Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Fullständigt förhandlingsreferat
Tisdagen den 5 april 2011 - Strasbourg EUT-utgåva

3. Europeiska rådets slutsatser (24-25 mars 2011) (debatt)
Anföranden på video
PV
MPphoto
 

  Talmannen. − Nästa punkt är ett uttalande av Europeiska rådets ordförande: Europeiska rådets slutsatser (24–25 mars 2011). Ordet går till Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy.

 
  
MPphoto
 

  Herman Van Rompuy, Europeiska rådets ordförande. (EN) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Inom loppet av 49 dagar har jag lett tre möten i rådet och ett toppmöte med stats- och regeringscheferna i euroområdet. Detta visar på de stora och brådskande utmaningar som vår union står inför, både på det ekonomiska och diplomatiska området. Det visar också tydligt att Europeiska rådets möten inte bara är tilldragelser, utan också delar av en process. Under det möte som jag ska redogöra för i dag – dvs. det som ägde rum den 24–25 mars – godkände vi i vederbörlig ordning ett betydande antal ekonomiska åtgärder som har utarbetats och behandlats under det senaste året. Vi påskyndade våra åtgärder avseende de pågående händelserna i Libyen och vi inledde vårt svar på de katastrofala händelserna i Japan. Jag ska ta upp dessa frågor i tur och ordning.

När det gäller ekonomiska frågor lade vi fram ett omfattande åtgärdspaket. Med tidigare möten som incitament, däribland euroområdets informella toppmöte den 11 mars, kunde vi förena nästan alla krafter i denna strävan. Att godkänna åtgärder och förfaranden för att hantera krisen tar oss givetvis inte omedelbart ur den. Detta kommer att kräva uthållighet och kontinuerligt arbete. Jag ska inte i detalj upprepa alla de beslut som vi fattade. Ni hittar dem i slutsatserna. Låt mig dock göra en sammanfattning av sex viktiga punkter.

Nummer ett: vi har enats om den fördragsändring som krävs för att ge den permanenta stabilitetsmekanismen fullständig rättslig säkerhet. I sin resolution av den 15 december efterlyste parlamentet en obetydlig fördragsändring som skulle ge rättslig grund åt denna mekanism, istället för att tillgripa en omfattande ändring av fördraget. Vi följde det rådet, och det gladde mig när parlamentet godkände den föreslagna fördragsändringen med en överväldigande majoritet den 23 mars. Det gläder mig särskilt att vi kunde lugna parlamentet angående några av de farhågor som hade tagits upp i detta sammanhang. Jag vill tacka föredragandena Elmar Brok och Roberto Gualtieri för att de haft ett så nära samarbete med mig så att vi kunde uppnå detta resultat.

Nummer två: vi har nått en detaljerad överenskommelse om den framtida stabilitetsmekanismens storlek, omfattning och funktionssätt och om en förbättring av den tillfälliga fonden.

Nummer tre: vi har godkänt rådets ståndpunkt avseende sex lagstiftningsförslag om budgetövervakning och makroekonomisk övervakning före förhandlingarna med parlamentet. Jag vet att ni har arbetat hårt med detta. Jag har träffat era föredragande och jag kommer att träffa era samordnare i eftermiddag. Alla berörda parter inser behovet av att nå en överenskommelse senast i juni.

Nummer fyra: vi har inlett den europeiska planeringsterminen. Den är ett försök där vi följer upp genomförandet av Europa 2020-strategin, stabilitets- och tillväxtpakten och den makroekonomiska övervakningen. Europeiska rådet i juni kommer att dra de nödvändiga slutsatserna. Jag kommer personligen att se till att det inte går förlorat i en byråkratisk process.

Numer fem: vi har enats om att trovärdiga stresstester för bankerna snart ska genomföras. Uppgiften är tvåfaldig: bankerna måste genomgå testet och regeringarna är tvungna att hantera testresultaten.

Nummer sex: vi har åstadkommit en kvalitativt ny ekonomisk samordning. Vi kallar den europluspakten av två anledningar. För det första, på grund av att den handlar om vad länderna i euroområdet vill gå vidare med – de har en gemensam valuta och vill genomföra kompletterande insatser utöver EU:s befintliga åtaganden och arrangemang, och för det andra på grund av att pakten också är öppen för andra. Därför gläder det mig att sex länder utanför euroområdet redan har meddelat att de kommer att ansluta sig till pakten. Dessa är Danmark, Polen, Lettland, Litauen, Bulgarien och Rumänien. Pakten förblir öppen för de fyra återstående medlemsstaterna att ansluta sig till senare.

Låt mig återigen påpeka att europluspaktens politiska åtagande är ett tillägg till de övriga åtgärderna i paketet för att förbättra medlemsstaternas ekonomiska resultat, dvs. en starkare stabilitets- och tillväxtpakt när det gäller budgetövervakning, den nya makroekonomiska övervakningen och genomförandet av den avgörande Europa 2020-strategin avseende strukturreformer för att uppnå ekonomisk tillväxt. Åtagandena när det gäller konkurrenskraft, offentliga finanser och pensioner, sysselsättning osv. måste omsättas i nationella reform- och stabilitetsprogram. De kommer också att utvärderas årligen på högsta nivå.

Jag har en avslutande kommentar när det gäller ekonomin. Vissa personer fruktar att detta arbete handlar om att montera ned välfärdsstaten och det sociala skyddet. Inte alls. Som jag sade till arbetsmarknadens parter vid det sociala trepartstoppmötet handlar det om att bevara dessa grundläggande aspekter av den europeiska modellen. Vi vill se till att våra ekonomier är tillräckligt konkurrenskraftiga för att kunna skapa arbetstillfällen och upprätthålla välfärden för alla medborgare, och det är det vårt arbete går ut på. Dessa är således de viktigaste delarna i vårt globala ekonomiska paket som ska hjälpa oss att komma ur krisen. Som jag sade är detta resultatet av en lång process, inte ett enskilt möte.

Det var den 25 mars 2010 som Europeiska rådet beslutade att förbättra EU:s ekonomiska styrning och inrättade den arbetsgrupp som jag har haft äran att leda. Ett år senare har vi fått nya bestämmelser, nya instrument och en mer ambitiös politik. Detta har varit, och förblir, ett försök som omfattat samtliga institutioner, däribland parlamentet, och även alla medlemsstater. Det har inte alltid varit enkelt, och inte alltid odramatiskt, men den politiska viljan har varit orubblig, vår riktning tydlig och vi har uppnått betydande resultat.

Alla problem är inte lösta. De är resultatet av tidigare misstag och en följd av att det saknats lämpliga instrument på både EU-nivå och nationell nivå. Men nu har vi alla chanser att ta itu med problemen och undvika att upprepa dem.

Jag vill nu gå över till situationen i Libyen, som vi givetvis också diskuterade den 24–25 mars. Vi visade prov på en gemensam beslutsamhet. Jag vet att några av er har haft era tvivel, men vi har arbetat hårt för att nå konkreta resultat. Två veckor tidigare, vid ett extra sammanträde i Europeiska rådet den 11 mars, antog vi en tydlig hållning när det gäller Libyen. Utan denna tydliga europeiska ståndpunkt skulle de åtgärder som därefter vidtogs inte ha varit möjliga. För att skydda den civila befolkningens säkerhet beslutade vi att medlemsstaterna skulle undersöka alla nödvändiga alternativ, förutsatt att det finns ett påvisbart behov, en tydlig rättslig grund och stöd från regionen.

Dessa tre villkor infriades snabbt. Det blev uppenbart att det fanns ett tydligt behov när regimen trappade upp våldet mot den egna befolkningen. Den rättsliga grunden tillhandahölls när FN:s säkerhetsråd enades om den viktiga resolutionen om Libyen några dagar efter mötet i Europeiska rådet. Vi fick omedelbart ett regionalt stöd från Arabförbundet.

De insatser som inleddes av en koalition av europeiska, arabiska och nordamerikanska länder för att genomföra FN-resolutionen har bidragit till att skydda Libyens civila befolkning. Ett omfattande blodbad har kunnat undvikas. Tusentals liv har kunnat räddas. Detta är det viktigaste resultatet och förtjänar den största uppmärksamheten, mer än beslutsfattandeprocessen. Helheten är viktigare än detaljerna.

Vi vet alla att det inte var något enkelt beslut att vidta militära åtgärder. Det förekommer naturligtvis både frågetecken och tveksamhet. Det är helt normalt i frågor som rör krig och fred. Men de svårigheter som vi har upplevt i förhållande till den aspekten av Libyenkrisen bör inte för ett ögonblick dölja EU:s totala resultat. EU har ända sedan krisens inledning stått i förgrunden. Unionen var först med att införa sanktioner och först med att införa ett reseförbud för regimens ledargestalter. Unionen var också först med att frysa libyska tillgångar och först med att, på parlamentets begäran, erkänna det libyska nationella övergångsrådet som giltig förhandlingspartner. Unionen har också samordnat räddningsaktioner för EU-medborgare, och tillhandahållit – och fortsätter att tillhandahålla – ett betydande humanitärt bistånd.

De politiska mål som vi fastställde den 11 mars förblir oförändrade. Gaddafi måste bort. Vi vill se en politisk övergång ledd av libyerna själva och grundad på en bred politisk dialog. Vi är redo att bistå ett nytt Libyen, både ekonomiskt och när det gäller att bygga upp nya institutioner.

Vi följer också noggrant händelserna i övriga regionen. I vetskap om att situationen ser annorlunda ut i varje land uttrycker vi vår allvarliga oro över situationen i Syrien, Jemen och Bahrain. Vi fördömer kraftfullt upptrappningen av våldet, och vi stöder politiska och sociala reformer i vårt södra grannskap. Vi måste också förändra vår politik, och senare i dag kommer jag att diskutera detta med flera ledamöter med ansvar för denna region i parlamentets utskott för utrikesfrågor. Något som är positivt är att vi kunnat ta del av det smidiga genomförandet av folkomröstningen om författningen i Egypten för två veckor sedan.

Jag vill också säga ett par ord om Elfenbenskusten. Det fanns inte med på dagordningen för det senaste Europeiska rådet, men vi antog slutsatser i december och har noggrant följt utvecklingen i landet sedan dess. Först och främst fördömer vi våldet i de starkaste ordalag, särskilt våldet mot civila. Detta måste upphöra på båda sidor. För det andra är den nuvarande situationen ett tydligt resultat av bristen på respekt för demokratin. Demokrati handlar inte bara om val, utan också om att respektera valresultatet. Världssamfundet var på det klara med resultatet av förra årets presidentval i Elfenbenskusten. Vi måste vara konsekventa i vår hållning.

När det slutligen gäller Japan, och den anhopning av tragedier som har drabbat landet, har vi i Europeiska rådet uttryckt våra sympatier och vår solidaritet med det japanska folket samt våra kondoleanser till de tusentals drabbade. Vi får inte glömma dem, även då andra aspekter av dramat i Japan tilldrar sig vår uppmärksamhet. Som union är vi redo att bistå Japan på alla tänkbara sätt. Under dessa tragiska dagar upprepar vi, som Japans sanna vänner, den strategiska betydelsen av förbindelsen mellan EU och Japan. Som vi vet får händelserna effekter som sträcker sig längre än till Japans gränser, och därför drar EU full lärdom av dessa. Vi följer noggrant konsekvenserna för den globala ekonomin och de aspekter som rör kärnkraften. Detta är en huvudprioritering.

Därför har vi beslutat att säkerheten vid alla kärnkraftverk snarast ska granskas genom så kallade stresstest av säkerheten. Kommissionen ska rapportera till Europeiska rådet om stresstesterna före årets slut. Den ska granska befintliga EU-regler om säkerheten vid kärnkraftverk och föreslå förbättringar där så behövs. I EU vill vi ha högsta standard när det gäller kärnsäkerhet, för säkerställandet av säkerheten vid kärnkraftverk kan inte upphöra vid våra gränser. Vi uppmuntrar och stöder våra grannländer att utföra liknande stresstester. En världsomfattande översyn av kärnkraftverken skulle vara det bästa.

Herr talman, mina damer och herrar, detta avslutar min sammanfattning om det vi enats om vid årets tredje möte i Europeiska rådet. Mycket av detta banar väg för ytterligare arbete här i parlamentet, oavsett om det sker via lagstiftningsförfaranden eller via parlamentets allmänna rätt att kontrollera den gemensamma säkerhets- och utrikespolitiken. Jag ser fram emot att höra era synpunkter.

 
  
MPphoto
 

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. - (FR) Herr talman, Europeiska rådets ordförande, mina damer och herrar! Europeiska rådets ordförande har redogjort för alla de beslut som fattades vid förra veckans möte. Jag vill dela min uppfattning om dessa beslut med er, och särskilt tala om de kommande etapperna.

Jag vågar nog påstå att vissa mycket viktiga strukturella beslut togs för att främja en ökad finansiell stabilitet i euroområdet och en ökad ekonomisk samordning. Detta är en verklig vändpunkt för EU:s ekonomiska styrning, särskilt om vi ser tillbaka på det vi hittills gjort för att komma till denna punkt.

Vi har åtminstone lagt en ordentlig, stadig grund för den ekonomiska komponenten i vår ekonomiska och monetära union. Jag anser att den hädanefter kommer att ha en mer stabil grund.

Vi har numera en ram som gör det möjligt för oss att tillsammans bemöta varje kris som kan tänkas uppstå. Och sist men inte minst bör vi, i bedömningen av rådsmötets resultat, inte förbise att ramen är i linje med bestämmelserna i fördraget och överensstämmer med en gemenskapsstrategi.

Som vi alla vet var detta ingen given slutsats. Kommissionen stod i förgrunden för det gemensamma svaret på den ekonomiska krisen och visionen för Europa 2020. Den har fått starkt stöd från parlamentet, och jag vill återigen tacka er för detta. Den gemensamma hållning som parlamentet och kommissionen intagit för att försvara gemenskapsstrategin har erkänts och spelat en viktig roll för att uppnå dessa resultat.

Vår nya ekonomiska struktur är nu därför i stort sett inrättad. Den är emellertid i sig ingen garanti, utan politiska ledare behöver nu fatta vissa viktiga beslut för att kunna förverkliga denna struktur.

Inom denna nya ram är det viktigt att vi är beslutsamma när det gäller att utan ytterligare dröjsmål genomföra den nödvändiga konsolideringen av de offentliga finanserna och de prioriterade strukturreformerna för tillväxt som bekräftades under detta Europeiska rådsmöte, på grundval av kommissionens årliga tillväxtöversikt.

Jag är övertygad om att vår beslutsamhet under de kommande veckorna och månaderna kommer att vara lika stark, om inte starkare, som den beslutsamhet vi hittills visat när det gällt att åstadkomma de olika delarna i vårt gemensamma svar på krisen på ett sammanhängande och samordnat sätt: den europeiska planeringsterminen, europluspakten, den nya förstärkta ramen för ekonomisk styrning och de åtgärder vi har vidtagit i en anda av solidaritet och ansvar för att upprätthålla euroområdets finansiella stabilitet.

Jag kan också påpeka att kommissionen skulle ha velat gå längre på vissa områden av ekonomisk styrning, särskilt när det gäller euroområdets nya finansiella stabilitetsmekanism. Vi skulle exempelvis ha önskat en ökad flexibilitet. Jag tror ändå att vi kan säga att vi har lyckats säkerställa en mekanism som är förankrad i fördraget, med en stark roll för kommissionen och under parlamentets tillsyn. Det resultat som har uppnåtts är mycket viktigt och godkännandet av fördragsändringen, som fick ett brett stöd i parlamentet, har bidragit till detta.

De nya förvaltningsstrukturerna måste nu sättas i funktion så att den ekonomiska situationen kan åtgärdas. Sanningen är att vi fortfarande befinner oss i ett svårt läge. Initiativet ligger nu mer hos medlemsstaternas domstolar, som måste avsluta sina nationella reformprogram och sina stabilitets- eller konvergensprogram.

Kommissionen kommer att invänta konkreta, ambitiösa förslag från var och en av medlemsstaterna för att gemensamt gå vidare mot de mer omfattande målen inom Europa 2020-strategin, dvs. fler arbetstillfällen, fler investeringar i utbildning, forskning och innovation samt en djärvare strategi för att bekämpa fattigdom och social utslagning.

Vi väntar också på att medlemsstaterna ska presentera vilka åtgärder de kommer att vidta för att råda bot på den fortsatta makroekonomiska obalansen och förbättra konkurrenskraften, tillväxten och sysselsättningen.

Så snart vi fått dessa handlingar kommer vi att kunna utarbeta våra förslag till yttranden och rekommendationer till varje land så att de kan antas före Europeiska rådets möte i juni. Detta möte kommer också att markera slutet på den allra första europeiska planeringsterminen.

Jag vill framhålla att vi alla delar ett gemensamt ansvar, och det är viktigt att alla ger sitt fulla stöd till Europa 2020-strategin. Europa 2020-stratagin förblir den grundläggande ramen för EU:s reformer för tillväxt och sysselsättning. I detta avseende skulle punkt 6 i Europeiska rådets slutsatser kunna nämnas. Där konstateras följande: ”Vid genomförandet av denna politik och för att säkerställa ett brett egenansvar kommer ett nära samarbete att upprätthållas med Europaparlamentet och andra EU-institutioner och rådgivande organ (ESK, Regionkommittén), där nationella parlament, arbetsmarknadens parter, regioner och andra intressenter ska delta fullt ut.” Jag vill framhålla denna punkt eftersom en av de vanligaste anmärkningarna mot Lissabonstrategin var, som ni vet, just bristen på egenansvar i reformprogrammet för den europeiska ekonomin. Jag hoppas att vi denna gång har dragit lärdom av den processen och att vi verkligen kommer att arbeta hårt för tillväxt och sysselsättning på både EU-nivå och nationell nivå.

När det gäller reformen av den ekonomiska styrningen är det nu parlamentets uppgift att gå vidare mot ett slutligt godkännande av de sex förslagen i lagstiftningspaketet, och jag hoppas att vi snarast möjligt kommer att uppnå ett vittgående resultat. Detta är avgörande om hela systemet för ekonomisk styrning ska kunna inrättas.

Jag anser därför att vi har flera anledningar att vara nöjda med resultaten av Europeiska rådets senaste möte, men också flera anledningar att nu fortsätta vårt hårda arbete. Det ekonomiska klimatet är nämligen fortfarande kärvt och oförutsägbart, särskilt när det gäller de sociala aspekterna, som vi alla är mycket oroade för.

Under de kommande veckorna kommer kommissionen också att lägga fram sina förslag om inremarknadsakten. Det gläder mig att rådet ägnat så mycket tid åt att diskutera den inre marknadens framtid och betonat den centrala roll som den inre marknaden spelar när det gäller att främja tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft. I detta sammanhang har rådet bland annat framhållit betydelsen av att förenkla lagstiftningen för i synnerhet små och medelstora företag.

Vi vill frigöra den inre marknadens tillväxtpotential. Jag vill i samband med detta också fästa uppmärksamheten på det faktum att konsolideringen av offentliga finanser inte är ett mål i sig, utan ett medel för att stimulera rättvis och hållbar tillväxt samt skapa arbetstillfällen.

När vi diskuterar frågan om rättvis tillväxt är det viktigt att framhålla att Europeiska rådet också uttalade sig om möjligheten att ta ut en skatt på internationella finansiella transaktioner. Jag bekräftade kommissionens intentioner om att lägga fram några förslag avseende beskattning av den finansiella sektorn. Vi anser definitivt att alla bör bidra till krishanteringen.

Som ni vet diskuterade rådet även situationen i södra Medelhavsområdet och särskilt i Libyen. Europeiska rådets ordförande gav oss en mycket utförlig redogörelse. Jag vill bara nämna att jag träffade den tunisiske premiärministern under gårdagen. Jag upprepade vårt stöd till den demokratiska revolutionen och vår villighet att hjälpa det tunisiska folket i deras strävan efter frihet, rättvisa och sociala framsteg. I detta sammanhang nämnde jag även frågan om migration, som Tunisien och EU bör ta itu med gemensamt i en anda av konstruktivitet och genuint partnerskap. Det är nämligen ett partnerskap för demokrati och delad välgång som vi har föreslagit och som mottagits mycket väl av Europeiska rådet.

Ytterligare en fråga behandlades av Europeiska rådet, nämligen krisen i Japan, och i synnerhet situationen vid kärnkraftverken.

Under gårdagen hade jag också ett ganska omfattande telefonsamtal med den japanske premiärministern, som tackade EU för våra insatser. Jag upprepade vår solidaritet och uppgav att vi skulle fortsätta att stödja Japan. Vi diskuterade också situationen vid kärnkraftverken. Premiärminister Naoto Kan informerade mig om situationen i Japan och den senaste utvecklingen på säkerhetsområdet. Han framhöll sin beredvillighet att samarbeta med oss när det gäller det arbete som behöver göras på området för kärnsäkerhet i EU och övriga världen.

Det finns uppenbarligen en ökad oro bland allmänheten för kärnkraftsfrågan. Vi måste inrikta oss på denna oro och garantera högsta kärnsäkerhet. Vi måste också agera i fullständig öppenhet. ”Stresstester” kommer därför att genomföras vid kärnkraftverk i Europa och resultaten kommer att offentliggöras. Rådet har uppmanat kommissionen och den europeiska gruppen av tillsynsmyndigheter på kärnsäkerhetens område (Ensreg) att besluta om omfattningen av och de praktiska detaljerna kring dessa tester, som kommer att genomföras av oberoende nationella myndigheter. Kommissionen kommer också att undersöka regelverket för säkerhet i kärnkraftverk och i slutet året föreslå de förbättringar som visar sig vara nödvändiga.

Vi får inte svika tilltron till vår förmåga att agera samfällt för Europas gemensamma bästa. Detta är vad kommissionen strävar efter att göra dagligen, med vetskap om att vi kan räkna med parlamentets stöd. Det kommer vi att fortsätta med, samtidigt som vi fullo utför våra nya uppgifter.

 
  
MPphoto
 

  Joseph Daul, för PPE-gruppen.(FR) Herr talman, Europeiska rådets ordförande, kommissionens ordförande, mina damer och herrar! Det senaste Europeiska rådet har hjälpt våra länder in på rätt spår. Genom att öka solidaritetsfondens kapacitet och besluta att göra den permanent har de 27 medlemsstaterna återigen visat sitt åtagande för euron. De har också visat att de fäster vikt vid solidaritet mellan de finansiellt mer stabila länderna och de länder som står inför tillfälliga svårigheter.

