Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 7 april 2011 - Strasbourg

10.3. Zimbabwe

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag om Zimbabwe.⁽¹⁾

  Jaroslav Paška, författare. – (SK) Herr talman! Det är inte första gången som vi diskuterar den regeringsmetod som utövas av Robert Mugabe och hans parti. I juli 2008 antog Europaparlamentet en resolution om genomförande av sanktioner mot Robert Mugabe och hans anhang. Orsaken till beslutet var den styrande administrationens allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, precis som i dag.

Nya fall av hot, arresteringar och outredda försvinnanden av politiska konkurrenter till regeringspartiet bekräftar för oss att Robert Mugabe och hans politiska parti vet att en rättvis och öppen politisk tävlan skulle beröva dem makten och i ett längre perspektiv medföra bestraffningar för terror mot befolkningen och mångårig plundring av landets tillgångar.

Vi kan säkert enas om resolutionsförslaget, i hopp om att de åtgärder som initieras av EU kan hjälpa Zimbabwes befolkning, som terroriseras av sin regering, att vända den rådande svåra situationen i landet, med hjälp av lokala ledare och oppositionsledare och med så fredliga medel som möjligt. Om EU i den här situationen skulle ackreditera en ambassadör åt Robert Mugabe skulle det förmodligen betraktas som en skymf mot hederligt folk. Låt oss därför, åtminstone genom vårt politiska beteende, försöka verka för viktiga politiska förändringar i södra Afrika.

  Geoffrey Van Orden, författare. – (EN) Herr talman! Under hela den tid som jag suttit i parlamentet, och det är tolv år nu, har vi försökt hjälpa befolkningen i Zimbabwe till ett bättre liv och större framtidsoptimism.

Två saker står klart för oss. För det första, att så länge som Robert Mugabe sitter vid makten, beskyddad av en liten gruppegoistisk del av Zanu-PF och av säkerhetsstyrkorna som plundrar nationens tillgångar för att berika sig själva, är utsikterna till verklig förändring mycket små. För det andra, att det är upp till folket i Zimbabwe att åstadkomma den nödvändiga förändringen med stöd av sina afrikanska grannar – och här nämner jag förstås särskilt Sydafrika.

Kanske, men bara kanske, kommer det så småningom att gå i rätt riktning. När Mugabe blir oroad blir han panikslagen. Hans polis och milis börjar angripa alla som uppfattas som motståndare. MDC skulle ju ingå i en maktdelande koalition, men under de senaste dagarna har man misshandlat och arresterat ministrar och parlamentsledamöter i MDC-partiet, liksom även människorättsaktivister.

Jag antar att Mugabe blir alltmer nervös av två orsaker. Han har sett vad som hänt hans vän och huvudfinansiär, Muammar Khadaffi, och för bara en vecka sedan, den 31 mars, gav Södra Afrikas utvecklingsgemenskap, där Sydafrika och Zimbabwes alla grannar är med, äntligen uttryck för sin allvarliga oro över det ökande våldet i Zimbabwe. Man har uppmanat Mugabe att upphöra med våldet och genomföra alla delar av den övergripande politiska överenskommelsen. Man har utsett ett team som ska utarbeta en plan för fredliga, fria och rättvisa val i Zimbabwe, och det teamet finns i dag i Harare.

Vi uppmanar Europas regeringar och EU att intensifiera sitt engagemang och att använda allt sitt politiska inflytande i södra Afrika för att hjälpa till att åstadkomma en snabb förändring till det bättre i Zimbabwe och bana väg för att korrekt övervakade val ska kunna hållas i en atmosfär som är fri från hot.

Fram tills det finns bevis för verkliga förändringar måste de restriktiva åtgärderna som specifikt riktar sig mot Mugabe och hans nära allierade fortsätta gälla. Med tanke på det kan EU således inte ackreditera Mugabes ensidigt utnämnda sändebud som ambassadör. Så snart som Zimbabwes befolkning återfått sin frihet och en äkta demokrati och rättsordning har etablerats är jag övertygad om att det internationella samfundet, inklusive EU, är redo att närma sig Zimbabwe med generöst bistånd.

  Judith Sargentini, författare. – (NL) Herr talman! Jag varit involverad i situationen i Zimbabwe under nästan tio år. Jag arbetade tidigare för en utvecklingsorganisation i Amsterdam, och det hände att vi tog med zimbabwiska människorättsaktivister till Nederländerna, till Europa, för att de skulle få en smula andrum. Inte bara för att de skulle lära känna andra aktivister och utbyta erfarenheter, utan också för att de skulle få tillfälle att komma bort från Zimbabwe under någon tid.

En av de människor som jag träffade på den tiden var Abel Chikomo, som också är omnämnd i resolutionen. Han är en människorättsaktivist som under alla dessa år aldrig förlorat sin entusiasm, sin motivation för saken. Det är människor som han som gör att vi antar sådana här resolutioner, men i ärlighetens namn tror jag inte att de får Robert Mugabe att ligga sömnlös om natten. Resolutionerna handlar om att ge Abel Chikomo och hans kolleger från MDC förnyad motivation att fortsätta sitt arbete. Vad är vårt syfte med resolutionerna annat än att driva igenom sanktioner?

Därför insisterar jag på att vi stramar åt Kimberleyprocessen för handeln med konfliktdiamanter, i sådan grad att diamanter från Zimbabwe över huvud taget inte går att saluföra, eftersom diamanterna är orsaken till att regeringen har kränkt mänskliga rättigheter, förtryckt människor, utnyttjat barnarbetare och liknande. Vårt engagemang i Zimbabwe är väl känt, men vi måste fortsätta att nämna det om och om igen, just därför att det finns sådana människor som Abel Chikomo.

  Kristiina Ojuland, författare. – (EN) Herr talman! Det ger anledning till djup oro att människorättssituationen i Zimbabwe har förvärrats, särskilt under de senaste månaderna, och denna oro har att göra med att Zanu-PF uppsåtligt satt upp hinder för Zimbabwes nationella samlingsregering.

Europaparlamentet måste kräva ett omedelbart slut på förföljelserna av den politiska oppositionen mot Zanu-PF, av civila aktivister som arresteras och torteras och av icke-statliga organisationer, som utsatts för razzior och vars medlemmar har fängslats på godtyckliga grunder. EU bör upprätthålla sina restriktiva åtgärder mot enskilda och enheter med kopplingar till Mugabes regim tills det finns påtagliga bevis på en förändring till det bättre i Zimbabwe.

Zimbabwes befolkning ska också kunna yttra sig fritt utan att frukta kränkande förföljelse, godtyckligt fängslande eller tortyr, och de som bedrivit systematiska politiska trakasserier bör åtalas.

  Ana Gomes, författare. – (PT) Den våg av förtryck som drar över Zimbabwe visar tydligt på de problem som kommer att föregå det kommande valet. Det internationella samfundet och i synnerhet de politiska aktörerna i regionen, t.ex. Södra Afrikas utvecklingsgemenskap, kan inte tolerera att Zanu-PF och säkerhetsstyrkorna utsätter civila aktivister och MDC-medlemmar och -sympatisörer för trakasserier och godtyckliga arresteringar, och de måste kräva större respekt för mänskliga rättigheter innan valet äger rum.

Polisrazzior på människorättsorganisationernas kontor, t.ex. Zimbabwes forum för mänskliga rättigheter och flera andra, under förevändning att man letar efter subversivt material, och arresteringar av medarbetare från icke-statliga organisationer och MDC-medlemmar, inklusive studenter och unga aktivister, vilket intensifierats sedan februari, är led i en oacceptabel skrämselkampanj. I stället för att sätta i gång en terrorkampanj mot dem som vägrar underteckna en petition mot de restriktiva åtgärder som införts av EU mot ledare med koppling till Robert Mugabe, borde Zanu-PF:s ledare vara mer uppmärksamma på vilka lärdomar som kan dras från arabiska våren och låta verkligt fria val äga rum.

  Seán Kelly, ersättare för författaren. – (EN) Herr talman! Först vill jag berätta att jag talar på uppdrag av min kollega Alain Cadec, som skulle ha talat här i eftermiddag. Av de tre frågor som vi diskuterar är denna det allra svåraste och förmodligen den mest återkommande, som flera talare har framfört. Robert Mugabe har fått ta plats på världsscenen under alltför lång tid, och han har uppträtt oerhört diktatoriskt och brutalt mot sitt eget folk, i synnerhet mot inhemska meningsmotståndare.

Den nationella samlingsregeringen, som inrättades 2009 för att få en demokrati till stånd, fungerar tydligen inte, på grund av Mugabes insatser för att förhindra det. Hot, godtyckliga arresteringar och försvinnanden – som förmodligen är ett annat uttryck för summariska avrättningar – av meningsmotståndare, särskilt de senaste månaderna, är helt oacceptabelt. De icke-statliga organisationerna har inte heller kommit undan: Kontoren har genomsökts och personalen har fängslats, så det är helt uppenbart att det är nödvändigt med åtgärder mot den här diktatorn.

Som Geoffrey Van Orden framfört har bl.a. Afrikanska unionen börjat bilda en form av oppositionsgrupp mot Mugabe, och det ger oss i EU möjlighet att ställa oss på deras sida för att uppbringa all diplomatisk kraft som vi har till vårt förfogande att lägga på den här frågan och säkerställa, för det första, att Robert Mugabe upphör med sina arresteringar och avrättningar, och för det andra, att grundlagen godkänns för att Zimbabwes befolkning ska få sin frihet, vilket kommer att leda till fria val och till upprättande av en verkligt demokratisk regering i Zimbabwe.

  Rui Tavares, författare. – (PT) Herr talman! Vi känner alla till att 2008 års avtal, som genomfördes 2009, för maktdelningen mellan Robert Mugabe och Morgan Tsvangirai eller mellan Zanu-PF och MDC, inte var någon idealisk överenskommelse och inte heller en överenskommelse för att åstadkomma en idealisk värld. Det var den enda överenskommelsen som var möjlig i ett försök att förbättra människorätts- och demokratisituationen i Zimbabwe. Robert Mugabe och hans allierade har gjort allt de kan för att se till att överenskommelsen inte fungerar. De har använt påtryckningar och hot under sina försök att bryta ner oppositionsrörelsen, som nu har majoritet i parlamentets underhus. För bara ett par minuter sedan rapporterades att det har förekommit angrepp och kränkningar mot människor som samlats kring ett minnesmärke, där MDC-anhängare var med.

Det är av största vikt att EU inte vänder bort blicken från vad som händer i Zimbabwe, att EU inte låter Robert Mugabe komma undan med sitt senaste trick att utnämna en ambassadör utan att visa upp landets konstitutionella mekanismer, och att EU också ser till att försäljning av diamanter inte ger någon vinst åt Robert Mugabe och hans allierade.

  Filip Kaczmarek, för PPE-gruppen. – (PL) Herr talman! Det är inte alla i Zimbabwe som uppskattar dagens debatt, eftersom Zimbabwes självständighetsdag ska firas i Zimbabwe den 18 april, dvs. om några dagar. De som sysslar med oegentligheter i det landet kommer att få sitt firande förstört.

Överenskommelser som rör maktfördelning är ofta problematiska. Det beror på att de vanligen inte är ett resultat av medborgarnas demokratiskt fattade beslut, utan en kompromiss som framtvingats av situationen. Det var just vad som hände i Zimbabwe. Överenskommelser om maktdelning kan vara acceptabla och kan få en positiv påverkan på samhället om vissa villkor är uppfyllda. Ett sådant villkor är förbättring av människorättssituationen. Det är därför vi diskuterar mänskliga rättigheter i Zimbabwe. Vi kan fråga oss om de restriktiva åtgärderna är ett nödvändigt och effektivt verktyg. Men vi kan inte tillåta misshandel och trakasserier av människor som inte vill underteckna en namnlista som kräver att dessa åtgärder avskaffas. Det är därför vi försvarar dem som kämpar för mänskliga rättigheter.

  Kriton Arsenis, för S&D-gruppen. – (EL) President Robert Mugabes parti och dess mekanismer, som mina kolleger sade, är för närvarande hot, tortyr och tillslag mot alla som kämpar för demokrati, demokratiska friheter och övergång till en fungerande demokratisk regim i Zimbabwe.

Vi är ansvariga för det som händer i Afrika. Vi har vid flera tillfällen intervenerat i demokratins historia på den här kontinenten, särskilt i början när de nya länderna skapades, och vi har obstruerat demokratiska processer när de har hotat våra intressen. I egenskap av demokrati har vi alltså dubbel skyldighet att hjälpa Zimbabwe till en demokratiskt vald regering.

Emotionellt har den här situationen mycket stor betydelse för grekerna. Mellan 1967 och 1974 hade vi en mycket hård diktatur, och varje fördömande uttalande från Europarådet eller någon internationell organisation under den perioden ingav hopp åt de kämpande medborgarna i Grekland.

Därför kan vi inte tillåta förbindelser med olagligt utnämnda företrädare för Zimbabwe och tidigare bundsförvanter till Mugaberegimen. EU och länderna i EU-regionen måste tillsammans säkerställa Zimbabwes övergång till demokrati och att Kimberleyprocessen tillämpas.

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! EU stöder Kimberleyprocessen, vars syfte är att eliminera afrikanska konfliktdiamanter – eller så kallade blodsdiamanter – från världsmarknaden. Men den senaste utvecklingen i Zimbabwe är oroande. Kimberleyprocessens ordförande Mathieu Yamba från Demokratiska republiken Kongo har ensidigt och utan att fråga någon till råds beslutat att tillåta marknadsföring av diamanter från Marangegruvan i Zimbabwe. Den här gruvan, som diskuterades i parlamentet i fjol, har beslagtagits av president Robert Mugabe och hans kumpaner. Hundratals människor har fått lämna sina hem, och det finns tillförlitliga rapporter om att hans säkerhetsstyrkor torterar, våldtar och till och med dödar lokalbefolkningen.

Försäljningen av diamanter från Marangegruvan kommer att hjälpa Mugabe att ytterligare befästa sitt tyranniska grepp om Zimbabwe och att berika sina huliganer i Zanu-PF. Jag uppmanar därför EU, i egenskap av part i Kimberleyprocessen, att lyfta upp den här skamfläcken till högsta nivå och insistera på återställande av konsensusbaserat beslutsfattande i Kimberleyprocessen. Mer generellt har jag länge efterlyst ett liknande system, en certifiering, som kan täcka andra naturresurser som utvinns i Afrika, för att brutala regeringar eller gerillagrupper inte ska kunna sälja mineral för att finansiera inköp av vapen. I denna strävan, där Förenta staternas myndigheter banar väg genom införandet av Dodd-Frank-lagen, har jag nöjet att arbeta tillsammans med den Londonbaserade, internationellt välkända, icke-statliga människorättsorganisationen Global Witness.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Herr talman! Låt mig börja med att säga att varje gång jag hör någon tala om Robert Mugabe ser jag den rumänske diktatorn Nicolae Ceauşescu framför mig. Under 1980-talet var Mugabe regelbunden gäst hos paret Ceauşescu, tillsammans med Muammar Khadaffi. Jag tackar Geoffrey Van Orden för att han påminde mig om kopplingen mellan Mugabe och Khadaffi.

Jag tror att Mugabe har lärt sig en sak av Ceauşescu, nämligen att hata aktivister från det civila samhället. De 46 medlemmar av civilsamhället som arresterades den 19 februari av säkerhetsstyrkorna i Zimbabwe, sitter nu anklagade för förräderi. De riskerar att dömas till döden. Det är straffet. Deras enda ”brott” är att de har diskuterat händelserna i Egypten och Tunisien.

Lösningen för Mugaberegimen är att anordna rättvisa och fria val. Låt oss hoppas att det ska gå att genomföra den här gången.

  Sari Essayah (PPE). – (FI) Herr talman! EU:s utrikesråd har antagit slutsatser om situationen i Zimbabwe, i februari i år. Perioden med EU-sanktioner skulle fortsätta eftersom inga fullgoda framsteg hade gjorts i landets interna reformer.

För att restriktionerna ska avskaffas krävs att påtagliga framsteg görs i genomförandet av maktdelningsavtalet från 2008. Det skenbara maktdelningsavtalet har inte kunnat förhindra att Robert Mugabes säkerhetsstyrkor fortfarande förföljer meningsmotståndare, och i detta nu blir de arresterade, torterade och mördade, ända upp till ministernivå.

Eftersom EU:s sanktioner inte är riktade mot Zimbabwes befolkning är EU fortfarande landets största biståndsgivare, och beviljar i synnerhet bistånd till jordbruk och livsmedelsproduktion. EU måste fortsätta att sätta tryck på Mugabe, och om man beslutar att anordna val bör EU delta som observatör.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (S&D). – (PL) Herr talman! Sedan den senaste debatten om Zimbabwe i oktober förra året har situationen i detta land i södra Afrika inte förändrats. Arbetslösheten är uppe i 90 procent, medellivslängden är 44 år, och medborgarna har inte tillgång till grundläggande sjukvård. Det är tydligt att det politiska avtal som slöts för två år sedan mellan president Robert Mugabe och premiärminister Morgan Tsvangirai inte har räckt till för att infria de ställda förhoppningarna och att det krävs en ny, fullständigt demokratisk lösning. Den inre situationen i Zimbabwe har inte förändrats under de senaste sex månaderna, men det har däremot den yttre situationen. I dag debatterar vi ett land i samband med ”nationernas vår” i Afrika, och även om Harare ligger 600 mil från Tunisien visar händelserna i Elfenbenskusten att demokratin ibland inte känner några gränser. Europaparlamentet uppmanar därför Zimbabwes regering att i sin inrikespolitik beakta den rådande internationella situationen och den starka nyorienteringen och framför allt att upphöra med sin repression av den politiska oppositionen, släppa de fängslade oppositionsföreträdarna och låta dem delta i valet.

För sex månader sedan sade jag att ett fattigt land som Zimbabwe inte har råd att söka alternativa problem. I dag anser jag att ”nationernas vår” i Afrika lägger ytterligare en börda på president Mugabes politiska skuld.

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE) . – (RO) Herr talman! Som medlem av delegationen för förbindelserna med Panafrikanska parlamentet är den min bestämda åsikt att EU och i synnerhet Catherine Ashton bör inta en bestämd ståndpunkt mot Mugaberegimens ageranden, som innebär hot och trakasserier av människorättsaktivister, och uppmuntra respekt för allmänhetens rättigheter och friheter, inklusive yttrandefriheten och mötesfriheten, vilket Zimbabwe formellt har åtagit sig på global nivå. Zimbabwe måste stå fast vid sina internationella åtaganden, däribland den afrikanska stadgan om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter, genom att avskaffa alla nationella lagar som står i strid mot de internationella texterna om skydd av de mänskliga rättigheterna.

Jag anser också uppriktigt att länderna i regionen, huvudsakligen Sydafrika, borde engagera sig i att stödja återgången till demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i Zimbabwe.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Herr talman! Det som just nu pågår i Zimbabwe skickar ut en larmsignal som gäller människorättssituationen på den afrikanska kontinenten. Inför utsikten om val i juni genomför president Robert Mugabe en skrämselkampanj mot sina konkurrentkandidater. Under de senaste två månaderna har hundratals statstjänstemän, människorättsaktivister och opponenter mot regimen arresterats. Situationen är oacceptabel.

Robert Mugabe har dessutom senarelagt utarbetandet av en demokratisk författning med ett år. Den nya grundlagen skulle ha garanterat att valet skulle hållas under öppna förhållanden.

Jag vill framhålla att landets ekonomiska situation är djupt påverkad. Presidenten stöder nationalisering av gruvsektorn, som är den viktigaste ekonomiska sektorn i Zimbabwe. En sådan åtgärd är fördärvlig eftersom det är de utländska investeringarna i den här sektorn som har upprätthållit statens stabilitet i kölvattnet av den ekonomiska krisen.

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Herr talman! I Zimbabwe har president Robert Mugabe och Zanu-PF inte lyckats stå fast vid villkoren i den övergripande politiska överenskommelse som ingicks 2009. Zimbabwe har inte kommit närmare en demokrati. Under de senaste månaderna har det däremot skett en tydlig ökning av hoten mot politiska meningsmotståndare och antalet godtyckliga arresteringar och försvinnanden. Insatser för att skapa stabilitet kommer inte att bära frukt i det politiska klimat som råder för närvarande.

Zimbabwe är fortfarande ett land där man kan bli misshandlad eller torterad för sina politiska åsikter. Rättssystemet undertrycker fri och öppen journalistik och begränsar rätten till yttrandefrihet. Journalister trakasseras. Vi måste göra allt för att stödja landets framsteg mot äkta demokrati och ekonomisk utveckling.

Det är helt i sin ordning att Europeiska rådet i februari i år beslutade att utöka de restriktiva åtgärderna mot människor och organisationer med koppling till Mugabes administration och att föra register över svartlistningen. Jag anser också att åtgärderna ska fortsätta tills det finns påtagliga bevis på verklig förändring i Zimbabwe. Men åtgärderna får bara vara riktade mot Zimbabwes korrumperade regering och får inte tillåtas förvärra den svåra situationen för Zimbabwes befolkning.

  Albert Deß (PPE). – (DE) Herr talman! När jag var barn tog jag emot brev från det land som på den tiden var Rhodesia. Min morfar hade tre systrar som var katolska nunnor i dåvarande Rhodesia och i Sydafrika. De skrev aldrig något om att Rhodesias befolkning fick svälta. Men det som vi hör från det landet i dag är direkt outhärdligt. Rhodesia, och senare Zimbabwe, var södra Afrikas kornbod. Robert Mugabe – en kommunist och socialistisk diktator – har lyckats förvandla kornboden till en svältzon.

Jag vill tacka alla kolleger som har tagit upp den här frågan på dagordningen igen. Det är outhärdligt att den här diktatorn, Robert Mugabe, har tillåtits terrorisera Zimbabwes befolkning under så lång tid. Jag anser att nyckeln till att få ett slut på detta finns hos Sydafrika. Tyvärr måste jag säga att så länge som Sydafrika inte lyckas sätta den här diktatorn på plats kommer han att fortsätta att terrorisera sitt folk.

  Maroš Šefčovič, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Vi är nog alla ense om att Zimbabwe och dess kränkningar mot mänskliga rättigheter har funnits på dagordningen alldeles för länge. Varje gnista av hopp om positiv utveckling krossas omedelbart av utbrott av politiskt förtryck och våld. Det är precis vad som upprepades för bara ett par månader sedan. Därför har EU nu förnyat sina restriktiva åtgärder för åttonde gången, i februari i år.

Genom denna tydliga gest ville vi understryka hur viktigt det är med ett avtal mellan regeringsparterna om vilka steg som måste vidtas för att man ska kunna genomföra val i landet. I samband med detta betonade EU att man är beredd att revidera beslutet som svar på ytterligare konkret utveckling på plats.

Inom EU är man djupt oroad av det ökade politiska våld som iakttagits i Zimbabwe under de senaste månaderna. Den 11 mars offentliggjorde EU tillsammans med 21 ambassader och representationer en förklaring där man uttryckte sin oro över ökningen av vad som synes vara politiskt motiverade hot och våldshandlingar.

I detta sammanhang välkomnar EU resultatet av det senaste SADC-toppmötet den 31 mars 2011. I SADC-kommunikén uppmanas Zimbabwes regering att omedelbart upphöra med våld, hot, hatpropaganda och trakasserier och att slutföra alla nödvändiga steg för att genomföra ett val. EU erbjuder hjälp att så att valet kan organiseras enligt SADC:s principer och de riktlinjer som styr demokratiska val. För detta kommer SADC att utse tjänstemän som ska ingå i den sydafrikanska stödgruppen och samarbeta med den gemensamma övervaknings- och genomförandekommittén.

Enligt EU:s mening är ökade lättnads- och medlingsåtgärder, förmedlade av SADC och Sydafrika, avgörande för att förebygga ytterligare instabilitet i Zimbabwe. EU välkomnar regionens insatser för att medla i Zimbabwekrisen.

Sydafrika, i egenskap av medlare tillsammans med SADC, som garant för den övergripande politiska överenskommelsen, har beslutat att ackreditera den zimbabwiska ambassadören. För närvarande är det av största vikt att vi håller en formell kommunikationskanal öppen med Zimbabwe och upprätthåller dialogen med enhetsregeringen, och vi får inte riskera EU-ambassadörens ställning i Harare. EU kommer att agera och gå vidare i nära samordning med samtliga EU-medlemsstater.

EU är fortfarande den största givaren av utvecklingsbistånd till Zimbabwe. Vi vill tydligt uttrycka att vi är orubbliga när det gäller regimen, men att vi försöker bistå befolkningen. Med en utbetalning på ca 365 miljoner euro efter ingåendet av den övergripande politiska överenskommelsen 2009, är vi – som sagt – den som ger allra mest.

Medlen kanaliseras via FN-organ och specialiserade icke-statliga organisationer. Sedan 2009 har EU också stöttat reformer av styrande organ, såsom stipulerats i den övergripande politiska överenskommelsen, inklusive konstitutionella reformprocesser. EU finansierar också människorättsprogram, däribland program från människorättsförsvarare. Vi måste hoppas att allt detta internationella tryck till slut ska leda till fria och rättvisa val i Zimbabwe och så småningom till normalisering av den mycket svåra situationen i landet.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Under de senaste månaderna har många motståndare till Mugaberegimen liksom företrädare för icke-statliga organisationer arresterats på godtyckliga grunder av de zimbabwiska myndigheterna. Robert Mugabes parti har systematiskt hindrat Zimbabwes enhetsregering, som bildades 2009, från att bana väg för en övergång till demokrati och trovärdiga val. Det måste bli ett omedelbart slut på allt politiskt våld som begås av Robert Mugabes anhängare. EU och medlemsstaterna måste aktivt samarbeta med Afrikanska unionen och Södra Afrikas utvecklingsgemenskap för att säkerställa att framtida val inte hålls i ett klimat av hot och våld. Jag välkomnar att Europaparlamentet i sin resolution uppmanar Zimbabwes alla politiska partier att före det kommande valet samarbeta för att åstadkomma ett utkast till en ny demokratisk konstitution, som kan godtas av Zimbabwes hela befolkning.

  Monica Luisa Macovei (PPE), skriftlig. – (RO) Återigen ser vi hur hot, arresteringar, kränkningar och till och med tortyr är de vapen som Robert Mugabe använder mot sina politiska meningsmotståndare och civilsamhället. Styrkor som är lojala mot Mugabe har hotat oppositionsministrar i enhetsregeringen. De har trakasserat ledare för människorättsorganisationer och arresterat 46 företrädare för civilsamhället, som anklagas för förräderi, och några av dem har misshandlas och till och med torterats i arresten. En hållbar struktur kan inte byggas på fruktan och terror mot civila och mot politiska rättigheter.

Jag uppmanar EU:s höga representant att stödja arbetet för att hålla fria val i Zimbabwe, utan våld och hot. Det krävs en legitim regering som respekterar rättigheter och grundläggande friheter, med andra ord, som visar respekt för människor. Åtstramning av EU:s restriktioner mot Mugabes handgångna måste vara en av åtgärderna.

(1) Se protokollet.