Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 23 mars 2011 - Bryssel

1. Återupptagande av sessionen

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 15.10.)

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session från torsdagen den 10 mars 2011 återupptagen.

2. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

3. Välkomsthälsning

  Talmannen. – Jag vill välkomna Maria Romana de Gasperi till parlamentet. Hon är dotter till den store italienske statsmannen och en av Europeiska gemenskapens grundare, Alcide de Gasperi.

(Applåder)

4. Uttalanden av talmannen

  Talmannen. – För det andra kommer det oroande nyheter från våra avlägsna grannländer Bahrain, Syrien och Jemen. I alla dessa länder har våld använts för att undertrycka demonstrationer med människor som kräver en demokratisk förändring.

Regeringar som använder vapen mot sina egna medborgare förlorar all demokratisk legitimitet. Våldet måste stoppas och de ansvariga måste ställas inför rätta.

För det tredje vill jag informera er om att vi har fått ett meddelande i dag om att en av våra ledamöter – Zoran Thaler – lämnar parlamentet. Ytterligare en ledamot – Ernst Strasser – har meddelat att han tänker lämna parlamentet under de kommande dagarna. En tredje ledamot – Adrian Severin – har lämnat gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet och har blivit en grupplös ledamot.

Avgångarna är en följd av allvarliga anklagelser i pressen om vissa parlamentsledamöters olämpliga uppträdande. I morse sammankallade jag till ett krismöte i presidiet för att diskutera situationen. Vi ska träffas igen i kväll för att fortsätta diskussionen.

Jag talar för Europaparlamentets presidium och jag tror att jag talar för majoriteten av ledamöterna i kammaren när jag hävdar att vi är fast beslutna om att bedriva en nolltoleranspolicy mot de handlingar som har lett till ledamöternas avgångar.

(Applåder)

Som talman vald av er, mina damer och herrar, är jag fast besluten att upprätthålla integriteten för parlamentet och alla dess ledamöter. Jag vill påminna er om att vi bär ett stort offentligt ansvar som folkvalda företrädare. Medborgarna har anförtrott oss rättigheten att utöva bestämmanderätt å deras vägnar. Vi får inte svika det förtroendet. Presidiet har beslutat att vi måste dra lärdom av denna beklagliga händelse. Parlamentet försöker fastställa omständigheterna. Vi kommer att samarbeta fullt ut med alla behöriga myndigheter för att förklara allt som har hänt och för att bekräfta all information. På presidiets begäran kommer jag att kontakta de nationella utrikesministerierna i de berörda medlemsstaterna för att fastställa vilka åtgärder de juridiska myndigheterna i dessa länder tänker vidta.

I parlamentet måste vi ta itu med att stärka vår interna uppförandekod i frågor av det här slaget i framtiden och i detta ingår allvarligare påföljder. Vi anser att händelserna nyligen visar behovet av en rättsligt bindande uppförandekod för påtryckningsgrupper som arbetar i EU:s institutioner.

(Applåder)

Jag kommer att hålla er underrättade om vad som händer framöver.

  Sonia Alfano (ALDE). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ville tala innan du framhävde parlamentets beslut om att begära att den andra ledamoten avgår, den sista ledamoten, som ännu inte har avgått.

Jag tackar dig och parlamentet för att ha fattat ett orubbligt och bestämt beslut om att införa en nolltoleranspolicy, eftersom allt detta handlar om trovärdigheten för alla i parlamentet. Vi måste först och främst tänka på att vi företräder 500 miljoner medborgare och inte lobbyn. Tack.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Jag stöder din hårdhet fullt ut. Jag hoppas att det också kommer att gälla journalister som inte ska ställa till besvär för att provocera fram ett brott och som också allvarligt bryter mot de etiska principerna. När de gäller de övriga är parlamentet för starkt knuten till oskuldspresumtionen för att jag ska kunna kommentera dessa frågor ytterligare.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Först och främst skulle jag vilja försvara journalisten. Jag anser att det som har hänt förtjänar att få beröm. Visste du, Jerzy Busek, att det finns ett dussin fler fall? Skulle du vilja ansluta dig till oss och rekommendera – som Hans-Peter Martins lista föreslår – att dessa ledamöter avgår innan de exponeras i media för att undvika att ytterligare skada det stora europeiska fredsprojektet?

Jag ber dig därför att överväga detta önskemål i presidiet och även informera grupperna om det.

  Joanna Senyszyn (S&D). – (PL) Herr talman! I ditt anförande sade du att du framför den uppfattning som delas av presidiet och av majoriteten av ledamöterna i parlamentet. Det är hela Europaparlamentets uppfattning. Vi motsätter oss de handlingar som de tidigare ledamöterna har utfört. Tack.

  Martin Schulz (S&D). – (DE) Herr talman! Jag skulle inte ha begärt ordet om det inte vore för det näst sista anförandet. Jag anser att nolltolerans gäller alla ledamöter i parlamentet. Jag skulle därför vilja ställa följande fråga och jag ber om ett tydligt svar. Kan du, herr talman, eller kan parlamentets generalsekreterare bekräfta att Hans-Peter Martin ska betala tillbaka 168 000 euro till Europaparlamentet efter ett beslut i EU-domstolen om oriktig bokföring?

(Applåder)

  Talmannen. – Mina damer och herrar, jag föreslår att vi går vidare till nästa punkt på arbetsplanen.

5. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

***

  Nirj Deva (ECR). – (EN) Herr talman! Den japanska jordbävningen och lidandet i Japan har hamnat på andra plats på senare tid. Vore det inte lämpligt om parlamentet uppmärksammar dem och visar sitt stöd för Japan och deras demokrati genom att framföra vårt deltagande med en tyst minut.

  Talmannen. – Förra veckan höll vi ett möte med alla ledamöter i Europaparlamentet med ordföranden för Europeiska kommissionen och Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy. I början av mötet framförde jag mitt deltagande till hela Japans nation. Jag talade också om det fruktansvärda lidandet. Vi känner djupt med det japanska folket. Vi höll också en tyst minut i kammaren för att hedra minnet av dem som dog i denna katastrof. Det hölls även en kort diskussion om ämnet. Jag anser att parlamentet har gjort allt som krävs för att framföra vår solidaritet med det japanska folket. Tack så mycket.

(Applåder)

6. De politiska gruppernas sammansättning: se protokollet

7. Tolkning av arbetsordningen: se protokollet

8. Parlamentets sammansättning

  Talmannen. – Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet har informerat mig om att Adrian Severin med verkan från i dag inte längre är medlem i gruppen. Den här gången är det ett officiellt meddelande. I enlighet med artikel 211.3 har utskottet för konstitutionella frågor föreslagit följande tolkning av artikel 128 med titeln ”Förfaranden vid Europeiska unionens domstol”. Hela tolkningen har gjorts tillgänglig så att ni kan granska den. Tolkningen ovan anses vara godkänd om inga invändningar har lämnats in när sammanträdet torsdagen den 24 mars 2011 öppnas. Ni har alltså fram till i morgon kl. 9.00 på er att lämna in invändningar mot denna tolkning. Den är lång, så jag kommer inte att läsa upp den. Hur som helst har ni alla tillgång till tolkningen.

Jag vill också informera er officiellt om att Zoran Thaler har avgått från parlamentet med verkan från den 21 mars 2011. I enlighet med artikel 4.1 och 4.3 har parlamentet noterat avgången och fastställt en ledig plats från det datum jag just har nämnt. Catherine Soullie har avgått från parlamentet med verkan från den 24 mars 2011. I enlighet med artikel 4.1 och 4.3 har parlamentet noterat avgången och fastställt en ledig plats från det datum jag just har nämnt. Dessutom har de behöriga myndigheterna i Frankrike informerat mig om att Catherine Soullie ska ersättas av Brice Hortefeux med verkan från den 24 mars 2011. Jag har hört att Brice Hortefeux är med oss i dag. Är du i kammaren, Brice Hortefeux? Vi ser honom inte – han är inte här.

Fram till den dag då hans meriter har godkänts eller ett beslut har fattats om en eventuell konflikt intar Brice Hortefeux i enlighet med artikel 3.2 sin plats i parlamentet och i dess organ och har alla rättigheter som hör samman med detta, under förutsättning att han har lämnat in en skriftlig förklaring som visar att han inte har andra ämbeten som är oförenliga med tjänsten som ledamot i Europaparlamentet. Nu vill Daniel Cohn-Bendit säga någonting.

  Daniel Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Du vet likaväl som jag att möjligheten för Brice Hortefeux att bli ledamot av parlamentet prövas rättsligt. Trots det blir jag ganska besviken över att den franska regeringen inte väntar tills hans status har bekräftats. Eftersom Brice Hortefeux inte har samtyckt till detta eller deltagit i ett invigningsmöte i Strasbourg, kan han inte ersätta den ledamot han vill ersätta.

Därför uppmanar jag gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater), som hävdar sig vara så formalistiska, att invänta det rättsliga beslutet om Brice Hortefeux får sitta i parlamentet eller inte. I annat fall är det en rättslig skandal. Det är som om vi anstiftar en sådan.

  Jean-Pierre Audy (PPE). – (FR) Herr talman! Detta är inte första gången Daniel Cohn-Bendit, som kallade en president – en premiärminister – en diktator i samma form som Hugo Chavez, har misslyckats med att respektera demokrati. Brice Hortefeux valdes till ledamot av Europaparlamentet i juni 2009. Det är obestridligt. Vid den tiden utsågs han till inrikesminister. Enligt fransk lag får en vald företrädare för Europaparlamentet som får en plats i regeringen återfå sin plats när han eller hon lämnar regeringen. Det är exakt ...

(Daniel Cohn-Bendit avbryter honom: ”Han hade ingen plats – det är det som är problemet, Jean-Pierre Audy.”)

Brice Hortefeux valdes till ledamot av Europaparlamentet. Accepterar du det?

Jag fortsätter, herr talman. I kraft av fördragen och av lagen är det obestridligt medlemsstaternas ansvar att utse sina parlamentsledamöter. När han valdes förordades Brice Hortefeux legitimt av de franska myndigheterna att sitta i kammaren. Ditt anförande är oacceptabelt.

  Joseph Daul (PPE). – (FR) Herr talman! Jag vill helt enkelt berätta för Daniel Cohn-Bendit att ett officiellt förslag först måste läggas fram om man vill bestrida en plats. Om det inte läggs fram något förslag kan utskottet för rättsliga frågor inte analysera situationen.

Innan du ingriper på det här sättet, föreslår jag att du tänker innan du agerar. Det är allt.

(Daniel Cohn-Bendit avbryter honom: ”Ja, men det är inte säkert att han har en plats.”)

Det är du som ber mig att följa lagen. Jag har alltid följt lagen. Låt oss nu låta utskottet för rättsliga frågor fälla sitt utslag. Det kan inte fälla sitt utslag utan ett förslag. Om förslaget inte är lagligt, kommer utskottet för rättsliga frågor att upplysa oss om det. Låt mig säga det igen: vi måste tänka innan vi agerar.

  Sylvie Goulard (ALDE). – (FR) Herr talman! Jag håller helt med om att vi borde invänta resultaten från den rättsliga analysen. Jag vill helt enkelt bara säga en sak: i vårt land ser vi en ökad extremism, och det beror utan tvekan på att en del av den politiska klassen anser att mandat och poster står till dess förfogande. Vi förväntar oss lite mer av Frankrike, i synnerhet när parlamentet har sitt säte i Strasbourg.

  Talmannen. – Jag vill återvända till de ord jag läste upp nyligen. Brice Hortefeux är en ledamot av Europaparlamentet och agerar i enlighet med bestämmelserna för ledamöter av Europaparlamentet fram till dess att hans meriter har godkänts eller ett beslut har fattats om en eventuell konflikt. Denna fråga ska bestyrkas.

9. Inkomna dokument: se protokollet

10. Muntliga frågor och skriftliga förklaringar (ingivande): se protokollet

11. Anslagsöverföringar: se protokollet

12. Arbetsplan: se protokollet

13. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

13.1. Ändring av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt vad gäller en stabilitetsmekanism för de medlemsstater som har euron som valuta (A7-0052/2011, Elmar Brok) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Elmar Brok, föredragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Denna europeiska stabilitetsmekanism är nödvändig för att tillhandahålla varaktig rättslig garanti och för att kunna garantera solidaritet med länder som har problem, men även för att säkra euron, garantera nödvändig budgetdisciplin och möjliggöra ett gemensamt ansvar för tillväxtutmaningar.

Med tanke på den tid som ett vanligt förfarande skulle ha tagit och även för att undvika en folkomröstning i vissa medlemsstater kan detta endast regleras genom ett förenklat förfarande för revidering av fördraget. Men parlamentet hävdar att detta inte får bli det brukliga förfarandet och att vi i själva verket här bör agera i enlighet med det vanliga förfarandet för revidering av fördraget.

I det ursprungliga förslaget fastslogs att detta skulle vara en helt och hållet mellanstatlig metod, i vilken kommissionen knappast hade någon funktion och Europaparlamentet inte hade någon funktion överhuvudtaget. I anslutning till de förhandlingar vi har haft med kommissionen, Europeiska centralbanken, Europeiska rådets ordförande och ordföranden för Eurogruppen i nästan alla frågor som rör modeller, tester och beslutsgrunder, alla frågor som handlar om att definiera en ram och föreslå bestämmelser för detta i ett gemenskapsförfarande kan vi i dag rapportera att Europeiska rådet, finansministerrådet, har accepterat att Europaparlamentet också kan ha en funktion roll i denna process och kommer att ha en funktion i sådana frågor.

Vi var sålunda inte allt för nöjda inledningsvis, men jag anser att om unionens institutioner används och vi kan börja använda mellanstatliga förfaranden som tidigare, då kommer det när tiden är inne att vara enkelt att nå en tydlig EU-politik. Eftersom de institutionella villkoren nu är på plats, kan vi föreslå för er att vi godkänner detta förfarande för revidering av fördraget från Europeiska rådet och inleda förfarandet. Vi har därför lagt fram sådana ändringsförslag med enhälligt godkännande i utskottet för konstitutionella frågor. Vi måste göra klart för oss att våra tolkningar också har godkänts och bekräftats genom brev från ordföranden för Eurogruppen och kommissionsledamoten med ansvar för monetära frågor liksom genom brev från Europeiska rådets ordförande. Jag anser att detta utgör en tillförlitlig grund så att vi kan godkänna detta nu, säkra euron – som har varit en stor framgång för Europa – och gå vidare tillsammans.

  Roberto Gualtieri, föredragande. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I betänkandet som vi ska rösta om har vi fortfarande förbehåll kring beslutet om att godkänna en revidering av fördraget om mekanismens mellanstatliga karaktär. Samtidigt stöder vi dock betänkandet, eftersom – som Elmar Brok förklarade – de förhandlingar vi förde gjorde det möjligt för oss att uppnå viktiga mål som främst hänger samman med att villkoren för stödet kommer att fastställas genom en bestämmelse, följaktligen genom ett medbeslutandeförfarande.

Det är därför rimligt att rösta för och jag skulle vilja tacka de många ledamöter som har bidragit till detta resultat och nämna privilegiet att få arbeta tillsammans med Elmar Brok, Mario Pirillos extremt värdefulla råd och även det arbete som utförts av de två föredragandena från utskottet för ekonomi och valutafrågor (ECON): Edward Scicluna och Jean-Paul Gauzès, herr Schade, fru Häfner samt gruppsamordnarna och inte minst ordförandena i grupperna som har gett oss ett sådant betydelsefullt politiskt stöd. Tack.

  Talmannen. − Jag vill välkomna Europeiska kommissionens ordförande och vice ordförande som är med oss i dag och även rådets ordförande. Vi har mycket viktiga omröstningar framför oss – det är vi mycket medvetna om – så tack för att ni är här i en sådan viktig stund.

− Mina damer och herrar, ni får möjlighet att kommentera omröstningen i morgon. Nu är det dags för röstförklaringarna, så lämna inga kommentarer nu. I morgon efter omröstningen har vi tid för kommentarer kring alla frågor – både frågorna från i dag och dem från i morgon.

14. Skriftliga röstförklaringar (i enlighet med artikel 149 i arbetsordningen)

- Betänkande: Elmar Brok, Roberto Gualtieri (A7-0052/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. − (PT) Jag röstar för detta betänkande, eftersom Europeiska rådets förslag om att inrätta en permanent stabilitetsmekanism skulle inrätta ett mellanstatligt förfarande bortom EU:s räckvidd som skulle utgöra ett farligt prejudikat. EU-institutionerna, i synnerhet Europeiska kommissionen och parlamentet, måste vara en nödvändig del av denna ledning med kommissionen som medlem, inte observatör. Parlamentet är en viktig organisation för demokratisk kontroll och rådet bör överväga förslaget från gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet när det gäller en möjlig kompromiss kring parlamentets engagemang i mekanismens operativa beståndsdelar. Som sådan skulle jag vilja betona betänkandets tanke om att ”mekanismen inte får ge upphov till en ny form av europeisk styrning som inte uppfyller de demokratiska standarder som uppnåtts i unionen”. Vidare måste stabilitetsmekanismen betraktas som endast en del av lösningsramen för europeisk ekonomisk styrning, exempelvis borde kommissionen utreda möjligheten för ett framtida system med euroobligationer.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Europeiska rådet, som sammanför de europeiska stats- och regeringscheferna, diskuterar för närvarande genomförandet av en stabilitetsmekanism för medlemsstater som tillhör euroområdet. Syftet är att kollektivt garantera ekonomisk stabilitet i unionen, något som i dag undergrävs. I denna resolution, som jag anser är väl avvägd, välkomnar parlamentet detta initiativ, men utfärdar en begäran om att överskrida de tillfälliga åtgärderna avsedda att stabilisera euroområdet. Jag delar denna åsikt och anser att EU måste fortsätta stärka sin ekonomiska styrning för att förstås stabilisera, men även för att stimulera en hållbar tillväxt.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. − (LT) I dag röstade vi för ändringsförslaget till artikel 136 i Lissabonfördraget, som kommer att göra det möjligt för EU att inrätta en stabilitetsmekanism som endast är avsedd för medlemmarna i euroområdet. Syftet med den europeiska stabilitetsmekanismen är att förstärka budgetdisciplinen och samordningen av den ekonomiska och finansiella politiken i euroområdets medlemsstater, inklusive främjandet av ett gemensamt europeiskt svar på utmaningar som tillväxt, att övervinna ekonomiska och sociala obalanser och förbättra konkurrenskraften. Jag anser att denna mekanism kommer att säkerställa ökad ekonomisk stabilitet för euroområdet och att den kommer att påskynda den ekonomiska återhämtningen för euroområdets medlemsstater. Men de länder som inte är med i euroklubben och som drabbades hårdast av krisen sitter kvar på åskådarplats, och vägen till en snabbare och mer hållbar ekonomisk återhämtning spärras. Jag anser att EU måste visa ökad solidaritet och ge medlemsstaterna fullt stöd, så att de kan gå med i euroklubben och bli fullt utvecklade EU-medlemsstater.

  Slavi Binev (NI), skriftlig. – (BG) Som företrädare för Bulgarien i Europaparlamentet röstade jag mot förslaget till beslut, eftersom jag anser att det påför dubbla standarder, vilket är något jag kraftfullt motsätter mig. Vi har redan sett sådana dubbla standarder i fallet med Grekland, som i stället för att straffas belönades med 120 miljarder euro, samtidigt som Bulgariens funderingar kring en framtid i euroområdet skjuts upp på obestämd tid.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Införandet av en stabilitetsmekanism för länder som betalar med euro är första gången den förenklade revideringsmöjligheten i Lissabonfördraget används. Det är en revidering som även skulle stödjas av länder som inte betalar i euro, eftersom eurons stabilitet otvivelaktigt är av väsentligt intresse för dem. Men mekanismen bör enligt min mening inte användas för mycket, och jag är nöjd över att vi har bevarat tanken om att den endast ska aktiveras i fall där det verkligen är absolut nödvändigt. Detta är en viktig signal som rör ansvaret för stater och för kreditorer, eftersom det inte skapar en ”överföringsunion” där ekonomiskt oansvariga stater driver sina affärer på bekostnad av den ekonomiska ställningen för länder som har konsoliderade offentliga finanser. I motsats till detta är jag inte oroad över att den föreslagna revideringen skulle skapa villkor för att införa en stabilitetsmekanism helt utanför unionens räckvidd. Tolkningen och tillämpningen av den relevanta bestämmelsen i Lissabonfördraget kommer hur som helst att kontrolleras av EU-domstolen. Staters villighet eller liknande att engagera andra unionsorgan i denna mekanism måste respekteras, och mekanismens mellanstatliga karaktär måste sannerligen inte vara a priori på bekostnad av kvalitet eller demokratisk legitimitet. Så länge den finansiella sidan av stabilitetsmekanismen är kopplad till nationella budgetar är det helt begripligt och logiskt att mekanismen bör ha en mellanstatlig karaktär.

  Zuzana Brzobohatá (S&D), skriftlig. – (CS) Betänkandet innehåller ett förslag om en europeisk stabilitetsmekanism som utgör en nödvändig del av ett totalt åtgärdspaket som har föreslagits i syfte att upprätta en ny ram, stärka budgetdisciplinen och samordna medlemsstaternas ekonomiska och finansiella politik. Detta bör även omfatta stöd för ett gemensamt europeiskt svar på tillväxtutmaningar, och samtidigt överbrygga den ekonomiska och sociala obalansen och förbättra konkurrenskraften. Enligt min mening är kommissionens begäran om att överväga andra mekanismer också för att säkra den finansiella stabiliteten och den ekonomiska tillväxten i euroområdet helt korrekt. Jag anser också att kommissionen gör helt rätt när den begär framläggande av lagförslag som kan inkludera en stabilitetsmekanism och åtgärder för att minska riskerna för den finansiella, ekonomiska och sociala stabilitetens skull i EU, inklusive effektiv reglering av finansmarknaderna. Det är absolut korrekt att granska stabilitets- och tillväxtpakten. Betänkandet stöder även införandet av instrument för att minska makroekonomiska obalanser i euroområdet och åtgärder som syftar till att förbättra miljön. Av dessa skäl som jag nämnt ovan och även av andra skäl har jag valt att stödja betänkandet.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för parlamentets resolution, eftersom jag samtycker till att den europeiska stabilitetsmekanismen utgör en viktig del av ett globalt åtgärdspaket som är utformat för att definiera en ny ram, stärka budgetdisciplinen och samordna medlemsstaternas ekonomiska och finansiella politik. Detta bör omfatta åtgärder för att främja ett gemensamt europeiskt svar på tillväxtutmaningar, och samtidigt överbrygga den ekonomiska och sociala obalansen och förbättra konkurrenskraften.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade mot betänkandet om ändring av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt vad gäller en stabilitetsmekanism för de medlemsstater som har euron som valuta. EU:s stats- och regeringschefer har svarat på den ekonomiska krisen med åtstramningsåtgärder och nedskärningar av de offentliga utgifterna. Dessa åtgärder och denna politik har tvingat arbetarna på knä i de flesta länder i Europa, eftersom de består av lönesänkningar, minskade pensioner och nedskärningar av sociala rättigheter och en kraftigt stigande arbetslöshet. De tvingas i grund och botten betala för den ekonomiska krisens följder av dem som orsakade den. Denna ändring i fördraget banar väg för att utöka åtstramningsåtgärderna och avslutas av ett paket med ”kontrollåtgärder” som omfattar ett ekonomiskt styrningspaket och den europeiska planeringsterminen. ”Pakten för euron” åsidosätter i grund och botten den nationella ekonomiska politiken och vänder så gott som med tvång euroområdets institution till ett instrument för Tyskland att utöva sin ekonomiska politik. Jag ogillar också denna särskilda användning av det förenklade förfarandet för att revidera fördraget. Jag anser att den lämpligaste metoden när fördragen ska ändras är en folkomröstning i alla medlemsstater.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för betänkandet av Elmar Brok och Roberto Gualtieri som medger behovet av att inom unionens konstitutionella ram inrätta en stabilitetsmekanism för medlemsstater som har euron som valuta. Praktiken visar att det krävs ökad ekonomisk styrning inom EU som kan påverka den ekonomiska och finansiella politiken och möjliggöra ökad budgetdisciplin.

I betänkandet betonar man med rätta att tillfälliga åtgärder är otillräckliga och att försök att inrätta ett system utanför EU:s institutionella ram är ett hot mot unionsprojektet. Av denna anledning begärs i betänkandet också med rätta en mer betydelsefull funktion för Europeiska kommissionen.

Jag samtycker också till kravet på att kommissionen ska lägga fram lagstiftningsåtgärder som kan visa sig vara nödvändiga för att stärka den finansiella stabiliteten och en hållbar ekonomisk tillväxt.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet om en stabilitetsmekanism för medlemsstaterna i euroområdet, under förutsättning av att denna mekanism utgör ett steg mot bättre samordning av den ekonomiska politiken på europeisk nivå. Samtidigt krävs ett globalt åtgärdspaket som ska syfta till att uppnå ekonomisk stabilitet och öka konkurrenskraften i EU.

  Cornelis de Jong (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Jag ogillade förslaget som helhet, eftersom jag inte anser att det löser problemen. Jag instämmer med Europeiska fackliga samorganisationen, som anser att de föreslagna ändringarna kommer att ”bana väg för att ingripa i den sociala dialogen och gå emellan gemensamma förhandlingssystem över hela Europa”.

Vidare ogillar jag valet av det förenklade förfarandet för att revidera fördraget. Jag anser att det vanliga förfarandet för revidering av fördraget bör användas för att göra det möjligt för en lämplig och djupgående diskussion om den föreslagna stabilitetsmekanismen och andra möjliga ändringar av fördragen, exempelvis en klausul om sociala framsteg.

Slutligen uppmanar jag medlemsstaterna att möjliggöra folkomröstningar i alla medlemsstater om förslag till ändring av fördraget.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar dagens omröstning i Europaparlamentet om den föreslagna ändringen av fördraget. Det är dock av yttersta vikt att statscheferna under toppmötet denna helg infriar sitt avtal med Europaparlamentet. De flesta ledamöter anser att det förfarande rådet har använt för att nå fram till den föreslagna texten är mycket otillfredsställande. Om det inte vore för att det är extremt viktigt för euroområdet och för att vi har ett trängande behov av en permanent europeisk stabilitetsmekanism (ESM), i synnerhet små medlemsstater som Irland, skulle åtminstone jag rösta mot det ursprungliga förslaget. Den text vi har enats om i Europaparlamentet i dag är det minsta möjliga som krävs för att säkerställa legitimitet för mekanismens inrättande och drift. Men den uttrycker inte någon överenskommelse från gruppen socialdemokrater och demokrater om de extraordinära åtgärdsprogram som förväntas av vissa medlemsstater utan hänsyn till deras ekonomiska hållbarhet.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Parlamentet stöder den begränsade ändringen av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt för att göra det möjligt att genomföra en permanent stabilitetsmekanism för euroområdet som formellt ska inrättas under Europeiska rådets möten den 24 och 25 mars genom ändringen av artikel 136 i fördraget. Detta beslut hjälper oss att göra den finansiella stabilitetsmekanismen, som har visat sin effektivitet sedan den inrättades i maj förra året, mer permanent. Vi kommer därigenom att ha en sund mekanism för 700 miljarder euro som kan tillhandahålla lån till förmånlig ränta och med stränga villkor till länder i euroområdet som befinner sig i svårigheter. Det var dock otänkbart att ändringen av fördragen skulle konsolidera en mekanism som uteslutande bygger på mellanstatliga åtaganden. Den gemenskapsmetod som vi förespråkar är garantin att alla medlemsstater i euroområdet får lika behandling i åtkomsten till denna räddningsfond utifrån stränga villkor. När det gäller Internationella valutafonden kommer vi att förbli extremt vaksamma kring villkoren för dess deltagande.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. − (PT) Jag röstade för betänkandet om att ändra fördraget om Europeiska unionens funktionssätt vad gäller en stabilitetsmekanism för de medlemsstater som har euron som valuta, eftersom det är nödvändigt att stabilisera euroområdet på lång sikt, att begränsa spekulationer mot europeiska länder och att skydda allmänheten.

Trots mekanismens mellanstatliga karaktär anser jag att det är positivt att stärka unionsmetoden jämte funktionen för EU-institutionerna i EU:s ekonomiska styrning, i synnerhet kommissionens och Europaparlamentets funktion.

  Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund (S&D), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater stödjer detta betänkande som helhet. Samtidigt anser vi dock att den formulering i texten som rör frågan om en konsoliderad euroobligationsmarknad är för långtgående. Vi betraktar skapandet av ett system för euroobligationer som en intressant och lovande idé, men menar att saken måste utredas ordentligt innan det kan bli aktuellt att gå vidare med ett faktiskt genomförande. Kunskapsgrunden är i dagsläget alltför svag för att det redan på det här stadiet skulle vara rimligt att fatta några definitiva beslut.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. − (PT) I ytterst ovanliga tider i länders och organisationers historia som de vi nu upplever har vi en gemensam skyldighet att finna lämpliga och ambitiösa svar på de utmaningar vi står inför. Den skuldkris som Europa bekämpar kräver ovanliga åtgärder och nödvändig mognad, så att vi inom vår institutionella struktur kan finna vägen till mekanismer som ger euron nödvändig stabilitet och återhämtning. Åtgärder som är fast förankrade i budgetdisciplin, i samordningen av en makroekonomisk politik och i förekomsten av en hållbar tillväxtpolitik.

Jag förespråkar lagstiftningsstabilitet. Men eftersom vi nu lever i ovanliga tider, stöder jag den nu föreslagna ändringen av artikel 136 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt i den mån den kan göra det möjligt att inrätta en permanent mekanism för att skydda stabiliteten i euroområdet såsom föreslås i betänkandet A7-0282/2010 som godkändes av parlamentet den 20 oktober 2010.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) Europeiska unionen måste stärka sin ekonomiska styrning, något som endast kan uppnås genom att använda unionsmetoden med kommissionens ledarskap, i stället för med den mellanstatliga metoden.

Jag hoppas att stärkandet av stabilitets- och tillväxtpakten, den europeiska planeringsterminen, Europa 2020-strategin och ändringen av artikel 136 i fördraget om Europeiska unionens funktionsätt när det gäller en stabilitetsmekanism kommer att resultera i en hållbar ekonomisk tillväxt. Mekanismens arbetssätt måste tillämpa de grundläggande principerna för demokratiskt beslutsfattande, såsom insyn, parlamentarisk kontroll och demokratiskt ansvar. Mekanismen utgör en viktig del av ett globalt åtgärdspaket som är utformat för att slå fast en ny ram, stärka budgetdisciplinen och samordna medlemsstaternas ekonomiska och finansiella politik, som bör omfatta åtgärder för att främja ett gemensamt europeiskt svar på tillväxtutmaningar, och samtidigt överbrygga den ekonomiska och sociala obalansen och förbättra konkurrenskraften.

Jag röstade för inrättandet av denna mekanism med förhoppningen om att den kommer att bli ett värdefullt bidrag till ökad stabilitet på finansmarknaderna och att den kommer att leda till en hållbar ekonomisk tillväxt.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Det åsyftade förenklade sättet att ändra fördraget är ytterst avslöjande för bristen på tron att Lissabonfördraget skulle tillskriva de nationella parlamenten – liksom Europaparlamentet – någon betydelse och på falskheten i den retorik som rör fördjupandet av demokratin. Knappt ett år senare ändras det fördrag som var tänkt att bestå i åtminstone en generation på ett snabbt och förenklat sätt, eftersom önskemålen och påtryckningarna från maktens korridorer under ledning av Tyskland till varje pris vill bevara den ekonomiska och politiska dominans som den garanteras genom EU:s instrument, inklusive den gemensamma valutan. Diskussion, deltagande och demokrati slås ut.

De drog sig undan nationella folkomröstningar för att kunna godkänna Lissabonfördraget – och de respekterade inte de få som genomfördes – och nu tvekar de inte att till och med fly undan de nationella parlamentens granskning. Det är begripligt mot bakgrund av det faktum att det finns en risk för att dessa ord blir intetsägande genom den mekanism som de nu vill införa i fördraget och genom den ”ekonomiska styrningen”. Det råder inte längre någon tvekan om att de tänker skapa en verklig tvångströja för medlemsstaterna, så att de kan genomföra strategin om att fördjupa ...

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 170 i arbetsordningen.)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi motsätter oss hela förfarandet som rör den offentliggjorda ändringen av Lissabonfördraget, inte bara på grund av innehållet utan även formen.

De stränga villkoren för beviljande av ekonomiskt stöd enligt den europeiska stabilitetsmekanismen är oacceptabla av ett antal skäl. De viktigaste skälen är möjligheten att flytta makten från och lägga sig i styrningen av de EU-medlemsstater som har euron som valuta. Inblandningen på budgetområdet, det sociala området och arbetsmarknadsområdet är särskilt allvarligt.

Denna ändring utnyttjar en mekanism i själva fördraget till att åsidosätta alla. Den möjliggör inte bara en ändring utan demokratiskt deltagande – de fortsätter dessutom vad de gjorde tidigare genom att avvisa nationella folkomröstningar för att godkänna fördraget – utan inrättar även en mekanism som möjliggör permanent kontroll över medlemsstaternas ekonomier.

Detta betänkande följer samma principer genom att det lägger fram vissa föreslagna ändringar till kommissionens förslag till en ändring av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt när det gäller en stabilitetsmekanism för medlemsstater som har euron som valuta. Det syftar dock alltid till att konsolidera den önskade ökningen som tillhandahålls som en del av den tidigare nämnda ekonomiska styrningen genom att upprätta den ”europeiska planeringsterminen”, skärpa påföljderna ...

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 170 i arbetsordningen.)

  Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (GA) Enligt ett rättsligt utlåtande krävs det en begränsad ändring av fördraget för att se till att den europeiska stabilitetsmekanismen ligger inom EU:s institutionella ram.

  Estelle Grelier (S&D), skriftlig. – (FR) Eftersom rådet inte har föreslagit andra alternativa lösningar, var det nödvändigt att rösta för förslaget om att göra den europeiska stabilitetsmekanismen permanent för att stödja våra grekiska, portugisiska och irländska kolleger. Men debatten är långt ifrån över. Detta godkännande från de franska socialisterna indikerar inte vilket resultat andra framtida debatter i frågan om ekonomisk styrning kommer att få. När vi står inför införandet av denna mellanstatliga mekanism är det viktigt att vi går framåt och genomför instrument som kommer att stimulera återhämtningen inom tillväxt och näringsliv. Det är bland annat för att se till att vi kan finansiera sådana instrument som jag deltar i kampanjen vid sidan av mina socialistkolleger för att öka EU:s egna resurser. Vi skulle också kunna använda strukturfonderna tillsammans med den europeiska stabilitetsmekanismen för att få underskottsländer att sträva uppåt. Det är med ambitiösa budgetar och främjandet av en europeisk social modell som vi kan ta oss ur krisen.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för en stabilitetsmekanism (ESM) för medlemsstaterna i euroområdet för att hjälpa våra grannar som befinner sig i svårigheter. Denna mekanism är ett embryo av vad euroobligationerna skulle kunna bli i framtiden vad gäller deras förmåga att finansiera unionens budget och släppa finansmarknadernas strupgrepp på medlemsstaternas statsskuld. Jag beklagar dock den valda godkännandemetoden för stabilitetsmekanismen – ett enkelt samråd med Europaparlamentet – eftersom det mellanstatliga synsättet har varit rådande i stället för gemenskapssynsättet. Detta utgör en risk för kvaliteten på den demokratiska debatten som icke desto mindre är nödvändig för att genomföra en effektiv ekonomisk politik. Denna mekanism förblir ett ofullständigt svar som inte är tillräckligt för att stimulera tillväxten och minska arbetslösheten.

  Gerald Häfner (Verts/ALE), skriftlig. – (DE) Jag såg det som min plikt som ledamot av Europaparlamentet att verka för största möjliga demokratiska kontroll och integration av den europeiska stabilitetsmekanismen i förhandlingarna. Slutresultatet är att det ursprungliga förslaget har förbättrats avsevärt. Jag kommer därför att rösta för. Jag vill dock tala om varför jag generellt motsätter mig den väg vi har slagit in på. Egentligen skulle det ordinarie förfarandet för fördragsöversyner ha tillämpats på stabilitetsmekanismen. På så vis skulle detta ha kunnat genomföras inom EU:s ram med demokratiskt deltagande och demokratisk kontroll. Att återgå till den mellanstatliga metoden är katastrofalt. Vi privatiserar (spekulativa) vinster och socialiserar förlusterna. Det är fel väg att gå. Vi låter skattebetalarna lida men skyddar bankerna, kapitalförvaltarna och spekulanterna. Det är faktiskt den offentliga sektorn som lånar ut pengar till bankerna här. Det är den offentliga sektorn som bär kostnaderna – inte den privata sektorn. Utan en helt ny syn på de finanspolitiska frågorna och tydliga rättsliga regler för bank- och finanssektorn kommer vi bara att fortsätta att behandla symptomen, utan att bota de grundläggande problemen.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag lade ned min röst i omröstningen om detta betänkande. Skottland är inte med i euroområdet och därför anser jag att jag bör avstå från att rösta i den här frågan. Jag konstaterar dock att det i punkt 6 i betänkandet hänvisas till EU:s mindre medlemsstater, ”vars ekonomier kanske inte spelar en ’oundgänglig’ roll när det gäller att trygga hela euroområdets stabilitet”. Jag anser att denna punkt visar på en farlig arrogans eftersom EU är summan av alla sina delar och alla EU-ekonomier är lika viktiga, oavsett storlek. Historien visar att unioner som bygger på större medlemmars dominans är dömda till undergång.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. − (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom den godkända ändringen av Lissabonfördraget kommer att underlätta inrättandet av den permanenta stabilitetsmekanismen för euroområdet. Situationen i dag är att vi befinner oss i en svår ekonomisk och finansiell situation, och vi måste därför vidta mycket målinriktade åtgärder för ekonomisk samordning och övervakning. Mekanismen och garantifonden är dock endast avsedda för de länder som är medlemmar i euroområdet. De länder som står utanför kommer att bli passiva åskådare, vilket kommer att splittra EU ännu mer. Enligt min åsikt måste EU visa större solidaritet genom att både hjälpa euroländerna och de länder som inte tillhör euroområdet, så de kan bli fullständiga och likvärdiga EU-medlemsstater så snabbt som möjligt. På så sätt skulle vi undanröja en tillfällig motsägelse i EU:s anslutningsavtal och skapa ett mer sammanhållet EU.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. − (IT) Resolutionen om ändring av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt vad gäller en stabilitetsmekanism för euroområdet, som har antagits i parlamentet, är ett viktigt mål för att stärka ekonomins sammanhållning och konkurrenskraft och stabilisera finanssystemet. Med tanke på eurons betydelse för EU:s politiska och ekonomiska plan för hållbar tillväxt röstade jag för ändringen. Stabiliseringen av euroområdet är av strategisk vikt, och jag anser att EU måste agera för att öka stabiliseringen och den ekonomiska styrningen mot bakgrund av målen i Europa 2020-strategin. Slutligen tror jag på behovet av en permanent stabiliseringsmekanism för att främja EU-institutionernas deltagande, både för att undvika att det skapas dubbla strukturer och eftersom inrättandet av en mekanism utanför EU:s institutionella ram skulle hota integriteten i det system som grundas på fördragen.

  Kartika Tamara Liotard (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Jag röstade nej till förslaget som helhet eftersom jag inte tror att det löser problemen. Jag håller med Europeiska fackliga samorganisationen (ETUC) när de säger att de föreslagna förändringarna kommer att ”… bana väg för ingripanden i dialogen mellan arbetsmarknadens parter och i kollektivförhandlingssystemen i hela Europa”. Jag håller inte med om valet av det förenklade förfarandet för fördragsöversynen. Jag anser i stället att det ordinarie förfarandet för fördragsöversyner bör tillämpas för att möjliggöra en ordentlig och djupgående diskussion om den föreslagna stabilitetsmekanismen och andra eventuella ändringar av fördragen, till exempel en klausul om social utveckling. Avslutningsvis uppmanar jag samtliga medlemsstater att hålla folkomröstningar om förslag om fördragsändringar.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Jag anser att stabilitetsmekanismen är särskilt viktig och faktiskt avgörande för de medlemsstater som har euron som sin valuta när det gäller att stärka den gemensamma valutan och stödja EU:s politiska och ekonomiska projekt. Att stärka och garantera den gemensamma valutans stabilitet skapar säkerhet på marknaden och gör att det blir mer attraktivt för nya medlemsstater att införa euron. Detta är en grundläggande faktor för EU:s tillväxt och utveckling, värden som jag stöder i alla avseenden. Jag röstade därför för betänkandet.

  David Martin (S&D), skriftlig. − (EN) Jag är nöjd med de resultat som parlamentet säkrade i förhandlingarna med rådet, och därför stödde jag denna fördragsändring. Det är mycket viktigt att vi inrättar en rättslig grund för stabilitetsmekanismen för euroområdets omedelbara och långsiktiga säkerhet. Rådet har gett försäkringar om att parlamentet och kommissionen kommer att ha en stark roll i framtiden, vilket jag anser vara mycket viktigt. Jag stöder alltså fördragsändringen, men hyser däremot mycket allvarliga betänkligheter inför de nuvarande förslagen om ekonomisk styrning, så min röst för detta betänkande är inte en röst för det befintliga paketet för ekonomisk styrning.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. − (IT) Den nya europeiska stabilitetsmekanismen kräver en ändring av Lissabonfördraget för att ge mekanismen en rättslig grund inom EU:s institutionella ram. Vi anser att detta bör kompletteras med åtgärder för att stärka den förebyggande och korrigerande grenen av stabilitets- och tillväxtpakten samt åtgärder för att stärka konkurrenskraften på medellång och lång sikt. Med andra ord behöver vi åtgärder som främjar ett gemensamt agerande från EU:s sida så att vi bättre kan hantera de makroekonomiska obalanserna mellan medlemsstaterna och trygga en hållbar tillväxt. Den europeiska stabilitetsmekanismen är därför ett viktigt inslag i ett allsidigt paket med nya åtgärder (tillsammans med de europeiska planeringsterminerna och Europa 2020-strategin), i syfte att inrätta en ny ram för att stärka och samordna ekonomi- och finanspolitiken samt budgetdisciplinen. Parlamentet måste dessutom informeras och delta på lämpligt sätt för att garantera respekt för grundprinciperna i den demokratiska beslutsprocessen, dvs. insyn, parlamentarisk kontroll och demokratisk ansvarighet. Dessutom håller vi med om att alla nationella parlament måste vara fullständigt involverade i enlighet med sina budget- och kontrollrättigheter så att vi kan öka insynen, egenansvaret och ansvarigheten för de beslut som fattas, även på EU-nivå.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Betänkandet stöder institutionaliseringen av kommissionens, Europeiska centralbankens (ECB) och Internationella valutafondens (IMF) kontroll över euromedlemsstaternas budgetar och politiska reformer. Det står inte ett ord om de sociala orättvisor som medborgarna kommer att få utstå för att kunna dra nytta av det finansiella stöd som kommer att ges via den europeiska stabilitetsmekanismen. Det står inte heller något om orsakerna till krisen, som driver medlemsstaterna att skinna sina befolkningar för att försöka lugna finansmarknaderna. Ännu värre, betänkandet stöder ett myndighetsmissbruk som består i att använda Lissabonfördragets förenklade översynsförfarande i ett försök att undvika eventuella folkomröstningar. Min grupp är den enda som skiljer sig från mängden genom att kräva att folkomröstningar ska hållas i samtliga medlemsstater. Er europeiska oligarki fruktar demokratin. Det gör den rätt i, eftersom Europas folk kommer att följa nordafrikanernas exempel och göra sig av med den!

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) Vi får inte tveka i vår kamp mot den nationella skuldkris som har drabbat vissa länder i euroområdet. I en annan mindre allvarlig situation skulle jag inte hålla med om den föreslagna ändringen av Lissabonfördraget, som ju trädde i kraft helt nyligen.

I det här läget är det dock viktigt att vi går längre än att vidta tillfälliga åtgärder för att stabilisera euroområdet, och det råder inget tvivel om att EU måste förstärka sina verktyg för att bekämpa den nationella skuldkrisen. Som sådan är ändringen av artikel 136 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt absolut nödvändig för att inrätta en permanent europeisk stabiliseringsmekanism som effektivt kan hjälpa medlemsstater i svårigheter.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. − (ES) Jag röstade emot betänkandet eftersom det absolut inte är lösningen på den ekonomiska kris som vi genomlever. De föreslagna ändringarna öppnar för ett raserande av dialogen mellan arbetsmarknadens parter. Jag håller inte heller med om valet av det förenklade förfarandet för översynen av fördraget. Jag anser att det förenklade fördragsöversynsförfarandet bör användas för att skapa en gynnsam atmosfär för en djupgående diskussion om den föreslagna stabilitetsmekanismen och andra möjliga mekanismer, till exempel klausulen om social utveckling. Avslutningsvis uppmanar vi medlemsstaterna att lägga grunden för folkomröstningar om eventuella förslag om fördragsändringar.

  Alajos Mészáros (PPE), skriftlig. − (HU) Jag företräder ett land i euroområdet som inte stödde lånet till Grekland vid den aktuella tidpunkten. Det var ett beslut som ingen naturligtvis var glad över. Jag hoppas uppriktigt att vi inte kommer att behöva fatta sådana beslut ofta. Krisen skonade varken euroområdet eller EU, men vår gemensamma valuta har redan visat vad den går för vid flera tillfällen. Den skapar enighet och skydd för euroländerna och utgör en bedrift som vi i EU med rätta kan vara stolta över. Det är exakt därför vi måste skydda vår valuta mot framtida ekonomiska omsvängningar genom att inrätta en lämplig rättslig ram. Tack vare den aktuella fördragsändringen kommer en europeisk stabilitetsmekanism att ersätta det tillfälliga stabilitetsinstrumentet. Reformen av mekanismen utgör en möjlighet för dem som är illa ute, även om jag naturligtvis skulle föredra att den inte behöver användas ofta. Detta är en av våra sista chanser för att samordna våra ekonomiska och finansiella system. Jag stödde denna ytterst realistiska och konstruktiva lösning med min röst. Som parlamentet har sagt tidigare måste de strukturella orsakerna till krisen hanteras. Vi måste undvika att den senaste tidens erfarenheter upprepas.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Skuldkrisen i euroområdet har visat på behovet av att inrätta en ekonomisk union och ekonomisk styrning så snabbt som möjligt. Den europeiska stabilitetsmekanismen är en viktig aspekt av åtgärderna för att skärpa budgetdisciplinen och samordningen av medlemsstaternas finanspolitik. Den är ett första steg i en rad ändringar som krävs för att skapa en trovärdig ekonomisk styrning.

Den permanenta stabilitetsmekanismen är föremål för en mellanstatlig överenskommelse, vilket tyvärr betyder att regeln om enhällighet kommer att tillämpas. Detta är en farlig väg att gå eftersom det kan spela euroskeptikerna i händerna. Det idealiska hade varit att inbegripa mekanismen i unionssystemet.

Kommissionen bör naturligtvis i samförstånd med medlemsstaterna kunna styra målen för den permanenta stabilitetsmekanismen i stället för att begränsa sig till teknisk övervakning. Även om det kanske var nödvändigt att tillämpa det förenklade översynsförfarandet i det här fallet, anser jag avslutningsvis att det måste förbli ett undantag.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. − (LT) Jag röstade för resolutionen eftersom den är viktig för hela EU när vi nu återhämtar oss från den tuffa ekonomiska krisen. Följaktligen är det också mycket viktigt att vi inrättar en mekanism som stabiliserar euroområdet och garanterar att det fungerar och utvecklas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Den europeiska stabilitetsmekanismen är en permanent stödfond som hjälper euroländer som drabbats av krisen. För att mekanismen ska fungera effektivt måste den emellertid integreras fullständigt i EU:s institutionella ram. Det är framför allt viktigt att se till att den är öppen för alla medlemsstater redan från början, även dem som för närvarande inte har euron som sin valuta. Jag anser att detta är nödvändigt så att det blir möjligt att köpa obligationer från de länder som kämpar med mycket stora skuldproblem. Det skulle ge dem möjlighet att få tillträde till finansmarknaderna, samtidigt som en snabbare ekonomisk återhämtning främjas. Jag instämmer i förslaget om att andra EU-institutioner också ska delta i förvaltningen av mekanismen och att kommissionen bör ges ytterligare befogenheter så att unionens utökade funktioner på detta område kan genomföras effektivt.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. − (IT) Jag röstade för ändringen av fördraget vad gäller en stabilitetsmekanism för de medlemsstater som har euron som sin valuta. Jag hoppas att medlemsstaterna lyckas fatta ett snabbt beslut om de närmare detaljerna och utformningen av mekanismen. Jag anser dock inte att diskussionen slutar här. Den fråga vi måste lösa under de kommande månaderna och åren är om och hur vi ska använda dessa bidrag. Jag tänker till exempel på euroobligationer. I en situation som den vi har nu, där medlemsstaterna å ena sidan uppmanas att föra en sträng budgetpolitik för att minska underskotten och skulderna och å andra sidan betalar bidrag för att delta i stabiliseringsfonden, finns det en verklig risk för kollaps och för att staterna inte längre kan finansiera sig själva. Vi kan inte blåsa nytt liv i EU-ekonomin om vi inte samtidigt utnyttjar eurons styrka på de internationella marknaderna och den förbättrade kreditvärdering som blir resultatet av detta för att främja eurons återhämtning. Uppbärande av avgifter på EU-nivå ger medlemsstaterna möjlighet att minska sina utgifter för att undvika överlappningar och få bättre avkastning på sina investeringar.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. − (PT) Stärkandet av den ekonomiska styrningen i EU har blivit en prioritering, särskilt i det rådande internationella ekonomiska läget. När Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 räknade man inte med att behöva ändra det inom en snar framtid. De välkända exceptionella omständigheterna i finansiella, ekonomiska och nu också i sociala termer är emellertid det största skälet till denna fördragsändring, som har ett brett politiskt stöd.

Jag måste dock betona att denna förenklade översynsprocess inte får bli ett prejudikat för framtida fördragsöversyner om det inte råder verkligt exceptionella omständigheter, som just nu. Jag håller med om att det krävs en samlad och konsekvent ekonomisk och finansiell politik bland medlemsstaterna i euroområdet, vilket skulle trygga sammanhållningen och stabiliteten i euroområdet, så jag röstade för detta betänkande om en ändring av artikel 136 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och en institutionalisering av en permanent europeisk finansiell stabiliseringsmekanism i syfte att garantera stabilitet och finansiellt stöd på vissa villkor, närmare bestämt en mycket noggrann analys samt ekonomiska och finansiella återhämtningsprogram.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. − (IT) I dag under Europaparlamentets minisession i Bryssel röstade vi om betänkandet om ändring av artikel 136 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt vad gäller en stabilitetsmekanism för de medlemsstater som har euron som sin valuta.

Den 16 december 2010 beslutade Europeiska rådet att i enlighet med det förenklade översynsförfarande som fastställs i artikel 48.6 i den konsoliderade versionen av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt samråda med Europaparlamentet angående ett förslag om översyn av artikel 136 i det konsoliderade EUF-fördraget vad gäller en stabilitetsmekanism för de medlemsstater som har euron som sin valuta. Syftet med det förslag som utarbetats av våra kolleger Elmar Brok och Roberto Gualtieri är att lägga till en punkt för att garantera att de medlemsstater som har euron som valuta kan inrätta en mekanism som aktiveras om det blir nödvändigt att skydda hela euroområdets stabilitet, där det anges att beviljande av eventuellt finansiellt stöd som kan krävas enligt mekanismen kommer att vara föremål för stränga villkor.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Följande anges i det betänkande vi röstat om i dag:

1. Europaparlamentet understryker att den monetära politiken för de medlemsstater som har euron som valuta är en exklusiv befogenhet för unionen och har varit en gemenskapspolitik sedan Maastrichtfördraget.

2. Europaparlamentet betonar eurons betydelse för det europeiska politiska och ekonomiska projektet, och understryker betydelsen av det åtagande att värna om euroområdets stabilitet liksom den ansvarskänsla och solidaritet som alla medlemsstater har visat.

Samtidigt anser parlamentet att det är nödvändigt att gå utöver de tillfälliga åtgärder som syftar till att stabilisera euroområdet och att unionen bör bygga upp sin ekonomiska styrning, bland annat genom en politik, och med instrument, som utformats för att främja en hållbar utveckling i medlemsstaterna. Parlamentet anser att stärkandet av stabilitets- och tillväxtpakten, den europeiska planeringsterminen, Europa 2020-strategin och ändringen av artikel 136 i EUF-fördraget avseende stabilitetsmekanismen bara är ett första steg i denna riktning.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. − (IT) Jag stöder det som sägs i denna resolution eftersom jag anser att den monetära politiken för de medlemsstater som har euron som valuta ska fortsätta att vara en exklusiv befogenhet för EU-institutionerna. På så vis blir det möjligt att undvika att dubbla strukturer inrättas, vilket skulle vara skadligt för den europeiska integrationen.

Alla medlemsstater samordnar för närvarande sin ekonomiska politik enligt de åtgärder som EU-institutionerna anger för hela euroområdets stabilitet. Om utkastet till rådets beslut antas kan det leda till att en mekanism inrättas utanför parlamentets och kommissionens sfär. Därför är stabilitetsmekanismen ett gemensamt svar på de ekonomiska och sociala tillväxtutmaningarna och är avsett att uppmuntra de återstående medlemsstaterna att införa euron. Jag hoppas att hela EU:s institutionella ram kommer att ligga till grund för inrättandet av en permanent stabilitetsmekanism och i dess fungerande, vid behov genom det förstärkta samarbetsförfarandet för att garantera att alla beslut fattas på ett öppet sätt.

  Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Jag röstade nej till förslaget som helhet eftersom jag inte tror att det löser problemen. Jag håller med Europeiska fackliga samorganisationen (ETUC) när de säger att de föreslagna förändringarna kommer att ”… bana väg för ingripanden i dialogen mellan arbetsmarknadens parter och i kollektivförhandlingssystemen i hela Europa”. Jag håller inte med om valet av att det förenklade förfarandet för fördragsöversynen. Jag anser i stället att det ordinarie förfarandet för fördragsöversyner bör tillämpas för att möjliggöra en ordentlig och djupgående diskussion om den föreslagna stabilitetsmekanismen och andra eventuella ändringar av fördragen, till exempel en klausul om social utveckling. Avslutningsvis uppmanar jag samtliga medlemsstater att hålla folkomröstningar om förslag om fördragsändringar.

  Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Vi röstade nej till förslaget som helhet eftersom vi inte tror att det löser problemen. Vi håller med Europeiska fackliga samorganisationen (ETUC) när de säger att de föreslagna förändringarna kommer att ”… bana väg för ingripanden i dialogen mellan arbetsmarknadens parter och i kollektivförhandlingssystemen i hela Europa”. Vi håller inte med om valet av att det förenklade förfarandet för fördragsöversynen. Vi anser i stället att det ordinarie förfarandet för fördragsöversyner bör tillämpas för att möjliggöra en ordentlig och djupgående diskussion om den föreslagna stabilitetsmekanismen och andra eventuella ändringar av fördragen, till exempel en klausul om social utveckling. Avslutningsvis uppmanar vi samtliga medlemsstater att hålla folkomröstningar om förslag om fördragsändringar.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. − (PT) Den skuldkris som medlemsstaterna har drabbats av tvingar EU att ompröva sin ekonomiska strategi. Ekonomisk styrning av EU blir gradvis en verklighet. Det krävs en samlad och konsekvent ekonomisk och finansiell politik bland medlemsstaterna i euroområdet och en verklig ”europakt”. Syftet med betänkandet är därför att ändra artikel 136 i EUF-fördraget för att garantera stabiliteten i euroområdet och institutionalisera en permanent europeisk finansiell stabilitetsmekanism i syfte att garantera stabilitet och finansiellt stöd, på vissa villkor, särskilt en noggrann analys samt ett ekonomiskt och finansiellt återhämtningsprogram.

Jag röstar för fördragsändringen eftersom jag anser att det är viktigt att institutionalisera den europeiska stabilitetsmekanismen och samtidigt göra den mer flexibel. Jag måste dock betona att EU-institutionernas befogenheter måste beaktas i detta sammanhang, vilket innebär att det inte får skapas en separat ram. Den senaste tidens händelser kräver att medlemsstaterna har en seriös och saklig inställning, särskilt euroländerna. Men jag vill också framhålla att denna förenklade översynsprocess inte får bli ett prejudikat för framtida fördragsöversyner.

  Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade för detta tillägg till EUF-fördraget eftersom det har logiska konsekvenser för den ekonomiska styrningen och skapar närmare sammanhållning i euroområdet när det gäller en gemensam finanspolitik. Dessutom är det rätt att inget land ska få rabatter och att ingen åtskillnad görs mellan bra och dåliga skulder. Pakten mellan generationerna innebär att skuldbördan alltid läggs på de kommande generationerna, vilket begränsar deras handlingsfrihet och framtidsmöjligheter.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Åderlåtandet av EU:s offentliga finanser till följd av medlemsstaternas starka åtagande att kontrollera den minskande tillväxten till följd av finanskrisen har gett upphov till betydande offentliga underskott som utsätts för intensiv spekulation. Därför måste den europeiska stabilitetsmekanismen göras permanent. Jag välkomnar att instrumentet institutionaliseras eftersom det är ett tydligt uttryck för solidariteten inom euroområdet, vilket i sin tur kräver att euroländerna blir medansvariga. Genom att aktivera stabilitetsmekanismen ger man för det första stöd till medlemsstater som befinner sig i allvarliga ekonomiska svårigheter, och för det andra kräver mekanismen att de medlemsstater som får stöd minskar sina underskott. Genom en gemensam förvaltning av medlemsstaternas offentliga skulder och genom att konvergera dessa ekonomier är mekanismen i själva verket ett led i en bredare strategi som min politiska familj allmänt stöder, nämligen ekonomisk styrning av euroområdet. Vi talar inte om en teoretisk finess eller ett europeiskt påhitt, vi talar om ett tydligt behov och om verkliga framsteg för EU. Styrkan hos vår valuta, vår kapacitet att importera till låga kostnader och vår förmåga att göra det attraktivt att investera i EU beror på den här strategin.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) I Elmar Broks och Roberto Gualtieris betänkande förklaras uttryckligen att rådet – och därmed medlemsstaterna – har misslyckats med att genomföra stabilitets- och tillväxtpakten fullt ut och att de möjligheter att stabilisera pakten som ges genom fördragen inte har utnyttjats till fullo. I och med detta betänkande backar parlamentet dessutom upp kommissionen och ger sitt oreserverade stöd till kommissionens ”avsikt att garantera konsekvens mellan den framtida mekanismen och unionens ekonomiska styrning” för att undvika framtida kriser som den vi genomlider för närvarande. Så tidigt som i punkt 3 i betänkandet förklarar parlamentet att det anser att ”den europeiska stabilitetsmekanismen utgör en viktig del av ett globalt åtgärdspaket som är utformat för att definiera en ny ram, stärka budgetdisciplinen och samordna medlemsstaternas ekonomiska och finansiella politik”. Jag delar denna åsikt tillsammans med många av mina kolleger.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (SK) Den gemensamma valutan har gett EU större frihet. Frihet måste emellertid alltid gå hand i hand med ansvar. Det är här problemet ligger. Vissa medlemsstater har uppenbarligen inte tagit sin del av ansvaret för den gemensamma valutan på särskilt stort allvar. Nu måste de låna mer pengar för att betala tillbaka dessa skulder lite i taget, men bankerna litar inte längre på dem. De länder som har agerat ansvarsfullt hade ett val: antingen låta gäldenärsländerna gå i konkurs eller visa solidaritet. Som en sann europé är jag glad över att solidaritetsprincipen vann. Samtidigt förväntar jag mig dock att den nya mekanismen kommer att tillämpas med försiktighet så att vi kan undvika det vi ser i dag, när både Grekland och Irland begär mer stöd förutom det ursprungliga beloppet. Jag förväntar mig även att vår solidaritet inte kommer att missbrukas av dem som behöver den, eller av dem som söker en lämplig förevändning för skatteharmonisering och andra sätt att inskränka medlemsstaternas suveränitet.

15. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

16. Förberedelserna inför Europeiska rådets möte (den 24–25 mars 2011) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalande om förberedelserna inför Europeiska rådets möte den 24–25 mars 2011.

  Enikő Győri, rådets ordförande. − (EN) Herr talman, ordförande Barroso, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag välkomnar varmt denna möjlighet att tala inför er före nästa möte i Europeiska rådet. Som ni vet kommer det att bli ett mycket intensivt möte till följd av de två senaste veckornas oväntade händelser.

Låt mig först gå igenom huvudfrågorna på Europeiska rådets dagordning tillsammans med er. Det finns tre huvudfrågor. För det första ett omfattande ekonomiskt paket som förhoppningsvis kommer att antas av stats- och regeringscheferna, sedan Libyen och det sydliga grannskapet och slutligen Japan.