Beslutet att ingå en europakt mellan länderna i euroområdet, och därutöver, tyder samtidigt på en polisk vilja hos de europeiska ledarna att dra lärdom av finanskrisen.

Att vi har en gemensam valuta tvingar oss att vara mer konsekventa i våra ekonomiska och sociala val. Det är länge sedan länder kunde fastställa en avvikande skattesats eller särskilda sociala bestämmelser utan att först rådgöra med sina partner. Anledningen till detta är enkel: alla länder bör gynnas av solidariteten från partnerländerna inom euroområdet.

Våra medborgare kommer dock bara att godta denna solidaritet om de tror att alla anstränger sig lika mycket för att sköta de offentliga finanserna. I detta avseende är europakten ett viktigt steg framåt mot en konvergens av våra ekonomier. Min grupp är mycket positiv till denna pakt, men kräver – och kommer att fortsätta att kräva – att den ska genomföras inom ramen för gemenskapsmetoden, under ledning av kommissionen. Rätt åtgärder har vidtagits och ni har gjort ett bra arbete, men mer behöver göras inom ramen för denna gemenskapsmetod och under ledning av kommissionen. Det är på så sätt vi ska bygga Europa. Ni vet hur envis jag kan vara, och jag kommer att upprepa detta så ofta som det behövs för att ingen ska glömma.

EU skiljer sig från övriga världen genom denna modell av social marknadsekonomi, en modell som våra medborgare med rätta är stolta över och som grundar sig på solidaritetsprincipen. Samtidigt är det en modell som är svår att bevara i och med globaliseringen. Det gäller att veta hur man ska säkerställa dess hållbara framtid genom att gå en gyllene medelväg mellan det förmyndarsamhälle som förespråkas av socialister, som nästan har försatt oss i konkurs, och den överdrivna liberalism, vars faror vi har sett i och med finanskrisen.

Det krävs tre faktorer för att uppnå detta. För det första måste alla våra länder minska sina underskott, för det andra måste länderna anta jämförbara budgetmässiga, skattemässiga och sociala regler, och för det tredje bör de tillsammans investera i innovationer för att främja tillväxten, som hittills varit klart otillräcklig. Vi kan bara bevara och stärka vår modell om vi investerar i tillväxtsektorer, såsom grön energi, nanoteknik, bioteknik, osv. Mot bakgrund av vårt begränsade ekonomiska manöverutrymme är det bästa sättet att bemöta utmaningen med tillväxten och uppnå stordriftsfördelar att förena våra förmågor och vårt kapital. Utan massiva investeringar i innovation och utan en genuin europeisk plan försakar vi möjligheten att hålla jämna steg med våra konkurrenter.

När våra stats- och regeringschefer möttes för tio dagar sedan var kärnkraftverket i Fukushima fortfarande en fråga som väckte oro över hela världen samtidigt som rebellerna i Libyen hoppades på kraftfulla insatser från EU:s sida. När det gäller dessa två frågor har våra länder och EU visat stor ansvarskänsla.

Vi har i själva verket erbjudit Japan vårt kärnkraftskunnande i det som är en ytterst svår och oroande situation för landet, och för internationella samfundet i stort. Det kommer utan tvekan att finnas ett före och ett efter Fukushima. Även om vi tyvärr inte är där ännu vill min grupp att situationen efter Fukushima ska bli en period av eftertanke och åtgärder, för att först och främst se till att de regler som styr kärnsäkerheten skärps väsentligt, och för det andra att våra insatser på området för grön energi främjas. Jag håller med om er inställning till Elfenbenskusten, herr ordförande.

När det slutligen gäller Medelhavsområdet välkomnar jag Europeiska rådets upprepade krav på att överste Muammar Gaddafi ska lämna ifrån sig makten, så att det blir möjligt att vända blad i detta lands historia. Jag hoppas att alla länder samlas för att diskutera en grannskapspolitik som är lika ambitiös och framgångsrik för länderna i syd som 1990-talets grannskapspolitik var för länderna i öst.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Martin Schulz, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman! Om man lyssnar uppmärksamt till anförandena av Herman Van Rompuy och José Manuel Barroso kan man påminnas om en känd tysk sång vars ord lyder något i stil med ”Alle man på däck, men fartyget är ett vrak”. Det råder inga problem – allt är under kontroll. Vi har löst alla svårigheter till allas fullständiga tillfredsställelse.

Jag för min del har inte kunnat förstå era redogörelser från Europeiska rådet. Jag kan helt och hållet förstå att ni inte ville komma hit med en negativ rapport. Om jag var Europeiska rådets ordförande skulle jag troligtvis också vara angelägen om att framställa denna ständiga Wienkongress i de mest bländande ordalag.

Ni nämnde Libyen. Ni missade dock att nämna den stora skillnaden mellan EU:s två största regeringar i denna fråga. Det råder inget samförstånd mellan Frankrike och Tyskland i Libyenfrågan. Skillnaderna inom EU när det gäller en av de viktigaste internationella frågorna tyder på att allt inte alls är under kontroll. Herr Van Rompuy, det hade tjänat oss bättre om dessa resultat från rådets möte hade presenterats 2010. Om vi hade velat undvika förra årets nedåtgående spiral, särskilt inom euroområdet, borde vi ha vidtagit de åtgärder som nu införts redan under våren 2010.

Vi bör fråga oss varför dessa åtgärder inte vidtogs under våren 2010. Svaret är att i Europeiska rådet, den institution som leds av dig, är det inte gemenskapsmetoden eller en anda av gemenskap och gemensamma mål som fastställer vad som ska diskuteras och godkännas. Det är snarare nationella taktiska intressen som i sista hand spelar en större roll än gemensamma EU-intressen. Detta är ett särskilt problem för EU.

Jag skulle ha velat höra något från dig, José Manuel Barroso, där du exempelvis förklarar hur det kommer sig att det parti som du tillhör och en gång ledde, och som gjorde dig till premiärminister i Portugal, nu har orsakat en portugisisk regerings fall, efter att denna regering genomfört exakt de åtgärder som du och kommissionsledamoten bredvid dig nu kräver.

(Applåder)

Vi kan inte anklaga dig för att vara ansvarig för detta, för när allt kommer omkring är du ju inte längre partiledare. Jag hade emellertid förväntat mig ett tydligt uttalande från kommissionens ordförande om hur en utmanövrering på nationell nivå kan få negativa konsekvenser för EU – när allt kommer omkring sammanföll den portugisiska regeringens sammanbrott exakt med den tidpunkt då regeringen beslutat att göra just det som stabilitetsramen krävt. Det finns inget sätt att föra EU framåt.

Något som oroar mig mycket, och som ingen av er har tagit upp, är att vi alltid ställs inför exakt samma scenario före ett möte i Europeiska rådet. Stats- och regeringscheferna har knappt enats om en åtgärd för att stabilisera euron eller en särskild medlem i euroområdet i sina förslag till slutsatser, när värderingsinstitut i City of London eller New York nedvärderar detta land. Det leder alltid till samma resultat, nämligen en våg av spekulationer mot euron. När kommer vi äntligen att ha modet att säga: ”EU ska inte längre kommenderas av dessa spekulanter”?

(Applåder)

Vad ska vi säga till bankerna? Jose Manuel Barroso, det gläder mig mycket att höra dig säga att du har ett förslag om en skatt på finansiella transaktioner. Europeiska centralbanken lånar för närvarande ut pengar till en ränta på 1 procent till banker som sedan lånar ut dessa pengar till medlemsstaterna i euroområdet till en ränta på 10 procent. Ingenting förändras: de som orsakade krisen är fortfarande de som tjänar mest på den. Därför behöver vi en skatt på finansiella transaktioner, så att vi kan se till att dessa banker får bära en del av kostnaderna för finanskrisen.

José Manuel Barroso, du nämnde Europa 2020 – med mer sysselsättning, mer investeringar, mer forskning och utbildning, bättre miljöskydd – det låter alldeles utmärkt. Kruxet är bara att allt detta ska uppnås genom färre och färre offentliga investeringar. Ett resultat är att Europa 2020 och Lissabonprocessen är ytterst positiva framsteg, men de kommer att misslyckas om vi endast ensidigt skär ner på budgetarna inom ramen för EU:s ekonomiska utveckling. Det vi behöver är modet att göra offentliga investeringar. Se på investeringsnivån i de framväxande länderna. Se på nivån av offentliga investeringar i Indien. Se på Brasilien. Se på övriga kontinenter och de offentliga medel som investeras där.

EU skär ner till det yttersta, och därför bör vi fastställa en metod för att uppnå våra mål, nämligen Europa 2020-målen, som den rättsligt bindande grunden i de sex lagstiftningsförslagen (det s.k. six-pack) för ekonomisk styrning. Regeringar kan sedan äntligen genomföra det som de högljutt har utlovat, bara för att förhindra utvecklingen genom sina budgetnedskärningar – som också uppnåtts genom att minska EU:s budget. Av denna anledning förväntar jag mig att du, José Manuel Barroso, och i synnerhet kommissionsledamoten med ansvar för budgeten, Janusz Lewandowski, utarbetar ett engagerat och ambitiöst budgetförslag för EU som faktiskt underlättar den utveckling som unionen kräver.

 
  
MPphoto
 

  Guy Verhofstadt, för ALDE-gruppen. (EN) Herr talman! För det första vill jag tacka Herman Van Rompuy för denna rapport från Europeiska rådet, men i ärlighetens namn anser jag inte att krisen är över och inte heller att den kan lösas genom de åtgärder vi nu vidtar. Det är fortfarande skakigt i vår ekonomi.

Det som vi hittills har gjort i EU är att vidta tillfälliga åtgärder, dvs. åtgärder som kan vara nödvändiga, men som i själva verket inte löser krisen. Vi har beviljat 110 miljarder euro till Grekland och 67 miljarder euro till Irland, och då räknar jag inte med de 24 miljarder eurona till de irländska bankerna som vi just har beslutat oss för att bevilja. För närvarande har vi 76 miljarder euro i statsobligationer som ECB har köpt. Jag kan lova er att ECB kommer att fortsätta med detta, eftersom katastroffonden inte tillåts användas på sekundärmarknaderna. Det innebär att ECB kommer att fortsätta att köpa statsobligationer. Utöver detta har ECB gått med på en bankgaranti på 100 miljarder euro för att tillhandahålla likvida medel till banker i EU. Det innebär att vi under de senaste månaderna har investerat sammanlagt 400 miljarder euro i krisen. Det är tre gånger EU:s budget! Och ännu har vi inte sett det värsta. På torsdag kommer räntorna i Europa troligtvis att höjas – från 1 procent till 1,25 procent – vilket kan förvärra situationen. Det är viktigt att bekämpa inflationen, men det innebär samtidigt att situationen förvärras.

Detta är alltså läget: vi har investerat 400 miljarder euro. Och har vi löst krisen? Nej, vi har inte löst krisen. Det som krävs är en verkligt djärv och djupgående strategi, men någon sådan har vi inte för tillfället. I detta avseende vill jag citera Nout Wellink, ordföranden för den nederländska centralbanken, som offentliggjorde sin årsrapport för några dagar sedan. Han gjorde tre påpekanden avseende resultatet av våra och rådets beslut under de senaste veckorna. Han ansåg att budgetreglerna inte är tillräckligt hårda, att paketet för ekonomisk styrning är alltför begränsat och att europakten i själva verket är alltför svag eftersom det saknas en mekanism som kan införliva den. Detta är inte mina ord, jag citerar Nout Wellink, ordföranden för den nederländska centralbanken, som upprepat exakt det som Jean-Claude Trichet sade i förra veckan. Hans tredje påpekande var att den finansiella tillsynen utförs på en alltför nationell grund.

Jag anser att Nout Wellink har rätt. Vi kan till och med lägga till ett antal andra faktorer. De första är EFSF och ESM. Den permanenta och den tillfälliga räddningsfonden kan inte användas eftersom de omfattas av regeln om enhällighet. Om vi behåller denna regel kommer hela euroområdet hädanefter att utnyttjas av euroskeptiska regeringar och av euroskeptiska politiska partier.

Slutligen – och detta är mitt budskap för dagen – är vi fortfarande tvungna att städa upp i de europeiska bankerna. Problemet har inte lösts, och EU:s ekonomiska återhämtning kommer inte att påbörjas om vi inte först av allt hanterar detta problem. Förutom att de har kvar gamla produkter från finanskrisen i sina portföljer har de numera också ett antal obligationer i sina portföljer från problematiska länder vars kreditvärdering sjunker för varje dag, eller åtminstone för varje vecka.

Det jag begär är att José Manuel Barroso och Jean-Claude Trichet snarast möjligt presenterar ett globalt svar på denna fråga, nämligen en djärvare stabilitetspakt – och parlamentet arbetar med detta – och ekonomisk styrning. Existerar det någon egentlig ekonomisk styrning? Det vi har i dagsläget är en mellanstatlig strategi utan någon sanktioneringsmekanism, och det kommer inte att fungera. Det har inte fungerat tidigare och det kommer inte att fungera i framtiden. Vi måste lägga fram ett förslag om att avskaffa regeln om enhällighet för dessa räddningsfonder, för den regeln fungerar inte. I själva verket ger vi all makt till de länder och partier som motsätter sig systemet.

Slutligen har vi lagt fram en plan för den europeiska banksektorn. Vi kommer inte att se någon ekonomisk återhämtning förrän ni har presenterat en europeisk mekanism för att städa upp i bankerna. Vi är alla medvetna om att det kommer att kräva pengar. Att återkapitalisera de europeiska bankerna, finansiera investeringar i EU – såsom krävts av Martin Schulz - och samtidigt täcka svaga offentliga finanser i ett antal medlemsstater. Hur ska vi kunna göra detta? Var finns de pengar som krävs? Det enda sättet att få fram pengar är att skapa en verklig europeisk obligationsmarknad, och det vet vi. Att upprätta en europeisk obligationsmarknad är det enda sättet att ta oss ur krisen.

Jag vill uppmana José Manuel Barroso att det nu är dags för honom att göra sitt. Tiden rinner ut, och vi kan inte lösa problemen enbart genom en pakt för euron.

 
  
MPphoto
 

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen.(FR) Herr talman, Europeiska rådets ordförande, kommissionens ordförande, mina damer och herrar! Herman Van Rompuy, jag måste erkänna att Martin Schulz citerade en liten tysk sång för dig. Dess direkta motsvarighet på franska lyder ”Tout va très bien, Madame la Marquise, il n'y a pas de problème” (ung. Allt är frid och fröjd, fru markisinna, det råder inga problem).

Jag måste säga att jag är förvånad över hur saker och ting har presenterats här. Vi vill inte bli betraktade som idioter. Även om vi gärna lyssnar på er läser vi också tidningarna då och då, så vi är faktiskt medvetna om vad som inträffade vid detta Europeiska råd. Kom inte med några historier. Vi känner till vilka problemen är. Vi är inte här för att spilla vår tid.

Jag vill påpeka en sak för dig och José Manuel Barroso. Ni tjatar om ”stabilitet, tillväxt, sysselsättning, konkurrenskraft”. Så mycket är sant. Men vet ni hur det framstår hos våra medborgare? Vad de upplever är ”ojämlikhet, en känsla av orättvisa och osäkerhet”. Det är så det omsätts för dem. Och om inte EU förändrar sina metoder, och försöker bemöta denna känsla av orättvisa och ojämlikhet eller denna verkliga ojämlikhet och osäkerhet, ja då kommer folket att höra ”konkurrenskraft” och tolka det som att ”de återigen kommer att drabbas”.

Det är detta som är vårt verkliga problem. Medborgarna kommer att se de mekanismer som vidtas för att rädda bankerna – och som jag kan tillägga är nödvändiga – och tänka ”se där ja, det ordnar sig för bankerna”. Men se på bankernas vinster. Se på de feta lönekuverten. Människor kommer att säga: ”Detta är fullständigt vansinnigt!” Alla dessa pengar spenderas och ändå är det medborgarna och de nationella budgetarna som får bära bördan, samtidigt som ojämlikheten ökar ytterligare. Under de senaste åren har statistiken visat på en ökande ojämlikhet. Om vi misslyckas med att åtgärda detta problem kommer medborgarna att vända oss ryggen, vilket ger bränsle till den högerextrema antieuropeiska vågen i EU. Och de skulle dessutom ha goda skäl till detta, för vi har inte förmågan att bemöta denna känsla av ojämlikhet, orättvisa och osäkerhet. Så om vi inte reagerar kommer vi inte heller att lyckas.

När det gäller euroobligationer, som nämndes av Guy Verhofstadt, är det i själva verket en försvarsfond vi bör tala med medborgarna om och mobilisera. Om vi emellertid inte har någon investeringsfond eller inte kan ge några konkreta bevis på att vi vill få hjulen att rulla igen – vilket är skälet till att vi behöver euroobligationer, dvs. inte bara för försvaret utan också för investeringar - nå, om vi inte slår in på denna väg kommer medborgarna inte att förstå någonting, och i synnerhet inte denna politik.

Därför behöver också vissa saker påpekas: när det gäller ojämlikheten, varför går det inte att i dagsläget i EU anta vissa sociala åtgärder som medborgarna faktiskt förstår? Man skulle t.ex. kunna besluta om en minimilön i EU, som inte nödvändigtvis behöver ligga på samma nivå, men åtminstone kunde man införa begreppet minimilön. Det är ofattbart att man i ett land som Tyskland, där det ofta talas om ekonomisk anpassning, inte nämner eller diskuterar detta problem. Det är ofattbart att Tyskland, som är ett av några få ekonomiskt starka länder i EU i dag, inte förmår införa en minimilön för sina medborgare. Detta är något som borde tas upp inom ramen för EU:s ekonomiska och sociala styrning.

Jag går nu över till frågan om Libyen. Martin Schulz påpekande var riktigt, om än dramatiskt. Vi ser hur ett land som Tyskland håller sig undan, medan andra länder försöker finna lösningar. På denna punkt håller jag med helt och hållet, men bara i detta sammanhang. Det jag skulle vilja se när vi nu diskuterar en grannskapspolitik är att vi ser de åtskilliga misstag som vi tidigare gjort när det gällt denna grannskapspolitik. Hur artade sig våra förbindelser med Muammar Gaddafi innan bombningarna inleddes? Vilka förbindelser hade de europeiska länderna med Muammar Gaddafi, Zine El Abidine Ben Ali och Hosni Mubarak? Låt oss slutligen utvärdera vad dessa artiklar om mänskliga rättigheter i associeringsavtalen inneburit för oss. Noll! Intet! Om vi inte gör denna utvärdering bör vi åtminstone sluta ljuga för oss själva. Ägnade Europeiska rådet ens fem minuter åt att reflektera över vad vi tidigare misslyckats med att göra inom ramen för vår Medelhavspolitik? Har ni funderat på det? Jag har inte läst något sådant i handlingarna. Jag har inte hört er säga något om denna fråga. Om bara Europeiska rådet kunde vara en aning självkritisk när det gäller sina tidigare misstag.

Och slutligen går jag över till frågan om Japan. Problemet är att den bästa formen av kärnsäkerhet är att fasa ut kärnkraften. Det finns ingen riskfrihet när det gäller kärnkraften. Det kan inte ske över en natt, men om vi inte fasar ut kärnkraften kommer vi aldrig att vara säkra. Problemet har inget att göra med att stresstesta en olycka. Som konstaterats av André-Claude Lacoste, chefen för Frankrikes kärnsäkerhetsmyndighet, är problemet den samlade effekten av flera möjliga olyckor – något som hittills, otroligt nog, aldrig har undersökts. Det var det som hände i Japan. Det är inte bara en olycka utan anhopningen av fyra eller fem olyckor, samt den mänskliga faktorn, som har lett till denna situation.

Matematiskt sett är det inte möjligt att garantera denna säkerhet. Om vi européer inte säger vår mening… den kommer inte att fasas ut över en natt, men om vi inte fasar ut kärnkraften bör vi sluta att tala om kärnsäkerhet. Det existerar ingen kärnsäkerhet.

 
  
MPphoto
 

  Jan Zahradil, för ECR-gruppen. (CS) Herr talman! Den viktigaste frågan vid Europeiska rådets senaste möte var ekonomin och stabiliteten i euroområdet. Ni är alla medvetna om att de flesta ledamöterna i gruppen Europeiska konservativa och reformister kommer från länder utanför euroområdet, och de flesta är från länder som inte ens gått med i europakten. Det betyder dock inte att vi vill se euroområdet misslyckas. Tvärtom vill vi ha stabilitet och välstånd i hela Europeiska unionen, inklusive euroområdet. Vi vill se ansvarstagande nationella regeringar som kan få slut på skuldsättningen, reformera de offentliga utgifterna och ta itu med skattereformer, och därmed få till stånd en återuppbyggnad av den finansiella disciplin vi anser vara korrekt.

Vad vi däremot inte ser som korrekt och vad som bekymrar oss är den dolda agenda som drivs här av vissa medlemsstater och även delvis av kommissionen och vissa grupper bland parlamentets ledamöter. Det är ett försök att utnyttja krisen för ytterligare överföring av självbestämmandet. Det är ett försök att gå mot ytterligare harmonisering av skatter och avgifter. Det är ett försök att ta ytterligare ett steg mot skapandet av en skatteunion, och därmed mot en fullständig politisk union. Vi säger nej till en sådan union. Vi stöder inte en sådan union.

Jag har suttit här sedan 2004 och varje gång det blir problem hör jag samma gamla fras: ”Vi behöver mer Europa, vi behöver en mer EU-baserad strategi”. Nej, säger jag, det är inte vad vi behöver. Det är försöken att lösa allt på EU-nivå som har försatt oss i den här röran – och hur ska vi nu hantera den? På EU-nivå än en gång. Jag ber er att äntligen inse att luften helt har gått ur den nuvarande modellen för europeisk integration. Ni måste sluta leva i förra seklets 50 år gamla dröm om efterkrigstidens europeiska integration. Det europeiska paradigmet har förändrats, och ju förr en del av er kan förlika sig med det, desto bättre är det.

