Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 6 april 2011 - Strasbourg

14. Fjärde FN-konferensen om de minst utvecklade länderna

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om rådets och kommissionens uttalande om fjärde FN-konferensen om de minst utvecklade länderna.

  Zsolt Németh, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! EU är fast beslutet att se till att FN:s fjärde konferens om de minst utvecklade länderna, som kommer att hållas i Istanbul den 9–13 maj 2011, blir en framgång. EU anser att konferensen utgör ett viktigt tillfälle att öka stödet till de minst utvecklade länderna.

Rådet har nyligen antagit slutsatser som är tänkta att fungera som riktlinjer för EU-förhandlarna under förberedelseprocessen och under själva konferensen. Att prioritera de minst utvecklade länderna är en nödvändighet i vår gemensamma strävan att uppnå millennieutvecklingsmålen. Vi förblir därför fast beslutna att stödja en hållbar utveckling för samtliga länder i gruppen minst utvecklade länder, som utgör de fattigaste och svagaste länderna i världssamfundet och som också kännetecknas av att de är ytterst känsliga för externa ekonomiska chocker, naturkatastrofer, katastrofer orsakade av människan och smittsamma sjukdomar.

Vi anser absolut att konferensen bör inriktas på de områden och åtgärder som kan ge mervärde när det gäller de minst utvecklade ländernas särskilda behov. Resultatet av konferensen bör återspegla tillvaratagna erfarenheter från handlingsprogrammet från Bryssel och överensstämma med millennieutvecklingsmålen när det gäller specifika mål för de minst utvecklade länderna. Ett långsiktigt åtagande genom ett förnyat partnerskap med de minst utvecklade länderna som innehåller lämpliga åtgärder är av grundläggande betydelse i en värld som präglas av snabba förändringar.

EU anser att resultatet från Istanbulkonferensen bör inriktas på tre huvudmål. För det första åtgärder för att minska de minst utvecklade ländernas sårbarhet och instabilitet och förbättra deras förmåga att hantera påfrestningar. För det andra att skapa gynnsamma förhållanden för en hållbar utveckling av dessa länder, och för det tredje att främja en hållbar ekonomisk tillväxt för alla i de berörda länderna. Dessa mål kommer att vara vägledande för EU:s diskussioner med de minst utvecklade länderna under hela förberedelseprocessen och under själva konferensen.

EU har alltid gått i täten för världssamfundets insatser till stöd för de minst utvecklade länderna och är den största biståndsgivaren till dessa länder. EU har också varit den utvecklingspartner som lyckats bäst med att fullfölja sina åtaganden, framför allt i fråga om marknadstillträde, ursprungsregler och skuldlättnad, och har gjort avsevärda framsteg både när det gäller offentligt utvecklingsbistånd (ODA) och en konsekvent politik för utveckling.

Några av de minst utvecklade länderna har haft en god ekonomisk tillväxt och utveckling under det senaste årtiondet. Framstegen har dock inte varit jämnt fördelade och mycket arbete återstår, framför allt i Afrika söder om Sahara och i länder som varit utsatta för konflikter och befinner sig i ett utsatt läge. Därför har EU nyligen bekräftat sitt åtagande inom ramen för det allmänna ODA-åtagandet om att gemensamt uppnå målet att anslå 0,15–0,20 procent av BNP till de minst utvecklade länderna.