Jag börjar med de ekonomipolitiska frågorna. Europeiska rådet kommer, hoppas jag, att anta detta paket för att bemöta den ekonomiska och finansiella krisen. Paketet har sex huvudsakliga delar, och den första är slutförandet av den första fasen av den europeiska planeringsterminen, med stöd för prioriteringarna i fråga om finanspolitisk konsolidering och strukturreformer. Som ni vet inleddes den europeiska planeringsterminen tidigt i år i och med att kommissionen lade fram sin årliga tillväxtöversikt. Översikten innehåller ett antal politiska rekommendationer som behövs för att stärka tillväxten, upprätthålla EU:s internationella konkurrenskraft och uppnå Europa 2020-målen.

Den första fasen av den europeiska planeringsterminen kommer nu att avslutas i och med att Europeiska rådet ger sitt stöd till prioriteringarna för finanspolitisk konsolidering och strukturreformer, i linje med de slutsatser som har utarbetats av Ekofinrådet och rådet för sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor. Temat för denna rapport – som togs fram av ordförandeskapet – välkomnades av rådet (allmänna frågor) i måndags. Medlemsstaterna kommer att ta hänsyn till dessa allmänna politiska rekommendationer när de utarbetar sina stabilitets- och konvergensprogram samt de nationella reformprogram som ska läggas fram i april.

På grundval av kommissionens bedömning kommer rådet därefter att lämna sin bedömning och vägledning till medlemsstaterna i juni, det vill säga vid en tidpunkt då viktiga budgetbeslut fortfarande befinner sig i den förberedande fasen i de flesta medlemsstaterna. Det ungerska ordförandeskapets mål är att avsluta den första europeiska planeringsterminen vid Europeiska rådets möte i juni 2011.

Den andra komponenten är stärkandet av den ekonomiska styrningen, och här har Europaparlamentet en avgörande roll. Rådet har redan tagit ett stort steg framåt eftersom ekonomi- och finansministrarna har enats om rådets allmänna ståndpunkt om de sex lagstiftningsförslagen om stärkande av den ekonomiska styrningen. Detta gör att ordförandeskapet kan börja förhandla med parlamentet.

Som ni vet måste rådet hålla en tidsfrist som satts av Europeiska rådet – juni 2011 – för att enas om paketet. Fyra av de sex förslagen är föremål för medbeslutandeförfarandet. Vi vet att den tidsfrist som fastställts av Europeiska rådet inte på något sätt är bindande för Europaparlamentet, men jag vill ändå ta detta högtidliga tillfälle i akt för att be om parlamentets samarbete så att vi kan nå en politisk överenskommelse till juni. Detta skulle sända lugnande signaler till marknaden och, viktigast av allt, till våra medborgare som förväntar sig att vi ska skydda euron och därmed EU-ekonomin. Så vi har ett gemensamt ansvar tillsammans med Europaparlamentet i den här frågan.

Vår premiärminister kommer snart att träffa de föredragande och samordnare som är ansvariga för paketet, och jag hoppas att vi kommer att ha ett ytterst givande samarbete med parlamentet.

Den tredje komponenten handlar om att återupprätta en sund banksektor genom det ambitiösa nya stresstestet.

Den fjärde komponenten är europakten, det vill säga att utöka den till att omfatta de medlemsstater som står utanför euroområdet som vill ansluta sig till pakten, och eventuellt framläggande av de första nationella handlingsplanerna för att genomföra den.

Den femte komponenten är slutförandet av arbetet med framtiden för den europeiska stabilitetspakten och stärkandet av den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF), på grundval av den överenskommelse som träffades vid ministermötet i den utökade Eurogruppen den 21 mars, och ni vet alla att det i riktlinjerna för den europeiska stabilitetspakten nämns att information kommer att lämnas till parlamentet. Jag blev särskilt glad över detta.

Den sjätte komponenten är fördragsändringen, som ni just har röstat om, och det formella antagandet av besluten om ändring av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt vad gäller inrättandet av den framtida europeiska stabilitetsmekanismen. Här vill jag tacka parlamentet för er positiva omröstning. Det var ett ytterst viktigt bidrag från er sida.

Som ni ser har konkreta framsteg gjorts i kampen mot krisen. Europeiska rådet kommer att slutföra detta arbete vid sitt nästa möte och anta ett omfattande åtgärdspaket för att bemöta krisen, bevara den finansiella stabiliteten och lägga grunden för en hållbar och sysselsättningsskapande tillväxt.

Låt mig nu gå över till Libyen och det sydliga grannskapet. På grundval av Europaparlamentets resolution av den 10 mars 2011, Europeiska rådets slutsatser av den 11 mars 2011 och FN:s säkerhetsråds resolution 1973 har rådet uttryckt sin oro över den nuvarande situationen i Libyen och fördömt de grova och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna samt det våld och brutala förtryck som regimen utsätter det libyska folket för.

EU:s huvudsakliga mål är att skydda civilbefolkningen och stödja det libyska folkets möjlighet att förverkliga sin önskan om ett demokratiskt samhälle. Överste Muammar Gaddafi måste därför omedelbart lämna ifrån sig makten. Hans regim har förlorat all legitimitet och är inte längre en samtalspart för EU. Så vilka åtgärder har rådet vidtagit i detta avseende?

Jag börjar med sanktionerna. Den 28 februari 2011, på rekordtid, antog rådet ett beslut om restriktiva åtgärder mot regimen. Den 10 mars lades ytterligare sanktioner till, inklusive frysning av tillgångar, ett utvidgat reseförbud, ett vapenembargo och ett embargo mot utrustning som kan utnyttjas för intern repression – åtgärder som går utöver de åtgärder som tidigare godkänts i resolutionen från FN:s säkerhetsråd.

Jag vill informera om en tredje komponent i detta: en tredje omgång med sanktioner. Enligt det mandat som rådet fick vid rådets möte (utrikes frågor) den 21 mars har rådet i dag genom ett skriftligt förfarande antagit det ungerska ordförandeskapets förslag om att utöka de restriktiva åtgärderna till att omfatta flera personer och enheter i Libyen, och dessa sanktioner har redan utökats till Libyens nationella oljebolag.

Vad har rådet gjort mer förutom att besluta om sanktioner? Det ungerska ordförandeskapet förde upp frågan om försörjningstrygghet i nödsituationer på dagordningen. Ministrarna diskuterade den politiska krisens inverkan på energimarknaden, energisäkerheten och försörjningen. De enades om att EU har tillräckliga olje- och gaslager. Under diskussionen betonade ministrarna dock återigen Europas sårbarhet och behovet av en ännu starkare gemensam energipolitik, inklusive åtgärder som diversifiering av försörjningsvägarna.

Rådet uttryckte sin tillfredsställelse över antagandet av FN:s säkerhetsråds resolution 1973 och framhöll sin beslutsamhet att bidra till dess genomförande. Rådet välkomnade också toppmötet i Paris som ett avgörande bidrag till resolutionens genomförande. Samtidigt som EU och dess medlemsstater bidrar på skilda sätt är de fast beslutna att agera kollektivt och kraftfullt med alla internationella partner, särskilt Arabförbundet och andra regionala aktörer, för att dessa beslut ska få full effekt. Rådet och EU:s medlemsstater kommer att stödja de åtgärder som fastställs i FN:s säkerhetsråds resolution 1973 för att skydda civilbefolkningen och områden med civil befolkning som hotas av attacker.

EU kommer även fortsättningsvis att lämna humanitärt bistånd till alla drabbade, och naturligtvis – i ett senare skede – måste vi hjälpa Libyen att bygga upp en demokratisk stat och utveckla rättsstatsprincipen.

EU förbereder sig för att tillhandahålla GSFP-stöd och humanitärt bistånd efter begäran av FN:s kontor för humanitära frågor (Ocha) och inom ramen för FN-samordning. Sådana insatser ska ske med full respekt för FN:s riktlinjer om användning av militära och civila försvarsresurser. Den höga representanten har uppmanats att, i överensstämmelse med FN:s säkerhetsråds resolution och Europeiska rådets uttalande av den 11 mars, arbeta vidare med planeringen av stöd till humanitära bistånds- och civilskyddsinsatser, inbegripet med maritima medel i detta syfte. Detta bör ske i nära samordning och komplementaritet med FN, Nato och andra aktörer. Som en del av denna process uppmanar rådet den höga representanten att fortsätta kontakterna med FN:s generalsekreterare och länderna i regionen, bland annat Egypten och Tunisien. Denna process bör inledas skyndsamt för att ge rådet möjlighet till ytterligare överväganden före veckoslutet.

Medlemsstaterna har dessutom återigen framhållit sin solidaritet med de medlemsstater som berörs mest av migrationsströmmar och upprepar sin beredvillighet att tillhandahålla det stöd som behövs i förhållande till hur situationen utvecklas. Det ungerska ordförandeskapet lade fram denna fråga för rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 24–25 februari 2011, och den gemensamma åtgärden Hermes har just inletts inom ramen för Frontex, där flera medlemsstater bidrar med resurser.

Jag vill även informera er om vad som har hänt med evakueringen. Så tidigt som den 23 februari aktiverade ordförandeskapet EU:s civilskyddsmekanism för att understödja evakueringen av EU-medborgare från Libyen – ett beslut som även stöddes av den höga representanten. Enligt principen om skyldigheten att skydda, som även anges i Europaparlamentets resolution, gör det ungerska ordförandeskapet sitt yttersta för att samordna det pågående arbetet, särskilt med avseende på flykting- och migrationsfrågorna. Den ungerske utrikesministern János Martonyi och kommissionsledamot Cecilia Malmström besöker för närvarande Egypten och landets gräns mot Libyen. Minister János Martonyi har varit vid gränsen och talat med de lokala myndigheterna, och i ett uttalande han gjorde där tidigare sade han att en outhärdlig situation hade kunnat utvecklas utan luftangreppen.

Nu är situationen under kontroll, tack vare de egyptiska myndigheterna. Det har inte skett någon utströmning av människor under tre dagar, och en del libyer har valt att återvända. Men situationen är naturligtvis fortfarande instabil och vi vet inte om det kommer att ske fler utströmningar eller inte.

Den 3 mars besökte jag gränsen mellan Tunisien och Libyen tillsammans med kommissionsledamot Kristalina Georgieva för att se hur läget var där. Situationen var då fortfarande mycket allvarlig: 1 000 personer per timme kom in i Tunisien via den gränsen. Evakuering var den viktigaste frågan den 3 mars, och det är fortfarande mycket viktigt att medlemsstaterna hjälper till med hemsändningen av icke EU-medborgare, mest migrantarbetare.

Eftersom det inte finns någon EU-delegation i Tripoli har den ungerske ambassadören i Tripoli företrätt EU. Han är där och kommer inte att lämna sin post, och samordnar de konsulära och diplomatiska insatserna för medlemsstaternas räkning.

När det gäller det sydliga grannskapet förklarade Europeiska rådet vid sitt extramöte den 11 mars att de sydliga grannländerna genomgår dramatiska förändringar orsakade av demokratiska folkresningar, vilket ger nytt hopp och möjlighet att skapa en framtid som bygger på demokrati, pluralism, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter och social rättvisa. Det är viktigt att framhålla att aggressioner inte bara sker i Libyen. Vi måste vara medvetna om att folket både i Bahrain och Jemen också utsätts för angrepp och vi måste klargöra mycket tydligt att aggressioner inte är acceptabla någonstans.

Det är länderna i regionen som själva med fredliga och demokratiska medel ska avgöra sin framtid. EU kommer att stödja alla åtgärder som bidrar till en demokratisk omvandling, politiska system som medger fredlig förändring, tillväxt och välstånd och en proportionerligare fördelning av det ekonomiska välståndet. EU kommer att samråda med länderna i den berörda regionen om ekonomiskt och tekniskt stöd för att förbättra kontroll och förvaltning av gränserna och åtgärder för att underlätta migranters återvändande till sina ursprungsländer.

Rådet uppmanades dessutom att tillsammans med kommissionen före Europeiska rådets möte i juni lägga fram en plan för hur kapaciteten att hantera migrations- och flyktingströmmar ska utvecklas. Europeiska rådet välkomnade generellt kommissionens och den höga representantens gemensamma meddelande där de föreslår ett partnerskap för demokrati och delat välstånd med södra Medelhavsområdet, baserat på en differentierad och incitamentbaserad ansats där alla EU-instrument ingår. Rådet uppmanades att snabbt granska förslagen i meddelandet och i synnerhet villkoren för att öka EU:s stöd till dess partner.

Jag kommer att avsluta med en snabb presentation av de områden där vi nu måste agera mycket snabbt. Vi måste höja taket för Europeiska investeringsbankens (EIB) operationer för Medelhavsländer som genomför politiska reformer – här kommer parlamentet att ha en roll och jag räknar med ert samarbete. Vi måste anta kommissionens förslag om att låta EIB omplacera medel från tidigare operationer inom ramen för finansieringsmekanismen för partnerländerna i Medelhavsområdet (Femip). Vi måste tillsammans med andra aktörer diskutera villkoren för hur Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) skulle kunna agera i det sydliga grannskapet, och vi måste utan dröjsmål anta förslaget om gemensamma ursprungsregler för EU och Medelhavsområdet, vilket är centralt för regionens ytterligare utveckling. Till sist anser jag att det är ett måste att vi senast i juni 2011 antar förordningen om stärkande av Frontex kapacitet.

Jag kommer att sluta här. Jag kommer inte att tala om Japan eftersom vi nu har en ny punkt på dagordningen. Jag är ledsen om jag talade lite för länge. Men det har hänt mycket och jag ville ge parlamentet en detaljerad bild av alla de olika frågorna.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. − (EN) Herr talman! Som jag sade här i parlamentet förra veckan kommer det som EU kommer att inrätta vid Europeiska rådets nästa möte den 24–25 mars att ha en verkligt avgörande betydelse när det gäller ekonomisk styrning.

Med andra ord kommer detta att vara en hörnsten i vårt allsidiga åtgärdspaket för att bemöta krisen, och kommer att markera början på det fullständiga genomförandet i och med inrättandet av en ny ram för ekonomisk styrning – och förhoppningsvis en europeisk monetär union (EMU) som kan gå stadigt med båda benen (den monetära unionen och den ekonomiska unionen), utan att halta fram.

Varje medlemsstats ekonomiska politik blir nu en fråga som berör alla medlemsstater och alla EU-institutioner. I och med den europeiska planeringsterminen har vi för första gången de redskap vi behöver för en tidig och stark samordning av vår ekonomiska politik och våra strukturreformer, innan varje medlemsstat utformar sin egen politik och budget för nästa år. Vi har inte bara samordning på förhand, utan vi kan göra detta parallellt med den ekonomiska politiken och budgetpolitiken.

Den första europeiska planeringsterminen inleddes tidigare i januari i och med kommissionens årliga tillväxtöversikt, där vi lägger fram tio prioriteringar för i år, alla fast förankrade i Europa 2020-strategin för tillväxt och sysselsättning.

Syftet med prioriteringarna är att främja finanspolitisk konsolidering, rätta till makroekonomiska obalanser och säkra finansiell stabilitet – allt detta är nödvändiga förutsättningar för en sund tillväxt. Dessa politiska åtgärder kommer inte att skapa tillväxt i sig, men en sak är säker: om vi inte skapar dessa nödvändiga förutsättningar kommer vi inte att ha det slags tillväxt vi behöver, det vill säga en hållbar tillväxt för alla.

Europakten, som har överenskommits mellan stats- och regeringscheferna för länderna i euroområdet och är öppen för alla medlemsstater som vill ansluta sig, avspeglar de prioriterade åtgärderna i vår årliga tillväxtöversikt, men nu är europakten enligt överenskommelsen även fullständigt förenlig med fördraget och kommer att integreras helt i det europeiska systemet för ekonomisk styrning. Här vill jag också tacka parlamentet eftersom jag anser att de starka ståndpunkter som ni intagit var mycket viktiga för att se till att unionsstrategin även bekräftas i europakten. Kommissionens arbete med beskattning och finansiell reglering bekräftas också i europakten. Som ni vet arbetar kommissionen med ett förslag om beskattning av finanssektorn.

Varje medlemsstat måste följa kommissionens rekommendationer i genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten. Såsom beslutades förra veckan, och jag citerar: ”När rådet beslutar om stabilitets- och tillväxtpaktens steg förväntas det som regel att det följer kommissionens rekommendationer eller förklarar sin ståndpunkt skriftligen.” Detta är principen från den 11 mars 2011. Jag anser att det är en mycket viktig princip som kompletterar de viktiga rättsliga beslut som har fattats, och den kan även tillämpas på några av de beslut som ni nu förbereder.

Finanspolitisk konsolidering är inte ett självändamål. Men utan finanspolitisk konsolidering finns inget förtroende. Utan förtroende finns inga investeringar. Utan investeringar finns ingen tillväxt. Och som jag har sagt här i parlamentet många gånger tidigare så är tillväxt vårt mål: en hållbar tillväxt för alla.

För att uppnå tillväxt måste vi även förbättra affärsmiljön. Vi måste fullborda den inre marknaden. Ett av våra mål för den inre marknaden är just frågan om olika skattebaser. Därför har kommissionen utarbetat och nu lagt fram ett lagstiftningsförslag om en gemensam konsoliderad skattebas.

Vi måste verkligen utnyttja den inre marknadens fulla potential, och kommissionen kommer snart att lägga fram inremarknadsakten med en uppsättning med tolv prioriterade förslag för att omsätta vår viktigaste tillgång i praktiken, det vill säga att skapa tillväxt och sysselsättning och stärka EU:s konkurrenskraft.

Vi måste också göra mer för att främja sysselsättningen. Vi behöver ökad rörlighet i arbetslivet, inte minskad. Vi måste skapa fler skatteincitament för att få människor att stanna kvar i arbetet och vi vill ha en sysselsättningsfrämjande och sysselsättningsvänlig tillväxt.

Medlemsstaterna slutför nu i nära samarbete med kommissionen sina nationella reformprogram och stabilitets- och konvergensprogram. Att ha tydliga, konkreta, ambitiösa program på nationell nivå är centralt för ett framgångsrikt genomförande av den europeiska planeringsterminen. Så nu är det upp till varje medlemsstat att arbeta seriöst med detta och slutföra arbetet till slutet av april.

I förra veckan enades rådet om sin allmänna ståndpunkt om kommissionens lagstiftningspaket om förstärkt ekonomisk styrning. Jag vill återigen tacka det ungerska ordförandeskapet för alla insatser för en lyckad kompromiss.

Nu inleds förhandlingarna med parlamentet. Jag vet att kommissionen kan räkna med parlamentets starka stöd och jag hoppas att vi kommer att ha ett slutligt avtal till juni. Då kommer vår nya ekonomiska ram att vara slutförd och alla dess verktyg kan användas för att granska de nationella budgetarna, stabilitets- och konvergensprogrammen samt de nationella reformprogrammen till 2012.

Med den befintliga europeiska finansiella stabilitetsfaciliteten (EFSF) och den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) till 2013 kommer vi att ha ett backstop-system för att säkra hela euroområdets stabilitet om så behövs. I måndags enades finansministrarna om att inrätta den europeiska stabilitetsmekanismen från juni 2013 med en faktisk utlåningskapacitet på 500 miljarder euro. Detta är ett stort steg framåt för EU som kommissionen, vilket ni vet, har främjat. Enligt våra förslag klargörs kommissionens roll i processen samt Europaparlamentets deltagande tydligt i överenskommelsen om den framtida ESM.

Det är kommissionens uppgift att i samverkan med Europeiska centralbanken (ECB) bedöma om det föreligger en risk för den finansiella stabiliteten i euroområdet i stort och göra en analys av den offentliga skuldens hållbarhet i de berörda medlemsstaterna. Kommissionen kommer dessutom att ha det främsta ansvaret för bedömningen av de mottagande medlemsstaternas verkliga finansieringsbehov och på vilket sätt den privata sektorn kan delta. Kommissionen ska även lägga fram ett beslut för rådet om stöd för det makroekonomiska anpassningsprogrammet.

Kommissionen kommer tillsammans med IMF och i samverkan med ECB att ha ansvaret för att övervaka efterlevnaden av den politiska konditionalitet som krävs enligt ett makroekonomiskt anpassningsprogram.

De politiska villkor som fastställs inom ramen för utökad övervakning eller ett makroekonomiskt anpassningsprogram bör vara förenliga med ramen för EU:s övervakning och respekten för EU:s förfaranden måste garanteras, och därmed även Europaparlamentets roll.

I detta syfte avser kommissionen att lägga fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning som klargör de nödvändiga stegen i förfarandet enligt artikel 136 i fördraget så att de politiska villkoren skrivs in i rådets beslut och man förvissar sig om förenligheten med EU:s ram för multilateral övervakning. Rådet och kommissionen ska regelbundet informera Europaparlamentet om inrättandet av ESM och dess verksamhet.

Ärade ledamöter, jag vill bara bekräfta innehållet i en skrivelse från kommissionsledamot Olli Rehn och Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker till parlamentets talman Jerzy Buzek. Jag anser att vi till slut kommer att få en överenskommelse som är fullständigt förenlig med unionsmetoden och jag vill återigen tacka parlamentet för ert intresse och engagemang i denna metod.

När det gäller finansiell stabilisering har medlemsstaterna slutligen insett att deras ekonomier är ömsesidigt beroende av varandra. EU har redan gjort mycket för att återställa banksystemet, men även här måste vi göra mer. Ett sunt banksystem är en nödvändig förutsättning för en hållbar ekonomisk återhämtning.

Nästa runda av EU-omfattande bankstresstest kommer att genomföras under de kommande månaderna av den nyligen inrättade Europeiska bankmyndigheten (EBA). Här är insyn centralt så att de politiskt ansvariga och investerarna kan göra välgrundade bedömningar samt viljan att följa upp detta med de nödvändiga tuffa besluten.

Med tanke på Enikő Győris mycket utförliga och bra redogörelse för det ungerska ordförandeskapets räkning kommer jag inte att gå närmare in på frågorna om Libyen och södra Medelhavsområdet.

När det gäller kommissionens behörighet på detta område vill jag emellertid säga att vi har spelat en viktig roll för att samordna EU:s reaktioner på den upptrappade humanitära krisen vid Libyens gräns. Vi har mobiliserat 30 miljoner euro för att tillhandahålla hjälp till flyktingar och migranter, och som ni vet har vi flera grupper ute på fältet och vi står i nära kontakt med både ursprungsländer och givare. Kommissionens civilskyddsmekanism fortsätter att understödja medlemsstaternas konsulära verksamhet, och kommissionsledamot Cecilia Malmström och kommissionsledamot Kristalina Georgieva har i nära samarbete med det ungerska ordförandeskapet också varit mycket aktiva i den här frågan.

Flygförbudzonen för militära aktioner, som genomförts enligt FN:s säkerhetsråds resolution 1973, har medfört nya omständigheter som måste vägas in för att det humanitära biståndet ska kunna tillhandahållas på ett säkert och effektivt sätt och nå de behövande, både vid gränsen och inne i Libyen. Det har ingett nytt hopp och bidrar till att rädda oskyldiga civilpersoners liv.

Samtidigt som vi hanterar de kortsiktiga problemen i denna snabbt föränderliga och ytterst komplexa situation förlorar vi inte vårt långsiktiga mål för demokratisk stabilitet och välstånd i södra Medelhavsområdet ur sikte på grundval av kommissionens förslag om partnerskap för demokrati och delat välstånd med södra Medelhavsområdet.

Genom civilskyddsmekanismen samordnar kommissionen även EU:s svar på Japans begäran om hjälp. Sedan i fredags har vi förstärkt vår närvaro på fältet med ett civilskyddsteam som består av logistik- och kärnenergiexperter.

Särskilt när det gäller kärnkraftsfrågorna är det viktigt att dra lärdom av händelserna i Japan. Därför har kommissionen föreslagit att säkerheten i kärnkraftverken ska kontrolleras och att en omfattande risk- och säkerhetsbedömning (”stresstest”) ska göras av alla kärnkraftverk i EU. Dessa stresstester bör emellertid även utföras i alla våra grannländer och utöver dessa, under ledning av Internationella atomenergiorganet (IAEA). Jag hoppas naturligtvis att Europeiska rådet kommer att bekräfta och stödja denna inriktning.

Ärade ledamöter! Som ni ser har vi en fullspäckad agenda inför nästa möte i Europeiska rådet och kommissionen har arbetat hårt för att utforma detta allsidiga europeiska svar på kriserna utanför våra gränser, men även när det gäller den ekonomiska situationen.

Tillsammans med Europaparlamentet kommer vi att spela en central roll i genomförandet av den allsidiga strategin för att hantera den ekonomiska krisen. Allt vi gör kommer att följa Lissabonfördragets anda, det vill säga i nära samordning med parlamentet. Och ni kan vara säkra på att vi alltid kommer att leva upp även till detta ansvar.

  Joseph Daul, för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Europeiska rådet förbereder sig för att samlas för andra veckan i rad i ett klimat av internationell osäkerhet och spänningar. Vi har den osäkra situationen i Japan, där antalet omkomna fortfarande inte har kunnat fastställas exakt, och osäkerheten i Medelhavsområdet när fler befolkningar gör uppror mot sina regimer, i Bahrain, och även i Jemen som du nämnde herr rådsordförande.

Alla dessa händelser får oundvikligen återverkningar på oss här i Europa. Våra medborgare har följt Japans drama i realtid. Förutom den medkänsla vi hyser med de tusentals familjer som är förkrossade av sorg, känner vi nu rädsla med tanke på problemen vid kärnkraftverket i Fukushima och vi känner fruktan för de faror vi skulle kunna ställas inför i en liknande eller jämförbar situation.

Alla länder som har kärnkraftverk bör verkligen tänka på dessa händelser och det är bra att parlamentet anordnar en debatt om kärnsäkerhet, även om vi inte får glömma att vi i EU måste öka och inte minska vårt ömsesidiga energiberoende. Vi kommer att återvända till den frågan under vår nästa sammanträdesperiod.

Denna helg kommer de 27 stats- eller regeringscheferna även att diskutera FN:s beslut att ingripa i Libyen för att rädda rebellerna från en hotande attack från regimen. Jag vill betona att det är EU-medlemsstater som har tagit initiativet i dessa operationer, och vi var de första att ingripa inom ramen för FN-mandatet, som i sig var ett initiativ från flera EU-medlemsstater. Det råder inget tvivel om att de lyssnade till vad vi parlamentsledamöter sade under vår senaste sammanträdesperiod här i Bryssel.

Min grupp vill att rådet utnyttjar denna möjlighet att vidareutveckla EU:s Medelhavsstrategi, samtidigt som man upprätthåller målet att hjälpa och stödja, men aldrig tvinga. Det är vår skyldighet som grannar.

Efter förra veckans toppmöte för länderna i euroområdet, där det förberedande arbetet gjordes, kommer rådets flaggskeppsåtgärder denna vecka handla att om att stärka euron och göra framsteg med den ekonomiska styrningen.

Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) är positivt inställd till att öka de tillgängliga medlen för att stödja euron och att göra det tillfälliga instrument som vi antog förra året för att hjälpa Grekland och Irland mer permanent. Denna politiska vilja är ett uttryck för den ansvarsfulla inställning som medlemsstaterna har intagit när det gäller att hantera denna exempellösa kris i vår gemensamma valutas historia.

Vi vill dock mycket tydligt betona att rådet inte får se de exceptionella omständigheter som den förlorade kontrollen över de offentliga finanserna har gett upphov till som ett tillfälle att ändra metoden för att hantera EU-frågorna. Unionsmetoden måste vara regel och den mellanstatliga metoden undantaget även i fortsättningen. En mycket stark majoritet i parlamentet stöder denna princip och vi har även stöd av Barrosokommissionen i denna inställning, helt enkelt eftersom detta är avgörande för Europeiska unionens framtid. Jag är övertygad om att ordförande Herman Van Rompuy kommer att lyckas övertyga stats- och regeringscheferna om detta.

Europakten bör också antas på fredag. Vi välkomnar den eftersom metoder införs som vi har begärt i flera månader vid det här laget, det vill säga konvergens mellan medlemsstaternas budget-, social och skattepolitik.

Jag kan inte betona detta nog. Europeisk solidaritet kommer endast att godtas av våra medborgare om de känner att detta är rättvist och välförtjänt. Så blir endast fallet om arbetsvillkoren uppfylls och våra företag kan investera och rekrytera enligt jämförbara skattevillkor.

Avslutningsvis begär vår grupp att rådet ska göra snabba framsteg med det ekonomiska styrningspaketet och vederbörligen beakta Europaparlamentets ståndpunkt som medlagstiftare i fyra av de sex förslag som diskuteras.

EU måste hitta tillbaka till vägen mot tillväxt och sysselsättning, och de åtgärder som vi nu vidtar är ett steg i den riktningen. På villkor att de planeras inom en unionsram, kommer de att ge EU en stabil grund för en nystart och en lovande framtid.

  Martin Schulz, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman! För det första vill jag gratulera kommissionens ordförande på födelsedagen. Du är värd ett grattis på födelsedagen.

(Applåder)

Jag kan dock inte dela din positiva inställning inför detta toppmöte. Jag anser att detta toppmöte äger rum under den värsta tiden i EU, när EU är som mest illa ute. Det börjar med Libyen. Sällan har en militäraktion förberetts i en sådan hast och så ostrukturerat som denna, en aktion som faktiskt är en bra sak som ska hjälpa människor, men som nu håller på att bli en diplomatisk och – eventuellt, även om jag inte hoppas det – militär katastrof: brådstörtad, dåligt samordnad och oorganiserad. EU springer iväg från den i alla riktningar och Turkiet, vår anslutningskandidat, blockerar allt. Stort grattis!

I det här läget måste vi överblicka situationen. Krisen har pågått i ett år, och under det senaste året har vi gjort samma sak om och om igen. Först kritiserar man det som måste göras, bara för att göra samma sak fyra eller fem månader senare. För ett år sedan sade man att grekerna får klara av det här själva. ”Vi behöver inte hjälpa dem.” Fyra månader senare kom räddningspaketet. Sedan sade man att vi inte behöver ett räddningspaket. ”De pengar vi har gett räcker.” ”Vi behöver inte euroobligationer.” Euroobligationer är nonsens. Nu diskuterar alla euroobligationer. De kommer – det är jag helt säker på. Kanske om fyra månader. ”Vi behöver inte ekonomisk styrning, EU behöver inte ekonomisk styrning.” Samma människor som orubbligt vidhöll detta håller ett möte i Europeiska rådet och firar att vi nu äntligen har ekonomisk styrning. De tycker inte ens att det är pinsamt att de nu säger och gör raka motsatsen till det som de tidigare sade och gjorde.

Jag vet inte heller om vi har lyckats rädda unionsmetoden eller ej. Jag hoppas det och vi stöder dig i detta, José Manuel Barroso. Inte bara som en födelsedagspresent, utan för att EU måste värna om unionsmetoden, eftersom vi inser att om vi går över till den andra metod som förbundskansler Angela Merkel kallar den ”nya europeiska metoden” kommer det att bli exakt så som jag har beskrivit. Alla gör en sak och nästa dag gör man raka motsatsen till det som sades i förrgår. Så ser verkligheten ut. Det handlar inte om en kris för euron. Det handlar om en kris i regeringarna i euroländerna. Det är stor skillnad.

När det gäller Portugal talar alla om och hoppas att regeringen kommer att lyckas genomföra åtgärder som är osannolikt hårda. Dessutom agerar den portugisiska regeringen – precis som i Grekland – delvis mot sina egna väljares vilja, och sedan har vi taktiskt spel från oppositionspartiet, som ökar pressen på regeringen.

I Tyskland kommer finansministern – en EU-vän – med ett paket som vi alla behöver bara några dagar före toppmötet, och sedan säger utrikesministern och förbundskanslern att de måste diskutera det igen. I fredags hade jag tillfälle att diskutera med många ledande personer från den europeiska finansvärlden kring temat ”Finns det förtroende för euron?”. Svaret från dem i Frankfurt som jag talade med – inklusive Europeiska centralbankens ordförande och ordföranden för Eurogruppen men även många andra ledande bankirer – var: ”Ja, euron är en stabil valuta.” Det finns förtroende för euron, och vi har förtroende för den. Men vi har inget förtroende för regeringarna i de länder som har euron. Hur kan man känna förtroende för en regering som inte kan hålla sitt ord i tre dagar ens?” Det är det problemet vi brottas med i EU. Vi har valt fel kurs. Euron är en stark valuta. Den är också uttrycket för euroområdets ekonomiska kraft i konkurrensen med andra kontinenter. När euron infördes var den värd 1,17 US-dollar. Se vad den är värd i dag. Euron är en stabil valuta i den interkontinentala konkurrensen mellan ekonomiska områden, men den destabiliseras inifrån eftersom det inte finns en stabil styrningsform. Det är skälet till att unionsmetoden inte bara är föremål för diskussioner här i Europaparlamentet, utan även utgör grunden för att stabilisera valutan och är ett uttryck för euroområdets enorma ekonomiska kraft. Denna ekonomiska kraft kan emellertid inte utvecklas, eftersom den hanteras av personer som tycker att nästa opinionsundersökning inför nästa regionala val är viktigare än framtiden för den europeiska valutan. Det är den verklighet vi står inför.

Jag hoppas att allt går bra i helgen. Jag hoppas att det ni har aviserat kommer att genomföras. Jag hoppas att vi kommer tillbaka från ett framgångsrikt toppmöte. Jag har dock mina tvivel på det och jag fruktar att vi kommer att fortsätta i samma spår som det senaste året. Jag är ledsen, men jag måste säga att EU:s ledarskap stapplar fram.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

  Guy Verhofstadt, för ALDE-gruppen. – (FR) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera ordförande José Manuel Barroso. Han är vädur, precis som jag och Marielle de Sarnez och Joseph Daul. Jag har ett helt gäng vädurar kring mig här, och vi har alla något att säga om europakten.

Allvarligt talat är det bra att alla nu är överens om att vi behöver en ekonomisk union och verklig ekonomisk styrning, men vi måste ställa den avgörande frågan: Kommer pakten för Europa verkligen att skapa en ekonomisk union? Kommer pakten verkligen att skapa ekonomisk styrning?

Jag tror faktiskt inte det, av den enkla anledningen att kommissionen inte leder processen: det är fortfarande medlemsstaterna som gör det. Det är inte mina ord. Jag har texten från den 11 mars här, som kommer att godkännas i morgon och övermorgon. Vad står det där? Det står att målen kommer att beslutas av stats- och regeringscheferna, det är de som kommer att ingå åtagandena och utföra övervakningen. Kommissionen kommer i själva verket bara att delta i den tekniska övervakningen, inget mer. Det är rådet som har hela makten. Det är vad som fick Lissabonstrategin på fall, och det kommer att knäcka även den här strategin.

Ordförande José Manuel Barroso, jag ber dig än en gång: Det som kommer att godkännas kommer att godkännas, men sammanträffa med Olli Rehn så snabbt som möjligt för att utarbeta en verklig plan för ekonomisk styrning som grundas på en unionsakt som ger all makt till kommissionen och bygger på en konvergenskodex, och lägg fram den för rådet. Jag vet att de kommer att säga nej. De säger alltid nej. Men fortsätt att kämpa tillsammans med oss och godta inte det här förfarandet eller det befintliga förslaget, för det kommer inte att uppfylla syftena och kommer inte att stabilisera euron under de kommande månaderna eller åren. Det var det första jag ville säga.

För det andra vill jag ta upp upproren i arabvärlden och uppföljningen av den diskussion vi hade här för en vecka sedan. Vi kan redan nu göra en inledande bedömning av EU:s agerande, och jag måste säga att den inledande bedömningen är att EU har agerat halvhjärtat. För det första kommer ni alla ihåg att vi inte var särskilt villiga att tala om dessa uppror i arabvärlden, av rädsla för islamistisk fundamentalism. Det var vår första reaktion i EU-institutionerna.

Den bristande enigheten inom EU har visat sig i Libyenfrågan. Jag anser att det är förskräckligt att EU-medlemsstaterna inte intog samma ståndpunkt i FN:s säkerhetsråd: tre medlemsstater röstade för och en lade ned sin röst. Detta strider mot Lissabonfördraget. I artikel 34 i Lissabonfördraget anges att medlemsstaterna när det gäller utrikespolitiska frågor ska samordna sitt uppträdande inom internationella organisationer och vid internationella konferenser och uppnå en gemensam ståndpunkt. Gjorde de detta? Jag anser inte det och menar att de till och med överträdde artikel 34 i fördraget.

För det tredje, se på vad som händer nu. I går talade Catherine Ashton inför utskottet för utrikesfrågor, och jag anser att hon borde vara här i dag också när vi diskuterar en så viktig fråga. Personligen anser jag att det saknas en verklig strategi från EU:s sida gentemot upproren i arabvärlden. Vissa skandalösa beslut har fattats inom EU-institutionerna.

Vid utskottet för utrikesfrågors sammanträde i måndags sade en av Catherine Ashtons kolleger Robert Cooper till och med vid ett tillfälle att en sak som vi måste förstå när det gäller situationen i Bahrain är att myndigheterna gör rätt i att återupprätta lag och ordning, när fyra personer har dödats och 200 skadats. Är det EU:s ståndpunkt?

För att ge er ett annat exempel så sammanträdde unionens utrikesministrar i rådet i måndags, och vad sade de? De uppmanade också demonstranterna – i Bahrain alltså – att avstå från överlagda trakasserier. I stället för att EU stöder dessa revolutioner och dem som har gått ut på gatorna och har kämpat och dödats, har man gjort raka motsatsen. EU säger åt dem att hålla sig lugna och vara försiktiga.

Jag ber Catherine Ashton att komma hit under nästa sammanträdesperiod och förklara vilka ståndpunkter och strategier vi kommer att följa med avseende på Bahrain, Syrien och Jemen, och vilka sanktioner vi tänker införa och mot vem. Det är den ståndpunkten vi bör inta, i stället för den patetiska inställning som många europeiska ledare hittills har intagit i den här frågan.

  Jan Zahradil, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag är ledsen över att behöva säga att det verkar som det förestående mötet i Europeiska rådet riskerar att medföra vissa farliga förändringar, och vi bör vara oroade över det. Under parollen ”ekonomisk samordning, ekonomisk styrning och stabilitet i euroområdet” ser vi en positiv inställning till en EU-omfattande skatteharmonisering och skattepolitisk konsolidering. Parlamentet har tyvärr spelat en mycket aktiv roll i detta.

Låt mig tala klarspråk. Kommissionens förslag om en gemensam konsoliderad företagsskattebas är ett riskabelt steg som kommer att undergräva den sunda skattekonkurrensen mellan medlemsstaterna, skada ekonomin och driva iväg företagen från dem som för den här politiken. Allt detta har gått för långt och måste stoppas.

De senaste dagarna har vi också sett försök från vissa medlemsstaters sida att ingripa i andra länders finanspolitiska och skattemässiga suveränitet. Ni vet vad jag talar om, de skandalösa trakasserierna mot Irland. Vi får inte låta det ske igen.

I Libyenfrågan har utvecklingen där återigen påmint oss om att vi inte får förvänta oss för mycket av EU:s så kallade gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Nationella ledare, inte EU-ledare, har visat internationellt ledarskap. Premiärminister David Cameron och president Nicolas Sarkozy har fattat och drivit igenom beslut – inte EU-företrädarna. Jag tycker att det tydligt visar att det finns gränser för integrationen på detta område – men inte bara där. Ingen medlemsstat ska känna sig tvingad att göra mer än man anser vara rätt. Detta gäller såväl för utrikespolitiken som för den ekonomiska politiken.

EU måste vara flexibelt när det är möjligt och inte längre drivas av enögda integrationsvänliga dogmer, och det är dags att förändra EU:s synsätt i integrationsfrågan. Det står klart. Det är också förståeligt, och jag hoppas att Europeiska rådet kommer att diskutera den frågan.

  Philippe Lamberts, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman! José Manuel Barroso har redan gått, men som han sade, förtroende är grunden för allt.

Jag kan berätta för er att våra medborgares förtroende dunstar bort lika snabbt som vattnet i bassängerna i Fukushimakärnkraftverket. Ja, våra medborgare vet att vissa saker måste förändras och att vi inte kan fortsätta som förut. Ja, vi måste sätta stopp för den snabba utvecklingen mot osäkerhet och ökad ojämlikhet. Ja, vi måste bli av med vårt beroende av fossila energikällor och farlig energi. Ja, vi måste återgå till en situation där finanserna tjänar ekonomin och ekonomin tjänar medborgarna, och nej, vi kan inte längre bygga våra ekonomier på skulder, vare sig offentliga eller privata, på underskott och spekulationer.

Våra medborgare vet allt detta. De vet också att det kommer att kräva djupgående och radikala förändringar från regeringarna, företagen och folket. De vet det och känner av det.

De vet att dessa radikala förändringar även är komplexa. Precis som Marianne Thyssen sade till mig i går, är de komplexa och vi kan inte göra allt på en gång. Men vi måste börja någonstans.

Problemet är bara att enligt våra medborgares åsikt börjar vi alltid på samma sätt. Vi börjar med att skära ned på de offentliga utgifterna, som vi vet är till störst nytta för de mest sårbara. Vi börjar alltid med att göra arbetsmarknaderna mer flexibla. När det talas om att ombalansera flexibilitet och säkerhet vet vi mycket väl att detta innebär mer flexibilitet och mindre säkerhet.

Våra medborgare är trötta på de dubbla måttstockar som ligger till grund för denna politik. Till syvende och sist innebär den här politiken att vi lämnar de som har gjort de största vinsterna på de senaste 20 årens kasinoekonomi ostörda.

Det vi vill ha från rådet – förutom alla andra frågor som behandlas i dag naturligtvis – är därför ett djärvt initiativ som är avsett att skapa en stabil, rättvis skatteinkomst för medlemstaterna och EU. Detta innebär självklart en skatt på finansiella transaktioner, plus energiskatter och företagsskatter – och försök inte lura oss med att den gemensamma skattebasen är a och o eller den ultimata finanspolitiken – och till sist innebär det att vi måste bekämpa bedrägerier och skatteparadis.

Utan ett sådant initiativ kan jag lova er att alla förslag om ekonomisk styrning kommer att kollapsa och ta euron med sig i fallet. Det finns inget historiskt exempel på en monetär union som har lyckats utan en stabil finanspolitisk union som kan stödja den.

Inga fler konsekvensbedömningar, inga fler undanflykter, ingen mer nationell egoism: agera för guds skull!

Avslutningsvis, och när det gäller finansbranschen, kommer nya stresstester inte att skapa ökad säkerhet, inte mer än de kommer att göra inom kärnindustrin, om jag får vara så framfusig. Vi har sett hur värdelösa stresstesterna var. Allt var bara frid och fröjd sade man, även i Irland. Det vi behöver är nya bindande regler, men inte regler som ska införas den 1 januari 2019 som vi får höra. Det är hög tid att finansbranschens demoner med sina rovgiriga metoder stoppas tillbaka i flaskan igen, och våra medborgare kommer inte att finna sig i att vi väntar längre.

Detta är det pris som vi måste betala för våra medborgares förtroende, och det är mycket viktigt att vi som européer har förtroende så att vi kan ta oss an 2000-talet med optimism och hålla huvudet högt.

  Lothar Bisky, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Den ekonomiska och monetära unionen kommer inte att fungera utan en effektiv samordning av den ekonomiska politiken. Stabilitets- och tillväxtpakten har misslyckats – det är många experter över partigränserna eniga om. Problemet är att politiken inte verkar ha gjort särskilt stora framsteg. Faktum är att inga nya politiska koncept finns i sikte.

Jag vill påminna om att stabilitetspaktens 3-procentsgräns har överträtts 73 gånger sedan 1999, 46 gånger på ett sätt som knappt är godtagbart enligt fördraget – och ändå har inte påföljder införts i ett enda fall. Denna dåligt fungerande pakt måste inte ses över, den måste helt enkelt tillämpas mer, eller rättare sagt tillämpas från första början.

Alla hushåll och alla företagare vet naturligtvis att det är mycket viktigt att ha en hållbar budget. Jag är dock rädd för att de kommande besluten om ekonomisk styrning och den europeiska stabilitetspakten bara kommer att handla om nedskärningar. Det är inte detsamma som en hållbar budget. Ingen stat som är så skuldsatt att den är på gränsen till att bli insolvent kan ta sig ur skuldfällan om den måste fortsätta att finansiera sin skuld genom att låna till höga räntor. Hur mycket staten än sparar kommer skulden emellertid att fortsätta att öka – och ännu mer om löner, arbetslöshetsunderstöd och pensioner måste minskas, arbetstiden förlängas och de offentliga investeringarna i infrastruktur, utbildning, hälsa och så vidare minskas. Om det inte finns någon konsumtion kommer även produktionen att kollapsa. Vi kommer därför varken att nå vårt mål genom att skärpa stabilitets- och tillväxtpakten eller genom en så kallad strikt villkorlighet i den framtida stabilitetsmekanismen.

Det som behöver betonas tydligare i det övergripande åtgärdspaketet är att behovet av investeringar är större, särskilt i krisdrabbade länder, och det krävs mer än små förlängningar av krediter och blygsamma räntesänkningar. Att tala om behovet av att minska de makroekonomiska obalanserna kommer dock att vara problematiskt så länge detta endast krävs av de ekonomiskt svaga staterna, medan de stater som har en stark ekonomi får fortsätta som förut. Det är inte bara det att nyckelordet ”solidaritet” inte finns med någonstans, utan man har även glömt att utgifter och handelsunderskott på ena sidan är inkomster och handelsöverskott på den andra.

  Nikolaos Salavrakos, för EFD-gruppen. – (EL) Fru talman! Kommissionens ordförande Barroso vill i grund och botten att den ekonomiska styrningen och eurons stabilitet ska förstärkas. Det innebär att genomförandet av politiken för ekonomisk styrning påskyndas i EU.

Det arbete som José Manuel Barroso gör med hjälp av kommissionsledamot Olli Rehn går väldigt bra och vi är positiva till det. Vi hoppas att den här pakten ska göra oss rustade att klara av de ekonomiska och finanspolitiska utmaningarna och sända ut rätt budskap till marknaderna. Tyvärr är det marknaderna som är problemet just nu.

Denna nya ekonomiska styrning kommer efter en kris, en kris som gick hårt åt medlemsstaternas statsskulder. När USA trycker upp över 3 biljoner dollar i nya pengar tycker jag inte att det finns någon anledning för Europa att inte lösa sina problem genom att trycka upp 1 biljon euro, inte för att pumpa ut pengarna på marknaden, utan för att inrätta en fond som vi kallar en stödmekanism. Hur som helst verkar tiden ännu inte vara mogen för en sådan idé, inte så länge Angela Merkels tankegångar härskar i Europa.

Vi måste dock än en gång framhålla att EU tvingas skapa nya system och värden under ogynnsamma omständigheter.

Att införa den monetära unionen utan en övergripande strategi för ekonomisk styrning och samordning mellan medlemsstaterna var ett riskabelt projekt som testades i praktiken och som följde generella linjer. Nu tycker jag att det är dags att unionen fattar djärvare beslut och gör de strukturella förändringar som behövs.

Som jag sade stöder vi förstås huvudsakligen rådets beslut om europakten, och vi anser att euron fortfarande är en bra valuta. Men vi måste dels se till att vi når målet om stabilitet i euroområdet, dels se till att vi når en hög tillväxt och konkurrenskraft i EU och att vi ökar antalet arbetstillfällen och behåller jobb för de europeiska medborgarna, särskilt de unga. Vi måste satsa på ungdomarna.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Fru talman! Jag är en stor Europavän – i likhet med det stora flertalet av mina 500 000 direkta väljare – och har väldigt svårt att acceptera att ni har försatt er i den här knepiga situationen. Å ena sidan behöver vi stabilitet och måste göra någonting för att motverka spekulation, å andra sidan är ert sätt att göra detta ännu en ganska dramatisk illustration av det demokratiska underskottet i EU. Det här förfarandet påminner mer om krislagstiftning än om någonting som vi vill se i ett framåtsträvande Europa. Därför stödde jag givetvis med eftertryck ändringsförslag 34, som lades fram av vänstern och i vilket man kräver att det vanliga förfarandet för översyn av fördrag ska tillämpas. Så fort det är kris lyckas ni alltid göra någonting som faktiskt ökar klyftan mellan medborgarna ännu mer.

Jag vill också ta tillfället i akt att klart ta avstånd från det sätt på vilket Martin Schulz uppför sig mot mig här i kammaren.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE). – (ES) Fru talman! Krisen i Nordafrika innebär att mekanismerna i Lissabonfördraget testas.

När den höga representanten talade i utskottet för utrikesfrågor i går framhöll vi de positiva aspekterna av EU:s agerande: Catherine Ashtons meddelande där hon skiljer mellan kort, medellång och lång sikt, det snabba genomförandet av FN:s säkerhetsråds resolution 1970, förmågan att förhandla med Arabförbundet och Europeiska rådets möte.

Men det är inte mer än rätt att nämna här i dag att det fortfarande finns en viss tveksamhet i den allmänna opinionen i Europa, och därmed hos våra medborgare.

Fru rådsordförande! Guy Verhofstadt har alldeles rätt. Hur är det möjligt att de fyra medlemsstater som ingår i FN:s säkerhetsråd än i dag inte röstar på samma sätt, utan helt olika?

Hur är det möjligt att vi än i dag diskuterar om FN-resolutionen tillämpas av Europeiska unionen, Nato eller den internationella koalitionen, när det handlar om samma resurser från samma skattebetalare, om samma fartyg och hur de används i samma operationsområde?

Det står klart att det fortfarande finns mycket att förbättra när det gäller vår samordningsförmåga och vår beslutsprocess.

Det finns en berömd filmreplik som lyder ”vi kommer alltid att ha Paris”. Det var någon som sade i den här debatten att EU hade förhastat sig. Om det inte hade varit för Frankrikes mod, beslutsamhet och fasthet – så måste man uttrycka det – när det gällde att erkänna upprorsmännen, skicka utrikes- och Europaministern till säkerhetsrådet, sammankalla Elysée-toppmötet och genomföra resolutionen skulle Muammar Gaddafis trupper redan ha gått in i Benghazi, fru Ashton.

  Kristian Vigenin (S&D). – (BG) Fru talman, mina damer och herrar! Jag ska inrikta mig något mer på ett av de högaktuella ämnen som vi ska diskutera i morgon, nämligen situationen i Libyen.

Mina kolleger har rätt när de säger att det känns som om beslutsfattandet och uppträdandet i EU, i synnerhet i medlemsstaterna, kännetecknas av totalt kaos eller åtminstone bristande förutsägbarhet. När vissa länder går med i koalitionen och sedan går ur den igen är det omöjligt att uppnå samförstånd i Nato.

Denna situation leder till en stor osäkerhet hos våra partner. De vet inte om vi är klara över vad vi egentligen vill uppnå och hur det ska gå till. Den leder också till stora problem för den europeiska allmänheten, som inte kan lita på att EU och dess nuvarande ledare klarar av att ta det ansvar de har gentemot våra partnerländer i södra Medelhavsområdet.

Jag hoppas verkligen att Europeiska rådet under de närmaste dagarna kommer fram till tydliga, sunda beslut om Libyen, och inte bara om Libyen utan också om de andra länder där situationen i grund och botten är densamma, såsom Bahrain, Jemen och i viss utsträckning Syrien. På något sätt glömmer vi bort att det som vi gör i Libyen också kommer att bedömas mot bakgrund av hur vi beter oss mot de andra länderna i regionen.

Jag hoppas att Europeiska rådet fattar tydliga beslut om vad EU vill uppnå i Libyen och att man också i stor utsträckning klargör hur vi ska uppnå detta. Jag anser att vi måste vara klara över att situationen i Libyen kommer att få många allvarliga konsekvenser också för grannländerna om den fortgår under lång tid.

Därför måste vi vara beredda att hjälpa både Egypten och Tunisien, och inte bara med att klara av den humanitära krisen. Vi måste också vara beredda att ge ekonomisk och finansiell hjälp bokstavligen under de närmaste dagarna, veckorna och månaderna, för situationen i Libyen kommer att påverka den ekonomiska situationen i båda dessa länder.

  Alexander Graf Lambsdorff (ALDE). – (DE) Fru talman! Det har sagts här att det inte är euron som är i kris utan de medlemsstater som har dragit på sig skulder. Det är det som är krisens kärna – oansvarig skuldsättning som har pågått i många år. Det är det vi nu måste sätta stopp för. Det är därför som den europeiska stabilitetsmekanismen måste vara strikt. Det är också därför som det var rätt att den var det vid de räddningsinsatser som hittills har gjorts. Det är också därför som det är rätt att Irland inte får sänkt ränta.

Den här skuldsättningen måste stoppas. Än en gång hör jag samma socialdemokrater tala om att skilja mellan bra och dåliga skulder. Visst är det skillnad mellan investeringar och konsumtion, men förr eller senare blir för många bra skulder också dåliga skulder. Vi måste vara rättvisa mot framtida generationer, vi behöver hållbara offentliga finanser. Då blir euron stabil igen.

Europakten innehåller för lite av gemenskapsmetoden. Det har sagts här, och med rätta. Jag håller med om det.

Till sist ska jag säga några ord om Libyen. Rådet har ställt sig bakom resolution 1973. Nu måste vi se till framtiden. Jag håller med José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra om att Frankrike har tagit på sig en mycket bra roll. Men om Turkiet hade bjudits in till Elysée-toppmötet så hade vi inte haft dessa problem inom Nato, och allting hade varit betydligt lättare för oss alla. Dessutom hoppas jag att den nyutnämnda ledaren för övergångsregeringen i Libyen snart kommer och besöker oss här i Europa.

  Konrad Szymański (ECR). – (PL) Fru talman! Alla de mål som eurogruppen har satt upp för sig själv och som ibland är helt orimliga kan uppnås med hjälp av medlemsstaternas ekonomiska politik, socialpolitik och skattepolitik. Därför inställer sig frågan om varför vi i dag ändrar fördraget med expressfart i syfte att – åtminstone delvis – överföra dessa befogenheter till EU-nivå.

Jag tror att det finns två svar: som vanligt vill vi dela ansvaret för impopulära beslut med EU, eller ta tillfället i akt att bara överföra mer makt till Bryssel, kanske med reformer som förevändning. Jag tvivlar på att detta får de förväntade effekterna, om man betänker att de flesta medlemsstaterna i eurogruppen har större statsskulder och mindre konkurrenskraftiga skattesystem än de övriga medlemsstaterna.

Hotet om ett Europa med två hastigheter hänger förstås över den här diskussionen som ett mörkt moln. Jag vill varna dem som vill skynda på. Vi måste ha samma hastighet, men också rätt riktning. Om man rör sig i mycket hög hastighet men i fel riktning riskerar man att det slutar i en enorm ökning av katastrofens omfattning. Det är åtminstone vad jag ser på Europas vägar.

  Miguel Portas (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! I dag kommer det portugisiska parlamentet att rösta emot det fjärde stabilitetsprogram som regeringen har lagt fram på tolv månader. De flesta ledamöterna i det portugisiska parlamentet kommer att rösta emot det här dokumentet på grund av paketets innehåll, men också på grund av att det lades fram i Bryssel innan det var känt, hade förhandlats om eller godkänts i Portugal.

Detta är bakgrunden till min första fråga till det ungerska ordförandeskapet: tänker ordförandeskapet efter den erfarenheten att tillsammans med sina partner försvara principen om att sådana dokument ska godkännas av parlamenten i förväg eller inte?

Min andra fråga är följande: I morgon ska rådet fatta beslut om en finansieringsmekanism för perioden efter 2013, men vi får inte veta någonting om dagens finansieringsmekanism, som är den som intresserar oss. När nu Portugal går in i en period med förtida val kommer statsskulden och räntorna oundvikligen att skjuta i höjden. Vad tänker rådet göra för att förhindra spekulation i den portugisiska statsskulden? Och säg inte att det är en fråga för portugiserna, för om vi ska strama åt beror det delvis på era beslut.

  Bastiaan Belder (EFD). - (NL) Fru talman! I går eftermiddag sade den höga representanten till utskottet för utrikesfrågor att hon ville ge det som vi har börjat kalla ”det nya Egypten” konkret stöd med att komma till rätta med den stora bostadsbristen. Ingen som har minsta insikt i den enorma socioekonomiska misär som den stora majoriteten av Egyptens folk lever i kan känna eufori längre. Det handlar om att visa verklig europeisk empati.

Därför välkomnar jag varmt alla europeiska försök att förbättra levnadsvillkoren i Egypten. Framför allt nu när landet går igenom en oviss övergångsprocess efter president Mubaraks avgång och landet tycks vara på väg rakt in i en finansiell kris och en livsmedelskris. Jag anser att EU:s stöd till Egypten bör åtföljas av fördubblade insatser från rådets sida.

I det nya Egypten måste alla medborgare, oavsett religion, vara lika inför lagen och ha samma rättigheter. Dessutom måste regeringen i Kairo respektera fredsfördraget med Israel och vidareutveckla det. Om vi ställer upp de två villkoren kommer både den interna och externa stabiliteten i det nya Egypten att stärkas.

  Barry Madlener (NI). - (NL) Fru talman! Jag trodde att ni hade glömt mig. Tack för att jag fick ordet. Vi inrättar en stabilitetsmekanism, en permanent stödfond, som vanliga människor ska betala, de människor som inte kommer att få några gratispresenter. Mottagarna kommer däremot att få någonting gratis. Från och med nu belönar vi den som fuskar, bryter sina löften och mixtrar med siffror.

För tio år sedan undertecknades stabilitets- och tillväxtpakten högtidligen i syfte att hålla ordning på de offentliga finanserna. Denna pakt har Tyskland, Frankrike, Grekland och andra brutit emot. Stora underskott har inte åtgärdats. Nu avges det återigen högtidliga löften om att den nya pakten faktiskt ska fungera. Nu blir det makthavarna i Bryssel som avgör vad nederländarna får tjäna, när de får gå i pension och hur stora pensioner de får. Än en gång är det skattebetalarna, de människor som inte får några gratispresenter, som får ta räkningen.

Fru talman! Den permanenta fonden är en dyr leksak som gör att den politiska eliten kan dölja det faktum att en del länder inte är att lita på i en monetär union. Det finns länder som vill ha fördelarna av euron men som inte vill bära sin del av bördan, länder som inte håller ordning på sina finanser. Dessa länder bör lämna euroområdet, fru talman. Det är den enda ändringen av stabilitets- och tillväxtpakten som vi behöver göra.

  Mario Mauro (PPE). - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Det uppror som sprider sig i södra Medelhavsområdet får inte dra uppmärksamheten ifrån de ekonomiska och andra mål på medellång sikt som sattes upp för länge sedan. I stället bör den internationella turbulensen påskynda tillväxten i vår ekonomi: jag välkomnar att besluten att genomföra EU 2020-strategin ska fattas snabbt, redan vid mötet den här veckan.

Vi vet inte vad som händer efter konflikten i Libyen, men vi kan vara säkra på att ingenting någonsin blir som det har varit. Därför behöver EU verkligen ett åtgärdspaket som gör att medlemsstaternas ekonomier kan hämta andan innan de går in i en ny period av osäkerhet. Den viktigaste frågan är dock situationen i Medelhavsområdet. Ett krig i Medelhavsområdet är den värsta katastrof som världen kan tänka sig för närvarande. De länder som ansåg att det var viktigt att göra någonting under dessa omständigheter var kloka, men vi har fortfarande kvar den stora motsättningen i att det tycks finnas en obeslutsamhet, eller rent av en splittring, i fråga om vad EU ska göra.

Därför vädjar jag till det ungerska ordförandeskapet: parlamentet, och även kommissionen tror jag, står vid detta ordförandeskaps sida, ett ordförandeskap som nu har möjlighet att vända krisen till någonting som inte bara underminerar EU.

Vi har detta enorma ansvar att omvandla dagens kris till en möjlighet att producera, att låta en utrikespolitik som är värdig världen leva och andas. Med vårt ansvar, våra tvivel och våra misstag står vi inför epokgörande händelser, och jag tycker att vi ska ta detta ansvar till fullo och se till att de beslut som rådet fattar i morgon och i övermorgon är förnuftiga, men framför allt modiga. Tack.

  Edite Estrela (S&D). – (PT) Fru talman! Det har redan sagts att det kan hända att den portugisiska regeringen just nu tyvärr håller på att falla i parlamentet. Om regeringen faller är det resultatet av den politiska instabilitet som oppositionspartierna har skapat genom att inte stödja ett nytt åtstramningspaket.

Visst, det är det fjärde paketet på några månader. Det beror inte på att de föregående inte har fungerat, det har de. Det beror snarare på att de uppställda villkoren har blivit hårdare på grund av marknadernas så kallade vilja. Portugals genomförande av budgeten under januari och februari visade ett överskott. Utgifterna minskade med 3 procent och inkomsterna ökade med 11 procent.

De politiska krafter som skapade den här politiska krisen genom att tillbakavisa det åtstramningspaket som regeringen har lagt fram och som stöds av Europeiska kommissionen, rådet och Europeiska centralbanken kan vara mycket nöjda med detta. Men om de är nöjda med den här situationen så beror det bara på oförsiktighet, för det är fruktansvärt att ett land i euroområdet har skuldproblem. Det är fruktansvärt för landet, det är orättvist mot det portugisiska folket och det är ännu ett slag mot hållbarheten hos det stora projekt som den gemensamma valutan är.

Vi har inte en kris i euroområdet, vi befinner oss mitt i euroområdets stora kris. Jag vill fråga mina portugisiska kolleger vad alternativet är. Alla medlemsstater måste lämna in sina åtstramningsplaner senast i mars. Behöver Portugal fler åtstramningsåtgärder för att minska sitt underskott och sin statsskuld, för att minska underskottet med 3 respektive 2 procent 2012 och 2013, eller inte? Ni vägrade att förhandla, men ni lade inte fram några alternativ. Att tillbakavisa är ingen lösning, utan själva problemet, som tvingar det portugisiska folket till ännu större uppoffringar.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

  Marielle De Sarnez (ALDE). – (FR) Herr talman! Nästa rådsmöte blir förmodligen den sista chansen för Europas ledare att minnas att vi grundade EU för att slå vakt om värden och agera tillsammans när grundläggande värden står på spel. När ett folk är utlämnat åt en blodtörstig ledare står grundläggande värden på spel.

Tack vare Frankrikes och Storbritanniens insatser har en resolution antagits. Vi har lyckats stoppa Muammar Gaddafi från att nå Benghazi. Men splittringen i EU är bekymmersam. Rådet måste sända ut en stark signal i morgon. Det måste stödja den insats som pågår, erkänna de libyska rebellerna för att ge dem stöd och isolera Muammar Gaddafi ännu mer så att regimen faller.

Grundläggande värden står också på spel i Bahrain, Jemen och Syrien. Och när vi ser att våldsvågen flammar upp igen i Mellanöstern är det också grundläggande.

Europaparlamentet förväntar sig att Europas ledare agerar innan det är för sent. Det skapas historia i stora delar av världen. Att ha politiskt mod innebär att anta denna utmaning: det är just det vi förväntar oss av EU och av de som leder unionen.

  Peter van Dalen (ECR). - (NL) Herr talman! Nederländernas utfästelse om många miljarder euro fick den förre finansministern Ruding att säga att vägen till budgethelvetet är kantad av utfästelser. Och de utfästelser som har gjorts har verkligen varit för stora och för riskabla. De kommer inte att bidra till att avvärja krisen, eftersom de missar målet fullständigt.

Dagens kris i Europa orsakades av dem som på ett oansvarigt sätt tillät skulderna att öka och dem som inte respekterade gjorda överenskommelser. Om vi inte tar itu med dessa kärnfrågor kan vi göra så många utfästelser som helst, de kommer ändå inte att hjälpa.

Vi har en stabilitets- och tillväxtpakt. Redan 2004 gjorde Tyskland och Frankrike den till åtlöje. Vi hade möjlighet att förstärka pakten, i synnerhet med automatiska sanktioner, men vad händer? Sanktionerna är och förblir föremål för politiskt beslutsfattande. Det är otroligt. Den tyske författaren Hans Enzensberger förutsåg vad som skulle hända. Enligt honom kommer dagens situation att få medborgarna att betrakta den europeiska politiska eliten med cynism och förakt.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Den väg som EU:s ledare har slagit in på är oacceptabel, med ökad exploatering av arbetstagare och nya antisociala åtgärder som förvärrar ojämlikheten, ökar arbetslösheten, otryggheten på arbetsmarknaden, fattigdomen och den sociala utslagningen. Allt detta gynnar Europeiska unionens ekonomiska och finansiella intressegrupper, vilkas vinster aldrig slutar att stiga.

Med krisen som förevändning vill de tvinga in de mer ekonomiskt bräckliga länderna i ännu en snara och använder de fastställda villkoren för tillämpningen av den europeiska stabilitetsmekanismen för att i praktiken omvandla suveräna stater till rena protektorat.

Därför vänder sig arbetstagarna och folken mot dessa åtgärder, som i Portugal i lördags vid en demonstration som över 300 000 människor deltog i och i dag i det portugisiska parlamentet där majoriteten av ledamöterna säkerligen kommer att säga nej till det fjärde åtstramningspaketet.

Men vi vill också säga nej till de bombningar som den internationella styrkan genomför i Libyen här, på samma sätt som vi sade nej till förtrycket av de kämpande folken i vartenda land i regionen, däribland Libyen, Bahrain och Jemen.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Herr talman! En ansvarsfull förvaltning av finansiella resurser är en grundläggande förutsättning för att hushåll, företag som bedriver tillverkning eller handel, regioner, nationalstater och federationer av stater ska fungera väl och stabilt.

Därför är det naturligt att om en grupp EU-länder beslutar sig för att skapa en gemensam valuta så måste de hitta en mekanism som förhindrar att populistiska politiker tynger denna valuta med ohållbara åtaganden – skulder som används för att köpa väljarnas gunst på kort sikt. Konkurrenskraftspakten innehåller en del parametrar som särskilt länderna i euroområdet bör hålla fast vid. Problemet ligger dock i genomförandet av dessa välmenta regler.

Därför tycker jag att det nu är dags att tillämpa automatiska straffmekanismer när de överenskomna gemensamma reglerna för förvaltningen inte följs, så att dessa straff inte blir föremål för politisk kohandel i Europeiska rådet, där de politiska ledarna gottgör sina många olika politiska misstag genom att mildra varandras straff.

  Jacek Saryusz-Wolski (PPE). - (EN) Herr talman! Jag ska ta upp två frågor. För det första välkomnar jag Euro plus-paktens födelse, det är en lycklig tilldragelse. En ny struktur håller på att födas, nästan ett slags ekonomiskt Schengen. Det viktiga är att den blir öppen för alla som kan och vill delta, och att den inte skapar ett Europa med två hastigheter. Tyvärr kommer pakten bara att bli halvöppen, eftersom ändringsförslaget till artikel 136, som vi diskuterade och röstade om i utskottet för konstitutionella frågor, har fallit. Det lyder: ”Parlamentet anser att de medlemsstater som inte har euron som valuta men som vill delta i stabilitetsmekanismen bör ha möjlighet att göra det från starten.” Den blir bara halvöppen eftersom den kommer att kunna ta på sig skyldigheter. Den kommer inte att vara öppen för dem som står utanför euron och vill ha del av rättigheterna.

Det som förenar oss är den inre marknaden, i mycket högre grad än euron. Det här är inte någon eurokris, det är en kris i en del euro-medlemsstater. Alla medlemsstater som står utanför eurosamarbetet skulle kunna drabbas av samma problem med de offentliga finanserna. Så det finns brist på logik och brist på konsekvens.

Några ord om Libyen och södra Medelhavsområdet: För det första vill jag gratulera oss – eller egentligen inte unionen utan en del medlemsstater som går i bräschen för att försvara mänskliga rättigheter och demokrati i Libyen. Vi bör vara tacksamma för att Frankrike och dess ledare Nicolas Sarkozy tar täten.

Jag tror att detta är början på ett skifte i vår utrikespolitik, från en intressebaserad utrikespolitik till en värdebaserad utrikespolitik. Vi måste göra två saker: Vi måste omforma grannskapspolitiken och inrikta den på våra samhällen och regeringar för att åstadkomma någonting som vi i Central- och Östeuropa kallar övergång eller omvandling. Detta är också en väckarklocka, eftersom vi behöver omforma och förstärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken så att unionen får en gemensam kommandokapacitet och en gemensam militär kapacitet.

  Liem Hoang Ngoc (S&D). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Morgondagen, den 24 mars, blir en symbolladdad dag. För det första på grund av den ändring av Lissabonfördraget som vi just har antagit och som gör att en permanent europeisk stabilitetsmekanism kan inrättas. Med hjälp av denna mekanism kan Europeiska unionen börja planera de första euroobligationerna, i syfte att finansiera utlandsskulder till låga räntor i händelse av spekulationsattacker.

I det avseendet är det synd att processen avstannade på halva vägen. Med tanke på marknadens irrationella översvallande glädje borde översynen av fördraget ha varit ett tillfälle att ge Europeiska centralbanken tillstånd att göra som USA och köpa tillbaka statsskulden i händelse av valutakursspänningar. Processen är ännu mer ofullständig eftersom den motprestation som krävs är att genomföra konkurrenskraftspakten, nu omdöpt till pakten för euron. Detta är den andra symbolfrågan under morgondagen. Den här pakten stöds enhälligt av rådet, kommissionen och Europeiska centralbanken.

Mina damer och herrar! Ni känner alla till konsensusprinciperna från Washington: dem älskade ni. Den 24 mars föds konsensusprinciperna från Bryssel. Konsensusprinciperna från Bryssel är en blind, urskiljningslös tillämpning av den nyliberala dogmen: man klämmer åt de offentliga tjänsterna och välfärdsstaten, för en hård lönepolitik och har en minimal reglering av finansmarknaderna.

Mina damer och herrar! Rådet, kommissionen och ECB har korta minnen. De föreslår att pakten för euron ska införlivas med styrningspaketet, så att samma politik som ledde till den ekonomiska krisen byggs in i vårt system. I Spanien, Storbritannien, Irland och andra länder har hushållens ökade skuldsättning, som finansindustrin driver på, orsakats av just den köpkraftskris som de senaste 20 årens återhållsamma lönebildning har lett till. Pakten för euron kommer tyvärr att permanenta denna återhållsamhet.

När det gäller statsskulderna så är orsaken dels den ekonomiska krisen, dels meningslösa skattesänkningar överallt, påhejade av liberaler och konservativa. Det var inte så att de offentliga utgifterna exploderade i Europa: tvärtom. Åtstramningarna på budget- och löneområdena i kombination med de räntehöjningar som Europeiska centralbanken redan har planerat kommer att ta död på den inhemska efterfrågan i EU och återhämtningen, utan att underskotten minskar. I morgon kommer vi att stå sida vid sida med arbetstagare som demonstrerar mot dessa konsensusprinciper från Bryssel. Det är den tredje symbolfrågan den 24 mars. Om vi inte vill att brunskjortornas gelikar ska komma tillbaka, de som EU skapades för att bekämpa, måste folkets valda företrädare stå på folkets sida och protestera mot politiska åtgärder som är både orättvisa och ineffektiva.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). - (FI) Herr talman! Det är motiverat att skapa en permanent krishanteringsmekanism för EU om det kommer nya kriser i framtiden. Ingen av oss vill att det ska komma några framtida kriser, men det kan hända. Men det är ändå olyckligt att planen är att inrätta den permanenta krismekanismen utanför EU:s institutioner. Mekanismen bör finnas så nära institutionerna som möjligt, så att de kan övervaka hur den används. Vidare bör eventuella sanktioner tillämpas automatiskt och inte vara resultatet av diskussioner och förhandlingar.

Jag ska säga några ord om vår så kallade utrikespolitik och Libyen.

Situationen i Libyen och i världssamfundet är förvirrad. Det var rätt att fatta beslutet om överflygningsförbud för att skydda civilbefolkningen. EU har också varit inblandad i detta. Nu när markstyrkor har attackerats tycker jag att det finns goda skäl att ifrågasätta om det var därför som överflygningsförbudet infördes. I detta avseende står vi nästan på tröskeln till ett krig.

  Derk Jan Eppink (ECR). - (EN) Herr talman! Martin Schulz sade att den militära insatsen organiserades för snabbt. Den kom tvärtom för sent. Väst väntade för länge. Vi kunde ha isolerat Muammar Gaddafi i Tripoli och tvingat honom att antingen avgå eller bli avsatt. Som det nu var kom vi precis i tid för att förhindra ett massmord i Benghazi.

Och hur gick det till? Frankrike och Storbritannien – två nationalstater – tog ledningen. Jag ber att få gratulera! Tyskland är uppenbarligen ett land med hård valuta och mjuka nävar. Försvarsministern har det mest riskfyllda jobbet i Tyskland. Under tiden går Turkiet emot Nato och USA backar och agerar som en åskådare.

Nu är jag rädd att vi – på samma sätt som på Balkan – inte kan bryta dödläget utan ett engagerat amerikanskt ledarskap – ett ledarskap som EU tyvärr inte kan tillhandahålla. Den ende politiker som kunde hantera Muammar Gaddafi var Ronald Reagan. Reagan hade rätt hela tiden.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! För exakt ett år sedan beslutade Europeiska unionens ledare och Greklands premiärminister att Grekland skulle spela rollen som ekonomisk och social försökskanin. Extrema, antisociala åtgärder vidtogs, med förevändningen att de offentliga underskotten och skulderna skulle minskas och konkurrenskraften ökas. Efter detta experiment är statsskulden strax under 150 procent, arbetslösheten 15 procent – 30 procent bland ungdomar – inflationen är nästan 4,4 procent och ekonomin har krympt med 6,6 procent.

Det grekiska experimentet är ett misslyckande, kommissionsledamot Rehn, och ni har tillintetgjort försökskaninen ekonomiskt, socialt och politiskt sett. Europeiska unionens ledare har samma öde i beredskap för andra medlemsstater som tar sin tillflykt till pakten för euron, den europeiska versionen av Greklands memorandum. Vi är emot den här pakten eftersom vi inte vill tillintetgöra arbetstagare, pensionärer och arbetslösa.

Kommissionsledamot Rehn! När Greklands memorandum undertecknades önskade du grekerna bon courage. I konsekvensens namn bör du också önska de europeiska arbetstagarna bon courage på fredag eller lördag.

  Hans-Gert Pöttering (PPE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington förutspådde en gång en civilisationernas kamp. Om vi hade lyssnat på honom skulle vi själva ha bidragit till denna civilisationernas kamp, eftersom det hade blivit en självuppfyllande profetia. Vi, Europaparlamentet, har alltid arbetat för att få till stånd ett samarbete med arabländerna och människor där. Nu ser vi att folken i arabvärlden kämpar för värden som vi också står för: demokrati, frihet och rättsstatsprincipen. Vem skulle bara för några veckor sedan ha förväntat sig att Arabförbundet skulle be oss, västvärlden och världssamfundet, att stoppa tyrannen i Libyen? Det är en fullständig förvandling av arabvärlden som pågår. Nu får vi inte göra några misstag. Vi får inte bara ge folken i arabländerna stöd i ord, vi måste stödja dem i handling.

I kväll åker jag till Tunisien för Konrad Adenauer-stiftelsens räkning – jag är dess ordförande – och för två och en halv vecka sedan var jag i Kairo. Jag ska upprepa vad Konrad Adenauer, Förbundsrepubliken Tysklands första kansler, sade: ”Vi står på frihetens sida.” Nu måste vi säga till arabfolken: ”Om det är vad ni själva vill så vill vi hjälpa er genom att visa solidaritet och ge råd i demokratifrågor, så att ni kan förbereda val.”

Vi hör med viss bestörtning att ett terrordåd genomfördes i Jerusalem i dag och att många människor skadades. Vi fördömer detta i starkast möjliga termer, vem som än är ansvarig. Men vi säger också att nu måste det bli fred mellan Israel och Palestina. Om frihetens vind blåser genom arabländerna måste vi ta tillfället i akt att mäkla fred mellan Israel och Palestina också, så att Israel kan leva inom säkra gränser och så att det palestinska folket, som förtjänar samma värdighet som israelerna, också kan leva inom säkra gränser. Detta är vår uppgift när denna stora förändring äger rum i arabvärlden: att dra vårt strå till stacken som Europeiska unionen och att göra det på ett enat och beslutsamt sätt.

(Applåder)

  Pier Antonio Panzeri (S&D). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det har aviserats en del åtgärder, men jag undrar om den europeiska politiken är tillräckligt långtgående. Naturligtvis tar det tid för EU att skapa sig en ledande ställning, särskilt inom utrikespolitiken, men som vi vet uppstår det vissa situationer och tyvärr får vi inte all den tid som vi skulle vilja ha, utan måste agera snabbt och framsynt.

Nu visar det sig att vi fortfarande inte gör så mycket som vi borde i Medelhavsområdet och i synnerhet i Libyen: vi måste fundera lite mer och inse att vi kanske behöver vidta mer kraftfulla åtgärder för att förstå vad som har hänt och sjösätta en samordnad insats i Medelhavsområdet.

Det står klart för alla att om vi ser till Libyen så finns det en betydande skillnad mellan att hela EU vidtar gemensamma åtgärder och att åtgärder bara vidtas av de länder som vill, som läget är för närvarande. Nej, mitt budskap till företrädarna för rådet och kommissionen är att vi inte är där än.

Rådet har inte besvarat vissa frågor och måste nu snabbt göra det. Jag undrar om vi, bortsett från de humanitära insatserna, verkligen vet vad vi ska göra om resolution 1973 inte räcker och om en del länder gör mer än de har mandat för.

För det andra undrar jag vad rådet anser om frågan om operationsledningen: Nato har sagt att det har en teknisk funktion och inte ger någon politisk vägledning. Tror vi att vi kan klara oss på det sättet, utan att försöka skapa en starkare och mer enad roll för EU i stället för att lasta över jobbet på de få som har lust att utföra det?

Slutligen är det, inom ramen för de pågående insatserna och förbindelserna med Arabförbundet och Afrikanska unionen, viktigt att förhindra att våra insatser i slutänden betraktas som någonting negativt, med risk för att skapa osäkerhet och farliga förändringar. Är vi medvetna om det? Kanske inte helt: det finns frågor som inte förtjänar byråkratiska svar, utan lämpliga politiska åtgärder, till att börja med vid morgondagens rådsmöte.

  Olle Schmidt (ALDE). - Herr talman! Kritiker mot euron i mitt hemland säger att Grekland och Irland visar att euron inte fungerar. De säger att det är bättre att stå utanför samarbetet. De har fel!

Eurosamarbetet har under sin tioåriga historia skapat stabilitet, låg inflation och faktiskt miljontals nya jobb. Den permanenta krismekanismen kommer att fungera som en allra sista utväg om ett land hamnar i stora ekonomiska problem.

Euron är inte orsaken till krisen som kommissionsledamoten mycket riktigt brukar påpeka. Tvärtom är den gemensamma valutan en viktig del av lösningen, och här kommer poängen också för ett land som Sverige. Jag beklagar därför djupt att det i Sveriges riksdag inte finns en majoritet för att Sverige deltar i europakten. Det minskar mitt lands inflytande. Vill Sverige tillhöra EU:s inre kärna, som den svenska regeringen säger sig vilja, så går det inte att sitta utanför sammanträdesrummen. Danmark, Danmarks regering och folketinget säger ja till euron. Det borde också Sverige kunna göra.

  Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Det grekiska kommunistpartiet fördömer det nya olagliga imperialistiska kriget som USA, Frankrike, Storbritannien och Nato har startat i Libyen.

Det är skamligt hyckleri att tala om att man ska ge humanitärt stöd. Imperialisternas verkliga mål är oljan, naturgasen och de välståndsproducerande resurserna i Libyen, Nordafrika och regionen i allmänhet. USA:s, Natos och EU:s imperialistiska angrepp ökar de risker som folket i regionen i allmänhet är exponerade för. Den nya pakten och den ekonomiska styrningen för att skapa enhet i euroområdet kommer att föra med sig massarbetslöshet och fattigdom. Den europeiska stödmekanismen är en mekanism för kontrollerad konkurs och säker insolvens för länder, för att värna om plutokratins vinster.

Detta är USA:s fria värld. Detta är Europeiska unionens demokrati och frihet. Det verkliga dilemmat är: kommer det att bli folket eller plutokratin som ställer in betalningarna? Folket ska inte behöva betala för konsekvenserna av imperialistiskt barbari och kapitalismens kris. Folket bör inte dömas till permanent arbetslöshet och fattigdom, och därför uppmanar vi folket att resa sig och bekämpa detta imperialistiska angrepp och kämpa för sina moderna rättigheter och för en alternativ väg till tillväxt som svarar mot gräsrötternas behov, inte monopolens vinstbehov.

  Paulo Rangel (PPE). – (PT) Herr talman! Först och främst vill jag framhålla det värde som Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och i synnerhet portugiserna i PPE-gruppen sätter på det kommande rådsmötet, den lösning som man har kommit fram till – och som uppriktigt sagt är bättre än förväntat – och särskilt det arbete som mina kolleger Elmar Brok och Roberto Gualtieri har gjort med att sammanställa parlamentets betänkande i linje med kommissionens ståndpunkter och göra fonden till någonting som tydligare överensstämmer med unionsmetoden, och komma bort från det som skulle ha varit den mellanstatliga lösningen.

Sedan vill jag säga till alla mina kolleger att det portugisiska socialdemokratiska partiet (PSD), som ingår i PPE-gruppen, är berett att regera efter valet vid en tidpunkt då Portugal genomgår en politisk kris. Dessutom kommer vi att regera efter samma kriterier som gäller för euroområdet, och uppnå alla fastställda mål och dessutom göra det som det portugisiska socialistpartiet (PS) inte har lyckats göra på 13, jag upprepar, 13 år.

Socialistregeringen är ett spektakulärt misslyckande. Allt det som händer i Portugal förutsåg PSD i valrörelsen 2009. Jag deltog i den och vi varnade för att det här skulle hända. Därför står vi nu här och säger att vi ger EU och i synnerhet våra partner i euroområdet fullständiga garantier för att vi kommer att uppfylla alla kriterierna, som kommer att vara krävande och tvinga det portugisiska folket till uppoffringar. Men för en gångs skull kommer vi att ha en trovärdig ledning, till skillnad mot den nuvarande portugisiska regeringen som var tvungen att lägga fram fyra stabilitets- och tillväxtprogram och som hela tiden söker nya lösningar utan att kunna ge marknaderna ett trovärdigt svar, ett svar som gagnar Portugals och Europas intressen.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Edite Estrela (S&D). – (PT) Herr talman! Jag vill bara fråga Paulo Rangel om han inte tycker att det är barnsligt och oförsiktigt att provocera fram en politisk kris, med tanke på att han säger att nästa portugisiska regering kommer att föreslå samma åtstramningsåtgärder och förbinda sig att sträva mot samma mål som de som har förhandlats fram med Bryssel. Tror han inte att Portugal kommer att få betala ett för högt pris och att det kommer att krävas för stora uppoffringar av det portugisiska folket? Det vill jag veta. Är det inte makthunger som gör att de har den här inställningen?

  Paulo Rangel (PPE). – (PT) Herr talman! Jag ska gärna svara, även om jag inte ville förvandla en debatt i Europaparlamentet till en debatt om portugisisk politik. Om Edite Estrela vill diskutera portugisisk politik finns det en enkel lösning: vi måste hålla val, och om hon ställer upp som kandidat till det portugisiska parlamentet kommer hon att ha möjlighet att, som företrädare för oppositionen, diskutera vilken politik som Portugal ska föra med det portugisiska socialdemokratiska partiet.

Jag ska bara säga att vi inte kan ha en regering som har misslyckats fyra gånger på två år. Det är omöjligt, det är ohållbart och marknaderna tycker inte att det är trovärdigt: det finns inga flera lösningar med det portugisiska socialistpartiet i regeringsställning.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Liisa Jaakonsaari (S&D). - (FI) Herr talman! Jag kommer inte att få tillfälle att ställa den här frågan i det portugisiska parlamentet, så jag ställer den till dig direkt: varför stöder inte Portugals ledamöter i Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) det här förslaget som är så viktigt? Hela euroområdet och Europeiska unionen kan hamna i en kris om besluten fördröjs. Varför stöder ni inte de lösningar som har föreslagits här och nu?

  Paulo Rangel (PPE). – (PT) Herr talman! Det portugisiska socialdemokratiska partiet (PSD) har tagit sitt ansvar och stött alla åtstramningspaketen, till skillnad mot många partier i andra länder i unionen. När regeringen nu har misslyckats så kapitalt – och inte längre har några ursäkter att komma med, den kan inte visa upp ett enda resultat efter två hela år – och marknadssituationen är den den är har PSD inget annat val än att peka på lösningen. Lösningen är nyval, en ny regering, ny trovärdighet för Portugal, liksom för EU och euroområdet.

  Simon Busuttil (PPE). – (MT) Herr talman! För två veckor sedan antog parlamentet en modig politisk resolution, som bland annat krävde inrättandet av ett område med överflygningsförbud över Libyen. För bara en vecka sedan, innan FN:s säkerhetsråd hade antagit den här resolutionen, hade vi en annan sittning där vi kände oss ganska desperata eftersom Benghazi höll på att falla och den revolution som kräver demokrati i Libyen därmed höll på att kollapsa. I torsdags, en dag senare, antogs resolutionen och den började tillämpas för fyra dagar sedan.

Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att vi fortsätter att genomföra den här resolutionen och stödja det libyska folket, samtidigt som vi skyddar det mot fler massakrer och hjälper det under övergången till demokrati.

Vi måste också ta itu med två andra frågor. Först och främst måste vi fortsätta att ge omfattande humanitärt stöd till det libyska folket och till libyska flyktingar i främst Tunisien och Egypten. För det andra måste vi förbereda oss för en massiv flyktingström i riktning mot EU-länderna. Det här är trots allt inte bara en fråga för EU:s Medelhavsländer, utan för oss alla.

  Tunne Kelam (PPE). - (EN) Herr talman! I dag uppkallades PPE-gruppens mötesrum officiellt efter en av Europeiska unionens grundare: Alcide de Gasperi. På hans tid var lösningen på krisen en överstatlig strategi där man först tar hänsyn till de gemensamma europeiska intressena. Han var en av de statsmän som kunde utveckla en vision om det tjugoförsta århundradets Europa trots att de var födda på 1800-talet.

För att vända den ekonomiska krisen i dag krävs det ett statsmannaskap som inte är inriktat på nästa val och inte först och främst koncentrerar sig på att rädda enskilda länder, utan som bryr sig om kommande generationer och Europa som helhet. När det gäller Europeiska rådet välkomnar jag den nya texten om stabilitetsmekanismen och reformpaketet för euroområdet.

För det andra hoppas jag att konkurrenskraftspakten kommer att visa sig vara trovärdig och attraktiv också för de länder som inte är medlemmar av euroområdet. Det är viktigt att alla stater gör omfattande nationella insatser för att förbättra vår konkurrenssituation.

För det tredje, när det gäller den inre marknaden, är jag lite orolig för att de ambitiösa målen har beskurits och att de nästan inte får någon verkan. Därför bör vi, samtidigt som vi bestämmer hur vi ska gå vidare, visa politisk vilja och trovärdighet genom att fullborda de fyra friheter som det europeiska samarbetet bygger på, däribland den inre marknaden, och genomföra tjänstedirektivet fullt ut.

  Wim van de Camp (PPE). - (NL) Herr talman! Först och främst vill jag framföra min medkänsla och mina kondoleanser till Japans folk. Jag vet att vi snart ska ha en debatt om Japan, men jag hoppas att rådet också under den kommande tiden kommer att tillmötesgå eventuella framställningar från Japan om specialisthjälp. Vi talar ofta om utvecklingsländer, men här har vi ett katastrofområde i ett avancerat industriland, som kanske fortfarande behöver mer hjälp.

Min andra punkt gäller Libyen. Jag tror inte att de varma ord som har uttalats här i dag, inte ens det som kommissionen säger, kan förändra det faktum att EU inte har någon närvaro i Libyen och att vi för närvarande inte ens kan sätta stopp för krisen i städerna eller Muammar Gadaffis marktruppers framfart.

Jag vill gratulera Frankrikes president till att han i allra sista stund såg till att EU faktiskt kunde göra någonting i samråd med Nato, men folkets lidande är inte över än och det vore klokt av oss att tona ner vår roll i det hela. EU är bättre på att ge hjälp efter än under kriser, som jag har sagt tidigare.

Slutligen ska jag säga någonting om europakten. Jag anser verkligen att vi har gjort viktiga framsteg. José Manuel Barroso har kallat det en milstolpe, men jag tror inte riktigt att vi har nått den än. Under de kommande månaderna måste vi röra oss framåt. Det här är ingenting som kommer att lösas i morgon.

  Seán Kelly (PPE). - (EN) Herr talman! I likhet med José Manuel Barroso ska jag koncentrera mig på den ekonomiska situationen, i synnerhet eftersom mitt land för tillfället tar emot stöd från EU och IMF. Vi har dock en ny regering och nytt hopp i Irland. I sitt allra första anförande sade vår Taoiseach att han vill bygga broar till Europa, att vi ska betala för oss och dra vårt strå till stacken – och det är vi fast beslutna att göra.

Men för att kunna göra det behöver vi särskilt två saker. För det första är den ränta som tas ut fruktansvärt hög och inte hållbar. Vi skulle vilja ha den sänkt med minst 1–2 procentenheter. För det andra behöver vi också fortsatta finansieringsgarantier för våra banker tills de är funktionsdugliga igen. Vi behöver inte några påtryckningar om vår bolagsskatt och vi behöver i synnerhet inte några uppläxningar av människor som Nicolas Sarkozy, som verkar trivas så bra med ett effektiv skatt på 8,2 procent i Frankrike, när vår effektiva skatt i själva verket är 11,9 procent. Han borde kanske ta en titt på bjälken i sitt eget öga innan han vänder blicken till andra sidan av Irländska sjön.

Vilken är motprestationen? Ett: Vi ska införa ett åtstramningspaket, vilket kommer att förarga och plåga våra medborgare. Två: Vi kommer om det behövs att diskutera en skuldpakt, som den som finns i Tyskland sedan 2009. Tre: Vi kommer också att överväga att inrätta ett europeiskt oberoende finanspolitiskt råd. Detta är mycket viktigt, för jag tror inte att det finns någonting som heter ett oberoende nationellt råd.

Så här på José Manuel Barrosos födelsedag ber jag honom och hans kolleger att hjälpa Irland att hjälpa sig självt denna enda gång, så kommer vi inte att komma tillbaka och be er om några räddningsaktioner.

  Krzysztof Lisek (PPE). – (PL) Herr talman! Det är bra att EU:s ledare har ägnat så mycket tid åt det som händer i Libyen och andra länder i Nordafrika de senaste dagarna och veckorna. Jag är säker på att den här insatsen kommer att innebära att vi kan förhindra en massaker på civila, och jag är också säker på att libyerna kommer att avsätta tyrannen själva.

Man kan dock inte förneka att vi också måste tala om interna utmaningar – utmaningar som har att göra med hur EU och dess institutioner fungerar, utmaningar för vårt interna funktionssätt, vår gemensamma utrikespolitik och vår gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. De åsiktsskillnader som har kommit i dagen mellan en del av EU:s medlemsstater visar hur långt vi har kvar till det målet om en verkligt gemensam politik i Lissabonfördragets anda.

Det är också en utmaning för hela världssamfundet. Det är bra att vi samarbetar med USA och andra Natomedlemmar, det är bra att vi för en dialog med Arabförbundet och Afrikanska unionen och det är bra att vi för en dialog med Israel. Jag tycker att Hans-Gert Pöttering betonade någonting mycket viktigt, nämligen att det som händer i Nordafrika, i Libyen och Egypten i dag kan få mycket allvarliga konsekvenser och att dessa konsekvenser också kan påverka fredsprocessens framtid. Det bör vi ha i minnet och tänka på.

Vi bör också tänka på dessa länders framtid och på främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter och inte bara göra brandkårsutryckningar, och vi bör tänka på andra länder runt Europa där sådana processer – ödesdigra processer – kan sättas i gång.

  Michael Gahler (PPE). – (DE) Herr talman! I sin inbjudan till Europeiska rådets möte säger Herman Van Rompuy att vi ska inleda arbetsmiddagen med en uppdatering om händelserna i Libyen och i våra södra grannländer. Jag hoppas att ingen kommer att sätta i halsen då, utan att vi i stället kan sända ut tydliga budskap – enhetliga budskap – om våra syften till Muammar Gadaffi och Libyens folk, liksom till vår egen allmänhet, som är irriterad över bristen på enighet mot en diktator som klamrar sig fast vid makten.

Det är rätt att sätta upp vissa människor på vår svarta lista och att frysa det statliga libyska oljebolagets tillgångar. Jag hade dock också velat se att EU, inte Nato, hade kommit ihåg sina egna beslut om kapacitet och förmåga och kunnat genomföra vapenembargot med hjälp av medlemsstaternas marina styrkor. De är trots allt våra grannar. Om vi hade gjort det hade vi kunnat undvika påtryckningarna på Turkiet i Nato under den senaste tiden och minskat våra amerikanska allierades bördor.

Nu hoppas jag att man vid planeringen av EU:s humanitära insatser inte bara kommer att koncentrera sig på mottagningen av krigsflyktingar på de egyptiska och tunisiska sidorna av den libyska gränsen, utan att vi aktivt kan tillhandahålla humanitärt stöd i de delar av Libyen som redan har befriats från Muammar Gadaffis makt. Jag anser att det är nödvändigt för att visa regeringen i Tripoli vilka avsikter vi har.

Till kommunistledamoten från Grekland vill jag säga att jag nyss fick bud från Moskva om att Stalin är död. Nya direktiv från politbyrån är på väg, men de har tydligen inte hunnit fram än.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Herr talman! Jag tror att vi alla är överens om det övergripande målet för de pågående insatserna i Libyen: att slutgiltigt sätta stopp för Gadaffiregimens oacceptabla maktmissbruk och våld mot civilbefolkningen.

Jag anser att punkt 8 i FN:s säkerhetsråds resolution 1973 ger en entydig rättslig grund för att med alla medel se till att det överflygningsförbud som har införts för att skydda civilbefolkningen respekteras. Jag vill nämna att Europaparlamentet var en av de första internationella institutionerna som krävde ett sådant förbud, innan resolution 1973 antogs, under det senaste plenarsammanträdet i Strasbourg.

Inför Europeiska rådets möte som inleds i morgon tycker jag att det finns två viktiga faktorer som kan göra att insatserna i Libyen blir framgångsrika. Jag anser att nyckelorden ska vara ”samordning” och ”tydlighet”. Jag talar först och främst om samordning av de humanitära frågorna på EU-nivå i Lissabonfördragets anda. Sedan har vi samordningen med Nato. Jag anser att våra åtgärder ska komplettera Natos. Slutligen är samordningen med Arabförbundet mycket viktig, eftersom ett kontinuerligt stöd från regionen är viktigt för vårt agerande i Libyen.

Till sist måste vi vara tydliga om att vi är beslutna att sätta stopp för våldet mot civila. Huruvida den här situationen får en lycklig utgång beror i stor utsträckning på hur tydligt vårt budskap är.

  Ildikó Gáll-Pelcz (PPE). – (HU) Herr talman, herr minister, kommissionsledamöter! De senaste ekonomiska rapporterna visar att EU är på väg ut ur krisen. Det kommande EU-toppmötet kan förstärka denna process ytterligare. Helgens rådsmöte kan bli ett genombrott i den europeiska politiken och föra upp europeisk solidaritet på en ny nivå. Ett viktigt inslag i det föreslagna åtgärdspaketet är den makroekonomiska samordningscykeln, den europeiska terminen, vars första fas avslutas med den sammanfattande rapport som det ungerska ordförandeskapet lägger fram. Denna rapport är också viktig eftersom den ger oss tillfälle att skissera en ekonomisk bild av ett konkurrenskraftigt EU efter krisen. Dessutom spelade det ungerska ordförandeskapet en viktig roll för antagandet av de övergripande riktlinjerna i paketet med sex lagstiftningsförslag i förra veckan, och tack vare det kan parlamentet börja ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) Herr talman! Jag gratulerar det ungerska ordförandeskapet till dess arbete under de senaste veckorna. Det är en riktig framgångshistoria. Samtidigt är det emellertid en framgång för Europa. Nu är allt förberett för en slutlig överenskommelse om EU:s nya ekonomisk-politiska ram vid Europeiska rådets möte i slutet av veckan. Med en sådan kan hela den europeiska integrationen gå in i ett nytt skede. Den förnyade ramen för ekonomisk styrning innebär att vårt ansvar, och Europaparlamentets ansvar, är mycket stort, eftersom det vore bra om vi kunde anta dessa sex lagstiftningsförslag vid förstabehandlingen. Hela Europa kan förlora på en fördröjning. Jag gratulerar Elmar Brok och Roberto Gualtieri till dagens betänkande. Jag är tacksam för att rådet har visat flexibilitet, och nu kan Europaparlamentet inte bara ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Pat the Cope Gallagher (ALDE). – (GA) Herr talman! Jag stöder det som den irländska regeringen gör för att få till stånd en räntesänkning inom ramen för EU/IMF-programmet för Irland. Europeiska kommissionen har slagit fast att den är beredd att stödja en räntesänkning, och jag tror att de 27 medlemsstaterna kommer att komma överens om att se över detta.

(EN) Det ligger i både Irlands och Europeiska unionens intresse att se till att vår skuld är hållbar. Det är viktigt att prissättningen inom ramen för EU:s mekanism för finansiellt stöd är rimlig och rättvis.

Det rapporteras från flera håll att en del länder vill ha eftergifter av Irland i utbyte mot sänkt ränta. Det verkar till exempel förekomma påtryckningar om att Irland ska sänka sin bolagsskatt – jag hinner inte gå in på frågan om skillnaderna mellan effektiv skatt och bolagsskatt ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Andrew Henry William Brons (NI). - (EN) Herr talman! Europeiska rådet kommer alltså att fatta beslut om att ändra texten om den europeiska stabilitetsmekanismen i fördraget, men enligt uppgift hjälpa länder att hålla sig kvar i euroområdet. Naturligtvis kommer det att misslyckas: inte för att det saknas pengar att kasta efter problemet, utan för att problemet är endemiskt. Det här är en mekanism som försöker få vatten att flyta uppströms!

Det externa värdet på ett lands valuta bör återspegla efterfrågan på, och utbudet av, denna valuta, vilken i sin tur givetvis ska återspegla efterfrågan på dess synliga och osynliga exportprodukter och efterfrågan på dess synliga och osynliga import, samt kapitalrörelserna.

Samma valutakurs kan inte rimligen återspegla de ekonomiska förhållandena i 17 olika länder. Vi behöver ingen mekanism som håller kvar konkursmässiga länder i euroområdet, långt därifrån: vi behöver en mekanism som skyddar dem från det. Också de länder i euroområdet som har haft framgångar får det bättre utanför, med omvärderade valutor.

  Petru Constantin Luhan (PPE). – (RO) Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att Europeiska rådet under sina diskussioner den 24–25 mars utformar ett trovärdigt lagstiftningspaket som förstärker den ekonomiska styrningen i EU.

I det avseendet är sammanhållningspolitiken och den gemensamma jordbrukspolitiken prioriterade områden inför förhandlingarna om EU:s nya budget för perioden efter 2013.

Det är viktigt att en stor del av EU:s budget för denna period avsätts för sammanhållningspolitiken, för att se till att EU når sina ambitiösa mål och stöder genomförandet av EU 2020-strategin.

Men sammanhållningspolitiken måste medföra att investeringar blir effektiva, främst med hjälp av en strategisk medelsplanering, en tematisk målkoncentration och förenklade genomföranderegler.

  Zigmantas Balčytis (S&D). - (LT) Herr talman! I dag antog vi ändringen av Lissabonfördraget, som kommer att göra det lättare att införa den permanenta stabilitetsmekanismen för euron. Vi visade solidaritet genom att godta ändringen av fördraget eftersom vi inser att vi befinner oss i en besvärlig ekonomisk och finansiell situation och måste vidta mycket speciella åtgärder för ekonomisk samordning och övervakning. Denna mekanism och garantifonden är bara avsedda för medlemmarna i euroområdet, medan länder som inte ingår i euroområdet blir åsidosatta. Detta innebär en risk för att Europeiska unionen delas och att gemenskapsmetoden slutar tillämpas. Europeiska unionen måste visa större solidaritet, genom att också ge stöd till länder som inte ingår i euroområdet, så att de blir medlemmar i klubben och återfår sin beslutsrätt i EU. Då eliminerar vi denna tillfälliga avvikelse från anslutningsavtalen med EU.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag ska ta upp två frågor som har med rådets kommande möte att göra.

Den första är att många av åtgärderna är odemokratiska till sin natur. De nationella parlamentens och Europaparlamentets roller som de enda valda organen kommer att försvagas och de centrala verkställande organens makt förstärkas. De strikta sanktionerna och automatiken i dem begränsar de nationella parlamentens möjligheter att påverka den ekonomiska politiken. Jag är också negativ till att kommissionen utformar en lagstiftning om makroekonomiska indikatorer utan att Europaparlamentet är delaktigt.

För det andra är många av de föreslagna åtgärderna kontraproduktiva. Hur tänker kommissionen återställa den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen? Ni föreslår politiska åtgärder som minskar den inhemska efterfrågan och förlitar er på exporten. Det är nästan säkert att en sådan kombination av åtgärder inte kommer att ta EU ur krisen. I stället för en odemokratisk och restriktiv politik vill jag lägga fram ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Liisa Jaakonsaari (S&D). - (FI) Herr talman! Dagens dåliga nyhet var att de konservativa portugiserna tillbakavisar det här paketet i hopp om nyval. På så sätt kan hela euroområdet hamna i kris, eftersom en fördröjning just nu kan vara fatal. Marknaderna tittar också på, för att se om Europeiska unionen kan fatta beslut.

Det är mycket viktigt att vi hittar lösningar. Det här kommer att bli ett historiskt beslut, för nu övergår vi från ett urgammalt samordningssystem, där bara ett fåtal vill vara samordnade, till styrning – en splitterny form av europeisk ekonomisk struktur – och det är bra. Tyvärr fläckades hela det här projektets rykte ned av Nicolas Sarkozys och Angela Merkels nyliberala ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Först av allt vill jag tacka ledamöterna för en mycket ansvarstagande diskussion om Europeiska rådets möte nästa vecka. Från kommissionens sida ska jag kommentera ett antal inlägg om Libyen och Japan, innan jag övergår till de ekonomiska frågorna. Som ni vet har inte kommissionen några befogenheter på säkerhets- och försvarsområdet, men vi har samordnat det europeiska svaret på den eskalerande humanitära krisen vid Libyens gränser. Det överflygningsförbud som upprätthålls med militära insatser i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 1973 har skapat nya förutsättningar som man måste ta hänsyn till när man tillhandahåller humanitär hjälp till de behövande vid gränserna och inne i Libyen på ett säkert och effektivt sätt. Det har också gett nytt hopp om att oskyldiga civila inte ska behöva sätta livet till.

Händelserna i Japan har visserligen inte några omedelbara följder för EU-medborgarnas hälsa, men det är viktigt att stämma av kärnsäkerhetspolitiken i EU och de beredskapsplaner och säkerhetsåtgärder som finns. Kommissionen använder sig av alla tillgängliga instrument för att övervaka konsekvenserna, också för vår framtida säkerhet. Jag tycker att Japan lär oss att risker kan bli verklighet. Någonting som vi trodde var omöjligt måste vi nu ta hänsyn till i vår planering. En europeisk strategi för en heltäckande bedömning av säkerheten och riskerna vid kärnkraftsverken skulle ge maximal effekt på EU-nivå.

Innan vi drar några slutgiltiga slutsatser måste vi göra en fullständig analys av olyckan i Japan. Bedömningen bör omfatta de viktigaste frågorna, såsom jordbävningssäkerhet och strömförsörjning för att kyla reaktorerna i en nödsituation.

Också i fråga om den ekonomiska politiken visade er debatt hur mycket som står på spel vid Europeiska rådets möte i morgon, och jag är säker på att man kommer att lyssna på era budskap i alla Europas huvudstäder. Det finns fog för att säga att Europeiska unionen kommer att ha utvecklats mycket när mars månad är till ända. Finanskrisen som blev en ekonomisk lågkonjunktur och sedan en utlandsskulds- och bankkris har tvingat EU att söka sig nya vägar, att överväga alla tänkbara alternativ och fatta beslut som får långvariga konsekvenser.

Som ordförande Barroso sade i sitt inledningsanförande kommer vi att klara utmaningen med hjälp av en heltäckande strategi som bygger på EU:s styrkor, värden och institutioner. Det är just sådana utmaningar som vi i dag står inför som Europeiska unionen skapades för: för att vi ska kunna rida ut stormar tillsammans och med gemensamma insatser gå ur kriser starkare än vi var tidigare.

Efter mycket långa samtal under åtskilliga månader finns det nu äntligen förutsättningar för unionens ledare att ge ett heltäckande ekonomipolitiskt svar och förbinda sig att arbeta för detta vid Europeiska rådets möte i morgon. Medlemsstaterna, särskilt de medlemsstater som tillhör euroområdet, strävar alla med stor beslutsamhet efter större budgetkonsolidering och tillväxtfrämjande strukturella reformer. Detta är nu den första och viktigaste hörnstenen för att kunna gå vidare med denna strategi.

För det andra håller både rådet och parlamentet sina löften om att behandla kommissionens lagstiftningspaket om ekonomisk styrning före sommaren. En förstärkt ekonomisk styrning är verkligen en hörnsten i vår heltäckande strategi.

För det tredje kommer den permanenta europeiska stabilitetsmekanismen att vara operativ från och med juni 2013 och ha en effektiv utlåningskapacitet på 500 miljarder euro. I och med det här beslutet kommer vi att ha ett finansiellt stöd som ger tillräcklig begränsningseffekt för att skingra minsta tvivel om vår förmåga att agera också i scenarier med stora påfrestningar.

Kommissionen kommer att ha en central roll när det gäller användningen av mekanismen, och kopplingen mellan mekanismen och EU:s institutioner, däribland förstås Europaparlamentet, kommer att fastställas mycket tydligt och bestämt. I sinom tid kommer vi att lägga fram förslag till en förordning som bygger på artikel 136 i fördraget och klargör villkoren för den här politiken och säkrar förenligheten med EU:s ramverk för landövervakning.

Sist men inte minst måste vi fortsätta att reparera banksektorn, för att trygga kreditgivningen till den reella ekonomin, företagen och hushållen. Nästa omgång stresstest för banker kommer att genomföras under de närmaste månaderna. Resultaten kommer att ligga till grund för den nödvändiga omstruktureringen och eventuella rekapitaliseringen av EU:s banksektor. Innan resultaten offentliggörs måste alla medlemsstaterna anta och presentera de strategier de behöver för att omstrukturera och rekapitalisera sina sårbara institutioner.

Det är verkligen viktigt att inse att de här två problemen måste lösas parallellt. Finanssektorns återhämtning måste påskyndas och bankerna måste omstruktureras och vid behov rekapitaliseras så snart som möjligt. Det är en förutsättning för att vi ska kunna återställa och förstärka förtroendet för den europeiska ekonomin, göra bankerna mer stabila och se till att vi tryggar ekonomisk tillväxt genom tillgång till krediter.

När Europeiska rådet, avslutningsvis, bekräftar att det ställer sig bakom alla dessa delar av vår heltäckande ekonomiska krisstrategi kommer Europeiska unionen att vara väl skickad att vända den ekonomiska utvecklingen i år, 2011. Det betyder inte att allt är bra och än mindre att vi kan luta oss tillbaka. Men det betyder att vi är beredda att ta itu med dagens och morgondagens utmaningar och förhindra framtida kriser.

ORDFÖRANDESKAP: ANGELILLI
Vice talman

  Enikő Győri, rådets tjänstgörande ordförande. − (HU) Fru talman, herr kommissionsledamot, ärade ledamöter! Till att börja med tackar jag er för den här debatten. Jag är tacksam för att de flesta av er här i kammaren och dem som yttrade sig i debatten insåg behovet av de sex beståndsdelarna i Europeiska unionens gemensamma svar på den ekonomiska krisen, vilka stats- och regeringscheferna förhoppningsvis kommer att besluta om på torsdag och fredag. Därmed kan vi sätta stopp för krisen och skapa förutsättningar för att kraftigt kunna begränsa uppkomsten av liknande kriser i framtiden. Jag håller verkligen med de talare som sade att det inte var Europeiska unionen själv som var i kris, utan att en del av medlemsstaterna, en stor del, har dragits in i en skuldkris, en skuldspiral. Det är detta som vi måste sätta stopp för. Det har högsta prioritet för oss alla, för alla medlemsstaterna.

Vi lever emellertid i en gemensam union och har en gemensam penningpolitik och en gemensam valuta. Det är det som gör att varje enskild medlemsstats skuldkris är ett gemensamt problem för oss alla. Det är därför vi behöver gemensamma lösningar. Det har startats en intressant debatt som jag tror att vi måste hantera när vi nu inleder också formella förhandlingar om de sex lagstiftningsförslagen för ekonomisk styrning. Den handlar om skillnaden mellan bra och dåliga skulder. Finns det någonting som heter bra skulder? Det är en mycket spännande debatt. Kommissionsledamoten håller med mig, vi diskuterade detta i Europeiska rådet och rådet ställde sig mycket tvivlande till att det finns några bra skulder. Också här var det en ledamot som sade att skulder som ursprungligen är bra i väldigt många fall kan förvandlas till mycket dåliga skulder.

Vi bör fortsätta att diskutera detta, men jag tror att vi måste hitta andra sätt att stimulera ekonomin och få fart på tillväxten än att öka skulderna om vi vill ta oss ur skuldkrisen en gång för alla. Vi bör inte ha en vilja att göra bra investeringar på framtida generationers bekostnad. Därför tycker jag också att det är viktigt att säga att vi, som ordförande Barroso också nämnde, har verktygen: att fortsätta utveckla den inre marknaden, eliminera kvarvarande hinder och genomföra EU 2020-strategin.

Jag ska säga några ord om situationen i Portugal och Irland. Vi är alla medvetna om att detta kommer att diskuteras vid Europeiska rådets möte. När det gäller Portugal vill jag bara påpeka att Portugals planerade åtgärdspaket välkomnades av stats- och regeringscheferna vid EU-toppmötet den 11 mars, och det välkomnades också av ordföranden för Europeiska centralbanken. Så detta var i sig ett positivt budskap till marknaderna. Samtidigt är det mycket viktigt att säga att handlingsplaner inte är värda mer än de delar av dem som har genomförts. Vidare är det mycket viktigt att det finns ett politiskt engagemang och ett otvetydigt stöd för alla åtaganden.

När det gäller Irland vill jag bara nämna att företrädaren för den nya irländska regeringen var mycket samarbetsvillig vid mötet med rådet (allmänna frågor) i måndags och att jag är helt säker på att vi kommer att hitta en lösning på Irlands problem också vid Europeiska rådets möte. Många har ställt gemenskapsmetoden mot den mellanstatliga metoden och antyder att mellanstatligheten var skälet till att Lissabonstrategin misslyckades också. Jag anser att vi har gjort betydande framsteg sedan den 4 februari. Den 4 februari var ett stort antal medlemsstater och många av de ledamöter av Europaparlamentet som jag talade med oroliga för vart vi var på väg och vad som skulle hända med EU om vi lade ut viktiga frågor på entreprenad. Jag anser att situationen har förbättrats en hel del och att vi har gått tillbaka till gemenskapsmetoden. Från allra första början har ordförandeskapets uppgift varit att försöka driva på för att få till stånd en lämplig lösning för dem som vill lägga ut på entreprenad och dem som helt vill stanna kvar inom gemenskapens ram.

Ungerns premiärminister föreslog och krävde redan den 4 februari en skrivning i Europeiska rådets slutsatser om att det som då kallades konkurrenskraftspakten också skulle genomföras i enlighet med fördragen. Det gläder mig mycket att kunna säga att vi verkligen har gått tillbaka till gemenskapsmetoden. Europeiska kommissionen, ett av våra mest gemenskapsinriktade organ, har viktiga uppgifter när det gäller alla delar av vårt heltäckande ekonomiska svar med de sex lagarna, och därför har också Europaparlamentet fått garantier för att det kommer att få tillgång till information. Så vi har kommit en bra bit på väg i rätt riktning. Pakten för euron är också öppen och medlemsstater som min egen kan gå med om de vill. Det är ingen exklusiv klubb.

Slutligen vill jag som ett sista önskemål upprepa att jag hoppas att vi kommer att fortsätta debatten om paketet med de sex lagstiftningsförslagen för ekonomisk styrning i en så konstruktiv anda som möjligt. Vi är inställda på det och jag vill säga att vi har strävat efter att ta hänsyn till de betänkanden från parlamentsledamöterna som var färdiga redan i januari när rådet formulerade sin ståndpunkt.

För att övergå till Libyen och Medelhavet så är krig och instabilitet värsta tänkbara tragedi för de folk som lever i regionen och i Europeiska unionen. Jag tror att jag citerar Mario Mauro, som jag helt håller med. Vi har nu en möjlighet och i uppgift att förvandla den här krisen till en chans att se till att en liknande tragedi aldrig mer inträffar i Medelhavsområdet. Jag tycker att man kan säga, och jag tycker att man ska tala klarspråk, att parlamentet var snabbare med att fatta beslut om det här än rådet. I slutändan kunde koalitionen organisera en insats i sista minuten som sparade väldigt många människors liv i Benghazi.

När det gäller frågan om hur eniga vi är och hur effektiv EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik är ska jag också tala klarspråk. Vi är inte eniga till hundra procent. Däremot har vi under den senaste tiden lyckats komma överens om en hel del avgörande saker. Vid det toppmöte som hölls den 11 mars uttalade stats- och regeringscheferna klart och tydligt att Muammar Gadaffi måste avgå, att vi måste upprätta förbindelser med det nationella övergångsrådet i Benghazi och att de libyska myndigheterna måste uppmanas att släppa in humanitärt bistånd i landet. Redan då beslutade vi att vi måste se över våra förbindelser med våra södra grannskapsländer. En förutsättning för detta var att de inleder ett demokratiskt reformarbete.

Redan då kom vi överens om att vi måste öka det ekonomiska stödet och införa lämpliga villkor, om att handelsförbindelserna måste fördjupas och om att vi måste underlätta sociala förändringar i regionen. Vi måste göra framsteg i fråga om tillgången till marknader, rörlighet och pengar. Sedan upprepade utrikesministrarna, förvaltarna av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, sitt åtagande den 21 mars. Då hade FN:s säkerhetsråd antagit resolution 1973. Vi välkomnade den, liksom besluten vid toppmötet i Paris, som nu måste börja genomföras. Vi var väldigt snabba med att fatta beslut om sanktioner och framhöll vårt åtagande att hjälpa civilbefolkningen.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kanske inte fungerar perfekt, men jag tycker att en del mycket viktiga beslut har fattats, om än i sista minuten. Tack så mycket, fru talman.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Ivo Belet (PPE), skriftlig. – (NL) Vårmötet är av avgörande betydelse för alla européer. Då kommer vi att lägga grunden för en stabil euro och en genomgripande förstärkning av det ekonomiska samarbetet i EU. Den pakt för euron som vi nu ska upprätta är lyckligtvis mycket mer balanserad än i de ursprungliga förslagen. Respekten för den sociala samrådsmodellen är central i den här pakten. Det är så det ska vara, för detta är grunden för vår europeiska Rhenlandsmodell.

Nu är det dags att ta nästa viktiga steg, eftersom det europeiska projektet inte bara får vara ett rent finansiellt/monetärt projekt. Det skulle vara förödande i slutänden och leda till att det folkliga stödet för EU vittrar sönder. Så EU behöver mer än någonsin ett tilltalande, nytt, framtidsinriktat projekt som åter igen fyller människor med entusiasm.

Vi behöver inte leta så länge, eftersom förslagen redan ligger på bordet. I synnerhet måste vi inrikta oss på gränsöverskridande investeringar i förnybar energi. Det blir möjligt om vi också öppnar dörren för euroobligationer. Detta skulle förstås vara en vitamininjektion för vår ekonomi, för sysselsättningen och för miljön, och är fullt genomförbart på grundval av kommissionens beräkningar i vägkartan för 2050. Det är bara att sätta i gång.

  Zita Gurmai (S&D), skriftlig. – (EN) Rådets möte är verkligen mycket viktigt. I sin offentliga inbjudan skriver ordförande Herman Van Rompuy att ”som en viktig åtgärd inom den nya ram som den europeiska terminen utgör bör vi fastställa riktlinjer för den nationella ekonomiska politiken i syfte att genomföra vår EU 2020-strategi”. Vi bör inte förbigå den punkten på agendan och tycka att den är mindre viktig än det ekonomiska paketet. Alla vet att nyckeln till ekonomisk tillväxt i EU är sysselsättning. EU 2020-strategin har en sysselsättningsgrad på 75 procent för män och kvinnor i åldern 20–64 år som mål. Alla är medvetna om, i teorin, att denna tröskel på 75 procent inte kommer att nås utan att kvinnorna deltar och tar sig in på arbetsmarknaden i stora skaror.

Därför ber jag rådet om två saker inför det kommande mötet. Den första är att vara ambitiös och explicit i fråga om riktlinjer för sysselsättningen, och i synnerhet kvinnors sysselsättning. För det andra ber jag er att bekräfta att ni håller fast vid europeiska mål och riktlinjer som möjliggör ett stort kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden, särskilt Barcelonamålen om barnomsorg på dagtid, som vi vet långt ifrån har uppnåtts i EU.

  Cãtãlin Sorin Ivan (S&D), skriftlig. – (RO) Jag tycker att det är absolut nödvändigt att investeringarna i utbildning, forskning och innovationer omedelbart görs med stöd av alla medlemsstaterna, så att vi når målen för EU 2020-strategin och kan åstadkomma ekonomisk återhämtning. Som företrädare för EU-medborgarna stöder jag Francesca Balzanis betänkande. Jag håller med om att EU måste ha större finansiella resurser så att vi kan konkurrera på den globala politiska och ekonomiska arenan vid en tidpunkt då de aktuella utmaningarna kräver större konkurrenskraft av de globala aktörerna. Sist men inte minst bör främjandet av sysselsättning vara ett grundläggande mål, för att skapa en stark ekonomi. EU behöver skicklig arbetskraft på alla områden, människor med den sakkunskap som krävs, och högre produktivitet i alla sektorer.

  Niki Tzavela (EFD), skriftlig. – (EL) Under de närmaste dagarna kommer Europeiska rådet att finslipa pakten för euron. Det grundläggande målet för pakten är att främja konkurrenskraft som leder till ökad sysselsättning i länderna i euroområdet. För att vi ska nå dessa mål på EU-nivå föreslår jag att fastställandet av land- och havsgränser samt ekonomiska gränser mellan EU:s medlemsstater och kontrollen över dessa integreras med pakten. Det skulle skydda europeiska tillverkare mot förfalskade produkter som importeras från arbetsintensiva länder i öst. Det är inte bara olagligt att importera dessa billigt producerade varor, det hindrar också marknaden från att fungera som den ska, och därmed minskar de europeiska företagens vinster. Detta drar ned tillväxttakten och minskar de europeiska företagens och EU:s konkurrenskraft. Avslutningsvis behöver vi nya incitament för EU-medlemsstaterna att bilda exklusiva ekonomiska zoner. Vi behöver en EU-garanti för hela den europeiska exklusiva ekonomiska zonen som tredjeländer inte kan ifrågasätta.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Det finns ingenting som heter bra eller dålig skuld och de ständiga ökningarna av statsskulderna måste stoppas. Tyvärr har inte rådet lyckats tillämpa stabilitets- och tillväxtpakten fullt ut. Våra medborgare kan dock inte belastas med ännu en strukturell kris. Dagens statsskuldsproblem kan bara lösas genom att man kräver en strikt budgetdisciplin. Medlemsstaternas användning av det påskyndade förfarandet måste tillbakavisas, men som Roberto Gualtieri sade måste vi koncentrera oss på innehållet om vi ska komma med motförslag. Jag skulle välkomna ett initiativ som innebar att de 143 kärnkraftverken i EU omedelbart kopplades bort från nätet och man i stället använde hållbara energikällor. En kort kommentar om de stresstest som ska göras av kärnkraftverken: eftersom de detaljerade säkerhetsarrangemangen vid kärnkraftverken – som man hela tiden framhåller – faller under de enskilda medlemsstaternas befogenheter kan jag inte reservationslöst stödja dessa stresstest på detta tidiga stadium i förhandlingarna. Mot bakgrund av de händelser som utlöstes av en simulerad kris i kärnkraftverket i Tjernobyl 1986 är jag mycket skeptisk till sådana test om de inte utförs av EU eller en jämförbar institution efter en ingående analys av de enskilda reaktorernas skick och vilken belastning de klarar av.

  Véronique Mathieu (PPE), skriftlig. – (FR) Föredraganden ville lägga till ett stycke om Europeiska unionens decentraliserade myndigheter i kapitlet ”Hållbarhet och ansvarighet – centrala frågor för 2012 års EU-budget”.

Jag håller med om huvudtanken, att myndigheterna tillför EU-politiken ett mervärde på så skilda områden som yrkesutbildning, miljö, inre säkerhet och järnvägstransporter. Men jag delar också uppfattningen att byråsystemet kan förbättras i fråga om budgetmässig hållbarhet och ansvarstagande.

Myndigheternas uppgifter och befogenheter överlappar ibland varandra och en del av dem har höga driftskostnader till följd av de begränsningar som våra finansiella och budgetmässiga regler medför. Således kan de decentraliserade myndigheternas kostnader rationaliseras genom ett system med gemensamma tjänster för till exempel hjälp med budgetprocessen, upphandlingsförfaranden och juridisk rådgivning.

Avslutningsvis försökte parlamentet under det senaste ansvarsfrihetsförfarandet också framhålla att kommissionens och parlamentets kontroll över de decentraliserade myndighetena måste förstärkas, som erfarenheterna visar.