 
  
MPphoto
 

  Lothar Bisky, för GUE/NGL-gruppen.(DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Min grupp anser att resultaten från rådets möte är otillräckliga.

Låt oss för det första se på den ekonomiska politiken. Vi framförde våra synpunkter kring de överenskomna riktlinjerna på det ekonomipolitiska området vid en frågestund i förra veckan. Det som krävs är att vi kommer över den nyliberala fixeringen vid vinst och konkurrens, som framgår av uttryck som ”flexicurity”, justering av pensionsåldern och så vidare.

Vi menar att det behövs en kontrollerad ekonomipolitisk styrning med demokratisk legitimitet som kan förhindra skatte- och lönedumpning och miljömässig dumpning med hjälp av lämpliga gemensamma miniminormer som ger en effektiv reglering av de finansiella marknaderna och förhindrar att vinsterna privatiseras medan riskerna överförs till den breda allmänheten.

Den andra punkten jag vill ta upp är vårt södra grannskap och då särskilt Libyen. EU:s medlemsstater har blivit inblandade i en makaber situation i Nordafrika, framför allt i Libyen. Detta har redan kritiserats här. Jag vill bara betona en sak – de vapen som diktatorn Muammar Gaddafi använder mot demonstranter och rebeller har köpts från oss. Han beskjuts nu av Natotrupper, som uppenbarligen har order att skydda dem som kämpar för frihet och demokrati, och som också använder vapen från EU och Förenta staterna.

Jag undrar vad det är för mening med den befintliga hederskodexen om vapenhandel om en sådan situation kan uppstå? Var finns stödet för frihet, mänskliga rättigheter och kampen mot social orättvisa i specifika fall, som i Lampedusa, dit hundratals flyktingar från Nordafrika kommer varje dag? Jag befarar att den nyligen ihoptråcklade grannskapsidén handlar mer om EU:s intressen än om ett lämpligt svar på partnerländernas behov.

Min tredje punkt gäller Japan. Vi har fortfarande tid att diskutera Japan i eftermiddag och i morgon. Även på denna punkt har vi misslyckats med att få en sammanhållen EU-strategi, åtminstone när det gäller säkerhetskontrollerna, de så kallade stresstesterna. Jag är inte förvånad över att våra medborgare med viss berättigad skepsis ställer sig frågan exakt var EU står i denna fråga.

 
  
MPphoto
 

  Godfrey Bloom, för EFD-gruppen.(EN) Herr talman! Jag vill återkomma till frågan om Libyen.

När började den politiska klassen och samhällseliten plötsligt inse det faktum att överste Muammar Gaddafi är en ond människa? När, under perioden efter det underbara foto där du omfamnar honom, insåg du plötsligt att han var på ”fel sida”?

Jag kan ju tala om att offren för Lockerbiekatastrofen i Skottland och offren för IRA:s illdåd i mitt hemland varit mycket medvetna om vad för slags skurk den mannen är. Men han har olja och han har pengar, så ni valde alla att blunda, eller hur?

Nå, nu har verkligheten kommit ikapp. Den mest absurda figuren i den här historien är den brittiske premiärministern, som står där och skramlar med tomma svärdsskidor – ett nedrustat Royal Navy, ett nedrustat Royal Air Force – och slungar hotelser från åskådarläktaren, utan hangarfartyg eller något, och kallar sig konservativ men i själva verket bara är en överårig skolpojke som blundar och hoppas på det bästa.

Vi pratar mycket om våld mot folket, och vi pratar mycket om demokrati. Och ändå har vi låtit en mordisk babian härja i Zimbabwe i flera år nu utan att göra något åt det, eller hur? Vi bryr oss inte, eftersom det inte finns några pengar där, och ingen olja. Det är så typiskt för det här stället – bara hyckleri och humbug.

 
  
MPphoto
 

  Barry Madlener (NI).(NL) José Manuel Barroso, du kommer att få som du vill. Det kommer att finnas en permanent stödfond för euron, en fond som ska stödja medlemsstater som har plundrat sina nationella budgetar och föra över riskerna till de medlemsstater som håller ordning i sitt eget hus.

De flesta ekonomer håller med oss om att denna fond inte kommer att kunna rädda euron mer än arrangemangen under stabilitets- och tillväxtpakten kunde. Det är ett svagt avtal som belönar svaga och bedrägliga medlemsstater med lätta krediter. Var ska pengarna komma ifrån? Hur ska fonden bildas? På papperet ska alla medlemsstater bidra till fonden, även Irland, Grekland och Portugal. Men de länderna har ju inga pengar.

Vad det handlar om är att det i slutänden blir de medlemsstater som har sett om sitt hus som kommer att få betala. De nederländska medborgarna kommer att få betala notan för svaga medlemsstater som Grekland och Portugal – ditt land, José Manuel Barroso – och det är oacceptabelt. Det är inte solidaritet, det är att belöna ett dåligt beteende hos ett antal svaga medlemsstater på bekostnad av hårt arbetande nederländska, tyska och belgiska medborgare.

Euron kan inte räddas på detta sätt. I stället bör dessa länder tas bort från eurosamarbetet. Grekland måste få drakman tillbaka och Portugal måste återinföra escudon. Vissa länder får helt enkelt acceptera att de måste lämna euroområdet och de har helt och hållet sig själva att skylla.

 
  
MPphoto
 

  Werner Langen (PPE).(DE) Herr talman! Resultaten från toppmötet är ett viktigt steg på vägen, men det verkliga testet återstår. Om dessa resultat hanteras som allt annat, exempelvis som stabilitets- och tillväxtpakten, och om medlemsstaterna inte håller sig till dem, så de är inte värda papperet de är tryckta på. Därför delar jag inte de två ordförandenas optimism när de säger att krisen är över. Jag anser att det är först nu som vi ställs inför eldprovet.

Det är över än två och ett halvt år sedan Lehman Brothers kollaps, och var står vi nu? Det har tagit oss två och ett halvt år att komma hit. Den ansvarige kommissionsledamoten avvisade förslagen om en skatt på finansiella transaktioner förra gången de fördes fram. Jag vill se resultat. När jag ser tillbaka på den senaste mandatperioden minns jag att parlamentet antog 12 resolutioner om åtgärder för de finansiella marknaderna och att kommissionsledamoten med ansvar för den inre marknaden – som tack och lov inte längre är i tjänst - avvisade dem alla. Så ser verkligheten ut. Kommissionen har inte visat ledarskap när det gäller att lösa problemet.

Vi har dock förstått att nationella egenintressen måste övervinnas även på rådsnivå och att parlamentet behöver stärka kommissionen i dess roll för att ändra konstitutionen. Det finns absolut ingen anledning att vila på lagrarna. Jag måste instämma med Guy Verhofstadt. Budgetkonsolideringen är för slapp, styrningen för halvhjärtad, europakten för svag och det nationella intresset fortfarande för starkt. Om vi inte har modet att kräva större engagemang för EU från de nationella regeringarna, så kan vi aldrig komma fram till en meningsfull och varaktig lösning.

José Manuel Barroso, jag var kritisk när de grekiska ledamöterna i min grupp röstade emot programmet för Grekland. Jag håller verkligen inte med Martin Schulz. Om en socialistisk regeringschef röstas bort från sin post är det i första hand en bra sak. Men när det gäller Portugal röstade även ditt parti emot programmet. Sådana saker borde inte få hända i EU. Jag vill be alla ta sitt ansvar för att se till att denna partisanmässiga nationella inställning inte ska finnas med i framtiden när vi arbetar för att lösa problemet.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: ROTH-BEHRENDT
Vice talman

 
  
MPphoto
 

  Edite Estrela (S&D).(PT) Fru talman, Herman Van Rompuy, José Manuel Barroso, mina damer och herrar! EU:s medborgare ställer sig frågan: kommer Europeiska rådet att göra de val som krävs och kommer de att göra de rätta valen för att ta oss igenom krisen? Många kanske tycker att valen går i rätt riktning, men att det går långsamt och att det saknas ambition. De som har sett dokumentären Inside job rasar över denna girighet och brist på skrupler, och undrar: om det är så här kreditvärderingsinstituten arbetar, vad gör EU för att inrätta oberoende och tillförlitliga kreditvärderingsinstitut?

José Manuel Barroso sade för inte så länge sedan att om en medlemsstat kan undvika att söka hjälp utifrån, så bör den göra det, eftersom stöd utifrån är kostsamt. Den portugisiska regeringen är av samma åsikt. Portugal behöver inte hjälp utifrån. Det som behövs är bara finansiering för ekonomin och för hushållen till rimliga räntor. Men eftersom kreditvärderingsinstituten tjänar spekulanternas intressen går resultatet av portugisernas enorma uppoffringar direkt ner i fickorna på dessa spekulanter. Är detta Europeiska unionens rättvisa? Har de politiska beslutsfattarna inte insett att vi genomgår en kris i euroområdet, jag upprepar, i euroområdet: att attacker på vissa länders statsskulder skulle kunna undergräva euron, och äventyra den gemensamma valutan och hela det europeiska projektet i sig? Detta är ett europeiskt problem, som kräver en europeisk lösning.

Om vi ska kunna ta oss igenom krisen behöver vi snarare mer EU än mindre EU. Vi behöver dra lärdom av vårt förflutna och ta upp framtidens utmaningar. Vi måste ge den europeiska allmänheten förtroende och hopp, för utan dem finns inte något europeiskt projekt.

 
  
MPphoto
 

  Sylvie Goulard (ALDE).(FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Ni har målat upp en ljus bild av dessa samtal. Det finns vissa positiva aspekter, men jag har ingen anledning att gå igenom dem en gång till. Jag har dock en fråga som går utöver de tekniska detaljerna och det ni har talat om för oss. Jag talar om klyftan mellan nord och syd som håller på att bildas i Europeiska unionen. Bara alldeles nyss hörde vi folk hävda att vissa har rätt och andra har fel, att vissa är bra medan andra är dåliga, och de verkar ha glömt bort det ömsesidiga beroendet. Detta är allvarligt.

Dessutom tror jag att några länder i norr, som predikar en hel del till länderna i syd, på grund av sin vägran att ta itu med bankfrågan, som Guy Verhofstadt nämnde, av många uppfattas som att de vägrar att se sitt eget ansvar i det hela. Jag menar därför att om det finns en uppgift för rådets ordförande, och för dig, José Manuel Barroso, så är det att till varje pris förhindra att denna klyfta växer och blir permanent. Vi behöver lösningar som alla kan acceptera. Vi måste se till att alla axlar sitt ansvar.

En sista punkt. Jag anser att Europeiska rådet är extremt inåtvänt. Hela denna diskussion har förts som om euron inte har någon global betydelse. Ingenting har sagts om euroområdets externa representation i IMF. Frankrike, som för närvarande är ordförande för G20, vill föra fram idén om en global monetär reform och det finns inget förslag, liknande det om euroobligationer som vi försöker föra fram, som innebär ett försök göra euron till en verkligt global valuta.

 
  
MPphoto
 

  Philippe Lamberts (Verts/ALE).(FR) Herman Van Rompuy! Jag har stor respekt för dig som person och för ditt arbete, men jag måste säga att du inte har lyckats övertyga mig.

Du säger att arbetstagarna inte ska oroa sig, att vi arbetar för dem. När jag läste avsnittet om konkurrenskraft i ”Euro plus-pakten”, som du kallar den, är det min uppfattning att det handlar om lönesänkningar, om större flexibilitet och mindre trygghet. Det sägs ingenting om produktivitet eller om våra resurser. Ingenting om energiproduktivitet.

Det jag menar är att vi aldrig kommer att vinna mot Kina när det kommer till billig arbetskraft. I stället är Kina på god väg att slå oss när det gäller energieffektivitet och resurseffektivitet. Vilken sorts konkurrenskraft har EU då kvar, om vi inte kan konkurrera på dessa områden?

Du säger oss att bidragstagarna inte behöver oroa sig. Men för att balansera de offentliga finanserna, vilket är ett rimligt mål, säger du att det krävs nedskärningar. Fyrtio procent av de offentliga utgifterna går till socialbidrag och du säger att vi inte ska oroa oss. Du säger också att ni tagit itu med intäkterna. Låt oss tala om intäkter. Den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen, CCCTB, är ett riktigt skämt. Du talar om den i konditionalis, du säger att den i varje fall borde vara neutral i fråga om intäkter. Därför kommer den inte att ge några extra euro och dessutom kommer företagen i vilket fall att kunna välja. Jag har då aldrig sett någon välja det dyraste skattealternativet.

Å andra sidan, om några inte ska oroa sig så är det väl bankernas aktieägare och borgenärer. Du talar om stresstester. Förra årets stresstester var ett skämt. Jag vet inte om vi kommer att få se samma smaklösa skämt i år. Något som vi emellertid kan vara säkra på, även om stresstesterna trots allt är seriösa, är var medlen till bankerna ska tas ifrån. Kommer de att tas från aktieägarna eller från oss skattebetalare? Bruka allvar! Hur som helst har de uppenbarligen ingenting att oroa sig för.

Slutligen har ingenting sagts om elefanten i rummet, nämligen det faktum att både den grekiska skulden och irländska är helt ohållbara. Alla vet att hur mycket vi än försöker undvika frågan, finns det inga möjligheter för dem att betala tillbaka. Och ju senare vi omstrukturerar desto svårare blir det. Det kommer aldrig att bli en trevlig övning, men om vi väntar kommer det att stå oss dyrt.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Martin Callanan (ECR).(EN) Fru talman! Varje gång EU ställs inför ett specifikt problem, faller vi i fällan att utforma en komplex, byråkratisk, tungrodd lösning som ofta är helt oproportionerlig i förhållande till problemets allvar. Samma misstag gör vi nu i fråga om den rådande finanskrisen: den är allvarlig, den kräver åtgärder, men många av de föreslagna lösningarna kommer att få långtgående och, enligt min uppfattning, mycket skadliga effekter på lång sikt för EU.

Många tar tillfället i akt att lägga fram planer för en permanent ekonomisk styrning, med intervention och kontroll som vägledande principer. Vi får höra att lösningen för det första är att missbruka befintliga regler, som artikel 122 i fördraget, som aldrig var avsedd för sådana räddningsaktioner som den nu har använts till för att betala – och jag hoppas att något land kommer att ha modet att ifrågasätta detta i EU-domstolarna – och att införa fler begränsningar för våra medlemsstater, vilket i praktiken innebär begränsningar av det demokratiska valet för många av väljarna.

Om man tittar på Irlands fall har landet gjort sitt allra bästa för att försöka stabilisera sitt banksystem – en stabilisering som för övrigt verkligen behövs även hos banker och institut i andra medlemsstater, vilka annars ligger mycket illa till – och det Irland fick för det var krav från andra medlemsstater att man skulle höja den egna bolagsskatten för att kunna konkurrera med den uppblåsta situationen i andra länder. Det är orättvist och det är odemokratiskt.

 
  
MPphoto
 

  Bairbre de Brún (GUE/NGL).(GA) Fru talman! Hur tänker man i rådet och kommissionen när man tror att den politik som påtvingas Irland inte kommer att öka skulden eller att detta inte kommer att bli resultatet av genomförandet av denna eller liknande politik i hela EU?

De åtgärder som beslutades vid toppmötet kommer att tvinga in alla medlemsstater i en ekonomisk logik som är till nackdel för folket – en logik som kräver nedskärningar och som hindrar medlemsstaternas möjligheter att främja tillväxt.

Den politik som EU och Internationella valutafonden (IMF) tvingar på Irland innebär hårda nedskärningar, förlust av arbetstillfällen och en betydande minskning av offentliga tjänster. Irlands skuldbörda är inte hållbar. Om inte obligationsinnehavarna förmås att bära en del av underskottet, kommer Irland inte att klara sig i framtiden.

 
  
MPphoto
 

  Niki Tzavela (EFD).(EN) Fru talman! Euro plus-pakten syftar till att stärka och förbättra EU:s konkurrenskraft, men hur kan vi uppnå mervärde i EU:s ekonomi när vår arbetsmarknad översvämmas av olaglig invandring och våra europeiska produkter ersätts av förfalskningar som importeras från arbetskraftsintensiva länder i öst?

Ju förr vi identifierar och skyddar våra geografiska och ekonomiska produkter med EU-ursprung, desto bättre. Mitt förslag är därför att vi införlivar identifieringen och skyddandet av EU:s ekonomiska och geografiska gränser i ramen för euro-pakten, för annars kommer vi inte att kunna uppnå ett EU vars konkurrenskraft står sig i en mycket aggressiv och konkurrenskraftig världsekonomi.

 
  
MPphoto
 

  Frank Vanhecke (NI).(NL) Fru talman! Om det är något som krisen i Libyen verkligen belyser så är det, enligt min mening, framför allt den totala bristen på en seriös europeisk geopolitisk strategi för att säkra EU:s intressen. Det är trots allt en sorglig sanning att vi är där främst till följd av president Nicolas Sarkozys inhemska politiska agenda, då han tillät sig något av ett eget litet Falklandskrig.

I vilket fall är det fortfarande konstigt att de som så starkt och rättfärdigt rasar mot den absoluta ondska som överste Muammar Gaddafi representerar – bland andra några i denna kammare – bara fram tills helt nyligen var mycket nöjda med att leende få fotograferas tillsammans med den libyske diktatorn, som de tog emot med militära hedersbetygelser. Allt jag säger är att det är lättare att skjuta på Gaddafi i dag än att besvara de enorma frågor som kommer att ställas.

För att ta upp bara en av dessa frågor: kommer vi att fortsätta beväpna rebellerna – ett samlingsnamn för en mängd olika grupper, varav en del med europeiska mått mätt fortfarande mentalt befinner sig på medeltiden - och i så fall, vad har vi för garantier för att dessa vapen inte ska användas för att störta landet i ett större kaos, så som skedde i Iran efter att shahen utvisades?

Personligen skulle jag gärna se att EU:s insatser och muskler var något mer synliga i den militära bevakningen av våra egna yttre gränser. Ett tyst krig utkämpas just nu, en skrämmande föraning om en invandringsinvasion som ingen talar om. Vi behöver europeiska muskler för att ta itu med detta också.

 
  
MPphoto
 

  Corien Wortmann-Kool (PPE).(NL) Fru talman! Vid Europeiska rådets senaste möte fattades beslut som för bara ett år fortfarande var otänkbara, och jag vill därför framföra mitt uppriktiga tack till Herman Van Rompuy och José Manuel Barroso.

Det är ett viktigt steg, men det är också ett steg på en mycket svår väg som vi måste ta för att återställa förtroendet för euron och vår ekonomi, och för att komma ur denna kris genom att främja ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Vi här i parlamentet har rollen som medlagstiftare för lagstiftningspaketet som ska stärka den ekonomiska styrningen. Vi vill se ett mer ambitiöst paket och ni bör inleda diskussioner om detta med parlamentet under den kommande perioden. Vi anser att det behövs starkare och mer ambitiöst finansiellt stöd som bygger vidare på kommissionens förslag. Ni har redan hört flera ledamöter säga att vi vill se en mer robust stabilitets- och tillväxtpakt med en mekanism med omvänd röstning.

För det andra behövs en mycket starkare socioekonomisk samordning. Det innebär mer än Euro plus-paktens åtaganden, eftersom principerna i vår sociala marknadsekonomi är förankrade i Europa 2020-strategin. Det innebär ett större åtagande om att vidareutveckla dessa principer för att främja tillväxten och sysselsättningen för våra medborgare. Vi vill förankra dessa mål i de nationella reformprogrammen - och jag har hört dig, José Manuel Barroso, tala om detta – och vi bör lägga fram förslag i den riktningen.

Du har sagt det, och faktiskt betonat det, med syftet att dessa punkter ska vara klara att antas redan i juni. Vad oss anbelangar kan du redan nu börja arbeta på att få igång rådet, åtminstone när det gäller dessa punkter, vilket skulle möjliggöra en överenskommelse i juni.

 
  
MPphoto
 

  Proinsias De Rossa (S&D).(EN) Fru talman! Jag har några uppriktiga frågor till den europeiska kvartetten - trojkan plus rådet. Menar ni allvar när ni talar om att rädda euroområdet och det europeiska projektet?

Bankernas stresstester har just avslutats, grundade på de mest pessimistiska scenarierna på Irland. Den nya irländska regeringen har strukit ett streck över hela det irländska bankfiaskot. Den har, till alla irländares förvåning, beslutat att det inte blir några förluster för de ledande obligationsinnehavarna i Allied Irish Bank och Bank of Ireland.

Men vad är den europeiska motprestationen? Varför tiger Europeiska centralbanken om viktiga medelfristiga finansieringsåtgärder för irländska banker? Varför insisterar president Nicolas Sarkozy och förbundskansler Angela Merkel på att riva ned den irländska industriella grunden i utbyte mot en sänkning av bailout-räntan? Varför blockerar vissa medlemsstater framstegen i fråga om en europeisk skatt på finansiella transaktioner och euroobligationer? Varför skär man i EU:s budget?

Det korta svaret är kortsiktiga valtekniska beräkningar och doktrinär ekonomi. Den irländska ekonomiska krisen är en integrerad del av krisen i EU. Om den irländska ekonomin kraschar är det inte bara ett misslyckande för EU, det skulle innebära ett misslyckande av EU.

En hållbar skuldnivå för Irland är avgörande för Irland och för EU, och kvartetten måste vara realistiska i frågan. Det vi nu behöver från kvartettens sida är fantasi och visioner i de pågående förhandlingarna med Irland.

Märk mina ord. Irland är en demokrati, precis som Frankrike, precis som Tyskland, precis som Finland – vi styr i enlighet med folkets vilja. Irlands väljare har accepterat hårda åtstramningar, med sammanbitna tänder och återhållen vrede. De måste få se rent spel i EU, om inte det fönster av tolerans som just nu står öppet för den irländska regeringen ska stängas med en smäll.

 
  
MPphoto
 

  Carl Haglund (ALDE). - Fru talman! Låt mig börja med någonting positivt. Man skulle kunna fokusera på de problem som de beslut ni har fattat i rådet innebär, och visst finns det sådana, men det positiva är ändå att ni har kommit framåt när det gäller den ekonomiska styrningen och den makroekonomiska biten. Min kollega från Irland uttryckte nyss hur bekymrad man är i Irland. Deras problem har att göra med att vi hittills inte har haft någon som helst insikt i den makroekonomiska biten. Det är någonting vi i framtiden kan få tack vare det här ekonomiska styrningspaketet. Här tycker jag rådet har gått i rätt riktning.