De minst utvecklade länderna har naturligtvis det främsta ansvaret för sin egen utveckling och biståndet från givarsamfundet bör styras av initiativ från mottagarländerna och med fullständigt egenansvar från deras sida. EU understryker också det inbördes beroendet mellan framsteg i de minst utvecklade länderna och god samhällsstyrning, demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Samtidigt är vi fast övertygade om att alla länder har ett ansvar att hjälpa utvecklingsländerna att ta steget ur fattigdom och göra framsteg mot millennieutvecklingsmålen. Det finns ett samband mellan framsteg i de minst utvecklade länderna och en konsekvent politik av hög kvalitet från utvecklingspartnernas sida. Ihärdiga ansträngningar bör därför göras för att effektivisera biståndsmekanismer och fullfölja befintliga åtaganden. EU har vid flera tillfällen uppmanat andra givare att fullgöra dessa åtaganden. Tillväxtekonomier bör också bidra med en rimlig andel av stödet till de minst utvecklade länderna.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen är fast besluten att se till att den fjärde FN-konferensen i Istanbul om de minst utvecklade länderna blir en framgång genom att skapa en förnyad politisk drivkraft för tillväxt för alla, hållbar utveckling och fattigdomsminskning i de minst utvecklade länderna. Vår övertygelse och vårt åtagande uttrycks i rådets slutsatser, som antogs förra veckan, den 31 mars, om riktlinjer för EU:s deltagande i den kommande konferensen om de minst utvecklade länderna. Det gläder mig också stort att parlamentet kommer att vara starkt representerat i den delegation som ska delta i konferensen.

Många av de minst utvecklade länderna har haft en god utveckling under det senaste årtiondet. Framstegen har dock inte varit jämnt fördelade och mycket arbete återstår. Alltför få av de minst utvecklade länderna lämnar kategorin minst utvecklade länder och de flesta släpar efter i arbetet för att uppnå millennieutvecklingsmålen. Vi, både givarna och de minst utvecklade länderna, har viktiga saker att lära oss av framgångarna i några av de minst utvecklade länderna samt genomförandet av Brysselprogrammet.

Globalt partnerskap och ömsesidigt ansvar är avgörande för att konferensen ska bli framgångsrik. Utveckling är en gemensam utmaning. Utvecklingsländerna har det främsta ansvaret för sin egen utveckling genom att utforma och vidta lämpliga politiska åtgärder och skapa en god samhällsstyrning.

När det gäller de minst utvecklade länderna har EU varit den utvecklingspartner som lyckats bäst med att fullfölja sina åtaganden, framför allt i fråga om marknadstillträde, ursprungsregler och skuldlättnad. EU är den största biståndsgivaren till de minst utvecklade länderna och har gjort avsevärda framsteg när det gäller offentligt utvecklingsbistånd och har dessutom tredubblat sitt bistånd till dessa länder under det senaste årtiondet.

I Istanbul kommer EU att uppmana andra givare och utvecklingspartner att lägga sig på samma ambitionsnivå i sina åtaganden. De utvecklade länderna har ett ansvar för att hjälpa utvecklingsländerna att ta steget ur fattigdom. I detta globala partnerskap bör även tillväxtekonomierna göra sitt.

Hållbar utveckling och en långsiktig och rättvis tillväxt som kommer alla till del är grundläggande för alla dessa länder. Den privata sektorn spelar en avgörande roll i detta avseende och kan ha en enorm inverkan på människors liv genom att skapa välstånd och sysselsättning.

Handelns potential som en motor för tillväxt och sysselsättning är betydande. EU vill emellertid understryka det inbördes beroendet mellan framsteg i de minst utvecklade länderna och mänskliga rättigheter, jämställdhet, demokrati, god samhällsstyrning, fred och säkerhet.

Det finns ett samband mellan framsteg i de minst utvecklade länderna och en rättvis och konsekvent politik från utvecklingspartnernas sida. Ihärdiga ansträngningar bör därför göras för att effektivisera biståndsmekanismer och fullfölja befintliga åtaganden samt föra en konsekvent politik för utveckling.

Ordförandeskapet har redan informerat om de tre prioriteringarna, så jag vill bara tillägga att konferensen även bör behandla frågan om vad de minst utvecklade länderna kan göra för att lämna den kategorin. EU kommer att verka för inrättandet av en mer systematisk mekanism för beviljande av medgivanden i besvärliga lägen och stöd till länder som lämnar kategorin. Kommissionen är övertygad om att denna nya drivkraft kommer att leda till att ett betydande antal länder under nästa årtionde inte längre finns kvar i kategorin minst utvecklade länder.

