheter måste vi sträva efter ett balanserat och rättvist synsätt. Det är det enda hållbara sättet som de kan föras vidare och som dessutom gör att vi kan bibehålla trovärdigheten som väktare av mänskliga rättigheter både i Europa och i andra delar av världen.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Fru talman! Jag var mycket glad över att förslagen till resolution om mänskliga rättigheter antogs, och Europeiska unionen gjorde helt rätt i det. Men jag har en kort förklaring att lämna.

(EN) Fru talman! När det gäller ändringsförslag 2, punkt 8, röstade mina irländska kolleger och jag i vår grupp för detta eftersom vi anser att sanitär utrustning och, framför allt, rent vatten, är en grundläggande mänsklig rättighet, och från min egen erfarenhet som frivilligarbetare i Afrika vet jag hur avgörande tillgång till färskt vatten är för människors överlevnad. Jag anser därför att genom att acceptera det som en grundläggande mänsklig rättighet kan det snabbt bidra till att alla medborgare i världen framför allt har tillgång till färskt vatten.

(GA) Jag var därför mycket glad att den antogs – det var vad jag hade att säga.

Skriftliga röstförklaringar

Resolutionsförslag B7-0191/2011

  Luís Paulo Alves (S&D) , skriftlig. – (PT) Resolutionsförslaget har antagits med tanke på det oroande läget för medielagen i Ungern vilken ifrågasätter kraven på balanserad täckning för alla leverantörer av audiovisuella medier, respekt för proportionalitet och grundläggande yttrande- och informationsrättigheter. Det innebär att Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och parlamentet båda känner en berättigad oro över att denna lagstiftning strider mot internationella normer när det gäller yttrandefrihet, avskaffande av politisk och finansiellt oberoende för offentliga medietjänster eller bestämmelsernas omfattning. Dessa bekymmer är dessutom mer oroande med tanke på den varning som utfärdats av Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter. Utifrån dessa resultat bör rekommendationerna i resolutionen antas, eftersom de gäller översyn av medielagstiftning grundat på observationer från kommissionen, OSSE och Europarådet, och de bör uppmana kommissionen att utarbeta ett förslag till direktiv om frihet och pluralism för medierna i slutet av detta år för att ta sig an EU:s bristfälliga lagstiftningsram och på så sätt undvika liknande situationer i framtiden.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Pluralism och frihet inom medierna är en av EU:s grundläggande principer som garanterar frihet att uttrycka åsikter och erhålla och kommunicera information utan kontroll, ingripande eller påtryckningar från offentliga myndigheter. Internationella organisationer har uttryckt oro över den ungerska medielagen och efter att ha genomfört en undersökning drog kommissionen slutsatsen att den är oförenlig med direktivet om audiovisuella medietjänster och gemenskapens regelverk i allmänhet. Jag instämmer i resolutionens förslag att de ungerska myndigheterna måste se över medielagen ytterligare utifrån kommentarerna från Europeiska kommissionen, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, ministerkommittén och Europarådets parlamentariska församling, och se till att lagen är förenlig med EU:s lagstiftning och europeiska värderingar, liksom normer när det gäller frihet, pluralism och oberoende.

  Ivo Belet (PPE), skriftlig. – (NL) Den ungerska regeringen har gjort ett bra arbete med att hantera allt ståhej kring denna kontroversiella lag på ett sådant sätt att den har gjort det tydligt att pressfrihet och pluralism inom medierna har varit och förblir grundläggande pelare i Ungern. Kommissionen har gjort ett bra arbete här. Kommissionen kommer dessutom med rätta att fortsätta att övervaka frågan, inte bara i Ungern utan i Europeiska unionens alla medlemsstater.

Initiativet som aviserades av kommissionsledamot Neelie Kroes att samla olika intressenter för att bilda en expertgrupp som sedan får i uppgift att ta sig an situationen med pluralism inom medierna i Europa är ett viktigt steg framåt. Gruppen kommer att bistå kommissionen när det gäller att dra upp nya steg i medielandskapet. Vi har fått i uppgift att garantera pluralism inom medierna och pressfrihet i Europa. Jag förutsätter därför att Europaparlamentet aktivt kommer att bidra till detta.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Demokrati är inte på något sätt ett faktum. Den utvecklas, gör framsteg och går tyvärr även tillbaka över tid. På den här nivån är emellertid de ungerska åtgärderna rörande medierna ett allvarligt steg bakåt. En överenskommelse mellan alla europeiska framstegsvänliga gjorde det inledningsvis möjligt att placera frågan högst upp på den europeiska politiska agendan vilket är bra. Det är nu en fråga om att vara exakt och bestämd på de punkter som fortsätter att orsaka problem. Oberoende mediestyrning och yttrandefrihet är inte förhandlingsbart.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionsförslaget eftersom den ungerska medielagen bör skjutas upp och granskas på grundval av kommentarerna och förslagen från kommissionen, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och Europarådet, för att se till att den fullständigt överensstämmer med EU:s lagstiftning och europeiska värderingar och normer för mediernas frihet, pluralism och oberoende mediestyrning. Europaparlamentet erinrar dessutom om att Köpenhamnskriterierna för EU-medlemskap, som fastställdes vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn 1993, rörande pressfrihet och yttrandefrihet ska upprätthållas av EU:s alla medlemsstater och genomföras via relevant EU-lagstiftning. Europaparlamentet uppmanar därför de ungerska myndigheterna att på nytt göra mediernas styrning oberoende och stoppa statens ingripande i yttrandefrihet och balanserad täckning. Jag tror dessutom att allt för stor reglering av medierna är kontraproduktiv och äventyrar effektiv pluralism i det offentliga utrymmet. Parlamentet uppmanar också kommissionen att föreslå ett lagstiftningsinitiativ om mediefrihet, pluralism och oberoende ledning före årets slut, för att åtminstone fastställa de lägsta grundläggande normerna och säkerställa, garantera och främja en lämplig nivå av pluralism inom medierna och oberoende mediestyrning i EU:s medlemsstater.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Pluralism och frihet inom medierna är definitivt ett viktigt inslag i en demokratisk rättsstat. Medielagen i Ungern förtjänar kritik men vi har sett att den ungerska regeringen snabbt och ogrundat angreps och attackerades och detta borde inte ha skett, särskilt i början av det ungerska ordförandeskapet för Europeiska unionen. Jag är emellertid glad att det ungerska parlamentet nyligen har godkänt ändringsförslag till sin kontroversiella medielag och på så sätt ta upp punkter som Europeiska unionen har föreslagit och därmed ta loven av de ideologer som skapar spänningar. Huvudkravet att ”balanserad täckning” inte skulle gälla webbplatser, bloggar, debatter och utländska nyhetsbrev uppfylldes. Kommissionen bör nu kontinuerligt övervaka tillämpningen av lagen. Den konstruktiva dialog som ägde rum mellan Ungern och EU och som resulterade i att ändringsförslagen till lagen godkändes bör erkännas.

Utländska medier och journalister som arbetar i Ungern hotas inte längre av höga böter för att de brutit mot ungersk medielag, men det finns ”andra rättsliga konsekvenser”. Ungerska medieägare drabbas fortfarande av böter, bland annat de som formellt har överfört sitt huvudkontor till andra länder i EU för att undvika medielagen i Ungern. Även om vi inte instämmer i ändringsförslaget är det helt inom ramen för det ungerska parlamentets befogenhet och EU:s företrädare bör respektera det.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Enskildas yttrandefrihet, fri rörlighet för information samt frihet och pluralism för medierna är hörnstenar i europeisk integration och dess kärnvärden. Vid utveckling och genomförande av regelverk för medierna bör demokratiska normer för organisationen och ledning av kommunikationssystem respekteras. Jag uppmanar de ungerska myndigheterna att åter göra styrningen av medierna oberoende och sätta stopp för statligt ingripande i yttrandefriheten. En alltför omfattande reglering av medierna är kontraproduktiv eftersom det skadar verklig pluralism på det offentliga området. Jag uppmanar de ungerska myndigheterna att göra alla berörda parter delaktiga i att reformera medielagen, inbegripet oppositionspartierna och det civila samhället, så att de på ett meningsfullt sätt kan delta i reformeringen av lagstiftningen, som reglerar en så grundläggande aspekt av hur ett demokratiskt samhälle fungerar.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Mediernas frihet och pluralism är grundläggande rättigheter som säkerställer frihet att uttrycka uppfattningar och erhålla och kommunicera information utan någon form av ingripande eller påtryckning från de offentliga myndigheterna. Europeiska kommissionen uttryckte som fördragens väktare sin oro och krävde information från Ungern om en möjlig överträdelse av denna rättighet, nämligen det faktum att ungersk medielag kanske inte överensstämmer med direktivet om audiovisuella medietjänster.

Jag var glad att höra att det ungerska parlamentet den 7 mars antog ändringsförslagen som hade överenskommits mellan dess regering och kommissionen, även om jag inte kan förstå varför socialisterna och det ungerska gröna partiet röstade emot det. Med tanke på Neelie Kroes uttalande förefaller det som om det inte längre råder några tvivel om att Ungern har följt kommissionens rekommendation och att den ändrade versionen av lagen i fråga nu följer EU-lagstiftningen.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Pressfriheten medger inga kompromisser. Det är det budskap parlamentet vill förmedla inte bara till Budapest utan även till kommissionen. Europaparlamentet antog en resolution där man uppmanade den ungerska regeringen att skjuta upp och genomföra en ”brådskande ny granskning” av det kontroversiella ungerska mediepaketet, trots att det nyligen ändrades efter påtryckningar från dess europeiska partner. Det finns emellertid fortfarande en oro, särskilt när det gäller medierådet, det organ som ansvarar för att övervaka medierna, som enbart består av personer som hör till samma parti som Viktor Orbán. I praktiken är detta övervakningsorgan det perfekta instrumentet för att censurera medierna. Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, som är garant för yttrandefriheten för medborgare i EU och hela världen, har därför krävt stopp för statens inblandning för att återupprätta mediernas oberoende.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att Europeiska unionen snabbt måste förebygga och bekämpa alla eventuella angrepp mot demokratins grundläggande värderingar, där yttrandefriheten är en. Ungern och andra medlemsstater, såsom Rumänien, måste ompröva sin inställning till pressen, i linje med de grundläggande principer som anges i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen om Ungerns medielag eftersom pressfriheten är en av EU:s grundläggande värderingar. Jag anser att kommissionen i detalj bör granska om den ungerska medielagen överensstämmer med europeisk lagstiftning, särskilt med stadgan om de grundläggande rättigheterna.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Jag tycker det verkar meningslöst att parlamentet yttrar sig i frågan när alla garantier för yttrandefrihet har lämnats, även av Ungerns premiärminister Viktor Orbán. Detta är dessutom en principfråga så jag ska avstå från att bedöma politiska, lagstiftande och behörighetsmässiga handlingar som strikt ligger inom behörigheten för den lagstiftande, verkställande och rättsliga behörigheten för en annan medlemsstat än min.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Yttrande- och informationsfrihet, bland annat frihet att uttrycka åsikter och frihet att ta emot och kommunicera information utan ingripande eller påtryckningar, är sociala värderingar som många har kämpat för under åren, även Portugal. Kommunisterna har varit och är fortfarande i frontlinjen när det gäller den här kampen. Tyvärr finns det fortfarande skäl att fortsätta kampen i flera EU-länder. Mediernas pluralism och frihet skapar fortfarande oro i olika medlemsstater. Man glömmer ofta att några av de bidragande orsakerna till detta är hur medieorganens ägande är koncentrerat till en handfull stora affärsgrupper samt angreppen mot rättigheter för verksamma inom medier och förekomsten av allt mer otrygga arbetsrelationer. Dessutom ingriper de politiska krafter som fortfarande finns i många länder och som är en källa till oro.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Yttrande- och informationsfrihet, vilket leder till pluralism inom medierna, bland annat friheten att uttrycka åsikter och erhålla och kommunicera information utan någon form av ingripande eller påtryckningar från offentliga myndigheter, har uppnåtts genom civilisationen.

Tyvärr förekommer det fortfarande ofta angrepp mot dessa grundläggande rättigheter i flera EU-länder. Mediernas pluralism och frihet skapar fortfarande oro i ett antal medlemsstater, särskilt i Ungern, Italien, Bulgarien, Rumänien, Estland med flera. Till och med i Portugal har flera fall av angrepp mot mediernas pluralism rapporterats, vilket inte direkt hedrar demokratin.

Vi håller emellertid inte med om att det finns en politik som innebär att EU permanent ingriper i ledningen av varje land, vilket påstås i vissa stycken. Vi röstade om resolutionen om Ungerns medielag med tanke på detta, och tog hänsyn till de positiva och negativa aspekterna.

  Mathieu Grosch (PPE), skriftlig. – (DE) Jag är övertygad om att en mycket stor majoritet av Europaparlamentet kommer att hålla fast vid mediernas grundläggande rättigheter. Dessa rättigheter krävs nu i en resolution, även om ändringarna till den lag som det ungerska parlamentet antog i veckan inte har beaktats. Jag skulle därför ha önskat att alla resolutioner som utarbetades före denna omröstning i Budapest drogs tillbaka så att de först uppdateras och först då diskuteras och går till omröstning. Omröstningen i Europaparlamentet hade därför inget att göra med pressfriheten, som absolut ska prioriteras, utan var endast ett styrkeprov mellan grupperna.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag instämmer helt i antagandet av resolutionen från den europeiska vänstern som kritiserar bristfälligheten i de ändringsförslag som Ungern gjort i sin medielag, medan högern välkomnar dem. Även om Neelie Kroes också förefaller nöjd med dessa förändringar anser Europaparlamentet att kommissionen endast fokuserade på ett antal tekniska aspekter, på bekostnad av stadgan om de grundläggande rättigheterna. Vår resolution vänder sig inte heller enbart till Ungern utan noterar att frihet och pluralism inom medier tyvärr kan undermineras i länder med konservativa regeringar. I det sammanhanget har Europaparlamentets ledamöter visat att de är uppmärksamma på att grundläggande rättigheter och friheter, som är de verkliga principerna för Europeiska unionens demokratier, måste respekteras.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen eftersom de ungerska myndigheterna måste återupprätta oberoendet för mediernas styrning och stoppa statligt ingripande i yttrandefrihet och balanserad täckning. Allt för stor reglering av medierna är kontraproduktivt och äventyrar effektiv pluralism på det offentliga området.

  Timothy Kirkhope (ECR), skriftlig. – (EN) ECR stöder helhjärtat fria och pluralistiska medier i hela Europeiska unionen och betonar betydelsen av informationsfrihet för alla europeiska medborgare. Med tanke på den hela tiden föränderliga situationen kring den ungerska medielagen och bristen på möjligheter att möta kommissionen efter de nya ändringarna av lagen som antogs denna vecka, anser vi att det nu inte är rätt tillfälle att utarbeta en ny resolution i frågan. ECR-gruppen har därför avstått från att rösta.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att den ungerska medielagen bör skjutas upp snarast och granskas på grundval av kommentarerna och förslagen från kommissionen, OSSE och Europarådet, så att den fullständigt överensstämmer med EU:s lagstiftning och europeiska värderingar och normer för mediernas frihet, pluralism och oberoende mediestyrning.

  Iosif Matula (PPE) , skriftlig. – (RO) Jag stöder ändringen av bestämmelserna i Ungerns presslagstiftning, som kommissionen ansåg mindre demokratiska, och jag välkomnar ändringar som regeringen i Budapest har gjort i tillsynslagen. Men jag röstade inte för resolutionen som undertecknats av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet, gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, för jag anser att de åtgärder som föreslås är orimliga om vi beaktar liknande lagar i andra medlemsstater, men som inte har sanktionerats offentligt. En fri press är ovedersägligen ett mått på ett samhälles demokratinivå. I EU är det välkänt att yttrandefriheten är praktiskt taget oinskränkt. Men vi får inte blanda ihop denna grundläggande rättighet med friheten att uttrycka all information utan påföljder eller ansvar och utan att ha tillräckliga bevis. Det är av just denna anledning som det krävs tydliga lagar, i vilka de gränser som all journalistisk verksamhet måste bedrivas inom fastställs. Den ungerska presslagstiftningen utarbetades mot denna bakgrund, i kölvattnet efter EU-direktivet på detta område. Jag anser också att vi måste disktera ämnet den ungerska presslagstiftningen med full kännedom om omständigheterna, med tanke på att vi kan förledas av partiska intressen och politiska tvister.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Förslaget till resolution är olämpligt både vad gäller tidpunkt och form, eftersom alla vet att den ungerska regeringen efter den inledande kritiken mot medielagen i Ungern och rekommendationerna från kommissionen har reviderat sin ståndpunkt och ändrat allt i lagen som kommissionen kritiserade. Den lag som det ungerska parlamentet röstade om den 7 mars var därför en version som perfekt överensstämde med europeisk lagstiftning. Jag förstår därför inte varför vänstern insisterar på att rösta om förslaget, och jag har därför röstat emot det.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade för resolution B7-0191/2011 eftersom jag anser att den nya medielagen i Ungern inte ger tillräckliga garantier för yttrandefrihet och pluralism och att den därför är kontraproduktiv när det gäller att upprätta verklig pluralism på det offentliga området.

Den ungerska regeringen bör ge faktiska garantier för frihet och pluralism inom medierna, och bör därför upphäva lagen eller ändra den avsevärt, baserat på observationer och förslag från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, Europeiska unionens råd och Europadomstolens rättspraxis och med hjälp av en öppen, transparent debatt där alla intressenter, icke-statliga organisationer och medborgare kan delta.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Yttrandefrihet och därmed pressfrihet är några av de mest grundläggande rättigheterna. Vi måste arbeta outtröttligt för att bevara dem, även när vissa uppfattningar oroar oss. Denna frihet är också vår frihet och det är en garanti för ett fritt utövande av vårt mandat. Öppenhet är inte möjlig utan fria medier. Det är mycket frestande att försöka kontrollera information och journalister, även i våra västliga demokratier. Fri och professionell information är alltid att föredra framför ”rykten” som ofta ersätter pressen när den senare tystas ned.

Moderna möjligheter till masskommunikation spelar en absolut kritisk roll i det demokratiska livet och är grundläggande för att ge allmän tillgång till kunskap, underhållning och socialt liv. Det jag kallar ”den rättvisa staten” måste därför ta ansvar för att stödja utvecklingen av fria medier både inrikes och internationellt, främja pluralistisk information och ett rikt kulturellt skapande och underlätta allas tillgång till detta.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Vi vet att enligt kommentarer och förslag från Europeiska kommissionen, OSSE och Europarådet bör medielagen i Ungern ses över så snart som möjligt för att säkerställa att den överensstämmer med EU:s lagstiftning och europeiska värden och normer som gäller frihet för medieinformation, pluralism och massmediernas oberoende.

Den nya lagen klandras eftersom den innebär att endast en person skulle ansvara för ledningen av nationella massmedier och telekommunikationer. Den nya lagen undergräver pluralismen och friheten för massmedierna och avskaffar dess politiska och finansiella oberoende. Alla fall som leder till ett så negativt resultat bör granskas.

Eftergivenheten hos regeringar i vissa av EU:s medlemsstater gav Ungerns regering en illusion att gemensamt antagna regler cyniskt kan överträdas. Den lettiska regeringen har exempelvis fortfarande inte införlivat Europaparlamentets resolution från den 11 mars 2004. Och vad har det lett till? Ingenting hittills. Den ungerska regeringen kanske inspirerades av det lettiska ”oberoendet”. Jag röstade för resolutionen i hopp om att isen har brutits.

  Tiziano Motti (PPE), skriftlig. – (IT) Den europeiska vänsterns angrepp på lagen om pressfrihet som nyligen antogs i Ungern bör läsas i sammanhanget med den teaterpjäs genom vilken verktyg som gjorts tillgängliga av våra institutioner ofta används på ett felaktigt och instrumentellt sätt för att stödja internationella eller inhemska politiska kampanjer och kampanjer för desinformation inom medierna. I detta fall är sådana angrepp fullständigt malplacerade eftersom debatten har inletts men också avslutats: den ungerska regeringen har beredvilligt accepterat kommentarerna från kommissionen och premiärminister Viktor Orbán sade, i början av januari 2011, att medielagen skulle ändras i enlighet med dessa kommentarer. Att angripa det land som är ordförande i Europeiska unionen vid ett tillfälle när det bör stödjas i utövandet av sina skyldigheter leder till att unionen som helhet försvagas och fråntas sin auktoritet. Den eviga refrängen om bristen på pressfrihet är gamla nyheter, precis som de kontinuerliga och anakronistiska hänvisningarna till den italienska situationen där paradoxalt de största tidningarna kontrolleras av vänsterinriktade mediekoncerner och informationen sprids fritt, ibland alltför fritt, på nätet.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Efter de ändringar som det ungerska parlamentet antog förra veckan är den ungerska lagen nu fullständigt i linje med EU:s lagstiftning och bestämmelser om grundläggande rättigheter, vilket kommissionen också har tillstått. Det gemensamma resolutionsförslaget är därmed överflödigt och jag röstade därför emot det.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Såsom jag hade möjlighet att säga när jag deltog i debatten om prioriteringarna för det ungerska ordförandeskapet är detta aspekter av Ungerns inrikesaffärer som, precis som tidigare, kan regleras som en del av hälsosamma, normala förbindelser mellan kommissionen och Ungerns regering och parlament. Som förespråkare för frihet, särskilt yttrandefrihet och pressfrihet, kan jag inte vara annat än mycket nöjd med resultatet.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Den här lagen har faktiskt utformats med avsikten att begränsa mediernas verksamhet i Ungern och begränsa en kritisk granskning av regeringen, som en del av större restriktioner när det gäller pluralism i Ungern. Detta står i direkt konflikt med EU:s grundläggande principer såsom de anges i fördragen och stadgan om de grundläggande rättigheterna. Kommissionen och rådet måste fortsätta att arbeta för en fullständig genomgång eller ett tillbakadragande av lagen på denna grund.

Parlamentet har gjort det tydligt att kommissionen inte bara bör ge efter för den ungerska regeringen i denna kritiska fråga. Den ungerska medielagstiftningen måste också ses som det senaste försöket att begränsa mediernas frihet i Europa. Det visar att kommissionen snarast behöver lägga fram kraftfulla lagstiftningsförslag för att hålla fast vid EU:s kärnvärden.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade emot resolutionen eftersom jag anser att de politiska grupperna till vänster här i kammaren har utnyttjat en nationell politisk fråga, som i vilket fall som helst redan är löst, vilket framgår av överenskommelsen nyligen mellan den ungerska regeringen och Europeiska kommissionen.

Jag anser att sådana nationella frågor inte bör ifrågasättas här i kammaren eftersom de är enskilda medlemsstaters direkta ansvar. När det gäller det väsentliga i frågan är det helt rätt och riktigt att skydda frihet och pluralism när det gäller information som ett kärnvärde för alla länder i Europeiska unionen, men mediernas frihet måste inte strida mot offentlig moral och måste framför allt inte kränka någons privatliv.

Nyhetsindustrin borde vara mer medveten om vilka konsekvenser en obalanserad användning av dess makt och inflytande kan ha på medborgarnas liv och frihet. Det beror på att personlig frihet alltför ofta har ogiltigförklarats i pressfrihetens namn.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag är mycket glad över att den här resolutionen gick igenom och belyste Europaparlamentets satsning på yttrandefrihet och mediernas oberoende i alla medlemsstater.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget. Även om Ungern och Europeiska kommissionen har träffat en överenskommelse om de punkter som kommissionen har lagt fram stöder jag mina kollegers krav på en noggrann granskning av lagtexten. De förbättringar som kommissionen har uppnått är anmärkningsvärt selektiva och den oro som parlamentet och olika internationella organisationer har uttryckt, exempelvis OSSE och Europarådet, har man i stor utsträckning bortsett från. Framför allt oron om utnämning, sammansättning och befogenhet för mediemyndigheten är fullständigt begriplig. Pressfrihet är en alltför viktig del av vår demokrati för att den ska omfattas av rättsligt restriktiva tolkningar.

  Joachim Zeller (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade emot resolutionen som lagts fram av den gemensamma gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, gruppen Progressiva förbundet av Socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. Resolutionens upphovsmän är inte så oroade över frihet för medierna i Europa som de är över förklenandet av en medborgerlig regering som valdes av en överväldigande majoritet av landets folk och som har den svåra uppgiften att åter bygga upp ett land som har lidit svårt på grund av den tidigare socialistiska regeringens dåliga ledarskap. Inte ens Europeiska kommissionen kunde finna några allvarliga överträdelser av mediernas frihet i den ungerska lagen, som av en tillfällighet redan har ändrats. Europas vänster är mycket snabb att se grandet i icke-socialistiska regeringars öga, men uppmärksammar dumt nog inte bjälken i de socialistiska regeringarnas ögon.

Det är svårt att förstå inställningen hos de tyska liberalerna som med denna resolution kräver att medielandskapet på europeisk nivå ska regleras, trots att företrädarna för tyska och europeiska medier anser att förslaget framför allt är en begränsning av mediefriheten och ett brott mot subsidiariteten.

Resolutionsförslag RC-B7-0169/2011

  Luís Paulo Alves (S&D) , skriftlig. – (PT) Jag är positiv till förslaget till resolution eftersom jag anser att Kaddafis regim bör krossas omedelbart, med tanke på hur han kuvar den libyska befolkningen i deras politiska protester och som ett sätt att förebygga flera dödsfall. Jag erinrar om att världssamfundet har visat fullständig oenighet i FN:s säkerhetsråd när det gäller att införa sanktioner mot regimen. Jag stöder starkt resolution 1970/2011 från FN:s säkerhetsråd och de åtgärder som säkerhetsrådet ska vidta, bland annat embargo, förbjudande av utrustning som används för inrikes förtryck och frysning av medlen för de människor som missbrukar mänskliga rättigheter samt uppmärksammande av behovet av att genomföra resolutionen mellan EU och Afrika, som gör det möjligt att frysa varor som förvärvats olagligt. En gest som denna behövs från de europeiska finansinstituten och medlemsstaterna som en del av förbudet mot legoverksamhet. Snabba och effektiva humanitära åtgärder behövs från EU och FN. Jag skulle vilja avsluta med att säga att händelserna i Libyen, Egypten och Tunisien kräver ett paradigmskifte när det gäller europeisk utrikespolitik beträffande länderna i södra Medelhavsområdet och jag skulle vilja visa min solidaritet med libyerna.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen. De omfattande protesterna i ett stort antal arabiska länder har visat att odemokratiska och auktoritära regimer inte kan garantera trovärdig stabilitet och att demokratiska värderingar är centrala för ekonomiska och politiska partnerskap. EU har ett avgörande intresse av ett demokratiskt, stabilt, blomstrande och fredligt Nordafrika, men de senaste händelserna i Libyen, Egypten och Tunisien har visat att det snarast krävs en översyn av EU:s utrikespolitik gentemot Medelhavsområdet. EU måste se över sin politik för demokrati och stöd till mänskliga rättigheter för att skapa en genomförandemekanism för klausulen om mänskliga rättigheter i alla överenskommelser med tredjeland. Jag instämmer i att man vid översynen av den europeiska grannskapspolitiken måste prioritera kriterier som rör domarkårens oberoende, respekt för grundläggande friheter, pluralism, pressfrihet och kampen mot korruption.

  Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen som är ett steg i rätt riktning när det gäller Europeiska unionens reaktion på revolutionen, som håller på att urarta till inbördeskrig i Libyen. Revolutioner är en dröm som blir verklighet, medan inbördeskrig är en mardröm. När oppositionen förlorar mark på grund av skottlossning från Kaddafis trupper och legosoldater och översten skickar sändebud till europeiska huvudstäder i ett försök att rädda sin regim behöver vi visa det libyska folket att vi stöder dem.

Vi har hört uppmaningen från det nationella libyska övergångsrådet den 5 mars. Det är vår skyldighet att stödja detta alternativ och skydda det libyska folket mot regimens krafter. Utan någon direkt militär närvaro på libysk mark bör en flygförbudszon övervägas. Men beslutet ligger fortfarande hos FN. Denna möjlighet kan emellertid endast övervägas efter uttryckligt medgivande från arabförbundet. På politisk och diplomatisk nivå måste vi se till att överste Kaddafi isoleras och vi måste hjälpa det libyska folket att äntligen återfå sin frihet.

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) Den dramatiska utvecklingen i Libyen och Nordafrika fortsätter att inkräkta på Europas gränser: den humanitära krisen i Libyen skulle faktiskt kunna bli en migrationsvåg av aldrig tidigare skådat slag.

Enligt uppskattningar nyligen kan den politiska förvirringen i Nordafrika leda till att cirka 300 000 flyktingar kommer till unionens södra kuster. Jag instämmer i och stöder därför det upprop som lanserats av sex Medelhavsländer i EU för att skapa en solidaritetsfond som ska bidra till att minska effekterna av invandringen. Jag stöder upprättandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem och en rättvis fördelning av kostnaderna för invandringen mellan medlemsstaterna. För att begränsa massinvandringen till Europa kräver jag dessutom att man beaktar sändandet av humanitärt stöd till drabbade befolkningar, både för att stödja demokratiseringsprocessen och den ekonomiska tillväxten i regionen.

Jag uppmanar därför kommissionen att förbereda en katastrofplan som också tar hänsyn till hur vi kan hantera till och med det värsta scenariot där ett stort antal invandrare bestämmer sig för att ta sig norrut mot EU:s kuster. Jag anser att en sådan katastrofplan måste stödjas av principen om solidaritet mellan EU:s medlemsstater.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Den senare tidens protester i flera arabländer visar att regimer som är odemokratiska och auktoritära inte kan garantera en trovärdig stabilitet och att demokratiska värden spelar en avgörande roll i ekonomiska och politiska partnerskap. Jag vill uppmana till ett nära samarbete med arbetsgruppen för att samordna EU:s svar på krisen i Libyen och övriga Medelhavsregionen. Medelhavsunionen måste anpassa sig efter de nya tiderna och omständigheterna och ta till sig och reagera på den senaste tidens händelser för att lägga fram bättre förslag på hur man kan främja demokrati och mänskliga rättigheter i medlemsstaterna i regionen, vilket inkluderar Libyen, och förslag på tänkbara reformer för att göra den egna rollen konsekventare och effektivare.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen ”Södra grannskapet, och i synnerhet Libyen, bland annat humanitära aspekter” eftersom jag anser att överste Muammar Kaddafi omedelbart borde lämna ifrån sig makten för att medge en fredlig politisk övergång och förhindra ytterligare blodsspillan. Jag fördömer starkt kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Libyen, framför allt den våldsamma repressionen mot demokratidemonstranter, journalister och människorättsaktivister, och jag vill framföra min solidaritet med det libyska folket.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Samtidigt som vi röstar om denna resolution är det fortfarande oklart hur folkrörelserna för att störta de auktoritära regimer som så länge har behållit makten i hela Medelhavsområdet ska utvecklas. När det gäller Libyen är nyheterna om framgångar och misslyckanden för rebellerna och de styrkor som fortfarande stöder Muammar Kaddafis diktatur motstridiga och de verkar stå inför ett riktigt inbördeskrig. Hur som helst finns det många källor som talar om en exempellöst brutal och våldsam repression från den libyska regimens sida och om det stora antalet offer som detta enligt uppgift har orsakat. FN har helt rätt fördömt de grymheter som har begåtts. I dag står det klart att rebellerna inte vill leva under en regim som inte respekterar deras rättigheter och som inte kan garantera ett minimum av respekt för demokratins regler och rättsstatsprincipen. EU kan inte fjärma sig från det som sker. För det första bör unionen kräva att våldet upphör, fortsätta med sina fördömanden av och sanktionerna mot de ansvariga, stödja dem som kämpar för våra gemensamma värderingar och försöka visa solidaritet samt närmare bevaka och öka sina kunskaper om förhoppningar, önskningar och tendenser inom de rörelser som strävar efter att åstadkomma förändringar.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Denna resolution är oroväckande och oacceptabel. Framför allt i samband med senaste tidens händelser i Libyen, som visar att det nu, som aldrig tidigare, finns ett stort behov av en fredlig och politisk lösning, utan inblandning utifrån. Vi står inför en farlig och allvarlig uppbyggnad av åtgärder som i stället för att bidra till att minska spänningen syftar till att förbereda aggression från Förenta staternas och Natos sida mot Libyen. I det läget stöder majoriteten i Europaparlamentet inblandning, aggression och ockupation i Libyen. All aggression mot detta land, oavsett svepskäl eller mandat, skulle få allvarliga konsekvenser för ett folk som redan lever i en situation av stor spänning och osäkerhet. Det skulle vara oerhört skadligt för alla de personer i Libyen som fortsätter att kämpa för sina rättigheter, demokrati, suveränitet och fred, och det skulle skapa kraftig instabilitet och konflikt i regionen. Alla eventuella militära attacker mot Libyen, som skulle vara omöjliga att skilja från syftet att kontrollera Libyernas naturtillgångar, skulle inte bara vara riktade mot det libyska folket utan mot alla människor i regionen som har rest sig och fortsätter kämpa för sina sociala och politiska rättigheter, för frihet, demokrati och de egna ländernas suveränitet och oberoende.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi vill uttrycka vår stora oro över den senaste tidens händelser i Libyen, men vi förespråkar en fredlig och politisk lösning, utan yttre inblandning. Dessvärre förespråkar parlamentets resolution nu militär intervention, eftersom man inte kan ha en flygförbudszon utan militära ingripanden.

I stället för att bidra till en fredlig lösning verkar därför denna resolution vara avsedd att förbereda aggression från Förenta staternas, Natos och kanske även EU:s sida mot Libyen. Vi vill därför framföra våra kraftiga protester mot alla eventuella militära ingripanden i landet.

All aggression mot detta land, oavsett svepskäl eller mandat, skulle få allvarliga konsekvenser för ett folk som redan lever i stor spänning och osäkerhet. Det skulle vara oerhört skadligt för alla de personer i Libyen som fortsätter att kämpa för sina rättigheter, demokrati, suveränitet och fred, och det skulle tillföra allvarliga inslag av instabilitet och konflikt i regionen.

Alla eventuella militära attacker mot Libyen och dess allierade, som skulle vara omöjliga att skilja från syftet att kontrollera Libyernas naturtillgångar, skulle inte bara vara riktade mot det libyska folket, utan mot alla människor i regionen som har rest sig och fortsätter kämpa för sina sociala och politiska rättigheter, för frihet, demokrati och de egna ländernas suveränitet och oberoende. Vi stöder den kampen. Därför röstade vi emot denna resolution.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Denna resolution, som antogs med en stor majoritet som jag bidrog till, visar att Europaparlamentet inte fortsätter tiga om situationen i Libyen. Genom sin ståndpunkt uppmanar parlamentet i stället EU, medlemsstaterna och den höga representanten Catherine Ashton att stödja sina förslag. Europaparlamentet lovar att stödja det libyska folket och förespråkar bland annat att man erkänner det nationella övergångsrådet i Libyen och stöder inrättandet av en flygförbudszon i enlighet med FN:s mandat och i samarbete med Arabförbundet och Afrikanska unionen. Resolutionen innehåller också ett mycket kraftfullt fördömande av kränkningarna av mänskliga rättigheter i Libyen från regimens sida och en uppmaning till överste Muammar Kaddafi att omedelbart lämna ifrån sig makten. Min enda invändning gäller frågan om flyktingar och migranter, en fråga som jag inte anser har beaktats i tillräcklig omfattning och som borde ha redovisats som en gemensam utmaning för de länderna och för EU.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta dokument, eftersom EU måste engagera sig i och stödja det södra grannskapet, särskilt vad gäller utvecklingen av rättsstatsprincipen, goda styrelseformer och de konstitutionella och valtekniska förutsättningarna för en stabil, pluralistisk och fredlig demokrati i regionen. Medelhavsunionen måste anpassa sig till en ny era och nya omständigheter och ta till sig och reagera på den senaste tidens händelser för att lägga fram förslag på hur man bäst kan främja demokrati och mänskliga rättigheter i dess medlemsstater och i regionen, inklusive Libyen, och på tänkbara reformer för att den egna rollen ska bli starkare, konsekventare och effektivare.

  Filip Kaczmarek (PPE), skriftlig. – (PL) Jag stödde resolutionen om Södra grannskapet, som särskilt uppmärksammar läget i Libyen. I Libyen dödas människor som kämpar för sitt lands frihet. Vi borde hjälpa dem. Vår resolution hjälper dem, eftersom den entydigt fördömer diktatorn och stöder dem som vill genomföra grundläggande förändringar i Libyen.

Vi vet inte när eller hur inbördeskriget slutar. Vi vill att det snabbt ska sluta med seger för de krafter som kämpar för demokrati. EU bör snarast ta kontakt med det nationella övergångsrådet och inleda förfarandet för att erkänna det officiellt. EU bör också uppmuntra libyerna att genomföra förändringar som leder till demokrati. Tack så mycket.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar kraven på demokrati i Libyen och dess grannländer. Jag vill uppmana till total respekt för mänskliga rättigheter i regionen. Jag lade emellertid ned min röst i omröstningen om denna resolution på grund av kravet på en flygförbudszon. För att kunna upprätthålla en flygförbudszon måste vi bomba luftvärnsmissiler, vilket skulle utgöra ett hot mot civila liv. Vi skulle också göra det möjligt för regimen att hävda att Väst attackerar Libyen, i stället för att försöka försvara Libyens folk.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) De förhandlingar som blivit nödvändiga på grund av den rådande situationen [i Libyen] bör genomföras på ett förnuftigt och korrekt sätt. Fortsatta lämpliga åtgärder kan sedan vidtas efter en grundlig analys av läget. Dessa åtgärder kunde ge möjlighet till en direkt lösning och hjälp inom den sociala sektorn och inom andra områden. Syftet bör vara ett hitta en lösning som bygger på en tydlig och välgrundad långsiktig vision, som kan bidra till att bevara landets suveränitet och som visar vederbörlig tolerans mot landets traditioner. Ett eventuellt upprättande av den omdiskuterade flygförbudszonen är ett av de steg som, enligt vad som sagts, borde genomföras i första hand för att skydda civilbefolkningen. I det sammanhanget anser jag det vara viktigt att mandatet tydligt godtas av så många länder som möjligt och framför allt att det stämmer överens med mandatet från FN:s säkerhetsråd. När man utarbetar ett förslag till resolution får inte rikedomen på naturtillgångar vara den enda faktorn av betydelse.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag röstade för texten och de föreslagna åtgärderna som avser luftrummet för att hjälpa befolkningen mot den tyrann som bombar dem. Jag röstade som jag gjorde enligt följande strikta regler: alla krigshandlingar, såsom att skapa en flygförbudszon, kan endast och allenast beslutas av FN. Alla beslut måste fattas i samråd med organisationerna Afrikanska unionen och Arabförbundet. Jag är helt emot Förenta staternas idé om preventiv bombning och mot Natos ingripande. All annan utveckling skulle kräva en annan text och andra förutsättningar.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det som pågår i Libyen är totalt oacceptabelt och världssamfundet måste vidta mer konkreta åtgärder som betyder automatiskt stopp för alla typer av attacker på civilbefolkningen. Ett inbördeskrig i Libyen verkar ligga oroväckande nära och måste undvikas till varje pris. EU måste ta ledningen i den processen och hjälpa till att hitta lösningar som kan undvika att man förvärrar den konflikt som för närvarande pågår i det landet.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade emot Europaparlamentets gemensamma resolution om Libyen eftersom den innehåller krav på upprättandet av en flygförbudszon över landet, vilket är första steget på vägen mot en militär intervention. Vi kan inte på något sätt stödja en militär lösning på krisen i Libyen eller på någon annan kris. Vi var mycket kritiska mot den militära insatsen i Irak och Afghanistan och får inte göra om samma misstag nu. Exemplen från de båda länderna borde lära oss att våld enbart skapar mer våld, vilket i slutändan får katastrofala följder för civilbefolkningen.

I fallet Libyen fördömer jag det våld som Muammar Kaddafi använder mot sitt folk och stöder de folkliga proteströrelserna. Jag tror dock att en lösning i Libyen måste komma efter ett stopp för våldet och genom diplomatiska kanaler.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Revolutionen i Libyen startade i frihetens, värdighetens och demokratins namn av unga människor som drevs av en idé om vad staten ska vara. Man kan bara stödja denna underbara, respektinjagande strävan och kraftfullt fördöma dem som försöker undertrycka den med våld och som utan att tveka dödar och skadar tusentals civila.

Jag hoppas innerligt att FN, i samarbete med Arabförbundet och Afrikanska unionen, ska ge sitt godkännande till upprättandet av en flygförbudszon över Libyen för att skydda befolkningen mot eventuella attacker. Jag hoppas också att unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Catherine Ashton ska upprätta kontakter med det nationella övergångsrådet så snart som möjligt så det kan erkännas som ett legitimt språkrör i avvaktan på demokratiska val.

Under de senaste veckorna har vi bevittnat en spektakulär och lovande omvälvning av den geopolitiska ramen i denna mycket känsliga region. Jag är övertygad om att ett unikt perspektiv öppnas upp, ett perspektiv som skapar de nödvändiga förutsättningarna för en fredlig lösning av konflikten mellan Israel och Palestina. Vi måste ta vara på denna möjlighet att befria Mellanöstern från en konflikt som redan har orsakat alldeles för mycket smärta, tragedier, hat och missförstånd.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Jag är ”överlycklig” över antalet tydliga uttalanden och fördömanden! Var har du varit? Föddes Muammar Kaddafi i går? I dag skapar de cyniska kommentarerna från vissa av EU:s ledare en känsla av avsky! Nyligen var samtliga ledare i de största EU-staterna den libyska ledarens bästa vänner och gjorde sitt bästa för att hålla sig på god fot med honom. Och i dag är de redo att korsfästa Kaddafi! Det bästa är att man inte lägger sig i ett annat lands interna affärer, inte sant? Låt libyerna lösa sina problem själva, i annat fall kanske vi får se ett fullskaligt folkuppror i Arabländerna! Jag lade ned min röst.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) I kampen för att behålla makten använder Muammar Kaddafi allt tyngre artilleri (som till exempel att bomba rebellerna) och han är inte rädd för höga dödssiffror. Dessa åtgärder har fördömts i starkast tänkbara ordalag av omvärlden. Europaparlamentet kräver en flygförbudszon för att hindra Kaddafis bombplan från att attackera civila, ett erkännande av det nationella övergångsrådet och demokratirörelsen som legitima företrädare för Libyens folk samt att man bryter alla förbindelser med Muammar Kaddafi. Det återstår att se om stats- eller regeringscheferna kommer att följa denna uppmaning. Jag lade ned min röst på grund av risken för omplacering och fördelning av migranter i Europa.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för denna gemensamma resolution om den nuvarande situationen i Libyen.

Kaddafiregimen har gjort sig skyldig till för många allvarliga kränkningar av befolkningen och jag anser att det är vår plikt att anta en kraftfull, gemensam europeisk ståndpunkt. De åtgärder som föreslås i den antagna resolutionen är ett steg i rätt riktning. De inleds med att man stänger luftrummet ovanför Libyen, det vill säga att man skapar en flygförbudszon för att förhindra regimen från att attackera civilbefolkningen från luften.

Jag anser att det borde vara en skyldighet för världssamfundet, och framför allt för EU, att upprätta förbindelser med revoltörernas nationella övergångsråd och bidra till att starta en demokratiseringsprocess i landet. Det är dags för EU att kraftfullt göra sin röst hörd för att få ett slut på denna dramatiska situation som också skulle kunna få allvarliga återverkningar i hela EU, till att börja med en massiv våg av flyktingar till framför allt Italien, men också till övriga Europa.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Libyens folk är offer för en våldsam repression från Kaddafiregimen som har orsakat oräkneliga dödsfall, skador och flyktingar. De befinner sig för närvarande i en mycket allvarlig situation som kräver kraftfulla och gemensamma åtgärder från världssamfundets sida. EU borde inta en ledande roll och tydligt ta ställning genom att fördöma de personer som är skyldiga till de illdåd som begåtts, införa och tillämpa sanktioner och lämpliga åtgärder men också stödja detta folks legitima demokratiska strävan.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag anser att punkterna 10 och 11 (ändrade) är särskilt viktiga i denna text:

”10. Europaparlamentet betonar att EU och dess medlemsstater måste leva upp till sin skyldighet att skydda och rädda den libyska civilbefolkningen från storskaliga väpnade angrepp. Parlamentet påpekar att ingen av de möjligheter som föreskrivs i FN-stadgan därför kan uteslutas. Parlamentet uppmanar den höga representanten och medlemsstaterna att förbereda sig inför ett beslut från FN:s säkerhetsråd avseende ytterligare åtgärder, däribland möjligheten att införa en zon med flygförbud för att förhindra regimen från att göra invånarna till måltavla. Parlamentet understryker att alla åtgärder från EU och medlemsstaterna bör rymmas inom ett FN-mandat och baseras på samordning med Arabförbundet och Afrikanska unionen, där dessa organisationer uppmanas att ta ledningen för de internationella insatserna.

11. Parlamentet uppmanar kommissionens vice ordförande/EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik att upprätta förbindelser med det nationella libyska övergångsrådet och att starta processen för att göra förbindelserna officiella för att främja övergången till demokrati, säkra deltagandet av ett brett urval av företrädare från det libyska samhället och stärka kvinnors och minoriteters inflytande i övergångsprocessen, samt att stödja det nationella övergångsrådet i de befriade områdena för att lindra påfrestningarna för lokalbefolkningen och tillgodose dess grundläggande humanitära behov, däribland sjukvård.”

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Med denna resolution uppmanar Europaparlamentet EU:s regeringar att erkänna det nationella libyska övergångsrådet som den libyska oppositionens officiella myndighet.

I den resolution som antagits uppmanas EU att förbereda sig på upprättandet av en eventuell flygförbudszon för att förhindra att överste Kaddafi slår till mot befolkningen och bidra till ett återvändande för dem som flyr våldet. Jag tror också det är ett strategiskt viktigt val för EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Catherine Ashton att ta kontakt med företrädare för rebellernas nationella libyska övergångsråd för att påskynda processen att ge det organet officiellt erkännande. Det är dags för överste Muammar Kaddafi att lämna ifrån sig makten och upphöra med de systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna som pågår i hans land.

  Ernst Strasser (PPE), skriftlig. – (DE) När det gäller punkt 15 med hänvisningen till artikel 80 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, så är det fortfarande så att jag, i likhet med den österrikiska regeringen, förespråkar solidaritet på frivillig grund. Det bör vara medlemsstaterna själva som utifrån vars och ens egen kapacitet beslutar hur långt den solidariteten kan sträcka sig.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om Libyen. Den innehåller ett tydligt budskap om politiskt stöd för den libyska revolutionen. För det första uttryckte Europaparlamentet sin solidaritet med det libyska folket och fördömde kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och det våldsamma förtryck som utövas av Kaddafiregimen.

Flygförbudszonen nämns i punkt 10 i resolutionen och där sägs det att det är en åtgärd från FN:s sida för att förhindra regimen från att göra invånarna till måltavla i samarbete med Arabförbundet och Afrikanska unionen. Denna punkt kan emellertid tolkas på flera olika sätt. För vissa handlar det helt enkelt om att förhindra att Muammar Kaddafis flygplan beskjuter civilbefolkningen. Den tolkningen kan ge flygförbudszonen en passiv roll som enbart sträcker sig till att förhindra att de planen massakrerar den libyska befolkningen. För det andra är detta första steget mot en eventuell militär insats.

Jag avstod från att rösta på grund av denna tvetydighet.

Jag välkomnar därför antagandet av denna resolution, även om jag beklagar att den inte tar upp de tidigare misstagen från unionens sida i dess förbindelser med Libyen, bland annat i fråga om invandringen.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget. Som nära grannar och eftersom vi är skyldiga att följa principerna i internationell rätt, vilket också omfattar folkens rätt till självbestämmande, är det viktigt att vi hjälper människorna i Nordafrika. Metoderna för att göra det bör emellertid väljas med omsorg. Begäran från nationella libyska övergångsrådet att avstå från direkt militär inblandning måste respekteras för att inte ytterligare förvärra civilbefolkningens humanitära situation.

Betänkande: Belder (A7-0037/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag stöder detta betänkande. Jag anser nämligen att Irans regering bör respektera det egna folkets legitima krav på grundläggande friheter och bättre ekonomiska och sociala förhållanden, tillsammans med en önskan att Iran ska samarbeta med världssamfundet. I den strategi som antas av EU bör frågan om mänskliga rättigheter å ena sidan betraktas som en grundläggande faktor och, å den andra, erkänna Irans stabiliserande roll i regionen på villkor att landet normaliserar förbindelserna med sina grannar och andra internationella aktörer, överger sitt kärnvapenprogram och förbättrar de mänskliga och demokratiska villkoren. Jag stöder också rådets ståndpunkt att välja en dubbel strategi när det gäller kärnenergi: sanktioner å ena sidan men ett erbjudande om dialog å den andra. Slutligen vill jag säga att EU inte får betrakta Iran ensidigt och enbart i samband med kärnenergiprogrammet, utan också ta hänsyn till mänskliga rättigheter och landets möjligheter att verka som en stabiliserande faktor i regionen.

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Den plågsamma biten i samband med Iran är de massiva kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, framför allt användningen av dödsstraff.

Den 12 maj 2010 uppmanade EU än en gång Iran att införa ett moratorium för dödsstraff i enlighet med FN:s generalförsamlings resolutioner 62/149 och 63/168. Och ändå fortsätter Iran att inneha världsrekordet vad gäller avrättningar av barn och kvinnor och på grundval av sexuell läggning.

Även det kontroversiella kärnenergiprogrammet väcker allvarlig oro på grund av bristen på insyn och oviljan att samarbeta med Internationella atomenergiorganet och underlåtenheten att uppfylla skyldigheterna i ickespridningsavtalet.

Ett annat problem gäller telekommunikationer och internet som hela tiden avbryts till nackdel för den internationella skyldigheten att försvara informationsfriheten. Därför stöder jag detta betänkande och hoppas få se en förbättring av situationen inom kort.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Den islamiska republiken Iran (i fortsättningen kallad Iran) står inför en räcka utmaningar vad gäller landets ledning, från maktstrider mellan konkurrerande fraktioner inom landets styrande elit till en förlamande social och ekonomisk situation, en problematisk regional säkerhetsmiljö och ökande folkligt missnöje på hemmafronten. Den politik som bedrivits av den iranska regimen kan inte tillfredsställa de väl motiverade kraven från Irans medborgare. Folkligt missnöje med den iranska regeringen på grund av den allvarliga socioekonomiska situationen, i kombination med bristen på frihet och grundläggande respekt för den mänskliga värdigheten inom landet är de största utmaningarna mot regimens överlevnad. Dessutom förekommer det fortfarande ett stort antal kränkningar av de mänskliga rättigheterna i landet. Enligt årsrapporterna om dödsstraffet i Iran var antalet avrättningar 2009 det högsta på de senaste tio åren, vilket gör Iran till det land som har det största antalet avrättningar per person i världen. Jag stöder betänkandets krav på att Iran ska avskaffa dödsstraffet helt för brott som begås före 18 års ålder och ändra sin lagstiftning, som strider mot de internationella människorättskonventioner som Iran har ratificerat, inbegripet konventionen om barnets rättigheter och MP-konventionen, och jag uppmanar Iran att offentliggöra officiell statistik om tillämpningen av dödsstraff.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet. Iran måste upphöra med alla former av diskriminering, något som framför allt drabbar kvinnor. Mänskliga rättigheter och grundläggande friheter kränks fortfarande ostraffat i Iran. De iranska myndigheterna bör avskaffa alla former av tortyr eller andra former av grym och omänsklig behandling en gång för alla, i sina lagar och i praktiken.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Iran har en lång och rik historia och en särskild identitet som man bör beakta vid en tidpunkt när oron växer över den senaste tidens politiska och sociala utveckling i det landet. Utan att överge europeiska värderingar och prioriteringen av demokrati och mänskliga rättigheter anser jag att kanalerna för dialog med Teheran inte får stängas. Följaktligen bör man göra ett försök att motivera de förändringar som detta land är i så stort behov av. Jag konstaterar oroligt att det nyligen förekommit attacker på medlemmar av oppositionen och jag hoppas att den iranska regimen inser att den attityden motverkar sitt syfte och riskerar att isolera dem internationellt.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Än en gång vill vi framhålla att vi inte delar, utan snarare fördömer, en restriktiv och förenklad syn på mänskliga rättigheter. EU agerar ofta på ett hycklande sätt när det gäller mänskliga rättigheter för att dölja helt andra motiv. Om det inte var på detta viset skulle många av de synpunkter och mycket av den kritik som framförs här även omfatta andra länder i regionen, till exempel Israel eller Saudiarabien, och samma kriterier skulle gälla för de länderna som de som nu tillämpas på Iran.

Det är viktigt att konstatera att fred och säkerhet i regionen inte kan förenas med Israels fortsatta ockupation av de palestinska territorierna och den hjälp som beviljas landet av Förenta staterna och Nato, med stöd av EU. Resolutionen försummar att ta upp detta.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna är en klandervärd handling i Iran eller i vilket annat land som helst i världen. I detta betänkande tar parlamentet till sitt vanliga hyckleri och använder ett påstått försvar för de mänskliga rättigheterna för att dölja att syftet är att skydda stormakternas strategiska ekonomiska intressen, framför allt oljan, snarare än det iranska folkets frihet. Att åkalla den friheten är bara ett svepskäl. Om målet var respekt för de mänskliga rättigheterna och regionens säkerhet skulle det vara nödvändigt att avslöja samma situation i andra länder i området, såsom Israel och Saudiarabien och att tillämpa samma kriterier på de länderna.

Dessutom döljer betänkandet hotet mot fred och frihet i regionen på grund av Israels fortsatta ockupation av palestinska territorier och det stöd som Israel får av Förenta staterna och Nato.

Vi är emot inblandning i andra länders interna affärer, oavsett om de strider mot den nationella suveränitet eller mot internationell rätt. Vi är därför emot manipulering eller användning av vissa krafter eller iranska oppositionspartier och mot kampanjer som strävar efter att bevara EU:s och dess allierades intressen, snarare än det iranska folkets intressen.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Bastiaan Belders betänkande redovisar på ett pragmatiskt sätt allt det som EU borde oroa sig för när det gäller Iran. Kärnvapenprov utan kontroller, en brist på grundläggande friheter, ett klimat som är negativt mot utländska investeringar, myndighetsmissbruk och klyftan mellan ledare och civilsamhälle. Detta är tillräckligt goda skäl för att rösta för att EU ska införa en pragmatisk strategi mot en viktig aktör i den regionala miljö som är Mellanöstern och att stödja Bastiaan Belders betänkande.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom demokratiska förändringar inte kan införas utifrån eller med militära medel, utan måste uppnås genom en fredlig demokratisk process. Som ni vet är spridningsrisken i samband med Irans kärnenergiprogram fortfarande en källa till stor oro för EU och världssamfundet, vilket framgår med all önskvärd tydlighet av många resolutioner från FN:s säkerhetsråd. Det stabiliserande inflytande som Iran eventuellt kunde återfå skulle vara till förmån för hela regionen, under förutsättning att Iran normaliserar sina internationella förbindelser, framför allt med sina grannar, en gång för alla skingrar osäkerheten kring det verkliga syftet med sitt kärnenergiprogram och garanterar respekten för mänskliga rättigheter och demokrati.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet som fördömer situationen vad gäller de mänskliga rättigheterna i Iran och som innehåller krav på åtgärder för att förhindra att Iran blir en kärnvapenmakt. Jag är orolig över att resolutionen erkänner Irans rätt att berika uranium, vilket naturligtvis ärt helt korrekt enligt IAEA:s regler, men som med tanke på det fortsatta dödläget i förhandlingarna strider mot FN:s säkerhetsråds resolutioner.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) President Ahmadinejads regim fortsätter att ostraffat kränka det iranska folkets grundläggande rättigheter, samtidigt som regeringen skakas av ett antal kriser. Å ena sidan hoppas befolkningen på demokratiska förändringar medan den iranska regeringen och parlamentet, å andra sidan, störs av att olika fraktioner inom eliten kämpar om makten. Det är emellertid helt klart att demokratiska förändringar inte kan påtvingas landet utifrån, utan borde vara resultatet av en demokratisk och fredlig process där ledningen slutligen lyssnar på kraven på välfärd och frihet från den senaste tidens iranska proteströrelser. Kärnenergifrågan är fortfarande ett problem. Vi anser att EU bör arbeta för en diplomatisk lösning som bygger på en strategi som kombinerar påtryckningar med normal dialog. Det skulle till exempel vara bra om rådet kunde bidra till en frysning av tillgångar som tillhör personer med anknytning till Irans kärnenergi- och vapenprogram. I framtiden bör emellertid förbindelserna mellan EU och Iran fokusera på att analysera det stora antalet kränkningar av de mänskliga rättigheterna. EU borde helt enkelt utnyttja alla resurser som står till dess förfogande för att utarbeta en enhällig ståndpunkt och låta iranierna veta vad vi anser om deras framtid. Deras mänskliga rättigheter är också våra.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Irans historia och kulturtraditioner måste beaktas när vi närmar oss landets nuvarande politiska och sociala utveckling. De ständiga kränkningarna av mänskliga rättigheter i Iran väcker oro, men de kan inte förhindra en dialog med landet i syfte att få slut på sådana incidenter. Vi måste vara proaktiva i vårt sökande efter lösningar som kan få slut på dem. Den senaste tidens attacker på medlemmar av oppositionen är oroande. Vi måste få den iranska regimen att inse att ett sådant beteende bara leder till ökad internationell isolering.

  Alajos Mészáros (PPE), skriftlig. – (HU) Irans regering har ställts inför allvarliga utmaningar nyligen, något som skapat ett växande folkligt missnöje. Säkerhetsstyrkorna har reagerat med brutalt våld och godtyckligt arresterat fredliga demonstranter. Domstolarna genomförde skådeprocesser mot mängder av studenter, forskare, kvinnorättsaktivister, advokater, journalister och medlemmar av prästerskapet. Mängder av iranier avrättades av politiska skäl och ett oräkneligt antal sitter fortfarande fängslade. Iran är ett av tre länder i världen med det största antalet avrättningar. Vi måste göra allt som står i vår makt för att avskaffa negativ diskriminering och socialt förtryck i Iran så snart som möjligt för att därigenom göra det möjligt för landet att ta de första stegen mot en demokratisk förändring. Detta kan emellertid inte genomföras utifrån eller ens med militära medel. Det måste till en fredlig och demokratisk process, och det är skälet till att jag stöder detta förslag med min röst.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Trots att betänkandet har förbättrats en aning genom ett antal ändringsförslag, röstade jag mot förslaget. Det förespråkar nämligen sanktioner som, enligt min mening, inte kommer att förbättra det iranska folkets situation. I själva verket blir resultatet det rakt motsatta. Europaparlamentets betänkande borde minska spänningen i stället för att öka den, för om de diplomatiska kanalerna inte längre fungerar kommer det att försvåra den redan komplicerade situationen för Irans folk. De hot som riktas mot Iran från världssamfundets sida är enligt min mening inte det bästa sättet att komma fram till en rimlig kompromiss i tvisten om kärnenergiprogrammet. Därför röstade jag mot detta betänkande.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för denna resolution eftersom föredraganden, förutom kärnvapenfrågan, inte skyggade för att ta upp den interna situationen i landet, folkets längtan efter mer demokrati och situationen vad gäller de mänskliga rättigheterna.

Vi är skyldiga att inte svika den unga generationen, en generation som vill leva i en demokrati där man respekterar varandras idéer. Vi måste stödja ett folk som vill utforma ett styrelseskick som bygger på rättsprincipen för att kunna erbjuda kommande generationer en framtid som bygger på tolerans, frihet, rättvisa och välstånd. Vi måste fördöma våldtäkterna, morden, de godtyckliga avrättningarna och arresteringarna och förföljelserna som oacceptabla.

Alla kränkningar av de mänskliga rättigheterna är oacceptabla. Och ändå har vi fått se en ökning av sådana kränkningar sedan president Ahmadinejad återvaldes i juni 2009. Iran har det största antalet avrättningar per person i världen. Landet ligger på andra plats efter Kina vad gäller det totala antalet avrättningar genom stening och på första plats om man räknar per person. Det är hög tid att Iran uppfyller sina skyldigheter enligt MP-konventionen, som Iran frivilligt har ratificerat.

  Miroslav Mikolášik (PPE), skriftlig. – (SK) Iran har undertecknat avtalet om icke-spridning av kärnvapen men har under lång tid på ett arrogant sätt struntat i sina åtaganden, framför allt genom att dölja sina kärnenergioperationer. Om Iran vill bevara goda förbindelser med EU och andra demokratiska stater måste landet en gång för alla skingra alla tvivel kring syftet med sitt kärnenergiprogram.

Turkiet försäkrar EU att man erkänner gemensamma värderingar i en satsning på att erhålla EU-medlemskap, samtidigt som man öppet visar sin sympati för den iranska regimen. Konsolideringen av förbindelserna mellan Iran och Turkiet är därför något som borde oroa EU.

Jag vill framhålla att Iran har världsrekordet när det gäller antalet avrättade ungdomar och antalet avrättningar per person. Skådeprocesserna mot politiska motståndare och det exceptionellt grymma straffet stening, som tillämpas lagligt i Iran i dag, förutom andra former av tortyr, behandling och straff som är grymma och omänskliga, är typiska för en regim som förtjänar ett kraftfullt moraliskt fördömande.

Frånsett det som redan har sagts måste EU:s prioriteringar omfatta tydliga krav på ett moratorium för avrättningar till dess dödsstraffet har avskaffats, ett slut på straffriheten för kränkningar av de mänskliga rättigheterna och naturligtvis att alla försök att destabilisera regionen måste upphöra.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Det är komiskt och samtidigt mycket trist att tala om respekt för rättigheter och friheter i ett land som styrs av en person som hotar att massakrera Förenta staterna, Europa och Israel. Det är meningslöst att förhandla med honom om mänskliga rättigheter, värderingar och friheter. Sådana människor förstår bara maktspråk. Vi måste sluta vara formella och börja gå från ord till handling. Fullständig isolering, kraftiga sanktioner och en tydlig och konsekvent ståndpunkt kommer att ge resultat. Mahmoud Ahmadinejad utgör en fara för världssamfundet.

  Cristiana Muscardini (PPE), skriftlig. – (IT) Bristen på öppenhet i den iranska regeringen och det begränsade samarbetet med Internationella atomenergiorganet om kärnenergiprogrammet är verkligen långt ifrån lugnande.

Försämringen vad gäller de grundläggande mänskliga rättigheterna och landets förmåga att destabilisera regionen genom Hizbollah och Hamas ökar oron som Iran sprider i världen. Valfusk, våldsamt förtryck mot demonstrationer, avrättningarna, som uppgick till 680 under 2010 (dubbelt så många som året innan) och arresteringen av oppositionsledare lämnar inga tvivel om regimens användning av makt och våld. EU:s sanktioner från den 26 juli 2010, i linje med FN:s sanktioner, var korrekta och nödvändiga. EU måste ägna Irans kärnenergipolitik större uppmärksamhet för att övervaka utvecklingen på detta konfliktområde.

EU bör stödja internationella diplomatiska insatser för att skydda de mänskliga rättigheterna. Strategin med dubbla spår håller dörren öppen för dialog, men det krävs minst två för att föra en dialog, och saknas det god vilja från Irans sida bör sanktionerna skärpas och bli mer riktade. Vi kan inte acceptera att avrättningarna fortsätter att öka i sådan omfattning och att Irans kärnenergipolitik ligger utanför världssamfundets kontroll.

  Mariya Nedelcheva (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Bastiaan Belders betänkande. Vi har krävt en regimförändring i Iran under alldeles för lång tid. De mänskliga rättigheterna kränks hela tiden av hjärnorna bakom den nuvarande regimen, oavsett om vi talar om de skamliga förhållanden under vilka de intagna i oppositionslägret i Ashraf förvaras, de ständiga kränkningarna av kvinnors rättigheter, diskriminering av homosexuella, censur av konstnärer etc.

Det vi kan göra på EU-nivå är att införa effektiva sanktioner mot regimens ledare. Men det räcker inte att bara införa sanktioner. Befolkningen i landet som kämpar för att försvara sina mänskliga rättigheter måste uppmuntras. Borde inte EU stödja alla som försvarar de mänskliga rättigheterna i Iran? Den nuvarande demokrativågen i Nordafrika bör utsträckas till att även omfatta Iran.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande som beskriver den allvarliga situationen i Iran och som påtalar repressionen och de systematiska kränkningarna av mänskliga rättigheter som de iranska myndigheterna gjort sig skyldiga till. I betänkandet understryks också behovet av att ärligt försöka hitta en diplomatisk lösning på kärnenergifrågan. Jag vill framför allt ansluta mig till dem som uttrycker sin solidaritet med det iranska folket som helt legitimt har krävt en demokratisk förändring i landet efter presidentvalet 2009.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Detta är det första betänkandet om Iran i parlamentet sedan Gahlerbetänkandet 2001. Eftersom alla förhandlingar om ett avtal mellan EU och Iran har legat nere i flera år är det enda sättet för Europaparlamentet att uttrycka en mer detaljerad ståndpunkt om landet att utarbeta ett initiativbetänkande, något som initierades på förslag från de Gröna. Uppgiften gick till EFD. Fyra politiska grupper (de Gröna, S&D, ALDE och GUE) lade fram gemensamma ändringsförslag till förslaget som till största delen antogs, även om det var med liten majoritet.

De viktiga frågorna är EU:s kontakter med Iran (punkt 32) där, när det gäller tvisten om huruvida Europaparlamentets delegation borde få resa till Iran, texten nu innehåller krav – i motsats till föredragandens önskan – på kontakter med ett brett urval av olika aktörer utan att direkt nämna delegationen, sanktioner (punkt 42), där texten innehåller krav på riktade sanktioner mot dem som i första hand kränker de mänskliga rättigheterna – hittills förekommer det enbart sanktioner mot personer med anknytning till kärnenergiprogrammet – och, slutligen, öppnandet av en EU-ambassad i Teheran, parallellt med praktiskt taget samtliga medlemsstater som har representation i landet.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stöder texten i det här betänkandet eftersom det lyfter fram de viktigaste aspekterna som gör Iran till ett av de farligaste länderna på den internationella arenan, både rent mänskligt och politiskt.

Landet ödeläggs just nu av godtyckligt våld från säkerhetsstyrkorna som svarade på fredliga demonstrationer med ett brutalt tillslag genom att arrestera tusentals demonstranter. Detta godtyckliga våld orsakade en gradvis försämring av de grundläggande rättigheterna för Irans folk, som hela tiden är offer för ett straffrättsligt system som strider mot alla konventioner om människans medborgerliga och politiska rättigheter.

Och som om inte det vore nog tillämpas fortfarande dödsstraff genom stening i landet, med ett ökande antal avrättningar, för att inte nämna att det fortfarande inte finns några bevis för att kärnenergiinstallationerna i landet används uteslutande för fredliga syften.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Vi stöder detta betänkande. Det tar upp frågan om Iran med den skärpa och det allvar som krävs och lyfter fram kontrasterna i landet och det oacceptabla i att denna situation får fortsätta. Den iranska regimen tillgriper hela tiden repression mot alla som vågar protestera mot enväldet, i regel genom att utmäta dödsstraff.

Iran är faktiskt det land som genomför flest avrättningar av barn och per person i världen. Vi kan också konstatera att dödsstraffet ofta verkställs genom stening för brott som är så lindriga som otrohet och gudsförnekelse. Betänkandet lyfter också fram förtrycket av kristna och Baha’i-samfundet.

Iran fortsätter att förlora internationell trovärdighet på grund av ledningens politiska retorik och aggressiva stöd för den islamiska fundamentalismen. Jag vill också understryka det fortsatta psykologiska och fysiska våldet som dissidentflyktingarna i Ashraflägret hela tiden utsätts för från den iranska regeringens sida.

  Peter Skinner (S&D), skriftlig. – (EN) Det gläder mig att Bastiaan Belder lyckades lägga fram detta betänkande i parlamentet och få gehör för de delar som rör de mänskliga rättigheterna i Iran, framför allt det kraftfulla fördömandet av fängslandet av de iranska oppositionsledarna Mir Hossein Mousavi och Mehdi Karoubi, tillsammans med deras makar.

Jag kan däremot inte hålla med om att Iran har ”rätt att anrika uran”, vilket tillåts enligt IAEA:s regler men som med tanke på det fortsatta dödläget i förhandlingarna strider mot FN:s säkerhetsråds resolutioner.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stödde detta betänkande eftersom jag är starkt övertygad om att den iranska regeringen borde reagera positivt på det iranska folkets krav på grundläggande friheter och förbättrade sociala och ekonomiska förhållanden. Genom betänkandet fördömer Europaparlamentet användningen av dödsstraffet samt en mängd andra kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag röstade för Bastiaan Belders betänkande om EU:s strategi mot Iran. Jag delar den oro som majoriteten av EU:s medborgare känner inför Irans kärnenergiprogram och försäkringarna från den iranska regimen om att den enbart ska användas i civila syften. Trots det anser jag att EU i sitt samarbete med tredjeländer inom energisektorn enbart borde utnyttja hållbara, gröna och säkra energikällor i enlighet med EU:s klimatskyddsmål. Jag stöder också min kollegas åsikt att EU borde utarbeta en bredare strategi mot Iran som går utöver kärnenergifrågan och som även omfattar situationen vad gäller mänskliga rättigheter och andra viktiga frågor.

  Iva Zanicchi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Bastiaan Belders betänkande eftersom jag anser att en politik som enbart bygger på sanktioner inte kan ge några särskilt goda resultat. Detta trots de många problemen i samband med Irans inrikes- och utrikespolitik, till exempel en eventuell användning av kärnvapen, bristen på öppenhet i vissa regeringsbeslut och, i viss fall, bristen på respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Jag tycker därför det är viktigt att EU bevarar och om möjligt bibehåller olika former av dialog med regeringen i Teheran.

Resolutionsförslag (RC-B7-0158/2011

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar reservationslöst för denna gemensamma resolution. Den lyfter fram betydelsen av de frågor som diskuteras i samband med människor som tillhör minoriteter och när det gäller att främja försvaret av de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt barnets rättigheter, samtidigt som man bekämpar terrorism. Jag vill rikta uppmärksamheten på slutsatserna och jag håller med om att EU måste förstärka sin förmåga att tala med en enda röst eftersom det skulle öka EU:s synlighet och inflytande som global aktör. Delegationerna i Genève och New York måste också se till att EU:s agerande i UNHCR blir konsekventare, tydligare och trovärdigare. Jag instämmer i att medlemsstaterna borde uppmuntra UNHCR att ägna diskriminering på samtliga grunder, inklusive kön, ras, ålder, sexuell läggning, religion eller tro, samma uppmärksamhet. Jag instämmer också i granskningen som understryker behovet av att UNHCR blir aktivare som mekanism för tidig varning och prevention, hävdar vissa specialförfaranden och skyddar den oberoende ställningen för befattningen som hög kommissionär för mänskliga rättigheter samt bibehåller den nödvändiga finansieringen för att bevara dess regionalkontor.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) EU och dess medlemsstater har lovat att garantera respekten för de mänskliga rättigheterna i den egna politiken. Det är därför mycket viktigt att EU kan inta en stark och inflytelserik ståndpunkt i internationella organisationer, framför allt i FN:s råd för mänskliga rättigheter, och garantera en effektiv och konsekvent tillämpning av politiken för mänskliga rättigheter internationellt. Jag håller med om att UNHCR:s arbete och mandat måste granskas så att man får en chans att granska och förstärka rådets arbetsmetoder och så att det blir möjligt att reagera på kränkningar av de mänskliga rättigheterna så effektivt och systematiskt som möjligt. Vid flera tillfällen har UNHCR varit oförmöget att skyndsamt ta itu med allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna i rätt tid eftersom det saknats lämpliga instrument. UNHCR bör därför bli bättre rustat att ta itu med både kroniska problem och tillfälliga nödsituationer genom att man kompletterar verktygslådan för mänskliga rättigheter och utnyttjar paneler, inte bara under utan även mellan sessionerna. EU måste å sin sida prioritera UNHCR och skapa en bättre samordning mellan medlemsstaterna, vilket skulle göra det möjligt för EU att bättre utnyttja sitt inflytande inom ramen för FN:s allmänna system och underlätta samordning och beslutsfattande på området för mänskliga rättigheter.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionsförslaget eftersom EU och medlemsstaterna bör garantera respekten för de mänskliga rättigheterna i sin egen politik och EU:s ställning i UNHCR borde vara starkare och effektivare. En prioritering för mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheter och granskningen 2011 är nödvändiga, för det är bara på det viset vi kan utvärdera hur UNHCR har utnyttjat sitt mandat och bestämma vilka arbetsmetoder som måste förstärkas så att UNHCR blir effektivare och snabbt kan reagera på kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Europaparlamentet beklagar att UNHCR vid flera tillfällen inte har kunnat reagera snabbt på allvarliga problem i samband med de mänskliga rättigheterna på grund av bristen på lämpliga instrument. Parlamentet strävar aktivt efter att skapa riktade UNHCR-mekanismer som snabbt kan reagera på människorättskriserna i exempelvis Mellanöstern, Iran och Vitryssland. Det är också mycket viktigt att UNHCR är bättre utrustat för att ta itu med både kroniska situationer och nödsituationer, eventuellt genom att man kompletterar verktygslådan för mänskliga rättigheter och genom att inte bara använda paneler under, utan även mellan sessionerna. Parlamentet uppmanar också EU:s medlemsstater att aktivt delta i 2011 års granskning av UNHRC för att stärka efterlevnaden av dess mandat.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för denna resolution eftersom jag anser att agendan för det sextonde mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheter innehåller viktiga frågor som är särskilt betydelsefulla. Jag vill särskilt framhålla agendan som omfattar rapporter om rättigheterna för personer som tillhör nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoriteter och om främjande och skydd av de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samtidigt som man bekämpar terrorism, samt omfattande möten om barnets rättigheter.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Det sextonde mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheter äger rum under en särskilt turbulent historisk period, vilket undergräver dess sammansättning, eftersom flera av rådets medlemmar är långt ifrån att uppfylla bestämmelsernas i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och från att främja och skydda de mänskliga rättigheterna i enlighet med rådets uppdrag. EU måste aktivt delta i detta möte och göra allt det kan för att se till att dess universella syn på de mänskliga rättigheterna som bygger på den personliga värdigheten verkligen sprids till och tillämpas effektivt i alla världens länder. Att utse en hög representant för de mänskliga rättigheterna i EU kan bidra till att öka synligheten för EU:s ståndpunkter och till möjligheterna för rådets medlemsstater att hävda strategin ”ett budskap, men många röster”. Det skulle också kunna öka stödet för EU:s ståndpunkter.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Europaparlamentet har länge skickat dubbla budskap när det gäller de mänskliga rättigheterna. Det är också välkänt att parlamentet har en snäv och egoistisk tolkning av den förklaring som antogs av FN:s generalförsamling 1948: den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. I detta betänkande framgår än en gång det selektiva sättet att nämna olika länder klart. Länder som EU har ekonomiska och diplomatiska förbindelser med och som EU anser ha strategisk betydelse har utelämnats på grund av deras strategiska intresse, trots allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Bland exemplen på sådana länder återfinns Israel, Columbia och Marocko, för att bara nämna tre på olika kontinenter. Vi har däremot ingen restriktiv syn på de mänskliga rättigheterna.

Vi tar hela förklaringens innehåll på allvar, eftersom vi anser, vilket är det viktigaste, att den har inspirerat vårt politiska ställningstagande. Slutligen protesterar vi mot tanken på att EU skulle få en permanent plats i FN:s generalförsamling av den enkla anledningen att det skulle vara meningslöst i ljuset av organisationens anda och principer, som framgår av FN-stadgan. FN är, och måste förbli, en organisation för oberoende och suveräna stater.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Urvalsprocessen när det gäller de länder som kritiseras i detta betänkande och självändamålet för denna diskussion framgår klart. Att betänkandet används som ett svepskäl är uppenbart, eftersom de länder som EU har goda ekonomiska och diplomatiska förbindelser med och som är av strategisk betydelse inte kritiseras, trots deras kränkningar av de mänskliga rättigheterna, däribland till exempel Columbia och Honduras. Det finns inga krav på att Marockos ockupation av Västsahara eller Israels ockupation av Palestina ska upphöra.

Vi kan dessutom inte stödja tanken på att EU ska få en permanent plats i FN:s generalförsamling, eftersom FN är en organisation för suveräna och oberoende stater och EU inte är en stat enligt FN-stadgan.

Försvaret av de mänskliga rättigheterna, inbegripet det faktum att de är odelbara och inte kan rangordnas inbördes och att de är en förutsättning för att respektera människors rättigheter och för äkta social rättvisa, fred, frihet och demokrati, utgör själva grunden för vår politiska verksamhet. Man kan lita på oss när det gäller att försvara de mänskliga rättigheterna, men inte när det gäller uppvisningar i hyckleri.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för det här dokumentet eftersom FN:s råd för mänskliga rättigheter är en unik plattform, speciellt inriktad på mänskliga rättigheter och ett specifikt forum för mänskliga rättigheter i FN-systemet. Det har också tilldelats den viktiga uppgiften och ansvaret att stärka åtgärderna för att främja, skydda och respektera de mänskliga rättigheterna i världen. Jag vill understryka betydelsen av det sextonde mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheter och framför allt UNHCR:s granskningsprocess som erbjuder en unik möjlighet att utvärdera hur rådet har genomfört sitt mandat och som erbjuder en möjlighet för rådet att förstärka sina arbetsmetoder för att kunna reagera effektivare och mer systematiskt på kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Jag välkomnar att det på agendan för det sextonde mötet bland annat finns rapporter om rättigheterna för personer som tillhör nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoriteter, och om främjandet och skyddet av de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna när man bekämpar terrorismen, samt utökade möten om barnets rättigheter.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Det sextonde mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheter erbjuder en unik möjlighet att utvärdera hur rådet har fullföljt sitt mandat och samtidigt en chans att förbättra rådets arbetsmetoder i syfte att garantera en effektivare och mer systematisk respons på kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Jag tror det är viktigt att man som en del av EU:s råd inrättar en arbetsgrupp för mänskliga rättigheter i Bryssel med experter på mänskliga rättigheter från samtliga EU:s 27 medlemsstater.

Det skulle också vara mycket konstruktivt att utse en särskild EU-representant på hög nivå för mänskliga rättigheter. Jag hoppas att utrikestjänsten, framför allt EU:s delegationer i Genève och New York, i framtiden ska stärka konsekvensen, förstärka profilen och öka trovärdigheten för EU:s insatser i FN:s råd för mänskliga rättigheter genom att utveckla EU:s förmåga att samverka och samarbeta på interregional nivå.

  Thomas Mann (PPE), skriftlig. – (DE) Jag har just röstat ja till Europaparlamentets resolution om prioriteringarna inför det sextonde mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Vår resolution är särskilt betydelsefull eftersom vi i dag minns undertryckandet av de fredliga protesterna mot den våldsamma ockupationen av Tibet för 52 år sedan. Dalai Lama meddelade i går att han ska dra sig tillbaka från politiken – vilket är en historisk förlust. Få människor åtnjuter ett så högt anseende både hos det egna folket och världen över, och är samtidigt så omtyckta som Hans Helighet. Att Dalai Lama drar sig tillbaka från politiken innebär inte på något vis att han avsäger sig sitt ansvar. Han har förklarat att han tänker fortsätta att ägna sig åt sin andliga roll för att tillvarata det tibetanska folkets intressen. Hans Helighet kommer att överlämna de politiska befogenheter som står inskrivna i den tibetanska konstitutionen till Tibets fritt valda exilregering. På så vis kommer han än en gång att stärka demokratin för Tibets exilbefolkning, som är utspridd över hela världen. Den 20 mars kommer en ny premiärminister och ett nytt parlament att väljas. Jag kommer att följa valet som observatör i Schweiz. Vi européer måste hjälpas åt för att stärka demokrati och mänskliga rättigheter för Tibets folk.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar den här resolutionen som framhåller att medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är odelbara och påpekar att tillgången till vatten är en mänsklig rättighet. Jag välkomnar särskilt antagandet av ändringsförslag 19 med krav på en uppföljning av Goldstonerapporten.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) I de svåra tider vi nu genomlever, i synnerhet i Nordafrika, är det sextonde mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheter av stor betydelse. EU måste därför spela en verkligt aktiv roll under mötet och vidta alla åtgärder för att se till att unionens universalistiska syn på mänskliga rättigheter grundade på respekten för mänsklig värdighet följs av världens alla länder. Det är också viktigt för EU att utse en hög EU-företrädare för mänskliga rättigheter så att unionens syn på värnandet av mänskliga rättigheter får ökad spridning.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag kunde tyvärr inte rösta ja till Europaparlamentets resolution om prioriteringarna inför det sextonde mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheter, eftersom jag på en rad punkter har en avvikande uppfattning.

I resolutionen uppmanas till samarbete med Förenta staterna i människorättsfrågor, man välkomnar att Marocko har utsetts till ett av de två länder som ska leda utvärderingsprocessen i FN:s råd för mänskliga rättigheter och EU uppmanas att inta gemensamma ståndpunkter om vissa länder. Vidare framhålls fördelarna med EU:s finansiella instrument, vilket bara är ett av många exempel på hur EU manipulerar en så viktig fråga som mänskliga rättigheter genom att stödja de grupper som skyddar EU:s intressen i tredjeland.

Enligt min mening är det skäl nog att inte rösta igenom den här resolutionen och jag har därför lagt ned min röst.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Oroligheterna i Nordafrika är en kraftfull påminnelse om att det inte är lätt att försvara mänskliga rättigheter och att de ofta hamnar i konflikt med ekonomiska och militära intressen. På liknande sätt vidtas i terrorismbekämpningens namn åtgärder som inte är förenliga med mänskliga rättigheter. På den punkten måste EU också ägna sig åt självrannsakan – exempelvis när det gäller de olagliga CIA-flygningarna. Trots dessa brister är det fortsatt viktigt att slå vakt om de mänskliga rättigheterna, i synnerhet för EU. Skydd för minoriteternas rättigheter, framför allt en förbättring av situationen för kristna och andra religiösa minoriteter i muslimska länder, måste vara en särskilt prioriterad fråga för EU, med tanke på att i synnerhet kristna utsätts för hårda förföljelser och är den främsta måltavlan för religiöst våld. Mot den bakgrunden röstade jag ja.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade ja till den här resolutionen eftersom FN:s råd för mänskliga rättigheter spelar en mycket viktig roll för att ta upp människorättsfrågor världen över. Utvärderingsprocessen är ett utmärkt tillfälle att bedöma hur rådet har genomfört sitt uppdrag. Jag stöder förslaget att EU måste tala med en röst i de frågor man arbetar med. Dessutom måste medlemsstaterna aktivt medverka i översynen av rådets arbete. Jag välkomnar att det på dagordningen för det sextonde ordinarie sammanträdet finns rapporter om rättigheter för personer som tillhör nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoriteter, barnets rättigheter, och bekämpning av terrorism. Men för att förbättra människors levnadsvillkor måste frågor som handlar om rätten till vatten och sanitär utrustning tas upp under mötet. Vi måste få till stånd en effektiv mekanism för att genomföra och skydda denna grundläggande mänskliga rättighet. Inga ansträngningar får sparas för att se till att åtaganden inom detta område genomförs internationellt och att alla människor får tillgång till säkert dricksvatten och sanitär utrustning.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Att respektera, värna och främja universella mänskliga rättigheter ingår i EU:s rättsliga, etiska och kulturella landvinningar och är en av hörnstenarna i ett enat och integrerat EU. Vi måste därför göra vårt yttersta för att synliggöra och öka effektiviteten i de åtgärder unionen och medlemsstaterna genomför, och det är mycket viktigt att EU åtar sig att aktivt delta i detta viktiga sextonde möte i FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) liksom i den utvärderingsprocess som kommer att ske under 2011.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) En av flera goda saker var att parlamentet gläds åt att det på dagordningen för det sextonde ordinarie sammanträdet bland annat finns rapporter om ”rättigheter för personer som hör till nationella eller etniska, religiösa eller språkliga minoriteter” och om ”främjande och skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter vid bekämpning av terrorism”, liksom ett stort antal möten om barnets rättigheter. Parlamentet välkomnar också årets utnämningar av särskilda rapportörer för dessa nyckelfrågor och noterar att de särskilda rapportörerna ska avge rapporter om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, om religions- och trosfrihet, och om situationen för människorättsförsvarare. EU:s medlemsstater uppmanas att aktivt bidra till dessa diskussioner.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen eftersom den betonar EU:s viktiga roll i samarbetet med FN:s råd för mänskliga rättigheter. Med tanke på den senaste händelseutvecklingen i Libyen är det viktigt att vi fortsätter att kämpa för och försvara mänskliga rättigheter internationellt.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag lade ned min röst i den slutliga omröstningen om resolutionen både på grund av sakskäl och formella skäl.

Resolutionstexten förstärker bilden av en EU-politik med dubbla måttstockar för mänskliga rättigheter, särskilt när det gäller kränkningar av de mänskliga rättigheterna i de ockuperade palestinska områdena. Den handfull ändringsförslag som lagts fram i frågan och som jag stödde kan inte dölja att EU vägrar att genomföra Goldstonerapportens riktlinjer.

Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster har lagt fram ett eget resolutionsförslag som stöder universella mänskliga rättigheter inom alla sociala, ekonomiska och kulturella områden.

Å andra sidan var svårigheten med den här resolutionen att rösta om EU-delegationens mandat inför det sextonde mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheter trots att mötet började redan den 28 februari, då Catherine Ashton höll flera anföranden.

Det är knappast meningsfullt att rösta om resolutionen när mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheter redan har inletts. Europaparlamentet borde ha klargjort sin ståndpunkt i ett tidigare skede.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag röstade för resolutionen om prioriteringarna inför det sextonde mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Jag delar uppfattningen att FN:s råd för mänskliga rättigheter kan vara ytterst värdefullt som en sorts mekanism för tidig varning och förebyggande åtgärder, och jag förväntar mig därför att Europeiska utrikestjänsten deltar i det arbetet. När det gäller översynen av FN:s råd för mänskliga rättigheter stöder jag självklart också kravet på en utvärderingsprocess i vilken alla kan delta, och som framför allt är öppen.

  Talmannen. – Röstförklaringarna är härmed avslutade.

11. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 12.55 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: WIELAND
Vice talman

12. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

13. Utskottens sammansättning: se protokollet

14. Debatt om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (debatt)

14.1. Pakistan – mordet på Shahbaz Bhatti, minister för minoriteter

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag om Pakistan – mordet på Shahbaz Bhatti, minister för minoriteter⁽¹⁾.

  Jean Lambert, författare. – (EN) Herr talman! Jag tror att vi alla blev djupt chockade och förfärade av mordet på minister Shahbaz Bhatti, inte minst för att han är en person vi känner här i kammaren – han har varit här på besök, han har träffat många av oss – men även för att detta är ännu ett i raden av symbolmättade mord, riktat mot en person som sökte försoning och arbetade över minoritetsgränserna i Pakistan.

Vi bör också framföra våra kondoleanser till hans familj, men dessutom till alla familjer till dem som blivit dödade i terroristattentat i Pakistan. I veckan har vi sett två sådana attentat, då fler människor än i exempelvis bombdåden i London dödats och sårats.

Hela befolkningen lider, och hotelserna undergräver demokratin i Pakistan. Vi ser hur befolkningsstrukturen i vissa valkretsar påverkas, exempelvis i Quetta, eftersom hotelserna bidrar till att jaga i väg folk.

Vår resolution är viktig för viljan att fortsätta och stödja arbetet för tolerans och ömsesidig förståelse. Jag vill hävda att det är något vi behöver även inom EU, där vissa ministeruttalanden på senare tid enligt min åsikt inte bidragit till det. Vi förväntar oss alltså ledarskap både i Pakistan och i EU.

  Marietje Schaake, författare. – (EN) Herr talman! Trots att Pakistans minister för religiösa minoriteter, Shahbaz Bhatti, hade begärt utökat skydd efter otaliga hotelser, lyckades en mördare döda honom den 2 mars. Vår sympati går till hans närmaste, men även till alla pakistanier som strävar efter ett mer tolerant samhälle. Det här är ett hårt slag mot Pakistan och mot mänskligheten i stort.

Varför avslog de pakistanska myndigheterna ministerns begäran om en skottsäker tjänstebil, liksom hans begäran om att själv få välja livvakter han litade på? Genom att kräva reformer av de omänskliga hädelselagarna var han också en människorättskämpe.

Vi vill också hylla Naeem Sabir Jamaldinis insatser. Han var samordnare i människorättskommissionen i Pakistan och blev mördad den 1 mars.

Vi behöver konkreta åtgärder som utredningar, även inom regeringen. Dessa måste äga rum i enlighet med internationella standarder, för det måste bli ett stopp för straffriheten. EU måste övervaka situationen och försöka stödja civilsamhället genom sitt instrument för demokrati och mänskliga rättigheter.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, författare. – (PL) Herr talman! De senaste tio månaderna har Europaparlamentet antagit sammanlagt tre resolutioner om religionsfrihet i Islamiska republiken Pakistan.

I maj 2010 behandlade vi frågan här i Strasbourg tillsammans med landets minoritetsminister Shahbaz Bhatti. Idag debatterar vi i kammaren omständigheterna kring hans död. Mordet på en högt uppsatt statstjänsteman den 2 mars betyder bara en sak: i Pakistan går ingen säker för de radikala islamisterna. Inte bara de som kritiserar den ålderdomliga lag som föreskriver dödsstraff för religiös hädelse är i fara, utan även de som likt Shahbaz Bhatti öppet försvarar intoleransens offer.

Efter tio månader är det tydligt att EU:s rådande politik gentemot Pakistan inte har haft avsedd effekt. Jag stöder därför förslaget i vår resolution om att anordna rundabordssamtal om minoriteternas situation i Pakistan. Jag anser att den nyligen inrättade Europeiska utrikestjänsten måste reagera skarpt på händelserna i Islamabad innan fler offer skördas och innan det är för sent.

  Eija-Riitta Korhola, författare. – (FI) Herr talman! Shahbaz Bhatti och hela hans familj är ett slående exempel på vad modiga, principfasta och lojala människor kan uppnå. Han hade bara suttit ett halvår på sin post då Pakistans parlament antog en viktig reform som garanterade landets minoriteter en andel på fem procent av alla offentliga befattningar. Det var bara en av de många demokratiska reformer Bhatti drev igenom och som Pakistans regering bör vara mycket stolt över.

Viktigast av allt var kanske den interreligiösa dialog han tog initiativ till på lokal nivå, och som syftade till att minska spänningar och hantera de problem som utgör en grogrund för terrorism. Här såg jag möjligheten till ett Nobels fredspris och jag hoppas att arbetet för att främja mänskliga rättigheter och demokrati i Pakistan inte ska upphöra, trots att extremistelementen vann en tillfällig seger när de gjorde sig av med landets mest strategiske människorättsaktivist. Om dialogen vinner framgång i ett land som är ett centrum för radikal islamism kommer de positiva effekterna att spridas världen över.

Jag mötte Shahbaz Bhatti så sent som för en månad sedan. Vi talade om möjligheten att han skulle dö. Han var inte naiv. Han förstod mycket väl vad modiga handlingar kunde leda till. Jag kommer att dö snart, sade han, men under tiden kommer jag att försöka förändra den orättvisa lagstiftningen så mycket jag kan. Jag kommer att dö, men lagarna kommer att leva kvar och påverka miljoner människors liv.

(Applåder)

  Peter van Dalen, författare. – (NL) Herr talman! Jag är rädd att situationen i Pakistan håller på att förvärras. Attentat efter attentat verkar äga rum och regeringen tycks ha förlorat viljan att ingripa. I januari mördades guvernör Salman Taseer, och i förra veckan mördades också den ende kristne federale ministern, Shahbaz Bhatti. EU och medlemsstaterna upprätthåller kontakter med Pakistan på olika sätt. Biståndsinsatser liknande dem i Afghanistan är på gång, hundratals miljoner i stödpengar pumpas in i landet till utbildning och återuppbyggnad och insatser görs för att främja en interreligiös dialog.

Men nu har tiden kommit för oss att sätta ner foten. Pakistans utbildningssystem måste reformeras och hatpropagandan mot kristna som riktas till barn måste stoppas. Stödet till återuppbyggnad efter översvämningen måste fördelas rättvist, vilket bland annat betyder att det även ska utgå till icke-muslimer. Det ligger inte bara i västvärldens intresse. Om Pakistans regering och säkerhetstjänst inte får situationen under kontroll kommer landet att sjunka ner i extremismens träsk. Det är ont om tid att vända den utvecklingen.

  Rui Tavares, författare. – (PT) Herr talman! Det är ofta begränsade saker vi kan åstadkomma här i Europaparlamentet med våra resolutioner om brådskande frågor, men i fall som dessa, där det finns åtminstone två frågor som rör yttrandefrihet och religionsfrihet i länder som Pakistan, är det åtminstone två saker vi måste åstadkomma för att göra vår röst hörd.

För det första vill jag säga till dem som försvarar tolerans i Pakistan och dem som försvarar religionsfrihet i Pakistan att de inte är ensamma. Det är en mycket blygsam målsättning, men jag menar att det är ett första steg mot någon form av värdighet och respekt i debatten, och det budskapet kommer att nå dem i Pakistan som stöder religionsfrihet, så det första jag vill göra är att säga till dem att de inte är ensamma.