Det som däremot känns en aning bekymmersamt är att det i rådet tycks saknas en vilja att ändra på sin egen beslutskultur. Man vill fortsätta ha möjlighet att använda sig av olika typer av politiska arrangemang, något man kanske kan kalla för kohandel. Men om ni inte ändrar på beslutskulturen är jag rädd att ni i framtiden inte kommer att klara av at ta de beslut som krävs när ni står inför svåra överväganden utifrån de rekommendationer som jag däremot tror att kommissionen klarar av att ta fram. Detta är en utmaning som rådet måste ta på allvar och ta tag i. Det här illustreras ganska väl också av den tendens som vi såg under rådsmötet där också mitt eget medlemsland, Finland, var en aning besvärligt när det gällde en annan fråga, i det fallet stabilitetsmekanismerna. Som finländare beklagar jag detta. Alla finländare tänker inte så, men det är en bra illustration av att beslutskulturen i rådet måste ändras.

 
  
MPphoto
 

  Konrad Szymański (ECR).(PL) Fru talman! Den nya strukturen för de offentliga finanserna i Europeiska unionen bygger på ett försök att stärka sunda finansregler och offentliga utgifter och på en helt osund önskan att begränsa medlemsstaternas suveränitet på skatteområdet. Jag betvivlar verkligen att Euro plus-länderna skulle vara i stånd att gemensamt införa stränga regler för sig själva när det gäller offentliga utgifter, när de inte har klarat att göra det var och en för sig.

Å andra sidan betvivlar jag inte att en standardisering av skattebasen är ett effektivt steg mot en skatteunion, som bara har ett mål – att avskaffa skattekonkurrensen inom Europeiska unionen. De franska politikerna Nicolas Sarkozy och Christine Lagarde har avslöjat sina verkliga intentioner genom att i veckor insistera på att höja skattesatserna i Irland, under förevändning att vilja bekämpa krisen. Att höja skatterna i Europeiska unionen till standardnivåer oavsett medlemsstat är dock ett recept för att förlänga krisen, inte för att mildra den.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. − Tack så mycket. Till de ledamöter som skulle vilja yttra sig enligt ögonkontaktsförfarandet måste jag säga att vi redan har omkring 20 anföranden och jag tror inte vi kommer att ha tillräckligt med tid på oss innan omröstningen. Men ni får ändå gärna försöka.

 
  
MPphoto
 

  Paul Murphy (GUE/NGL).(EN) Fru talman! I sitt svar till Joe Higgins förklarade José Manuel Barroso den 19 januari här i denna kammare att EU försöker stödja Irland. I och med den nya Fine Gael/Labourregeringens fega kapitulation inför obligationsinnehavarnas intressen är det uppenbart att det inte är rådet eller kommissionen som står för stödet, utan det är arbetarklassen i Irland och EU som tvingas stödja EU:s banker och spekulanter genom att betala för deras förluster.

Förslagen om ekonomisk styrning är ett försök att befästa nedskärningar och lönesänkningar. Resultattavlan för åtstramning och förslagen till böter på hundratals miljoner euro är utformade för att se till att det är arbetarklassen som, trots massiva protester, får betala för krisen. Denna europeiska chockdoktrin kommer att backas upp av en ändring av fördragen, om vilken etablissemanget i EU och Irland är fast beslutet att undvika en folkomröstning. Det socialistiska partiet och vänstern i Irland kommer att kräva en folkomröstning om detta förslag om permanenta åtstramningar.

 
  
MPphoto
 

  Oreste Rossi (EFD).(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Rådet har under detta möte behandlat tre mycket viktiga frågor: den miljö- och kärnkraftskatastrof som har drabbat Japan, den finansiella kris som sveper över Europa och situationen i Maghreb-regionen.

På den första punkten kan vi, trots att vi vill stödja den hårt drabbade befolkningen, inte acceptera att revidera handelsavtal på ett sätt som missgynnar våra egna företag. I stället är vi positiva till humanitära insatser, till att skicka utrustning, personal och pengar.

Att den finansiella krisen skulle vara över är rena fantasier. Det är viktigt att utforma ett stödpaket för att hjälpa medlemsstaterna ut ur den rådande situationen och därmed skapa stabilitet i hela euroområdet. Vi stöder också en minskning av reglering och byråkrati, samt främjande av handel med tredjeländer – så länge den ger ömsesidiga fördelar.

Vi anser att EU har gjort ett fruktansvärt dåligt intryck i Maghreb-frågan, då varje medlemsstat agerade på egen hand och Catherine Ashton, unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, inte visste hur krisen skulle hanteras. I synnerhet har Europeiska unionen lämnat Italien i sticket inför en okontrollerad invasion av olagliga invandrare.

 
  
MPphoto
 

  Hans-Peter Martin (NI).(DE) Fru talman! Folket i EU blir allt oroligare. Det finns två frågor som ger särskild anledning till bekymmer. Den första gäller den fortsatt inkonsekventa hanteringen av den ekonomiska krisen och eurons svårigheter. Det är också ett faktum att rådet och kommissionen inte hänger med i händelseutvecklingen.

Vi måste vara realistiska. Det krävs skuldavskrivningar, åtminstone i Grekland och troligen också i Portugal. Det går inte att undvika. Ju längre vi dröjer med att ta itu med problemet, desto mer kommer det att kosta, och inte bara i ekonomiska termer utan också i fråga om det europeiska projektets allmänna trovärdighet. Händelserna i Grekland kommer att röra upp känslorna. Vi deltog i en särskild delegation till landet, och den underliggande inställningen är att EU ligger bakom problemen i Grekland, på grund av bristen på tydlig kommunikation och eftersom de åtgärder som uppenbarligen krävs inte vidtas.

Den andra frågan är kärnkraften. Det enda sättet att göra de så kallade stresstesterna som förbereds meningsfulla och att återställa trovärdigheten i ett sammanhållet EU, är att genomföra stresstesterna enligt strikta kriterier och inte enligt IAO:s svaga kriterier, att konsultera verkligt oberoende experter och att se till att alla händelser och hela processen presenteras för allmänheten på ett lämpligt och begripligt sätt.

 
  
MPphoto
 

  Mario Mauro (PPE).(IT) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! I min politiska världsbild måste idealen förenas med intressena. Jag kanske har en något tillrättalagd och naiv syn på EU:s institutioner, men jag anser att de representerar våra ideal, medan våra regeringar – av många skäl – representerar våra intressen.

Det pågår därför ett spel mellan dem. Det som slår mig är att det i vissa situationer verkar som om laget som representerar idealen vägrar att spela spelet. För några veckor sedan, när parlamentet föreslog ett erkännande, eller snarare föreslog att kommissionen bör rekommendera rådet att erkänna det provisoriska libyska rådet, sade Catherine Ashton att detta inte låg inom hennes mandat.

I går, efter en underbar presentation, förklarade Cecilia Malmström att när det gäller att föreslå en strategi för rådet som skulle göra problemen med migrationsflöden till en EU-fråga, så förkastade hon den idén eftersom den inte skulle få majoritetsstöd i rådet.

Hur ska ”ideal-laget” kunna vinna om våra spelare vägrar skjuta på mål för att de tycker att målvakten är för bra? Jag menar att detta är en grundläggande utgångspunkt för en historisk förståelse av den uppgift som vi är kallade till.

Jag vill därför påpeka följande: Vilka är våra anfallsspelare? Det är EU-institutionerna: Europaparlamentet, kommissionen och även du, Herman Van Rompuy, eftersom jag anser att du inte representerar rådet i den meningen att du försvarar rådets intressen utan att du är den man som kan få rådet att förstå vilka ideal det bör fokusera på.

Det enda jag ber om är därför, om ni är våra anfallsspelare, passa bollen, anfall, gör mål och – som vi brukar säga om den här typen av spel – få oss att drömma.

 
  
MPphoto
 

  Roberto Gualtieri (S&D).(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Det är ingen tvekan om att inrättandet av en permanent stabilitetsmekanism är ett viktigt framsteg som skapar en grund för det politiska åtagandet att försvara euron till varje pris. Det var därför som parlamentet, trots de inte obetydliga reservationerna om metoderna och fondens mellanstatliga karaktär, gav sitt stöd åt denna avgörande åtgärd och har fokuserat på att etablera en stabil koppling mellan den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) och EU-institutionerna.

I samma anda är hänvisningen i Europeiska rådets slutsatser till en förordning om inrättande av förfaranden för att definiera villkorskraven mycket viktig, och vi förväntar oss nu att kommissionen ska komma med ett lämpligt förslag.

Även om detta är ett positivt resultat så är det svårt att se det som tillräckligt. Problemet är den grundläggande inriktningen i den europeiska ekonomiska styrningen. Vi envisas med att behandla sjukdomens symptom i stället för dess orsaker. Underskott är krisens effekt, inte dess upphov. Att tro att vi kan bota sjukdomen genom att bara skära ned på underskotten med ena handen och återfinansiera bankerna med den andra, är rent nonsens - det riskerar att fördjupa krisen och omintetgöra själva syftet med den permanenta stabilitetsmekanismen.

Om vi vill behandla sjukdomen och inte bara symptomen måste vi ta itu med ett antal grundläggande problem. Vi talar om att stärka EU:s konkurrenskraft. Det är bra, men vilken modell för konkurrenskraft är det vi strävar efter? Vi kan inte införa en återhämtningsmodell som enbart drivs av export till tredjeländer, eftersom detta skulle förstärka obalansen. För att bli mer konkurrenskraftiga inom utrikeshandeln behöver vi också stimulera en inhemsk efterfrågan av hög kvalitet.

Vi måste därför hantera frågan om bankerna och systemet för att skapa krediter i ekonomin som kan styra europeiska besparingar till långsiktiga investeringar. Vi måste skaffa oss instrument som euroobligationer, skatt på finansiella transaktioner och en budget värd namnet, för att göra kunna göra stora offentliga investeringar på EU-nivå som kan ge de privata investeringarna en kickstart. Slutligen måste vi börja se den europeiska sociala modellen som en resurs i stället för en börda.

 
  
MPphoto
 

  Sharon Bowles (ALDE).(EN) Fru talman! Euro plus-pakten kan vara användbar, men den får inte användas som en förevändning för svaghet i lagstiftningspaketet. Ett starkt åtagande för den inre marknaden är nyckeln till konkurrenskraft i EU och därmed i euroområdet. Det är välkommet, men initiativen för den inre marknaden ligger fortfarande inom ramen för fördraget och hos de 27 medlemsstaterna.

ESM-faciliteten saknar tyvärr flexibilitet och är inte hållbar för en återhämtning med två och en halv till tre procents riskpremie. Jag förstår behovet av disciplin och riskbestämmelser, men dessa räddningsmekanismer är inte till för att tjäna pengar, särskilt när det finns egenintressen som går utöver euroområdets stabilitet, t.ex. att flera medlemsstaters banker får stöd av de irländska skattebetalarna, som nämndes tidigare.

Vi har inte löst bankkrisen, och vi kommer heller inte att göra det genom att vara räddhågade. Tyskland har inte ens gett sina banker kapitaltillskott eller erkänt tillgångarnas värdeminskning, utan förlitar sig på att alla andra, inom och utanför EU, ska ha överseende och gå med på tyst deltagande som kärnkapital, eftersom stresstesterna annars kommer att misslyckas.

Jag vill därför be kommissionens ordförande och rådsordföranden, låt oss se lite visioner, lite ödmjukhet, lite ärlig självbedömning. Det minsta ni kan göra är att behandla riskpremier som säkerhet och lämna tillbaka dem när risken är borta. Småaktighet kommer inte att rädda euron och det vet marknaderna om.

 
  
MPphoto
 

  Gerald Häfner (Verts/ALE).(DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det ligger faktiskt inte inom politikernas mandat att använda skattebetalarnas pengar för att rädda banker eller för att förse staterna med artificiell likviditet. Politikens verkliga funktion är att fastställa en rättslig ram som ska garantera att en sådan situation aldrig uppstår. Nu tvingas ni göra fel saker eftersom ni i årtionden har misslyckats med att göra det rätta. Nu vill ni gå till botten med problemet, vilket är något som vi välkomnar. Men så vitt man kan se verkar det som om ni än en gång arbetar på fel nivå med fel resurser och inom fel ram, eftersom ni försöker hantera frågan utanför fördragen.

Tack och lov har vi lyckats få in en del av förhandlingarna inom ramen för gemenskapsmetoden, men den klassiska top-down-politiken saknas fortfarande. På framför allt detta område måste varje form av politisk styrning debatteras, legitimeras och kontrolleras demokratiskt. Ni använder fel instrument eftersom ni tar pengar från skattebetalarna för att stödja bankerna och dem som spekulerar med banker och andra finansiella produkter. Ni har fortfarande inte vidtagit de åtgärder som krävs för att ta itu med dem som under lång tid har profiterat på situationen. Det innebär att ni fortsätter främja en obalans i det europeiska samhället som urholkar stödet för denna politik, snarare än förstärka det. Å ena sidan lägger ni en börda på statskassorna och statsbudgetarna, och å den andra skyddar ni de privata tillgångarna. Detta bidrar inte till att lösa de faktiska problemen, det åtgärdar bara en del av symptomen.

 
  
MPphoto
 

  Peter van Dalen (ECR).(NL) Fru talman! Många medlemsstater har nu i flera år fört en budgetpolitik som verkat alldeles för bra för att vara sann. Att öka skulderna sågs inte som något problem eftersom man trodde att de skulle smälta bort som snö i sol i och med den ekonomiska tillväxten.

Många privatpersoner har agerat likadant. De har köpt hus som är mycket dyrare än de har råd med. De trodde att de skulle räddas av det ökande fastighetsvärdet, men korthuset kollapsade. Skuldkrisen hanteras nu med ytterligare skuldsättning. Europeiska centralbanken har köpt upp flera miljarder euro i statsobligationer utfärdade av Portugal, Irland och Grekland. Ekonomin i dessa länder måste nu ligga under piskan och växa enormt och kontinuerligt i många år för att klara sig. Det kommer inte att lyckas. Dessa ekonomier krymper oroväckande. De är på väg rakt mot en konkurs.

Nu är det därför dags för krisstrategi 2.0. Vi måste låta de bankrutta länderna gå tillbaka till sina gamla valutor, i kombination med en kraftig devalvering och delvis avskrivning av deras skulder. Situationen kan sedan granskas på nytt om ett år eller tio.

 
  
MPphoto
 

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL).(PT) Fru talman! Det är fantastiskt, men också mycket typiskt för de strategier som Europeiska unionen väljer, att rådets och kommissionens främsta talesmän helt ignorerar de allvarliga sociala kriser som flera länder i Europeiska unionen genomgår, särskilt i euroområdet. Var finns svaren till de nästan 100 miljoner människor som lever i fattigdom i Europeiska unionen, varav mer än 20 miljoner arbetstagare med låga löner och osäkra jobb, som samtidigt bidrar till storföretagens och storfinansens skandalöst höga vinster? Var finns svaren till de nästan 25 miljoner arbetslösa, varav de flesta är kvinnor och ungdomar, som förvägras en värdig tillvaro och möjligheter att bygga en framtid som skulle kunna garantera utvecklingen i våra länder?

Än en gång har rådets enda bekymmer vid beslutsfattandet varit att slå vakt om storföretagens och finansvärldens intressen, med ökad centralisering av den politiska makten för att underlätta en större koncentration och ackumulering av den ekonomiska makten. Allt detta för att man ska kunna åberopa krisen för att kunna ifrågasätta sociala rättigheter och arbetstagarnas rättigheter, öka utnyttjandet av arbetskraften och förvärra beroendeställningen för länder med mer ömtåliga ekonomier, som Portugal.

 
  
MPphoto
 

  John Bufton (EFD).(EN) Fru talman! Rådet bedömer att en centraliserad reglering av de nationella budgetpolitiska agendorna är viktiga för att stödja den ekonomiska återhämtningen – och då särskilt förslaget om fleråriga konsolideringsplaner med specifika mål för underskott, intäkter och utgifter som ska nås inom fastställda tidsramar, med tillhörande påföljder om skyldigheterna inte uppfylls.

Det brittiska underskottet är till stor del strukturellt och måste hanteras internt. Jag motsätter mig starkt all inblandning från Bryssel i mitt lands angelägenheter, med tanke på den röra man åstadkommit i Grekland och Irland, som sannolikt kommer att behöva ytterligare räddningsaktioner. Portugal vänder sig hellre till Brasilien, vilket antyder Lissabons ovilja att bli ett ekonomiskt protektorat med åtstramningsåtgärder som kväver tillväxten.

Rådet hävdar att konsolideringen bör tidigareläggas i medlemsstater med mycket stora underskott. Vad skulle hindra att medborgarna utvandrar till unionens starkare ekonomier, i enlighet med de lagar som EU stiftat?

Rådet föreslår att minska regelbördan. Innebär detta att minska på den lagstiftning som EU varit arkitekt för i årtionden, som direktivet om arbetstid och förlängd föräldrapenning?

Decentraliserade och öppna marknader är avgörande för den ekonomiska välfärden, inte straffande regleringsåtgärder.

 
  
MPphoto
 

  Andreas Mölzer (NI).(DE) Fru talman! Som vi alla vet diskuterades tre laddade frågor vid mötet i Europeiska rådet, där EU:s beslut, enligt min mening, kännetecknas av oförbätterlighet och en oförmåga att greppa verkligheten.

För det första kommer räddningspaketet på 700 miljarder euro snart att ta slut och det kan också dra ned EU:s nettobetalare i ruinen. I stället för att bidra till en effektiv krishantering genom att erkänna att stabilitetsmekanismen misslyckats, har EU helt enkelt mångdubblat risken för alla.

För det andra kan man verkligen fråga sig om en opposition som bildas av före detta Gaddafi-ministrar verkligen är intresserad av demokrati. Det faktum att den militära befälhavaren för de libyska rebellerna har visat sig vara CIA-agent sedan många år tillbaka gör mig mycket nervös.

Slutligen har vi stresstesterna av kärnkraftverken, som ska genomföras på frivillig grund utan konsekvenser, vilket är ytterligare bevis på hur långt ifrån verkligheten Bryssel har kommit. Kommissionen missar dock verkligen båten när den återaktiverar en tjugo år gammal förordning utan att justera gränsvärdena för radioaktiva livsmedel.

 
  
MPphoto
 

  Alain Lamassoure (PPE).(FR) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Resultatet av Europeiska rådets möte är imponerande när det gäller den ekonomiska och monetära unionen. Bra gjort! Vi måste dock inse att detta kommer att leda till ett nytt och enormt problem, nämligen att få politisk acceptans för de beslut som därmed fattats, på två nivåer.

Den första nivån är mellan medlemsstaterna själva. Ända sedan processen för Euro plus-pakten inleddes har den grundats på rent mellanstatligt samförstånd, på den största medlemsstatens initiativ. Det är bra om det är en engångsföreteelse. Men om vi nu under flera år i rad fortsätter på samma politiska väg, riskerar vi att öka de nationella spänningarna. Den tyska förbundskanslern har redan blivit utbuad på gatorna i Aten och Dublin. Det mellanstatliga förfarandet behöver därför gradvis övergå till ett genuint europeiskt förfarande, som inte bara omfattar EU, utan hela Europa. Detta är kärnan i de ändringar som parlamentet antagit, och vi bör tacka Jean-Claude Juncker och Herman Van Rompuy för att de antog dem.

Den andra nivån är acceptans hos allmänheten i varje medlemsstat. Hur skulle oppositionspartierna i våra länder känna om de var bundna av politiska riktlinjer som de aldrig rådfrågats om? Se vad som hände i går i det irländska valet. Se på valdebatten som pågår i dag i Portugal. Det enda sättet att skapa politisk legitimitet för dessa rekommendationer är att se till att de nationella parlamenten är delaktiga redan från början, under hela den europeiska planeringsterminen. Ändå nämns dessa parlament bara i förbigående i rådets slutsatser, i samma kategori som regionerna, arbetsmarknadens parter och icke-statliga organisationer. Oändligt mycket mer står på spel. De beslut som fattats innebär att vi nu måste utforska en ny dimension av den europeiska demokratin.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Udo Bullmann (S&D).(DE) Fru talman! Rådet och kommissionen gör helt rätt när de föreslår att de offentliga budgetarna i Europa behöver konsolideras. Men om vi tittar på hur detta fungerar och hur det ska fortsätta fungera i framtiden, så är det uppenbart att fel människor drabbas. Skolor läggs ned, lärare förlorar sina jobb, forskare hamnar på gatan och offentliga investeringar skärs ned eller tillåts stagnera.

Jag vill fråga Herman Van Rompuy och José Manuel Barroso: var detta avsikten? Ni svarar naturligtvis att detta inte är vad ni hade tänkt, och att nedskärningarna ska göras på andra områden. Min fråga blir då: var ska dessa nedskärningar göras? Min viktigaste fråga är följande: om ni tror att det finns utrymme för nedskärningar någon annanstans, hur kommer det sig då att det utkast ni föreslår för beslutsfattande i ”sex-packet” för ekonomisk styrning inte gör någon skillnad på om ett land köper stridsvagnar eller krigsvapen eller investerar i sin krisdrabbade ekonomi, eller om det gör investeringar för framtiden? Eller om det kanske investerar i ett modernt energiförsörjningssystem och i utbildning för sina barn? Romano Prodi sade en gång de berömda orden att dessa förslag är idiotiska. Hans ord är fortfarande sanna, eftersom vi inte kan göra skillnad mellan bra och dåliga investeringar. Vårt enda alternativ är att förbättra förslagen, eftersom EU inte kan styras förnuftigt utan att kunna göra sådana åtskillnader.

Min sista fråga är följande: var ska vi hitta de intäkter som ska få oss ut ur krisen? När allt kommer omkring kan vi inte bara spara oss ur problemet. José Manuel Barroso, vi väntar på ditt förslag om skatt på finansiella transaktioner i EU, något som här i kammaren har backats upp med en stor majoritet. Ge EU en chans och undvik att slösa mer tid på fromma ord.

 
  
MPphoto
 

  Wolf Klinz (ALDE).(DE) Fru talman! José Manuel Barroso, Herman Van Rompuy, när man lyssnar på er får man intrycket att allt är tip-top: euron är säker, vi har en ny stabilitets- och tillväxtpakt, vi har ESM och vi har Euro plus-pakten.