ORDFÖRANDESKAP: LAMBRINIDIS
Vice talman

  Eleni Theocharous, för PPE-gruppen. – (EL) Herr talman, herr minister, herr kommissionsledamot! Som du så riktigt sade Zsolt Németh, måste rådets slutsatser samt EU:s åtaganden åtföljas av effektiva åtgärder för att stödja det övergripande arbetet. Europaparlamentets företrädare vid FN-konferensen om de minst utvecklade länderna i Istanbul kommer naturligtvis att vara ”beväpnade” med en bra resolution med lämpliga slutsatser. Det finns dock ett problem med våra företrädares status, eftersom de som observatörer inte kommer att kunna delta direkt, och jag anser att kommissionen och ordförande José Manuel Barroso skulle kunna göra en viktig insats för att ändra på detta. Vi kan aldrig skapa tillväxt och säkerhet i EU och kontrollera migrationsströmmarna när cirka 1 miljard människor lever i misär och fattigdom.

Insatserna för att utveckla de minst utvecklade länderna bör ses över, eftersom de mekanismer som används för att bryta den onda cirkeln förefaller vara ineffektiva, även om de minst utvecklade länderna också har sin del i skulden.

Jag vill framhålla att underutvecklade länders rikedomar utnyttjas av utomstående aktörer och att demokratiskt underskott, korruption och osäkerhet är de dominerande kännetecknen för dessa länder. Allt detta leder till att det saknas grundläggande infrastrukturer inom utbildning, hälsovård, transport, kommunikationer, grundskoleutbildning, jordbruk samt inom bankväsendet och den offentliga förvaltningen. Jag anser att man i Istanbul bör enas om mekanismer för att förändra inställningen till fattigdomsproblemet.

  Thijs Berman, för S&D-gruppen. – (NL) Herr talman! En ekonomisk tillväxt på 7 procent, en stor ökning av antalet barn som genomgår grundskolan, ökade krav på demokrati från folket i fler länder: om man ser på detta har stora framsteg gjorts under de senaste tio åren i de minst utvecklade länderna i Afrika. Dessa länder har arbetat för bättre samhällsstyrning och har mobiliserat sina egna finansiella resurser. De rika ländernas bidrag har varit skuldlättnader och att garantera tillgång till vaccin. Men vi är inte där än, eftersom den snabba ekonomiska tillväxten i de fattigaste länderna inte har åtföljts av en proportionell minskning av fattigdomen.

Listan över de fattigaste länderna har praktiskt taget sett likadan ut i årtionden. Antalet människor som lever på mindre än 1 US-dollar om dagen har visserligen minskat, men antalet människor som lever på mindre än 2 dollar om dagen är detsamma. De rika länderna har sett till att korrupta regimer har kunnat hålla sig kvar, i stället för att överväga en rättvis fördelning av resurserna. Det är därför både absurt och cyniskt att påstå att utvecklingen inte fungerar. Vi har bara inte gett den en ordentlig chans.

Man bör dra vissa slutsatser av detta vid FN-konferensen i Istanbul. Det krävs mycket större uppmärksamhet på en rättvis fördelning av välståndet inom de fattigaste länderna. Detta kommer att skapa stabilitet och en rättvis fördelning, vilket i sin tur kommer att undanröja spänningar och skapa fred. Social rättvisa kommer också att bidra mycket mer till den ekonomiska utvecklingen än orättvisa diktaturer som styrs av en liten klick på toppen. Länder med demokrati uppnår en rättvis fördelning mycket snabbare än diktaturer. God samhällsstyrning kommer att föra oss närmare uppnåendet av millennieutvecklingsmålen.

Vi måste också göra mer på folkhälsoområdet. Sjukdom är en ekonomisk katastrof för familjer i fattiga länder. Sjukdom är en lyx som ingen har råd med. Vi måste därför arbeta för system där hälsovården finansieras genom sjukförsäkringar, så att det inte bara finns vacciner, utan även bra sjukhus och läkarmottagningar.