Det andra jag vill göra är att tydligt klargöra för Pakistans regering att den inte kan hindra extremisterna i Pakistan från att tro att de för allas talan, eftersom det är den onda cirkel länder ofta hamnar i när det gäller hädelselagar, så som nu sker i Pakistan och som vi tidigare sett i exempelvis Indonesien. Vi har att göra med en minoritet röststarka extremister som är mycket högljudda och som till sist börjar tro att de för allas talan eftersom de lyckas skrämma resten av samhället. Om regeringarna i det här fallet inte går i täten för att försvara friheten i det egna landet och bekämpa straffriheten och om regeringarna inte bygger ett värdighetens bålverk är det därför risk att hela landet hemsöks av intolerans.

Pakistans regering måste därför göra en fullständig utredning av mordet på Shahbaz Bhatti och den måste fortsätta utredningen tills man har fått svar på sina frågor, precis som i fallet med guvernören i Punjab. Framför allt får den inte tillåta att utredningen korrumperas av den sortens metoder som polisen och den pakistanska säkerhetstjänsten tidigare har använt i utredningar och som har saboterat dem, något som även gäller mordet på landets förra premiärminister, Benazir Bhutto. Det är därför mycket viktigt att Pakistans regering ser till att extremisterna inte tar över det offentliga samtalet och att vi för egen del fortsätter att visa vår solidaritet med förespråkarna för tolerans i landet.

  Mario Mauro, för PPE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Shahbaz Bhatti dödades under förevändning av så kallade hädelselagar av en grupp fundamentalister som använde sig av Guds namn för att gynna sina egna maktplaner, något som blir allt vanligare.

Med den här resolutionen vill vi hylla och tacka Shahbaz Bhatti för det exempel han har statuerat i flera års tid. Jag hoppas att denna smärtsamma förlust ska tjäna som varning för EU:s regeringar och för EU:s utrikesrepresentant så att särskilda åtgärder kan ersätta de sparsamma ord som hittills har yttrats med så föga övertygelse.

De senaste månaderna har nämligen EU – eller snarare rådet och kommissionen, till skillnad mot parlamentet – slösat bort tid på att diskutera om de ska ha med ordet ”kristen” eller inte i sina intetsägande kondoleanser, medan kristna fortsätter att bli brutalt slaktade, ofta för att de har närmat sig väst, även om det inte är något västerländskt med dem. Jag tycker därför att det vore en god sak om rådet och kommissionen tog efter parlamentet i det här fallet.

  Catherine Stihler, för S&D-gruppen. – (EN) Herr talman! Även jag vill hylla Shahbaz Bhattis mod och arbete. Jag vet att många kolleger här i kammaren har träffat honom personligen, och hans övertygelse i arbetet för minoritetsgrupper i Pakistan, för att garantera deras rättigheter, är ett exempel för oss alla. Faktum är att han satte sitt liv på spel; han visste att han blev allt mer hotad och vi måste berömma hans mod. Själv förlorade han livet och vi här i kammaren har förlorat en vän.

Så vad kan vi göra? Jag anser att det finns ett antal viktiga punkter i den här resolutionen. Punkt13 om att uppmana behöriga EU-institutioner att inkludera frågan om religiös tolerans i samhället är mycket viktig. Jag vill också uppmana kommissionen att i sina överläggningar om bland annat handelsfrågor även ta upp frågan om mänskliga rättigheter. Punkt19 om EU-institutionerna och Pakistans regering är också viktig, liksom uppmaningen att erkänna demokrati och mänskliga rättigheter.

Framåt kvällen tror jag att vi alla vill försäkra oss om att våra kondoleanser framförs och jag hoppas att parlamentets talman personligen skriver ett brev till Shahbaz Bhattis mor. Eftersom han begravdes i förra veckan tycker jag att det också är viktigt.

  Anneli Jäätteenmäki, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Mordet på Shahbaz Bhatti är det andra mordet på en framträdande pakistansk ämbetsman på två månader. Morden på både Shahbaz Bhatti och guvernör Salman Taseer måste utredas grundligt och förövarna måste ställas inför rätta.

Utöver mordet på Bhatti vill jag ta upp ytterligare en brännande människorättsfråga i Pakistan, nämligen situationen i provinsen Baluchistan. Den baluchiska minoriteten fortsätter att förföljas och enligt Amnesty International har åtminstone 90 baluchiska aktivister – lärare, journalister och advokater – försvunnit eller mördats. Även andra människor – bland andra hjälparbetare, lärare, journalister och regeringstjänstemän – har blivit utsatta för förföljelser och hot.

Europaparlamentet och EU måste sända en tydlig signal till Pakistan och uppmana Pakistans regering att göra vad den kan för att undvika den här typen av situation.

  Nicole Kiil-Nielsen, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Dessa mord är självklart oacceptabla, och än mer oacceptabelt är den straffrihet som råder trots att antalet attentat har ökat. Tyvärr kan inte Pakistans medborgare och offrens familjer förvänta sig så mycket från ett rättssystem som fördärvats av korruption, hotelser och illa utbildade utredare och åklagare. Utredningar tar åratal och grundar sig på diskriminerande lagstiftning. I synnerhet rättssystemets straffrättsliga dimension måste reformeras och bli fullt trovärdig både nationellt och internationellt.

Enligt en enkät som Heinrich Böll-stiftelsen har genomfört på våra universitet anser unga pakistanier att rättssystemets trovärdighet är mer avgörande för landets överlevnad än dess militära styrka och parlamentariska system.

EU måste därför använda alla instrument man har till sitt förfogande för att stärka sitt rättsliga samarbete med Pakistan.

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! En efter en tystnar de röster i Pakistan som talar om reformer och framsteg. Shahbaz Bhatti visste att han var i fara, både i egenskap av kristen i ett land där religiös intolerans är vanligt förekommande och i egenskap av minoritetsminister som oförskräckt kritiserade landets drakoniska hädelselagar. Han vägrade emellertid att låta sig skrämmas av de fanatiska islamister som hotade honom till livet.

Bara två månader tidigare mördades guvernören i Punjab, Salman Taseer, av sina egna livvakter, men Bhatti hade inte ens tilldelats några livvakter och utgjorde därför ett mycket lätt mål för de tungt beväpnade terrorister som högg ner honom när han var på väg till ett möte i regeringen.

Varför hade inte Shahbaz Bhatti beväpnade livvakter? Det är en av många frågor vi måste ställa till president Zardari. Jag hoppas att han kan svara. Jag hoppas att vice ordföranden/den höga representanten kommer att pressa honom att statuera ett tydligare exempel och ta avstånd från den alarmerande radikaliseringen av det pakistanska samhället.

Framför allt är detta en mänsklig tragedi. En mycket modig och principfast man har mist livet och som demokrater hedrar vi i dag hans namn i parlamentet och hyllar honom för det han åstadkom. Vi sänder våra kondoleanser till hans närmaste i deras sorg.

  Jaroslav Paška, för EFD-gruppen. – (SK) Herr talman! Enligt den islamiska sharialagens bestämmelser ska alla som förolämpar islam bokstavligen dömas till döden.

Jag vet inte vilka handlingar som kan anses förolämpa islam i den muslimska världen, men fall då försvarare av mänskliga rättigheter och religionsfrihet mördas i Pakistan, liksom i andra islamiska länder, visar oss att en del islamiska andliga ledare betraktar våra civiliserade värderingar, som ger människor stor frihet att själva bestämma, som ett hot mot sin tro och inte tvekar att i enlighet med sin lagstiftning utfärda en fatwa mot alla som öppet förordar att mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter ska respekteras inom deras territorium.

Shahbaz Bhatti, minister i Pakistans regering, Salman Taseer, guvernör i Punjabprovinsen, och Sabir Jamaldini, samordnare för människorättskommissionen i Pakistan, har för oss blivit oskyldiga offer för en fanatisk tillämpning av islamisk lagstiftning. Avsikten är att dessa offer ska statuera ett exempel som skrämmer Pakistans folk från att försöka få mer frihet, men även skrämmer landets styrande politiker från att reformera det politiska systemet, så att de fortsätter att följa ett regelsystem med rötter i medeltiden.

Om vi inte vill att reformsinnade politiker i muslimska länder ska hamna i konflikt med landets religiösa myndigheter måste vi enligt min mening försöka hitta en plattform för en konstruktiv dialog med islamiska andliga ledare om en fredlig samexistens mellan civilisationerna ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Herr talman! Vi talar om mordet på en minister i regeringen och en man som stod för sina kristna rötter och som var katolik. Vi talar om ytterligare ett mord i Pakistan som visar att myndigheterna där faktiskt inte har kontroll över situationen, vilket är ett problem. I nuläget säger vi inte att Pakistans president eller regering har onda avsikter. Vår kritik handlar om att de inte ens klarar att garantera säkerheten för människor som ingår i regeringen, och som har en annan tro än den i landet dominerande. Det är en tragedi för det här landet som steg för steg blir allt mer aggressivt och hatiskt gentemot andra religioner än islam. Det är ett stort problem. Jag är övertygad om att vi måste tala om detta.

  Talmannen. – Vi har nu kommit till ögonkontaktsförfarandet.

Många ledamöter har påpekat för mig – eftersom en del av gruppordförandena och de vice ordförandena är här passar jag på att nämna det nu – att vi behöver lite mer flexibilitet när det gäller dessa brådskande debatter då så många ledamöter är påtagligt intresserade av en viss fråga. Jag kommer nu i viss utsträckning att beakta i vilken utsträckning ledamöterna står upptagna på talarlistan i senare debatter.

  Michael Gahler (PPE). – (DE) Herr talman! Jag talade med Shahbaz Bhatti på hans kontor i Islamabad en vecka innan han blev mördad, och han var då medveten om hoten mot honom. Han var emellertid mer oroad över sin känsla av att många människor hade backat för extremisternas hot, framför allt under de senaste månaderna och med anledning av mordet på Salman Taseer, guvernören i Punjab. Ministrar, parlamentariker, journalister, advokater, och till och med människorättsaktivister som alltid engagerat sig tidigare, vågade nu inte längre stå emot hotet från dessa extremister.

Jag anser att vi måste uppmana alla i Pakistan att stå upp mot intoleransen, för annars kommer de att svepas bort, tillsammans eller en och en. Särskilt hotad är Sherry Rehman, den modiga politiker som lade fram förslag till ändringar i hädelselagen. Jag uppmanar därför Pakistans parlament att skydda henne nu genom att äntligen införa de ändringar i hädelselagen som hon har föreslagit. Det skulle sända en tydlig signal om en enad front mot extremismen.

  George Sabin Cutaş (S&D). – (RO) Herr talman! Mordet på Pakistans minoritetsminister Shahbaz Bhatti kommer mitt i hela konflikten om att ändra den lag som föreskriver dödsstraff för hädelse i landet, en ändring han ställde sig bakom. Jag tror att den intolerans som ligger till grund för lagarna om straff för hädelse även har orsakat de förfärliga morden på ledande personer som kämpat för yttrandefrihet och trosfrihet i Pakistan. Samtidigt har mordet på Shahbaz Bhatti fördömts av en stor del av Pakistans politiska etablissemang, i medierna och av folk av skiftande etniskt ursprung och skilda trosuppfattningar, vilket är ett gott tecken. Det är därför den pakistanska regeringens skyldighet att förhindra en upprepning av våldsdåd som grundar sig på intolerans och att fortsätta sina ansträngningar för att respektera de demokratiska värderingar som slås fast i Pakistans konstitution, de universella principerna om mänskliga rättigheter och tankefrihet.

  Constance Le Grip (PPE). – (FR) Herr talman! Även jag chockades av det fega mordet den 2 mars 2011 på Shahbaz Bhatti, den kristne minoritetsministern i Pakistans regering.

Detta terroristmord har föregåtts av många andra mord på modiga, toleranta pakistanier som brinner för mänskliga rättigheter och kämpar för mänskliga rättigheter för både män och kvinnor.

Vi uppmanar återigen Pakistans regering att göra sitt yttersta för att kasta ljus över detta fega mord och se till att folk som hotas av religiösa extremister verkligen får ett effektivt skydd. I första hand tänker jag givetvis på Sherry Rehman, men inte bara på henne.

Än en gång uppmanar jag med eftertryck alla behöriga EU-institutioner att i förhandlingarna om kommande samarbetsavtal, inbegripet samarbetsavtalet mellan EU och Pakistan, infoga en klausul om att respekten för religionsfrihet och mänskliga rättigheter ska garanteras.

(Applåder)

  Joanna Katarzyna Skrzydlewska (PPE). – (PL) Herr talman! Än en gång behandlar vi frågan om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Pakistan, den här gången med anledning av det nyligen inträffade mordet på regeringsminister Shahbaz Bhatti, som motsatte sig landets hädelselagstiftning och försvarade de religiösa minoriteternas rättigheter. Han motsatte sig intolerans och religiös diskriminering.

Europaparlamentets resolution om det brutala mordet är vårt sätt att protestera mot den växande brutala religiösa utrensningen i Pakistan, men vittnar också tydligt om att vi inte lämnar de religiösa minoriteterna i sticket när deras rättigheter i stor omfattning kränks. Det är vår plikt att fördöma laglösa handlingar som hotar andra människors liv och frihet. Jag vill därför betona hur viktigt det är att stödja icke-statliga organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter i deras ansträngningar för ökad demokratisering i Pakistan och ett stopp för våldet.

  Johannes Hahn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! I januari beklagade vi mordet på guvernören i Punjab, Salman Taseer.

Några veckor senare, den 2 mars 2011, fortsatte dessa våldshandlingar med mordet på Shahbaz Bhatti, minoritetsminister i Pakistans regering.

Kommissionens vice ordförande Catherine Ashton fördömde i starka ordalag mordet och uttryckte djup oro över de intoleranta och våldsamma stämningarna i Pakistan i anslutning till diskussionen om de kontroversiella hädelselagarna.

Shahbaz Bhatti var den ende kristne regeringsmedlemmen i Pakistan och en välkänd förespråkare för respekt för mänskliga rättigheter och religiös frihet. Han var en av få röster som vågade tala klarspråk och han visste att han levde under hot efter mordet på Salman Taseer. Det hindrade honom dock inte från att försvara sina rättigheter, som när allt kommer omkring står inskrivna i den pakistanska konstitutionen.

Vice ordförande Catherine Ashton har uppmanat Pakistans regering att axla sitt ansvar och ge personer som hotas i sin ämbetsutövning eller i civilsamhället lämpligt skydd.

EU välkomnar premiärminister Jamalis uttalande att regeringen ska göra sitt yttersta för att ställa de skyldiga inför rätta. Vi vill uttrycka vår respekt för att Jamali närvarade vid Shahbaz Bhattis begravning.

Regeringen måste nu leva upp till sina åtaganden och lagföra förövarna och anstiftarna till sådana brott. Shahbaz Bhatti och Salman Taseer var uttalade kritiker av hädelselagarna och stod i frontlinjen för ansträngningarna att ändra dem. Men i de stämningar som rådde efter mordet på SalmanTaseer återkallade parlamentet ändringsförslagen.

Hädelselagarna, som medför dödsstraff för hädelse, är oförenliga med de gemensamma värderingar vi vill främja i våra förbindelser med Pakistan. De har också lett till justitiemord och diskriminering av religiösa minoriteter.

Vi ger Pakistans demokratiska regering vårt fulla stöd och ska göra vad vi kan för att hjälpa den i försöken att hantera en tidigare aldrig sedd våg av terroristdåd, men regeringens medlemmar måste stå upp för de principer de bekänner sig till. Religionsfrihet och trosfrihet är en universell mänsklig rättighet som är nära kopplad till åsiktsfrihet och yttrandefrihet.

Rådet har precis antagit slutsatser där man påminner om EU:s åtagande att värna om dessa grundläggande rättigheter och öka sina ansträngningar för att främja och skydda dessa rättigheter överallt och för alla.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽²⁾, som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatten.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Krzysztof Lisek (PPE), skriftlig. – (PL) Jag vill framföra mina kondoleanser till den mördade pakistanske minoritetsministern Shahbaz Bhattis familj. Jag hoppas att förövarna av detta brott snart kommer att gripas och få sitt rättmätiga straff. Denna brutala händelse som drabbade en högt uppsatt ämbetsman som kämpade för minoriteternas lika rättigheter i Pakistan är ytterligare ett bevis på hur svår situationen i landet är. Tyvärr har vår nuvarande politik inte lett till förväntat resultat. Med detta i åtanke måste EU vidta särskilda åtgärder som bidrar till att öka respekten för lagens bokstav och för demokratin i Islamiska republiken Pakistan.

Enligt min mening kan vi nå påtagliga resultat genom att avsevärt intensifiera vårt arbete och organisera och hålla årliga EU–Pakistan-möten om minoriteternas situation i Pakistan med Europaparlamentets medverkan. I enlighet med den resolutionstext vi i dag har antagit stöder jag helhjärtat förslaget att vi ekonomiskt ska stödja organisationer som försvarar mänskliga rättigheter och bekämpar hädelselagstiftningen. Jag hoppas att vi ska kunna öka stödets omfattning. Jag hoppas också att vi med hjälp av lämpliga diplomatiska instrument ska kunna förmå Pakistans regering att respektera bestämmelserna i klausulen om demokrati och mänskliga rättigheter i samarbetsavtalet mellan EU och Islamiska republiken Pakistan.

  Monica Luisa Macovei (PPE), skriftlig. – (EN) Shahbaz Bhatti, minoritetsminister i Pakistan, försökte reformera landets hädelselagstiftning och blev dödad. Den pakistanska talibangrenen uppges ha tagit på sig ansvaret för mordet och har meddelat att samma öde ska drabba alla andra som kritiserar hädelselagarna. Det är dags att vidta kraftfulla åtgärder för att skydda reformsinnade och människorättsförsvarare som riskerar sina liv för frihetens skull. Jag uppmanar rådet och Europeiska utrikestjänsten att se till att övriga hotade människorättsförsvarare i Pakistan skyddas och att en snabb och effektiv utredning av mordet på Shahbaz Bhatti genomförs. Förövarna måste ställas inför rätta och regeringen måste ge en tydlig motreaktion om det ska få någon avskräckande effekt.

  Kristiina Ojuland (ALDE), skriftlig. – (EN) Det är en olycka att förlora en förespråkare för religionsfrihet, men att förlora två är rent ut sagt vårdslöst. När vi diskuterade mordet på guvernör Salman Taseer varnade jag för den växande religiösa fanatismen i Pakistan. Mindre än två månader senare har ännu en tragedi inträffat. Talibanrörelsen i Punjab har tagit på sig ansvaret för mordet på minister Shahbaz Bhatti. De pakistanska myndigheterna hade avslagit hans begäran om en skottsäker bil. Detta slarv från myndigheternas sida gör dem till mördarnas medbrottslingar. Jag vill gärna hoppas att EU tar upp morden på dessa höga ämbetsmän med de pakistanska myndigheterna och uppmanar dem att återkalla den hädelselagstiftning som har lett till en upptrappning av det religiösa våldet.

  Tadeusz Zwiefka (PPE), skriftlig. – (PL) För två månader sedan här i kammaren, också det under en debatt om mänskliga rättigheter, fördömde vi attentatet mot guvernören i Punjab, Salman Taseer. Ämnet för diskussionen var detsamma som i dag – försöken att reformera den kontroversiella hädelselagstiftningen. Dessa båda tragiska händelser är nära kopplade till varandra eftersom offren hade arbetat tillsammans för de pakistanska nationella minoriteternas räkning, varmed även avses religiösa minoriteter, och för att försvara dem som fallit offer för den intoleransens ideologi som sprids av talibanerna.

Tyvärr kan västvärlden bara stå och se på när attityderna radikaliseras allt mer i det land där Benazir Bhutto så sent som för ett tiotal år sedan införde demokratiska reformer. Pakistan håller på att sjunka ner i kaos – talibanerna terroriserar landet och genomför allt oftare attentat av det slag som ägde rum exempelvis i Punjab den 8 mars, då 25 människor dödades.

Rapporter har nu kommit om vem som står näst på tur på extremisternas dödslista – Sherry Rehman, ledamot i Pakistans parlament, före detta journalist och försvarare av kvinnors rättigheter, religiösa minoriteter och yttrandefrihet. Det var hon som lade fram ett ändringsförslag om lagstiftningen om straff för hädelse för Pakistans parlament. Kommer vi att fördöma ett attentat mot henne vid vår nästa sammanträdesperiod?

(1) Se protokollet.

(2) Se protokollet.

14.2. Vitryssland, särskilt fallen Ales Michalevitj och Natalja Radzina

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag om Vitryssland, särskilt fallen Ales Michalevitj och Natalja Radzina ⁽¹⁾.

  Raül Romeva i Rueda, författare. – (ES) Herr talman! Jag tror det är viktigt att komma i håg att det inte är första gången vi har talat om Vitryssland här i parlamentet, och i det perspektivet är den här resolutionen viktig, såtillvida att den tydligt fördömer arresteringarna och fängslandet av oppositionsledamöter och de människorättskränkningar dessa människor har utsatts för.

Yttrandefrihet, föreningsfrihet och fri rörlighet i länder som Vitryssland måste vara ett prioriterat mål, och det är därför nödvändigt att kräva att dessa människor – som inte kan kallas någonting annat än politiska fångar – omedelbart och villkorslöst friges.

För det andra menar jag också att det är viktigt att fördöma användningen av tortyr i dessa länder, liksom i andra länder – vilket resolutionen också gör – i de starkaste, tuffaste, tydligaste och mest bestämda ordalag vi kan, även när detta inträffar inom EU, något som tyvärr ibland är fallet. Men i ett grannland som vi har allt tätare grannskapsförbindelser med och som vi knyter allt närmare kontakter med, är användning av tortyr som en form av behandling i fängelser något som vi helt måste ta avstånd från och kraftfullt fördöma, särskilt när tortyren drivs av politiska motiv.

Jag vill slutligen också öppet fördöma domen mot den unge regimkritiske aktivist som fälldes enbart för att han deltog i demonstrationerna den 19 september 2010. Jag anser att parlamentet gör rätt i att tydligt markera mot sådana metoder, och jag insisterar på att det måste göra sin röst hörd.

  Marietje Schaake, författare. – (EN) Herr talman! Ett stort antal oppositionella, däribland tidigare presidentkandidater, men även journalister och människorättsförsvarare, greps efter händelserna den 19 december 2010 i Minsk och har ända sedan dess hållits häktade i KGB:s förvarsenheter. Det har förekommit rapporter om tortyr och om att KGB tvingat fram erkännanden. Den händelseutvecklingen är en del av ett större mönster med repression och politiskt motiverade rättegångar mot oppositionsaktivister, det civila samhället, media och människorättsförsvarare som pågått fram till nu.

Vi uppmanar de vitryska myndigheterna att tillåta politisk opposition, ett civilt samhälle, yttrandefrihet och mediamångfald. Rättssamhällets principer måste följas. De vitryska myndigheterna skulle vinna i trovärdighet om de omedelbart inledde utredningar i linje med internationella standarder och med internationella experter. Vi bör överväga restriktiva åtgärder, exempelvis ekonomiska sanktioner mot vitryska statliga företag, men vi hoppas att det inte ska behövas. Vi skulle välkomna om fler länder i världssamfundet ställde sig bakom kravet på åtgärder, eftersom status quo är oacceptabelt.

  Kristian Vigenin, författare. – (EN) Herr talman! Att Vitryssland så ofta står på parlamentets dagordning beror på att vi bryr oss och vill se ett demokratiskt Vitryssland där de mänskliga rättigheterna respekteras. Jag har emellertid ett intryck av att budskapen vi så ofta skickar till de vitryska myndigheterna inte uppfattas – oavsett om de kommer från Europaparlamentet eller Europeiska rådet. Rådets beslut har än så länge inte haft någon effekt på situationen i Vitryssland.

Efter ett år med mycket blygsamma framsteg blev den 19 december 2010 en vändpunkt för Vitryssland. Sedan dess har landet gått in i en självvald isolering. Det kan rädda regimen under en tid, men det sker på bekostnad av den vitryska nationens framtid. Det måste man inse, och vi tänker inte sluta påminna Viktor Lukasjenko och hans vänner om det. Jag hoppas att president Lukasjenko noga följer händelserna i sitt södra grannland och förstår att det enda ansvarsfulla agerandet är en demokratisering och sociala och ekonomiska reformer i landet.

Vi i Europaparlamentet kommer inte att ge oss; vi kräver att alla fängslade demonstranter omedelbart och villkorslöst friges och att alla politiskt motiverade åtal läggs ner. Samtidigt tror vi inte att det är för sent för Vitryssland att förändras. Tillsammans med de andra fem grannländerna i öster arbetar vi på att hitta en lösning som kan leda till en demokratisering och till att det skapas en situation i Vitryssland där fria och rättvisa val kan hållas i slutet av året eller i början av nästa år.

  Jacek Protasiewicz, författare. – (PL) Herr talman! Ales Michalevitjs uppriktiga och upprörande berättelse för snart fjorton dagar sedan, då han avslöjade att vitryska KGB använder tortyrmetoder mot Alexander Lukasjenkos politiska motståndare, orsakade en chock. Det är en chock att ett europeiskt land som har inlett ett samarbete med EU inom ramen för det östliga partnerskapet på 2000-talet använder metoder som är typiska för nazismen och stalinismen.

Vår resolution är ett uttryck för vår chock och bestörtning, och för vår solidaritet med dem som blir förföljda. I dag vill jag sända tre budskap från kammaren. Det första går till Ales Michalevitj, men även till Anatol Labiedzka och Mikalaj Statkevitj, som sitter fängslade: vi beundrar ert mod, vi är med er och vi kommer inte att överge er.

Det andra budskapet går till Alexander Lukasjenko: börja visa respekt för de internationella konventioner ert land har ratificerat, däribland den gemensamma förklaringen om det östliga partnerskapet som antogs i Prag, och sluta förfölja era medborgare.

Det tredje budskapet går till Catherine Ashton: det är dags att tillgripa ekonomiska sanktioner, för det är enda sättet för oss att påverka förföljelserna mot oppositionella i Vitryssland.

Tack.

  Ryszard Czarnecki, författare. – (PL) Herr talman! Vitryssland är ett land som gränsar till ett EU-land, men som tycks befinna sig tusen ljusår från unionen. Det är som om Vitryssland beboddes av människor som lever efter andra normer. Så är dock inte fallet. Där lever också européer – människor som vill känna att de lever i ett gemensamt Europa. Problemet är landets president, som använder sig av metoder vi känner till från Sovjetunionen för flera årtionden sedan – det president Lukasjenko erbjuder oss är en märklig resa tillbaka i tiden. Till skillnad från Kristian Vigenin, som talade för en stund sedan, tycker jag att vi ska sätta tilltro till vår europeiska röst och till att parlamentet och EU kan sätta press på de vitryska myndigheterna så att de respekterar mänskliga rättigheter. Det är inte så mycket en fråga om politik som om grundläggande moral och etik. Vi måste nu tala om för våra vitryska bröder att det inte står ensamma.

  Rui Tavares, författare. – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi får alltid rapporter om människorättsfall utanför EU och därför ska jag ta mig friheten att i denna debatt om brådskande frågor börja med dagens omröstning om pressfriheten i Ungern, eller snarare i EU, eftersom respekten för grundläggande rättigheter i kammaren och respekten för mänskliga rättigheter utanför EU är oupplösligt förbundna.

Med tanke på att vi har lyckats diskutera de problem vi står inför i EU i en omröstning som delade kammaren i två block och som har gett oss en massa arbete de senaste två månaderna, kan vi nu ställa Vitrysslands president Viktor Lukasjenko till svars med högburna huvuden. Vi kan säga åt president Lukasjenko att han måste sluta slå ner demonstrationer, sluta förtrycka politiska motståndare och kränka pressfriheten i sitt eget land, bara för att han själv företräder en regering som anser sig ha monopol på rätten att avgöra vad som är rätt och fel, vad som är balanserat, neutralt och objektivt, och det gäller inte bara dess egna uppgifter, utan också opposition och utländsk press. Vi har till och med sett med vilken utstuderad arrogans president Lukasjenko bemötte internationella media när regimen hade slagit ner demonstationerna i december.

Därför tror jag att vi kan hysa hopp om att man kommer att lyssna på Europaparlamentets röst, kommissionens röst och rådets röst i Vitryssland, och att vi dessutom kommer att få en moralisk auktoritet som vi måste upprätthålla genom att agera föredömligt i kammaren.

  Eduard Kukan, för PPE-gruppen. – (SK) Herr talman! Under den senaste veckans möte i Visegradgruppen i Bratislava sände Slovakiens utrikesminister (Slovakien är för närvarande ordförandeland i gruppen) ett tydligt budskap till Vitrysslands president Lukasjenko. Så länge det finns en endaste politisk fånge i Vitrysslands fängelser kan landet förvänta sig att bli fullständigt isolerat i Europa.

Även i dag, tre månader efter presidentvalet, är situationen i landet tyvärr fortfarande kritisk. Demokratiskt sinnade personer utreds, grips, fängslas och hålls i förvar under omänskliga förhållanden på just det sätt vi i dag har diskuterat, utan möjlighet till rättslig hjälp och utan möjlighet att ta emot besök av familjen.

Det är därför viktigt för EU att inta en tuffare ståndpunkt gentemot Europas siste diktator. Det kan också bli nödvändigt att vidga de ekonomiska sanktioner vi tillämpar, eftersom all erfarenhet visar att situationen för människor i Vitryssland inte förbättras med ord, om än aldrig så hårda.

  Justas Vincas Paleckis, för S&D-gruppen. – (LT) Herr talman! Resolutionen är en tydlig signal till de vitryska myndigheterna om att EU inte kan och inte kommer att tolerera politiska fångar i landet och i synnerhet inte tortyr i förvarsenheter. Bryssel intensifierar nu sitt stöd till det vitryska civilsamhället, till icke-statliga organisationer, fria medier och studenter. Vi behöver också snarast avskaffa de dyra viseringar som hindrar vitryska medborgare från att resa till EU, sänka avgiften och förhandla fram lättnader i viseringsreglerna. I den här situationen tycker jag ändå att det vore bra om en delegation från Europaparlamentet reste till Vitryssland, trots att det finns hinder, och om en hel delegation inte kan resa dit bör ledamöter från Europaparlamentet resa dit på egen hand för att öka sin förståelse av situationen och i viss mån påverka den.

  Kristiina Ojuland, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! I januari antog vi en resolution om Vitryssland. Det är inget gott tecken alls att vi gång på gång måste uttrycka vår oro över situationen, utan att få några positiva reaktioner från de vitryska myndigheterna.

Även om EU har återinfört sanktioner och intagit en hård linje mot Viktor Lukasjenkos regim kränks och åsidosätts fortfarande grundläggande rättigheter som föreningsfrihet och yttrandefrihet. Rapporterna om fortsatt psykisk och fysisk tortyr av politiska fångar och försöken att rekrytera spioner till KGB sänder dessutom EU en tydlig signal om att Lukasjenkos regim inte tog till sig vårt budskap förra gången.

Kanske måste vi tala klarspråk och göra det ännu tydligare att situationen i Vitryssland är oacceptabel. Jag vill be kommissionen att rapportera om ytterligare åtgärder som kan vidtas mot Lukasjenkos regim.

Jag vill också uppmana europeiska företag och investerare att dra sig tillbaka från Vitryssland om de inte vill hantera blodspengar och direkt eller indirekt stödja Lukasjenkos brottsliga regim.

  Marek Henryk Migalski, för ECR-gruppen. – (PL) Herr talman! Kristiina Ojuland har rätt när hon säger att det känns som om vi alltid pratar om samma saker och aldrig ser de förväntade resultaten. Tyvärr har hon dock fel när hon säger att vi alla håller med om det. Jag skulle vilja be alla här närvarande att tala med en röst, och tala lika tydligt som Jasek Protasiewicz som sände en tydlig signal till alla som kämpar för frihet och demokrati i Vitryssland om att vi är med dem, och som gav den vitryska regimen en tydlig varning om att deras agerande är oacceptabelt. Men vid sidan om den rösten, som borde stödjas av alla, uttrycks också andra åsikter, tyvärr av en av resolutionens författare, om att toryrincidenter inträffar i Vitryssland precis som i en del andra europeiska länder, och i vissa av EU:s medlemsstater. Detta är oacceptabelt. Kristiina Ojuland har rätt i att man lyssnar till oss, det är inte bara så att vi lyssnar på varandra, utan det är också någon som lyssnar på oss. Om vi ska ha så skilda uppfattningar kommer vi som jag ser det att fortsätta att vara ineffektiva. Tack så mycket.

  Sari Essayah (PPE). – (FI) Herr talman! Europas siste diktator Viktor Lukasjenko har styrt Vitryssland med järnhand i drygt sexton år. Landets media och rättssystem står under hans oinskränkta kontroll och han tvekar inte heller att använda dem för att krossa den politiska oppositionen, vilket vi nyligen såg i det riggade presidentvalet i december. Vid det tillfället avbröt specialstyrkor och givetvis polistrupper med våld demonstrationer och arresterade hundratals människor, däribland snart sagt samtliga oppositionens presidentkandidater.

EU:s krav på att de politiska fångarna ska friges och att våldet mot medborgarna ska upphöra har fullständigt nonchalerats av Lukasjenkos administration. Det är nu av största vikt att EU inför mer långtgående ekonomiska sanktioner, eftersom Lukasjenko bara har utnyttjat det östliga partnerskapet och alla grannskapspolitikens fördelar. Vi kan inte acceptera så brutala kränkningar av de mänskliga rättigheterna någonstans i världen och allra minst i Europas utmarker.

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Herr talman! Vi behöver faktiskt inte gå utanför Europas gränser för att hitta länder som kränker grundläggande rättigheter. I Vitryssland kan man åtalas och dömas till fängelse bara för att man deltagit i en demonstration, ställt upp i val eller hävdat sin åsikt. Politisk medvetenhet hos folket och medborgerlig aktivism är inte någon belastning för samhället, utan ska ses som något som berikar det.

Det är emellertid svårt att tro att demokratin kan stärkas i Vitryssland enbart genom att EU tvingar fram det. Det behövs också en dialog på gräsrotsnivå och deltagande i civilsamhället. EU måste stödja en demokratisk utveckling i Vitryssland och fortsätta att organisera kulturella projekt och utbildningsprojekt i samarbete med landet. Europeiska utrikestjänsten måste också aktivt övervaka utvecklingen i Vitryssland och stödja den vitryska befolkningen så att EU:s värderingar kan anammas även där.

(Applåder)

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Herr talman! För två dagar sedan, på Internationella kvinnodagen den 8 mars, kunde Natalja Radzina inte delta i firandet eftersom hon satt i husarrest. Samma dag firade Ales Michalevitj sin 53-årsdag i fängelset. Enda skälet till det är att han är en fri människa som vågade ställa upp i presidentvalet, och i en diktatur som Vitryssland bestraffas den sortens frihetliga handlingar med att man får sin rörlighet inskränkt och hamnar i fängelse. Jag vill betona två punkter i vår resolution som jag ser som ytterst betydelsefulla. Jag anser att vi behöver stödja EU:s utvidgade restriktioner genom att upprätta en förteckning över de åklagare, domare och medlemmar av säkerhetspolisen som är inblandade i den senaste tidens människorättskränkningar i Vitryssland. För det andra tycker jag också att vi måste göra allt som står i vår makt för att stödja det civila samhället i landet, något som kan skänka oss visst hopp.

(Applåder)

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Herr talman! Jag vill inleda mitt anförande med en vädjan till de vitryska myndigheterna om att avbryta censuren mot de demokratiska krafterna och den fria pressen. Jag föreslår också att OSSE:s kontor i Vitryssland ska öppnas igen.

De mänskliga rättigheterna drabbades av ett hårt slag i samband med presidentvalet i december 2010. Oppositionens demonstrationer mot valfusk krossades hänsynslöst av säkerhetsstyrkorna. Bland de arresterade finns en av presidentkandidaterna, Ales Michalevitj. Han gick offentligt ut med att han utsatts för tortyr i fängelset, något som dock har förnekats av myndigheterna. Journalister som står oppositionen nära blev också utsatta i samma veva. Trots att de förbjudits att yttra sig bekräftade de Michalevics uppgifter i hopp om att rikta EU:s uppmärksamhet mot den kritiska situationen i Vitryssland. Omständigheterna kring gripandena är oklara, men den behandling de säger sig ha utsatts för är liktydig med allvarliga människorättskränkningar.

  Krzysztof Lisek (PPE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill uppriktigt tacka för att jag får chansen att yttra mig, eftersom jag för flera dagar sedan talade med Ales Michalevitj, som jag under en tioårsperiod haft chansen och äran att få lära känna och bli vän med, och jag lovade honom då att jag skulle göra allt jag förmådde för att få yttra mig i dag. Trots att jag vet att det här inte är rätt forum för personliga meddelanden vill jag ändå säga: ”Vi är med dig Ales, precis som Jasek Protasiewicz sade”.

Jag tror att det i dag är mycket viktigt att tala om för oppositionen att vi tänker stödja dem – och det ska vi inte bara säga till oppositionen. Det är viktigt att säga det till dem som är delaktiga i förföljelserna – till förövarna som genomför utredningarna så som de blivit tillsagda, till domarna som fäller orättvisa domar, till cheferna på arbetsplatser som avskedar folk för att de är politiskt aktiva, till rektorerna på universiteten som stänger av studenter för att de deltagit i demonstrationer – till alla dessa måste vi säga: ”Vi ska komma ihåg det. Vi ska komma ihåg vad ni gör och hur ni beter er i dag, och det ska komma en tid då ni alla får ta det straff ni förtjänar”.

  Corina Creţu (S&D). – (RO) Herr talman! Också jag vill sälla mig till dem som uppmanar rådet, kommissionen och världssamfundet att öka sitt stöd till det civila samhället och den demokratiska oppositionen i Vitryssland, som en reaktion på de händelser som inträffat sedan december 2010.

Gripandet och fängslandet av mer än 600 aktivister i det civila samhället, journalister, lärare och studenter, flertalet presidentkandidater och ledare för den demokratiska oppositionen, i kombination med oproportionerlig våldsanvändning efter de demonstrationer som organiserades i protest mot valet av Viktor Lukasjenko, är typiska för en diktatur och tyder på ett djupt förakt för respekten för de mänskliga rättigheterna. Fallet med Ales Michalevitj, en av president Lukasjenkos motståndare som torterades medan han satt häktad, och fallet med journalisten Natalja Radzina, är talande i en situation som det är vår skyldighet att motverka genom att stödja civilsamhällets, den fria pressens och oppositionens ansträngningar för att främja demokrati i Vitryssland.

  Charles Tannock (ECR). – (EN) Herr talman! Det faktum att Viktor Lukasjenkos hemliga polis i Vitryssland fortfarande går under namnet KGB säger oss allt vi behöver veta om hans mentalitet och metoder. Tjugo år efter Sovjetunionens kollaps är han fortfarande arketypen för homo sovieticus, en stark man vars beroende av makten är lika starkt som hans instinkter att krossa oliktänkande.

Lukasjenko använde KGB, eller använder KGB, som ett politiskt verktyg för att tysta folkliga protester, inklusive fallen med Ales Michalevitj och Natalja Radzina, efter ännu ett presidentval som sorgligt nog var riggat i december förra året. Fler än 700 människor greps. Det finns gott om berättelser om oppositionsaktivister som blivit bortförda och utomrättsligt häktade, och därefter torterats psykiskt och fysiskt av KGB.

Att vi månar så starkt om Vitryssland beror på att det är ett europeiskt land som har blivit ett Kuba i vårt eget närområde. Ska EU ha någon sorts moralisk auktoritet i världen när det gäller att främja demokrati, mänskliga rättigheter och rättssamhället, måste man utan tvekan börja hemma i Europa, på vår egen kontinent. Jag ifrågasätter inte att vi måste ha kontakter med Lukasjenkos regim. Den tomma stolens politik skulle vara kontraproduktiv för EU, men vi måste öka vårt stöd till oppositionen i Vitryssland och skärpa EU:s smarta sanktioner mot Lukasjenko och hans KGB-kumpaner.

  Eija-Riitta Korhola, författare. – (FI) Herr talman! De senaste månadernas händelser i Vitryssland visar tydligt hur civila och politiska rättigheter fortsätter att systematiskt kränkas av regeringen. Gripandet av oppositionsanhängare i december visar hur man försöker tysta Viktor Lukasjenkos motståndare med hjälp av våldsmetoder.

Fängslandet av Ales Michalevitj och sex andra av oppositionens presidentkandidater under förevändning att de provocerat fram våldsamma demonstrationer, vilket inte kan beläggas, strider mot de politiska rättigheterna. På samma sätt gör det drygt månadslånga fängslandet av journalisten Natalja Radzina det än mer osannolikt att yttrandefriheten ska bli verklighet i Vitryssland inom överskådlig tid.

Vi måste ta allvarligt på anklagelserna om omänsklig behandling och tortyr i KGB:s fängelser från Michalevitj, Radzina med flera, och anklagelserna bör utredas av ett opartiskt organ. Jag vill påminna Vitryssland om de internationella åtaganden landet gjorde när det ratificerade FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och FN:s konvention mot tortyr, och om det ansvar man därmed påtagit sig gentemot världssamfundet och i synnerhet landets egna medborgare.

  Johannes Hahn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Vi är oroade över den förvärrade situationen i Vitryssland, som tyvärr inte kommer som någon överraskning. De utbredda gripandena av och förföljelserna mot aktivister i det civila samhället och även presidentkandidater under eftervalsperioden gjorde att vi förväntade oss att de skulle följas av hårda domar. I dag känner vi redan till fyra fall där personer har dömts till fleråriga fängelsestraff. Vi befarar att många fler sådana domar kommer att följa under de kommande månaderna mot de kanske 40 personer som nu står åtalade. Vi har dessutom förfärats av rapporter om tortyr och kränkande behandling av personer som fängslats av politiska motiv, däribland den före detta presidentkandidaten Michalevitj.

Alla dessa föraktliga handlingar kan kräva att vi uppdaterar reaktionen från EU:s sida. Situationen ser i dag ut som följer: som ni vet reagerade EU på valfusket den 19 december och den därpå följande repressionen genom att sätta upp närmare 160 personer på en sanktionslista. Det var en mycket klar och tydlig signal till myndigheterna om att vi fördömde det inträffade. Samtidigt har kommissionen och Europeiska utrikestjänsten snabbt utformat nya riktade stödinstrument för att ge brådskande stöd till repressionens offer, deras familjer och till civilsamhället, med upp till 1,7 miljoner euro. Stödet ska i inledningsskedet inriktas på att ge juridisk hjälp och rådgivning till dem som drabbats av repressionen och stödja civilsamhällets organisationer och medborgarkampanjer.

Vi lägger också sista handen vid en omorientering av vårt bistånd på mellanlång sikt till Vitryssland för att öka stödet till det civila samhället. Kommissionen fyrdubblar sitt stöd till det civila samhället i Vitryssland under perioden 2011–2013 till ett belopp av totalt 15,6 miljoner euro, med särskilt fokus på att stärka fria medier och stödja studenter, bland annat genom fortsatt stöd till European Humanities University.

Det är nu dags att överväga om det krävs ytterligare åtgärder. Höga representanten gick ut med ett totalt fördömande efter den första domen den 18 februari, och hon påminde om att politiska motiv inte hör hemma i rättsprocessen. EU fördömde också i kraftiga ordalag de hårda domarna och den påstådda tortyren i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa och diskuterar frågan i FN:s människorättsråd.

Slutligen kommer EU att diskutera om den senaste tidens händelser kräver att vår nuvarande sanktionslista utvidgas ytterligare genom att vi lägger till nya namn, exempelvis namnen på de ansvariga för de senaste domarna och på dem som lett de nyligen vidtagna kraftåtgärderna. EU är redo att överväga ytterligare riktade åtgärder som bedöms vara lämpliga inom alla samarbetsområden.

Parlamentets resolution kommer utan tvekan att bli ett användbart och lägligt bidrag till våra funderingar och diskussioner. Jag tackar ledamöterna för deras uppmärksamhet.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽²⁾, som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatten.

(1) Se protokollet.

(2) Se protokollet.

14.3. Situation och kulturarv i Kaxgar (Uiguriska autonoma regionen Xinjiang, Kina)

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag om situation och kulturarv i Kaxgar (Uiguriska autonoma regionen Xinjiang, Kina)⁽¹⁾.

  Tunne Kelam, författare. – (EN) Herr talman! Uigurerna har i praktiken blivit en minoritet i sitt eget historiska hemland. De behöver internationellt stöd för att bevara sin kultur och identitet. Den forntida staden Kaxgars öde står nämligen på spel. Enligt ett moderniseringsprogram ska upp till åttiofem procent av den traditionella Gamla staden i Kaxgar rivas. Det är viktigt att förhindra att den historiska bebyggelsen ersätts av moderna hyreshus. Om de kinesiska myndigheterna menar allvar med sina bedyranden att allt kommer att bli bra måste de först övertyga ursprungsbefolkningen i östra Turkestan om att deras kulturarv verkligen kommer att respekteras och att det uiguriska språket kommer att jämställas med kinesiskan i skolundervisningen.

Jag uppmanar de kinesiska myndigheterna att ta emot eventuella bidrag från Icomos, som har en imponerande erfarenhet av att förvalta historiska kulturmiljöer i städer, och jag uppmanar den kinesiska regeringen att gå med på att Kaxgar förs upp på Unescos lista över världskulturarv tillsammans med flera andra historiska platser längs den gamla Sidenvägen.

  Marietje Schaake, författare. – (EN) Herr talman! Under reformernas och utvecklingens banér pågår ödeläggelsen av den historiska staden Kaxgar längs Sidenvägen. Det är ett hårt slag mot världens kulturarv, men framför allt är staden viktig för den uiguriska befolkningen och hui-befolkningen, och för Kinas kulturella mångfald i stort, en mångfald som nu försvinner.

Kina har intensifierat sina ansträngningar att förbättra sina förbindelser genom kulturell diplomati världen över, men ingen kommer att vara intresserad av en marknadsförd, strömlinjeformad kultur i ett land med en sådan kulturell mångfald.

För att främja ekonomiska möjligheter och hållbara förbindelser med övriga världen är respekten för de mänskliga rättigheterna och minoriteterna ur ett brett perspektiv avgörande. Vi uppmanar den kinesiska regeringen att undersöka möjligheten att inbegripa Kaxgar i Kazakstans, Kirgizistans, Tadzjikistans och Uzbekistans gemensamma ansökan om att föra upp Sidenvägen på Unescos världsarvslista.

Den höga representanten måste intensifiera människorättsdialogen med Kina om mänskliga rättigheter och göra den mer effektiv och resultatinriktad.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, författare. – (PL) Herr talman! Dagens debatt om de etniska minoriteternas rättigheter i Kina kommer en dag efter att Dalai Lama officiellt meddelat att han avsäger sig sin politiska roll i Tibet. Under de kommande månaderna måste vi noga följa den politiska utvecklingen i Tibet. I dag talar vi dock om en annan minoritetsgrupp som utsätts för diskriminering i Kina, nämligen den muslimska uiguriska befolkningen. Kina rättfärdigar sin politik mot dem med behovet av att bekämpa terrorismen, och för de kinesiska myndigheterna inbegriper förföljelserna mot den uiguriska befolkningen också att uigurernas kulturarv ska förstöras. Särskilt oroande är rapporterna om omvandlingen av staden Kaxgar. Den kommer i praktiken att innebära att stadens historiska kärna förstörs, ett av de mest intressanta och välbevarade exemplen på muslimsk arkitektur i Centralasien, som årligen lockar en miljon turister och skulle kunna föras upp på Unescos kulturarvslista om Kina lämnade in en ansökan.

Jag förlitar mig på att EU:s diplomattjänst ska visa prov på sin effektivitet i samtalen med de kinesiska myndigheterna, och påminna dem om att de måste respektera de etniska minoriteternas rättigheter och skydda deras kulturarv. Tack.

  Frieda Brepoels, författare. – (NL) Herr talman! Kaxgar är tveklöst den främsta symbolen för den uiguriska kulturella identiteten i den kinesiska provinsen Xinjiang. Den 27 januari organiserade jag en konferens i Bryssel där jag lärde mig hur de destruktiva kinesiska urbaniseringsplanerna påverkar den uiguriska befolkningen. Faktum är att Kina under moderniseringens och den allmänna ordningens täckmantel endast vill bevara 15 procent av den ursprungliga staden i orört skick och därmed förvandla Kaxgar till ett enda stort friluftsmuseum. Jag anser att det är hög tid att vi reagerar kraftfullt på detta innan det är för sent.

Sedan de kinesiska myndigheterna slagit ner demonstrationerna i Urumqi i juli 2009 uppmanade kammaren dem att göra sitt yttersta för att få till stånd en öppen, stadigvarande och respektfull dialog med uigurerna och bedriva en mer integrerad och övergripande ekonomisk politik i deras område, med målsättningen att stimulera lokalt medbestämmande och framför allt att bevara den uiguriska kulturella identiteten. Tyvärr har Kinas nuvarande politik i Kaxgar visat sig vara raka motsatsen till den vi då efterlyste. Förstörelsen av Kaxgar utan att lokalbefolkningen får ge sin syn på saken, och Kinas vägran att låta Kaxgar ansöka om Unescos väldsarvsstatus, är typiska för hur det kinesiska kommunistpartiet hanterar kulturell mångfald.

  Charles Tannock, författare. – (EN) Herr talman! EU:s motto är ”Enade i mångfalden”. Tråkigt nog hörs inget eko av sådana stämningar i Folkrepubliken Kina, där de styrande kommunisterna är besatta av enigheten, men knappast tänker på att hylla mångfalden.

Utan tvekan vållar försöket att påtvinga små minoritetsgrupper i världens mest folkrika land hankinesernas majoritetskultur stora spänningar och stor förbittring. Vi vet redan hur den gamla buddhistiska kulturen i Tibet har trängts ut under de senaste 60 åren; nu ser vi samma hot hänga över staden Kaxgar in i den motspänstiga provinsen Xinjiang.

I 2 000 år har Kaxgar varit en välmående stad längs Sidenvägen med en rik, unik och blomstrande centralasiatisk kultur, men hotas nu av en fullskalig förstörelse och återuppbyggnad. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att detta är Pekings försök att bryta ner de uiguriska separatisternas kampvilja.

Personligen har jag ingen förståelse eller sympati för separatisternas sak och jag misstänker att en del av rörelsens anhängare har kopplingar till Al Qaida, men jag uppmanar den kinesiska regeringen att tänka om. Att förstöra en forntida stad som Kaxgar skulle bara stärka beslutsamheten hos alla dem som vill underblåsa våldsaktioner mot staten.

  Rui Tavares, författare. – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Sanningen att säga anser vi verkligen att detta är den viktigaste av de tre brådskande debatter som äger rum den här eftermiddagen. Vi har talat om Pakistan och Vitryssland och vi har i de fallen skäl att tro att EU inte bara har en moralisk auktoritet, utan också inflytande och makt över andra länders myndigheter, åtminstone för att försöka se till att de är på rätt spår.

Men när vi talar om Kina vet vi att det inflytandet är begränsat eftersom mycket av det vi säger här i kammaren motsäger vad de europeiska regeringarna i våra huvudstäder gör. Det vill säga vad som görs av Nicolas Sarkozy, Angela Merkel eller politikerna i mitt eget hemland Portugal, som till exempel José Sócrates, som nyligen skingrade en demonstration mot de kinesiska myndigheterna så att den kinesiske premiärministern på sitt besök i Lissabon inte skulle behöva stå ansikte mot ansikte med dem som protesterar mot hans regim. Med andra ord medverkar EU själv gång på gång till den drömvärld eller fantasivärld som de kinesiska ledarna skapar åt sig, en värld utan opposition och där en utvecklingsmodell passar alla och ser likadan ut i Peking, Shanghai, Guangzhou, i Uiguriska autonoma regionen Xinjiang och i Tibet.

Därför är det verkligen svårt för Europaparlamentet att säga det vi kommer att säga i dag och som också står i vår resolution: vi uppmanar myndigheterna i Peking att upphöra med sitt demografiska folkmord mot uigurerna, vi uppmanar dem att bevara den kulturella och etniska mångfalden i Kinas olika regioner, och vi uppmanar dem att bevara arkitektoniskt och kulturellt värdefulla platser. Våra egna länders ledare kastar sig emellertid i armarna på de kinesiska ledarna, förlåter dem allt de har gjort i sitt land och ger dem fria tyglar med hänvisning till en utvecklingsmodell som vi när allt kommer omkring endast respekterar i begränsad utsträckning. Det har därför återigen visat sig att moralisk auktoritet är något som växer fram på hemmaplan och att vi i EU i första hand talar om oss själva när vi talar om andra, och att vi måste ompröva vår hållning till Kina.

  Bernd Posselt, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman! Så som redan har påpekats är uigurerna inte en minoritet, utan ett folk med en uråldrig kultur uppbyggd kring Sidenvägen, en kultur som gradvis dukat under för det kinesiska styret, som från början var mycket löst. Uigurerna får främst stöd av Uigurernas världskongress i München, och kulturarvet i Kaxgar får stöd av Blue Shield-rörelsen vars ordförande Karl von Habsburg i veckan var på besök här i Strasbourg för att informera oss.

Ska vi stödja uigurerna bör vi göra detta med hjälp av en vänskaplig uppmaning till kineserna, eftersom uigurerna hotas av kulturellt folkmord. Kina, som är den äldsta kulturnationen i världen, bör tydligt erkänna att ett av kännetecknen för ett kulturfolk är skyddet av och respekten för andra kulturer, i synnerhet när det gäller små kulturer i en vidsträckt stormakt. Kineserna behöver bara tillämpa sin egen grundlag där det på tre ställen står att kulturarvet måste bevaras.

Jag vill därför vara mycket tydlig med att vi vill ha lite givande och tagande från våra kinesiska motparter i den här frågan – vi vill att uigurernas kulturarv ska skyddas.

  Corina Creţu, för S&D-gruppen. – (RO) Herr talman! Det är min personliga uppfattning att vi i det här fallet måste se upp med ensidiga bedömningar. Det finns en risk för kontraproduktiv partiskhet, både när det gäller situationen ute på fältet och vad gäller partnerskapet mellan EU och Kina. De blodiga våldsamheterna i Xinjiang på senare år är ett påtagligt bevis för att det minst tillfredsställande alternativet är att tillgripa våld. Därför anser jag det vara vår skyldighet att uppmuntra en dialog mellan folkgrupperna.

Jag anser att Europaparlamentets resolution inte får inkräkta på de kinesiska myndigheternas rätt att försvara sin territoriella okränkbarhet och alla medborgares säkerhet, särskilt mot terrorhot i en region där Al Qaida försöker att etablera sig. Vi måste tydligt uppmuntra en balanserad nationell utveckling både ur ett ekonomiskt och ur ett demografiskt perspektiv.

(Applåder)

  Kristiina Ojuland, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman, det är ett välkänt faktum Uigurien löper överhängande risk att blir ett nytt Tibet. Folkrepubliken Kina har utlyst en ”Kashgar Dangerous House Reform” (reform angående farliga byggnader i Kaxgar), vars syfte är att jämna 85 procent av Kaxgars gamla stadsdel med marken.

Detta inskränkta agerande måste stoppas och EU måste ställa krav på att myndigheterna i Folkrepubliken Kina låter blir att förstöra denna viktiga kulturella plats som ligger längs med den urgamla Sidenvägen. FN:s förklaring om rättigheterna för personer som tillhör nationella eller etniska religiösa eller språkliga minoriteter samt Folkrepubliken Kinas grundlag måste respekteras, även av Peking.

Folkrepubliken Kina ägnar sig i allt högre grad åt att ”kinesifiera” etniska minoriteter som uigurerna och tibetanerna. Detta är ett kulturellt folkmord på 2000-talet, något som vi helt enkelt inte kan acceptera.

  Jaroslav Paška, för EFD-gruppen. – (SK) Herr talman! De kinesiska myndigheterna har länge tyckt att det är besvärligt att ha referenser till andra urgamla och viktiga kulturer och civilisationer vars monument i dag finns inom kinesiskt territorium.

Kaxgar är centrum för de muslimska uigurerna – en av de största etniska minoriteterna i Kina. I flera årtusenden har kineserna försökt lägga uigurernas landområden under sig, och många gånger har de misslyckats med att inta dessa områden. Än i dag finns det därför ett visst avståndstagande inom den kinesiska förvaltningen, som gör sitt bästa för att förtrycka alla manifestationer av de kulturella traditioner och den kulturella identitet som är kopplade till uigurernas många kulturella monument och till staden Kaxgar.

Jag vet inte om de kinesiska myndigheterna i dag har förmågan att acceptera tanken att den nuvarande kinesiska staten inte bara bygger på det kinesiska imperiets traditioner och historia utan även på andra folks traditioner och historia. Kinas agerande gentemot Tibet och gentemot de uiguriska monumenten i Kaxgar tyder snarare på att dagens Kina är oförmöget att uppskatta den rikedom som andra folk och kulturer har fört med sig till den gemensamma staten.

Därför är det inte mer än rätt att vi härifrån slår fast att vi, till skillnad från de kinesiska myndigheterna, sätter stort värde på alla viktiga kulturella monument som är belägna inom Folkrepubliken Kinas territorium liksom i Tibet och Kaxgar.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Kaxgar är en stad med tre och en halv miljoner invånare; något mindre än hela Irlands befolkning. Den ligger närmare Bagdad än Peking. Den ligger längs den viktiga handelsrutten Sidenvägen och innehåller några av de bäst bevarade exemplen på islamisk arkitektur, varav några är begravda i öknen. Den har dessutom den största moskégraven i Kina och är en kulturskatt, utan minsta tvekan. Som redan nämnts är staden nu hotad, skenbart därför att Kina vill bygga om den på grund av jordbävningsrisken. Detta kan vi inte acceptera, eftersom vi upplever att en dyrbar skatt skulle gå förlorad.

Vad kan vi då göra åt det? Kanske inte mycket, men det är ändå viktigt att vi åtminstone lyfter fram frågan här i dag. Vi kan som sagt begära att staden ska införlivas med världsarven längs Sidenvägen. Kanske kan vi också göra människor medvetna om de skatter som finns där, så att de människor som lever där kan bevara dem för framtiden. I annat fall skulle det bli en förlust för hela världen, men en ännu större förlust för Kina.

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Herr talman! Denna resolution handlar om att bevara ett viktigt kulturarv och om minoritetsbefolkningars rätt till sin kulturella identitet. Den urgamla staden Kaxgar är en av de mest välbevarade islamiska städerna i Centralasien. Kaxgars innehållsrika historia går ända tillbaka till den kinesiska Han-dynastin, och staden var en viktig anhalt längs Sidenvägen. Den sammanlänkade Asien med Europa. Xinjiang-regionen i stort har en enorm kulturell betydelse för hela världen.

Kina måste agera för att göra Kaxgar till ett Unesco-världsarv och bevara området för framtida generationer. Europeiska utrikestjänsten bör också se till att de lokala strategierna omfattar rätten till kulturell identitet. EU:s delegation till Kina skulle också kunna öronmärka tillgångar för att stödja Kaxgar-minoriteternas traditioner och kulturella identitet.

  Monica Luisa Macovei (PPE). – Herr talman! Framtida generationer är beroende av de åtgärder som vi i dag vidtar för att skydda tidlösa platser som Kaxgar. Kaxgar utgör en av grundpelarna för Islams historia i Kina.

År 2009 presenterade den kinesiska regeringen ett stadsutvecklingsprogram som innebär att 85 procent av den gamla stadsdelen i Kaxgar ska rivas och ersättas av moderna lägenheter. Rivningen bör stoppas. Istället bör stadsplanerarna ta fram en utvecklingsplan som innebär att den gamla stadsdelen i Kaxgar bevaras. Hela Sidenvägen i Kina bör skyddas inom ramen för Unescos världsarvsprogram, som Kina gick med i 1985. Jag uppmanar kommissionen och rådet att ta upp frågan med de kinesiska myndigheterna.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – Herr talman! Kulturarvet har en avgörande betydelse när det gäller att bevara en identitet. Detta är tydligt i Europa, i Kina och på alla andra platser, och de kinesiska myndigheterna är medvetna om det. Trots det har vi sett hur de avsiktligt har förstört detta arv, och därmed också identiteten, i bland annat Tibet, och nu gör de samma sak i uiguriska områden som Kaxgar.

Det är därför det är så viktigt att vi än en gång förklarar vår ståndpunkt och vädjar till den kinesiska regeringen att omedelbart stoppa den kulturella förstörelse som hotar Kaxgars arkitektur och istället genomföra en omfattande expertutredning av kulturvänliga renoveringsmetoder. Detta saknar inte betydelse: en regerings trovärdighet grundar sig bland annat på hur man behandlar minoriteter. Om Kina vill framstå som trovärdigt på den internationella scenen är det viktigt att minoriteter som uigurerna behandlas anständigt, respektfullt och människovärdigt.

  Paul Rübig (PPE). – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Hahn! Det är tydligt att kultur och identitet måste ges en central plats på global nivå. Tidigare i veckan förklarade Karl Habsburg för oss hur viktigt det är för sökandet efter identiteten att detta kulturarv inte bara är tillgängligt för uigurerna utan även utgör en global tillgång. Kina borde vara tillmötesgående i den här frågan. Till exempel har vi nyligen ingått ett avtal med staden Wenzhou som gör det möjligt att i framtiden göra direkta investeringar i dollar. Jag ser här en möjlighet att även sätta fokus på denna region och ge människor i olika städer och regioner i Kina samma rättigheter. Internationella förbindelser kan förvisso vara till stor hjälp här.

  Sari Essayah (PPE). – (FI) Herr talman! Det finns ingen respekt för de grundläggande rättigheter som tillkommer de etniska minoriteterna i Kina, vare sig det gäller tibetaner eller uigurer. Det är typiskt för det kinesiska kommunistpartiet att vägra stödja staden Kaxgar i dess strävan att klassas som världsarv av Unesco. Under senare år har Kina gett sitt stöd för ett internationellt projekt för att kulturhistoriska platser längs Sidenvägen ska läggas till på världsarvslistan, men själva Kaxgar har inte stått med på den listan eftersom staden är hemvist för en av Kinas största minoriteter, nämligen uigurerna.

Tvärtom har Kina för avsikt att riva stora delar av staden, under förevändningen att man känner oro för befolkningens säkerhet, men flera kultur-, medborgar- och människorättsorganisationer betraktar denna plan som ett brutalt försök att krossa den uiguriska kulturen. Kinas kommunistparti måste erkänna att Kinas befolkning omfattar olika kulturer och att dessa måste ha rätt till kulturell självständighet.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Herr talman! Staden Kaxgars gamla centrum är i fara, och därmed även den historiska symbolen för den uiguriska minoriteten i Kina. Den politik som förs under namnet stadsutveckling leder till ett gradvis utplånande av identiteten hos denna folkgrupp, som byggde upp sin kultur kring det fort som ligger utmed Sidenvägen. Jag anser att åtgärderna att flytta den uiguriska befolkningen från dess traditionella boplatser och riva Kaxgar strider mot minoritetsrättigheterna. Dessutom anses den här staden vara det bäst bevarade exemplet på islamisk arkitektur i Centralasien. Kaxgars gator och byggnader kan renoveras för att förbättra invånarnas levnadsstandard. Frågan är varför myndigheterna inte investerar i den typen av åtgärder. Jag förespråkar att den gamla stadsdelen ska sättas upp på Unescos världsarvslista som en del av Sidenvägen. Jag vädjar också till den kinesiska regeringen att sluta förstöra staden och istället söka efter alternativa lösningar.

  Eija-Riitta Korhola (PPE). – (FI) Herr talman! Tack vare sitt avsides läge vid Kinas västra gräns har Kaxgar, och de uigurer som lever där, lyckats bevara sina urgamla traditioner i många århundraden. Därför lockar staden till sig hundratusentals turister per år. På grund av dess strategiska placering försöker den kinesiska förvaltningen nu kontrollera denna region på ett mer effektivt sätt för att säkra bättre tillgång till energimarknaderna i Centralasien.

Kina har naturligtvis rätt att utvecklas ekonomiskt, men de sårbara minoriteternas rättigheter måste skyddas. Det är möjligt att utveckla Kaxgar på ett sådant sätt att uigurernas sätt att leva kan säkras även i framtiden. Byggnaderna kan göras mer jordbävningssäkra och infrastrukturen kan förbättras utan att man förstör 85 procent av den gamla staden och utan att uigurerna tvingas flytta till nya bostadsområden med risk att deras samfund splittras.

Därför bör denna vettlösa förstörelse av den urgamla staden genast stoppas, och uigurerna bör rådfrågas angående utvecklingen av den plats där de traditionellt har levt. I annat fall riskerar deras exotiska och fascinerande kultur att utrotas helt.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Herr talman! Jag vill gärna säga att det är ett välkommet faktum att Europaparlamentet än en gång talar om uigurerna, en muslimsk minoritet som utsätts för diskriminering i Kina. Jag vill också gärna påminna er alla om att det redan finns en resolution från Europaparlamentet om det här, och att vi även bör uttrycka våra åsikter angående andra religiösa minoriteter som förföljs i Folkrepubliken Kina, bland annat den kristna minoriteten. Katoliker utsätts för mycket svår diskriminering där. De kommunistiska myndigheterna i Peking har infört särskilda kyrkliga strukturer som inte erkänns av den officiella katolska kyrkan. Jag tror att den här ytterst nödvändiga och mycket viktiga diskussionen i dag kan bli en röst till försvar för alla religiösa minoriteter i Kina. Jag tror att det är en röst som i högsta grad behövs.

  Johannes Hahn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Bevarandet av kulturarvet är naturligtvis av yttersta vikt när det gäller att skydda och bevara en minoritets traditioner och sätt att leva. Dessutom riskerar förstörelsen av viktiga kulturtillgångar att bli ett hårt slag, inte bara för den berörda minoritetens kulturarv och arkeologiska arv, utan även för kulturarvet i allmänhet. Därför är det med oro som EU följer ombyggnaden av den gamla staden Kaxgar i den autonoma regionen Xinjiang i Kina. Kaxgars betydelse som kulturellt centrum för den uiguriska minoriteten i Kina kan inte överskattas. Staden Kaxgar anses vara lika viktig som Jerusalem är för judar, muslimer och kristna.

I den kinesiska regeringens vitbok om Xinjiang från 2009 slås fast att en renovering av Kaxgar är nödvändig för att skydda staden mot jordbävningar och brand. Detta är en berömvärd strävan. Däremot har civilsamhället, både i Kina och internationellt, uttryckt stor oro inför de metoder som används. Det finns en allvarlig risk att så mycket som 85 procent av den gamla staden kan komma att förstöras. I själva verket tycks många betydande byggnader redan ha blivit förstörda: däribland den unika Xanliq madrasah. Det är också oroande att omkring 200 000 personer kan komma att tvångsförflyttas från sina traditionella hem och att få eller inga samråd tycks ha genomförts med de berörda invånarna.

Man fruktar att förstörelsen av de byggnader som har utgjort basen för den uiguriska kulturen i många hundra år kan komma att få en allvarlig inverkan på bevarandet av deras kultur under de kommande åren. Det är också beklagligt att Kina har valt att inte föreslå Kaxgar som världsarv trots dess unika status, eftersom detta skulle göra det möjligt för Unesco att bli delaktigt i ombyggnadsprocessen. Vi har förstått att Unesco hur som helst har kontaktat de kinesiska myndigheterna med påpekanden om utvecklingsprojektets inverkan på Kaxgars traditionella arv och kultur. EU delar helt och fullt dessa synpunkter och kommer att uppmana de kinesiska myndigheterna att samarbeta med Unesco för att se till att all ombyggnad av Kaxgar följer de bästa internationella metoderna inom området.

EU kommer även att uppmana de kinesiska myndigheterna att se till att invånarna i Kaxgar rådfrågas fullt ut när det gäller stadens framtid och att deras synpunkter tas i beaktande.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽²⁾ som har ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.

(1) Se protokollet.

(2) Se protokollet

15. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

15.1. Pakistan – mordet på Shahbaz Bhatti, minister för minoriteter (RC-B7-0166/2011)

15.2. Vitryssland, särskilt fallen Ales Michalevic och Natalia Radin

15.3. Situation och kulturarv i Kaxgar (Uiguriska autonoma regionen Xinjiang, Kina)

  Talmannen. – Omröstningen är härmed avslutad.

16. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

17. Rådets ståndpunkt vid första behandlingen: se protokollet

18. Inkomna dokument: se protokollet

19. Beslut om vissa dokument: se protokollet

20. Skriftliga förklaringar för införande i registret (artikel 123 i arbetsordningen): se protokollet

21. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

22. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

23. Avbrytande av sessionen

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl 16.30.)

Under punkten socialpolitik i det ungerska ordförandeskapets program omtalas ordförandeskapets avsikt att anordna ett europeiskt år tillägnat familjen. Rådet förklarar sig även berett att betona frågor som handlar om att förena yrkesliv och familjeliv.

Vilket år ämnar man föreslå för detta och med hjälp av vilka politikområden? Förfogar rådet över studier eller uppgifter om hur den ekonomiska krisen inverkar på det normala familjelivet?

Med tanke på att det här initiativet knyter an till det demografiska problemet i Europa undrar jag vad rådet tänkt sig när det gäller familjer med många barn? Med beaktande av att den europeiska socialfonden finansierar initiativ som kommer från medlemsstaterna med mål att främja politik för familjeskydd undrar jag om rådet har för avsikt att uppmana kommissionen att lägga fram ett konkret och riktat initiativ till förmån för familjer med många barn? (I grekisk lagstiftning betyder ”familj med många barn” en familj med fyra eller flera än fyra barn).

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2011.

(EN) Jag vill tacka ledamoten för att han har ställt denna fråga som är av särskilt intresse för det ungerska ordförandeskapet.

Som du med rätta har påpekat har det ungerska ordförandeskapet lagt fram ett antal åtgärder på det familjepolitiska området under rubriken ”Demografiska förändringar och familjepolitik”. Dessa omfattar ett initiativ om ett europeiskt år för familjer som ska äga rum i 2014, och som bygger på resultaten från Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning (2010). Ordförandeskapet är övertygat om att man måste ägna särskild uppmärksamhet åt familjer. Om den sociala situationen för familjer förbättras kan detta ha en positiv inverkan på de nuvarande demografiska tendenserna, och det kommer med största sannolikhet att bidra till att stärka den sociala sammanhållningen.

När det gäller krisens konsekvenser för familjernas sociala situation har ordförandeskapet med intresse studerat den information som finns om familjepolitiken, särskilt genom olika rapporter som utarbetats av kommittén för socialt skydd och Europeiska kommissionen. För att fördjupa kunskapen om dessa frågor kommer det ungerska ordförandeskapet att anordna en expertkonferens den 28–29 mars om hur förenandet av arbetsliv och familjeliv inverkar på den demografiska utvecklingen, och den 1 april kommer ordförandeskapet att stå värd för ett informellt möte för ministrar med ansvar för familjefrågor och demografiska frågor. Frågor som rör familjer och Europa 2020-strategin samt möjligheterna att förbättra samarbetet på det familjepolitiska området kommer att tas upp. Inom ramen för dessa åtgärder inriktade på den demografiska utmaningen förbereder det ungerska ordförandeskapet initiativet om ett europeiskt familjeår 2014.

Även om familjefrågor först och främst är ett område som faller under medlemsstaternas behörighet är familjepolitiken fast förankrad i våra gemensamma värderingar och traditioner, och det finns stort utrymme för samarbete på EU-nivå. Åtgärder som de som föreslagits av det ungerska ordförandeskapet kan också ge ett mervärde till politiska möjligheter och lösningar på nationell nivå. Ordförandeskapet hoppas att dess initiativ om ett europeiskt familjeår 2014 kommer att få brett stöd. Naturligtvis kommer detaljerade mål och åtgärder för det europeiska familjeåret att behöva diskuteras och beslutas om i ett senare skede.

Kan det ungerska ordförandeskapet ge sina synpunkter på kraven från vissa länder att bolagsskattesatserna ska harmoniseras?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2011.

(EN) Den direkta beskattningen ligger huvudsakligen inom medlemsstaternas behörighetsområde. Bolagsskatten har dock varit föremål för lagstiftning och samordning på EU-nivå i några få fall där det har varit nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera.

När det gäller EU:s lagstiftning har rådet antagit direktiv om gränsöverskridande inkomstflöden (direktiv 90/435/EEG⁽¹⁾ om moderbolag och dotterbolag och direktiv 2003/49/EG⁽²⁾ om räntor och royalties) och om gränsöverskridande sammanslagning av internationella koncerner (direktiv 90/434/EEG den 23 juli 1990⁽³⁾ om fusion). Rådet antog också direktiv 77/799/EEG⁽⁴⁾ om ömsesidigt bistånd.

När det gäller samordning sammanträder rådets uppförandekodgrupp sedan 1998 regelbundet för att bedöma potentiellt skadliga åtgärder på området för företagsbeskattning. Som ett resultat har ett betydande antal skadliga skatteåtgärder identifierats och dragits tillbaka. Slutligen antog rådet i juni 2010 en resolution om samordning av reglerna för CFC-bolag och underkapitalisering inom Europeiska unionen, som också syftar till att samordna medlemsstaternas politik på området för direkt beskattning.

När det gäller framtida arbete inom området för företagsbeskattning planerar kommissionen i sitt arbetsprogram för 2011 att lägga fram ett förslag till en gemensam konsoliderad bolagsskattebas, som Europaparlamentet kommer att tillfrågas om.

Mot denna bakgrund har endast några medlemsstater lagt fram idéer om bolagsskattesatser. Enligt fördraget kräver EU:s lagstiftningsåtgärder på skatteområdet ett förslag från kommissionen och enhällighet i rådet, som kan anta direktiv efter samråd med Europaparlamentet.

Det ungerska ordförandeskapet inleds vid en tidpunkt då den ekonomiska återhämtningen fortfarande är ojämn och ännu inte har konsoliderats inom unionen. Till följd av problemen i euroområdet har medlemsstaterna kommit överens om att ändra Lissabonfördraget i syfte att göra den finansiella stabiliseringsmekanism som inrättades för att hjälpa Grekland och Irland permanent. Ett av det nya ordförandeskapets mål är att komma framåt i dessa förhandlingar. Skulle rådet kunna redogöra för de åtgärder som planeras?

Det ungerska ordförandeskapet avser också att gå vidare med en samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik, bland annat genom att införa ”den europeiska terminen”, en sexmånadersperiod under vilken varje lands förslag till budget kommer att granskas av EU i syfte att upptäcka möjliga obalanser. Skulle rådet kunna redogöra för de kriterier som kommer att tillämpas för att avgöra om det finns en obalans i en medlemsstats budget?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2011.

(EN) Europeiska rådet beslutade vid sitt möte den 16–17 december 2010 att fördraget om unionens funktionssätt bör ändras för att erkänna befogenheten hos euroområdets medlemsstater att skapa en permanent krislösningsmekanism för att garantera den finansiella stabiliteten i euroområdet. Rådet uppdrog vidare åt kommissionen och finansministrarna i euroområdets medlemsstater att slutföra arbetet med det mellanstatliga avtalet om att inrätta den framtida europeiska stabilitetsmekanismen i mars 2011. Eftersom detta arbete är mellanstatligt tillhör det inte det ungerska ordförandeskapets behörighetsområde.

Den så kallade europeiska terminen godkändes av rådet i dess slutsatser av den 7 september 2010. Den innebär samtidig övervakning av medlemsstaternas budgetpolitik och strukturella reformer enligt gemensamma regler, under en sexmånadersperiod varje år. Den europeiska terminen genomförs för första gången i år.

Medlemsstaterna har redan lämnat in sina förslag till nationella reformprogram 2010, och kommissionen lade fram de viktigaste slutsatserna i sin första årliga tillväxtöversikt för rådet den 13 januari 2011.⁽¹⁾ Denna översikt innehåller prioriterade åtgärder som ska vidtas av medlemsstaterna, och prioriteringarna anges inom tre huvudområden, nämligen förbättring av den makroekonomiska stabiliteten, strukturreformer för att öka sysselsättningen och tillväxtfrämjande åtgärder inom ramen för Europa 2020-strategin.

Den 18 januari 2011 gjorde rådet en översyn av förslagen till nationella reformprogram och diskuterade den årliga tillväxtöversikt som kommissionen hade lagt fram.

Den 15 februari antog rådet slutsatser om makroekonomisk och finanspolitisk vägledning.

I linje med den färdplan som fastställts av det ungerska ordförandeskapet meddelade rådet den 28 februari sin reaktion på den årliga tillväxtöversikt som kommissionen lagt fram, och rådet förväntas diskutera den gemensamma rapporten om sysselsättningen den 7 mars, målet för forskning och utveckling den 10–11 mars och klimatförändringarna den 14 mars. Den 21 mars kommer ordförandeskapet att uppmana rådet att stödja en sammanfattande rapport med de viktigaste budskapen från det arbete som utförts i de relevanta rådskonstellationerna, och denna rapport ska sedan överlämnas till Europeiska rådet.

När det gäller medlemsstaternas budgetar enades rådet den 15 februari om strikt efterlevnad av rådets rekommendationer i samband med alltför stora underskott. Medlemsstater som har mycket stora strukturella budgetunderskott eller mycket hög eller snabbt ökande offentlig skuldsättning bör tidigarelägga sin budgetkonsolidering. Dessutom bör alla medlemsstater se till att hålla utgiftsökningen inklusive diskretionära intäktsåtgärder klart under den beräknade BNP-tillväxten på medellång sikt tills de har nått sitt medelfristiga budgetmål. Samtidigt bör de prioritera utgifter som stimulerar en hållbar tillväxt och främja de offentliga utgifternas effektivitet.

Hur ser rådet på f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens chanser att inleda anslutningsförhandlingar under 2011 med EU, eller få ett datum för när förhandlingarna ska inledas?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2011.

(EN) I sina slutsatser av den 14 december 2010 bekräftade rådet sitt entydiga åtagande för det europeiska perspektivet för länderna på västra Balkan, vilket bekräftades vid högnivåmötet om västra Balkan i Sarajevo den 2 juni 2010, eftersom detta förblir avgörande för regionens stabilitet, försoning och framtid. Samtidigt bekräftade rådet behovet av rättvis och sträng villkorlighet inom ramen för stabiliserings- och associeringsprocessen och i enlighet med den förnyade konsensus om utvidgningen som godkändes av Europeiska rådet den 14 och 15 december 2006.

Rådet erinrade om att de konkreta framsteg som görs i fråga om ekonomiska och politiska reformer och uppfyllande av de nödvändiga villkoren och kraven bör leda till att de återstående potentiella kandidatländerna på västra Balkan, bedömda på sina egna meriter, uppnår status som kandidatland, med anslutning till Europeiska unionen som slutmål. Avgörande för att EU ska överväga en ansökan om medlemskap är att landet i fråga tidigare uppvisat tillfredsställande resultat i genomförandet av sina skyldigheter enligt stabiliserings- och associeringsavtalen, inklusive bestämmelser om handel.

Rådet välkomnade de framsteg som f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har gjort på centrala områden, som t.ex. en reform av polisväsendet, även om takten har varit ojämn. Landet fortsätter att uppfylla sina åtaganden enligt stabiliserings- och associeringsavtalet. Rådet förväntar sig att landet ska vidmakthålla dynamiken i reformagendan. Landet behöver göra ytterligare framsteg när det gäller dialogen mellan politiska aktörer, rättsväsendet, reformen av den offentliga förvaltningen, yttrandefrihet och bättre företagsklimat. Genomförandet av ramavtalet från Ohrid är och förblir en väsentlig del av demokratin i landet och av dess ställning som rättsstat.

Rådet delar i stort sett kommissionens bedömning att landet har uppfyllt de politiska kriterierna i tillräckligt hög grad och noterar att kommissionen har upprepat sin rekommendation om att anslutningsförhandlingar bör inledas med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. I sina slutsatser angav rådet sin beredvillighet att återkomma till frågan under det ungerska ordförandeskapet. Rådet upprepade att det är viktigt att under FN:s överinseende upprätthålla goda grannförbindelser, inklusive en framförhandlad och ömsesidigt godtagbar lösning på namnfrågan. Rådet välkomnade också den pågående dialogen på hög nivå och såg fram emot resultat inom kort.⁽¹⁾

Vad tänker rådet göra för att förhindra att radikala islamister kommer till makten i Egypten och Tunisien?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2011.

(EN) När det gäller utvecklingen i Egypten och Tunisien, som ledamoten hänvisar till i sin fråga, välkomnade Europeiska rådet, rådet (utrikes frågor) och ordförandena för Europeiska rådet och Europeiska kommissionen samt den höga representanten i ett gemensamt uttalande de tunisiska och egyptiska medborgarnas fredliga och värdiga uttryck för sina legitima, demokratiska, ekonomiska och sociala strävanden som är förenliga med de värderingar som Europeiska unionen förespråkar för sig själv och i hela världen. Man betonade att medborgarnas demokratiska strävanden bör hanteras med hjälp av dialog och politiska reformer och med fullständig respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt genom fria och rättvisa val.

Rådet är fast beslutet att lämna sitt fulla stöd till övergången mot en demokratisk styrning, pluralism, bättre förutsättningar för ekonomiskt välstånd och social delaktighet och ökad regional stabilitet.

Den 4 februari 2011 uttryckte Europeiska rådet sitt starka engagemang för ett nytt partnerskap som omfattar ett mer effektivt stöd i framtiden till dessa länder, som genomgår politiska och ekonomiska reformer, inbegripet genom den europeiska grannskapspolitiken och unionen för Medelhavsområdet. I detta sammanhang uppmanade Europeiska rådet den höga representanten att inom ramen för detta partnerskap ta fram ett åtgärdspaket med målsättningen att EU ska stödja övergångs- och förändringsprocesserna (stärkande av de demokratiska institutionerna, främjande av demokratisk samhällsstyrning och social rättvisa och hjälp med att förbereda och genomföra fria och rättvisa val), och att närmare koppla samman den europeiska grannskapspolitiken och unionen för Medelhavsområdet med dessa mål.

Den 7 juli 2010 offentliggjorde kommissionen grönboken ”Med sikte på tillräckliga, långsiktigt bärkraftiga och trygga pensionssystem i EU”. Även Europaparlamentet har antagit en ståndpunkt i frågan.

Ungern, som är ordförande i rådet detta halvår, nämner inte pensionsfrågan i sin programförklaring, trots att det handlar om en av de mest prioriterade frågorna och en av de största utmaningarna just nu, både på nationell nivå och på EU-nivå. Dessutom har den ungerska regeringen fattat ett nytt beslut, nämligen att överföra besparingarna från den andra pelaren i pensionssystemet till den första. Avser det ungerska ordförandeskapet att lägga fram liknande initiativ för de andra medlemsstaterna? Anser ordförandeskapet att dessa initiativ kommer att kunna garantera långsiktigt bärkraftiga pensioner?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2011.

(EN) I juni 2010 antog rådet slutsatser om den gemensamma rapporten om pensioner från kommittén för ekonomisk politik och kommittén för socialt skydd. I dessa slutsatser bekräftade rådet sitt åtagande för de gemensamma målen för hållbara och tillräckliga pensioner och för trestegsstrategin för att möta de ekonomiska och budgetära följderna av åldrande. Denna syftar till att minska skulden i snabbare takt, öka sysselsättningstalen och produktiviteten samt reformera systemen för pensioner, hälso- och sjukvård samt långtidssjukvård.

Efter kommissionens grönbok och slutförandet av den gemensamma rapporten från kommittén för ekonomisk politik och kommittén för socialt skydd diskuterade rådet frågan vid sitt möte den 17 november 2010 och underströk den långsiktiga utmaning som en åldrande befolkning utgör för pensionernas hållbarhet och lämplighet, vilket förvärras av den nuvarande ekonomiska situationen. Vid mötet i rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) i december antogs rådets slutsatser om detta.

Utvecklingen av pensionssystemen är en långsiktig fråga. Därför måste frågan finnas kvar på dagordningen både nu och i framtiden. Av detta skäl diskuterade rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) vid sitt möte den 7 mars de preliminära slutsatserna från samrådet om grönboken om tillräckliga, långsiktigt bärkraftiga och trygga pensionssystem i EU. Rådet hade en givande diskussion om de mest angelägna problemen med de europeiska pensionssystemen. De viktigaste frågorna var förutom pensionsåldern de besläktade problemen med tillräcklighet, långsiktig bärkraft och trygghet, tillsammans med de särskilda villkor som formas av effekterna av budgetrestriktioner. Den viktigaste slutsatsen från debatten var att de flesta medlemsstater ansåg det nödvändigt att ytterligare förbättra samordningen på EU-nivå när det gäller pensionssystemen, samtidigt som man slog fast att pensioner och pensionsålder är en fråga där medlemsstaterna bör ha exklusiv behörighet.

Rådet framhöll att ytterligare strukturella reformer snabbt måste genomföras, i enlighet med Europa 2020-strategin, i syfte att stödja budgetkonsolideringen, förbättra tillväxtprognoserna, stärka incitamenten för arbete, åstadkomma mer flexibla arbetsmarknader och förlänga tiden i arbetslivet.

Även om pensionspolitiken måste övervägas ur ett helhetsperspektiv med hjälp av befintliga EU-ramar för samordning av politiken, förblir utformningen av pensionssystemen och tillhandahållandet av pensioner medlemsstaternas behörighet.

Att öka stödet till brottsoffer är en viktig del av Stockholmsprogrammet. Frågor om stöd till offer för gränsöverskridande brottslighet i Europa är särskilt viktiga för unionsmedborgarna. Det finns få praktiska förfaranden som erbjuder stöd eller råd till offren och deras familjer efter brott och allvarliga olyckor utomlands. Jag försöker f.n. hjälpa en väljare vars son blev offer för ett våldsangrepp under en semester på Kreta. Det finns ett stort behov av EU-åtgärder på detta område för att man ska kunna uppfylla löftena om ett medborgarnas Europa.

Kommissionsledamot Reding har aviserat ett paket med åtgärder till skydd för brottsoffer, och skyddet av brottsoffer nämns också i det ungerska ordförandeskapets program.

Kan rådet redogöra närmare för detta och lämna ytterligare uppgifter om de åtgärder det ämnar vidta för att skydda brottsoffer?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2011.

(EN) Rådets ungerska ordförandeskap fäster stor vikt vid skyddet av brottsoffer, vilket också anges i Stockholmsprogrammet (”ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd”) som ett centralt mål för unionen. I detta program betonade Europeiska rådet vikten av att ge särskilt stöd och rättsligt skydd till dem som är mest sårbara eller befinner sig i en särskilt utsatt belägenhet, exempelvis personer som utsätts för upprepat våld i nära relationer, offer för könsrelaterat våld eller personer som blir offer för andra typer av brott i en medlemsstat där de inte är medborgare eller bofasta. Ordförandeskapet betonar att det behövs en integrerad och samordnad strategi för offer, i linje med Stockholmsprogrammet och rådets slutsatser om en strategi för att se till att brottsoffer får sina rättigheter tillgodosedda och bättre stöd, som antogs i oktober 2009.

Som en förberedelse för ett sådant integrerat synsätt kommer ordförandeskapet att arrangera ett omfattande seminarium den 23–24 Mars 2011 i Budapest med titeln ”Skydd av brottsoffer i EU”, där en lång rad frågor kommer att diskuteras om framtida lagstiftningsinitiativ och andra initiativ på området.

Rådet ser även fram emot presentationen av kommissionens åtgärdspaket för skydd av brottsoffer, särskilt i samband med straffrättsliga förfaranden, vid mötet i rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 12 april 2011. När dessa förslag har lagts fram formellt kommer rådet att prioritera en granskning av dem och upprätta en omfattande förteckning över de åtgärdspunkter som medlemsstaterna förbinder sig att agera på för att uppfylla sina åtaganden i Stockholmsprogrammet för att förbättra skyddet för brottsoffer i EU. Denna förteckning kommer att centreras kring kommissionens kommande förslag, särskilt de som rör översynen av rådets rambeslut 2001/220/RIF av den 15 mars 2001 om brottsoffrens ställning i straffrättsliga förfaranden, men förteckningen kommer även att innehålla andra förslag. Ordförandeskapet planerar att inkludera dessa åtgärdspunkter i rådets ”färdplan” för att garantera samstämmigheten hos framtida initiativ inom detta område, både genom lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder. Ordförandeskapet räknar med att färdplanen antas vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) möte den 10 juni 2011.

Känner rådet till den studie som gjorts av Tysklands miljömyndighet som säger att lågenergilampor innebär en risk för förgiftning om dessa skulle gå sönder i hemmet eftersom de innehåller kvicksilver? Vilka slutsatser drar rådet av denna studie?

Skulle rådet kunna tänka sig att ompröva sitt beslut om att förbjuda traditionella glödlampor?

Hur ställer sig rådet till att åtminstone skjuta upp förbudet mot traditionella glödlampor för privat bruk i hemmet?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2011.

(EN) Rådet har förbundit sig att skydda människors hälsa och miljön från utsläpp av kvicksilver och kvicksilverföreningar och är medvetet om det problem som ledamoten tar upp i sin fråga. För närvarande granskar rådet översynen av gemenskapens kvicksilverstrategi på grundval av kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet av den 7 december 2010.⁽¹⁾

Under åtgärd 8 i översynen beskrivs i detalj olika insatser och åtgärder för att ta itu med kvicksilverinnehållet i energieffektiva glödlampor, vilka infördes på EU-nivå efter det stegvisa förbudet mot traditionella glödlampor på EU-marknaden genom 2005 års direktiv om ekodesign i dess ändrade lydelse från 2009. Översynen hänvisar också till yttrandet från Vetenskapliga kommittén för hälso- och miljörisker (SCHER) om kvicksilver i vissa lågenergiglödlampor där det konstateras att det inte är troligt att det föreligger någon risk för vuxna människors hälsa om sådana lampor går sönder. Rådet känner för tillfället inte till någon annan undersökning som anger motsatsen.

Rådet anser dock att det är viktigt att medlemsstaterna och kommissionen fortsätter att studera kvicksilvrets hälso- och miljöeffekter och öka medvetenheten om dem hos alla intressenter, även allmänheten, och att sprida information om EU:s pågående verksamhet inom detta område.

I EU:s Small Business Act står det att ”livskraftiga små och medelstora företag kommer att göra EU stabilare och bättre skickat att möta osäkerheten i dagens globaliserade värld”. De små och medelstora företagen är mycket viktiga eftersom de svarar för 70 procent av sysselsättningen inom euroområdet. Kan rådet redogöra för vilka åtgärder som vidtas på EU-nivå till stöd för små och medelstora företag inom EU? Kapitalförsörjningen är en stötesten för de små och medelstora företagen i dag. Vad kan mot bakgrund av detta göras för att hjälpa de små och medelstora företagen att bevara sin livsduglighet och konkurrenskraft?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2011.

(EN) Kommissionens meddelande av den 23 februari 2011 om halvtidsöversynen av småföretagsakten innehåller åtgärder för att minska den administrativa bördan, undanröja hinder för en effektiv gränsöverskridande verksamhet på den inre marknaden, underlätta för små och medelstora företag på den globala marknaden och förbättra tillgången till finansiering för små och medelstora företag. Ordförandeskapet avser att fokusera på detta meddelande och lägga fram ett utkast till slutsatser för antagande av rådet i maj 2011 om frågor såsom:

tillämpning av ”engångsprincipen” för att undvika att myndigheterna ställer samma frågor flera gånger till små och medelstora företag,

minskning av ”gold plating” (överdrivet genomförande av lagstiftningen) från medlemsstaternas sida i enlighet med principerna om ”smart lagstiftning”,

systematisk bedömning av effekterna av lagstiftning med hjälp av ett test för små och medelstora företag,

en långsiktig planering av företagsrelaterad lagstiftning som presenteras på en förutbestämd tidpunkt varje år,

tillämpning av principen ”tänk småskaligt först” även på administrativa förfaranden som påverkar små och medelstora företag.

Befintliga åtgärder kommer också att utvecklas i enlighet med Europa 2020-strategin på följande områden:

Omsätta smart lagstiftning i praktiken för europeiska små och medelstora företag.

Införa en omfattande strategi för att öka små och medelstora företags tillträde till marknaderna.

Hjälpa små och medelstora företag att bidra till en resurseffektiv ekonomi.

Främja entreprenörskap, nya arbetstillfällen och tillväxt för alla.

När det gäller tillgången till finansiering har ett antal instrument som införts av medlemsstaterna för att garantera enklare och mer rättvis tillgång till banklån redan visat sig vara effektiva.

På EU-nivå tillåter finansinstrumenten inom ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, med en total budget på 1,1 miljarder euro för perioden 2007–2013, de finansiella instituten att tillhandahålla omkring 30 miljarder euro. Dessutom har Europeiska investeringsbanken (EIB) nästan fördubblat sin utlåning till småföretag i Europa, med ett mål på 30 miljarder euro för perioden 2008–2011.

Slutligen är EU:s stödinstrument för de små och medelstora företagens insatser för forskning, teknisk utveckling och innovation (t.ex. den särskilda SMF-verksamheten inom det sjunde ramprogrammet för forskning samt ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation) viktiga och effektiva för att förbättra deras konkurrenskraft, vilket påpekades vid Europeiska rådets möte den 4 februari 2011.

Rådet är i begrepp att i Coreper anta kommissionens förslag om antidumpningsavgifter för glasfiber (AD549). Glasfiber är huvudkomponenten i vindturbiner, ett flaggskepp i EU:s kamp mot klimatförändringen och en viktig del i 2020-målen.

Håller rådet med om att det har saknats ett enat tankesätt eftersom det å ena sidan främjar och subventionerar vindkraft i medlemsstaterna och å andra sidan påför sanktionsavgifter?

Är rådet tillfreds med att en åtgärd kan antas i en arbetsgrupp med så få som fyra av 27 röster? Ungern var ett av de nio länder som röstade emot åtgärden i arbetsgruppen. Kommer det ungerska ordförandeskapet, i ljuset av den uppenbara bristen på stöd och riktig information om åtgärdens effekter, att rekommendera att åtgärden debatteras på ett riktigt sätt i Coreper eller att den hänvisas tillbaka till utskottet?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2011.

(EN) Enligt artikel 9.4 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (den grundläggande antidumpningsförordningen) ska ett förslag från kommissionen ”antas av rådet, såvida inte rådet med enkel majoritet inom en månad efter kommissionens framläggande av förslaget beslutar att avvisa det”. Detta innebär att minst fjorton medlemsstater måste motsätta sig de föreslagna åtgärderna för att de ska avvisas. Resultatet av ett informellt samråd som avslutades den 24 februari och som gällde det förslag som ledamoten hänvisar till var att en majoritet av medlemsstaterna inte förkastade förslaget. Därför ser ordförandeskapet inget behov av ytterligare diskussion eller av att ärendet återförvisas till utskottet. Ordförandeskapet kommer därför att rekommendera att man antar kommissionens förslag för att inte bryta mot EU-lagstiftningen.

Den information som lämnats av tillverkare av vindkraftverk eller turbinblad (en bransch för nedströmsanvändare) under undersökningen har varit begränsad och endast mycket allmänt hållen. Skriftliga inlagor visar att en stor majoritet av de glasfiberprodukter som importeras från Kina av denna specifika användarsektor inte omfattas av detta förfarande. Dessutom finns det en betryggande analys av kostnaderna och lönsamheten för den direkta användarindustrin som sammanfattas i skälen 119–126 i förslaget till förordning, och effekterna för nedströmsanvändarna kommer att vara minimala.

Syftet med antidumpningsåtgärder är att återupprätta lika konkurrensvillkor på unionens marknad. Bredare frågor, t.ex. kampen mot klimatförändringarna, omfattas redan av särskild lagstiftning, där man även tar hänsyn till allmänhetens intressen. I undersökningar avseende handelspolitiska skyddsåtgärder fokuserar generellt sett analysen av unionens intresse på åtgärdernas ekonomiska konsekvenser för de berörda ekonomiska aktörerna. Industrin inom EU kan inte fråntas sin rätt att söka skydd mot otillbörliga handelsmetoder. Att ta hänsyn till bredare frågor skulle inte heller vara förenligt med den mycket tekniska karaktären hos sådana undersökningar. Frågor som rör andra aspekter bör hanteras med hjälp av andra lämpliga instrument och åtgärder.

Kan rådet ange vilka huvudsakliga initiativ det avser att ta inom idrottspolitiken under 2011? Efter antagandet av Lissabonfördraget omfattas samarbete i idrottsfrågor av EU:s behörighet och 2011 har utsetts till Europeiska året för frivilligarbete. Kommer EU att vidta särskilda åtgärder när det gäller idrottsstrukturer under 2011, särskilt sådana som grundas på frivilligarbete?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2011.

(EN) Även om rådet inte har någon roll i genomförandet eller de förberedande åtgärderna för Europeiska året för frivilligarbete som genomförs av kommissionen och medlemsstaterna har rådet vid flera tillfällen, bland annat vid sina möten i maj⁽¹⁾ och november⁽²⁾ 2010, diskuterat möjliga framtida prioriterade områden inom idrotten.

Vid rådsmötet i maj betonade ministrarna särskilt vikten av att investera i idrott på gräsrotsnivå genom att fokusera på fritidsidrott och hälsofrämjande idrott. De föreslog följande områden för tänkbara EU-åtgärder:

- Idrottens sociala och pedagogiska funktion, t.ex. social integration genom idrott och hälsofrämjande fysisk aktivitet, dubbla karriärer för idrottare.

- Idrottsstrukturer, särskilt de som bygger på frivilliga insatser.

- Rättvisa och öppenhet inom idrotten, inbegripet bekämpandet av mot rasism, diskriminering och våld.

- Manliga och kvinnliga idrottares fysiska och moraliska integritet, i synnerhet kampen mot dopning och skydd av minderåriga.

- Dialog och nära samarbete med idrottsrörelsen.

I november 2010 antog rådet en resolution om en strukturerad dialog på hög nivå med berörda parter.⁽³⁾ En sådan dialog gör det möjligt att diskutera prioriteringar, genomförande och uppföljning av EU-samarbetet på idrottsområdet.

Vid samma möte antog rådet också slutsatser om idrottens roll som upphov till och pådrivande faktor för aktiv social integration.⁽⁴⁾ I slutsatserna fastställs tre gemensamma principer i syfte att främja social integration genom idrott: en idrottsverksamhet som är tillgänglig för alla medborgare (principen ”idrott för alla”), ett bättre utnyttjande av idrottens potential som ett bidrag till samhällsuppbyggnad, social sammanhållning och tillväxt och stöd till utbytet länderna emellan av strategier och metoder.

Ordförandeskapet avser att uppmana rådet att reagera på kommissionens meddelande om utveckling av idrottens europeiska dimension genom att anta en resolution i maj 2011. I en sådan resolution skulle man kunna ange ett begränsat antal prioriterade områden och inrätta en EU-arbetsplan inom idrottsområdet för de kommande tre åren. Dessutom avser det nuvarande ordförandeskapet, och det kommande ordförandeskapet, att använda årets tema som fokus för ett antal konferenser och evenemang.

Kan rådet ange vilka åtgärder det tänker vidta för att minska antalet ungdomar som lämnar skolan utan grundläggande kvalifikationer?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2011.

(EN) Enligt villkoren i fördraget, särskilt artiklarna 165 och 166 i EUF-fördraget, utgör utbildning ett område som omfattas av nationell behörighet där Europeiska unionen i princip endast har en stödjande roll. Därför är möjligheterna för åtgärder och insatser på EU-nivå mycket begränsade.

Eftersom medlemsstaterna står inför gemensamma utmaningar på detta område som kräver gemensamma svar och alla kan dra nytta av erfarenhetsutbyten har unionen dock gradvis intensifierat det europeiska samarbetet på utbildningsområdet under det senaste årtiondet. Denna process för utökat samarbete kulminerade i maj 2009 i och med rådets antagande av den strategiska ramen ”Utbildning 2020”⁽¹⁾, där medlemsstaterna kom överens om att vidta åtgärder på nationell nivå för att uppnå ett antal gemensamma strategiska mål. För att ge ny fart i riktning mot dessa mål kom medlemsstaterna också överens om ett antal referensnivåer för genomsnittliga europeiska resultat (”riktmärken”), och ett av dessa riktmärken avser särskilt en minskning av avhoppen från skolan, dvs att andelen som lämnar skolan i förtid bör vara under 10 procent senast 2020.

Nyligen har vikten av att ta itu med denna fråga erkänts på högsta nivå i unionen. I juni 2010 antog Europeiska stats- och regeringscheferna Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla. Med tanke på den grundläggande roll som utbildningen bör spela i strategin kom de överens om att unionen bör prioritera arbetet med att höja utbildningsnivåerna. Och med tanke på det riktmärke som antagits inom ramen för ”Utbildning 2020” fastställdes, som ett övergripande mål för EU, att den totala andelen ungdomar som lämnar skolan i förtid ska minskas till mindre än 10 procent senast år 2020.

När det gäller de särskilda åtgärder som övervägs för att nå detta ambitiösa mål (det nuvarande EU-genomsnittet är 14,4 procent), har rådet redan börjat granska kommissionens förslag till rådets rekommendation om åtgärder för att minska andelen ungdomar som lämnar skolan i förtid.

Detta förslag innehåller grundläggande riktlinjer för konsekvent, omfattande och evidensbaserade strategier som ska antas och genomföras inom ramen för medlemsstaternas nationella reformprogram, och finansieras genom programmet för livslångt lärande, ramprogrammet för forskning och innovation samt Europeiska socialfonden. Förslaget kommer att behandlas i rådet under mars och april så att ordförandeskapet kan lägga fram det för antagande av rådet i maj.

På ett bredare plan kommer framstegen när det gäller att nå EU:s överordnade mål att minska skolavhoppen till under 10 procent, liksom alla målen i Europa 2020-strategin, att kontrolleras regelbundet under det första halvåret varje år inom ramen för den s.k. europeiska terminen.

I ”tjänstedirektivet”, som antogs 2006, föreskrivs att gemensamma kontaktpunkter ska inrättas i medlemsstaterna. Dessa gemensamma kontaktpunkter är bland de viktigaste komponenterna för att direktivet ska kunna tillämpas effektivt, och en väsentlig informationskälla för dem som önskar att tillhandahålla gränsöverskridande tjänster eller grunda ett företag i en annan medlemsstat. Detta gäller särskilt för småskaliga tjänsteleverantörer, som ofta inte har råd att inhämta råd om vad som gäller i en annan EU-medlemsstat i fråga om arbetsrätt, skatterätt, förfaranden för att etablera företag osv.

I vissa medlemsstater har dessa gemensamma kontaktpunkter inte inrättats, eller också fungerar de inte tillräckligt bra, dvs. de tillhandahåller inte de fullständiga uppgifter som tjänsteleverantörerna behöver. Anser rådet inte att dessa förseningar med att inrätta gemensamma kontaktpunkter i princip hindrar tjänsteleverantörer från att tillvarata de möjligheter som den gemensamma marknaden erbjuder och hindrar små och medelstora företag från att tillhandahålla tjänster i andra EU-medlemsstater?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2011.

(EN) Gemensamma kontaktpunkter infördes i tjänstedirektivet just för att underlätta för företagarna genom att tillhandahålla all nödvändig information på ett enda ställe, och det är viktigt att se till att de gemensamma kontaktpunkterna finns och fungerar på bästa möjliga sätt för att målet ska nås.

En hel del arbete har redan gjorts. Gemensamma kontaktpunkter finns nu i 22 medlemsstater. De fem medlemsstater som saknar fungerande gemensamma kontaktpunkter gör betydliga framsteg, och de flesta planerar att göra sina gemensamma kontaktpunkter tillgängliga under 2011.

Via 17 gemensamma kontaktpunkter kan man redan nu slutföra en del viktiga förfaranden via internet. Genom att arbeta i denna riktning skulle vi kunna skapa en direkt koppling mellan principen ”tänk småskaligt först”, inremarknadsakten och den digitala agendan för Europa. Dessa tre aspekter har tillsammans med övervakningen av genomförandet av tjänstedirektivet varit föremål för ständig och regelbunden uppmärksamhet från rådet under de senaste åren.

Utvecklingen av de gemensamma kontaktpunkterna slutar dock inte med genomförandet av tjänstedirektivet. Mer arbete kan göras för att förbättra de befintliga gemensamma kontaktpunkterna genom att göra dem mer användarvänliga och användbara för företagare, både när det gäller tillgänglighet och presentation av information och när det gäller att underlätta slutförandet av förfaranden på internet inom en medlemsstat och särskilt över gränserna.

Mot denna bakgrund avser ordförandeskapet att lägga fram rådets slutsatser om en bättre fungerande inre marknad för tjänster till rådet den 10 mars 2011. I dessa slutsatser väntas rådet betona vikten av att öka ansträngningarna för ett fullständigt genomförande av tjänstedirektivet och samtidigt välkomna de framsteg som gjorts hittills, t.ex. resultaten av den ömsesidiga utvärderingen.

Colombianska arbetstagarförbundet och Fackliga världsfederationen protesterar mot nya fall av gripanden och mord på aktivister och fackföreningsmedlemmar i Colombia, utförda av regimorgan och halvstatliga grupper. Den 5 februari 2011 mördades Carlos Alberto Ayala, lärare och medlem i Colombianska lärarförbundet, och enbart under 2010 mördades 25 anställda inom utbildningsväsendet.

Jag vill fråga följande: Fördömer rådet morden på fackföreningsmedlemmar i Colombia? Kräver rådet att de ansvariga ska straffas?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2011.

(EN) Rådet har alltid i starkast möjliga ordalag uttryckt sitt fördömande och avståndstagande från mord och andra brott mot de mänskliga rättigheterna i Colombia.

Inom ramen för sin politiska dialog med de colombianska myndigheterna, och i synnerhet inom ramen för sin särskilda högnivådialog om mänskliga rättigheter, har EU konsekvent uppmanat Bogotá att öka sina ansträngningar för att skydda de mest sårbara befolkningsgrupperna, t.ex. ledare och medlemmar av fackföreningar.

Det är viktigt att morden på fackligt aktiva, precis som alla brott mot de mänskliga rättigheterna som begås av olika aktörer i Colombias femtio år gamla interna konflikt, utreds till fullo och att förövarna straffas.

EU har länge stött kampen mot straffrihet genom sitt samarbetsprogram, som har rättsstatsprincipen som ett av sina centrala områden.

EU välkomnar det engagemang som den nya colombianska regeringen under president Santos har visat för de mänskliga rättigheterna och för att förbättra relationerna med de fackliga organisationerna i synnerhet, vilket uttrycks genom utnämningen av Angelino Garzón, tidigare ledare för Colombias största fackförbund, till vicepresident.

Rådet hoppas att vi under de kommande åren kommer att få se början på en läkning av de sprickor i det colombianska samhället som utgör orsaken till landets interna konflikter och de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som de leder till.

Vilken är EU:s politik avseende skatteparadis och skatterättvisa?

(EN) EU har en etablerad politik för att främja god förvaltning i skattefrågor som bygger på tre principer: öppenhet i skattesystemen, utbyte av skatteinformation och rättvis skattekonkurrens. Även om så kallade skatteparadis omfattas av denna politik är den inte riktad mot dem utan syftar till att förbättra god skatteförvaltning i allmänhet.

Kommissionen arbetar aktivt för att genomföra de åtgärder som fastställs i meddelandena från 2009 och 2010 om att främja god förvaltning i skattefrågor samt om beskattning och utveckling, vilka utgör grunden för kommissionens politik på detta område. I praktiken innebär detta följande:

- När det gäller insyn och informationsutbyte: att se till att skattemyndigheterna får tillgång till, kan behandla och effektivt utbyta relevant (skatte)information om skattebetalarna.

- När det gäller skadlig skattekonkurrens: att ta bort de skattesystem som har utformats för att på ett orättvist sätt locka skattebetalare från andra länder, samtidigt som man behåller möjligheten att använda beskattning som ett verktyg för rättvis konkurrens på den inre marknaden.

Denna strategi har en tydlig internationell dimension. Kommissionen verkar för ett införande av åtaganden om god förvaltning på skatteområdet vid förhandlingar om EU:s avtal med tredjeländer. Dessutom bygger den på gemensamma ansträngningar som görs i andra internationella forum, såsom G20, OECD och FN.

När det gäller beskattning av inkomster från sparande, utöver befintliga avtal med tredjeländer, arbetar kommissionen aktivt för att främja sina egna standarder – t.ex i fråga om automatiskt utbyte av information – både i sina diskussioner med europeiska länder som inte är medlemmar i EU och med andra viktiga finansiella centrum som Singapore, Hongkong och Macao.

Frågan om skatterättvisa ligger utanför kommissionens ansvarsområde. Enligt kommissionen är det i första hand länderna själva som har ansvaret för att förbättra sina intäktssystem och intäktsstrategier, i enlighet med deras egna ekonomiska och politiska omständigheter och val.

En studie som nyligen utförts av Ernst & Young om effekterna av en gemensam konsoliderad bolagsskattebas (CCCTB) på europeiska företag visar att CCCTB skulle innebära högre efterlevnadskostnader, högre effektiva skattesatser och osäkerhet kring skattesatserna samt göra Europeiska unionen betydligt mindre attraktivt för investeringar. Kan kommissionen göra ett uttalande om resultaten av denna studie?

(EN) Kommissionen känner till den studie som ledamoten hänvisar till. Analysen utgör ett värdefullt komplement till debatten. Resultaten av studien bör dock sättas i sitt sammanhang eftersom den är baserad på en undersökning av fem grupper av företag.

Kommissionen arbetar för att undanröja hindren för fullbordandet av den inre marknaden, och en gemensam konsoliderad bolagsskattebas är ett viktigt verktyg för att hjälpa oss mot detta mål. Förslaget om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas väntas behandlas av kommissionärskollegiet för antagande senare i mars 2011. Det kommer att åtföljas av en detaljerad konsekvensanalys tillsammans med offentliggörandet av flera studier som ligger till grund för kommissionens bedömning av det mest fördelaktiga systemet för att se till att den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen bidrar till ett bättre företagsklimat för tillväxt och sysselsättning i EU.

Anser kommissionen att EU:s institutioner var något försumliga i kontrollen av de misstag som de irländska tillsynsmyndigheterna begick?

Kan kommissionen redogöra för de omständigheter under vilka det vore möjligt att ta upp den irländska räddningen till ny diskussion?

(EN) Redan 2000 pekade både kommissionen och rådet på att det fanns upprepade negativa finanspolitiska och makroekonomiska risker relaterade till fastighetsbubblan i Irland. Detta gjordes som en del av våra regelbundna förfaranden för finanspolitisk övervakning, och även senare under 2007 och 2008 inom ramen för Lissabonstrategin. Trots detta anser kommissionen att den makroekonomiska övervakningen i alla medlemsstater måste bli bredare i framtiden, och dess övervakningsuppdrag behöver utvidgas till att även omfatta risker som byggs upp inom den privata sektorn.

I fråga om räntan stöder kommissionen i princip en minskning av räntemarginalen på den europeiska delen av upplåningen som omfattas av EFSM och EFSF. Ett slutligt beslut i denna fråga måste dock fattas av rådet och medlemsstaterna i euroområdet och måste ses mot bakgrund av ett omfattande paket som bör omfatta framsteg när det gäller den ekonomiska styrningen i euroområdet, den nya europeiska stabiliseringsmekanismen (ESM) och medlemsstaternas justeringsåtgärder. För Irlands del får en minskning av räntekostnaderna inte ändra den överenskomna konsolideringskursen, enligt vilken Irland bör nå ett underskott på 3 procent av BNP senast 2015.

När det gäller utrymmet för att ändra EU/IMF-programmet för ekonomiskt bistånd bör de viktigaste delarna eller förutsättningarna i programmet inte omförhandlas. Den handlingslinje som anges i programmet är tillräcklig för att målen ska nås. Programmets kvartalsvisa översyn gör det möjligt att utvärdera om några förändrade omständigheter föranleder ändringar i vissa delar av programmet. Vid utarbetandet av alla åtgärder bör man dock ta hänsyn till effekterna på de offentliga finansernas tillväxt, konkurrenskraft och långsiktiga hållbarhet. När det gäller frågan om bredare ekonomisk styrning kan ingen överenskommelse på EU-nivå i sig själv leda till en förändring av den överenskomna handlingslinjen för Irland.

Den nuvarande årsräntan på 5,8 procent på det lån som Irland fått från EU och IMF innebär att Irland måste betala nästan 30 miljarder euro i ränta under de kommande sju och ett halvt åren. Den ekonomiska tillväxten kommer att pressas svårt av storleken på dessa betalningar. Eftersom det står klart att räntan har satts med hjälp av en formel som kan ändras genom en överenskommelse mellan EU och euroområdets medlemmar, kan kommissionen ge sina kommentarer om möjligheterna till en lägre ränta?

Kan kommissionen tala om huruvida de pågående samtalen om att inrätta en permanent europeiska stabilitetsmekanism, vilka är planerade att avslutas vid Europeiska rådets möte i mars, kommer att påverka eller leda till några förändringar av samförståndsavtalet mellan den irländska regeringen, EU och IMF?

(EN) Redan 2000 pekade både kommissionen och rådet på att det fanns upprepade negativa finanspolitiska och makroekonomiska risker relaterade till fastighetsbubblan i Irland. Detta gjordes som en del av våra regelbundna förfaranden för finanspolitisk övervakning, och även senare under 2007 och 2008 inom ramen för Lissabonstrategin. Trots detta anser kommissionen att den makroekonomiska övervakningen i alla medlemsstater måste bli bredare i framtiden, och dess övervakningsuppdrag behöver utvidgas till att även omfatta risker som byggs upp inom den privata sektorn.

I fråga om räntan stöder kommissionen i princip en minskning av räntemarginalen på den europeiska delen av upplåningen som omfattas av EFSM och EFSF. Ett slutligt beslut i denna fråga måste dock fattas av rådet och medlemsstaterna i euroområdet och måste ses mot bakgrund av ett omfattande paket som bör omfatta framsteg när det gäller den ekonomiska styrningen i euroområdet, den nya europeiska stabiliseringsmekanismen (ESM) och medlemsstaternas justeringsåtgärder. För Irlands del får en minskning av räntekostnaderna inte ändra den överenskomna konsolideringskursen, enligt vilken Irland bör nå ett underskott på 3 procent av BNP senast 2015.

När det gäller utrymmet för att ändra EU/IMF-programmet för ekonomiskt bistånd bör de viktigaste delarna eller förutsättningarna i programmet inte omförhandlas. Den handlingslinje som anges i programmet är tillräcklig för att målen ska nås. Programmets kvartalsvisa översyn gör det möjligt att utvärdera om några förändrade omständigheter föranleder ändringar i vissa delar av programmet. Vid utarbetandet av alla åtgärder bör man dock ta hänsyn till effekterna på de offentliga finansernas tillväxt, konkurrenskraft och långsiktiga hållbarhet. När det gäller frågan om bredare ekonomisk styrning kan ingen överenskommelse på EU-nivå i sig själv leda till en förändring av den överenskomna handlingslinjen för Irland.

Den ekonomiska krisen och eurokrisen har blottlagt inte bara den osunda ekonomiska politiken i vissa euroländer utan även de strukturella bristerna i själva EMU-konstruktionen. Sant är att kommissionen sedan krisen bröt ut genom en rad förslag har försökt att statiskt lappa ihop och stärka EMU-konstruktionen, särskilt dess bristfälliga första pelare – den ekonomiska unionen. Sant är också att tio års erfarenhet av EMU vittnar om både vinnare och förlorare vad gäller den ekonomiska konkurrenskraften.

Kan kommissionen meddela om den i sina förslag om en mer europeisk ekonomisk förvaltning även tänker inkludera en strukturerad europeisk pakt för konkurrenskraft?

(EN) Kommissionen har under lång tid noga följt konkurrenskraftens utveckling i euroområdet. Denna analys har fungerat som underlag till de lagförslag om ekonomisk styrning som kommissionen lade fram i september 2010, och särskilt till det nya förfarandet mot alltför stora obalanser, som syftar till att upptäcka skadlig konkurrensutveckling på ett tidigt stadium och att årligen ge politiska rekommendationer till de berörda medlemsstaterna.

Även när det gäller EU som helhet har ökad konkurrenskraft varit ett långsiktigt mål för många EU-initiativ, t.ex. Lissabonstrategin och nu senast Europa 2020-strategin. Den 12 januari 2011 offentliggjorde kommissionen sin första årliga tillväxtöversikt, som innehåller kommissionens syn på de omedelbara prioriteringarna för ekonomiska reformer i EU. Den innehåller övergripande politiska riktlinjer för EU och euroområdet med fokus på tio prioriterade politiska åtgärder som kan ha väsentlig inverkan på konkurrenskraften, tillväxten och den makroekonomiska stabiliteten. De prioriterade åtgärderna omfattar makroekonomiska förutsättningar för tillväxt, arbetsmarknadsreformer för högre sysselsättning och tidigareläggning av tillväxtbefrämjande strukturella reformer. Genomförandet av dessa åtgärder kommer att övervakas inom ramen för den europeiska terminen.

Jag vill fråga kommissionen om hur genomförandet av programmet för budgetsanering framskrider i Grekland och om den roll som privatiseringar spelar i detta samt om målet för dessa. Ursprungligen räknade man med att privatiseringsprogrammet skulle inbringa 3 miljarder euro under tvåårsperioden 2011-2012. Sedan justerades detta belopp till 7 miljarder euro. Och nu har beloppet höjts till 15 miljarder euro för tvåårsperiod i fråga och till 35 miljarder euro för treårsperioden 2013-2015.

Varför har man nödgats revidera intäkterna från privatiseringarna? Vad är det som man inte tagit med i beräkning på ett korrekt sätt från början, vad är det som man inte har verkställt korrekt och som gjort att målen för den grekiska regeringens program för budgetanpassning har spårat ur? På vilket sätt anser kommissionen att man skulle kunna öka de offentliga intäkterna i Grekland, särskilt när det gäller privatiseringar? Inom vilka områden (offentliga tjänster, offentlig egendom) vore detta möjligt? Med hjälp av vilka förfaranden (nyttiggörande eller försäljning av) skulle detta kunna ske?

(EN) Personal från kommissionen, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF) besökte Aten mellan den 27 januari och den 11 februari 2011 för den tredje översynen av regeringens ekonomiska program, som stöds av ett lån på 80 miljarder euro från euroområdet och ett standby-avtal med fonden värt 30 miljarder euro. Kommissionen vill uppmärksamma ledamoten om att både uppdateringen av samförståndsavtalet från vintern 2011 och kommissionens efterlevnadsrapport finns på webbplatsen Europa⁽¹⁾:

Den samlade bedömningen var att programmet har gjort ytterligare framsteg mot sina mål. Även om det har förekommit förseningar på vissa områden har man genomfört de underliggande budgetmässiga och bredare reformer som krävs för att uppnå programmets mål på medellång sikt. Särskilt med avseende på följande:

Grekland lyckades med en imponerande finanspolitisk anpassning 2010. Budgetunderskottet för 2010 beräknas uppgå till 9,5 procent av BNP, vilket är en minskning med 6 procentenheter jämfört med 2009. Underskottet låg dock långt över programmet mål på 8 procent av BNP. Även om avvikelsen till stor del har att göra med revideringen av statistiken under hösten 2010 stötte genomförandet av budgeten på flera problem. Kampen mot skatteflykt har (ännu) inte gett de förväntade intäkterna, och det finns fortfarande viktiga problem när det gäller utgiftskontroll.

För 2011 är målet ett budgetunderskott på 7,5 procent av BNP, vilket ligger i linje med programmets mål. Detta innebär att regeringen, trots att den finansiella utvecklingen under 2010 har varit svagare än förväntat, har förbundit sig att komma ikapp under 2011 och se till att den finanspolitiska anpassningen genomförs i den takt som ursprungligen planerades. De finanspolitiska målen i programmet har inte reviderats.

Regeringen utarbetar för närvarande sin finanspolitiska strategi på medellång sikt, i syfte att få ner underskottet till under 3 procent av BNP 2014. Inom ramen för denna medelfristiga strategi beslutade regeringen att kraftigt öka sitt ursprungliga utvecklingsprogram för privatisering och fastigheter, i syfte att förbättra skuldnivåns hållbarhet. Målet är att realisera 50 miljarder euro i privatiseringsinkomster fram till 2015. Intäkterna från privatiseringar ska användas för att lösa skulder och ersätter inte åtgärderna för att konsolidera budgeten. Detta skulle kunna leda till en minskning av skuldkvoten med mer än tjugo procentenheter i förhållande till BNP under de kommande fem åren. Om det lyckas har detta nya initiativ potentialen att väsentligt förbättra stämningen på marknaden gentemot Grekland. Kommissionen och partnerländerna i euroområdet bör uppmuntra Grekland att visa beslutsamhet i sitt privatiseringsprogram.

Detaljerna i och formerna för programmet för privatisering och fastighetsutveckling ska utformas, beslutas och meddelas av regeringen.

Att förbättra den ekonomiska styrningen och inrätta en permanent stabilitetsmekanism är två grundläggande reformer som syftar till stabilitet, konkurrenskraft och faktisk konvergens mellan euroländerna. Europeiska rådets vårmöte ska emellertid i första hand ge ett samlat och omfattande svar på skuldkrisen.

Jag vill fråga följande:

Håller kommissionen med om att det är nödvändigt att utöka räckvidden, befogenheterna och det faktiskt tillgängliga kapitalet för den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF), så att vi snabbare kan ta oss ur krisen och bana väg för en substantiell och omedelbar ekonomisk konvergens inom euroområdet?

Stöder kommissionen särskilt införandet av en möjlighet att köpa obligationer på andrahandsmarkanden eller att finansiera medlemsstaters återköp av skulder?

Håller kommissionen med om att Greklands och Irlands upplåning måste minska?

Vilka konkreta åtgärder tänker kommissionen vidta för att hörsamma det krav på en grundlig utvärdering av ett framtida system för euroobligationer som Europaparlamentet ställde i sin resolution av den 16 december 2010?

(EN) I väntan på införandet av den europeiska stabilitetsmekanismen i juni 2013 spelar den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) en viktig roll för att garantera den finansiella stabiliteten i euroområdet. För att den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten ska kunna spela denna roll anser kommissionen verkligen att man bör stärka den genom att öka dess effektivitet, trovärdighet och flexibilitet. I synnerhet bör man återställa EFSF:s totala effektiva utlåningskapacitet till 440 miljarder euro genom att öka den totala garantinivån.

Kommissionen stöder en flexibel och bredare uppsättning verktyg för EFSF (liksom även för den kommande europeiska stabilitetsmekanismen). Kommissionen anser att mer flexibilitet på detta område bör bidra till att göra mekanismen effektivare och tillhandahålla skräddarsydda lösningar för varje medlemsstats specifika situation.

Kommissionen stöder också de ansträngningar som syftar till att förbättra EFSF:s lånevillkor.

Under det senaste året har man försökt tackla krisen i euroområdet. Bland de olika förslag som lagts fram och diskuterats har ett förslag handlat om att skapa euroobligationer. Hittills har diskussionen inte lett någon vart, trots att många medlemsstater och med dem Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Barroso och Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker har stött förslaget.

Med anledning av detta ber jag kommissionen svara på följande: Finns det någon formel för utformningen av euroobligationer, till exempel euroobligationer för finansiering av vissa utvecklingsprojekt och utvecklingsprogram (projects eurobonds), som skulle kunna leda till att samförstånd nås, så att förslaget till slut skulle kunna godkännas? Om en sådan formel finns, hur kan den tänkas se ut?

(EN) Efter kommissionsordförandens tillkännagivande när han talade till parlamentet om tillståndet i unionen i september 2010, har kommissionen och Europeiska investeringsbanken (EIB) arbetat intensivt med att utforma det slutliga systemet för EU-projektobligationer. Ett samrådsdokument med den föreslagna utformningen lades formellt fram vid en presskonferens som gavs av kommissionsledamoten för ekonomi och valutafrågor och EIB:s ordförande Philippe Maystadt den 28 februari 2011.

Samrådet kommer att pågå fram till den 2 maj 2011, med en slutkonferens den 11 april 2011. Syftet är att ge kommissionen möjlighet att så småningom utarbeta ett förslag till nästa fleråriga budgetram i juni 2011.

Den allmänna tanken är att göra det möjligt för projektföretag att få finansiering för infrastrukturprojekt på kapitalmarknaden genom utfärdande av obligationer, utöver de traditionella metoderna för att få lån.

Lämpliga projekt bör vara förenliga med Europa 2020-strategins mål, till exempel långsiktiga infrastrukturprojekt som är av stort allmänintresse och har intäktspotential.

Att locka tillräcklig finansiering är svårt på grund av de risker som är förknippade med den långsiktiga karaktären hos sådana projekt.

För att överbrygga denna brist på finansiering övertar EU och EIB en del av denna risk för att förenkla den privata lånefinansieringen och göra det attraktivt för långsiktiga investerare på kapitalmarknaden att investera i sådana långsiktiga obligationer. Sådana långsiktiga investerare är till exempel försäkringsbolag och pensionsfonder.

Det bör nämnas att både EIB och EU enligt förslaget ska dela risken och ersättningen men inte utfärda några obligationer. Med andra ord bör detta initiativ inte förväxlas med så kallade euroobligationer, som ofta är en benämning på medlemsstaternas gemensamma skuldemissioner.

Mercosur utgjorde 2010 världens fjärde största ekonomiska enhet, med en BNP på 1 300 miljarder dollar och en befolkning på 240 miljoner invånare. Brasilien är den största ekonomin i Mercosurområdet, och står för 79 procent av dess BNP. Därefter kommer Argentina (18 procent), Uruguay (2 procent) och Paraguay (1 procent). Europeiska unionen är den största investeraren i Mercosur och områdets främsta handelspartner. Investeringarna görs framför allt i banksektorn, telekommunikationssektorn, finanssektorn och industrin. Därför är förhandlingarna om associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Mercosur av stor betydelse för de båda parternas ekonomiska utveckling.

Kan kommissionen ange hur långt man kommit i förhandlingarna och redogöra för de största svårigheterna i förhandlingarna och de etapper och den tidsplan man förutspår för ingåendet av associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Mercosur?

(EN) EU förhandlar med Mercosur om ett associeringsavtal som består av tre kapitel: politik, ekonomi och handel. Förhandlingarna återupptogs i maj förra året vid toppmötet mellan EU och Mercosur. Sedan dess har tre förhandlingsrundor genomförts. Men fram till nu har diskussionen fokuserat på regler såsom sanitära krav, tekniska hinder, handelspolitiska skyddsinstrument eller allmänna regler för tjänster och offentlig upphandling. Inga diskussioner har ännu förts om tillträde till marknaden.

Efter varje runda har skrivna rapporter och uppdaterade texter skickats till utskottet för internationell handel (INTA) och rådets kommitté för handelspolitik.

Det är ännu för tidigt att peka på de viktigaste problemen i dessa förhandlingar, men det är tydligt att diskussionerna om marknadstillträde, särskilt inom jordbruket, kommer att bli en utmaning.

Kommissionen kan försäkra parlamentet om att den är fullt medveten om sårbarheten hos den europeiska jordbruks- och livsmedelssektorn. Därför har den alltid gjort klart för Mercosur – från första början i förhandlingarna – att vi inte har möjlighet att avreglera handeln fullständigt med Mercosur när det gäller vissa jordbruksprodukter. Nötkött är en av dessa produkter.

Det är dock viktigt att komma ihåg att EU även har offensiva intressen i jordbruket, och vi bör därför också försöka undanröja Mercosurs befintliga importtullar på jordbruksprodukter och livsmedel.

Även om jordbruket kommer att bli ett problematiskt område i förhandlingarna förväntar sig kommissionen att samma sak gäller för diskussionerna om marknadstillträde i Mercosur för EU:s industriella produkter och tjänster.

EU och Mercosur håller nu på var sitt håll på med att utforma erbjudanden om tillträde till marknaden. När dessa erbjudanden är färdiga kommer man att fatta ett beslut om den bästa tidpunkten för att gå vidare med ett ömsesidigt utbyte.

Slutligen är kommissionen fullt medveten om de problem som parlamentsledamoten tar upp, liksom dem som uttrycks av jordbrukarna i EU, i fråga om behovet av att ställa samma kvalitetskrav på importerade produkter som man ställer på varor som produceras i EU.

I detta sammanhang vill kommissionen betona att alla jordbruksprodukter som släpps ut på EU-marknaden måste uppfylla importkraven på livsmedelssäkerhet, djurs och växters hälsa samt vissa aspekter som gäller djurs välfärd. Dessa importerade produkter kan därför betraktas som säkra.

Kommissionen kan garantera att avtalet mellan EU och Mercosur, precis som alla andra bilaterala handelsavtal, inte kommer att leda till en sänkning av EU:s importkrav.

De krav på livsmedelssäkerhet samt djurs och växters hälsa som är förknippade med handeln med tredjeländer förtjänar särskild uppmärksamhet och kommer att tas upp i förhandlingarna. Kommissionen är fast besluten att förhandla om införandet av EU:s normer och att inrätta tekniska samarbetsprogram inom ramen för det kommande associeringsavtalet mellan EU och Mercosur.

Datumen för de tre följande förhandlingsrundorna är redan planerade till mars, maj och juli 2011, växelvis i Bryssel och Paraguay. Kommissionens mål för ögonblicket är fortfarande att slutföra förhandlingarna före utgången av 2011.

Eftersom det kommer att hållas ett möte mellan EU och Mercosurländerna i mars, skulle jag vilja be kommissionen redogöra för resultaten av de tre senaste mötesomgångarna.

Kommissionen har sagt att detta avtal ska vara heltäckande, ambitiöst och mer långtgående än åtagandena inom Världshandelsorganisationen, samt att avtalet även kommer att omfatta känsliga frågor vad gäller specifika produkter och sektorer.

Kan kommissionen ge mer information om vilka åtgärder den planerar för att se till att man beaktar de europeiska jordbrukarnas intressen, däribland nötköttsproducenter och djurbönder? Vad kommer kommissionen att göra för att se till att europeiska jordbrukare inte trängs undan på marknaden, på grund av billigare importvaror som producerats med mindre hänsyn till miljön, växters och djurs välbefinnande och hälsofrågor?

(EN) EU förhandlar med Mercosur om ett associeringsavtal som består av tre kapitel: politik, ekonomi och handel. Förhandlingarna återupptogs i maj förra året vid toppmötet mellan EU och Mercosur. Sedan dess har tre förhandlingsrundor genomförts. Men fram till nu har diskussionen fokuserat på regler såsom sanitära krav, tekniska hinder, handelspolitiska skyddsinstrument eller allmänna regler för tjänster och offentlig upphandling. Inga diskussioner har ännu förts om tillträde till marknaden.

Efter varje runda har skrivna rapporter och uppdaterade texter skickats till utskottet för internationell handel (INTA) och rådets kommitté för handelspolitik.

Det är ännu för tidigt att peka på de viktigaste problemen i dessa förhandlingar, men det är tydligt att diskussionerna om marknadstillträde, särskilt inom jordbruket, kommer att bli en utmaning.

Kommissionen kan försäkra parlamentet om att den är fullt medveten om sårbarheten hos den europeiska jordbruks- och livsmedelssektorn. Därför har den alltid gjort klart för Mercosur – från första början i förhandlingarna – att vi inte har möjlighet att avreglera handeln fullständigt med Mercosur när det gäller vissa jordbruksprodukter. Nötkött är en av dessa produkter.

Det är dock viktigt att komma ihåg att EU även har offensiva intressen i jordbruket, och vi bör därför också försöka undanröja Mercosurs befintliga importtullar på jordbruksprodukter och livsmedel.

Även om jordbruket kommer att bli ett problematiskt område i förhandlingarna förväntar sig kommissionen att samma sak gäller för diskussionerna om marknadstillträde i Mercosur för EU:s industriella produkter och tjänster.

EU och Mercosur håller nu på var sitt håll på med att utforma erbjudanden om tillträde till marknaden. När dessa erbjudanden är färdiga kommer man att fatta ett beslut om den bästa tidpunkten för att gå vidare med ett ömsesidigt utbyte.

Slutligen är kommissionen fullt medveten om de problem som parlamentsledamöterna tar upp, liksom dem som uttrycks av jordbrukarna i EU, i fråga om behovet av att ställa samma kvalitetskrav på importerade produkter som man ställer på varor som produceras i EU.

I detta sammanhang vill kommissionen betona att alla jordbruksprodukter som släpps ut på EU-marknaden måste uppfylla importkraven på livsmedelssäkerhet, djurs och växters hälsa samt vissa aspekter som gäller djurs välfärd. Dessa importerade produkter kan därför betraktas som säkra.

Kommissionen kan garantera att avtalet mellan EU och Mercosur, precis som alla andra bilaterala handelsavtal, inte kommer att leda till en sänkning av EU:s importkrav.

De krav på livsmedelssäkerhet samt djurs och växters hälsa som är förknippade med handeln med tredjeländer förtjänar särskild uppmärksamhet och kommer att tas upp i förhandlingarna. Kommissionen är fast besluten att förhandla om införandet av EU:s normer och att inrätta tekniska samarbetsprogram inom ramen för det kommande associeringsavtalet mellan EU och Mercosur.

Datumen för de tre följande förhandlingsrundorna är redan planerade till mars, maj och juli 2011, växelvis i Bryssel och Paraguay. Kommissionens mål för ögonblicket är fortfarande att slutföra förhandlingarna före utgången av 2011.

EU:s handelspolitik har en viktig funktion att fylla när det gäller att uppnå Europa 2020-strategins mål, bland annat genom ingåendet av frihandelsavtal. Indien har i egenskap av en av världens snabbast växande ekonomier blivit en central strategisk partner för EU för de kommande åren. Ett frihandelsavtal kommer att öka de europeiska företagens investeringsmöjligheter i Indien ytterligare och öka marknadstillträdet för såväl europeiska som indiska bolag. Fördelarna med handeln kommer sannolikt att bidra till att hjälpa miljontals indier ur fattigdomen.

I takt med att Indien fortskrider på vägen mot en kunskapsbaserad ekonomi och innovationen spelar en viktigare roll i den indiska ekonomin kommer investeringar av innovativa europeiska företag också bidra till att innovationen främjas. Innovationen är dock beroende av en god ram för immateriella rättigheter. Om frukterna av innovationen inte kan skyddas har innovativa företag få incitament att göra investeringar.

På vilket sätt beaktar kommissionen vikten av immateriella rättigheter för innovationen i samband med de pågående förhandlingarna om ett frihandelsavtal med Indien?

(EN) Kommissionen instämmer i att EU:s handelspolitik spelar en viktig roll när det gäller att uppnå EU 2020-strategins mål genom att stimulera tillväxt och sysselsättning. Förhandlingarna om ett frihandelsavtal med Indien innebär goda möjligheter för att målen ska nås.

Frihandelsavtalet med Indien är av stor ekonomisk och strategisk betydelse. Som en av de snabbast växande ekonomierna i världen är Indien en viktig handelspartner för EU och en växande global ekonomisk makt. Landet kombinerar en växande marknad bestående av mer än 1 miljard människor med en tillväxt på mellan 8 och 10 procent.

Ett tillfredsställande skydd av våra immateriella rättigheter är en viktig del av vår strategi för yttre konkurrenskraft.

Om EU vill förbli en konkurrenskraftig ekonomi måste vi förlita oss på innovation, kreativitet och exklusiva varumärken. Detta är en av EU:s främsta konkurrensfördelar på världsmarknaden. EU behöver därför verktyg för att kunna se till att denna konkurrensfördel är tillräckligt skyddad på våra viktigaste exportmarknader, t.ex. Indien.

EU:s mål i förhandlingarna om immateriella rättigheter är att se till att europeiska innovatörer kan fungera och konkurrera i en rättssäker och icke-diskriminerande miljö och garantera en rimlig skyddsnivå för innovationer, uppfinningar och verk.

Vidare kommer detta att förbättra marknadstillgången för både europeiska och indiska företag och göra det möjligt för Indien att öka sin egen innovativa förmåga och sitt bidrag till den globala ekonomin.

En viktig sak att tänka på i detta sammanhang är att Indien är en viktig leverantör av generiska läkemedel till utvecklingsländerna. EU kommer därför att se till att bestämmelserna om immateriella rättigheter i frihandelsavtalet är balanserade och att de inte på något sätt hindrar tillgången till läkemedel till överkomliga priser i Indien och andra utvecklingsländer. Ett effektivt skydd av både immateriella rättigheter och tillgången till läkemedel kan och bör inte utesluta varandra.

Det är därför av intresse för både EU och Indien att säkra en sund och balanserad miljö för immateriell egendom som kan främja tillväxt, hjälpa företagen och skapa arbetstillfällen i båda ekonomier.

Aspartam kan öka risken för prematur förlossning samt lever- och lungcancer. Det har två europeiska forskarlag kommit fram till.

Kan kommissionen tala om för mig huruvida Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) kommer att presentera ett yttrande eller en rapport om aspartam under de kommande veckorna? Om så är fallet, skulle detta yttrande inte kunna åtföljas av en ny, aktuell och fullständig studie över detta sötningsmedel, eftersom EFSA:s senaste yttrande är från 2002?

(EN) Kommissionen har tagit del av de nya studierna av Thorhallur Halldórsson⁽¹⁾ och Morando Soffritti⁽²⁾ om de potentiella effekterna av sötningsmedel, särskilt aspartam, på människors hälsa.

Efter att ha tagit del av denna information bad kommissionen omedelbart Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) att skyndsamt utvärdera dessa studier.

Myndigheten offentliggjorde den 28 februari 2011 resultatet av utvärderingen i ett uttalande⁽³⁾ där det konstateras att uppgifterna i dessa artiklar inte ger anledning att ompröva tidigare säkerhetsanalyser av aspartam eller andra sötningsmedel.

Säkerheten för sötningsmedel – och särskilt aspartam – kontrolleras regelbundet av EFSA. Sedan EFSA gjorde sitt första yttrande om aspartam 2002 har myndigheten granskat flera studier om aspartam som har publicerats i den vetenskapliga litteraturen, och varje gång har den bekräftat att aspartam inte är farligt.

EFSA kommer att fortsätta att övervaka den vetenskapliga litteraturen i syfte att identifiera nya vetenskapliga rön som kan tyda på att sötningsmedel utgör en möjlig risk för människors hälsa eller som annars kan påverka bedömningen av säkerheten hos sötningsmedel.

På grundval av dessa rön anser kommissionen inte att det är lämpligt att begära att EFSA genomför en ny fullständig utvärdering av aspartam. Enligt programmet för omprövningar av alla nu godkända livsmedelstillsatser som fastställts enligt kommissionens förordning (EU) nr 257/2010⁽⁴⁾ ska alla sötningsmedel utvärderas senast den 31 december 2020.

Ett sätt för EU att förbli konkurrenskraftigt är att främja innovationer, det vill säga skapa ett stort mervärde. I EU:s nya medlemsstater finns ett antal innovativa småföretag som arbetar med att utveckla produkter som uppfyller dessa kriterier. De har dock ingen lång tradition av marknadsföring, varför de har svårt att konkurrera såväl inom som utanför EU:s gränser.

Har kommissionen för avsikt att föreslå konkreta åtgärder eller insatser för att stödja dessa innovativa samhällen i deras ansträngningar att etablera eller stärka sina små och medelstora företag i och utanför EU? Vilka konkreta resultat har uppnåtts på området?

(FR) Att hjälpa små och medelstora företag att bättre utnyttja den inre marknadens möjligheter är en av de grundläggande principerna i småföretagsakten för Europa. Detta kommer att förbli ett av de prioriterade områdena vid översynen av småföretagsakten, som antogs den 23 februari 2011. Dessutom är Innovationsunionen ett av flaggskeppsinitiativen i Europa 2020-strategin. I sitt meddelande av den 6 oktober 2010⁽¹⁾ lade kommissionen fram ett åtgärdspaket för att garantera bättre utnyttjande av innovativa idéer på marknaden, såsom skapandet av en inre marknad för innovation och stöd för sektorer med stor kreativ potential.

Dessutom är ett av de mest effektiva sätten att stödja verksamheten hos innovativa företag att förbättra deras tillgång till finansiering. Under perioden 2007–2010 bidrog ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, genom sitt delprogram med syfte att underlätta tillgången till riskkapital för företag med stor innovationspotential, till investeringar i 129 snabbväxande företag med en hävstångseffekt som motsvarar sju gånger bidraget från EU-budgeten. Tack vare Jeremie-initiativet bidrar strukturfonderna också till finansieringen av små och medelstora företag med innovationspotential.

För det första kan små och medelstora företag genom att delta i sjunde ramprogrammet skapa sina egna nätverk för att få enklare tillgång till den internationella marknaden och samarbeta mer effektivt med andra innovativa aktörer. För det andra kan 20 000 små och medelstora företag dra nytta av direktstöd som uppgår till 5 miljarder euro.

För perioden 2014–2020 har kommissionen satt som mål att införa finansiella instrument som kan utlösa en större ökning av den privata finansieringen och avhjälpa brister på marknaden inom investeringar i forskning och innovation. Bidrag från EU:s budget bör skapa en stark hävstångseffekt, så att det kan byggas vidare på framgången med det sjunde ramprogrammet och ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation. Kommissionen kommer att samarbeta med Europeiska investeringsbanksgruppen, nationella kreditförmedlande organ och privata investerare för att investera i kunskapsöverföring och nystartade företag, för att tillhandahålla riskkapital till snabbväxande företag på marknaden i EU och världsmarknaden samt för att bevilja lån till innovativa små och medelstora företag.

I detta sammanhang bör det också påpekas att kommissionen den 9 februari 2011 offentliggjorde en grönbok om den gemensamma strategiska ramen: ”Från utmaningar till möjligheter: Mot ett gemensamt strategiskt ramverk för EU:s finansiering av forskning och innovation”.⁽²⁾

Fram till den 20 maj 2011 bjuder kommissionen in de intressenter som vill framföra sin åsikt i denna fråga att delta i ett offentligt samråd: http://ec.europa.eu/research/csfri/index_en.cfm#" .

Andra typer av åtgärder syftar till att skapa starkare kopplingar mellan innovativa företag och lämpliga investerare på gränsöverskridande nivå och göra det möjligt för riskkapitalfonder som är etablerade i en viss medlemsstat att verka och investera fritt inom hela EU senast 2012. När det gäller finansieringsforumet för små och medelstora företag kommer kommissionen bland annat att ta itu med de särskilda finansieringsproblem som små innovativa företag ställs inför.

I den nya inremarknadsakten erkänns också behovet av att skapa en miljö där små och medelstora företag kan blomstra. Särskilda åtgärder för att förbättra de små och medelstora företagens tillgång till kapitalmarknaden och förenkla den administrativa miljön har föreslagits.

Dessutom avser kommissionen att göra informations- och stödtjänster mer kända för små och medelstora företag för att underlätta tillgången till gränsöverskridande handelsverksamhet. Befintliga nätverk och instrument såsom Enterprise Europe Network, Solvit, företagsportalen Ditt Europa och den europeiska webbplatsen för små och medelstora företag kommer att mobiliseras för detta ändamål.

Ett meddelande för att stärka stödet för små och medelstora företag på marknader utanför EU planeras till fjärde kvartalet 2011.

I min fråga till kommissionen av den 29 juli 2010 om utredningen av skandalen med företaget Siemens kontrakt med offentliga sjukhus frågade jag om kommissionen tänkte begära in hälsovårdsinspektörernas slutsatser för att låta sina behöriga avdelningar granska dem samt om den tänkte informera Olaf. I sitt svar (28 september 2010) skrev kommissionen att den hade för avsikt att tillställa de grekiska myndigheterna en begäran om att få tillgång till hälsovårdsinspektörernas slutsatser om tilldelningen av offentliga upphandlingskontrakt till Siemens AG. Kommissionen skulle analysera denna information och därefter vidta lämpliga åtgärder.

Jag vill fråga följande: Anser kommissionen att den omfattande användningen av tilldelningsförfarandet var motiverad? Undersöker kommissionen förekomsten av överfaktureringar och slutna förfaranden i samband med uppköp av materiel och tillhandahållande av tjänster? Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit efter analysen av slutsatserna?

(EN) Kommissionen vill informera ledamoten om att den för närvarande håller på att undersöka frågan. Med tanke på ärendets komplexitet pågår dock undersökningen fortfarande. Kommissionen kommer att informera parlamentsledamoten om resultatet så snart som möjligt.

Kommissionen känner naturligtvis till Kinas kontroversiella enbarnspolitik. En väljare i min valkrets har uppmärksammat mig på rad oroväckande händelser i staden Puning i provinsen Guangdong i södra Kina. Efter vad som påstås har anställda vid det statliga familjeplaneringskontoret fått order om att gripa anhöriga (även barn och äldre) till kvinnor som fött fler än ett barn. De gripna familjemedlemmarna hölls fängslade under omänskliga förhållanden till dess att kvinnorna i fråga, efter mycket svåra psykiska påfrestningar, gick med på att besöka ett medicinskt center för att genomgå ”läkande kirurgi” – en förskönande omskrivning för tvångssterilisering. Kan kommissionen säga något om Kinas hantering av sin kontroversiella enbarnspolitik, och håller kommissionen med om att de kinesiska myndigheterna tydligt bryter mot flera av bestämmelserna i internationell humanitär rätt?

(EN) EU har tagit upp frågan om genomförandet av Kinas politik för födelsebegränsning och tvångssteriliseringar med de kinesiska myndigheterna vid flera tillfällen, och vid den dialog om mänskliga rättigheter mellan EU och Kina som hölls i maj 2010 påpekade Kina att tvångssteriliseringar inte var regeringens politik och att alla tjänstemän som gett order om tvångssteriliseringar på lokal nivå omedelbart skulle bli föremål för disciplinära åtgärder.

EU är dock oroat över de många rapporter som fortsätter att komma om lokala tjänstemän som genomför tvångssteriliseringar, t.ex. i staden Puning i Guangdongprovinsen. Tvångssteriliseringar utgör bland annat en överträdelse av artikel 16.1 e i FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, som undertecknats av Kina. EU stöder inte Kinas politik för påtvingad födelsekontroll. EU avser att ta upp frågan om tvångssteriliseringar vid nästa dialog mellan EU och Kina om mänskliga rättigheter.

EU:s institutioner har vid flera tillfällen förbundit sig att ge viktiga europeiska vattendrag ett omfattande skydd. Detta har ökat den allmänna medvetenheten om att alla bygg- och anläggningsarbeten innebär ett oåterkalleligt ingrepp på den biologiska mångfalden i de floder som finns med på Unescos kulturarvslista – ett ytterligare skäl för att behandla denna fråga med stor politisk försiktighet.

Kommer kommissionen, mot denna bakgrund och i god tid innan grävmaskinerna rycker fram, att lägga fram en budget och tidsplan som garanterar en omfattande hantering av informationen om farbarhet och en resurseffektiv optimering av trafiken med hänsyn till de ekologiska och sociala intressena i de berörda regionerna? Kan kommissionen förklara varför det i handlingsplanen fastslås att fartyg som tillhör kategori VI ska kunna trafikera hela Donau, vilket står i strid med de ansträngningar som görs i till exempel Vilshofen–Straubing för att hitta ett skonsammare utbyggnadsalternativ?

(EN) När det gäller farbarhet och optimering av trafik stöder kommissionen utvecklingen och användningen av flodinformationstjänster som ger bättre information till befälhavare och myndigheter på land om trafikstyrning och vattenvägarnas farbarhet.

I meddelandet om Europeiska unionens strategi för Donauregionen⁽¹⁾ står följande: ”Eliminera alla flaskhalsar som finns på floden så att den år 2015 kan ta emot fartyg av typ VI b året runt.” Fartyg av typ VI b syftar på Uneces⁽²⁾ internationella klassificering av europeiska inre vattenvägar och betyder ”skjutbogserade konvojer med en skjutbogserare och fyra pråmar”. Detta är den vanligaste fartygsformationen på Donau. Största delen av floden Donau är farbar för fartyg av typ VI b.

I samma dokument står det: ”Kommissionen är helt övertygad om att man måste sätta upp mål och inrikta sig på och prioritera insatser.” Dessa mål utvecklas nu vidare tillsammans med medlemsstaterna och berörda parter, och de ska vara fastställda före Europeiska rådets möte i juni 2011. Därför är de mål som ingår i dokumentet endast exempel. När det gäller det specifika farbarhetsmål som ledamoten hänvisar till har kommissionen redan inlett omfattande diskussioner med de berörda partnerländerna i syfte att skapa ett mer flexibelt tillvägagångssätt, vilket även efterfrågas i det gemensamma uttalandet om riktlinjer för utveckling av den inre sjöfarten och miljöskyddet i Donauområdet, i förhållande till specifika situationer som den i Straubing-Vilshofen.

Samtidigt måste åtgärderna för att avlägsna dessa flaskhalsar bedömas i en miljökonsekvensbeskrivning där man tar hänsyn till sträckans naturliga särdrag, dess morfologi och hydrologi. Lösningar för förbättrad framkomlighet måste förenas med andra mål, t.ex. att uppnå en god vattenstatus och att minska avbrotten i vattenkontinuiteten med tanke på fiskvandringen. Detta återspeglas i meddelandet om och handlingsplanen för Europeiska unionens strategi för Donauregionen.

För den specifika sträckan Straubing–Vilshofen håller för närvarande en studie på att genomföras, med stöd av kommissionen, som kommer att ligga till grund för vidare beslut.

Ungerns polismyndighet har dragit tillbaka tillståndet för årets Prideparad i Budapest. Arrangörerna för Prideparaden hade begärt tillstånd att lägga om rutten och marschera förbi parlamentet, vilket de nekades. Ett par dagar senare drog polisen in marschtillståndet helt.

Kommer kommissionen att be om en förklaring till varför tillståndet för Prideparaden i Budapest drogs in?

I ljuset av den EU-rapport som nyligen slog fast att såväl hatbrottsrelaterat våld som diskriminering fortfarande förekommer i EU, uppmanas kommissionen att ange vilka åtgärder man kommer att vidta för att säkerställa att alla medlemsländer respekterar HBTQ- personers rättigheter?

Arrangörerna för Prideparaden hade för avsikt att öppet kritisera Ungerns nya medielag. Påverkar detta faktum kommissionens syn på utvecklingen kring den ungerska medielagen?

(EN) Rätten till fredliga sammankomster som föreskrivs i artikel 12 i stadgan om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen och i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna utgör en del av de principer som unionen bygger på. Enligt artikel 51 i stadgan riktar sig dess bestämmelser till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten.

Frågor som rör organisation av offentliga möten i medlemsstaterna och säkerheten för individer under dessa evenemang faller under medlemsstaternas behörighetsområde. Kommissionen saknar befogenhet att lägga sig i det sätt på vilket medlemsstaterna anordnar offentliga möten. I denna fråga är det därför upp till medlemsstaterna själva att uppfylla sina skyldigheter när det gäller grundläggande rättigheter – i enlighet med internationella avtal och medlemsstaternas nationella lagstiftning.

Kommissionen har blivit underrättad om att en domstol i Budapest den 18 februari 2011 upphävde polisens beslut från den 11 februari att dra tillbaka tillståndet att organisera Budapests Prideparad den 18 juni 2011. Kommissionen har fullt förtroende för viljan hos de ungerska myndigheterna och alla medlemsstater att i enlighet med deras egna konstitutioner och internationella skyldigheter garantera respekten för de grundläggande rättigheterna.

Kommissionen upprepar sitt åtagande att bekämpa homofobi och diskriminering på grund av sexuell läggning med alla de befogenheter som den tilldelats genom fördragen. När det gäller de åtgärder som vidtagits i detta avseende vill kommissionen hänvisa parlamentsledamoten till sitt svar på den skriftliga frågan P-338/11 från Michael Cashman⁽¹⁾.

Situationen i fråga om organisationen av Prideparaden påverkar inte bedömningen av de relevanta bestämmelserna i den ungerska massmedielagstiftningen.

Många medicinska forskningsinstitut i EU hjälper par som vill ha barn genom att erbjuda dem surrogatmoderskap. Denna teknik är tillåten eller reglerad i vissa medlemsstater, medan den i andra medlemsstater är olaglig och därför straffbar. Dessa skillnader i rättslig behandling inom EU gynnar surrogatklinikernas verksamhet, framför allt den som riktar sig mot tredjeländer, både till och från dessa länder. En samordnad hållning inom EU vore önskvärd i denna känsliga fråga.

Kan kommissionen ge en överblick över den rättsliga situationen för surrogatmoderskap i de 27 medlemsstaterna?

Är kommissionen beredd att, med respekt för subsidiaritetsprincipen, vidta åtgärder med anledning av surrogatmoderskap för att undersöka hur man på kort tid skulle kunna få till stånd bättre avtal i EU?

Hur ser kommissionen på uppfattningen att surrogatmoderskap endast kan motiveras i händelse av en medicinsk nödsituation?

Anser kommissionen att barn som blir till genom surrogatmoderskap bör ha samma rättsliga skydd som adoptivbarn?

(EN) Fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ger EU befogenhet att anta lagstiftning om harmonisering av medlemsstaternas nationella lagar om metoder för reproduktion med hjälp av surrogatmödrar. Det åligger därför de enskilda medlemsstaterna att reglera denna fråga mot bakgrund av deras sociala och kulturella traditioner.

Eftersom frågan ligger utanför kommissionens ansvarsområde samlar kommissionen inte in någon information om den rättsliga situationen för surrogatmoderskap i de 27 medlemsstaterna och kan därför inte ge någon översikt över den nationella lagstiftningen.

Kommissionen har inga planer på att utforska möjligheterna till samordning av frågan om surrogatmoderskap inom EU.

Eftersom frågan ligger utanför kommissionens ansvarsområde kan den inte kommentera ledamotens tredje och fjärde fråga.

Kommissionen vill informera ledamoten om att den följer utvecklingen för surrogatmoderskap på internationell nivå eftersom EU är fullvärdig medlem i Haagkonferensen för internationell privaträtt. Frågan togs upp i juni 2010 under arbetet i den särskilda kommittén för den praktiska tillämpningen av Haagkonventionen av den 29 maj 1993 om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, som rekommenderade att Haagkonferensen bör genomföra ytterligare studier om de juridiska frågorna kring surrogatmoderskap.

Enligt hälsoministeriet drivs 97 anläggningar för social omsorg med enorma brister, eftersom 3244(52,12 %) av de 6203 tjänster vid dessa som beviljats inte är besatta. I år har den statliga finansieringen av socialvårdstjänsterna skurits ner med 168 miljoner euro. Genom den nya lagen om hälso- och socialtjänster avgiftsbelägger man institutionerna för social omsorg och stödhemmen för personer med särskilda behov, vilket medför en klar risk för att många personer med särskilda behov bokstavligen hamnar på gatan.

Fördömer kommissionen denna nedskärningspolitik avseende hälso- och socialvårdstjänster i Grekland samt privatiseringarna och den obefintliga offentliga omsorgen?

(EN) Kommissionen fäster avseende vid de frågor som ledamoten tar upp. Den påminner om att utformningen av hälso- och välfärdspolitiken, inklusive den budget som tilldelats dessa politikområden, faller helt och hållet under medlemsstaternas behörighet. Med detta sagt påminner kommissionen om att stadgan om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen föreskriver att ”en hög hälsoskyddsnivå för människor ska säkerställas vid utformning och genomförande av all unionspolitik och alla unionsåtgärder”.

Kommissionen är medveten om effekterna av de åtstramningar som Grekland måste göra inom sina offentliga välfärdsinrättningar. Därför uppmanar kommissionen starkt Grekland att till fullo utnyttja strukturfonderna för att stödja utvecklingen av sjukvårds- och socialpolitiken. I Grekland medfinansierar EU verksamhet genom de operativa programmen inom den nationella strategiska referensramen för 2007–2013 för att skapa infrastruktur för hälsa och välfärd, modernisera systemet för psykisk hälsa, främja social integration för utsatta grupper, förbättra livskvaliteten och stärka den sociala sammanhållningen.

Slutligen stöder kommissionen medlemsstaterna, inom ramen för den öppna samordningsmetoden för socialt skydd och social integration, i deras arbete för att uppnå de gemensamma målen för vård och omsorg.