  Marian-Jean Marinescu (PPE), skriftlig. – (RO) EU måste dra lärdom av kärnkraftsolyckorna i Japan och garantera kärnkraftssäkerhet på hela kontinenten. Det är fortfarande medlemsstaterna som beslutar om energimixen. Kärnkraftssäkerheten behandlas dock i EU-rätten, vilken måste ses över, med hänsyn tagen till de test av kärnkraftverkens säkerhet som kommissionen nyligen föreslog ska genomföras. Vi får inte glömma att EU är oerhört beroende av importerad energi och att medlemsstaterna måste hitta lösningar som inbegriper deras egna energikällor. EU behöver en gemensam energipolitik, och den måste bygga på en idealisk balans mellan förnybar energi, ny teknik för konventionella energiresurser och behovet av att producera kärnkraft på ett säkert sätt. När det gäller Libyen måste rådet skapa ett nytt europeiskt partnerskap med de södra grannskapsländerna. Detta partnerskap bör inbegripa ett nära politiskt samarbete som innebär en övergång till demokrati i de här länderna. Vidare måste Europeiska kommissionen så snart som möjligt lägga fram en plan för hur migrantströmmarna ska hanteras, med hänsyn tagen till solidariteten mellan medlemsstaterna och en förstärkning av Frontex tekniska och operativa kapacitet. Denna plan får dock inte innebära att EU förlorar det östra partnerskapet ur sikte.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Vi har just antagit ändringar av fördraget som kommer att möjliggöra införandet av en permanent stabilitetsmekanism för euroområdet. Vi har gjort stora framsteg med att klart uttrycka vårt stöd för gemenskapsmetoden som den huvudsakliga samarbetsformen inom ramen för mekanismen. Europeiska kommissionens centrala roll i utvärderingen av medlemsstaternas ekonomiska situation bådar gott för det framtida samarbetet, eftersom detta skyddar processen mot den instabilitet som skulle hota om vi valde den mellanstatliga metoden. Vi får hoppas att fördragsändringen kommer att ratificeras av medlemsstaterna när Europeiska rådet har godkänt den, så att den permanenta mekanismen kan införas som planerat. Att stabilitetsmekanismen införlivas med fördraget är bara en av de åtgärder som har vidtagits för att öka euroområdets konkurrenskraft på sista tiden. Vid mötet i morgon kommer rådet också att godkänna pakten för euron, som antogs vid mötet med medlemsstaterna i euroområdet den 17 mars. Jag är säker på att stats- och regeringscheferna kommer att nå en överenskommelse och att det här systemet kommer att träda i kraft, så att vi kan fördjupa det ekonomiska samarbetet på områden som sysselsättning och offentliga finanser. Det är bra att pakten har öppnats för alla medlemsstater som vill vara med, trots den rädsla som inledningsvis fanns bland de medlemsstater som inte tillhör euroområdet. Det garanterar, åtminstone i viss utsträckning, att mekanismen inte leder till ett EU med två hastigheter.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det här mötet med Europeiska rådet äger rum i ett speciellt sammanhang för Portugal. Landets ekonomiska och sociala kris har nått aldrig tidigare skådade nivåer till följd av den väg som EU:s medlemmar har valt och de åtgärder som de har dikterat och som har vidtagits på nationell nivå: åtstramningspolitiken har utökats, exploateringen av arbetstagarna har ökat och nya antisociala åtgärder som förvärrar ojämlikheten, ökar arbetslösheten, otryggheten på arbetsmarknaden, fattigdomen och den sociala utslagningen har införts. I det sammanhanget lägger regeringen, efter påtryckningar och påhejad av EU, fram ytterligare ett paket med åtstramningsåtgärder – det fjärde.

De styrande EU-krafternas avsikt är klar: att tvinga in de mer ekonomiskt bräckliga länderna i ännu en nyliberal snara, angripa deras suveränitet, med de villkor för tillämpningen av den europeiska stabilitetsmekanismen som ska införas. Allt detta med förevändningen att bibehålla de privilegier som de stora ekonomiska och finansiella intressegrupperna har – särskilt i de styrande länderna – och som ett antal EU-instrument bidrar till, såsom stabilitets- och tillväxtpakten, Ekonomiska och monetära unionen och euron. I detta läge gav de kämpande portugisiska arbetstagarna det svar de måste ge på detta i en stor nationell demonstration i Portugal i lördags.

17. Situationen i Japan, inbegripet kärnkraftverkslarmen (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Japan, inbegripet kärnkraftverkslarmen.

  Győri, Enikő, rådets tjänstgörande ordförande. − (EN) Fru talman! På rådets vägnar ska jag börja med att framföra våra kondoleanser till Japans folk, till dem som har förlorat nära och kära och de många andra som på ett eller annat sätt har berörts av de tragiska händelserna för mer än tio dagar sedan. Jag vill också berömma dem som nu kämpar mot konsekvenserna av den fruktansvärda jordbävningen och tsunamin och dem som försöker hantera följderna av kärnkraftsolyckan för deras mod och tapperhet.

Europeiska unionen står vid det japanska folkets sida i dessa exceptionellt svåra och prövande tider. Vi har redan gett Japan hjälp på ett mycket konkret sätt. Samma dag som jordbävningen inträffade bad Europeiska rådet den höga representanten och kommissionen att mobilisera lämpligt stöd. Den europeiska mekanismen för räddningstjänst aktiverades för att hjälpa till att samordna det stöd som medlemsstaterna erbjöd.

På mycket kort tid hörsammade EU den japanska regeringens begäran om hjälp. Europeiska unionen är beredd att fortsätta ge humanitär hjälp, tekniskt bistånd av alla slag eller mer specialiserat stöd, beroende på vad de japanska myndigheterna finner lämpligt.

På rådets vägnar vill jag särskilt tacka kommissionsledamot Georgieva och den höga representanten för deras snabba, heltäckande och mycket samordnade svar på katastrofen. Ett räddningstjänstteam från EU har satts in i Japan och gruppen har vårt fulla stöd. Enskilda medlemsstater har också kommit med mycket generösa erbjudanden om hjälp.

Det är också viktigt att nämna att rådet kommer att behöva följa upp de makroekonomiska konsekvenserna av krisen i Japan. Ministrarna har redan haft en första debatt om frågan vid Ekofinrådets frukostmöte den 15 mars.

En av de viktigaste frågorna för oss alla är givetvis situationen vid kärnkraftverket i Fukushima Daiichi. Jag vill understryka att det ungerska ordförandeskapet agerade utan dröjsmål med beaktande av allvaret i dessa händelser och de potentiella konsekvenserna för Europa, i synnerhet när det gäller kärnkraftsrisken.

Vi sammankallade arbetsgruppen om kärnkraftsfrågor och ett extramöte med rådet (energi) för att göra en bedömning av situationen i Japan och de eventuella återverkningarna för EU och för att diskutera EU:s svar.

Jag vill understryka att det första budskapet från rådet var ett budskap om solidaritet, medkänsla och beredskap att ge humanitär hjälp och tekniskt bistånd. Detta budskap är också ett budskap om respekt för det japanska folkets ihärdighet och återhämtningsförmåga, i synnerhet de människor som fortfarande kämpar för att komma till rätta med situationen i Fukushima.

Det är tack vare deras målmedvetenhet under oerhört besvärliga omständigheter som det nu finns ett visst hopp för situationen vid kärnkraftverket, även om läget fortfarande är allvarligt. Nu är det största problemet den höga radioaktivitet som har uppmätts i närheten av verket.

Vårt stöd till Japan måste fortsätta. Många medlemsstater bidrar, antingen bilateralt eller via olika samordningsmekanismer som administreras av kommissionen eller Internationella atomenergiorganet. Vid mötet med miljöministrarna fick den ungerska ministern för landsbygdens utveckling Sándor Fazekas veta att händelserna i kärnkraftverket i Fukushima för närvarande inte har några konsekvenser för EU.s befolkning. Strålningsnivåerna är normala i alla medlemsstaterna och livsmedel som importeras från Japan kontrolleras. EU måste emellertid reagera på olyckan vid kärnkraftverket i Fukushima med ändamålsenliga åtgärder.

Vi måste dra lärdom av den här olyckan. Att genomföra och ständigt förbättra de stränga normerna för kärnkraftssäkerhet är en högt prioriterad fråga för tillsynsmyndigheter och aktörer i EU, men konceptet med ständiga förbättringar innebär att vi först måste dra lärdom, trots att olyckan orsakades av externa faktorer och inte av ett haveri i anläggningen. Många medlemsstater och aktörer i branschen har redan beslutat att se över kärnkraftssäkerheten, och det är bra.

Efter det extrainsatta mötet med energiministrarna den 21 mars skrev den ungerska ministern för nationell utveckling Tamás Fellegi till ordförande Herman Van Rompuy för att informera honom om förslaget om stresstest av kärnkraftverken och att andra länder, i synnerhet våra grannar, skulle delta i denna övning. Vilken omfattning testen ska ha och hur man ska gå till väga bör beslutas mot bakgrund av den senaste tidens händelser och med utnyttjande av tillgänglig sakkunskap till fullo. När det gäller omfattningen har ju varje kärnkraftverk sina särdrag, men följande viktiga punkter kan kanske behandlas vid bedömningen: översvämningsrisken, jordbävningsrisken, backup-systemen och förfarandena vid nödsituationer.

Den europeiska gruppen för nukleär säkerhet kommer, med hjälp av medlemsstaterna, att fastställa hur denna bedömning ska göras i samråd med berörda intressenter. Det är svårt att fastställa ett datum för detta, men det står klart att testen måste inledas så snart som möjligt.

Frågan om kärnkraftssäkerhet är förstås inte bara en EU-fråga. Därför är det viktigt att de angränsande tredjeländerna är delaktiga i detta arbete. Bedömningen måste omfatta både befintliga och planerade anläggningar, och vi måste utnytjja internationella organisationer och organ som Internationella atomenergiorganet och andra internationella sammanslutningar som G20-gruppen till fullo för att få andra länder delaktiga.

Det är självfallet viktigt att budskapet till allmänheten om situationen i Japan är tydligt. Jag har två saker att säga om detta. För det första beror trovärdigheten hos den här övningen på vår förmåga att vara öppna om testmetoderna och resultaten. För det andra får vi inte ge intrycket att frågan om kärnkraftssäkerhet behandlas styvmoderligt och bara är aktuell just nu, hur allvarlig situationen i Japan än är. Det är viktigt att minnas att det har funnits en lagligt bindande ram i EU i över 25 år. Rådet kommer givetvis att följa utvecklingen på kärnkraftsområdet noga och hur som helst återkomma till frågan i juni.

Senare i veckan kommer Europeiska rådet att göra en bedömning av situationen i Japan efter denna tragedi. Jag är säker på att stats- och regeringscheferna vill uttrycka sin fortsatta solidaritet med det japanska folket, såsom jag gör nu. Europeiska unionen kommer även fortsatt att stå beredd att lämna det stöd vi kan för att hjälpa dem igenom denna svåra tid. Än en gång hyllar jag dem för deras mod och beslutsamhet.

  Günther Oettinger, ledamot av kommissionen. − (DE) Fru talman, ärade ledamöter! Kommissionen har uttryckt EU:s solidaritet med Japans folk och regering. Vi har uttryckt vår djupa sympati. Vi anser att det japanska folkets mod och lugn är värt vår största respekt och beundran.

Vi har samordnat biståndsinsatserna genom övervaknings- och informationscentrumet, för att därmed ge gemensamt bistånd från EU. Tretton medlemsstater har skänkt filtar, madrasser, vattentankar, tält och hygienutrustning som en del av ett inledande gemensamt biståndspaket från EU. Vi inväntar ytterligare gåvor och kommer att göra fler leveranser till Japan under de närmaste dagarna: på torsdag, dvs. i morgon, och på fredag. Kommissionsledamot Kristalina Georgieva kommer att vara närvarande.

Vi har också erbjudit vår hjälp vid kärnkraftverket, men Japan har ännu inte begärt att få hjälp av oss. När det gäller kärnenergi har vi nära kontakt med IAEA i Wien och övervakar, bedömer och analyserar säkerhetssituationen i Japan noga. Det krävs mer information innan vi kan utvärdera effekterna av händelsen vid kärnkraftverket. För tillfället antar vi att de japanska ingenjörerna och teknikerna och den japanska regeringen kommer att få kontroll över kärnkraftverket och att man kan undvika ytterligare skador i sammanhanget.

Vi håller på att bedöma vilka lärdomar vi kan dra av detta för Europa. I detta syfte, i tisdags förra veckan, höll vi en högnivåkonferens med alla medlemsstater, med alla energiföretag som driver kärnkraftverk, med alla företag som tillverkar kärnkraftverk och med medlemsstaternas tillsynsmyndigheter på kärnenergiområdet. I måndags hölls ett extra möte i rådet (energi), vilket hade sammankallats av Tamas Fellegi.

Vi måste inse att det råder stora skillnader mellan EU-medlemsstaternas situationer och åsikter vad gäller kärnkraftverk. Fjorton länder driver kärnkraftverk. För tretton av dessa är det en del av deras långsiktiga energipolitik, medan en medlemsstat – Tyskland – har en strategi för att gradvis lägga ned sina kärnkraftverk. Tretton länder har ingen kärnkraft, av vilka två – Polen och Italien – överväger att börja med eller återuppta kärnenergiproduktion. Med undantag för förnybar energi – med sitt mål på 20 procent – är det medlemsstaterna, genom lagstiftning och strategier, som har ansvaret för energimixen. Vi respekterar det.

Situationen i olika delar av Europa varierar väldigt mycket – totalt sett får Europa 30 procent av sin kraft från kärnenergi, men i Österrike närmar sig andelen noll procent och i Frankrike är den 80 procent – men det finns två gemensamma nämnare. Den första, som vi återkommer till under årets lopp, är infrastrukturen. Vilken riktning energipolitiken än tar måste utvidgningen av infrastrukturen för el, gas och lagringskapacitet påskyndas, både när det gäller kvalitet och kapacitet. För det andra: säkerhet. Säkerheten hos industrianläggningarna i allmänhet, hos infrastrukturen i allmänhet och hos kärnkraften i synnerhet, är en gemensam fråga till förmån för de anställda vid kärnkraftverk, EU-medborgarna och Europas natur.

Vi föreslår därför att vi undersöker om det är meningsfullt och lämpligt, med hänsyn till de redan igenkännliga orsakerna och den kommande informationen om orsakerna till incidenten i Japan, att genomföra en säkerhetskontroll – en stresstest; med andra ord en extraordinär test grundad på gemensamma standarder och kriterier med målet att ytterligare minska risken i de 143 kärnkraftverk som finns i EU, såväl som för byggandet av nya anläggningar i EU.

Säkerhet är till nytta för alla medborgare, oavsett om den medlemsstat de bor i har kärnkraft, planerar att införa kärnkraft, gradvis håller på att ta bort kärnkraften eller inte har någon kärnkraft. Man skulle undersöka särskilda kriterier, som t.ex. översvämningar och risker för driften och säkerheten, jordbävningar och erfarenheter från Japan, kylsystem och deras funktion och frågan om kraftförsörjning och reservkraft i en sicksackställd konfiguration, så att mer kylning kan upprätthållas med hjälp av kraft- och reservkraftenheter även då det finns risk för jordbävningar och översvämningar. Detta skulle inbegripa allmänna kriterier för alla kärnkraftverk och särskilda kriterier för varje specifik design, ålder, lokalisering, jordbävningsrisk, översvämningsrisk och andra faktorer. Denna särskilda granskning bör också omfatta frågor som t.ex. flygplanskrascher, cyberangrepp och terroristattentat.

Kommissionens erbjudande till medlemsstaterna är att den kommer att utarbeta och samordna detta tillsammans med kärnenergimyndigheterna. Detta är bara ett erbjudande; det är frivilligt att acceptera erbjudandet. Medlemsstaterna är ansvariga för att fatta beslut om huruvida de vill utföra en allmän eller särskild stresstest i EU.

Den tidigare talaren nämnde grannstater som är lika viktiga för vår säkerhet; en viktig grannstat är Schweiz, tillsammans med Ukraina, Armenien, Turkiet och Ryssland. Jag har haft ett långt telefonsamtal med Ukrainas energiminister. Han sade att han gärna deltog om det fanns en allmän stresstest för EU – med andra ord ett erbjudande från hans sida. Det är tydligt att vår auktoritet avseende en stresstest utanför EU och dess medlemsstater till stor del kommer att vara beroende av om huruvida vi kan organisera detta tillsammans i Europa. Om vissa medlemsstater inte vill delta får vi mindre auktoritet när vi ger ett erbjudande till Turkiet, Ukraina, Ryssland och Schweiz än om alla medlemsstaterna tillsammans meddelar att detta är en viktig säkerhetsåtgärd.

Vi kommer därför att utarbeta dessa säkerhetskriterier under de kommande veckorna och vi samarbetar gärna inte bara med parlamentet, utan även med alla dem som har att göra med EU – icke-statliga organisationer, energiföretag, arbetare, tekniker, ingenjörer på kraftverken – för att åstadkomma största möjliga ytterligare minskningar av riskerna och ökningar av säkerheten. Vi är tacksamma att president Nicholas Sarkozy vill ta upp detta ämne på G20-mötet, och lärdomar kommer då att dras för inte bara kärnkraftverk i Europa, utan även för dem som finns i resten av världen.

Sådant är läget för vår del. Vi ger gärna parlamentet information om hur det kan gå vidare genom sina fackutskott – som vi redan har gjort under de senaste dagarna i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och i utskottet för industrifrågor, forskning och energi – och vi ser fram emot motsvarande stöd från Europeiska rådet här i Bryssel i morgon och övermorgon.

  Elmar Brok, för PPE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi har återigen påmints om naturens kraft och vi ser människans begränsningar och hur vi är utlämnade åt naturens väldiga krafter. Vid sådana tillfällen kan vi bara visa vår solidaritet med japanerna – en solidaritet som uttrycks i våra tankar och böner, men också genom praktisk hjälp. När kommissionsledamoten nämner att vi tillhandahåller hjälp och försöker att stödja befolkningen är det en viktig åtgärd som inte bara ger direkt hjälp, utan också lite bekvämlighet. Jag vet också att det inte bara är statliga organisationer som gör detta, utan att många européer är beredda att donera pengar. Bara i min hemstad – där jag är patronus – samlade man in 50 000 euro på tre dagar och pengarna strömmar fortfarande in. Detta sker över hela Europa. Det visar att det finns ett stort stöd.

Samtidigt bör vi tänka efter lite och inte omedelbart börja trycka på våra knappar i inrikespolitiska syften. Vi kommer emellertid utan tvekan att titta på händelserna och vilka lärdomar vi kan dra från kärnkraftsolyckan och utföra stresstestet, och jag hoppas, herr kommissionsledamot, att vi gör detta på EU-nivå, eftersom gränser inte spelar någon roll när denna typ av incident inträffar. Vi måste se till att vi skapar de nödvändiga infrastrukturerna för alternativ och att forskning utförs om möjliga nya energiprojekt, vilka bör omfatta frågor avseende klimatförändringar, arbetstillfällen och konkurrenskraft.

Vi måste också inse att ordet ”sidorisk” kommer att spela en annan roll. Folk tror inte längre att företagen kommer att följa alla föreskrifter och att det inte finns något som inte kan beräknas. Japan kommer att ändra vårt tänkesätt i dessa frågor och följaktligen måste vi fundera över frågan om sidorisker. Man kommer att dra nya slutsatser som måste ge upphov till nya beaktanden och ny politik. Vi bör diskutera detta med det lugn det kräver.

  Marita Ulvskog, för S&D-gruppen. – Fru talman! Ett av världens ekonomiskt och tekniskt mest utvecklade länder har kastats in i ett humanitärt katastroftillstånd. I första hand är det en katastrof för alla de människor som drabbas. Bilderna från Japan är hjärtskärande. Allt stöd och allt upptänkligt bistånd behöver skickas till dem. Men det katastrofen också visar är sårbarheten i alla moderna samhällen. Det som hänt i Japan kan hända i andra delar av världen, även här. Också i länder med extremt höga säkerhetskrav visar sig säkerheten vara bedräglig.

Nu går det ju inte att tänka bort kärnkraften. I Europa är det visserligen några länder som inte har kärnkraft, men ett flertal är extremt eller helt beroende av kärnkraften. En del bygger ny kärnkraft, en del avvecklar. Det är där vi befinner oss – dvs. det ser olika ut i medlemsländerna med sårbarheten, men vi har detta gemensamt ändå och energiförsörjning kräver långsiktighet.

Vi måste helt enkelt ställa om våra energisystem så att vi minskar riskerna och ensidigheten. Vi måste på allvar prioritera forskning och utveckling, investeringar och utbyggnad av långsiktigt uthålliga och förnybara energikällor. Här har Europa en stor outnyttjad potential som ska ställas mot det faktum att byggandet av nya kärnkraftverk gör oss beroende av dem i ytterligare många decennier framåt, dvs. nyinvesteringar i kärnkraft är ett sätt att senarelägga och förhindra utbyggnaden av förnybar energi, ett sätt att inteckna framtiden.

Det vi bör göra nu närmast är i stället att ta en allvarlig diskussion om att höja EU:s mål och ambitioner när det gäller förnybar energi och att med det snaraste besluta om bindande energieffektivitetsmål och en långsiktig plan för vår energiförsörjning – en omställning till förnybart. Stresstestet av kärnkraftverk i alla länder gemensamt behövs alltså, men sedan behövs det långsiktighet.

  Lena Ek, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Bilderna från den stora jordbävningen och tsunamin i nordöstra Japan är skrämmande; våra tankar och vår djupaste sympati riktas till dem som har förlorat sina hem och nära och kära.

Vi välkomnar naturligtvis EU:s hjälppaket. I Fukushima arbetar fortfarande personal vid kärnkraftverket för att förhindra ytterligare strålningskontaminering, och detta måste naturligtvis utvärderas noga över hela EU – även i Bryssel.

Jag välkomnar det stresstest som kommissionen har föreslagit, men jag anser att vi måste påpeka att vi inte kan ha ett stresstest som bara baseras på teknik och geografi. Vi behöver ytterligare två steg. Ett handlar om säkerhetskulturen där det tydligen har varit omöjligt att se risker av många slag. Det andra rör den institutionella ramen, inbegripet en översyn av förhållandena mellan de nationella tillsynsorganen och kärnkraftsföretagen. Myndigheterna bör dessutom inte få tillåtelse att granska sig själva.

När vi nu utvärderar katastrofens konsekvenser bör vi grunda vår diskussion på information och kunskap. Det kanske blir nödvändigt med radikala åtgärder – jag skulle tro att det faktiskt är nödvändigt. En sak borde dock vara uppenbar: vi måste reformera vår energiproduktion och i stället förlita oss på förnybar energi och vi måste göra det nu.

  Giles Chichester, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Låt mig uttrycka min beundran för den stoiska japanska motståndskraften mot dessa väldiga naturkrafter. Vi måste komma ihåg jordbävningens och tsunamins oerhörda styrka.

Jag välkomnar de säkerhetsinriktade stresstesterna för europeiska kärnkraftverk samtidigt som jag tänker på att kärnkraftsindustrin redan är den mest reglerade och säkerhetsmedvetna industrin i världen, och jag noterar uttalandet tidigare i år från Wenra (Western European Nuclear Regulators Association) om att göra nya reaktorer ännu säkrare än våra befintliga. Det är nyttigt att jämföra säkerheten inom kol-, olje- och vattenkraftsindustrierna med kärnkraftsindustrins säkerhet avseende olyckor med dödlig utgång.

Fru talman! Jag ser en ljuspunkt i detta hemska moln för Japan – dvs. att arbetet med återbyggande och återskapande i landet, med hjälp av försäkringsbranschens djupa fickor, borde ge dess ekonomi en väldig skjuts, och detta är även bra för resten av världen.

Jag tackar ministern och kommissionsledamoten för deras tankeväckande kommentarer och jag säger till medlemsstaterna och alla andra: tveka nu inte om kärnkraften, vi behöver den för mycket.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Denna situation kräver naturligtvis att vi hjälper Japan så gott vi kan och med alla medel som står till vårt förfogande. Ett land som har drabbats av en sådan katastrof som Japan behöver all hjälp det kan få. Jag tycker dock att det är anmärkningsvärt hur lättsinnigt vi öser beröm över Japans hjältar. Jag anser att vi inte inser att de som vi kallar hjältar vet bättre än någon annan att de riskerar livet och att många av dem som kämpar med härdsmältan i Fukushima redan är att betrakta som döda. Japanerna vet bättre än något annat land i världen vilken förödelse en kärnkatastrof kan orsaka. Deras historia domineras av Hiroshima och Nagasaki. Alla barn i Japan är medvetna om konsekvenserna av en härdsmälta. Vi bör vara medvetna om detta när vi diskuterar Japan. Japanerna känner bättre än några andra till vilken fasa inte bara denna situation innebär, utan även den som kommer att drabba dem framöver. Kanske är det ukrainarna, som har sett delar av sitt land förstöras under de senaste 25 åren, som är de enda andra som vet vad detta handlar om.

Jag menar att de pågående diskussionerna i Europa, till skillnad från dem för 25 år sedan, bör beakta de politiska konsekvenserna när vi upptäcker att vi i våra egna länder har en teknik som kan gå överstyr, inte bara tillintetgöra det förflutna i vissa regioner eller förstöra nuet, men också sträcka sig försåtligt in i framtiden för alla dem som bor i närheten av dessa anläggningar och i omgivningarna. Jag tror inte att vi gör det när vi talar om stresstesterna, herr Oettinger. Vi måste vara mycket ärligare och bör erkänna att vi i EU ofta har hamnat i situationer där en härdsmälta nästan har inträffat i våra kärnkraftverk. Låt mig bara nämna några: Tihange i Belgien, Civaux i Frankrike, Philippsburg i Tyskland, Kozloduy i Bulgarien, Paks i Ungern, Brunsbüttel i Tyskland, där en väteexplosion ägde rum, Forsmark i Sverige, Barsebäck i Sverige, Blayais i Frankrike, Krümmel i Tyskland – detta är en lista över de mest slående incidenterna som har ägt rum, med en mängd olika orsaker, sedan Tjernobyl, där vi har befunnit oss nära en härdsmälta.

Hur ska vi hantera det faktum att det kan ske en härdsmälta i vilket som helst av de kärnkraftverk som vi driver? Ska vi göra det genom stresstester? Jag anser att dessa tester bara är relevanta om de vägleder oss i utarbetandet av en plan som visar vilka verk och vilka fastställda risker som ska bli de första att försvinna när vi vänder ryggen åt denna högriskteknik. Om dessa stresstester är avsedda att lugna allmänheten och återigen påstå att vi i EU aldrig kan hamna i situationer liknande dem som just har ägt rum i Japan, så menar jag att dessa tester är fel. Vi skulle för övrigt mycket gärna välkomna möjligheten att få vara med och besluta vem som ska fastställa stresstesten – vi kan inte låta kärnkraftsföretagen bestämma detta själva – såväl som vem som genomför testen och utvärderar dem. De hittills ansvariga myndigheterna har alltför ofta nonchalerat svårigheterna på de europeiska anläggningarna och godkänt anläggningar som aldrig skulle ha klarat det bedömningsförfarande som Euratom använde, t.ex., för kärnkraftverken i Belene och Mochovce.

  Bairbre de Brún, för GUE/NGL-gruppen. – (GA) Fru talman! I likhet med andra talare vill jag uttrycka mina kondoleanser till dem som har drabbats i den japanska tragedin, en tragedi som fortfarande pågår. Vi måste göra allt för att hjälpa det japanska folket.

Angående de lärdomar vi måste dra i Europa, är det tydligt att kärnsäkerheten är högst på dagordningen just nu, särskilt med hänsyn till de stresstester som ska genomföras vid kärnkraftverk i Europa. Det som hände i Japan får djupgående konsekvenser för EU:s framtida energipolitik.

Den humanitära katastrofen visar betydelsen av att utveckla ett kärnkraftsfritt EU. Vi behöver ett moratorium för kärnenergin och det som krävs är omfattande investeringar i hållbar och förnybar energi. Vi måste också se över lagstiftningen på kärnsäkerhetsområdet.

  Fiorello Provera, för EFD-gruppen, – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill också uttrycka min sympati och beundran för den värdighet, kraft och sammanhållning som det japanska folket har visat mitt under en katastrof som är ovanlig vad gäller omfattning och allvar. Det japanska folkets beteende är verkligen en inspiration för alla och de förtjänar vår hjälp.

Den lärdom vi kan dra av denna erfarenhet är att det finns ett behov av att stärka det europeiska civilskyddssystemet genom fler nära samordnade åtgärder och mer allmän tillgång på personal och resurser, så att vi kan agera snabbare vid eventuella katastrofer.

När det gäller kärnkraftsalternativet skulle det vara ett misstag att diskutera detta ämne nu när vi är känslomässigt påverkade av de aktuella händelserna: frågan är alltför viktig och måste diskuteras på ett vetenskapligt sätt. Det är helt riktigt att förbättra säkerhetsåtgärderna för kraftverk som tillhör nuvarande och nästa generation och avveckla de som är äldre och osäkra, men vi måste undvika politisk exploatering och vara försiktiga och pragmatiska, som Elmar Brok sade. Vi bör komma ihåg att en damm kollapsade i samma område i Fukushima under jordbävningen med många skadade och döda som följd, men detta får oss inte att vilja avveckla dammar eller bygga nya. Jag uppmanar därför till försiktighet, uppmärksamhet och öppenhet framöver.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Fru talman! Den fruktansvärda katastrofen i Tōhokuregionen i nordöstra Japan har naturligtvis gett upphov till medlidande och sympati hos alla européer. Vi måste självklart också delta i räddningsinsatsen, eftersom jag har förstått att situationen är långt ifrån stabil i Japan. Japan är ett anmärkningsvärt land, ett oerhört värdigt, starkt och modigt land som är medvetet om sina plikter, men där byråkratin – som på andra håll – kan förlama initiativ.

En av de lärdomar som vi kan dra av denna katastrof är att den effektivaste nödhjälpen i slutänden är den som anländer med fartyg. Detta innebär naturligtvis att det måste finnas möjligheter att ta emot den i närheten.

Läget är inte stabiliserat och många hemlösa fryser och svälter fortfarande. Vi kan dra följande lärdomar av denna tragedi: den första är att det värsta alltid händer. Titanic byggdes för att vara osänkbart. Man sade att ”inte ens Gud kunde sänka det”. Ändå sjönk det på sin jungfruresa trots de vattentäta kassunerna, eftersom ingenjörerna inte trodde att det kunde bli en så pass stor läcka.

Det värsta händer alltså alltid; jordbävningen tillsammans med tsunamin var naturligtvis det värsta scenariot. Det kommer emellertid fler jordbävningar. Vi väntar på att den stora Kantojordbävningen ska äga rum vilket ögonblick som helst. Det kan komma en i Kalifornien, Italien eller Västindien. Vi måste sålunda vara beredda på detta och öka civilskyddet.

Den andra och sista lärdomen är att vi ändå inte får drabbas av panik. Vi kan inte höra att vi måste överge kärnkraften på grund av att radioaktivt nedfall är farligt, samtidigt som vi också får höra att vi måste sluta använda fossila bränslen på grund av koldioxidutsläppen. Vi måste göra ett val.

  Sandra Kalniete (PPE). – (LV) Fru talman! Japanerna har drabbats av en enorm olycka. Jag vill uttrycka min djupaste sympati för familjerna till dem som har drabbats och dem som har dött, och till deras nära och kära. Den ädelhet och det lugn som det japanska folket har uppvisat under denna prövning är värt den största respekt och är ett föredöme för hela världen. Japan står inför den besvärliga uppgiften att återställa sina förödda landområden, vilket kommer att kräva avsevärda resurser, däribland inre investeringar. Det är därför jag uppmanar toppmötet mellan EU och Japan den 25 maj att fatta beslut om att inleda förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och Japan. Detta avtal måste gynna båda parter, både i varu- och tjänsteflödet och när det gäller jordbruksprodukter. Ett frihandelsavtal kan bli ett av instrumenten för det tredje öppnandet av Japan, som landets premiärminister Naoto Kan så pittoreskt har uttryckt det. Olyckan som orsakades av tsunamin vid kärnkraftverket i Fukushima ger anledning till verklig oro i hela världen. Vi måste buga i respekt och tacksamhet till de hjältar som arbetar, med risk för sina egna liv, för att stabilisera situationen i kärnkraftverket. Den erfarenhet som japanska ingenjörer och kärnkraftsexperter nu får när det gäller att förebygga olyckor är unik. Erfarenheterna från Fukushima måste tjäna mänskligheten genom att bilda utgångspunkt vid tester av kärnkraftverk och utvecklingen av förbättrade säkerhetskriterier. Avslutningsvis vill jag återigen bekräfta att EU måste göra allt man kan för att hjälpa Japan, ett av våra närmaste partnerländer. Tack så mycket.

  Nessa Childers (S&D). - (EN) Fru talman! Två teman har vuxit fram i efterdyningarna av de tragiska händelser som drabbade Japan för tolv dagar sedan. Det första är den japanska reaktionen som, med hänsyn till den strukturella beredskapen i städerna, räddningsenheternas snabba insatser och den inspirerande tålmodigheten som det japanska folket har visat, har varit föredömlig och bör tjäna som modell för andra jordbävningsdrabbade länder. Det andra temat, dvs. det radioaktiva nedfallet i Fukushima, är emellertid mer komplicerat.

Samtidigt som Japan utan tvekan snabbt kommer att ta lärdom av dessa händelser, måste även EU göra detta, och vår reaktion kan delas upp i två områden. Det första är att verkligen garantera säkerheten i kärnkraftverken i EU. Jag välkomnar planering för tester och vill betona att de måste vara förenliga med gemensamma bestämmelser mellan medlemsstaterna om kärnkraftverkens säkerhet och om lagring av mycket giftigt kärnavfall. Detta är särskilt viktigt i min valkrets East i Irland. Den största samlingen av sådant material finns lagrat i kärnkraftverket i Sellafield i England, bara 28 mil från grevskapet Louth.

Vårt andra gensvar bör handla om framtiden för kärnkraften som helhet. I detta avseende måste man komma överens om ett fullständigt stopp för byggandet av nya kärnkraftverk. För att kunna säkra fortsatta leveranser av tillräckligt mycket energi för EU, måste man också godkänna investeringar i förnybar energiproduktion och ökad energieffektivitet.

  Johannes Cornelis van Baalen (ALDE). - (EN) Fru talman! Jag instämmer i det som mina kolleger i delegationen för förbindelserna med Japan har sagt, dvs. Bruno Gollnisch och Sandra Kalniete, om respekt och sympati för japanerna. Vi måste emellertid också lära oss av detta, dvs. att denna potentiella kärnkraftskatastrof bör ha en internationell dimension. Det måste råda fullständig öppenhet. Vi måste reda ut varför IAEA:s varning inte följdes upp; ingen diskuterade denna varning. Vi bör reda ut vad som hände.

Jag håller med alla andra som säger att vi bör förena våra insatser vid återuppbyggandet. Ett frihandelsavtal har därför ett särskilt värde och vi bör sluta detta avtal så snart som möjligt.

  Mirosław Piotrowski (ECR). – (PL) Fru talman! Som ledamot av Europaparlamentets delegation för förbindelserna med Japan, vill jag först och främst uttrycka min sympati och solidaritet med det japanska folket som har drabbats av denna enorma katastrof. Nästan 10 000 människor har dött och över 16 000 saknas, och dessa siffror ändras ständigt. Jordbävningen och tsunamin har orsakat ofattbar förödelse. Kostnaderna har redan beräknats till 300 miljarder US-dollar.

Även om Japan inte har tänkt på hjälp från EU kan vi inte förbli passiva med tanke på omfattningen av denna tragedi. Det värsta i sammanhanget är den skada som har skett vid kärnkraftverket i Fukushima. Vissa experter anser att situationen är allvarlig och kan resultera i en upprepning av det som hände efter Tjernobylolyckan. Det ungerska ordförandeskapets och Catherine Ashtons förklaring avseende humanitärt bistånd och expertbistånd bör följas upp så snart som möjligt i nära samarbete med den japanska regeringen.

  Claude Turmes (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! För bara 14 dagar sedan skrev det japanska företaget Toshiba och andra som har byggt kärnkraftverk att de hade de säkraste verken i världen – så mycket för påståendet att vi i EU utan tvekan har de säkraste kärnkraftverken.

Jag menar att denna oerhört allvarliga och tragiska olycka i Japan bör tydliggöra hur absurt det är att likställa kärnkraftverk med vindkraftverk, energieffektivitet eller solenergianläggningar när vi diskuterar kampen mot klimatförändringar. Idén med koldioxidsnål teknik är helt enkelt felaktig. Man måste titta på den totala risken från alla tekniker. Min första specifika fråga till er, herr Oettinger, är följande: är det inte hög tid att du inkluderar åtminstone ett scenario i färdplanen för energi 2050, som helt enkelt visar vad vi kan åstadkomma genom att kombinera 100 procent förnybar energi och energieffektivitet? Det är det minsta EU-medborgarna kan förvänta sig.

När det gäller stresstesterna vill jag säga att vi är för dessa, men de måste vara obligatoriska och europeiska. De första bankstresstesterna manipulerades i hög grad av de nationella myndigheterna så att ett par banker inte skulle delta. Vi behövde en andra omgång stresstester så att saker och ting gjordes på rätt sätt. Den andra nyckelfaktorn är ”oberoende expertis”. Fru Lauvergeon från Areva och herr Teyssen från E.ON, Euratomtjänstemännen från kommissionen, kärnkraftsexperterna i Wien och i sanning de nationella kärnkraftsvakthundarna är alla subjektiva. De nationella myndigheterna vill inte ens erkänna att de säkerhetstester som man började utarbeta för sex månader sedan inte längre är korrekta. Vi behöver med andra ord oberoende experter. I annat fall löper vi risken att bara få höra subjektiva åsikter.

Jag vill bara säga ett par avslutande ord. Jag rekommenderar att du är försiktig herr Oettinger, när du säger att Nicholas Sarkozy är den store förkämpen i kampen för kärnsäkerhet i världen. Jag skulle vara lite försiktigare om jag vore du.

  Sabine Wils (GUE/NGL). – (DE) Fru talman! Japan hotas fortfarande av en härdsmälta. Strålningen från kärnkraftverket i Fukushima ökar dramatiskt. Detta är ytterligare en fasansfull demonstration av hur omöjligt det är att kontrollera kärnkraft. Det är därför vi uppmanar till ett omedelbart avvecklande av kärnenergin. Kraftbolagen tjänar mycket pengar på kärnenergi, men när det sker en olycka är det befolkningen som får betala priset. Av detta skäl måste EU omedelbart fastställa ett krav för kärnkraftverksoperatörerna att teckna offentliga ansvarsförsäkringar. Tillräckliga medel måste tillhandahållas för alla skador på hälsa, egendom och andra tillgångar i alla medlemsstater. EU bör äntligen stoppa främjandet av kärnenergi och upphäva Euratomfördraget. Miljarder av skattebetalarnas pengar pumpas fortfarande in i en farlig högriskteknik, samtidigt som säkra alternativ som förnybara energikällor fortsätter att få för lite medel.

  Mario Mauro (PPE). - (IT) Fru talman! Mina damer och herrar! Jag tror att det skulle vara ett stort misstag att göra denna debatt till en process mot moderniteten och dess risker. Vi måste erkänna att vi tack vare vetenskap och teknik lever längre, har bättre levnadsstandard och kan se framtiden an med större tilltro. Vi har en förbättrad livsmedelssäkerhet, ett förbättrat välfärdssystem, och en förbättrd situation i vår framåtsträvande värld, eftersom vi har använt och utvecklat vetenskap och teknik.

Den inställningen har givetvis sina risker, men de kan vi hantera om vi samarbetar för att lösa de problem som det internationella samfundet ställs inför varje dag. Elmar Brok fick till det särskilt bra när han sade att det finns något mystiskt med vårt förhållande till saker som får oss att inse att vi inte har lyckats kontrollera allt, och att hur långt vi än har kommit har vi inte svar på alla problem som naturen ger oss. Omfattningen av denna jordbävning påminner oss om det. Det är mycket troligt att det var outvecklad teknik och vetenskap som för bara hundra år sedan låg bakom att, till exempel i Messina, 100 000 människor dog till följd av en jordbävning som var betydligt mindre.

Detta borde fungera som vägledning inför framtiden: vetenskap och teknik är verktyg som med rätt politik kan komma till maximal användning. Detta kräver en klok politik, och tillsammans som institutioner behöver vi fastställa om vi har lösningar för att gå bortom atomkraft i framtiden, eller om vi måste fortsätta använda dessa verktyg på lång sikt för att möjliggöra den utveckling som vi alla är i behov av.

I dag ombeds vi att göra en annan sak, nämligen att göra en hjälpinsats för en nation där lidandet och behoven är stora. Det hör jag inte så mycket om här, eftersom vi hamnat i en politisk diskussion där man vill betona framtida problem som egentligen inte har någonting att göra med det som står på dagordningen.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D). – (RO) Fru talman! Den kris som just nu utspelar sig i Japan ger upphov till oro över säkerheten på världens kärnkraftverk. Det är vår skyldighet att undersöka hur motståndskraftiga och säkra kärnkraftverken på vårt territorium är.

Jag kommer från Rumänien, och medborgarna i mitt land är med rätta oroliga över säkerheten på kärnkraftverket Cernavodă, särskilt som det nyligen varit många frågetecken runt det i tidningarna.

Jag är övertygad om att allmänheten i både Rumänien och många andra medlemsstater undrar huruvida de skulle få fullgott skydd om en naturkatastrof inträffade som påverkade kärnkraftverken.

Tyskland beslutade förra veckan att genomföra en nogrann inspektion av sina system för kärnkraftproduktion. Med tanke på det som inträffat i Japan är det absolut nödvändigt att genast genomföra en översyn av kärnsäkerheten i hela EU. Samtliga medlemsstater borde ha en sträng och total kontroll över kärnkraftverken.

Kommissionen borde se till att direktvet om kärnsäkerhet genomförs korrekt, och, tillsammans med behöriga myndigheter i medlemsstaterna, noga övervaka kärnkraftverken.

Den tragiska situationen i Japan påminner oss om att vi behöver göra vårt yttersta för att skapa effektiva mekanismer för att hantera katastrofer.

  Charles Goerens (ALDE). - (FR) Fru talman! Några ord om Japan. Först och främst måste vi göra allt i vår makt för att lindra lidandet för den japanska befolkningen, som förtjänar all vår medkänsla och solidaritet.

Utöver de två naturkatastroferna – jordbävningen och tsunamin – finns en tredje katastrof, kärnkraften, som är skapad av människan. Allt som sagts om detta kan sammanfattas med ett ord: ett glapp. Vi står inför ett paradigmskifte som kan sammanfattas med två frågor: vad bör förändras, och, för det andra, vad kan vi börja förändra när det gäller energiproduktion?

Vi kan vara säkra på att om de fossila bränslena och kärnenergin tog slut, skulle vi mycket snart få en bättre bild av möjligheterna att utveckla förnybara energikällor. Vi förväntar oss att EU omformulerar sin strategi inom detta område. För att det ska ske krävs en vision, viljestyrka och en utförlig färdplan.

  Bas Eickhout (Verts/ALE). - (NL) Fru talman! Först av allt vill jag gratulera Günther Oettinger till en bra start. Du fick verkligen en fantastisk start förra veckan, men sedan verkar det ha gått utför. Nu måste du dock ta tag i detta och tydliggöra din ståndpunkt, eftersom du förra veckan sade att vi borde ha en debatt om Europa och en framtid för Europa utan kärnenergi, Det har du inte upprepat sedan dess, trots att det är vad vår debatt borde handla om. Ett otal gånger har vetenskapliga studier visat att det går att nå miljömålen utan att använda kärnenergi. Det går att försörja Europa enbart med hållbar energi. Det är vad dagens debatt borde handla om.

Att vara för eller emot kärnkraft är ett politiskt val. Vi borde inte behöva förklara varför vi är emot kärnkraft. Det är de som är för kärnkraft som borde förklara sig. Det är därför stresstesterna är så viktiga.

Jag har två frågor till dig, kommissionledamot Oettinger, två viktiga frågor. För det första: hur ska vi fastställa kriterierna? Hur ska vi se till att de är oberoende? För det andra, vad händer om en viss kärnkraft inte klarar stresstestet? Vilka följder skulle det leda till?

ORDFÖRANDESKAP : ROUČEK
Vice talman

  Lena Kolarska-Bobińska (PPE). – (PL) Herr talman! Herr kommissionledamot! Det som inträffat i Japan har påverkat oss alla djupt. Vi hedrar de människor som – med risk för sitt eget liv – tar hand om efterverkningarna av tre händelser som inträffade samtidigt – jordbävningen, tsunamin och olyckan på kärnkraftverket. Denna tragedi har gett upphov till stor medkänsla, och därmed öppnat för den diskussion som nu förs i Europa om kärnkraftens framtid och Europas energistrategi. Vi antog nyligen en energistrategi för Europa till 2020. För tillfället kan man säga att den undermineras, trots att vi i strategin accepterar kärnkraft. Vi konstaterar att den bör åtföljas av strikta säkerhetsvillkor. Kärnkraft är dock en accepterad del av energimixen i ett antal länder.

Jag tycker att denna diskussion även borde öka EU:s samarbete runt energi – och det har vi efterfrågat i vårt betänkande. Nu måste vi skärpa säkerhetsvillkoren och stärka Europeiska atomenerigemenskapen samt utveckla en europeisk energigemenskap. Kommissionen måste arbeta för ett bättre samarbete mellan medlemsstaterna och en europeisk kärnkraftspolitik. Stresstesterna borde inte vara frivilliga – vissa länder kommer att använda dem om de vill, medan andra inte kommer att göra det. Testerna måste ingå i inrättandet av det som faktiskt ska bli en gemensam kärnkraftspolitik.

Vi borde även stödja ny teknik. EU:s hela energistrategi bygger på decentralisering och diversifiering. Eftersom det är så borde vi tänka på att främja små och medelstora kärnkraftsreaktorer. De kostar mindre, byggs som moduler och är därmed lättare att säkerhetstesta. Kanske skulle allmänheten ha lättare att acceptera den formen, eftersom vi inte kommer att kunna avskaffa denna typ av energi helt.

  Zigmantas Balčytis (S&D). - (LT) Herr talman! Japan har drabbats ofattbart hårt av en naturkatastrof och en kärnkraftsolycka. I Litauen samlar människor ihop pengar och försöker på alla sätt hjälpa landets offer. Vi minns och kommer alltid att minnas de svåra konsekvenserna av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, som människorna i regionen fortsätter att känna av, även efter tre årtionden. Katastrofen i Japan tvingar oss att göra en grundläggande omvärdering av kärnsäkerheten. Vi kan inte kontrollera naturkrafterna, så vi borde åtminstone se till att naturkatastrofer inte orsakar fler allvarliga kärnkraftskatastrofer. Jag är också för en översyn av befintlig infrastruktur och införande av nya verktyg, men vi måste göra en ordentlig analys av det som hände på det japanska kärnkraftverket, med Tjernobylolyckan i åtanke. Vi måste dra slutsatser och vidta åtgärder för att öka kärnsäkerheten runtom i Europa.

  Chris Davies (ALDE). - (EN) Herr talman! Min oro för kärnkraftsindustrin överskuggas av min oro för klimatförändringarna, och jag anser nu att kärnkraften har en roll att spela för att hjälpa oss bekämpa den globala uppvärmningen. Detta var sant innan händelserna i Japan och det är fortfarande riktigt. Vi har uppenbara läxor att lära oss. Det finns problem när det gäller konstruktionen, otillräckliga regleringar, otillräcklig självständighet och – mest uppenbart – bygg inte kärnkraftverk i jordbävningsområden.

Men vi lever i en farlig värld, alla våra städer har kemiska fabriker som innebär gigantiska risker, men vi hanterar riskerna, och lever med dem. Under årtiondena har vi upplevt fruktansvärda tågolyckor, men vi stänger inte ner järnvägen för det. Vi lär oss läxor, vi tillämpar dem och vi förbättrar säkerheten. Det är vad vi måste göra även med kärnkraftsindustrin.

  Romana Jordan Cizelj (PPE). - (SL) Herr talman! Om vi menar allvar med miljömålen kommer kärnkraften fortsätta vara en del av vår energimix. Det är skälet till att våra diskussioner inte får grundas på ideologi. Först och främst behöver vi få svar på flertalet frågor, som till exempel vilka huvudorsakerna till olyckan var och hur den skulle ha kunnat undvikas. Kollapsade systemen för ansvar, drift och kontroll? Var säkerhetskulturen i ett av kärnkraftverken för svag? Vilka alternativ finns det när det gäller säkrare förvaring av uttjänt kärnbränsle? Var tillsynsmyndigheten för svag för att agera tillräckligt snabbt? Och så vidare. Vi behöver få svar på våra frågor, sedan kommer vi att kunna agera politiskt ansvarsfullt.

Men vad innebär det i realiteten att agera politiskt ansvarsfullt? Vi måste skapa ett s.k. socialt avtal om acceptabla tekniker, särskilt när det gäller den roll kärnkraftsverken ska spela. Vi måste se till att principen om att säkerheten ska sättas främst genomförs och tillämpas. Vi behöver utarbeta lagstiftning som kan ge tillräckliga ekonomiska resurser och personal för att på ett säkert sätt kunna använda komplexa tekniker. Vi måste underlätta för utvecklingen av kvalificerade och självständiga yrken inom kärnkraftsområdet, för fortbildning och överföring av kunskap från äldre till yngre generationer. Vi måste utvärdera kompetensen och självständigheten hos de tillsynsmyndigheter som spelar en nyckelroll när det gäller bibehållet säkerhetstänkande, och vi behöver se till att det finns ett säkert sätt att förvara högaktivt radioaktivt avfall och uttjänt kärnbränsle.

Slutligen vill jag nämna gemenskapskriterierna för säkerhet. I dag är vi överens om att de verkligen behövs, men glöm inte vår diskussion om kärnkraftssäkerhetsdirektivet 2009. Även då bekräftade parlamentet de europeiska gemenskapskriterierna, men rådet fastställde dem olyckligtvis inte. Då visade parlamentet att det fattar rätt beslut. Därför anser jag att det är hög tid att parlamentet ges mer makt på området kärnenergi, och att vi bör ingå ett interinstitutionellt avtal för att få medbeslutanderätt.

  Ildikó Gáll-Pelcz (PPE). – (HU) Herr talman! För det första vill jag uttrycka min djupa medkänsla med det japanska folket och den japanska nationen, och även min stora beundran och uppskattning av de japanska hjältar som just nu arbetar vid kraftverket. En tragedi har inträffat som alltid kommer att bli ihågkommen i Japan och hela världen. Det katastrofdrabbade landet har bett om hjälp från EU med preliminär samordning av den hjälp som erbjuds av medlemsstaterna.

Kommissionens snabba reaktion var glädjande, liksom det faktum att kommissionen bekräftade att all möjlig hjälp ska erbjudas Japan och de närmare en miljon människor som bor i tillfälliga bostäder till följd av den katastrofala jordbävningen och tsunamin. Jag anser bestämt att allt som finns att göra måste göras även utöver detta för att undvika katastrofens följdverkningar och återställa livsbetingelserna. Samtidigt vill jag emellertid uppmärksamma att det inte är lyckosamt att ställa denna typ av katastrof och liknande tragedier mot kärnkraftsanvändningen. Kärnkraftverk måste naturligtvis utrustas med de mest omfattande säkerhetssystemen och utsättas för regelbundna inspektioner i enlighet med den striktaste reglering.

Kommissionens förslag om att organisera ett brett europeiskt samråd bör välkomnas. Eftersom jag anser att det är nödvändigt stödjer jag även att kommissionen utformar riktlinjer som ligger till grund för ett välfungerande säkerhetssystem som koordineras på europeisk nivå och garanterar en fortsatt säker produktion av kärnkraft i framtiden. Det japanska folkets agerande är exemplariskt och visar oss vägen. Jag är helt övertygad om att de förtjänar allt stöd de kan få. Tack, herr talman.

  Edit Herczog (S&D). – (HU) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dag är vi alla lite av japaner, till och med mitt under naturkatastrofen måste vi erkänna att kärnsäkerhet har ett mänskligt ansikte. Planering, uppförande, drift, avveckling, och nu, som i Fukushima, hantering av olyckor, utgör styrkeprov för mänsklig kunskap och hängivenhet. Det europeiska stresstestet är ett viktigt steg för oss i planeringen inför framtiden för det som inte ens har gått att föreställa sig förrän nu. Herr kommissionsledamot, vi hedrar Fukushimas arbetare bäst genom att europeiska experter engageras och fattar professionella och politiska beslut för Europa. Kärnkraftsarbetarna bör involveras, då deras hängivenhet och deras kunskaper är oundgängliga.

Det är av mycket stor vikt att kunskapen om kärnenergin på medellång sikt vidmakthålls och utvidgas, då detta är den enda verkliga säkerhetsgaranti som finns. Jag skulle dessutom återigen vilja uppmärksamma det som Marita Ulvskog sade. Forskningen om och utvecklingen av kärnkraften måste tillhandahålla svar – bättre svar än hittills – om hur vi ska hantera kärnavfallet med dess ständigt närvarande 60-åriga historia. Tack för att ni lyssnade.

  Paul Rübig (PPE). – (DE) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamot Oettinger för att han tar detta på ett så stort allvar och angriper frågan på ett så ansvarsfullt sätt.

Vi bör överväga om den västeuropeiska sammanslutningen av tillsynsmyndigheter på kärnsäkerhetens område (Wenra) bör uppgraderas till europeisk tillsynsmyndighet för de 27 medlemsstaterna. Vi bör fundera på om IAEA:s säkerhetsstandarder bör göras bindande och om den nya tillsynsmyndigheten bör ges makt att beordra omedelbar stängning om standarderna inte efterlevs. Vi bör även överväga att reformera Euratomfördraget och lyfta fram skydds- och säkerhetsreglerna liksom frågan om hur kostnaderna ska täckas för avveckling och slutförvaring, vilket behöver redas ut nu.

Jag tror att detta är ett känsligt ämne. Vi måste ta tillfället i akt här i Europa och tillämpa refereegranskning och införa de senaste standarderna så att folkhälsan inte riskeras ytterligare.

  David Martin (S&D). - (EN) Herr talman! Jag välkomnar naturligtvis den snabba hjälp som japanerna biståtts med i nödens stund, och jag välkomnar och delar den medkänsla som uttrycktes för det japanska folket. Jag kan emellertid inte låta bli att tänka att vår uppriktighet när det gäller kommentarerna om solidaritet kommer att modifieras något genom några av våra medlemsstaters agerande.

I våra dagstidningar läser jag att den spanska regeringen har krävt att varor från Japan noggrant kontrolleras för strålning, att den nederländska regeringen har uppmanat arbetare att hantera de containrar som kommer från Japan med försiktighet, och att den franska regeringen har uppmanat till kontroll av all import, och att de tyska myndigheterna kräver slumpmässig kontroll av allt gods som importeras från Japan, inklusive bilar. Detta handlar om varor som lämnade Japan två eller tre veckor – i vissa fall två eller tre månader – före jordbävningen.

Det finns ingen solidaritetstanke och medkänsla i ett sådant agerande och jag skulle vilja be rådet och kommissionen att försöka tala med medlemsstaterna och förmedla att om de verkligen vill uttrycka medkänsla bör de inte sprida sådana panikskapande historier.

  Fiona Hall (ALDE). - (EN) Herr talman! Det förvånar mig att kommissionsledamoten verkar vara så optimistisk om att situationen i Fukushima kan kontrolleras på några dagar, när kärnexperter har talat om veckor och månader. Under tiden läcker fortfarande radioaktiv strålning från kärnkraftverket, som tas upp av grödor och vatten.

Jag välkomnar kravet på stresstester men de besvarar inte de större frågorna. Frågan är: vill vi acceptera de ökande riskerna med kärnkraft i en värld där komplexa naturkatastrofer och extrema väderhändelser i stor utsträckning ökar? Säkerheten hos kärnkraftverk kan helt enkelt inte garanteras vid storskaliga katastrofer av något slag där flera störningsnivåer förekommer, när el- och vattenförsörjningen slås ut, liksom kommunikationer och fysisk åtkomst. Det är detta som är frågan – vill vi verkligen ta den risken när det finns andra alternativ?

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Vi vill här uttrycka vår djupaste solidaritet med Japans folk. Vi uttrycker även vårt deltagande med offren för den katastrof som har drabbat landet.

Vi vet att katastrofen har orsakat allvarliga olyckor vid kärnkraftverket i Fukushima, vars följder ännu inte har kunnat uppskattas i sin helhet. Olyckorna i kärnkraftverkets reaktorer orsakades av en kombination av ytterst osannolika faktorer. Faktum kvarstår dock att de sammanföll och att det därför skulle kunna hända även i andra kärnkraftverk.

Vi måste därför dra lärdom av vad som händer i Fukushima. Det finns ett akut behov av att se över och eventuellt anpassa redundansen för kärnkraftverkens säkerhetssystem, särskilt för kylsystemen.

Det är nödvändigt att ompröva placeringen av befintliga kärnkraftverk, särskilt med tanke på risken för jordbävningar och tsunamier. Det finns även ett behov av att inleda en allmän samhällsdiskussion om energifrågan, våra nuvarande och framtida energibehov och hur dessa kan tillgodoses samt hur man på ett rationellt och välorienterat sätt tittar på riskerna, effekterna, möjligheterna och begränsningarna med olika energikällor.

  Oreste Rossi (EFD). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill i första hand uttrycka min solidaritet med det japanska folket, som har drabbats så hårt av katastrofen. Det kom som en överraskning att den japanska tekniken inte har hållit jämna steg med de fenomen som uppträder gång efter annan i dessa områden. Att ett tekniskt föråldrat kärnkraftverk har hållits i drift är inte något som man kan avfärda med en axelryckning. Detta bör få oss att tänka över det europeiska kärnenergiprogrammet.

Vi får inte drabbas av rädsla och fatta förhastade beslut nu: vi behöver en allmän överenskommelse om att göra befintliga kärnkraftverk säkra och kontrollera de kärnkraftverk som håller på att byggas. Europa måste hjälpa det japanska folket, inte endast på grund av nödsituationen, utan även på grund av den finanskris som sannolikt kan uppstå i efterdyningarna av denna fruktansvärda katastrof.

På kort sikt måste åtgärder vidtas för att ta itu med en ekonomisk nedgång i Tokyo och med de sannolika konsekvenserna för länder som har de närmaste banden med Japan. Vi får inte glömma bort att regeringens ställning var svag redan före katastrofen och att den saknade majoritet i parlamentets första kammare, vilket innebär att en regeringskris kan vara under uppsegling.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Herr talman! Till att börja med vill jag uttrycka mitt deltagande med alla som har drabbats av katastrofen. Den tragiska olyckan i Japan har lett till en kärnkraftskatastrof som alla känner till. EU har reagerat på ett relativt snabbt och enat sätt, men man är medveten om att radioaktiviteten inte känner några nationella gränser och att naturen inte bryr sig om säkerhetsstandarder, hur höga de än är. Denna kunskap finns förhoppningsvis även bland dem som stöder kärnkraften. Vi har bevittnat det misslyckade så kallade stresstestet i Tjernobyl, och nu har vi Fukushima. Det är dags att kärnkraftsivrarna tar större hänsyn till människors och miljöns välbefinnande och hälsa än alla ekonomiska intressen. Vi bör överväga en avveckling av kärnkraften i hela EU och främja förnybar energi.

  Alajos Mészáros (PPE). – (HU) Herr talman! Tsunamin efter jordbävningen i Japan var den direkta orsaken till olyckan i kärnkraftverket, som hotade både personalens och allmänhetens säkerhet. Därför fattades det riktiga beslutet att låta våra fungerande kärnkraftverk genomgå omfattande tester. Det står klart att vi behöver en övergripande och grundlig debatt för att kunna fatta ett rationellt beslut om kärnkraftens framtid. Vi måste vara medvetna om att människor efter en sådan här tragedi blir oroligare. Just därför måste vi se till att objektiv och oförfalskad information förmedlas och att säkerhetsåtgärderna stramas upp.

Jag vill dock betona att kärnkraftverken i Europa befinner sig i en helt annan miljö än i Japan. Europa hotas varken av tsunamier eller så kraftiga jordbävningar. Därför bör inga direkta slutsatser dras av denna olyckliga tragedi. Våra anläggningar är förberedda på möjliga hot och kärnkraften kan även i framtiden förbli en av våra energikällor. Slutligen vill jag uttrycka mitt deltagande och högaktning för våra vänner i Japan. Tack.

  Günther Oettinger, ledamot av kommissionen. – (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Jag har uppmärksamt lyssnat på era anföranden och vill tacka för er saklighet, både när det gäller katastrofen och dess följder. Det har uttryckts solidaritet och deltagande. Vi har även hört erbjudanden om hjälp. I detta avseende finns inget att tillägga. Detta sporrar oss i det arbete som väntar ordförandeskapet och kommissionen.