  Charles Goerens, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Mellan 1980 och 2011 ökade den globala BNP med 19 000 miljarder US-dollar. Denna ökning borde innebära att vi har tillräckliga medel för att utrota den extrema fattigdomen. Så ser siffrorna ut.

När det gäller politiken är det inte så enkelt att förbättra livet för de fattigaste. Vi måste därför göra vissa tydliga val. För det första måste vi inrikta oss på de fattigaste länderna i våra samarbetsprogram.

För det andra, och det är en naturlig följd av den första punkten, måste vi gradvis dra tillbaka vårt stöd till tillväxtekonomierna. Kina, Förenta staternas största borgenär, har tillräckliga medel till sitt förfogande för att ta itu med fattigdomen inom de egna gränserna.

Den tredje punkten är att vi behöver starka partnerskap med de minst utvecklade länderna. De måste själva göra den största delen av arbetet. Allt vi kan göra är att hjälpa dem med vårt kunnande, vår expertis och vår politiska vilja. Vi kan varken göra mer eller mindre än det.

Jag vill göra ett sista påpekande. Eftersom vi är den största givaren är det också upp till oss, EU, att ta på oss en ledarroll under konferensen.

  Nirj Deva, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Eleni Theocharous för att hon tog upp frågan om Europaparlamentets status vid internationella konferenser. Vi är en av EU:s tre systerinstitutioner och vi måste titta på den här saken mycket snabbt, annars kommer det att bli problem. EU är världens största givare till de minst utvecklade länderna, vi har tredubblat biståndet under de senaste åren, men fattigdomen har ökat, inte minskat.

För ungefär tio år sedan introducerade Pascal Lamy och utskottet för utveckling initiativet ”Allt utom vapen”. Sedan dess har parlamentet gradvis förvandlat detta koncept till ”Allt utom jordbruk”. Nu har de minst utvecklade länderna i världen inte industriell kapacitet, de har jordbrukskapacitet. Om vi verkligen vill utrota fattigdomen och hjälpa dessa människor måste vi öka deras handelskapacitet. Det är inte bistånd utan handel som kommer att minska fattigdomen. Men för att minska fattigdomen och öka handeln måste vi öka deras kapacitet att exportera de varor de kan, vilket är jordbruksprodukter, fiskeriprodukter och så vidare. Men det gör vi inte.

Vi har infört stränga normer, vilket är mycket viktigt för EU-konsumenternas hälsa, men vi bidrar inte till att öka de minst utvecklade ländernas kapacitet. Av 51 länder har bara tre lämnat kategorin minst utvecklade länder. Vi måste öka insatserna på detta område, annars lurar vi bara oss själva och lurar även dessa länder.

  Gabriele Zimmer, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill fråga rådets och kommissionens företrädare varför de bara kommer med tomma ord när vi talar om den här frågan. Jag tror inte att vi hjälper någon genom att komma med ett uttalande inför Istanbulkonferensen, utan det som krävs är att medlemsstaterna och EU äntligen fullgör sina åtaganden hela vägen och vi kan inte tolerera att medlemsstaterna alltmer försöker smita ifrån sitt ansvar.

Det är oacceptabelt att 1 miljard människor fortfarande svälter, varav de flesta finns i de minst utvecklade länderna, dvs. de fattigaste länderna i världen. Det är lika oacceptabelt att den största delen av vårt utvecklingsbistånd inte går till stöd och utveckling av jordbruket. Andelen bistånd till detta område har minskat snabbt under de senaste åren, samtidigt som 1 miljard människor svälter. Det är faktiskt cyniskt av oss att säga att vi hoppas att de minst utvecklade ländernas förmåga att klara påfrestningar kommer att öka.

Jag uppmanar er att vidta åtgärder för att lösa problemen och ingå konkreta åtaganden för att verkligen hjälpa de minst utvecklade länderna.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Den kommande FN-konferensen om de minst utvecklade länderna utgör ett lämpligt tillfälle för att diskutera om huruvida utvecklingsbistånd är vettigt eller om det i själva verket är meningslöst. Argumentet om biståndskvantiteter, som det brukar kallas – det vill säga teorin att ju mer bistånd man beviljar, desto större ekonomisk utveckling blir det – har fullständigt raserats.