Jag ska säga det rent ut – jag hör vad ni säger, men jag är inte säker på att jag tror på det. Vi får inte glömma att utgångspunkten för alla dessa överläggningar och åtgärder är att några av euromedlemsstaterna har skenande skulder, att vi förlorar konkurrenskraft, att ekonomin snedvrids och att underskottet i bytesbalansen till följd av allt detta ökar och måste finansieras.

Det är redan uppenbart att många medlemsstater inte ens med bästa vilja i världen kommer att kunna uppfylla villkoren i den nya stabilitets- och tillväxtpakten. ESM kommer inte att kunna avhjälpa de ekonomiska snedvridningarna, eftersom ingen har på allvar tagit in tanken att en euromedlemsstat skulle kunna bli insolvent, och eftersom möjligheten att få ekonomiskt stöd från ESM kommer att leda till ytterligare släpphänthet.

De s.k. strängare reglerna kommer att visa sig vara relativt milda i praktiken. Kravet på enhälliga beslut leder till den kohandel som redan tidigare varit standard. Slutligen är europakten alltför icke-bindande för att kunna förmå de utblottade länderna att genomföra långtgående och äkta ekonomiska reformer.

Sammantaget fruktar jag alltså att vi inte kommer att lyckas eliminera grundorsaken till problemet. Vi kommer att få en permanent facilitet för löpande kredit vars kreditgräns kommer att behöva ökas med jämna mellanrum. Detta kommer att förvandlas till ett bottenlöst hål och medborgarna i de stater som kommer att få betala notan blir lurade än en gång. Allmänhetens förtroende för EU kommer därmed att minska ytterligare.

 
  
MPphoto
 

  Derk Jan Eppink (ECR).(NL) Fru talman! Herman Van Rompuy, jag har en fråga till dig personligen. Kriget i Libyen fortsätter. Vi har sett att det tidigare funnits goda förbindelser mellan Libyens ledare och ledare i Europa, som var som bästa kompisar på en lekplats.

Förra gången visade jag alla några fotografier, bland annat på dig, Herman Van Rompuy. Jag anser att du är en man med integritet, en ärlig man, även i politiken. Du är konsekvent. Därför har jag struntat i fotografierna. Hundratals människor dödades i Lockerbie, många av dem européer, och sedan får vi se europeiska ledare i möten med denna mördare. När jag såg dig kände jag mig därför sviken. Kanske var det just eftersom du har det här jobbet, och rör dig bland premiärministrar och presidenter och andra utvalda personer. Jag vill dock ge dig rådet att hålla fötterna på jorden.

EU måste stå på frihetens sida. Kärnan i detta projekt är frihet, något som du och José Manuel Barroso, som också var mycket vänlig mot Gaddafi, har försummat och det gör att jag känner mig sviken.

 
  
MPphoto
 

  Gunnar Hökmark (PPE).(EN) Fru talman! Hittills har vi hanterat krisen, men nu måste vi ta itu med de grundläggande problem som har orsakat krisen - nämligen de stora underskotten och de svaga offentliga finanserna.

Därför är reformen av stabilitets- och tillväxtpakten oerhört viktig, inte bara för att nå syftena och målen utan också för att skapa trovärdighet i Europas ekonomier. Vi behöver också ta itu med problemen med bristande konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt. Det är den viktigaste uppgiften som vi måste hantera för att bekämpa fattigdomen och skapa arbetstillfällen, men också för att säkra välståndet.

Medlemsstaterna har naturligtvis här ett grundansvar för att omstrukturera budgetar och prioritera social trygghet och investeringar för tillväxt och samtidigt minska underskotten. De måste reformera marknaderna, bland annat arbetsmarknaden, och skapa andra möjligheter för små och medelstora företag.

Det – och mycket mer – är vad medlemsstaterna måste göra, men låt oss också framhålla vad Europeiska unionen som sådan måste göra. Den beredskap vi kräver av medlemsstaterna måste vi själva också ha när det gäller att omstrukturera Europeiska unionens budget, vi måste se till att prioritera tillväxt och investeringar, forskning och vetenskap samt öppna marknader.

Vi måste också se till att reformera den europeiska marknaden. Sjuttio procent av EU:s ekonomi ligger i tjänstesektorn, men i det perspektivet är tjänstedirektivet ganska begränsat. Den europeiska ekonomins framtid ligger i tjänstesektorn och i den kunskapsbaserade ekonomin. Det finns en stark önskan att kommissionen ska lägga fram förslag som gör den inre marknaden tillämplig för hela kunskapsekonomin. Detta är den centrala frågan för att göra EU till världens ledande kunskapsbaserade ekonomi.

 
  
MPphoto
 

  Pervenche Berès (S&D).(FR) Fru talman! Herman Van Rompuy, José Manuel Barroso, vilket är EU:s starkaste vapen, efter denna kris, när det gäller den globala konkurrensen? Ni har sagt det själva: Europa 2020-strategin.

Men när jag ser på vad ni gör i fråga om ekonomisk styrning, får jag intrycket av totala motsägelser. Om man granskar stabilitetspakten och den ekonomiska styrningen, växlar ni från en samordningsstrategi till en övervakningsstrategi, vilket resulterar i att en Washingtonkonsensus blir en Brysselkonsensus. När ni pratar om strukturreformer, pratar ni om lönesänkningar och höjd pensionsålder.

Jag vill prata med er om de strukturella reformer vi verkligen behöver. Vi behöver offentliga investeringar, först och främst inom utbildning. Visste ni att under hela den period som Lissabonstrategin genomfördes minskade hälften av medlemsstaterna sin budget för utbildning? Har ni straffat dem för detta? Är ni medvetna om att Europeiska unionen aldrig kommer att genomföra denna 2020-strategi om vi inte samlar investeringarna för framtiden, om ni, när ni bedömer medlemsstaternas offentliga utgifter, väljer att bara behandla en sorts utgifter annorlunda och ta med kvaliteten i beräkningen, och det är när medlemsstaterna genomför kapitalfinansierade pensionsreformer, medan ni ignorerar dem som försöker göra insatser för utbildningen?

När jag ser på situationen i Irland i dag, är det en sak som slår mig. Dag ut och dag in bestämmer ni er för att rädda banker, men under tiden sjunker irländarna. Detta är inte den europeiska union vi vill ha. Jag skulle föredra att vi räddar det irländska folket hellre än dess banker. Dessutom har ni, för att rädda bankerna, uppfunnit ”stresstester”. Jag får nu en känsla av att varje gång vi stöter på ett problem så inför vi stresstester. De är de nya ”talking shops”. Det finns ett stresstest för kärnkraft, ett stresstest för banker, en dag kanske det till och med kommer ett stresstest för kommissionen. Vi kanske ska föreslå det. Personligen skulle jag dock hellre se att kommissionen tar initiativet och är där den ska vara.

När jag tittar på dagens yttranden från Europeiska centralbanken, får jag en känsla av att den är mer oroad över saker som inte ingår i dess mandat, nämligen lönenivåer, än över våra banksystems livskraft och effektivitet när det gäller att åstadkomma de offentliga investeringar vi behöver. Parlamentet har lämnat förslag om skatt på finansiella transaktioner och om euroobligationer, men ni vägrar att överväga dessa.

Det är dags nu, Herman Van Rompuy och José Manuel Barroso, att ni lyssnar på de förslag som kommer från oss i parlamentet, för att se till att den strategi som ni själva har antagit blir framgångsrik.

 
  
MPphoto
 

  Lena Ek (ALDE). - Fru talman! Ministerrådet har också vid sitt senaste sammanträde behandlat frågan om säkerhet för kärnkraftsverk och europeiska reaktorer. Det är ett ämne som nu är föremål för förhandlingar i parlamentet. Vi kommer att ha en resolution som ska upp till omröstning på torsdag

Jag tror att de flesta europeiska medborgare nog trodde att stresstester var ett självklart inslag i säkerhetsåtgärderna kring kärnkraft sedan decennier. Så är inte fallet. Det förslag som har antagits av rådet i slutsatserna är alldeles för vekt. Vi måste testa inte bara tekniken och geografin utan också säkerhetskulturen och multipla risker. Vi måste se till att det finns öppenhet och insyn. Det är fullständigt oacceptabelt att regeringar och nationella myndigheter ska revidera sig själva på det här området. Det ska naturligtvis vara oberoende kontroller, fakta ska offentliggöras, full transparens måste råda under insyn av kommissionen. Det är det enda som är trovärdigt för den här tekniken i fortsättningen. Det måste också ske en omförhandling av den institutionella strukturen som ju är lika gammal som Europeiska unionen. Den måste uppdateras. Vi måste ha europeiska säkerhetsstandarder inom systemet och slutligen måste vi se till att också ministerrådet kommer fram med förslag när det gäller energieffektivistering, alternativa energikällor och en tidsplan för detta.

 
  
MPphoto
 

  Vicky Ford (ECR).(EN) Fru talman! Den viktigaste slutsatsen från mötet i rådet lockade inte till stora rubriker. Den säger att den inre marknaden spelar en nyckelroll i arbetet på att främja konkurrenskraft.

Men är det bara prat? När det gäller ekonomisk styrning ser jag redan kolleger som vill urvattna stabilitetspakten, och vi är inte mycket bättre när det gäller att stödja företag.

Ledamöterna flockas för att stödja kampanjer för cyklister och för hästars välfärd, men när det gällde kampanjen för att minska byråkratin för små företag, var det bara en tredjedel av oss som gick med och bara en brittisk Labour-ledamot som skrev under. Kommissionen lovar att frigöra riskkapital, vilket är lovvärt, men nästan skrattretande med tanke på att den tillbringade hela förra året med att försöka lagstifta bort det från marknaden helt och hållet.

Det är dags omsätta ord i handling. Nio statschefer har undertecknat en skrivelse om särskilda åtgärder för företag, handel, innovation och investeringar. De uppmanar oss att välja tillväxt. Det gör jag sannerligen.

 
  
MPphoto
 

  Jaime Mayor Oreja (PPE).(ES) Fru talman! Europeiska rådet har antagit en rad åtgärder som gäller styrning, budgetrationalisering, konkurrenskraft osv. och jag måste säga att de alla går i rätt riktning.

Europeiska rådets 16 punkter kan till stor del tillskrivas det arbete som utförts av Herman Van Rompuy och José Manuel Barroso, vilka jag verkligen vill gratulera, eftersom jag värdesätter – en del av oss gör det – det ni har gjort som ledare för era institutioner.

Problemet är emellertid att vi inte bara genomgår en finansiell kris, utan även en förtroendekris och en politisk kris i Europeiska unionen och dess nationer. Det handlar inte bara om att bedöma det faktiska ekonomiska och tekniska innehållet i Europeiska rådets slutsatser. Samtidigt som Europeiska rådet möts, hålls europeiska, nationella och regionala val och alla dessa bekräftar våra farhågor. Allt extremare positioner antas. En del av dessa tar sig för närvarande uttryck i olika former av nationalism. Därför måste ni vara mycket medvetna om att vårt problem inte bara handlar om att möta krisen, utan också om att möta de politiska och sociala konsekvenserna av denna kris.

Det här är inte bara en tid då vi har, som en kollega mycket riktigt påpekade, en nord-sydlig kris i Europeiska unionen. Det är nya tider nu och en sak som utmärker nya tider är att kriser byggs upp och sprids och blir inte lösta. De dyker upp oväntat, både inom och utanför EU. Dessutom kräver de nya tiderna mer eller mindre nya tankegångar på både individuell och institutionell nivå, och det är den stora politiska utmaning som vi står inför.

Alla förändringar av det egna tankesättet måste börja hos personen själv. Om personen är ledamot av denna kammare, måste han eller hon först och främst förklara hur parlamentet måste förändras för att kunna hantera de nya tiderna. Detsamma gäller för ledamöterna i kommissionen och rådets medlemmar. Var och en av oss måste kunna ta itu med denna fråga.

Men det viktigaste är i vilket fall som helst att inte tappa kursen, eftersom ni nu är på väg åt rätt håll.

 
  
MPphoto
 

  Antolín Sánchez Presedo (S&D).(ES) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Detta är den första krisen som påverkar euroområdet och när krisen uppstod blev det klart för oss att Europeiska unionen inte var rustad att hantera den.

Det fanns konstruktionsfel, som bristande planering i fråga om ekonomiskt bistånd till länder inom euroområdet, ineffektivitet när det gällde att uppfylla åtaganden inom områdena offentliga finanser och konkurrenskraft samt ökade makroekonomiska obalanser och skillnader inom euroområdet.

Vi har sett hur de åtgärder som vidtagits för att få en enad europeisk röst på området för utrikespolitik och säkerhet inte fick stöd på det ekonomiska området, trots globaliseringens krav. Vår ekonomiska potential kunde inte omsättas till ekonomiskt ledarskap på global nivå och obalansen mellan de båda pelarna, den gemensamma valutan och den mellanstatliga ekonomin, blev allt mer uppenbar.

Om vi​ ska kunna svara adekvat måste vi göra framsteg på integrationsområdet. Det finns ingen nationell väg ut ur krisen, om inte vissa människor har tagit fel på århundrade. Det är därför som Europeiska rådet vid sitt möte den 24 och 25 mars tog viktiga, och till och med spektakulära, steg i rätt riktning. Genomförandet av den europeiska planeringsterminen och antagandet av den permanenta stabilitetsmekanismen är steg i rätt riktning, liksom de åtaganden som gjorts inför parlamentet, om bl.a. lagstiftningspaketet som ska balanseras av parlamentet. Euro plus-pakten utgör utan tvekan ett steg framåt, men här återstår mycket att göra. Krisen består, 23 miljoner är arbetslösa och det finns fortfarande stora moln vid horisonten och stora utmaningar som måste mötas.

Det är därför vi behöver en tredimensionell pakt med EU:s medborgare, för det finns gränser för åtstramningspolitiken och vi måste främja en tillväxt- och sysselsättningspolitik genom investeringar för att omdefiniera vår ekonomiska modell och uppfylla målen i Europa 2020-strategin.

En politik för skattemässig och finansiell hållbarhet kräver en EU-ram likaväl när det gäller statsskulden som i fråga om återkapitaliseringen av finansinstitut. Vi behöver också en verklig EU-omfattande social pakt för att införa bättre produktivitet, med sociala normer, framsteg på skatteområdet och uppdatering av välfärdsstaten.

 
  
MPphoto
 

  Ivo Strejček (ECR). (CS) Fru talman! Det som hänt under Europeiska rådets möte den 24 och 25 mars 2011, och innehållet i den text som antogs, kan summeras till en historia om främjande av en skattegemenskap genom bakdörren. Skapandet av den gemensamma valutan, euron, och den period under vilken denna har funnits, är ett koncentrat av förakt för de ekonomiska lagarna, regelbrott, lögner om omfattningen av underskott i de offentliga finanserna och bedrägerier i den nationella statistiken. Stabilitets- och tillväxtpakten antogs som en sista chans att ta itu med de notoriska regelbrytarna, och den har kränkts av alla under flera år. Hur skulle det kunna vara annorlunda när det gäller Euro plus-pakten, undrar jag, med tanke på de nationella ekonomiernas olika karaktär, skillnaden i inflationsnivå och de olika nivåerna av arbetslöshet? Jag anser att den föreslagna harmoniseringen av grunderna för bolagsskatt är synnerligen olämplig.

 
  
MPphoto
 

  Paulo Rangel (PPE).(PT) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Först och främst vill jag naturligtvis gratulera er till resultaten från rådets möte den 24 och 25 mars, särskilt konsolideringen av den europeiska planeringsterminen, men också institutionaliseringen av den europeiska stabilitetsmekanismen och Euro plus-pakten som var resultatet av toppmötet om euroområdet den 11 mars.

Jag anser att alla dessa resultat är mycket positiva för EU, och det är bara synd att denna process inte fullbordades den 24 och 25 mars. Min åsikt är att om vi hade gett denna signal, om medlemsstaterna hade gett denna signal i rådet, och genomfört detta finansreformpaket fullt ut, skulle vi ha en starkare ställning i dag inför de kommande 3-4 månaderna, och framför allt skulle vi delvis ha mildrat effekterna av krisen som för närvarande härjar mitt land, Portugal, som jag också måste säga några ord om. Det portugisiska socialdemokratiska partiet (PSD), som är helt integrerat i Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater), är absolut och helt berett att uppfylla alla krav och skyldigheter för att kunna vara en del av Europeiska unionen. Det är också vad vi har gjort, även nu när vi har svårigheter med finansieringen på kort sikt. I motsats till vad regeringen, under ledning av det portugisiska socialistpartiet (PS), har gjort har PSD visat sin absoluta vilja att ge EU de garantier som krävs i samband med denna kris. Utan att föra in vår inrikespolitik i Europaparlamentet, vill jag ändå signalera att PSD vill åta sig att följa och fullständigt garantera en strikt tidsplan som landet måste hålla sig till efter valet den 5 juni.

 
  
MPphoto
 

  Edit Herczog (S&D).(HU) Fru talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande! Den överenskommelse som nåddes vid toppmötet var den första stora politiska framgången under det nuvarande ungerska ordförandeskapet. Detta är i första hand en framgång för de konservativa. Dess genomförande kräver enighet. Därför är det beklagligt att fyra länder med konservativa regeringar inte accepterade Euro plus-pakten, och det krävs en förklaring till detta. Det är beklagligt och det är verkligen att vända kappan efter vinden att rekommendera andra att göra något som vi som ordförandeland inte anser vara acceptabelt för oss själva. Den som stannar utanför missar något. Ett land som inte strävar efter ett genombrott som grundas på kunskap och konkurrenskraft, utan efter att hålla låga löner och vinna skatteligan kommer att bli Europeiska unionens fattighus redan på medellång sikt. På tal om att konkurrera med skatter, vill jag gärna att kommissionens och rådets ordföranden förklarar hur det kommer sig att rådet inte diskuterade frågan om skatteparadis. Tror ni att detta inte är något problem för EU:s medborgare? Där har ni fel! Vi förväntar oss mycket större framsteg från rådet och kommissionen.

Tillåt mig också att ta upp den japanska naturkatastrofen och den påföljande industriella katastrofen. 12 000 är döda, 17 000 är försvunna, hundratusentals är hemlösa och miljoner står utan arbete. Europeiska unionen, som ser solidaritet som en tillgång, måste hjälpa till. Katastrofen har skakat om världens energi- och råvarumarknader. Den kommer att prägla den politiska och ekonomiska miljön under lång tid. Vi måste förbättra kärnsäkerheten i hela världen. Vi måste skapa regler som gör detta möjligt. Vi måste främja investeringar i forskning och utveckling och stärka diversifieringen av energipolitiken i EU. Dessa mål har redan formulerats i målen för 2020. Det är rådets och kommissionens uppgift att bana den väg som leder dit och skapa de resurser som krävs. Vi önskar er all framgång i detta.

 
  
MPphoto
 

  Anni Podimata (S&D).(EL) Fru talman! Utan att vilja underskatta betydelsen av de beslut som nyligen antagits av Europeiska rådet vill jag ändå hävda att EU:s beslut under det senaste året kan kvalificeras som för lite och för sent. Inte för att man inte tagit viktiga steg framåt, men för att vi inte kan använda det förflutna och de metoder som vi tidigare använt för att stabilisera och stärka euroområdet som riktmärke i dag. I dag måste riktmärket vara vår effektivitet i krishanteringen. Tyvärr är vi dock inte effektiva när det gäller marknaderna - titta bara på hur lånekostnaderna har ökat under de senaste dagarna för länderna i regionen, i synnerhet Portugal – och vi är tyvärr inte heller effektiva eller övertygande när det gäller den europeiska allmänheten, som alltmer upplever EU som en del av problemet och inte som en del av lösningen.

Europaparlamentet har nyligen i två resolutioner, liksom förgrundsgestalter inom hela det politiska spektrumet, påpekat att om vi vill ha ett effektivt och globalt svar på skuldkrisen, måste vi allvarligt överväga möjligheten att utfärda euroobligationer. Samtidigt säger en majoritet i Europeiska rådet att detta inte får hända, eftersom det skulle skapa en moralisk risk för de skattemässigt sunda länderna i kristider. De pratar om moraliska risker för att argumentera emot euroobligationer, medan de samtidigt skapar en moralisk risk på bekostnad av länderna med ekonomiska svårigheter, genom att officiellt och utan att tveka lägga fram möjligheten till kontrollerad konkurs och involvering av privatpersoner i kostnadsdelningen. De vidmakthåller krisen genom att hålla lånekostnaderna onödigt höga.

Om vi verkligen vill involvera privatpersoner och få en rättvisare kostnadsfördelning, bör vi prioritera att på allvar undersöka frågan om en skatt på finansiella transaktioner, så att en del av intäkterna kan användas för att finansiera den permanenta mekanismen.

 
  
MPphoto
 

  Andrey Kovatchev (PPE).(BG) Fru talman! José Manuel Barroso, Herman Van Rompuy, den kris som vi just nu genomgår bekräftar att det behövs visionärer i EU, inte bara bland beslutsfattarna utan också bland de vanliga medborgarna.

Det är sorgligt men sant. Vi har slösat bort en massa tid och missat många möjligheter under de goda tillväxtåren. Inrättandet av den gemensamma valutan har utan tvekan varit en framgång. Men nu är det som ett vackert hus med trasigt tak. Vi flyttade in när det var torrt, men nu har regnet kommit och faller över euroområdet i form av ett stort underskott, höga skuldnivåer och låg kreditvärdighet.

Euro plus-pakten och rådets beslut är ett steg i rätt riktning. Den ekonomiska planeringsterminen är en åtgärd som kommer att ge våra ekonomier och budgetar en bättre samordning och motståndskraft i finansiella kriser.

Jag gläder mig åt detta, och att gå med i pakten är det rätta beslutet för 60 länder utanför euroområdet, bl.a. mitt hemland Bulgarien, så att de aktivt kan delta i beslutsfattandet om den ekonomiska politiken, vilket ger EU möjligheter att komma bort från situationen med olika standarder och principer.

Jag är säker på att EU-ländernas ekonomiska politik förr eller senare måste baseras på gemenskapsnivå i stället för på den mellanstatliga metoden, vilket är fallet nu. Kanske är den dagen nära då det blir en ny regeringskonferens eller till och med en konvention kring frågorna om ekonomiska och politiska styrelseformer i Europa.

Jag välkomnar rådets slutsats om de frågor som rör Libyen. Europeiska unionen måste vara aktivt engagerad i att inrätta demokratin när konflikten är över och hjälpa det libyska folket att skapa en rättsstat och ett civilt samhälle. Detta kommer naturligtvis att sända en signal även till andra länder i regionen, om att EU stöder medborgarnas legitima krav.

EU måste också dra lärdom av krisen i Libyen och hela arabvärlden. Vad kan vi mer göra för våra nära grannar i söder? Kan vi använda vår erfarenhet från det östliga partnerskapet i Medelhavsområdet?

Slutligen vill jag säga till Herman Van Rompuy och José Manuel Barroso att Europeiska unionen behöver operativa snabbinsatsstyrkor som kan utföra uppdrag under EU-flagg. Det krävs ökad kapacitet och integration inom området för säkerhet och försvar för att nå det målet, naturligtvis utan att dubblera eller ersätta Nato.

 
  
MPphoto
 

  Frédéric Daerden (S&D).(FR) Fru talman! Det finns en sak i rådets slutsatser som vi alla är helt överens om, Herman Van Rompuy, och det är behovet av en stärkt styrning. Ingen kan vara emot det. Stärkt styrning bör dock inte betyda noll i underskott eller åtstramningar, utan hellre intelligent spenderande.

Unionens nödvändiga konkurrenskraft bör självklart förbättras, men lönesänkningar och nedskärningar av sociala utgifter bör inte vara den enda justerbara variabeln. Konkurrenskraft vinns genom investeringar i utbildning, forskning, kompetens och stora infrastrukturprojekt.

Alla här håller med om att unionen och euron står vid ett vägskäl. Vi måste välja mellan å ena sidan en modell där vi ser till oss själva, där varje land jämför sin konkurrenskraft med grannmedlemsstatens, där vi ser till vår egen ställning på de finansiella marknaderna och till hur vi ska kunna bidra med så lite som möjligt till EU:s budget, och, å andra sidan, en modell som bygger på solidaritet – den enda acceptabla modellen – där sociala normer hålls högt, särskilt genom att vi upprätthåller arbetsmarknadsdialogen och fackföreningarna, med minimikrav på de sociala systemen i hela EU och skyddade mekanismer för löneindexering, en modell där solidariteten mellan generationerna garanteras genom ett pensionssystem som ger tillräckligt för ett värdigt liv, som parlamentet nyligen förklarade.

Medlemsstaterna bör vara fria från påtryckningar från finansmarknaderna, genom att Europeiska centralbanken får en starkare roll, och vi bör få bättre reglerade kreditvärderingsinstitut, en solidarisk modell som garanterar verklig social och territoriell sammanhållning i EU, bl.a. genom en utökad EU-budget, med en grundläggande reform av de egna medlen och slutligen genom att skatten på finansiella transaktioner äntligen införs.

Era slutsatser grundas på en tydlig ideologi som säger att skulder och underskott ligger bakom lågkonjunkturen, när den verkliga orsaken är oansvariga ekonomiska aktörer. Utan en förändring av rådets ideologiska prisma kommer vi inte ur lågkonjunkturen, och inte heller kommer vi att kunna återvinna medborgarnas förtroende. I dag finns det ett klart demokratiskt underskott, och om rådet och kommissionen fortsätter lägga fram förslag där inte parlamentets åsikt beaktas, så kommer medborgarna att avvisa våra projekt i ännu högre grad.

 
  
MPphoto
 

  Marianne Thyssen (PPE).(NL) Fru talman! Under det senaste året har mycket arbete utförts och ett antal reformer har satts igång för att se till att Europeiska unionen även i framtiden ska kunna förbli ett samhälle med goda och rättvisa levnads- och arbetsvillkor. Jag håller därför gladeligen med mina kolleger i deras lovordande av Europeiska rådets ordförandeskap.

I anslutning till det som andra ledamöter redan har sagt är det tre punkter jag vill ta upp. Den första gäller kostnaderna för arbetskraft som en faktor i konkurrenspolitiken. Under finanskrisen hörde jag ofta både kommissionens ordförande och ordföranden för Europeiska rådet tala väl om automatiska stabilisatorer. Dessa skulle se till att vi i stället för höga toppar och djupa dalar skulle få en stabil ekonomi med färre förluster av arbetstillfällen, vilket passar perfekt in i den sociala marknadsekonomi som vi vill vara. En del fruktar dock nu att ett alltför stort fokus på arbetskraftskostnadsfaktorn i Euro plus-pakten skulle begränsa verkningsutrymmet för de automatiska stabilisatorerna. Jag vill gärna höra dina synpunkter på detta, Herman Van Rompuy.

Jag har ytterligare en reservation när det gäller faktorn arbetskraftskostnad. Jag hör om och om igen från de fackliga organisationerna att medlemsstaternas och arbetsmarknadens parters självständighet åsidosätts i samband med löneförhandlingarna och att vi eventuellt är på väg mot en uppenbar kränkning av kompetensfördelningen enligt fördraget. Min fråga om detta är om vi verkligen är ute på farlig mark här, eller om denna rädsla är ogrundad? Jag skulle också vilja höra din analys av detta, Herman Van Rompuy, för om denna oro är obefogad måste vi verkligen stävja den.

Slutligen har jag en fråga om den gemensamma bolagsskattebasen. I slutsatserna från vårens toppmöte hittar jag bara en mening – en enda – om detta, och den är helt utan åtagande från Europeiska rådets sida. Kan man av detta dra slutsatsen att det fortfarande inte finns några utsikter till en samsyn kring införandet av denna gemensamma ram för beräkning av bolagsskattebasen och att det enda vi har i fråga om ökat samarbete kring detta, i bästa fall, är drömmar? Jag tackar på förhand för dina svar.

 
  
MPphoto
 

  Kriton Arsenis (S&D).(EL) Fru talman! Anni Podimata har täckt den ekonomiska frågan åt mig. Jag ska kommentera en annan mycket viktig punkt: den om kärnkraften. Vad har vi lärt av Japan? Två saker: för det första, att ingen någonsin kan vara tillräckligt väl förberedd för naturkatastrofer eller kombinationer av flera naturkatastrofer och, för det andra, att kärnkraften aldrig kan vara helt säker.

Vad gör vi? Vi anklagar Japan för vårdslöshet. Vi säger att det inte var kärnkraften som var osäker, utan det var Japan. Vi säger att vi ska göra egna inspektioner av våra kärnkraftverk, så att vi kan se vilka som inte är säkra och vilka som är det, och sedan ska vi utveckla dem. Det betyder att vi inte har lärt oss något av Japan. Vi är inte lika förberedda som Japan för katastrofer. Vi har knappt ens någon civilförsvarspolitik för gränsöverskridande problem i klass med en kärnkraftsolycka.

Vi måste sluta uppmuntra byggandet av nya kärnkraftverk. Vi bör inte investera i utveckling av kärnkraft, utan i stället i att utveckla effektiviteten i solceller och andra förnybara energikällor. Kärnkraftens effekter är gränsöverskridande och ligger inom EU:s ansvarsområde, vilket innebär att det kommer att vara ert stora ansvar, José Manuel Barroso och Herman Van Rompuy, om vi misslyckas med att vidta de åtgärder som krävs mot ytterligare olyckor.

 
  
MPphoto
 

  Jacek Saryusz-Wolski (PPE). - (EN) Fru talman! Jag har tre punkter jag vill kommentera. För det första anser jag att rådets toppmöte gav mycket viktiga och positiva resultat, med tanke på det svåra läge vi befinner oss i. Jag välkomnar förslaget om en inkluderande euro plus-pakt som även är öppen för de länder som ännu inte tillhör euroområdet, som rådets ordförande Herman Van Rompuy nämnde.

Samtidigt skapar vi ett skyddsnät i form av en europeisk stabilitetsmekanism. Skulle vi inte kunna överväga det i båda mekanismerna i euro plus-pakten, som är ett obligatoriskt åtagande att följa vissa uppföranderegler inom makroekonomisk och makrofinansiell politik, och även i den europeiska stabilitetsmekanismen. Skyddsnätet bör vara öppet så att både konvergensen och solidariteten, som är det som den europeiska stabilitetsmekanismen handlar om, blir inkluderande och inte exkluderande.

Min andra kommentar rör grannskapspolitiken. Det verkar som vår grannskapspolitik håller på att omformas. Impulserna kommer söderifrån, men är viktiga för hela vår grannskapspolitik. Jag hoppas att det kommer att bli – om vi läser Cathrine Ashtons och Stefan Füles dokument – en mycket mer samhällsinriktad grannskapspolitik, generösare mot dessa samhällen och mer krävande gentemot myndigheter och regeringar. Vi bör röra oss bort från kortsiktiga ekonomiska intressen och basera politiken på mänskliga rättigheter och demokrati. Vi bör röra oss bort från en politik som syftar till att bevara status quo och mot en politik som leder till förändring. Men när vi skapar detta nya paradigm bör vi även tillämpa det österut. Vi bör i högre grad basera vår politik på mänskliga rättigheter och demokrati och vara mer samhällsinriktade och mindre myndighetsinriktade än vi är just nu.

Min tredje punkt rör EU och Nato. I Libyen ser vi en ny form av samarbete mellan EU och Nato. Det är en relation som vi fortfarande har lite svårt att förstå oss på. Vi har tidigare samarbetat i Afghanistan och erfarenheterna från det samarbetet är inte odelat positiva. Samtidigt är denna relation viktig. Låt oss ha som målsättning att vi ska lyckas denna gång.

 
  
MPphoto
 

  Arturs Krišjānis Kariņš (PPE). - (LV) Fru talman, mina damer och herrar! Jag anser att vi måste dra en tydlig gräns mellan det förflutna och framtiden. Vad det förflutna anbelangar anser jag att vi måste hitta en separat lösning för Grekland och Irland. Jag anser att vi måste tillåta att dessa förluster skrivs av med hjälp av en strukturerad plan, så att dessa samhällen kan resa sig igen. Det är fel att fortsätta bestraffa skattebetalarna i dessa länder för misstag som faktiskt begicks av den privata sektorn, framför allt av bankerna. När det gäller framtiden måste vi se till vad som trots allt är EU:s mål. Det målet är att säkra en stabil tillväxt. För att säkra stabil tillväxt är det nödvändigt att säkra en låg statsskuld, och detta diskuteras också i rådet för närvarande.

Vad skulle låg eller ingen statsskuld innebära? Det skulle garantera den finansiella marknadens förtroende i dessa länder, vilket i sin tur skulle garantera låga räntor, så att näringslivet i dessa länder kan återhämta sig och utvecklas. När näringslivet utvecklas följer investeringar. Med investeringar kommer arbetstillfällen, som är så viktigt för oss i Europa. Denna process, nämligen att minska de offentliga utgifterna så att statsskulden blir låg, utesluter dessutom inte investeringar.

Flera ledamöter har nämnt att det är viktigt med investeringar, att vi inte kan som de säger ”rädda oss själva” ur denna kris, att vi måste investera. Jag kan ta mitt hemland Lettland som exempel. Lettland har inte bara vidtagit stora besparingsåtgärder de senaste två åren, utan har i år, 2011, även låtit en tredjedel av statsbudgeten gå till investeringar inom den offentliga sektorn. Det går följaktligen. Vi måste välja denna väg framöver om vi ska undvika att hamna där vi hamnat i dag. Tack för er uppmärksamhet.

 
  
MPphoto
 

  Marian-Jean Marinescu (PPE).(RO) Fru talman! Europeiska rådet tog ett stort steg mot att skapa en europisk stabilitetspakt genom att anta beslutet att ändra fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Den framtida mekanismen kommer att garantera en stabil, konsekvent reaktion på alla situationer där euroområdet destabiliseras. En sådan mekanism är utmärkt. Det bästa är emellertid att inte hamna i sådana situationer, vilket innebär att de budgetdisciplinåtgärder som fastställs i bestämmelserna om ekonomisk styrning också bör tillämpas på ett konsekvent sätt. Alla medlemsstater måste hjälpa till att upprätthålla stabiliteten, oavsett om de tillhör euroområdet eller inte. Därför är inrättandet av euro plus-pakten, till vilken även länder utanför euroområdet, inklusive Rumänien, har anslutit sig, en oerhört positiv utveckling.

Genomförandet av den europeiska planeringsterminen kommer att göra det lättare att samordna den europeiska ekonomiska politiken genom att man stärker konkurrenskraften, minskar byråkratin, främjar utbildning och stärker arbetskraften. Dessa åtgärder måste emellertid snabbt omvandlas till specifika nationella åtgärder.

Framgångarna med de nya europeiska strukturreformerna är nära knutna till stärkandet av den inre marknaden. EU behöver en strategi som bidrar till att skapa sysselsättning och minska bristerna på EU:s arbetsmarknad.

Jag välkomnar kommissionens planer på att lägga fram inremarknadsakten, som bör antas före utgången av 2012. Jag beklagar emellertid att i det i de prioriterade åtgärderna för att främja den inre marknaden och konkurrenskraften inte sägs något om behovet av att garantera fri rörlighet för alla europeiska arbetstagare, i stället fokuserar man enbart på fri rörlighet för tjänster.

 
  
MPphoto
 

  Simon Busuttil (PPE). - (MT) Fru talman! Människorna som flyr undan kriget i Libyen kommer nu till Europa, särskilt till Lampedusa och Malta. I mitt hemland är det två saker som oroar invånarna.

För det första vet de inte hur många som kommer att komma. Det är en oro som inte kan stillas eftersom vi inte vet hur många som kommer att ta sig över. För det andra känner människor sig oroliga eftersom de är osäkra på EU:s vilja att hjälpa till denna gång. Det är en oro som vi kan och bör diskutera eftersom vi redan har en solidaritetsmekanism i EU-lagstiftningen, i direktiv 55/2001/EG. Nu måste vi också använda den.

Det verkar som om kommissionen har två skäl till varför denna mekanism ännu inte har använts. För det första uppger man att saknas majoritet i ministerrådet. Jag vädjar till ordförande José Manuel Barroso att inte använda detta som skäl. Kommissionen bör visa politiskt ledarskap och ta politiskt initiativ till att lägga fram ett förslag om att aktivera denna mekanism.

Kommissionen uppger dessutom att antalet flyktingar än så länge inte är tillräckligt stort. Här bör vi emellertid vara försiktiga. Antalet kanske är litet i förhållande till hela Europa, men väldigt stort för ett enda land som på egen hand förväntas ta hand om dem alla.

Jag vädjar därför direkt till kommissionens ordförande José Manuel Barroso att aktivera solidaritetsmekanismen, och till rådets ordförande Herman Van Rompuy att uppmana ministerrådet att visa konkret solidaritet.

 
  
MPphoto
 

  Tunne Kelam (PPE). - (EN) Fru talman! Resultatet av Europeiska rådet kan betraktas som politiskt och institutionellt lyckat, men budskapet i dagens debatt är att krisen inte är över. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso har sagt att det ekonomiska läget fortfarande är besvärligt och osäkert. Guy Verhofstadt har bekräftat att vi fyller igen hålen, men att krisen inte har lösts, och ordförande Herman van Rompuy har sagt att problemen kvarstår.

Detta är resultatet av tidigare misstag och avsaknaden av lämpliga instrument. Vi måste dra lärdom av dessa tidigare misstag och hur den enorma skuldbördan och underskotten skapades. Vad var fel med medlemsstaterna och EU-institutionernas politik? Utan grundliga analyser och slutsatser, som alla inblandade bör åta sig att göra, kan vi inte undvika att upprepa samma misstag. Den centrala frågan är fortfarande att stärka konkurrenskraften. Jag hoppas att kommissionens nya inremarknadsakt kommer att bli riktigt ambitiös. Frågan om en inre digital marknad har åtminstone fått ett genombrott bland EU:s prioriteringar.

Sist men inte minst kommer den nya estniska regeringen att bekräftas den här veckan. Vid det senaste valet uppvisade de estniska väljarna EU-fientliga tendenser och gav den sittande regeringen förnyat förtroende. Trots stora budgetnedskärningar ökade den sin majoritet …

(Talmannen avbröt talaren)

 
  
MPphoto
 

  Mairead McGuinness (PPE). - (EN) Fru talman! Rådets slutsatser förtjänar mycket beröm om vi blickar framåt – men kanske inte i lika hög grad om vi ser till vad som pågår och har pågått.

De kommentarer som Catherine Day, en hög kommissionstjänsteman, fällde i Irland förra veckan om att Irland hade förlorat sin lyster fångade mitt intresse. Jag hoppas att detta inte gäller var och en av oss och jag hoppas att Irland ska återfå sin lyster med hjälp av stresstesten och den nya regeringens tuffa åtgärder. Jag hoppas även att befolkningen ska återfå sin lyster, eftersom de är mycket deprimerade och desillusionerade av känslan att bära en mycket tung börda för resten av EU.

Jag ber dem som pekar finger och är arga på enskilda länders och personers felaktiga beteende att komma ihåg att det även fanns andra som deltog i festen – jag talar om europeiska banker, som försökte tjäna pengar på den boom som inte bara fanns i Irland utan även på andra ställen.

I morse kunde man emellertid skönja en strimma av hopp i de irländska medierna. Jag ser att globala finansjättar backar upp vår ekonomi inför stresstesten och jag hoppas att de inser att irländarna har löst ett problem för resten av EU och kommer att visa oss välbehövlig solidaritet när det gäller skuldräntorna.

 
  
MPphoto
 

  Jörg Leichtfried (S&D).(DE) Fru talman! Herr Barroso, herr Van Rompuy, jag har några frågor till er. Det är bra att en överenskommelse har nåtts. Det är bra att den europeiska ekonomin och den europeiska valutan nu är bättre skyddade. Men är skydd i sig tillräckligt? Är det inte nödvändigt att gå längre? Är det inte nödvändigt att stimulera en konjunkturuppgång så att vi kan bevara det som vi skyddar? Jag anser att det görs för lite och att fel strategi har valts.

Varför investerar EU i export av gurkor, bananer och levande boskap i stället för i universitet, lärosäten och skolor? Det är något som vi måste ta ställning till. När ni säger att det saknas pengar till detta behövs det kanske en omorganisation. Vi behöver ta ställning till om vi behöver nya inkomstkällor, och då behöver vi inte titta längre bort än till dem som alltid har tjänat på denna fruktansvärda situation.

Herr Barroso! Vad är det verkliga skälet till att kommissionen är emot en skatt på finansiella transaktioner? Var snäll och besvara den frågan. Kommissionen måste en gång för alla bestämma sig för om den står på finanssektorns eller medborgarnas sida.

 
  
MPphoto
 

  Jean-Pierre Audy (PPE).(FR) Fru talman, herr Van Rompuy, herr Barroso! Jag tackar ordförandena för de politiska grupperna för att de ställde in talmanskonferens sammanträde så att denna debatt kunde hållas i kammaren i enlighet med artikel 15.

När det gäller stabilitetsmekanismen vill jag följa upp vad Alain Lamassoure sade om att ta upp frågan om politisk kontroll och särskilt frågan om reglering av denna mekanism, och att ta reda på vem som ska bevilja ansvarsfrihet för budgeten för detta finansiella instrument.

Avslutningsvis undrar jag om tiden inte är mogen för kommissionen att ge oss en omfattande rapport om statligt stöd till kreditinstitut, framför allt om finansiella flöden och statsskuld.

Avslutningsvis föreslår jag att vi överväger möjligheten att inrätta ett europeiskt kreditvärderingsinstitut för att ta itu med de stora problem vi har med de privata kreditvärderingsinstituten. Betygsättningen av ett land skiljer sig nämligen mycket från betygsättningen av ett privat företag.

 
  
MPphoto
 

  Enrique Guerrero Salom (S&D).(ES) Fru talman! I inledningen av sitt anförande påpekade Herman Van Rompuy att inom loppet av 49 dagar har Europeiska rådets haft tre beslutsfattande möten och ett toppmöte. Vad som tidigare har skett med tre- eller sexmånadersintervaller har nu blivit det normala sättet att styra unionen och gjort det möjligt att omedelbart reagera på akuta utmaningar.

Bortom dessa akuta utmaningar ligger emellertid EU:s framtid, och EU:s framtid är beroende av vår förmåga att konkurrera. Vilka resurser har vi för närvarande för att generera kunskap? Vi har få världsledande universitet, vi avsätter en lägre procentandel av våra inkomster till forskning och utveckling än tillväxt- och utvecklingsländerna och samtidigt spelar våra företag en mycket obetydlig roll på forskningsområdet.

Vi måste skaffa oss en europeisk dimension med samordning mellan europeiska universitet och med kursplaner som leder till hög kvalitet och samarbete.

 
  
MPphoto
 

  Graham Watson (ALDE). - (EN) Fru talman! Rådets och kommissionen ordförande talade om euro plus-pakten och den inre marknaden. Jag har en fråga om vart och ett av dessa ämnen.

Håller de med Europeiska centralbankens ordförande om att det kommer att behövas en mycket större europeisk stabilitetsmekanism? Om de inte håller med om detta, beror detta på att verkliga yrkesmän sällan offentligt kan erkänna vad de privat vet egentligen stämmer?

Det enda landet på den inre marknaden som tillämpar reglerna till 100 procent är Norge. Eftersom det verkliga stresstestet inte kommer att handla om någon enskild bank eller något enskilt kärnkraftverk, utan om solidariteten mellan EU:s medlemsstater, anser rådets och kommissionens ordförande att det finns utsikter till större solidaritet än tidigare?

 
  
MPphoto
 

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Fru talman! Ett av ämnena vid överläggningarna under Europeiska rådets möte var fastställandet av den nya krismekanismen för euroområdet. Även om ledarna för de närvarande regeringarna enades om att inrätta en fast euroobligation verkar det som den slutliga utformningen kommer att kräva ytterligare diskussioner med experter i hemländerna. När den slovakiska presidenten Iveta Radičová återvände hem från Bryssel upptäckte hon att hon saknade tillräckligt stöd i det nationella parlamentet för sin ståndpunkt vid rådets överläggningar.

Utan ett ordentligt och exakt slutförande av mekanismen för att reglera insolventa länders bankrutt, aktiverad inom ramen för euroområdet, kommer den föreslagna permanenta mekanismen i stället att bli ett permanent instrument för europeisk skuldsättning. Det är därför som inget ansvarsfullt parlament kan acceptera mekanismen i dess nuvarande form. Herr rådsordförande! Därför ber jag dig att i högre grad ta hänsyn till kvalificerade experters utlåtanden i samband med politiska förslag.

 
  
MPphoto
 

  Andrew Henry William Brons (NI). - (EN) Fru talman! I punkt 5 i rapporten från rådets möte anges att politiska åtgärder kommer att läggas fram för att korrigera skadlig och ihållande makroekonomisk obalans och stärka konkurrenskraften, men i inledningen talas det om att främja handel med tredjeländer.

Importer från tredjeländer, särskilt de s.k. tillväxtekonomierna, är den största enskilda orsaken till obalans i handelsutbytet och oförmåga att konkurrera. Industriländernas ekonomier kan inte konkurrera med importerade varor från dessa länder utan att driva ned lönerna till deras nivåer.

Vi får en föraning i avsnittet om att främja konkurrenskraften på sidan 16 i slutsatserna. Här anges att framstegen kommer att bedömas med utgångspunkt i ”löne- och produktivitetsutvecklingen samt behoven av konkurrenskraftsanpassning”. Vad betyder egentligen det?

Det kan bara betyda en sak. Lönerna måste justeras nedåt så att våra varor kan konkurrera med varor från tillväxtekonomierna. Medan vissa principer, som frihandel, är heliga verkar de europeiska arbetstagarnas intressen vara umbärliga.

 
  
MPphoto
 

  Seán Kelly (PPE). - (EN) Fru talman! Jag vill inte gå i släptåg eller stå i skuld till någon och det vill inte heller den irländska befolkningen – som är ett stolt folk. Det räddningspaket som EU och IMF nyligen fattade beslut om var därför ett hårt slag för den irländska befolkningen. Jag delar emellertid inte åsikten att EU bär skulden. Problemen orsakades framför allt av Irlands allmänna banker, tillsynsmyndighet och regering, inte den irländska befolkningen. Den irländska befolkningen tvingas emellertid nu betala priset och bördan är för stor.

Därför efterlyser jag två åtgärder. För det första bör räntan sänkas, och jag tackar kommissionsledamot Olli Rehn och ordförande José Manuel Barroso för att de har låtit framskymta att så kan bli fallet. För det andra anser jag att obligationsinnehavarna måste betala ett pris. Även om de inte behöver klippa sig behöver de åtminstone raka sig. Privatpersoner får inte en garanterad räntefri investering och det bör inte heller obligationsinnehavare få. Om dessa två åtgärder genomfördes skulle vi kanske kunna göra lite framsteg.

 
  
MPphoto
 

  Marc Tarabella (S&D).(FR) Fru talman, herr Van Rompuy, herr Barroso, mina damer och herrar! Rådet slutsatser om den ekonomiska politiken och euro plus-pakten öppnar verkligen en europeisk Pandoras ask. Detta kommer bara att leda till problem, och det är EU-medborgarna som tvingas möta dessa problem. Ifrågasättandet av social välfärd och löneindexering, sammankopplingen av produktivitet och löner, minskad köpkraft och höjd pensionsålder är bara några exempel på den åtstramningskris som väntar oss. Det upprör mig att rådet uppenbarligen inte har lärt sig något av krisen.

Naturligtvis behöver vi en politik som baseras på budgetdisciplin och strikta regler. Det är det ingen som ifrågasätter. Vi bör emellertid inte tvinga medborgarna att göra alla uppoffringar, eftersom de utgör vår enda chans att komma ur krisen på ett bra sätt. Ni glömmer alltför snabbt finans- och banksektorn, som också borde bidra till dessa viktiga insatser och som framför allt borde agera mer ansvarsfullt.

När kommer vi äntligen att få se en skatt på finansiella transaktioner? När 16 miljoner européer saknar arbete, priserna stiger och spekulationschocker skakar kontinenten låter rådet arbetskraften och arbetstagarna stå för alla uppoffringar i stället för kapitalet. Detta är oacceptabelt.

 
  
MPphoto
 

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D).(HU) Fru talman! Herman Van Rompuy ansåg att euro plus-pakten var en ny fas i den framtida ekonomiska samordningen, och detta är verkligen en helt ny tid i fråga om makroekonomisk samordning. Premiärminister Viktor Orbán, Europeiska unionens tjänstgörande ordförande, såg det på ett liknande sätt när han beskrev det som en av det framtida europeiska ekonomiska systemets pelare. Samtidigt är det olyckligt att Ungern inte var ett av de länder som Herman Van Rompuy läste upp, eftersom Ungern tyvärr inte deltar i euro plus-pakten. Många ungerska medborgare och ekonomer förstår inte heller varför Ungern fattade detta beslut, eftersom Ungern är ett litet land med en öppen ekonomi, och argumentet att detta skulle ha hindrat skattekonkurrens är felaktigt eftersom det enbart handlar om att harmonisera bolagsskattebasen. Det är synd att Ungern missade denna möjlighet.

 
  
MPphoto
 

  Franz Obermayr (NI).(DE) Fru talman! EU är en mästare i senfärdighet. I decennier behandlades Mohammar Gadaffi som en seriös partner, i decennier sopades risken med kärnkraft under mattan och nu pumpar vi in pengar i ett skyddsnät som uppenbarligen inte fungerar. Varför inser inte människor att eurokrisen inte kan lösas med hjälp av ett skyddsnät? Amerikanska kreditvärdighetsinstitut har sänkt kreditbetygen för först Grekland och nu Portugal och räddningspaketen gynnar nu bara banker och spekulanter som spekulerar i bankrutta medlemsstater inom euroområdet.

Därför anser jag att det är dags att montera ned skyddsnätet och dra en gräns vid planerna på euroobligationer. Om de bankrutta länderna stannar kvar i euroområdet kommer detta att markera slutet för euron. Därför vore det bättre om vi använde de miljarder euro som öronmärkts till räddningspaketen till att hejda strömmen av flyktingar från Nordafrika med hjälp av hållbara lokala projekt eller se till att vi verkligen blir oberoende av kärnkraften. Det skulle vara en bättre investering än att bara spela bort pengarna på de internationella kreditvärderingsinstitutens kasinon.

 
  
MPphoto
 

  Ana Gomes (S&D).(PT) Fru talman! De som pressar Portugal att acceptera detta s.k. stöd vill egentligen inte alls hjälpa till. De vill snarare tjäna pengar genom att sänka oss och sänka euron. Det beror på att i Europa, där solidaritet, sammanhållning och gemenskapsmetoden har blivit tomma ord, kommer detta s.k. stöd bara att betala de banker som tvingade oss in i den nuvarande skuldkrisen. Allt bekostas med offentliga medel, med nyliberala åtgärder som euro plus-pakten, utan investeringar för att återskapa tillväxt och sysselsättning, utan euroobligationer, utan skatt på finansiella transaktioner och utan några åtgärder för att hantera den makroekonomiska obalans som förstör euron.

I detta Europa, där vissa banker anses för stora för att få lov att gå under men länder och personer tillåts gå under, är det bara blindhet eller egenintresse som kan förklara att rådet och kommissionen har slutat vidta åtgärder mot skatteparadis. Är det möjligt att rensa upp, reglera och utöva tillsyn över det finansiella systemet, samtidigt som man låter bli att röra de svarta hål som ligger bakom korruption, skattebedrägerier, skatteflykt och organiserad brottslighet?

 
  
MPphoto
 

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Fru talman! För det första vill jag uppmärksamma det felaktiga temat i slutsatserna från rådets möte, nämligen att vi har ekonomisk tillväxt och samtidigt måste spara. Besattheten av budgetdisciplin i kristider kan bli ödesdiger för oss alla. Vår enda prioritering bör vara att återskapa sysselsättning och hållbar ekonomisk tillväxt.

Mina damer och herrar! Det är medborgarna som drabbas hårdast av krisen. Dels förlorar de sina arbeten och drabbas hårt av regeringarnas besparingar, dels finns det risk för att de pengar som behövs för att stärka euroobligationen uteslutande kommer att tas från deras skatter. Att stärka euron borde i första hand vara en uppgift för finanssektorns aktörer.

Fru talman, herr kommissionsordförande! Vad EU behöver just nu är samordning av den ekonomiska och politiska politiken i syfte att stimulera sysselsättningen och komma ur krisen. Vi behöver dessutom ett tydligt samförstånd när det gäller att skydda euron, där även den privata sektorn måste delta.

 
  
MPphoto
 

  Angelika Werthmann (NI).(DE) Fru talman! Ändringen av fördraget ledde till inrättandet av den europeiska stabilitetsmekanismen. Jag vädjar på nytt till alla att respektera de relevanta kriterierna. När allt kommer omkring är det oansvarigt att inom ramen för den nuvarande, pågående strukturella krisen placera en annan medlemsstat och dess medborgare i skottlinjen. Den europeiska stabilitetsmekanismen kan bara motiveras om alla länder uppfyller sina budgetåtaganden och går med på att tillämpa kostnadseffektivitet.

Krisen i Japan har visat precis hur ”säker” kärnkraft kan vara. Naturen är en starkare kraft än människan klarar att tämja. Efter erfarenheterna från Tjernobyl kan vi bara hoppas att stresstesten kommer att användas med större försiktighet än de gränser som infördes förra veckan. Det är dags att avveckla kärnkraften. Låt oss i stället koncentrera oss på förnybara energikällor. Undervattenselkabelprojektet NorGer skulle exempelvis kunna ersätta 60 kärnkraftverk.

 
  
MPphoto
 

  Zigmantas Balčytis (S&D). - (LT) Fru talman! Jag välkomnar att Europeiska rådet lyckades komma överens i vissa frågor som är särskilt viktiga för Europa. Jag vill framför allt ta upp den europeiska planeringsterminen och dess betydelse som en av prioriteringarna. Jag anser att vi bör prioritera återställandet av trovärdiga budgetar i medlemsstaterna, social rättvisa och budgetdisciplin. Detta skulle skapa förutsättningar för stabilitet och göra det möjligt för medlemsstaternas ekonomier att återhämta sig snabbare. Av konsolideringsskäl är det oerhört viktigt att komplettera strukturreformerna, framför allt genom att genomföra de prioriteringar som anges i Europa 2020-strategin. Här har kommissionen en extra viktigt roll. Kommissionen bör noggrant övervaka medlemsstaternas åtgärder och följa genomförandet av specifika åtgärder i enlighet med nationell stabilitets- och konvergensprogram. Dessutom finns det fortfarande stora problem när det gäller Europeiska centralbankens, rådets och Europeiska kommissionens inställning till de kommersiella bankernas situation, liksom när det gäller utländska kreditvärderingsinstituts verksamhet.

 
  
MPphoto
 

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. - (FR) Fru talman, ärade ledamöter! När det gäller bedömningen av förra veckans möte i Europeiska rådet tycker jag att jag lade fram en ganska välavvägd och ganska rimlig analys.

Jag anser att vi gör rätt i att anse att vi har gjort stora framsteg i strukturfrågorna. Om vi jämför vad vi nu har med det vi inte hade tidigare har vi utan tvekan tagit ett stort kliv framåt. Vi har exempelvis inrättat en permanent stabilitetsmekanism, något som inte ens förutsågs i fördraget. Dessutom stödde Europaparlamentet med en överväldigande majoritet en begränsad reform av fördraget för att skapa ett nytt instrument, ett instrument som inte ens existerade tidigare.

Låt oss därför vara intellektuellt ärliga i vår bedömning. Jag anser att det har skett stora framsteg när det gäller vår reaktion på krisen och att vi har dragit lärdom av tidigare brister, såväl på instrumentnivå som på politisk nivå. Samtidigt sade jag emellertid mycket tydligt att detta kanske inte räcker. Det är en sak att förfoga över strukturen, arkitekturen, men en annan sak att ha den politik som ska tillämpas. Det verkliga testet kommer därför att bli att se vad regeringarna, och även våra institutioner, rent konkret kommer att kunna leverera framöver. Konkreta resultat är viktigare än instrument.

Samtidigt tycker jag att jag har visat stor öppenhet när jag har talat om att kommissionen gärna skulle ha velat gå längre på vissa områden. När det gäller den permanenta stabilitetsmekanismen framhöll vi exempelvis att vår ambition var att införa större flexibilitet. Tyvärr var det inte möjligt att nå samförstånd om denna högre ambitionsnivå. Det vore emellertid ett misstag att förkasta de framsteg vi har gjort.

Låt mig dröja kvar vid ämnet ambition. Jag skulle vilja framhålla denna viktiga aspekt eftersom vissa har antytt att kommissionen borde lägga fram andra förslag. Praktiskt taget allt ni har sagt har kommissionen redan föreslagit. Den 9 maj 2010 lade kommissionen – i form av mig själv och kommissionsledamot Olli Rehn – fram ett lagförslag om en fullständigt gemenskapsbaserad strategi i fråga om stabilitetsmekanismen.

Vi föreslog exempelvis en pool för att samla skuldförvaltningen, det som kallas gemensamma och flera garantier. Förslaget förkastades av medlemsstaterna. Det förkastades inte av er, men medlemsstaternas godkännande är nödvändigt Guy Verhofstadt. Vi lade fram förslaget vid toppmötet om euroområdet. Det förkastades av en stor majoritet av medlemsstaterna. Så ser verkligheten ut.

När det gäller frågan om huruvida beslut som rör den permanenta stabilitetsmekanismen ska fattas med enhällighet eller genom majoritetsbeslut föreslog jag det senare. Inför Europeiska rådets ordförande och vissa stats- eller regeringschefer föreslog jag att de skulle acceptera beslut med kvalificerad majoritet. Detta förkastades dock.

Man alltid insistera, men klausulerna måste vara tydliga och man måste veta exakt vem man ska rikta sin begäran till. Kommissionen har lagt fram ambitiösa förslag, exempelvis i samband med stresstesten. Det är Europeiska kommissionen och Europeiska centralbanken som har föreslagit trovärdiga och genomsynliga test för de europeiska bankerna.

När det gäller euroobligationerna tror jag kommissionen har talat om euroobligationer i minst 30 år. Detta förkastades av vissa medlemsstater. Jag föreslog – och jag kan meddela er att jag kommer att göra samma sak när det gäller budgetramen – att vi åtminstone kunde ha projektobligationer för att finansiera investeringar på EU-budgetens utkastnivå. Då kommer vi att få se vem som är villig att stödja denna strategi till förmån för europeiska investeringar. Och då kanske vissa av er med hjälp av era egna europeiska partier kan övertyga oss att stödja denna ambitiösare syn på budgetramen. Det skulle kunna möjliggöra ett ännu närmare samarbete. Det är allt jag har att säga om våra ambitioner på EU-nivå.

(Applåder)

Även när det gäller den sociala frågan, som jag nu tänkte tala om, ansträngde sig kommissionen för att se till att sociala aspekter, liksom utbildning, betonades mer i 2020-strategin. Det var emellertid inte enkelt. Vissa regeringar hävdade att i det i enlighet med subsidiaritetsprincipen inte var Europas eller EU:s sak att vidta direkta åtgärder på det sociala området eller på utbildningsområdet.

Låt oss nu försöka att inom ramen för 2020-strategin - där vi trots allt lyckades nå ett visst samförstånd om att exempelvis inkludera kampen mot fattigdom och social utestängning – utveckla denna politik, och även uppmuntra till investeringar, särskilt i utbildning och innovation.

Låt mig i samband med detta berätta något som ni kanske inte är medvetna om. För ett tag sedan – för två år sedan tror jag – föreslog kommissionen att vissa EU-medborgare skulle få livsmedelsstöd, eftersom det nu även i EU finns människor som inte har tillräckligt att äta. Tillsammans med PPE-gruppens ordförande Joseph Daul besökte jag nyligen livsmedelsbanken här i Bas-Rhin. Det finns fattigdomsrelaterade problem i Europa. Visste ni att två medlemsstater har väckt talan mot kommissionen vid EU-domstolen för att kommissionen har inrättat en mekanism för att hjälpa EU:s fattigaste? Så ligger det till.

Låt oss vara mycket tydliga. Kommissionen är för att EU ska bli mer ambitiöst när det gäller styrning. Den är för rättvis tillväxt och mer social rättvisa på EU-nivå. Samtidigt behöver vi emellertid få med oss parlamentet och medlemsstaterna på detta. Och vi måste kämpa för det. Att kritisera kommissionen är enligt min mening därför detsamma som att välja fel mål, eftersom kommissionen har gått i bräschen för ett mer socialt, rättvist EU och för en mycket trovärdigare styrning.

Låt oss samtidigt vara mycket tydliga även i denna fråga. Jag tror inte det hjälper EU att säga att de nuvarande problemen är EU:s problem, som om ansvaret inte alls ligger hos vissa regeringar som lät sina skulder nå ohållbara nivåer eller sina banker ha en tillväxt som var flera gånger så stor som deras bruttonationalprodukt. Regeringarna är också medansvariga. Det ansvaret är väsentligt. Därför måste vi nu hitta lösningar som grundas på solidaritet, men även agera ansvarsfullt. Därför är jag exempelvis stolt över att kommissionen och jag själv har stött förslaget om att sänka Greklands skuldräntor, och vi gör nu samma sak för Irland. Vi anser att detta är det rätt väg, inte bara för att undvika att behöva påtvinga de grekiska och irländska invånarna betungande kostnader, utan även för att se till att skulden ligger på en hållbar nivå. Det ligger följaktligen i andan av solidaritet och ansvarsfullhet att vi kan hitta gemensamma lösningar som förhoppningsvis även gör det möjligt för oss att undvika ett problem som vissa av er har varit inne på och som bekymrar mig, nämligen problemet med en viss uppdelning av EU, framför allt en uppdelning mellan norr och söder, mellan centrum och periferi. Jag tror att det EU vi vill bygga är ett EU som präglas av solidaritet, inte ett första klassens och ett andra klassens EU, utan ett EU som alla européer kan identifiera sig med.

(EN) Jag har redan på EU:s vägnar såväl i ord som i handling försvarat tanken på en skatt på finansiella transaktioner i G20. Detta förkastades av ett stort antal av våra G20-partner.

Frågan är nu om vi på EU-nivå kan – eller bör – ha en skatt på finansiella transaktioner eller inte. Låt oss återigen vara ärliga. Flera medlemsstater är starkt emot en sådan skatt. De kommer inte att gå med på en sådan. Vad jag sade vid Europeiska rådets senaste möte var att kommissionen nu gör en konsekvensbedömning av olika alternativ för den finansiella sektorn och snart kommer att lägga fram förslag. Det var oerhört viktigt att kommissionen gjorde detta tillkännagivande vid Europeiska rådets möte för i Europeiska rådets slutsatser finns det åtminstone ett åtagande om att titta på de förslag som kommissionen kommer att lägga fram i fråga om finansiell beskattning. Av rättviseskäl anser jag att det är viktigt att även finanssektorn – och åtminstone en del av finanssektorns beteende låg i hög grad bakom krisen – bidrar till att lösa krisen. Jag anser att detta är grundläggande ur en rättvisesynpunkt. Det är min personliga uppfattning, och jag är säker på att det även är hela kommissionens uppfattning. Jag kommer att lägga fram förslag på området.

Samma sak gäller den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen. Det finns ett visst motstånd i vissa kretsar i rådet men kommissionen har lagt fram förslaget och vi kommer att kämpa för det eftersom vi anser att den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen är viktig för att fullborda den inre marknaden. Det är precis det synsätt vi försvarar.

Vi har diskuterat processer och instrument under mycket lång tid. Nu är det dags att processer och instrument används för konkreta åtgärder. Processer och instrument är viktiga, men de måste användas för konkreta åtgärder och kan inte ersätta sådana åtgärder. Utmaningen är att lyckas med vår ekonomiska återhämtning. Sanningen är att för att kunna investera behöver vi förtroende. Förtroende beror på vår förmåga att modernisera, vara innovativa och bli mer hållbara och mer konkurrenskraftiga. Vi får inte blanda ihop orsak och verkan. Vi kommer att dra till oss investeringar om vi genomför Europa 2020-strategin snabbt och beslutsamt, och om vi eftersträvar målet om ett Europa som är hållbart och konkurrenskraftigt i en anda av solidaritet, och även i solidaritet med alla medlemsstater, däribland Portugal.

(FR) Martin Schulz! Du vet mycket väl att jag i egenskap av kommissionens ordförande inte kan blanda mig i den portugisiska inrikespolitiken. Om du en dag upphör att vara ordförande för S&D-gruppen i Europaparlamentet och får andra uppdrag är jag säker på att du kommer att utföra dessa uppdrag fullständigt oberoende och att du inte kommer att lägga dig i den grupps interna frågor.

Samtidigt måste jag emellertid säga att en politisk kris i Portugal inte har gjort arbetet lättare eftersom situationen redan var ganska besvärlig i Portugal. Trots det måste EU-institutionerna respektera den nationella demokratin och nationella parlaments beslut och vi hoppas nu att Portugal hittar bästa vägen ut ur denna kris.

I vilket fall som helst står kommissionen vid Portugals sida när det häller att hitta de bästa lösningarna, i överensstämmelse med de åtaganden den gjort och de skyldigheter den har gentemot sina EU-partner. Jag anser att det är i denna anda av aktiv solidaritet och ansvarsfullhet som vi kan lösa krisen.

Det stämmer att det har uttryckts ganska pessimistiska uppfattningar här i dag. Som EU-medborgarnas folkvalda företrädare speglar ni dessutom den allmänna känslan i Europa. Samtidigt som det är helt naturligt att vi är bekymrade anser jag att vi bör ha det politiska mod som krävs för att visa förtroende för EU-projektet. Jag tror inte vi kan återställa förtroendet för EU genom att vara pessimistiska. Kommissionen är redo att fortsätta att entusiastiskt arbeta tillsammans med er, med Europeiska rådet, med rådet, och med samtliga institutioner, mot ett starkare, mer hållbart, rättvisare och mer konkurrenskraftigt Europa.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Herman Van Rompuy, Europeiska rådets ordförande.(FR) Fru talman, ärade ledamöter! Det gläder mig att tala till en så välfylld kammare. Så här full har jag inte sett kammaren sedan jag tillträdde som Europeiska rådets ordförande,

(Applåder)

Men jag får intrycket att ni inte bara har kommit hit för att lyssna på mig.

För det första vill jag tacka er för alla era kommentarer, både positiva och negativa. Jag slogs i ännu högre grad av era kommentarer eftersom vi måste ha enhällighet i Europeiska rådet, och vi försöker nå enhällighet mellan alla era kolleger, från alla era partier, premiärministrar och statschefer. Vi har socialdemokrater, kristdemokrater, konservativa, liberaler, företrädare från alla era politiska familjer, och varje gång försöker och lyckas vi nå överenskommelser mellan dem.

Någon sade tidigare att jag måste vara idealisten här, drömmaren. Jag tror inte det är min roll, men vad jag försöker att göra – och kommissionens ordförande kan styrka detta – är att när det är möjligt agera på ett sätt som gör att resultatet i de flesta fall blir att kommissionens förslag och Europeiska rådets slutsatser inte ligger allt för långt ifrån varandra. Låt mig ta arbetsgruppen som exempel, där kommissionens förslag låg till grund för arbetsgruppen för ekonomisk styrning, och där resultatet ligger mycket nära kommissionens förslag. Jag kommer att försöka, vi kommer tillsammans med parlamentet att försöka, att ytterligare förbättra dessa förslag. Min roll är därför att försöka nå samförstånd, men ett samförstånd som dessutom så långt det går baseras på gemenskapsmetoden, och jag tror att jag på vissa viktiga områden har lyckats med detta.

Nu till euro plus-paketen – ni känner till det diskussionsunderlag som satte igång våra diskussioner och det slutliga euro plus-dokumentet. Många av er, även dem som tillhör skeptiska politiska grupper har sagt att deras hemland bör gå med i euro plus-pakten. Det är förmodligen för att den inte är så dålig trots allt. Vi har lyckats nå en kompromiss mellan ambitiösa mål, så att ekonomier kan fortsätta att vara konkurrenskraftiga och de offentliga finanserna kan fortsätta att vara hållbara, och genomförande på nationell nivå, eftersom vi i de flesta fallen måste fatta nationella beslut.

Min andra observation rör metodiken. Mycket av kritiken mot EU är sakligt sett korrekt men har inget stöd i fördraget. Hela kärnenergipolitiken, energimixen, faller exempelvis inom medlemsstaternas behörighet och det finns inget jag kan göra för att ändra detta. Även kärnkraftssäkerheten faller till övervägande del inom medlemsstaternas behörighet. Gemenskapen, EU, har viss behörighet och i slutsatserna från Europeiska rådets möte försökte vi främja dessa så mycket det gick. Jag tror aldrig kommissionen har haft en så viktig roll på kärnsäkerhetsområdet som efter Europeiska rådets möte för ett par dagar sedan. Vi måste emellertid fortfarande arbeta inom ramen för fördraget.

Det finns personer som har talat om minimilöner i vissa länder, men det är en nationell behörighet. Det finns personer som har talat om ojämlikhet, jobbtrygghet och orättvisor, men i de flesta fall är detta åtgärder som utgör en del av en nationell ram. Jag måste emellertid tillägga att många av de åtgärder som det nu är nödvändigt att vidta för att stärka konkurrenskraften och de offentliga finanserna är åtgärder som de nationella regeringarna borde ha vidtagit även utan påtryckningar från EU. EU sätter extra tryck på medlemsstaterna eftersom det, åtminstone för 17 länder, finns en gemensam valuta som behöver försvaras. I de flesta länder ligger det emellertid i landets eget intresse att vidta de nödvändiga åtgärderna, för sina egna medborgares skull och för att trygga sin egen framtid. Och EU sätter extra press på länderna för att få till stånd detta.

Låt oss därför inte komma med falska anklagelser mot EU. Är våra styråtgärder för svaga? Tja, rådet kommer att samarbeta med Europaparlamentet för att förbättra den ekonomiska styrningen och i likhet med i andra frågor är jag säker på att vi kommer att nå kompromisser. Det finns kanske en centralbankschef i ett av de 17 euroländerna som är kritisk till vissa aspekter av den ekonomiska styrningen, men jag kan citera andra centralbankschefer eller bankdirektörer i länder nära Nederländerna som har en helt annan uppfattning. Om det behövs kan jag ge er namnen och de direkta citaten. Det vore det enklaste.

När det gäller den nuvarande krisen måste vi se framåt, och vi har fattat beslut om viktiga instrument, men naturligtvis måste vi även blicka bakåt. Som jag redan påpekat måste vi hantera det förflutna. Även med de bästa instrument vi kan komma på – faciliteten, stabilitetsmekanismen, ändringen av fördraget, ekonomisk styrning, pakten – kommer vi inte att lösa problemen i de länder som befinner sig i svårigheter och vi kommer inte att lösa problemen för de banker som fortfarande är under tryck. Så vi måste blicka både framåt och bakåt.

I vissa medlemsstater och på EU-nivå saknades tidigare politiska riktlinjer på området. Vi måste vara självkritiska på den punkten. Vad vi emellertid behöver se till, och vad vi kommer att se till, och vi har redan vidtagit de åtgärder som krävs, är att se till en liknande kris inte inträffar igen i framtiden. Som jag redan påpekat måste vi under tiden hantera arvet från det förflutna, både när det gäller vissa länder som ni känner till och som ingår i programmet – som Grekland och Irland – och när det gäller andra länder där vi vidtar åtgärder för att förhindra att de ska behöva omfattas av programmet. Kunde vi ha vidtagit dessa åtgärder för ett år sedan? Nej! Har vi tidigare begått stora fel? Vi undergrävde stabilitets- och tillväxtpakten för sju eller åtta år sedan. Om vi inte hade gjort det hade vi haft mycket effektivare instrument och hade kunnat förhindra många kriser.

När det gäller den ekonomiska tillväxten har denna legat på i genomsnitt 2 procent sedan 2010, vilket är det genomsnittliga värdet för hela tioårsperioden 1999–2008. Vi hade ekonomisk tillväxt 2010 och den genomsnittliga tillväxten för 2011 ligger på 2 procent. Borde vi ha gjort mer? Naturligtvis borde vi ha gjort det. Är offentliga investeringar det enda instrumentet? Inte alls! Den inre marknaden är oerhört viktig. Den måste utvecklas ytterligare. Kommissionen har lagt fram förslag om detta och de kommer att diskuteras på nytt om några veckor, vid Europeiska rådets möte i juni, och vi kommer att återkomma till frågan till hösten.

Avslutningsvis kan mycket kritik riktas mot oss när det gäller Libyen. Utan EU, utan EU:s ledarskap skulle det emellertid ha blivit ett blodbad i Libyen. Utan EU hade det blivit massakrer. Vissa av er har varit mycket kritiska till EU. Trots det agerade vi i tid! Och utan EU hade inget gjorts på global nivå, på FN-nivå. Efter all kritik som har framförts anser jag att vi även har rätt att höra sanningen. Har vi begått misstag? Förde vi rätt politik? Nej! Rättade vi till våra misstag? Ja! Och EU förtjänar beröm för detta.

(Applåder)

Allra sist vill jag säga en sak på mitt modersmål.

(NL) Jag lyssnade precis till Derk Jan Eppink, som förklarade att han kände sig besviken. Jag känner mig också besviken på så mycket intellektuell oärlighet. Jag tänker inte gå in på det närmare, men att Derk Jan Eppink stod där och vinkade med ett fotografi trots att han var fullt medveten om att jag var där på ämbetets vägnar och att jag inte framförde min personliga uppfattning gör mig oerhört besviken på honom.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

 
  
MPphoto
 

  Martin Schulz (S&D).(DE) Herr talman! Så här i slutet av debatten tänkte jag göra en personlig reflektion. Jag talar inte bara för mig själv, utan för många av mina kolleger som har varit här hela tiden och som har följt denna debatt. Under hela min tid här i Europaparlamentet har jag sällan behandlats så illa som i dagens spel mellan dig och kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Jag vill vara väldigt tydlig på denna punkt. Herr Barroso! ni har sagt till oss att ”de initiativ som jag har möjlighet att använda, som har stöd av de flesta här i kammaren, misslyckas eftersom medlemsstaterna förkastar dem.” Låt mig ge dig ett råd: Lägg fram dina initiativ i form av förslag till lagstiftning. På så sätt får du en majoritet i parlamentet och rådet kan inte längre gömma sig någonstans.

(Applåder)

Jag ber dig att sluta gömma dig bakom rådet.

Herr Van Rompuy! Till dig vill jag säga följande: Du påstår att du har lyckats nå kompromisser mellan socialdemokrater, liberaler, konservativa och kristdemokrater på rådsnivå. Rådet består av stats- och regeringschefernas suveräna ministrar. Här bevittnar vi en rådsordförande som försöker styra Lissabonfördraget i motsatt riktning. Resultatet av Lissabonfördraget är att stats- och regeringschefernas råd samlar mer och mer makt hos sig självt, samtidigt som man säger att ”våra beslut baseras på enhällighet”. Det var inte vad Lissabonfördraget handlade om. Lissabonfördraget syftade till att göra majoritetsbeslut till norm i EU. Du feltolkar Lissabonfördraget.

(Applåder)

Därför är det hög tid för Europaparlamentet att själv ta hand om frågan och försvara gemenskapsmetoden.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

 
  
MPphoto
 
 

  Ivo Belet (PPE), skriftlig. – (NL) EU har tagit ett stort kliv framåt de senaste veckorna när det gäller ekonomisk integration. Euro plus-pakten bereder vägen för ett förstärkt samarbete som fortfarande respekterar vissa medlemsstaters tradition av samråd med arbetsmarknadens parter. Naturligtvis får detta arbete inte avstanna. Nu måste vi se till att fas två fungerar och bereda vägen för europeiska investeringsprojekt så att vi även kan förverkliga vår Europa 2020-agenda.

Kommissionens ordförande José Manuel Barroso har lovat lägga fram förslag om införandet av en skatt på finansiella transaktioner. Vi måste utnyttja dessa medel för att se till att nödvändiga gränsöverskridande investeringar, särskilt inom energiinfrastruktur, backas upp av europeiska projektobligationer och pengar till offentliga/privata partnerskap. Det är enda sättet att övertyga medborgarna om att EU, nu mer än någonsin, är deras garant för framtida välstånd.

 
  
MPphoto
 
 

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. (PT) Vid Europeiska rådets senaste möte den 24–25 mars låg fokus på de stora ekonomiska och diplomatiska utmaningar som EU för närvarande står inför: Libyenfrågan och Japanfrågan. Trots tecken på ekonomisk återhämtning är situationen fortfarande besvärlig och slutet på den ekonomiska krisen verkar fortfarande vara avlägsen. Ett exempel på detta är Portugal, som tyvärr har tvingast ansluta sig till Irland och Grekland och begära ekonomiskt och finansiellt stöd. Därför är det viktigt att anta de ekonomiska och finansiella åtgärder som krävs för att hantera krisen, för att förhindra att vi får en upprepning av den skuldsättning som har förekommit i Grekland, Irland och Portugal, och för att stärka den ekonomiska styrningen inom EU och se till att det skapas arbetstillfällen. Ett paket med sex åtgärder har antagits, vilket redan från början verkar vara positivt och innehålla ganska ambitiösa förväntningar, exempelvis inrättandet av en europeisk stabilitetsmekanism, euro plus-pakten osv. Jag hoppas att åtgärderna kan genomföras så snabbt som möjligt så att de kan leda till de efterlängtade resultat som krävs.

 
  
MPphoto
 
 

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Euro plus-pakten och den europeiska stabilitetsmekanismen kommer att ge medlemsstaterna det finansiella stöd de behöver i utbyte mot närmare samordning av deras ekonomiska politik. Tillsammans utgör de därför ett konstruktivt åtgärdspaket, särskilt med tanke på förslaget om att samordna skattepolitiken, vilket är en viktig reform i en union av stater som försöker använda samma valuta. Tack vare interventionsfaciliteten på 500 miljoner euro fungerar den europeiska stabilitetsmekanismen dessutom som en europeisk valutafond, bemyndigad att låna upp pengar och köpa statsobligationer, samtidigt som finansiell spekulation motverkas.

Vissa förslag i pakten fungerar emellertid inte. Budgetdisciplin och försöken att göra arbetsmarknaden extremt flexibel kommer att försena den ekonomiska tillväxten, hålla arbetslösheten på en hög nivå och skapa osäkerhet på arbetsmarknaden. Jag anser att det behövs en gradvis skattekonsolidering och att den europeiska sociala modellen måste skyddas så att vi kan lägga grunden för en stabil ekonomisk tillväxt.

 
  
MPphoto
 
 

  Diane Dodds (NI), skriftlig. (EN) Under detta plenarsammanträde har det talats mycket om vilken inverkan räddningspaketet kommer att få för Irland. Det förtjänar emellertid att uppmärksammas att krisen även har fått stora följdverkningar för min valkrets i Nordirland, som delar landgräns med Irland. Det finns stora gränsöverskridande rörelser av såväl kapital som tjänster och arbetstagare. Irlands banker har även starka intressen i Nordirland. Dessa bankers likviditetsproblem påverkar därför direkt tillgången till finansiering för nordirländska företag, särskilt små och medelstora företag. I en tid när små och medelstora företag kämpar för att överleva i vad som redan är ett hårt ekonomiskt klimat bidrar detta bara till att förvärra en redan dålig situation. För närvarande går 30 procent av allt som tillverkas eller produceras i Nordirland direkt till den irländska marknaden. En svag marknad i Irland får därför direkta och allvarliga konsekvenser för näringslivet och sysselsättningen i min valkrets. Mot bakgrund av detta allvarliga läge uppmanar jag kommissionens ordförande José Manuel Barroso att uppmärksamma detta och använda arbetsgruppen för att studera hur man kan förbättra den nuvarande situationen.

 
  
MPphoto
 
 

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vid Europeiska rådets senaste möte fattades en uppsättning beslut som om de genomförs kommer att innebära en ovanlig, våldsam och farlig attack mot Europas arbetare och befolkningar och som har fått konkret form inom den omdöpta euro plus-pakten. Den har helt klart döpts om för att dölja dess verkliga författare – Tyskland och Frankrike – eftersom det gamla namnet ”konkurrenskraftspakten” omedelbart hade avslöjat dem. Tillsammans med den s.k. ”ekonomiska styrningen” är detta en attack mot medlemsstater som befinner sig i ett mer utsatt ekonomiskt och socialt läge, och de blir i praktiken dömda till ekonomiskt beroende och eftersatthet.

Båda instrumenten är kopplade till den tillkännagivna ändringen av Lissabonfördraget – som har skett med hjälp av det förenklade förfarandet och utan att hålla någon folkomröstning – i syfte att införa de s.k. ”villkor” som är kopplade till den europeiska stabilitetsmekanismen. Enligt rådets slutsatser rör det sig om ”strikta politiska villkor inom ramen för ett makroekonomiskt anpassningsprogram”, en process som gemensamt kommer att utvecklas och genomföras av Europeiska kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden.

In själva verket går vi igenom en process där den politiska och ekonomisk makten koncentreras. Nu koncentreras den inte bara i händerna på företrädare för storföretagen och finansvärlden, utan även i händerna på det internationella kapitalets egna institutioner.

 
  
MPphoto
 
 

  Ildikó Gáll-Pelcz (PPE), skriftlig. – (HU) Det är viktigt att vi i en svår och kritisk period i den europeiska historien värdesätter de mål vi har framför oss och de positiva förändringar som måste till för att vi ska kunna nå dem tillsammans. Det nuvarande ungerska ordförandeskapet har för andra gången verkligen lyckats när det gäller ekonomisk styrning, stabilitetsmekanismen och den europeiska planeringsterminen. Under en serie samtal som fördes med anledning av rådets senaste möte i slutet av mars lyckades Europeiska rådet även enas om en begränsad ändring av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, vars syfte var att stärka euroområdet och euron. Vid rådets möte röstade det ungerska ordförandeskapet för en rationell, ansvarsfull ekonomisk politik som går att följa och stärkte, utöver institutionaliseringen av den europeiska planeringsterminen, även stabilitetsmekanismen. Vi måste emellertid påpeka att den ekonomiska styrningens beståndsdelar absolut inte får blandas ihop med euro plus-pakten, som för närvarande är en mellanstatlig överenskommelse. Även om pakten kanske är bra kan den inre marknaden inte regleras av utomobligatoriska mellanstatliga överenskommelser. På grund av att en punkt om skatteharmonisering inte har förtydligats i pakten vill Ungern för närvarande inte tillämpa hela överenskommelsen eftersom vi är intresserade av att stärka vår konkurrensfördel, och därigenom skapa verkliga arbetstillfällen på lång sikt plus ekonomisk tillväxt.

 
  
MPphoto
 
 

  Sandra Kalniete (PPE) , skriftlig. – (LV) Det gläder mig verkligen att 23 medlemsstater har lyckats enas om en uppsättning åtgärder för att skydda den finansiella stabiliteten och främja tillväxten – euro plus-pakten. Överenskommelsen om strukturreformer och budgetdisciplin och den slutliga resolutionen om ändringarna av Lissabonfördraget för att inrätta den europeiska stabilitetsmekanismen är också viktiga. Alla länder måste genomföra finanspolitiska konsolideringsåtgärder och åtgärder för att förhindra makroekonomisk obalans. Strukturreformer för att främja sysselsättning och social inkludering måste också genomföras. De måste definieras utifrån varje lands särskilda situation. Att 23 länder deltar i pakten får oss att hoppas att åtgärderna kommer att främja ekonomisk tillväxt. Det är ett steg i rätt riktning och en förnuftig reaktion på dessa ekonomiska utmaningar. Pakten passar utmärkt ihop med parlamentets och kommissionen arbete för att förbättra den inre marknaden och de tre betänkanden som vi ska anta i parlamentet den här veckan. Vi måste fatta ännu djärvare beslut. Medlemsstaternas regeringar får inte utnyttja valcykeln som en förevändning för att inte fatta viktiga men impopulära beslut.

 
  
MPphoto
 
 

  Vilja Savisaar-Toomast (ALDE), skriftlig.(ET) Vid europeiska rådets möte den 24–25 mars fattades flera viktiga beslut som vi inte kan vänta längre med att genomföra. Det viktigaste beslutet i samband med EU:s ekonomiska politik är euro plus-pakten med dess gemensamma agenda och gemensamma mål. De fyra huvudmålen är att främja konkurrenskraften, främja sysselsättningen, göra den offentliga finansieringen mer hållbar och återställa den finansiella stabiliteten. Pakten har lett till att flera andra länder har anslutit sig till euroområdet, exempelvis Lettland, Litauen, Polen, Danmark, Rumänien och Bulgarien. Just nu är det oerhört viktigt att nå gemensamma överenskommelser med tillämpning av lika regler, liksom gemensamma mekanismer för att nå de önskade målen. Jag vill särskilt framhålla de medlemsstater som inte tillhör euroområdet men som ändå har anslutit sig till denna pakt. Jag hoppas att tillämpningen av gemensamma regler kommer att åtföljas av en harmonisering av nationella uppfattningar, och detta gäller särskilt hållbar offentlig finansiering så att vi i framtiden undviker att på nytt hamna i liknande situationer som dem som drabbade Grekland och Irland. Samtidigt får vi inte stoppa vid dessa beslut, eftersom de endast kommer att ge kortsiktiga resultat. Det är nödvändigt att utveckla lösningar för framtida investeringar, antingen genom euroobligationer eller med hjälp av andra lösningar. Tack.

 
  
MPphoto
 
 

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Europeiska rådets senaste toppmöte utgör inledningen på en ny fas med bättre ekonomisk samordning och konvergens inom EU och euroområdet. Europluspakten, som antogs av stats- och regeringscheferna och inbegriper länderna i euroområdet samt Bulgarien, Danmark, Litauen, Lettland, Polen och Rumänien, ger oss goda möjligheter att nå de mål som har fastställts däri. Den stöder med andra ord konkurrenskraft, sysselsättning, långfristigt hållbara offentliga finanser och finansiell stabilitet i allmänhet. Det är värt att belysa att pakten inte anger vilka politiska eller ekonomiska åtgärder som ska användas för att man ska uppnå dessa mål, vilket innebär att det fortfarande är upp till de enskilda medlemsstaterna att välja lämpliga tillvägagångssätt. Det råder ingen tvekan om att paktens framgång eller misslyckande kommer att avgöras av hur uppriktigt engagerade medlemsstaterna är och hur effektivt deras framsteg övervakas. När det gäller ekonomisk samordning har EU inte längre råd med ett misslyckande i stil med det som inträffade med stabilitets- och tillväxtpakten. På toppmötet var alla också eniga om att man ska inkludera en bestämmelse om att införa en permanent europeisk stabilitetsmekanism i fördraget. Denna mekanism ska sättas in ifall det blir nödvändigt att säkerställa hela euroområdets stabilitet och då alla medlemsstaterna är överens om det. Det är ett mycket viktigt beslut, särskilt mot bakgrund av de problem som några länder i euroområdet nyligen har haft. En permanent mekanism som innefattas i fördraget kommer att fungera som en säker garanti om liknande problem uppstår i framtiden och följaktligen minskar även risken för spekulationsattacker på den europeiska valutan. Jag välkomnar också att mekanismen har gjorts tillgänglig för medlemsstater utanför euroområdet.

 
  
MPphoto
 
 

  Rafał Trzaskowski (PPE), skriftlig.(PL) Vi kan bara bekämpa krisen effektivt om vi samarbetar och undviker att dela upp länderna i de som ingår i euroområdet och de som står utanför. Det är svårt att tänka sig ett mer konkurrenskraftigt EU om inte länder som Storbritannien, Sverige eller Polen ingår, så jag välkomnar nyheten om att europluspakten har antagits. Inledningsvis trodde vi att euroområdet inte bara hade för avsikt att reformera sig självt utan att man även skulle införa reformer utanför EU:s struktur, något som parlamentsledamöterna var lite bekymrade över. Dessa farhågor skingrades dock och man antog en kompromisslös inställning i parlamentet. Det enda beklagliga är att medlemsstaterna inte antog den i sin helhet. Det gäller särskilt den europeiska stabilitetsmekanismen som enligt vår mening borde vara öppen för länder utanför euroområdet från början.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy