Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2010/2269(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A7-0075/2011

Ingivna texter :

A7-0075/2011

Debatter :

PV 04/04/2011 - 19
CRE 04/04/2011 - 19

Omröstningar :

PV 05/04/2011 - 4.2
Röstförklaringar
Röstförklaringar

Antagna texter :

P7_TA(2011)0121

Fullständigt förhandlingsreferat
Måndagen den 4 april 2011 - Strasbourg EUT-utgåva

19. EU:s reaktion på migrationsströmmarna i Nordafrika och södra Medelhavsområdet, särskilt Lampedusa – Migrationsströmmar till följd av instabilitet: Omfattning och roll för EU:s utrikespolitik (debatt)
Anföranden på video
Protokoll
MPphoto
 

  Talmannen. –Nästa punkt är en gemensam debatt om

– kommissionens uttalande om EU:s reaktion på migrationsströmmarna i Nordafrika och södra Medelhavsområdet, särskilt Lampedusa, och

– betänkandet av Fiorello Provera, för utskottet för utrikesfrågor, om migrationsströmmar till följd av instabilitet: Omfattning och roll för EU:s utrikespolitik: (2010/2269(INI) (A7-0075/2011).

 
  
MPphoto
 

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen.(EN) Fru talman! En del parlamentsledamöter blir kanske trötta på mig, men jag tror att denna gemensamma debatt om migrationsströmmarna kommer lägligt. Detta kommer både att vara en allmän diskussion om omfattningen och rollen för EU:s utrikespolitik, som beskrivs i Fiorello Proveras betänkande, och en möjlighet för mig att informera er om hur EU reagerar på krisen i södra Medelhavsområdet.

Låt mig börja med att tacka Fiorello Provera för hans utmärkta betänkande, som jag läste med stort intresse. Det är ett ämne som det är lägligt att diskutera, liksom vilken roll EU:s utrikespolitik ska spela när det gäller migrationens mycket komplexa och mångfacetterade natur.

Låt mig börja med att beskriva några inslag i EU:s reaktion på krisen i södra Medelhavsområdet och därefter gå vidare med den mer generella rollen för EU:s utrikespolitik. Som ni alla vet står vi inför en situation i södra Medelhavsområdet som har blivit mycket kritisk under de senaste veckorna när det gäller migrationsströmmarna. Mer än 400 000 personer är på flykt sedan förändringarna i Nordafrika och Libyen inleddes. Merparten av dessa människor är tredjelandsmedborgare som har kommit till Tunisien eller Egypten. En majoritet av dem har återvänt till sina hemländer, men några tusental finns fortfarande här och jag kommer att komma tillbaka till dem om en stund.

Cirka 20 000 migranter, främst från Tunisien, och i mindre utsträckning från andra afrikanska länder, har lyckats ta sig in i EU på olaglig väg och har nått Lampedusas och Maltas stränder. Båda de här öarna är därför utsatta för ett starkt migrationstryck. EU har redan reagerat på dessa allvarliga, men olika, utmaningar på ett effektivt och snabbt sätt och har vidtagit tre konkreta åtgärder. För det första har kommissionen avsatt 30 miljoner euro för att hantera den humanitära nödsituation som uppstått genom de plötsliga strömmarna av migranter och flyktingar till Libyens grannländer. Med hjälp av medel som medlemsstaterna och andra internationella givare har bidragit med på bilateral grund har det varit möjligt att erbjuda tillfälligt skydd för migranter och flyktingar, att uppfylla deras grundläggande behov och att återbörda dem till sina respektive ursprungsländer.

För det andra har vi reagerat på de olagliga och blandade strömmarna över Medelhavet. Frontex inledde med hjälp av flera medlemsstater den gemensamma operationen Hermes, med målet att hjälpa Italien att kontrollera fartyg med migranter och flyktingar ombord. Dessutom har Europol skickat en expertgrupp till Italien som ska hjälpa de rättsutövande myndigheterna att identifiera eventuella kriminella nätverk som är inblandade i människohandel.

För det tredje har kommissionen försökt se till att de medlemsstater som på kort sikt utsätts för den växande strömmen av flyktingar och olagliga migranter kan hantera de ekonomiska konsekvenserna av att människor är på flykt. Vi har snabbt identifierat 25 miljoner euro som skulle kunna användas inom ramen för fonden för yttre gränser och Europeiska flyktingfonden om och när medlemsstaterna gör särskilda ansökningar. Hittills har endast en ansökning gjorts, men vi är redo att ta ställning till ytterligare ansökningar.

Jag anser att denna första reaktion har varit bred. Det är dock tydligt att vi måste göra mer. Vi måste ta fram en mer strukturerad, hållbar plan för att kunna täcka in de olika dimensionerna av det här fenomenet, en plan som bygger på solidaritet mellan medlemsstaterna och med full hänsyn till EU:s internationella åtaganden.

Jag har besökt Egypten tillsammans med den ungerske utrikesministern János Martonyi, och Tunisien tillsammans med min kollega kommissionsledamot Štefan Füle, som är ansvarig för grannskapspolitiken. Detta var delvis en reaktion på Europeiska rådets slutsatser, som bad kommissionen att samarbeta mycket aktivt med de här två länderna.

Inför vårt möte i rådet (rättsliga och inrikes frågor) i juni har jag för avsikt att lägga fram ett förslagspaket för kommissionen i maj som kommer att inriktas på EU:s ståndpunkt på området migration, rörlighet och säkerhet gentemot länderna i södra Medelhavsområdet.

Flera åtgärder måste vidtas på kort sikt. När det gäller de kontinuerliga och potentiella ökningarna av flyktingströmmar som kommer från libyskt territorium kommer följande åtgärder att övervägas: en tillräcklig finansieringsnivå måste fortsatt vara tillgänglig för att stödja tillhandahållandet av humanitär hjälp. Mot denna bakgrund måste medel öronmärkas för att tillgodose flyktingarnas grundläggande behov, underlätta för deras återvändande till sina ursprungsländer när så är möjligt och för att stödja en lämplig social och yrkesmässig återintegration i hemlandet.

Dessutom är ett ökande antal flyktingar som flyr Libyen tredjelandsmedborgare som var bosatta i Libyen som flyktingar eller asylsökande. De här personerna, som utgör några tusental, kan inte återbördas till sina ursprungsländer. Vidarebosättning måste övervägas. Kommissionen är redo att underlätta den här processen och uppmanar medlemsstaterna att ta sitt ansvar och att engagera sig i sådana insatser för vidarebosättning. Det kommer att finnas ekonomiskt stöd för detta, framför allt från Europeiska flyktingfonden. Mot denna bakgrund är det mycket viktigt att rådet och Europaparlamentet gör en insats för att snabbt få till stånd ett avtal om ett europeiskt vidarebosättningsprogram. Alla tre institutionerna är överens om det politiska målet med detta. Vi måste hitta en väg ut ur det institutionella dödläget.

Det är också viktigt att utforma ett regionalt skyddsprogram som omfattar Egypten, Libyen och Tunisien. Inom ramen för det tematiska programmet för samarbete med tredjeländer har kommissionen planer på att anslå 3,6 miljoner euro till stöd för ett sådant program. Man kommer också överväga att skicka ut team från Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo) till de medlemsstater som berörs av dessa strömmar, i syfte att hjälpa myndigheterna att kontrollera de asylsökande.

I händelse av en massiv inströmning av personer på flykt och om de villkor som förutses i direktivet uppfylls är kommissionen slutligen redo att överväga att använda de mekanismer som beskrivs inom ramen för direktivet om tillfälligt skydd från 2001 för att kunna ge omedelbart skydd för dessa personer inom andra medlemsstaters territorium. Syftet skulle vara att avlasta de nationella asylsystemen och att stimulera till frivilliga solidaritetsåtgärder mellan medlemsstaterna.

När det gäller den kontinuerliga inströmningen av olagliga migranter som kommer från södra Medelhavsområdet och som kan komma att öka anser kommissionen att den gemensamma Hermesoperationen, samordnad av Frontex, måste få ytterligare resurser från medlemsstaterna. Frontex kommer att vara redo att erbjuda logistiskt och ekonomiskt stöd för att bistå de berörda medlemsstaterna, för att organisera returflygningar och för att skicka grupper för snabba ingripanden vid gränserna, om de så önskar.

Det är viktigt att Frontex befogenheter snabbt förstärks och att de får tillgång till effektivare verktyg. Den ändrade lagstiftning som etablerar Frontexmyndigheten måste antas av rådet och Europaparlamentet snarast möjligt.

Specifika projekt håller också på att förberedas av EU:s tjänster och kommer inom kort att lanseras, i partnerskap med de berörda länderna, med början i Tunisien och Egypten. Målet är att förstärka deras kapacitet att kontrollera sina gränser – i samarbete med relevanta myndigheter – för att bekämpa kriminella organisationer som ägnar sig åt smuggling av migranter och människohandel, för att underlätta återbördande och social och yrkesmässig återintegration, och för att integrera och registrera migranter som anländer till territoriet och behandla dem i enlighet med internationella normer genom att erbjuda asyl till dem som är i behov av internationellt skydd.

De här åtgärderna utgör den omedelbara reaktionen på situationen. Vi måste dock också införa långsiktiga, hållbara program. Tillsammans med mina kolleger i Tunisien och Egypten diskuterade vi att införa samarbetsformer i en rad olika frågor inom ramen för partnerskapet för rörlighet. Detta skulle kunna ta formen av ett nytt skräddarsytt sätt att arbeta, där EU bedömer varje land utifrån dess egna meriter och som tar hänsyn till EU:s övergripande utrikespolitik gentemot ett visst land.

Partnerskapen skulle kunna omfatta allt från förenklade viseringsförfaranden, under vissa omständigheter och för vissa kategorier, arbetskraftsinvandring, förebyggande av olagliga migrationsströmmar, inrättande av asylsystem, återtagande, rättsutövande, återvändande etc. Vi kom överens med de två ländernas inrikesministrar om att etablera ett samarbete och att börja identifiera vad vi kan göra tillsammans.

Jag är övertygad om att EU:s konsekventa utrikespolitiska strategi på det här området kommer att bidra till att inrätta ett system för att hantera migrationsströmmarna och detta leder mig in på Fiorello Proveras betänkande. Utdragna, långvariga konflikter och humanitära kriser i regioner som den vi talar om är viktiga faktorer som påverkar migrationen mellan länder i syd och migrationen till EU. Våra främsta globala utmaningar, t.ex. migrationen, understryker hur viktigt det är att utveckla ett brett arbetssätt som kopplar samman säkerhet, stabilitet, krishantering och utveckling.

Som föreslås i betänkandet måste ett sådant arbetssätt bygga på ett starkt ställningstagande för de mänskliga rättigheterna, framför allt vad gäller migranternas rättigheter. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt utsatta gruppers situation. Vi delar uppfattningen att det är mycket viktigt att införa mer långsiktiga, hållbara samarbetsprogram för att lösa problemet med migration, rörlighet och säkerhet i kombination med att främja demokratin, rättsstatsprinciperna och en god samhällsstyrning i tredjeländer.

Detta arbetssätt ska vara skräddarsytt på det sätt som jag beskrivit och varje land ska bedömas utifrån dess egna meriter. Detta breda arbetssätt överensstämmer även med andra politiska processer, t.ex. kopplingen mellan säkerhet och utveckling, som nämns både i den europeiska säkerhetsstrategin och i det europeiska samförståndet om utveckling.

Vi måste använda oss av alla politiska medel och instrument som vi har tillgång till för att utplåna fattigdomen, system för tidig varning och förebyggande diplomati, humanitärt bistånd, krisreaktionsåtgärder, inklusive sanktioner, krishanteringsuppdrag och återuppbyggnad och fredsskapande efter konflikter.

Det här betänkandet kommer därför mycket lägligt, eftersom EU nyligen har tvingats hantera en kris. Men detta utgör också en möjlighet att starta något nytt, möjligheten att stödja de fantastiska nya demokratiska krafter som håller på att utvecklas: det finns en stor vilja till reformer, framför allt i Tunisien, men också i Egypten.

Den övergripande strategin för migration, som en extern dimension av EU:s migrationpolitik, ska baseras på ett genuint partnerskap med de berörda tredjeländerna. Detta nämns i Stockholmsprogrammet och i handlingsplanen för Stockholmsprogrammet och vi kommer att lägga fram ytterligare initiativ inom ramen för den övergripande strategin för migration som presenteras i höst. Syftet är att definiera målen för arbetsmetoderna på ett tydligare sätt och i mer strategiska termer. Prioriteringar, principer och konkreta åtgärder kommer att föreslås, men man kommer också att titta närmare på kopplingen mellan t.ex. migration och utveckling och mellan migration och klimatförändringen.

Jag vet att ni alla är beredda att diskutera olika delar av detta. Det är en komplex och mycket svår fråga som fordrar mycket tid och ansträngning för att den ska kunna bedömas på ett korrekt sätt. Den påverkas också starkt av olika händelser och förändras nästan varje timme. Hittills har kommissionen försökt vara konstruktiv och lösa detta på ett mycket brett och inkluderande sätt. Jag ser fram emot att besvara era frågor.

 
  
MPphoto
 

  Fiorello Provera, föredragande.(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Detta tragiskt aktuella initiativbetänkande togs först fram för ett år sedan för att utvärdera fenomenet migration och dess strukturella orsaker på ett pragmatiskt och balanserat sätt, oberoende av politiska eller ideologiska fördomar.

Vi ville undersöka utrikespolitikens roll och hur den kan påverka de djupare orsakerna till migrationen, bortom humanitära orsaker eller katastrofsituationer. Krig, etniska motsättningar, den bestående klimatförändringen, kränkningar av de mänskliga rättigheterna, avsaknad av medborgerliga och ekonomiska friheter, endemisk korruption, avsaknad av institutionella företrädare för medborgarnas behov, som fackföreningar, organisationer, politiska partier: alla de här komponenterna omfattas av EU:s utrikespolitik och genom att lösa dessa problem kan många av orsakerna till att miljontals människor emigrerar elimineras.