Jag vill använda min talartid för att citera en sak som den kenyanske ekonomen James Shikwati sade till Der Spiegel online den 7 april 2005. Citat: ”Utvecklingsbistånd bidrar till att hålla stora byråkratier vid liv, uppmuntrar korruption och självbelåtenhet och lär afrikanerna att tigga i stället för att bli oberoende.” Slut på citat.

Dessutom försvagar utvecklingsbistånd de lokala marknaderna och leder till att företagarandan, som vi är i så stort behov av, försvinner. Hur absurt det än kan låta är utvecklingsbiståndet en av orsakerna till Afrikas problem. Om väst stoppade dessa betalningar skulle de vanliga afrikanerna inte ens märka det. Det är bara regeringstjänstemännen som skulle lida av det. I stället för att ge ut mer pengar är det minskad korruption, ökad företagsanda och ökad självständighet som behövs.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Thijs Berman (S&D). – (NL) Philip Claeys! Skulle du hålla med mig om att de rika västländernas och Förenta staternas utrikesintressen har lett till att diktatorer har kunnat stanna kvar vid makten och att utvecklingsbiståndet till följd av detta ofta inte har fungerat, eftersom biståndspengarna har hamnat i fel fickor för att vi aldrig har gjort något för att ta itu med det, i syfte att upprätthålla en ”stabilitet” som i själva verket inte varit värt namnet, vilket har visat sig i Nordafrika och Mellanöstern? Att försvara demokratin betyder att man försvarar demokrater i utvecklingsländerna och låter diktatorerna falla, samtidigt som utvecklingsbiståndet fortsätter.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Thijs Berman! Ja, jag håller delvis med om vad du sade. Vi är faktiskt skyldiga till att vissa diktatorer har kunnat stanna kvar vid makten. Jag tänker till exempel på EU:s politik gentemot Kuba, där vi har sett att Fidel Castro har betraktats som en partner som man kan göra affärer med. Sådant bör verkligen förpassas till det förflutna, och vi bör endast tala med demokratiskt valda ledare som också har makten att införa demokrati i sina egna länder.

  Filip Kaczmarek (PPE). – (PL) Herr talman! Begreppet ”minst utvecklade länder” uppstod för 40 år sedan i syfte att hjälpa utvecklade länder och andra givare att identifiera de länder i världen som är i störst behov av bistånd. Den definition av ”minst utvecklade länder” som används av FN grundas emellertid inte bara på inkomst per capita, utan beaktar även mänskligt kapital och problem med ekonomisk utveckling. Den geografiska fördelningen av dessa länder är mycket speciell, eftersom det stora flertalet länder finns i Afrika. EU gör därför rätt i att ägna särskild uppmärksamhet åt denna kontinent.

Ett stort problem är att antalet länder som betecknas som minst utvecklade länder ökar, medan det antal länder som har utvecklats tillräckligt för att kunna lämna kategorin nu är så lågt som tre. Därför bör man vid FN-konferensen allvarligt fundera över hur man kan införa en effektiv, mätbar och lättövervakad strategi för att se till att länderna i kategorin minst utvecklade länder kan lämna den. Det gläder mig att höra att kommissionen och rådet har förslag på hur detta skulle kunna göras. Ett av förslagen är främjande av tillväxt för alla. Jag vet att en del ledamöter tycker att det begreppet är oroande, eftersom de inte är säkra på att tillväxten verkligen kommer alla till nytta. Men utan tillväxt kommer vi inte heller att kunna bygga upp utvecklingsländernas ekonomiska potential.

  Kriton Arsenis (S&D). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi behöver ett konkret mål som antas vid konferensen i Istanbul, och det målet bör vara att minska antalet minst utvecklade länder till hälften jämfört med i dag. Det låter ju självklart, men under de senaste 30 åren har endast tre av dessa länder lyckats lämna kategorin minst utvecklade länder.