Den stora frågan är insatskapaciteten vid katastrofer. Om vi tänker på Haiti och Pakistan och alla andra naturkatastrofer som nyligen har inträffat tror jag att kommissionens meddelande om en förstärkning av den europeiska insatskapaciteten vid katastrofer, som godkändes av rådet i december förra året, går i rätt riktning. Vi behöver stärka samarbetet inom ramen för katastrofinsatsförfarandena på europeisk nivå och sätta in tillräckliga finansiella och mänskliga resurser, samtidigt som vi samordnar insatserna på europeisk nivå. Jag är säker på att Kristalina Georgieva kommer att lägga fram konkreta förslag för parlamentet och rådet under året.

När det gäller den europeiska energipolitiken och de lärdomar som bör dras av det som nu händer i Japan anser jag att vi måste börja med att ärligt titta på fakta och den verkliga situationen. Låt mig ta den tyska koalitionsregeringen som exempel, men håll i minnet att jag tillhör ett av partierna som ingår i den. Vår regering har tillkännagett en betydande kursändring. Sju kärnkraftverk har för närvarande tagits ur drift i Tyskland. Detta har kritiserats för bristande trovärdighet och som ett uttryck för typisk tysk rädsla. Vi bör komma ihåg att respekten för olika ståndpunkter bör bilda utgångspunkt för debatten. Jag vill uttrycka min respekt för Europaparlamentet, som för några år sedan gav ett klart stöd åt den permanenta användningen av kärnkraft i den europeiska energimixen, men som nu tveklöst har börjat omvärdera sin ståndpunkt. För det andra vill jag uttrycka min respekt för EU:s föreskrivande befogenheter. Jag har mycket noga läst Euratomfördraget igen och har även ingående studerat direktivet om kärnsäkerhet, som rådet och parlamentet antog i juni för två år sedan. I det andra dokumentet finns många formella rekommendationer om vilka myndigheter som ska inrättas, informations- och rapporteringsskyldigheter och andra punkter, men det innehåller nästan inga konkreta, relevanta rekommendationer om konstruktions- eller driftteknik och inte ens de mest allmänna specifikationerna.

Om Europaparlamentet nu föreslår en utvidgning av EU-lagstiftningen är jag fullt beredd att lägga fram en kommissionsrapport utan att invänta medlemsstaternas rapporter 2014 och yrka på att direktivet ska införlivas senast i juli i år, vilket skulle åligga medlemsstaterna, så att vi här i Bryssel redan under det kommande året och i takt med att vi samlar in fler uppgifter från Japan och från omfattande stresstester, kan diskutera ett förslag från kommissionen om ytterligare konkreta, relevanta kärnsäkerhetskrav.

Det har sagts att jag ska ta i med hårdhandskarna. Det är dock inte min stil. I denna fråga kommer jag att konsekvent undersöka vilka befogenheter de europeiska lagstiftarna har gett mig. När jag till och med i dagens situation hör kritik från vissa nationella regeringar om att situationen och lärdomarna som kan dras av den överdramatiseras, medan andra säger att det är hög tid att jag vidtar kraftfulla åtgärder, så föredrar jag medelvägen. Där har jag alltid trivts bra. När man kritiseras av båda sidor kanske det är ett tecken på att man är på rätt väg.

Många av Europas 143 kärnkraftverk kommer fortfarande att vara i drift om tio år. Om inte dagens regeringar ändrar hållning kommer många, men inte alla, fortfarande att vara i drift även under nästa årtionde. Följaktligen är det i allas intresse att kräva den högsta säkerhet, nya standarder och en ytterligare minskning av riskerna med de kärnkraftverk som ska fortsätta användas på medellång till lång sikt.

För det andra förutsätter jag att medlemsstaterna kommer att bygga nya kärnkraftverk i Europa med de nationella parlamentens och regeringarnas godkännande. Om vi tittar på folkomröstningen i Italien i juni ser vi vad vi har att vänta oss. Jag framhåller att ingen av de 13 medlemsstater som har kärnkraftverk, med undantag av Tyskland, har ändrat politik i frågan. Jag har noga följt debatten på nationell regerings- och parlamentsnivå samt i medierna.

Även om det är en europeisk fråga måste vi inse att det även finns en global dimension. Det är i allas intresse att de högsta standarder tillämpas, inte endast hos oss utan i hela världen, eftersom kärnkraften trots allt kommer att användas runt om i världen under årtionden framöver. Därför välkomnar jag ...

(Häcklande)

Claude Turmes, jag försöker verkligen hålla mig lugn och saklig här. Jag föreslår att du gör detsamma. När du säger att jag inte ska lita på Nicolas Sarkozy kan jag bara säga att jag litar helt på att han kommer att lägga fram saken för diskussion vid G20-toppmötet. Detta är i sig en stor framgång: frågan kommer att diskuteras i ett forum med amerikaner, kineser, ryssar och andra som redan har kärnkraftverk, planerar att bygga kärnkraftverk eller har gett stora industrikoncerner i uppdrag att bygga kärnkraftverk i sina länder. Därför är det absolut nödvändigt med en omprövning av riskerna och högre säkerhetsstandarder, oavsett om man är för eller emot kärnkraften, eftersom kärnkraften även i fortsättningen kommer att vara en del av världens framtid.

(Häcklande)

Det här är inte rätt tillfälle att upprepa debatten för två år sedan. På denna punkt är jag inte rätt person att diskutera med. Du får gärna säga vad du tycker när andra kommer hit för att tala. Jag tror inte att du tar upp frågan med rätt befattningshavare.

Låt mig ta upp energifärdplanen för år 2050 och kritiken vi har hört om att den inte tillräckligt främjar och finansierar förnybara energikällor. I detta fallet underskattar ni era egna resolutioner, eftersom vi försöker övervaka och garantera att dessa resolutioner följs. Tjugo procent förnybara energikällor på endast nio år motsvarar faktiskt 35 procent inom det centrala elproduktionsområdet, eftersom dessa hållbara energikällor i första hand ska utnyttjas där. Vi är på god väg att producera 35 procent av elen från förnybara energikällor, vilket medlemsstaterna bidrar till, och förnybara energikällor ska gå förbi kärnkraft och kol inom elproduktionen om fyra till fem år. Det innebär att de förnybara energikällorna håller på att bli den viktigaste elkällan i Europa. Vi kommer att lägga fram våra föreställningar och scenarier för energifärdplanen för år 2050 under senvåren. Förutom 2050 finns även andra viktiga årtal som kanske tycks avlägsna: etappmålen för 2025 och 2030, med andra ord för perioden som kräver investeringar i infrastruktur och produktionskapacitet just nu. Jag vill inte göra några konkreta åtaganden i detta skede, men 2030 kommer vi säkerligen att ha överskridit 35 procent förnybara energikällor och ha nått över 40 procent eller till och med 60 procent eller ligga någonstans däremellan. Om det inte blir så kommer ingen att kunna hävda att de förnybara energikällorna inte fick tillräckligt stöd. De förnybara energikällorna kommer att spela en avgörande roll i energimixen under vår livstid.

(Avbrott av Rebecca Harms)

Rebecca Harms, jag talar om energifärdplanen medan du hänvisar till färdplanen för ett energisystem med låga koldioxidutsläpp. Det är två skilda frågor. Vi har inte sänkt målen för 2020. De är oförändrade – ett fristående mål på 20 procent och 30 procent om andra länder följer exemplet. Detta har alltid varit Europaparlamentets, rådets och kommissionens ståndpunkt och detta är vad som kan bli aktuellt globalt. Inget har ändrats. Vad vi diskuterar är ”förnybara energikällor”. På det området ska vi uppnå över 40 procent. Vi har därför skapat de förutsättningar som krävs för att energimixen inte längre endast ska vara medlemsstaternas ansvar, utan att medlemsstaterna ska ha 50 procent eller lite mer av ansvaret gemensamt. För det andra har vi även uppställt krav när det gäller principer för subventioner och för hur de ekonomiska och tekniska resurserna ska åstadkommas i medlemsstaterna inom ramen för vårt samarbete.

Claude Turmes! Du kan lita på att man i dessa scenarier allvarligt kommer att undersöka ett alternativ som har föreslagits av olika organ, nämligen 100 procent förnybara energikällor. Sedan måste du dock ta en titt på lagstiftningen, särskilt artikel 194, där det anges att medlemsstaterna har rätt att välja energimix. För mig är inte Lissabonfördraget hugget i sten. Det ger dock ramen för mitt arbete och fastställer medlemsstaternas rättigheter. Dessa rättigheter bevakas svartsjukt, vare sig det är i Berlin, Luxemburg, Paris eller London.

En sista sak. Jag lyssnade noga på Chris Davies och Fiona Hall. De tillhör samma parti. De kommer från samma medlemsstat. Ändå har de rakt motsatta ståndpunkter. Jag respekterar det. Jag respekterar det även när ett litet parti i ett stort land kan förena så olika åsikter som de åsikter dessa båda ledamöter ger uttryck för och när samma parti var emot kärnkraften i sitt land före valet men kan godta den nu när valet har ägt rum. Detta visar dock frågans ekologiska, ekonomiska och politiska dimensioner. Därför kommer det alltid att finnas meningsskiljaktigheter. En del av processen har alltid global karaktär.

  Enikő Győri, rådets tjänstgörande ordförande. − (HU) Herr talman, herr kommissionsledamot, ärade ledamöter! Jag lovar att jag ska fatta mig kort. Att visa deltagande och hålla huvudet kallt – så bör vi agera just nu. Genom deltagande kan vi hjälpa japanerna med allt de behöver, vi kan lyssna och vidta åtgärder på områden där även de ser ett behov. Och vi måste hålla huvudet kallt för att kunna fatta rätt beslut i rätt tid om vår egen framtid. Vi får inte fatta beslut i en så viktig fråga under inflytande av de senaste händelserna. En sak som är säker och som ingen har ifrågasatt här i parlamentet i dag är att vi med alla krafter måste eftersträva maximal säkerhet.

Det är dessutom vår plikt att fullständigt informera medborgarna, så att de kan förstå vad som diskuteras och när, om vad och hur vi fattar beslut. Det är av yttersta vikt att vi drar slutsatser och lärdomar. Vi bör varken senfärdigt eller överilat analysera händelserna och därigenom göra uttalanden som inte gäller efter några veckor eller månader. När det gäller stresstest påpekar jag att de enligt nuvarande bestämmelser är möjliga på frivillig grund. Flera av er har föreslagit en ändring av den rättsliga grunden, dagens ramar, vilket jag är fast övertygad om att Europeiska rådet inte kommer att utesluta. Detta måste tänkas igenom ordentligt innan ett lämpligt förslag kan läggas fram. Det brådskar inte, men självfallet måste vi börja jobba på det.

Kommissionsledamoten påpekade även att medlemsstaterna har rätt att välja energimix. Varje medlemsstat fattar ett självständigt beslut om vilka energiformer den ska använda för att täcka sitt energibehov. Hälften av medlemsstaterna, hälften när det gäller omfattningen, använder kärnkraft. När vi har en lämplig rättslig grund kan vi införa säkerhetskrav för alla, men medlemsstaterna har möjligheten och ansvaret att välja. I vilket fall som helst välkomnar jag med glädje att kommissionen, som kommissionsledamoten nämnde, kan ha rapporten klar senast i juli 2011. Vi talar slutligen en hel del om forskning och utveckling, som även är en hörnsten i Europa 2020-strategin. Det är vår uppgift att skapa bästa möjliga villkor för forskning och utveckling i EU. Det återstår en hel del arbete på området. Med hjälp av forskning och utveckling bör vi hitta de säkraste möjliga och mest miljövänliga formerna av energiproduktion. Låt oss se till att vetenskapen står i folkets tjänst och bidrar till människors maximala säkerhet. Tack så mycket, herr talman.

  Talmannen. − Jag har mottagit ett resolutionsförslag,1 som ingetts i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon (torsdagen den 24 mars 2011).

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  János Áder (PPE) , skriftlig. – (HU) Låt mig först och främst uttrycka mitt djupaste deltagande med det japanska folket och anhöriga till offren för denna ovanliga natur- och industrikatastrof, som inträffade för endast tolv dagar sedan. Tragedin i Japan påminner oss om att natur- och industrikatastrofer kan inträffa var som helst och när som helst, även i Europa. Frågan är bara när och var de kommer att inträffa. Just därför är det viktigt att EU vid en eventuell industrikatastrof i Europa har ett lämpligt finansiellt instrument för att omedelbart och effektivt kunna ingripa och därigenom minska skadorna. Självfallet är EU:s förebyggande insatser mycket viktiga, men för närvarande har EU inte något finansiellt instrument som kan tillgodose förutnämnda behov. Vi kan endast föreställa oss konsekvenserna av en katastrof i en medlemsstat som befinner sig i en svår ekonomisk situation. Bortsett från de förskräckliga sociala och miljömässiga konsekvenserna skulle det allvarligt påverka det berörda landets budget, men även den europeiska ekonomin. Av detta skäl behöver EU ett nytt system för försäkring mot katastrofer som med utgångspunkt i principen om obligatorisk ansvarighetsförsäkring skulle ge tillgång till ytterligare medel i storleksordningen 4–5 miljarder euro per år genom betalningar från möjliga förorenare, i syfte att öka det snabba finansiella stödet vid industrikatastrofer. Dessutom kan betalarna även bli förmånstagare i systemet, eftersom de kan begära stöd genom att lämna anbud om säkerhets- och miljöskyddsinvesteringar från de outnyttjade medlen.

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) Den växande efterfrågan på energi kräver en diversifiering av energikällor som alternativ till olja, exempelvis förnybar sol-, vind- och kärnkraft.

Kärnkraften bör inte diskuteras med känslorna i svallning som de är just nu. Jag fruktar att kärnkraftens traditionella motståndare, som ofta finansieras av oljebolagen, kommer att försöka exploatera händelserna i Japan för att främja Italiens beroende av olja och oljeprodukter. Fler än 8 000 människor i Italien och fler än 350 000 människor i Europa avlider varje år på grund av föroreningar från förbränning av oljeprodukter.

När det gäller att hitta möjliga platser i området betonar jag dessutom att valet underlättas av tekniska och vetenskapliga riktlinjer från experthåll, vilka gör att myndigheterna kan fatta rätt beslut som säkerställer allmän säkerhet och miljömässig hållbarhet. Förhoppningsvis kan diskussionerna om alternativa energikällor till olja föras på ett sakligt sätt som ger EU:s medborgare tillräcklig och korrekt information, vilket gör dem mindre lättmanipulerade och förhindrar att vi blir ännu mer beroende av de oberäkneliga oljeländerna.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag delar mina kollegers deltagande med Japan och det japanska folket efter den tragedi de går igenom. EU måste med alla krafter stödja Japan när återuppbyggnadsprogrammen sätts i gång och genomförs. Jag har noga följt debatten, men måste säga att jag inte kan gå med på att man utnyttjar denna tragedi till att starta ett korståg mot kärnkraften. Kärnkraften är en billig och grön energikälla. Genom den tekniska utvecklingen blir den allt säkrare. En flygplansolycka är exempelvis lika tragisk, men jag tror inte att det ger tillräcklig anledning att tvivla på flygets fördelar och säkerhet. Rätt lösning är ja till stresstester, ja till tillsyn och nej till demonisering av kärnkraften.

  Kristiina Ojuland (ALDE), skriftlig. – (EN) Jag vill uttrycka mitt uppriktigaste deltagande med Japans folk, som har drabbats av en fruktansvärd naturkatastrof under de senaste veckorna. Japan får hjälp från EU och medlemsstaterna. EU kommer att fortsätta ge all hjälp som den japanska regeringen anser behövs för att landet ska klara denna fruktansvärda kris.

Larmen i kärnkraftverket i Fukushima har dock gett upphov till en känsloladdad debatt om användningen av kärnkraft i EU rent allmänt. Jag råder alla att sansat överväga sina ståndpunkter och komma ihåg att användningen av bilar inte förbjöds när den irländska vetenskapskvinnan Mary Ward kastades av från och kördes över av kusinens ångbil den 31 augusti 1869.

I stället bör vi lära oss en läxa och öka investeringarna i både kärnsäkerhet och innovativ forskning. De fossila bränslena kommer att ta slut och den förnybara energin är ännu i sin linda. Kärnkraften kan däremot vara nyckeln till vår framtid. Om de första grottmänniskorna hade varit rädda för elden skulle vi fortfarande befinna oss i stenåldern.

  Vladimír Remek (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) För det första vill jag ansluta mig till alla dem som har uttryckt sitt deltagande med det japanska folket, som har drabbats av den förödande jordbävningen och tsunamin. På grund av denna naturkatastrof har tusentals människor mist livet, vilket är en hemsk förlust. Katastrofen har berövat ytterligare tiotusentals människor deras hem, personliga saker och tillhörigheter och har dramatiskt förändrat deras liv för åratal framöver. Vi får inte glömma detta, även om medierna i stället inriktar sig på kärnkraftsfrågan. Problemen med det skadade kärnkraftverket i Fukushima överskuggar nästan allt annat. På tal om skräckscenarierna vill jag dock påpeka att atombomberna som släpptes på Hiroshima och Nagasaki fortfarande är historiens värsta kärnkatastrof. Det största hotet mot mänskligheten är kärnvapenarsenalen. Trots de goda avsikterna blir den allt större, och den är inte underkastad en sådan ständig och ingående offentlig kontroll som kärnkraftverken. Efter vad som har hänt i Japan kommer dessutom kraven och standarderna säkerligen att skärpas ytterligare. Vi måste därför vara förnuftiga och undvika förhastade eller till och med hysteriska reaktioner på händelserna i Japan. För närvarande finns inga alternativ till kärnkraften, som ger oss välbehövlig, tillgänglig och utsläppsfri energi. Jag är glad att Tjeckien, Finland, Frankrike och andra länder intar en realistisk hållning i denna fråga. Deras hållning skiljer sig från länder där kärnkraften har blivit en bricka i en valkamp till en grad som nästan är oetisk, med tanke på situationen i Japan.

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PL) Jag vill ge mina synpunkter på situationen i Japan. EU:s humanitära bistånd till Japan är en självklar och nödvändig reaktion på den tragiska katastrof som har drabbat landet. Japan och drabbade regioner bör ges all tänkbar hjälp (teknisk, administrativ och organisationsmässig) samt ekonomiskt stöd. Utöver katastrofhjälpen bör vi även överväga en systematisk modell för samarbete med alla länder som löper risk att drabbas av olika katastrofer, även länder som inte är medlemmar i EU. Jag uppmanar kommissionens och rådets avdelningar som är ansvariga för området att se över tillämplig lagstiftning och lägga fram förslag till ökat utbyte av bästa praxis inom krishantering.

Allt fler länder, även inom EU, drabbas allt oftare av naturkatastrofer. Därför är det viktigt med ett ständigt och starkt utvecklat internationellt samarbete. Det är även viktigt att se över befintliga rättsliga ramar och regelverk för säkerhet och skydd av kärnkraftsanläggningar. Här vill jag särskilt trycka på två saker: att direktivet om säkerhet vid kärntekniska anläggningar verkligen införlivas fullt ut och att man antar ett direktiv om radioaktivt avfall.

  Debora Serracchiani (S&D), skriftlig. – (IT) Efter jordbävningen den 11 mars har den japanska krisens följder för kärnsäkerheten och den globala ekonomin skakat om EU, som redan brottas med instabiliteten i Nordafrika.

Jag välkomnar besluten vid energiministrarnas extramöte, som hölls för att undersöka följderna av olyckan vid kärnkraftverket i Fukushima. Dessutom litar jag på att medlemsstaterna är fast beslutna att genomföra stresstester vid kärnkraftverken i EU och se till att de även omfattar icke-europeiska länder, särskilt grannländer. I detta sammanhang och med hänsyn till vissa medlemsstaters beslut om kärnkraftsstopp samt de nära förestående offentliga samråden om energiutveckling är det viktigt att kommissionen lägger fram en rapport om säkerheten i europeiska kärnkraftverk, som kan påverka medlemsstaternas grannregioner om en olycka inträffar.

  Georgios Stavrakakis (S&D) , skriftlig. – (EL) Även jag vill uttrycka mitt deltagande och stöd för det katastrofdrabbade Japans folk, där den kraftiga jordbävningen och tsunamin skördade tusentals offer och lämnade efter sig stor förödelse. Självfallet har vetenskapen och tekniken utnyttjats maximalt för att göra de viktiga strukturerna säkra, och självfallet har vi mycket stränga regler i syfte att minska deras sårbarhet. Den nyligen inträffade kraftiga jordbävningen och katastrofala tsunamin, som skördade tusentals offer och orsakade förödelse av bibliska mått, samt de mycket allvarliga skadorna på kärnreaktorerna i Fukushima, är av sådan karaktär att vi måste ompröva och ändra den förhärskande uppfattningen om säkerhet på kärnkraftverk. De måste placeras och utformas enligt kriterier som är lika extrema som de naturfenomen de kan utsättas för. Enligt forskarnas bedömning är det mycket sannolikt att kraftiga jordbävningar inträffar på medellång till lång sikt. Under alla omständigheter bör politikerna därför inte placera kärnkraftverk i aktiva jordbävningsområden. Länder i jordbävningsområden kan utnyttja moderna, genomförbara, smarta och effektiva sätt att tillgodose sitt energibehov. Annars kan man säga att mänskliga liv används som motvikt till energiproblemet.

  Csanád Szegedi (NI), skriftlig. – (HU) För det första vill jag som representant för Jobbik, Rörelsen för ett bättre Ungern, och hela det ungerska folket uttrycka mitt deltagande med Japans folk. Ungrarna har alltid betraktat det japanska folket med tillgivenhet, vilket gör katastrofen särskilt upprörande. Det är EU:s plikt att hjälpa det japanska folket. Vi måste tillhandahålla all hjälp landet behöver. Samtidigt måste vi dra lärdom av katastrofen, som tydligt visar mänskligheten att en globaliserad värld som har fjärmat sig från naturen är ytterst bräcklig. Enligt ett ungerskt ordspråk lär sig en vis man av andras olyckor. Europas länder måste lära sig av katastrofen och så långt som möjligt gå tillbaka till naturen, till naturliga livsmedel och naturliga energikällor och därigenom bevara miljön för framtida generationer.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Till att börja med vill jag uttrycka mitt deltagande med det japanska folket efter den jordbävning och tsunami som har drabbat landet och skördat många offer. Med hänsyn till den tragiska katastrof vid kärnkraftverket i Fukushima som kom i kölvattnet på jordbävningen och tsunamin uppmanar jag EU att tänka över kärnkraftens framtid och leta efter alternativa sätt att producera energi. Dessutom måste våra bedömningar av katastrofens verkningar grundas på uppgifter och sakkunskap från specialister och experter. Vi måste granska nya metoder för elproduktion från ett vetenskapligt perspektiv. Händelserna i Japan bör vara en varningsklocka för alla medlemsstater, oavsett om de har eller inte har kärnkraftverk, för om en liknande katastrof inträffade här skulle strålningen hota hela Europa. För närvarande är de ryska och vitryska planerna på att bygga kärnkraftverk en stor källa till oro för länderna i Östeuropa, särskilt i Baltikum. Effekterna av strålning från dessa planerade kärnkraftverk är ett ännu större orosmoment. Det är frågan om grannländerna rättar sig efter internationella säkerhetskrav. Jag vill betona att Tyskland direkt efter katastrofen i Japan stoppade de reaktorer som byggdes före 1980. Även kommissionsledamoten för energi vill att EU ska sträva efter en framtid utan kärnkraftverk. När vi väl har bedömt det möjliga strålningshotet i Europa bör vi i Europaparlamentet därför diskutera riskerna med kärnkraftverk nära EU:s yttre gränser.

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE), skriftlig. – (PL) Den förödande jordbävning och tsunami som drabbade Japan och Stillahavsområdet den 11 mars 2011 och skördade tusentals oskyldiga offer var en tragedi som skakade oss alla. Det är vår plikt att uttrycka vår djupaste solidaritet med det japanska folket och den japanska regeringen samt vårt deltagande. Det är även vår plikt att ge humanitärt, tekniskt och ekonomiskt bistånd. Jag är glad över att EU nästan direkt gav detta viktiga stöd med hjälp av sina bästa insatsgrupper och sin erfarenhet när det gäller begränsning av katastrofers verkningar. Denna hjälp måste ges ända till dess att situationen i Japan stabiliseras. Med tanke på det oroande faktum att katastrofen orsakade en ytterst allvarlig olycka vid kärnkraftverket i Fukushima, vilket är ett nytt hot mot invånarnas liv och hälsa, bör vi se över och testa säkerheten vid kärnkraftverken i EU. Även om olyckan vid kärnkraftverket i Fukushima utgör en varning för oss bör vi inte drabbas av panik eller fördöma kärnkraften. Japan har mycket ofta hjälpt europeiska länder med att begränsa katastrofers verkningar med hjälp av sin stora och värdefulla erfarenhet på området. Nu är det dags för oss att ta på oss denna viktiga uppgift. Jag är säker på att ett sådant samarbete inte endast medför fördelar i form av katastrofhjälp till offren, utan även stärker våra band med en sådan viktig vän som Japan.

  Joanna Katarzyna Skrzydlewska (PPE), skriftlig. – (PL) Den katastrofala jordbävning som har drabbat Japan är en mycket kraftfull påminnelse om att inget land, inte ens ett land med en högt utvecklad ekonomi, på egen hand kan hantera de tragiska verkningarna av en sådan enorm katastrof. Utöver det deltagande vi alla uttrycker i dag med Japans folk är det vår plikt att hjälpa katastrofens offer. Något så oförutsägbart som en jordbävning, som förutom tragedin med de tusentals offren även har lett till en överhängande risk för en kärnkatastrof, kräver att vi lär oss en läxa, trots att vi inte direkt påverkas av katastrofen. Vi måste ärligt svara på frågan om hur pass väl förberedda de europeiska kärnkraftverken är på händelser av denna typ. I syfte att undvika potentiella hot i framtiden – även om de är osannolika så kan de inträffa – och garantera säkerheten för invånarna i Europa, är det absolut nödvändigt att kontrollera säkerheten i EU-medlemsstaternas kärnkraftverk.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE), skriftlig. – (EN) Vi bör inte endast inrikta oss på kärnsäkerheten inom EU utan även i det omedelbara grannskapet. Två nya kärnkraftverksprojekt med experimentreaktorer håller på att ta form i utkanten av EU: ett i Kaliningrad och ett i Vitryssland, 23 kilometer från EU:s yttre gräns och 50 kilometer från Litauens huvudstad.

Båda platserna valdes ut på grundval av okända kriterier. Bristen på insyn i processen, de bristfälliga samråden och underlåtenheten att ge berörda länder information gör båda projekten till ett allvarligt orosmoment. Arbetena har redan inletts, trots att de internationella miljökonsekvensbedömningarna av kärnkraftverken långt ifrån är klara.

Direkt efter tragedin i Japan undertecknade dessutom Ryssland och Vitryssland ett avtal som ger grönt ljus åt anläggningen i Vitryssland. Uppgifter från tragedierna i Tjernobyl och Fukushima visar att radioaktiviteten direkt påverkar ett område på 50–55 kilometer från platsen. Vid en olycka skulle därmed huvudstaden i en EU-medlemsstat bli direkt påverkad. EU bör kräva att dessa tredjeländer tar allvarligt på detta och noga uppfyller internationella skyldigheter och standarder för kärnkraft. Jag hoppas att det kommande Europeiska rådet fattar de beslut som krävs.

18. Inrättande av ett gemensamt vidarebosättningsprogram för EU (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är en debatt om

– en fråga för muntligt besvarande till rådet från Rui Tavares för GUE/NGL-gruppen, om inrättande av ett gemensamt vidarebosättningsprogram för EU (O-000042/2011 – B7-0205/2011),

– en fråga för muntligt besvarande till rådet från Nadja Hirsch, Sophia in ’t Veld, Sonia Alfano och Nathalie Griesbeck för ALDE-gruppen, om inrättande av ett gemensamt vidarebosättningsprogram för EU för flyktingar (O-000045/2011 – B7-0206/2011),

– en fråga för muntligt besvarande till rådet från Manfred Weber, Simon Busuttil och Georgios Papanikolaou för PPE-gruppen, om inrättandet av ett gemensamt vidarebosättningsprogram för EU (O-000054/2011 – B7-0208/2011).

  Rui Tavares, frågeställare. − (PT) Herr talman! Flyktingar är troligtvis den mest utsatta befolkningsgruppen i världen, och de allra mest utsatta bland flyktingarna är de som varken kan återvända hem eller stanna i transitländerna. Enligt FN:s höga kommissarie för flyktingar vidarebosätts 200 000 flyktingar per år. Vi vet att hälften av dessa har vidarebosatts av Förenta staterna och andra aktörer, och vi vet att EU gör för lite. Här vidarebosätts endast 4 500 flyktingar per år.

Därför är vi alla överens om att den tragedi som drabbat dessa flyktingar är akut och omfattande. Hur omfattande är den? Rådet har självt redan besvarat den frågan. Det svenska ordförandeskapet talade om att vidarebosätta 100 000 per år och det belgiska ordförandeskapet sade i slutet av sitt ordförandeskap – vi hade premiärminister Yves Leterme här – att flyktingarna var själva orsaken till att EU bildades. Ni får ursäkta att jag säger detta, men flyktingfrågor är av historiska skäl mycket viktiga för det ungerska ordförandeskapet, eftersom det var för Ungern som den första samlade insatsen gjordes 1956 av det internationella samfundet för att vidarebosätta tusentals flyktingar.

Slutligen, hur akut är flyktingarnas situation? Detta är tyvärr den fråga som vi måste ställa till rådet. Hur högt prioriterar rådet flyktingarnas situation? Tillräckligt högt för att äntligen skriva under ett dokument? För ett år sedan röstade parlamentet för två betänkanden, varav ett var ett medbeslutandeförfarande om Europeiska flyktingfonden. De allra flesta av oss var överens om vad som var viktigt, från grekiska kommunister till brittiska konservativa. Vi gjorde vår del av arbetet. Nu har det gått ett år och vi väntar fortfarande på rådet. Medbeslutandeförfarandet har blivit ett ickebeslutsförfarande. Denna oförmåga att fatta beslut hade varit skrattretande om den inte inneburit en sådan tragedi för de drabbade personerna.

Det betänkande som vi antog innehöll akuta åtgärder som tillämpas utöver kommissionens årliga prioriteringar. Vi gjorde detta eftersom vi vet att en humanitär kris kan utbryta när som helst. En har just utbrutit i Nordafrika, precis i närheten av oss, och dessa akuta åtgärder är inte färdiga att genomföras. De är inte färdiga eftersom rådet tyvärr inte har fullbordat detta medbeslutandeförfarande.

När detta väl fullbordats kommer vi dessutom, förutom de akuta åtgärderna, att ha extra pengar till länder som vill inleda vidarebosättningar och tydliga prioriteringskategorier som ska användas av medlemsstaterna. Vi kommer även att ha allt som vi angav i initiativbetänkandet: kvalitet, snabbhet och inrättandet av en vidarebosättningsenhet i det europeiska stödkontoret för asylfrågor.

Rådets ledamöter – jag ska avsluta, herr talman – är medlagstiftare. Vi kan inte säga hur rådet ska lagstifta, men att rådet utövar sin vetorätt genom att lägga ärendet i skrivbordslådan är inte till någon hjälp alls, i synnerhet inte för institutionens trovärdighet.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Nadja Hirsch, frågeställare. – (DE) Herr talman! Vi har arbetat mycket intensivt med vidarebosättningsprogrammet och lagt ner mycket kraft på det i de olika grupperna och allianserna. Vi var enhälliga i vår önskan att sända ut en tydlig signal i den här frågan. Vi gjorde det också till vår främsta prioritering, eftersom det är en så viktig fråga där människors liv står på spel.

Situationen och den pågående utvecklingen i Nordafrika innebär att vi återigen måste åstadkomma resultat så snabbt som möjligt. Ett år har redan gått till spillo. Vi har utnyttjat den tid vi har till att inleda en civil och social debatt, eftersom vi i slutänden också behöver medlemsstaternas, de regionala myndigheternas och lokalbefolkningens stöd om ett sådant program ska kunna inrättas även i de nya medlemsstaterna. Den här diskussionen och det sociala samförstånd som gradvis växt fram ur den får inte överges bara för att rådet och andra nyckelaktörer inte kan komma överens och har nått ett dödläge. Denna fråga är alltför viktig. Vi har satt i gång den här debatten och vårt mål är att i enlighet med våra liberala värderingar verkligen prioritera denna fråga.

Jag anser att alla grupper i parlamentet är överens. Vi har meddelat vår ståndpunkt och väntar nu på att rådet ska staka ut en tydlig riktning så att frågan kan sättas på dagordningen och de medlemsstater som hittills inte har spelat en aktiv roll uppmuntras att engagera sig. Den respons som vi har fått under våra diskussioner visar att dessa medlemsstater är villiga att ansluta sig. Därför anser gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa – även om jag tror att jag kan tala för alla inblandade grupper, eftersom vi har haft ett utmärkt samarbete – att den här frågan bör prioriteras och att den debatt som vi har inlett på bred social nivå bör uppmuntras i stället för att äventyras genom att frågan hela tiden skjuts upp.

  Georgios Papanikolaou, frågeställare. – (EL) Herr talman! Efter det mina kolleger har sagt vill jag först och främst tillägga att man nästan ett år efter det att parlamentet antog sina resolutioner, som man arbetat hårt med, sände en delegation till Syrien av just den anledningen, och vi försökte uppmuntra så många medlemsstater som möjligt att engagera sig i vidarebosättningsprogrammet för flyktingar. Trots detta har vi fortfarande inte gjort någonting. Det finns visserligen formella problem på rådets sida, och parlamentet måste också bli delaktigt, men vi är här för att ta fram lösningar. Det är vårt syfte.

Vi hänvisar till den humanitära dimensionen i detta program, men vi hänvisar också till det instrument som tillhandahållits unionen för att den ska kunna verkställa sin utrikespolitik på ett ännu mer ändamålsenligt sätt. Skulle inte detta instrument kunna vara ett mycket viktigt verktyg för Catherine Ashton i dag, om hon var i Nordafrika och kunde hänvisa till det program vi har beslutat om?

Vi hänvisar naturligtvis till globala behov. Men vi måste givetvis förstå att problemet nu ligger hos oss. EU uppmanas att inta en ledande roll i Medelhavsområdet. Vi måste starta upp detta program och gå vidare med det, och när vi diskuterar budgetresurser efter 2013 måste vi förstå att det finns resurser för detta program fram till 2013 och att vi, om vi förspiller ännu mer tid, inte längre kommer att kunna använda dessa resurser och instrument.

Avslutningsvis vill jag påminna er, Enikő Győri, om det förslag som vi lade fram då och som vi i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) ständigt återkommer till, nämligen vidarebosättningsprogrammet. Vi har inte råd att vänta på att situationen på Lampedusa upprepar sig innan vi förstår hur nödvändigt detta initiativ är och att vi måste gå vidare med det med full fart.

(Applåder)

  Enikő Győri, rådets ordförande. − (HU) Herr talman, ärade ledamöter! Europaparlamentet ställde tre frågor om vidarebosättningen av flyktingar till Europeiska rådet. Jag vill tacka de tre frågeställarna så mycket för att de så ingående motiverat sina frågor. Samtliga tre frågor handlade om kommissionens förslag om att ändra beslutet om inrättande av Europeiska flyktingfonden för perioden 2008–2013 med avseende på inrättandet av ett gemensamt vidarebosättningsprogram. Jag anser att denna debatt också ger uttryck för Europaparlamentets djupa oro för hur det ska gå för de mest behövande. Därför vill jag först och främst tacka de ärade ledamöterna för att de lagt ner så mycket möda på att lösa flyktingsituationen. Precis som Rui Tavares påpekade har det ungerska ordförandeskapet, med sitt arv från revolutionen 1956 och som ett åtagande gentemot detta arv, en moralisk skyldighet att göra framsteg när det gäller det gemensamma europeiska vidarebosättningsprogrammet.

Krisen i Nordafrika, som flera av er har nämnt, har visat att EU behöver ett välfungerande och enhetligt asylsystem. Jag instämmer i Europaparlamentets ståndpunkt att EU måste ta sitt ansvar när det gäller att lösa flyktingsituationen om vi vill bevara vår ledande roll som givare av humanitärt bistånd. Jag vill också ge er den senaste informationen om hur flyktingsituationen vid Libyens gränser utvecklar sig för närvarande. Jag besökte den tunisisk-libyska gränsen i början av mars. Då anlände tusen flyktingar i timmen, varav de flesta var migrerande arbetstagare som mest av allt behövde hitta ett hem och ett sätt att återvända till sitt hemland. Av alla dessa flyktingar var situationen värst för dem som anlände utan några identitetshandlingar eller dokument över huvud taget. De internationella biståndsorganisationerna på plats letade efter dem, och de blev allt fler. Det är omöjligt att återbörda dem till deras hemland, och därför finns det verkligen anledning att överväga vidarebosättningssystemet. I dag, eller snarare i går och i dag, har den ungerske utrikesministern János Martonyi varit på andra sidan, vid den libysk-egyptiska gränsen. Det främsta syftet med hans besök var att undersöka flyktingsituationen. Han åkte till gränsen och träffade egyptiska tjänstemän där. Situationen i detta område har ändrats nu. De senaste tre dagarna har det inte kommit några flyktingar från Libyen till den delen av gränsen.

För närvarande finns det cirka 200 personer som bör delta i vidarebosättningsprogrammet. De övriga som hittills har anlänt håller på att evakueras, dvs. de får hjälp av de egyptiska myndigheterna att återvända hem, ibland med hjälp av vissa EU-medlemsstater. János Martonyi har för övrigt också talat med utrikesministern i det nationella övergångsrådet i Benghazi och med Egyptens inrikesminister i syfte att få en överblick över flyktingsituationen. När det gäller en gemensam europeisk asylpolitik vill jag betona att vi kommer att göra vårt yttersta för att utarbeta en gemensam politik och ett system som bygger på en fullständig tillämpning av 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga ställning och andra relevanta internationella konventioner, och att vi håller med om de åtaganden som Europeiska rådet antog i Stockholmsprogrammet. Det ungerska ordförandeskapet är fast beslutet att gå vidare med förslagen i flyktingpaketet. Detta framgår också av den omständigheten att vi, på grundval av det godkännande som medlemsstaterna beviljade förra veckan, är redo att så snart som möjligt inleda informella trepartsdialoger om kvalifikationsdirektivet i syfte att hålla den tidsfrist som är satt till 2012.

Jag vill återigen tacka er för den debatt som jag ledde i januari om denna fråga. Även då svarade jag på parlamentsledamöternas frågor. Jag vill också betona att rådet inser vikten av vidarebosättning som en varaktig lösning för flyktingar, och att det därför välkomnade det förslag till beslut om inrättande av ett gemensamt europeiskt vidarebosättningsprogram och kommissionens tillhörande uttalande som kommissionen lade fram i september 2009. Dessa initiativ är ett resultat av den överenskommelse som rådet uppnådde i samband med den europeiska pakten för invandring och asyl i september 2008, nämligen att vidarebosättning inom EU av personer under skydd av FN:s höga kommissarie för flyktingar tills vidare kunde fortsätta på frivillig basis.

Som ett konkret exempel vill jag lyfta fram rådets slutsatser från juli och november 2008 där EU:s medlemsstater gjorde ett åtagande att vidarebosätta irakiska flyktingar på sitt territorium. Detta var åtminstone vad vi uppmuntrade dem att göra i dessa slutsatser. I september 2009 inledde rådet den detaljerade undersökningen av förslaget om att ändra beslutet om inrättande av Europeiska flyktingfonden. Under det första halvåret 2010 hölls vid ett flertal tillfällen informella möten med Europaparlamentet. Medlemsstaterna var mycket flexibla och antog nästan samtliga Europaparlamentets förslag för att nå det gemensamma målet, nämligen inrättandet av ett bättre och mer flexibelt system i enlighet med kommissionens förslag. Som de ärade ledamöterna helt riktigt påpekade i sina frågor uppnådde rådet och parlamentet en överenskommelse om det politiska innehållet i beslutet som ett resultat av ovannämnda informella möten. Rådet stödde t.ex. ett av parlamentets viktigaste förslag, nämligen att upprätta en mekanism som uppmuntrar de nyare medlemsstaterna att ansluta sig till vidarebosättningsprogrammet med hjälp av bland annat finansiella instrument. Rådet kunde dock inte stödja parlamentets förslag om att antagandet av gemensamma europeiska vidarebosättningsprioriteringar ska ske i enlighet med artikel 290 i fördraget genom tillämpning av förfarandet med delegerade akter.

Rådets och kommissionens ståndpunkter är identiska i den här frågan. I programcykeln för förvaltningen av ramprogrammet för solidaritet och hantering av migrationsströmmar fastställs korta tidsfrister, och en effektiv planering kan säkerställas genom genomförandeakter. Dessutom instämde rådet i kommissionens ståndpunkt att fastställandet av årliga vidarebosättningsprioriteringar endast var av genomförandekaraktär, eftersom detta i själva verket innebär att de detaljerade bestämmelserna i beslutet tillämpas på specifika situationer. Det är beklagligt att rådet och Europaparlamentet inte kunde enas om förslaget på en nivå som skulle göra det möjligt att fastställa EU:s gemensamma vidarebosättningsprioriteringar för varje år.

Vi bör dock inte glömma att vidarebosättningen hör till de verksamheter som bör stödjas inom ramen för den nuvarande Europeiska flyktingfonden för perioden 2008–2013. Det stämmer att de medlemsstater som deltar i vidarebosättningsprogrammet för första gången på grundval av de föreslagna förändringarna skulle få något större finansiellt stöd, och det skulle finnas en möjlighet att fastställa vilka geografiska områden som avsetts för vidarebosättning och vilka nationaliteter som behöver vidarebosättning varje år. Men redan nu är varje medlemsstat berättigad ett fast belopp på 4 000 euro för varje person som vidarebosätts och som omfattas av en av de kategorier som anges i det relevanta beslutet. Utöver detta finns det inget som förhindrar att de medlemsstater som hittills inte har deltagit börjar med vidarebosättning under det nuvarande programmet. Det är med glädje jag talar om för er att även Ungern kommer att ansluta sig till detta program nästa år och att landet är redo att delta i vidarebosättningsprogrammet.

Slutligen vill jag betona att rådet naturligtvis fortfarande är villigt att överväga alla förslag som är genomförbara och tillhandahålla en lösning som kan accepteras av båda parter i kvarstående frågor på detta område. Vårt mål är, i enlighet med kommissionens förslag, att göra den befintliga mekanismen ännu mer flexibel och effektiv. Jag önskar verkligen att denna ytterst viktiga fråga inte blir avhängig ännu en fråga om rättslig tolkning. Det finns många exempel på hur mycket viktiga frågor har blivit avhängiga frågan om genomförandeakter eller delegerade akter, och jag vill att vi ska göra positiva framsteg i dessa frågor under det ungerska ordförandeskapet. Tack så mycket.

  Agustín Díaz de Mera García Consuegra, för PPE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag tror inte att någon blir förvånad om jag återigen säger att solidaritet med flyktingar och fördrivna personer bör utgöra en grundläggande del av EU:s invandrings- och asylpolitik.

Det är dock inte bara en fråga om att vara solidarisk med dem som kommer från svaga och eftersatta samhällsgrupper, utan även med de medlemsstater som på grund av sin geografiska belägenhet, sin kultur och sitt språk utsätts för stora påfrestningar i detta avseende.

Antalet asylansökningar och invandrare är lågt i vissa länder, medan andra länder inte på egen hand kan hantera det dagliga trycket vid de egna gränserna.

Efter parlamentets antagande av betänkandena om kommissionens meddelande om EU:s vidarebosättningsprogram och ändringen av Europeiska flyktingfonden i maj 2010 väntar vi fortfarande på att rådet ska fullborda samrådsförfarandet.

De pilotprojekt som just nu bedrivs i tio medlemsstater är endast en droppe i det hav som vi fortfarande måste ta oss över.

Medlemsstaterna i södra EU utsätts för stora påfrestningar, i synnerhet sedan folkrörelserna i Egypten och Tunisien inleddes och kriget i Libyen utbröt.

Lampedusa, som är en ö med 5 000 invånare, har tagit emot nästan 6 000 immigranter sedan konflikterna inleddes.

De nämnda pilotprojekten är helt otillräckliga och kommer knappast att bidra till att lätta på det tryck som redan vilar på Italien och Malta och som snart kommer att sprida sig till andra länder i Medelhavsområdet.

EU måste hjälpa dessa länder. Rådet måste undanröja de hinder som just nu står i vägen för ett fullständigt genomförande av det europeiska vidarebosättningsprogrammet och övervinna de minoriteter som blockerar det. Massiva folkvandringar och migrationsströmmar påverkar hela EU, inte bara en del av det.

Jag ska avsluta, herr talman. Förra veckan krävde jag att Europaparlamentet ska finnas närvarande vid Libyens gränser och jag upprepar nu detta krav. Det räcker inte att företrädare för tio medlemsstater har tillbringat den senaste veckan i Egypten. Vi måste ha kapacitet att själva utvärdera den humanitära situationen.

  Claude Moraes, för S&D-gruppen. – (EN) Herr talman! I dag i parlamentet hör vi helt klart en mycket tydlig partiöverskridande uppmaning till rådet att göra allt i sin makt för att genomföra vidarebosättningen av flyktingar.

Vidarebosättning av flyktingar är inte samma sak som ansvarsfördelning. Vi vill visserligen se förbättringar i det gemensamma asylsystemet, men det vi ber om här är att man ska undanröja de hinder som kraftigt försämrar EU:s vidarebosättningssystem, som tar hand om cirka 4 000 flyktingar i hela EU, vilket kan jämföras med de siffror vi ser i Förenta staterna och Kanada. Vi får inte glömma att en överväldigande majoritet av världens flyktingar strömmar in i utvecklingsländer. Lärdomen från Nordafrika är att alla dessa människor strömmar in i länder som inte kan hantera denna börda.

Rådet måste bryta dödläget så att vi kan ha ett trovärdigt vidarebosättningssystem. Detta är en begäran som samtliga partier riktar till rådet i kväll.

ORDFÖRANDESKAP: WIELAND
Vice talman

  Nathalie Griesbeck, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr ordförande, fru Győri! Jag har en siffra, en observation och en fråga. När det gäller siffran så finns det mer än 10 miljoner flyktingar i världen. Detta är utsatta människor, kvinnor i fara, barn och ensamma minderåriga. Detta är en allvarlig kris som vi måste bemöta på ett sätt som visar att vi engagerar oss för de mänskliga rättigheterna.

När det gäller observationen så gav parlamentet sitt samtycke för ett år sedan, och jag upprepar mina kollegers önskan om att du, Enikő Győri, noterar det mycket starka samförståndet i parlamentet i den här frågan.

När det gäller frågan så vill jag inte tro att rådet på något sätt är så cyniskt att det utnyttjar det faktum att första behandlingen i förfarandet inte är underställt någon tidsfrist för att kunna blockera samrådsprocessen. Så hur ska vi göra med den akuta vidarebosättningen? Detta kan inte vänta till 2012.

Jag vill uppmana medlemsstaterna att göra sig av med sin tvehågsenhet som får dem att inta tydliga och konsekventa hållningar i sina anföranden samtidigt som de förespråkar motsatsen när den rättsliga ramen börjar ta form, som det ser ut här. Den rättsliga ramen måste tillgodose de trängande behoven i vår värld i dag.

  Timothy Kirkhope, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag yttrar mig i egenskap av Storbritanniens före detta migrationsminister. Det råder ingen tvekan om att det är oerhört viktigt att skydda utsatta personer och personer som söker en verklig fristad, i synnerhet med tanke på den senaste tidens händelser i världen, och att parlamentet prioriterar detta. Jag hoppas att det är ännu viktigare för rådet.

Precis som övriga medlemsstater har Storbritannien tidigare gjort sin del av arbetet med vidarebosättningen av flyktingar genom nationella vidarebosättningsprogram, men det är oerhört viktigt att vi genom en samordnad, samarbetsinriktad och kommunikativ strategi diskuterar hur vi på bästa sätt kan få hjälpen till de mest behövande att gå ihop med situationen i de medlemsstater som redan är överbelastade med nationella prioriteringar. Jag anser dock att det är viktigt att programmen på detta område inte får undergräva ett lands rätt att fastställa sin egen politik.

Vi behöver också samarbete och kommunikation mellan parlamentet och rådet samt mer åtgärder och större beslutsamhet från rådets sida. Jag vill ha en försäkring om att rådet kommer att informera parlamentet regelbundet om hur det tänker gå vidare och om eller hur den senaste tidens händelser i Nordafrika kommer att förändra takten och processen. Jag vill också veta huruvida ökad belastning i framtiden kommer att resultera i förslag om obligatoriska kvoter för vidarebosättning i medlemsstaterna. Jag ber rådet att vi ska gå vidare med detta.

  Franziska Keller, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Vidarebosättning är ett viktigt instrument i hanteringen av flyktingar. Andra länder, t.ex. USA, vidarebosätter tusentals flyktingar på sitt territorium varje år. Vidarebosättning är till för personer som inte har nått, eller försökt att nå, EU för att söka asyl här. Det borde vara det perfekta instrumentet för alla statschefer som ständigt säger att vi bör hantera migrationen där den har sitt ursprung innan den når EU.

I stället för EU är det dock länder som är mycket fattigare än EU-länderna som tar emot och hyser ett stort antal flyktingar, t.ex. Pakistan och Syrien. Eftersom dessa länder saknar mottagningsanläggningar måste många flyktingar utstå oacceptabla förhållanden. EU kan och bör hjälpa till här. Vidarebosättningen av irakiska flyktingar i EU har visat att det fungerar. Vi tog dock emot ett löjligt litet antal irakiska flyktingar.

Många fler internationellt erkända flyktingar behöver en rättvis chans till ett nytt liv, och jag anser att det är otroligt att rådet och kommissionen försöker förhindra parlamentet att utöva sina parlamentariska rättigheter. Jag anser att det är oacceptabelt att ni säger att vi fördröjer processen. Vi försöker bara tillämpa våra normala parlamentariska rättigheter. Jag anser att det är rådet som försenar processen genom att inte ge oss dessa rättigheter. Detta är inte bara vår rätt, det är också vår plikt som EU-medborgarnas folkvalda företrädare.

Jag vill att rådet visar upp en konkret och exakt tidsplan för att undanröja de hinder som det har påträffat. Tänker ni personligen åta er att sätta denna fråga på dagordningen så snart som möjligt? Vi förspiller tid varje dag.

Det finns andra instrument som skulle vara en utmärkt tillgång i den aktuella situationen. Vidarebosättning kan också fylla en funktion på lång sikt när vi hanterar situationen i Nordafrika, men det finns även andra instrument som vi har inrättat och som inte används, t.ex. direktivet om tillfälligt skydd eller intern fördelning av flyktingar. Detta är instrument som har inrättats men som inte används. Detta ger mig intrycket att medlemsstaterna inte är villiga att skydda de mänskliga rättigheterna och att de är försiktiga när det gäller internationellt skydd. Jag vill veta hur ni tänker inrätta det gemensamma asylsystemet före 2012, eftersom jag tycker att det verkar vara lite för sent för det.

  Csanád Szegedi (NI). – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! När vi i dessa dagar talar om migration måste vi självklart börja med att analysera situationen i Nordafrika. Å ena sidan är det positivt att människor i Nordafrika har fått smak på demokrati, men å andra sidan är det beklagligt att så många dör under dessa dagar, och till och med under dessa timmar. Barn, kvinnor och oskyldiga civila. Jag måste tillägga att detta bara är den kortsiktiga effekten. Den verkligt negativa effekten av migrationen kommer att visa sig först på lång sikt. Vi kan bara betänka att nästan en halv miljon människor, flyktingar, har lämnat Libyen de senaste dagarna. Vidarebosättningen av dessa flyktingar försvåras särskilt av att Västeuropa redan är tätbefolkat. I Östeuropa är det dock svårt att ta emot ytterligare invandrare på grund av förekomsten av romer. I Västeuropa gäller samma sak för svarta afrikaner eller för araber, för den delen.

Vi måste dock fråga oss vad som händer om vi bosätter dessa invandrare i Europa. Vad kommer att hända därefter? Vem ska ge dem arbete? Hur blir det med sociala spänningar? Hur blir det med religiösa, etniska och kulturella spänningar? I den rådande situationen är det absurt att bosätta fler invandrare i Europa på ett sådant tvångsmässigt sätt. Och anledningen till att denna process, denna liberala struktur, har stannat upp är att detta migrationsbegrepp är felaktigt i grunden. Kan de liberala ledamöterna tänka över hur få av dem som är representerade i denna sal, vid diskussionen om ett ämne som är så viktigt för dem? Det är bara en eller två ledamöter ur den liberala gruppen här. Ni borde skämmas! Ni kan inte ens drömma om att uppnå era mål om inte fler av er deltar vid plenarsammanträdena. Europeiska flyktingfonden bör i stället användas för att skapa bättre levnadsförhållanden för människorna i Nordafrika och lokalt i flyktingarnas länder, och ge EU-medborgarna tillbaka deras aktning och sitt arbete. Tack så mycket.

  Carlos Coelho (PPE). – (PT) Herr talman! Det gladde mig mycket att höra rådets ordförande betona hur viktig flyktingfrågan och frågan om vidarebosättningsprogrammet är. Siffrorna från FN:s höga kommissarie om flyktingar är tydliga: vi talar om miljontals flyktingar och mer än 200 000 personer som behöver vidarebosättningsprogram varje år.

Därför pågår just nu en humanitär katastrof i världen omkring oss. Nu talar vi inte bara om Afghanistan, Somalia och Kongo, utan även om Egypten, Libyen och många andra länder. Men förutom den humanitära katastrofen har vi även, vilket Georgios Papanikolaou påpekade, outnyttjade budgetresurser eftersom dessa program inte har godkänts.

Detta är vad som händer, Enikő Győri. Det gladde mig också att höra att denna process inte skulle avstanna på grund av juridiska problem. Sanningen är dock att processen har avstannat, och till stor del av juridiska skäl. Vi befinner oss i ett samrådsförfarande, och vi har inte sett rådet motsätta sig parlamentets lösningar. Rui Tavares utarbetade ett utmärkt betänkande, och vi ser inga förslag från rådet som motsäger det förslag till vidarebosättningsprogram som har utformats. Det vi ser är att rådet begränsas av juridiska frågor, och det får inte ske. Rui Tavares ställde i början av denna debatt en mycket viktig fråga om vad som bör prioriteras och huruvida frågan om vidarebosättning av flyktingar är viktig eller inte för ordförandeskapet och för rådet.

Vi har en känsla av att den i själva verket inte är viktig. Rådets ledamöter kommer att träffas i morgon, och efter det – vi känner redan till rådets föreslagna slutsatser – kommer förslaget om migrationsströmmar att skjutas upp till rådets möte i juli. Den rekommendation som vi vill att du, Enikő Győri, tar med dig härifrån är att Europaparlamentet ber rådet att inte förhala detta. Europaparlamentet ber rådet att bestämma sig.

  Sylvie Guillaume (S&D). – (FR) Fru Győri, mina damer och herrar! Mot bakgrund av den humanitära krisen i Libyen är det i dag viktigare än någonsin att EU skaffar sig möjligheter att vidta gemensamma åtgärder för vidarebosättning.

Sedan den 1 mars har UNHCR uppmanat det internationella samfundet att delta i en akut vidarebosättningsinsats, men inte en enda medlemsstat har hittills meddelat sin avsikt att delta. Endast Italien har tagit emot 58 eritreaner som evakuerats akut från Tripoli, men jag har hört att det finns ett program eller ett förslag om att vidarebosätta 4 000 personer som är fast i Libyen. Därför vill jag veta mer om detta.

Det är verkligen så att EU:s ansvar på detta område inte kan tillåta passivitet. Vi måste visa ökad solidaritet med dessa länder och deras invånare. Tunisien och Egypten har gått med på att öppna sina gränser för libyska flyktingar. EU måste stödja dem och spela sin roll i den internationella insatsen för att skydda flyktingar.

Utöver den akuta humanitära krisen i Libyen måste EU ta itu med ett flertal utmaningar när det gäller vidarebosättning. Jag kommer att nämna tre av dem.

För det första måste EU arbeta mot en mer generös vidarebosättningspolitik för dem som har vidarebosättningen som en sista utväg. I detta avseende måste vi alla komma ihåg att cirka 85 000 flyktingar vidarebosattes i hela världen under 2009, men att endast 8,4 procent vidarebosattes i EU:s medlemsstater.

Utöver detta kvantitativa mål bör varje trovärdig europeisk vidarebosättningspolitik säkerställa en hög nivå på förberedelserna inför kandidaternas vidarebosättning genom att ta hänsyn till de mest utsatta och kvaliteten på mottagandet och integrationsmöjligheterna i mottagarlandet.

Slutligen vill jag säga att EU:s vidarebosättningsprogram kompletterar det befintliga nationella asylsystemet och att det, vilket redan klargjorts i parlamentets ståndpunkt från 2010, måste baseras på de olika erfarenheterna och resultaten bland medlemsstaterna och samordnas på ett bättre sätt.

  Anna Rosbach (ECR). – (DA) Herr talman! Överallt i världen är flyktingströmmar i rörelse. Detta är delvis ett resultat av krig och oroligheter och delvis ett resultat av naturkatastrofer. Dessa människor söker tillfälligt skydd. De flesta flyktingar återvänder till sitt hemland, men cirka 200 000 personer måste vidarebosättas någon annanstans i världen. Omständigheterna varierar dock ständigt, och på grund av oroligheterna och krigen i Nordafrika är nu gränserna i södra Europa utsatta för ökat tryck från tusentals flyktingar. Medlemsstaternas förmåga att ta emot dessa människor varierar betydligt.

Därför vill jag fråga om rådet kan tala om för oss vad denna flyktingström kommer att innebära och hur stor andel som kan komma att omfattas av vidarebosättningsprogrammet. Med detta program utökas EU:s befogenheter i flykting- och asylfrågor. Jag betraktar detta som problematiskt. Jag vill i likhet med några av de andra ledamöterna fråga om rådet kan ange när rådet kommer att fastställa om man är för eller mot ett gemensamt europeiskt vidarebosättningsprogram.

  Carmen Romero López (S&D). – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Det problem som vi diskuterar i dag är helt uppenbart kopplat till den allmänna opinionen.

Hur övertygar vi medlemsstaterna om att en gemensam vidarebosättningspolitik är bättre? Att en medlemsstat vill behålla sin suveränitet på detta område är inget hinder för en EU-politik som fastställer vissa prioriteringar, och det förhindrar inte heller att denna politik återspeglas i bidragen från Europeiska flyktingfonden.

Därför är det viktigt att bryta dödläget i den här frågan, eftersom det finns många tänkbara lösningar. Rådet kanske borde överväga den här frågan.

Om medlemsstaterna kan få finansiering från Europeiska flyktingfonden utan att ställas inför några villkor kommer det aldrig att bli någon gemensam vidarebosättningspolitik.

Därför är den gemensamma asylpolitiken en olöst fråga som inte kan sopas under mattan. Att inte ta itu med en gemensam strategi är ointelligent och snålt, och det enda resultatet kommer att vara att konsekvenserna av denna passivitet blir värre för var dag som går.

Det handlar inte bara om värderingar. Det handlar om att bristen på samordning och gemensam solidaritet är dyrare för medlemsstaterna.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Herr talman! För nästan ett år sedan konstaterade jag i plenarsammanträdet att mindre än hälften av EU:s medlemsstater hade officiella vidarebosättningsprogram för flyktingar från tredjeländer.

Dessa program är dessutom dåligt samordnade. Som ett resultat av den låga nivån på samordning och samarbete mellan EU:s medlemsstater är kostnaderna i samband med vidarebosättning oproportionerligt höga. Det är fortfarande sant att vi med den rätta politiska viljan kommer att kunna utarbeta ett ändamålsenligt, rättvist och enat vidarebosättningsprogram. Om detta ska vara möjligt kan vi inte bara ta fram ett program, vi måste även inrätta en särskild fond för vidarebosättning av flyktingar i EU. Detta paket skulle finansiera inrättandet av nationella vidarebosättningsprogram där de inte redan finns och samordningen av verksamhet på central nivå.

Trots att vi länge har vetat detta och trots att politiskt samförstånd har upprätthållits mellan parlamentet, kommissionen och rådet i minst ett år, har det inte fattats något slutgiltigt beslut. Därför vill jag instämma i ledamöternas uppmaning till rådet om att prioritera fullbordandet av detta medbeslutandeförfarande.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Vi är djupt oroade över den humanitära situationen för flyktingar, för de som flyr från krig, beväpnade konflikter, hungersnöd, utnyttjande och fattigdom samt för de kvinnor och barn som fallit offer för människohandel. Solidaritet med dessa människor är en central fråga som kräver konkreta åtgärder, oavsett om det är i form av stöd till flyktingar eller stöd till de länder som på grund av sin geografiska närhet får ta emot flest flyktingar.

Den senaste tidens konflikter i Nordafrika, som kan läggas till krigen i Mellanöstern, har förvärrat en redan mycket svår situation. Därför måste vi ha effektiva och akuta åtgärder för att vidarebosätta flyktingar och ge dem det värdiga boende som de förtjänar. Vi kan inte fortsätta att vänta på beslut som drar ut på tiden medan tusentals människor dagligen knackar på vår dörr utan att få det svar de har rätt till.

  Kinga Gál (PPE). – (HU) Herr talman, fru Győri! Som ni har sagt kan vi se att det var de senaste veckornas händelser som på bästa sätt demonstrerade hur flyktingfrågan när som helst kan bli en allvarlig och akut fråga i EU. Det är också ganska uppenbart att EU saknar beredskap för krissituationer, större flyktingströmmar eller för att tillhandahålla en strategisk lösning på flyktingsituationen. Frågan om vidarebosättning är en av våra viktigaste verktyg i detta avseende. Större solidaritet och bättre samordning bör naturligtvis förväntas av EU. Men detta kräver ett socialt samförstånd, vilket redan har påpekats i denna debatt. Vi och medlemsstaterna har alla mycket kvar att göra på det här området. Vi uppskattar dock att det ungerska ordförandeskapet inte tänker sätta upp rättsliga hinder och att det visar öppenhet och engagemang för att avgöra denna fråga.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Herr talman! En liten, elitistisk och politiskt korrekt grupp anser uppenbarligen att vi fortfarande inte har tillräckligt med flyktingar i EU och att Europeiska flyktingfonden bör användas för att ta hit de som redan har flytt till ett angränsande tredjeland, eftersom levnadsstandarden är högre här. Denna strategi förefaller särskilt orimlig när man tänker på att hundratusentals flyktingar från Nordafrika redan strömmar in i EU och att ön Lampedusa redan håller på att explodera.

Ett bättre alternativ skulle vara att ta emot flyktingar nära deras hemland i en kulturell miljö som är så välbekant för dem som möjligt, t.ex. Egypten och Tunisien, eftersom detta skulle förhindra integrationsproblem i EU. Med tanke på de demokratiska förändringarna i Egypten och Tunisien bör dessa två länder betraktas som trygga tredjeländer för flyktingar, och det är dit vi bör kanalisera ett kontrollerbart och hållbart strukturellt stöd.

  Enikő Győri, rådets tjänstgörande ordförande. − (HU) Herr talman, ärade ledamöter! Jag ska också försöka ge specifika svar på de viktigaste frågorna. Många säger att EU har halkat efter USA och andra länder när det kommer till generositet. Det anser inte jag. EU vidarebosätter faktiskt färre flyktingar varje år än USA, Kanada, eller Australien. Även om rådet medger att vidarebosättning fortsätter att vara ett sätt att permanent lösa flyktingsituationen bör vi komma ihåg att antalet asylansökningar i EU är mycket högre än i andra delar av världen. Enligt FN:s flyktingkommissariat tog EU:s 27 medlemsstater emot 1 150 980 asylsökande mellan 2005 och 2009, medan Kanada och USA tog emot 391 090 asylsökande under samma period.

Siffrorna talar för sig själva. Flera talare har bett mig förtydliga exakt vilket tidsschema det ungerska ordförandeskapet tänker följa. Det råder ingen tvekan om att det krävs framsteg på detta område. Detta är en extremt brådskande fråga. Det sade jag även i januari, när flyktingsituationen i Nordafrika ännu inte var lika akut som nu. Det innebär att vi redan har haft konkreta planer, och vi tänker skynda på detta arbete. För att bli klara till 2012 föreslog som ni vet det belgiska ordförandeskapet en strategi där vi betonar fyra prioriterade rättsakter. Ni känner till allt detta. Det handlar om skyddsdirektivet, Dublinförordningen, Eurodacförordningen och direktivet om varaktig bosättning.

Samtal har även fortsatt om de två direktiv där det återstår mest arbete, nämligen asylprövningsdirektivet och direktivet om mottagningsvillkor. Denna strategi fick stort stöd i rådet, parlamentet och kommissionen, och ledde även fram till konkreta resultat. Som ni känner till nådde parlamentet och rådet en överenskommelse om direktivet om mottagningsvillkor och rådet kommer officiellt att anta detta direktiv inom några veckor. När det gäller skyddsdirektivet har det ungerska ordförandeskapet fått mandat att inleda ett informellt trepartsmöte. Vårt mål är därför att inleda detta så snart som möjligt, och vi ber Europaparlamentet att bli vår partner i detta arbete.

Rådet har gjort stora framsteg när det gäller Dublinförordningen och Eurudacförordningen. Bara ett fåtal politiska frågor återstår att lösa. När det gäller asylprövningsdirektivet och direktivet om mottagningsvillkor meddelade kommissionen att man planerar att lägga fram ett nytt förslag. Förra sammanträdesperioden avslutade Europaparlamentet första behandlingen av direktivet om mottagningsvillkor och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor behandlar för närvarande kommissionen förslag om ändring av asylprövningsdirektivet. Det innebär att både Europaparlamentet och rådet för närvarande håller på att förtydliga var de står. Tack vare det kommer de två lagstiftarna att kunna inleda samtal om skyddsdirektivet och Dublin- och Eurodacförordningarna. Så snart kommissionen har lagt fram sina förslag om asylprövningsdirektivet och direktivet om mottagningsvillkor kan arbetet fortsätta även på dessa två rättsakter.

När det gäller Nordafrika nämnde jag att ordförandeskapet besöker gränsområdet på grund av den aktuella situationen. Vi kommer att göra en bedömning av migrationssituationen vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) möte den 11 april. Eftersom det har förekommit viss kritik på denna punkt vill jag emellertid redan nu framhålla att man i Europeiska rådets nuvarande utkast till slutsatser även hänvisar till flyktingsituationens betydelse. Om vi anser det nödvändigt kommer vi även att göra en bedömning av hur väl arbetet fortskrider. Vi är även beredda att planera in ytterligare ett särskilt möte i rådet (rättsliga och inrikes frågor) under det ungerska ordförandeskapet. Vi strävar följaktligen efter att skynda på lagstiftningsarbetet. Vi vill inspirera såväl er som kommissionen att göra samma sak. Många av er, inklusive Carlos Coelho, har tagit upp detta problem i samband med ändringen av asylbeslutet. Som jag påpekade i mitt inledningsanförande finns det en överenskommelse om det politiska innehållet, och nu sitter vi fast i en diskussion om de rättsliga aspekterna. Dessutom pågår en debatt mellan rådet och parlamentet om huruvida vi bör lösa flera frågor, från nya livsmedel till olika utrikespolitiska och externa finansiella instrument, med hjälp av genomförandeakter eller delegerade akter.

Jag vill understryka att detta är en mycket viktig fråga. Det rättsliga förfarandet, och frågan om vad en genomförandeakt respektive delegerad akt verkligen innebär är svårt för EU-medborgarna att förstå. Vår uppgift är att hitta lösningar på akuta problem med hjälp av det rättsliga förfarande som vi anser krävs. Jag strävar verkligen efter att alla mina åtgärder ska vara förenliga med Lissabonfördraget. I fördraget dras ingen tydlig gräns mellan de enskilda rättsakterna. Vi anser att detta är en genomförandeakt och att frågan därför bör regleras i enlighet med det förfarandet, genom en genomförandeakt. Låt oss tala om det och samråda. Vi skulle helst vilja undvika att hamna i en diskussion om rättsliga detaljer. Vi hade redan planer på att ta upp flyktingfrågan vid Europeiska rådets möte i juni och nu är detta ännu mer högprioriterat. Om vi kan fylla rådsmötena med lämplig substans – och det är vår plikt att göra det – kommer Europeiska rådet dessutom att kunna fatta viktigare beslut än vi hade vågat hoppats på för bara en eller två månader sedan.

Det ställdes även en fråga om vad som kommer att ske om flyktingströmmen går i denna riktning. Jag tycker att det är för tidigt att börja föreställa oss olika scenarier. Vi har kommit en bra bit på vägen när det gäller flyktingfrågorna i de olika rådskonstellationerna. Kommissionen håller verkligen ställningarna när det gäller människorättsfrågor. Detsamma gäller de egyptiska och tunisiska myndigheterna, lokalbefolkningen och de internationella flyktingorganisationerna. Jag tycker det verkar som om alla har kontroll på läget. Dem mest akuta frågan är att få flyktingar att återvända och detta arbete fortskrider. Det innebär dock inte att frågan om vidarebosättning är irrelevant.

Vi har fortfarande inte löst det rättsliga problemet, men det står var och en fritt att lösa det på frivillig väg. Såvitt jag vet har Italien redan frivilligt vidarebosatt 125 personer, vilket innebär att problemet tack vare medlemsstaternas insatser trots allt redan delvis håller på att lösas. Det innebär inte att det inte behövs lagstiftning. Lagstiftningsbehovet är stort. Låt oss försöka nå en överenskommelse. Tack för er uppmärksamhet. Eftersom det ungerska ordförandeskapet en gång meddelade att det kommer att vara ett ordförandeskap som kan visa prov på att det även har ett hjärta, vilket även visas av vår betoning av romerstrategin, vill jag försäkra er om att detta även gäller flyktingfrågor. Tack så mycket.

  Rui Tavares, frågeställare. − (EN) Herr talman! Min kommentar rör de metoder som ska användas. Rådet har uppgett att man går med på allt utom artikel 290. Efter att ha samrått med våra skuggföredragande, och som föredragande för betänkandet om vidarebosättning, har jag två kommentarer om metoderna.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. − Rui Tavares, jag hoppas du förlåter mig men vi ligger så långt efter tidsplaneringen så jag är tvungen att avbryta dig.

Debatten är härmed avslutad.

19. Förenta staternas stämningsansökningar och EU:s bestämmelser om uppgiftsskydd (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om Förenta staternas stämningsansökningar och EU:s bestämmelser om uppgiftsskydd.

  Enikő Győri, rådets tjänstgörande ordförande. − (HU) Herr talman, fru kommissionsledamot, ärade ledamöter! Parlamentet representerar många EU-medborgares oro efter att i allt högre grad ha börjat uppmärksamma att amerikanska myndigheter begär uppgifter från mediekommunikationsföretag sedan Wikileaks har läckt amerikanska statshemligheter. Naturligtvis delar rådet parlamentets oro när det gäller respekten för EU:s bestämmelser om uppgiftsskydd. Rådet har emellertid inte tillgång till sådan information att det kan avgöra om det amerikanska domstolsförfarandet bröt mot EU:s uppgiftsskyddslagstiftning. När det gäller Wikileaksärendet, vilket flera ledamöter har hänvisat till, har den amerikanska justitieministern offentligt medgett att det pågår en brottsutredning. Såvitt jag känner till uppmanade amerikanska advokater i samband med denna brottsutredning en amerikansk domstol att fatta beslut om att beordra Twitter att lämna över specifika uppgifter, och domstolen fattade ett sådant beslut.

Det är inte rådets uppgift att kommentera hur de amerikanska rättsliga myndigheterna fattar sina beslut. Dessutom har det inte ens tillgång till information som gör att rådet skulle kunna ifrågasätta giltigheten av ett motiverat domstolsbeslut. Twitter har beretts möjlighet att försvara sin ståndpunkt i de amerikanska rättsprocesserna. Detta bevisas även av att den amerikanska domstolen bekräftade Twitters begäran om att underrätta sina kunder om domslutet. EU respekterar i allmänhet rättsprocesser i tredjeländer. Det är uppenbart att åklagarsidan måste få tillgång till vissa uppgifter när den utreder ett misstänkt brott. Det är också välkänt att det amerikanska förfarandet för att få fram upplysningar skiljer sig från det system som de flesta EU-länder tillämpar. Den främsta skillnaden är att förfarandet har större räckvidd, det vill säga att det går att begära in betydligt fler upplysningar från betydligt fler personer än vid en vanlig europeisk brottsutredning eller rättsprocess.

Detta beror helt enkelt på den amerikanska rättspraxisen och är därför inget som rådet bör uttala sig om. Ansvaret för att genomföra EU:s bestämmelser om uppgiftsskydd ligger vanligtvis på medlemsstaterna, och mer specifikt på medlemsstaternas datatillsynsmyndigheter. Dessa myndigheter måste se till att bestämmelserna om uppgiftsskydd respekteras, och det är dessa myndigheter som är behöriga i frågor som rör jurisdiktion och förenlighet med europeisk eller nationell dataskyddslagstiftning. Det vore olämpligt att låta frågor som är föremål för en rättsprocess bli föremål för en politisk bedömning. Med tanke på det större sammanhang som frågan kan sättas in i känner rådet inte till att det tidigare har fattats något liknande domstolsbeslut. När amerikanska myndigheter tidigare har försökt att få ut uppgifter om EU-medborgare som har lagrats inom EU, har EU fört förhandlingar med USA om att ingå ett internationellt avtal om att överlämna och bearbeta dessa uppgifter.

Så var exempelvis fallet med passageraruppgifter, som ledde fram till det avtal om passageraruppgifter som ingicks med USA 2007, och som på parlamentets initiativ nu håller på att omförhandlas. Ett liknande fall rör överlämnandet av finansiella uppgifter lagrade i EU till det amerikanska finansministeriets program för att spåra finansiering av terrorism. Det relevanta avtalet om programmet för att spåra finansiering av terrorism godkändes av parlamentet i juli 2010.

Avslutningsvis vill jag understryka att Twitterärendet är helt annorlunda än de ärenden som rörde passageraruppgifter och programmet för att spåra finansiering av terrorism. Dessa ärenden handlade om amerikanska myndigheters möjligheter att systematiskt och kontinuerligt begära ut personuppgifter för att bekämpa brott, och särskilt för att bekämpa terrorism. I Twitterärendet rör det sig däremot om ett specifikt domstolsbeslut som en domstol har fattat i en specifik brottsutredning. Det är viktigt att vi i största möjliga utsträckning respekterar domslut från domstolar i andra länder, förutom i de fall där det finns faktorer som gör det motiverat att komma fram till motsatt slutsats. Tack så mycket, herr talman.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! I en globaliserad värld är skyddet av personuppgifter som överförs till tredjeländer en allt viktigare och rättsligt komplicerad fråga. Naturligtvis gäller rätten till skydd för personuppgifter även i den elektroniska världen och vid gränsöverskridande bearbetning av uppgifter. Trots det kan det precis som i fråga om andra rättigheter finnas tillfällen när denna rätt kan begränsas. Alla sådana begränsningar måste vara förenliga med lagstiftningen och de måste vara proportionerliga. Dessutom måste de motiveras av legitima intressen som nationell säkerhet, folkhälsa, förebyggande av oroligheter eller brott, skydd av hälsan eller den allmänna moralen och så vidare.

Enligt den amerikanska lagstiftningen är en stämningsansökan ett domstolsföreläggande som ålägger en person att lämna specifik information till en delstatsmyndighet eller lokal myndighet. En akts lagenlighet måste avgöras på grundval av lagen i det land där den tillämpas. Bedömningen av lagenligheten, proportionaliteten och nödvändigheten av den amerikanska regeringens begäranden måste därför grundas på den amerikanska konstitutionen och det amerikanska rättssystemet. Kommissionen har ingen behörighet i frågor som rör hur ett tredjeland tillämpar sina rättsliga förfaranden i samband med brottsutredningar.

När EU-medborgare använder Twitter godkänner de Twitters integritetsskyddspolicy. I denna beskrivs hur personuppgifter samlas in, används och överlämnas till tredje part, inklusive när det är nödvändigt för att följa lagar, andra författningar eller rättsliga yrkanden från den amerikanska regeringen, Eftersom de amerikanska myndigheterna begär att få ut dessa uppgifter från Twitter inom ramen för en brottsutredning är EU:s bestämmelser om uppgiftsskydd inte tillämpliga. EU:s dataskyddsdirektiv gäller inte straffrättsliga åtgärder som vidtas av stater. Inte heller rambeslutet om uppgiftsskydd inom ramen för polisiärt och rättsligt samarbete gäller i detta fall, eftersom ingen EU-medlemsstats myndighet deltar i genomförandet av det amerikanska domstolsföreläggandet och inga personuppgifter överförs eller görs tillgängliga av en behörig myndighet i en annan medlemsstat. Så ser rättsläget ut just nu.

Den globala dimensionen i samband med bearbetning av personuppgifter får emellertid inte innebära ett sämre skydd för EU-medborgarna. I själva verket visar den globala bearbetningen av uppgifter hur viktigt och nödvändigt det är att skydda de registrerades rättigheter och klargöra vilka regler som gäller. Detta är särskilt viktigt just nu, när allt fler uppgifter svävar omkring i cyberrymden.

Så vad ska vi göra åt saken? För det första kommer kommissionens kommande förslag om reformering av EU:s ram för uppgiftsskydd att särskilt inriktas på de utmaningar som globaliseringen och den moderna tekniken innebär, framför allt när operatörer i tredjeländer riktar sig till konsumenter i EU.

Som ni säkert känner till gav rådet för det andra den 3 december 2010 kommissionen ett kraftfullt mandat där man tydligt definierade EU:s mål i förhandlingarna om det framtida avtalet mellan EU och Förenta staterna om polisiärt och rättsligt samarbete. Ett av EU:s främsta mål i de kommande förhandlingarna är att garantera rätten till uppgiftsskydd för de registrerade på båda sidor av Atlanten, oberoende av nationalitet, och att tillhandahålla effektiva administrativa och rättsliga möjligheter att överklaga beslut. Jag räknar med parlamentets hjälp för att få till stånd detta.

Så vad gör vi under tiden, innan detta nya instrument träder i kraft? Jag rekommenderar verkligen operatörer att vara mycket tydliga i sin kommunikation med konsumenterna och tydligt ange att deras tjänst lyder under amerikansk rätt när det gäller brottsutredningar. Då vet konsumenterna att de lämmar EU:s jurisdiktion även om de själva inte lämnar EU:s territorium.

  Axel Voss, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill tacka rådet och kommissionen för deras klargöranden. Vi står inför ett problem som är typiskt för den globaliserade värld vi lever i. Naturligtvis respekterar vi amerikansk rätt. Samtidigt är vi medvetna om de svårigheter som uppkommer i samband med brottsbekämpning och ett globalt medium som internet.

Det faktum att brottsbekämpningsorgan nu rutinmässigt får tillgång till privata databaser är emellertid något som vi måste reagera på. Fru kommissionsledamot! Jag fastnade för vad du sade eftersom jag håller med dig om hur vi bör gå vidare, nämligen att vi bör relgera frågan i en framtida översyn av EU:s ram för uppgiftsskydd, samtidigt som vi bör passa på att säga att vi vill reglera och främja ramavtalet mellan EU och Förenta staterna om uppgiftsskydd eftersom vi inser att det finns ett behov av att reglera överföringen av sådana uppgifter i denna globaliserade värld.

Därför är det som jag tidigare påpekade så viktigt att vi behåller vårt fokus i denna fråga. Naturligtvis är det inte vår tanke att en sådan process ska kasta en skugga över bearbetningen av uppgifter. Det är emellertid bra att tillhandahålla ett positivt exempel genom att utarbeta bra lagar, utveckla ramavtalet och framför allt att stärka insynen i och regleringen av brottsbekämpningen i fråga om tillgång till personuppgifter och kriterierna för att tillåta och avbryta en sådan tillgång.

  Claude Moraes, för S&D-gruppen. – (EN) Herr talman! Viviane Reading har lika skickligt som alltid förutsett våra frågor. För det första, vad gör vi under tiden, nu när det är allmänt känt att USA har utfärdat ett antal stämningsansökningar mot olika sociala nätverk och internetoperatörer som Yahoo, Twitter och Google? Detta ger helt klart USA tillgång till information om utbyte av uppgifter mellan Wikileaks och tredje part. Naturligtvis är det dessa tredje parter – EU-medborgare, personer som helt oskyldigt går in på internet, ungdomar, personer som är nyfikna – som dessa åtgärder riktas mot och som kommer att drabbas av denna ordning.

Detta får stora konsekvenser för alla EU-medborgares rätt till personlig integritet. De som skrev upp sig för tweets från Wikileaks eftersom de var intresserade av den pågående rättegången mot Julian Assange riskerar ironiskt nog att drabbas av amerikanska stämningsansökningar och deras personuppgifter kan samlas in. Webbplatser som Twitter lyder under amerikansk rätt, efter deras servrar finns i USA. Även om jag förstår vad du menar när du säger att vi inte kan påverka lagstiftningen i tredjeländer kan vi göra någonting så länge.

Jag tror alla här i kammaren har ett rättmätigt intresse av att vilja förklara för invånarna i våra valkretsar vilket skydd de kan förvänta sig att få från EU. Vad tjänar det till att garantera EU-medborgarna ett starkt uppgiftsskydd om detta lätt kan försvagas till följd av en amerikansk stämningsansökan?

Det är tydligt att vi måste göra mer för att skydda EU-medborgarnas personuppgifter, som borde skyddas av kraftfull EU-lagstiftning på hög nivå. Jag vet att du arbetar mot detta mål. Hittills har ramdirektivet 95/46/EG gett starkt skydd på den inre marknaden. Nu är det emellertid dags att se över detta direktiv, stärka skyddet och utöka samma skyddsåtgärder till det rättsliga och polisiära samarbetet.

Som du nämnde kommer vi i vår framtida lagstiftning att se till att dessa mål nås. En av de viktigaste komponenterna som kommissionen tänker införa i översynen är att EU:s möjligheter att stå emot amerikanska stämningsansökningar måste skyddas. Vi måste komma ihåg att denna fråga inte slutar vid webbplatser som Twitter, utan även kan omfatta fall som lyder under nationell jurisdiktion. I en våra medlemsstater är detta fallet redan i dag, nämligen i samband med den brittiska folkräkningen, som är ett enormt stort arbete som kontrolleras av ett amerikanskt bolag. Detta är en verklig och konstant källa till oro för invånarna i EU. I dag har vi fått vissa svar men jag anser att vi har rätt till mer detaljerade svar.

  Sophia in 't Veld, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka rådet och kommissionen. Det gläder mig att de delar vår oro. Låt oss vara mycket tydliga på en punkt. Jag tror inte någon här påstår att USA agerade utanför sin jurisdiktion. Det är inte det som är problemet. Problemet är att dess jurisdiktion, via internet, blir oerhört omfattande. Det verkar som om dess jurisdiktion till och med sträcker sig in i EU, eftersom problemet är att även om de flesta av de internetföretag vi talar om är baserade i USA finns många av användarna i EU.

Det bör påpekas att denna muntliga fråga redan är lite föråldrad, eftersom det under tiden har kommit ett nytt domstolsbeslut, men det argument som de amerikanska domstolarna använder sig av är att när du väl använder Twitter, som det rör sig om i detta fall, kan du inte längre förvänta dig fullt integritetsskydd. Det innebär att alla som befinner sig i EU – EU-medborgare – inte längre har något rättsligt skydd, eftersom Twitter är baserat i USA. Som kommissionsledamot Viviane Reding konstaterade är detta ett stort problem som måste hanteras inom ramen för översynen av dataskyddsdirektivet.

Fru kommissionsledamot! Du säger att när en person väl har använt Twitter har de gett sitt medgivande men vad betyder egentligen ”medgivande”? Det innebär att vi blir laglösa, att vi avsäger oss vår rätt till rättsligt skydd. Jag inser att det inte är mycket vi kan göra, men jag vill fråga vad kommissionen och rådet kommer att göra för att ge EU-medborgarna rättsligt skydd. Kommer de att tala med sina amerikanska motparter och försöka få mer information? Det finns förmodligen andra företag som har stämts.

Avslutningsvis säger du att detta inte kan jämföras med Swift eftersom det rör en specifik utredning. Även om detta stämmer har de begärt ett stort antal …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jan Philipp Albrecht, förVerts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! För det första vill jag säga att detta är ytterligare ett fall där vi debatterar de olika rättstraditionerna på vardera sidan av Atlanten när det gäller personuppgifter, och i synnerhet när det gäller polisiärt och rättsligt samarbete.

Jag är faktiskt chockad över rådets svar. De säger att bolaget Twitter är baserat i USA och att de åtgärder och regelverk som tillämpas där inte har något med oss att göra. Det anser jag vara fel. Jag tror även att EU-medborgarna har en annan syn på detta. När allt kommer omkring ökar vi hela tiden det internationella polisiära och rättsliga samarbetet, särskilt med USA. Människor konfronteras mer och mer med andra länders lagar, och då menar jag inte bara lagarna i olika EU-medlemsstater utan även, och kanske framför allt, den amerikanska lagstiftningen. Detta är extra tydligt när det gäller personuppgifter.

Jag förväntar mig att rådet, som EU:s styrande organ, ska ta upp detta problem och se till att EU-medborgarna har förtroende för den lagstiftning som de möter på internet, särskilt när lagstiftningen rör deras medborgerliga fri- och rättigheter.

  Daniël van der Stoep (NI). - (NL) Herr talman! Det nederländska frihetspartiets delegation fäster stor vikt vid varje persons rätt till personlig integritet och uppgiftsskydd. Vi är inte kortsiktiga i denna fråga, bara pragmatiska. Skyddet för den personliga integriteten har emellertid sina begränsningar. Personlig integritet bör garanteras så långt det går, men civilbefolkningens säkerhet måste komma i andra hand och förhindrandet och upptäckten av terrorism i första hand.

Herr talman! Den moderna terrorismen domineras av islamistisk terrorism. Därför måste vi tyvärr offra en liten bit av vår personliga integritet för att skydda våra medborgares säkerhet. Naturligtvis bör internetanvändares personuppgifter, exempelvis IP-adresser, skyddas. Denna rätt till skydd måste emellertid stå tillbaka vid en stark misstanke om att de personer som gömmer sig bakom uppgifterna har terroristmotiv.

Om de amerikanska myndigheterna ber om uppgifter om personer i EU som har anknytning till terrorism bör vi helt enkelt lämna över dessa uppgifter, men naturligtvis först efter ordentligt samråd och om det finns starka skäl för detta, så att vi kan förhindra missbruk. Låt oss emellertid framför allt inte glömma att amerikanerna inte ber om uppgifterna bara för nöjes skull. De har synnerligen goda skäl att göra detta.

  Juan Fernando López Aguilar (S&D). – (ES) Herr talman, fru Reding! Jag är tacksam att du har stannat kvar så här sent under denna plenardebatt i Bryssel för att lyssna till Europaparlamentets ledamöter, och jag uppmuntrar dig i ditt arbete med att omdefiniera EU:s standarder på uppgiftsskyddsområdet. Framför allt skulle jag vilja nämna kommissionens meddelande om uppgiftsskydd, som du bör se som en verklig möjlighet att anpassa den tekniska revolutionen och kunskapsverktygen till utvecklingen inom EU:s konstitutionella rätt, som Lissabonfördraget och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, den grundläggande rätten till personlig integritet och alla rättigheter kopplade till tillgång till, rättelse av och radering av personuppgifter, i linje med EU-medborgarnas frihet att ge sitt medgivande, men även i linje med internationell rätt. Skälet till detta är att denna fråga rör en bilateral ram för EU och dess medlemsstater att förhandla med tredjeländer, och då särskilt med USA.

Vi måste vara mycket tydliga på denna punkt. Rådets rambeslut 2008/977/EG och direktiv 95/46/EG måste uppdateras och anpassas till den senaste utvecklingen. Det handlar inte bara om att tillhandahålla USA polisiärt och rättsligt samarbete i form av hjälp med stämningsansökningar eller andra domstolsförelägganden som skulle kunna påverka grundläggande rättigheter, utan även att stärka principen om frivilligt samtycke, att känna till vilka personuppgifter tredjeländer har tillgång till och som överförs till tredjeländer, och hur vi även kan uppdatera denna rätt att rätta och radera uppgifter som påverkar den personliga integriteten och som är föremål för automatisk bearbetning av personuppgifter. De bearbetas därför online.

Jag är extra orolig för barnens rättigheter. Minderårigas möjligheter att agera är begränsade och deras möjligheter att hävda grundläggande rättigheter är begränsade, vilket vi behöver information om. Det är inte bara minderåriga, utan de minderårigas omgivning som påverkas av tekniker och redskap för att skydda den personliga integriteten på nätet.

Därför vill jag att du ska veta att vi noga kommer att följa denna diskussion. Vi kommer att följa arbetet med att uppdatera rätten till uppgiftsskydd och se till att den anpassas till den senaste utvecklingen, och framför allt förhandlingarna om bilaterala instrument med tredjeländer, i synnerhet USA.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Det gamla uttrycket ”Jag älskar förräderi, men jag hatar en förrädare” visar sig stämma gång på gång. Alla som slår larm om oegentligheter firas som hjältar av allmänheten och medierna, men betraktas som förrädare av de berörda institutionerna. Enligt vad vi vet har den amerikanske menige soldaten Bradley Manning fängslats för att ha lämnat över information till Wikileaks. Det sätt som denna information behandlas i landet med obegränsade möjligheter och obegränsad frihet och det faktum att Twitter tvingades avslöja personuppgifter är mer än illavarslande. Det återstår att se om de krav på användaruppgifter som de amerikanska myndigheterna ryktas ställa på internetbolag som Google, Facebook och Amazon visar sig stämma.

Den strategi som de amerikanska myndigheterna har valt, och det faktum att domstolarna inte ser publiceringen av namn, e-postadresser och bankuppgifter som en kränkning av den personliga integriteten är förvisso symtomatiskt för bestämmelserna om skydd av personuppgifter på andra sidan Atlanten, vilka uppenbarligen fortfarande befinner sig i sin linda.

  Malcolm Harbour (ECR). - (EN) Herr talman! Jag tänker ta upp några frågor ur min synvinkel som ordförande för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Jag tror nämligen att grundläggande ekonomiska frågor och inremarknadsfrågor berörs, liksom de verkligt viktiga frågorna om skyddet av våra medborgares grundläggande rättigheter som vi har talat om i dag.

Jag har utarbetat ett betänkande för mitt utskott i denna fråga. Jag vill tacka Viviane Reding för den grönbok som betänkandet grundades på, eftersom en av de viktiga och ambitiösa frågor hon tog upp i grönboken utgör kärnan i det som vi har diskuterat i kväll. Hon sade att om mina uppgifter, som EU-medborgare, låg på en server eller databas i ett land utanför unionens jurisdiktion borde jag ha samma rätt till mina uppgifter som om servern hade legat i EU. Detta är verkligen ett ambitiöst program. Jag hoppas vi kan uppnå detta. Det kommer att krävas mycket förhandlingar. Jag vill bara säga till mina kolleger, särskilt Sophia in ’t Veld, att om vi ska erbjuda detta kommer andra länder att kräva ömsesidiga rättigheter.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Jag delar parlamentets rättmätiga oro när det gäller skyddet av EU-medborgares personuppgifter. Eftersom jag delar denna oro har jag lagt fram en inledande analys av hur en reform av 1995 års direktiv skulle kunna se ut, för att besvara de frågor som har ställts i dag och som den befintliga EU-lagstiftningen inte har ett svar på.

Jag har goda nyheter när det gäller våra amerikanska motparter. Den 16 mars tog Vita huset att avgörande steg när det meddelade att det tänkte samarbeta med kongressen för att ta fram en rättighetsförklaring om integritetsskydd. Detta är en stor förändring i USA, och det kan även hjälpa oss i vårt arbete att ingå ett allmänt avtal mellan EU och Förenta staterna om integritetsskydd i samband med polisiärt och rättsligt samarbete.

Jag hoppas vi snart kan inleda förhandlingar i den riktningen. Jag räknar med parlamentets hjälp i detta arbete och med reformen av 1995 års direktiv.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

  Enikő Győri, rådets tjänstgörande ordförande. − (HU) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tack för er förståelse, det vill säga för att ni inte har ifrågasatt att vi inte kan ingripa i en pågående brottsutredning, och att gällande lag vid tidpunkten för ett brott alltid måste tillämpas.

Jag vill bara säga att inget visar det ungerska ordförandeskapets engagemang för uppgiftsskydd bättre än att vi vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) möte i februari antog rådets slutsatser i fråga om uppgiftsskydd, som innehöll ett femtiotal punkter. I slutsatserna riktade vi även två mycket viktiga frågor till kommissionen som är relevanta i dagens debatt. Vi uppmärksammade vikten av att informera medborgarna, liksom vikten av internetrelaterat uppgiftsskydd. Jag är säker på att kommissionen, som den även nämnde, kommer att ta hänsyn till dessa när den utarbetar sitt förslag.

Rådet håller även helt och hållet med om att det är viktigt att modernisera lagstiftningen och anpassa den till den tekniska utvecklingen. Vi ser fram emot att få motta förslaget till ett nytt dataskyddsdirektiv från kommissionen. Det utlovades till juni, när det ungerska ordförandeskapet inte har mycket tid kvar, men vi kommer att göra allt vi kan, och jag är säker på att det polska ordförandeskapet kommer att vara lika engagerat i frågan om uppgiftsskydd.

Herr talman! Avslutningsvis anser vi att vi inte behöver välja mellan frihet och säkerhet, i det här fallet datasäkerhet, utan att båda företeelserna kan garanteras på samma gång. Vårt mål är att skapa en sådan uppgiftsskyddslagstiftning för EU.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

20. Konsumenträttigheter (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Andreas Schwab, för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter (KOM(2008)0614 – K7-0349/2008 – 2008/0196(COD)) (A7-0038/2011).

  Andreas Schwab, föredragande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! För det första vill jag tacka mina kolleger som har arbetat med detta direktiv och med den kompromiss som vi debatterar i dag. Det säger jag inte för att vara artig utan för att jag verkligen är tacksam för deras insatser. Jag tackar Diana Wallis från utskottet för rättsliga frågor som föredragande för det utskottets yttrande, Evelyne Gebhardt, Emelie Turunen och Robert Rochefort, liksom Kyriacos Triantaphyllides och Adam Bielan. Att komma fram till ett beslut har inte alltid varit en enkel process – under två år lades nästan 2 000 ändringsförslag fram – men diskussionerna har alltid varit konstruktiva och jag tackar er uppriktigt för det.

Trots alla tekniska skillnader i enskilda frågor, vilka kommer till uttryck i de olika kompromisserna, råder det i dag allmän enighet över gruppgränserna om att den signal som Europaparlamentet vill sända ut är att vi vill utveckla den inre marknaden i konsumenternas och företagens intresse. Tjugo år har gått sedan den inre marknaden etablerades genom enhetsakten. Trots den mängd direktiv och förordningar som har antagits har vi ändå inte uppnått verklig standardisering. Medlemsstaterna har utnyttjat sitt manöverutrymme, ibland på ett berättigat sätt men ofta på ett oberättigat sätt.

Det aktuella direktivet är en bra medelväg som reglerar de frågor som rör den inre marknaden, samtidigt som den överlåter lagstiftningsbesluten i alla övriga frågor till medlemsstaterna. Vi kan gå långt med denna blandstrategi och kommer att få stöd från alla sidor i parlamentet. Vi stöder kommissionens förslag, samtidigt som vi har förbättrat det på flera punkter. Vi har sett till att konsumentskydd ges tillräcklig uppmärksamhet i direktivet genom att på EU-nivå införa en enhetlig rätt att inom 14 dagar frånträda avtal som ingåtts på nätet i hela EU, genom att ge konsumenterna som utsätts för dörrförsäljare rätten att välja om de vill ha en papperskopia eller en elektronisk kopia av avtalet, genom att tillhandahålla en ”knapplösning” för att öka öppenheten inom näthandeln och samtidigt verkligen skärpa kampen mot nätbedrägerier samt avslutningsvis genom att införa enhetliga skyldigheter att tillhandahålla information, särskilt om priser, med andra ord fullständiga prisuppgifter för alla internet- och dörrförsäljningstransaktioner.

Vi har emellertid även gjort direktivet praktiskt för små och medelstora företag och små entreprenörer genom att tillhandahålla större flexibilitet och undantag för framför allt tjänster på många områden, genom att tillåta konsumenter att frånträda avtal på telefon, genom att undanröja några möjligheter för företag att driva igenom orättvisa avtalsvillor, samtidigt som vi fastställer tydliga villkor för konsumenterna när det gäller att returnera beställda varor om ett köp hävs och genom att avslutningsvis införa ett enhetligt formulär för frånträdelse av avtal som kommer att göra det enklare för människor i hela EU att få tillgång till och utnyttja sin ångerrätt.

Tack vare samrådsprocessen med medlemsstaterna kommer den rättsliga utvecklingen på detta mycket viktiga konsumentskyddsområde avslutningsvis att bli mycket enklare på rådsnivå än tidigare. Kommissionen kommer att ha en tydlig rätt att höras på rådsnivå eftersom det inte kan råda någon tvekan om att en gemensam marknad kräver gemensamma regler. Det märktes tydligare än någonsin under eurokrisen. Det räcker inte att hylla gemensamma principer om man i slutänden ändå ger medlemsstaterna full frihet. Gemensamma principer måste följas genom gemensamma regler. Det är därför som detta direktiv syftar till att skydda konsumenterna. Konsumenterna kommer att känna till vilka rättigheter de har om rättigheterna ser likadana ut i hela EU och kommer att kunna hävda dessa rättigheter på ett mer effektivt sätt mot de företag som bryter mot reglerna. Direktivet skyddar även små och medelstora företag, framför allt eftersom enhetliga bestämmelser innebär rättssäkerhet och gör det möjligt för den omtalade kulturella och kommersiella mångfalden att blomstra. Tack för ert samarbete. Jag ser fram emot den debatt som nu följer.

  Enikő Győri, rådets tjänstgörande ordförande. − (HU) Herr talman, fru kommissionsledamot, Andreas Schwab, ärade ledamöter! Det gläder mig verkligen att vi äntligen har lyckats få in debatten om detta förslag på föredragningslistan.

Som ni känner till enades rådet i frågan i december förra året och den 24 januari 2011, redan under det ungerska ordförandeskapet, antog rådet officiellt sin preliminära ståndpunkt, dvs. den allmänna strategin.

Det krävdes mer än två års förhandlingar i rådet för att nå en överenskommelse om den ideala balansen mellan EU-lagstiftning och nationell lagstiftning om konsumenträttigheter, och vilka aspekter av konsumenträttigheterna som kunde samordnas. Inget visar svårigheterna kring detta förslag bättre än att rådets arbetsgrupp behövde mer än 60 möten för att utarbeta en text som en kvalificerad majoritet av medlemsstaterna kunde ställa sig bakom. Dessutom har det visat sig omöjligt att nå en överenskommelse om kapitlen 4 och 5 i kommissionens förslag, som rör försäljning av varor och oskäliga avtalsvillkor. På grund av svårigheterna beslutade sig rådet till sist att stryka dessa två kapitel ur texten och i stället koncentrera sig på avtal som ingås utanför fasta affärslokaler och distansavtal. Denna strategi stöddes av kommissionen, eftersom rådets text skapar ett mervärde för sådana avtal på EU-nivå.

Ordförandeskapet anser att Europaparlamentet kan gjuta mer liv i debatten. Därför är morgondagens omröstning om ändringsförslagen så viktig. Om Europaparlamentet vid morgondagens plenarsammanträde beslutar sig för att återförvisa ärendet till utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd kommer det ungerska ordförandeskapet att åta sig att sträva efter att nå en överenskommelse vid första behandlingen. Vi är beredda att göra allt som krävs för detta. Naturligtvis kommer en hel del att bero på vilka ändringar parlamentet föreslår.

Som jag redan nämnt har medlemsstaterna mycket olika uppfattningar om innehållet i kapitlen 4 och 5, dvs. om vissa aspekter av försäljningsvillkor och garantier, liksom oskäliga avtalsvillkor, måste samordnas fullt ut. Ordförandeskapet anser att skälet till varför det är nödvändigt för oss att inrikta oss på andra bestämmelser i direktivet, dvs. kapitlen 1 och 3, är att det är på dessa områden som vi kan skapa ett verkligt europeiskt mervärde. Här skiljer sig rådets synsätt inte mycket från de ändringsförslag från parlamentet som antogs i utskottet för rättsliga frågor och utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd den 20 januari respektive den 1 februari.

Herr talman, fru kommissionsledamot, ärade ledamöter! Vi är redo att fullt ut samarbeta med parlamentet och kommissionen för att nå en lösning. Jag vill passa på att tacka föredraganden och ordföranden för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, Malcolm Harbour, och alla medlemmar av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd för deras fulla samarbete med det ungerska ordförandeskapet. Jag vet inte vad slutresultatet kommer att bli, men jag är övertygad om att vi inte får missa chansen att ge EU-medborgarna konsumenträttigheter som går längre än tidigare.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Nästa år fyller den inre marknaden tjugo år. Vi måste se till att den inre marknaden ger konsumenterna och företagen fördelar. Mer än två års förhandlingar har visat att det är politiskt mycket svårt att nå en överenskommelse om hela direktivet på grundval av kommissionens förslag. Med all rätt vill många av er undvika en försämring av konsumenträttigheterna på nationell nivå.

Vi är nu inne på tredje året när det gäller diskussionerna om denna lagstiftning. Jag anser att det är dags för medlagstiftarna att hitta en lösning. Jag tackar särskilt parlamentsutskotten, föredragandena, Andreas Schwab och Diana Wallis, och skuggföredragandena för deras hårda arbete för att nå en kompromiss. Rådet gick med på en allmän strategi i början av året. Det har beslutat sig för att avsevärt minska förslagets räckvidd och att specifikt rikta in sig på distansavtal och avtal som ingås utanför fasta affärslokaler.

Kommissionen anser att rådets allmänna strategi är en bra utgångspunkt i strävan efter en bra kompromiss. Rent generellt är detta förenligt med målet att få den inre marknaden att fungera bättre och samtidigt skapa ett mervärde för konsumenterna. Jag vet att ni genom era ändringsförslag vill göra ytterligare förbättringar. Jag kan se många rimliga förslag som skulle leda till ökat konsumentskydd, och som jag tidigare har sagt bör direktivet om konsumenträttigheter handla om just rättigheter. Det bör vara ett direktiv värdigt ett sådant namn.

Jag kan ge er några exempel. Jag kan utan vidare godta ändringsförslag 122, som garanterar att konsumenter inte behöver betala för återsändandet av varor efter att ett avtal frånträtts om värdet på varorna överstiger 40 euro. Jag motsätter mig inte heller att ångerrättsperioden utsträcks till ett år om konsumenten inte informerades om sin rätt att frånträda avtalet (ändringsförslag 116). Dessutom kan jag ställa mig bakom en samordnad lösning för att bekämpa s.k. kostnadsfällor på internet (punkt 1a a och 1a b i ändringsförslag 107).

Det kommer säkert inte som någon överraskning att jag inte kan godta alla era ändringsförslag. Jag kan exempelvis inte godta ändringsförslag 141. Även om jag också har som mål att tjäna den inre marknaden går det ett steg för långt att göra näringsidkare som sysslar med distanshandel skyldiga att leverera varor eller tjänster i en annan medlemsstat.

Efter all denna tid, och trots de skilda uppfattningar som fortfarande råder, ser jag ljuset i tunneln. Jag är övertygad om att en godtagbar och välavvägd kompromiss nu ligger inom räckhåll. Jag ska göra vad jag kan för att hjälpa er nå en sådan kompromiss.

  Diana Wallis, föredragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. − (EN) Herr talman! Vi har alla varit på en lång resa tillsammans och vi fortsätter denna resa, och hoppas att vi snart ska nå fram till vårt slutmål. På utskottet för rättslig frågors vägnar vill jag tacka Andreas Schwab för hans arbete. Under årens lopp har vi tydligt sett svårigheterna med olika rättsliga begrepp, som hindrar konsumenterna och små och medelstora företag från att utnyttja sina möjligheter på den inre marknaden.

Vi har gjort vissa framsteg i och med den överenskommelse som vi nu behandlar i parlamentet. Utskottet för rättsliga frågor skulle ha velat göra mer, exempelvis i kapitel 5 om oskäliga villkor, och framför allt när det gäller öppenhet och insyn. Vårt utskott skulle verkligen vilja se framsteg på detta område. Jag vet att rådet tycker att det kanske är att gå ett steg för långt. För oss är det emellertid ett steg som skulle kunna bli oerhört viktigt för den inre marknaden och för konsumenträttigheterna, som du mycket riktigt påpekade Viviane Reading.

Vi har kommit långt på vägen. Vi har sett över regelverket på konsumentområdet. Vi kar inte gått igenom alla direktiv som kommissionsledamotens företrädare ville att vi skulle se över. Vi kanske tar några små steg framåt. Jag hoppas vi ska fortsätta samtala med varandra, att vi ska fortsätta diskutera. Kanske kommer vi att producera något av värde.

  Sirpa Pietikäinen, föredragande för yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. − (EN) Herr Talman! För det första vill jag tacka mina kolleger för deras utmärkta samarbete, särskilt Andreas Schwab från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd för hans samarbetsvilja och outtröttliga insatser för att driva detta betänkande framåt. Det fanns en hel del att förbättra i kommissionens förslag.

Utskottet för ekonomi och valutafrågor vill ta up tre frågor. Det är bra att digitala varor ingår i förslaget. Det är bra att det finns en tydlig signal om att vi i framtiden bör utveckla alternativa tvistlösningsmetoder. Små och/eller innovativa finansiella produkter bör behandlas antingen i specifika finansiella sektorsvisa direktiv eller i ett framtida konsumentskyddsdirektiv.

Sist men inte minst hoppas jag att kommissionens nästa steg kommer att ge oss en nivå av konsumentskydd som i slutänden kan leda fram till en fullständig harmonisering av konsumentskyddsbestämmelserna i EU.

  Raffaele Baldassarre, för PPE-gruppen. – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag gratulerar Andreas Schwab till hans arbete och det utmärkta samarbetet mellan utskottet för rättsliga frågor och utskottet för ekonomi och valutafrågor.

Tillhandahållandet av olika grader av harmoniserade standarder kommer att göra det möjligt för oss att nå viktiga resultat, som kommer att ge EU-medborgarna ett verkligt mervärde. Här kan nämnas 14 dagars ångerrätt och de nya reglerna om krav på information, inte bara om priset utan även om säljarens identitet och adress. Förbättringarna kommer att höja konsumenternas förtroende, särskilt vid gränsöverskridande handel, genom att konsumenterna ges den rättssäkerhet som behövs för att e-handeln ska utvecklas.

Direktivet kommer även att lägga grunden för kompletterande åtgärder, från reformen av europeisk avtalsrätt till processen för översyn av alternativa tvistlösningsmekanismer. Denna grundläggande harmonisering är en viktig förutsätting för utvecklingen av en inre marknad som inriktas på dessa konsumenters rättigheter och som tjänar EU:s medborgare.

För ungefär ett år sedan skrev professor Monti i sin rapport till kommissionsordföranden José Manuel Barroso att konsumenter och konsumenters välfärd bör utgöra kärnan i nästa fas av den inre marknaden. För det första bör lagstiftaren enas om utkastet till direktiv om konsumenträttigheter, så att man garanterar ett starkt skydd på en integrerad detaljhandelsmarknad. Denna bestämmelse uppfyller till fullo dessa krav, och jag är övertygad om att Andreas Schwab kommer att behålla den beslutsamhet som behövs i de komplexa förhandlingar som kommer att följa innan texten slutgiltigt antas.

  Evelyne Gebhardt, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Andreas Schwab, vi hade verkligen tuffa förhandlingar, eftersom det rådde vitt skilda uppfattningar när diskussionerna inleddes. På samma sätt var det inte lätt att avgöra vilka åtgärdar som var rimliga.

Förhandlingarna lyckades emellertid få till stånd betydande förbättringar, även efter omröstningen i utskottet, vilket till sist gjorde det möjligt för min grupp att rösta för kompromisspaketet i morgon. Efter alla våra diskussioner är du säkert medveten om hur mycket det betyder.

Vi har verkligen gjort en mängd förbättringar. Den grundläggande principen i direktivet är nu åter minimal harmonisering – förutom på de områden som ska harmoniseras fullt ut, vilket var viktigt för oss. Vi undantog sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster och hasardspel från direktivets tillämpningsområde eftersom dessa områden kräver särskild lagstiftning. Man kan inte tillämpa samma principer på dessa områden som på kommersiella tjänster, varor eller detaljhandelsförsäljning. Detta var därför en viktig aspekt för oss. Vi har kraftigt skärpt kravet på att tillhandahålla information till våra medborgare, konsumenterna. Därför vill jag göra klargöra för rådets tjänstgörande ordförande att S&D-gruppen inte kommer att tolerera att kapitel 2 stryks, med andra ord att man tar bort just de områden där denna skyldighet att tillhandahålla information ska tillämpas.

Vi har inkluderat elektroniska produkter i direktivets tillämpningsområde, vilket inte ingick i kommissionens ursprungliga förslag. Distansförsäljning via internet är emellertid ett av de centrala områden som har inkluderats. När vi gick in på upploppet lyckades vi även förbättra bestämmelserna om dörrförsäljning. Det rör sig om positiva förbättringar som har gjort det möjligt att ställa oss bakom betänkandet.

Jag kan inte förneka att det fortfarande återstår en del problem, särskilt i klausulerna om oskäliga avtalsvillkor i kapitel 5. Vi är mycket missnöjda med dessa bestämmelser och måste antingen lägga ned mer arbete på denna punkt eller helt stryka detta avsnitt. Ett ännu större problem är emellertid att finansiella tjänster helt har strukits från skyldigheten att tillhandahålla information. Här har vi ett allvarligt problem som kräver ytterligare diskussioner. Finansiella tjänster ingick i kommissionens ursprungliga förslag och bör fortfarande omfattas av direktivet.

Sammanfattningsvis kommer vi att rösta för kompromisspaketet. Vi kommer också att rösta för att återförvisa direktivet till utskottet, men det innebär inte att vi går med på att anta direktivet vid första behandlingen.

  Robert Rochefort, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Denna text är viktig. Det handlar inte om någon revolution. Vi kan inte säga att allt var dåligt tidigare och nu är allt perfekt. Trots det innebär dagens kompromiss flera framsteg i detta preliminära skede av vårt arbete.

Jag anser att de främsta framstegen handlar om bättre reglering av distansförsäljning, särskilt över internet (kapitel 3), för att stärka konsumenträttigheterna på detta område. E-handeln är mycket användbar. Den ökar konsumenternas utbud, gör det möjligt för dem att hitta de lägsta priserna och gör det även möjligt för små och medelstora företag och hantverkare att hitta nya försäljningskanaler.

Om vi ska röra oss framåt på detta område måste det ske på ett verkligt europeiskt sätt, nämligen genom att på ett fåtal specifika punkter genomföra en fullständig harmonisering av allas rättigheter och skyldigheter. Rent konkret kommer en italiensk konsument som köper något på en belgisk eller tysk webbplats hädanefter att veta att han eller hon har samma rättigheter och samma skydd. Det är vad direktivet kommer att åstadkomma.

Konsumenternas ångerrätt förlängs till 14 dagar i hela EU. Det innebär att de genast vet vilket totalbelopp som ska betalas, utan att riskera obehagliga överraskningar längre fram. Det innebär att de med ett dubbelklick kan överblicka beställningen.

Naturligtvis kommer detta att ruska om en del gamla vanor. I många medlemsstater innehåller den nationella lagstiftningen detaljer som alla betraktar som självklara men som ofta saknas i grannländerna. Att leva tillsammans i Europa handlar om att ändra sina vanor en smula till förmån för gemenskapens och det allmännas intresse.

Låt oss vara tydliga på denna punkt. Texten måste förbättras ytterligare och det måste vi göra de kommande veckorna tillsammans med rådet och kommissionen. Jag välkomnar den öppenhet som nyss har visats på detta område. Vi har redan gjort ett stort arbete tack vare vår föredragande Andreas Schwab, som jag riktar ett varmt tack till. Det verkliga resultatet av detta arbete är framför allt att samtliga politiska grupper kommer att anta ändringsförslagen i morgon. Konsumenternas förtroende för EU:s inre marknad är inte särskilt starkt. Vi behövde detta enhälliga politiska stöd för att bevara förtroendet och förhoppningsvis stärka det.

  Adam Bielan, för ECR-gruppen. – (PL) Herr talman! För det första vill jag tacka det aktuella betänkandets föredragande Andreas Schwab för hans engagemang i arbetet med detta förslag till direktiv.

Två års intensivt arbete på detta dokument har resulterat i en kompromiss, som i sin slutliga form förhoppningsvis kommer att ge konsumenterna i de 27 medlemsstaterna större rättssäkerhet när det gäller distansförsäljning, framför allt vid internettransaktioner. Jag hoppas också att konsumenterna tack vara detta direktiv kommer att få större förtroende för gränsöverskridande handel och köp på nätet till följd av förbättringar och harmonisering av vissa nya rättigheter och tack vare att befintliga rättigheter har blivit tydligare. Genom att exempelvis standardisera kraven på information i samband med distansavtal och avtal som ingås utanför fasta affärslokaler är direktivet även tänkt att uppmuntra fler näringsidkare att försöka ta sig in på de nya marknaderna i EU, vilket i sin tur bör leda till att den inre marknaden fungerar bättre. Jag hoppas att detta kommer att bli ett positivt incitament, framför allt för att göra nätförsäljning populärare. Jag hoppas också att det kommer att gynna konsumenterna genom ökad konkurrens på den inre marknaden.

Jag vill lyfta fram några av de viktigaste aspekterna. För det första ansträngde vi oss för att utarbeta en text som skulle vara välavvägd och gynna konsumenterna i hela EU, men även en text som inte skulle få negativa effekter för näringsidkarna och framför allt inte för de små och medelstora företagens verksamhet i EU.

För det andra gläder det mig att vi lyckades förhandla fram en pragmatisk text, med en blandning av minimal och maximal harmonisering. De medlemsstater som redan har ett starkt konsumentskydd på vissa områden har därför inte drabbats negativt. Dessutom lyckades vi införa enhetliga och tydliga bestämmelser i vissa fall, vilket innebär att exempelvis transaktioner över internet kommer att bli enklare.

Det gläder mig också att vi i utskottet för rättsliga frågor lyckades föra konstruktiva förhandlingar om kapitel 5 om oskäliga avtalsvillkor. I detta kapitel regleras avtal som vanligtvis inte har förhandlats fram av enskilda konsumenter och som ofta missbrukas av oärliga näringsidkare.

Jag beklagar emellertid att direktivtexten, trots vår överenskommelse, fortfarande uppvisar vissa brister. Jag är emellertid övertygad om att vi med rätt engagemang kommer att kunna korrigera dessa i nästa etapp av förhandlingarna och nå specifika fördelar för konsumenterna och europeiska näringsidkare. När allt kommer omkring får inte heller dessa glömmas bort.

  Emilie Turunen, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Herr talman, mina damer och herrar, herr Schwab! EU:s inre marknad är en grundsten i EU-samarbetet och som kommissionen så riktigt skrev i förslaget till inremarknadsakten förra året måste medborgarna – vi européer – vara i centrum för arbetet med att utveckla den inre marknaden. Det är viktigt att komma ihåg det när vi röstar om direktivet om konsumenträttigheter i parlamentet i morgon – ett direktiv som vi nu har arbetat på i flera år. Som alla vet har den text vi kommer att rösta om i morgon genomgått stora förändringar jämfört med det förslag som kommissionen lade fram hösten 2008, eftersom parlamentet har betonat de områden där gemensamma EU-regler konkret kommer att gynna både konsumenter och näringsidkare. Dessutom ville vi tillåta medlemsstaterna att ta fram kompletterande nationell lagstiftning där detta är meningsfullt.

Rent konkret innebär detta att de europeiska konsumenterna först och främst kommer att märka förändringarna när de handlar i utländska nätbutiker. Det nya direktivet kommer att innebära att det blir enhetliga regler för all internethandel i Europa, och det ger en rad fördelar för konsumenterna. Låt mig nämna tre exempel. För det första kommer alla konsumenter i EU att ha 14 dagars ångerrätt när de köper något i en nätbutik i en EU-medlemsstat. För det andra måste produktens totalpris anges innan en konsument går med på att köpa en produkt. För det tredje måste det vara möjligt att på ett enkelt sätt kontakta säljaren om det uppstår problem. En fjärde aspekt som var mycket viktig för oss i Verts/ALE-gruppen var att framtidssäkra direktivet. En produkt är inte bara något som vi rent fysiskt kan röra vid – nuförtiden innefattar produkter även immaterialrättsliga produkter. Det kan röra sig om ett program eller ett stycke musik som vi laddar ned. Därför är jag mycket glad över att även digitala produkter nu ingår i texten.

Det förslag vi ska rösta om i morgon, och som den gröna gruppen kan ställa sig bakom, utgör inte någon perfekt lagstiftning. Vi ville ha ett bredare, mer ambitiöst direktiv, och vi ville se framsteg på samtliga områden. Politik är emellertid även det möjligas konst och det här är vad som är möjligt just nu. Sammantaget anser jag att parlamentet har nått ett rimligt resultat som kommer att gynna konsumenterna i EU.

  Kyriacos Triantaphyllides, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Vår politiska grupp slog redan från början fast principen om att vi måste förhindra varje form av försämrade konsumenträttigheter i EU. Även om kommissionens ursprungliga förslag var oerhört ambitiöst kunde det inte uppfylla behoven hos alla konsumenter i EU. Därför drog vi ett rött streck över förslaget om fullständig harmonisering när det stod klart att detta skulle vara liktydigt med sämre skydd för EU:s konsumenter.

Det finns framför allt två viktiga komponenter i parlamentets förslag. Framför oss har vi ett helt nytt förslag från parlamentet, ett förslag som ser helt annorlunda ut än kommissionens förslag och med ett annat synsätt än rådets. Kärnan i detta förslag är en blandad samordningsgrad, där det står medlemsstaterna fritt att om de så önskar fastställa ett starkare konsumentskydd.

Den andra punkten rör undantag från direktivets tillämpningsområde. Redan från början insisterade vi på att sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster och hasardspel skulle undantas från direktivets tillämpningsområde, eftersom de inte har något att göra med förhållandet mellan näringsidkare och konsument och präglas av ett annat synsätt. Det gläder oss att man har tagit hänsyn till detta.

Stöd för parlamentets förslag är under inga omständigheter ett tecken på villkorslöst stöd för kommissionens förslag. Tvärtom söker vi en stark sammanhållen ståndpunkt och vi uppmanar kommissionen och rådet att verkligen ta hänsyn till kärnan i parlamentets förslag, särskilt i fråga om graden av harmonisering och andra bestämmelser som rör säljavtal.

  Oreste Rossi, för EFD-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Konsumenträttigheter är bara ett av många exempel på hur EU-institutionerna har enormt svårt att vidta åtgärder av stor rättslig och politisk betydelse vid detta historiska tillfälle.

Vi vill inte att allt arbete som har lagts ned och allt vi har uppnått ska gå förlorat, exempelvis vårt ändringsförslag om rätten till återbetalning, i syfte att införa en tydlig förbättring för små näringsidkare utan att konsumenternas rättigheter skadas. Om resultatet av förhandlingarna med rådet blir att alla bra aspekter som föredraganden och de politiska grupperna har infört i ett förslag som redan från början var dåligt försvinner, eller om resultatet blir att direktivets allmänna harmoniseringsgrad höjs, kommer vi inte att ha något annat alternativ än att rösta emot förslaget.

I vilket fall som helst ligger ansvaret för denna situation inte hos parlamentet utan hos kommissionen. När det gäller vissa frågor är vi EU-kritiker i Lega Nord beredda att säga ja till en hög grad av harmonisering, men bara när det sammanfaller med sunt förnuft, allmänhetens intresse, små och medelstora företags intressen och, varför inte, medlemsstaternas rättigheter.

En strategi som tar hänsyn till allt detta behövdes redan från början för en så komplex fråga som konsumentsäkerhet. Vi välkomnar att många ändringsförslag som ifrågasatte frågor som redan hade lösts har dragits tillbaka. Det är viktigt att vi fullt ut godtar den text som lämnar kammaren, så länge den är förenlig med de överenskomna ändringsförslagen.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Herr talman! Ibland blir det svårare för konsumenter att förstå följderna av deras handlingar, exempelvis när de laddar ner digitalt innehåll. Alla är vana vid att gratis ladda ner innehåll från nätet. I vissa fall döljs avgifterna för konsumenter och därför laddar de ner en prenumeration utan att de inser det, trots att de bara ville ha en engångstjänst. Här behövs en lagstadgad ångerrätt.

Ett annat område som kan kritiseras är kombinationen av distans- och dörrförsäljning, eftersom det är mycket lättare för människor att överraskas på tröskeln till sitt eget hem. Å andra sidan får vi inte lägga onödiga bördor på små och medelstora företag när det gäller avtal som ingås utanför fasta affärslokaler. När en konsument exempelvis frivilligt låter en försäljare eller frisör komma in i sitt hem har de inte behov av ett förstärkt skydd, eftersom detta omöjligen kan överraska dem. Därför behöver vi ett förnuftigt och långtgående skydd för konsumenter. Vi måste emellertid även ta hänsyn till de små och medelstora företagens intressen.

  Anna Maria Corazza Bildt (PPE). - (EN) Herr talman! Den kompromiss vi har framför oss är ett steg i rätt riktning. Jag välkomnar att vi har nått ett samförstånd i frågan om ångerrätt och om kravet på information i samband med distansavtal och avtal som ingås utanför fasta affärslokaler. Vi måste emellertid våga gå ännu längre, framför allt när det gäller åtgärder för att komma tillrätta med bristande enhetlighet, garantier och oskäliga klausuler i avtal.

Jag har lyssnat noga till argumenten i många år, men min vision har alltid varit fullständig harmonisering. Jag är övertygad om att gemensamma regler är något som både konsumenter och företag tjänat på. Öppenhet, rättssäkerhet och konkurrens ökar konsumenternas valmöjligheter och minskar byråkratin för företagen. Utmaningen ligger i att hitta den rätta balansen.

Direktivet om konsumenträttigheter får inte bli till en dragkamp mellan ett starkt konsumentskydd och låga kostnader för företagen. Vi får inte heller förledas att tro att nationella regler skyddar konsumenterna, medan gemensamma EU-regler gynnar företagen. Den bilden är felaktig. Extra kostnader för små och medelstora företag leder oundvikligen till extra kostnader för konsumenterna.

Under hela denna process har PPE-gruppen varit flexibel och konstruktiv. Vänstern har däremot varit stelbent och obstruerande, och reducerat debatten till en pedantisk övning i jämförande lagstiftning, där man förhandlat mellan olika nationella regler. För egen del anser jag att EU-invånarnas gemensamma intresse bör komma i första hand. Minimal harmonisering och nationella undantag, som socialdemokraterna föreslår, hindrar i själva verket medborgarna från att utnyttja alla fördelar med en gemensam marknad. I dessa kristider, inför hotet om ökad protektionism, är det lika lätt som oansvarigt att vara populist. Jag stödjer helhjärtat Andreas Schwab i hans utmärkta arbete och önskar honom lycka till i de kommande förhandlingarna.

Avslutningsvis vill jag bara säga att direktivet om konsumentsäkerhet är en milstolpe i nylanseringen av den inre marknaden i syfte att stärka förtroendet, främja tillväxten och konkurrenskraften och skapa de arbetstillfällen som invånarna i EU ser fram emot.

  Antonio Masip Hidalgo (S&D). – (ES) Herr talman! Det finns grundläggande punkter som fortfarande behöver förbättras. Därför måste vi återförvisa betänkandet till utskottet.

Parlamentets behandling av detta betänkande fortsätter alltså.

Enligt konsumentorganisationer på nationell nivå och på EU-nivå var det ursprungliga förslaget dåligt. Framför allt har jag stor respekt för konsumentorganisationen i Asturien, och dess oförtröttlige ordförande Dacio Alonso.

Vi har lyckats ompröva principen om största möjliga harmonisering i den gamla artikel 4. Vi måste tydligt klargöra att fastställandet av största möjliga harmonisering i medlemsstaterna skulle leda till minskat skydd för många konsumenter, eftersom många länder har en starkare konsumentskyddstradition.

I vilket fall som helst vill jag betona att det är viktigt att förteckningen över oskäliga avtalsvillkor inte blir uttömmande, så att varje medlemsstat kan öka antalet klausuler som de finner oacceptabla och ogiltiga i avtal med konsumenter, att omvänd bevisbörda införs så att det blir näringsidkaren som måste bevisa att de villkor som går utanför standardvillkoren har förhandlats fram individuellt och att avtalsvillkoren anges på ett tydligt och lättbegripligt sätt.

Vi motsätter oss fortfarande införandet av maximal harmonisering när det gäller avtalsvillkor.

Enligt en Eurobarometer anser 79 procent av näringsidkarna att fullständig harmonisering på detta område har liten eller ingen effekt på deras utländska verksamhet.

  Malcolm Harbour (ECR). - (EN) Herr talman! Jag tror jag har två och en halv minut på mig eftersom alla mina kolleger inte är här. Som utskottets ordförande vill jag för det första gratulera alla ledamöter som har arbetat med detta ärende. Jag är glad över att de alla är här i kväll, ledda av Andreas Schwab, tillsammans med en stark grupp av skuggföredragande som visade stort intresse och sakkunskap på detta komplicerade område.

Jag håller med Viviane Reding om att medlagstiftarna nu måste gå framåt och fatta beslut. Den långa tid arbetet har tagit är ett tecken på de politiska svårigheterna, både på rådssidan och på parlamentssidan. Precis som i många tidigare ärenden har parlamentet visat att det kan ta fram en kompromiss. Jag anser att parlamentet bör rösta om ändringsförslagen i morgon, att vi ska skicka en tydlig politisk signal om vad vi vill, och sedan återförvisa ärendet till utskottet.

Jag vill tacka ordförandeskapet och Enikő Győri, som har företrätt ordförandeskapet på ett mycket aktivt sätt, för den öppenhet som visats gentemot vår ståndpunkt till följd av den ändringen. Det innebär inte att vi på något sätt åtar oss att gå vidare och slutföra förhandlingarna. Vi är emellertid skyldiga medborgarna och konsumenterna att åtminstone hålla ett öppet möte för att se om det finns en grund för att nå en överenskommelse. Det tror jag alla kolleger håller med om.

Jag beundrar verkligen Anna Maria Corazza Bildt för hennes entusiasm, men jag ser inte detta direktiv om konsumenträttigheter som en milstolpe. För att vara uppriktig är det mer av ett trappsteg på vägen, för vi är fortfarande omgivna av svårigheter och måste se upp med var vi sätter fötterna. Jag anser att det är ett första försiktigt steg mot att ta itu med harmonisering i frågor som väcker starka känslor och ger upphov till mycket politisk agitation. Konsumenter och konsumentorganisationer i olika länder tycker förståeligt nog inte om att se sina rättigheter tas ifrån dem. Det har varit ett av våra största problem.

Jag anser att vi har nått fram till en kompromiss som ger ett verkligt mervärde för konsumenterna och för företagen, framför allt när det gäller internet och gränsöverskridande handel. Vi måste hålla fast vid dessa och vissa andra områden. Avslutningsvis vill jag emellertid säga följande till Viviane Reding: Vi är i desperat behov av en ram inom vilken vi kan göra framsteg mot mer harmonisering. Vi har en rad fragmenterade initiativ, inklusive ditt arbete med konsumentavtal och översyn av annan lagstiftning. Vi är i desperat behov av den långsiktiga strategi som kommer att omvandla trappstegen till en milstolpe.

  Małgorzata Handzlik (PPE). – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! För det första vill jag tacka Andreas Schwab för hans utmärkta arbete. Han vet förmodligen bättre än någon annan att detta inte var en lätt uppgift. Under vårt arbete på direktivet har vi ofta framhållit hur viktigt det är för konsumenterna, men det är även viktigt för handeln, särskilt för e-handel och gränsöverskridande inköp.

Det som de konsumenter som handlar på nätet framför allt vill ha är garantier för att de varor eller tjänster de har beställt levereras till dem, och att de håller den kvalitet som angetts. Därför bör vi se till att bestämmelser som skyddar konsumenterna är klara och tydliga. I debatten får vi emellertid inte glömma bort näringsidkarna, som förväntar sig bestämmelser som inte lägger en för stor börda på dem. Har vi lyckats förena konsumenternas intressen med näringsidkarnas intressen under vårt arbete med detta direktiv?

De diskussioner som har pågått i nästan två år har fört oss närmare detta mål, men ännu är vi inte där. Jag anser att EU:s konsumenter skulle gynnas ännu mer av en maximal harmonisering av reglerna. Det skulle göra det lättare för företag som bedriver e-handel. Det gläder mig emellertid att vi i flera centrala frågor har hittat lösningar som både uppfyller konsumenternas behov och tar hänsyn till den verklighet som företagen bedriver sin verksamhet i. Som exempel kan jag nämna bestämmelserna om att konsumenterna får rätt att inom 14 dagar frånträda ett avtal. Jag välkomnar även det ändringsförslag som gör det möjligt för näringsidkare att kräva att konsumenterna måste kunna visa upp ett inlämningsbevis på sin begäran om återbetalning. Det är ett viktigt inslag i direktivet som visar att det inte bara är näringsidkarna som har skyldigheter utan i vissa fall även konsumenterna.

Avslutningsvis uppmuntrar jag rådet och kommissionen att nå en ambitiös överenskommelse.

  Bernadette Vergnaud (S&D). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! För det första vill jag gratulera föredraganden Andreas Schwab, liksom skuggföredragandena, särskilt Evelyne Gebhardt, till deras arbete.

Kommissionens ursprungliga förslag var verkligen absurt, eftersom det hotade graden av konsumentskydd genom att eftersträva en fullständig harmonisering. Detta kan endast berättigas om harmoniseringen sker uppåt och inte nedåt, vilket var vad förslaget gick ut på.

Därför välkomnar jag de flesta av de kompromisser som har nåtts, som ger medlemsstaterna möjlighet att tillämpa striktare regler om de så önskar, samtidigt som man garanterar en hög miniminivå för alla konsumenter i EU. Den maximala avtalslängden har således begränsats till 12 månader, information om distansavtal eller telefonförsäljningsavtal har förbättrats, där betalning krävs först efter att ångerrättsperioden på 14 dagar har löpt ut.

Däremot är det oacceptabelt att behålla fullständig harmonisering i kapitel 5 om oskäliga avtalsvillkor. Den skyddsnivå som har valts är inte bara otillfredsställande, den ignorerar dessutom förekomsten av bedrägligt beteende, eftersom dessa kräver reaktioner på en nivå som EU-lagstiftningen inte kan erbjuda.

Att frånta medlemsstaterna allt manöverutrymme på detta område verkar därför oansvarigt. Jag hoppas därför att medlagstiftarna kan enas om en balanserad text som garanterar en genuin och gemensam kärna av starkt skydd.

  Edvard Kožušník (ECR). – (CS) Herr talman! För det första vill jag tacka Andreas Schwab och gratulera honom till hans arbete. Han har verkligen hanterat de 1 600 ändringsförslagen på ett skickligt sätt och nått förnuftiga kompromisser för betänkandet. Det gläder mig att han har lyckats behålla två grundläggande principer i det ursprungliga kommissionsförslaget. För det första principen om ”bättre lagstiftning”, genom att förenkla och modernisera reglerna för att undanröja de hinder på den inre marknaden som de entreprenörer som bedriver affärer i EU-länderna möter varje dag, och för det andra principen om största möjliga harmonisering av konsumenträtten, så att de många undantag som enskilda medlemsstaterna tillämpar undanröjs.

Trots att vi i slutänden inte lyckades enas om fullständig harmonisering i samtliga kapitel i direktivet är det nya systemet ett betydelsefullt steg i rätt riktning. Det undanröjer hinder för gränsöverskridande handel och ger i slutänden större konkurrens på den inre marknaden.

  Kurt Lechner (PPE). – (DE) Herr talman! Jag är rädd för att jag måste dämpa förväntningarna. Trots de många förbättringar av kommissionens förslag som infördes under samrådet med utskotten, som vi främst har föredraganden Andreas Schwab att tacka för, innehåller det nuvarande paketet för många bestämmelser och kommer att leda till att lagstiftningen blir för komplicerad. Framför allt kommer många små och medelstora företag att få svårt att klara kraven. Dessutom kommer paketet inte egentligen att gynna konsumenterna, harmoniseringseffekterna kommer att bli små och det kommer inte att förbättra den inre marknaden och det europeiska affärsklimatet.

Med tanke på den korta tid som står till mitt förfogande kan jag tyvärr bara lyfta fram en punkt. I kommissionens förslag har man kraftigt utvidgat räckkvidden för två definitioner och har i detta fall gått alldeles för långt, vilket tydligt framgår av att 1 600 ändringsförslag har lagts fram. Det har varit svårt att föra en förnuftig diskussion om detta i parlamentet. Dessutom har kommissionen inte motiverat varför definitionerna har utvidgats. Varken i bilagorna eller i de dokument som har lagts fram för parlamentet finns det någon motivering till detta. Ett av fallen rör distansavtal. Som tur är har denna utvidgning återförts till samrådsförfarandet och ändrats. Det andra fallet rör emellertid avtal som ingås utanför fasta affärslokaler, som jag tänkte ta upp här.

I framtiden kommer varje avtal som ingås utanför ett företags fasta affärslokaler att vara föremål för en hel mängd bestämmelser och olika typer av ångerrätt, även om konsumenten själv, som Franz Obermayr precis påpekade, har bett en elektriker, inredare, målare eller snickare osv. att komma in i huset. Andreas Schwab, jag är medveten om att det finns en rad av undantag till detta som du och utskottet har förbättrat, både innehållsmässigt och när det gäller själva ordalydelsen. Det återstår emellertid många rättsliga fallgropar som kan bli förödande för mikroföretag och små näringsidkare och till och med att hota deras existens.

Jag anser att denna del av förslaget är överflödig. Den kan utan problem tas bort, tillsammans med kapitlen 4 och 5. I så fall skulle resten av förslaget och samråden inte alls vara dåliga.

  Sylvana Rapti (S&D). – (EL) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden Andreas Schwab och socialisternas skuggföredragande Evelyne Gebhardt. Jag vill både tacka dem och lovorda dem eftersom de har visat stor ihärdighet och stort tålamod för att nå fram till den punkt där vi är i dag och som jag tror ger en bra grund att stå på för kommissionsledamot Viviane Reding, vars ord ger anledning till optimism.

För egen del anser jag att minimal harmonisering är en mycket bra och samtidigt pragmatisk grund att stå på. Jag kommer från Grekland, ett land där konsumenternas rättigheter har ett starkt skydd. Som ni förstår vill jag inte att detta starka konsumentskydd ska försämras.

Jag medger att jag blev väldigt orolig när Andreas Schwab talade om maximal harmonisering – och det var första gången jag hörde detta omtalas. Jag kom ihåg att jag i en tidskrift hade läst om någon som hade försökt skapa världens vackraste kvinna genom att använda en skådespelerskas ögon, en sångerskas näsa och en annan skådespelerskas mun. Resultatet var en katastrof.

Jag gör denna analogi för att visa att vi kan starta med hur goda avsikter som helst utan att nå önskat resultat. Därför anser jag att minimal harmonisering är rätt grund att arbeta vidare från.

  Damien Abad (PPE). – (FR) Herr talman! För det första vill jag gratulera föredraganden Andreas Schwab. Tack vare hans arbete kan vi i dag nå ett brett samförstånd mellan alla politiska grupper om denna text, trots att förslaget fick en dålig start.

Ja, EU bör vara liktydigt med framsteg och praktiska resultat, och det är det som kännetecknar dessa förslag på konsumentområdet. Hädanefter kommer invånarna i EU att ha rätt att frånträda ett avtal när de köper något på en nätauktion, exempelvis på eBay.

Vi har lyckats lägga fram en text som dels stärker förutsättningarna för ökad gränsöverskridande handel inom EU, dels gör att vi slipper försämra konsumentskyddet i medlemsstaterna. Tvärtom kommer skyddet att stärkas.

För det första delar jag uppfattningen att vi för att återhämta oss från recessionen måste skapa nya tillväxtkällor, och tack vara förenklingen och effektiviseringen av EU-lagstiftningen kommer företagen i högre grad att kunna utnyttja den inre marknadens potential. Visste ni att bara 42 procent av alla inköp i EU är gränsöverskridande inköp? Att införa ett bättre regelverk för företagen handlar därför även om att bidra till den ekonomiska återhämtningen.

Vi ville att förhandlingarna om denna text skulle präglas av ett ambitiöst men ända pragmatiskt synsätt. Principen var enkel. Ingen harmonisering utan motsvarande grad av skydd. Därför gläder det mig att vi har lyckats behålla vissa aspekter av nationella lagar som konsumenterna i vissa medlemsstater uppskattar extra mycket. I Frankrikes fall kan konsumenterna även i fortsättningen gynnas av det skydd som ges av garantin mot ”dolda fel”, eller bevarandet av den nationella lagstiftning som ger ett mycket starkt skydd vid dörrförsäljning.

Dessutom visar vi i dag att Europaparlamentet, såväl höger- som vänsterpartier, kan reagera på medborgarnas vardagliga bekymmer. Det är något jag välkomnar. Lösningen är naturligtvis mer EU, men inte vilket EU som helst. Vi behöver ett EU som skyddar, ett EU som försäkrar och ett EU som ger européer, EU-invånare, konsumenter och företag möjligheter.

  Olga Sehnalová (S&D). – (CS) Herr talman! Förr i tiden stämde uttrycket ”kunden har alltid rätt”. Livstidsgarantier var inget undantag och kvalitet var en hederssak. I dag ser världen annorlunda ut. I dag måste vi tänka på konsumenternas rättigheter, konsumentskydd och hur vi ska garantera detta. Nöjda kunder är inte längre alltid den mest lönsamma affärsstrategin, och det finns gott om exempel som tyder på att det snarare är motsatsen som gäller.

Därför är det så viktigt med en ingående debatt om denna lagstiftning, som inte får leda till att konsumenternas rättigheter försämras utan måste kunna möta nya utmaningar. Vi måste inse att medlemsstaterna startar från väldigt olika positioner när det gäller konsumenträttigheter. Målet bör vara att stärka konsumenträttigheterna på de områden där det hittills har rått rättsligt kaos och osäkerhet, som har dragit till sig olika typer av brottslingar och undergrävt förtroendet för den inre marknaden. Å andra sidan måste vi behålla ett starkt konsumentskydd på de områden där det redan finns ett väl fungerande system. Det är grundstrategin i direktivet om konsumenträttigheter och därför stöder jag helhjärtat min grupps position. Jag vill även tacka alla föredragande för deras omfattande arbete. Konsumentskydd står inte alls i motsättning till ärliga näringsidkares intressen. Tvärtom.

  Regina Bastos (PPE). – (PT) Herr talman! För det första vill jag gratulera Andreas Schwab till hans ihärdighet i förhandlingarna som ledde fram till denna viktiga kompromiss. Jag vill även gratulera alla som har hjälpt honom att utarbeta detta betänkande.

Vi vill inte bara säkra ett starkare konsumentskydd för Europas konsumenter utan även att företag i EU, oavsett storlek, ska kunna förse konsumenter i samtliga 27 medlemsstater med varor och tjänster utan onödiga rättsliga hinder.

Det nya direktivet sätter stopp för den rättsliga fragmentering som har hindrat människor från att utnyttja den gränsöverskridande marknaden och kommer att stärka den inre marknaden. Jag framhåller de nya bestämmelserna om att tillhandahålla information till konsumenterna. Informationen måste vara tydlig, begriplig och tillhandahållas i god tid.

Dessutom är det viktigt att det är upp till näringsidkaren att bevisa att informationskravet har uppfyllts. Det är nödvändigt att fastställa regler för distansavtal, särskilt de som ingås över telefon eller internet, och konsumenterna måste skyddas med hjälp av enkla, effektiva mekanismer. När förhandlingarna mellan institutionerna väl har slutförts är vi säkra på att det nya direktivet kommer att bidra till att göra EU mer konkurrenskraftigt och dynamiskt, vilket är att förvänta i en global ekonomi.

  Antolín Sánchez Presedo (S&D). – (ES) Herr talman! Det är positivt att vi har fått till stånd ett direktiv om konsumenträttigheter och på så sätt fastställt ett horisontellt instrument som kommer att förenkla, sammanfatta och komplettera de fyra befintliga direktiven.

En inre marknad som kännetecknas av ett starkt konsumentskydd är centralt för hållbar tillväxt och sysselsättning.

För att uppnå detta i enlighet med fördraget får medlemsstaterna inte hindras från att anta åtgärder som ökar konsumentskyddet. Fullständig harmonisering bör därför endast användas i samband med de aspekter som är nödvändiga för att uppnå en sammanhållen ram för gränsöverskridande transaktioner och som skapar ett mervärde.

I utskottet för ekonomi och valutafrågor råder det brett samförstånd om att finansiella tjänster måste utgöra en integrerad del av denna förordning för att den verkligen ska bli horisontell, att den bör samordnas med sektorsvis lagstiftning på EU-nivå och på nationell nivå så att det inte finns några luckor, och att man bör samråda med experter.

Detta speglas inte i tillräckligt hög utsträckning i texten och måste därför finjusteras före slutomröstningen.

Dessutom måste vi fortfarande göra framsteg mot en europeisk konsumentstadga för finansiella tjänster.

  Alajos Mészáros (PPE). – (HU) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt oss tacka Andreas Schwab för hans utmärkta arbete. Enhetliga konsumentskyddsregler, och begrepp som betyder samma sak överallt, ger medborgarna förtroende och samtidigt skapar rättssäkerhet. Detta betyder mest för de medborgare och företag som fritt vill utnyttja sina rättigheter inom ramen för handel på den inre marknaden. Föredragandens förslag att en miniminivå av harmonisering ska åtföljas av fullständig harmonisering av tekniska bestämmelser är i nuläget den enda godtagbara lagstiftningslösningen. Kombinationen av minimal och maximal harmonisering kan bli ett alternativ som alla kan godta.

De hinder som för närvarande finns för gränsöverskridande transaktioner hindrar näringsidkare och konsumenter att verka över medlemsstaternas gränser. Det finns statistik som visar att många fortfarande är negativt inställda till EU-inköp över internet. Det vore bra om vi även kunde ändra denna inställning. Dessutom anser jag att många av medlemsstaterna i Central- och Östeuropa behöver ett omfattande och konstruktivt regelverk. Ett system som i högre grad bygger på öppna, gemensamma regler ökar konsumenternas kunskap, som fortfarande kan förbättras i denna region men som sedan länge har varit hög i Västeuropa. En utvecklad konsumentskyddspolitik är även ett sätt att stödja små och medelstora företag. Därför måste vi vara försiktiga så att vi inte komplicerar deras situation ännu mer genom att införa alltför strikt lagstiftning.

En tydligare definition av vilka skyldigheter näringsidkare har att informera sina kunder är en viktig aspekt, och skulle öka antalet lagenliga och skäliga marknadstransaktioner. Det är ingen tillfällighet att även det ungerska ordförandeskapet ser detta förslag till direktiv som en av sina prioriteringar under sina sex månader som ordförandeland. Att parlamentet har fört upp detta betänkande på föredragningslistan ett par dagar efter världskonsumenträttsdagen kan ses som symboliskt och som en signal. Om vi fattar rätt beslut kan vi göra livet lättare för nästan 500 miljoner konsumenter och 22 miljoner företag på EU:s inre marknad.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! För det första vill jag gratulera Andreas Schwab och hans kolleger till det utmärkta arbete som de i över två år har bedrivit. Utan tvekan är detta en stor framgång för dem. Dessutom måste jag lovorda Enikő Győri från det ungerska ordförandeskapet. Hon är väldigt entusiastisk, hon är här hela dagen och är alltid på plats i Strasbourg också. Jag tror aldrig jag har sett någon som är så entusiastisk som hon.

(EN) Detta handlar om den inre marknaden, harmonisering, att tillföra ett mervärde. Allt detta är viktigt. Det är inte en slutprodukt utan ett pågående arbete. Det som framför allt bör framhållas är ångerrätten, oskäliga avtalsvillkor och framför allt flexibilitetsklausuler som ger de nationella regeringarna flexibilitet. Om detta även hade finnits i andra direktiv, exempelvis direktivet om Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter, hade de kunnat fungera bättre. Avslutningsvis vill jag bara säga att direktivet kompletterar direktiv som tjänstedirektivet och dataskyddsdirektivet, som jag arbetar med. Därför är det ett steg i rätt riktning.

(GA) Jag lovordar Andreas Schwab för att han har lyckats slutföra arbetet.

  María Irigoyen Pérez (S&D). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Låt mig börja med att gratulera föredraganden Andreas Schwab och Evelyne Gebhardt till deras arbete.

Jag har en allmän känsla, inte av att protektionismen ökar, utan snarare att de rättigheter som redan finns i vissa medlemsstater inte avskaffas.

Om vi verkligen vill införa en genuin inre marknad för förbindelserna mellan företag och konsumenter och arbeta mot detta mål måste vi samtidigt etablera en balans mellan att ge konsumenterna ett starkt skydd och försvara företagens konkurrenskraft.

Denna balansgång innefattar att vi måste komma överens om en miniminivå av harmonisering, liksom en möjlighet för medlemsstaterna att behålla eller anta ytterligare bestämmelser som stärker konsumentskyddet.

Vi kan inte tillåta att antagandet av EU-lagstiftning innebär att många konsumenter och användare får sämre skydd.

Jag välkomnar att förhandlingarna i Europaparlamentet har förbättrats, men jag framhåller att befintliga rättigheter inte får avskaffas.

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE). - (EN) Herr talman! Jag gratulerar föredraganden Andreas Schwab och hans grupp av medföredragande och skuggföredragande för deras utmärkta arbete med detta betänkande. Det tog lång tid att välja en linje som var tillräckligt välavvägd för att passa både konsumenter och företag. Jag välkomnar den övergripande kompromiss som samtliga politiska partier har enats om och jag anser att detta är ett viktigt steg i rätt riktning för alla konsumenter i EU.

Det finns betydande förbättringar som införandet av en tydlig skyldighet att tillhandahålla information i avtal, och harmoniseringen av bestämmelserna om ångerrätt. Naturligtvis är detta en kompromiss, och därför är inte allt perfekt. Ett exempel är artikel 22a som ålägger näringsidkaren att leverera i en annan medlemsstat. Det finns varor och tjänster som på grund av sin karaktär inte borde omfattas av direktivet, framför allt lättfördärvliga varor. Det kan även bli problem med digitala produkter. Det ursprungliga syftet med att främja gränsöverskridande handel är mycket viktigt och mycket bra, och jag hoppas verkligen att vi under de kommande förhandlingarna med rådet kommer att kunna göra dessa justeringar så att vi kan nå ett optimalt resultat.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Herr talman! Jag anser att varje konsument bör ha rätt att få information innan han eller hon skriver under ett avtal. Detaljhandlare bör informera konsumenter och inhämta deras medgivande, inklusive när en betalning med deras kredit- eller betalkort stoppas.

För oss är det dessutom viktigt att skydda konsumenterna mot oskäliga avtalsvillkor. När det gäller banktjänster, försäkringar och elektroniska kommunikationstjänster är avtalsvillkoren tyvärr ofta skrivna i fin stil på baksidan av avtalet. Ofta undertecknar emellertid kunderna registreringsformuläret eller fakturan utan att ens ha läst avtalsvillkoren på baksidan.

Även när kunder läser alla avtalsvillkor och motsätter sig ett av dem har de ingen förhandlingskraft. Det första konsumenten får höra i ett sådant fall är att det rör sig om ett standardavtal som inte kan ändras.

Nationella konsumentskyddsmyndigheter borde kontrollera dessa standardavtal så att konsumenterna skyddas mot oskäliga villkor.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Herr talman! Jag vill tacka Andreas Schwab för ett utmärkt arbete, och för att han stöder mina förslag. Det faktum att konsumenterna under vissa omständigheter får rätt att få varor och tjänster som beställts på internet levererat till vilken medlemsstat som helst markerar en avgörande vändpunkt i näthandeln. En tredjedel av alla näringsidkare vägrar att leverera varor över gränsen, särskilt till nya medlemsstater.

Jag tror dessutom att rådet kommer att anta vår kompromissversion, däribland mina förslag om skyldighet att uppge huruvida datorutrustning och elektronik är driftskompatibel, avtalsvillkorens läsbarhet, rättigheterna för konsumenter i samband med organiserade säljresor och medlemsstaternas möjlighet att utöka konsumenternas rättigheter, inklusive garantier, till frivilligorganisationer och små företag. Betydelsen av detta direktiv är uppenbar. Att ge de europeiska konsumenterna tydliga rättigheter är bästa sättet att få till stånd en rättvis handel inom EU.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D). – (RO) Herr talman! Enligt EU:s 2020-strategi innebär en hög nivå av konsumentskydd högkvalitativa produkter, men det garanterar även konsumentförtroende och gör därmed den inre marknaden effektivare.

När det gäller konsumenträttigheter erbjuder den nuvarande minimiförordningen alla medlemsstater friheten att anpassa EU:s förordningar till nationella principer, och jag anser att detta synsätt måste bibehållas.

Europeiska unionen kan bidra till en bättre harmonisering av den inre marknaden med en hög nivå av konsumentskydd genom att höja den nuvarande miniminivån för harmonisering till bästa befintliga nationella praxis.

Jag anser att det europeiska systemet med ansvar för bristande överensstämmelse måste vara rättvist så att konsumentskydd och förtroende för marknaderna förbättras och därmed ökar produkternas användningstid.

  Ildikó Gáll-Pelcz (PPE). – (HU) Herr talman! EU:s nu gällande konsumentregler följer en princip med minimiharmonisering. De ger medlemsstaterna möjlighet till undantag samtidigt som allt detta också innebär en konkurrensnackdel för EU. Jag är mycket nöjd med att Andreas Schwab har utarbetat ett så utmärkt betänkande. Efter flera års förhandlingar har det blivit dags att nå en överenskommelse i frågan och, som Enikő Győri sagt, kommer det ungerska ordförandeskapet också att sträva efter detta. Konsumenträttigheterna behöver genomdrivas mer kraftfullt för att minska uppdelningen av EU:s inre marknad, och för att konsumenterna ska kunna fatta bättre beslut utan att det drabbar företag negativt på grund av ny lagstiftning. Den gemensamma inre marknaden kräver gemensamma europeiska konsumentregler. Det är därför viktigt att vi når en uppgörelse vid den första behandlingen.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Jag måste säga att det var en mycket konstruktiv debatt här i kammaren där alla läger var överens om att vi behöver ett bättre, mer konstruktivt och effektivare direktiv om konsumenträttigheter än vi har i dag – och alla är också överens om att även om vi inte har ett perfekt direktiv är det ändå bättre än det befintliga som är långtifrån perfekt, vilket alla instämmer i.

Jag har sällan heller upplevt en sådan enhällighet som den vi har sett i dag här i kammaren när det gäller att hylla föredraganden Andreas Schwab och hans medföredraganden. Jag hoppas att denna enhällighet fortsätter, eftersom vi nu ger oss in i ett mycket originellt förfarande, och vi har mycket kort tid på oss för att försöka uppnå denna bättre lagstiftning som alla ledamöter från alla politiska partier sagt sig vilja ha. Jag uppmuntrar er därför att ge era föredragande detta betänkande som en startpunkt för förhandlingarna. Jag vet att det ungerska ordförandeskapet kommer att göra allt som står i dess makt för att detta originella förfarande ska få ett positivt slut.

  Enikő Győri, rådets tjänstgörande ordförande. − (HU) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill gärna instämma med dem som sagt att detta har varit en utmärkt debatt. Det har varit en mycket konstruktiv debatt och för det ungerska ordförandeskapets och våra experters räkning skulle vi vilja tacka er för ert stöd. Jag hoppas att vi kommer att kunna fortsätta med ytterligare samråd i samma anda. Låt mig ta upp några specifika frågor som restes i debatten. Många har yrkat på att förteckningen över oskäliga avtalsvillkor skulle regleras. Vi håller med Europaparlamentet om att det skulle ge ett mervärde att ha en förteckning på EU-nivå. Även om den gällande lagstiftningen innehåller en vägledande förteckning över exempel skulle det ändå ge ett mervärde att upprätta en gemensam europeisk förteckning. Det finns emellertid ännu inte tillräckligt med stöd för detta i rådet och det är ett av skälen till att rådet har beslutat att utelämna frågan.

Det var några som frågade, även om Ildikó Gáll-Pelcz besvarade frågan för mig, varför det skulle vara nödvändigt att nå en överenskommelse vid den första behandlingen. Såsom nämnts inledde vi förhandlingarna i oktober 2008 under det franska ordförandeskapet. Under två och ett halvt år hade vi över sextio sammanträden i arbetsgruppen och vi anser därför att det inte finns fler möjligheter till anpassning för att lösa de blockerande minoriteterna. Vi var därför tvungna att besluta om en betydande inskränkning av direktivets omfattning till distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler. Den begränsade omfattningen och därmed den inriktade harmoniseringen kommer, det är jag övertygad om, att leda till en snabbare överenskommelse och jag kan inte se vilket mervärde det skulle ge att fortsätta och ha en andra behandling.

Europaparlamentets preliminära ståndpunkt ligger ur flera aspekter nära rådets allmänna synsätt och jag anser därför att vi inte ska ha en andra behandling, utan uppmanar alla att inte missa det här tillfället att nå en överenskommelse vid den första behandlingen.

(EN) Jag uppskattade Malcolm Harbours kommentar om huruvida den nuvarande situationen är en språngbräda eller en milstolpe. Om vi vill vara realistiska – och jag är inte en person som tycker om att överdriva – tror jag att det är en språngbräda och inte en milstolpe. Det kunde ha varit en milstolpe men förutsättningarna var helt enkelt inte rätt. Vi kan se det som en språngbräda när vi överväger våra medborgares och konsumenters intressen.

Vi vet alla att de rättsliga villkoren i medlemsstaterna skiljer sig åt avsevärt. En större harmonisering på det här stadiet hade inte varit möjlig. Det är mycket bättre att ha en mindre omfattning och kunna nå en överenskommelse. Det kommer verkligen att bidra till att öka konsumenternas rättigheter och därmed också hjälpa oss att röra oss i riktning mot en gemensam marknad.

  Andreas Schwab, föredragande. – (DE) Herr talman! Frågan om huruvida detta är en milstolpe eller ej kan diskuteras länge. Det är exempelvis uppenbart att grundarna av Europeiska gemenskapen, såsom Altiero Spinelli, som vi har uppkallat vårt gruppmötesrum efter i dag, kunde hantera mer grundläggande frågor i Europa. Jag är emellertid övertygad om att dagens framsteg i Europa består av små konstruktiva steg. Jag vill därför tacka alla ledamöter som deltagit i diskussionen och som tack vare bidragen till ändringsförslagen har gjort denna kompromiss möjlig. En kompromiss är alltid en möjlighet att uppnå balans mellan olika intressen. Ingen kommer att vara fullständigt nöjd, men alla kommer att vara beredda att förbättra det synsätt som har tagits ännu längre. Jag tror därför att vi är på rätt spår.

Jag vill ta tillfället i akt och tacka kommissionens vice ordförande Viviane Reding för hennes fortgående satsning och hennes stöd och uppmuntran både i dag i den här debatten och i många andra möten. Jag hoppas att vi kan fortsätta att räkna med henne under samråden med rådet. Jag skulle också vilja tacka utskottets ordförande Malcolm Harbour för hans tålamod med föredraganden och övriga ledamöter i utskottet, tillsammans med Klaus-Heiner Lehne, ordförande i utskottet för rättsliga frågor. När det gäller rådet skulle jag vilja att Enikö Győri, som tidigare ledamot av kammaren, i sin roll som tjänstgörande ordförande i rådet förstår att Europaparlamentet kan tvingas ändra förslaget som tack och lov antogs av rådet den 24 januari. Inom vissa områden skulle vi vilja gå längre och under de närmaste veckorna kommer vi därför att hålla konstruktiva diskussioner för att hitta en positiv lösning. Tack så mycket.

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Jag välkomnar det som har gjorts för att stärka konsumenträttigheterna i EU. Jag stöder även de föreslagna åtgärderna för att underlätta gränsöverskridande handel och åtgärderna för att klargöra EU:s regler om konsumentstöd för att undanröja den nuvarande osäkerheten.

Öppenhet och bättre information för företag och konsumenter skulle i stor utsträckning bidra till konsumenters förtroende för marknaden och det skulle främja den ekonomiska tillväxten. Jag är emellertid ganska oroad över vissa av åtgärderna och deras inverkan på små och medelstora företag. Samtidigt som dessa företag definitivt är positiva till åtgärder som skulle skapa en tydligare rättslig ram och komplettera befintliga system för konsumentskydd är några av dem oroliga för att vissa av de nya bestämmelserna skulle kunna påverka företagets dagliga verksamhet. Dessa åtgärder kan i stor utsträckning öka byråkratin och den onödiga administrativa bördan.

När det gäller att skydda konsumenterna måste vi vara säkra på att vi inte tar död på företag och tjänster som sörjer för dessa konsumenter.

  Zuzana Brzobohatá (S&D), skriftlig. – (CS) Det föreslagna direktivet om konsumenträttigheter sammanför i ett enda rättsligt dokument totalt fyra direktiv som handlar om avtal utanför fasta affärslokaler, oskäliga villkor i konsumentavtal, konsumentskydd vid distansavtal och vissa aspekter av försäljning av konsumentvaror och garantier. Målet med att slå ihop dessa fyra direktiv är att förbättra den inre marknaden och främja gränsöverskridande handel. En hög nivå av konsumentskydd kommer att höja produktkvaliteten och öka konsumenternas förtroende och på så sätt göra den inre marknaden effektivare. Vi måste avvisa förslaget med en strikt tvåårig garantiperiod, eftersom denna bestämmelse skulle försvara konsumentskyddet i många stater, då dessa medlemsstater skulle tvingas minska garantiperioden i sin nationella lag, och på så sätt försvaga konsumentens ställning. Målsättningen med att förbättra konsumentens förtroende för gränsöverskridande inköp där konsumenterna upplever de största hindren i form av språkproblem, bristande förtroende för betalningssystemet och företagens ovilja att idka handel över gränserna är korrekt. Kritiken från föredraganden för utskottet för ekonomi och valutafrågor, som beklagar att lagen inte tar hänsyn till nya produkter som kommer fram genom förändringar av produktutveckling och innovation, exempelvis digitala produkter, är helt korrekt. Inom området underhållning och konsumentelektronik blir produkter som innehåller mjukvara och andra abstrakta tjänster allt vanligare.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) Bristen på enighet mellan befintliga lagar och standarder är ofta avskräckande för konsumenter och företag som överväger att delta i gränsöverskridande handel. Konsumenter och företag stöter på hinder i förhållande till de olika marknadsvillkoren.

Det behövs omfattande harmonisering av avtalet i fråga, framför allt i syfte att bibehålla en hög nivå av skydd för konsumenters rättigheter. Utöver sektorsvisa variationer skulle direktivets omfattning begränsas huvudsakligen till avtal utanför fasta affärslokaler. Det är dessa avtal som står för det största antalet gränsöverskridande transaktioner.

Frågan om huruvida ett visst avtal omfattas av harmoniserade regler beror också huvudsakligen på lydelsen i de fastställda villkoren. Vissa av dessa är ofta bristfälliga och otillfredsställande ur ett rättsligt perspektiv.

Vi behöver verkligen se till att konsumenterna i alla EU:s medlemsstater garanteras en hög nivå av konsumentskydd och att de kan få tillgång till varor utan onödiga juridiska hinder. Det skulle bidra till att öka konsumenternas förtroende och även göra företagen mer intresserade av gränsöverskridande transaktioner.

  Liem Hoang Ngoc (S&D), skriftlig. – (FR) Jag är angelägen om att tacka Andreas Schwab och skuggföredragandena för deras arbete. Kommissionens inledande förslag var oacceptabelt eftersom det avsåg att fullt ut harmonisera reglerna rörande konsumenträttigheter, utan att systematiskt anpassa dem till den mest gynnsamma nationella lagstiftningen.

Med andra ord skulle många medlemsstater ha varit tvungna att i sin nationella lagstiftning stryka bestämmelser som faktiskt medgav större konsumentskydd. I Frankrike skulle man som ett resultat av detta ha tvingats avskaffa två stora förmåner: regeln om ”dolda fel” och regeln om att man inte får ta betalt för dörrförsäljning innan ångerveckan löpt ut.

Mina socialdemokratiska kolleger och jag lyckades emellertid få detta synsätt ändrat och göra minimiharmonisering till norm. Vi lyckades också förbättra konsumenträttigheterna på en rad punkter, framför allt rörande information som säljaren måste lämna och bestämmelser som gäller ångerveckan.

Ett problem kvarstår emellertid: kapitel V. Vi kan inte acceptera att reglerna om oskäliga villkor harmoniseras fullständigt eftersom det skulle frånta medlemsstaterna deras förmåga att reagera när de ställs inför affärstillämpningar som förändras dagligen och ibland innebär allvarliga risker för konsumenterna.

  Tunne Kelam (PPE), skriftlig. – (EN) Undersökningar från kommissionen visar att en av tre EU-medborgare köper varor på nätet, men endast 7 procent handlar från andra länder. Hela 33 procent skulle vara intresserade av gränsöverskridande handel. Området är fortfarande oreglerat och det är komplicerat att handla varor på nätet, särskilt med tanke på leverans- och transaktionskostnader. Förslaget till direktiv om konsumenträttigheter syftar till att minska komplikationerna vid näthandel. Jag välkomnar verkligen förbättrade rättigheter för konsumenter som handlar på internet. Vi behöver ha fullständig information om affärsidkarna, deras namn, adress och kontaktuppgifter. Reglerna inom hela EU behöver harmoniseras, så att vi inte drabbas av obehagliga överraskningar och extra kostnader. Jag välkomnar harmoniseringen av ångerrätten inom 14 dagar. Vi måste skydda konsumenterna men vi behöver också förbättra ekonomin. Jag stöder fullständigt föredragandens ansträngningar för att balansera detta. Att genomföra direktivet om konsumenträttigheter är en aspekt av problemet, med fullständig integration och genomförande av den gemensamma digitala marknaden, medan EU:s inre marknad och tjänstedirektivet är en annan fråga. EU och dessa medlemsstater behöver betona båda.

  Siiri Oviir (ALDE), skriftlig. – (ET) Antagandet av det nya harmoniserade EU-direktivet om konsumenträttigheter är definitivt en av de viktigare pelarna för en bättre fungerande inre marknad. Det harmoniserade direktivet som samlar ihop ett antal direktiv som gäller konsumenträttigheter kommer att avsevärt förenkla den rättsliga ramen, bidra till att öka konsumenternas förtroende och uppmuntra gränsöverskridande handel. För att göra handeln, eller leverantörskedjan, mer öppen, särskilt när det gäller e-handel, behöver vi se till att handlarnas kontaktuppgifter är tillgängliga så att konsumenten kan kontakta dem direkt vid behov. Jag stöder fullständigt föredragandens försök att balansera detta. Direktivet är ganska balanserat sett ut konsumenternas och entreprenörernas synvinkel och det är tillräckligt flexibelt för att jämka ihop skillnaderna mellan medlemsstater. Lagstiftning om fullständigt konsumentskydd är fortfarande inte verklighet i Europeiska unionen. Detta är ändå ett stort steg i riktning mot bättre konsumentskydd och handel.

  Marianne Thyssen (PPE), skriftlig. – (NL) Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) har i många år konsekvent betonat att konsumentskydd och slutförandet av den inre marknaden inte är motsatta målsättningar och att de faktiskt går hand i hand. Detta horisontella instrument kodifierar och klargör rättigheter och skyldigheter för konsumenter och handlare i hela EU. Det visar också att EU menar allvar med att uppfylla behoven för de mest sårbara konsumenterna. Befintliga brister när det gäller köp på nätet eller gränsöverskridande köp kommer i stor utsträckning att elimineras. Det kommer att skapa möjligheter, inte bara för konsumenter utan även för små och medelstora företag som från och med nu tycker det är lättare att dra nytta av skalfördelarna med den inre marknaden. Om vi emellertid vill ha det bästa för våra små och medelstora företag bör vi inte påtvinga dem några onödiga bördor. Vi behöver därför göra ändringar i kommissionens förslag som är bra för de små och medelstora företagen. EU bör inte satsa på mindre än högsta betyg i examen för små och medelstora företag.

  Giovanni Collino (PPE), skriftlig. – (IT) Våra stormarknader ligger allt längre bort från våra hem och vi blir allt mindre intresserade av att gå omkring bland hyllorna med en produkt i handen, omgivna av doften av färsk mat och människors kommentarer. Våra inköp sker alltmer avlägset och internet har nu fullständigt förändrat våra vanor, delvis på grund av att våra liv har blivit alltmer röriga. Detta är ett specifikt, påtagligt tecken på något som läroböckerna kallar för ”den globala ekonomin”. Vad är det för skillnad mellan internet och stormarknaden? På internet kan du inte stanna upp för att fråga affärsinnehavaren om skillnaden mellan en produkt och en annan, eller till och med gå tillbaka till stormarknaden om det är något fel på din produkt och hämta en annan från hyllan efter att ha visat kvittot för kassören. EU-direktivet om konsumenträttigheter är därför grundläggande på grund av de skyldigheter det medför när det gäller produktinformation och på grund av de regler det medför när det gäller felaktiga produkter, som måste ersättas, repareras eller prissänkas för att säkerställa att skyddet för försäljning på nätet inte är mindre starkt än försäljning på plats i hela Europa.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (S&D), skriftlig. – (PL) Jag anser att direktivet om konsumenträttigheter är en av de viktigaste lagstiftningstexterna som vi kommer att diskutera under det första halvåret. Bättre tillgång till information och större konsumentskydd är särskilt viktiga frågor, exempelvis för utveckling av marknaden på nätet och för ekonomisk tillväxt i hela EU. Marknaden på nätet utvecklas fortfarande relativt långsamt i Europa jämfört med exempelvis Förenta staterna, och mitt hemland – Polen – ligger först på 17:e plats bland EU:s medlemsstater i detta hänseende. Endast 23 procent av de polska konsumenterna handlar över internet och bristande förtroende förefaller vara ett av huvudskälen till detta. En av de mest kontroversiella punkterna i förslaget till direktiv är i vilken utsträckning förordningarna ska harmoniseras. Jag är glad över att föredraganden från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd instämde i de argument som min grupp, gruppen progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet, lade fram där vi kritiserade kommissionens mål med fullständig harmonisering vilket i praktiken skulle göra det omöjligt för medlemsstater att anta strängare normer än de som anges i direktivet. Jag anser att länder som vill bibehålla strängare normer ska ha möjlighet att göra det.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Tyvärr är rättigheterna för konsumenter som köper industriprodukter eller livsmedel bättre skyddade än de som använder transporter, sjukvård eller utbildningstjänster. Det beror på att det är svårt att bevisa att de tjänster som utförts är av dålig kvalitet.

Det lettiska flygbolaget Air Baltic som till 51 procent ägs av staten åtnjuter exempelvis för närvarande monopol. Det leder till missförhållanden när det gäller passagerarservice och tillhandahållande av tjänster. Företagets direktör Bertolt Flick har inte kunnat besvara frågorna från parlamentsledamöterna och struntar helt enkelt i klagomål från allmänheten. Air Baltic försöker med sina intriger att driva med Europaparlamentet. Man säljer business class-biljetter till flygplan där inga business class-tjänster tillhandahålls. Samtidigt döljer Air Baltic ofta att det finns dåligt fungerande flygplan och fortsätter därmed att riskera livet på tusentals passagerare. En undersökningskommitté behöver inrättas för att titta på hur Air Baltic sköter sig, annars kan resultaten bli tragiska.

  Ville Itälä (PPE), skriftlig. – (FI) Kommissionens ursprungliga grundförslag var relativt problematiskt både ur konsumenternas och företagens synvinkel. Föredraganden har emellertid gjort ett utmärkt arbete och resultatet har blivit att viktiga steg kan tas i riktning mot mer konsekvent konsumentskydd vid utvecklingen av den inre marknaden utan att kompromissa om en hög nivå av konsumentskydd. Detta kommer förhoppningsvis att främja gränsöverskridande distansförsäljning. Vi måste emellertid komma ihåg att det är många faktorer som fortfarande förhindrar tillväxten av e-handel i Europa. I framtiden måste vi exempelvis arbeta för att påskynda betalningstrafiken och göra inkasseringen av gränsöverskridande betalningar effektivare, så att små och medelstora företag i större utsträckning vågar satsa på den europeiska e-marknaden.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag är tacksam över att vi efter morgondagens omröstning kommer att kunna ha en lagstiftningsram som innebär bättre harmonisering av konsumenträttigheterna i EU. Å andra sidan skulle jag vilja gratulera kommissionen till att ha initierat detta förslag till direktiv som kombinerar fyra befintliga direktiv i ett enda lagstiftningsinstrument. Jag vill också betona att när direktivet väl har genomförts kan vi äntligen garantera medborgarna i Europeiska unionens 27 medlemsstater att de kan lita på att det finns ett starkt konsumentskydd. Samtidigt vill jag gratulera föredraganden till hans utmärkta arbete och för att han har lagt till avgörande artiklar till betänkandet som kommer att reglera rättigheterna för dem som köper varor och tjänster på nätet.

  Zbigniew Ziobro (ECR), skriftlig. – (PL) Jag vill tacka Andreas Schwab och övriga ledamöter för det arbete de lagt ned på förslaget. Jag välkomnar det som gjorts i syfte att uppnå harmonisering i hela EU av bestämmelser för distansförsäljning som syftar till att skydda konsumenterna och göra det lättare för handlare att arbeta. Vad som definitivt behövs är en kompromiss som både garanterar en hög nivå av skydd för konsumenterna och gör det lättare för affärsidkare att erbjuda tjänster i hela EU. Jag anser att det är rätt att garantera en hög miniminivå av konsumentskydd i hela Europeiska unionen, under förutsättning att medlemsstaterna också kommer att kunna införa mer stringenta bestämmelser på sina territorier om de anser att den skyddsnivå som EU garanterar är otillräcklig. Vi får emellertid inte bortse från affärsidkarnas behov, då deras liv skulle bli avsevärt enklare genom harmoniseringen av bestämmelserna i hela EU, både i operativa och kostnadssänkande termer. Vi bör därför formulera en ståndpunkt som skyddar både konsumenternas och affärsidkarnas intressen. Det råder inga tvivel om att säkrare transaktioner och harmoniserade förordningar kommer att öka förtroendet för distansförsäljning och fungera som incitament för konsumenter att oftare göra distansinköp.

21. Genomförandet av bränslekvalitetsdirektivet, däribland ett EU-standardvärde för tjärsand och oljeskiffer (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är en debatt om den muntliga frågan till kommissionen om genomförandet av bränslekvalitetsdirektivet, däribland ett EU-standardvärde för tjärsand och oljeskiffer, från Linda McAvan, för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd (O-000058/2011 – B7-0209/2011).

  Linda McAvan, frågeställare. − (EN) Herr talman! Till att börja med vill jag tacka talmanskonferensen för att ha lämnat plats för den här debatten denna vecka med mycket kort varsel. Jag skulle också vilja tacka kommissionsledamoten för att hon kommit hit så här sent för att diskutera frågan, som är mycket viktig för vårt parlament.

Vid första intrycket ser det ut att vara en mycket teknisk fråga. Det handlar om genomförandet av bränslekvalitetsdirektivet och fastställa ett utgångsläge eller standardvärden för utsläpp av växthusgaser från transportbränsle. Den verkliga, mycket allvarliga frågan är: hur seriösa är vi i Europeiska unionen när det gäller att hantera utsläpp från transporter? Vi vet att cirka 20 procent av växthusgasutsläppen kommer från transporter. Vi vet att siffran ökar, till skillnad från bostads- och energisektorerna där siffran sjunker. Att rena transportbränsle är en nyckelfråga i kampen mot klimatförändringarna och det är anledningen till att bränslekvalitetsdirektivet är så viktigt.

Det för mig till frågan om tjärsand och oljeskiffer. Parlamentet väntade sig kommissionens förslag till genomförande av direktivet i slutet av förra året. Det blev försenat och vi vet att det berodde på en intern debatt i kommissionen om huruvida man skulle ange ett särskilt värde för tjärsand. Vi fick veta att skälet till att vi inte kunde få åtgärderna var att det inte fanns någon vetenskaplig studie som kunde stödja kommissionens förslag. I tidiga förslag från kommissionen såg vi emellertid att det fanns ett särskilt värde för tjärsand i samrådspappren, men i ett senare förslag hade detta värde försvunnit.

Tack vare er, fru kommissionsledamot, har vi nu en studie om tjärsand. Studien som kom ut för två månader sedan visar något som andra studier redan har visat, dvs. att utsläpp av växthusgaser från kanadensisk tjärsand i genomsnitt är 107,3 g CO2 per megajoule, jämfört med 87,1 g för konventionella bränslen. För oljeskiffer är siffrorna 122 respektive 139 g CO2 per megajoule. Med andra ord visar det att dessa bränslen är smutsigare än konventionell olja. Vi har nu studier och jag hoppas att vi i kväll får höra från kommissionsledamoten att vi kommer att få se ett förslag om att genomföra bränslekvalitetsdirektivet.

Jag sade i början att detta inte enbart är en teknisk fråga. Förra veckan erhöll många av de parlamentsledamöter som i kväll är här en framställning från tusentals europeiska medborgare som är mycket oroade över denna fråga. De vill ha samma sak som jag, dvs. ren, rättvis märkning av tjärsand och oljeskiffer. Vi hör ofta att EU går i täten för klimatförändringar, men Kalifornien har redan infört en LCFS-standard (Low Carbon Fuel Standard) där tjärsand bedöms innehålla höga halter koldioxid.

Jag vet att det har förekommit en mängd lobbying om detta, vi har alla hört talas om det, vi har träffat de olika lobbyisterna och till och med nu när vi vet att tjärsand och oljeskiffer är smutsigare än konventionell olja får vi höra att ”nej, låt oss undersöka det mer, låt oss få mer tid”. Men vi har fakta om tjärsand nu, så jag ser inget skäl till försening. Tjärsand är en av de mest förorenande sätten att producera transportbränsle som människan känner till. Det innebär att den bör kategoriseras på annat sätt i bränslekvalitetsdirektivet, annars finns det inget som hindrar transportbränsle från att bli smutsigare enligt bränslekvalitetsdirektivet i stället för renare.

Kommissionsledamot Hedegaard! Jag vet att du strax kommer att få höra hur många av våra kolleger från alla grupper i kammaren som instämmer i vår oro. Du är känd för ditt engagemang mot klimatförändringarna och respekteras för detta här i kammaren. Vi vill samarbeta med dig för att leverera vår färdplan för låga koldioxidutsläpp för att verkligen minska utsläppen från transporter med 60 procent som du aviserade förra veckan. Jag hoppas därför att du i kväll kommer med några goda nyheter för oss och berättar att vi inom de närmaste veckorna kommer att ha denna genomförandestandard och ett högre värde för tjärsand och oljeskiffer.

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Vi har just hört av Linda McAvan att hon och kommissionen har samma uppfattning om hur viktigt det faktiskt är att ta itu med utsläppen från transporter. Det framgår också av vitboken om transport som kommer ut i dag. Utvecklingen av genomförandeåtgärden kopplad till minskningsmålen för växthusgaser i bränslekvalitetsdirektivet har tyvärr tagit längre tid än man räknat med. Förseningen kommer emellertid inte att påverka leverantörernas förmåga att uppfylla kraven enligt direktivet eftersom ingen medlemsstat har fastställt något mellanliggande mål för 2014.

Vid utarbetandet av förslaget har kommissionen ansett att lagstiftningen behöver utformas på lämpligt sätt för att balansera rapporteringsmetodens korrekthet och komplexitet med graden av variationer när det gäller nivån på växthusgaser från olika bränslen. Under den senaste hösten och de första veckorna i år har omfattande interna diskussioner ägt rum inom kommissionen och de håller nu på att avslutas. Ett förslag kan därför diskuteras med medlemsstaterna under de kommande månaderna.

När det gäller standardvärden för oljesand och oljeskiffer är jag glad att kunna berätta att kommissionen nyligen har offentliggjort rapporter som visar ett genomsnittligt standardvärde för oljesand och en rad vägledande standardvärden för oljeskiffer. Dessa rapporter finns på kommissionens webbplats. Med tanke på det stora intresset för frågan anser kommissionen att det skulle vara bra om dessa rapporter genomgår en begränsad process med expertutvärdering. När det gäller att föra frågan framåt har jag haft nära kontakt med min kollega som ansvarar för handelsfrågor för att säkerställa att vårt synsätt håller när det gäller våra skyldigheter enligt internationell lag, och jag kommer att fortsätta att göra det.

Så utan att på förhand döma resultatet av expertutvärderingen och kommissionens påföljande interna samråd är det kommissionens avsikt på detta stadium att lägga fram ett förslag till genomförandeåtgärd för relevant föreskrivande kommitté vilket kommer att innefatta standardvärden både för oljesand och oljeskiffer liksom andra okonventionella bränslen såsom kol till vätska och gas till vätska.

Man planerar också för att i förslaget till genomförandeåtgärd slå fast att kommissionen ska granska intensiteten i växthusgasutsläppen från andra kategorier råvaror med höga växthusgasutsläpp och om det garanteras vetenskapligt kommer genomförandeåtgärden att ändras genom tillägg av nya kategorier av råvaror.

Det skulle göra åtgärden icke-diskriminerande genom att visa att förteckningen över kategorier råvaror är öppen och att kommissionen aktivt tittar på andra kategorier och är beredd att utvidga förteckningen när tillräckliga bevis och uppgifter har samlats inom andra kategorier.

Så med tanke på att det krävs några veckor för expertbedömningen och det påföljande färdigställandet av kommissionens interna diskussioner kommer det att uppstå viss försening innan förslaget till genomförandeåtgärder för hela paketet kan diskuteras med medlemsstaterna. Men så snart det har godkänts av den föreskrivande kommittén kommer åtgärden att överlämnas till Europaparlamentet för omröstning.

  Horst Schnellhardt, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill tacka Linda McAvan för att hon tagit upp den här frågan. Revideringen av bränslekvalitetsdirektivet skulle inte bara tvinga bränsleleverantörer att minska utsläppen av växthusgaser som produceras under bränslets livscykel, exempelvis under transporten och raffineringsprocessen, och mäta minskningen, utan även minska utsläppen per energienhet med 1 procent varje år från 2011 och därefter, och totalt med 10 procent före 2020. Jag anser emellertid att det endast är möjligt att mäta minskningen av utsläppen under bränslets livscykel om det finns motsvarande standardvärden. Dessa måste till slut fastställas och offentliggöras.

När Linda McAvan lade fram sin fråga hade jag emellertid en känsla av att hon skulle ha föredragit att ha stoppat produktionen inom denna energisektor. Jag skulle vilja varna för denna typ av synsätt eftersom de siffror och resultat om utsläpp som produceras genom utvinning av råolja eller olja från sand eller skiffer varierar mycket. För bara någon timme sedan talade jag med en företrädare för den kemiska industrin som sade att det finns så mycket möjligheter till teknisk utveckling att det skulle vara möjligt att uppnå mycket bättre resultat inom detta område. Jag vill gärna erinra kammaren om att vi hela tiden talar om oberoende från energikällor utanför Europeiska unionen. Dessa råvaror är tillgängliga för användning här i Europeiska unionen, så vi bör ta med detta i våra diskussioner. Allt detta kommer emellertid bara att fungera om det finns standardvärden som måste kontrolleras. Jag uppmanar därför kommissionen att agera snabbt.

  Kriton Arsenis, för S&D-gruppen. – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Vi diskuterar verkligen en mycket viktig fråga: utsläpp från produktionen av olja från tjärsand är tre till fem gånger större än från andra produktionsmetoder och denna mycket eftersträvade indikator som vi vill ha i direktivet kommer att innebära att vi inte stödjer denna katastrofala produktionsmetod.

Du sade att undersökningen hade avslutats. Även om vi har en undersökning, eftersom vi sade att vi behövde en undersökning för att kunna gå vidare, vill vi emellertid nu utsätta denna undersökning för ett expertutlåtande. Kommissionsledamot Hedegaard! Frågan är när detta förfarande kommer att avslutas? Vilka är tidsfristerna? Hur mycket längre ska vi behöva vänta innan indikatorn har setts över med denna metodik, så att vi till slut kan få med den i vår lagstiftning?

Problemet med tjärsand är faktiskt inte bara utsläppen. Det handlar om förstörelsen av unika skogar, kanadensiska nordliga skogar, våra vitala allierade mot klimatförändringar. Samtidigt förstör vi fädernelandet där denna massiva förstörelse äger rum och om vi inte införlivar indikatorn i vår lagstiftning kommer förstörelsen att spridas till andra länder.

  Fiona Hall, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamot Connie Hedegaard för hennes mångåriga arbete med frågan och för hennes positiva meddelande här i kväll. Fru kommissionsledamot! Du har träffat parlamentsledamöter vid ett flertal tillfällen och vi uppskattar att hindret inte har berott på dig. Ändå har bristen på framsteg varit högst frustrerande.

Till att börja med fick vi veta att det inte räckte med att det fanns dussintals undersökningar som alla visade att tjärsand hade högre utsläpp av växthusgaser än konventionell olja. Vi fick veta att det behövdes en undersökning som använde exakt samma metodik. När vi nu har en undersökning från det gemensamma forskningscentret – och den visar värdet 107 g per megajoule, högt över 87,1 g som är genomsnittet för råolja – säger motståndarna att vi behöver ett expertutlåtande. Det känns verkligen som ett storskaligt slöseri med tid.

Det är synd att lobbying mot ett separat värde för tjärsand i så stor utsträckning har kommit från ett håll eftersom det absolut inte handlar om att diskriminera Kanada. Det finns många andra potentiella tjärsandsplatser, vissa av dem som vi just hörde inom själva EU. Det faktum att dessa alternativa oljekällor drar till sig investeringsintressen från hela världen är exakt skälet till att vi måste insistera på ett separat växthusgasvärde för dem. Eftersom tjärsand kommer fram som en allt större del av energimixen kommer vi annars att befinna oss i en situation där vi uppfyller bränslekvalitetsdirektivets mål på 6 procents minskning på pappret, medan vi i verkligheten producerar bränsle med till och med högre utsläpp än i dag.

Connie Hedegaard! Det skulle vara till hjälp om du kunde förklara för GD Handel, vilket jag är säker på att du har gjort, att detta inte är ett angrepp på Kanada, och att bortsett från allt annat skulle parlamentet vilja att frågan om standardvärde för tjärsand reds ut för att säkerställa en mjuk övergång för handelsavtalet mellan EU och Kanada.

  Satu Hassi, för Verts/ALE-gruppen. – (FI) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som en del av klimatpaketet beslutade vi att kolavtrycket från transportbränsle skulle minska med 6 procent senast 2020. Det skulle vara fullständigt inkonsekvent och meningslöst om vi nu blundade för det smutsigaste bränslet av alla, som olja från oljesand, och samtidigt uppmuntrade produktion av det i hela världen, exempelvis i Kanada och Afrika. Det är ganska uppenbart att vi borde ha våra egna standardvärden för kolavtrycket för olja från oljesand och oljeskiffer. Vi behöver också differentiera övriga råoljekällor så snart som möjligt.

Enligt min uppfattning har den kanadensiska regeringen satt mycket olämplig press på EU och vi bör inte ge efter för det. Om Kanadas fotavtryck från olja baserad på tjärsand är lägre än referensvärdet kan Kanada bevisa det. Bör vi inte ansluta oss till samma princip med fossil olja som vi gör med biobränslen, som innebär att standardvärden differentieras beroende på råvarans ursprung?

  Bogusław Sonik (PPE). – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! De globala reserverna av bituminös sand är mycket omfattande. Man beräknar att reserverna av bituminös olja är mer än dubbelt så stora som råoljereserverna som utvinns med hjälp av konventionella metoder. Nuvarande teknik gör det möjligt att exploatera fyndigheter av råvaror på platser där ingen tidigare har trott att det var möjligt. Samtidigt har emellertid kraven på miljöskydd blivit stringentare, så det uppstår en kollision mellan miljöstandarder och jakten på råvaror och viljan att utvinna dem till vilket pris som helst. Det leder till försämring, skogsskövling och utnyttjande av vattenresurser.

Utvinningsföretag måste tvingas att återplantera den mark de har använt, så att skogen en dag kan växa där. Företag som tjänar pengar på att bearbeta bituminös sand måste använda en del av dessa vinster till miljöskydd exempelvis i form av en insats. Kommissionen bör stödja sådana krav och tekniker för att minska koldioxidutsläppen. När allt kommer omkring har EU och Kanada så starka ekonomiska band att kanadensisk industri, vare sig den vill det eller ej, måste anpassa sig till europeiska krav på miljöskydd för att verka på den europeiska marknaden, exempelvis inom detta område.

  Peter Liese (PPE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Linda McAvan som har tagit initiativ till detta och Connie Hedegaard som har tagit itu med problemet. Den takt som hålls är inte tillfredsställande, men vi vet att frågan är i goda händer hos Connie Hedegaard. Vi stödjer henne under diskussionerna, såväl i kommissionen som med alla övriga inblandade.

Det är uppenbart att tjärsanden påverkar miljön. Utanför parlamentet finns en utställning som tydliggör att vi, även om delar av informationen och vissa av siffrorna kan ifrågasättas, står inför ett allvarligt miljöproblem. Detta är odiskutabelt. Med tanke på att vi har diskuterat effekterna av biobränslen så i detalj och till och med planerat att genomföra indirekta undersökningar av rörelser i livsmedelsodling måste vi titta närmare på ett så uppenbart problem. Därför är detta ett viktigt initiativ.

En mening som har uttalats upprepade gånger av den tyska miljöministern Norbert Röttgen for under debatten och förberedelserna genom mitt huvud: Vi har redan plockat de lågt hängande frukterna när det gäller fossila bränslen. I samband med frågan om tjärsand och mot bakgrund av utställningen utanför parlamentet tydliggörs detta. Att utvinna alla våra ytterligare depåer av fossila bränslen kommer att innebära mycket arbete och ge upphov till nya problem. Jag vill därför ännu en gång i kväll påpeka att vi alla har anledning att vara mer försiktiga när det gäller energieffektivitet, särskilt med tanke på vad som har hänt de senaste dagarna. Jag vill att vi utövar mer tryck på kommissionen och på Günther Oettinger för att målet att förbättra energieffektiviteten i samhället med 20 procent ska uppfyllas. Jag hoppas att generaldirektoratet för transport och rörlighet och kommissionsledamoten med ansvar för transport kommer att kunna vidta särskilda åtgärder och inte bara uttala tomma ord under de kommande åren. Vi får inte vänta med detta till nästa valperiod.

  Gerben-Jan Gerbrandy (ALDE). - (NL) Herr talman! På torget utanför parlamentet finns en fotoutställning om tjärsanden i Kanada. Ett av fotograferna är verkligen hjärtskärande. Man ser vackra urskogar och sedan en skarp linje som utgör början på en förorenad, svart, oljig sjö på 170 kvadratmeter. Detta är verkligen upprörande och jag vill rekommendera alla att gå och titta på utställningen i kväll.

Utvinningen av tjärsand leder både till minskad biologisk mångfald och avger även mycket höga halter av koldioxid. Såvitt jag vet är dessa två anledningar i sig tillräckliga för att vi kraftfullt ska motsätta oss utvinningen av tjärsand i Kanada och i andra länder. Det minsta vi kan göra är dock att införliva föroreningsvärdet av tjärsand i bränslekvalitetsdirektivet.

Efter att ha lyssnat på Connie Hedegaards anförande förmodar jag att det kommer att bli så. Men jag hoppas också att hon på ett mer kraftfullt sätt kommer att motsätta sig utvinningen av tjärsand i Kanada och i andra delar av världen.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Herr talman! Genom att investera i åtgärder för att öka energieffektiviteten i byggnader och i transportsektorn kan vi uppnå betydande resultat när det gäller att minska utsläppen av växthusgas med 20 procent till år 2020.

När bränslekvalitetsdirektivet antogs hade vi breda debatter. Bilindustrin ansåg då att den, i syfte att öka andelen biobränslen, behövde längre tid på sig för att hinna framställa och tillverka nya motorer som klarar av ett ökat ångtryck.

Enligt direktivets slutliga text är det dock obligatoriskt för både biltillverkare och bränsleproducenter att investera för att minska förorenande utsläpp och förbättra bränslekvaliteten.

För att minska de förorenande utsläppen från transportsektorn anser jag att EU bör prioritera investering i utveckling av ett paneuropeiskt smart elnät med kapacitet att ta emot energi som producerats lokalt och regionalt från förnybara energikällor och som kan integreras i den infrastruktur som vi behöver upprätta för att kunna använda elfordon.

  Alajos Mészáros (PPE). – (HU) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag måste säga att detta direktiv ger upphov till allvarlig oro bland företag som förädlar olja i Central- och Östeuropa, inte på grund av att direktivet ännu inte har trätt i kraft, utan snarare för att vi i dessa länder undrar över vilka metoder som man kommer att använda för att beräkna utsläpp. Kommer det att bli en schablonmässig beräkning som grundar sig på ett genomsnitt för EU? Eller kommer man att använda hybridmetoden som beräknar utsläpp från tiden och platsen för utvinningen? Om det blir den senare skulle producenter av rysk olja behöva minska sina utsläpp av växthusgaser med 12 procent eftersom föroreningen redan är hög vid utvinningsplatsen.

Fru kommissionsledamot! Tillsammans med fyra av mina kolleger skickade jag ett brev till dig angående detta i januari. Vi har fått ditt svar, men det har inte helt och hållet skingrat våra tvivel. Skulle du därför vilja åter försäkra mig om att denna lag inte kommer att missgynna de företag som förädlar rysk olja och därmed inte kommer att diskriminera medlemsstater i Central- och Östeuropa.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Jag är inte ledamot i utskottet för industrifrågor, forskning och energi (ITRE), men jag borde vara det, skulle vilja vara det och jag hoppas på att bli det. Låt mig få veta om någon lämnar utskottet eller om man planerar att utesluta någon, så att jag kan ta dennes plats.

(EN) Kommissionen tog fram ett mycket bra dokument om energieffektivitet för några veckor sedan. I detta uppmärksammades att mer arbete behöver göras när det gäller byggnader och transport. Jag instämmer till 100 procent.

När det gäller transporter måste mycket mer göras för att strama upp reglerna för att de som producerar fordon ska framställa mer bränsleeffektiva fordon. Trots att frågan är mycket viktig har man ännu inte gjort tillräckligt. I egenskap av ledamot av delegationen för förbindelserna med Kanada kan jag informera om att kanadensarna lade fram en presentation om detta för oss i går. De är villiga att ta oss med för att visa hur det fungerar. Tills tekniker har utvecklats bör vi hålla oss öppna för olika lösningar när det gäller tjärsand och oljeskiffer.

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka parlamentet för det mycket tydliga budskap som det har gett oss här i kväll. Inte minst tydligt framträder otåligheten och känslan av brådska. Enligt Horst Schnellhardt bör vi agera omgående och Kriton Arsenis frågade särskilt efter tidsramen: När kommer detta att vara färdigt? Jag är glad över att kunna säga att vi nu talar om en ganska kort tid. Den inbördes utvärderingen kommer inom några veckor. Den kommer sedan tillbaka till kommissionen och efter det följer den interna processen. Förfarandet slutar inte där; vi kommer åtminstone att börja med att få den igenom nästa stadium, vilket är med medlemsstaterna.

Vi närmar oss alltså slutet. Detta är dock absolut inte, som Fiona Hall sade, ett diskriminerande initiativ, och jag tror att ni alla förstår varför det är rimligt att se till att det finns en ordentlig dokumentation. Vi har tillhandahållit detta och vi vet alla varför. En av orsakerna är bristen på dokumentation redan när vi började ta itu med frågan för flera år sedan. Nu gör vi detta arbete så att vi kan avsluta det.

När det gäller standardvärdet för tjärsand betyder slutligen den totala förseningen av genomförandet av direktivet att vi kan inkludera detta genom samma slags förfarande som när vi genomför själva direktivet. På så vis kommer det att gå lite snabbare än vad vissa av oss trodde när vi började arbeta med frågan för nio månader sedan. Tack för det mycket tydliga budskapet! Jag hoppas att ni inser att vi arbetar mycket hårt på att avsluta detta.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (EN) Jag besökte oljesandsområdena i Kanada förra året och är därmed ögonvittne till denna företeelse. Jag hade möjlighet att delta i omfattande samråd om saken med Albertas regering och den federala regeringen i Kanada. Innan jag åkte till Kanada fick jag frågor om tjärsand från Jordens vänner Europa, WWF och Transport och miljö att ställa till Albertas regering. Jag fick svar på alla dessa frågor av provinsens minister för internationella förbindelser.

Man framförde till mig att Kanada helt och fullt åtar sig att minska de globala utsläppen av växthusgaser och att fasa ut fossila bränslen. Det påpekades även att undersökningar visar att växthusgasintensiteten av olja från tjärsand kan vara likvärdig med eller mindre än hos vissa andra bränslen. Å andra sidan återstår oron för folkhälsan, den biologiska mångfalden och det lokala djurlivet.

Jag uppmanar kommissionen att skicka en expertgrupp för att besöka oljesandsområdena i Kanada för att genomföra en oberoende analys av oljesanden, i samband med att den kommer att föreslå ändringar av bränslekvalitetsdirektivet före december 2012, och möjligen införa ytterligare åtgärder för att leverantörer ska minska utsläppen av växthusgas med 2 procent per energienhet.

  Pavel Poc (S&D), skriftlig. – (CS) I Kanada har det under många år pågått en kamp mellan naturvårdare och investerare. De senare visar tyvärr allt mindre hänsyn till naturskydd samtidigt som de globala priserna och efterfrågan på olja stiger. För de överstatliga oljebolagen är miljöskydd bara en utgiftspost som måste minskas. Deras likgiltighet upphör inte ens av det faktum att det sker ett folkmord på lokalbefolkningen som är beroende av miljön för sin försörjning. Den alarmerande ökningen av antalet cancerfall bland lokalbefolkningen är ett direkt resultat av vårdslös utvinning. Vi har vant oss vid att värdera allt i pengar. I den globala version av sällskapsspelet Monopol som vi kallar ekonomi ser vi bara till den kortsiktiga vinsten. Vi beaktar inte vad vi till slut kommer att få betala för ytterligare avskogning av den tempererade zonen eller överbetning i hela ekosystem i en mycket mer utsträckt och allvarligare kamp för överlevnad. I enlighet med nuvarande ekonomiska och politiska omständigheter kommer resurserna helt enkelt att förbrukas, och det kommer att uppstå skada på miljön precis som man förväntat. Vinsterna är alltför frestande och törsten efter energi är alltför stor. Vem kommer att bestämma? Folket och deras demokratiskt valda representanter eller penningens män och cheferna för oljebolagen? Om inte EU intar en fast hållning gentemot den ohållbara utvinningen av tjärsand och oljeskiffer medverkar vi endast i en politisk teater som bara tjänar till att visa vårt intresse för frågan – i verkligheten har vi varken vilja eller makt att ändra situationen.

22. Allmänna preferenssystemet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är betänkandet (A7-0051/2011) av Helmut Scholz, för utskottet för internationell handel, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) om ändring av rådets förordning (EG) nr 732/2008 om tillämpning av Allmänna preferenssystemet under perioden 1 januari 2009–31 december 2011 (KOM(2010)0142 – C7-0135/2010 – 2010/140(COD)).

  Helmut Scholz, föredragande. – (DE) Herr talman, fru Győri, herr De Gucht, mina damer och herrar! Vi diskuterar en viktig aspekt av den internationella handelspolitiken mycket sent på dagen. Med tanke på frågans vikt skulle jag ha velat se en fullsatt kammare. Europeiska unionens allmänna preferenssystem är en stor framgång för den europeiska handelspolitiken. Det öppnar upp vår marknad för världens fattigaste länder för alla slags varor utom vapen. Det inför även handelsmedgivanden för en stor mängd produkter. GSP+ är ett värdefullt incitamentsystem som erbjuder utvecklingsländer ytterligare medgivanden om de undertecknar och i praktiken uppfyller viktiga internationella avtal om mänskliga rättigheter, arbetsnormer och miljöskydd. Det finns dock svaga punkter i systemet som även behöver uppdateras regelbundet.

Genom åren har Europaparlamentet, partnerländer, företag och icke-statliga organisationer kommit med viktiga förslag för att förbättra detta system. Hela världen väntar nu på att kommissionen ska lägga fram sitt förslag till en välbehövd översyn av systemet. Tidsfristen för detta förslag var den 1 juni 2010. Kommissionen har inte levererat i tid och denna försening har försatt de länder och företag som är inblandade, såväl inom som utanför EU, i ett farligt tillstånd av osäkerhet. Den befintliga lagstiftningen måste revideras nu.

Ni försöker rädda situationen med hjälp av en övergångsförordning och detta är vad vi kommer att rösta om i morgon, alltså på torsdag. Övergångsförordningen är endast en förlängning. Den ändrar ingenting, förbättrar ingenting och genomför inte heller de nya kraven som uppstått till följd av Lissabonfördraget. Detta har gett upphov till inte bara överraskning utan även missnöje inom Europaparlamentet. Som föredragande har jag känt detsamma. Det är Europaparlamentsledamöternas skyldighet att se till att de rättigheter och befogenheter som de valda ombuden för folken i EU fick genom Lissabonfördraget respekteras. Det är också vår skyldighet att säkerställa att nedsatta tullar leder till en verklig förbättring av situationen i utvecklingsländerna. För att skydda EU:s partner från konsekvenserna av ett långt utdraget förfarande föreslog jag inledningsvis utskottet för internationell handel att bara de inslag i förordningen som är nödvändiga för att parlamentet ska kunna uppfylla sin nya roll skulle ändras.

Samtidigt vill jag betona att jag också tror att det behövs en övergripande omarbetning av det Allmänna preferenssystemet och GSP+. Under de intensiva sammanträdena med rådet och kommissionen om de rättsliga frågor som enligt Lissabonfördraget påverkar övergångsordningen beslutade parlamentet till slut att ta en stor chans. Jag vill ännu en gång uppriktigt tacka ordföranden för utskottet för internationell handel, professor Vital Moreira, för hans outtröttliga insatser som förhandlare och även till Karel De Gucht, för kommissionens försäkran att de viktigaste ändringarna, särskilt när det gäller att informera och införliva parlamentet, kommer att tas itu med i praktiken. Vi beslutade därför att släppa alla våra ändringsförslag för att möjliggöra för övergångsförordningen att träda i kraft så snabbt som möjligt. Vi gjorde detta först och främst i våra partners och de berörda företagens intressen.

I kommissionens försäkran innefattas ett löfte om att i framtiden omedelbart informera Europaparlamentet helt och fullt och samtidigt som rådet om arbete som är förbundet med viktiga aspekter av Allmänna preferenssystemet och om all utveckling samt att delge parlamentet alla dokument som är kopplade till systemet. Kommissionen garanterar också att Europaparlamentet kommer att underrättas angående eventuella indragningar av preferenser i enlighet med artikel 16.3, om upphävande, däribland de motsvarande utredningsrapporterna från kommissionen i enlighet med artikel 17, och om skyddsåtgärder i enlighet med artiklarna 20 och 21, innan de träder i kraft.

Vi välkomnar framläggandet av Omnibus 1 och att kommissionen är redo att gå in i en fördjupad diskussion om förslagen som har lagts fram i direktivet. Samtidigt vill vi påminna kommissionen om att Omnibus 2 skyndsamt måste läggas fram.

Slutligen vill jag åter igen betona att parlamentet har gett sitt medgivande till övergångsförordningen. Vi får inte glömma att vi måste kämpa för det pågående och grundläggande genomförandet av parlamentets parlamentariska rättigheter.

  Enikő Győri, rådets ordförande. − (HU) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Scholz, mina damer och herrar!

(EN) Herr talman! Låt mig fortsätta på engelska; jag tror att det är mer lämpligt på grund av terminologin. Ända sedan kommissionen presenterade sitt förslag att för en begränsad tidsperiod förlänga tillämpningen av den befintliga förordningen om Allmänna preferenssystemet – det så kallade övergångsförslaget – har rådet konsekvent i denna kammare upprepat betydelsen av att anta detta i god tid. Detta för att säkerställa att utvecklingsländer och mindre utvecklade länder kommer att fortsätta gynnas av EU:s Allmänna preferenssystem vilket utgör en viktig del av EU:s handelspolitik gentemot utvecklingsländerna.

Rådet gläder sig över att ett första steg mot ett antagande av detta förslag vid första behandlingen tas här i dag i Europaparlamentet. Vi kommer att så snart som möjligt vidta de åtgärder som behövs för att bekräfta överenskommelsen mellan våra institutioner på grundval av den ståndpunkt som ni antagit i dag. Samtidigt ser rådet fram emot kommissionens kommande presentation av förslaget till en övergripande översyn av EU:s Allmänna preferenssystem.

Vi bör utforma systemet så att det blir till större hjälp för de utvecklingsekonomier som har det största behovet av preferenser och säkerställa att det blir ett än mer effektivt redskap för utveckling och utrikespolitik genom att tillhandahålla incitament för gott styre. Med detta i åtanke är rådet redo att arbeta tillsammans med parlamentet i en anda av gott samarbete för att upprätta ett modernt, övergripande och helt funktionellt rättsligt ramverk som ska främja utvecklingsländernas behov.

Låt mig sammanfatta genom att på ordförandeskapets vägnar ta tillfället i akt att till fullo erkänna det positiva och konstruktiva arbete som utförts av både ordföranden för INTA-utskottet, Vital Moreira, och föredraganden för detta ärende, Helmut Scholz, för att få till stånd en överenskommelse om detta förslag.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag välkomnar varmt stödet från utskottet för internationell handel till förslaget om förlängning av förordningen om tillämpning av Allmänna preferenssystemet. Vårt särskilda tack går till Helmut Scholz och till ordföranden för INTA-utskottet, Vital Moreira, för deras villighet att få till stånd en pragmatisk lösning när det gäller att beakta Europaparlamentets oro för hur tillämpningen av de nya reglerna för delegerade akter och genomförandeakter ska tillämpas enligt den befintliga förordningen om Allmänna preferenssystemet.

Som ni minns föreslogs förlängningen som ett sätt att överbrygga under en period som var nödvändig; man behövde anpassa systemet till ikraftträdandet av Lissabonfördraget samt lägga fram en ny förordning om EU:s framtida Allmänna preferenssystem. Att Europaparlamentet gav sitt stöd vid INTA-utskottets omröstning den 3 mars skapar en grund för en framgångsrik kontinuitet i det nuvarande systemet, något som gynnar utvecklingsländerna och EU. Det stärker också EU:s roll och åtagande att uppfylla målen i EU:s utvecklingspolitik.

Kommissionen har hört parlamentet högt och tydligt uttrycka sin oro när det gäller förfarandena för beslutsfattande enligt förordningen om Allmänna preferenssystemet. När det gäller detta kan vi åter bekräfta att vi fullständigt och aktivt ger vårt stöd till att Europaparlamentet ska få spela den roll i handelspolitiken som föreskrivs i Lissabonfördraget. Av denna anledning har kommissionen föresatt sig att i en konstruktiv anda diskutera den oro som uttryckts under de senaste veckorna. Diskussionen kommer att fortsätta i samband med kommissionens två förslag till förordningar för att justera beslutsfattandet i handelspolitiken mot bakgrund av ikraftträdandet av Lissabonfördraget – Omnibus I och Omnibus II.

Samtidigt kommer kommissionen att anstränga sig fullt ut för att agera enligt parlamentets begäran och underrätta detta om allt arbete som rör de viktigaste aspekterna av Allmänna preferenssystemet. Detta är nödvändigt för att parlamentet effektivt ska kunna spela sin roll inom handelspolitiken. Kommissionen kommer därför att infria kraven och omedelbart informera parlamentet och rådet om all viktig utveckling samt dela med sig av alla dokument som är relevanta för Allmänna preferenssystemet.

Vi ser slutligen fram emot ytterligare diskussioner med er om det framtida Allmänna preferenssystemet i samband med förslaget till ny förordning som kommer att finnas hos er i maj. Jag är beredd att diskutera huvuddragen i förslaget så snart som möjligt efter att det antagits av kommissionen.

  Béla Glattfelder, för PPE-gruppen. – (HU) Herr talman! Jag är mycket nöjd över att föredragandens villighet att kompromissa gjorde det möjligt att tidsmässigt förlänga Allmänna preferenssystemet. Det ungerska ordförandeskapet i Europeiska unionens råd spelade en mycket viktig roll i denna process. Om vi skulle misslyckas med att förlänga systemet med allmänna tullförmåner skulle det få en extremt negativ effekt för de fattigaste länderna i världen. Det är dock beklagansvärt att Europeiska kommissionen lade fram detta förslag till parlamentet sent och att vi inte kunde ha en meningsfull debatt här trots att förordningen om Allmänna preferenssystemet behöver ändras på grund av att de tullförmåner som vi beviljar till de rikaste oljeexporterande länderna i världen, som Förenade Arabemiraten eller Saudiarabien, är oacceptabla. Det är också värt att beakta om Ryssland – ett land som inte ville ansluta sig till WTO och som mycket ofta använder sig av handelspolitik för att utöva påtryckningar på utrikespolitiken – förtjänar att få handelsförmåner.

Det är också beaktansvärt att vi kunde införliva hållbarhetskriterier i systemet med tullförmåner. Handelsförmåner beviljas i dag för länder som annars skulle hindra antagandet av internationella överenskommelser om klimatskydd, eller för den delen exportera varor till EU som producerats på ett icke hållbart sätt, ofta genom att förstöra regnskogar eller orsaka enorma utsläpp av koldioxid. Även nästa preferenssystem kommer att behöva ta itu med dessa frågor.

  Vital Moreira, för S&D-gruppen. – (PT) Herr talman! Att vi är här och debatterar hur länge det befintliga Allmänna preferenssystemet ska gälla är på grund av att kommissionen har misslyckats med att lägga fram den föreslagna genomgripande översynen av systemet inom en lämplig tidsram.

För att de förmåner som utvecklingsländerna, inledningsvis de fattigaste av dem, har erhållit i och med tillträdet till den europeiska marknaden ska upprätthållas förväntas det bli en övergångsperiod för den nuvarande förordningen. Det är nödvändigt att anta detta förslag utan ytterligare förseningar. Då kan de länder som gynnas av Allmänna preferenssystemet fortsätta att gynnas och de ekonomiska aktörerna fortsätta att utveckla sina handelsförbindelser på ett förutsägbart och rättssäkert sätt.

Det är därför som jag, som ordförande i utskottet för internationell handel och som skuggföredragande, har förespråkat att övergångsperioden bör vara en övergångsperiod och inte något mer. Europaparlamentet ger upp när det gäller ett ad hoc-antagande av denna förordning till kommissionens genomförandeakter, vilket ger oss tilltro till att en överensstämmelse kommer att nås inom den närmaste tiden genom användning av ”samlingsförordningarna”.

Jag vill betona att det beslut som med utgångspunkt i detta har fattats av föredraganden, skuggföredragandena och de övriga utskottsledamöterna, har påverkat Europeiska kommissionens åtagande – vilket i dag upprepades av kommissionsledamot Karel De Gucht och jag tackar honom uppriktigt för detta – att hädanefter garantera Europaparlamentet att det kommer att finnas tidsmässigt lämplig och fullständig information om varje relevant handling som har med tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen att göra, i enlighet med de bestämmelser i Lissabonfördraget som rör den gemensamma handelspolitiken.

Till sist vill jag tacka föredraganden, kommissionen och även rådet för denna kompromiss. Den kommer att möjliggöra för parlamentet att ordentligt hörsamma EU:s och dess medborgares intressen.

  Niccolò Rinaldi, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Allmänna preferenssystemet är en av få metoder för differentiering som fungerar till förmån för utvecklingsländer som bedriver internationell handel. Det är ett fint instrument som måste användas på bästa sätt.

I kväll talar vi om en förlängning, vilket innebär att kommissionens datum kommer att bli uppskjutet när det nya slutliga förslaget väl har lagts fram. Under tiden säger vi dock att detta är ett redskap som vi ska vara försiktiga med, och att detta även gäller för interinstitutionella förbindelser. Fram till nu, även på grundval av pre-Lissabon, har Europaparlamentet inte alltid helt deltagit i besluten på samma sätt som när Colombia eller Sri Lanka diskuterades vilket ledde till entusiasm i kammaren.

Vi måste också beakta förtjänsterna med en efterhandsutvärdering av genomförandet av förordningen. Vilka blir följderna av nedsatt tull, hur blir det med upphävande, vilka är dess mekanismer, hur ser förfarandet ut? Ibland kan en granskning av dessa frågor på plats överraska och visa vilket kriterium som bidrar till att göra förordningen så effektiv som möjligt.

Förhållandena i världen ändras hela tiden och instrumentet måste vara förenligt med villkoren i de länder som tilldelas tullmedgivanden. Den huvudsakliga idén om respekt för mänskliga rättigheter måste kompletteras med en bredare vision. Detta togs upp av föredraganden Helmut Scholz, som jag tackar för ett utmärkt arbete med detta betänkande. Enligt honom bör olika indikatorer beaktas, såsom rehabilitering efter konflikter, kvinnors särskilda situation, fackföreningar, återhämtning efter naturkatastrofer, miljömässig hållbarhet och överensstämmelse med internationella sociala avtal.

Om vi skulle anta en kombination av dessa kriterier skulle det inte förvåna mig om listan på förmånsländer skulle se annorlunda ut än i dag, och kanske även vara mer rättvis. Men vi kommer att kunna prata om detta igen när vi väl har det slutliga förslaget till förordning.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Med tanke på att det befintliga Allmänna preferenssystemet endast gäller till slutet av året är det, vilket redan har sagts, viktigt att kommissionen lägger fram sitt nya förslag till övergripande översyn av systemet i tid.

Vi diskuterar nu bara den förlängning som är nödvändig för att säkerställa rättssäkerheten och garantera ömsesidiga intressen. Denna fråga är viktig, både för utvecklingsländerna och EU:s medlemsstater, framför allt för dem med svagare ekonomier vars intressen inte alltid beaktas, när det gäller industri, jordbruk eller sociala frågor, i de internationella handelsavtal som främjas av kommissionen, Därför är det viktigt att föra en ingående diskussion för att beakta alla tänkbara aspekter, konsekvenser och följder av detta system vid utformandet av den nya förordningen, för vilken utkastet måste finnas hos parlamentet så snart som möjligt.

  Oreste Rossi (EFD). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Denna åtgärd rör Allmänna preferenssystemet, med andra ord en minskning av importtullar för tredjeländer som i gengäld åtar sig att uppfylla internationella fördrag eller avtal om känsliga frågor som rättigheter för arbetstagare samt miljön. Dessa krav bör regelbundet ses över och uppdateras på förslag av Europeiska kommissionen. Tyvärr är vi dock inte här för att rösta om en översyn utan om en förlängning av de gamla reglerna.

I denna känsliga tid av inte bara ekonomisk utan även politisk internationell kris går det emot EU:s egna intressen att inte se över och uppdatera tillträdesvillkoren eller uteslutning från listan. Trots kommissionens icke-linjära uppförande kommer vi dock att rösta för, eftersom vi tror på detta verktyg som gynnar de tredjeländer som skiljer ut sig från andra när det gäller frågor som anses vara strategiska.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Efter att ha lyssnat till inläggen förstår jag att grupperna är eniga om att vi bör förlänga det befintliga systemet. De väntar dock på att få det nya systemet på sina bord så snart som möjligt. Och vi ska se till att detta sker. Vi arbetar på det. Som ni vet måste vi ha ett offentligt samråd innan vi kan lägga fram ett lagstiftningsförslag – och detta tar tid. Vi måste göra en konsekvensbedömning vilket också tar tid. Slutligen ska vi också följa den interna beslutsprocessen inom Europeiska kommissionen, och detta om ett ämne som är omfattande.

Det handlar om ett finansiellt system som ska gälla under en lång tid. Vi vill att systemet ska bli mycket mer selektivt än vad det var tidigare så att vi kan hjälpa dem som verkligen behöver det. För närvarande har vi fler än 150 förmånsländer enligt systemet. Det är inte alls selektivt. Man kan till och med fråga sig till vilken nytta vi har ett sådant system. Vi ser över detta grundligt.

Vi kommer att lägga fram våra förslag inom ett par månader. Parlamentet kommer sedan att få möjlighet att diskutera förslagen ingående med oss. Jag vill också upprepa vårt löfte om att vi ska hålla parlamentet fullt informerat.

  Enikő Győri, rådets ordförande. − (EN) Herr talman! Reformen av Allmänna preferenssystemet kommer att bli en brännpunkt för rådet och ordförandeskapet. Med översynen av det nuvarande systemet, vilken kommer att inledas under vårt ordförandeskap, kommer parlamentet och rådet att få en unik möjlighet att reflektera över de djupgående förändringarna i den globala ekonomin, särskilt över den enormt ökade konkurrenskraften hos framväxande partner.

Ordförandeskapet lade noga märke till Niccolò Rinaldis berättigade oro när det gäller ett effektivt genomförande av Allmänna preferenssystemet. Rådet ser fram emot att beakta denna fråga liksom många andra på grundval av kommissionens kommande förslag till ett nytt Allmänt preferenssystem.

Låt mig ännu en gång betona hur tacksam jag är för samarbetet mellan föredraganden och utskottets ordförande Vital Moreira. Jag ser detta som en seger för det sunda förnuftet – de förstod att det var en brådskande och viktig fråga. Vi ville verkligen inte skapa några rättsliga problem. För mig utgör detta ett slags förebild och jag hoppas mycket på att detta kommer att tjäna som ett mycket gott exempel på smidiga förbindelser mellan rådet och parlamentet när det gäller andra frågor som vi har rättsliga tvister om.

  Helmut Scholz, föredragande. – (DE) Herr talman, fru Győri, herr De Gucht! Först och främst vill jag ge ett stort tack till skuggföredragandena för att de har arbetat tillsammans så konstruktivt. Nu när vi slutligen har enats om de formella aspekterna av övergångsförordningen vill jag ta tillfället i akt att kortfattat förklara vissa av de krav som ställts på den kommande förordningen.

Den nya versionen av förordningen bör innehålla följande grundläggande mål: 1. Att öka systemets effektivitet. 2. Att ta fram regler som föreskriver en mer reglerad omarbetningsprocess i vilken förmånsländernas medverkan garanteras. 3. Att säkerställa att förordningen ger tillbörlig tyngd till uppgiften att utöva demokratisk kontroll, något som parlamentet är ålagt att utföra. I detta ingår förslag från utskottet för utveckling.

Det nya Allmänna preferenssystemet bör vara ett tydligare och öppnare system. Jag vill lyfta fram tre saker när det gäller detta och den första handlar om ursprungsreglerna. Dessa och de administrativa förfaranden som de för med sig är en av huvudorsakerna till att de handelsförmåner som beviljas genom Allmänna preferenssystemet underutnyttjas, särskilt av de minst utvecklade länderna. Den nuvarande versionen av systemet kan leda till att ursprungsreglerna ofta hindrar förmåner som existerar på papper från att få en positiv effekt. Jag har just kommit tillbaka från den parlamentariska konferensen om Världshandelsorganisationen (WTO) i Genève och detta problem stod högt upp på listan av frågor som diskuterades. Jag anser att EU bör bedriva en kampanj inom WTO för att preferenssystemet ska prioriteras som del av dess arbete med att harmonisera ursprungsreglerna.

Min andra punkt rör partnerländerna. Här anser jag att det är särskilt viktigt för oss att utveckla tydligare kriterier. Ginikoefficienten är ett bra exempel på ett sådant kriterium. Som redan nämnts behöver vi vara mer flexibla för att kunna reagera mer effektivt.

Min tredje punkt handlar om tekniskt bistånd. Enbart förmåner räcker inte. Vi måste öka effekten av systemet och förbättra utnyttjandegraden av Allmänna preferenssystemet genom att tillhandahålla tekniskt bistånd.

Detta var allt när det gäller en allmän förbättring av preferenssystemet som helhet. Jag vill tacka alla inblandade ännu en gång för deras konstruktiva tillvägagångssätt. Det gläder mig att få fortsätta att arbeta med kommissionen med utgångspunkt i dagens försäkringar.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Jag vill betona att förslaget som lagts fram av Europeiska kommissionen inte är den reform av Allmänna preferenssystemet som Europaparlamentet efterfrågade i sin resolution av den 5 juni 2008, utan bara en förlängning av det nuvarande regelverket. Det är därför som jag delar föredragandens åsikt om att det behövs en omedelbar översyn av denna förordning som utformades 2008, och att den även bör anpassas till bestämmelserna i Lissabonfördraget vilket trädde i kraft efter detta. Till följd av fördraget åtnjuter Europaparlamentet nya befogenheter på handelsområdet, och det måste därför få komma till tals när det gäller bedömningskriterierna, förteckningen över förmånsländer och tillfälliga upphävanden av GPS-avtalen. En allmän översyn av förordningen kommer att behöva genomföras i framtiden i syfte att öka förmånsländernas medverkan i de reformprocesser som påverkar dem, bevilja tekniskt bistånd för att hjälpa dem att utveckla kapaciteten i fråga om institutioner och att se över och harmonisera ursprungsreglerna.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Allmänna preferenssystemet ger 176 utvecklingsländer förmånsbehandling för tillträde till EU:s marknad. Tullsänkningar eller tullfri tillgång till den inre marknaden möjliggör att handeln kan bidra till att minska fattigdomen i dessa länder. Jag stödjer därför övergångsförordningen enligt vilken Allmänna preferenssystemets rättsliga kontinuitet säkerställs, så att denna möjlighet kan förbli tillgänglig för utvecklingsländerna. Handel är också ett viktigt och effektivt verktyg som ger de berörda länderna chans att röra sig närmare demokratiska och rättsstatliga principer och att utveckla en välfungerande ekonomi. Med tanke på vikten och brådskan med denna fråga är jag för en förlängning och för att få till stånd snabba framsteg med förordningen.

23. Anföranden på en minut (artikel 150 i arbetsordningen)

  Talmannen. – Nästa punkt är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE). – (RO) Herr talman! På senare tid har det i parlamentet diskuterats mycket om den bristfälliga användningen av livsmedelsförsörjningskedjan i Europa och en rapport har godkänts om denna fråga. Jag ska jämföra importpriserna på några varor som importerats inom gemenskapen med varornas priser på butikshyllorna utifrån några exempel som publicerades i dag i Rumänien.

Potatis importeras till ett genomsnittspris av 15 cent per kilogram och kostar 80 cent per kilogram när den når affären. Socker köps för 50 cent och kostar 1,15 euro när det når hyllorna. Fjäderfä köps för 1,25 euro och säljs i affärer till ett genomsnittligt pris av 2,10 euro per kilogram.

I samma tidning som ovanstående statik publicerades i framkom även att priset på potatis steg med 45 procent förra året medan priset på guld bara steg med 40 procent. Denna absurda situation måste upphöra och jag anser att Europeiska kommissionen och Europaparlamentet måste hitta en lösning på detta.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D). – (RO) Herr talman! Antalet områden i världen som påverkas av klimatförändringar eller naturkatastrofer blir ständigt fler. Det allra senaste exemplet är den tragiska situationen i Japan.

I EU:s gemensamma jordbrukspolitik måste vi itu med dessa utmaningar, men vi måste också garantera livsmedelsförsörjningen som är ett annat globalt strategiskt problem.

I den växande befolkningen behövs större mängder livsmedel, men i stället har vi en allt större brist eftersom maten inte räcker till. Eftersom rätten till mat är en grundläggande rätt måste livsmedelsförsörjning vara och förbli en av EU:s prioriteringar. De strategier som infördes inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken måste backas upp av en ändamålsenlig budget som kan möta dessa utmaningar.

Jag anser att budgeten för den allmänna jordbrukspolitiken åtminstone bör ligga kvar på nuvarande nivå eller kanske till och med utökas för att ge plats åt nya växande behov som uppstår efter dessa naturkatastrofer, som inte tar hänsyn till landsgränser eller nationalitet, utan möjligen bara till det geografiska området.

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE). - (EN) Herr talman! Jag vill passa på att poängtera hur viktigt det är att förebygga hjärt- och kärlsjukdomar eftersom de orsakar nästan två miljoner dödsfall per år i samtliga 27 medlemsstater. I vissa länder, som i mitt hemland Rumänien, förorsakar dessa sjukdomar hälften av alla dödsfall. Behandlingen av sådana kroniska sjukdomar innebär också en stor ekonomisk belastning för hälso- och sjukvårdssystemet och beräknas uppgå till cirka 92 miljarder euro per år i hela EU.

Vi måste göra mer för att främja hälsosamma livsstilar och öka kunskapen om hjärt- och kärlsjukdomar. Vi, som medlemmar i Europaparlamentet, måste bli bättre på att kommunicera med medborgarna om faran med alkoholmissbruk, ohälsosam mat och brist på fysisk aktivitet. Det är enda sättet vi kan klara av att minska antalet fall av hjärt- och kärlsjukdomar bland EU-medborgarna och därmed den negativa inverkan sjukdomarna har på de nationella budgetarna för hälso- och sjukvård.

  Oriol Junqueras Vies (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Efter den allvarliga olyckan i kärnkraftverket i Fukushima har den påstådda renässansen för kärnenergi ifrågasatts.

I flera år har man med omfattande mediakampanjer försökt få oss att tro att kärnenergi var den enda lösningen för energiförsörjningen och problemen med klimatförändringar som hotar vår framtid. Ingenting kan vara mer osant.

Nu måste de fyra fundamentala problemen med kärnenergi, som höga kostnader, säkerhet, avfall och spridningsrisk, vilket redan år 1980 fick en olycklig utgång, lösas på ett tillfredsställande sätt.

Av ovannämnda skäl är det nödvändigt att gå in i en fas av progressiv stängning och nedmontering av kärnkraftsanläggningar och börja med dem som redan har haft allvarliga olyckor, t.ex. Vandellós II-anläggningen i Katalonien och de som närmar sig slutet av sin livslängd.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! EU:s politik hotar sociala och arbetsrelaterade rättigheter vilket leder till prostester och konflikter. Det är vad som hände i Portugal förra helgen. Cirka 300 000 arbetstagare deltog i den demonstration, som arrangerades av den portugisiska fackliga centralorganisationen (CGTP). Det var ett hav av rebelliska och upprörda människor som fyllde Lissabons gator – från alla hörn av Portugal. Det var ett nationellt gensvar för en organiserad kamp som visade att arbetstagare, kvinnor, ungdomar och pensionärer är trötta på att drabbas av en politik som styrs av stora nationella och europeiska ekonomiska gruppers intressen.

De är fast beslutna om att kämpa för en annorlunda politik, där krisen inte är en ursäkt för ännu högre arbetslöshet, sämre anställningstrygghet, flera frusna löner och pensioner, ytterligare sänkningar av redan låga löner och förmåner och ökade priser och skatter för dem som har arbete som sitt levebröd.

Det var ett ”nej” till stabilitets- och tillväxtpakten och den kapitalistpolitik som EU och regeringarna har främjat utan att någonsin tagit något från kapitalisterna utan i stället underlättat för dem att öka sina inkomster och vinster. Det är en kamp som vi soldariskt ställer oss bakom.

  Oreste Rossi (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tror inte någon av oss kan säga annat än att vi har fått nog: när det gäller Turkiet måste EU gå från ord till handling.

Arresteringen av den ortodoxa kristna patriarken på juldagen under en mässa i en kyrka i den ockuperade delen av Cypern räckte inte. Inte heller arresteringen av nio journalister den 3 mars räckte för att övertyga Catherine Ashton att vidta åtgärder mot Turkiet i enighet med rådets ordförande Herman Van Rompuy. Nu tror jag inte de tvekar längre när fyra ledamöter i Europaparlamentet och en biskop som representerar de ortodoxa kristna i Europeiska unionen arresterades av turkiska säkerhetsstyrkor i den ockuperade delen av Cypern. Vi kan helt enkelt inte fortsätta att förolämpas av Turkiet. Det räcker inte som motåtgärd att enbart stoppa förhandlingarna om EU-medlemskap.

Vi måste ha modet och styrkan att en gång för alla tydliggöra för Turkiets regering att den måste efterleva det som står i fördragen om mänskliga och civila rättigheter och friheter. Om inte måste Europeiska unionen våga avbryta samtliga diplomatiska och handelsmässiga förbindelser.

  Csanád Szegedi (NI). – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! För mindre än två veckor sedan, den 11 och 12 mars, höll styrelsen för Jobbik-rörelsen för ett bättre Ungern överförda möten i Transylvanien, Székely Land och Târgu Mureş. Förutom att konstatera betydelsen av Székelys territoriella självständighet presenterade vi den centraleuropeiska plattformen, en europeisk plattform, som skulle vara ett stort steg mot en rumänsk-ungersk försoning. Efter styrelsemötet besökte jag själv Érmellék-området i Partium. Jag höll ett föredrag i Valea lui Mihai, där det finns en stark önskan bland de mellan 300 000 och 400 000 ungrare som bor i Partium att bevara sin identitet som ungrare och ge sina barn utbildning i det ungerska språket. De vill ha självstyre. Detta angår så många människor att jag vill be parlamentet att hitta ett tillfälle för ett möte, en punkt på dagordningen, där vi kan diskutera frågan om självstyre både i Székely Land och Érmellék.

  László Tőkés (PPE). – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Till minne av revolutionen och frihetskriget 1848–1849 firade ungrare över hela världen den 15 mars sin nationella helgdag. Vår världsberömde poet, Sándor Petőfi, gav sitt liv för friheten år 1849. Den 20 mars, på årsdagen av hans död, firade vi minnet av en annan stor symbol för frihetskriget, guvernör Lajos Kossuth, fadern till den ungerska parlamentariska demokratin, som tillbringade halva sitt liv i exil. Som en symbolisk handling till vårt folks frihetskärlek har vi uppkallat våra två nationella radiostationer efter Lajos Kossuth och Sándor Petőfi. I en av hans fantastiska dikter hyllar vår frihetskämpe och poet minnet av dessa hjältar: ”Den som dog för dig, helgade frihet i världen!” Det var hans revolutionära anda för frihet i världen som inspirerade unga ungrare på den tiden och det är i denna anda som ett frihetsälskande Europa som står bakom revolutionära arabiska ungdomar och alla personer i världen som kämpar för frihet.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D). – (RO) Herr talman! Den rumänska regeringen har antagit, genom att fastställa ansvar, en ny arbetsrätt som bryter mot rumäners rätt till socialt skydd. De skäl som anges för den nya rätten är behovet att göra marknaden flexiblare och skapa nya arbetstillfällen. Men ingen, vare sig fackföreningar eller arbetstagare, har frågat efter någon ändring av den gamla arbetsrätten. De var till och med emot dessa nya åtgärder.

Verkligheten är att den arbetsrätt som stöds av regeringen inte är inriktad på att skapa flexibilitet, utan på stark politisering av den offentliga sektorn. Detta är ett hårt slag mot arbetstagare på grund av bestämmelser som hindrar kollektivavtal och fackföreningsrättigheter, samt ger rätt till kollektiva uppsägningar utan någon ekonomisk kompensation. Regeringen gör därmed de personer till offer som arbetar och, genom sitt arbete, stöder de desperata försöken att komma ur krisen.

  Stanimir Ilchev (ALDE). – (BG) Herr talman! Ett bra förslag diskuterades för några dagar sedan i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter som handlade om att förbättra bedömningsmekanismen för länderna i Schengen-området som gäller tillämpningen av Schengen-regelverket samt vilka framsteg de länder har gjort som ansöker om att ansluta sig till Schengen.

Kriterierna måste dock vara tydliga och gälla för alla och inte blandas ihop med abstrakta, moraliska kriterier eller bli politiserade. Korruptionsnivån måste exempelvis kontrolleras i kandidatländerna.

Det är mycket viktigt att hitta och uppdaga korruption, men det kan vara svårt att genomföra en objektiv process i varje enskilt land. Men andra ord får vi inte tillåta någon subjektivitet när vi försöker förbättra bedömningsmekanismerna. Det är därför det finns sanktioner och vissa av dem kan vara av ekonomisk karaktär. Här krävs stor precision.

Därför måste kandidatländerna förbereda sig grundligt annars kommer de att riskera försening. De länder som är med i Schengen-området men inte blivit godkända i bedömningen måste vara medvetna om att deras medlemskap kan frysas i enlighet med sanktionerna.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Herr talman! Lång tid har gått sedan andra världskriget, men inte tillräckligt lång tid för att vi ska glömma bort alla de ohyggligheter som perioden förknippas med.

Därför förstår jag inte hur det i dag kan finnas människor i Europa som reser minnesmärken över fascistiska brottslingar. Den 14 mars avtäckte något slags samhällsorganisation i Košice en byst av János Esterházy – en krigsförbrytare som dömdes till döden år 1947 för samarbete med fascister. De avtäckte en byst av en förbrytare som välkomnade att fascisttrupperna invaderade Košice. Han proklamerade öppet samröre med nazisterna och förklarade, jag citerar: ”Jag har haft antijudiska åsikter sedan jag var ung och jag kommer att ha dem tills jag dör.”

Mina damer och herrar! Denna uppenbara provokation är enligt min mening extra beklaglig eftersom det i högtidlighållanden av denna krigsbrottsling ingick ett tal från den ungerska konsuln – en diplomat i det land som just nu har ordförandeskapet och talar i många forum på våra vägnar, men också som representant för hela EU.

  Slavi Binev (NI). – (BG) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har begärt ordet för att göra er uppmärksamma på ett komplext problem som tyvärr påverkar varenda bulgarisk medborgare, nämligen de gangstermetoder som bankerna använder mot konsumenterna.

Det är vansinnigt att vissa banker i Bulgarien tar ut avgifter både när pengar tas ut och sätts in. Jag drabbades nyligenav de vansinniga påtryckningar som bankerna utövar och fick mina fonder illegalt frysta på mitt konto. Vid denna incident kom det fram att jag inte hade några rättsliga grunder att protestera.

Lagstiftningen är inte strikt reglerad. På grund av stark lobbying från banksektorn eller svag politisk vilja visar det sig att regeringen inte blandar sig i det bilaterala avtalet mellan kund och bank. Vem som helst kan se att det inte finns någon jämlikhet mellan parterna i detta avtal.

Så vitt jag kan se är problemet att konkurrensen inte har skapat några acceptabla marknadsvillkor och därför anser jag att regeringen måste gå emellan. Jag uppmanar därför till ett snabbare införande av Sepa och att man skapar ett tydligt ramverk för kontroll av bankerna. Jag hoppas att bankerna då fäster större uppmärksamhet vid sina kunder och tar bättre hand om dem för som det är nu utsätts bara kunderna för dagligt svindleri.

  Seán Kelly (PPE). - (EN) Herr talman! Tidigare i dag diskuterade vi konsumenträttigheter. En rättighet som alla EU-konsumenter har är tryggad livsmedelsförsörjning och livsmedelssäkerhet. De förväntar sig att de livsmedel som importeras till Europeiska unionen är producerade enligt samma höga standarder som livsmedlen på den inre marknaden. Det finns tyvärr inga garantier för detta. Ingen mindre än revisionsrätten sade nyligen att ”vissa standarder, främst när det gäller djurskydd, som åläggs EU-jordbrukare kan inte åläggas producenter av importerat kött”. Detta är en svidande anklagelse, speciellt eftersom revisionsrätten också påpekar att så lite som 2 procent av de livsmedel som importeras kan testas på marknaden, till skillnad från den situation vi har i Europa där alla djur kan spåras från gården till gaffeln.

Med tanke på detta verkar det dumdristigt att gå vidare med ett Mercosur-avtal, i synnerhet eftersom Institutet för livsmedel och bioteknik, i Sverige, konstaterade att koldioxidavtrycket från brasilianskt nötkött kan vara 35 gånger högre än från irländskt nötkött.

  Sergio Gutiérrez Prieto (S&D). – (ES) Herr talman! Många experter säger att nästa kris kan bli en energikris och att vi inte gör vad som krävs eller agerar tillräckligt snabbt för att förhindra den.

Världsnaturfonden uppmanar oss alla att visa en liten gest för hållbar utveckling på söndag. Många européer kommer att släcka sina ljus i en timme, liksom många offentliga förvaltningar, men det räcker inte. Vi i Europa kan inte fortsätta vara beroende av energikällor som inte tillhör oss eller ligger för långt borta och inte heller vara beroende av osäkra energikällor. Vi måste hjälpa medlemsstaterna att bygga upp en energimodell där förnybara energikällor står i centrum för den nya energimixen.

Vi måste också hjälpa till att öka kunskapen om nya konsumtionsmönster, eftersom förnybar energi och effektivitet utan tvekan är nyckeln till framtida hållbarhet.

Slutligen vill jag uppmana samtliga medlemsstater i unionen att instämma i uppmaningen att fem medlemsstater – inklusive Spanien – ska minska koldioxidutsläppen med ytterligare 30 procent. På detta sätt vill vi visa att Europa inte bara är ledande när det gäller frihet och rättigheter utan också när det gäller engagemang för planetens hållbarhet.

  Kristiina Ojuland (ALDE). - (EN) Herr talman! Jag beklagar att behöva informera er så här sent på eftermiddagen att estniska cyklister har kidnappats av beväpnade män i Bekaadalen i östra Libanon. Estländarna hade kört över gränsen till Libanon från Syrien tidigare i dag och togs till fånga vid ungefär kl. 17.30 av beväpnade män i tre fordon som saknade registreringsskyltar. Man vet ännu inte vem som kidnappade cyklisterna eller om incidenten var politiskt motiverad. Bekaadalen är ett fäste för den islamiska Hizbollah-rörelsen.

Jag vädjar till Catherine Ashton, trots hennes konstanta och nödvändiga engagemang i Libyen, om att hjälpa till att lösa situationen. Det är en utmaning för den inrättade Europeiska utrikestjänsten att tillgodose mindre medlemsstater och hjälpa EU-medborgare i oroliga situationer som denna.

  Ádám Kósa (PPE). – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! I Europa lever i dag 30 miljoner blinda eller synskadade personer. Har ni någonsin tänkt på hur svårt det måste vara att bara gå och handla? I många fall kan de inte bedöma en produkts egenskaper bara genom att hålla förpackningen eller en flaska i handen. Om de tar det från hyllan vet de inte vad de håller i sina händer trots att även de måste har rätt till ett oberoende och tryggt liv.

Därför vill jag tillsammans med fem av mina kolleger från fyra grupper be er att uppmuntra tillverkare av industriprodukter att frivilligt sätta på braille-etiketter på sina förpackningar. Jag vill också be mina kolleger att visa sitt stöd genom att skriva under förklaring nr 14/2011 som rör denna fråga.

  Csaba Sógor (PPE). – (HU) Herr talman! I rivalitet har de inblandade parterna alltid hittat personer att skylla på och gett dem skulden för skador som har lidits. Jag vill gärna uppmärksamma er på ett sådant fall. Greve János Esterházy sattes i fängelse i slutet av andra världskriget, först av nazisterna och sedan av sovjeterna under den kommunistiska ockupationen. I Tjeckien och Slovakien anses han fortfarande vara en krigsbrottsling, Jaroslav Paška, medan den ryska högsta domstolen redan år 1993 hade annullerat hans dom och den polska statschefen för två år sedan just i dag tilldelade honom den prestigefylla ordern Polonia Restituta.

Jaroslav Paška, János Esterházy hjälpte hundratal judar, tjecker, slovaker och polacker att fly och han var parlamentsledamot i det slovakiska parlament som röstade och protesterade mot de antijudiska lagarna år 1942. Den gemensamma uppbyggnaden av ett enat Europa kunde börja när man hade städat upp spillrorna från andra världskriget, där betydande personer som János Esterházy fick upprättelse. Nu är det upp till oss att städa upp resten av spillrorna.

  Zbigniew Ziobro (ECR). – (PL) Herr talman! För att ett visst land ska kunna sägas vara en mogen demokrati räcker det inte att val till representerande organ, särskilt parlamentet, hålls där i enlighet med principerna om universalitet, sekretess, jämlikhet och rättvisa. Det är också mycket viktigt att minoriteters rättigheter respekteras i landet. Jag anser att den kammare där vi genomför våra debatter i dag är den lämpligaste platsen att påminna ledamöterna om att Republiken Litauen den 17 mars ändrade sin skollag. Lagändringen innebär uppenbarligen dessvärre att administrativa metoder används för att kränka minoriteternas rättigheter, bland annat den polska minoritetens i det här fallet, genom att man försöker assimilera personer som tillhör den polska minoriteten under något som liknar ett statligt tvång.

Det räcker att säga att skollagen innebär att ett och samma undervisningsprogram kommer att påtvingas alla skolor, även dem där det bara finns elever från nationella minoriteter. Den ökar antalet obligatoriska undervisningsämnen som lärs ut på litauiska språket. Under förevändning av en ”optimering av skolnätverket” ska skolor för nationella minoriteter, bland dem polska skolor, stängas i mindre städer och endast litauiska skolor ska finnas kvar där. Lagen bryter mot internationella konventioner som ratificerats av Litauen.

Det är värt att påpeka att enskilda personer har uttalat sig i denna fråga många gånger. Jag anser att Europaparlamentet är rätt forum för att säga sin mening om detta slags frågor, och för att uppmana till respekt för de nationella minoriteternas grundläggande rättigheter.

  Talmannen. – Punkten är härmed avslutad.

24. EU:s förbindelser med Gulfstaternas samarbetsråd (kortfattad redogörelse)

  Talmannen. – Nästa punkt är betänkande (A7-0042/2011) av Dominique Baudis, för utskottet för utrikesfrågor, om Europeiska unionens förbindelser med Gulfstaternas samarbetsråd (2010/2233(INI)).

  Dominique Baudis, föredragande. − (FR) Herr talman! Till att börja med vill jag betona att detta betänkande är resultatet av ett mycket konstruktivt samarbete med de politiska grupperna, och jag vill personligen tacka Richard Howitt, Frida Brepoels och Franziska Katharina Brantner samt Anneli Jäätteenmäki för samarbetet.

Som ni vet handlar det här betänkandet om den övergripande strategin i relationerna mellan EU och Gulfstaternas samarbetsråd.

Vårt arbete inleddes för flera månader sedan, alltså innan de nu pågående händelserna i arabvärlden. Sedan dess har vi överallt – även runt Persiska viken – kunnat se kraftfulla demonstrationer där man söker större respekt för mänskliga rättigheter, grundläggande friheter och demokrati.

Redan i början av vårt arbete, innan händelseutvecklingen inleddes, behandlades dock i betänkandet – och i de ändringar som antogs i utskottet – alla frågor som ligger bakom upproret. Vi fördömer alla typer av diskriminering – inklusive dem som grundas på kön eller religion – vi uppmärksammar frågor om arbetsrätt, sociala och fackliga rättigheter, samvetsfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet, kvinnors rättigheter, behovet av att reformera det rättsliga systemet, avskaffandet av dödsstraff och straff som innebär kroppsskada samt de politiska rättigheterna.

I takt med händelseutvecklingen i Bahrain och inför tvångsåtgärderna mot demonstrationer och grannländernas, GCC-medlemmars, militära ingripanden, har vi tillsammans med skuggföredragandena utformat ett antal muntliga ändringar som ger stöd till de demonstrerande frihetskämparna. Vi har betonat det rättmätiga i deras krav och fördömt den våldsamma reaktionen från de bahrainska myndigheterna samt den militära interventionen av GCC-länder som kom att delta i förtrycket, och vi uttrycker vår stora oro inför makthavarnas våldsamma reaktion. Slutligen ger vi vårt fulla stöd till processen för en övergång till demokrati.

I betänkandet beskriver vi naturligtvis också långsiktigt strategiska möjligheter. Denna beskrivning inbegriper möjligheten till samarbete på många områden (geopolitik, energi, utbildning och forskning samt regional integration).

Från geopolitisk synpunkt är Iran utan tvekan ett verkligt hot. Gulfstaterna skulle oundvikligen bli indirekta offer för en konflikt mellan Iran och Israel. Dessa länder förväntar sig mycket av oss när det gäller att försöka hindra Iran från att utveckla kärnvapen. GCC-länderna, som utgör en fjärdedel av medlemmarna i Arabförbundet, spelar en mycket viktig roll i fredsprocessen. Vi måste komma ihåg att det är de som ligger bakom det arabiska fredsinitiativet.

När det gäller energi är GCC EU:s ledande oljeleverantör, så EU är mycket beroende av dessa länder, men deras oljereserver minskar och de förbereder sin övergång tack vare utvecklingen av förnybar energi. Vi kan erbjuda oss att hjälpa dem med våra erfarenheter på detta område.

I fråga om utbildning och forskning håller dessa länder på att göra utbildning till ett av sina prioriterade områden. På grund av det begränsade antalet universitet och föreläsare ser vi hur välrenommerade amerikanska universitet bygger upp avdelningar där. EU har ambitioner på området men ligger dessvärre mycket långt efter USA. Exempelvis kom det bara åtta studenter från GCC-länder till Europa förra året som en del av Erasmus Mundus-programmet.

Slutligen, när det gäller regional integration, gör GCC endast långsamma framsteg. EU har mer erfarenhet och kan erbjuda hjälp, rådgivning och kunskap; vi efterlyser undertecknandet av ett frihandelsavtal som har varit föremål för förhandlingar i mer än 20 år.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Herr talman! Staterna runt Persiska viken har en betydande ekonomisk potential, som ger stora möjligheter till ett större samarbete med EU. Gulfstaternas samarbetsråd har precis som EU ett betydande intresse av att förbättra det marknadsrelaterade samarbetet, vilket därför är beroende av vår förmåga att förmedla samarbetsprioriteringar till gulfstaternas representanter.

Vi har ett liknande synsätt i många frågor som rör den ekonomiska hanteringen av den internationella säkerheten eller kampen mot terrorismen, och det skulle därför vara synd om vi begränsade det möjliga samarbetet till den marknadsrelaterade och ekonomiska sfären. Det är säkerligen uppenbart för oss alla att det finns stora möjligheter att utöka vårt nuvarande samarbete med gulfstaterna, och utarbetandet av en ny och mer ambitiös plan för EU:s politik i Gulfstaternas samarbetsråd och i dess medlemsstater tillsammans med förbättrad handel genom ekonomiskt samarbete skulle också kunna leda till ett närmare partnerskap med representanter för den moderata islamska världen, vilket i svåra tider skulle kunna vara en värdefull och intressant politisk bonus av denna aktivitet.

  Csanád Szegedi (NI). – (HU) Herr talman! Också jag är personligen för att ett frihandelsavtal träder i kraft mellan EU och Gulfstaternas samarbetsråd. Regionen skulle kunna bli en viktig strategisk partner för EU när det gäller handeln, bland annat genom ökad oljetillgång. Jag ser det som mycket viktigt att vi förstärker våra ekonomiska förbindelser. För att säkra EU:s konkurrenskraft måste vi hitta nya marknader och partners, medan vår prioritering på de områden där EU redan spelar en betydande roll är att officiellt förstärka förbindelserna. Om det ska gå att slutföra de förhandlingar som har pågått i 20 år måste båda parter inta en konstruktiv men ändå flexibel hållning, så att de kan närma sig varandra från de för närvarande ganska låsta positionerna. Om vi på allvar anser att EU måste kunna konkurrera med USA, Kina och Indien är det mycket viktigt att vi också tar oss in på olika ekonomiska områden och i marknadssegment där andra stora aktörer redan kan vara dominerande, och att vi i