Ingen politik för utvecklingssamarbete kan vara helt effektiv om man inte tar itu med orsakerna till instabiliteten i migranternas ursprungsländer. Detta innefattar regionalt samarbete med både ursprungslandet och transitlandet, även genom bilaterala avtal. Millennieutvecklingsmålen är redan mycket ambitiösa, men kommer knappast att uppnås utan politisk stabilitet och om man inte inför effektiva mekanismer för att förebygga konflikter och upprätthålla freden. Denna politiks globala perspektiv och dess helhetsgrepp fordrar tydliga idéer och betydande ekonomiska resurser som är svåra att få tillgång till under dessa kristider.

Det är därför tillrådligt att samordna EU:s åtgärder med andra stormakters åtgärder, t.ex. USA, för att undvika dubbelfinansiering inom samma områden eller att ekonomiska resurser försvinner, något som ofta hänt tidigare. Ett globalt fenomen måste hanteras med en global politik. Vi måste leda migranternas ursprungsländer mot demokrati och god samhällsstyrning genom att göra våra värderingar och vår erfarenhet tillgänglig.

I enlighet med den europeiska grannskapspolitiken ska vi erbjuda en ekonomisk dagordning som kan öka sysselsättningen och handelsavtal som kan skapa verklig ekonomisk utveckling som följer marknadslagarna. Kommissionsledamot Štefan Füle och den höga representanten Catherine Ashton riktade med hjälp av mottot ”more for more” uppmärksamheten mot biståndets tvärvillkor, som har som mål att belöna de länder som mest aktivt slår in på vägen mot demokratiska reformer och respekt för de mänskliga rättigheterna. Detta överensstämmer med våra europeiska värderingar, är effektivt för utveckling och – om man så vill – moraliskt rättvist för skattebetalarna.

Jag avslutar genom att konstatera att en europeisk politik för att hantera stora migrationsströmmar måste gå hand i hand med en acceptans av konceptet ”bördefördelning”, i linje med principen om solidaritet mellan medlemsstaterna i enlighet med artikel 80 i fördraget, eftersom inget land ensamt kan klara av en nödsituation av enorma proportioner.

Slutligen vill jag tacka kommissionsledamot Cecilia Malmström för hennes stöd för vissa eller många punkter i det här betänkandet och jag hoppas att EU faktiskt kan arbeta med Italien för att lösa ett fenomen med en internationell dimension som påverkar oss alla.

 
  
MPphoto
 

  Corina Creţu, föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling.(RO) Fru talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden för det produktiva samarbetet när jag tog fram mitt yttrande.

När det gäller det ämne vi diskuterar i dag är massflykten av människor från Medelhavsområdet inte bara ett problem för länderna i regionen, eftersom hela EU har ett ansvar för att lösa denna humanitära nödsituation. Detta är en specifik situation som vi inte kunde förutse när det här betänkandet togs fram. Utvecklingsutskottets perspektiv är att prioriteringen måste vara att lösa den humanitära situationen och ge flyktingarna hjälp. Vi kan dock inte godta de extremt populistiska lösningar som föreslagits, där Lampedusas medborgare gavs löften om att migranterna skulle vara borta inom 60 timmar. Evakueringar till fastlandet följde, men när den region dit de fördes vägrade att upplåta utrymme för lägren inleddes återsändandet till hemländerna.

Jag anser att det är oacceptabelt att Frankrike och Tyskland har vägrat att ta emot en del av flyktingarna och att Italiens inrikesminister hotar att bevilja tillfälliga uppehållstillstånd, vilket skulle ge tusentals migranter tillstånd att röra sig inom EU. Detta är inte konstruktiva och inkluderande reaktioner som följer medlemsstaternas åtaganden. Varken själviskhet eller påtvingad solidaritet hör till de värderingar som ligger till grund för EU. Därför menar jag att vi måste insistera så kraftfullt som möjligt på dialog och samarbete för att kunna enas om gemensamma lösningar på detta allvarliga problem.

 
  
MPphoto
 

  Franziska Keller, föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.(EN) Fru talman! Migrationen sker inte bara till Europa. I stället pågår merparten av migrationen utanför Europa, inom länder eller regioner på andra kontinenter.

I dag är Pakistan och Syrien de länder som tar emot flest migranter – det får vi inte glömma. Det finns olika skäl till migration: krig, konflikt, fattigdom, diskriminering, våld och förföljelse, familj, klimatförändringen och mycket annat. Vi måste ta itu med de här problemen och vi måste bekämpa de bakomliggande faktorerna i stället för migranterna själva. För att kunna bekämpa de bakomliggande faktorerna behöver vi en god utvecklingspolitik och där bidrar tvärvillkor inte särskilt mycket.

Vi måste se över den politik som strider mot våra utvecklingsmål, vilket ibland inträffar inom handelspolitiken och jordbruket. Men vi behöver också en bra politik för främjande av demokratin och de mänskliga rättigheterna. Tidigare har EU och medlemsstaterna samarbetat med tredjeländer för att stoppa migranter, men inte om mänskliga rättigheter. Kommissionen hade förhandlat fram ett avtal med Libyen för att ge stöd och bistånd till Libyen, så att Gaddafi skulle stoppa migranterna. Nu är det dags att ändra på det. Jag är mycket glad att höra att ni håller med mig om att vi omgående måste övergå till en hållning som är mer inriktad på mänskliga rättigheter. Vi får inte glömma att stabilitet inte är det enda som människor vill ha och behöver. Stabilitet utan demokrati är inte en hållbar väg framåt. Stabilitet plus fattigdom erbjuder inget framtidsperspektiv. Stabilitet är viktigt, men det är inte det enda som har betydelse.

Vi får inte stänga dörrarna för det fåtal migranter runtom i världen som tar vägen till Europa. Vi behöver ett gemensamt asylsystem som ger effektivt skydd för dem som behöver det och vi måste också skydda migranter från konfliktområden. Vi behöver tillgång till laglig migration som ger migranterna sociala rättigheter. Vi måste hitta ett sätt att skydda migranter som flyr av klimatskäl, eftersom de tvingas fly trots att det är vi som har framkallat klimatförändringarna. Vi måste också se över vår viserings- och gränspolitik ur ett människorättsperspektiv.

Vi får inte vara rädda för migranter. De är människor precis som vi, ofta med akuta behov, som vill ha ett bättre liv och fred och välstånd. Var det inte av de skälen som EU grundades?

Jag vill därför fråga kommissionen: kommer det gemensamma asylsystemet att införas? Vad hände med förordningen om blå kort? Och hur kommer ni att se till att artikel 208 i Lissabonfördraget, dvs. principen om att inte skada våra utvecklingsmål, genomförs fullt ut?

 
  
MPphoto
 

  Mario Mauro, för PPE-gruppen. – (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tack framför allt för det engagemang ni har visat i arbetet med detta åtgärdspaket, som enligt min åsikt utgör en politisk signal om att detta inte är Maltas problem, att detta inte är Italiens problem, att detta inte är Spaniens problem: detta är ett europeiskt problem.

Som jag förstår det var detta syftet med de hänvisningar ni gjorde till solidariteten mellan medlemsstaterna och den europeiska grannskapspolitiken, önskan att få fram tillräcklig finansiering för den humanitära nödsituationen, bistånd, återvändande till hemländerna och utbildning, åtgärderna på asylområdet, utarbetande av ett program som bryter dödläget, den heliga hänvisningen till direktiv 2001/55/EG och önskan att stärka Hermesoperationen. Allt detta är verkligen ett tecken på en europeisk önskan att utmana den apati och orättvisa som rått under många månader.

Låt mig samtidigt förklara orsakerna till vår oro. Vi är inte främst oroade över de 20 000 personer som anlände till Lampedusa. Vi oroar oss över det politiska faktum som detta utgör. Det som hände 1989, då öststaterna imploderade och kommunismen föll, var t.ex. en stor belastning för Tyskland och Österrike, men de möttes av europeisk solidaritet. Man reagerade politiskt på denna utmaning och tog fram en färdplan, vilket ledde till att många länder och folk integrerades och de sitter nu här i parlamentet.

Vi har inga stora förväntningar. Det finns ingen grund för en integration av Medelhavsområdet, men det finns en grund för en grannskapspolitik som äntligen är värd namnet, för en europeisk Medelhavsstrategi som äntligen är värd namnet. Detta är vad vi förväntar oss av EU. Jag uppfattar det som att kommissionens uttalande ligger i linje med detta.

När det exempelvis gäller direktiv 2001/55/EG anser jag att kommissionen, förutom att hänvisa till det som du gjorde, även lägger fram ett konkret förslag för rådet som rådet sedan röstar om med kvalificerad majoritet. Förhoppningsvis kommer EU-länderna på så sätt äntligen inse att migrationen och skyddet av migranter är problem som rör hela EU, problem som vi inte kan smita ifrån längre.

 
  
MPphoto
 

  Juan Fernando López Aguilar, för S&D-gruppen.(ES) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag deltog i den senaste debatten i kammaren i just det här ämnet och jag kan bara beklaga att man vid den debatten endast beaktade några av de förslag som lades fram, och därför har vi de siffror och de situationer som vi ser i dag, framför allt på Lampedusa.

Vi är medvetna om Cecilia Malmströms hjälp och de insatser hon gör som kommissionsledamot med ansvar för inrikes frågor för att stärka fonden för yttre gränser, Europeiska återvändandefonden och Europeiska flyktingfonden och självfallet för att driva Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex).

Krisen i Medelhavsområdet visar dock tydligt att den här frågan inte bara handlar om trovärdighet, utan också om livskraften hos den gemensamma migrationspolitiken inom EU, vars mål är ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i enlighet med artiklarna 67 till 89 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Följden av detta är att denna omdaning som utmanar EU:s utrikespolitik, utmanar livskraften hos strategin för Medelhavsområdet, denna sammanslutning för Medelhavet, har blivit en särskild utmaning med tanke på de humanitära konsekvenserna, i synnerhet EU:s betydelse när det gäller att hantera de humanitära följderna av internflyktningar och potentiella asylsökande och flyktingar.

Därför vill jag än en gång betona att ett av syftena med denna debatt bör vara att en gång för alla bryta dödläget när det gäller asylpaketet, att en gång för alla uppmärksamma behovet av att genomföra och följa direktiv 2001/55/EG om åtgärder för personer på flykt vid humanitära nödsituationer och massiva, oförutsedda migrantströmmar. Dessutom måste debatten – framför allt – handla om att skapa en solidaritetspolitik, vid sidan av direktivet, för att i praktiken omsätta den solidaritetsklausul som än en gång skrevs in i EUF-fördraget och som måste tillämpas när vi möter situationer som dessa.

För vi måste vara medvetna om att varken Italien, Spanien eller Grekland eller något annat gränsland i Medelhavsområdet befinner sig i en position där de kan ta itu med de här problemen på egen hand.

Dessutom slås jag av att det ännu inte gjorts någon begäran om att aktivera artikel 5 i detta direktiv för att tillämpa solidaritetsklausulen i enlighet med fördraget. Vi måste självfallet utnyttja detta tillfälle för att vidta sansade och stödjande åtgärder för att bemöta ett problem som precis som Medelhavsområdet helt klart är en fråga som rör hela EU.

 
  
MPphoto
 

  Cecilia Wikström, för ALDE-gruppen. Fru talman! Tack Ja, vi hör att det finns många som uttrycker oro kring migration idag. Man är kort sagt rädd för massinvandring till Europa efter den senaste tidens stora händelser i Nordafrika. Visst kommer dessa att följas av migrationsströmmar. Det har redan börjat och det kommer säkert att fortsätta. Det är oundvikligt att människor flyr instabilitet och våld, särskilt från dagens Libyen. Hittills går dock migrationsströmmarna mer horisontellt än vertikalt och berör alltså främst Tunisien och Egypten. Men tusentals personer har också anlänt till den lilla italienska ön Lampedusa och detta ställer solidariteten mellan våra medlemsstater på svåra prov. Sorgligt nog så har EU-länderna hittills inte klarat solidaritetstestet och verkar inte vilja ställa upp för varandra i tider av svårigheter.

ALDE-gruppen i Europaparlamentet menar att det viktigaste vi kan göra just nu är att genomföra asyldirektivet. Svaret på lite längre sikt stavas utarbetande av en gemensam europeisk asylpolitik värd namnet. Med denna följer bland annat möjligheten att tillfälligt avbryta överföringar av asylsökande enligt Dublin II när en medlemsstat av någon anledning drabbas av en extrem belastning. Med solidaritet följer också ansvar. Nu måste varje medlemsstat respektera och tillämpa direktivet som syftar till att harmonisera skyddet för personer på flykt och före 2012 bygga ett hållbart europeiskt asylsystem. Det har vi förbundit oss att genomföra och det måste vi göra, och det i en anda av solidaritet och med full respekt för internationella åtaganden för allas gemensamma säkerhet och stabilitet.

 
  
MPphoto
 

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen.(EN) Fru talman! Det gläder mig att kommissionsledamoten påminde oss om att en överväldigande majoritet av alla förflyttningar i regionen har skett inom Nordafrika. FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) uppskattar att omkring 400 000 människor redan har lämnat Libyen. Efter att tidigare ha lyssnat på debatten om förfarandedirektivet är det här någonting som vissa av våra kolleger bör komma ihåg: majoriteten av människorna rör sig inom Nordafrika.

Vi välkomnar stödet till UNHCR och andra organ för att hjälpa fördrivna personer. Det har dock höjts många oroade röster över trycket på Malta och Lampedusa, och det med rätta. Det är väsentligt men motsvarar inte det som sker i Tunisien och Egypten. Det finns dock en ökande oro över det som sker med minderåriga – som kommer ensamma eller som skiljs åt vid ankomsten. Det finns en oro över att de inte får tillräckligt med stöd eller inte blir identifierade. Vi hoppas att kommissionen kommer att titta på deras situation och situationen för andra som anses vara särskilt utsatta i nuläget.

Vi välkomnar också att man är beredd att överväga att tillämpa direktivet om tillfälligt skydd. Kan kommissionsledamoten beskriva vilka kriterier hon kommer att tillämpa för att avgöra om hon ska lägga fram en rekommendation?

 
  
MPphoto
 

  Rui Tavares, för GUE/NGL-gruppen.(PT) Fru talman, fru kommissionsledamot! På Lampedusa har man tagit emot flyktingar under förfärliga omständigheter, utan tillgång till mat eller toalett – på riktigt omänskliga villkor. Förvarsenheten är för närvarande stängd för icke-statliga organisationer, journalister och kanske till och med parlamentsledamöter. Det italienska flyktingrådet har begärt att flyktingarna beviljas en tillfällig skyddsorder enligt villkoren i direktiv 2001/55/EG och du, fru kommissionsledamot, godkände denna begäran. Jag tackar för din insats, eftersom begäran var omfattande och heltäckande. Det finns saker som vi håller med om och saker som vi inte håller med om. Det finns dock även ett namn för det som hindrar denna omfattande insats: medlemsstaternas hyckleri.

Fru kommissionsledamot, du har talat om att fatta ett beslut om vidarebosättning enligt medbeslutandeförfarandet. Som föredragande kan jag säga att parlamentet är redo att titta på alla förslag som rådet lägger fram. Vi har dock väntat i ett och ett halvt år och vi har inte hört om ett enda förslag om vidarebosättning. Det är detta hyckleri från medlemsstaternas sida som i åratal har gjort att överste Muammar Gaddafi kunnat sopa flyktingar och invandrare under mattan samtidigt som medlemsstaterna har sålt vapen till honom. Det är också därför som allt prat om den rådande bristen på resurser är rent hyckleri. Bara under 2009 tjänade EU-länderna 343 miljoner euro på försäljningen av vapen till överste Gaddafi samtidigt som de från början anslog 3 miljoner euro för att ta emot flyktingar från revolutionerna i arabvärlden: hundra gånger mindre. Jag tycker att denna skillnad säger allt.

 
  
MPphoto
 

  Mara Bizzotto, för EFD-gruppen.(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Lampedusa har invaderats av tiotusentals nordafrikaner som ön aldrig kommer att kunna ta emot. Italien har i flera veckor varit målet för hundratals båtar med olagliga invandrare. Om vi inte vidtar gemensamma åtgärder, om inte EU vidtar åtgärder, kommer migrationsströmmarna av fördrivna människor att fortsätta.

De olagliga invandrare som har anlänt under de senaste månaderna måste skickas hem. Det finns inget annat alternativ. Bortsett från några få ord om solidaritet har den italienska regeringen dock ensam fått hantera denna bibliska massflykt av oanade dimensioner.

Var är EU? Hittills har Bryssel gått och gömt sig. Mina medborgare kan inte längre tolerera detta skamliga beteende. EU har låtit Italien ensamt ta itu med denna exempellösa krissituation. I stället borde EU hjälpa Italien att skicka hem olagliga invandrare och stödja den italienska regeringens insatser för att förhindra att tusentals och åter tusentals människor fortsätter att lämna framför allt Tunisien.

De libyska flyktingarna är en annan sak: EU bör hjälpa Italien med identifieringsarbetet och logistikhanteringen men måste framför allt se till att flyktingarna tas emot i alla medlemsstater. Italien kan inte ensamt ta emot dem som flyr från kriget. Det är dags att sluta prata. EU måste visa sin närvaro. Vi kan inte acceptera att Italien översvämmas av olagliga invandrare samtidigt som Frankrike inte drar sig för att avvisa dem. De olagliga invandrarna bör skickas hem. Samtidigt måste alla medlemsstater nu åta sig att ta emot libyska flyktingar.

 
  
MPphoto
 

  Philip Claeys (NI).(NL) Fru talman! Det som vi nu bevittnar på Lampedusa beskrevs och förutsågs av den franska författaren Jean Raspail redan 1973 i hans profetiska roman Le Camp des Saints. Den enda skillnaden är att verkligheten överträffar dikten.

EU måste ta kontroll över situationen i stället för att bara låta saker och ting ske. Det är absurt att först applådera regimskiftet i Tunisien och Egypten för att därefter omedelbart ta emot migranter en masse eller, rättare sagt, så kallade flyktingar, från dessa länder. Alla vet att nästan ingen ombord på de båtar som lägger till vid Lampedusa kan klassas som politisk flykting. Dessa människor släpps emellertid in på europeiskt territorium och kommer med stöd från alla former av subventionerade grupper, människosmugglare och dyra advokater att inleda förfaranden, dra ut på dem så länge som möjligt och, vid behov, gå under jord om de inte beviljas flyktingstatus.

Att döma av den senaste tidens händelser skyddar gränsförvaltningsbyrån Frontex inte EU:s yttre gränser. Den behandlar dem som om den vore ett slags välkomstkommitté. Dessa båtar bör eskorteras tillbaka till avresesorten och riktiga flyktingar bör i möjligaste mån tas emot i sin egen region i stället för i Europa. Det är också av största vikt att ett antal internationella konventioner anpassas till dagens behov.

 
  
MPphoto
 

  Agustín Díaz de Mera García Consuegra (PPE).(ES) Fru talman! Jag skulle vilja använda den här debatten för att tala om en grundläggande fråga: krissituationen. De klarar det inte på egen hand.

Roten till problemet är, som alla vet, det instabila läget i Tunisien och Egypten och kriget i Libyen. Det finns dock ingen gräns för hur länge det kommer att pågå. Tyvärr kommer det att pågå oroande länge. Vi måste därför bestämma oss för hur vi kan använda vår gemensamma politik för att hantera krissituationen, för de klarar det inte på egen hand.

Jag anser att vi måste prioritera solidariteten med offren och solidariteten med mottagarstaterna och mottagarregionerna.

Vi har verktyg som vi inte använder på rätt sätt. Vi har fyra fonder. Cecilia Malmström talade tydligt och raskt om belopp som för mig förefaller löjliga. Hon talade om 30 miljoner euro, 25 miljoner euro på begäran osv. Våra fyra fonder, flyktingfonden, återvändandefonden, fonden för yttre gränser och fonden för integration, har dock en total budgetram på nästan 3 miljarder euro.

Fru Malmström! Enligt min uppfattning bör dessa fonder användas i nödsituationer. Vi måste kunna använda dem och ändra dem. Våra begränsningar när det handlar om samarbete och solidaritet symboliseras av den svaghet som Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex) har visat i samband med Hermesinsatsen. De allt större strömmarna av människor som flyr hit undan krig och desperation visar hur begränsad denna kapacitet är. De klarar det inte på egen hand.

Vem klarar det? EU har den solidaritet som behövs för att i realtid tillgodose behoven i denna nödsituation.

 
  
MPphoto
 

  Ana Gomes (S&D).(PT) Fru talman! Fiorello Proveras betänkande kunde inte ha kommit vid en mer utmanande tidpunkt. Tunisien och Egypten, länder med enorma ekonomiska problem, har redan öppnat sina dörrar för mer än 400 000 flyktingar från Libyen. Trots det har EU:s regeringar valt att göra ingenting och ignorera de 20 000 människor som samlas på Lampedusa på omänskliga villkor. Revolutionerna i Nordafrika har gjort det ännu mer angeläget för EU:s medlemsstater att leva upp till sina humanitära skyldigheter att ta emot flyktingar och utforma en ny migrationspolitik som bygger på solidaritet och EU:s övriga grundläggande värderingar och principer. Vissa medlemsstater har de senaste åren bedrivit en politik gentemot sina grannar kring Medelhavet som präglas av stängda dörrar och ofrivilligt återvändande. Denna politik, med ökade kontroller i Nordafrikas hamnar, patrullering i Medelhavet och till och med en del brutalare metoder, till exempel elchocker, kan ha hindrat vissa invandrare från att ta sig till Europa. Detta har emellertid skett till en skamligt hög kostnad: rättigheterna för de invandrare och flyktingar som tvingas återvända till regimer som Muammar Gaddafis.

Den rådande krissituationen innebär att vi måste införa ett gemensamt asylsystem med ett delat ansvar, inklusive en tillfällig skyddsmekanism och större möjligheter till vidarebosättning. Vi behöver en ny migrationsstrategi där hänsyn tas till migrationernas bakomliggande orsaker, till exempel fattigdom, diskriminering, konflikter och politiskt förtryck. Utan en sådan kommer människosmugglarna alltid att hitta alternativa vägar. EU måste därför göra främjandet av mänskliga rättigheter, demokrati och hållbar utveckling till en verklig strategisk prioritering i sin utrikespolitik och i utvecklingsprogrammen för Medelhavet och andra områden.

 
  
MPphoto
 

  Sonia Alfano (ALDE).(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Den här krissituationen utgör en viktig lärdom för EU:s asyl- och invandringspolitik. Det har återigen blivit uppenbart att EU inte har någon rättslig och operativ ram för att hantera extraordinära men inte oförutsebara händelser, såsom de senaste månadernas händelser i Nordafrika.

Lampedusa, Syditalien och hela Italien får betala för dessa misstag. De som drabbas hårdast är emellertid de flyktingar som tas emot på sådana omänskliga villkor. Trots artikel 80 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning bryr sig alla länder i praktiken bara om sina egna angelägenheter. Frankrike, som har gemensam gräns med Italien, har en oacceptabel inställning till den rådande situationen i EU. Jag uppmanar därför kommissionen att försöka få en förklaring från den franska regeringen.

EU har i åratal ingått avtal med tredjeländer som styrs av diktatorer, och har därmed finansierat deras verksamhet och låtit affärsintressen komma före demokratiska behov. EU har mött de libyska räderna med tystnad: tänker EU fortsätta att bemöta den ohållbara situationen i tältlägren med tystnad?

Vi är naturligtvis alla eniga om att vi inte kan köpslå med överste Muammar Gaddafi. Trots det hörde jag för några månader sedan inte några invändningar mot fördraget mellan Italien och Libyen, som har lett till att invandringsfrågan hanteras på ett ytterst omänskligt sätt. I dag försökte premiärminister Silvio Berlusconi använda samma metod med Tunisien, att erbjuda pengar. Kanske har den nya tunisiska regeringen dock lärt sig sin läxa.

EU och de 27 medlemsstaterna har dock, vare sig man vill eller ej, ett ansvar att vidta åtgärder, med tanke på den övergripande prioriteringen om internationell solidaritet och skyddet av mänskliga rättigheter. Jag hoppas därför att kommissionen föreslår att det beredskapsförfarande som anges i direktiv 2001/55/EG om tillfälligt skydd införs så snart som möjligt och att rådet antar detta förslag inom den närmaste framtiden, annars kommer det att vara förgäves.

Jag kräver också att en parlamentarisk delegation, inte en delegation av politiska grupper, skickas till Lampedusa för att kontrollera både invandrarnas humanitära villkor och principen om non-refoulement.

 
  
MPphoto
 

  Malika Benarab-Attou (Verts/ALE).(FR) Fru talman! Det här är ett mycket känsligt betänkande och jag måste kritisera dess titel. Användningen av ordet ”migrationsströmmar” anger tonen: det ger intrycket av att migranter är varor eller inkräktare.

Det här är en historisk tid för befolkningarna i södra Medelhavet och för oss, men rädslan för massinvandring hindrar EU och medlemsstaterna att skapa ny dynamik.

Den senaste tidens demokratiska förändringar i syd har gjort oss medvetna om vår inkonsekventa hållning. De har återigen visat att vår förlegade och verklighetsfrämmande samarbetspolitik är inkonsekvent och saknar vision. Det är hög tid för EU att genomföra en migrationspolitik som är förenlig med våra värderingar, som visar att vi lever i en värld där människor är rörliga, en värld där människor flyttar runt.

Att fortsätta att tala om migrationsströmmar är absurt och går stick i stäv mot våra humanistiska värderingar. Om vi européer vill bli aktörer att räkna med i världen måste vi förändra vår inställning och arbeta för att skapa en union för Medelhavsområdet som bygger på solidaritet. Då måste vi se över vår rörlighetspolitik, eller det som i dag kallas migrationspolitik. Vi måste leva upp till de sydliga befolkningarnas förväntningar.

Rädslan för invandring får inte längre styra vår politik. Stärkandet av gränskontroller får inte längre vara vårt huvudsakliga motiv när vi genomför samarbetsavtal, som var fallet med Libyen.

Vi måste se över de villkor som krävs för att ingå avtal om rörlighet för personer som omfattar återtagandeavtal så att vi respekterar de mänskliga rättigheterna. Våra insatser kännetecknas fortfarande av en säkerhetsdriven syn på rörlighet som strider mot våra värderingar och vår skyldighet att skydda befolkningar. Vi måste kraftigt protestera mot Silvio Berlusconis och Claude Guéants skamliga ståndpunkt.

Fru kommissionsledamot! Vilken typ av politiska åtgärder måste vi vidta för att upprätta en riktig union för Medelhavsområdet, där vi visar solidaritet med befolkningarna i söder som i dag känner sig föraktade av oss?

 
  
MPphoto
 

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL).(FR) Fru talman! Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster kommer inte att rösta för betänkandet. Det innehåller visserligen vissa positiva punkter men dessa motsägs ständigt av vissa medlemsstaters agerande, inklusive mitt eget land.

I betänkandet vägrar man att inse att migrationen främst sker inom de sydliga länderna. Eftersom man inte inser detta kommer spänningarna bara att öka och kommer att störta flera av dessa länder ännu lite djupare in i fattigdom.

EU kan visserligen inte hjälpa alla nödlidande människor i världen men löper heller ingen risk att behöva göra det. Det finns siffror som styrker detta, trots vissa personers invändningar. EU kan inte hjälpa alla nödlidande människor i världen men vi bör göra en insats som står i proportion till vårt välstånd, våra behov och den skada EU har orsakat och som vissa av dess företag fortfarande orsakar genom att plundra dessa länder på resurser. Betänkandet fortsätter i Fästning Europas inåtvända tradition, stick i stäv mot EU:s egna intressen, särskilt de demografiska.