För att uppnå detta måste vi infria våra åtaganden och bidra med 0,15–0,20 procent av vår årliga bruttonationalprodukt (BNP) till utvecklingsbistånd till dessa länder. Det är lika viktigt att garantera att vi för en konsekvent politik för utveckling. Vi kan inte å ena sidan ge pengar till dessa länder, medan vi å andra sidan i praktiken stjäl från dem genom orättvisa handelsavtal mellan dem och EU. Vi måste betala vår ekonomiska skuld, vilket även innebär att vi investerar i dessa länder, både för att anpassa dem och bekämpa klimatförändringen och för att betala vår skuld till följd av den orättvisa gemensamma jordbrukspolitiken. Om vi ska lyckas med det måste vi främja dessa länders livsmedelssuveränitet genom att stödja traditionellt jordbruk, lokala resurser, lokala grödor och lokala marknader och förhindra spekulationsattacker, markuppköp och utsädesmonopol, som hotar oss alla, men särskilt dessa svaga länder.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Nirj Deva (ECR). – (EN) Herr talman! Jag undrar om ledamoten håller med mig – eftersom han använde det mycket starka ordet ”stjäla” – om att vi stjäl från utvecklingsländerna. Ett exempel på detta är att vi ger 2 miljoner euro till en liten ö utanför Atlantkusten för deras fiske, för 7 000 ton tonfisk, som vi sedan säljer i butikerna i Europa för 235 miljoner euro. Vi förvandlar alltså 2 miljoner euro till 235 miljoner. Det är vad vi gör med vår fiskeripolitik.

  Kriton Arsenis (S&D). – (EL) Herr talman! Nirj Deva har rätt. Fiskeavtalen mellan EU och tredjeländer är en fråga som vi verkligen måste se över noggrant. Avtal är nödvändiga, men när EU ingår fiskeriavtal med de berörda länderna måste det också ske på ett så hållbart sätt som möjligt. Men vi måste också kontrollera om de pengar vi betalar för fisket räcker, och om de används som utvecklingsbistånd, med slutmålet att stärka dessa länder så att de kan lämna kategorin minst utvecklade länder.

  Marek Henryk Migalski (ECR). – (PL) Herr talman! Zsolt Németh har fel i sin optimism om att länderna ska kunna lämna kategorin minst utvecklade länder, medan Nirj Deva, Filip Kaczmarek och Kriton Arsenis har rätt i att endast tre länder – Botswana, Kap Verde och Maldiverna – har lämnat den kategorin under de senaste tio åren. Detta innebär att det i själva verket är politiken som är den största orsaken till fattigdomen, eftersom det finns länder som är mycket rika men som inte nödvändigtvis förfogar över naturresurser, som Schweiz och Japan, och det finns andra länder som är rika på naturresurser men som ändå är fattiga. Detta innebär i sin tur att det är politiken som är orsaken till fattigdomen, inte tvärtom. Förutom att ge bistånd till de minst utvecklade länderna och handla med dem bör EU:s roll därför vara att tillhandahålla politiskt stöd för stabilisering och demokrati i länderna. Det är vad vi måste göra.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Herr talman! Den fjärde FN-konferensen om de minst utvecklade länderna utgör ett bra tillfälle att se över det internationella politiska initiativet Aid for Trade. Denna grupp av länder har finansiella svårigheter till följd av förändringarna i den globala ekonomin efter finanskrisen. Den stadiga ökningen av priset på livsmedelsbasvaror är ett akut problem som vi inte kan bortse ifrån.

Huvudsyftet med Aid for Trade-initiativet är att öka de 48 staternas konkurrenskraft, både inom länderna och internationellt. I det avseendet vill jag betona vikten av fattigdomsutrotning och en effektiv användning av det finansiella bistånd som lämnas som ett led i uppfyllandet av millennieutvecklingsmålen. Jag anser att det skulle vara lämpligt att göra utvecklingsländerna delaktiga i den här processen med tanke på deras erfarenhet av att reformera handelsfaciliteter.

  Mariya Nedelcheva (PPE). – (FR) Herr talman! Framstegen i de minst utvecklade länderna avspeglar vår och världssamfundets utvecklingspolitik. Ökningen av antalet länder som klassificeras som minst utvecklade visar tydligt att det är dags att vi ser över vår politik, våra instrument och våra resurser. De fattigaste länderna är mycket känsliga för krig, kriser och utbredd fattigdom. Därför är det viktigt att vi fortsätter arbeta för att skapa fred, stabilitet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Tre andra faktorer bör också beaktas. För det första måste vi på nytt överväga interna faktorer som korruption, avsaknad av demokratiska garantier och kryphål i egendomsrätten, som gör att dessa länder förblir underutvecklade.

För det andra måste vi stärka vår ekonomiska strategi genom att öka stödet till jordbrukare, små och medelstora företag samt till god förvaltning av statliga resurser för att skapa nya instrument.

Avslutningsvis måste vi rikta in våra biståndsinstrument på ett bättre sätt och se till att de överensstämmer med millennieutvecklingsmålen. Om vi anpassar den globala utvecklingspolitiken så att den avspeglar de verkliga behoven i varje land och ökar både den privata sektorns och det civila samhällets deltagande, kommer vi att vara bättre rustade för att möta nästa årtiondes utmaningar.

  Ricardo Cortés Lastra (S&D). – (ES) Herr talman! Givarländerna enades om ett handlingsprogram för de minst utvecklade länderna i Bryssel för tio år sedan. Vi fastställde mål för att utrota den extrema fattigdomen i dessa länder.

Vi är alla väl medvetna om att de minst utvecklade länderna har drabbats hårdast av den globala krisen, både av de ekonomiska, finansiella och miljömässiga orsakerna och de stigande livsmedelspriserna.

Tio år senare har vi dock inte uppnått de mål vi ställde upp och endast två av de 48 länder som ingår i kategorin minst utvecklade länder har lyckats lämna den kategorin.

Vi befinner oss nu vid ett vägskäl. Vid den kommande fjärde FN-konferensen i Istanbul kommer vi att granska det arbete som utförts hittills och inrätta ett nytt handlingsprogram.

Vi bör förnya vårt åtagande gentemot de minst utvecklade länderna och visa att vi har dragit lärdom av de gångna tio åren och att vi nu kan tillhandahålla effektivt stöd av hög kvalitet för att kunna uppnå våra mål, inte 2021 utan 2015, genom ett fullfölja millennieutvecklingsmålen.

  Catherine Stihler (S&D). – (EN) Herr talman! De tre nyckelområdena – de minst utvecklade ländernas sårbarhet, hållbar utveckling och främjande av ekonomisk tillväxt – är naturligtvis välkomna. Jag vill emellertid fråga om livsmedelssäkerhet kommer att ingå i diskussionerna.

Afrika söder om Sahara nämndes. För närvarande är 80 procent av jordbrukarna i Afrika söder som Sahara kvinnor. Om vi kan bidra till att förbättra jordbruksmetoderna, investera i de mest sårbara människorna i världen och hjälpa dem att bli självhushållande, kan vi bidra enormt till att förbättra de fattigastes hälsa och välbefinnande i världen.

Jag önskar delegationen lycka till på konferensen, och ser fram emot rapporterna från alla deltagande.

  Norica Nicolai (ALDE). – (RO) Herr talman! Jag är fast övertygad om att parlamentet tar sitt ansvar för EU:s resultat i arbetet med att främja global solidaritet i kampen mot fattigdomen. Samtidigt är jag lika starkt övertygad om att parlamentet också tar sitt ansvar när det gäller användningen av skattebetalarnas pengar. Om jag försöker formulera det resultat som konferensen, även med vår hjälp, bör leda till, bör den vara en möjlighet att utvärdera den solidaritetsmodell som vi har främjat. Om vi ser på de länder som vi kallar de minst utvecklade länderna ser vi nämligen att de fattigaste länderna fortfarande är fattiga, medan de rika länderna upprätthåller en viss levnadsstandard.

Vi måste återigen granska vår modell för donationer och det bistånd vi ger, eftersom det finns en risk för att biståndet blir skadligt för mottagarländerna.

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Under debatten har vi diskuterat de fattigaste och svagaste länderna i världen. Denna grupp utgörs av nästan 50 länder, vars folk lider av följderna av de upprepade misslyckandena att genomföra rekommendationerna från flera FN-konferenser. Det är inte det oundvikliga ödet eller de oundvikliga naturliga begränsningarna eller hindren som gör att dessa länder är fattiga, tvärtom, många av dem är faktiskt mycket rika på naturresurser.

Det är snarare det orättvisa och omänskliga ekonomiska och sociala system som dominerar i världen och som understöds av ojämlika relationer som skapar och reproducerar orättvisorna. Det är resultatet av frihandel, finansiell avreglering, av den olagliga men tillåtna kapitalflykten till skatteparadis, och av krig och konflikter som närs av tvister om naturresurser. Lösningen för dessa folks frigörelse och för deras länders utveckling är att bryta med detta system och skapa ett verkligt och solidaritetsbaserat samarbets- och utvecklingsbistånd.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag anser att denna intressanta debatt visar att vi alla har samma mål. Detta framgår också av det gemensamma resolutionsförslag som lagts fram av de politiska grupperna. Jag vill särskilt nämna följande mål som är gemensamma för oss alla: för det första att konferensen bör vara resultatinriktad och att EU bör fullgöra sina åtaganden.

Syftet med detta är att stödja länderna så att de kan lämna kategorin minst utvecklade länder. Vi har ingått åtaganden när det gäller marknadstillträde och skuldlättnader och har även reserverat en andel av det offentliga utvecklingsbiståndet för de minst utvecklade länderna. En konsekvent politik för utveckling kommer naturligtvis att bidra till samtliga politikområden till stöd för de minst utvecklade ländernas kamp mot fattigdomen. Precis som Catherine Stihler så riktigt påpekade bör biståndet gå till livsmedelssäkerhet, jordbruk och infrastruktur. Som Nirj Deva sade spelar naturligtvis även handeln en viktig roll.

Vi inser alla att de minst utvecklade länderna har det främsta ansvaret för sin egen utveckling, och det är också skälet till att det krävs effektivare skattesystem och god samhällsstyrning för att öka deras inhemska resurser.

Även om de minst utvecklade länderna praktiskt taget inte har något ansvar alls för klimatförändringen, är det ändå dessa länder som kommer att drabbas hårdast, och vi är därför skyldiga att hjälpa dem att anpassa sig till detta.

Avslutningsvis har parlamentet alltid starkt stött de minst utvecklade länderna, och jag är övertygad om att så även kommer att bli i fortsättningen.

  Zsolt Németh, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! När det gäller det sammanlagda beloppet för det offentliga utvecklingsbiståndet vill jag påpeka att rådet sedan 2002, då detta åtagande fastställdes inför Montereykonferensen, vid upprepade tillfällen har förklarat att alla övriga finansieringskällor för utveckling bör utvecklas, främst nationella resurser som kompletteras av bärkraftiga innovativa finansieringsmekanismer och stöd från i-länder, den privata sektorn och tillväxtekonomierna.

I sina senaste slutsatser från april 2011 påpekar rådet att EU allvarligt överväger att lägga fram förslag om innovativa finansieringsmekanismer med hög intäktspotential för att garantera en förutsägbar finansiering för hållbar utveckling, särskilt i de fattigaste och mest utsatta länderna. Jag instämmer i kommissionsledamot Štefan Füles åsikt om att EU måste stå fast vid sina åtaganden, och även i hans kommentarer om betydelsen av att öka handelsmöjligheterna mellan de minst utvecklade länderna och EU.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingetts i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 7 april 2011, kl. 12.00.

(1) Se protokollet.