Nej, EU har inte dragit lärdom av revolutionerna i arabländerna. EU visar inte solidaritet. Inom loppet av några dagar har Tunisien tagit emot över 100 000 libyska flyktingar på föredömliga villkor. Nej, fru kommissionsledamot, EU:s prat kan inte mäta sig med de problem som världen står inför. Det kommer endast att underblåsa vissa medlemsstaters främlingsfientliga politik, och det beklagar jag.

 
  
MPphoto
 

  Mario Borghezio (EFD).(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Först av allt vill jag tacka kommissionsledamot Cecilia Malmström för hennes hårda arbete vecka ut och vecka in för att ta itu med denna enorma katastrof – för det är just vad det är.

Vi har hört uttalanden, inte bara här i parlamentet, där man försöker förminska och bagatellisera det som vår regering, vårt land och vårt folk har ställts inför. Det har varit, och är fortfarande, en kris – bland annat en humanitär sådan – av exceptionella mått. Jag anser att vår regering, och i synnerhet vårt folk, verkligen har gjort väl ifrån sig om man ser till den internationella opinionen. Folket på Lampedusa har agerat på ett enastående sätt och först välkomnat migranterna och därefter hjälpt dem ur egen ficka tills de kommit till en punkt då de säger att de inte kan fortsätta längre. Vi måste, utöver de mänskliga rättigheter som vi diskuterar varje dag i parlamentet, även ta hänsyn till befolkningarnas rättigheter, bland annat rätten att bevara sin identitet, sitt leverne och naturligtvis rätten att inte bli invaderade.

Bland migranterna finns även olagliga invandrare, brottslingar som släppts ur fängelserna. Det här är med rätta en fråga för de länder som måste ta emot dem. När migrationsströmmarna blir så omfattande att man kan tala om – jag upprepar – en invasion måste vi ta itu med frågan.

Vi står på vårt folks sida till hundra procent, inga om eller men. EU måste uppmärksamma detta, fru kommissionsledamot. Vi måste utöver de mänskliga rättigheterna även ta hänsyn till våra rättigheter, den inhemska befolkningens rättigheter. Därför stöder vi helt och hållet den italienska regeringens insatser i Tunisien för närvarande. Jämfört med de blygsamma siffror som kommissionsledamoten har tillkännagett erbjuder den italienska regeringen Tunisien en hel del. Stora insatser görs och vi är övertygade om att vi kommer att nå konkreta resultat.

Vi måste dock gå från ord till handling. Gränsförvaltningsbyrån gör inte vad den borde för att få slut på denna avskyvärda människohandel. Människohandeln är en skam för Medelhavet och EU bär en del av ansvaret. Jag menar därför att vi måste sätta stopp för människohandeln och jag säger ja till en Marshallplan för dessa länder.

 
  
MPphoto
 

  Andreas Mölzer (NI).(DE) Fru talman, fru Malmström! Det är väl känt att människor från överbefolkade, underutvecklade länder varje dag riskerar sina liv för att EU, med sina pseudohumanitära idéer, inte har klargjort att det inte är samma regler som gäller för migranter som för flyktingar.

Enligt Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning är flyktingar, som vi alla vet, människor som vistas utanför sitt hemland på grund av en befogad rädsla för att bli förföljda på grund av ras, religion eller politisk uppfattning. Denna definition gäller dock inte det stora flertalet av de människor som dagligen strömmar till Europa. Oavsett vilken situation som råder i hemlandet vill de bara ta sig till EU – till det land som flyter av mjölk och honung – för att pröva lyckan här, och i regel bara för att ta del av våra sociala skyddssystem. Detta förefaller kanske rimligt i deras ögon, men som ledamöter av Europaparlamentet måste vi se till européernas intressen. Det innebär verkligen inte att permanent stödja miljontals ekonomiska invandrare som, på grund av bristen på lämplig utbildning och kompetens för vår arbetsmarknad, helt enkelt inte är till särskilt stor nytta för oss.

Det vore oerhört orättvist, framför allt gentemot länder som Tunisien och Libyen, som precis har lyckats frigöra sig från diktatoriska regimer och slagit in på vägen mot demokrati. De kommer att behöva all sin kraft för att återuppbygga sina egna länder. Dessa människor måste utveckla sina egna länder.

Alltsedan Zine el Abidine Ben Alis diktatur upphörde har Tunisien varit ett fritt land. EU måste även ta hänsyn till detta när vi diskuterar hur vi ska ta itu med massinvandringen från Nordafrika. Jag anser därför att alla ekonomiska invandrare bör skickas tillbaka redan innan de når EU. De borde inte ens få lov att anlända till Lampedusa, och EU:s gränsförvaltningsbyrå bör ges de befogenheter den behöver för att se till att de inte gör det.

 
  
MPphoto
 

  Salvatore Iacolino (PPE).(IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi har hört en rad åtgärder och initiativ nämnas som verkligen är lugnande och i linje med vad den italienska delegationen begärde vid det möte som vi höll förra veckan tillsammans med delegationens ordförande och ordförande José Manuel Barroso: mer solidaritet, mer resurser, mer detaljer och kraftfullare åtgärder för Lampedusa, Malta och alla de stater som utsätts för ett exceptionellt migrationstryck som endast kan hanteras med hjälp av europeisk styrning.

Dessa lugnande uttalanden överensstämmer naturligtvis med våra tankar om tillämpningen av artikel 5 i direktiv 2001/55/EG. Vi räknar med att detta kan läggas fram för rådet inom rimlig tid. Det handlar till exempel om en enhetligare europeisk grannskapspolitik, som bygger på resultat och företräde för gränsregioner som kan satsa resurser på att se till att deras egna ungdomar har yrkes- och utvecklingsmöjligheter i sina egna länder. Det handlar även om en bättre och lämpligare operativ plan för gränsförvaltningsbyrån som faktiskt har hjälpt till med att bedriva gemensam patrullering under detta exceptionella skede. Vi anser att avsnittet om finansiering av migrationsåtgärder ger möjlighet till ytterligare insatser med anledning av det exceptionella läge som råder, vilket vi alla nu är medvetna om.

Kommissionsledamot Malmström, vi har inte nämnt frågan om utjämningsåtgärder. Du har inte kommissionsledamot Johannes Hahn med dig. Det kanske hade varit lämpligt om han hade varit med. Jag talar om en översyn av strukturfonderna, en politik där hänsyn tas till den exceptionella situationen, den minskade attraktionskraften, konsekvenserna för Siciliens attraktionskraft som fiske- och turismregion, någonting som Lampedusa och Sicilien på något sätt måste kompenseras för.

Etthundrafemtiotusen egyptier har återvänt till Libyen, men migrationsfrågan tar inte slut där. Vi måste därför agera mycket bestämt genom en kraftfull och beslutsam EU-politik. Vi räknar med att du och ordförande José Manuel Barroso kan utarbeta en sådan strategi i form av en heltäckande migrationsplan. Vi kan inte invänta fler åtgärder. Vi är också övertygade om att EU vid månadens slut kommer att ha utarbetat en migrationsplan som visar den länge efterfrågade solidaritet som vi äntligen vill se omsättas i åtgärder.

 
  
MPphoto
 

  John Attard-Montalto (S&D).(EN) Fru talman! Till att börja med vill jag säga att jag hör att vissa – inte alla – av mina kolleger som deltar i debatten talar om migration som någonting som inte pågår för närvarande utan som någonting som kommer att inträffa.

En mänsklig tragedi pågår faktiskt medan vi talar här i parlamentet. Ofta talar vi om huruvida vi håller med eller inte håller med. En sak som vi emellertid bör vara överens om är att den här tragedin, som utspelar sig i vår omedelbara närhet – några hundra kilometer från EU:s södra gräns – pågår just nu och kommer att fortsätta att växa. Ändå fortsätter vi att diskutera, trots att det finns ett verktyg – rådets direktiv 2001/55/EG – som rådet, på kommissionens rekommendation, kan börja tillämpa.

Hur ska vi kunna mäta om invandringen är stor, liten eller tillräckligt stor när det hela är över? EU måste bestämma sig för om man vill agera eller reagera. Vi reagerar när saker och ting redan har inträffat. Låt oss inte vara en institution av i går. Låt oss vara en institution av i dag.

 
  
MPphoto
 

  Sarah Ludford (ALDE).(EN) Fru talman! Effektiv förvaltning, sammanhållning, solidaritet, ansvar: detta ska vara grunden i EU:s gemensamma invandringspolitik. Jämför detta med vad EU faktiskt har gjort under det senaste årtiondet. Det förtjänar att betyg på runt tre av tio möjliga. Det är inte kommissionens fel. Kommissionen har utarbetat en rad politiska åtgärder och lagt fram lagstiftningsförslag. Det är till stor del medlemsstaternas fel. Det är dags att slopa vår reaktiva, kaotiska och defensiva inställning och i stället inta en proaktiv, välplanerad och offensiv inställning. Kanske kan vi dra lärdom av ett land som Kanada, särskilt dess politik för laglig invandring.

Min egen stat, Storbritannien, har reserverat sig mot alla förslag om en gemensam politik. Det beklagar jag, men när så många av dem som intervjuas på ställen som Lampedusa säger att de snabbt vill vidare norrut och ofta just till Storbritannien hjälper det inte till att övertala mitt land, som också har haft en mycket stor invandring, att lätta på sina gränskontroller.

Jag tror på solidaritet. Jag anser att vi nu bör använda direktivet om tillfälligt skydd. Alla medlemsstater – både i nord och syd – måste dock vara skyldiga att genomföra EU:s lagstiftning om mottagning av invandrare och om behandling av ansökningar med finansiell och annan hjälp samt om integration och genomförande av arbetsrätten. Solidaritet och ansvar måste vara något ömsesidigt.

 
  
MPphoto
 

  Hélène Flautre (Verts/ALE).(FR) Fru talman! Jag tycker inte att vi å ena sidan kan välkomna revolutionen i Tunisien och å andra sidan kräva att landet genomför den gränskontrollpolitik som fördes under Zine el Abidine Ben Alis diktatur. Jag anser att vi bör sluta utöva påtryckningar på den tunisiska regeringen, som har många andra frågor att ta itu med: sina egna flyktingar – som redan har nämnts – och tillsynen över landets demokratiseringsprocess.

Situationen är ny och exceptionell och vi bör se detta som en möjlighet att samtidigt både utarbeta lämpliga lösningar och visa solidaritet. Sarah Ludford har rätt – det är definitivt det som saknas mest inom EU. Jag anser att kommissionen och parlamentet först och främst bör införa ett moratorium mot tunisiernas återvändande, för det är verkligen opassande och olämpligt. Vi bör också bevilja tillfälligt uppehållstillstånd för tunisier som redan har anlänt till Frankrike och Italien, garantera skyddssökande människor tillträde till EU och avstå från att vidta åtgärder eller ingå avtal som skulle kunna hindra dem från att få detta skydd. Vi bör också – vilket redan har nämnts – tillämpa bestämmelserna i direktivet från 2001 på alla dem som har rätt att åberopa dem, och som ett led i vidarebosättningsprocessen ta emot de flyktingar som befinner sig på gränsen mellan Tunisien och Libyen.

Därefter anser jag att vi måste överväga att bygga upp ett samarbete med dessa i framtiden helt demokratiska länder så att tunisier kan komma hit och arbeta, studera och resa runt på laglig väg, och därmed skapa riktiga kanaler för rörlighet mellan de två kusterna i Medelhavet.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Willy Meyer (GUE/NGL).(ES) Fru talman! Jag anser att Lampedusa har blivit en symbol för EU:s omänskliga invandringspolitik. Det är inte bara ett överhängande problem. Det är ett strukturellt problem.

Jag minns den 14 februari 2009 under den förra sessionen. Jag reste till Lampedusa med en delegation från min politiska grupp i parlamentet. Det var en resa in i helvetet. Och då menar jag helvetet! Den migrationspolitiken byggde inte på principen om att utvandring är en rättighet och inte ett brott. Den innebar heller inte någon som helst garanti för den okränkbara principen om rätten att söka asyl.

På Lampedusa 2009 gjordes ingenting för att identifiera människor eller behandla asylansökningar förrän människorna gjorde vad de var tvungna att göra: resa sig, göra uppror, för de levde som djur.

Ingenting har förändrats mellan 2009 och 2011. En sak skulle man dock faktiskt kunna säga har förändrats: Premiärminister Silvio Berlusconi undertecknade ett avtal med överste Muammar Gaddafi, trots att Gaddafi inte följde internationell rätt och utvisade FN:s flyktingkommissarie i vetskapen om att han hade 9 000 flyktingar i Libyen – samma Libyen som för närvarande bombas efter en humanitär vädjan.

Det är detta hyckleri som måste förändras. Det är denna grundläggande förändring som måste ske i EU.

 
  
MPphoto
 

  Gerard Batten (EFD).(EN) Fru talman! Rådet antar genom sitt beslut den resolution som antagits av FN:s säkerhetsråd. Låt mig citera det: ”Vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda civila och områden med civilbefolkning som hotas av angrepp i Libyen. Varje form av utländsk ockupationsstyrka i någon del av Libyen är dock utesluten.”

Den meningen innehåller två helt motstridiga idéer. Hur skyddar man civila från angrepp utan att samtidigt ockupera någon del av landets territorium? Hur kan nationer med en lång och lysande militärhistoria, som Storbritannien och Frankrike, anta en sådan meningslös politik? Svaret på det är enkelt: De är bundna att göra det genom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, till följd av Lissabonfördraget. De kontrollerar inte längre sin egen utrikespolitik.

I rådets beslut står vidare att ansvaret för unionens militära politik ligger hos unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Catherine Ashton kommer således att ha möjlighet att föra sitt första krig och skriva in sitt namn bland de stora i militärhistorien, såsom Erwin Rommel, Bernard Montgomery och Dwight D. Eisenhower. Jag önskar henne lycka till. Det som troligtvis kommer att hända är dock att denna idiotiska politik kommer att sluta i katastrof för alla inblandade.

Västvärlden, i synnerhet de europeiska länderna, borde framför allt och med alla diplomatiska medel, uppmuntra de moderata regimerna i Nordafrika och skydda våra egna gränser mot ytterligare massinvandring. Det kanske inte är det politiskt korrekta svaret, men det är ett realistiskt svar från förnuftiga nationalstater, om de nu hade kunnat fatta sådana beslut.

 
  
MPphoto
 

  Daniël van der Stoep (NI).(NL) Fru talman! I fredags rymde hundratals så kallade asylsökande från de före detta Barbareskstaterna från sina mottagningsläger på det italienska fastlandet. Dessa invandrare hade förts vidare dit eftersom Lampedusa är överfullt. Så ser den kärva verkligheten ut: Tusentals utsiktslösa invandrare från Barbareskstaterna utnyttjar instabiliteten i regionen för att söka sig ett bättre liv i välståndets Europa.

De invandrare som intervjuades i tv förklarade snabbt vilka städer de helst ville komma till – Amsterdam, Rom, det spelade ingen större roll. För att göra saker och ting ännu värre klagade de också på att de italienska myndigheterna inte försåg dem med cigaretter och alkohol. Man glömmer nästan bort att människor medvetet väljer kriminalitet och avsiktligt missbrukar socialsystemen i Europa. Dessa så kallade asylsökande, som jag föredrar att kalla snyltgäster, måste tas emot i regionen. Ansvaret för att ge dem tak över huvudet ligger hos Afrikanska unionen, Arabförbundet eller den förfärliga organisationen Islamiska konferensen.

EU bär inte ansvaret för dessa lycksökare. Om de trots allt kommer hit bör vi påskynda asylförfarandena för dessa så kallade flyktingar och så snart som möjligt skicka tillbaka dem till Barbareskstaterna och länderna däromkring. Låt dessa länder ta sitt ansvar, inte vi och inte nu.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)

 
  
MPphoto
 

  Silvia Costa (S&D).(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja fråga min kollega som precis talade om det verkligen kan anses lämpligt att använda termerna ”snyltgäster” och ”lycksökare” om människor som flyr från en allvarlig politisk nödsituation – det är alla politiska grupper överens om – som den i Nordafrika.

Jag tycker att det är en oerhört allvarlig anklagelse och uppmanar talmannen att på något sätt belysa det som sagts och avgöra om det kan anses lämpligt i en sådan känslig debatt om människors lidande. Dessa människor anses uppenbarligen inte ha rätt att äta med tanke på att vi har fått höra att ”de till och med kräver mat och bara är en massa snyltgäster”.

Jag tycker att det är mycket allvarligt att det har gjorts ett sådant uttalande i parlamentet. Jag hoppas att EU:s medborgare kan läsa detta oerhört grova uttalande, som endast visar på en total politisk otillräcklighet hos den person som sade det.

 
  
MPphoto
 

  Daniël van der Stoep (NI).(NL) Fru talman, fru Costa! Du har rätt. Jag använder grova ord, men dessa ord är mycket tydliga. Vi i EU måste nu ta itu med enorma flyktingströmmar och majoriteten av dem på vänsterkanten säger att det bara rör sig om olycksdrabbade personer som alla flyr från sina länder. Ok, men varför måste alla komma till Europa? Jag menar att det är svårare att ta sig till Europa med båt än det är att ta sig till Marocko eller Saudiarabien. Uppenbarligen kommer de hit på grund av våra sociala skyddssystem och för att de kommer att kunna få pengar av staten här. Ni möjliggör bara allt detta!

Vi måste vidta kraftfulla åtgärder för att motverka detta och vi måste se till att vi som ledamöter av Europaparlamentet försvarar EU:s medborgare. Om du fortsätter att tänka så där kommer det att bli vår undergång. Nästa gång talar vi om Afrika söder om Sahara och så småningom kommer alla att komma hit. Det har vi inte råd med. Det är din värld, inte min. Jag önskar dig all lycka till med det, men det är inte vad våra medborgare vill, iallafall inte i Nederländerna.

 
  
MPphoto
 

  Simon Busuttil (PPE).(EN) Fru talman! För några dagar sedan tillkännagav EU:s ledare att de är beredda att visa konkret solidaritet med de medlemsstater som drabbas hårdast av migrationstrycket. Den tiden har nu kommit, eftersom de massiva migrationsströmmarna nu har drabbat EU. Vi uppmanar nu Europeiska rådet att hålla sitt ord. Konkret solidaritet måste innebära att alla medlemsstater tar ansvar för de fördrivna människor som flyr från Libyen till Europa.

Vi har redan ett verktyg. Vi måste bara använda det. Jag talar om solidaritetsmekanismen i direktiv 2001/55/EG, som innebär två saker. Den innebär för det första att alla fördrivna människor som tar sig till EU ges tillfälligt skydd. För det andra innebär den att alla medlemsstater, inte bara det land som de råkar anlända till, har ansvar att ta emot dem. För att kunna tillämpa mekanismen krävs att rådet fattar ett beslut om att massiv tillströmning föreligger. Det måste dock ske på förslag av kommissionen – av dig, fru kommissionsledamot.

Det råder ingen tvekan om att det pågår en massflykt från Libyen. Över 400 000 människor har flytt från Libyen, de flesta till Tunisien och Egypten, men nu även till EU-länderna. Förra veckan anlände över 800 personer, de flesta somalier och eritreaner, till Malta bara inom loppet av 24 timmar. Proportionellt sett har detta samma effekt som om 120 000 människor skulle anlända till Frankrike på en och samma dag. Nog skulle väl detta räknas som en massiv tillströmning. Det är således inte antalet människor i absoluta termer som vi måste titta på, utan antalet människor i relativa termer – deras relativa effekt på ankomstlandet.

Jag vädjar verkligen till dig, fru kommissionsledamot, att ta på dig den politiska ledarrollen och lägga fram det här förslaget. Jag vädjar även till rådet att hålla sitt ord och visa konkret solidaritet.

 
  
MPphoto
 

  Claude Moraes (S&D).(EN) Fru talman! Rådet har sedan 1999 vägrat att upprätta en asylpolitik och en formell bördefördelning. Jag talar på David-Maria Sassolis och mina italienska kollegers vägnar när jag säger att det saknas lagstiftning för att lösa den nödsituation vi ser i Italien i dag. Vi borde ha hittat en lösning vid det här laget. Mottagningsförfaranden, kvalifikationer – kärnan i det asylpaket som vi diskuterar i dag – borde ha genomförts för länge sedan. Då skulle vi ha haft en strategi för vidarebosättning och bördefördelning, men det har vi inte.

Av det skälet säger jag på min grupps vägnar att vi måste hjälpa till i den här nödsituationen. Vi uppmanar framför allt rådet – men även dig, fru kommissionsledamot – att visa politiskt ledarskap, och att tillämpa rådets direktiv 2001/55/EG. Det kommer att skapa förutsättningar för vidarebosättning som åtminstone kan minska bördan något.

Samtidigt får vi inte – som några har sagt – ignorera våra skyldigheter när det gäller asyl och internationell rätt. Dessa skyldigheter omfattar väldigt många utsatta människor som i dag befinner sig i nöd. Orsakerna bakom asylens pushfaktorer är djupa och allvarliga – nämligen fattigdom och instabilitet. Vi har i dagsläget dock en situation som drabbar länderna i söder och vi måste genomföra rådets direktiv 2001/55/EG.

 
  
MPphoto
 

  Cornelia Ernst (GUE/NGL).(DE) Fru talman! Jag vill ta upp tre punkter. För det första bör vi klargöra att vi faktiskt kan ge stöd till flyktingar från Nordafrika, särskilt från Tunisien, och att vi också vill göra det. Jag välkomnar därför också att kommissionen vill aktivera direktiv 2001/55/EG i syfte att ge tillfälligt skydd. Samtidigt vill jag uppmana alla medlemsstater att faktiskt göra detta. Det gäller inte bara Italien, utan även Frankrike och Tyskland – framför allt de länder som faktiskt har möjlighet att investera.

För det andra förväntar vi oss ett tydligt uttalande från kommissionen om att alla avtal som ingås med diktatorer som Zine el Abidine Ben Ali eller Muammar Gaddafi för att förebygga migration – det är så jag skulle beskriva dem – är ogiltiga. Verkliga partnerskap med tredjeländer, som Cecilia Malmström nämnde, kan faktiskt inte jämföras med Italiens idé om att köpa beredskapen att ta tillbaka flyktingar för 150 miljoner euro. I stället för att visa solidaritet när det gäller att förebygga flyktingströmmar bör vi visa praktisk solidaritet med nordafrikanska stater som Tunisien, dit 150 000 människor har flytt.

För det tredje måste vi inse att EU:s verktyg för att förebygga flyktingströmmar vilar på en mycket skör grund. Frontex och Dublin II – vi måste tänka om i fråga om dessa. Vi behöver en liberal asyl- och migrationslagstiftning i EU och en annan slags utvecklingspolitik som faktiskt är hållbar.

 
  
MPphoto
 

  Constance Le Grip (PPE).(FR) Fru talman! I det här skedet av debatten kommer jag oundvikligen att behöva upprepa eller instämma i några av de saker som tidigare har sagts. Precis som flera av mina kolleger vill jag dock också säga att de problem vi måste ta itu med – problem som hela EU måste ta itu med för närvarande – inte kan lösas av en ensam medlemsstat.

Ingen medlemsstat bör ensam behöva ta itu med de utmaningar som den ställs inför och som jag, som sagt, anser är utmaningar som rör hela EU. Det jag egentligen är ute efter är därför att EU ska kunna organisera sig och hantera situationen genom att arbeta tillsammans som en enhet. Jag anser att det nu verkligen har blivit dags att lägga grunden för en verklig europeisk invandrings- och asylpolitik.

En europeisk asyl- och invandringspakt antogs för över ett år sedan. Jag anser att det nu har blivit dags att tillämpa den på ett mycket konkret sätt.

Vi hörde kommissionsledamoten. Vi hörde ett antal av de rekommendationer som hon presenterade. Jag skulle vilja återkomma till dem och ge mitt fulla stöd till några av hennes förslag. Ja, vi måste till varje pris utöka gränsförvaltningsbyråns resurser. Vi måste utöka dess mänskliga, materiella och finansiella resurser och vi måste se till att den kan bidra med större stöd till operation Hermes och operation Poseidon.

Ja, vi behöver extra, ytterligare resurser till de medlemsstater som drabbas hårdast, skulle jag vilja säga, av de ökade migrationsströmmar som vi ser i dag. Det blir ett sätt att visa vår solidaritet i finansiella termer.

Ja, vi behöver bygga upp ett närmare samarbete med länderna i södra Medelhavet. Vi behöver naturligtvis stödja dem, hjälpa dem och hitta verktyg. Kommissionsledamoten nämnde partnerskap för rörlighet – jag tror att hon reste till Tunisien för att tala om det. Ja, vi behöver stärka dessa verktyg i en anda av ansvar, i en anda av solidaritet, men även i en anda av konkreta, specifika insatser.

 
  
MPphoto
 

  David-Maria Sassoli (S&D).(IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ni måste ha insett att det finns mycket solidaritet här i parlamentet, men det räcker inte. För att kunna införa och möjliggöra en europeisk invandringspolitik måste vi tillsammans göra vad andra inte kan, nämligen att få regeringarna att enas.

Ta era förslag och lägg fram dem för rådet. Vi kommer att stödja er, för ni måste ha insett att det, bortsett från en del främlingsfientliga kommentarer, finns stor respekt och stor solidaritet här i parlamentet. Parlamentet kommer att bekräfta detta i morgon och säga nej till refoulement, ja till att genomföra direktiv 2001/55/EG och ja till att genomföra artikel 25 i samma direktiv.

I morgon kommer vi att göra vårt i parlamentet. Andra måste dock även göra sitt. Regeringarna måste bli mycket mindre själviska. Vi måste visa att vi har den solidaritet som behövs för att genomföra en europeisk politik. Ert arbete är naturligtvis centralt i detta, för utan regeringarna kommer EU att bli svagare.

 
  
MPphoto
 

  Carlos Coelho (PPE).(PT) Fru talman, kommissionsledamot Malmström, mina damer och herrar! Vi har alla talat om att migrationsströmmarna har ökat, både i omfattning och i komplexitet. Förutom de långvariga konfliktsituationerna i Afghanistan, Somalia och Demokratiska republiken Kongo ser vi nu även en alarmerande ökning av nya fall, till exempel Egypten, Tunisien och Libyen, som har gjort att situationen har förvärrats dramatiskt.

De medlemsstater som av geografiska skäl har drabbats hårdare av migrationstrycket har också haft betydligt svårare att åtgärda situationen. Den kaotiska situationen på ön Lampedusa, som flera talare redan har nämnt, är ett exempel, där antalet flyktingar överstiger antalet invånare. De medlemsstater som är särskilt drabbade behöver därför snarast få det stöd de behöver i form av finansiella, mänskliga och tekniska resurser, för att faktiskt kunna ta itu med de massiva migrationsströmmarna och för att kunna hantera migrationstrycket på ett humanitärt sätt.

Jag stöder därför mina kollegers krav på att EU:s solidaritetsmekanism omedelbart bör aktiveras. Det är också viktigt att utnyttja den infrastruktur och de organ som redan finns, till exempel Frontex och Europeiska stödkontoret för asylfrågor, och vi bör förmodligen se över och anpassa operation Hermes. Jag håller även med Rui Tavares i det han sade om förfarandet för vidarebosättning av flyktingar. Det är viktigt att rådet, som inte deltar i debatten, slutar att gömma sig bakom juridiska förevändningar och kan hitta en lösning på frågan om vidarebosättning av flyktingar. Slutligen, fru kommissionsledamot, anser jag att vi behöver mer solidaritet mellan unionens medlemsstater, ökad samordning av insatser, och en ansvars- och bördefördelning.

 
  
MPphoto
 

  Rosario Crocetta (S&D).(IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är sorgligt att notera att västvärlden ibland kan uppbringa stor solidaritet när det gäller att bomba, skicka företag till länder i tredje världen och ta olja, men har större problem att utforma en solidaritets- och migrationspolitik. Kvällens debatt berör dessa frågor.

Jag reste till Lampedusa i måndags och såg 4 000–5 000 människor på marken. De kurade ihop sig tillsammans för att sova utan skydd för sol eller regn. De gjorde sina behov och åt på samma ställe, och hade ingen möjlighet att byta sina blöta kläder – som en del har påstått var designmärken men som i själva verket var falska designmärken – som de hade på sig vid överfarten. Det rådde bedrövliga förhållanden. Bland dessa människor var 4 500 barn, 12–13-åringar, som levde på samma villkor, samma obekväma villkor som invånarna på Lampedusa.

Tunisien visar sin solidaritet och har nu tagit emot 150 000 migranter från Libyen. Det är ett fattigt land som visar solidaritet, medan det förmögna Europa inte kan ta emot 5 000 migranter. EU bör i stället visa sin solidaritet med dessa underbara barn som satte i gång Jasminrevolutionen, som tog sin början i Sidi Bouzid och som håller på att förändra Nordafrika och världen.

 
  
MPphoto
 

  Alfredo Pallone (PPE).(IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ni har mer eller mindre sagt det vi ville höra. Jag vill dock inte ideologisera den här debatten som ibland ideologiseras av två partipolitiska läger. Jag anser att det är en mycket allvarlig sak att tala om en humanitär katastrof.

Den fråga jag själv ställer mig och som jag även riktar till mina kolleger i Europaparlamentet är följande: ”Kan vi tala om en humanitär katastrof och stanna där, eller borde vi ställa två typer av frågor, en som handlar om katastrofen, och därmed handlar om de omedelbara frågorna, och en som handlar om strategin?”

Problemet i Afrika och Mellanöstern är ett problem som per definition måste ligga utanför Europa. Den fråga som infinner sig är om det kan ske någon utveckling utan demokrati. Vi måste komma ihåg att revolten i dessa länder i Mellanöstern och Medelhavsområdet inte har handlat om ideologi utan om bröd, en revolt för demokrati för att överleva.

Här måste vi ställa oss vissa frågor. Fru kommissionsledamot! Det är visserligen bra att ta itu med problemet med direktiv 2001/55/EG och allt det som gränsförvaltningsbyrån gör, men EU måste fråga sig vad man vill göra åt situationen i Medelhavsområdet och hela Afrika.

Många av mina kolleger har talat om Libyen och andra länder. Det får mig att tänka på Darfur, på vissa platser i Afrika där det pågår folkmord varje dag. Det enda jag inte håller med om är följande: Det stämmer inte att Europa har gjort sig skyldigt till plundring. Vissa europeiska länder bär visserligen en del av ansvaret, men i Afrika finns det flera samspelande kapitalistiska system som inte bygger på en social arbetsmarknadsekonomi, som vårt eget, utan som bygger på en statskontrollerad ekonomi, statskapitalism. Det bästa exemplet är Kina, som köper statspapper och utnyttjar hela befolkningar. Vi kan inte köra bort presidenter som drivs av kriminella intressen. Inte ens FN kan göra det.

Jag anser att vi bör lägga de ideologiska frågorna åt sidan och tänka på det överhängande problemet. Det innebär att välkomna dessa människor, allihop. I morgon kan vi dock inte undvika att diskutera EU:s strategi för hela Afrika.

 
  
MPphoto
 

  Sylvie Guillaume (S&D).(FR) Fru talman! Vi har kommit till slutet av anförandena och jag kommer därför att fokusera på två punkter i form av frågor. För det första är det humanitära kaoset i Medelhavsområdet en oundviklig konsekvens av de brister som finns inom EU, närmare bestämt avsaknaden av en gemensam migrationspolitik. Det är orealistiskt att bara försöka förebygga migrationsströmmarna till EU. Det innebär också att tredjeländer och medlemsstaterna i södra Europa i dag ensamma måste ta konsekvenserna av detta. Italiens lösning – kollektiva utvisningar – är inte acceptabel, inte heller Frankrikes taktik att stänga sina gränser. På det sättet löser man ingenting och missar helt enkelt de verkliga problemen.

Min första fråga är följande: Kan vi förvänta oss en förändring och att man utarbetar en balanserad europeisk migrationspolitik?

Min andra fråga gäller också den europeiska solidariteten. Jag ser den inte som ett slagord utan som någonting som har blivit en angelägen och absolut nödvändighet. Även jag uppmanar rådet att snarast vidta åtgärder och aktivera solidaritetsmekanismen i direktivet om tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer. Jag uppmanar dock även medlemsstaterna att hörsamma UNHCR:s vädjan om att tillämpa mekanismen för vidarebosättning.

Min andra fråga är därför följande: Kan vi räkna med konkreta insatser vid mötet i rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 11–12 april?

 
  
MPphoto
 

  Cristian Dan Preda (PPE).(RO) Fru talman! Jag anser att dagens debatt om Fiorello Proveras betänkande är välkommen med tanke på den senaste tidens händelser i Medelhavsregionen och Nordafrika. Jag vill börja med att betona att det behövs en strategi på EU-nivå för att hantera de migrationsströmmar som utlösts av revolutionsvågen i arabvärlden, i den anda av solidaritet som krävs enligt artikel 80 i Lissabonfördraget.

Å andra sidan vill jag gratulera Fiorello Provera till hans betänkande, i vilket han betonar behovet av att konsekvent beakta de bakomliggande orsakerna till den instabilitet som har utlöst migrationsströmmarna. Det sker en massa saker för närvarande som påminner oss om det brådskande behovet av att vidta åtgärder. Efter den konflikt som uppstod efter valet i Elfenbenskusten, till exempel, sökte hundratusentals ivorianer skydd i grannländerna, 94 000 bara i Liberia, ett land som själv hotas av instabilitet.

För att undgå denna spiral av instabilitet och migration anser jag att vi framför allt måste betona den förebyggande aspekten. Då tänker jag främst på att förebygga konflikter. Vi måste även överväga insatser för demokrati och mänskliga rättigheter samt naturligtvis att förbättra den ekonomiska situationen på lång sikt.

Jag anser dock att vi måste bli bättre på att utnyttja de verktyg vi har som ett led i den globala migrationsstrategin för att främja synergieffekter mellan migration och utveckling. Migrationsfrågan måste automatiskt finnas med i dialogen med EU:s partnerländer. Vi måste även öka våra insatser för att främja utvecklingsprojekt i ursprungs- och transitländer för att förbättra levnadsvillkoren och ländernas förmåga att hantera migrationsströmmar.

 
  
MPphoto
 

  Carlo Casini (PPE).(IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Allting är ovisst när det gäller situationen i Nordafrika. Vi vet inte hur inbördeskriget i Libyen kommer att sluta. Vi vet inte om den nya politiska ordningen i Maghrebländerna och i Egypten kommer att leda till demokrati, eller om demokratisituationen och förbindelserna med EU kommer att bli ännu sämre.

När det gäller den oupphörliga strömmen av flyktingar från Afrikas kust till Europas kust, framför allt till Lampedusa, är det svårt, till och med i det här fallet, att skilja mellan dem som flyr från våld och rädsla för sitt liv, dem som till exempel har flytt ur fängelse och dem som försöker lämna svälten i hemlandet för en bättre framtid.

Det finns dock vissa saker vi kan vara säkra på. För det första måste vi respektera alla människors människovärde. För det andra innebär EU:s strategi gästfrihet för alla flyktingar. För det tredje är enskilda medlemsstaters gränser EU:s gränser. För det fjärde har alla EU-medlemsstater en solidarisk skyldighet: den bekräftades, stärktes och gjordes juridiskt bindande genom Lissabonfördraget, som även reglerar migrationspolitiken och hanteringen av migrationsströmmar i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. För det femte finns det redan verktyg för att hantera nödsituationer som den som pågår för närvarande, i form av direktiv 2001/55/EG, gränsförvaltningsbyrån och Europeiska stödkontoret för asylfrågor. Det är situationer som den som råder för närvarande som visar om EU faktiskt är verklighet eller inte.

Fru kommissionsledamot! Jag uppskattade ditt anförande. Jag anser dock att vi nu måste gå från ord till handling. Jag är väl medveten om detta och jag vet att du kommer att agera. Vi hoppas att ditt förslag kommer att följas upp. Det viktigaste är att ord inte är tillräckligt – det krävs handling för att EU ska bli verklighet. Det här är en möjlighet att bygga ett Europa.

 
  
MPphoto
 

  Georgios Papanikolaou (PPE).(EL) Fru talman! Vi står vid ett vägskäl. Jag säger detta eftersom vi måste överväga hur vi ska gå vidare från den kris som vi befinner oss i för närvarande. Vi har under tidigare år lyckats begränsa migrationsströmmarna från Nordafrika till södra Europa, till Italien, Spanien, Portugal, Malta och Grekland, genom bilaterala avtal mellan dessa länder och motsvarande länder i Nordafrika. Vi har faktiskt lyckats åstadkomma riktigt goda resultat. Därför ser vi nu ett ökat tryck på Grekland via Turkiet, eftersom EU och Grekland inte har kunnat tillämpa liknande avtal med Turkiet, trots att det finns sådana bilaterala avtal.

Min fråga är därför följande: Vad händer med avtalen nu när alla dessa oroligheter har brutit ut, fru kommissionsledamot? Kan vi – och bör vi – koppla dessa tidigare avtal eller andra framtida avtal till den finansiering vi tillhandahåller? Det åtgärdspaket som du tillkännagav är mycket bra och vi måste hjälpa dessa länder. Det är vår plikt att hjälpa alla våra medmänniskor. Hjälpen måste dock kopplas till en skyldighet för dessa länder att ta tillbaka alla som anlänt till Lampedusa och alla som inom en snar eller mer avlägsen framtid anländer till andra EU-länder. Ju större trycket är, desto fler människor kommer nämligen även att ta sig till andra länder.

Medan vi ändå är inne på ämnet och eftersom direktiv 2001/55/EG har nämnts kanske vi borde se tillbaka på det vi sade för ett år sedan. Flera ledamöter har nämnt den berömda omfördelning som vi så ivrigt har sett fram emot. Vi väntar fortfarande på att tillämpa principerna om återsändande och vidarebosättning. Säg vad mer vi bör göra. Kanske borde vi genast påbörja den interna vidarebosättningen av flyktingar för att minska trycket på de länder som har verkliga problem?

Slutligen, för min tid håller på att ta slut, måste vi begränsa medlemsstaternas fragmentariska strategier. Vissa länder, till exempel Tyskland och Frankrike, väljer att tillfälligt inte skicka tillbaka vissa flyktingar enligt Dublin II till Grekland. Vi kan få samma problem med Italien inom en snar eller mer avlägsen framtid. Den grekiska regeringen har trätt fram och tillkännagett ytterligare en fragmentarisk strategi: ett stängsel i Evros. Vi har dock ingen övergripande lösning på problemet. Det här är en sådan viktig fråga att vi behöver verklig solidaritet och en övergripande strategi, fru kommissionsledamot.

 
  
MPphoto
 

  Jacek Protasiewicz (PPE).(PL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Planen var från början att ha en betydligt smalare debatt som bara skulle handla om Fiorello Proveras betänkande. Vid talmanskonferensen beslutade man att utvidga debatten och vi diskuterar därför – och det med rätta – de senaste reaktionerna på tillströmningen av människor som till största delen är flyktingar. Vi kan nämligen inte kalla dem olagliga invandrare, för de är flyktingar – från Syrien och, framför allt, från Nordafrika som för närvarande befinner sig i revolution och kaos. Vår debatt har nu också kommit att handla om en övergripande bedömning av EU:s asyl- och invandringspolitik.

Som skuggföredragande för Fiorello Proveras betänkande för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) skulle jag dock vilja återvända till det dokumentet. Jag vill ta upp två frågor i samband med betänkandet som jag anser är helt avgörande. För det första välkomnar jag varmt att man i betänkandet diskuterar behovet av större synergi mellan två centrala pelare i EU:s politik, nämligen utveckling och säkerhet. Den lärdom vi i dag drar av revolutionerna i Nordafrika är att stöd som uteslutande går via officiella kanaler och fördelas av diktatorledda regeringars departement inte löser de sociala problemen för människorna i de länder som omfattas av EU:s biståndspolitik. EU:s stöd måste verkligen hjälpa vanliga människor att lösa sociala problem, i stället för att hamna i fickorna på diktatorer och makthavare.

Inte bara ekonomiska reformer utan även demokratiska och människorättsliga reformer bör vara ett villkor för att bevilja utvecklingsstöd. I dag ser vi att unga människor i de delar av världen som vi är intresserade av och som omfattas av vår utvecklingspolitik inte bara vill ha bröd utan även frihet och demokrati.

För det andra börjar det, med tanke på Europas demografiska utmaningar, bli tydligt att EU utan en sammanhängande och rationell invandringspolitik inte kommer att kunna hantera de arbetsmarknadsproblem som redan börjar skönjas i horisonten. Enda sättet att förhindra att de minst välutbildade och mest nödlidande migranterna som söker sig en plats i världen strömmar till Europa är att ha en väl genomtänkt och sammanhängande migrationspolitik, som tidigare talare har nämnt, som dem som förs i Kanada och Nya Zeeland.

 
  
MPphoto
 

  Giovanni La Via (PPE).(IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! För att lösa situationen i Medelhavsområdet och den pågående och förväntade migrationsströmmen krävs en strategi på medellång och lång sikt som skiljer sig åt från den som Cecilia Malmström presenterade.

Jag anser att vi i de afrikanska länder som gränsar till Medelhavet måste skapa demokratiska levnads- och utvecklingsförhållanden som förhindrar den slags migration som vi nu bevittnar. Vi behöver en speciell kortsiktig plan – vissa har definierat den som Marshallplanen – för att stimulera och genomföra en utvecklingsprocess i de nordafrikanska länderna. Det är enda sättet att stoppa och motverka framtida migration.

Jag vill också understryka behovet av kompensationsåtgärder i de berörda områdena. Samtliga talare tog upp Lampedusa, och jag skulle vilja att ni funderar över hur den slags migrationsprocess som vi upplever just nu påverkar en ö som lever på turism och fiske. Resebyråerna har inte fått några bokningar på flera månader, bara avbokningar. EU måste visa sitt stöd med ändamålsenliga kompensationsåtgärder.

 
  
MPphoto
 

  Barbara Matera (PPE).(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag talar som företrädare för södra Italien och som en stolt europé med den bestämda åsikten att medlemsstaterna måste medverka till att bygga en solid och varaktig union.

Att vi står oförberedda inför en nödsituation som sker bara 70 engelska mil från våra kuster visar på svagheterna i vårt system med 27 medlemsstater och behovet av att skapa en bättre ansvars- och solidaritetskänsla. Ett individualistiskt synsätt kommer med största sannolikhet att försvaga EU och sakta ned den integrationsprocess som vi med så stor möda har byggt upp under de senaste årtiondena.

Varenda litet hörn av EU är EU. Lampedusa är också EU och detta måste gälla på alla områden och i all politik. Det är absurt att se att det bara är två medlemsländer som tar hand om denna nödsituation. Vi har valt att ansluta oss för att bli starkare och precis som i de bästa äktenskap bör unionen ställa upp i nöd och lust.

 
  
MPphoto
 

  Sergio Paolo Francesco Silvestris (PPE).(IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tack för era ord. Vi förbinder oss att ge vårt fulla stöd när du talar om solidaritet mellan medlemsstaterna och när du betonar att kommissionen kommer att uppmana medlemsstaterna att ta fullt ansvar för asylsökande. Tack för att du har försäkrat oss om att alla misstag som har begåtts nu kommer att rättas till.

Genom vår omröstning i morgon vill vi stödja dina åtgärder och dina uttalanden och ge dig full befogenhet att se till att alla misstag nu kommer att rättas till.

Tyvärr delar inte alla regeringar i EU detta synsätt. Vissa anser att Italiens sjögränser tillhör Italien och inte EU och hävdar bestämt att de inte vill dela den börda som Italien och södra Italien får bära.

Vi stöder därför helt och fullt dina uttalanden, men vi stöder dig i hopp om att medlemsstaternas solidaritet med Italien, genom ett starkt agerande från kommissionens sida gentemot rådet, är verkligt och påtagligt och att samtliga 27 medlemsstater visar sitt ansvar och medverkar till att lösa denna nödsituation.

 
  
MPphoto
 

  Raffaele Baldassarre (PPE).(IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag välkomnar ditt anförande och den åtgärdslista som du presenterade. Jag kommer inte att gå in på den rättsliga debatten om tillfälligt skydd för flyktingar och efterlevnaden av artikel 80 i fördraget.

Medan vi sitter här fortsätter sjöodugliga fartyg att segla över Medelhavet mot Italiens kust, en resa som ofta kostar passagerarna livet. Trots de transporter som skedde nyligen råder det fortfarande en fullständig nödsituation på Lampedusa och människor strömmar fortfarande till tältstaden i Manduria.

Italien fortsätter att ta sitt ansvar genom att ta emot dessa desperata människor, medan andra länder enbart utmärker sig genom det antal utvisningar som genomförs av polisen. Företrädare för vår regering befinner sig i Tunisien för att försöka begränsa dessa migrationsströmmar men vi kan inte fortsätta på egen hand. Vi behöver EU, vi behöver hjälp och vi behöver EU:s politiska tyngd för att utforma en ny grannskapspolitik och en effektivare migrationsstrategi, som utgår ifrån misslyckandet med Dublinsystemet och synen på Lampedusa som gränsen till EU och inte enbart till Italien.

 
  
MPphoto
 

  Mario Pirillo (S&D). (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som vald företrädare från södra Italien instämmer jag i föregående ledamöters anföranden som kräver ändamålsenliga åtgärder för att lösa den kritiska situation som medborgare och flyktingar ställs inför på Lampedusa.

Hälso- och sanitetssituationen på ön har redan överskridit alla värdiga gränser. Jag vädjar till ansvarskänslan hos den italienska regeringen att vidta alla tillgängliga åtgärder och uppmanar kommissionen att vidta de åtgärder som anges i EU-direktivet om tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer.

Europeiska rådet måste vid sitt nästa sammanträde för inrikesministrarna som äger rum den 11 april vidta lämpliga åtgärder för att se till att varken flyktingarna eller medborgarna ska tvingas fortsätta leva under desperata förhållanden. Vi behöver därför inleda en seriös debatt om den europeiska grannskapspolitiken som inriktas på initiativ för att stödja vägen till demokrati, speciellt i länderna vid Medelhavets södra kust. Jag gratulerar Fiorello Provera.

 
  
MPphoto
 

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL).(PT) Fru talman! Vi är medvetna om att vi för att lösa invandringsproblematiken måste stödja utvecklingspolitiken i invandrarnas hemländer och då inte genom inblandning utifrån, utan genom konkreta åtgärder som främjar solidaritet, respekt för de mänskliga rättigheterna och försvaret av fred, vare sig det är i Tunisien, Egypten, Libyen eller något annat land. Men så är inte fallet, vilket vi har ett sorgligt exempel på i Lampedusa. Det finns ett trängande behov av seriösa åtgärder, av solidaritetsåtgärder, av åtgärder för att få slut på den här tragedin. Fru kommissionsledamot, jag vill särskilt uppmärksamma invandrarkvinnornas situation. Vi måste garantera dessa kvinnor rätten till eget pass och uppehållstillstånd, som också är viktigt för att motverka människohandel, i synnerhet när det gäller kvinnor och barn. Hjälp med vidarebosättning för flyktingar måste också vara kopplat till detta. Slutligen uppmanar jag kommissionen att se över återtagandedirektivet så snart som möjligt. Det motarbetar invandrare som flyr från krig, svält och misär, vars enda önskan är att vara lyckliga med sina familjer, och som förtjänar vår solidaritet.

 
  
MPphoto
 

  Nikolaos Salavrakos (EFD).(EL) Fru talman! Fiorello Provera har gjort ett utmärkt arbete och jag gratulerar honom till det. Hans betänkande ger en realistisk syn på problemet och hans förslag att dela på migrationsbördan är en nödvändig lösning.

Jag föreslår därför att vi förhandlar fram en överenskommelse om en förbättring och uppdatering av Dublinförordningen. Erfarenheten visar att vi inte kommer att lyckas lösa migrationsfrågan och att detta kommer att fortsätta. Även om migrationen inte går att eliminera måste vi kunna hantera den. Grekland, Italien och Spanien kan inte ensamma ta hand om situationen, eftersom dessa länder är utsatta för stora påfrestningar. Vi har inte lyckats lösa problemet sedan 1990. Vi låtsas som det inte finns och lämnar medlemsstaterna åt sitt öde. Dessa stackars människor blir utnyttjade, precis som EU-medborgarna, som måste bära bördan. Vi får inte glömma att det finns sju miljoner arbetslösa i EU i dag och tre miljoner av dem är mellan 19 och 24 år gamla.

 
  
MPphoto
 

  Corneliu Vadim Tudor (NI).(RO) Fru talman! I sina memoarer med titeln How Stalinism was born, beskriver Stalins tidigare assistent, Boris Bazhanov, en händelse som utspelade sig i Kreml i december 1923. I en diskussion med sina partikamrater sade den georgiske mördaren något som väckte uppståndelse. Det spelar ingen roll vem som röstar i partiet eller hur man röstar. Det viktigaste är vem som räknar rösterna. Därför är det ingen större överraskning att till exempel Nursultan Nazarbajev nyligen valdes om i Kazakstan med fler än 95 procent av rösterna.

Det är samma sak i Rumänien där vartenda val är manipulerat. Denna parodi på demokrati styrs av den lokala maffian under direkt skydd av den amerikanska ambassaden i Rumänien som i verkligheten avgör vad som är bäst för det rumänska folket. Enligt WikiLeaks telegram framgår att Rumänien tyvärr har blivit en fjärdehandsutpost till CIA, som demoniserar Stalin, men använder hans metoder. Vilken skandal!

 
  
MPphoto
 

  Marco Scurria (PPE).(IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I det här skedet av debatten har praktiskt taget allt blivit sagt och det är precis så det brukar vara. Vi fortsätter att prata och under tiden fortsätter båtlasterna att ankomma och människor fortsätter att dö till havs. Under omänskliga förhållanden trängs de vid de italienska och maltesiska kusterna, som inte gränsar till Italien och Malta utan till EU och är en bro till EU som leder vidare till vilken som helst av de 27 medlemsstaterna.

Våra medborgare och de flyktingar som söker frihet men i stället sitter instängda i läger vill nu att vi slutar prata. Det är dags att agera, fru kommissionsledamot. Jag, vi, uppmanar dig att agera redan i morgon efter vår omröstning och skicka en begäran till rådet att genomföra direktiv 2001/55/EG och tillsammans skapa en tillförlitlig strategi för Medelhavets framtid. Det är inte bara EU:s trovärdighet som står på spel utan också dess direkta öde.

 
  
MPphoto
 

  Elena Băsescu (PPE).(RO) Fru talman! Denna debatt sker vid en avgörande tidpunkt för den europeiska grannskapspolitikens framtid. I detta sammanhang anser jag att de incidenter som Italien har upplevt i Lampedusa visar på behovet att utforma en migrationspolitik i EU som inriktas på följande områden.

För det första bör EU inrikta sig på orsakerna till migrationsströmmar. Här menar jag den besvärliga ekonomiska situationen och det instabila politiska klimatet i ursprungsländerna. Genom att skapa arbetstillfällen och öka investeringarna i dessa länder skulle unionen uppmuntra människorna att engagera sig i sitt eget samhälle.

För det andra anser jag att migranternas rättigheter måste skyddas. Det är i synnerhet Frontex ansvar att genomföra Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning samt de andra internationella fördragen på detta område.

 
  
MPphoto
 

  Mairead McGuinness (PPE).(EN) Fru talman! Debatten i kväll har kännetecknats av ordet ”solidaritet”. Alltför ofta här i parlamentet talar ledamöterna i sitt eget lands intresse, men det kanske skulle vara bättre om fler av oss visade solidaritet och talade om problemen i andra länder.

Anledningen till att jag bad om ordet var att jag blev mycket förvånad över de siffror som min kollega Simon Busuttil uppgav. Han menade att 800 personer som kommer till Malta skulle kunna jämföras med 120 000 som kommer till Frankrike på en enda dag. Problemen på Malta och Lampedusa är EU:s problem.

Jag talade utförligt om solidaritetstanken under debatten om Lissabonfördraget. Vi måste diskutera solidaritetskonceptet i parlamentet eftersom jag fruktar att solidariteten just nu är splittrad i EU, inte bara i denna svåra fråga utan också i många andra. Det är dags att vi i parlamentet försöker lösa problemet och återinför solidaritetsfrågan på EU:s dagordning.

 
  
MPphoto
 

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Detta är verkligen en svår situation. Nordafrika står naturligtvis inför ett stort problem. Folket där försöker nu, i synnerhet i Tunisien och Egypten, att bygga upp nya länder – demokratiska länder som respekterar de grundläggande rättigheterna och rättsstatsprincipen. De förbereder för val senare i sommar och vi ska göra allt för att stödja dem på denna fantastiska resa.

Kommissionen arbetar som ni vet med en reviderad strategi för grannskapspolitiken och den kommer att läggas fram för rådet. Den kommer att innehålla stöd för demokrati, stöd för ekonomisk utveckling, tillväxt och arbetstillfällen och den kommer också att innehålla frågan om rörlighet. Detta är en utmanande situation som vi måste stödja.

Vi har också en svår situation i Libyen, där det ökade våldet skapar en mycket otrygg situation och tvingar många människor att fly. Detta är en utmaning för den europeiska migrationspolitiken. Här måste vi på lång sikt utforma en mer global strategi, som i många hänseenden överensstämmer med Fiorello Proveras betänkande som vi kommer att beakta.

På kort sikt måste vi naturligtvis slutföra asylpaketet. Tro mig, Franziska Keller, vi försöker göra det. Med hjälp av Europaparlamentet och de olika föredragandenas insatser för att få ihop paketet och avsluta förhandlingarna med parlamentet hoppas jag fortfarande att vi ska kunna slutföra detta före årets slut.

Lampedusa och Malta upplever en svår situation. Jag vill tillbakavisa några av de anklagelser som har riktats mot kommissionen eller ”Bryssel” om att vi inte har hjälpt Italien. Vi har faktiskt erbjudit Italien hjälp. För den återstående perioden under den nuvarande fleråriga budgeten finns 171 miljoner euro i ett nationellt anslag för Italien. En viss del av dessa pengar har ännu inte använts för Italien och vi har arbetat med italienska myndigheter nästan dagligen för att se hur vi kan omfördela programfinansieringen så att den kan användas för att lösa situationen på Lampedusa.

Vi har också erbjudit Italien hjälp med att finansiera en del av kostnaderna för interna transporter av migranter. Vi har Frontexoperationen Hermes, men jag vill påminna er om att Frontex är beroende av bidraget från medlemsstaterna och att det kommer att löpa ut mycket snart. Vi har svaret: vi har Europol på plats. Vi står i kontakt med Tunisien för att hitta en lösning i form av ett organiserat, värdigt och frivilligt återvändande för de personer som inte behöver internationellt skydd. Vi hjälper Tunisien att bekämpa människohandelsnätverk och ser på hur vi kan hjälpa landet att bygga upp gränskontroller. Detta är ett led i ett bredare partnerskap för rörlighet.

De flesta flyktingar finns i Tunisien och Egypten. Som jag sade har fler än 400 000 personer lämnat Libyen. De flesta av dessa personer har återvänt till sina hemländer. De är i huvudsak tunisier och egyptier, men de kommer också från cirka 30 andra länder, främst i Afrika. Det finns också personer från Bangladesh, Irak, Afghanistan etc.

De flesta har återvänt till sina hemländer med europeisk hjälp, där medlemsstaterna har arbetat i sann solidaritetsanda med Tunisien och Egypten. Men vissa av dem stannar kvar. Jag besökte dessa flyktingläger bara för ett par dagar sedan. Tunisierna gör ett beundransvärt arbete tillsammans med internationella organisationer, såsom UNHCR. Men det är några personer där, några tusen, som är strandsatta. De kan inte återvända hem, så vi måste hjälpa dessa människor. De måste få nya hem i EU. Det är mycket svårt för mig att förklara för dessa somalier att de inte kan komma till EU eftersom vi inte har kunnat enas om delegerade akter eller genomförandeakter. Jag ber därför er och rådet att nå en överenskommelse om detta så att vi kan uppfylla målen i det europeiska vidarebosättningsprogrammet och hjälpa dessa människor, för de har ingenstans att ta vägen.

Vi ser också flyktingar som kommer till EU – till Lampedusa och Malta. Jag inser självfallet att Malta med tanke på öns storlek utsätts för enorma påfrestningar. Det kan komma fler personer och många av dem kan vara i behov av internationellt skydd. Så länge som våldet pågår i Libyen ökar risken för att fler människor måste fly.

Dessa personer är verkligen en utmaning för EU. De kommer troligtvis att behöva en tillflyktsort. Vi har vissa fonder och vi har vissa byråer. Vi har också en särskild politik för att försöka hjälpa dessa personer. Som jag sade överväger vi möjligheten att använda mekanismer för tillfälligt skydd. Dessa kan aktiveras när det blir en massiv tillströmning av människor som inte kan återvända. Men för att kunna aktivera dem krävs en kvalificerad majoritet i rådet och den majoriteten finns inte i dag. Vi övervakar naturligtvis detta mycket noggrant och kommer att lämna en rapport till rådet nästa vecka. Men innan vi aktiverar denna mekanism uppmanar jag – vilket jag kommer att fortsätta med – medlemsstaterna att börja arbeta solidariskt: det räcker inte med vackra ord, utan vi måste agera.

Vi måste hitta lösningar för att hjälpa Italien och Malta och kanske även andra länder som är utsatta för hårt tryck. Jag uppmanar medlemsstaterna att göra detta. Det finns solidaritetsfonder tillgängliga för de medlemsstater som ställer upp på denna vädjan. Allt detta kommer att diskuteras vid rådets möte (rättsliga och inrikes frågor) nästa vecka. Jag lämnar gärna en rapport efter mötet.

Tack för en mycket viktig debatt, fru talman.

 
  
MPphoto
 

  Mario Mauro (PPE).(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja ha vissa klargöranden från Cecilia Malmström. Hon sade att en aktivering av direktiv 2001/55/EG kommer att diskuteras i rådet. Du kommer att diskutera det med rådet nästa vecka eftersom vi, om jag har förstått det rätt, för närvarande saknar kvalificerad majoritet.

 
  
MPphoto
 

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag kanske var otydlig där. Allt som jag har presenterat för er, inklusive vissa erfarenheter från Egypten och Tunisien, kommer att diskuteras i rådet nästa vecka.

Naturligtvis står situationen i Nordafrika högst upp på dagordningen. Jag nämnde mekanismen för tillfälligt skydd i mitt anförande, men jag vet inte om vi kommer att kunna enas om den saken. Det är i hög grad upp till ministrarna hur de vill övervaka detta, men vi övervakar situationen varje timme. Jag vill bara säga att hittills finns det ingen kvalificerad majoritet för att kunna aktivera denna skyddsmekanism.

 
  
MPphoto
 

  Fiorello Provera, föredragande.(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Innan jag kommer till betänkandet vill jag svara Willy Meyer och Rui Tavares. Jag respekterar verkligen allas åsikter, men jag anser att deras åsikter om Lampedusa och det som händer på Lampedusa inte är särskilt generösa.

Jag ville informera dem om att 12 000 personer anlände till Lampedusa inom loppet av tre nätter. Lampedusa är en liten ö med 6 000 invånare och 12 000 personer anlände plötsligt under loppet av tre nätter, vilket gjorde att befolkningen ökade till 20 000. Jag tror att det är mycket svårt för vilket land som helst att ta emot ett så stort antal människor som anländer under en så kort tidsperiod på en liten ö utan faciliteter för ett så stort antal personer. Det finns för närvarande 1 400 migranter på Lampedusa. Mycket har gjorts och så snart som förhållandena på havet tillät det flyttades migranterna till andra platser, framför allt i landets södra delar.

Det leder oss till betänkandet. Jag vill tacka de skuggföredragande från olika politiska partier som med sina olika intresseområden har bidragit till det här betänkandet på ett mycket effektivt sätt. De har bidragit på ett grundläggande sätt, med fullständig öppenhet, i samma anda som inspirerade oss alla i början. Jag vill också tacka kommissionsledamot Cecilia Malmström för den entusiasm hon har visat för konceptet bördefördelning, som bör påverka hennes arbete inom kommissionen och därmed arbetet inom rådet. Om hon fortsatt visar samma entusiasm tror jag att det kommer att leda till resultat.

Jag vill avsluta genom att säga att situationen är mycket svår att sammanfatta. I den mån den är möjlig att sammanfatta vill jag säga att alla politiska åtgärder kommer att vara ineffektiva och ofullständiga så länge som det fortfarande kvarstår mycket stora skillnader mellan utvecklingsnivåerna i nord och syd, så länge som det finns mycket stora skillnader i de demokratiska institutionernas kvalitet och så länge som det finns enorma skillnader i respekten för de mänskliga rättigheterna. Vi måste agera som ett led i en bred politik av strategiskt samarbete och bistånd som kommer att ha effekt på de strukturella orsaker som gett upphov till dessa mycket stora skillnader mellan nord och syd. Om vi löser dessa strukturella orsaker kommer resten att följa av sig självt och den värld vi lever i kommer förmodligen att bli bättre.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Den gemensamma debatten är härmed avslutad.

Omröstningen äger rum tisdagen den 5 april 2011.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

 
  
MPphoto
 
 

  Giovanni Collino (PPE), skriftlig.(IT) Jag är mycket kritisk till de åtgärder som EU vidtar på migrationsområdet. Tysklands, Frankrikes, Spaniens och andra medlemsstaters olika intressen – som är olika i norra och södra Europa – försätter Italien i en mycket komplicerad situation. Det skulle vara bra om den italienska regeringen ägnade sig mindre åt att förhala och mer åt agera, åt att avvisa migranter till dess att EU tar fram en verklig gemensam invandringspolitik. EU behöver en gemensam asylpolitik och måste se till att principerna om solidaritet och bördefördelning inte bara blir tomma löften. Så skulle vara fallet om Italien skulle bära hela bördan för en situation som förändrar förutsättningarna i Nordafrika och i hela Medelhavsregionen. Italien kan inte längre ta emot libyer, tunisier och egyptier om inte Frankrike, Tyskland och Österrike upphör med att avvisa alla som kommer från Nordafrika via Italiens territorium. Till dess att Bryssel samordnar hanteringen av migrationsströmmarna med regeringarna i Paris, Berlin och Wien samt Rom och de övriga medlemsstaterna vore det bra om Italien intog en mer kompromisslös hållning än man har för närvarande.

 
  
MPphoto
 
 

  Robert Dušek (S&D), skriftlig. (CS) Betänkandet om migration har en lösning för att förebygga migrationsströmmarna. Föredraganden anser att vi borde förebygga migrationen genom att investera i de länder som är källan till migrationsströmmarna. I en tid av ekonomisk och finansiell kris är det dock inte möjligt för EU att ”finansiera” tredje världen i bred omfattning på bekostnad av att EU:s medborgare inte kan behålla sin levnadsstandard. Det har funnits, finns och kommer fortsatt att finnas enorma ekonomiska skillnader mellan EU och Afrika. Om de här skillnaderna skulle utraderas och medborgare från tredje världen inte längre skulle ha några skäl att migrera till EU skulle det bero på att vi bidragit till att sänka levnadsstandarden inom EU. Vi får inte lura oss själva att tro att migrationen endast beror på kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter. En stor procentandel av migranterna kommer till EU enbart för att få en ”bättre” tillvaro. Sociologisk forskning visar att ju större procentandel migranter det finns inom EU, desto mer missnöjda är lokalbefolkningen med sin levnadsstandard. Om antalet migranter överstiger en viss procentandel förlorar de intresset för att bli en del av det europeiska samhället och skapar i stället sitt eget samhälle inom EU. EU borde fokusera sin migrationspolitik enbart på kränkningar av de mänskliga rättigheterna. De finansiella och ekonomiska skillnaderna mellan migranternas ursprungsländer och EU ska inte vara ett skäl för att förse de här länderna med bidrag. Politiken för att förebygga migration måste kombineras med en politik för att förhindra migrationen till EU:s yttre gränser.

 
  
MPphoto
 
 

  Ville Itälä (PPE), skriftlig.(FI) Händelserna i Nordafrika har lett till en ny migrationsström till EU:s södra gräns. Samtidigt som vi överväger lösningar på detta akuta problem måste vi också undersöka dess orsaker.

De arabiska diktaturernas fall kan vara en av de viktigaste vändpunkterna i den globala politiken sedan järnridån föll samman för tjugotalet år sedan. Det är framför allt en oerhörd chans att skapa demokrati och mänskliga rättigheter. I likhet med alla revolutioner innebär också denna revolution risker. Det blir som mest tydligt när diktatorer som missbrukar sin makt hotar sina egna medborgare, vilket sker i Libyen.

EU och dess allierade kan och får inte heller bara se på när det råder oro vid gränserna. Vi har ett gemensamt uppdrag: vi måste göra allt vi kan för att skydda oskyldiga medborgares liv, vilket inkluderar kvinnor och barn, när ingen annan kan göra det. Demokratiseringen av Nordafrika, respekt för de mänskliga rättigheterna och den utveckling av den ekonomiska tillväxten som är förknippad med detta är det bästa sättet att stoppa människoströmmarna till EU:s södra gräns.

 
  
MPphoto
 
 

  Véronique Mathieu (PPE), skriftlig.(FR) Under flera veckor har migranter anlänt till Medelhavets kuster – och framför allt på Malta och Lampedusa – efter att ha flytt situationen i sina hemländer, där en politisk instabilitet av sällan skådat slag råder. Frontex har helt motiverat inlett operation Hermes för att hjälpa de italienska myndigheterna att hantera detta enorma inflöde av migranter till landets kuster. Hanteringen av denna humanitära kris får inte överlämnas enbart till de italienska myndigheterna. Kontrollen av EU:s yttre gränser måste vara en gemensam insats, eftersom det är en gemensam utmaning. Det enorma inflödet av tredjelandsmedborgare kommer att leda till vågor av olagliga migranter som kommer att anlända till många medlemsstater. Vi behöver bara titta på hur de franska myndigheterna varje dag griper hundratals olagliga migranter som anländer direkt från Italien. Vi vet mycket väl att det bland dessa asylsökande finns många ekonomiska migranter som följer med i dessa blandade migrationsströmmar. Dessutom måste de europeiska insatserna trappas upp. Medlemsstaterna måste förse Frontex med de resurser som behövs för att Frontex ska kunna utföra sina uppdrag. Vi måste också samarbeta mer med de tunisiska myndigheterna. Tunisien måste uppfylla sina åtaganden om återtagande.

 
  
MPphoto
 
 

  Edward Scicluna (S&D), skriftlig.(EN) Situationen i Libyen är för närvarande mycket oviss. Det råder dock ingen tvekan om att detta har lett till en humanitär kris. Som beskrivs i det här betänkandet ger väpnade konflikter – framför allt när de inbegriper kränkningar av de mänskliga rättigheterna – upphov till kraftigt ökade migrationsströmmar till grannländerna. Mot bakgrund av att problemet kan bli mycket omfattande kan EU:s Frontexprogram inte vara det bästa verktyget för att hantera en så omfattande migration. EU måste omgående ta fram och planera en lämplig lösning, bland annat en handlingsplan för bördefördelning som gör att flyktingarna kan evakueras på ett samordnat sätt. Detta ska grundas på solidaritetsklausulen i artikel 80 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Man kan argumentera om hur stort antal flyktingar som krävs för att det ska definieras som en ”nödsituation”. Vi måste dock ta fram en detaljerad plan med tydliga tröskelnivåer för varje land, så att regeringarna inom EU och kommissionen är redo och väl förberedda för att hantera en akut kris. För mig som parlamentsledamot från Malta är det en besvikelse att kommissionen tydligen är så illa förberedd på att hantera en kris som länge varit oundviklig.

 
  
MPphoto
 
 

  Joanna Katarzyna Skrzydlewska (PPE), skriftlig.(PL) Resolutionsförslaget lyfter fram en mycket avgörande och viktig fråga. Det inriktas inte bara på problemet med likabehandling av kvinnor och män på landsbygden, utan pekar också direkt på behovet av att skapa lika möjligheter för kvinnor som lever på landsbygden, som ska vara desamma som de som kvinnor i städer kan ta del av i vardagen. Jag menar att vi i parlamentet hittills inte har uppmärksammat den sociala och yrkesmässiga utvecklingen för kvinnor på landsbygden i tillräcklig utsträckning. Kvinnor som lever på landsbygden möter varje dag många hinder, både ekonomiska och infrastrukturrelaterade, vilket i avsevärd omfattning begränsar deras möjligheter vad gäller tillgången till utbildning, hälsoskydd och – vilket är viktigast – arbetsmarknaden. Det finns trots allt inte många lediga arbeten på landsbygden, framför allt på grund av att dessa regioner är betydligt mindre utvecklade ekonomiskt. Därför är det viktigt att stödja landsbygdsutvecklingspolitiken genom att förbättra tillgången till avancerad infrastruktur eller genom möjligheter att utnyttja avancerade informations- och kommunikationstekniker. Jag är övertygad om att ledamöterna också kan göra mycket för att se till att landsbygden kan åtnjuta civilisationens fördelar. Vi kan faktiskt anordna olika typer av utbildningar eller seminarier, där vi kan erbjuda konkret hjälp med att få tillgång till EU-medel som är öronmärkta för landsbygdsutveckling.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy