Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 7 april 2011 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: ROUČEK
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. EIB:s årsrapport för 2009 (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av George Sabin Cutaş, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om Europeiska investeringsbankens årsrapport för 2009 (2010/2248/INI) (A7-0073/2011).

  George Sabin Cutaş , föredragande. – (RO) Herr talman! Framläggandet av detta betänkande om Europeiska investeringsbankens verksamhet är en del av ett årligt utövande av demokratiskt ansvar som faller under det ansvar som Europeiska investeringsbanken (EIB) har gentemot Europaparlamentet.

Även om denna uppgift utförs regelbundet får den inte bagatelliseras, eftersom den inbegriper rekommendationer om frågor som är viktiga för EU:s framtid. Så snart som Lissabonfördraget trätt i kraft i december 2009 blev EIB ett instrument som skulle stödja EU:s externa politik, samtidigt som banken skulle agera som en viktig partner när det gällde att driva på unionens ekonomi.

Jag skulle vilja tacka mina kolleger för de förbättringar av betänkandet som de har gjort. Jag skulle också vilja tacka bankens hela personalstyrka för deras utmärkta samarbete, särskilt ordförande Philippe Maystadt och vice ordförande Matthias Kolatz-Ahnen.

Vi eftersträvar alla en metod för att förena medlemsstaternas växande skulder och underskott med de ekonomiska mål som fastställts i till exempel EU-strategin för 2020, något som kräver större investeringar i utbildning, hälsovärd, teknik, hållbar teknik och infrastruktur. Jag anser att lösningen på detta problem är europeisk, och att Europeiska investeringsbanken har en viktig roll att spela i sammanhanget.

Jag vill lägga fram två talande exempel på hur Europeiska investeringsbanken har stimulerat och kommer att fortsätta stimulera den europeiska ekonomin. För det första är det lån till små och medelstora företag och sedan projektobligationer. Vi får inte glömma att 99 procent av EU-företagen är små och medelstora företag. Att investera i små och medelstora företag är detsamma som att ge ett betydande bidrag till verksamhet som äger rum i EU på områdena nyskapande, forskning och utveckling. EIB erbjuder små och medelstora företag finansiering som överstiger dess årliga målbelopp på 7,5 miljarder euro under 2009 och 2010.

År 2010 inrättades också det europeiska instrumentet för mikrokrediter, som samlar stöd som uppgår till 200 miljoner euro, som anslås till de som behöver mikrokrediter. Men vi noterar att svårigheterna kvarstår vid den punkt där företagarna får tillgång till medlen.

Jag anser att vi måste förbättra öppenheten i de förfaranden som används för att välja ut bankens finansiella mellanhänder och bevilja dem lån. Det är också Europeiska investeringsbankens skyldighet att erbjuda tekniskt stöd och samfinansiera konvergensregionerna för att göra det möjligt för dem att ta upp de medel som finns tillgängliga för dem till en högre räntesats.

Ett annat ämne som jag vill ta upp är projektobligationer. Har vi rätt att hysa så stora förhoppningar om detta finansiella instrument? Det tror jag att vi har. Syftet med instrumentet är att öka kreditvärdigheten för de obligationer som utfärdas av företag, genom att dra till sig privata investeringar, som ska komplettera inhemska investeringar och investeringar som görs genom sammanhållningsfonderna. Tack vare denna multiplikatoreffekt kommer företagen att få mer pengar till att genomföra infrastrukturprojekt på områdena transport, energi, it och hållbar utveckling. Det är viktigt att fokusera på vissa nyckelprojekt, som till exempel hållbar utveckling, infrastruktur på väg och järnväg, och förbinda hamnar med europeiska marknader och de marknader som kommer att tillåta energioberoende, som gasledningsprojektet Nabucco eller sammanlänkningen mellan Turkiet, Grekland och Italien (ITGI).

Eftersom vi diskuterar möjliga lösningar för att komma ur finanskrisen i dag leder detta oss fram till frågan om insyn och skatteparadis. Den bristande öppenheten hos finansiella mellanhänder har särskilt visat sig i form av skattefusk och bedrägeri och har bidragit till den svåra situation som vi nu står inför.

Det är EIB:s uppgift, som en europeisk bank, att inte bli inblandad i operationer som genomförs via icke samarbetsvilliga jurisdiktioner, som olika internationella organ för tillfället identifierat. Samtidigt är dessa listor fortfarande inte tillräckligt omfattande. EIB kan dra sitt strå till stacken på detta område genom att göra ordentliga bedömningar och offentliggöra sina resultat regelbundet.

Sist med inte minst skulle jag vilja nämna den roll som banken spelar utanför EU, i länder som är på väg att ansluta sig till EU och i de länder som faller inom områdena samarbete och utvecklingspolitik. I dessa länder stöder Europeiska investeringsbanken EU:s utrikespolitiska mål. Av denna anledning anser jag att vi både måste utse mer specialiserad personal på detta område och se till att lokala aktörer deltar i högre grad i projektet.

Det ska bli ett nöje att lyssna på era åsikter. Jag kommer att återta ordet mot debattens slut.

  Philippe Maystadt, ordförande för Europeiska investeringsbanken. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! För det första vill jag tacka er för att åter ha bjudit in mig till att delta i debatten om ert betänkande om Europeiska investeringsbankens verksamhet – detta börjar bli en verklig tradition.

Jag skulle framför allt vilja tacka er föredragande George Sabin Cutaş. Han var förståndig nog att inte bara se tillbaka på olika ärenden, utan han gav också riktlinjer för framtiden. Detta är i grund och botten det som jag skulle vilja tala med er om, om ni tillåter. Ni nämnde att vår styrelse har utarbetat en tredelad strategi i förhållande till Europeiska investeringsbankens arbete under de närmaste åren. Vi vill utveckla vårt arbete på tre områden: genomförandet av Europa 2020-strategin, kampen mot klimatförändringar och stödet för EU:s utrikespolitik.

När medlemsstaterna ställdes inför finanskrisen, och sedan den ekonomiska krisen, som bröt ut 2008, kom de med en kortsiktig lösning: de olika nationella planerna, som ursprungligen var avsedda att hålla bankerna flytande och sedan att stimulera en ekonomisk återhämtning. Som ni vet fick dessa nationella planer stöd i den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa, som antogs av rådet i december 2008. EIB gjorde sin del och ökade sin utlåningvolym från 48 miljarder euro 2007 till 79 miljarder euro 2009, och genom att leda in detta tillskott i realekonomin mot de områden som rådet beskriver som prioriterade, särskilt utlåning till små och medelstora företag, något som föredraganden just betonade.

Men efter detta kortsiktiga svar, som gav oss möjlighet att undvika ett värsta tänkbara scenario, behöver vi nu ett långsiktigt svar. Det är här som Europa 2020-strategin kommer in, och den avgörande delen av denna strategi är en ökad sysselsättningsgrad och produktivitet. Detta måste baseras på det som ofta kallas kunskapstriangeln: utbildning, forskning och innovation. EIB är redo att ge ett viktigt bidra till genomförandet av denna strategi. År 2010 tillhandahöll banken mer än 4 miljarder euro till finansiering av utbildningsprojekt och mer än 7 miljarder euro för projekt inom områdena forskning, utveckling och innovation.

EIB har för avsikt att öka sin finansiering på dessa områden, och banken planerar därför att tillsammans med kommissionen genomföra gemensamma finansieringsinstrument enligt modellen finansieringsfacilitet med riskdelning (RSFF) för forskning, eftersom instrument av detta slag har en hävstångsverkan på EU:s budget. Med samma anslagna belopp kan EU:s budget bära en mycket större investeringsvolym, och samtidigt avhjälper dessa gemensamma instrument den kapitalrestriktion som vilar på EIB. Detta innebär att EIB kan öka sin utlåningsverksamhet med samma kapitalbelopp.

Jag nämnde RSFF, finansieringsfaciliteten med riskdelning för forskning. Det är ett bra exempel. I slutet av 2010, med ett budgetbidrag på omkring 390 miljoner euro och en kapitalfördelning från EIB på omkring 700 miljoner euro, kunde vi faktiskt låna ut mer än 6 miljarder euro, som finansierar mer än 16 miljarder euro av investeringar i forskning. Ni kan därför se de två typer av hävstångsverkan som ett sådant instrument ger, och för oss är det tydligt att EIB:s bidrag till Europa 2020-strategin kommer att bli ännu effektivare, för vi kommer att kunna förlita oss på ett pragmatiskt samarbete med kommissionen och med andra finansinstitut.

Det andra området: kampen mot klimatförändringar och dess ibland tragiska effekter. Detta har blivit en prioritet för EU, och därmed för EIB. Kärnkraftsolyckan i Fukushima och de frågor som den väckte stärker ytterligare behovet av enorma investeringar i energibesparing, förnybara energikällor och ny energiteknik.

År 2010 ökade EIB sina lån till projekt som direkt bidrar till att minska volymen växthusgasutsläpp till närmare 20 miljarder euro, eller närmare 30 procent av den sammanlagda utlåningen. Lånen till projekt för förnybar energi utgjorde 6,2 miljarder euro av vår sammanlagda utlåning, och användes huvudsakligen till vind- och solkraftsprojekt. Lånen till projekt som syftar till förbättra energieffektiviteten ökade till 2,3 miljarder euro under 2010. De kommer att öka ytterligare under de närmaste åren, eftersom det finns oerhörda möjligheter att spara energi, särskilt i offentliga byggnader och bostäder i många euroepiska städer och tätbebyggda områden. När det gäller investeringar till att utveckla stadstrafik, och följaktligen för att minska föroreningar från enskilda transportmedel, gav EIB 7,9 miljarder euro i lån 2010.

Vi kommer därför att fortsätta denna insats. Vi kommer att fortsätta stödja energibesparing, energieffektivitet och förnybara energikällor, och vi går också i spetsen för utvecklingen av en metod – en metod som oundvikligen blir komplex, på grund av de tekniska svårigheterna – för att mer noggrant utvärdera koldioxidavtryck från alla de projekt som vi finansierar. Denna särskilda insats är ett bevis på vår vilja att göra kampen mot klimatförändringarna till en viktig prioritering.

Slutligen, och som avslutning, det tredje området: inget maktcentrum kan förvänta sig att driva en utrikespolitik utan finansiellt stöd. Kina har lärt sig detta. Landet intervenerar finansiellt över hela världen för att stödja sina utrikespolitiska mål. Om EU verkligen vill utveckla en utrikespolitik med visst inflytande i världen, så måste även unionen ha ett finansiellt vapen. Om EU önskar kan EIB vara det vapnet. Detta är en av slutsatserna i Camdussusrapporten om EIB:s externa mandat. Det kvarstår att se om medlemsstaterna, som också är aktieägare i EIB, kommer att följa denna rekommendation och fatta ett tydligt beslut när de ska utarbeta budgetramen för perioden 2014–2020.

Detta var en översikt över EIB:s tredelade strategi för de kommande åren.

  Maroš Šefčovič, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Först skulle jag vilja tacka vår föredragande George Sabin Cutaş för hans alldeles utmärkta betänkande. Jag skulle också vilja välkomna Philippe Maystadt till detta plenarsammanträde, eftersom det är mycket viktigt att kommissionen också gratulerar honom och EIB för hans oavbrutna kraftfulla respons på effekten av den globala finanskrisen.

EIB:s stöd var oumbärligt. EIB hjälpte oss att ta itu med bristen på krediter på marknaden, och detta var avgörande, inte bara för EU:s medlemsstater, utan också för våra partner runt om i världen. EIB hade möjlighet att öka sin utlåningsverksamhet markant och samtidigt målinrikta ökningen mot de nyckelområden som främjar tillväxt.

Kommissionen delar parlamentets mening att stödet till EU:s sammanhållningspolitik och en övergång till en mer koldioxidsnål ekonomi är centrala mål för EIB. Följaktligen gick kommissionen samman med EIB-gruppen för att stödja konvergenssystem med de gemensamma finansiella instrument som vi mycket väl känner till – Jaspers, Jeremie och det nytillkomna Elena – i kampen mot klimatförändringarna. Dessutom välkomnar vi den ökade utlåningsvolymen till små och medelstora företag, och vi instämmer i er uppmaning att vidta fler kvalitativa åtgärder för att öka mervärdet och öppenheten i EIB-gruppens insatser på detta område.

Mot bakgrund av detta tycks det krävas en bedömning av den optimala arbetsfördelningen mellan EIB och Europeiska investeringsfonden (EIF). EIB:s enorma insatser sätter fokus på vikten av att optimera användningen av EIB:s kapital. Det centrala är att finna rätt balans mellan högre volymer och högriskverksamhet, som konsumerar mer kapital men ger mervärde till EIB-gruppens insats.

Jag skulle vilja säga några ord om finansieringsorgan. Vi anser att användningen av nyskapande finansieringsorgan, tillsammans med de centrala finansinstituten, som EIB, borde utvidgas. Instrument som utnyttjar omedelbara lån, eget kapital och garanterar bistånd maximerar effekterna av EU:s budget genom att locka till sig ytterligare medel från tredjeparter. Dessutom skulle en ökad användning av gemensamma finansiella instrument och riskdelning med EU:s budget kunna leda till att kapital frigörs, varvid bankens egna resurser får en bättre hävstångseffekt och dess räckvidd ökar. När allt kommer omkring innebär detta fler projekt till stöd för en Europa 2020-strategi och bättre stöd för dess mål och ambitioner.

Initiativet att finansiera projekt genom obligationer inom ramen för Europa 2020-strategin, som för närvarande är föremål för ett offentligt samråd, är ett mycket bra exempel. Europa 2020-strategin kräver att storskaliga gränsöverskridande investeringar ska stödja flaggskeppsåtgärderna inom ramen för Europa 2020-strategin och utveckla smarta, uppgraderade och helt sammanlänkade infrastrukturnät. Initiativet att finansiera EU-projekt med obligationer skulle främja en finansiering av särskilda projekt på området transport, energi och kommunikationsinfrastruktur, och eventuellt också i andra sektorer som kan bidra till att skapa riktlinjer för hållbar framtida tillväxt och sysselsättning. Det gläder mig att se att ni stöder detta initiativ i ert betänkande.

Mot bakgrund av utarbetandet av kommissionens förslag om nästa fleråriga budgetram gör kommissionen en strategisk betraktelse och analys för att se till att det nya instrumentet används på ett optimerat sätt, i samtal med EIB och andra finansinstitut, för att dra nytta av deras finansiella expertis och erfarenhet av marknaden.

För att avsluta skulle jag vilja framföra några synpunkter om EIB:s externa verksamhet. När det gäller EIB:s finansieringsverksamhet utanför EU stöder kommissionen de höjda tak som parlamentet föreslog vid halvtidsöversynen av EIB:s externa mandat, särskilt höjningen på 1 miljard euro till Medelhavsområdet. Vi vet hur viktigt detta är i dag. Det är grundläggande för att EIB ska kunna fortsätta göra insatser på en hållbar nivå och stödja våra partnerländers demokratiska förvandling. På samma sätt upprepar vi också vikten av att EIB ska återanvända återflöden från tidigare investeringar i Medelhavsområdet för att göra riskkapitalinvesteringar i små och medelstora privatföretag i regionen. Dessutom stöder vi en progressiv förstärkning av EIB:s utvecklingskapacitet, eftersom dessa nya behov skulle kräva en gradvis ökning av antalet anställda som är specialiserade i utvecklingsaspekter.

I linje med kommissionens förslag till följd av halvtidsöversynen av EIB:s externa mandat, kommer kommissionen att upprätta en grupp som ska studera en möjlig utveckling av EU:s plattform för samarbete och utveckling. Målet är att optimera mekanismernas funktion, förena bidrag och lån genom att engagera kommissionen, EIB och andra multilaterala och bilaterala institutioner. Upprättandet av en sådan plattform skulle bidra till att skapa synergier och främja samarbete mellan EIB och andra finansinstitut. I detta sammanhang skulle jag vilja nämna att samförståndsavtalet mellan kommissionen, EIB och EBRD undertecknades i början av mars.

  Jean-Pierre Audy, föredragande för yttrandet från budgetkontrollutskottet. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Philippe Maystadt, jag skulle vilja välkomna den uppmärksamhet du visar ledamöterna, för som ordförande för en mellanstatlig bank är du inte tvungen att göra det. Vi uppskattar det. I mitt anförande kommer jag att ta upp säkerhet och överföringen av Europeiska investeringsbankens behörighet till unionen.

När det gäller säkerhet sade du, Philippe Maystadt, att du vill vara kraften bakom EU och utgöra dess finansiella vapen. Ja, men med kreditbetyget AAA. Dessutom har vi i budgetkontrollutskottet i flera år sagt att banken borde undergå en tillsynskontroll. Vi föreslår att denna tillsyn ska utföras av antingen Europeiska centralbanken eller, på frivillig basis, av Europeiska investeringsbanken, av nya Europeiska bankmyndigheten, med eller utan medverkan av en eller flera tillsynsmyndigheter, och vi uppmanar dig, herr kommissionsledamot, att lägga fram förslag.

Jag ska avsluta genom att nämna vårt förslag att EU ska bli medlem i Europeiska investeringsbanken, så att detta mellanstatliga instrument gradvis kan bli ett unionsinstrument.

  Danuta Maria Hübner, för PPE-gruppen. – (EN) Herr talman! Liksom ordförande Philippe Maystadt skulle jag vilja tala om framtiden, och jag skulle vilja ta upp tre punkter. För det första, det som EU behöver är tillväxt och omstrukturering, och detta innebär investeringar och finansiering av investeringar.

Den berättigade frågan i dag är var denna finansiering kan komma från. Det viktiga i svaret på denna fråga finns hos Europeiska investeringsbanken (EIB) och dess grupp av institutioner. Jag anser också att det är viktigt att komma ihåg att under de kommande åren kommer vi att uppleva en enorm global konkurrens om finansiering. Vi kommer att ha nationella budgetar som genomsyras av fler nedskärningar. Vi kommer också att ha en banksektor full av osäkerhet när den återupptar sin normala finansieringsverksamhet, och vi kommer naturligtvis att ha en europeisk budget som, som vanligt, kommer att förbli alltför begränsad för att vara effektiv och kunna lösa våra problem. Så EIB kommer absolut att vara oumbärlig.

  Thijs Berman, för S&D-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag vill gratulera min kollega, George Sabin Cutaş, till hans utmärkta betänkande om EIB:s årsrapport för 2009. Jag vill även gratulera till den översikt som han har gett oss här.

Jag skulle emellertid vilja kommentera en viss aspekt, nämligen förbindelsen mellan rådet och parlamentet. Europaparlamentet är medlagstiftare för Europeiska investeringsbankens externa mandat, för bankens sammanlagda verksamhet utanför EU, i grannländer och i utvecklingsländer. Rådet verkar dock ha riktiga svårigheter med att ta parlamentets förslag om en granskning av det externa mandatet på allvar. Till min förvåning gör rådet det till en vana att kyligt avfärda alla typer av nya förslag som parlamentet lägger fram som ”oacceptabla”.

Jag talar i synnerhet om förslaget att EIB aktivt ska delta i åtgärder för att ta itu med klimatförändringar och om att EIB ska få en större roll inom mikrofinansiering. Är dessa förslag ”oacceptabla”? Är det rådets uppgift att definiera den ämnessfär som Europaparlamentets diskussioner får röra sig inom? Nej, Europaparlamentet och rådet är jämställda medlagstiftare, och bör, tillsammans och i nära kontakt med kommissionen, gemensamt fastställa de regler som ska styra EIB:s externa mandat. Detta kräver samråd, gemensamma överläggningar, kompromisser och en öppen inställning från de båda lagstiftarnas sida. Det är då meningslöst och kontraproduktivt att använda ordet ”oacceptabelt” för att beskriva förslag som en stor majoritet av Europaparlamentet anser viktiga. Det som är oacceptabelt är rådets verklighetsfrämmande inställning, om ni frågar mig. Det faktum att ingen från rådet närvarar här är absurt och åskådliggör deras bristande hänsyn till sakförhållanden.

EIB är ett grundläggande redskap för EU:s externa mandat runt om i världen. En offentlig bank, en bank som kan bidra till ekonomisk tillväxt och förbättra infrastruktur med lån, är oumbärlig för våra grannländers utveckling. Detsamma gäller våra förbindelser med utvecklingländer. Även i det fallet är en offentlig bank livsnödvändig. En sådan bank måste beakta Lissabonfördraget och dess mål. Fattigdomsbekämpningen är ett sådant mål. Europaparlamentet vill att bankens roll ska fastställas tydligt i dess externa mandat. Jag förväntar mig en öppen och konstruktiv attityd från rådets sida, som kommer att göra det möjligt för oss att nå detta förtydligande tillsammans.

  Sylvie Goulard, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Maystadt! Jag skulle vilja framhålla en punkt.

När vi började arbetet med detta betänkande fanns det redan ett uppenbart behov av långsiktiga investeringar, på grund av det som hade inträffat i EU. Krisen visade att vårt arbete var för kortsiktigt, som Tommaso Padoa-Schioppa skulle ha sagt. Vi behöver genuint långsiktiga investeringar, och er institution spelar en viktig roll.

Allt som har hänt den senaste tiden – jag tänker särskilt på södra Medelhavsområdet och insikten om ett antal svårigheter när det gäller våra energival – ger så mycket större anledning att uppmuntra er i ert arbete och stödja er. Det kommer alltid att finnas ledamöter i denna kammare som stöder ert arbete. Jag instämmer dock i det som Jean-Pierre Audy sade: det är också mycket viktigt att vi rör oss mot en ökad övervakning, såsom vi har gjort i fallet med ett antal institutioner.

Med detta menar jag att, även om jag personligen är för projekt som finansieras med obligationer och många av de idéer som cirkulerar för tillfället, är jag mycket angelägen om att se till att vi inte rusar in i lösningen med offentlig-privata partnerskap utan att närmare granska deras struktur och vad de i sista hand kommer att kosta skattebetalarna och alla dem som omfattas av dem. Jag anser att de skulle kunna vara ett mycket användbart redskap, men de finns också befintliga fonder i EU för tillfället – jag tänker på Margueritefonden och arbetet vid depositionskassorna med att ta gränsöverskridande initiativ – och jag ville därför främja mer långsiktiga investeringar och övervaka att de är lämpliga för vårt gemensamma mål. Jag anser att vi inte ska förvänta oss mindre.

Vi stöder er under alla omständigheter, och vi skulle önska att den senaste tidens alla händelser uppmuntrar till en mer långtgående och bredare debatt.

  Pascal Canfin, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Maystadt, herr kommissionsledamot! Som du känner till är gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen traditionellt sett mycket fäst vid EIB. Vi anser att det är ett oerhört viktigt statligt politiskt instrument, och det är för att vi är mycket fästa vid banken som vi också kräver mycket av den – dessa två går hand i hand.

Vår bild av EIB är att det, i slutändan, är en bank med egna befogenheter, och som sådan är den föremål för bankrestriktioner som måste beaktas. Flera av mina kolleger har med rätta hänvisat till att EIB kanske borde ta hänsyn till nya begränsningar som är förbundna med banksektorn. Samtidigt är den i sanning en ovanlig bank, för den finansieras faktiskt med skattebetalarnas pengar. Den finns också där för att göra det som ingen annan gör, och anta regler som sträcker sig bortom det som privatsektorn kan göra.

Jag skulle vilja betona en eller två punkter, där jag anser att EIB skulle kunna bättra sig, även om det har gjorts framsteg under de senaste månaderna. Den första punkten gäller frågan om skatteparadis. Detta är en oerhört viktig kamp, inte bara för oss, utan även, tror jag, för en stor majoritet av mina kolleger i parlamentet. Krisen visar att skatteparadis grumlar, underminerar och försvagar hela finanssystemet och världsekonomin.

Därför stöder majoriteten av ledamöterna idén i detta betänkande att man bör säkerställa en ännu högre öppenhet när det gäller lån som beviljas företag och som passerar genom skatteparadisen. Jag anser att denna praxis ska stoppas. Jag är väl medveten om att man har genomfört operativa begränsningar, men det finns ett politiskt perspektiv här, och det innebär att om man är kraften bakom EU måste man utkämpa strider. Om man utkämpar strider, då menar jag att striden mot skatteparadis borde vara en av dem.

Vad oss anbelangar skulle vi naturligtvis vilja gå längre. Med andra ord skulle vi vilja att man ställde villkor på EIB-lån för företag som inte är en del av den totala värdekedjan i skatteparadisen och som, om inte annat, står med på OECD:s svarta lista, som för närvarande är under revidering.

Den andra punkten som vi vill ta upp är frågan om övervakning och styrning. Sylvie Goulard talade just om detta. Jag anser att vi bör erbjuda fler val, att vi bör öka nivån för gemensam ansvarsskyldighet, så att valet av projekt som omfattar skattebetalarnas pengar görs så demokratiskt och genomsynligt som möjligt.

Den tredje punkten gäller att mäta nyttan av ens åtgärder. Ni mäter dem givetvis i finansiella termer också. Som jag sade tidigare är ni en bank med egna befogenheter, vilket innebär att ni har utmaningar att ta itu med när det gäller risk/vinst-förhållandet. Ni efterstävar dock att tillhandahålla andra fördelar också, och det är därför som allmänna medel används. Ni eftersträvar att tillhandahålla fördelar när det gäller social sammanhållning, när det gäller kampen mot fattigdom, när det gäller miljöskydd. Jag anser att ni skulle kunna göra ytterligare framsteg när det gäller rapportering, när det gäller att mäta dessa icke-finansiella fördelar, något som är kärnan av era åtgärder och er legitimitet. I stället för att sätta de finansiella fördelarna mot icke-finansiella fördelar anser jag att ni bör genomföra en så bred bedömning som möjligt, och inte begränsa den till enbart monetära och finansiella frågor.

Slutligen kommer den sista punkten i mitt anförande att handla om klimatförändringar. I betänkandet fastställs det uttryckligen att ni måste uppfylla EU:s alla mål. Ett av EU:s officiella mål är att garantera en minskning på 80 procent av utsläpp av växthusgaser före 2050. Detta kommer inte att bli möjligt om vi fortsätter att finansiera koleldade kraftverk, som har en 40-årig livslängd och som släpper ut enorma mängder koldioxid.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD). – (EN) Herr talman! Har Pascal Canfin beaktat att användningen av EIB som ett statligt politiskt instrument, vilket han och hans parti förespråkar, kommer att bli en direkt finansiell kostnad för EU:s, och särskilt brittiska, skattebetalare? Har han beaktat detta över huvud taget?

  Pascal Canfin (Verts/ALE). – (FR) Jag har ett mycket enkelt svar på detta. Jag anser att EIB har kostat de brittiska skattebetalarna mycket mindre än andra, helt privata, brittiska banker, och jag anser att allmänhetens intresse, precis som de brittiska skattebetalarnas intresse, tas till vara mycket bättre av EIB än av andra brittiska banker som skattebetalarna har tvingats lösa ut.

  Kay Swinburne, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Parlamentet har befunnit sig många timmar i denna kammare för att diskutera hur de europeiska tillsynsmyndigheterna, som ansvarar för våra finansiella tjänster, ska göras till så insynsvänliga och ansvariga organisationer som möjligt. Resultatet har varit att inrätta europeiska tillsynsmyndigheter som granskas noggrant av parlamentet. Men i denna nya tid av ansvarsskyldighet efter finanskrisen, och mot bakgrund av de förändringar som Lissabonfördraget medfört, måste vi upprätta jämförbara nivåer för tillsyn och granskning av befintliga EU-institutioner, däribland EIB.

Med tanke på hur central EIB:s roll har blivit när det gäller att finansiera medlemsstaters strategier och EU:s utrikesverksamhet, är det nu dags att förbättra ansvarsskyldigheten för dess verksamhet gentemot parlamentet. EIB:s kreditstock samt allmän bank- och utlåningsverksamhet måste bedömas på samma sätt som vi skulle bedöma våra affärsbanker. De måste bli föremål för rigorösa stresstester, och all finansiell verksamhet måste kvarstå i balansräkningen. När vi använder hävstångsverkan eller risk borde vi sanktionera gränser för riskerna, eftersom varje försummelse i slutändan innebär att skattebetalarna kommer att få betala ännu en gång. Tiden är inne för parlamentet att söka en närmare roll när det gäller att granska EIB:s verksamhet, särskilt som bankens uppgift att utveckla nya finansiella instrument har utökats.

  Jürgen Klute, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Maystadt, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Europeiska investeringsbankens (EIB) centrala uppgift är att befrämja EU:s mål genom långsiktig finansiering av livskraftiga investeringar. Detta innebär också att EIB är bunden av EU:s värden, med andra ord genom sociala standarder, öppenhet, höga miljönormer, utvecklingen av en hållbar ekonomi och skapandet av arbetstillfällen. Men vi hör från frivilligorganisationer, som är delaktiga i det lokala genomförandet av EIB-finansierade projekt, att det inte på långa vägar finns några genomgående garantier för att dessa normer uppfylls. Detta har redan nämnts av andra talare. Frivilligorganisationerna har kritiserat bristen på öppenhet när det gäller hur lån övervakas inom EU och i världen, hur de används och hur de inrapporteras av EIB:s finansiella mellanhänder. I vilken utsträckning känner EIB till denna kritik, och i vilken mån ser EIB faktiskt över denna kritik? Detta skulle jag vilja veta.

Som vi ser det är åtminstone vissa av frivilligorganisationernas krav på EIB helt rimliga: mer insyn när det gäller finansiella mellanhänders beviljande av kredit och utarbetande av tydligare finansiella villkor för finansiella mellanhänder liksom effektiva kriterier för beviljande av lån. För att öka insynen föreslår frivilligorganisationerna dessutom att miljörelaterad och finansiell information om projekt som finansieras av EIB ska offentliggöras innan de godkänns. Särskilt EIB:s projekt i tredjeländer bör bedömas oberoende för att avgöra hur projektet i fråga påverkar ekonomin, samhället och miljön.

Det verkar emellertid också finnas andra problem, bortsett från bristande insyn. Övervakning av efterlevnad av EU:s normer vad gäller miljö, samhälle och upphandlingar har också kritiserats av frivilligorganisationer. Sträng övervakning av uppfyllandet av sådana normer borde vara en självklarhet vid alla EIB:s finansiella transaktioner. Projekt som inte uppfyller dessa normer ska förlora rätten till stöd.

Slutligen skulle jag vilja kommentera ämnet energipolitik. Det är glädjande att främjandet av en hållbar och säker energiförsörjning redan är ett av EIB:s aktuella mål. Med hänsyn till katastrofen med Fukushimareaktorn måste främjandet av framsynt, förnybar energiproduktion utan koldioxid och kärnkraft, liksom främjandet av energieffektivitet på alla områden där EIB investerar, ges högsta prioritet.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Ordföranden för Europeiska investeringsbanken (EIB) har med sin visionära uppfattning hävdat att EIB tillsammans med Kina skulle kunna blir en drivkraft i utvecklingsländerna. Du har nu uttryckt viss kritik mot detta utvecklingssamarbete. Skulle du kunna vara lite tydligare när det gäller detta, och vad anser du om grundidén att EIB mycket väl skulle kunna vara ett lämpligt instrument för att uppväga eller komplettera kinesernas gärning i utvecklingsländer?

  Jürgen Klute (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Jag anser att det är svårt att gå in på detaljer om detta nu, med tanke på den tid som står till förfogande. Jag har emellertid ett stort antal rapporter från frivilligorganisationer som jag gärna tillhandahåller. Jag tror att Europeiska investeringsbanken (EIB) också känner till dessa. I dessa rapporter talas det om hur utvecklingsstöd stöds lokalt av EIB i afrikanska och asiatiska länder, och detta kritiseras också i viss grad. Jag tillhandahåller gärna rapporterna, men jag kan inte svara på frågan i detalj just nu.

  Godfrey Bloom , för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag har begärt ordet i kammaren i dag för att ta upp en eller annan sak som kanske kan bidra. Jag har arbetat på investmentbanker, som placerare, investeringsrådgivare och ekonomisk strateg i 35 år, och jag har aldrig förvärvat en oduglig bank i hela mitt liv. Jag förvärvade aldrig odugliga banker för mina kunders räkning, men under de senaste åren har politiker och byråkrater använt hot mot mig, som skattebetalare, och tvingat mig att köpa fler odugliga banker än det går att nämna. Detta är inte ens odugliga brittiska banker, de är utländska. Dessutom fick jag i dag höra att de brittiska skattebetalarna har ombetts att punga ut för Portugal.

Om jag vill investera i utlandet köper jag en fond som placerar på tillväxtmarknader. Jag vill inte ha en slags förstatligad Musse Pigg-bank som investerar mina eller mina väljares pengar med tvång. Philippe Maystadt! Jag sade ”Musse Pigg-bank”, för det enda jag har hört från er hittills är att ni kommer att investera pengar för att ordna ett väderomslag. Jag har aldrig hört så mycket nonsens. Jag vet inte vem din rådgivare är, men statistiskt sett har vädret faktiskt inte förändrats de senaste 15 eller 16 åren, så var ska ni skyffla in alla dessa pengar någonstans?

Jag vill inte investera i er bank, och det vill inte det brittiska folket heller. Jag skulle råda er att ignorera kammarens vädjan, om ni vill behålla kreditbetyget AAA – den är full av kufar, trädkramare och uttråkade hemmafruar – särskilt när det gäller punkt 48 i betänkandet. Ska ni sätta upp solpaneler i bongotrummans land där gnuer och giraffer betar kommer ni att förlora er AAA-rating på nolltid.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Det finns till synes en verklighetsklyfta när man lyssnar på de kommentarer som den brittiska talaren just gjorde och sedan granskar den faktiska utveckling som skett på finansmarknaderna och i banker de senaste åren. Det handlar om marknader och banker som vi förväntas investera så mycket förtroende i.

Jag ska återgå till mina särskilda punkter: Europeiska investeringsbanken (EIB) är ett viktigt instrument på tre områden. Jag anser att det som Jürgen Klute säger borde utgöra en del av en strategi i världen utanför. Det är hemskt att se hur kinesiska investerare, statliga investerare, i allt högre grad underminerar politiska system på grundval av att de deltar i ett par lokala brobyggarprojekt. När man söker efter bidrag från EU står det praktiskt taget inget att finna. Jag anser att man bör fortsätta på denna inslagna bana.

Min andra punkt gäller små och medelstora företag som godtyckligt försummas av de traditionella bankerna, vilka enbart är inriktade på att maximera vinsterna.

För det tredje har det skett förändringar i energipolitiken. Samtidigt som katastrofen i den japanska reaktorn är en verklig tragedi, skulle den kunna ge er vind i ryggen för att vidta åtgärder i detta avseende här i Europa.

  Jean-Paul Gauzès (PPE). – (FR) Herr talman, herr Maystadt, herr kommissionsledamot! Efter de kommentarer som jag just har hört, som är ovärdiga parlamentet, skulle jag vilja tala om för er att majoriteten av oss anser att EIB gör en mycket bra insats. De förbättringar som genomförts på grundval av Lissabonfördraget ger nytt handlingsutrymme, något som bör hjälpa EIB att bli ännu mer effektiv och tillhandahålla viktiga lösningar till den globala finanskrisen.

Som du har betonat tillhandahåller EIB verkligt stöd till små och medelstora företag och bidrar på ett viktigt sätt till konvergensmålet i EU:s sammanhållningspolitik. Dessa insatser måste fortsätta och, om det är möjligt, utökas.

EIB måste göra mer för att främja strategiska investeringar i EU, och jag skulle därmed vilja uppmana er att stödja de initiativ som tagits för att förbättra den långsiktiga finansieringen och särskilt depositionskassan Caisse des dépôts et consignations (CDC) och den statskontrollerade utvecklingsbanken Kreditanstalt für Wiederaufbau (KfW). Jag anser att de borde stödjas, för de bestämmelser för banker och redovisning som utvecklas i dag sporrar oss inte till att väga in långsiktig investering och bestraffar de som väljer det. Dessutom behöver vi förändring och inte anpassningar, tvärtemot det som ofta sägs. Långsiktig finansiering är, som man också har sagt, grundläggande för att öppna nya möjligheter för EU.

Utanför EU kan man med rätta säga att EIB måste agera som en drivkraft och följaktligen lägga fram initiativ, särskilt för att finansiera Medelhavsländerna. Under de aktuella turbulenta omständigheter som påverkar en hel del av de här länderna, kan EIB lämna ett praktiskt bidrag till ekonomisk utveckling inom ramen för Medelhavsunionen genom sin målinriktade finansiering, och på så sätt hjälpa till att upprätta en demokratisk civilisation i de länder vars framtid fortfarande är osäker.

Jag har noterat er vilja att bidra med detta om unionen ber er, vilket jag hoppas att den kommer att göra.

  Antolín Sánchez Presedo (S&D). – (ES) Herr talman, herr Maystadt, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först av allt skulle jag vilja gratulera George Sabin Cutaş till hans utmärkta betänkande.

Europeiska investeringsbanken måste ge fler, bättre och snabbare resultat. Dess viktiga uppgift när det gäller att finansiera projekt i alla ekonomiska sektorer i EU:s intresse har utvecklats ytterligare med den ekonomiska krisen.

Krisen gjorde det svårt att få tillgång till kredit, och den har också belyst behovet av en grundlig omprövning av vår ekonomiska modell. EIB spelar en avgörande roll. För att uppfylla denna plikt måste banken behålla en hög solvensnivå och en finansiell position som är tillräckligt stark för att den ska kunna få tillgång till finansiering på kapitalmarknader på gynnsamma villkor. Den måste också ha instrument tillgängliga som gör det möjligt att genomföra nödvändiga projekt, projekt som annars inte skulle få något finansiellt stöd från affärsbanker, och som skulle ha mycket svårt att få finansiering på gynnsamma villkor från annat håll.

EIB visade en del positiva resultat 2009, när dess verksamhet ökade med 40 procent, dess finansiering till små och medelstora företag ökade med 55 procent, dess finansiering till mindre utvecklade regioner ökade med 36 procent och dess finansiering som syftade till att bekämpa klimatförändringar och främja energieffektivitet ökade med 73 procent.

Det återstår dock mycket arbete, och för att nå EU:s strategiska mål krävs det fortfarande hållbar, långsiktig finansiering. Tillgången till en sådan finansiering har minskat till följd av krisen.

Vi måste därför stödja euroobligationer. Vi måste införa nya instrument och främja ny utveckling på området finansieringslösningar. Dessutom måste vi skapa en gemensam plattform som ska inkludera andra internationella finansinstitut. Detta måste också åtföljas av en förbättring av EIB:s egen styrning och en översyn av dess interna mandat. Kort sagt, EIB borde vara en bro som effektivt förbinder investering med EU:s behov.

  James Elles (ECR). – (EN) Herr talman! Jag har begärt ordet i egenskap av britternas företrädare, och jag anser att vi bör vara med i EU och förändra det. Godfrey Bloom, UK Independence Party, företräder inte det brittiska folket. Hans parti har inga företrädare i underhuset och ingen förhoppning om att få in några inom en överskådlig framtid.

(Applåder)

Jag tror att vi i just den här debatten ser över pragmatisk politik och förstår hur vi ska få valuta för EU-medborgarnas pengar i förhållande till knappa resurser. Jag vill gratulera ordföranden för Europeiska investeringsbanken till det arbete som han har gjort under många års tid i syfte att bygga upp institutionens trovärdighet. Mina frågor rör projektobligationer.

När dokumentet kommer i juni, kommer ni då att lägga fram en text som är skild från kommissionens text, så att vi kan få era synpunkter inför utarbetandet av den fleråriga budgetramen, eller kommer allt att slås samman?

Kommer dessa medel potentiellt att vara projektobligationer i utomeuropeiska syften, eller kommer de helt enkelt att vara projektobligationer för transport och annat som kommissionsledamoten har nämnt?

Sist men inte minst, kommer vi att kunna överväga att göra besparingar inom ramen för strukturfonderna och Sammanhållningsfonden, med tanke på att ni tillhandahåller extra finansiering till infrastruktur, eftersom detta kommer att bli en nyckelfråga när vi tar itu med en potentiell frysning inom budgetramen fram till 2020?

  Claudio Morganti (EFD). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I betänkandet om Europeiska investeringsbankens (EIB) verksamhet betonas vissa viktiga och emotsedda punkter. Den första av dessa är behovet att inrikta våra insatser allt mer på att underlätta för små och medelstora företag att få tillgång till kredit. Jag välkomnar också hänvisningen till initiativet med projektobligationer, som jag anser är ett användbart redskap för tillväxt och utveckling i en så strategisk sektor som infrastruktursektorn.

Jag blev en aning förbryllad av hänvisningen till EIB:s externa mandat, för vilket man begär mer finansiella resurser och personal. I EIB:s årsrapport för 2009 anges de länder som beviljas sådana lån, och jag konstaterar besviket att Turkiet mottar lejonparten med närmare en tredjedel av det sammanlagda lån som beviljas alla länder utanför EU. Denna siffra är också lite drygt en fjärdedel av det belopp som beviljas Italien, en av EIB:s största aktieägare. Italien självt behöver också omfattande lån och bidrag. Jag anser därför att detta är en orimlig obalans. Jag menar att det är oacceptabelt att stora resurser ska beviljas ett land som Turkiet, som ligger utanför EU och som, enligt min mening, borde förbli där.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Herr talman! Först skulle jag vilja säga att ett sådant kort, exakt och tydligt betänkande om den aktuella frågan är en ovanlig syn i Europaparlamentet. Europeiska investeringsbanken spelar utan tvivel en grundläggande och mycket viktig roll för EU:s utveckling. Men jag har några kommentarer om betänkandet och om det som har sagts i kammaren.

För det första stöder jag Europeiska investeringsbankens politik för utvecklingen av små och medelstora företag ur ett internt perspektiv. Jag anser att denna fråga är mycket viktigare för EU än klimatförändringar. Det är här som banken måste rikta sina insatser, och inte så mycket på utveckling av miljövänlig teknik. Detta område kommer ändå att utvecklas om små och medelstora företag får stöd.

Förutom detta instämmer jag också, ur ett internt perspektiv, i budgetkontrollutskottets yttrande om möjlig tillsynskontroll under ledning av Europeiska bankmyndigheten, som är det nya organet med ansvar för sådana åtgärder.

Slutligen är de uppgifter som Claudio Morganti just hänvisade till oerhört oroande. Jag instämmer också i den åsikt som uttrycktes, särskilt i fallet med utländska investeringar, att det är lämpligt att även ha en parlamentarisk kontroll, eftersom det är oacceptabelt att tredjeländer mottar mer EU-medel än EU-länderna själva.

  Alfredo Pallone (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag håller helt och fullt med Jean-Paul Gauzès. Europeiska investeringsbanken (EIB) har alltid spelat en betydande nyckelroll i EU:s utveckling. Dess roll och verksamhet är än mer viktiga i en kristid, som den vi upplever nu.

Nyligen genomförda reformer på området ekonomisk styrning som är förbundna med krisens effekter skulle kunna leda till att mindre finansiering anslås till medlemsstater för viktiga projekt, så som upprättandet av infrastruktur av strategisk vikt som syftar till hela unionens utveckling. Ett exempel är TEN-T-projektet för järnvägstransporter.

Jag samtycker till EU-kommissionens initiativ med projektobligationer. Projektobligationer är en utmärkt lösning för att få fram finansiering och stödja den infrastruktur som EU behöver för att moderniseras och till fullo utnyttja den inre marknadens potential. EIB:s roll när det gäller att utfärda och förvalta dessa obligationer är därför avgörande.

I betänkandet insisterar man på en ökad finansiering till små och medelstora företag, och jag håller med om att EIB:s verksamhet måste koncentreras och bli resultatorienterad. Jag måste säga att vissa avgörande frågor har uppstått i samband med bankens verksamhet. Jag skulle särskilt vilja påpeka att många små och medelstora företag ofta är oförmögna att dra fördel av de möjligheter som erbjuds, eftersom de projekt som mottar finansiering kräver enorma investeringar och en stor organisationsapparat, något som i sak hindrar små och medelstora företag från att delta.

Ett annat problem är den tid som krävs för förfaranden. Dessa är ofta röriga och byråkratiska, och i otakt med den berörda industrins verksamhet och krav. Jag vill inte upprepa dessa företags betydelse för vår socioekonomiska struktur, och jag hoppas därför att en dialog kan inledas med små och medelstora företag som kommer att bidra till att påskynda förfaranden och ta bort så mycket byråkrati som möjligt.

EIB kan, och måste, spela en viktig roll när det gäller att hantera de händelser som nyligen har inträffat i Medelhavsregionen. EU måste tänka längre än krisen och tillämpa en långsiktig strategi för att se till att finansiering och investering görs på ort och ställe, på grundval av gemensamma beslut, i syfte att främja demokrati och utveckling av den sociala marknadsekonomin.

  Olle Ludvigsson (S&D). - Herr talman! Jag skulle vilja lyfta fram två huvudpoänger i detta betänkande. För det första har Europeiska investeringsbanken en central roll inom EU 2020-strategin. Inte minst gäller detta investeringar i grön infrastruktur. För att den europeiska ekonomin ska kunna bli stark och hållbar krävs större satsningar på järnvägar och hamnar. Det måste dessutom bindas samman med vägnät i effektiva transportnav. Infrastrukturen måste göras till en väl fungerande helhet. Europeiska investeringsbanken bör bli ännu aktivare på dessa nyckelområden. Detta förutsätter ett nytänkande när det gäller flexibla finansieringslösningar. Europeiska projektobligationer är ett utmärkt steg i rätt riktning, men dessa bör kompletteras med ytterligare några nya finansieringsalternativ. Framför allt ser jag en möjlighet att utveckla modellen där europeiska, nationella, regionala och lokala nivåer samverkar på ett mer produktivt sätt.

För det andra har Europeiska investeringsbanken en viktig roll i EU:s utvecklingspolitik. Här finns klara förbättringspotentialer. Bankens verksamhet bör göras mer transparent, få en starkare lokal förankring samt ges ett tydligare fokus på de övergripande målen för unionens utvecklingssamarbete. Miljö- fattigdoms- och utvecklingsaspekter bör alltid finnas med i bilden när investeringsbanken fattar beslut.

  Struan Stevenson (ECR). – (EN) Herr talman! EIB står för uppåt en miljard euro till byggandet av vindturbiner och projekt med andra förnybara energikällor i Storbritannien. Samtidigt som detta passar fint inom ramen för strategin att bekämpa klimatförändringar, oroar det mig att de aktuella kriterier som styr EIB:s finansieringsverksamhet brister i öppenhet och ansvarsskyldighet när det gäller granskning och den kontroll som borde utövas över dessa projekt. Sex miljarder euro har getts till utveckling av vindkraftparker över hela EU, enligt Philippe Maystadt, men EIB godtar utan vidare ansökningar om finansiering från de berörda regeringarna utan granskning. Detta är enligt min uppfattning inte gott nog.

Företag som arbetar med förnybara energikällor i Storbritannien hävdar att deras turbiner har en belastningsfaktor på 30 procent. Deras belastningsfaktor, utslaget över hela förra året, var i själva verket bara 21 procent. De drivs inte när vädret är som kallast och efterfrågan på el kulminerar. De är inte ekonomiskt livskraftiga, och de kommer att dubbla eller tredubbla elpriset för konsumenter samtidigt som de inte lyckas sänka utsläppen av koldioxid. Detta är en finansiell skandal som utvecklar sig, och EIB borde sluta finansiera vindenergi.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Herr talman! Får jag bara tacka James Elles för hans iakttagelser när det gäller Godfrey Blooms kommentarer och föreslå mina kolleger i UKIP att de, om de vill uttala sig eller är oeniga med kolleger, inte behöver förolämpa oss för att framföra sin mening. Godfrey Bloom beskrev ledamöterna som kufar, trädkramare och uttråkade hemmafruar. Jag skulle vilja att han berättar vilken kategori han tillhör.

Nu till min sakfråga om Europeiska investeringsbanken. Irland har beviljats finansiering till små och medelstora företag, men ordföranden kanske skulle kunna kommentera – eller andra kan ge sin syn på – hur tillgänglig denna finansiering är, för det görs tillkännagivanden, och små och medelstora företag blir entusiastiska över dessa tillkännagivanden, men när de söker efter kreditutfästelsen kan det vara mycket svårt att få tillgång till den. Jag anser verkligen att detta är en fråga av praktisk betydelse för små och medelstora företag, och jag skulle vilja få ett svar.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Herr talman! Europeiska investeringsbanken (EIB) inrättades i syfte att stödja EU:s mål och politik, både inom unionens ram och på andra ställen. Banken själv finansieras genom obligationer som garanteras av EU:s medlemsstater.

Föredraganden George Sabin Cutaş har påpekat för oss att garantierna för EIB:s verksamhet inom ramen för EU:s budget uppgick till närmare 20 miljarder euro i slutet av 2009, vilket är mycket till och med för EU, och därför har parlamentet alla skäl, enligt min mening, att förvänta sig en förklaring av de risker som hör samman med detta åtagande. Det skulle också vara bra att få veta mer om hur den låneränta som uppstår ska användas och få ett klargörande om de administrationsavgifter som EIB får från EU:s budget.

EIB står ansvarig inför EU:s medlemsstater, Europeiska revisionsrätten och Olaf. Förslaget att införa en eventuell tillsynskontroll, något som skulle innebära övervakning av finansernas kvalitet, den finansiella situationen, en exakt mätning av resultaten och efterlevnad av reglerna i bästa praxis, som finns i Cutaşbetänkandet, tycker jag verkar vara en bra idé, och jag skulle därför vilja rekommendera att kommissionen på allvar överväger att införa det för att få till stånd större insyn när det gäller förvaltningen av EU:s resurser.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Herr talman! Jag skulle också vilja gratulera George Sabin Cutaş för att ha utarbetat detta mycket välstrukturerade betänkande.

Europeiska investeringsbankens verksamhet måste vara bättre målinriktad, vara mer selektiv och ta sikte på konkreta resultat. Banken måste vara partner med ansvariga och öppna finansiella mellanhänder. Strategiska långsiktiga investeringar i EU måste ökas. Vi måste fokusera på en infrastruktur och sammanhållning på EU-nivå. Jag välkomnar bankens fokusering på de områden som drabbats värst av krisen: små och medelstora företag, konvergensregioner och klimatåtgärder.

När det gäller de beviljade lånen måste EIB fortsätta att aktivt offentliggöra information på sin webbplats. Uppmärksamhet måste riktas mot de belopp som utbetalats, antalet lån som beviljats hittills samt de regioner som har fått lån.

  Antonio Cancian (PPE). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Inför den ekonomiska krisen, krisen i Medelhavsområdet och energikrisen, med Japan som ett aktuellt fall när det gäller kärnkraft, anser jag att med sin kapacitet som operativt vapen för denna politik har Europeiska investeringsbanken (EIB) en avgörande roll. Jag menar att EIB måste agera både inom och utom EU. I dag har vi Medelhavsområdet till vårt förfogande i en viktig ny plan som måste inledas så snart som möjligt.

Hur ska vi göra detta? Genom nya finansiella mekanismer, som projektobligationer, något som vi ofta har upprepat. Maroš Šefčovič, berätta mer för oss om tidsplanen för och genomförandet av dessa projektobligationer.

Jag skulle vilja fråga ordföranden för EIB vad som har hänt med den fond som inrättades utifrån det som återstod av den återhämtningsplan som vi lanserade för några månader sedan. Kan du, eftersom tiden är det väsentliga just nu, berätta något för oss om denna princip, och om Margueritefonden, eftersom jag inte vet vad som har hänt med den. När det gäller dessa medel, som bör stimulera ekonomin, är den avgörande faktorn i nuläget tidsplaneringen för genomförandet.

  Alfreds Rubiks (GUE/NGL) . – (LV) Herr talman! Enligt min mening bör bankens årsrapport för 2009 både godkännas och antas. Om man ska tala om framtiden håller jag med många talare här. Jag för min del anser att det skulle vara värdefullt att göra en strategisk granskning och analys av finansiering av investeringar (bidrag inte uteslutna), återbetalning av medlemsstaters kapitaltillskott till Europeiska investeringsbanken (EIB), lån, innovativa instrument, finansiell planering och förvaltning som syftar till långsiktiga projekt som inte ger direkta resultat, och förbättringar som ska garantera program, införandet av ett investeringsavsnitt i unionens budget, finansiella konsortier mellan europiska, nationella och lokala institutioner, politiska och offentliga partnerskap och andra möjligheter. Detta skulle ytterligare höja kvaliteten på bankens verksamhet. Tack så mycket.

  Iosif Matula (PPE). – (RO) Herr talman! Att inrikta EIB:s investeringar på konvergensregioner, små och medelstora företag och åtgärder för att bekämpa klimatförändringar bemöter krisen effekt i de hårdast drabbade områdena.

Konvergensregioner åtnjuter åtskilligt stöd från EIB. Lånens roll för strukturprogrammen är att öka upptagningsnivån och göra mer effektivt bruk av och öka hävstångsfunktionen för europeiska finansiella biståndsresurser, särskilt på områden som nu har begränsad tillgång till medel. De gemensamma initiativen från EIB och kommissionen till stöd för konvergens har försökt att uppmuntra små och medelstora företag att få tillgång till finansiering, utveckla mikrokrediter med hänsyn till ekonomisk tillväxt och skapa arbetstillfällen samt ge stöd till hållbara investeringar i stadsområden. De finansiella instrumenten Jessica, Jeremie och Jaspers har varit till verklig nytta. Tack vare den framgångsrika användningen av dem stöder jag en utvidgning av deras tillämpningsområde och en identifiering av innovativa finansprodukter i framtiden.

Jag gratulerar George Sabin Cutaş för det utmärkta betänkande som han har lagt fram.

  Werner Kuhn (PPE). – (DE) Herr talman, herr Maystadt! Denna debatt är av stor betydelse för medlemsstaternas ekonomier. Debatten har visat att dessa länder har en sund balans mellan stora koncerner och att små och medelstora företag har klarat sig igenom krisen bäst. Vi kan ta Tyskland som exempel. Där har vi en situation där 70 procent av ekonomin består av små och medelstora företag, och detta gör det möjligt för oss att tillhandahålla ett lämpligt antal arbetstillfällen och utbildningsplatser.

Vi måste vidarebefordra budskapet till de olika bankerna i medlemsstaterna att detta underlättar investeringar, att små och medelstora företag kan utvidgas och att Europeiska investeringsbanken ger stöd till detta. Detta är mycket viktigt om vi ska få våra ekonomier att återgå till tillväxt och vara konkurrenskraftiga på marknaden jämfört med USA och Sydostasien. Jag anser därför att detta initiativ från Europeiska investeringsbanken är av största betydelse. Men det måste också vara effektivt när det gäller att skapa tillväxt och att ta oss ut ur den ekonomiska och finansiella krisen.

  Maroš Šefčovič, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Flera ledamöter har hänvisat till frågan om ordentlig tillsynskontroll. Jag skulle vilja försäkra dem om att kommissionen noga överväger frågan om tillsynskontroll av EIB. Det finns verkligen ett behov av en lämplig övervakningsram som ska se till att EIB:s utmärkta kreditvärdighet ständigt kan bevaras. Men EIB:s överstatliga natur och EIB:s lagregler, som är en del av fördraget, ska beaktas ordenligt.

EIB har nyligen vidtagit konkreta åtgärder för att ta itu med situationen, särskilt genom att inrätta sin revisionskommitté, som har en omfattande erfarenhet av bankövervakning. Förutom detta, eftersom EIB har beviljat refinansiering från ECB, uppfyller den också de nödvändiga rapporteringskraven gentemot ECB.

Å andra sidan anser vi att Europeiska bankmyndigheten inte kan garantera en tillsynskontroll av EIB, och vi kommer givetvis inte att utesluta möjligheten att EIB finansierar andra typer av arrangemang som bygger på en frivillighet hos EIB med andra organ.

När det gäller samarbete och kommissionens roll i samarbete med EIB skulle jag här vilja understryka att kommissionen redan spelar en viktig roll i fråga om styrning av EIB i och med att den avger ett yttrande om alla EIB:s lån, om egna resurser och har företrädare i EIB:s styrelse. Jag kan försäkra er om att samarbetet mellan kommissionen och EIB är föredömligt och utmärkt.

När det gäller övervakning av de externa EU-programmen och tillhörande ansvarsfrihetsförfaranden, bortsett från EIB:s verksamhet under beskydd av Europeiska utvecklingsfonden (EUF), något som till största delen innebär AVS’ investeringsmekanism och som utförs enligt den särskilda budgetförordningen för EUF, känner vi inte till någon annan verksamhet inom ramen för EU:s budget som utförs i kombination med EIB:s resurser, som inte är föremål för det vanliga ansvarsfrihetsförfarandet.

För att svara på Danuta Hübners fråga, vi instämmer naturligtvis helt i uppmaningarna att maximera EIB:s potential genom att inleda nya hävstångskrafter som ska öka potentialen och därmed erbjuda små och medelstora företag krediter och bistånd, särskilt nu i tiden efter finanskrisen och med press på krediter. Vi letar därför också efter innovativa strategier om hur detta ska göras. Jag skulle bara vilja påminna kammaren om att EU:s budgetförordning nyligen har ändrats för att uttryckligen erkänna denna uppmaning till innovativa instrument. Vi tillämpar den redan, särskilt när det gäller de program som är inriktade mot finansiering av forskning och innovation. Med den samlade erfarenheten från detta projekt är jag säker på att de innovativa finansredskapen kan användas på andra områden också.

  Philippe Maystadt, ordförande för EIB. – (FR) Herr talman! Jag vill tacka alla talare för deras kommentarer, även om jag anser att en av dem i synnerhet var felaktig. Med tanke på den tid som jag har till förfogande kan jag naturligtvis inte svara i detalj på alla de oerhört intressanta frågor som har tagits upp. Vissa av dem, tror jag, skulle kunna undersökas mer ingående i utskotten.

Det var särskilt den viktiga fråga som togs upp av Danuta Hübner. Om man vill att EIB verkligen ska kunna lämna ett betydande bidrag till genomförandet av särskilt Europa 2020-strategin genom att utveckla gemensamma instrument med kommissionen, då måste detta givetvis vara tillåtet enligt den rättsliga ramen. Samtidigt som ni nu diskuterar de nya utkasten till finansiella regler anser jag att ni borde vara försiktiga med att garantera att Europeiska investeringsbanken faktiskt kommer att ha möjlighet att ge detta bidrag. Det förslag som kommissionen har lagt fram verkar, ur detta perspektiv, vara helt på sin plats. Rådet och parlamentet måste dock fortfarande godkänna det. Ni har därför en uppgift när det gäller att granska de finansiella reglerna.

Jag menar att en mer djupgående studie också skulle vara givande för andra frågor som har tagits upp: frågan om skatteparadis, som Pascal Canfin diskuterade. Jag kan bekräfta att Europeiska investeringsbanken har en strängare politik än de andra internationella finansinstituten när det gäller denna fråga. Detta förklarar också varför vi nyligen tvingades vägra att medfinansiera vissa projekt med Afrikanska utvecklingsbanken, Världsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling: de kunde inte uppfylla de strängare villkor som vi har i detta avseende.

Jag kan ändå tala om för Pascal Canfin att det är otänkbart för oss att finansiera en initiativtagare med säte i ett land som står med på OECD:s svarta lista, men jag är helt inställd på att undersöka denna fråga mer noggrant, tillsammans med de frågor som Jürgen Klute tog upp, alltså lån till små och medelstora företag och insyn i detta. Jag tror inte att det finns många finansinstitut som är villiga att tillhandahålla så mycket information om tilldelningar till små och medelstora företag, och jag vill betona att det har skett en markant ökning när det gäller det antal små och medelstora företag som har fått lån beviljande av Europeiska investeringsbanken till förmedlande banker. Mer än 60 000 småföretag gynnades av dem 2010.

Jag skulle vilja betona tre egenskaper som gör Europeiska investeringsbanken till en helt unik institution. Den första är att vi inte använder skattebetalarnas pengar, i motsats till det som en av er påstod.

(EN) För att tala klarspråk, vi ber inte de brittiska skattebetalarna om ett enda öre.

(FR) Vi använder inte skattebetalarnas pengar. Vi använder medel som vi dagligen samlar in på världens finansmarknader. Det är faktiskt av denna anledning som det är viktigt för oss att behålla vårt kreditbetyg AAA. Vi lånar i Asien och USA, och med de resurser som vi på så sätt samlar in kan vi finansiera projekt med fördelaktiga villkor. Den enda som inverkar på budgeten är den säkerhet som ställs i fråga om den politiska risken att genomföra det externa mandat som rådet och parlamentet beviljar oss. I detta fall är det i själva verket en säkerhet som innebär en tillfällig kostnad för EU:s budget, eftersom vi anslår nio procent av alla beviljade lån enligt det externa mandatet – vi gör detta två år efter den första utbetalningen – och detta belopp minskar naturligtvis allteftersom lånen återbetalas. Eftersom vi i själva verket inte behöver använda denna säkerhet blir det i slutändan ingen utgift för EU:s budget. Ingen alls! Det är viktigt att då inse att vi uppenbarligen inte är en institution som kostar skattebetalarna pengar.

Den andra egenskapen: vi är det enda verkliga europeiska finansinstitutet. Alla våra aktieägare är medlemsstater, och de är uteslutande medlemsstater i EU. Vi är det enda finansinstitut som enligt lag, enligt fördraget, är skyldigt att ekonomiskt stödja EU:s politiska mål. Dessutom är vi det enda finansinstitut som inte får finansiera ett projekt om det inte redan har fått kommissionens positiva yttrande. Kommissionen avger yttrandet efter en bedömning av alla enheter, alla generaldirektorat, från generaldirektoratet för konkurrens till generaldirektoratet för miljö. Vi är därför bundna att strängt tillämpa europeiska regler och riktlinjer. Vi är föremål för revisioner av revisionsrätten i den mån som krävs i trepartöverenskommelsen. Vi samarbetar alltid med Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), och jag skulle vilja tillägga att vi står i begrepp att enas om tillsynskontroll under ledning av nya Europeiska bankmyndigheten. När det gäller Europeiska investeringsbanken skulle vi under alla omständigheter vara helt nöjda med att underkasta oss en officiell form av bankövervakning. Vi övervakas indirekt av till exempel personer med erfarenhet av bankövervakning, som vi ger möjlighet att medverka i vår revisionskommitté. Jag skulle emellertid åter vilja intyga att vi är helt öppna för en ordentlig övervakning genom denna nya europeiska myndighet.

Avslutningsvis, den tredje egenskapen som jag skulle vilja framhålla är att Europeiska investeringsbanken också är helt unik på grund av den expertis som har utvecklats. Vi är en institution som sysselsätter mer än 100 fast anställda ingenjörer, plus ett antal specialistkonsulter, något som är ovanligt för en bank.

Dessutom har vi en erkänd erfarenhet och expertis på vissa områden. Jag kan ge er ett exempel. Vi uppmanas att tillhandahålla teknisk rådgivning för projekt som vi inte kan finansiera för att de ligger i en region utanför vårt mandat. Jag menar därför att det vore synd att inte utnyttja denna expertis. På vissa områden, som stadstrafik, energieffektivitet, vattnets kretslopp och stöd till små och medelstora företag, har EIB tydligt utvecklat en helt unik expertis. Jag ska därför avsluta med att säga att det vore synd att inte utnyttja denna potential fullt ut, kanske genom ett mer systematiskt och strukturerat samarbete med Europaparlamentet.

Det har ställts mycket välgrundade frågor. Vi finansierar mer i Turkiet av det enkla skälet att det är vårt uppdrag, och så har beslutats gemensamt av rådet och parlamentet. Man har gett oss i uppgift att finansiera mer i kandidatländerna, något som innebär att vi finansierar proportionellt mer i Turkiet och Kroatien än i andra länder. Vi finns här för att utföra de uppgifter som EU-institutionerna, särskilt rådet och parlamentet, ger oss. Jag anser därför att detta kanske rättfärdigar ett systematiskt och mer strukturerat samarbetet med Europaparlamentet.

(Applåder)

  George Sabin Cutaş, föredragande. – (RO) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka alla talare som deltagit i denna konstruktiva debatt. Philippe Maystadt, jag måste medge att alla mina kolleger som har talat, trots några kritiska kommentarer, erkände den viktiga roll som Europeiska investeringsbanken kan spela under den aktuella ekonomiska och finansiella krisen.

Vi behöver verkligen investeringar och hållbara utvecklingsprojekt i EU. Det är därför som jag anser att vi måste genomföra och överväga ambitiösa idéer och inte vara rädda för att komma med och föreslå sådana idéer.

Sist men inte minst vill jag betona följande som avslutning: glöm inte bort öppenhet och bättre kommunikation med alla EU-institutioner.

Slutligen, Philippe Maystadt, tror jag att jag, på mina kollegers vägnar, kan säga att du kan räkna med Europaparlamentets stöd i framtiden.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi är medvetna om hur viktigt det kan vara att låna från Europeiska investeringsbanken (EIB) för utveckling och sociala framsteg, med tanke på lånens låga räntesatser och långa amorteringsperioder.

Men de alternativ som lånen erbjuder är varken insynsvänliga eller tillräckligt tydliga, och inte heller beviljar banken lån till de länder och regioner som är i största behov. Detta betänkande, som vi stöder, innehåller därför viss kritik, några idéer och förslag.

Vi håller dock inte med om att EIB ska omvandlas till enbart ett EU-redskap som ska genomföra dess politik och ta itu med problemen med social och ekonomisk sammanhållning, något som borde beaktas i EU:s budget och i EU:s struktur- och sammanhållningsfonder. EIB kan naturligtvis övervaka och förbättra dessa ansträngningar, men den kan inte ersätta EU:s budgetpolitik.

  Edit Herczog (S&D), skriftlig. – (HU) De viktigaste kraven är att Europeiska investeringsbankens verksamhet kan göras ännu mer öppen och att de finansinstrument som den har lagt ut på entreprenad kan användas på ett ännu mer målinriktat sätt. Vi rekommenderar att man överväger förslaget att införa tillsynskontroll för denna institution för att exakt mäta kvaliteten på EIB:s finansiella situation, vilka resultat som uppnåtts och om reglerna för en effektiv och framgångsrik affärspraxis respekteras. Jag skulle vilja betona att vi inte lägger fram detta förslag för att vi tvivlar på att EIB:s verksamhet är regelrätt, utan för att vi, som en generell regel, anser att ”alla systemiskt viktiga finansinstitut, marknader och instrument bör vara föremål för en lämplig grad av reglering och tillsyn”, som G20-gruppen tydligt uttryckte det i sin Londonförklaring för två år sedan.

Vi föreslår att man ska uppmana kommissionen att ge Europaparlamentet en juridisk analys av alternativen för en tillsynskontroll av EIB till den 30 november 2011, för enligt gällande lagstiftning har ingen europeisk institution rätt att övervaka EIB. Men med tanke på EIB:s utvidgade uppgift, och också på grund av EU:s utvidgade garantier gentemot banken, är det motiverat att ändra detta omgående. Det skulle vara motiverat att öka den professionella och sociala övervakningen, i likhet med den praxis som har utvecklats under senare tid vid andra finansinstitut som inte är banker. EIB:s utlåningsverksamhet måste bli mer selektiv, effektiv och resultatorienterad i framtiden, särskilt när det gäller utlåning till små och medelstora företag. I detta syfte måste information om beviljade lån också samlas in och offentliggöras på ett mer systematiskt sätt.

4. Vaccinering mot bluetongue (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Janusz Wojciechowski, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2000/75/EG vad gäller vaccinering mot bluetongue (KOM(2010)0666 – 05499/2011 – C7-0032/2011 – 2010/0326(COD)) (A7-0121/2011).

  Janusz Wojciechowski, föredragande. – (PL) Herr talman! Det är med stor belåtenhet som jag lägger fram mitt betänkande inför parlamentet om ändring av direktivet om vaccinering mot bluetongue, en sjukdom som utgör en enorm risk för nötkreatur, får och getter som föds upp i många EU-länder. Jag är särskilt nöjd eftersom jag under en tidigare mandatperiod, för tre år sedan i parlamentet, hade äran att lägga fram ett betänkande om en ny strategi för djurs hälsa som byggde på principen ”det är bättre att förebygga än att bota”. Dagens ändringsförslag till direktivet om vaccinering mot bluetongue är ett praktiskt genomförande av just denna princip. Vi förstärker skyddet mot denna sjukdom, och vi bidrar till en bättre djurhälsa. Kostnaderna för deras behandling kommer att sänkas, och hela vaccinationsprocessen kommer att organiseras bättre.

Ändringsförslagen hör samman med att det nuvarande direktivet från 2000 anpassades efter då rådande villkor, och särskilt efter de vaccineringar som då fanns tillgängliga på marknaden. Dessa vaccineringar måste erbjudas, och det måste de fortfarande, men med vissa restriktioner som beror på att det finns en risk för att viruset överförs från vaccinerade djur till de djur som inte har vaccinerats. Detta innebär att det krävs olika restriktioner under vaccinationsprocessen. Det gäller till exempel vaccineringar som ges i särskilda områden som därför omfattas av restriktioner för djurförflyttningar. Detta är en tung börda för uppfödare, och till följd därav begränsas effektiviteten av dessa vaccineringar. Vetenskapen har gått framåt. Vi har andra generationens vaccineringar som har testats och kan ges utan någon risk för att viruset överförs till ovaccinerade djur. Följaktligen kan de ges utan att de aktuella restriktionerna tillämpas. Att erbjuda dessa vaccineringar kommer därför att gynna uppfödare, eftersom de kommer att slippa en börda och säkert bli mer effektiva. Det kommer att bli möjligt att ge dem i mycket större utsträckning.

Förfarandena går fort i detta ärende. Jordbruksutskottet utförde sitt arbete inom kort efter att de mottagit lagstiftningsförslaget från kommissionen, och lägger nu fram det inför parlamentet. Vi hoppas att det kommer att bli möjligt att utföra massvaccineringar med hjälp av det nya vaccinet under årets sommarsäsong. Det är av denna anledning som ändringsförslagen lagts fram, och det är därför som parlamentet i sina ändringsförslag till betänkandet, som jag har lagt fram, har inbegripit tidsplaner inom vilka medlemsstaternas lagstiftning ska anpassas till kraven i direktivet, så att vaccineringarna kan utföras i år, och vi inte måste vänta till nästa säsong.

Jag skulle vilja påminna er om de kontroverser som omgav betänkandet och ändringsförslagen till direktivet om jämförelsetabeller, som kommissionen föreslog. I mitt betänkande instämmer vi i ett införande av en plikt att inbegripa jämförelsetabeller som innehåller uppgifter om införlivandet av direktivet i nationell lagstiftning och vilka särskilda bestämmelser som införlivar direktivets bestämmelser i nationell lagstiftning. Myndigheterna i vissa medlemsstater anser att detta är ett byråkratiskt krav, men det bör ses i ett annat ljus. Tack vare införandet av detta krav kommer europeisk lag att bli mer insynsvänlig. Det blir enklare för medborgarna att kontrollera om ett direktiv har införlivats i nationell lagstiftning, och på vilket sätt. Detta är enligt min uppfattning en bra metod. Såvitt jag känner till är detta det första, eller ett av de första, antagna direktiven genom vilket detta krav införs, och jag anser att det är helt rätt åtgärd. Detta borde bli en standardmetod för vår lagstiftning.

Jag vill åter tacka er för att jag fick lägga fram mitt betänkande, och jag anser att vi förbättrar mycket för uppfödarna och minskar djurens lidande i EU.

  Maroš Šefčovič, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Kommissionen är tacksam mot parlamentet för dess stöd till förslaget att ytterligare förenkla vaccinering mot bluetongue och för rekommendationen i förhållande till denna mycket viktiga fråga. Jag skulle särskilt vilja tacka föredraganden, Janusz Wojciechowski, för hans engagemang med anledning av detta.

Bluetongue har orsakat mycket oro hos alla europeiska jordbrukare. Fram till 1990-talet ansågs bluetongue som exotisk i EU, med bara några sporadiska utbrott i södra Europa. Men under de senaste åren har flera allvarliga epidemivågor svept över en rad medlemsstater, även i centrala och norra Europa, något som har medfört betydande förluster i fråga om sjuklighet, dödlighet och störningar i handeln med levande djur.

Under de senaste åren har situationen med bluetongue i EU förbättrats avsevärt, tack vare massiva vaccinationskampanjer som till stor del samfinansierats av EU. EU samfinansierade med 150 miljoner euro 2008, anslog 120 miljoner euro 2009 och 100 miljoner euro under efterföljande år. Enligt gällande regler är det bara tillåtet att vaccinera i områden där bluetongue har förekommit och som därför omfattas av restriktioner. Med de föreslagna ändringsförslagen till direktivet införs möjligheten att använda inaktiverade vacciner över hela EU. Ändringsförslaget skulle tillåta en mer utbredd användning av förebyggande vaccineringar mot bluetongue, och detta kommer att säkerställa en bättre kontroll av sjukdomen och lindra bördan för jordbrukssektorn.

Parlamentets betänkande kommer mycket lägligt och är viktigt för djurhälsosituationen i EU. I betänkandet erkänner man med rätta det brådskande behovet att ge medlemsstaterna tillräckligt med tid för att vaccinera djur innan nästa säsong av bluetongue startar. Vi får inte glömma bort att sjukdomen inte har utrotats, även om situationen med bluetongue har förbättras något oerhört under de senaste åren. EU befinner sig fortfarande i riskzonen för nya framtida epidemivågor av bluetongue, och det är viktigt att medlemsstaterna ges möjlighet att skydda djur mot viruset när de är utsatta. Medlemsstaterna bör kunna optimera sina vaccinationsprogram i syfte att minska påverkan av framtida utbrott av bluetongue i EU. Ett antal medlemsstater har till och med redan angett att de vill genomföra denna åtgärd så fort tillfälle ges.

Föredraganden hänvisar till den mycket svåra frågan med jämförelsetabeller, som är mycket viktiga för att följa ett korrekt, lämpligt införlivande av EU-lagstiftning i nationella rättssystem. Detta är en mångårig fråga, och här i parlamentet har vi åtskilliga gånger diskuterat hur vi ska kontrollera och övervaka ett ordenligt införlivande av EU-rätten i nationella rättssystem. Vi kan se att jämförelsetabeller är det bästa verktyget för att göra detta, för att övervaka det och garantera ett lämpligt införlivande av EU-rätt.

Samtidigt är vi högst medvetna om att vi, särskilt med sådana brådskande frågor som den vi diskuterar i dag, måste arbeta mycket hårt för att finna en lösning mellan parlamentet och rådet för att undvika onödiga blockeringar. Jag hoppas att rådet kommer att uppvisa en tillräcklig flexibilitet, så att denna lagstiftning kan antas i tid innan säsongen då bluetongue kan bryta ut inleds.

  Elisabeth Jeggle, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som man redan sagt är förslaget till ett direktiv om vaccinering mot bluetongue ett mycket viktig steg mot att utrota denna farliga djursjukdom. Det är en sjukdom som drabbar idisslare, såsom nötkreatur, får och getter. Den kan leda till att djur dör. De nya inaktiverade vaccinen gör att infektionsrisken utesluts, så att detta vaccin också kan användas på ett framgångsrikt sätt i områden där sjukdomen ännu inte har förekommit.

Detta kommer att göra det möjligt för medlemsstaterna att utnyttja vaccineringarna mer effektivt, och minska den börda som sjukdomen medför för jordbrukssektorn avsevärt. De nya vaccinen gör det möjligt att bekämpa sjukdomen på en verkligt bred front en gång för alla, och jag hoppas att medlemsstaterna och jordbrukarna kommer att ta detta tillfälle i akt. Det ger en större trygghet, och det är obestridligen en stor förbättring av djurens hälsa.

Ju mer vi håller nere spridningen av bluetongue med hjälp av nya vaccin, desto större blir möjligheterna att exportera boskap till fördel för ekonomin.

För att direktivet ska kunna träda i kraft och de nya vaccinen ska kunna göras tillgängliga, är det i själva verket viktigt att vi fattar ett beslut snabbt. I måndags sände utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling ut ett tydligt budskap genom att enhälligt anta betänkandet, och Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) kommer att följa dess exempel i dagens omröstning i kammaren. Jag stöder föredragandens uppmaning att låta jämförelsetabellerna vara kvar i betänkandet. När allt kommer omkring kan vi inte fatta beslut i EU utan att medlemsstaterna ger information om hur de genomförs. Vi måste även ha öppenhet – och med detta riktar jag mig mycket tydligt till rådet – för att stärka EU:s trovärdighet.

Jag vill sluta med att tacka föredraganden för hans goda arbete och konstruktiva samarbete. Stort tack! Vi kommer att stödja betänkandet.

  John Stuart Agnew (EFD). – (EN) Herr talman! Jag vill göra ett yttrande snarare än att ställa en fråga. Omröstningen var inte enhällig, för jag röstade inte för.

  Sergio Gutiérrez Prieto, för S&D-gruppen. – (ES) Herr talman! Bluetongue har varit ett konstant hot mot vår boskap och, därmed, mot folkhälsan.

Hittills har vi använt ett aktiverat vaccin för att bekämpa sjukdomen, vars användning medför ett behov av att begränsa djurförflyttningar till vissa områden i syfte att hindra viruset från att spridas till osmittade djur.

Användning av vaccinet, användning av vaccinering, begränsades därför till områden där smittade djur hade upptäckts tidigare. Detta var till skada för de drabbade jordbrukarna, som drabbades av två skäl: för det första av sjukdomen, och för det andra av restriktionerna.

Alla dessa problem kan till synes undvikas genom användning av ett nytt inaktiverat vaccin, som, utöver att förebygga eventuella störningar på den inre boskapsmarknaden, också kommer att möjliggöra utvecklingen av nya, mer långtgående – och det är detta som verkligen betyder något – förebyggande strategier för att bekämpa denna sjukdom.

Det är därför livsviktigt för boskapsindustrin att vi ändrar direktivet och tillåter användning av detta vaccin, och att vi gör detta så snart som möjligt.

Iakttagande av våra fördrag, särskilt när det gäller jämförelsetabeller, ska inte vara en ursäkt för att inte se till att denna förordning träder i kraft före sommaren. En sådan försening skulle bara skada jordbrukarna ytterligare.

  Marit Paulsen, för ALDE-gruppen. – Herr talman! Ett stort tack till Janusz Wojciechowski för ett effektivt och mycket bra jobb. Mina kolleger före mig har sagt vad det här egentligen handlar om, ett nytt effektivt vaccin. Jag skulle därför vilja använda mina få sekunder till att påpeka att detta är det kanske första påtagliga beviset för vad som kommer att hända inom vårt jordbruk när klimatet förändras våldsamt. I mitt hemland Sverige vore en sjukdom som blåtunga hos idisslarna en fullständigt orealistisk tanke för 4–5 år sedan. Det var en sporadisk sjukdom i södra Europa. Idag är den en realitet och vi har haft vår första epidemi. Så det är mycket viktigt att vi nu kommer igång med vaccineringen, men det är också oerhört viktigt att vi när vi pratar om klimat, miljö och framtiden inser att det är inte bara torka och regn som kommer att förändras. En stark klimatförändring kommer att innebära något helt annat, sjukdomar med epidemier och epizootier, både bland människor och bland djur. Vi måste ta detta med i beräkningen när vi diskuterar till exempel Europa 2020-strategin. Vart har vi tänkt gå? Det är också viktigt för oss som lagstiftare att inse. Vi kan bara fatta beslut med den kunskap vi har idag, men vi måste ha flexibilitet att kunna ta nya beslut vid nya kunskaper och nya ––i detta fall – vacciner.

  James Nicholson, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! För det första skulle jag vilja tacka Janusz Wojciechowski för att ha lyckats lägga fram detta betänkande för parlamentet så snabbt. Han arbetade oerhört hårt med detta. Jag vill återgå till området jämförelsetabeller. Kommissionsledamoten sade att han hoppades att det skulle vara gott nog, men jag måste säga till kommissionsledamoten att det inte räcker att ”hoppas”. Detta är en mycket allvarlig sjukdom som vi måste få kontroll över i sommar. Den sprids av små flugor, av det som vi kallar svidknott, och vi måste få kontroll över den i sommar.

Janusz Wojciechowski har gjort sin beskärda del och kan inte beskyllas för någon försening på något sätt. Det skulle vara mycket beklagligt om maktkamper i Bryssel eller en överdriven byråkrati skulle leda till förseningar. Vi behöver verkligen handling, för sjukdomen rör sig oerhört snabbt, och vi måste få möjlighet att vaccinera utanför berörda områden. Jag måste påminna parlamentet om att det i många fall är bättre att förebygga än att bota, vilket Janusz Wojciechowski med flera har sagt. I det här fallet anser jag att vi måste agera, och jag vill att kommissionen ska försäkra oss om att byråkratin inte kommer att stoppa oss.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  John Stuart Agnew, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Jordbrukarna borde fatta sina egna beslut om den här sjukdomen utifrån sina egna särskilda omständigheter. Jag är brittisk jordbrukare och kommer att förlita mig på veterinärers rekommendationer och inte synpunkter som kommer från någon byråkrat i ett annat land. Jag uppskattar stödet från brittiska skattebetalare som finansierar mina vaccin, och jag är frustrerad över att EU måste lägga sig i över huvud taget. Ni gav oss denna sjukdom. Gör inte saker värre.

Nu diskuterar vi den här frågan trots försäkringar om att Lissabonfördraget inte skulle medföra någon grundläggande förändring. Om detta är fallet, varför måste så många åtgärder, små som stora, som den här, omarbetas för att anpassas efter fördraget om EU:s funktionssätt? Vi vet inte hur frågan om jämförelsetabeller ska lösas, och detta ämne är en exakt illustration av den förvirring som det så kallade medbeslutandet kan leda till. Medan den brittiska regeringen kommer att använda de medel som krävs för att anpassa sig efter ert tänkesätt, kan andra medlemsstater se på saken ur ett mycket annorlunda perspektiv.

  Diane Dodds (NI). – (EN) Herr talman! Jag vill rikta mitt tack till föredraganden för detta betänkande. Samtidigt som jag vanligtvis är för den princip som detta betänkande bygger på skulle jag vilja tillägga att detta vaccin bara bör användas när de behöriga myndigheterna identifierar en allvarlig risk för boskapspopulationen. I Nordirland har både jordbrukare och ministeriet för jordbruk och landsbygdens utveckling arbetat oerhört hårt för att hålla smittan utan för landets gränser.

Det är viktigt att kommissionen och rådet erkänner statusen sjukdomsfritt område inom EU och vidtar skyddsåtgärder för dessa områden. Det kommer dock att kvarstå en allvarlig risk i EU för att sjukdomen kan sprida sig, och jag anser därför att det är nödvändigt att Nordirland får möjlighet att använda vaccinen. Det är absolut nödvändigt att de behöriga myndigheterna övervakar förflyttningar och inför handelsförbud, där så krävs, för att stoppa spridningen av bluetongue. Samtliga aktörer måste också följa god praxis.

Det är viktigt att alla medlemsstater samarbetar konstruktivt för att minska risken för att denna sjukdom sprids och skyddar industrin från ett stort utbrott. Kommunikation mellan medlemsstaterna och kommissionen är en viktig del av övervakning och kontroll av sjukdomsutbrott. Jag skulle vilja uppmuntra till detta.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE). – (RO) Herr talman! Epidemier, som bluetongue, får en allvarlig effekt på både boskapsuppfödare, konsumenter och EU:s ekonomi i allmänhet, eftersom de orsakar djurdödlighet och handelsavbrott.

Restriktioner för djurförflyttningar slår hårt mot de ekonomiska resurserna på de platser och i de zoner där de införs. Med en förebyggande vaccinationskampanj måste till exempel en restriktionszon upprätthållas, enligt gällande lagstiftning, även om inga fall av bluetongue har påträffats. Det är därför som den åtgärd som kommissionen har föreslagit är rättvis och ekonomiskt fördelaktig för producenter och konsumenter. Samtidigt följer åtgärden principen att använda varje vetenskapligt framsteg inom jordbruket.

Jag ska också nämna det viktiga bidrag som hittills lämnats genom unionsmedel för att förbättra situationen när det gäller bluetongueepidemier. Unionen har medfinansierat stora vaccinationskampanjer med upp till 370 miljoner euro under de tre senaste åren, som även kommissionsledamoten nämnde. Jag anser att medfinansiering av vaccinationsprogrammen också ska fortsätta under de kommande åren, med tanke på hur effektiva de är och den nya, mycket enklare ramlagstiftning som vi debatterar i dag.

  Paolo De Castro (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! För det första skulle jag vilja tacka Janusz Wojciechowski och alla skuggföredragande för deras arbete med betänkandet, som syftar till att göra reglerna om vaccinering mot bluetongue mer flexibla. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har gjort allt i sin makt för att godkänna texten som ett brådskande ärende för att se till att vaccinationskampanjen ska kunna inledas före sommaren.

Kommissionen hade lagt fram ett förslag i vilket man inte beaktade godkännandet av Lissabonfördraget. Med andra ord överlämnade kommissionen hela den beslutsfattande behörigheten helt till rådet, och uteslöt parlamentet fullständigt. Efter intensiva diskussioner, för vilka jag skulle vilja tacka parlamentets rättstjänst och sekretariatet vid utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, lyckades vi nå en överenskommelse som syftar till att ändra den rättsliga grunden i enlighet med artikel 43.2 i fördraget. Med andra ord, inom ramen för den ordinarie lagstiftningsprocessen.

Nu förväntar vi oss att rådet ska agera lika effektivt när det gäller att acceptera vår ståndpunkt och inbegriper jämförelsetabeller för att ge europeiska boskapsuppfödare en snabb lösning.

  Liam Aylward (ALDE). – (EN) Herr talman! Med anledning av en kombination av vaccinationer och restriktioner för djurförflyttningar har antalet utbrott av bluetongue sjunkit avsevärt under de senaste åren. Sjukdomen orsakar intensivt lidande och dödlighet bland de smittade djuren och har en mätbart negativ inverkan på landsbygdens ekonomi och jordbrukssamhället. Jag välkomnar åtgärder som låter medlemsstater använda inaktiverad vaccinering mot bluetongue i områden som inte påverkats av sjukdomen, och vill tacka föredraganden för hans arbete med denna fråga.

Medlemsstaterna borde tillåta flexibiliteten att vara förebyggande och arbeta efter tekniska framsteg inom vaccintillverkning, för att på så sätt minska den börda för jordbrukssektorn som denna sjukdom medför och förebygga förekomst utan att neka medlemsstaterna status som sjukdomsfria områden, något som tidigare var fallet. Vaccinering utgör en effektiv veterinärmedicinsk åtgärd som riktar sig mot bluetongue, och som, när den åtföljs av ytterligare åtgärder som övervakning, innebär att det finns faktiska möjligheter att utrota sjukdomen inom EU.

Vaccinering som syftar till att kontrollera och till slut utrota sjukdomen kommer att leda till minskade ekonomiska förluster, och det skulle gynna den europeiska boskapen.

  Julie Girling (ECR). – (EN) Herr talman! Det gläder mig att säga att denna lagstiftning kommer att ge jordbrukarna flexibilitet, alternativ och hopp.

Under alltför lång tid har vår vaccinationsstrategi hejdats av att vi inte har utvecklat tillräckligt sofistikerade produkter som möjliggör vaccinering av djur utanför uteslutningszoner. Att befinna sig i en uteslutningszon kan vara katastrofalt för en jordbrukares livsuppehälle. Det kan också vara katastrofalt att inte skydda ens djur från sjukdom, särskilt när det gäller en sjukdom som är så skadlig och kraftig som bluetongue. Utvecklingen av nya vaccin och ändrade regler som jag hoppas parlamentet kommer att enas om i dag kommer att göra det möjligt för Storbritannien att övergå till statusen bluetonguefritt område. Det kommer att möjliggöra friare djurförflyttning och spara pengar på landsbygden.

Det är emellertid mycket viktigt att dessa regler träder i kraft så snart som möjligt. Jordbrukare i West Country måste ha möjlighet att vaccinera före slutet av maj för att se till att djur får fullt skydd. Alla av oss här förstår bakgrunden till den interinstitutionella strid som rasar över jämförelsetabeller, men jag kan tala om för er att de jordbrukare som jag företräder inte förstår det, och de förlitar sig på att vi, de valda företrädarna, ska ordna upp det åt dem. Detta är en brådskande fråga, och sunt förnuft måste råda. Låt oss gå vidare med detta nu, komma överens om ett påskyndat förfarande för brådskande ärenden av detta slag, och gå vidare med att få vår boskap vaccinerad.

  Elisabeth Köstinger (PPE). – (DE) Herr talman! Bluetongue är en djurepidemi som drabbar idisslare, och den har redan orsakat stor skada inom hela boskaps- och produktionssektorn. Sedan utbrotten av epidemier i ett antal medlemsstater 2000 har omfattande ekonomisk skada orsakats. Som alltid när ekonomiska förluster uppstår påverkas de på botten av produktionskedjan mest av den finansiella skadan. Särskilt den blomstrande handeln med boskapsuppfödning kollapsade. Trots vaccinering paralyserades exporten helt i vissa länder. Även i Österrike, där boskapsuppfödning har en lång tradition, hotades många jordbrukares livsuppehälle.

Vi måste ägna tid åt att vidta förebyggande åtgärder nu. Sjukdomen har inte utrotats och skulle kunna återutvecklas när som helst. Vi måste dra lärdom av tidigare händelser och kunna erbjuda snabb hjälp. Det som var riktigt för tio år sedan gäller inte längre. Det gamla direktivet om åtgärder mot bluetongue från 2000 måste förbättras och uppdateras.

Reglerna om vaccinering som gällde då måste anpassas efter teknisk utveckling för att bekämpa bluetongue mer effektivt och minska bördan för jordbrukare. Reglerna från den tiden utformades för användning av levande, försvagade vaccin, som var de enda vaccinen som fanns då direktivet antogs för tio år sedan. Dagens vaccin är mer avancerade. Vi måste beakta detta.

Jag välkomnar den snabba insatsen från kommissionens och parlamentets sida och förespråkar att det nya direktivet ska genomföras snabbt. Som företrädare för jordbrukssamhället vet jag hur viktigt det är att tänka i termer av årscykeln. Om man fattar ett snabbt beslut får vi möjlighet till ett användbart och enhetligt avgörande till hösten, något som ligger i medlemsstaternas intresse och framför allt i uppfödarnas och jordbrukarnas intresse. Ett stort tack till föredraganden.

  Luis Manuel Capoulas Santos (S&D). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har inga egentliga invändningar mot förslagen i denna lagstiftningsresolution, och jag skulle vilja gratulera kommissionen till detta initiativ som syftar till att erkänna vetenskapliga framsteg och tillåta användning av vaccin mot bluetongue utanför områden som omfattas av restriktioner för djurförflyttningar, eftersom denna typ av vaccin inte utgör någon risk för en oönskad spridning av viruset.

Jag skulle vilja gratulera och uttrycka mitt tack för det arbete som föredraganden Janusz Wojciechowski och ordföranden för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling Paolo De Castro har gjort, som härmed gör det möjligt för rådet och kommissionen att nå en snabb överenskommelse om den rättsliga grunden för detta förslag. Tvärtemot det som ursprungligen föreslogs delas därför lagstiftningsbefogenheter mellan parlamentet och rådet enligt det ordinarie lagstiftningsförfarande som infördes genom Lissabonfördraget.

Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har diskuterat och godkänt betänkandet på kort tid för att möjliggöra dagens omröstning, och för att nästa steg mot ett avtal med rådet ska kunna tas så snart som möjligt och på så sätt tillåta nya bestämmelser i detta direktiv att träda i kraft. Jag skulle därför vilja uppmana rådet att nå en kompromiss med kommissionens och parlamentets ståndpunkt, som jag är säker på att en stor majoritet kommer att godkänna här i dag.

  Horst Schnellhardt (PPE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Antagande av regler om vaccinering mot bluetongue är i linje med EU:s nya vaccineringspolitik som uttrycks i strategin för djurhälsa för perioden 2007–2013 under slagordet ”Det är bättre att förebygga än att bota”.

Ett mer flexibelt förfarande för vaccinering av boskap är nödvändigt om vi ska kunna bekämpa epidemier som bluetongue mer effektivt och minska deras påverkan på jordbruket. Större flexibilitet och förebyggande skulle utan tvivel vara önskvärt för ett antal djurepidemier.

Den typ av sträng strategi att inte vaccinera som vi länge har följt i EU är inte längre tillämplig. Följaktligen anser jag att vi vidtar rätt åtgärd nu. Jag skulle vilja ge mitt stöd till Marit Paulsen, som sade att vi kan vänta oss andra djurepidemier inom en nära framtid till följd av klimatförändringarna. Detta i sin tur innebär att vi behöver en tydlig strategi, och här kan vi naturligtvis tillämpa detta korrekt. Mot denna bakgrund skulle jag också vilja upprepa att diskussionen om avlivning inte borde fortgå i kommissionen heller.

I fallet med bluetongue har vi naturligtvis gynnats av att vi stöder forskning och nu har ett inaktiverat vaccin och kan utföra en omfattande vaccinering, som tidigare var mycket farlig och mycket svår. Vi befinner oss därför i en ny situation här.

Jag skulle också vilja tacka föredraganden för hans snabba arbetstakt. Av erfarenhet vet vi att vi kan vänta oss de första utbrotten under sensommaren och hösten. Länderna måste därför utarbeta vaccinationsstrategier och även tillämpa dessa.

Till John Stuart Agnew skulle jag vilja säga att om man har en bra veterinär så kommer denne att rekommendera vaccinering, för det vill de veterinärer som jag känner, och det är detta som jag har hört upprepade gånger under diskussionerna.

Det är naturligtvis inte slutet på det hela. Kommissionen måste utarbeta tillämpningsförordningar och anta dessa till den nya processen, och detta måste göras precis lika snabbt som här i parlamentet. Jag uppmanar därför kommissionen att arbeta snabbt, så att vi kan börja utnyttja detta vetenskapliga framsteg före årsslutet.

  Marc Tarabella (S&D). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är tacksam mot vår kollega, Janusz Wojciechowski, för hans betänkande, som påminner oss om vikten av lämplig lagstiftning på detta område.

Men oavsett om vaccinet är levande, försvagat eller inaktiverat, med tanke på våra aktuella kunskaper, hjälper inte blodtester oss att identifiera hur den patogena organismen kom in i djurets blod – med andra ord, om det härstammar från ett vaccin eller det vilda. Därför, om inte ett inaktiverat spårvaccin – det vill säga ett vaccin där den patogena organismen har sitt ursprung i vaccinet – utvecklas, kommer det att bli omöjligt att skilja ett vaccinerat djur från ett djur som är smittat av viruset. Det är dock ett nödvändigt villkor för att förklara en region eller ett land fritt från smitta. Det finns därför en stor risk att länder som är skyddande från all smitta kommer att sätta upp handelshinder mellan sig och länder som använder detta inaktiverade vaccin.

EU är alltså skyldigt att uppmuntra pågående forskning om ett inaktiverat spårvaccin, för att garantera en större biosäkerhet inom unionen, något som kommer att göra det möjligt för oss att kombinera våra strategier för hälsa och handel på ett mer effektivt sätt.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Herr talman! Det är värt att komma ihåg kommissionsledamotens kommentar att antalet fall av bluetongue minskar: från 48 000 fall 2008 till 120 fall 2010. Samtidigt är vi fortfarande inte säkra på hur trenden kommer att se ut i framtiden, så utvecklingen av detta inaktiverade vaccin och diskussionen om teknikaliteter som rör dess användning är mycket välkomna.

Det skulle vara praktiskt om rådet närvarande i kammaren så att vi kunde ta upp frågan om huruvida det är villigt att faktiskt tillhandahålla de jämförelsetabeller som parlamentet och kommissionen anser nödvändiga – och det är kanske en sak som rådet skulle kunna återkomma till oss med inom kort. Förebyggandet av sjukdomar i allmänhet, och av denna sjukdom i synnerhet, inriktas på djurhållning, restriktionen för djurförflyttning, skydd mot vektorangrepp och den fråga som diskuterades denna förmiddag – nämligen vaccinering.

  Oldřich Vlasák (ECR). – (CS) Herr talman! Problemet när man använder inaktiverade vaccin för vaccinering utanför de stängda zonerna är att djur kommer att visa positiva resultat i serologiska tester, och för att avgöra om djuren har vaccinerats eller faktiskt är sjuka kommer det att bli nödvändigt att utföra ett virologiskt test, som är dyrare. Detta kommer att skapa problem med handel och förflyttning av djur. Med tanke på att det inbegriper införlivandet av direktivet i nationell lagstiftning kommer den tidsfrist som löper ut den 30 juni 2011 också bli svår att hålla, av procedurskäl. Personligen motsätter jag mig också en ändring av datumet för direktivets ikraftträdande från det tidigare fastställda den 20 till dagen efter dess offentliggörande. Vi bör också förstå att utarbetandet av jämförelsetabeller kommer att göra bördan än större.

  Giommaria Uggias (ALDE). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att vi gör framsteg när det gäller att förstå att detta inte är ett problem som är förbundet med vissa områden i EU, Sydeuropa eller Nordafrika. Jag ser dock positivt på åtgärderna.

Jag skulle vilja fråga Marc Tarabella om han eller kommissionen inte anser att problemet med ansökan till veterinärmyndigheter också borde behandlas omedelbart, så att det skulle kunna vidtas en åtgärd som skulle göra det möjligt att undanröja problemet i hela EU.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Det är oerhört viktigt att förbättra vaccinationsstrategierna för bluetongue. De nya inaktiverade vaccinen möjliggör för första gången för producenter att utesluta infektionsrisk när det gäller denna potentiellt mycket farliga sjukdom, för vaccinen kan nu också användas i områden där bluetongue inte tidigare har påträffats. Med tanke på detta måste vi upprepade gånger betona att jordbruk – inbegripet export av uppfödda djur – är en viktig faktor i alla EU-länder. Jordbrukarna måste därför kunna dra fördel av de senaste rönen inom djurhälsa, som har använts för att utveckla dessa vaccin.

Vi behöver särskilt två saker nu. För det första en snabb lösning när det gäller praxis inom EU. För det andra behöver vi, enligt min mening, lika omgående en skyldighet att underrätta om de åtgärder som införts i medlemsstaterna. Det handlar med andra ord om en skyldighet för medlemsstaterna att rapportera till kommissionen.

  Maroš Šefčovič, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka kammaren för dess starka stöd för detta förslag och även för ert erkännande av ärendets brådskande natur och de mycket snabba förfarandena.

Många av er hänvisade till problemet med jämförelsetabeller. Jag skulle bara vilja påminna er om att talmanskonferensen gav ny kraft till hanteringen av denna fråga, och har fäst större vikt vid den, särskilt när det gäller att erkänna problemet med införlivandet av EU-lagstiftning i nationell lagstiftning.

Jag skulle vilja fråga om det verkligen är så svårt för medlemsstaterna att underrätta kommissionen om den rättsliga grund som ligger till grund för införlivandet av EU-lagstiftning i deras nationella rättssystem. Är det verkligen så svårt? Jag är säker på att de tänker igenom hur lagstiftning ska införlivas, de måste göra förberedelser och besluta hur de ska införliva den.

Jag anser att vi alla medger – och vi har diskuterat denna fråga flera gånger – att EU blir lidande när införlivandet av EU-rätt är ojämnt. När det gäller en så viktig fråga som den vi diskuterar i dag skulle ett inkorrekt införlivande kunna få särskilt negativa effekter.

Samtidigt skulle jag, som jag sade i mitt öppningsanförande, vilja betona att kommissionen helt motsätter sig onödiga avbrott. Vi är fullt medvetna om detta ärendes brådskande natur. Jag hoppas därför att vi kan finna en lösning på detta problem med hjälp av ökad flexibilitet och intensiva förhandlingar. Kommissionen kommer att försöka bidra så mycket som möjligt, så att vi kan anta denna lagstiftning innan säsongen då ett potentiellt utbrott av bluetongue kan inträffa inleds.

När det gäller kommissionens villighet att genomföra denna åtgärd skulle jag vilja försäkra Horst Schnellhardt och Giommaria Uggias att kommissionen dragit sitt strå till stacken. Vårt genomförande av åtgärder är nästan fullbordat. Det som vi behöver är ett godkännande av detta förslag från lagstiftaren. Så fort vi har fått det kan vi gå vidare i mycket snabb takt.

Jag skulle åter vilja tacka föredraganden och parlamentet för deras starka stöd för denna åtgärd.

  Janusz Wojciechowski, föredragande. – (PL) Herr talman! Jag skulle vilja tacka alla ledamöter som deltog i debatten och uttryckte sitt stöd för mitt betänkande. Alla skuggföredragande och ledamöter i jordbruksutskottet ska ha ett tack; det var deras förtjänst att vi lyckades behandla betänkandet så snabbt och effektivt. Det händer inte ofta att vi är så enade vid antagandet av ett positivt dokument som så tydligt syftar till att förbättra den aktuella situationen.

När det gäller de jämförelsetabeller som man hänvisade till i diskussionen som en möjlig källa till problem, anser jag att det skulle vara svårt att sympatisera med medlemsstaternas förvaltningsorgan eller regeringar i detta fall. Att skapa tabeller och skicka över dem till kommissionen är egentligen inte något problem. En sak är säker, och det är att medborgare som vill kontrollera om lagstiftningen i deras medlemsstater överensstämmer med EU:s lagstiftning kommer att få större problem. Det är de som måste anstränga sig och göra efterforskningar om det inte finns några tabeller, vilket har varit fallet hittills. Det är ofta svårt att leta sig fram i EU-lagstiftningen. Jag tror och hoppas att detta instrument kommer att bli tillgängligt för alla som är intresserade, inte bara för kommissionen, och att det kommer att vara ett lättillgängligt dokument som kommer att finnas åtkomligt när det behövs. Det kommer också att vara ett mycket användbart dokument.

Jag vädjar till rådet att inte diskutera jämförelsetabellerna, och om man måste, gör det inte i detta fall, så att de nya vaccinationerna kan träda i kraft under denna säsong, som det var tänkt. Vi kan inte tillåta förseningar, för det skulle motverka vårt snabba och effektiva arbete. Jag vill åter tacka er alla för ert samarbete med detta betänkande.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum inom kort.

5. EU:s tomatimport från Marocko (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om en muntlig fråga till kommissionen om EU-import av tomater från Marocko (framställning 1565/2009 av José Maria Pozancos (spansk medborgare)), av Erminia Mazzoni, för utskottet för framställningar (O-000040/2011 – B7-0211/2011).

  Erminia Mazzoni, frågeställare. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den fråga som vi har lagt fram för utskottet för framställningar visar att vårt utskott inte ansåg att kommissionens svar på frågan som ställdes av den spanska sammanslutningen av producenter och exportörer av frukt, grönsaker och blommor (FEPEX) var tillfredställande.

Kommissionen riktade faktiskt sin uppmärksamhet på medlemsstaternas ansvar när det gäller att fastställa priser utan att beakta det som särskilt togs upp i framställningen, det vill säga rapportering om oegentligheter i importen av tomater och andra grönsaker från Marocko.

Dessa påstådda oegentligheter har i själva verket varit kända i några år av tillsynsmyndigheten Olaf, som håller med om att det förekommer en oriktig tillämpning av den avdragsmetod som föreskrivs i förordning (EG) nr 3223/1994, där tre olika metoder för uträkning anges. Situationen har lett till förlorade tullintäkter för EU, illojal konkurrens och överträdelser av marknadsregler, liksom en successiv försämring för europiska producenter och importörer. Det har rapporterats om mycket oroande situationer i särskilt Spanien, Grekland, Portugal, Frankrike och Italien.

Kommissionen förhandlar om ett nytt bilateralt avtal med Marocko, och än en gång verkar man underlåta att ta hänsyn till dessa oroande förhållanden i detta avtal, utan man fortsätter på den inslagna vägen mot genomförandet av ett helt okontrollerat exportflöde från Marocko till EU som inte är förenligt med europeisk lagstiftning.

Jag anser att vi bör fokusera på detta ämne. Det är ett ämne som relaterar till och trycker på en nu känslig punkt, det vill säga migrationsflöden. Denna stora mängd människor som kommer från Nordafrikas kustländer, däribland Marocko, till EU är ofta jordbrukare, som de senaste händelserna i Rosarno visar.

Vi kämpar för att ta emot dem. Vi kämpar från EU:s sida, och i synnerhet från Italiens sida, för att ge dem livsuppehälle. Att ytterligare minska jordbruksproduktionspotentialen i våra länder, och därmed i Frankrike, Spanien, Italien och Portugal, som upplever svåra problem i dagsläget, skulle orsaka alla slags negativa effekter. Jag skulle därför vilja veta vad kommissionen tänkt göra.

  Maroš Šefčovič, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag ska försöka svara på flera frågor som togs upp i denna framställning. Jag vill tacka Erminia Mazzoni för att hon tagit upp den här frågan, så att vi kan klargöra vår ståndpunkt i detta avseende.

Först och främst vill jag försäkra parlamentet om att kommissionen noggrant och uppmärksamt övervakar mängden importerade tomater från Marocko. Detta gör man med hjälp av ett dubbelkontrollsystem, som baseras på angivande av de importerade mängderna från marockanska aktörer samt daglig registrering av import, som utförs av de nationella tullmyndigheterna. Kommissionen har hittills inte funnit något bevis på systematiskt bedrägeri eller systematiska brister i det system som inrättats. Vi har fått information om ett ärende, som jag ska återkomma till lite senare. Det är knutet till 2007, då Olaf verkligen betonade att systemet i sin befintliga form skulle kunna leda till opportunistiskt beteende, men inte nödvändigtvis till oegentligheter.

Det påpekas att medlemsstaternas tullmyndigheter har exklusiv befogenhet att tillämpa införselprissystemet och påföra eventuella importtullar i samband med denna mekanism.

En annan aspekt på denna fråga som är av ganska stor vikt är det internationella sammanhanget för denna fråga, något som verkligen domineras av Doharundan, som ännu inte har avslutats. Alla eventuella förändringar av införselprissystemet och ansökningsförfarandet kan ha haft en skadlig inverkan på de resultat som uppnåtts hittills. I det nya bilaterala avtalet med Marocko bevaras de europeiska producenternas intressen genom att systemet med månatliga tullkvoter på tomater och en strikt kontroll av den mängd som importeras upprätthålls.

Dessutom medför avtalet ett förbättrat samarbete och större insyn när det gäller marknadsuppgifter inom frukt- och grönsakssektorn. Den kvantitativa ökningen av tomatkvoter har begränsats till 52 000 ton, vilket är mycket lägre än den traditionella handelsnivån, och ökningen är progressiv och fördelad över fyra regleringsår, vilket innebär att befintliga marknadsandelar och det traditionella tillhandahållandet till EU bevaras. Därför anser kommissionen att alla eventuella förändringar av det befintliga införselprissystemet måste ske med respekt för villkoren i de relevanta internationella avtalen.

Kommissionen ser till att förordningen tillämpas korrekt och har därför gjort utredningen genom Olaf. Detta är förmodligen det fall som Erminia Mazzoni hänvisar till, om oegentligheter skett till följd av felaktig tolkning av tillämpningen av förordningen. Det är dock de nationella tullmyndigheternas ansvar att följa upp resultatet av utredningen. Avgifterna håller på att återvinnas, men att publicera uppgifterna ligger helt på de behöriga tullmyndigheternas ansvar.

En av de frågor som Erminia Mazzoni tog upp var organisationen av övervakningen. I detta avseende måste jag säga att kommissionen, som jag nämnde, övervakar tomatimporten från Marocko med hjälp av ett dubbelkontrollsystem. De mängder som importeras och rapporteras av de marockanska myndigheterna kontrolleras varje vecka. Därefter jämförs uppgifterna med de uppgifter som de nationella tullmyndigheter som övervakar systemet tillhandahåller, samt av Eurostat. Enligt min uppfattning är den information vi har tillgång till bra och exakt, och om det skulle förekomma systematiskt bedrägeri och systematiska oegentligheter så skulle vi definitivt upptäcka det och vidta åtgärder.

  Esther Herranz García, för PPE-gruppen. – (ES) Herr talman! Först och främst vill jag uttrycka min tacksamhet mot utskottet för framställningar för dess hårda arbete beträffande det klagomål som inlämnats av den spanska sammanslutningen av producenter och exportörer av frukt, grönsaker och blommor och som baseras på den rapport som offentliggjordes av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) 2007. Jag anser att slutsatserna i denna rapport är mycket tydliga och bara alltför väl rättfärdigar agerande från kommissionens sida – som skulle ha tagit itu med detta för länge sedan – för att förtydliga införselprissystemets funktion, åtminstone i förhållande till tomatsektorn.

Kommissionen har emellertid inte bara underlåtit att vidta åtgärder för att förebygga de olika typerna av bedrägerier som möjliggjorts genom den befintliga regleringen om införselpris, utan också förhandlat fram ett nytt jordbruksavtal med Marocko, utan att först ha löst bristerna i det befintliga importsystemet.

Det är dags att kommissionen tar sitt ansvar på allvar, börjar undersöka var och på vilka sätt bedrägerier förekommer och, eventuellt, kräver betalning för obetalda tullavgifter. Enligt min uppfattning bör inte något nytt avtal med Marocko ratificeras på några villkor förrän alla detaljer som vi har tagit upp har lösts.

Vårt mål är inte att förhindra nya internationella avtal, utan att se till att sådana avtal inte medför någon allvarlig skada för de europeiska producenternas intressen, och att de bestämmelser som fastställts i dessa avtal följs.

Vad gäller det nya avtalet med Marocko är allt den europeiska frukt- och grönsakssektorn kräver en garanti för att de villkor man enats om verkligen ska respekteras. Detta är bara möjligt om införselprissystemet reformeras. Vi kan inte upprätta ett nytt avtal med Marocko förrän vi har ett nytt införselprissystem. Vi kommer inte att kunna ratificera det avtal som kommissionen redan har slutfört.

Om denna tillsynsroll ska spelas av medlemsstaterna borde de också vara tvungna att komma med ett betydande ekonomiskt bidrag. Det stämmer emellertid att vi länge har krävt ett europeiskt gräns- och tullsystem liknande Förenta staternas, för att garantera en effektiv tillsyn.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg , för S&D-gruppen. – (PL) Enligt de spanska jordbrukare som ingav en framställning till Europaparlamentet utgör tomater som importerats från Marocko och som säljs till underpris ett hot mot europeiska livsmedelsproducenter. De hänvisar till det alltför låga minimipris som fastställdes till omkring 46 euro/kg i ett förmånligt avtal om import och export mellan EU och Marocko. Enligt Eurostat exporterade Marocko över 70 000 ton tomater i december 2010, vilket är mer än dubbelt så mycket som förutsetts i avtalet mellan EU och Marocko. Det är detta som har förorsakat europeiska producenter stora förluster, för att inte tala om förluster i fråga om tullavgifter.

Olaf kommenterade detta redan när man i sin rapport från 2007 angav att det kan förekomma oegentligheter när det gäller tomatimporten från Marocko i samband med försäljning av tomater till underpris jämfört med det pris som EU inledningsvis enades om, som i själva verket ger utrymme för att ytterligare tullavgifter kan lämnas obetalda. Genom att ansluta mig till andra ledamöter i utskottet för framställningar vill jag dock fråga om kommissionen har någon föresats att ändra den sortens bestämmelser och eventuellt återfå de obetalda tullavgifterna.

  Ramon Tremosa i Balcells, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! I oktober förra året lade jag fram en skriftlig fråga till kommissionen om skillnaden mellan siffrorna inom EU:s olika avdelningar i fråga om EU:s tomatimport från Marocko.

År 2008 var skillnaden omkring 100 000 ton mellan generaldirektoratet för skatter och tullar och Eurostat. Kommissionen svarade att man hade iakttagit problemet och höll på att lösa det, men enligt min uppfattning är det osäkert om kommissionen kommer att uppnå det som de europeiska medborgarna och producenterna förtjänar.

I EU importerar vi inte bara tomater från Marocko, utan också från andra tredjeländer. Vi borde se till att förhandlingarna är rättvisa för alla, och inte sker på den europeiska jordbrukssektorns bekostnad. Vi borde också se till att kunna kontrollera vad det är vi importerar från länder utanför EU, i synnerhet i vissa nordeuropeiska hamnar. Utan effektiva gränskontroller kommer inte den europeiska jordbrukssektorn att få någon lätt framtid.

Om den europeiska tomatproduktionen påverkas negativt av avtalet mellan EU och Marocko kommer det att bli mycket svårt att återskapa produktion på europeisk mark. Reglerna och skyldigheterna bör gälla för alla, så att konkurrensen blir rättvis. Vi kan inte acceptera att man tillämpar olika regler och skyldigheter för europeiska producenter och för jordbruksproducenter utanför EU. Om något sådant accepteras innebär det att man accepterar att en del av konkurrenskraften hos vår jordbrukssektor går förlorad, vilket skulle få enorma följder för arbetskraften i Europa. Jag är för frihandel, men bara om det råder symmetriska villkor för produktion och information. I annat fall är frihandel inte en rättvis handel och konkurrensen inte rättvis.

Avslutningsvis anser jag inte att parlamentet bör ratificera avtalet mellan EU och Marocko utan att klausulerna om arbetsmarknaden, den sociala dimensionen och miljön i Marocko finns med i det. I annat fall kan det hända att den europeiska jordbruksverksamheten och livsmedelsindustrin går förlorad.

  João Ferreira, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Vi varnade för en rad saker under debatten om handelsavtal för jordbruksprodukter mellan Marocko och andra Medelhavsländer, t.ex. Egypten och Israel. Vi varnade för att dessa, om de slöts, ytterligare skulle öka den press som jordbrukare i EU står inför att sänka produktionspriserna, framför allt i länder som Portugal, och göra det ännu svårare att bli av med produkterna. Vi fördömer avregleringen av handel med frukt och grönsaker, som är typiska Medelhavsprodukter, eftersom det skulle leda till att stora livsmedelsaffärer skulle lagerföra produkter med lägre pris, som ofta är undantagna de regler och standarder som gäller för jordbrukare i EU. Vi vill påpeka att avregleringen av handeln med jordbruksprodukter främjar modeller med intensiv produktion för export som gynnar stora jordbruksföretag på bekostnad av små och medelstora jordbruk, familjejordbruk och försörjning på lokala och regionala marknader. Allt detta får negativa följder för suveräniteten, säkerheten och kvaliteten när det gäller livsmedel, samt för miljön.

Detta var anledningen till våra varningar, som kommissionen tyvärr ignorerade och fortsätter att ignorera. Kommissionen har ignorerat behovet av att försvara de europeiska producenternas intressen, att garantera rimliga priser för kontinuerlig produktion och verksamhet, framför allt för små och medelstora jordbruk. Dessutom vet vi nu att kommissionen också ignorerade rapporten från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), där oegentligheter i samband med tomatimporten från Marocko fördömdes i en rapport där påverkan av denna import på sänkta tomatpriser på EU:s marknad erkändes. Kommissionen, som inte nöjde sig med detta, har i det nya jordbrukskapitlet i associeringsavtalet med Marocko beslutat att öka tomatimporten ytterligare till EU.

När ska denna liberala fundamentalism, som offrar allt för några stora europeiska företags och multinationella exportörers intressen, äntligen tyglas? Hur tänker kommissionen gottgöra de europeiska producenterna för den skada som man uppenbarligen har åsamkat dem? Vi ber er att fundera på dessa frågor.

  Gabriel Mato Adrover (PPE). – (ES) Herr talman! Tomatodlarna på Kanarieöarna, i Murcia, Andalusien och regionen Valencia, som samtliga är producenter inom EU, är beroende av att kommissionen vidtar åtgärder när det gäller en orättvis situation som leder till mycket allvarliga följder för dem. Det förekommer bedrägerier, och det vet ni.

Marocko har, tack vare avtalet med EU, fördel av ett införselpris som man inte håller sig till. Vi bör inte heller bara se på 2007, utan också på 2010. Kommissionen är väl medveten om att spanska tomatodlare måste konkurrera med marockanska odlare på orättvisa villkor, eftersom de har mycket högre produktionskostnader till följd av de strikta europeiska normerna för kvalitet, livsmedelssäkerhet och säkerhet på arbetsplatsen samt restriktioner för bekämpningsmedel, som inte utkrävs av tredjeländer.

Trots detta fortsätter våra odlare med stor ansträngning och kvalitetsengagemang att arbeta hårt för att rädda sina grödor. Därför kan vi inte acceptera att kommissionen bortser från bristerna i införselprissystemet, vars komplexitet uppmuntrar till bedrägerier, liksom Europeiska byrån för bedrägeribekämpning gör i sig själv, och att kommissionen ser åt ett annat håll när det gäller överträdelser av de tomatkvoter som EU och Marocko enats om.

Det räcker inte att kommissionen talar om för oss att kontroll är medlemsstaternas ansvar. Om de misslyckas med sin uppgift måste kommissionen vidta åtgärder. Det är oacceptabelt att kommissionen inte agerar när bestämmelser om marockanska importkvoter överträds och gällande tullavgifter inte betalas.

Kommissionen vill få oss att godkänna ett nytt avtal med Marocko. Om vi inte får försäkringar om att prissystemet kommer att ändras för att förhindra orättvis konkurrens mellan marockansk och spansk produktion kommer vi verkligen inte att stödja detta initiativ.

Det är er skyldighet att se till att avtal iakttas, men det är också er skyldighet att försvara odlarnas intressen på Kanarieöarna, i Murcia, Valencia och Andalusien. Det måste göras innan det är för sent.

  Josefa Andrés Barea (S&D). – (ES) Herr talman! Kraven på ändring av förordningen om införselpris inleddes 2003. Europaparlamentet, medlemsstaterna, Spanien och Frankrike, med stöd av Italien, Grekland och Portugal, har alla begärt detta.

Anledningen är att förordningen inte tillämpas korrekt i och med att vissa avgifter inte betalas och att en partisk beräkningsmetod används. Sektorn har blivit lidande till följd av detta, det råder illojal konkurrens och medlemsstaterna får mindre intäkter från tullavgifter.

Det särskilda tillsynsorganet för marknaden för frukt och grönsaker har bekräftat detta, och påpekat att en partisk tillämpning tillåts enligt artikel 5 i förordningen. Europeiska byrån för bedrägeribekämpning, Olaf, har framhållit att den beräkningsmetod som används gör det möjligt att avstå från betalning av ytterligare avgifter, vilket har nämnts tidigare i Europaparlamentet.

Det är kommissionens uppgift att lösa den här frågan. Den måste hitta en lösning för såväl produktionssystemet som medlemsstaterna. Situationen har varit densamma i 16 år.

Sektorn har blivit lidande. Den europeiska frukt- och grönsakssektorn lider, och detsamma gör den spanska frukt- och grönsakssektorn i Valencia, Murcia och Andalusien, och det krävs en lösning på detta. Konsumenterna påverkas också av denna situation.

  Paolo De Castro (S&D). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den framställning som vi diskuterar i dag har ingetts vid en tidpunkt då utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och utskottet för internationell handel i Europaparlamentet diskuterar det nya avsnittet om jordbruk i avtalet med Marocko.

Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) bekräftar att det förekommer oegentligheter i avgiftsberäkningen i fråga om tomatimporter och att detta har haft negativa följder för europeiska producenter, samma producenter som uttrycker sin oro för den förväntade ökning av den allmänna importen av frukt och grönsaker som kommer att ske om avtalet undertecknas.

Vi är naturligtvis lyhörda för den oro som bilaterala avtal medför, där jordbrukselementet ofta offras för bredare industriella intressen. Det är ingen bra utveckling, och det kommer vi att fortsätta att upprepa för kommissionen. Jag vill dock påpeka att vi, under den ekonomiska och politiska kris som råder i det nordafrikanska området, bör titta noggrant och med större solidaritet på detta avtal.

  Iratxe García Pérez (S&D). – (ES) Herr talman! Kommissionen måste, enligt begäran från framställarna från den spanska sammanslutningen av producenter och exportörer av frukt, grönsaker och blommor, ändra – och här upprepar jag det krav som Spanien och andra medlemsstater har ställt – vissa av artiklarna i den förordning som vi hänvisar till.

Med fokus på beräkningsmetoden för att fastställa införselpriser måste en av de tre metoder som tillämpas i nuläget avskaffas, närmare bestämt den som kallas ”subtraktionsmetoden”. Detta är den mest ofrånkomliga utmaningen, med tanke på att importörerna väljer den metod som, när som helst, gör det möjligt att undvika att betala ytterligare avgifter.

Nu när det nya avtalet med Marocko väntar på att antas av Europaparlamentet innan det kan träda i kraft skulle kommissionen verkligen bevisa sitt värde om den korrigerade systemet en gång för alla. Vi kräver återigen detta i dag, eftersom korrekt fungerande införselpriser är den kompensation som våra odlare rimligen kan förvänta sig när vi enas om ikraftträdandet.

  Giovanni La Via (PPE). - (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att dagens debatt angående den framställning som ingavs av den spanska sammanslutningen av producenter och exportörer av frukt, grönsaker och blommor är lämplig och läglig med tanke på att affärsavtalet med Marocko samtidigt diskuteras i parlamentet.

Det är uppenbart att framställningen tar upp en fråga som kommissionen inte verkar ha gett något svar på än. Parlamentet kräver på det bestämdaste att svaret ges innan det nya avtalet undertecknas, för det är inte acceptabelt att europeiska jordbrukare ska fortsätta att betala priset för denna önskan om frihandel som präglar Europa.

Vi måste försvara och skydda våra jordbrukare, inte bara med avseende på tomatproduktionen, utan med avseende på all frukt- och grönsaksproduktion, som skulle påverkas mycket kännbart av detta urskillningslösa öppnande av marknaden.

  Pier Antonio Panzeri (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den kritik som vi har hört under förmiddagen i samband med den framställning som ingetts är förståelig. Enligt min uppfattning har vi långt kvar innan vi kan garantera att ett eventuellt allmänt avtal med Marocko om jordbruksprodukter godkänns enhälligt. Å ena sidan måste avtalet respektera behovet av balans och inte orsaka allvarliga svårigheter för europeiska jordbruksproducenter. Å andra sidan måste behovet av tydliga och öppna konkurrensregler på jordbruksmarknaderna respekteras. Det är denna väg vi måste följa för att se till att förbindelserna mellan EU och Marocko är positiva.

Därför uppmanar jag kommissionen att söka efter lämpliga lösningar där producenternas intressen inte glöms bort, men där man inte heller glömmer att föra en förnyad generositetspolitik gentemot Marocko, i synnerhet med tanke på de händelser som äger rum i Nordafrika.

Detta skulle vara väldigt nyttigt att inse, och jag vill inte att vi i slutändan i själva verket ska importera tomatplockare i stället för jordbruksprodukter och tomater. Därför är det viktigt att genomföra en noggrann undersökning för att skapa en ny europeisk politik.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Enligt min uppfattning har politiken som förordar att ”allting ska fortsätta som vanligt” redan tidigare orsakat mycket olycka för oss. Därför måste vi vara mycket försiktiga, framför allt när det gäller den nuvarande situationen i Nordafrika. Just på grund av detta vill jag instämma med dem som har sagt att det under rådande omständigheter knappast är lämpligt att gå vidare med handelsavtalet med Marocko.

Som föredragande för yttrandet från fiskeriutskottet anser jag att det krävs ett tydligt klargörande av den utveckling som sker inom den befintliga ramen. Vi måste också tydligt kräva att alla eventuella tomater – eller andra produkter – som kommer in i EU gör det på samma villkor som gäller för lokala odlare. I avsaknad av denna försäkran bör vi – måste vi, i själva verket – ompröva hela ramen, och det är också vad jag hoppas att parlamentet kommer att göra.

Jag anser att vi, i stället för att anta en protektionistisk politik, måste visa ett orubbligt engagemang för en rättvis handel. Det får inte heller råda något tvivel om ramen, för vi måste ha kunskap och kunna agera så ansvarsfullt som möjligt.

  Cristina Gutiérrez-Cortines (PPE). – (ES) Herr talman! Jag måste tacka alla mina kolleger som har förstått problemet i Medelhavsregionen, den spanska delegationen och alla dem som förstår att vi på Kanarieöarna, i Murcia, Valencia och Almeria, förutom att vara frustrerade över kommissionens misslyckande att hålla sina överenskommelser och över att ha sett många företag tvingas gå i konkurs, fortsätter att vara inreseporten för invandrare från länder i Afrika söder om Sahara och för marockanska invandrare, och en buffert mot krisen. Detta beror på att vi i nuläget, i en tid av komplett ekonomiskt armod, stöder människor som kommer för att arbeta och skicka hem pengar till familjen.

Därför anser jag att kommissionen också måste agera ansvarsfullt när det gäller de befogenheter den får genom fördraget. Enligt min uppfattning har kommissionen inte tagit någon hänsyn till behovet av att försvara allmänhetens intressen eller till behovet av att förebygga en urskillningslös politik som, dessutom, gör att vi importerar produkter som odlats under oerhört tvivelaktiga fytosanitära förhållanden.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! En av anledningarna till att den inre marknaden upprättades var att de europeiska konsumenterna skulle få ett bättre skydd. Konsumenterna har rätt att kunna köpa hälsosamma, rättvist producerade produkter över hela EU.

För att kunna öppna marknaden – med andra ord en kontrollerad importkvot – skulle därför minst tre krav behöva vara uppfyllda. För det första måste man ha tydlig kontroll över tillåtna importmängder. Detta avser huvudsakligen den kvantitativa aspekten. För det andra måste också produkternas kvalitet kontrolleras. Detta avser också produktionsnormerna. För det tredje måste inverkan på jordbrukare inom EU beaktas. Affärsverksamhet som skadar tredjeparter – vilket i detta sammanhang i allmänhet innebär affärsverksamhet som gynnar industrin till nackdel för jordbruket – måste förhindras.

Därför ber jag kommissionen att återigen noggrant granska avtalet med Marocko och att inte underteckna det förrän det har setts över ytterligare.

  Michel Dantin (PPE). – (FR) Herr talman! Jag vill tacka de spanska producenter som ingav denna lägliga framställning.

I parlamentet har vi i själva verket under flera månader varnat kommissionen för den risk som en rad bilaterala avtal utgör för vår inre marknad. Vi är helt klart lyhörda för frågan om Marockos utveckling. Vi vet helt klart att den bästa lösningen är att skapa stabilitet för den marockanska befolkningen i deras eget land och att vi på detta sätt slipper lösa otaliga problem i samband med invandring i framtiden. Men när kommissionen säger att ett nytt avtal rätt och slätt kommer att stadfästa en situation framgår det tydligt, genom rapporter från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), att den situation som kommissionen hänvisar till inte är den rätta lösningen.

Jag vill dessutom uppmärksamma kommissionen på en annan punkt. Vi har fått höra att vi kommer att kunna stödja marockanska producenter med de avtal som har förhandlats fram – omförhandlats. Men vilka producenter är det vi talar om? Exportörerna är huvudsakligen stora livsmedelsföretag som har byggt enorma gårdar i Marocko. Det är inte småskaliga marockanska producenter som gynnas av våra avtal, eftersom de inte har möjlighet att producera på villkor som är godtagbara för den europeiska marknaden. Vi ska inte röra till det, men ni bör inte heller vilseleda parlamentsledamöterna: det är min uppmaning till kommissionen.

  Maroš Šefčovič, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja inleda med några siffror, eftersom flera talare har hänvisat till dem i sitt anförande. Jag kommer att använda uppgifter från Comext.

EU:s tomatimport från Marocko ökade från 185 000 ton under säsongen 1999–2000 till 295 000 ton under säsongen 2009–2010, enligt den normala trenden för import av färsk frukt och färska grönsaker från hela världen. Under samma period ökade EU:s totala tilläggsimport av tomater från 242 000 ton till 493 000 ton. Jag måste understryka att Marockos andel av EU:s totala import faktiskt minskade från 76 procent till 59 procent. EU:s tomatproduktion varierar från 16–18 miljoner ton per år, varav 6,5–7,5 miljoner ton är ämnade för färskvarumarknaden. Det är väldigt bra att ha dessa siffror i åtanke, så att denna diskussion och problemets omfattning inte blir oproportionerliga.

Vi i kommissionen anser att det nya avtalet med Marocko är anständigt och balanserat. Om det antas kommer kommissionen, naturligtvis, att se till att alla villkor och regler respekteras helt och hållet. Tilläggskvantiteter inom ramen för tullkvoterna kommer att hållas under den traditionella genomsnittliga försörjningen till EU. Den nuvarande genomsnittliga årsnivån är 300 000 ton. Detta blir med ytterligare 52 000 ton 285 000 ton inom tullkvoterna, vilket innebär att det finns utrymme för 15 000 ton importer inom ramen för det vanliga generella systemet.

För att övergå till ett annat problem som tagits upp, att vi inte ska ha agerat, kan jag inte riktigt godta det, eftersom vi inte fann några systematiska brister i systemet. I ett fall, som också togs upp här i dag, undersökte Olaf problemet och överlämnade hela ärendet med slutsatserna till den franska domstolen, som inte helt och hållet stödde Olafs slutsatser, men där en partiell återvinning av obetalda avgifter likväl har inletts.

Jag vill också försäkra parlamentet om att kommissionen, vad gäller kontroll av fytosanitära normer, garanterar största möjliga kontroll och högsta möjliga normnivå för all import av färsk frukt och färska grönsaker till EU. Samtidigt måste jag säga att jag förstår parlamentsledamöternas och jordbrukssektorns vaksamhet i samband med dessa mycket relevanta frågor. Jag försäkrar dem om att organisationerna, om de har konkreta bevis på fall av bedrägerier, är välkomna att uppmärksamma kommissionen på dessa. Kommissionen kommer att analysera dessa noggrant och vidta lämpliga åtgärder vid behov.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.35 och återupptogs kl. 12.00.)

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

6. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

****

  Nigel Farage (EFD). – (EN) Fru talman! Enligt artikel 110 i arbetsordningen får kommissionen när som helst begära tillstånd att göra ett uttalande om en brådskande fråga. Vi fick över en natt den ekonomiskt olyckliga, men föga överraskande, nyheten att ännu ett land bitit i gräset och att Portugal måste lösas ut. Får jag fråga om det har inkommit någon begäran från kommissionen om att göra ett uttalande om Portugal i dag? Om så inte är fallet, får jag fråga kommissionsledamoten varför? Anser han att utlösandet av Portugal inte är tillräckligt viktigt att diskutera för Europaparlamentet, eller stoppar han bara huvudet i sanden?

  Talmannen. – Nigel Farage! Vi har uppfattat er synpunkt, och jag är övertygad om att även kommissionsledamot Maroš Šefčovič har gjort det. Alla institutioner har rätt att uttala sig. Du har yttrat dig, och vi får se vad som händer.

  Nigel Farage (EFD). – (EN) Fru talman! Min fråga kvarstår. Är svaret ja eller nej? Har du fått en begäran från kommissionen om att få göra ett brådskande uttalande om Portugals situation eller inte?

  Talmannen. – Nigel Farage! Kommissionen har denna rättighet, och du har fått yttra dig. Nu fortsätter vi med omröstningen.

6.1. Vaccinering mot bluetongue (A7-0121/2011, Janusz Wojciechowski) (omröstning)

– Före omröstningen:

  Paolo De Castro, ordförande för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill göra ett kort uttalande för att understryka betydelsen av Janusz Wojciechowskis betänkande om vaccinering mot bluetongue, för det är en institutionell fråga som rör oss alla.

Vad gäller innehållet råder ingen konflikt mellan kommissionen, parlamentet och rådet. Inbegripandet av jämförelsetabellerna i texten är dock fortfarande en mycket känslig fråga. Trots att rådet motsatte sig det helt beslutade sig utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling att rösta för en text som omfattar jämförelsetabeller, vilket gör det möjligt för medlemsstaterna att rapportera om införlivande av direktivet.

Nu är det upp till rådet att besluta om man ska acceptera jämförelsetabellerna och slutföra avtalet vid första behandlingen eller stå till svars inför de europeiska jordbrukarna för att ha orsakat att vaccinationskampanjen för bluetongue inte genomförs i år eftersom man inte gett efter på denna punkt.

Jag anser att detta betänkande kan fungera som prejudikat i framtida förhandlingar med rådet. Vi måste vara enade och beslutsamma i kravet på maximal insyn från medlemsstaterna och i försvaret av total efterlevnad av EU-lagstiftningen.

  Talmannen. – Jag tror att också föredraganden vill ha ordet.

  Janusz Wojciechowski, föredragande. – (PL) Fru talman! Paolo De Castro sade i princip det som jag tänkte säga. Jag vill bara instämma i uppmaningen att rådet inte bör skapa hinder för ett snabbt genomförande av detta nya direktiv. Jämförelsetabellerna är en början och ett prejudikat som enligt min uppfattning kommer att skapa bästa metod för framtiden och bidra till att underlätta kontrollen av överensstämmelsen mellan EU-lagstiftningen och den nationella lagstiftningen.

6.2. Lärdomar att dra för kärnsäkerheten i Europa efter kärnkraftsolyckan i Japan (B7-0236/2011) (omröstning)

6.3. Situationen i Syrien, Bahrain och Jemen (B7-0249/2011) (omröstning)

6.4. Fjärde FN-konferensen om de minst utvecklade länderna (B7-0228/2011) (omröstning)

– Före omröstningen om punkt 16:

  Nirj Deva (ECR). – (EN) Fru talman! Jag vill lägga till orden ”som inte skadar handeln” efter ”riskbedömning av klimatförändringen”.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

6.5. 2010 års framstegsrapport om Island (B7-0226/2011) (omröstning)

– Före omröstningen om ändringsförslag 2:

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Fru talman! Jag skulle vilja ersätta

(EN) ”uppmanar islänningarna att rösta ja” med ”uppmuntrar islänningarna att rösta ja”.

  Talmannen. – Christian Dan Preda! Jag beklagar, men jag tror inte att du har läst upp rätt muntligt ändringsförslag. Du har två, så försök med det andra. Det skulle vara bra.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Fru talman! I ändringsförslag 2 skulle jag vilja ersätta

(EN) ”inleda konstruktiva samtal” med ”fortsätta de konstruktiva samtalen”.

  Gerard Batten (EFD). – (EN) Fru talman! Jag avråder alla ledamöter från att anta ändringsförslaget, och jag uppmanar Island att skydda sina fiskbestånd …

(Avbrott av talmannen)

(Häcklande)

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

6.6. 2010 års framstegsrapport om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (B7-0225/2011) (omröstning)

– Före omröstningen:

  Nikolaos Salavrakos (EFD). – (EL) Fru talman! Jag vill lägga fram ett förslag i enlighet med artikel 177 om att avbryta debatten, eftersom Zoran Thaler, som var föredragande för detta betänkande, har lämnat oss efter de allvarliga anklagelserna i Sunday Times. Enligt min uppfattning är han oskyldig tills motsatsen har bevisats, men mot bakgrund av anklagelserna mot honom är det föreliggande betänkandet om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien inte trovärdigt tills motsatsen har bevisats. Betänkandet kommer i bästa fall att hysa ett frö av tvivel. Därför föreslår jag att debatten avbryts, att en ny föredragande utses och att betänkandet läggs fram igen om tre månader, för att parlamentets integritet inte ska skadas.

  Talmannen. – Vi har faktiskt en ny föredragande som har tagit över betänkandet. Kristian Vigenin, om du skulle vilja säga något kortfattat så får du ordet.

  Kristian Vigenin (S&D). – (EN) Fru talman! Vi borde inte utnyttja denna situation för propaganda. Detta betänkande har redan diskuterats.

(Applåder)

Det rådde bred enighet mellan samtliga politiska grupper om detta betänkande. Det antogs med överväldigande majoritet av utskottet för utrikesfrågor. Vi förde en bra debatt i går, och jag ber er fortsätta med omröstningen nu.

(Parlamentet förkastade begäran att uppskjuta omröstningen.)

– Före omröstningen om ändringsförslag 1:

  Eduard Kukan (PPE). – (EN) Fru talman! Jag föreslår att den slutliga omröstningen om denna resolution blir en omröstning med namnupprop.

  Talmannen. – Låt oss vänta tills det är dags för den slutliga omröstningen, så får vi se om parlamentet vill ha en omröstning med namnupprop.

– Före den slutliga omröstningen:

  Gerard Batten (EFD). – (EN) Fru talman! Det står att beslut om omröstning med namnupprop kan fattas senast 24 timmar före omröstningen. Om det finns en annan artikel, som ersätter denna och fastslår att beslut om en sådan omröstning kan fattas av parlamentet, ber jag dig tala om vilket nummer denna artikel har. Annars skulle vi alla kunna begära ONU när vi kände för det.

  Talmannen. – Jag har befogenhet, som vice talman i dag, att besluta huruvida vi ska ha en omröstning med namnupprop. Den befogenheten har jag enligt artikel 20, men jag ska ändå fråga parlamentet. Vi avgör detta med handuppräckning. Vill ni ha en omröstning med namnupprop? Det framgår tydligt att parlamentet vill rösta genom namnupprop, vilket överensstämmer med mitt eget önskemål, så jag förklarar omröstningen öppnad om det slutliga resolutionsförslaget.

(Parlamentet biföll begäran om omröstning med namnupprop.)

6.7. Situationen i Elfenbenskusten (B7-0256/2011) (omröstning)

6.8. Översyn av den europeiska grannskapspolitiken (B7-0198/2011) (omröstning)

6.9. Översyn av den europeiska grannskapspolitiken – den sydliga dimensionen (B7-0199/2011) (omröstning)

– Före omröstningen om ändringsförslag 7:

  Paweł Robert Kowal (ECR). – (PL) Fru talman! Jag vill fråga om det är möjligt att göra en liten korrigering av ändringsförslag 1. Korrigeringen har i själva verket redan fastställts helt i slutet av omröstningslistan. Den generella punkten är att vi inte bara borde hänvisa till händelserna i Libyen för att inte ge intrycket av att denna korrigering, att vårt arbete, bara har en specifik tillämpning. Vi borde också hänvisa till alla händelser i Nordafrika och Mellanöstern och betona betydelsen av att två tredjedelar av finansieringen (där två tredjedelar delas till en tredjedel) har öronmärkts som ett tecken på god vilja och som ett uttryck för det faktum att den sydliga dimensionen är viktig för oss.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

6.10. Användningen av sexuellt våld i konflikter i Nordafrika och Mellanöstern (B7-0244/2011) (omröstning)

6.11. EIB:s årsrapport för 2009 (A7-0073/2011, George Sabin Cutaş) (omröstning)

  Talmannen. – Omröstningen är härmed avslutad.

7. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

Betänkande: Wojciechowski (A7-0121/2011)

  Ville Itälä (PPE). – (FI) Fru talman! Enligt min uppfattning är det väldigt viktigt att vi röstade för detta betänkande med en klar majoritet. Det är precis den här sortens arbete som Europaparlamentet behöver för att allmänhetens förtroende för detta system ska bevaras.

Men varför vill jag ta upp detta ämne igen, nu när omröstningen är avslutad? Jag vill liksom föredraganden betona att detta är en viktig fråga, framför allt mellan institutionerna, och dessa jämförelsetabeller är en betydelsefull start. Jag hoppas att det kommer att fungera hela vägen, och att det inte kommer att uppstå tvister mellan institutionerna, så att detta kan genomföras så snabbt som möjligt.

  Giommaria Uggias (ALDE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Detta är en viktig åtgärd för jordbrukssamhället. Men åtgärden måste omedelbart följas upp av ett åtagande från rådets och de nationella parlamentens sida att genast anta den, före säsongsslutet, för att lösa detta problem, som inte bara påverkar den sydliga delen av Europa utan hela Europa, vilket dagens omröstning har visat.

Bluetongue drabbar får och boskap på våra gårdar. Att vidta åtgärder för att helt utrota sjukdomen är därför ett hälsopolitiskt mål som nationella regeringar bäst kan bidra till med denna åtgärd genom att vara flexibla. Den måste också antas omedelbart genom att direktivet införlivas.

Förslag till resolution RC-B7-0236/2011 (om kärnkraftssäkerheten i Europa och de lärdomar som kan dras av kärnkraftsolyckan i Japan)

  Ville Itälä (PPE). – (FI) Fru talman! Detta var ett oerhört viktigt debattämne, och jag anser att det hade varit viktigt för parlamentet att sända ett tydligt budskap om att vi är mycket oroade över vad som har skett. Vi vill visa allmänheten att vi gör allt vi kan för att kärnkraftverk i Europa och resten av världen ska vara så säkra som möjligt. Men vi vill också visa att vi kan fortsätta att använda kärnkraft när det råder större säkerhet i frågan. Det är dock synd att majoriteten i kammaren röstade mot detta och att det tydliga budskapet därmed inte sändes i dag.

  Bernd Lange (S&D). – (DE) Fru talman! Jag är lite besviken över att parlamentet inte kunde anta detta med en majoritet i dag för att dra kloka lärdomar av reaktorkatastrofen i Japan. Jag tycker inte att det råder någon tvekan om att detta måste innebära en klar förändring av energipolitiken, bort från kärnenergin – med andra ord inledningen av en utfasning – på EU-nivå. För det andra borde det också vara uppenbart, om vi utför stresstester, att alla kärnkraftverk som inte klarar dessa tester måste avlägsnas från kraftledningsnätet.

Inget av dessa förslag fick majoritet i omröstningen. Därför kunde jag inte stödja resolutionen. Jag hoppas att vi snart kommer att lyckas organisera en enhetlig energipolitik som ger oss säker och vettig energi i framtiden, vilket innebär en förflyttning mot energieffektivitet och förnybar energi.

  Sergej Kozlík (ALDE). – (SK) Fru talman! Det är säkerligen ingen som tvivlar på att olyckan i Fukushima visar på behovet av att skärpa bedömningen av verksamheten vid befintliga kärnkraftverk och byggandet av nya kraftverk. Det kommer att bli nödvändigt att se över och justera lagstiftningen samt parametrarna för stresstesterna för de europeiska kärnkraftverken, baserat på gemensamma kriterier för hela EU. Med tanke på att detta är ett globalt problem, som inte känner några gränser, skulle till och med ett interkontinentalt avtal kunna upprättas, som omfattas av globala myndigheter.

Vi får emellertid inte rusa in i detta, eftersom vi skulle kunna kasta ut barnet med badvattnet. Det är en fråga om att lösa rent yrkesmässiga problem, och en politisering av dessa skulle bara göra skada. Varje dag bevittnar vi många demagogiska påståenden i medier och här i Europaparlamentet som inte har någon fackmässig grund över huvud taget.

Eftersom slutsatserna av parlamentets debatt speglar dessa meningsskiljaktigheter lade jag ned min röst i den slutliga omröstningen om parlamentets ståndpunkt.

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Fru talman! Jag kunde inte rösta för denna resolution heller, åtminstone inte i dess befintliga form vid omröstningen.

Invånarna i Europa fruktar för sin säkerhet, och det med rätta. Detta borde vara en prioritering för oss nu. Det behövs konkreta åtgärder för att människor ska känna sig säkrare.

Denna resolution delade parlamentet. Det borde inte vara en fråga om huruvida vi är för eller mot kärnkraft: Vi insisterar på minimistandarder för säkerhet för Europa som helhet. De stresstester som kommissionen föreslagit är inte tillräckliga i sig själva för att lugna allmänheten. Kommissionen borde undersöka alternativa energilösningar för framtiden, samtidigt som man tar hänsyn till de olika energibehoven i EU-medlemsstaterna. Enligt min uppfattning borde inte en investering i kärnkraft innebära mindre forskning och produktutveckling på området för förnybara energikällor.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Fru talman! Katastrofen i Fukushima har med rätta väckt rädsla hos allmänheten för användningen av kärnkraft, och därför är det lämpligt att tänka på den rådande situationen i EU och vidta beslutsamma åtgärder för att förbättra säkerheten, vilket jag ställer mig bakom, liksom insynen i driften av kärnkraftverk och skyddet av människors hälsa. I den nuvarande situationen går det inte ens med bästa vilja i världen att föreställa sig en fungerande, konkurrenskraftig elmarknad utan bidrag av kärnenergi i en balanserad energimix, vare sig vi gillar det eller inte.

EU och medlemsstaterna är skyldiga att skapa en energipolitik som garanterar alla staters suveränitet, politiska oberoende och ekonomiska säkerhet. De instrument som behövs för att uppnå detta mål omfattar en lämplig energimix, en tillräcklig nivå av produktionskapacitet, en balans mellan tillgång och efterfrågan, en minskad energiintensitet i ekonomin osv.

Jag är inte rädd att betona att kärnenergi är en viktig resurs för elproduktion, för den bidrar till större energisäkerhet, i synnerhet för stater med begränsade reserver av fasta bränslen. Jag lade ned min röst i den slutliga omröstningen, eftersom det ingick ett förslag om att få igenom ett moratorium på nya reaktorer. Det motsätter jag mig verkligen.

  Paul Murphy (GUE/NGL). – (EN) Fru talman! Jag röstade för det ändringsförslag där det insisteras på en framtid utan kärnkraft i Europa. Tragedin i Fukushima understryker den enorma fara som kärnkraft utgör för mänskligheten och miljön. Risken för en massiv katastrof och avsaknaden av ett säkert sätt att förvara förbrukat kärnbränsle innebär att kärnkraften inte är ett säkert sätt att utveckla energiproduktionen.

Tragedin understryker också det faktum att privata profitörer inte kan bli betrodda med den mycket viktiga uppgift som energiproduktion och energidistribution utgör. I slutändan är det den kapitalistiska profitjakten, utan hänsyn till mänskligt liv, människors säkerhet och miljö, som är orsaken till denna kris.

Jag kräver en nationalisering av energisektorn, under demokratisk kontroll och förvaltning av arbetarna. På en sådan grund skulle vi kunna utveckla en rationell och hållbar plan för energiproduktion, energidistribution och energianvändning för att tillhandahålla billig och säker energi till alla, samtidigt som vi skyddar miljön. Kärnan i denna plan måste utgöras av ett långsiktigt program för investering i förnybara energikällor, som leder till en progressiv ersättning av olja, gas, kol och kärnkraftverk.

  Francesco De Angelis (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Efter tragedin i Fukushima måste vi alla stanna upp och fundera. Kärnkraften står återigen i fokus, och jag anser att vi framför allt måste tänka på framtiden, på våra barns framtid. Det stämmer att vi behöver energi, men vi behöver ren och säker energi. Det är ju bra med säkerhet, men det räcker inte. Det räcker inte med ett moratorium. Vi måste gå längre än så.

Tragedin i Fukushima visar att en nollrisk för kärnkraftverk inte existerar. Den visar framför allt att vi måste organisera en snabb avveckling av kärnkraften och fokusera på förnybara, alternativa energikällor. Europa behöver en ny energipolitik för att stoppa byggandet av nya kärnkraftverk på grund av de fruktansvärda följder som dessa kraftverk skulle kunna få för säkerheten, miljön, klimatet och framtida generationer. Det krävs en radikal förändring av inställning för en säker framtid som grundas på energibesparing och användning av förnybara källor.

  Filip Kaczmarek (PPE). - (PL) Fru talman! Jag röstade för resolutionen. Resolutionen ska föreställa ett uttryck av solidaritet med offren för naturkatastrofen och den kärnkraftsolycka som följde, och också ett uttryck av tacksamhet och erkännande gentemot alla dem som riskerar sina liv för att förhindra en ännu större katastrof. Också jag är full av beundran för den solidaritet, det mod och den beslutsamhet som det japanska folket visat i sin reaktion på denna katastrof.

Jag ställer mig bakom slutsatsen att EU måste göra en omfattande översyn av sin strategi för kärnsäkerhet, men vi kan inte tvinga medlemsstaterna att överge verksamhet som syftar till att garantera den egna energisäkerheten, och därför gläder det mig att vi har förkastat de orealistiska och riskabla bestämmelserna i vår resolution.

  Giommaria Uggias (ALDE). - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Den italienska delegationen från Italia dei Valori röstade mot texten i resolutionen om kärnkraft, eftersom den inte tillräckligt tydligt ger uttryck för ett tydligt nej till kärnkraft.

Olyckligtvis förkastades alla ändringsförslag som hade kunnat förbättra texten och som hade utgjort ett val av ett Europa fritt från kärnkraft, omedelbart fritt från befintliga kärnkraftverk och utan framtida kärnkraftverk. Ett Europa fritt från kärnkraft är det enda alternativet om vi vill garantera att våra barn och framtida generationer ska få en framtid skyddad från upprepade katastrofer som de i Fukushima och Tjernobyl.

Erfarenheterna av dessa visar att teoretisk säkerhet inte existerar. Det är anledningen till att vi tydligt måste säga nej till alternativet kärnkraft och investera i forskning i och innovation av andra källor, som verkligen är gröna, förnybara och rena.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Fru talman! Jag röstade för förslaget till resolution, och jag anser att det är djupt beklagligt att parlamentet inte lyckades nå en enhetlig ståndpunkt i dag. Jag vänder mig främst till de ledamöter som krävde mer. Enligt min uppfattning hade det varit bättre att rösta för denna kompromiss, för jag är medveten om att det finns mycket skilda åsikter om kärnkraften i EU.

Det är just på grund av att den miljömässiga inverkan och följderna av katastrofer inte känner några nationella gränser som jag anser att det är viktigt att anta och godkänna minimikraven. Vi behöver för det första en enhetlig säkerhetsstandard i EU. För det andra måste vi föreskriva åtgärder för alla eventuella framtida olyckor och katastrofer. Vi behöver med andra ord en europeisk återhämtningsplan för katastrofer. För det tredje borde vi inte fortsätta att försumma forskningen på området för förnybar energi, men inte heller på området för kärnkraftsfusion och upprättande av anläggningar för lagring och återvinning av kolbränsle.

  Eija-Riitta Korhola (PPE). – (EN) Fru talman! Jag är också besviken över att parlamentet inte kunde sända ett balanserat och förnuftigt budskap. Det råder ingen tvekan om att skadan på kärnkraftverket i Fukushima är en katastrof, men det slutliga dödstalet kommer inte att uppgå till tusental eller hundratal, kanske inte ens tiotal.

Till följd av den allvarligaste jordbävning som har registrerats i området beräknas 30 000–40 000 personer ha dött på grund av förstörda vägar, broar, järnvägslinjer och byggnader. Borde vi då förstöra alla liknande konstruktioner i EU, bara för att vara på den säkra sidan? Det är vad jag undrar.

Det som skedde i Japan berodde inte på kärnkraftstekniken, utan det berodde på läget. Därför vore en panikreaktion i Europa inte bara löjlig, utan den skulle också kunna skada miljön, eftersom det inte finns någon pålitlig tillgång till ett alternativ till kärnenergi som utnyttjar mindre kol, och fossila bränslen kommer i stället att frodas. Vill vi verkligen att det ska ske?

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Fru talman! Alla i Europa måste känna oro över säkerheten, och det är viktigt. Vi måste bygga system som är säkra.

Det måste naturligtvis påpekas att reaktionerna efter Fukushima har varit något överdrivna. Det är å andra sidan bara naturligt. Jag minns när Estonia sjönk. Då ansåg vissa att alla fartyg borde förbjudas, eftersom de är farliga. Så kan individer tänka. Men vi får inte glömma att det bara var ett av 54 kärnkraftverk som inte klarade det test som tsunamin och jordbävningen utgjorde.

Nu måste vi trots detta lugnt undersöka saker och ting, och lägga på minnet att man inte kan generalisera utifrån ett enskilt fall. Faktum är att 300 000 européer varje år dör av följderna av utsläpp av fossila bränslen, och det är något som vi måste se över först. Det är väldigt viktigt att se till att kärnkraftstekniken är säker, och jag vet att vi i Europa också kommer att bygga säkra kraftverk i framtiden, och det måste uppmärksammas. Det finns i alla fall absolut ingen anledning till denna enorma, missriktade hysteri.

  Gay Mitchell (PPE). – (EN) Fru talman! Jag kan säga att jag lade ned min röst hela vägen i denna fråga. Det berodde inte på att frågan inte engagerar mig, eftersom jag verkligen känner engagemang i frågan, utan på att jag inser att den måste nyanseras och att det inte finns några enkla svar.

Jag bor på Irland, och jag representerar Dublin som ligger på Irlands östkust. Längs Storbritanniens västkust finns fem aktiva kärnkraftverk. Jag motsätter mig dem inte. Jag anser dock att det skulle vara en bra idé i fråga om kärnkraftssäkerhet och god grannsämja att ha någon form av gemensam brittisk-irländsk – och när jag säger irländsk menar jag nord- och sydirländsk – säkerhetsöversikt över verksamheten vid dessa kraftverk, så att vi informeras om eventuella risker. Dessutom skulle vi, i händelse av en olycka, kunna ta del i en eventuell evakuering av människor i Wales och England, så att vi kan göra vårt för att vara goda grannar.

Om det finns intilliggande medlemsstater med sådana resurser måste samarbetet fungera bra mellan länderna. Det är anledningen till att jag ville göra denna röstförklaring.

Förslag till resolution RC-B7-0249/2011 (om situationen i Syrien, Bahrain och Jemen)

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Fru talman! I Syrien, Bahrain och Jemen har människor försökt stå upp för mänsklig värdighet, öppenhet, grundläggande rättigheter och rätten till demokrati.

EU har visat vilja och förmåga att skydda Libyens civilbefolkning och stödja den demokratiska revolutionen. Vi måste undvika dubbelmoral och visa att vi agerar i enlighet med våra värderingar i EU:s utrikespolitik.

Situationen i Nordafrika och Mellanöstern är ett verkligt eldprov för den nya europeiska utrikestjänsten. Ett livskraftigt och rättvist samhälle behöver en verklig dialog och samverkan mellan det civila samhället och de politiska beslutsfattarna. Människorna måste få komma till tals, och detta är något som vi vill påminna Syrien, Bahrain och Jemen om. Vi underblåser inte revolution.

En stat som respekterar rättvisa prioriterar folkets tillfredsställelse, säkerhet och välfärd. Med denna resolution visar vi att EU i sin utrikespolitik står fast vid de värderingar som det också grundades utifrån.

  Paul Murphy (GUE/NGL). – (EN) Fru talman! Jag lade ned min röst i omröstningen om situationen i Syrien, Bahrain och Jemen. De revolutionsrörelser som inleddes i Tunisien har inspirerat och uppmuntrat miljontals människor i Nordafrika och Mellanöstern att delta i folkuppror mot brutala regimer som i årtionden har utövat diktatoriskt styre över dessa länder.

Dessa uppror har återigen visat på den potentiella kraften hos arbetarklassen och de fattiga att trotsa och bekämpa sina förtryckare. Jag kritiserar skarpt hyckleriet från de ledare för EU och andra västländer som i dag fördömer den brutala vedergällning som dessa diktatorer tillgriper, men som i går stödde och var en livsviktig förbindelse för deras regimer.

Massorna måste nu enas över etniska och religiösa gränser för att undanröja den korrupta eliten och bygga verkligt demokratiska samhällen som kan tillhandahålla anständiga arbetstillfällen och bra utbildning och få ett slut på fattigdomen. För att lyckas med detta måste arbetarklassen och de fattiga ta kontroll över den ekonomi och välfärd som finns i regionen och använda den i majoritetens intresse.

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Fru talman! Vi har nyligen bevittnat massdemonstrationer i länder som Syrien, Bahrain och Jemen. Demonstranterna kräver demokrati i det offentliga livet, diktatorers avgång och dessutom, framför allt i Syrien, upphävande av undantagstillståndet. Men myndigheterna i dessa länder använder våld mot demonstranterna och har dödat många människor. Det är särskilt oroande att hela regionen är hotad. Att använda våld mot de egna medborgarna är ett brott mot all lagstiftning. Att använda skarp ammunition är oförsvarbart och måste fördömas kategoriskt. Jag vädjar till regeringarna i dessa länder att upphöra med förtrycket, i de mänskliga rättigheternas namn, inklusive rätten till fredliga protester och yttrandefrihet. Jag uppmanar EU-institutionerna och de relevanta internationella organisationerna att inleda diplomatiska åtgärder för att skydda demonstranterna. Jag hoppas att vi, genom att anta dagens resolution, också kommer att bidra till att skydda de grundläggande rättigheterna i dessa länder.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Fru talman! EU vet uppenbarligen att det måste förverkliga sina egna grundläggande värderingar i sin politik. Mänskliga rättigheter är ett centralt område, och de måste exporteras till Mellanöstern. Vi måste verkligen presentera ett begrepp för och ett medvetande om vad mänskliga rättigheter innebär. Det är inte lätt, för kulturen i Mellanöstern grundas på annorlunda värderingar. Vi i Europa har växt upp i en värld av judisk-kristna värderingar, medan deras värderingar grundas på islamiskt tänkande. Inom dessa båda inriktningar behandlas människor olika, och uppfattningen om människan ser olika ut.

I Syrien råder hur som helst undantagstillstånd sedan 1963. Det innebär att människor har kunnat avrättas utan rättegång. Detta uppror visar att vi i Europa verkligen måste öppna ögonen och se att den enda framgångssagan i Mellanöstern är dess enda demokratiska stat: Israel, där det råder mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati.

Nu borde vi utöva mer av den här sortens inflytande på Syrien, Bahrain och Jemen, så att de kanske accepterar mänskliga rättigheter för alla och dessutom kvinnors och barns rättigheter, och på så sätt kanske väljer att följa vägen mot demokrati. Jag är dock inte naiv, och jag vet att det är svårt att driva fram dessa värderingar i den islamiska världen. Men vi bör ändå, som européer, försöka exportera och främja dem.

Förslag till resolution B7-0226/2011 (om 2010 års framstegsrapport om Island)

  Paul Murphy (GUE/NGL). – (EN) Fru talman! Jag lade ned min röst i omröstningen om 2010 års rapport om Island. Till följd av den finansiella och ekonomiska krisen gick Island från att vara det femte rikaste landet i världen till att bli ett land skakat av kris, med ett kollapsat banksystem där 40 procent av hushållen inte kunde betala sina räkningar och pensionärer förlorade sina livsbesparingar.

Förra året förkastade 93 procent av den isländska befolkningen i en folkomröstning idén att betala över 3,5 miljarder euro till den brittiska och den nederländska regeringen. Trots vissa modifikationer ställs de inför i stort sett samma val i den omröstning som ska hållas den 9 april. De bör inte skrämmas till att godkänna denna uppgörelse. De bör förkasta den. Det är inte det isländska folkets ansvar att betala för den här krisen. Det är inte arbetare, pensionärer och fattiga som är skyldiga till krisen, och de ska inte behöva betala för den. Inte på Island, inte i Grekland, inte i Portugal, inte i Spanien och inte på Irland eller någon annanstans. Det är de internationella spekulanter som tjänade enorma pengar på att avreglera finansmarknaderna som ska betala.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Fru talman! Det gläder mig alltid när nya medlemmar ansluts till EU, vilket är anledningen till att jag röstade för detta förslag. Jag skulle dock vilja att alla frågor lades fram tydligt under anslutningsförhandlingarna och diskuterades och hanterades på förhand. Problem som på grund av missriktad vänlighet inte hanteras försvinner inte. Det blir ofta en svårare och mer utdragen process att lösa dem senare, och resultatet blir ömsesidig besvikelse. Jag upprepar att det alltid gläder mig när en ny medlem ansluter sig till EU, men medlemmarna har inte bara rättigheter, utan också skyldigheter.

Förslag till resolution B7-0225/2011 (om framstegsrapporten 2010 för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien)

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Fru talman! Jag ber om ursäkt för incidenten inför omröstningen. Du hade rätt.

EU har lovat länderna på Balkan en möjlighet till utvidgning. Enligt min uppfattning är detta den enda garantin för fred i det området, som Martti Ahtisaari också sade.

För andra året i rad rekommenderar kommissionen att samtal om medlemskap ska inledas när det gäller Makedonien. EU kan inte gömma sig bakom dispyten om Makedoniens namn under anslutningsprocessen. De formella kraven för medlemskap måste naturligtvis uppfyllas, och reformer måste genomföras.

Dispyten om Makedoniens namn skulle inte vara första gången en ny medlemsstat medförde ett olösligt problem. Vi borde alla ta en titt i spegeln. Varför skulle vi behandla Makedonien annorlunda? Makedoniens utveckling beror först och främst på Makedonien självt, men EU borde inte slå igen dörren mitt framför näsan på landet av politiska orsaker, som dispyten om dess namn.

  Martin Kastler (PPE). – (DE) Fru talman! Jag röstade också för detta betänkande och denna resolution – för Makedonien. Men om vi ska vara ärliga i denna fråga så är det en detalj som måste nämnas. Vi kan inte säga till människor och etniska grupper i andra länder att de ska döpa om sitt språk för att andra länder inte tycker om det de valt att kalla det. Detta fastställs i internationell rätt, och som européer måste vi försäkra oss om att vara ärliga i detta avseende.

Jag blev därför väldigt irriterad över att ett ändringsförslag som jag röstade mot tyvärr antogs, där det angavs att Makedonien inte skulle få kallas Makedonien. Makedonien är ett land med goda framtidsutsikter i Europa, främst för att det också har goda ekonomiska framtidsutsikter på Balkan, en region med verkliga svårigheter, är ekonomiskt framgångsrikt och utför förhandlingarna med schvung – vilket är mycket positivt.

Med tanke på denna positiva inställning vill jag tacka alla de ledamöter som röstade för denna resolution, samt alla som arbetade med parlamentet där som en del av Europaparlamentets delegation. Vi borde klargöra dessa framtidsutsikter för folket där som vill bli en del av EU. Låt oss samarbeta för att uppnå detta.

Förslag till resolution RC-B7-0256/2011 (om situationen i Elfenbenskusten)

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Fru talman! Den brutala maktkampen mellan den avgående och den nyvalda presidenten i Elfenbenskusten, som har rasat i över fyra månader, är en överträdelse av alla de principer som den moderna världen bygger på. Blodiga strider har lett till att flera hundra invånare i landet har dödats. Över en miljon invånare i Elfenbenskusten har varit tvungna att lämna sina hem, och många flyktingar söker fortfarande skydd i grannländer. Vi borde göra allt för att de som gjort sig skyldiga till brott ska ställas inför rätta. Det bör framför allt undersökas om folkmord och brott mot mänskligheten ägt rum. Det börjar också bli absolut nödvändigt att garantera ordning och säkerhet för medborgarna genom att få ett slut på alla former av våld. Hot mot den lokala befolkningen och mot utländska observatörer får inte tillåtas. Resultaten av demokratiska val måste följas till fullo. Den förre presidentens agerande, som bryter mot folkets önskan, bör därför fördömas. Tillskansande av makt, anstiftande av våld och brott mot mänskliga rättigheter kräver en dom från behöriga internationella myndigheter.

Förslag till resolution B7-0198/2011 (om översynen av den europeiska grannskapspolitiken – den östliga dimensionen)

  Ville Itälä (PPE). - (FI) Fru talman! Jag röstade beredvilligt för denna resolution. Jag anser framför allt att det är väldigt viktigt att vi intar en tydlig och bestämd ståndpunkt i fråga om Vitryssland, som är en uppenbar fläck på Europas karta. Vi måste vidta åtgärder som hjälper Vitryssland att finna en väg mot demokrati.

Jag vill när det gäller omröstningen dock särskilt gå igenom ändringsförslag 1 till punkt 10, som lades fram av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet, där de framhöll att EU:s partnerländer har en långsiktig möjlighet att ansluta sig till EU. Jag röstade mot detta, eftersom jag anser att vi inte borde göra det till något som sker per automatik, eller flirta med tanken att vilken stat som helst skulle kunna bli medlem så länge som den är en partner. Vi vet vad allmänheten anser om snabba anslutningar, och därför bör inte sådana här förslag antas. Det är anledningen till att jag röstade mot detta.

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Fru talman! Den östliga dimensionen av den europeiska grannskapspolitiken är en strategisk del av EU:s internationella förbindelser. Det kommer att ske en vidare utvidgning i denna riktning. Därför är det nödvändigt att öka utgifterna för att utveckla de demokratiska strukturerna i dessa länder. Stöd för initiativ som Belsat, samtidigt som stödet till statligt kontrollerade medier dras in, har en inte obetydlig betydelse för de vitryska mediernas oberoende. Jag vill be om ett aktivt stöd för lokala demokratiska myndigheter i dessa länder genom partnerskapsprogram. Associeringsavtal är fortfarande ett viktigt redskap för att stimulera reformer, och ju mer resurser och tekniskt stöd som de kan ge, desto bättre blir resultaten. Att utöka den intellektuella grunden med hjälp av stipendieprogram kräver också extra resurser. Jag ber om ökade resurser till stöd för mänskliga rättigheter och en utveckling av de civila samhällena. En fördjupning av den sociala integrationen skulle bidra till en social och politisk förändring, och det är en nödvändig investering i framtiden. Jag stöder därför resolutionen.

Förslag till resolution B7-0199/2011 (om översynen av den europeiska grannskapspolitiken – den sydliga dimensionen)

  Cristiana Muscardini (PPE). - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! 21 dokumentreferenser, 21 förklarande kommentarer och 63 punkter som sammanfattar parlamentets krav i förslaget till resolution utgör sammanlagt 105 punkter. Det verkar vara alldeles för många för att vara effektivt. Men i denna fråga finns inget förslag om hur utvecklingen av internationell handel skulle kunna bidra till att uppnå stabilitet, och därmed lugn och fred i södra Medelhavsregionen.

Internationell handel har blivit en ny form av utrikespolitik och skulle kunna bidra till att skapa bättre levnadsvillkor över hela regionen. EU får inte försumma någonting som skulle kunna främja utvecklingen av verkliga handelsförbindelser och stimulera produktion inom olika industrier. Alla framsteg på detta område skulle bidra till att främja demokrati och mänskliga rättigheter, garantera kvinnors värdighet, öka säkerheten, stabiliteten och välståndet, bidra till en rättvis fördelning av inkomst och tillgångar och till att undvika den tragiska situationen där tusentals människor flyr hunger och utvandrar utan något riktigt hopp.

Skriftliga röstförklaringar

Betänkande: Wojciechowski (A7-0121/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag är för detta betänkande om ändring av direktiv 2000/75/EG. Rådet och parlamentet är överens om att den rättsliga grunden ska ändras på grund av att kommissionens förslag lades fram före ikraftträdandet av Lissabonfördraget. Enligt min uppfattning rättfärdigas dessa ändringar av spridningen av sjukdomen och av den vetenskapliga upptäckten av ett vaccin som inte utgör de risker som det tidigare vaccinet gjorde.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet av Janusz Wojciechowski, som med en rad intressanta ändringsförslag till kommissionens text syftar till att uppdatera en föråldrad lagstiftning som inte längre går i takt med de tillfälliga behoven, och göra den mer flexibel. Det skulle hjälpa medlemsstaterna att använda vaccineringen mot bluetongue på ett mer effektivt sätt och därmed minska förekomsten av sjukdomen inom jordbrukssektorn.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag är väldigt nöjd med de ändringsförslag som fastställts i detta direktiv, som gör bestämmelserna i samband med vaccinering mer flexibla. Tack vare ny teknik finns ”inaktiverade vacciner” mot bluetongue, som inte utgör någon risk för ovaccinerade djur. Det råder nu enighet om att vaccinering med inaktiverade vacciner är att föredra för att bekämpa bluetongue och förebygga klinisk sjukdom i EU. Den utbredda användningen av dessa vacciner under vaccinationskampanjen 2008 och 2009 resulterade i en betydande förbättring av hälsosituationen. Jag kräver att de befintliga bestämmelser om vaccinering som fastställs i direktiv 2000/75/EG ska ändras för att ta hänsyn till den senaste tekniska utvecklingen inom vaccinproduktion, för att garantera att spridningen av bluetongueviruset ska kunna bekämpas på ett bättre sätt och för att minska den börda som denna sjukdom medför för jordbrukssektorn.

  Diane Dodds (NI), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande. Men samtidigt som jag tror på principen om att ge den behöriga myndigheten, dvs. medlemsstaten, möjlighet att vaccinera mot bluetongue motsätter jag mig principen om att inbegripa ett krav i lagstiftningen att föreskriva införlivandetabeller i nationell lagstiftning.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Tidigare har vaccinering mot bluetongue genomförts med levande försvagade vacciner, vilket krävde en rad restriktioner för vaccinering för att undvika att viruset spreds till ovaccinerade djur. Nu har dock vetenskapliga framsteg gjort det möjligt att skapa nya inaktiverade vacciner. Dessa kan, till skillnad från ”levande försvagade vacciner” användas på ett säkert sätt utan några restriktioner, eftersom de inte medför någon risk för att aktiva virus ska börja cirkulera. Med tanke på de allvarliga följderna av bluetongue för boskapsproduktionen bör alla åtgärder som underlättar och effektiviserar vaccinering vidtas för att skydda jordbrukare från att förlora djur och, i slutändan, till skydd för livsmedelssäkerheten.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Bluetongue är en sjukdom som huvudsakligen drabbar idisslare som får, getter och kor och som kan ta formen av en epidemi om de miljömässiga och klimatmässiga förhållandena är gynnsamma för den, i synnerhet under sensommar och tidig höst. Även om det inte finns några uppgifter om att människor har smittats är det mycket viktigt att erkänna denna sjukdom och försöka vidta åtgärder för att utrota den. I EU iakttogs sjukdomen först i söder, och därefter i centrala och norra Europa. På grund av successiva vaccinationskampanjer som EU har medfinansierat är det möjligt att vissa vacciner inte kan utrota sjukdomen. Den kan i stället fortsätta att cirkulera. Därför utvecklades en typ av vaccin som garanterar att denna sjukdom kan bekämpas och förebyggas i EU, men vars användning enligt gällande regler underkastas restriktioner. Därför måste det befintliga direktivet ändras. Med tanke på att detta förslag till ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/75/EG efterlever strategin för djurhälsa (2007–2013) och pekar mot en mer flexibel strategi för vaccinationssystemet, och därmed bidrar till att man bättre kan bekämpa allvarliga djursjukdomar, röstar jag för förslaget.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta betänkande syftar till att uppdatera direktiv 2000/75/EG, där vissa bestämmelser antas i fråga om åtgärder för att bekämpa och utrota bluetongue. Under de senaste åren har det gjorts framsteg på området för vaccinering av djur. Riskerna med så kallade levande försvagade vacciner utgör inte längre ett hot, eftersom det nu finns nya inaktiverade vacciner. Dessa inaktiverade vacciner utgör, till skillnad från ”levande försvagade vacciner”, inte någon risk för en oönskad cirkulation av viruset från vaccinet, och kan användas på ett säkert sätt utanför områden som omfattas av restriktioner. Detta framhålls i betänkandet.

Vi anser att en ökad flexibilitet på området för vaccinering mot bluetongue, under beaktande av den tekniska utvecklingen när det gäller framställning av vaccin, kommer att göra det lättare att bekämpa sjukdomen och minska den börda som sjukdomen medför för jordbrukssektorn. Vi anser också att ändringsförslagen till detta direktiv måste genomföras så snart som möjligt för att gynna jordbrukssektorn.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta betänkande, eftersom bluetongue är en sjukdom som drabbar idisslare (t.ex. nötkreatur, får och getter). Sedan tidigt 2000-tal har en rad epidemivågor av sjukdomen uppträtt i många medlemsstater, däribland i centrala och norra Europa, och orsakat betydande förluster i form av sjukdom och död bland levande djur samt avbrott i handeln med dessa. Hittills har reglerna för kontroll och utrotning av bluetongue byggt på erfarenheter med levande försvagat vaccin, de enda tillgängliga vaccinerna. Dessa vacciner kan medföra oönskad cirkulation av vaccinviruset hos ovaccinerade djur. Under de senaste åren har dock nya, inaktiverade, vacciner blivit tillgängliga. Till skillnad från ”levande försvagade vacciner” medför dessa inaktiverade vacciner inte någon risk för oönskad cirkulation av vaccinvirus, och kan därför med framgång användas utanför områden som omfattas av restriktioner för djurförflyttningar. Detta förslag skulle lätta på vissa restriktioner, som har blivit överflödiga mot bakgrund av den senaste utvecklingen inom vaccinproduktion. De nya bestämmelserna skulle hjälpa medlemsstaterna att använda vaccineringen på ett mer effektivt sätt för att bekämpa bluetongue och minska den börda som denna sjukdom medför för jordbrukssektorn.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Som ett resultat av tekniskt nyskapande har nyare vacciner mot bluetongue dykt upp på marknaden som inte fanns när kommissionen utarbetade sitt direktiv. Därför stöder jag föredragandens åsikt att de regler som styr vaccineringen bör uppdateras, vilket kommer att göra det lättare för djuruppfödare att avla friska djur. Att göra reglerna flexiblare och mer liberaliserade kommer att möjliggöra en mer effektiv uppfödning och, framför allt, göra skyddet av djuren mot oönskade och farliga sjukdomar effektivare. Jag ställer mig också helt bakom detta initiativ när det gäller dess natur eftersom vi, för att effektivisera rättssystemet, bör förenkla det så mycket som möjligt och göra det flexiblare, och betänkandet uppfyller detta syfte.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Bluetongue är en fruktansvärd djurepidemi som drabbar idisslare och som har orsakat stora skador i hela sektorn för djuruppfödning. Den ekonomiska skadan och de förluster som orsakats av att handeln paralyserats drabbar jordbrukssektorn hårt. Också i Österrike, där djuruppfödningen har en lång tradition, har detta blivit ett hot mot många jordbrukares livsuppehälle. Nu är det viktigt att genomföra stödåtgärder och ändra den gamla lagstiftningen innan nästa epidemi bryter ut. De regler för vaccinering som tillämpades tidigare måste anpassas till den tekniska utvecklingen för att bluetongue ska kunna bekämpas mer effektivt och för att jordbrukarnas börda ska minska. Jag välkomnar de snabba åtgärderna på EU-nivå och förespråkar ett snabbt genomförande av det nya direktivet. Som företrädare för jordbrukssamhället vet jag hur viktigt det är att tänka i termer av årscykeln. Om vi fattar ett snabbt beslut kommer vi att ha ett användbart och enhetligt utslag till hösten, vilket ligger i medlemsstaternas och, framför allt, i djuruppfödarnas intresse.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Bluetongue är en sjukdom som drabbar idisslare. Sedan tidigt 2000-tal har sjukdomen orsakat betydande förluster av djur som drabbats av den. EU ingrep i rådets direktiv 2000/75/EG för att hantera problemet med hjälp av bestämmelser om användningen av ”försvagade vacciner”, för att bekämpa följderna av fenomenet på ett effektivt sätt. De vacciner som använts hittills, och som ovannämnda direktiv gällde för, ledde till att viruset riskerade att överföras till ovaccinerade djur, vilket är anledningen till att vaccinering enbart fick användas i särskilda områden. Till skillnad från de vacciner som fanns på marknaden när rådets direktiv 2000/75/EG presenterades är de nya vacciner som finns att tillgå ”inaktiverade”, och medför inte denna risk. Jag röstade för detta betänkande, eftersom de nya bestämmelserna kommer att göra det möjligt för medlemsstaterna att bekämpa detta fenomen och därmed minska de negativa följderna av denna sjukdom för ett stort antal europeiska djurägare. Jag hoppas att detta kommer att bidra till att brådskande åtgärder kan vidtas så snart som möjligt, inom de kommande månaderna.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna resolution. Jag stöder innehållet i kommissionens förslag. Det skulle lätta på vissa restriktioner, som har blivit överflödiga mot bakgrund av den senaste utvecklingen inom vaccinproduktion. De nya bestämmelserna skulle hjälpa medlemsstaterna att använda vaccineringen på ett mer effektivt sätt för att bekämpa bluetongue och minska den börda som denna sjukdom medför för jordbrukssektorn.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Vaccinering mot bluetongue har genomförts med levande försvagade vacciner, vilket krävt en rad restriktioner för vaccinering för att undvika spridning av viruset till ovaccinerade djur. Den senaste tekniska utvecklingen har dock lett till att nya vacciner, utan levande virus, har upptäckts. Dessa nya vacciner kan användas på ett säkrare sätt och utan begränsningar, eftersom det inte längre förekommer någon risk för att ett aktivt virus ska börja cirkulera. Med tanke på de allvarliga följderna av bluetongue för djurhållningen bör alla åtgärder som underlättar god praxis vid vaccinering antas, så att jordbrukarna skyddas från förlusten av djur, vilket kan orsaka skador som ofta blir ödesdigra för sådana jordbruk.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Djurepidemier kan fortfarande ödelägga jordbrukares försörjningsmöjligheter. Ett exempel på en sådan epidemi är bluetongue, som uppträtt ett upprepat antal gånger i Nordeuropa sedan 2000 och som kan orsaka särskilt stor skada. Nötkreatur och får drabbas särskilt hårt av sjukdomen, som orsakas av ett virus som överförs av vissa arter av svidknott, en sorts mygga. Sjukdomen har också observerats hos getter, men sjukdomens förlopp är mycket mindre dramatiskt hos getter än hos andra djurarter. Vaccinering mot bluetongue tilläts först 2000, men den underställdes stränga regler eftersom ovaccinerade djur också kunde ha smittats av viruset genom vaccinet.

Nu finns dock en ny vaccineringsmetod, som inte medför denna risk och som möjliggör mer flexibla former av vaccinering. Jag röstade för betänkandet, eftersom jag anser att det är rätt och riktigt att skydda vår kreatursbesättning från epidemiska sjukdomar. Denna flexibilitet kommer att göra det möjligt för jordbrukare att skydda sina djur.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Det har i några år inträffat upprepade utbrott av bluetongue, framför allt i Nordeuropa. Detta är en djurepidemi som drabbar idisslare, som nötkreatur, får och getter. Följderna har varit allvarliga, både för kreatursbesättning och jordbrukare. Jag röstade för detta betänkande, eftersom det förespråkar införande av ett innovativt vaccin som, till skillnad från dess föregångare, inte medför någon risk för att friska djur ska smittas till följd av vaccinering.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Kommissionens förslag om vaccinering mot bluetongue, som har förbättrats i detta betänkande, syftar till att göra reglerna för vaccinering mot bluetongue mer flexibla, framför allt genom att tillåta användning av inaktiverade vacciner utanför områden som omfattas av restriktioner för djurförflyttning. De nya bestämmelserna kommer att hjälpa medlemsstaterna att använda vaccineringen på ett mer effektivt sätt för att bekämpa bluetongue och minska den börda som denna sjukdom medför för jordbrukssektorn. Sedan 2004 har i själva verket åtgärder för att begränsa rörlighet och säljbarhet framtvingat stora begränsningar av de berörda produkterna och påverkat de normala handelskanalerna inom det område som omfattas av restriktioner, vilket har lett till ökade kostnader för producenterna. Av den anledningen röstade jag för betänkandet om vaccinering mot bluetongue.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet. Bluetongue är en sjukdom som drabbar idisslare, som nötkreatur, får och getter. Sedan tidigt 2000-tal har en rad epidemivågor av sjukdomen uppträtt i många medlemsstater, däribland i centrala och norra Europa, och orsakat betydande förluster i form av sjukdom och död bland levande djur samt avbrott i handeln med dessa. I rådets direktiv 2000/75/EG av den 20 november 2000 fastställs specifika bestämmelser för bekämpande och utrotande av bluetongue, inklusive regler om vaccinering. Dessa regler utformades för användning av ”levande försvagade vacciner” som var de enda tillgängliga vaccinerna när direktivet antogs för ett årtionde sedan. Dessa vacciner kan medföra oönskad cirkulation av vaccinviruset hos ovaccinerade djur. Enligt direktiv 2000/75/EG är vaccinering därför enbart tillåten i särskilda områden där sjukdomen har förekommit och som omfattas av restriktioner för djurförflyttningar. Under de senaste åren har dock nya, inaktiverade, vacciner blivit tillgängliga. Till skillnad från ”levande försvagade vacciner” medför dessa inaktiverade vacciner inte någon risk för oönskad cirkulation av vaccinvirus och kan därför med framgång användas utanför områden som omfattas av restriktioner för djurförflyttningar.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) För att garantera en mer effektiv bekämpning av bluetongue och minska den börda som sjukdomen medför för jordbrukssektorn måste de befintliga reglerna för vaccinering uppdateras. Det betänkande som vi röstade om i dag syftar till att göra de befintliga reglerna mer flexibla, eftersom det nu finns inaktiverade vacciner. Dessa kan användas med framgång utanför områden som omfattas av restriktioner för djurförflyttningar. Förslaget är i linje med den nya strategin för djurhälsa för Europeiska unionen (2007–2013) enligt principen ”Det är bättre att förebygga än att behandla”, eftersom det både omfattar en flexiblare strategi för vaccinering och en förbättring av de nuvarande åtgärderna för bekämpande av de främsta djursjukdomarna.

  Brian Simpson (S&D), skriftlig. – (EN) Europaparlamentets labourgrupp (EPLP) stöder helhjärtat betänkandet, som syftar till att ändra direktiv 2000/75/EG för att tillåta användning av inaktiverade vacciner mot bluetongue utanför områden som omfattas av restriktioner för djurförflyttningar. Med den nya lagen inleds för första gången användningen av det nya bluetonguevaccinet, som drar fördel av den vetenskapliga utveckling som skett sedan de tidigare bestämmelserna trädde i kraft. Det nya vaccinet kommer att vara en ”inaktiverad” injektion som kan minska jordbrukarnas oro för traditionella ”levande” vacciner. EPLP gläder sig åt att EU har lagt fram denna nya lagstiftning, som innebär verkliga fördelar för jordbrukarna i Storbritannien. Den har en lugnande inverkan på jordbrukare som är bekymrade över denna dödliga sjukdom och den befintliga vaccineringen nu när bluetonguesäsongen närmar sig med det varmare vädret. Nu kommer jordbrukarna att ha tillgång till ett nytt och säkrare vaccin och få större makt över sina egna vaccinationsprogram. Tidigare skulle jordbrukarna inte ha haft rätt att vaccinera sina djur om Storbritannien hade förklarats helt fritt från bluetongue. Men med den nya lagen har jordbrukare rätt att fortsätta vaccinera för sin egen sinnesfrid samtidigt som exporten underlättas.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande, som kommer att göra nytta i kampen mot sjukdomen bluetongue inom EU.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för en ändring av reglerna för vaccinering mot sjukdomen bluetongue för att tillåta användningen av effektivare vacciner och minska byråkratin för jordbrukare. Den nya lagen kommer att innebära stora förbättringar för jordbrukare över hela Europa, och i synnerhet i Wales. Storbritannien garanteras bli förklarat bluetonguefritt, men jordbrukarna kommer ändå tillåtas vaccinera sina djur mot den dödliga sjukdomen. Att ge jordbrukarna större befogenheter att fatta egna beslut i fråga om vaccinering är en välkommen stimulans av jordbruksindustrin i Wales och kommer att garantera att kreatur kan exporteras utan de befintliga restriktionerna.

Förslag till resolution RC-B7-0236/2011 (om kärnkraftssäkerheten i Europa och de lärdomar som kan dras av kärnkraftsolyckan i Japan)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag ställer mig bakom denna resolution, eftersom det främsta syftet är att garantera högsta säkerhetsnivå för befolkningar efter katastrofer som den som nyligen inträffade i Japan. De tekniska aspekterna av säker energifångst borde övervägas mycket noggrant, eftersom en situation som den som vi ser nu kan få ännu allvarligare följder för både människors hälsa och miljö, utöver den materiella inverkan.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade mot resolutionen om kärnkraftssäkerheten i Europa och de lärdomar som kan dras av kärnkraftsolyckan i Japan. Jag röstade mot resolutionen eftersom majoriteten av Europaparlamentet, när man röstade om punkt 5, godkände den andra delen, där man kräver ett moratorium för utvecklingen av kärnenergi och byggande av nya kärnkraftverk i EU.

Den här bestämmelsen antogs, trots att min grupp – Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) – röstade mot den. När vi förlorade omröstningen om denna viktiga fråga kunde jag inte rösta för resolutionen. Därför röstade jag mot den, annars skulle jag ha röstat mot mitt eget land Litauens energistrategi, vars huvudsakliga mål är energioberoende. Litauen har de senaste åren satt fart på konstruktionen av ett nytt kärnkraftverk, och förberedelserna har pågått i flera år.

  Robert Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Kärnkraftskatastrofen i Fukushima har fått en rad återverkningar på det europeiska politiska livet. Den första lärdom som EU har dragit av den japanska katastrofen är att snabbt vidta åtgärder för att skärpa säkerhetskontrollerna vid kärnkraftverk genom stresstester. Alla kärnkraftverk, både inom och utanför Europa, skulle kunna vara ett förstörelsevapen. Jag tror inte att någon av oss vill återuppleva Tjernobylkatastrofen den 26 april 1986.

Den andra lärdomen är att vetenskap och teknik kanske gör enorma framsteg på alla områden, men att de alltid måste ta hänsyn till en betydande begränsning, nämligen naturen och dess oberäknelighet. Det är just på grund av händelser som ligger utanför människans kontroll som vi borde diversifiera energikällorna, bland annat genom att indirekt bana väg för de förnybara energikällor som vi har tillgång till.

Men om kärnkraft skulle väljas som energikälla borde folket först informeras om de kostnader, fördelar och följder som ett sådant val medför. Det är viktigt att inte glömma bort att detta val av teknik måste stödjas av folkets konsensus och att folkets åsikt måste hörsammas och respekteras.

  Pino Arlacchi (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade mot detta betänkande eftersom det har flera brister, till att börja med strategin när det gäller kärnkraftsfrågan. Efter tragedin i Japan går det inte längre att enbart hantera kärnkraftsfrågan utifrån säkerhet. Resolutionens titel är ”om kärnkraftssäkerheten i Europa och de lärdomar som kan dras av kärnkraftsolyckan i Japan”, men det finns ingen särskild lärdom att dra utom den som bekräftar det praktiskt omöjliga i att kontrollera både riskerna för och följderna av en stor kärnkraftsolycka. En resolution om detta ämne kan inte centreras kring frågan om kärnsäkerhet utan att det viktigaste sättet att kontrollera kärnkraften tas upp, nämligen en exitstrategi från själva kärnenergin.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Vi måste reagera på kärnkraftsolyckan i Japan. Det innebär inte att vi borde dra några förhastade slutsatser. Vi måste föra lugna, objektiva diskussioner om läget i fråga om kärnkraften i Europa och om medel för att garantera maximal säkerhet. Jag stöder därför avsikten i den gemensamma resolutionen att kräva att kärnkraftverk i Europa ska genomgå omfattande stresstester. Vad gäller den bredare frågan om energikällor i Europa vill jag påminna om att vi inte får glömma målet på en minskning av koldioxidutsläppen på 20 procent fram till 2020, eller skyddet av EU:s energioberoende.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution, trots att inte alla de ändringsförslag som lagts fram av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet antogs vid omröstningen. Resolutionstexten innehåller särskilt viktiga bestämmelser om de kärnkraftverk som planeras för Kaliningradregionen och Vitryssland. Det framhålls i resolutionen att det finns stora problem med dessa konstruktioner i fråga om kärnsäkerhetsnormer och efterlevnad av gällande skyldigheter i enlighet med internationella konventioner. Dessa problem är inte bara relevanta för Litauen, som gränsar till Vitryssland och Kaliningradregionen, utan för hela Europa. Dokumentet innehåller också viktiga förslag för att garantera efterlevnad av de högsta säkerhetskraven för kärnkraft och för att göra omfattande tester vid kärnkraftverk som redan är i drift i EU, så att det går att bedöma den verkliga säkerhetsstatusen för dessa kraftverk.

  Ivo Belet (PPE), skriftlig. – (NL) EU:s reaktion på katastrofen i Japan har varit den rätta: Vi har agerat snabbt men utan panik. Vi har omedelbart banat väg för en noggrann utredning under europeisk övervakning. Det är av avgörande betydelse att 1) stresstesterna genomförs av oberoende experter och att 2) resultaten av dessa tester följs upp ytterst noggrant. Det innebär att kärnkraftverk som inte uppfyller normerna och som fortsätter att underkännas bör stängas. Kraftverk på andra platser i Europa, utanför EU, bör naturligtvis bli föremål för samma oberoende tester, under beskydd av Internationella atomenergiorganet. Alla stater som vägrar att delta i dessa tester kommer att betraktas som en paria internationellt, också inom internationell handel. Kärnkraft har varit, och är fortfarande, en övergångsteknik, en teknik som vi olyckligtvis kommer att vara tvungna att hålla fast vid i årtionden framöver. Vi kommer till och med vara tvungna att göra nya investeringar i den för att uppfylla våra energibehov och samtidigt befästa våra klimatmål. Under den här tiden måste vi göra allt vi kan för att minska olycksrisken till en nivå som gränsar till noll.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) De kärnkraftsvänliga påtryckningsgrupperna har fortfarande en ljus framtid för sig! Det är ingen idé att gå igenom innehållet i denna resolution; det var alldeles uppenbart. Ändå intar inte Europaparlamentet någon ståndpunkt i fråga om kärnkraft. Det är verkligen beklagligt. En rad tydligt framhållna frågor hade lagts fram: frågan om ett moratorium för byggande av nya kärnkraftverk, genomförande av oberoende stresstester, utveckling av förnybara energiformer och ansträngningar på det centrala området energieffektivitet. Men de från början goda intentionerna med en gemensam resolution slogs snabbt i spillror: Eftersom alla parlamentsgrupper intog en ståndpunkt för eller mot blev det i slutändan omöjligt att rösta för detta förslag, som inte har något politiskt budskap. Låt oss tala klarspråk: Jag hade väntat mig mycket mer av Europaparlamentet. Det framgår tydligt att de kärnkraftsvänliga påtryckningsgrupperna fortfarande har en ljus framtid för sig, och samtidigt att många parlamentsledamöter fortfarande inte har förstått allmänhetens tankar och känslor kring denna fråga.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Det är oroande att Europaparlamentet (EP) har misslyckats i dag med att godkänna kompromissformen av resolutionen om kärnkraftssäkerheten i Europa efter kärnkraftsolyckan i Japan. Jag anser att det är skamligt att EP inte kan presentera sin ståndpunkt om kärnkraft för allmänheten. Till följd av denna oenighet kan det vara så att EP kommer att ignoreras i de kommande samtalen mellan europeiska organ om vilken form stresstesterna bör ha. Socialdemokraterna och De gröna kunde uppenbarligen inte acceptera att deras förslag om att stoppa kärnkraftsanvändningen eller att stänga kärnkraftverk som byggdes före 1980 inte antogs.

  Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade mot detta gemensamma resolutionsförslag. Kompromissresolutionen var en bra utgångspunkt, och jag stödde de ändringsförslag som förespråkar en noggrant planerad och förberedd utfasning av kärnkraften och återspeglar kampen mot global uppvärmning. Jag röstade också för de ändringsförslag som kräver investering i forskning och innovation för att främja energisparande och öka antalet förnybara energiformer stort. Men resultatet av omröstningen – den inkonsekventa omröstningen – tvingade mig att rösta mot den ändrade resolutionen. Nu är det mycket viktigt att föra en djupgående debatt om alla dessa frågor och att genomföra en energiövergång i en anda av solidaritet och med beaktande av situationen i alla medlemsstater.

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Jag är besviken över omröstningen om denna resolution. Vi diskuterar de lärdomar som kan dras för kärnkraftssäkerheten i Europa efter krisen i Japan. Men jag är fast övertygad om att säker kärnkraft inte existerar och att de stresstester som ska äga rum i år kommer att avleda uppmärksamheten från den verkliga frågan – övergången till ett Europa med förnybar energi. Med tanke på de senaste undersökningarna är det tydligt att det är tekniskt möjligt att 95 procent av vår energi skulle kunna komma från förnybara källor som vind, tidvatten, vågor, sol och biomassa 2050. Med detta mål i åtanke, och eftersom vi nu gör långsiktiga energival, borde vi fasa ut kärnkraftverken i hela Europa under de kommande åren.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Det är beklagligt att parlamentet inte har dragit några lärdomar av vad som skedde i Japan. Att fortsätta förneka de stora riskerna med att använda kärnenergi är inte det bästa sättet att tjäna allmänhetens intresse. Parlamentet kunde inte anta någon resolution, med det föga uppbyggliga spektaklet med grupper som spelade ut varandra och förkastade varandras förslag utan att kunna anta något gemensamt. Den gränsöverskridande naturen hos riskerna och följderna av dessa katastrofer samt folkets säkerhet borde ha betonats mer. De uppenbara slutsatserna borde ha varit att trappa upp kärnsäkerheten, testa svagheter, frysa utvidgningsprojekt för kärnkraft i EU och göra effektivare investeringar i ren energi och energibesparing. Det är okänsligt och farligt att blunda för vad som skett i Japan och att låtsas att inget har hänt. Händelserna i Tjernobyl och Fukushima har bara ökat kravet på större öppenhet och mer information om riskerna och katastroferna.

  Brian Crowley (ALDE), skriftlig. – (EN) Jag vill föra till protokollet att jag lade ned min röst i omröstningen om de enskilda punkterna i och ändringsförslagen till den gemensamma resolutionen. Trots att jag genomgående har motsatt mig kärnkraft anser jag att diskussionen utnyttjades för extrema ståndpunkter på båda sidor i kärnkraftsfrågan, och på så sätt garanterades att det inte gick att finna någon gemensam grund i parlamentet. Jag anser att vi måste se till att alla anläggningar kontrolleras för att kunna uppnå maximalt skydd av anläggningarna och, vilket är viktigare, trygghet och säkerhet för befolkningen i områdena. Vi måste naturligtvis garantera försörjningstryggheten när det gäller energi på ett hållbart sätt, och vi har möjlighet att se på alternativa energikällor som vi kan utnyttja samtidigt som vi hjälper miljön. Denna ideologiska debatt får emellertid inte distrahera oss från den akuta angelägenheten att hjälpa det japanska folket att återhämta sig från denna katastrof på alla sätt vi kan. Det är anledningen till att jag lade ned min röst i den slutliga omröstningen.

  Christine De Veyrac (PPE), skriftlig. – (FR) Jag beklagar djupt att den katastrof som har drabbat Japan utnyttjats för partiska syften. Europaparlamentet har missat en möjlighet att sända ett tydligt budskap till medlemsstaterna och kommissionen om att förbättra säkerheten vid kärnkraftverken i EU och dess grannländer, inte minst genom stresstest. För detta bör stå i centrum av dagens debatt så att vi på allmänhetens vägnar kan se till att en energiform som fortfarande är huvudbeståndsdelen i de flesta europeiska länders energimix – och kommer att förbli så under de närmaste åren tills en hållbar och förnybar energikälla som inte medför koldioxidutsläpp kan ersätta den och tillgodose vårt samhälles elbehov – är så säker som den bara kan vara.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Den 11 mars drabbades Japan av en stor jordbävning följt av en tsunami, som orsakade den största kärnkraftskrisen i landets historia när kärnkraftverket i Fukushima fick allvarliga skador och sedan dess utgjort en överhängande risk att utlösa en kärnkraftskatastrof av stora mått. Dessa händelser ledde till en våg av reaktioner i EU. Kommissionsledamot Günther Oettinger krävde att ett extramöte skulle sammankallas i Internationella atomenergiorganet, den tyska förbundskanslern bestämde sig för att upphäva beslutet om att förlänga livstiden för kärnkraftverk i Tyskland med tre månader och den österrikiske miljöministern Niki Berlakovich krävde att test skulle utföras på de europeiska kärnkraftverken. Det är viktigt att alla tänkbara lärdomar dras av Fukushimakatastrofen, särskilt med tanke på de säkerhetsregler som gäller för kärnkraftverken i EU, så att deras säkerhet och inte minst den europeiska allmänhetens säkerhet kan garanteras. I denna svåra stund vill jag återigen ta tillfället i akt att framföra mina djupt kända kondoleanser och min solidaritet med dem som har drabbats av katastrofen i Japan.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) De problem som har inträffat i kärnkraftverket Fukushima har placerat diskussionen om energi från kärnfusion på dagordningen eftersom 30 procent av den energi som förbrukas i EU har detta ursprung, och det finns länder som Frankrike där den inhemska produktionen ligger på 80 procent och även länder utan kärnkraftverk, som Portugal och Österrike. Det är därför absolut nödvändigt att EU främjar ett program för att kontrollera säkerheten i sina kärnkraftverk, särskilt genom att genomföra så kallade stresstest. Dessa bedömningar bör bygga på en modell för rigorös och harmoniserad utvärdering, som täcker alla slags tänkbara risker i ett realistiskt scenario på europeisk nivå. De bör genomföras senast vid årets utgång på ett oberoende och samordnat sätt och omfatta alla befintliga och planerade kärnanläggningar i EU. För närvarande är kärnenergi viktig för att trygga energiförsörjningen med låga koldioxidutsläpp i Europa. Vi måste dock gå mot ökad energieffektivitet och en ökning av den förnybara energin. Kommissionen och medlemsstaterna bör investera i modernisering och utbyggnad av den europeiska infrastrukturen på energiområdet samt sammankoppling av näten för att trygga en tillförlitlig energitillförsel.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Att se till att kärnkraftsanläggningarna är säkra och förebygga risken för olyckor på alla tänkbara sätt är viktiga frågor som tas upp i resolutionen, där man också uppmanar medlemsstaterna att införa ”ett moratorium för utvecklande och idrifttagande av nya kärnreaktorer, åtminstone under den period som stresstest utförs och utvärderas”. Vi behöver dock också se till att den tragedi som har inträffat i Japan inte blir tillfälle för lobbying eller att de framsteg som görs i dag blir till bakslag i framtiden. Lärdomarna behöver tas på allvar, och vi måste lära oss från denna erfarenhet för att kunna diagnostisera fel och brister i konstruktionen och driften som skulle kunna leda till olyckor vid andra anläggningar. Denna erfarenhet behöver också beaktas som en del av den framtida energiutvecklingen.

Experter från specialistorgan i medlemsstaterna och även från Internationella atomenergiorganet (IAEA) måste medverka i utvärderingen utan att förlora sin roll, behörighet, självständighet och oberoende. Rekommendationer bör komma från IAEA, som är ett tekniskt, självständigt och oberoende organ, med lämpligt stöd från EU och inte tvärtom. Det är beklagligt att denna resolution används som förevändning för att skydda den så kallade gemensamma energipolitiken och dess mål att avreglera energisektorn.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta resolutionsförslag var inte det bästa. Därför förkastades förslaget trots att det hade vissa positiva aspekter, vilket är anledningen till att vi avstod från att rösta.

Att garantera säkerheten i kärnkraftsinstallationer och förebygga risken för olyckor på varje tänkbart sätt är viktiga frågor som tas upp i resolutionen, där medlemsstaterna uppmanas att införa ”ett moratorium för utvecklande och idrifttagande av nya kärnreaktorer, åtminstone under den period som stresstest utförs och utvärderas”.

Vi behöver dock också se till att den tragedi som har inträffat i Japan inte fungerar som språngbräda för ekonomiska intressegrupper att öppna nya vägar på bekostnad av allmänhetens intressen och säkerhet.

I stället är det viktigt att diagnostisera fel och brister i konstruktionen och driften som skulle kunna leda till olyckor vid andra anläggningar. Experter från specialistorgan i medlemsstaterna och även från Internationella atomenergiorganet (IAEA) bör medverka i utvärderingen utan att förlora sin roll, behörighet, självständighet och oberoende. Lärdomarna behöver tas på allvar, och resultaten av en analys av erfarenheten måste införlivas i den framtida energiutvecklingen. Vi godkänner inte inblandning i medlemsstaternas eller tredjeländers energipolitik: rekommendationer bör komma från IAEA, som tekniskt, självständigt och oberoende organ, med lämpligt stöd från EU.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) Japan har drabbats av sin största katastrof sedan kriget. Landets ledare har beskrivit den förödande jordbävningen tillsammans med gigantiska tsunamivågor och det följande kärnkraftshotet som den värsta krisen sedan den amerikanska militären släppte atombomber på Hiroshima och Nagasaki. Naturen har vållat enorma och oersättliga förluster, särskilt i form av förlorade människoliv och skadad egendom. Situationen vid kärnkraftverket i Fukushima fortsätter att vara ett hot. I ett försök att avvärja liknande hot i framtiden är det riktigt att överväga att genomföra så kallade stresstest av kärnkraftverken i EU-medlemsstaterna. Testen bör visa i vilken utsträckning kärnkraftverken klarar att motstå liknande katastrofer. En liknande situation som den i Japan kan hända var som helst i Europa. Det är därför också önskvärt att ha mer strikt övervakning av säkerhetssystemen vid kärnkraftverken, förstärka deras svaga aspekter och eliminera alla brister. Det är i de enskilda ländernas intressen och även inom deras förmåga att söka efter en lösning på kärnkraftsfrågan – oavsett om det är genom säkerhetsförbättringar eller genom fullständig avveckling. Samarbetet på EU-nivå är dock väsentligt. Även om Europa inte hotas av gigantiska tsunamivågor finns 2000-talets hot, t.ex. terroristattacker, attacker av datorhackare på kärnkraftverkens system osv. I säkerhetsperspektiv är kärnkraftverkens förmåga att klara sådana potentiella hot en mycket öppen fråga.

  Adam Gierek (S&D), skriftlig. – (PL) Jag stödde inte resolutionen. För det första därför att den inte bidrar med något positivt utöver förbud, restriktioner och en allmän motvilja mot kärnteknik. För det andra anger den inte någon väg ut ur en helt ny situation för hela energipolitiken. I punkterna 19, 20 och 21 skulle man till exempel ha kunnat införa nya idéer och inriktningar när det gäller integrerade tankar om energieffektivitet, särskilt effektivitet i fråga om energi från primära källor, som vi har de största reserverna av, särskilt fossila bränslen. För det tredje kräver de radikala förslag som den innehåller en nationell folkomröstning som i mitt land ska ske på initiativ av vänsterpartierna. Kanske en sådan folkomröstning borde genomföras på EU-nivå. För det fjärde har mitt land till följd av EU:s hittills missriktade förordningar tvingats att stoppa viktiga investeringar i kolkraftverk, och nu säger samma lobby att vi måste stoppa investeringarna i kärnteknik. Så vad finns kvar? I resolutionen framhålls endast energi från förnybara källor. I mitt land skulle den sammanlagda kapaciteten hos dessa resurser täcka 13 procent, eller maximalt 20 procent, av de väsentliga behoven. Situationen kanske är annorlunda i Sverige, som har stora reserver av vattenkraft, men inte i Polen. Fukushimahändelsen kräver en översyn av hela EU:s nuvarande energipolitik.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Den upphetsning som grep vissa politiska grupper efter olyckan vid kärnkraftverket Fukushima, eftersom de hoppades kamma hem politiska poänger från den, är oacceptabel. Jag kan inte minnas att kommunisterna var så hätska efter Tjernobylolyckan 1986. Det är alltså sant: det finns inte något sådant som nollrisk i fråga om kärnkraft. Det finns helt enkelt inte en nollrisk i livet. Vi måste göra allt vi kan för att minimera den risken. För tillfället har vi dock inte några trovärdiga alternativ. Att tvinga medlemsstaterna att i all hast överge den energikällan, sluta bygga nya kraftverk och stänga de andra rimmar illa med det fullständiga avvisandet av fossil energi, med förevändningen att dess användning bidrar till global uppvärmning.

Kärnenergi eller fossil energi: ni kanske föredrar det ena framför det andra, men ni kan inte utesluta båda. Varken vattenkraft eller dagens alternativa energikällor klarar av att tillgodose våra behov av tillförsel. De länder som har slutat att använda kärnkraft – utan att predika för de andra – är i själva verket mycket glada att deras grannar, som de får sina leveranser från, inte har gjort samma val som de själva! Stoppa hyckleriet.

  Estelle Grelier (S&D), skriftlig. – (FR) Parlamentsresolutionen om de lärdomar som kan dras av kärnkraftsolyckan i Japan innehöll en del mycket positiva punkter om säkerheten vid kärnkraftverk, bland annat rekommendationen att stresstest ska genomföras på ett samordnat sätt på EU-nivå av oberoende organ som arbetar enligt de strängaste standarder och fullständig öppenhet. Vidare stödde jag som alla andra i den franska socialistiska delegationen ändringsförslagen om en noggrant planerad och förberedd avveckling av kärnkraft, som tar hänsyn till bekämpandet av den globala uppvärmningen. Denna avveckling av kärnkraften måste gå hand i hand med ökade investeringar i forskning och innovation, för att minska vårt energiberoende och öka antalet förnybara energiformer i EU-medlemsstaternas energimix. Jag röstade dock mot förslaget som helhet eftersom det bara var en sammanställning av synpunkter som bildade ett oenhetligt förslag. Efter en så katastrofal händelse som Fukushima kräver frågan om framtiden för en så känslig sektor som kärnenergi mer än en snabbt sammanställd resolution. Vi måste nu ta den tid som krävs för att ordna en verkligt konstruktiv debatt som tar upp alla berörda frågor och där alla får möjlighet att säga sin mening.

  Mathieu Grosch (PPE), skriftlig. – (DE) Resolutionen kan inte täcka varje kärnenergiaspekt i detalj.

Jag är dock fortfarande övertygad om att det måste vara vårt mål att successivt avveckla denna energikälla och använda förnybar energi i större utsträckning.

I ändringsförslag 10 föreslogs även i fråga om kärnkraftsstationer i gränsområden att de lokala och regionala organen på båda sidor av gränsen måste delta i besluten.

Detta ändringsförslag antogs inte. Medan vissa aspekter av resolutionen verkligen är positiva var ändringsförslag 10 avgörande för mig. Därför bestämde jag mig för att inte längre stödja resolutionen och avstå från att rösta.

  Françoise Grossetête (PPE), skriftlig. – (FR) Jag är glad att Europaparlamentet förkastade denna resolution.

De lärdomar vi måste dra efter Fukushima är bland annat att rekommendera införandet av stresstest, fastställa nya gemensamma säkerhetsnormer i EU och skydda oss själva mot varje tänkbart scenario.

Att införa ett moratorium för nya kärnkraftverk medan stresstesten genomförs i EU är oacceptabelt. Det kommer att hindra utvecklingen av mycket säkrare kärnkraftverk av en nyare generation.

Målet här är inte att bestämma om denna energikällas förtjänster bör sättas i fråga och inte heller att falla till föga för de idealistiska och bakåtsträvande värderingarna hos dem som vill förbjuda den.

Att överge kärnenergi är att se till att kraftigt förorenande koleldade kraftverk främjas. Det är att utelämna sig till oljebolagen med osäkra oljepriser och stor risk för en försvagad ekonomi. Med andra ord innebär det ett slut på vårt energioberoende.

  Roberto Gualtieri (S&D), skriftlig. – (IT) Jag röstade emot den gemensamma resolutionen eftersom kammaren förkastat två viktiga ändringsförslag som lagts fram av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet om utvecklingen av strategier för att på medellång och lång sikt successivt avveckla kärnkraft och fastställandet av bindande förnybara energimål.

Omröstningen om hela resolutionen i kammaren markerar att kärnkraftsfrågan inte längre bara handlar om ökad säkerhet. Det är nu viktigt att vi börjar tänka seriöst om energifrågan och om investering i förnybara energiformer. Japans tragiska erfarenhet har visat oss precis hur nödvändigt det är med en djupgående diskussion om kärnkraft. I detta avseende är Europaparlamentet det första steget mot en ändrad inriktning på de energipolitiska valen i både europeisk och internationell skala.

  Carl Haglund, Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE), skriftlig. − Katastrofen i Japan har väckt människors oro över kärnsäkerhet. I den liberala resolutionen lyfte vi fram att vi vill göra de föreslagna stresstesterna tvingande för medlemsstaterna, låta oberoende experter sköta genomförandet och att testerna ska vara transparenta.

Vi lade ned våra röster i omröstningen om den gemensamma resolutionen eftersom det också föreslogs ett ”moratorium” om att inte utveckla ny kärnkraft under tiden som stresstesterna pågår.

Eventuella problem rör sig i första hand om äldre reaktioner med äldre teknik och inte nya kärnkraftverk med ny teknik. Vi vill inte förbjuda utvecklingen av en teknik som bidrar till EU:s målsättning att minska sina koldioxidutsläpp.

Vi är emot ett ”tankeförbud om kärnkraft”. I Sverige infördes efter Tjernobylolyckan 1986 regler som gjorde det olagligt att förbereda uppförandet av kärnkraftverk.

Vi anser också att Finland och Sverige ska satsa på kärnkraftsforskning och vara ledande i utvecklingen av framtida generationer av kärnreaktorer.

Den slutsats man kan dra av olyckan i Japan är att man inte ska köra kärnkraftverken så många år. Olyckan kan snarare ses som en inspiration för att bygga ny kärnkraft.

  Sandra Kalniete (PPE), skriftlig. – (LV) Jag röstade för antagandet av resolutionen, och jag beklagar att parlamentet inte kunde godkända ett enda förslag till resolution om detta aktuella ämne. Jag anser att kärnenergi måste finnas kvar som en viktig och säker europeisk energikälla. Jag stöder kravet på omfattande stresstest, som måste genomföras på både alla befintliga och alla planerade kärnkraftverk, och tillfredsställande resultat i dessa test måste vara en förutsättning för att de ska få fortsätta att vara i drift. Jag delar den oro som uttrycks i resolutionsförslaget om att utvecklingen av nya kärnkraftsprojekt i Vitryssland och Ryssland (Kaliningrad) ger anledning till allvarliga farhågor om kärnsäkerhetsnormerna och iakttagandet av skyldigheter enligt internationella konventioner och att européer, medlemsstaterna samt kommissionen måste reagera på denna oro i en anda av solidaritet. Det är därför som vår union måste se till att dessa stresstest och kärnsäkerhetsnormer som ska definieras som resultat av dessa test tillämpas inte bara i EU utan även för kärnkraftverk som redan byggts eller fortfarande är på planeringsstadiet i EU:s grannländer.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen. Till följd av kärnkraftsolyckan i Japan har tusentals människor dött eller försvunnit utan ett spår. Betydande materiella skador har också uppstått, och konsekvenserna kommer att få långsiktiga följder för människors hälsa. Vi märker fortfarande av konsekvenserna av Tjernobyl, och i dag måste vi därför ompröva vår strategi för kärnsäkerhet i EU och resten av världen. När det gäller att förbättra kärnkraftsprojekt finns det stora problem i Vitryssland och Kaliningrad vad gäller kärnsäkerhetsnormer och iakttagandet av berörda skyldigheter i internationella konventioner eftersom dessa problem inte bara är en fråga för medlemsstater som delar gränser med dessa regioner utan för hela Europa, och EU-enheter samt kommissionen måste handla tillsammans enligt subsidiaritetsprincipen.

I resolutionen om EU:s strategi för Östersjöregionen och makroregionernas roll i den framtida sammanhållningspolitiken sägs att med hänsyn till den planerade utvecklingen av kärnenergi i Östersjöregionen måste EU:s medlemsstater följa de striktaste normer för säkerhet och miljöskydd, och kommissionen måste övervaka och kontrollera om grannländerna vid EU:s yttre gränser följer samma inriktning och internationella konventioner. Kärnkraftverk under uppförande nära EU:s yttre gränser måste överensstämma med internationella säkerhets- och miljöskyddsnormer för kärnkraft. I dag har energieffektivitet och energisparande, förnybar och hållbar energi samt införandet av Europatäckande elnätverk blivit allt viktigare. Det är vidare viktigt att ha ett smart energinät i drift för att få energi från decentraliserade energiproducenter.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Den allvarliga olyckan vid kärnkraftverket Fukushima Daiichi den 11 mars 2011 på grund av jordbävningen och den följande tsunamin ledde till skador och långsiktiga hälsokonsekvenser på grund av förorening av miljön. Efter varningar från Internationella atomenergiorganet om läget i nu föråldrade kärnkraftsanläggningar förefaller det nödvändigt att fastställa åtgärder för att utvärdera säkerheten i anläggningarna. Samarbete och samordning mellan medlemsstaterna är viktigt eftersom kriser av detta slag har återverkningar inte bara för de länder där anläggningarna är uppförda utan även på en mer vidsträckt nivå. De händelser som har ägt rum visar att EU måste vidta en rad mycket strikta åtgärder för att utvärdera de nuvarande säkerhetsnivåerna för att förhindra katastrofer i denna skala. Utvecklingen av nya kärnkraftsanläggningar i Vitryssland och Ryssland kräver att kommissionen vidtar åtgärder genom att inleda en dialog med dessa länder för att säkerställa säkerheten inte bara för deras grannländer utan för hela Europa.

  Jörg Leichtfried (S&D), skriftlig. – (DE) I princip stöder jag resolutionen eftersom man i den efterlyser att ett första steg tas mot att fasa ut kärnkraft i hela EU. När det gäller resolutionens innehåll skulle jag dock vilja kommentera att den – som så ofta är fallet med resolutioner av detta slag – kännetecknas av alldeles för lite och alldeles för långsamt. Till sist kommer principen om den minsta gemensamma nämnaren att vara förhärskande, vilket verkligen inte kan vara tillfredsställande på lång sikt. Den enda riktiga lösningen är att avveckla kärnenergi helt i hela EU och att göra det så snart som möjligt. Jag kommer att göra allt vad jag kan för att arbeta för detta.

  Bogusław Liberadzki (S&D), skriftlig. – (PL) I april röstade vi om den gemensamma resolutionen om lärdomar att dra för kärnsäkerheten i Europa efter kärnkraftsolyckan i Japan. Jag röstade emot denna resolution. Utöver förbuden och moratoriet för kärnkraftsutveckling och förslaget om en gradvis avveckling av kärnkraft (vilket är orealistiskt) tillför den inte någonting positivt, och den ger inte heller några lösningar för den framtida energiindustrin i allmänhet. Situationen efter tragedin i Fukushima har helt förändrat filosofin i strategin för den framtida energiproduktionen i EU och Polen. I vårt land har kraftindustrin, varav 95 procent bygger på kol, redan drabbats till följd av antagandet av klimat- och energipaketet. Investeringarna för att bygga två kärnkraftverk har också stoppats. I resolutionen betonas endast vikten av energi från förnybara källor, som i Polen står för endast 13 procent, och som mest 20 procent, av våra behov. Vidare återstår det att hålla en folkomröstning om kärnkraftsindustrin i Polen, så som vänstern föreslår, och därför är det för tidigt att dra slutsatser av just denna resolution. Det gläder mig att majoriteten röstade emot resolutionen.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Jag anser att vi måste undvika att fatta omedelbara och långtgående politiska beslut om kärnenergins roll i energimixen på medellång och lång sikt. Det är viktigt för oss att ha en klar bild som bygger på exakta uppgifter om vad som har hänt vid kärnkraftverket Fukushima. Vi får inte förlora kärnenergins fördelar ur sikte. Kärnenergi ger låga utsläpp av koldioxid, medför relativt låga kostnader och tryggar energioberoendet. Hittills har kärnenergi statistiskt sett varit den säkraste energiformen med det lägsta antalet olycksoffer jämfört med andra energikällor (t.ex. gas och olja). Det är också viktigt att respektera medlemsstaternas beslut när det gäller sammansättningen av deras egen energimix. Kärnenergi har en viktig roll att spela när det gäller att uppnå de mål som EU ställt upp i Europa 2020-strategin och energistrategin för det innevarande årtiondet.

  Marian-Jean Marinescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade emot resolutionen om kärnsäkerhet i Europa efter kärnkraftsolyckan i Japan. Anledningen till att jag röstar mot resolutionen är uppmaningen att ett moratorium bör införas för utvecklingen av nya kärnkraftverk. Jag anser att produktion av kärnenergi under säkra villkor är ytterst viktigt. Jag håller med om att stresstest bör genomföras. Dessutom anser jag att det är olämpligt att införa ett moratorium för en obegränsad period. Den perioden kan vara extremt viktig för de kraftverk som håller på att utvecklas, särskilt när det gäller finansiering. Energimixens struktur är medlemsstaternas ansvar. Det är därför som jag anser att ett sådant beslut inte kan fattas på EU-nivå.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot resolutionen därför att de antagna ändringsförslagen gjorde att vi fick en text som inte tillräckligt uppmärksammade kärnsäkerhetsfrågor.

  Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Fukushimakatastrofen påminde planeten om att nollrisk inte finns för kärnkraft. Den fara som kärnenergi innebär för mänskligheten är absolut ohållbar, liksom de höga risknivåerna för det avfall som produceras. Vi behöver därför gå längre i att garantera säkerheten och förbättra säkerhetstestningen. Dessa båda kriterier är ett minimivillkor för att nå fram till en överenskommelse.

Ingen exitstrategi har ännu garanterats som siktar på verkliga förändringar av den europeiska energistrategin, som behöver gå mot att fastställa alternativ, och en utfasning kommer att göra det möjligt att successivt överge kärnkraftsindustrin i Europa. Jag röstade emot resolutionen eftersom jag anser att ingen av de ovannämnda premisserna är garanterade.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Fukushimakatastrofen påminner världen om att det inte finns något sådant som nollrisk när det gäller kärnkraft. Kärnkraft innebär en oacceptabel risk för mänskligheten. Vi måste därför gå längre än till ökad säkerhet och säkerhetstest. Vi måste utforma en europeisk plan för att skyndsamt avveckla kärnkraft. Att avveckla kärnkraft tar tid. Det är ett brott mot mänskligheten att inte börja förbereda för det nu. Jag kommer inte att stödja resolutionen om de ändringsförslag där avveckling av kärnkraften krävs avvisas.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Detta resolutionsförslag om kärnsäkerheten i Europa var mer än nödvändigt. Det handlar om alla riskerna med kärnenergi, och jag hoppas att det kommer att ge impuls till ett allmänt omtänkande om användningen av kärnenergi i Europa. De många ändringsförslag som lagts fram av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen var nödvändiga för att direkt ta itu med det breda spektrum av risker som finns och uppmana till en snabb avveckling av användningen av kärnenergi.

Eftersom jag är övertygad om att man aldrig kommer att lyckas helt få kontroll över de risker som kärnkraftverk innebär förespråkar jag denna snabba avveckling och stöder ändringsförslagen om detta. Eftersom resolutionsförslaget när allt kommer omkring är ett steg i den riktningen röstade jag för det.

  Vital Moreira (S&D), skriftlig. – (PT) Under omröstningen om resolutionen om kärnenergisäkerheten efter Fukushimaolyckan röstade jag emot ändringsförslaget om koldioxidminskningsmålen av tre skäl: a) Frågan handlar inte om ämnet kärnsäkerhet. b) Målen som uppställs ger oproportionerligt företräde för EU:s roll i den ensidiga minskningen av koldioxid. c) En sådan ambitiös – och om sanningen ska fram orealistisk – minskning av koldioxid skulle endast vara acceptabel om den kombinerades med en koldioxidskatt på import, vilket skulle få allvarliga konsekvenser för den europeiska industrins konkurrenskraft och få ledande europeiska företag att flytta sin produktion till länder utan koldioxidrestriktioner, med allvarliga följder för ekonomin och sysselsättningen i EU.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade emot det gemensamma resolutionsförslaget om lärdomar som kan dras för kärnsäkerheten efter kärnkraftsolyckan i Japan av följande skäl: Minst sju av de framlagda ändringsförslagen är vetenskapligt orealistiska. Många delar av texten är helt enkelt snuttar utan någon verklig substans, och de som uttalar sig mot kärnenergi lägger inte heller fram några verkliga alternativa lösningar till att använda den. Sist men inte minst måste jag framhålla att jag beklagar att Europaparlamentet inte har tagit ställning i frågan. Den ståndpunkt som bör antas måste dock vara analyserad, pragmatisk och bygga på vetenskapligt dokumenterade realiteter och på realistiska lösningar.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Det är hög tid att tänka om i fråga om användningen av kärnenergi i Europa. Vi måste nu börja vidta åtgärder, stänga farliga reaktorer och på medellång sikt hitta sätt att avveckla kärnenergi helt. Vi måste en gång för alla avvisa den oberättigade tron att människan har de risker som kärnenergi innebär under kontroll. Jag röstade därför för resolutionsförslaget.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för resolutionen om kärnsäkerhet eftersom vi efter de senaste händelserna i Japan inte kan kosta på oss att inte ta itu med ansvarsfrågan och objektiva kriterier. Jag anser att det är viktigt för EU att se över sina regler om säkerheten i kärnkraftsanläggningar för att garantera absoluta säkerhetsnivåer, som kan identifieras genom stresstest, som kommer att visa alla risker och begränsningar för användningen av kärnkraft. Syftet med själva resolutionen är att visa att det trots allt är möjligt att lära sig av katastrofer och att reagera tydligt och effektivt för att se till att de inte händer igen. I resolutionen understryks även behovet av att sikta på alternativa energikällor, t.ex. förnybar energi, samtidigt som kärnkraft förblir en oundgänglig källa till energi med låga koldioxidutsläpp.

  Vincent Peillon (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot resolutionen om lärdomar att dra för kärnsäkerheten i Europa efter kärnkraftsolyckan i Japan eftersom jag inte anser att frågan om kärnkraftens framtid – en viktig fråga för våra medborgare – kan lösas i kammaren på ett par timmar genom att ändringsförslag antas utan någon verklig debatt. Alla problem måste läggas på bordet och inga alternativ får uteslutas, vilket just är anledningen till att vi behöver mer tid. När det som står på spel är vårt parlaments trovärdighet och våra medborgares välfärd, vem skulle då inte förstå – och med rätta – om vi hänvisade dem till långsiktiga åtgärder som vi inte diskuterat sansat och ingående i förväg, med beaktande av de varierande nationella situationerna och begränsningarna för vår gemensamma kamp mot klimatförändringarna. Till sist skulle jag vilja säga hur ledsen jag är att parlamentet på grund av extremister på alla sidor denna gång inte har kunnat godkänna en omedelbar ökning av säkerheten vid kärnkraftverk, trots att vi i vår grupp nådde ett samförstånd om att kräva så noggranna, öppna och oberoende kontroller som möjliga.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag är upprörd över att Europaparlamentet i dag har avvisat en resolution om en så viktig fråga som de lärdomar som kan dras av katastrofen vid kärnkraftverket i Fukushima. För vår institution finns det alltså inte något före och efter den 11 mars 2011. Ändå fanns de starka signalerna där! Trots allt är det inte alltför svårt att komma överens om vissa enkla principer:

– Principen om att stödja kommissionen så att den kan genomföra dessa stresstest tillsammans med medlemsstaterna i de 143 kärnreaktorer som är i drift i Europa.

– Principen om att senast den 15 april lägga fram en exakt tidtabell för de antagna kriterierna: oberoende experter, prioritering av säkerheten i kärnanläggningar som är farligare därför att de ligger i seismiskt aktiva områden eller kustområden och säkerhetsrapporter för allmänheten.

– Principen om att omedelbart stänga kärnkraftverk som underkänns i stresstesten.

Den europeiska allmänheten förväntar sig att vår institution ska ta ansvar och vara förnuftig, särskilt i en så kontroversiell fråga som atomenergi. Trots allt kanske det inte är ett så dåligt energialternativ, och valet av om kärnkraft ska överges eller inte måste förbli vårt nationella ansvar.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot. Jag är oerhört glad över att lobbyn för kärnkraft till sist misslyckades. Det är helt obegripligt att PPE-gruppen och andra som röstade emot säger att nollrisk inte finns, som röstade emot en successiv avveckling som ska börja nu, emot att gå mot en ekonomi med nästan 100 procent energieffektiv förnybar energi 2050, emot en kärnkraftsfri framtid för Europa osv. Sluttexten var absolut oacceptabel, och jag är glad över att majoriteten i kammaren stödde oss i De gröna i avvisandet av den gemensamma resolutionen.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Den allvarliga kärnkraftsolyckan i kärnkraftverket Fukushima Daiichi den 11 mars orsakade tusentals dödsfall och ofattbara skador på hela den japanska ekonomin.

Detta blodbad får varje land i världen att ompröva sin inställning till användningen av atomkraftstekniker. Tyvärr påskyndas dessa val i många fall till följd av de nyligen inträffade tragiska händelserna, och från många håll efterlyser man en total och omedelbar avveckling av kärnkraftsanläggningar.

EU har omprövat sin inställning till hela kärnsäkerheten sedan en tid, men det är viktigt att beakta att tekniken kommer att fortsätta att ingå i energimixen i olika medlemsstater i många år framöver. I framtiden kan det kanske bli möjligt att tillgodose våra energibehov med förnybara energikällor, men än så länge är det omöjligt, och det kommer inte heller att bli möjligt under en lång tid.

Jag är för mer restriktiva säkerhetsåtgärder för kärnkraftsanläggningar i linje med dem som är tillämpliga på den senaste generationens anläggningar. Jag anser dock att alternativet att stoppa kärnenergiproduktion från en dag till en annan är både kortsiktigt och poänglöst. Det dikteras mer av känslor än av verkliga behov och kan få ekonomin i världens ledande industriländer på knäna.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Efter den kärnkraftskatastrof som drabbat Japan har vi inget annat alternativ än att se över den europeiska energiplanen. Vi behöver ägna särskild uppmärksamhet både åt kärnkraftverk som redan är i drift och de som befinner sig på planeringsstadiet. EU har redan bestämt att stresstest ska genomföras på alla anläggningar, inklusive dem i grannländer som har förbindelser med unionen.

I resolutionen krävs även ett moratorium för uppförandet av nya kärnkraftverk så att riskerna kan utvärderas ordentligt. Vi måste vara medvetna om att under de kommande decennierna kommer många länder fortfarande att vara beroende av kärnenergi, men samtidigt kan vi inte tillåta att det finns kraftverk i Europa som utgör en risk för befolkningen. Kraftverk som byggts före 1980 måste läggas ned.

I vissa länder som Italien genomförs utvärderingar för att besluta om man ska överge kärnenergi, och det är viktigt att fatta gemensamma beslut även på EU-nivå. Det som är obegripligt är att Europaparlamentet inte har kunnat uttala sig i en fråga som den som övervägs i dag, som är en viktig och mycket oroande angelägenhet för medborgarna. Alla resolutioner har faktiskt förkastats, även den gemensamma som vi stödde.

  Marco Scurria (PPE), skriftlig. – (IT) Den italienska finansministern Giulio Tremonti myntade ett nytt begrepp – kärnskuld – i ett tal vid ett möte för industrifolk för ett par dagar sedan. De medlemsstater som har investerat i kärnkraft är de som har de högsta nivåerna av offentlig skuld. Hur mycket kostar det att stänga första och andra generationens kraftverk? Hur mycket kommer det kosta att utföra de stresstest som vi så ingående har diskuterat i dag? När ett kraftverk har visat sig vara ”stressat”, hur mycket kommer det då kosta att ”avstressa” det? Hur mycket kostar det vidare att ta hand om det radioaktiva avfallet? Ingen har ännu gett oss något svar.

Från EU:s sida skulle vi kunna börja fundera över andra alternativ att visa medlemsstaterna. Eftersom kommissionen måste förse oss med en färdplan, varför inte börja fundera över en verklig investering i fjärde generationens kärnkraft – ren kärnkraft eller fusionskraft – eller kanske till och med överväga en övergripande energiplan? Vi förväntar oss att kommissionen i sitt meddelande beskriver en färdplan om detta ämne och försöker att till sist ge EU en klar inriktning inom denna sektor.

  Debora Serracchiani (S&D), skriftlig. – (IT) Olyckan i kärnkraftverket Fukushima har orsakat en enorm katastrof med radioaktiv förorening som även påverkar många personer som befann sig i närheten av kraftverket och som skadades. Många sjukhus vägrar att ta emot och behandla dem på grund av risken för förorening.

Även om den japanska premiärministern har tillkännagett att kraftverket i Fukushima kommer att läggas ned är situationen olöst: kylsystemet för en av reaktorerna är ur drift och en betydande mängd radioaktivitet har släppts ut i miljön. Därför är det viktigt att se till att allt nödvändigt humanitärt och ekonomiskt bistånd ges och att fastställa internationella säkerhetsregler som är så tillförlitliga som möjligt för att förhindra fler katastrofer som den i Japan i framtiden.

Därför röstade jag emot resolutionen eftersom den inte innehöll de ändringsförslag där medlemsstaterna uppmanas att utarbeta tänkbara strategier för att överge kärnkraft och att omedelbart informera regionala och lokala myndigheter på båda sidorna om gränsen om sina nationella program om genomförandet av dem kan få gränsöverskridande effekter.

  Peter Skinner (S&D), skriftlig. – (EN) Även om detta är en känslig tid just efter de enorma problemen med kärnsäkerheten i Japan, fortsätter kärnenergi att ge ett viktigt bidrag till energiförsörjningen i hela EU och globalt. De synpunkter som framförs av dem i kammaren som strävar efter att framtvinga en snar stängning och övergivande av politiken i denna fråga gjorde det svårt att rösta för vissa inslag i betänkandet av praktiska skäl snarare än som en inställning för eller emot kärnkraft. Jag kunde inte stödja ”aggressiva” ändringsförslag som skulle ha skadat energiförsörjningspolitiken med en blandad strategi som leder till minskade koldioxidutsläpp och slutligen till en ökning av förnybara energiformer.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Vi har ännu inte kommit överens om dagens resolution, som var avsedd att handla om lärdomar som kan dras av katastrofen vid kärnkraftverket i Fukushima. Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har i åratal förespråkat en utfasning av kärnkraft därför att riskerna för människor och miljö är oacceptabelt höga och eftersom det finns alternativ så att det räcker. Fukushima, i synnerhet, har visat detta. Det är beklagligt att Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa fortsätter att tro på sina kärnkraftsdrömmar, trots att det nu har gjorts klart av Japan och Tjernobyl att de till sist slutar i mardrömmar. Trots detta finns det många människor som är ovilliga att vakna ur sina kärnmardrömmar.

Den enda säkra kärnkraften är ingen kärnkraft. Ändringsförslaget där en så kallad utfasning av kärnkraft efterlystes röstades ned. En majoritet i kammaren verkar inte förstå att det är fullt tekniskt och ekonomiskt möjligt att inom en tidsperiod på fyrtio år generera vår el helt hållbart genom sådana metoder som energieffektivitet och utnyttjande av sol, vind, geotermisk energi, vatten och biomassa. För närvarande verkar kärnkraftslobbyn tappa terräng. Därför röstade jag nej i den slutliga omröstningen.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot resolutionen i den slutliga omröstningen eftersom jag anser att vi behöver diskutera frågan i samband med EU:s övergripande energistrategi, inte i samband med den japanska kärntragedin.

  Michèle Striffler (PPE), skriftlig. – (FR) Den kärnolycka som för närvarande pågår i Japan måste följas av en djupgående diskussion om anläggningarna i Frankrike och i Europa. Stresstest måste genomföras i alla kärnkraftverk som är i drift, i synnerhet om de finns i seismiskt aktiva områden. Jag tänker särskilt på kärnkraftverket i Fessenheim i Haut-Rhin. Vidare anser jag att införandet av ett moratorium utan tidsgräns för utveckling och beställning av nya kärnreaktorer inte är en ekonomiskt hållbar lösning och kan hota många arbetstillfällen samtidigt som det också allvarligt försvagar vår energiproduktion.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om lärdomar att dra för kärnsäkerheten i Europa efter kärnkraftsolyckan i Japan, eftersom dess mål är att öka kärnsäkerheten i EU och inte förbjuda produktionen och användningen av kärnenergi. Det är därför som jag röstade emot alla ändringsförslag om att ta bort kärnenergi från EU:s energimix. Trots att jag röstade för införandet av ett moratorium för byggandet av nya kärnreaktorer ansåg jag att om ett sådant moratorium infördes borde det begränsas till enbart perioden för de stresstest som kärnreaktorerna i EU ska genomgå. Då skulle det bli möjligt att bygga nya reaktorer som kan utnyttja resultaten av stresstesten och säkerställa att kärnsäkerheten ökar.

För närvarande står kärnenergi för 30 procent av Europas energimix. EU är i hög grad beroende av att medlemsstaternas energimix uppfyller målet 20-20-20. Vi kan inte bestämma oss för att göra oss av med kärnenergi utan att fastställa vilka hållbara energikällor som kommer att vara tillgängliga och kan tillgodose EU:s energiefterfrågan under kommande år till priser som medborgarna har råd med. EU måste investera i energieffektiviseringsåtgärder, särskilt i byggnader och transport, samt i användning av förnybara energikällor.

  Traian Ungureanu (PPE), skriftlig. – (EN) Kärnkrisen i Japan sätter ett antal idéer i rörelse som innebär en irrationell tsunami. Kärnenergi har nu svartmålats, och kraven på en total övergång från kärnenergi till så kallade alternativa energikällor växer. Men denna tankeskola gränsar till regelrätt vidskepelse. Kärnreaktorn i Fukushima drabbades av en hittills okänd kombination av katastrofer. Detta visar att naturen är oberäknelig och att tsunamier inte kan förbjudas, men det bevisar inte att kärnenergi bär skulden. Kärnenergi har en mycket bättre säkerhetsstatistik än någon annan energikälla. Medan olja enligt mångas mening ger upphov till exploatering, beroende, krig och diktaturer är kärnenergi historiskt sett mycket säkrare. Vår främsta omsorg i fråga om kärnenergi bör just vara riskbedömning och enhetliga säkerhetsförfaranden på EU-nivå. Med dessa kriterier uppfyllda och iakttagna kan kärnenergi sätta slut på eller starkt begränsa politiken för energiberoende. Och medan naturkatastrofer inte kan förhindras är kärnenergi inte en allvarlig risk i sig. Den verkliga faran kommer inte från välskötta kärnreaktorer utan från kärnreaktorer under fel politisk kontroll. Titta med andra ord på Iran, inte på Japan.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Jag anser att denna resolution var en reflexartad reaktion på den tragiska situationen i Japan, och det fanns inte tillräckligt med tid att debattera frågorna kring säkerhet i kärnkraftverk i EU. Kärnkraft är en viktig energikälla i hela Europa, och en del medlemsstater hämtar så mycket som 75 procent av sin el från kärnkraft. En översyn av säkerheten vid kärnkraftverken bör därför vara en prioritet, inklusive stresstestning av befintliga verk. Detta bör dock inte leda till nedläggning av befintliga kraftverk där det inte finns några säkerhetsproblem eller förhindra att nya kärnanläggningar öppnas för att ersätta föråldrade kraftverk. Vi behöver en mogen debatt om dessa frågor för att få en balanserad mix av förnybara och andra energikällor med låga koldioxidutsläpp så att ljuset kan fortsätta att vara tänt i hela Europa.

Lärdomar att dra för kärnsäkerheten i Europa efter kärnkraftsolyckan i Japan (B7-0237/2011)

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Efter nederlaget för det gemensamma resolutionsförslaget röstade jag för denna text som även om den inte är perfekt ändå har en bra balans mellan kärnsäkerhet och en pragmatisk inställning till frågan.

Lärdomar att dra för kärnsäkerheten i Europa efter kärnkraftsolyckan i Japan (B7-0242/2011)

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna resolution från Verts/ALE-gruppen eftersom alla de andra resolutionerna om ämnet hade bortfallit. Jag backade upp den för att visa stöd för säkerhetsrekommendationerna men kände mig inte väl till mods med de mer extrema antikärnkraftsuppfattningar som den ansluter sig till.

Lärdomar att dra för kärnsäkerheten i Europa efter kärnkraftsolyckan i Japan (B7-0243/2011)

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot denna resolution som jag ansåg var naivt kärnkraftspositiv.

Situationen i Syrien, Bahrain och Jemen (B7-0249/2011)

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution. Demonstranter i Bahrain, Syrien och Jemen har framfört sina legitima krav på demokrati och visat ett starkt folkligt stöd för politiska, ekonomiska och sociala reformer som siktar på en verklig demokrati, bekämpande av korruption, säkerställande av respekt för rättsstatsprincipen, de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheter, minskning av sociala orättvisor och skapande av bättre ekonomiska och sociala villkor. Regeringarna i dessa länder svarade på folkets legitima krav med brutalt förtryck, godtyckliga arresteringar och tortyr, vilket ledde till dödsfall, skador och fängslande. Det våld som regeringarna i dessa länder använder mot sina egna befolkningar måste få direkta återverkningar på deras bilaterala förbindelser med EU. EU kan och måste använda många medel för att avskräcka från sådana åtgärder, exempelvis att frysa tillgångar, reseförbud m.m. EU måste se över sin politik gentemot dessa länder och fullt ut och effektivt använda befintligt stöd som ges genom det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet, det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter samt stabilitetsinstrumentet för att skyndsamt bistå länderna och det civila samhället i Mellanöstern och Gulfområdet i deras övergång till demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Tunisien, Egypten och Libyen fanns överst på löpsedlarna i början av 2011. Dessa länder är dock inte de enda som har demokratiska ambitioner. Storskaliga rörelser har också framträtt i Bahrain, Jemen och Syrien. Även där har de regerande myndigheterna tyvärr svarat genom förtryck och våld. Det är oacceptabelt. En stat får inte använda våld mot sin egen befolkning utan sanktioner från EU i samband med dess bilaterala förbindelser. Genom denna resolution stöder EU Syriens befolkning i dess krav på att det undantagstillstånd som rått sedan 1963 verkligen ska avskaffas, uttrycker sin solidaritet med alla folk i dessa länder och uppmanar EU att ompröva sina förbindelser i takt med de framsteg som görs i fråga om reformer.

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig. – (RO) Jag anser att EU mer än någonsin tidigare behöver främja demokratiska värden och visa solidaritet med folken i länderna söder om Medelhavet i deras krav på ett demokratiskt samhälle.

Situationen i arabländerna påminner mig om störtandet av kommunistregimerna i Central- och Östeuropa. Även vi gick igenom liknande händelser och kan förstå folkets krav, vilket gör det till vår moraliska skyldighet att visa vår solidaritet med dem.

De protester som har pågått i dessa länder under de senaste veckorna ger klara belägg för att de odemokratiska regimerna inte motsvarar befolkningens förväntningar och att de inte kan erbjuda dessa samhällen politisk stabilitet och välstånd.

EU:s höga representant och kommissionen bör bestämt invända mot bruket av våld mot demonstranter och utöva påtryckningar på myndigheterna i Syrien, Jemen och Bahrain att förbinda sig att föra en konstruktiv politisk dialog i syfte att lösa situationen.

Vidare anser jag att villkoret för ingåendet av ett associeringsavtal mellan EU och Syrien bör vara de syriska myndigheternas villighet att genomföra reformer i syfte att upprätta demokrati. Unionen disponerar över detta instrument, och jag anser att det så mycket som möjligt bör användas för att stödja införandet av demokrati i arabländerna.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Demonstrationerna den senaste tiden i flera arabländer visar att odemokratiska och auktoritära regimer inte kan skapa trovärdig stabilitet och att demokratiska värden spelar en viktig roll i de ekonomiska och politiska partnerskapen. Jag uppmanar myndigheterna i Bahrain, Syrien och Jemen att följa internationell rätt om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Det är viktigt att de snarast möjligt inleder en öppen och meningsfull process för politisk dialog som inbegriper alla politiska krafter och det civila samhället i syfte att bereda väg för verklig demokrati, upphäva undantagstillstånd och genomföra verkliga, ambitiösa och meningsfulla politiska, ekonomiska och sociala reformer, vilket är väsentligt för den långsiktiga stabiliteten och utvecklingen.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Bahrain löper risk att bli en arena för konfrontationer mellan Iran och Saudiarabien. I den situationen kan vi inte bortse från det religiösa inslaget i utvecklingen i regionen i en tid då den shiitiska oppositionen stöds av Iran, medan sunnidynastin får stöd av monarkierna i området. De nära banden mellan Iran, Syrien, Hamas och Hizbollah samt de religiösa spänningarna mellan sunnimuslimer och alawiterna i Syrien bör också få oss att vara försiktiga eftersom det finns stor risk för att våldsupptrappningen också kommer att dra Syrien mot inbördeskrig med inblandning utifrån. Hamasmassakern 1982, där 20 000 syrier hörde till offren, är en tragisk varning i detta avseende, precis som misslyckandena i Somalia, Afghanistan och Irak när det gäller hur väst måste agera i en region vars särprägel inte kan ignoreras. Jag anser att vi behöver mer diplomati och färre väpnade styrkor, mer omsorg om att försvara de mänskliga rättigheterna och skydda civila och mindre omsorg om hur ingripanden utifrån kan påverka val, samt större uppmärksamhet åt fattigdomen och korruptionen i dessa samhällen, särskilt i Jemen.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag fördömer det brutala ingripandet mot fredliga demonstranter som säkerhetsstyrkor genomfört i Bahrain, Syrien och Jemen. Jag vill uttrycka mitt stöd och min solidaritet med folket i dessa länder som motiverade av legitima demokratiska ambitioner visar stort mod och stor beslutsamhet.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Syrien, Bahrain och Jemen har skakats av demonstrationer som brutalt har kuvats. Jag uppmanar regeringarna i dessa länder att inleda en fruktbar dialog med demonstranterna. Det våld som dessa människor utsattes för kommer inte att få dem att på obestämd tid sluta att kräva det som de anser vara deras rättigheter. Det kommer bara att fördröja dem i utövandet av dessa rättigheter, göra ståndpunkterna mer extrema och uppmuntra till mer fordrande reaktioner i framtiden. Även Machiavelli, som teoretiserade så mycket om att det är bättre att vara fruktad än älskad, varnade världens prinsar att det var onödigt och skadligt att göra sig själv hatad. Det skulle vara bättre för myndigheterna i dessa stater att genomföra konkreta reformer och låta sina medborgare få demokrati, frihet och rättvisa i nivå med de bästa normerna i världen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) EU har under hela sin existens tjänat som förebild och har därför en skyldighet att protestera mot alla kränkningar av de mänskliga rättigheterna och kämpa för människors rätt till självbestämmande både genom fördömanden och genom utvecklingsbistånd. Det ytligt sett normala läget i Bahrain – som är av strategisk betydelse för balansen i Gulfområdet – är mycket spänt, och människor hålls fängslade enbart därför att de anklagas för att ha brutit mot yttrandefriheten. I Syrien har demonstrationer i flera städer brutalt stoppats trots EU:s uppmaningar att yttrande- och föreningsfriheten ska respekteras. Slutligen är läget i Jemen djupt oroande och har redan fördömts av EU med hänsyn till våldet mot demonstranter som vi inte kan vara likgiltiga inför. Jag håller därför med om de åtgärder som föreslås i resolutionen, inte minst fördömandet av dem som är ansvariga för massakrerna i dessa länder, och hoppas att de har effekt snarast möjligt så att kränkningarna av deras befolkningar kan upphöra. Jag välkomnar också initiativet att uppmana FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna att fördöma dessa kränkningar av de grundläggande rättigheterna.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Ännu en gång ser vi exempel på parlamentsmajoritetens hyckleri. För det första därför att de behandlar skilda situationer och olika länder i samma resolution. De gör detta med avsikt och föreslår en övergångsdialog för att hjälpa sina allierade (Bahrain och Jemen) och utövar påtryckningar på dem som inte försvarar deras intressen (Syrien). Det finns påtagliga skillnader jämfört med vad som hände i Libyen, där dialog ersattes av militär aggression, vilket tillintetgör alla möjligheter till en fredlig lösning av konflikten. Syftet är uppenbart: att kamouflera förflyttningen av militära styrkor från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten till Bahrain för att stödja oligarkin där med stöd från Förenta staterna – ett land som har huvuddelen av sin flotta i Persiska viken stationerad i Bahrain – och att kväsa den bahrainska befolkningens kamp för samhällsförändringar och demokrati. Samma sak händer i Jemen, där de går ut och försvarar en regim som brutalt förtrycker sin befolkning och deras kamp för demokratisk förändring och förbättrade levnadsförhållanden för att skydda en allierad i det så kallade kriget mot terrorism.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Resolutionen är ännu ett exempel på parlamentsmajoritetens hyckleri. Till att börja med eftersom de klumpar ihop olika situationer och länder i samma resolution. De gör detta med avsikt och föreslår en övergångsdialog för att hjälpa sina allierade (Bahrain och Jemen) och utövar påtryckningar på dem som inte försvarar deras intressen (Syrien). Finns det inte anledning att fråga varför dialog inte förespråkades i Libyen i stället för bombning?

Syftet är uppenbart: att kamouflera förflyttningen av militära styrkor från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten till Bahrain för att stödja oligarkin där med stöd från Förenta staterna – ett land som har huvuddelen av sin flotta i Persiska viken stationerad i Bahrain – och att kväsa den bahrainska befolkningens kamp för samhällsförändringar och demokrati.

Samma sak händer i Jemen, där de går ut och förvarar en regim som brutalt förtrycker sin befolkning och deras kamp för demokratisk förändring och förbättrade levnadsförhållanden för att skydda en allierad i det så kallade kriget mot terrorism.

Nu försöker man att dölja den externa inblandningen i Syriens angelägenheter via finansiering och beväpning av de så kallade fredliga demonstrationerna i ett land som har en antiimperialistisk inställning och den israeliska och amerikanska politiken i regionen.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för dokumentet eftersom demonstranterna i Bahrain, Syrien och Jemen, efter liknande utvecklingar i andra arabländer, har framfört sina legitima förväntningar på demokrati och ett starkt folkligt krav på politiska, ekonomiska och sociala reformer för att uppnå verklig demokrati, bekämpa korruption och nepotism, trygga respekt för rättsstatsprincipen, de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, minska de sociala orättvisorna och få till stånd bättre ekonomiska och sociala villkor. EU och dess medlemsstater bör stödja de krav på demokrati som befolkningarna i Bahrain, Syrien och Jemen framför på fredliga sätt, och regeringarna i dessa länder får inte reagera genom att öka det brutala förtrycket. Det är omöjligt att försvara så allvarliga brott som utomrättsliga avrättningar, kidnappningar och försvinnanden, godtyckliga arresteringar, tortyr och orättvisa rättegångar.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen. Jag anser att EU måste ompröva sina bilaterala förbindelser med Syrien, Bahrain och Jemen med hänsyn till deras brutala kuvande av demonstrationer och att samtalen om ett framtida associeringsavtal med Syrien tills vidare måste avbrytas. Jag är också oroad över närvaron av internationella styrkor i Bahrain och efterlyser en utredning om de 54 dödade demonstranterna i Jemen.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Dubbelmoralen fortsätter att dominera den utrikespolitik som förs av den majoritet som har makten i EU. Denna resolution är ett perfekt exempel på detta. Man kritiserar med rätta Ali Abdullah Saleh och Bashar al-Assad, men inte kungen av Bahrain. Dödsoffren och de som skadats under de jemenitiska och syriska regeringarnas tvångsåtgärder nämns, men inte dödsoffren och de skadade i Bahrain. Det finns inget fog för att visa en sådan respekt. Jag vägrar att stödja denna hycklande text där man med förevändningen att fördöma somliga ursäktar andra.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Syrien, Bahrain och Jemen har hemsökts av en rad folkliga uppror som brutalt har kuvats. Enligt min mening är detta inte det bästa sättet att hantera situationen eftersom våld endast leder till mer våld. Regeringarna i dessa länder måste söka efter möjligheter att föra en dialog med demonstrationsledarna för att uppnå en ökad förståelse som kan förhindra dödsfall och blodbad. Myndigheterna i dessa stater bör satsa på att genomföra konkreta reformer så att deras medborgare får tillgång till demokrati, frihet och rättvisa av det slag som finns i de flesta länder.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att EU har möjlighet att genom diplomati främja en demokratisk och fredlig förändringsprocess i Bahrain, Jemen och Syrien. Jag står på samma sida som befolkningarna i dessa länder, vilka precis som alla vi andra önskar förbättrade ekonomiska förhållanden, minskade sociala orättvisor, bekämpande av korruption och nepotism, genomförandet av demokratiska reformer och garanterade av de grundläggande mänskliga rättigheterna.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för. Jag stöder detta krav från Europaparlamentet där vi i starka ordalag fördömer säkerhetsstyrkornas förtryck av fredliga demonstranter i Bahrain, Syrien och Jemen och framför våra kondoleanser till offrens familjer, uttrycker vår solidaritet med befolkningen i dessa länder, berömmer deras mod och beslutsamhet samt framför vårt starka stöd till deras legitima krav på demokrati. I resolutionen uppmanas också myndigheterna i Bahrain, Syrien och Jemen att avhålla sig från att bruka våld mot demonstranter och respektera deras mötes- och yttrandefrihet. Vi fördömer att myndigheterna i Bahrain och Jemen har ingripit i tillhandahållandet av läkarvård och stoppat eller begränsat tillträdet till sjukvårdsinrättningar. Parlamentet framhåller att de som är ansvariga för de dödsfall och skador som vållats ska hållas ansvariga och ställas inför domstol samt uppmanar myndigheterna att omedelbart frige alla politiska fångar, människorättsförsvarare och journalister samt alla dem som hålls fängslade på grund av sina fredliga aktiviteter i samband med demonstrationerna.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Det aktuella läget i flera afrikanska länder, och även i Bahrain, Syrien och Jemen, är resultatet av befolkningarnas legitima krav på politiska, ekonomiska och sociala reformer för att få till stånd en verklig demokrati. Det är välkänt att det alltid har funnits repressiva lagar som begränsar medborgarnas utövande av sina medborgerliga och politiska rättigheter i dessa länder. Detta har lett till starka folkliga önskemål om politiska och sociala reformer.

Tyvärr reagerar regeringarna på dessa legitima krav med brutalt förtryck och tillämpning av antiterroristlagar för att berättiga utomrättsliga avrättningar och tortyr. Dessutom förs många demonstranter bort och försvinner. I dag är antalet dödade, skadade och gripna personer i Syrien, Bahrain och Jemen extremt högt. Regeringarnas överdrivna våld mot demonstranterna strider mot alla internationella konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter.

Jag ansluter mig till föredraganden i fördömandet av säkerhetsstyrkornas brutala ingripande mot fredliga demonstranter i dessa länder för att stoppa deras legitima demokratiska krav. Vi måste uttrycka vår fulla solidaritet och stödja det mod och den beslutsamhet som dessa folk visar för hela världen.

  Traian Ungureanu (PPE), skriftlig. – (EN) Situationen i Syrien, Bahrain och Jemen är en svårförutsägbar fortlöpande process och inte en blodig men ohejdbar marsch mot demokrati. Den politiska bakgrunden i Syrien och Jemen har sedan länge varit en auktoritär regim eller en fullständig diktatur. Men detta gör ändå inte oppositionen till ett helt demokratiskt alternativ. Särskilt i Jemen med ett laglöst och splittrat styrelseskick kan de krafter som samlas under oppositionsparaplyet hysa eller ge vika för terrorister eller radikala, antidemokratiska krafter. Tidigare har stabilitet i utrikespolitiken vad gäller Mellanöstern varit ett substitut för inaktivitet eller status quo. Det var verkligen ett överskattat koncept. Nu är det på väg att bli underskattat.

Ett mer rationellt och mindre emotionellt förhållningssätt skulle vara mer till gagn för det europeiska och det allmänna demokratiska intresset. Behovet av demokrati i länder med en lång tradition av politiskt förtryck bör inte få leda till att den framtida demokratiska processen omöjliggörs. Detta innebär inte att Assad- eller Salehregimen bör backas upp utan att lösningen bör vara en framförhandlad exitstrategi, inte ett våldsamt och okontrollerat regimskifte. En försiktig och klartänkt politik är betydligt mer lämplig i länder och regioner som kan komma att byta från ett förtryckarsystem till ett annat.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet antog i dag en resolution där parlamentet efterlyser en omprövning av EU:s förbindelser med Syrien, Bahrain och Jemen för att beakta folkets uppror i dessa länder. Om jag hade trott att detta var EU-institutionernas verkliga avsikt skulle jag ha gett resolutionen mitt fulla stöd. Huvudpunkten i resolutionen är uppmaningen att ”skjuta upp förhandlingarna om undertecknandet av avtalet om associering mellan EU och Syrien som ännu inte slutförts” och att ”ingåendet av detta avtal bör villkoras med de syriska myndigheternas förmåga att genomföra motsedda demokratiska reformer på ett konkret sätt”. Detta har i vederbörlig ordning noterats. Jag måste dock framhålla att man i själva resolutionen medger att undertecknandet ”av detta avtal har på Syriens begäran skjutits upp sedan oktober 2009”. Man kan inte annat än undra vilken effekt som det uttalandet verkligen kommer att få. Jag avstod därför från att rösta om denna text.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Denna omröstning i vårt parlament, som är en i raden av resolutioner sedan Jasminrevolutionen i Tunisien, är ett bevis på att händelserna i arabvärlden är en våg, vars omfattning och livslängd ingen kan förutspå. Situationen varierar onekligen mellan dessa länder, men de folkliga rörelserna är uttrycket för en orubblig längtan efter demokrati, frihet och rättvisa. EU får inte tillåta att folkets legitima och fredligt framförda krav undertrycks med våld, vilket tyvärr förefaller vara den enda reaktionen från regimer som är trängda mot väggen. EU måste uttala sig i bestämda ordalag, framför allt genom vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, för att bekräfta sitt stöd för demonstrationerna där folket kräver att de grundläggande värden som unionen förespråkar och försvarar ska respekteras i deras länder. Vårt parlament, som betraktas som ett demokratins tempel, måste återigen uttala sin solidaritet med dessa folk och stödja dem i deras demokratiska övergångsprocess. Det är därför viktigt att vi ser över våra förbindelser med länderna i Nordafrika, Främre Orienten och Mellanöstern så att vi tillsammans kan skapa ett område av stabilitet, fred och välstånd.

Fjärde FN-konferensen om de minst utvecklade länderna (RC-B7-0228/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för detta resolutionsförslag. Jag anser att det är viktigt att öka effektiviteten i utvecklingsbiståndet och att det behövs en konsekvent stödpolitik på områden som handel och utvecklingssamarbete, klimatförändringar, jordbruk m.m. EU behöver vägledas av en gemensam ståndpunkt gentemot de minst utvecklade länderna och bör inte tillåta att ekonomiska och finansiella kriser äventyrar utvecklingen av partnerskapen med dessa länder. Under denna konferens är det viktigt att återigen bekräfta det globala åtagandet att ta itu med de minst utvecklade ländernas behov när det gäller en hållbar utveckling i alla dess ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter och att stödja dem i deras ansträngningar att utrota fattigdom.

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Inför Istanbulkonferensen i maj har EU upprepat sitt stöd till uppnåendet av millennieutvecklingsmålen i utvecklingsländerna och ännu en gång bekräftat sitt åtagande att tillhandahålla särskilda biståndsprogram. Även om anmärkningsvärda framsteg har konstaterats i en del länder och regioner är målet att halvera fattigdomsnivån i världen långtifrån uppnått. Elva miljoner barn dör fortfarande varje år av behandlingsbara sjukdomar, de flesta av dem före fem års ålder, var fjärde människa har inte tillgång till dricksvatten, 114 miljoner barn har fortfarande inte tillgång till grundläggande skolutbildning, ungefär 600 miljoner kvinnor är fortfarande inte läs- och skrivkunniga och lika många människor har inte någon del av utvecklingsmöjligheter.

Misslyckandet med att uppnå de mål som uppställdes 2001 avskräcker inte de industrialiserade nationerna, utan dessa kommer tvärtom att fortsätta att se till att de länder som behöver bistånd finns kvar överst på den internationella dagordningen, främja tillhandahållandet av nya riktade finansieringskällor och inrättandet av samarbetsprogram. För att få dessa länder på fötter igen och ge tusentals människor en framtid krävs engagemang, stor politisk beslutsamhet och ständig mobilisering av ekonomiska resurser, vilka samtliga är villkor som EU uppfyller.

  Pino Arlacchi (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot det gemensamma förslaget om den fjärde FN-konferensen om de minst utvecklade länderna eftersom förslaget inte är tillräckligt fokuserat på problemet med ineffektiviteten i det internationella biståndet. I förslaget och i kommissionens uttalande under parlamentsdebatten bortser man från den pågående och viktiga diskussionen om de senaste 50 årens internationella bistånd till länder på det södra halvklotet och de lärdomar som kan dras av tidigare misslyckanden och framgångar. Varför har biståndet till Afrika blivit ett så gigantiskt misslyckande? Varför har Världsbankens politik för utveckling och fattigdomsminskning blivit ett så gigantiskt misslyckande? Varför har det utländska biståndet till Afghanistan under de senaste tio åren blivit en stor skandal? Varför har politiken för fattigdomsminskning i Kina, Vietnam och Brasilien blivit en stor framgång? Om vi inte kan svara på dessa svåra frågor kommer vi aldrig att kunna använda våra 60 miljarder euro i utvecklingsbistånd på ett sätt som är till fördel för de minst utvecklade länderna.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag instämmer i vad som sägs i resolutionen. FN:s fjärde konferens om de minst utvecklade länderna bör inriktas på konsekvens i utvecklingspolitiken eftersom det är en viktig faktor för att minska fattigdomen. Förutom de utmaningar som fanns från början har situationen i de minst utvecklade länderna förvärrats av de senaste globala kriserna inom ekonomi, livsmedel, klimatförändringar och energi. FN-konferensen bör därför vara resultatorienterad, grundas på tydliga indikatorer och målet om att halvera antalet minst utvecklade länder till 2020, kombinerat med effektiva och insynsvänliga övervaknings- och uppföljningsmekanismer.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Det är beklagligt att 48 länder för närvarande är klassificerade som minst utvecklade länder och att 75 procent av de 800 miljoner invånarna i dessa länder lever på mindre än 2 US-dollar per dag. Det långsiktiga målet för utvecklingssamarbete bör vara att skapa förutsättningar för hållbar ekonomisk utveckling och en rättvis omfördelning av välståndet. Fred och säkerhet är viktigt för effektiviteten i utvecklingspolitiken, och EU bör samordna sina insatser bättre för att lösa stabilitetsproblem i de minst utvecklade länderna och stödja ansträngningarna att bygga upp den kapacitet som krävs för att skapa fredliga, demokratiska och inkluderande samhällen. Det är också viktigt att prioritera livsmedelssäkerhet, jordbruk, infrastruktur, kapacitetsuppbyggnad och i synnerhet ekonomisk tillväxt och tillgång till teknik samt mänsklig och social utveckling i de minst utvecklade länderna.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Eftersom de föregående konferenserna har varit fokuserade på principer hoppas jag att den fjärde FN-konferensen kommer att inriktas på att bestämma resultat och utforma tydliga indikatorer för att halvera antalet minst utvecklade länder till 2020. Av de 51 underutvecklade länderna, där 78 procent av befolkningen lever på mindre än 1,25 US-dollar per dag, har endast tre tagit sig ut ur denna kategori under de senaste åren. Situationen är oroande eftersom dessa länder är mest sårbara för prövningar som finans- och livsmedelskriser och klimatförändringar, samtidigt som de också är drabbade av yttersta fattigdom, avsaknad av infrastruktur och stigande arbetslöshet.

Denna verklighet framhäver att det internationella samfundet tyvärr inte har lyckats fullgöra åtagandena i åtgärdsprogrammet från Bryssel. Jag hoppas att vi under konferensen, där jag kommer att företräda gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet, kommer att inrikta oss på att uppnå konsekvens i utvecklingspolitiken och metoder för att införa innovativa finansieringsmekanismer för att ge mer effektiv hjälp till dessa länder som behöver uppmuntras att införa en hållbar politik.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att man vid FN:s fjärde konferens om de minst utvecklade länderna måste lägga fram förslag som gör det möjligt att integrera dessa länder så mycket som möjligt i den globala ekonomin och förbättra deras tillträde till EU-marknaderna. Kommissionen bör överväga att öka biståndet till dessa länder för att minimera kostnaderna av avregleringen av deras marknader.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Trots det tekniska och ekonomiska bistånd som de minst utvecklade länderna har fått under årens lopp är det viktigt att inse att de inte har lyckats att ta sig ur detta tillstånd och fortfarande har permanenta svagheter och behov. Det är inte mer än rättvist att, som man gör i den antagna resolutionen, nämna de exceptionella omständigheterna på Kap Verde, ett land som trots brist på resurser har lyckats övervinna en del av sina svårigheter och förbättra sin befolknings levnadsvillkor. Jag vill därför gratulera den kapverdiska befolkningen, deras regering och partier till denna bragd, eftersom de har kunnat vidta åtgärder på ett ansvarsfullt och hedervärd sätt: Detta land där man talar portugisiska är i dag en förebild för de minst utvecklade länderna. Trots handelsbegränsningar och problem med utbildning och tillgång till information, resurser och produktionsenheter kan det inte nog framhållas att de minst utvecklade ländernas underutveckling främst är följden av deras beslutsfattares bristande kompetens och deras institutioners ineffektivitet eftersom deras befolkningar är så dugliga i andra avseenden.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) FN:s fjärde konferens om de minst utvecklade länderna kommer att äga rum i Istanbul i Turkiet den 9–13 maj i år. EU, som alltid har gått i täten för att stödja utvecklingsländerna genom program för utrotning av fattigdom – för vilka de ekonomiska anslagen har tredubblats under de senaste åren – är mycket engagerat i organiserandet av detta möte. Parlamentet kommer också att företrädas av en delegation som lägger fram välgenomtänkta förslag, även om dess observatörsstatus inte kommer att göra den så synlig, och jag hoppas att detta innebär ett betydande framsteg mot att vinna kampen för hållbar utveckling och rättvis tillväxt i dessa länder. Eftersom alla länder har ansvar för att stödja de minst utvecklade länderna för att uppfylla millennieutvecklingsmålen instämmer jag med förslagen i det gemensamma resolutionsförslaget, och jag skulle vilja se att målet om att halvera antalet minst utvecklade länder 2020 uppnås. MUL-IV måste stödja konkreta åtgärder som bidrar till att hitta lösningar för de minst utvecklade ländernas utvecklingsbehov, bekämpa fattigdom och garantera en anständig inkomst och ett anständigt liv.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I samband med den fjärde FN-konferensen om de minst utvecklade länderna är det lämpligt att överväga de millennieutvecklingsmål som FN:s generalförsamling antog 2000 och utvärdera deras genomförande, särskilt utrotningen av fattigdom och hunger, främjandet av jämställdhet mellan män och kvinnor, en ökning och förbättring av hälso- och sjukvården för mödrar och barn, bekämpande av hiv/aids, utveckling av hållbar miljö samt uppnående av grundläggande skolutbildning för alla.

I fråga om utvecklingspolitiken är skillnaden mellan EU:s ord och handling tydlig. Vi har resurser till vårt förfogande för att utrota fattigdom. Dessa resurser ökas till och med av den vetenskapliga och tekniska utvecklingens landvinningar. Trots detta ser vi en ökning av fattigdomen på global nivå. Detta är resultatet av det system som dominerar i världen: kapitalism, som i sig är orättvis och ojämlik. Vi vill framhålla betydelsen av den alternativa resolution som lagts fram av Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, samt de ändringsförslag som lagts fram om en gemensam resolution – och som tyvärr förkastats av majoriteten – som bland annat är inriktade på frågor som livsmedelssuveränitet, jordbruksutveckling och behovet att sätta stopp för EU:s utpressning mot en rad utvecklingsländer på grundval av så kallade avtal om ekonomiskt partnerskap.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det är viktigt att stödja de fattigaste och mest sårbara länderna på planeten, som omfattar nästan 50 länder, vars invånare drabbats av följderna av de successiva misslyckandena med att genomföra slutsatserna från flera FN-konferenser efter varandra.

I de flesta fall beror denna situation på kolonialism och på exploateringen av deras rikedomar och invånare. Det är inte ett oundvikligt öde och inte heller oundvikliga naturliga begränsningar eller tvång som gör dessa länder fattiga. Snarare tvärtom: Flera av dem är rika, mycket rika, på naturresurser.

Med andra ord är det fortsättningen på en kapitalistisk exploatering med orättfärdigheten och omänskligheten hos ett system – som är världens dominerande ekonomiska och sociala organisation – som bevaras av ojämna förhållanden, som skapar och vidmakthåller orättvisorna.

Det är resultatet av frihandel, finansiell avreglering, av den illegala men tolererade kapitalflykten till skatteparadis och av krig och konflikter som får näring av tvister om naturresurser.

Det är i en uppgörelse med grunderna för detta system och i en äkta och solidaritetsbaserad politik för samarbete och utvecklingsbistånd som möjligheterna till frigörelse för dessa folk och till utveckling för dessa länder finns att hämta.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) Över 40 länder i världen tillhör kategorin minst utvecklade länder. Jag välkomnar EU:s försök att aktivt delta på högsta nivå i FN-konferensen, och jag förväntar mig att det utmynnar i konkreta åtaganden. Under de senaste tio åren har de fattigaste länderna registrerat större framsteg än under föregående decennium. Trots detta kvarstår dock många problem: ett ökande beroende av importerade varor, låg nivå av humankapital och sårbarhet inför klimatförändringar och naturkatastrofer. Dessa problem måste få en allsidig lösning, men två punkter är särskilt viktiga. För det första måste dessa länder få investeringar att flöda till de produktiva sektorerna av ekonomin. För det andra är det nödvändigt att hjälpa till att bygga upp demokratiska strukturer i dessa länder, för att göra det möjligt för dem att oavhängigt besluta om strategiska prioriteringar utan utländsk inblandning.

Fluktuationer på varumarknaden och de konsekvenser som uppkommer av dessa är specifika frågor som måste lösas. I ett långsiktigt perspektiv är svaret att diversifiera ekonomin. På kort och medellång sikt är det viktigt att kontrollera prischocker, särskilt på livsmedelsområdet. I fråga om EU:s ståndpunkt är det viktigt att fokusera på en konsekvent utrikespolitik. Kommissionens dokument av den 16 februari är grundligt, men det behövs en mer kritisk uppläggning. Vi måste erkänna att inte alla EU-verksamheter på området handel eller utländska direktinvesteringar överensstämmer med utvecklingspolitiken. Enligt min mening bör de underordnas utvecklingspolitiken.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta dokument eftersom vissa positiva steg har tagits sedan den tredje FN-konferensen om de minst utvecklade länderna (MUL-III) och antagandet av åtgärdsprogrammet från Bryssel, exempelvis initiativet ”Allt utom vapen” och ökningarna av offentligt utvecklingsbistånd, som dubblerades mellan 2000 och 2008, samt direkta utländska investeringar, som steg från 6 miljarder US-dollar till 33 miljarder US-dollar, vilket gjorde det möjligt för 19 länder att uppnå en tillväxttakt på 3 procent. MUL-IV bör därför vara resultatorienterad, grundas på tydliga indikatorer och målet om att halvera antalet minst utvecklade länder till 2020, kombinerat med effektiva och insynsvänliga övervaknings- och uppföljningsmekanismer. Jag vill betona behovet av att prioritera livsmedelssäkerhet, jordbruk, infrastruktur, kapacitetsuppbyggnad, inklusive ekonomisk tillväxt, tillgång till teknik samt mänsklig och social utveckling i de minst utvecklade länderna.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen. Jag anser att MUL-IV bör fokusera på en konsekvent utvecklingspolitik, vilket är en viktig faktor för en politisk förändring på såväl nationell som internationell nivå. Därför bör all politik – exempelvis rörande handel, fiske, miljö, jordbruk, klimatförändringar, energi, investeringar och ekonomi – stödja de minst utvecklade ländernas behov av utveckling, för att på så sätt bekämpa fattigdom och garantera en anständig inkomst och försörjning. Jag uppmanar EU att fullgöra sina åtaganden om marknadstillträde och skuldlättnader och att bekräfta hur viktigt det är att nå målet om offentligt utvecklingsbistånd på 0,15–0,20 procent av BNI till de minst utvecklade länderna och att inhemska resurser avsätts för detta ändamål. Som en kompletterande åtgärd bör också innovativa finansieringsmekanismer införas.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Jag anser att FN:s fjärde konferens om de minst utvecklade länderna behöver lägga fram de åtgärder som krävs för att göra det möjligt att integrera dessa länder i den globala ekonomin och att förbättra deras tillträde till EU:s marknader. Trots allas ansträngningar har inte dessa mål uppnåtts, även om Kap Verde sticker ut genom att ha uppnått vissa framgångar och höjt sina medborgares livskvalitet till högre nivåer än de andra minst utvecklade länderna.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) I kölvattnet efter den ekonomiska krisen i den utvecklade världen har handelsrestriktioner följt, som i sin tur tar ett ekonomiskt struptag på de minst utvecklade länderna. Familjer på gränsen till absolut fattigdom har erfarit en höjning av livsmedelspriserna med 15 procent under de senaste se månaderna, som enligt uppgifter från Världsbanken har stigit med 29 procent jämfört med nivån 2009. Följaktligen kan inte den officiella begäran från de fattiga länderna nyligen om att upphäva exportrestriktioner ignoreras. Den ekonomiska krisen lägger verkligen hinder i vägen för förhandlingarna. Men det minsta man kan säga om hårda förhandlingar bakom ryggen på människor som lever i absolut fattigdom är att det är moraliskt diskutabelt.

I detta resolutionsförslag, som jag stödde, betonas och framhålls konkreta politiska åtgärder för att vända på situationen, både på nationell och internationell nivå inom en rad sektorer, bland annat handel, fiske, miljö, jordbruk, klimatförändringar, energi, investeringar och ekonomi.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Europaparlamentet siktar på att ge ett bidrag till FN:s fjärde konferens om de minst utvecklade länderna genom denna resolution. Jag stöder detta bidrag, och jag anser också att konferensen kan främja en konsekvent utvecklingspolitik genom att uppmuntra till åtgärder inom alla områden – exempelvis handel, fiske, miljö, jordbruk, klimatförändringar, energi, investeringar och ekonomi – för att starkt stödja de minst utvecklade ländernas behov av utveckling, för att på så sätt bekämpa fattigdom och garantera en anständig inkomst och försörjning. Precis som i den resolution som jag röstade för vill även jag betona att Kap Verde 2007 var ett av de tre länder som tog sig ut ur situationen att vara ett av de minst utvecklade länderna. Det är ett land med få resurser men som ändå lyckades arbeta för tillväxt och bekämpa fattigdom. Jag vill därför gratulera Kap Verdes befolkning och deras regering.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för. I resolutionen framför Europaparlamentet följande: 1. MUL-IV bör vara resultatorienterad, grundas på tydliga indikatorer och målet om att halvera antalet minst utvecklade länder till 2020, kombinerat med effektiva och insynsvänliga övervaknings- och uppföljningsmekanismer. 2. MUL-IV bör inriktas på en konsekvent utvecklingspolitik som en viktig faktor för en förändrad politik på nationell och internationell nivå. Parlamentet efterlyser därför politiskt beslutsfattande på alla områden – exempelvis handel, fiske, jordbruk, klimatförändringar, energi, investeringar och ekonomi – för att stödja de minst utvecklade ländernas behov av utveckling, för att på så sätt bekämpa fattigdom och garantera en anständig inkomst och försörjning. 3. Parlamentet uppmanar EU att fullgöra sina åtaganden om marknadstillträde och skuldlättnad. Parlamentet bekräftar betydelsen av att uppnå målet om 0,15–0,20 procent av BNI i offentligt bistånd till de minst utvecklade länderna och att för detta ändamål utnyttja inhemska resurser med innovativa finansieringsmekanismer som ett komplement.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) I dag finns det 48 länder som klassificeras som minst utvecklade med ungefär 800 miljoner människor som lever på mindre än 2 US-dollar per dag. Mellan 2000 och 2010 ökade indexet över mänsklig utveckling i genomsnitt med blott 0,04 procent för de minst utvecklade länderna. Denna svaga ökning gör att de successivt hamnar allt längre från de åtta millennieutvecklingsmål som FN uppställde 2000.

Efter FN:s tredje konferens har lyckligtvis vissa positiva steg tagits när det gäller offentligt utvecklingsbistånd, vilket har gjort att 19 länder lyckats uppnå en tillväxttakt på 3 procent. Jag instämmer med föredraganden i framhållandet av betydelsen av FN:s fjärde konferens. Huvudmålet måste inriktas på utvecklingspolitik, jordbruk och fiske, och vi måste försöka uppnå konkreta resultat och innovativ finansiering. Jag hoppas att bidraget till hållbar utveckling också kommer att omsättas i stöd till hälso- och sjukvård, utbildning och främjandet av demokrati och att man håller fast vid respekten för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som väsentliga delar av EU:s utvecklingspolitik.

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PL) Det finns för närvarande 48 minst utvecklade länder, vilket innebär att vart femte land i världen hör till denna kategori. Kategorin minst utvecklade länder skapades av FN:s generalförsamling i början på 1970-talet, dvs. för över 40 år sedan. Sedan dess har antalet minst utvecklade länder dubblerats, och endast tre (Botswana, Maldiverna och Kap Verde) har lyckats avancera och lämna gruppen. Detta visar att fattigdomen breder ut sig och att det knappast går att urskilja något resultat av de åtgärder som företagits hittills. Den kritiska situationen har förvärrats ytterligare av den ekonomiska krisen. De minst utvecklade länderna har i stor utsträckning drabbats av krisens effekter som ytterligare har fördjupat de problem som förekommer där. Dessa uppkommer framför allt av skuldsättning, höga livsmedels- och bränslepriser samt klimatförändringar. Jag stöder därför helhjärtat resolutionen om FN:s konferens om de minst utvecklade länderna eftersom jag inser hur viktig den är.

Det behövs en djupgående och allsidig analys och diagnos av situationen i de minst utvecklade länderna och konkreta förslag på lösningar för att förbättra levnadsvillkoren för medborgarna i dessa länder på kort sikt och göra det möjligt att lämna gruppen på lång sikt. Som ledamot av den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen vill jag särskilt uppmärksamma avsaknaden av kontrollmekanismer för det arbete som utförts. Vi saknar inte politisk vilja och beredvillighet att hjälpa, men tyvärr övervakar vi inte våra insatser tillräckligt, vilket får till följd att de inte är särskilt effektiva.

  Michèle Striffler (PPE), skriftlig. – (FR) Som en av författarna till resolutionen om FN:s fjärde konferens om de minst utvecklade länderna anser jag att det är absolut nödvändigt att Europaparlamentet visar ett aldrig sviktande engagemang för invånarna i de minst utvecklade länderna. Ökningen av antalet länder som hör till denna kategori (sedan 1971 har antalet minst utvecklade länder ökat från 25 till 48) kräver att det internationella samfundet intensifierar sina ansträngningar för att uppnå målet att halvera antalet minst utvecklade länder till 2020. Från denna synpunkt är det viktigt att säkerställa en verklig politisk konsekvens mellan de olika politiska insatser som berör de minst utvecklade länderna, t.ex. utvecklingsbistånd, handel, fiske, miljö, jordbruk, klimatförändringar, energi, investeringar och ekonomi, för att minska fattigdomen och garantera invånarna i de minst utvecklade länderna anständiga inkomster och försörjning.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om FN:s fjärde konferens om de minst utvecklade länderna. I sin resolution försvarar Europaparlamentet principen om konsekvens mellan EU:s olika politiska åtgärder inom området utvecklingsbistånd och samarbete. Detta innebär att EU i sina förbindelser med de minst utvecklade länderna måste utforma de politiska insatserna på alla områden – bland annat handel, fiske, miljö, jordbruk, klimatförändringar, energi, investeringar och ekonomi – på ett sådant sätt att de stöder dessa länders utvecklingsbehov. Vidare erinrar parlamentet i resolutionen om betydelsen av att uppnå målet om 0,15–0,20 procent av BNI i offentligt utvecklingsbistånd till de minst utvecklade länderna och varnar för de negativa konsekvenserna av jordbruksmarksförvärv, såsom expropriering av småskaliga jordbruk och ohållbar användning av mark och vatten. Principen om konsekvens är avsedd att förhindra uttalanden om goda avsikter som aldrig omsätts i handling och sektorpolitik som inte stämmer överens. Det återstår nu att genomföra det.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Jag ville använda min röst till att visa mitt starka engagemang för kampen mot fattigdom, oavsett om det är mot dess orsaker eller dess konsekvenser. En obeveklig klyfta öppnar sig mellan de minst utvecklade länderna och världsekonomin, vilket skapar en ond cirkel där befolkningarna är offren. Vi är alla ansvariga för förseningarna i uppnåendet av millennieutvecklingsmålen, vilket gör att det krävs skyndsamma och samordnade insatser från EU och FN.

De prioriterade områdena är välkända: livsmedelstrygghet, tillgång till vatten, hälso- och sjukvård samt läs- och skrivkunnighet. Lösningarna är också välkända, men jag beklagar att uttalanden om goda avsikter sällan omsätts i handling. Och ändå är det genom att arbeta för en bättre fördelning av välståndet, stödja de minst utvecklade länderna på vägen mot tillväxt och demokrati samt bekämpa den vanvettiga spekulationen i råvarupriser som dessa extremt sårbara länder kommer att kunna ta sig ur den onda cirkeln av fattigdom. Detta är inte bara ett ansvar utan också ett säkerhetskrav för unionen, eftersom fattigdom tyvärr är en källa till instabilitet.

års framstegsrapport om Island (B7-0226/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för betänkandet eftersom jag stöder Islands anslutning till EU, förutsatt att regeringen lyckas få sina medborgares stöd för detta nationella åtagande.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen. Jag välkomnar utsikterna att Island går med i EU, eftersom Island har en stark demokratisk tradition och medborgarkultur, vilket kommer att göra det möjligt för landet att obehindrat bli antagen som en i raden av EU-medlemsstater. Jag anser att Islands anslutning till EU skulle förstärka unionens utsikter att spela en mer aktiv och konstruktiv roll i Nordeuropa och i Arktis och bidra till multilateralt styre och hållbara politiska lösningar i regionen. Island är redan en aktiv deltagare i Nordiska rådet och i EU:s nordliga dimension, Barentsrådet och Arktiska rådet, som är det viktigaste multilaterala forumet för samarbete i Arktis. Islands anslutning till EU skulle ytterligare förankra EU:s närvaro i Arktiska rådet. Island kan också ge ett värdefullt bidrag till EU:s miljö- och energipolitik tack vare sin erfarenhet på området förnybar energi, särskilt i fråga om användningen av geotermisk energi, miljöskydd samt åtgärder för att klara klimatförändringarna.

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för 2010 års framstegsrapport om Island, som utarbetats av min kollega Cristian Preda, eftersom jag anser att tiden har kommit för att bedöma detta lands utsikter till EU-medlemskap. Under förhandlingarna med EU har de isländska myndigheterna visat ett äkta engagemang för processen och en stark politisk vilja att uppfylla alla anslutningskriterier i god tid.

Först och främst har Island en lång tradition av demokrati. Skyddet av de mänskliga rättigheterna och samarbetet med ledande internationella organisationer är högprioriterade frågor på Islands politiska dagordning. På det ekonomiska planet har myndigheterna redan utformat en föranslutningsstrategi för att säkerställa diversifiering av sina näringslivssektorer och att dessa kan ta sig ur lågkonjunkturen. Jag anser att Island klarar att axla en EU-medlemsstats skyldigheter. Jag bör också nämna att för närvarande har villkoren uppfyllts för tio förhandlingskapitel. Därför välkomnar jag kommissionens initiativ att inleda anslutningsförhandlingarna med Island i juni.

  Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) Betänkandet ger en god överblick över det aktuella läget i förbindelserna mellan EU och Island. Ända sedan Parisfördraget har vi haft vänskapliga och nära förbindelser och samarbetat med landet. Det har drabbats hårt av den ekonomiska och finansiella krisen och bankkrisen. Reformer måste genomföras, och vi måste uppmuntra dem.

Sedan anslutningsprocessens början har vi inlett en öppen och konstruktiv dialog med den isländska regeringen, som även har uttrycket en önskan om att gå med i euroområdet. Utvidgningen till Island kommer att göra det möjligt att öka EU:s politiska konsekvens i Arktisregionen, särskilt när det gäller fiske, havstransporter, forskning och miljöbevarande. EU är dock inte en krycka eller kur för ekonomisk kris. Det är Islands sak att tydligt åta sig ett program för integration med övriga Europa.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar utsikterna av att få ett land med stark demokratisk tradition och en gedigen medborgarkultur som ny EU-medlemsstat. Island har uppnått goda resultat när det gäller att värna om de mänskliga rättigheterna och har ett omfattande samarbete med internationella organ för skydd av de mänskliga rättigheterna. Islands anslutning till EU kommer därför att stärka unionens roll som företrädare för och försvarare av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter runt om i världen. Genom sin erfarenhet kan Island även ge ett värdefullt bidrag till EU:s politik på området förnybar energi, särskilt när det gäller exploatering av geotermisk energi, miljöskydd och motverkande av klimatförändringar. Islands anslutning till EU kommer att förbättra EU:s utsikter att spela en mer aktiv och konstruktiv roll i Nordeuropa och Arktis genom att bidra till multilateralt styre och hållbara politiska lösningar för regionen.

  Diane Dodds (NI), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot betänkandet. Jag fruktar att detta parlament och EU-institutionerna i sin utvidgningsbrådska bortser från frågor av strategisk betydelse för medlemsstaterna. Det är mycket beklagligt att Island och Färöarna ännu en gång kraftigt har överdrivit sina föreslagna makrillfångster för 2011, vilket äventyrar beståndet och livskraften i vår pelagiska fiskenäring. Detta upprörande beteende avslöjar lögnen att Island går i täten för en hållbar fiskeriförvaltning. Förra sommaren fick vi höra att kommissionen övervägde att tills vidare avbryta förhandlingarna om Islands anslutning till EU som reaktion på Islands omedgörlighet, men det tycks knappast ha hänt något på den fronten. Islands medlemskap i EU-klubben kan inte och får inte befordras samtidigt som Island flagrant struntar i klubbens regler. Som saken formulerades i en tidningsrubrik: Ska vi verkligen överväga att låta Island övergå från att sätta sina banker i konkurs till att utplåna våra mest värdefulla fiskeområden?

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för 2010 års framstegsrapport om Island eftersom jag anser att vi behöver stödja anslutningen av en av Europas äldsta demokratier till EU, förutsatt att de nödvändiga kraven uppfylls, bland annat avskaffande av valfångst och handeln med valprodukter.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Av alla länder för vilka EU-anslutning har föreslagits är Island det land som är bäst förberett för detta och för att anamma de värden och principer som vägleder unionens verksamhet. Jag anser att unionen kommer att vinna på det isländska bidraget. Island har generellt samma normer och i vissa fall högre än dem som eftersträvas inom unionen. Jag anser att de anpassningar som fortfarande behöver göras inte kommer att vara av det slaget att de alltför mycket försenar anslutningsprocessen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Detta resolutionsförslag handlar om 2010 års framstegsrapport om Islands framsteg mot EU-medlemskap. Förhandlingarna om Islands anslutning inleddes i juli 2010. Jag anser att de nödvändiga villkoren behöver fastställas för slutförandet av Islands anslutningsprocess och för att se till att anslutningen blir framgångsrik: Det är ett land med en stark demokratisk tradition och en gedigen medborgarkultur, och dess anslutning kommer att stärka unionens roll som företrädare för och försvarare av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter runtom i världen. Island tillhör Efta och har en marknadsekonomi som kan ge EU vissa fördelar, särskilt på området förnybar energi. Trots detta behöver Island visa ett äkta intresse och samarbeta om lösandet av utestående frågor inom fiskeriförvaltningen. Enligt det betänkande som har lagts fram har vissa framsteg gjorts, men det är fortfarande lång väg kvar, särskilt inom fiskerisektorn. Jag hoppas att dessa utestående frågor kan lösas snabbt så att Islands anslutningsprocess blir framgångsrik.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vår principiella inställning till processerna för nya länders anslutning till EU är välkänd: När beslutet fattas måste det grundas på det berörda folkets vilja, vilken ska respekteras. Vi väntar därför på att den isländska befolkningen ska ta ställning så att vi kan beakta den ståndpunkten i fortsättningen. Förutom denna princip har vi också avstått från att rösta med hänsyn till grunden för EU:s utvidgningsprocesser, integrationsprocessens kapitalistiska natur och de mål som eftersträvas med den. När de avlägset belägna regionerna från tidigare utvidgningar har uttömts, finns det ett behov att fortsätta att växa och nå nya marknader.

Vi är inte nöjda med en del av de krav som EU ställer på Island, bland annat dem som framförs i betänkandet. Det gäller exempelvis kraven på att avreglera ett antal sektorer, särskilt finanssektorn, vilket är desto allvarligare eftersom detta var en av de sektorer som är ansvariga för den kris som inträffade där och som det krävdes ett tydligt statligt ingripande för att lösa.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi avstod från att delta i denna omröstning på grund av vår inställning till EU:s utvidgning. Vi väntar på att den isländska befolkningen ska ta ställning så att vi kan beakta den ståndpunkten i fortsättningen.

Vi är också missnöjda med en del av de krav som EU ställer på Island, bland annat dem i betänkandet, som vi tar helt avstånd från: Exempelvis kraven på att avreglera ett antal sektorer, särskilt finanssektorn, vilket är desto allvarligare eftersom detta var en av de sektorer som är ansvariga för den kris som inträffade där och som det krävdes ett tydligt statligt och folkligt ingripande för att lösa.

Vi avvaktar den framtida utvecklingen, särskilt folkomröstningen den 9 april 2011, för en klarare ståndpunkt till landets medlemskap.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Jag vill förklara varför jag avstår från att rösta om denna text, vilket jag annars brukar göra när det hålls omröstningar här om betänkanden om anslutningsförhandlingarna med ett europeiskt land. Det beror inte på att jag invänder mot Islands rätt att gå med i EU, utan därför att jag anser att det inte är en bra idé för landet att ansluta sig. En stor del av Islands befolkning tycks ha samma uppfattning. Beslutet om att ansöka om medlemskap fattades i ett ögonblick av panik efter det isländska banksystemets kollaps för att få del av EU-stöd.

Alla vet att Island vill anta euron utan att vara medlem av EU, vilket är dumt eftersom vi vet vilka konsekvenser detta får, och att Island är medlem av EES och Schengenområdet. Hur som helst är det ändå den isländska befolkningens sak att besluta om. Och jag hoppas att man lyssnar till dem om de säger nej.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta dokument eftersom anslutningsförhandlingarna med Island inleddes i juli 2010 och det är viktigt att skapa förutsättningar för att slutföra Islands anslutningsprocess och se till att anslutningen blir en framgång. Island kan också ge ett värdefullt bidrag till EU:s miljö- och energipolitik tack vare sin erfarenhet på området förnybar energi, särskilt i fråga om användningen av geotermisk energi, miljöskydd samt åtgärder för att klara klimatförändringarna. Islands anslutning till EU skulle förstärka unionens utsikter att spela en mer aktiv och konstruktiv roll i Nordeuropa och i Arktis och bidra till multilateralt styre och hållbara politiska lösningar i regionen. Det är också viktigt att ge EU-medborgarna tydlig, begriplig och saklig information om konsekvenserna av Islands anslutning. Ansträngningar måste göras för att uppnå det målet, och jag anser det lika viktigt att lyssna till och ta upp medborgarnas farhågor och frågor samt svara på deras synpunkter och intressen.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag kunde inte annat än att ge mitt helhjärtade stöd till resolutionen om 2010 års framstegsrapport om Island som lagts fram för omröstning i parlamentet. Under det gångna året har Island visat sin villighet att på många plan anpassa sig till EU:s politik och de principer som genomsyrar den. Islands starka medborgerliga och demokratiska tradition, de framsteg som gjorts mot ett oberoende rättsväsende och den särskilda uppmärksamhet som ägnats åt den ekonomiska aspekten, som i allt högre grad är på väg att uppfylla de kriterier som EU fastställt, gör det till ett land vars anslutning till EU inte kan ses som annat än positivt, inte minst därför att det skulle förstärka unionens roll i Arktiska rådet. Värnandet om de mänskliga rättigheterna, stärkandet av lagstiftningen om yttrandefrihet och tillgång till information, samt de stora investeringarna i utbildning, forskning och utveckling för att tackla den höga ungdomsarbetslösheten, visar landets flit och bestämda önskan om att anpassa sig till EU. Det är den isländska befolkningen som har sista ordet: De måste rösta i en folkomröstning, och jag hoppas att de väljer att ansluta sig till vår stora europeiska familj.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen där parlamentet bland annat framför följande: ”Europaparlamentet välkomnar det avtal som ingåtts mellan företrädare för Islands, Nederländernas och Storbritanniens regeringar om Icesave, särskilt när det gäller återbetalningen av de kostnader som uppstått i samband med utbetalningarna av insättningsgarantin till insättare i Landsbanki Íslands filialer i Storbritannien och Nederländerna. Det är glädjande att detta avtal godkändes med tre fjärdedels majoritet av det isländska parlamentet den 17 februari 2011” och ”noterar beslutet av Islands president att hänskjuta frågan till en folkomröstning och hoppas på ett slut på det överträdelseförfarande som Eftas övervakningsmyndighet inledde mot Islands regering den 26 maj 2010”.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) I denna text fördöms den isländska befolkningens vägran att betala tillbaka lån som tagits upp av privata banker, trots att de med stor majoritet röstat emot en sådan återbetalning. De åläggs att strikt tillämpa Köpenhamnskriterierna. IMF:s planer för landet välkomnas. Man föreslår en kommissionsledd kampanj på Island, med den irländska kampanjen som förebild, inför den nationella folkomröstningen om EU-medlemskap. Jag röstade mot dessa upprepade styrkedemonstrationer mot det isländska folket och den råa och konsekventa liberala normaliseringen.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Island har tagit konkreta steg mot en framtida EU-anslutning och har bäst förutsättningar bland anslutningskandidaterna att uppfylla anslutningskraven. Den nyligen uppkomna frågan om återbetalning till Nederländerna och Storbritannien av de medel som medborgare i dessa länder förlorat genom sina investeringar i en isländsk bank som kommit på obestånd kan dock lägga hinder i vägen för landets anslutning.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Island samarbetar redan nära med EU som medlem av EES, Schengenavtalen och Dublinförordningen. Island uppnår också goda resultat när det gäller skyddet för de mänskliga rättigheterna. Island har en hög investeringsnivå på områden som utbildning, forskning och utveckling, vilket gör att det placerar sig väl internationellt på dessa områden. Samtycke från den isländska befolkningen krävs dock innan vi kan tala om Islands anslutning till EU.

All propaganda från EU i syfte att övertyga islänningarna om fördelarna med en anslutning bör stoppas. På det ekonomiska planet konstaterar man i en OECD-rapport från maj 2010 att Island har lyckats konsolidera sin ekonomi och att dess inkomst per invånare fortfarande är högst i världen trots finanskrisen. Projektet har därför mitt stöd.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Först och främst vill jag göra klart att en eventuell anslutning av Island till unionen är beroende av den isländska befolkningens samtycke. Beslutet måste överlåtas åt folket och får inte påverkas ytterligare av EU. När det gäller framstegsrapporten håller Island internationell nivå på en rad områden och är till och med ledande inom vissa: Jag tänker bland annat på inkomsten per invånare, utbildning, forskning och utveckling samt skyddandet av de mänskliga rättigheterna. Därför röstade jag för resolutionsförslaget.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Island är en av Europas äldsta demokratier. Av de länder som strävar efter anslutning till EU är Island utan tvekan det bäst förberedda landet, inte bara därför att det har liknande demokratiska principer och värden som unionens medlemsstater utan också därför att det har samma eller högre utvecklingsstandard. Jag röstade för 2010 års framstegsrapport därför att jag anser att när väl de nödvändiga anslutningskraven är uppfyllda, bland vilka jag vill framhåll avskaffandet av valfångst och handel med valprodukter, kommer EU att vinna på anslutningen av detta land.

Frågan om landets anslutning bör dock ses i perspektivet av unionens gemensamma politik, särskilt fiskeripolitiken. På grund av fiskerisektorns relativa vikt i den isländska ekonomin kan svårigheter med harmonisering av politiken inom denna sektor uppkomma.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för. I resolutionen framför Europaparlamentet bland annat följande: Europaparlamentet ser positivt på utsikten att få en ny EU-medlem med en stark demokratisk tradition och medborgarkultur. Parlamentet understryker att Islands anslutning till EU ytterligare kommer att stärka unionens roll som företrädare för och försvarare av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter runtom i världen. Europaparlamentet lovordar Islands insatser till värn för de mänskliga rättigheterna och landets omfattande samarbete inom internationella mekanismer för skydd av mänskliga rättigheter. Europaparlamentet stöder det pågående arbetet med att stärka lagstiftningen med avseende på yttrandefriheten och rätten till information. I detta sammanhang välkomnar parlamentet ”Icelandic Modern Media Initiative”, ett initiativ som ger möjlighet till en styrkeposition för såväl Island som EU när det gäller det rättsliga skyddet av yttrande- och informationsfriheterna.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Island har varit ett kandidatland för EU-medlemskap sedan 2010. Jag röstade för resolutionsförslaget eftersom jag är övertygad om att landet har en stark demokratisk tradition och medborgarkultur och att dess anslutning kommer att stärka unionens roll som företrädare för och försvarare av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter runtom i världen.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet eftersom jag stöder Islands anslutning till EU.

års framstegsrapport om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (B7-0225/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för resolutionsförslaget där man rekommenderar att associeringsavtalet med EU genomförs, men beklagar att rådet inte överväger att inleda förhandlingar enligt kommissionens rekommendation. Jag vill också uttrycka min oro över växande etniska spänningar och avsaknaden av politisk dialog och pressfrihet. Politiska partier bör upphöra med bojkotten av det nationella parlamentet och inleda en dialog med institutionerna. Jag beklagar också att tvisten med Grekland fortsätter att lägga hinder i vägen för landets anslutning till EU. De bilaterala frågorna behöver lösas av de berörda parterna i god grannsämja och framför allt med beaktande av de europeiska intressena.

  Pino Arlacchi (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för förslaget för att avsluta debatten om rådets och kommissionens uttalanden om 2010 års framstegsrapport för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Jag anser att det är ett mycket balanserat förslag. Det tar upp oron över den rådande politiska situationen i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, bland annat oppositionspartiernas bojkott av det nationella parlamentet, och risken för att denna utveckling kan få negativa konsekvenser för landets EU-planer. I resolutionsförslaget får landet också beröm på årsdagen för Ohridavtalet, som fortsätter att vara hörnstenen för förbindelserna mellan dess etniska grupper, och regeringen uppmanas att främja en allsidig dialog mellan dessa. Jag uppskattar även den positiva utvärderingen i resolutionsförslaget av f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens fortgående ansträngningar att stabilisera regionen.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Som medlem av Europaparlamentets delegation för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien följer jag nära landets framsteg och dess ansökan om att gå med i EU. Även om landet fortfarande har arbete kvar på områdena politik, offentlig förvaltning, bekämpande av korruption och yttrandefrihet, har f.d. jugoslaviska republiken Makedonien gjort betydande framsteg på områden som decentralisering, utbildning och reform av fängelsesystemet. De bilaterala problemen mellan landet och Grekland får inte förhindra att anslutningsförhandlingarna inleds. Jag röstade för inledandet av dessa förhandlingar. Jag vill dessutom påpeka att förtida val kommer att hållas i landet i juni. Jag uppmanar därför alla politiska partier att gå samman och arbeta nära tillsammans för att säkra landets anslutning till EU.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag instämmer i vad som sägs i betänkandet. År 2005 beviljade Europeiska rådet f.d. jugoslaviska republiken Makedonien kandidatstatus men har sedan dess inte fastställt något datum för inledandet av förhandlingar trots de påtagliga framsteg som landet har gjort på vägen mot EU. Trots framstegen är det fortfarande politiskt instabilt i Makedonien, vilket kan påverka den europeiska integrationsprocessen. En avsaknad av dialog mellan regeringen och oppositionspartierna i landet förhindrar en överenskommelse om att genomföra strukturreformer. Reformen av rättsväsendet är inte helt genomförd, medierna och den offentliga förvaltningen har politiserats och den olösta frågan om integrationen av etniska grupper förhindrar att Makedonien uppnår ytterligare framsteg och genomför de reformer som krävs för att garantera rättsstatsprincipen och demokratiska principer. Jag anser att den makedonska regeringen måste ta med oppositionspartierna mer i beslutsfattandet och säkerställa en öppen och konstruktiv dialog om alla problem som landet för närvarande står inför.

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för 2010 års framstegsrapport om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien eftersom jag anser att Balkanländernas EU-förväntningar är viktiga för att trygga regionens stabilitet. I detta sammanhang är samarbete med Grekland oerhört viktigt.

Tvisten om den f.d. jugoslaviska republikens namn spelar en viktig roll i diskussionerna om anslutningsförhandlingar, eftersom det är ett av hindren som gör att förhandlingarna inte kan inledas. Goda grannförbindelser är väsentliga under övergången till att få status som EU-medlemsstat. Därför måste f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Grekland finna en lösning på frågan om vad staten ska kallas. Hittills har Grekland varit en pålitlig diskussionspartner i fråga om de övriga kapitlen. Det är hög tid för båda stater att nå en överenskommelse så att de framtida anslutningsförhandlingarna genomförs med stöd av samtliga EU-medlemsstater. I detta sammanhang kan efterlysandet av neutrala externa medlare vara till nytta, exempelvis att engagera FN:s generalsekreterare i tvisten.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Liksom i fråga om parlamentets föregående resolutioner beklagar jag att rådet inte har fattat beslut om att inleda anslutningsförhandlingar, vilket kommissionen för andra året i rad rekommenderar. EU:s utvidgningsprocess är ett effektivt verktyg för fred, stabilitet och försoning i denna region. Jag är särskilt oroad över de bestående höga arbetslöshetsnivåerna, särskilda bland de unga, vilket är ett problem som är gemensamt för många länder i regionen. Jag vill uppmana regeringen att skyndsamt genomföra effektiva åtgärder för att förbättra de offentliga investeringar som är inriktade på sysselsättningspolitik och på att utnyttja arbetskraften i stabila och anständiga arbeten av god kvalitet. Jag är dock nöjd med den nyligen antagna energilagen, som syftar till avreglering av landets elmarknad och som överensstämmer med motsvarande EU-direktiv. Jag välkomnar antagandet av den nationella strategin för hållbar utveckling, men mer behöver göras för att förstärka lagstiftningen på miljöområdet, och tillräckligt med medel behöver också avsättas för detta ändamål. Jag vill också uppmana till ett närmare samarbete om transnationella miljöfrågor som bygger på EU:s normer, särskilt på området vattenkvalitet, avfallshantering och naturskydd.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen är i princip för en utvidgning till länderna på västra Balkan, förutsatt att befolkningen önskar det. Jag avstod från att rösta på detta betänkande därför att det innehåller problematiska punkter, bland annat i samband med de föreslagna ekonomiska reformerna och om hur namnfrågan ska behandlas. Erfarenheterna från tidigare utvidgningar talar för att samarbete med länderna på västra Balkan och deras integrationsprocess, särskilt i en tid av ekonomisk kris, bör kunna bidra till hållbar utveckling samt till ekonomisk och social välfärd för medborgarna i utvidgningsländerna och i unionen.

I betänkandet insisterar man dock på belöningsalternativ som utplacering av styrkor i Afghanistan och på annat håll eller främjandet av ekonomisk politik, exempelvis privatisering som förvärrar lågkonjunkturen genom att öka arbetslösheten och de sociala orättvisorna och nedskärningar av sociala rättigheter. Även integrationsprocessen bör genomföras med respekt för internationell rätt och internationella förfaranden. När det gäller just namnfrågan borde man i betänkandet ha uppmanat till respekt och stöd för förfarandet för att hitta en allmänt acceptabel lösning under FN:s överinseende.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom man ännu en gång rekommenderar att rådet fattar beslut om att inleda anslutningsförhandlingarna med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Rådet beviljade denna stat status som kandidatland 2005 men har sedan dess inte fastställt något datum för inledandet av förhandlingar trots de betydande framsteg som landet har gjort på sin väg mot EU.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Det har förekommit vissa förseningar i integrationsprocessen för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Trots detta har Makedonien gjort framsteg i sina ansträngningar att anta gemenskapens regelverk och förse sina institutioner med tillförlitliga strukturer och god praxis, så som förespråkas av EU. Den politiska kris som har skakat landet visar mer än nog att mycket återstår att göra och att det är lång väg kvar innan landet objektivt sett uppfyller alla kriterier för verkliga utsikter till anslutning. Jag vill uppmana Grekland och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien att försöka lösa sina meningsskiljaktigheter och visa att de är trogna den på generositet grundade EU-andan, som vi alla behöver så mycket i dag.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Detta förslag till resolution är inriktat på de framsteg som f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har gjort mot integration i EU under det senaste året. Den 16 december 2005 beviljade rådet f.d. jugoslaviska republiken Makedonien status som kandidatland för anslutning. År 2008 fastställdes principerna, prioriteringarna och villkoren för anslutning, och dessa övervakas av kommissionen. Trots att utvärderingen var positiv finns det aspekter som behöver intensifieras, exempelvis en dialog med Grekland om statusen för den nya medlemsstaten, reformen av den offentliga förvaltningen samt rättsväsendet, bekämpande av organiserad brottslighet och korruption, respekt för yttrandefriheten samt institutionellt samarbete. Den rådande politiska situationen, där oppositionspartierna bojkottar det nationella parlamentet, kan inverka negativt på landets prioriteringar i fråga om EU. Berörda parter måste lösa de bilaterala frågorna i en anda av god grannsämja. Alla parter måste öka sina ansträngningar och visa ansvar och beslutsamhet att lösa alla utestående frågor som försvårar kandidatlandets anslutningsprocess och EU:s egen politik i regionen.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för dokumentet eftersom Europeiska rådet 2005 beviljade f.d. jugoslaviska republiken Makedonien kandidatstatus men sedan dess inte har fastställt ett datum för inledandet av förhandlingar, trots de betydande framsteg som landet har gjort på sin väg mot EU. Jag röstade för eftersom bilaterala frågor inte bör utgöra eller användas som ett hinder för anslutningsprocessen utan lösas före medlemskapet, och eftersom en fortsatt anslutningsprocess skulle bidra till stabiliteten i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och ytterligare förstärka dialogen mellan etniska grupper. De bilaterala frågorna behöver lösas av de berörda parterna i en anda av god grannsämja under beaktande av EU:s övergripande intressen.

Alla huvudaktörer och parter bör intensifiera sina ansträngningar och visa ansvar och beslutsamhet för att lösa alla utestående frågor som inte bara hindrar kandidatlandets anslutningsprocess och EU:s egen politik i regionen utan även kan få återverkningar på relationerna mellan etniska grupper, den regionala stabiliteten och den ekonomiska utvecklingen. I dokumentet uppmanas de ansvariga myndigheterna att förstärka mediernas oberoende och frihet, tillämpa rättvisa normer för alla och förbättra öppenheten om ägandet av medierna. Jag är oroad över att det inte finns tillräcklig dialog mellan regeringen och oppositionspartierna och ett allmänt klimat av misstroende och konfrontation. Det är nödvändigt att fortsätta reformen av rättsväsendet för att säkerställa dess professionalism, effektivitet och oberoende från politiska påtryckningar, öka kampen mot korruption och förbättra företagsklimatet.

  Sandra Kalniete (PPE), skriftlig. – (LV) EU:s utvidgningsprocess är ett effektivt incitament som främjar fred, stabilitet och försoning på Balkan. Makedonien har gjort betydande framsteg när det gäller demokratisering av landet, som är en direkt följd av den politiska viljan att bli fullvärdig medlem av familjen av europeiska nationer. Kommissionen har utvärderat processen och uppmanar för andra året i rad rådet att inleda förhandlingar med Makedonien. Och återigen har rådet för andra året i rad inte fattat detta beslut. Detta ger intrycket av att de ogrundade hindren för att inleda dessa förhandlingar är ömsesidiga tvistefrön, inbegripet förbindelserna med Grekland. Dessa tvister får inte förhindra Makedoniens anslutningsprocess, särskilt eftersom en fortsatt anslutningsprocess skulle stabilisera och ännu mer förstärka dialogen mellan de etniska grupperna i Makedonien.

Självklart har Makedonien en hel del att göra för att reformera offentliga och rättsliga institutioner, framgångsrikt bekämpa brott och korruption samt utveckla demokratiska samtal i samhället. Självklart ska inte någon ny medlemsstat, och inte heller Makedonien, tas emot i EU annat än om alla krav är uppfyllda och endast med EU-institutionernas och EU-medlemsstaternas entydiga godkännande. Just därför är det viktigt att inleda anslutningsförhandlingarna, som jag är övertygad om kommer att främja positiva förändringar i Makedonien och regionen som helhet.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Det resolutionsförslag om 2010 års framstegsrapport om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien som parlamentet har röstat om har godkänts av en bred majoritet och med samtycke från flera politiska grupper. Jag vill berömma landet till dess ansträngningar att anpassa sig till EU:s normer. Reform av rättsväsendet, bekämpandet av korruption samt reformer av den offentliga förvaltningen och fängelsesystemet är några av de betydelsefulla landvinningarna när det gäller överensstämmelsen med unionens regelverk. Lika lovvärt är fokuseringen på att ge lokalt självbestämmande och anta en antidiskrimineringslag samt det åtagande som gjorts om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Yttrandefrihet och mediernas oberoende fortsätter dock att vara ett problem. De ökande spänningarna mellan olika etniska grupper i landet är dessutom oroande. Jag anser därför att trots de positiva resultaten måste uppmärksamhet fortsätta att ägnas åt den institutionella frågan, som är bräcklig och som sätts på prov. Sammanfattningsvis hoppas jag att processen för tillnärmning till EU kommer att förstärkas genom åtgärder för att täppa till de luckor som fortfarande finns i dag.

  Monica Luisa Macovei (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen om att erkänna Makedoniens framsteg mot EU-integration och där de återstående målen som ska uppnås till förmån för landets befolkning framhålls. Det är viktigt att sända ett positivt budskap till Makedonien om dess framtid i EU för att hålla uppe farten i den europeiska tillnärmningen och främja den politiska dialog som har inletts. Det namnproblem som finns mellan Makedonien och Grekland är en rent bilateral fråga och bör inte få hindra inledandet av anslutningsförhandlingar. I interimsavtalet av den 13 september 1995 mellan Grekland och Makedonien förband sig Grekland att inte invända mot Makedoniens ansökningar till internationella institutioner, vilket också täcker förhandlingsprocessen mellan EU och Makedonien. I utskottet för utrikesfrågor lade jag fram ändringsförslag om den offentliga förvaltningen, rättsväsendet och antikorruptionsåtgärder.

Antagandet av en nationell strategi för reform av den offentliga förvaltningen och inrättandet av en underkommitté för stabilisering och associeringsavtalet är positiva steg för att säkerställa den offentliga förvaltningens kapacitet och professionalism. Jag betonar att förenhetligandet av rättspraxis och offentliggörandet av alla domstolsavgöranden är mycket viktigt för att få ett förutsebart rättsväsende som allmänheten har förtroende för.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet om Makedonien och välkomnar de fortsatta ansträngningarna i kampen mot korruption, som bland annat manifesteras av genomförandet av den andra omgången av rekommendationerna från Greco och ikraftträdandet av ändringarna av brottsbalken. Jag uppmanar myndigheterna att fortsätta att genomföra lagstiftning för att bekämpa korruption och förbättra rättsväsendets oberoende, effektivitet och resurser. Korruptionen fortsätter dock att förhärska, och jag efterlyser fortsatta och intensiva insatser för att utrota den.

Jag betonar att det finns ett överhängande behov av effektiv och opartisk tillämpning av antikorruptionslagstiftningen, särskilt när det gäller finansieringen av politiska partier och intressekonflikter. Jag framhåller vikten av att se till att domstolsväsendet fungerar fritt från politisk inblandning och välkomnar insatserna för att öka domstolsväsendets effektivitet och öppenhet. Jag betonar behovet av att bygga upp statistik över åtal och fällande domar som framstegen kan mätas mot och efterlyser ett förenhetligande av rättspraxis för att få ett förutsebart rättsväsende som allmänheten har förtroende för.

  Kyriakos Mavronikolas (S&D), skriftlig. – (EL) I f.d. jugoslaviska republiken Makedonien förekommer dagligen kränkningar av pressens oberoende, av rättsväsendets oberoende och av Skopjes stadsplan 2014. Samtidigt har den politiska dialogen nu gjort halt. Med den olösta frågan om namnet som tillskott till detta ogynnsamma inhemska klimat står det klart att landets utsikter till EU-medlemskap är hårt ansträngda.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) I denna resolution uppmanas f.d. jugoslaviska republiken Makedonien att göra sitt yttersta för att avreglera sin ekonomi och sin elmarknad. I resolutionen ger man landet lektioner i demokrati och till och med i journalistik. Jag röstade emot denna arroganta och tarvliga text.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) F.d. jugoslaviska republiken Makedonien har upplevt vissa hinder på sin väg mot EU-anslutning. Trots att landet gör framsteg i antagandet av hela EU:s regelverk och i att ge sina institutioner en tillförlitlig struktur och bra praxis är det fortfarande långt kvar. Mycket återstår att göra, vilket framgår av den politiska kris som landet genomgår.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Den 9 april 2001 var Makedonien det första landet på västra Balkan att ingå ett stabiliserings- och associeringsavtal med EU. Statusen för reformerna sedan 2001 kan i många avseenden anses vara positiv. När det gäller rättsväsendet har lagbestämmelser antagits för att säkerställa både oberoendet från politiska påtryckningar och effektiviteten. Förbättringarna av domstolsväsendets öppenhet, särskilt om eftersläpningen av mål i de flesta domstolar är också välkommen. Landet kan redan anses göra framsteg mot övergången till en fungerande marknadsekonomi, även om det fortfarande är långt kvar. Endast tvisten med Grekland om namnet hindrar Makedoniens anslutning till EU, och förhoppningsvis kan detta lösas inom den närmaste framtiden. Jag avstod dock från att rösta därför att vissa aspekter i betänkandet är mycket obalanserade.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för 2010 års övervakningsrapport om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Anslutningsprocessen för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har drabbats av betydande förseningar trots de politiska och socioekonomiska framsteg som landet har gjort. Jag hoppas att de återstående meningsskiljaktigheterna och de regionala problemen kan lösas i den europeiska allmänhetens intresse.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för. Det som sägs i resolutionen är i princip att Europaparlamentet delar bedömningen i kommissionens framstegsrapport för 2010 om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och beklagar att rådet inte har fattat något beslut om inledandet av anslutningsförhandlingar, så som kommissionen för andra året i rad rekommenderar och i överensstämmelse med parlamentets tidigare resolutioner. Man är oroad över den rådande politiska situationen, bland annat över oppositionspartiernas bojkott av det nationella parlamentet, och risken att denna utveckling kan få negativa konsekvenser för landets EU-planer och erinrar om sin tidigare rekommendation till rådet att inleda förhandlingar omedelbart.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att ögonblicket har kommit att inleda verkliga och regelrätta anslutningsförhandlingar med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Sedan Europeiska rådet den 16 december 2005 beviljade landet status som kandidatland för EU-medlemskap har inga nämnvärda steg framåt tagits i frågan. Detta kan främst spåras tillbaka till en rad problem i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, särskilt oppositionspartiernas bojkott av det nationella parlamentet. Detta och andra problem som att det bör finnas fria och oberoende medier, vilket anses nödvändigt för att utveckla en stabil demokrati, måste lösas snarast möjligt så att båda parter ännu en gång kan påbörja färden mot en utvidgning av EU österut.

  Nikolaos Salavrakos (EFD), skriftlig. – (EL) Som jag sade tidigare i plenum röstade jag emot just detta betänkande därför att jag anser att det har förlorat sin trovärdighet till följd av de allvarliga anklagelser som Sunday Times framförde den 20 mars mot Zoran Thaler, som var den föredragande som ursprungligen lade fram den text som sedan gick till omröstning i utskottet för utrikesfrågor den 16 mars, före avslöjandena om Zoran Thaler, som har rätt att betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats. Enligt min mening skulle det vara ett misstag som påverkar kammarens integritet och trovärdighet att rösta om resolutionsförslaget innan resultaten av utredningen offentliggörs efter det att förlikningsförfarandet har inletts.

Situationen i Elfenbenskusten (B7-0256/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag är för denna resolution därför att det måste bli ett snabbt slut på krisläget i Elfenbenskusten som redan har lett till ett stort antal dödsfall. Det internationella samfundet erkänner Alassane Ouattaras demokratiska seger, och det måste nu fördubbla sina ansträngningar att hjälpa honom att ta över makten på ett fredligt sätt. Eftersom detta är en allvarlig situation som inte bara äventyrar folkets legitima val utan även har återverkningar i form av kränkningar av de mänskliga rättigheterna, måste EU agera på diplomatisk väg med alla medel som står till dess förfogande för att återställa situationen till det normala och framför allt för att förhindra att fler dödas.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen eftersom Elfenbenskusten under de senaste fyra månaderna har befunnit sig i en djup politisk kris som uppkommit därför att den sittande presidenten Laurent Gbagbo vägrar att lämna över makten till den legitima presidenten Alassane Ouattara, trots att den sistnämnde vann presidentvalet i november 2010 och har erkänts som segrare av det internationella samfundet sedan resultaten hade kontrollerats av FN. Enligt FN-källor har hundratals liv förlorats i Elfenbenskusten sedan december 2010, och det faktiska antalet offer är troligen mycket högre eftersom det våld som har förekommit i landets inre inte alltid rapporteras till pressen. Angrepp har med avsikt riktats mot FN:s fredsbevarare och institutioner.

Jag instämmer i att det behövs snabba internationella politiska åtgärder för att avhjälpa det humanitära läget i Elfenbenskusten och förhindra en ny migrationskris i regionen. Kommissionen och medlemsstaterna måste samordna sina insatser med andra internationella givare för att svara på det akuta hjälpbehov som befolkningen i Elfenbenskusten och dess grannländer har. Jag stöder sanktionerna, inbegripet det viseringsförbud och den frysning av tillgångar som införts av FN:s säkerhetsråd, Afrikanska unionen och Europeiska unionens råd för alla personer och enheter som motsätter sig den legitima presidentens myndighet och att dessa sanktioner fortsätter att gälla tills makten har återställts till legitima myndigheter.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag fördömer starkt de försök som f.d. president Laurent Gbagbo och hans anhängare gör att med våld kränka den ivorianska befolkningens vilja, och jag vill ansluta mig till uppmaningen till Laurent Gbagbo att omedelbart lämna över makten. Det är beklagligt att Elfenbenskustens befolkning har tvingats betala ett så högt pris för att säkerställa respekten för deras demokratiska vilja som de uttryckte i presidentvalet i november 2010. Jag vill uttrycka mitt fulla stöd för president Alassane Ouattara, hans regering och Elfenbenskustens befolkning i deras arbete med försoning, återhämtning och hållbar utveckling. Jag vill uppmana till förhandlingar för att återställa ordning, fred, stabilitet och säkerhet i landet i den svåra uppgiften att främja nationell återförening.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen om situationen i Elfenbenskusten, där den tidigare presidenten Laurent Gbagbos försök att ta makten med våld fördöms och framhåller att han måste lämna över makten omedelbart till den demokratiskt valda presidenten Alassane Ouattara, så att fred och demokrati kan återställas i landet.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Félix Houphouët-Boignys storslagna vision till trots är Elfenbenskusten i dag ett land som slits i stycken av konflikten mellan Laurent Gbagbo och Alassane Ouattara, som hotar att fortsätta i det oändliga. Elfenbenskustens befolkning har med oro och rädsla åsett hur de båda fraktionernas militära styrkor närmar sig och fruktat att säkerheten ska kollapsa och att landet ska destabiliseras ännu mer. Elfenbenskusten är ännu ett exempel på faran med diktatoriskt ledarskap som fortsätter över tiden och som när det väl är borta lämnar efter sig ett institutionellt vakuum och en avsaknad av demokratisk praxis och utövande av friheter.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) EU har i överensstämmelse med den förebild som dess existens innebär en historisk plikt att protestera mot alla kränkningar av de mänskliga rättigheterna och främja respekt för befolkningarnas rätt till självbestämmande, både genom fördömanden och genom utvecklingsprogram. Vi har nyligen sett en våg av våld och bekräftade massakrer i Elfenbenskusten, där demokratiseringsprocessen inte accepteras av alla ivorianer. Parlamentet har antagit flera resolutioner om den politiska situationen i det landet, särskilt den 16 december 2010.

Andra EU-institutioner och internationella institutioner som FN:s säkerhetsråd och myndigheten för ledarna för Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (Ecowas) har fördömt våldet och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i landet sedan valresultatet, som bekräftats av FN, inte accepterats av den avsatte presidenten Laurent Gbagbo, vilket har lett till en våg av våld i landet med hundratals döda och omkring en miljon flyktingar som resultat. Jag instämmer därför med de åtgärder som läggs fram här och röstar för förslaget, och jag anser att parlamentet bör förespråka en utrikespolitik som bygger på värden och inte bara på ekonomiska intressen.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade inte för resolutionen, och vi är fortfarande oroade över krigssituationen i Elfenbenskusten, landets förlamade ekonomi och det mycket utbredda våld som folket utsätts för, vilket har förvandlats till en humanitär kris.

Vi vet att orsakerna till den allvarliga situationen i Elfenbenskusten går långt tillbaka i tiden. Detta gäller särskilt fattigdomen och de sociala orättvisorna, som är arvet efter den tidigare kolonialismen och de strukturella anpassningsplaner som Internationella valutafonden (IMF) har ålagt landet i åratal.

De senaste fyra månadernas lidande efter valet har visat att det verkligen är beklagligt att världssamfundet, inklusive EU, inte i tillräcklig utsträckning har utnyttjat de diplomatiska kanalerna för att nå en fredlig politisk lösning på krisen. Frankrikes roll är särskilt olycklig, eftersom man har föredragit militära ingripanden i stället för att använda de diplomatiska kanalerna.

Vi kräver därför att kriget och våldet från alla parters sida upphör, och uppmanar EU att agera därefter.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Denna resolution är ett praktexempel på trolöshet och svek. Man lyckas med den häpnadsväckande bedriften att inte säga något negativt alls om Alassane Ouattaras läger, trots att FN på plats håller på att utreda de ohyggligheter som sker i lägret. Ändå stöder ni förbehållslöst Ouattara, en muslim som inte kommer från Elfenbenskusten och har utbildats vid IMF i Washington. Resolutionen höjer FN:s uppdrag i Elfenbenskusten (Unoci) till skyarna, trots att FN var tvunget att be Frankrike om hjälp för att skydda sitt uppdrag, särskilt för att garantera skyddet för utländska medborgare.

Det här är verkligen ett utmärkt exempel på effektivitet och användbarhet! När det gäller era krav på att valresultatet ska upprätthållas skulle det vara bra om ni uppmärksammade detta i lika hög grad när europeiska nationer förkastar de fördrag som ni lägger fram för dem. Ni stöder ju bara de resultat som passar er. En sådan kortsiktig svartvit inställning kan inte godkännas, och detsamma gäller för resolutionen, som till och med är ännu sämre informerad än de europeiska tidningsartiklar som den verkar bygga på.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen eftersom Elfenbenskusten under de senaste fyra månaderna har störtats in i en djup politisk kris till följd av den sittande presidenten Laurent Gbagbos vägran att lämna över makten till den lagligt valde presidenten Alassane Ouattara, trots att han vann presidentvalet i november 2010 och har erkänts som segrare av världssamfundet efter det att FN förklarade valresultatet giltigt. Alla diplomatiska insatser för att söka en fredlig lösning på det politiska dödläget efter valet, inklusive insatserna från Afrikanska unionen, Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap och Sydafrikas president, har misslyckats. Sedan mitten av februari har striderna intensifierats både i huvudstaden och i den västra delen av landet, med oroande rapporter som tyder på en ökad användning av tungt artilleri mot civila. Fruktansvärda grymheter har begåtts i Elfenbenskusten, fall av sexuellt våld, påtvingade försvinnanden, utomrättsliga avrättningar och ett överdrivet och urskillningslöst bruk av våld mot civila, som alla utgör brott mot mänskligheten. Parlamentet uppmanar därför president Alassane Ouattara att främja fred och nationell återförsoning.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Den allvarliga politiska och institutionella kris som har skakat Elfenbenskusten i flera månaders tid vid det här laget har gett upphov till en våldsvåg som inte verkar ha något slut i sikte. Jag fördömer starkt den tidigare presidenten Laurent Gbagbos försök att bortse från ett lagligt valresultat, som innebär att han besegrades av Alassane Ouattara. Sedan dess har ett gerillakrig härjat i flera månader i Elfenbenskustens städer mellan den avgående presidentens anhängare och folket. Jag anser att EU, särskilt i sådana här situationer då de grundläggande mänskliga rättigheterna och det demokratiska idealet i sig allvarligt äventyras, klart och tydligt måste göra sin röst hörd genom att fördöma sådana handlingar och visa sitt starka ogillande och sin indignation.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar resolutionen där parlamentet uppmanar alla politiska krafter i Elfenbenskusten att respektera den vilja som folket fritt gav uttryck för i resultatet av presidentvalet den 28 november 2010, som tillkännagavs av Elfenbenskustens oberoende valkommission (CEI) och bekräftades av FN:s generalsekreterares särskilda representant, enligt vilket Alassane Dramane Ouattara valts till Elfenbenskustens president. Resolutionen uppmanar också alla parter i Elfenbenskusten att särskilt avstå från och förhindra alla former av olagligt tvång och kränkningar av de mänskliga rättigheterna och att skydda civila mot detta.

Resolutionen fördömer också på kraftigast möjliga sätt den tidigare presidenten Laurent Gbagbos och hans anhängares försök att inkräkta på det ivorianska folkets vilja genom att underblåsa våld och undergräva valförfarandets legitimitet. I detta sammanhang betonar parlamentet att resultat av demokratiska val måste respekteras fullt ut av alla deltagare, inklusive de besegrade kandidaterna, och understryker att om detta resultat inte godkänns skulle det innebära att fred och stabilitet i Elfenbenskusten ytterligare äventyras.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Respekt för demokratin är en omistlig princip för EU. Vi måste därför starkt fördöma händelserna i Elfenbenskusten. Att Laurent Gbagbo har brukat våld mot civila i Elfenbenskusten efter det att han förlorade valet är oacceptabelt, och han måste därför avgå och omedelbart överlämna makten. De ansvariga får inte gå ostraffade, och vi måste göra allt som står i vår makt för att identifiera och åtala dessa personer, på internationell nivå om så krävs, varigenom EU kommer att kunna tillhandahålla nödvändigt stöd för undersökningarna.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Efter valresultatet i Elfenbenskusten var president Laurent Gbagbo – som demokratiskt hade röstats ut – inte beredd att avgå från sitt ämbete. Varken försöken att förhandla eller internationell kritik hade någon verkan, vilket ledde till en kris med våldsamma konfliktincidenter. Det är viktigt att upprätthålla de internationella påtryckningarna, till exempel genom att fördöma människorättskränkningarna och brotten mot den humanitära rätten i starkast möjliga ordalag och genom att införa sanktioner.

Insatserna när det gäller bortförda civila, inklusive EU-medborgare, är lika viktiga. I resolutionen behandlas dock enbart de grymheter som begåtts av den besegrade presidenten Laurent Gbagbo, och inte de anklagelser som riktats mot den nyligen valde presidenten Alassane Ouattaras trupper. Det får inte göras någon skillnad på vem som begår våldshandlingar.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) EU måste i starkast möjliga ordalag fördöma de allvarliga människorättskränkningar och våldshandlingar som begåtts av den besegrade presidenten Laurent Gbagbo. Om överträdelserna av den humanitära rätten fortsätter är det också viktigt att våldsbrott på båda sidor bestraffas, det vill säga även de våldsbrott som den nye presidenten Alassane Ouattara har anklagats för. För offren för våldsamma angrepp spelar det ingen roll vem som gav order om våldet. I detta avseende anser jag att resolutionen är alltför ensidig.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Med tanke på den politiska kris med allvarliga sociala konsekvenser som Elfenbenskusten genomgår välkomnar jag EU:s åtagande som uttrycktes av kommissionsledamot Kristalina Georgieva om att EU ska hjälpa till att lösa den humanitära krisen.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag är för. Jag håller med dem som 1. beklagar att det politiska dödläget efter valet inte löstes på fredlig väg och att alla diplomatiska ansträngningar i detta syfte har varit gagnlösa, 2. dem som fördömer den tragiska förlusten av liv och egendom till följd av våldet efter valet och uppmanar Laurent Gbagbo och Alassane Ouattara att garantera respekten för de mänskliga rättigheterna och rättsordningen, och 3. uppmanar Ouattara och Gbagbo att ta sitt ansvar för att förhindra allt våld och repressalier efter striderna i landet och visa sitt åtagande för en fredlig demokratisk övergång.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Under de senaste fyra månaderna har Elfenbenskusten störtats in i en djup politisk kris. Den avgående presidenten Laurent Gbagbos vägran att lämna över makten till Alassane Ouattara, vinnaren i presidentvalet i november 2010, har utlöst en våldsspiral över hela landet som inte visar några tecken på att avta. Striderna har intensifierats sedan i mitten av februari både i huvudstaden och i den västra delen av landet, och oroande nyheter om ökat bruk av tungt artilleri mot civila fortsätter att nå oss. Hittills har världssamfundets diplomatiska insatser inte gett några resultat, trots att FN har bekräftat valresultatet. Det är nu dags att fördöma den tidigare presidenten Gbagbos och hans anhängares försök att inkräkta på det ivorianska folkets vilja. Laurent Gbagbo måste omedelbart avgå och överlämna makten till den rättmätige presidenten Alassane Ouattara.

  Michèle Striffler (PPE), skriftlig. – (FR) Elfenbenskusten har sedan fyra månader tillbaka störtats in i en djup politisk kris till följd av den tidigare presidenten Laurent Gbagbos vägran att överlämna makten till den rättmätige presidenten Alassane Ouattara. Denna situation får särskilt förödande humanitära konsekvenser. Våldet efter valet har gett upphov till över en miljon internt fördrivna personer och flyktingar. Dessutom kan denna massinströmning av flyktingar förvärra de påtagliga spänningarna i regionen. Krisen kommer därför förmodligen att fortsätta. Jag välkomnar kommissionens beslut att femfaldigt öka det humanitära stödet, vilket innebär att EU:s bistånd ökas till 30 miljoner euro, men det är viktigt att vi i EU gör allt vi kan för att hjälpa de mest sårbara befolkningsgrupperna och övervaka deras föränderliga behov.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Jag tyckte att det var viktigt att stödja den här resolutionen, som tydligt fördömer de grymheter som begås mot civilbefolkningen av de milisgrupper som är lojala mot den avgående ivorianske presidenten Laurent Gbagbo. Ett slut på konflikten med diplomatiska medel skulle naturligtvis ha varit att föredra, men omfattningen av våldet i Abidjan och den avsatte presidentens hårda och självdestruktiva attityd krävde ett FN-ingripande för att skydda civilbefolkningen och hjälpa den rättmätige presidenten Alassane Ouattara att överta makten. Resolutionen stöder därför ingripandena av franska styrkor under FN:s kontroll, som hjälper till att upprätthålla lagen och valresultatet och att skydda civilbefolkningens liv, däribland EU-medborgare. När rättsordningen har återställts måste de rättmätiga ivorianska myndigheterna med världssamfundets stöd se till att Laurent Gbagbo, den förlorande kandidaten i presidentvalet nyligen, tillsammans med alla personer i ledande ställning som misstänks för människorättskränkningar, åtalas för sina handlingar. Avslutningsvis anser jag att EU måste stå fast vid sitt åtagande att tillhandahålla långsiktigt stöd till Elfenbenskusten för att bidra till nationell återförsoning och återuppbygga och stabilisera landet.

Översyn av den europeiska grannskapspolitiken (B7-0198/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för det här betänkandet eftersom det innehåller viktiga mål som viseringslättnader, frihandelsavtal, kontakter med civilsamhället och icke-våld när det gäller EU:s ingripande i konflikter samt självbestämmande och territoriell integritet.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Sedan den europeiska grannskapspolitiken inrättades 2004 har den lett till en förstärkning av förbindelserna med partnerländerna. Det östliga partnerskapet utgör en meningsfull politisk ram för att skapa fördjupade förbindelser med och bland partnerländerna utifrån principer om delaktighet och ansvar. Bland prioriteringarna för det östliga partnerskapet finns utveckling av demokrati, goda styrelseformer och stabilitet, ekonomisk integration och konvergens med EU:s politik, särskilt miljöfrågor, klimatförändringar och energitrygghet. Genomförandet av den europeiska grannskapspolitiken står dock inför vissa hinder, och översynen måste därför omfatta tydligt fastställda åtgärdsprioriteringar, tydliga riktmärken och prestationsbaserad differentiering. Den europeiska grannskapspolitiken måste fortsätta att grundas på principerna om demokrati, rättsordning och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och den måste stödja de politiska, sociala och ekonomiska reformer som genomförs av våra närmaste partnerländer.

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för kommissionens och rådets initiativ att se över den europeiska grannskapspolitiken – den östliga dimensionen. Denna politik har gett resultat tack vare sin flexibilitet och måste nu anpassas till den nya verkligheten i Europa. Det är just därför den måste anpassas bättre till de särskilda omständigheterna i varje land som ingår i programmet.

Jag anser att det viktigaste övervägandet bör vara partnerstaternas engagemang, inte deras geografiska läge. Folket står emellertid i centrum för de reformer som genomförs i en stat. Länderna i öster och söder måste åtnjuta samma möjligheter, vilket innebär att det är nödvändigt att justera grannskapspolitiken. De tidigare sovjetstaterna behöver också samarbeta med EU, en uppfattning som Joe Biden stödde under sitt besök i Chişinău nyligen. Jag vill påpeka att Republiken Moldavien är den mest reformvilliga staten inom det östra partnerskapet.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen eftersom översynen av den europeiska grannskapspolitikens östliga dimension omfattar så viktiga mål som demokratiska processer, goda styrelseformer och stabilitet, ekonomisk integration, miljöfrågor, klimatförändringar och energitrygghet. Europaparlamentet anser att korruptionsbekämpningen, särskilt inom rättsväsendet och polisen, bör vara en fråga av högsta prioritet när EU ska utveckla sina förbindelser med de östliga partnerländerna. Dessutom är det nödvändigt att intensifiera kampen mot den organiserade brottslighetens internationella nätverk och öka det polisiära och rättsliga samarbetet med EU-organ. Det är mycket viktigt att organisationerna i det civila samhället aktivt fortsätter sitt arbete, särskilt på människorättsområdet, genom att främja demokratisering och mediefrihet. Jag vill framhålla betydelsen av yttrandefrihet och fria och oberoende medier, inklusive internet, för utvecklingen av demokratier. Jag vill även betona vikten av fackföreningar och social dialog som ett led i de östliga partnerländernas demokratiska utveckling.

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig. – (RO) Kommissionens rapporter om den europeiska grannskapspolitiken skildrar inte bara de verkliga fördelarna med en politik för god grannsämja, utan även utmaningarna i samband med detta. Den europeiska grannskapspolitiken måste ses över, och EU bör ändra sitt förhållningssätt till de framsteg som grannländerna gör när det gäller socioekonomiska reformer genom att ge dem finansiellt och politiskt stöd och anpassa stödet till varje lands särskilda behov.

Det östliga partnerskapet utgör en politisk ram för att befästa förbindelserna mellan EU och dess östra grannar och för fortsatta socioekonomiska reformer i partnerländerna.

Varje lands framsteg måste bedömas genom en jämförande analys som grundas på i förväg fastställda kriterier, men inte utan att väga in varje lands särdrag. ”Ett europeiskt perspektiv, bland annat artikel 49 i fördraget om Europeiska unionen”, skulle kunna utgöra en drivkraft för reformer i dessa länder. Europaparlamentet måste spela en viktig roll, både i fastställandet av bedömningskriterierna och i insatserna för ökad frihet och demokrati i våra grannpartnerländer.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag vill börja med att gratulera min kollega Marek Siwiec till hans utmärkta arbete och till samarbetet, eller snarare sammanfattningen, av de förslag som vi har enats om i fråga om den allmänna principen för översynen av den europeiska grannskapspolitiken. Förutom det jag redan har sagt om resolutionen om den sydliga dimensionen, som jag var föredragande för, vill jag betona behovet av ett nedifrån-och-upp-förfarande för grannskapspolitikens båda dimensioner i framtiden, och även påpeka att ett ökat deltagande från lokalsamhällenas och det civila samhällets sida är det enda sättet att garantera maximal effektivitet i EU:s genomförande av grannskapspolitiken. Jag hoppas dessutom att EU inte kommer att verka för kortsiktig stabilitet på bekostnad av allmänhetens bästa intresse och det ständiga försvaret av folkets enskilda och gemensamma frihet, med särskild inriktning på kvinnors rättigheter, som jag sade i mitt inlägg. Även om jag är oerhört nöjd med de resultat som har nåtts i dessa två betänkanden, beklagar jag dock att parlamentet och kommissionen inte till fullo har utnyttjat detta tillfälle för att en gång för alla skapa en åtskillnad mellan de östliga grannskapsländerna och de länder som eventuellt kommer att bli våra sydliga partner i grannskapspolitiken.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med resolutionen om den europeiska grannskapspolitikens östra dimension är att rekommendera att man vid nästa strategiska översyn av politiken stärker åtskillnaden mellan staterna baserat på deras respektive ambitioner och åtaganden, när de följs av verkliga framsteg och konkreta åtgärder. Varje partnerlands särskilda karaktär måste beaktas, inklusive deras målsättningar och möjligheter. Grundläggande europeiska värderingar, däribland demokrati, rättstatsprincipen och respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, rättsväsendets oberoende och kampen mot korruption utgör hörnstenen i den europeiska grannskapspolitiken, och dessa aspekter bör vara det viktigaste riktmärket i utvärderingen av de östliga partnerländernas roll. Pressfrihet och korruptionsbekämpning bör också vara en prioritering för EU i uppbyggandet av förbindelserna med dessa länder, och detta bör även återspeglas i den allmänna ramen för den institutionella utvecklingen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) EU:s mål är mycket breda och grundas på en utökning av antalet grannskapsländer för att skapa ett omfattande område för fri rörlighet för personer och varor. I detta sammanhang spelar den europeiska grannskapspolitikens strategi för utveckling och tillväxt naturligtvis en viktig roll. Flera instrument och resolutioner har antagits i detta syfte, särskilt det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet, men även de viktiga vägvalen i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag gläder mig därför över att betänkandet och de föreslagna åtgärderna har antagits, särskilt ökad finansiering och utökat samarbete från flera olika sektorer samt beslutet att hålla ett andra toppmöte för det östliga partnerskapet under andra halvåret 2011. Jag vill påpeka att det är viktigt att EU breddar sin dialog med organisationer inom det civila samhället i dessa länder, främjar frihandel och stabilitet, uppmuntrar erfarenhetsutbyte och rörlighet mellan medlemsstaterna och dessa länder samt främjar en multilateral dialog.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen eftersom översynen av den europeiska grannskapspolitikens östliga dimension omfattar så grundläggande mål som demokrati, rättsstatsprincipen, respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, marknadsekonomi, hållbar utveckling samt god samhällsstyrning. Parlamentet betonar att den europeiska grannskapspolitiken fortfarande är en strategiskt viktig ram för att fördjupa och stärka förbindelserna med våra närmaste partner, för att på så sätt stödja deras politiska, sociala och ekonomiska reformer. Parlamentet understryker likaså vikten av att principen om gemensamt ansvar upprätthålls i utarbetandet och genomförandet av program och åtgärder.

Inledandet av det östliga partnerskapet utgör en politisk ram för att utöka den europeiska grannskapspolitikens östliga dimension i syfte att fördjupa och stärka förbindelserna mellan EU och dess grannländer i öster, för att på så sätt främja politisk associering, ekonomisk integration och lagstiftningsmässig tillnärmning och samtidigt stödja politiska och socioekonomiska reformer i partnerländerna. Jag vill påpeka att ekonomiska reformer och politiska reformer måste gå hand i hand, och att goda styrelseformer endast kan bli verklighet genom en öppen och insynsvänlig beslutsprocess grundad på demokratiska institutioner. Det är särskilt viktigt att ytterligare främja regionalt samarbete kring Svarta havet och förstärka EU:s politik gentemot Svartahavsområdet, till exempel genom att lansera en fullvärdig EU-strategi för Svarta havet och tillhandahålla tillräckliga ekonomiska och mänskliga resurser för ett effektivt genomförande av den.

  Cătălin Sorin Ivan (S&D), skriftlig. – (EN) Jag har alltid stött EU:s östra grannskapspolitik, vilket framgår av mitt tidigare arbete på det här området. Jag stöder översynen av den europeiska grannskapspolitiken, främst eftersom en översyn skulle vara effektiv för att garantera att mänskliga rättigheter och politiska principer integreras i högre grad i analysen av den politiska situationen i tredjeländer. Resolutionen lyfter fram den positiva utvecklingen när det gäller mänskliga rättigheter och demokratisering i vissa partnerländer och negativ utveckling i andra, särskilt i Vitryssland. Jag tycker också att det är viktigt att man ägnar särskild uppmärksamhet åt rörligheten för studenter, akademiker, forskare och affärsmän genom att tillhandahålla de resurser som behövs och stärka och utöka de befintliga stipendieprogrammen. Av dessa skäl stöder jag översynen av den europeiska grannskapspolitiken.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Syftet med översynen av grannskapspolitiken måste även fortsättningsvis vara att lösa de särskilda problem som de regioner som är belägna vid EU:s gränser ställs inför. Jag anser att det krävs en betydande administrativ kapacitet för att hantera de mångskiftande problemen. Förutom de demografiska utmaningarna, klimatförändringen, ekonomisk konkurrenskraft och livskvalitet, måste de regioner som gränsar till länder som inte är EU-medlemmar hantera en rad olika konsekvenser av problem som inte har lösts ordentligt. Så är till exempel fallet med hanteringen av naturkatastrofer. Det är oerhört svårt att ingripa i nödsituationer om grannländerna inte har resurser för att bemöta problemen, och ingen region kan hantera en sådan situation på egen hand. Därför föreslog jag att de regioner som gränsar till EU och som i sin tur gränsar till minst två länder som inte är EU-medlemmar, bör betraktas som ”plattformsregioner” och stödjas därefter. Grannskapspolitiken måste beakta kapaciteten hos de EU-regioner som har yttre gränser så att det blir möjligt att hantera mycket mer komplexa problem. Motsvarande ekonomiskt stöd måste också anslås för detta.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna resolution och uppmuntrar länderna i området att samarbeta mer med varandra och att inleda en utökad och förlängd dialog, på alla berörda plan, om frågor som frihet, säkerhet och rättvisa, och framför allt gränsförvaltning, migration och asyl, bekämpning av organiserad brottslighet, människohandel, olaglig invandring, terrorism, penningtvätt och narkotikasmuggling samt polisiärt och rättsligt samarbete. I resolutionen påminner parlamentet om att goda grannförbindelser är en av de viktigaste förutsättningarna för de länder i den europeiska grannskapspolitiken som vill avancera mot ett EU-medlemskap.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Den nya europeiska grannskapspolitiken som vi har utlovat är bara mer av samma sak, med några extra glimtar av demokratiskt klarsinne. När det gäller den östliga dimensionen finns allt med: frihandelsområdet, stöd till Nabucco- och Agriprojekten, och utlokalisering av ”hanteringen av migrationsströmmar”. Inget har förändrats. Jag röstade emot. EU är varken en stat eller en demokrati, och ändå försöker det agera som en imperialistmakt.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Ursprungligen utelämnades de tre länderna i Sydkaukasien från den europeiska grannskapspolitiken och inbegreps endast i grannskapspolitikens aktionsradie. Handlingsplaner för att fördjupa de bilaterala förbindelserna är ett viktigt instrument i den europeiska grannskapspolitiken, och är individuella för varje land eftersom varje land i praktiken måste gå sin egen väg. Särskilt Sydkaukasien kännetecknas av en rad konflikter, och till och med experterna anser att det i vissa fall kommer att bli mycket svårt att finna en slutlig lösning.

I detta sammanhang är det viktigt att ständigt påpeka att EU:s grannskapspolitik inte automatiskt leder till anslutning (som i utvidgningsprocessen). Den handlar snarare om säkerhetspolitiska aspekter och ökad stabilitet. Detta uttrycks inte tillräckligt tydligt i resolutionen, och därför röstade jag inte för den.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Den europeiska grannskapspolitiken är ett instrument för att garantera stabilitet och främja fredliga och demokratiska strukturer och dessutom fördjupa de bilaterala förbindelserna med alla länder som omger EU. När det gäller länderna i Sydkaukasien i synnerhet finns det mycket att göra eftersom konflikter regelbundet uppstår i regionen. Den europeiska grannskapspolitiken varken får eller bör vara ett preliminärt skede i utvidgningspolitiken. Jag anser inte att detta klargörs i resolutionsförslaget och kan därför inte stödja det.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Den europeiska grannskapspolitiken har visat sig vara ett effektivt utrikespolitiskt instrument som främjar stärkta förbindelser med tredjeländer och medför vissa konkreta fördelar. Slutmålet för en effektiv grannskapspolitik är att säkra fred. Det östliga partnerskapet är en viktig politisk ram för att fördjupa förbindelserna med och mellan partnerländerna, grundat på principen om delaktighet och delat ansvar. Jag röstade för resolutionen eftersom jag även anser att stärkta förbindelser mellan alla länder, vilket rekommenderas här, kräver ett ökat gemensamt åtagande och ytterligare framsteg mot god samhällsstyrning och demokratiska standarder.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen, där man åter bekräftar behovet av att se över den europeiska grannskapspolitiken genom att upprätthålla EU:s grundläggande värderingar och principer och främja ett ökat deltagande från det civila samhällets och lokalsamhällenas sida. Man betonar likaså vikten av den europeiska grannskapspolitikens östliga dimension som ett instrument för att stärka EU:s förbindelser med sina östliga grannar, i syfte att stödja politiska, sociala och ekonomiska reformer i dessa länder och inom ramen för den europeiska integrationen fördjupa sitt åtagande om gemensamma värderingar och principer, såsom demokrati, rättsstatsprincipen, respekt för mänskliga rättigheter och god samhällsstyrning.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för. Jag ansluter mig till dem som välkomnar framstegen i förbindelserna mellan EU och grannländerna inom den europeiska grannskapspolitiken och bekräftar åter de värderingar, principer och åtaganden som ligger till grund för den europeiska grannskapspolitiken, däribland demokrati, rättsstatsprincipen, respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, marknadsekonomi, hållbar utveckling samt god samhällsstyrning. Jag anser dessutom att den europeiska grannskapspolitiken fortfarande är en strategiskt viktig ram för att fördjupa och stärka förbindelserna med våra närmaste partner, för att på så sätt stödja deras politiska, sociala och ekonomiska reformer, och understryker vikten av att principen om gemensamt ansvar upprätthålls i utarbetandet och genomförandet av program och åtgärder.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Enligt artikel 8 i fördraget om Europeiska unionen ska unionen utveckla särskilda förbindelser med närbelägna länder i syfte att skapa ett område med välstånd och god grannsämja. Det står klart att den europeiska grannskapspolitiken har bidragit stort till att stärka förbindelserna med EU:s partnerländer och att den har gett många konkreta fördelar för det allmänna bästa. En del problem kvarstår dock, och vi bör nu inrikta oss på åtgärdsprioriteringarna med hjälp av effektivare riktmärken, särskilt när det gäller det östliga partnerskapet.

Partnerskapet med våra östliga grannar utgör en viktig politisk ram för EU:s välbefinnande, och inriktas på fyra tematiska plattformar för samarbete, närmare bestämt demokrati, goda styrelseformer, ekonomisk integration och konvergens med EU:s politik. Tyvärr är det dock så att de konflikter som har uppstått i dessa länder för närvarande allvarligt undergräver deras ekonomiska, sociala och politiska utveckling, och konflikterna utgör ett stort hinder för samarbete och regional säkerhet, vilket framgår av den senaste tidens uppror i Tunisien och Egypten. Jag skulle vilja se en strategisk översyn av den europeiska grannskapspolitiken som grundas på EU:s värderingar, som är emot förtryckande regimer och stöder de östliga folkens rättmätiga demokratiska anspråk.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Sedan den europeiska grannskapspolitiken inrättades har den gett konkreta fördelar för alla berörda parter. Den utgör en samarbetsram, som är av strategisk vikt för att stödja våra närmare partnerländers politiska, sociala och ekonomiska reformer. Det östliga partnerskapet inriktas på utveckling av demokrati, god samhällsstyrning och stabilitet, ekonomisk integration och närmare konvergens med EU:s politik. Sedan politiken inrättades har framstegen varit särskilt märkbara på det människorättsliga området, i demokratiseringen av det offentliga livet och ekonomiska reformer i många partnerländer. Det är bara Vitryssland som deltar i begränsad utsträckning i samarbetet med EU, och landets ytterligare deltagande i den europeiska grannskapspolitiken bör vara beroende av dess vilja att respektera de grundläggande principerna om demokrati och frihet.

Det är viktigt att uppmärksamma korruptionsbekämpningen, vallagar och anordnandet av val, så att dessa områden överensstämmer med internationella rättsnormer. EU bör även uttrycka sitt stöd för den parlamentariska församlingen för partnerländerna i öst (Euronest) genom att lyfta fram dess roll i stärkandet av demokratin och utvecklingen av samarbetet med länderna i det östliga partnerskapet.

  Bogusław Sonik (PPE), skriftlig. – (PL) Syftet med Europaparlamentets resolution om översynen av den europeiska grannskapspolitiken är att bemöta de utmaningar som har uppstått i vårt grannskap under de senaste månaderna, inom både den östliga och den sydliga dimensionen. Dessa händelser har visat att EU:s befintliga engagemang i grannskapet är otillräckligt. Det paradigmskifte som föreslås av parlamentet, dvs. att främst prioritera mänskliga rättigheter i stället för stabilitet, är nödvändigt. Vi får inte fortsätta låtsas att status quo på det politiska området, dvs. att upprätthålla auktoritära stater, är bättre för Europa och dess säkerhet. Tiden är inne för att visa solidaritet med våra grannar.

Trots skillnaderna har de flesta länderna i vårt grannskap gemensamma kännetecken, dvs. begränsad frihet eller ingen frihet alls och bristande framsteg i moderniseringsinsatserna. Det är därför absolut nödvändigt att vi anslår kompletterande generöst tilltagna medel för att skapa ett stabilt grannskap för EU. Den europeiska grannskapspolitiken bör även fortsättningsvis grundas på principerna om villkorlighet samt bilateralt och multilateralt samarbete och bör utökas med nya mål för institutionell integration, viseringsliberalisering, öppnande av EU-marknaden och stöd för det civila samhället. Det är värt att återigen lyfta fram Polens inställning, som förespråkar en successiv utvidgningsprocess för EU, och som för två år sedan tillsammans med Sverige uppmanade medlemsstaterna att stärka den europeiska grannskapspolitikens östliga dimension i form av det östra partnerskapsinitiativet.

Med tanke på den senaste tidens händelser får Polens roll en symbolisk mening. Polen, som har historiska erfarenheter eftersom vi ju har genomfört en övergång av vårt politisk-ekonomiska system, kan fungera som en nyttig vägledning och modell för både EU:s östra och södra grannar inom ramen för den befintliga politiken på det här området.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Den europeiska grannskapspolitiken har visat sig vara ett viktigt utrikespolitiskt instrument för EU genom främjandet av närmare förbindelser med partnerländerna, vilket ger fördelar för båda parter. Ändringarna till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande syftar till att öka konsekvensen, effektiviteten och legitimiteten hos EU:s yttre dimension. Det är emellertid mycket viktigt att granska och dra lärdom av tidigare misstag. Inom ramen för översynen av den europeiska grannskapspolitiken och det östliga partnerskapet bör särskilda åtgärdsprioriteringar fastställas för varje partner, kombinerat med riktmärken och prestations- och resultatbaserad differentiering. Ett ”nedifrån och upp”-förfarande, med stöd för det civila samhället och demokratiseringsprocesser, är en nödvändig förutsättning för långsiktig hållbarhet och tillväxt.

Det krävs en stark inriktning på yrkesutbildning, utbildning, forskning och rörlighet för att hantera regionens socioekonomiska problem. Avslutningsvis vill jag framhålla EU:s stöd till det vitryska civilsamhället när det gäller stärkandet av demokratiska och sociala reformer så att det kan delta i den europeiska grannskapspolitiken och annan sektorsinriktad politik.

Översyn av den europeiska grannskapspolitiken – den sydliga dimensionen (B7-0199/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag håller med dem som anser att ny händelseutveckling, tidigare misstag och stöd för en demokratisk övergång måste beaktas tillsammans med ekonomiska och sociala reformer i regionen, genom att bekämpa korruption och främja de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Allra viktigast är att man utformar en multilateral dimension och skapar synergier mellan partnerskapets bilaterala och multilaterala dimensioner, bland annat genom att blåsa nytt liv i unionen för Medelhavsområdet och stärka fackföreningarnas roll för den civila befolkningen. Det är också viktigt att påpeka att det krävs en ökning av de medel som anslås för denna politik, och att medlen dessutom måste utnyttjas bättre.

  Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) Det är dags att vi omvärderar vår politik gentemot södra Medelhavsområdet. Syftet med den europeiska grannskapspolitiken är att främja demokratiska och människorättsliga värderingar, men händelserna i södra Medelhavsområdet sedan årets början visar att vi har misslyckats på det området. Det står klart att samarbetet på områden som utbildning och modernisering av ekonomin har gett resultat. Detsamma kan dock inte sägas om god samhällsstyrning, reformer av rättsväsendet samt demokrati, som ändå är huvudmål för den europeiska grannskapspolitiken. I texten föreslås bra lösningar för en radikal omvärdering av denna politik. Jag hoppas att kommissionen och rådet kommer att låta sig inspireras av den.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Viktiga strategiska ändringar i den europeiska grannskapspolitiken har i dag gjorts i plenardebatten i Strasbourg. Detta visar att EU kan vara proaktivt om det vill och enas kring ett ideal. Vi har bevisat det ännu en gång i dag. Det gläder mig att se detta i en resolution som jag hade äran att vara föredragande för. Det gladde mig verkligen att konstatera att kommissionsledamot Stefan Füle var positiv till nästan alla våra förslag, vilket hela kammaren kunde se under debatten före omröstningen. Jag uppmanar nu kommissionen att visa den ambition som detta ögonblick kräver i sin översynsprocess den 10 maj med en grannskapspolitik som är skräddarsydd för varje stat, med tydliga riktmärken och omsorgsfulla överväganden. Det kommer att möjliggöra ett framtida ekonomiskt samarbetsområde för Medelhavsområdet med de nya demokratierna i söder, och jag hoppas att den goda atmosfär och samarbete som har präglat arbetet med detta ämne kommer att leda till parlamentets ständiga medverkan i planeringen och utvärderingen av denna politik. Av de skäl som beskrivs närmare i resolutionen anser jag att det är absolut nödvändigt att EU i framtiden väljer en bottom-up-strategi för sin grannskapspolitik.

  Diane Dodds (NI), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot förslaget. Det är visserligen viktigt att försöka främja fred och demokrati i Medelhavsområdet, men det är helt uppenbart att strategin bakom den europeiska grannskapspolitiken hittills har misslyckats. Denna politik kostar skattebetalarna ungefär en och en halv miljard euro per år, och ändå har den uppenbart inte lyckats ge resultat. Vi står för närvarande inför en flyktingkris i området, och många regimer vänder sig mot sin egen befolkning. Enligt min mening finns det ingen tvekan om att vi snart kommer att bli ombedda att godkänna ytterligare medel. Utan tydliga mål och ett arbetsprogram kommer denna misskötta politik att fortsätta att svika de mest utsatta i regionen. Det står lika klart att den höga representanten har varit ineffektiv i samordningen av en insats inför den fortsatt svåra säkerhetsmässiga och humanitära situationen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) De senaste händelserna i södra Medelhavsområdet, som började med Tunisien i december 2010, har medfört att det nu brådskar med att se över den europeiska grannskapspolitiken. Parlamentet bör tillsammans med de andra EU-institutionerna övervaka processerna för en övergång till demokrati i länderna söder om Medelhavet, stödja denna övergång så snabbt och fredligt som möjligt, tillhandahålla viktigt stöd via de instrument som står till dess förfogande, som är avsedda för att främja politiska, ekonomiska och sociala reformer. Förstärkandet av demokrati, rättsstatsprincipen, god samhällsstyrning, bekämpandet av korruption samt respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna är viktiga inslag i den politiska dialogen mellan EU och dess grannar i söder. Mot bakgrund av dessa tilldragelser förtjänar unionen för Medelhavsområdet att återupplivas och bör stärkas med avseende på den sydliga dimensionen av den europeiska grannskapspolitiken.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag är nöjd med kvaliteten på denna resolution och är glad att den antogs. Jag vill därför gratulera min kollega Mário David. EU:s mål är mycket breda och tanken är att de ska utsträckas till grannländerna för att skapa ett stort område med fri rörlighet för människor och varor. Under dessa omständigheter har EU:s europeiska grannskapspolitik en viktig roll i dess strategi för utveckling och tillväxt. Flera instrument och resolutioner har antagits i detta syfte, först och främst det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet och de viktiga valen i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Översynen av den europeiska grannskapspolitiken har emellertid nu fått ökad betydelse mot bakgrund av händelserna i södra och östra Medelhavsområdet. EU bör dra lärdomar av händelserna i söder, särskilt i Tunisien och Egypten, och se över sin politik för att stödja demokrati och de mänskliga rättigheterna och lägga till genomförandebestämmelser för de människorättsklausuler som ingår i alla avtal med tredjeländer. I översynen av den europeiska grannskapspolitiken bör man prioritera kriterier som gäller rättsväsendets oberoende, respekt för de grundläggande friheterna, pluralism i medierna och pressfrihet samt bekämpande av korruption.

  Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig. – (IT) Mot bakgrund av de senaste händelserna i Medelhavsområdet och deras direkta och indirekta konsekvenser för europeiska länder måste vi genomföra en skyndsam och grundlig översyn av den europeiska grannskapspolitiken. EU:s nya strategi måste grundas på en ny definition av de resurser som är tillgängliga för Medelhavsområdet, ökade ekonomiska åtaganden för att underlätta politisk, ekonomisk och social reform i länderna i området samt krav på medel avsedda för invandring. När det gäller de radikala förändringarna i våra södra grannländer anser jag dessutom att tiden har kommit för att anta en ny EU-strategi som inte bara syftar till att försvara demokratin utan även till att vidta konkreta åtgärder för att minska migrationstrycket och garantera tryggad energitillförsel. Därför är det viktigt att så snart som möjligt lägga grunden till ett nytt och förstärkt partnerskap med våra grannländer i söder: ett partnerskap i syfte att främja stabilitet, ekonomisk utveckling och övergång till demokrati i området. Med detta i åtanke anser jag att EU måste spela en geopolitisk huvudroll i området.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta dokument eftersom det i dokumentet betonas att det är viktigt att tillsätta en arbetsgrupp, med parlamentets medverkan, som reaktion på uppmaningarna att övervaka processerna för en övergång till demokrati från aktörerna i den demokratiska förändringen, särskilt när det gäller fria och demokratiska val och institutionsuppbyggnad, inbegripet ett oberoende rättsväsende. I resolutionen uppmanas också EU att ge starkt stöd till processen för politisk och ekonomisk reform i området genom att använda alla befintliga instrument inom ramen för den östra grannskapspolitiken och om nödvändigt genom att anta nya för att så effektivt som möjligt stödja processen för övergång till demokrati, med fokus på respekt för de grundläggande friheterna, god samhällsstyrning, rättsväsendets oberoende och bekämpande av korruption, och därigenom tillgodose de behov och förväntningar som befolkningarna i våra södra grannländer har. Vi måste se till att vi ger mer målinriktat stöd, särskilt till det civila samhället och lokalsamhällena, enligt en bottom-up-strategi. Varje ökning av de anslagna medlen bör dock grundas på en korrekt bedömning av behoven och överensstämma med kravet på att öka effektiviteten i de program som genomförs samt vara skräddarsydd och prioriterad enligt respektive mottagarlands önskemål.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen där man mot bakgrund av de pågående händelserna i södra Medelhavsområdet, särskilt i Tunisien och Egypten, erinrar om att den europeiska grannskapspolitiken inte har lyckats främja och skydda de mänskliga rättigheterna i tredjeländer. Parlamentet uppmanar EU att dra lärdom av dessa händelser och se över sin politik till stöd för demokrati och de mänskliga rättigheterna för att lägga till genomförandebestämmelser för de människorättsklausuler som ingår i alla avtal med tredjeländer. Parlamentet insisterar på att man i översynen av den europeiska grannskapspolitiken måste prioritera kriterier som gäller rättsväsendets oberoende, respekten för grundläggande friheter, pluralism i medierna och pressfrihet samt bekämpande av korruption. Parlamentet efterlyser också bättre samordning med unionens övriga politik gentemot dessa länder.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Den nya europeiska grannskapspolitik som vi har blivit utlovade är bara mer av samma sak med tillägg av några få demokratiöverväganden. För övrigt ska de avtal som förhandlats fram med diktaturer bestå: frihandelsområden, utkontraktering av hanteringen av migrationsströmmarna, EU:s energiförsörjning – allting finns med. EU kunde knappast bry sig mindre om spirande demokratier. Jag röstade emot.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Under ett antal år har EU riktat in sin grannskapspolitik på ekonomisk liberalisering och hoppats att detta ska få positiva politiska sidoeffekter. Dynamiken i de ekonomiska reformerna har länge undergrävts av auktoritära regimer genom ökat statligt förtryck. Om den europeiska grannskapspolitiken verkligen kan bidra till ökad stabilitet är tveksamt om man betänker upptrappningen av händelserna i Libyen.

I Maghrebländerna verkar det som om förhoppningarna på Barcelonaprocessen delvis kan infrias, trots sidoeffekter som EU inte hade förutsett och inte var förberett på – trots att de ofta förekommer i samband med övergångsprocesser. Barcelonaprocessen är i sig bra, vilket jag även beaktade när jag röstade.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Den europeiska grannskapspolitiken har visat sig vara ett effektivt utrikespolitiskt instrument. Genom de interparlamentariska delegationerna och den parlamentariska församlingen för unionen för Medelhavsområdet bör parlamentet ta på sig ansvaret att främja idén om att Europas stabilitet och välstånd är nära förknippat med demokratisk samhällsstyrning samt ekonomiska och sociala framsteg i de södra grannländerna och uppmuntra politisk debatt, verklig frihet, demokratiska reformer och rättsstatsprincipen i partnerländerna. Av dessa skäl, som framförs i resolutionen, röstade jag för.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Demonstrationerna den senaste tiden i flera länder i EU:s södra grannskap, framför allt i Tunisien, Egypten och Libyen, visar att EU behöver ändra sin grannskapspolitik och ge den mer ambitiösa och effektiva instrument så att EU kan främja och stödja de politiska, ekonomiska och sociala reformer som krävs. Det är därför viktigt att översynen av den gemensamma grannskapspolitiken avspeglar denna utveckling och ger utrymme för en lämplig reaktion på de utmaningar som den innebär, med betoning på ett orubbligt försvar av demokratiska värden samt grundläggande rättigheter och friheter samt ett åtagande om ökad medverkan av det civila samhället och lokalsamhällena. Föredraganden Mário David formulerar detta mycket bra i sitt betänkande, och jag vill gratulera honom till hans utmärkta arbete.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag har röstat för. Europaparlamentet bekräftar återigen de värden, principer och åtaganden som den europeiska grannskapspolitiken bygger på, vilket bland annat är rättsstatsprincipen, respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och för kvinnors rättigheter, god samhällsstyrning, marknadsekonomi och hållbar utveckling. Parlamentet upprepar att den europeiska grannskapspolitiken måste bli en meningsfull ram för att fördjupa och förstärka förbindelserna med våra närmaste partner så att vi kan uppmuntra och stödja deras politiska, sociala och ekonomiska reformer, som är utformade för att upprätta och konsolidera demokrati, framsteg samt sociala och ekonomiska möjligheter för alla. Parlamentet betonar vikten av att upprätthålla principen om delat ansvar för utformningen och genomförandet av programmen inom den europeiska grannskapspolitiken. Parlamentet anser att sedan den europeiska grannskapspolitiken inleddes 2004 som en samlad politisk ram och genom dess resultatinriktade differentiering och skräddarsydda bistånd har den medfört påtagliga fördelar både för partnerländerna och EU.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Enligt artikel 8 i EU-fördraget ska unionen utveckla särskilda förbindelser med närbelägna länder i syfte att skapa ett område med välstånd och god grannsämja. Respekt för och främjande av demokrati och mänskliga rättigheter, särskilt för kvinnorna, är grundläggande principer för EU och måste utgöra gemensamma värden som delas med partnerländerna i den europeiska grannskapspolitiken. Dagens folkliga uppror i Tunisien, Egypten och Libyen är ett resultat av befolkningens allmänna missnöje med sina totalitära regimer, och upproret håller på att spridas till hela den östra regionen. Med hänsyn till detta förändrade sociala och politiska landskap måste EU göra verkliga anpassningar av sin grannskapspolitik för att ge ett effektivt stöd till reformprocessen inom områdena de mänskliga rättigheterna och demokrati. EU måste i detalj definiera de strategiska prioriteringarna i partnerskapen med sina östra och södra grannar. Jag skulle vilja se att unionen vidtar åtgärder som understöds av viljan att inleda en demokratiseringsprocess, i synnerhet med ökat deltagande av kvinnor i det offentliga livet och med bättre planering av den socioekonomiska utvecklingen.

  Tokia Saïfi (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet eftersom de aktuella händelserna bör ge oss anledning att reformera grannskapspolitiken, inte bara ändra inriktning på den. I ekonomiska, handelsmässiga och politiska termer bör respekten för rättigheter och friheter på en och samma gång vara villkoren och målen för vårt samarbete. Det ekonomiska bistånd som EU ger för detta ändamål bör ökas påtagligt och uppfylla samma villkor och mål. Vi bör också återuppliva Medelhavsunionen av moraliska skäl på grund av dess krav och av praktiska skäl på grund av dess resultat. Vårt samarbete bör inte längre begränsas till diskussioner med de myndigheter som är vid makten: EU bör prioritera att tala med olika medlemmar av det civila samhället och uppmuntra uppkomsten och organiserandet av politisk pluralism i området. Genom att främja införandet av legitima, organiserade maktskiften kommer vi inte att behöva stå inför dilemmat mellan att villkorslöst stödja regeringar för stabilitetens skull och kaos. Genom att denna gång grunda vårt samarbete på värden kommer vi att ge det en folklig legitimitet och kontinuitet som krävs för att möta de historiska utmaningarna i området.

  Vilja Savisaar-Toomast (ALDE), skriftlig. – (ET) I dagens omröstning stödde jag resolutionen angående översynen av den europeiska grannskapspolitiken för både den östra och den sydliga dimensionen. Dessa resolutioner är särskilt viktiga med hänsyn till den senaste händelseutvecklingen i det södra området. Vi måste framför allt ta hänsyn till de starka kraven på EU från allmänheten i flera grannländer i söder för störtandet av diktaturer och eftersträvandet av demokrati. I den strategiska översynen av den europeiska grannskapspolitiken måste dessa händelser beaktas fullt ut och avspeglas.

Båda resolutionerna, för den sydliga och den östra dimensionen, är viktiga för ett för båda parter givande samarbete mellan EU och dess olika grannländer för att trygga den nödvändiga utvecklingen när det gäller demokrati, de mänskliga rättigheterna och även för ekonomin och säkerheten. EU:s stabilitet och välmående är nära förknippat med att de södra grannländerna i den europeiska grannskapspolitiken är framgångsrika i demokratisk samhällsstyrning, samt deras ekonomiska och sociala framgång. Därför är det viktigt att stödja principerna om politisk debatt, fullständiga friheter, demokratisk reform och rättsstatsprincipen i grannskapspolitikens partnerländer. Tack.

  Marie-Thérèse Sanchez-Schmid (PPE), skriftlig. – (FR) Upproren i Tunisien, Egypten och Libyen kom som en sådan överraskning för EU att alla är överens om att EU måste se över villkoren för sitt samarbete med länderna i Medelhavsområdet. Flera alternativ är redan öppna för oss när det gäller att ge långsiktigt stöd till en övergång till demokrati, ekonomisk utveckling och regional integration i våra södra grannländer. EU har två verktyg till sitt förfogande: Medelhavsunionen och Europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet. Båda har visat sina svagheter, men ett verkligt politiskt åtagande kan korrigera våra misstag. Jag stöder därför denna resolution, som ger en tydlig ram och uttryckliga mål för den kommande europeiska grannskapspolitiken. Jag vill dock fästa mina kollegers uppmärksamhet vid den gränsöverskridande dimensionen i denna politik. Eftersom den står för endast 5 procent av den sammanlagda budgeten för Europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet förbises den av de nationella regeringarna, och dess programplanering är föremål för oroande förseningar. Denna dimension kan dock fungera som en katalysator för många strukturella initiativ till samarbete i Medelhavsområdet. Upprättandet av ett verkligt partnerskap mellan EU och Medelhavsländerna innebär inte bara att i högre grad beakta människors förväntningar utan också att tillhandahålla verkliga investeringar i konkreta projekt.

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PL) Jag stödde resolutionen om översynen av den Europeiska grannskapspolitiken – den sydliga dimensionen. Som ledamot av utskottet för kvinnors rättigheter vill jag fästa uppmärksamhet vid vikten av jämställdhetspolitik som en oskiljbar del av de mänskliga rättigheterna, som även är en grundläggande princip för EU. Kvinnors rättigheter måste prioriteras i samtalen med länderna i den gemensamma grannskapspolitiken.

Enligt resolutionen bör kvinnors rättigheter inbegripas i översynen av den skrivna rätten (författning, brottsbalk, familjerätt och alla delar av civilrätten) och ingå i den dialog om de mänskliga rättigheterna som förs med partnerländerna inom den europeiska grannskapspolitiken. Vi bör också inrikta oss på åtgärder som fördjupar kvinnors integration i samhället. Vi behöver program som främjar utbildning för kvinnor, och vi behöver också främja sysselsättning för kvinnor och deras deltagande i det offentliga livet. Effekterna av åtgärder för att förbättra jämställdheten mellan kvinnor och män i de länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken bör ständigt övervakas, och brister bör kategoriskt fördömas och till och med bestraffas.

Jag är för att man avstår från att förstärka EU:s förbindelser med tredjeländer som inte i tillräcklig grad integrerar kvinnor i sin politik och sina institutioner i frågor som gäller organiserandet av det civila samhället (i synnerhet människorättsorganisationer och kvinnoorganisationer).

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet, som är särskilt betydelsefullt mot bakgrund av de senaste händelserna i EU:s södra grannskap. Det är viktigt att den fortsatta politiken stöder demokratisering och verkliga reformer i de berörda länderna.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Händelserna i Nordafrika och Mellanöstern är en fingervisning om ineffektiviteten i den europeiska grannskapspolitiken och även om de nya utmaningarna för EU som regional aktör. Ansträngningarna att upprätta ett område av välstånd och god grannsämja som bygger på EU:s värden bör fortsätta på grundval av förbindelserna med partnerländerna i den europeiska grannskapspolitiken – i detta fall Medelhavsländerna. Först och främst anser jag att det är viktigt att se över de vägledande programmen för perioden 2011–2013 och beakta de mest överhängande behoven och samtidigt göra finansieringsinstrumenten, särskilt det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet och det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter, mer flexibla för att kunna ge direkt stöd till det civila samhällets organisationer.

Jag efterlyser också att Medelhavsunionen förstärks, i fråga om både finansiering och åtagandet från medlemsstaterna, som ett prioriterat forum för utbyte av bästa praxis när en tydlig Medelhavspolitik ska fastställas enligt partnerskapsprincipen, principen om egenansvar och villkorlighet. Till sist anser jag att lösningar snarast måste hittas för att få ett slut på kriget i Libyen och även förbereda ett åtgärdspaket för att bygga upp landet igen när konflikten har upphört.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Det gläder mig att parlamentet har antagit denna resolution, där vi granskar och bestämmer inriktningen för det framtida Europa–Medelhavspartnerskapet. Mitt engagemang för en tillnärmning mellan de båda sidorna av Medelhavet gjorde att jag lade fram ett antal förslag som till min glädje har antagits av mina kolleger. Jag betonade framför allt behovet av att se över den europeiska grannskapspolitiken mot bakgrund av händelserna i arabvärlden genom att intensifiera dialogen med det civila samhället, främja utbyte av god praxis, garantera respekten för de mänskliga rättigheterna i våra associeringsavtal och stödja den demokratiska övergångsprocessen i dessa länder. Den europeiska grannskapspolitiken ger oss ett utmärkt tillfälle att främja våra värden och förstärka våra förbindelser med länderna vid tröskeln till Europa. Därför hoppas jag att vårt partnerskap med våra grannar i det södra Medelhavsområdet kommer att prioriteras i vår utrikespolitik. Jag kommer att vaka över att vi arbetar på lika villkor och att tillräckligt med resurser satsas på att uppnå vårt mål att göra Medelhavsområdet till ett område av fred, välstånd och samarbete.

Användningen av sexuellt våld i konflikter i Nordafrika och Mellanöstern (RC-B7-0244/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag är för denna resolution därför att den värnar om de mest grundläggande medborgerliga rättigheterna som handlar om yttrandefrihet. Beteenden av detta slag bör få konsekvenser för förbindelserna mellan EU och varje stat som gör sig skyldig till sådana angrepp mot friheten. Utan starka politiska påtryckningar på dessa länder kommer det bli svårt att skapa fred. EU bör alltid gå i täten för bekämpa angrepp av detta slag och bör fortsätta att vaka över den fortsatta utvecklingen i området.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution om användningen av sexuellt våld i konflikter i Nordafrika och Mellanöstern. Kvinnor som aktivt deltog i protesterna för mer demokrati och ökade rättigheter och friheter i Nordafrika och Mellanöstern förtjänar vår respekt och vårt stöd. EU kan inte tiga när dessa modiga förkämpar för demokrati och frihet behandlas brutalt. Vi uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att med kraft invända mot att kvinnor utnyttjas sexuellt, hotas och används som måltavlor i Libyen och Egypten, eftersom regimerna vid makten i dessa länder har tillgripit sexuellt våld mot kvinnor som ett vapen i de konflikter som blossade upp under dessa revolutioner. De egyptiska myndigheterna måste vidta skyndsamma åtgärder för att stoppa tortyren, undersöka alla fall av kränkningar av fredliga demonstranter och upphöra med att ställa civila inför militärdomstolar. Jag är helt övertygad om att de förändringar som äger rum i Nordafrika och Mellanöstern måste bidra till att diskrimineringen av kvinnor upphör så att de kan delta fullt ut i samhället på samma villkor som män.

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) De våldshandlingar som har begåtts mot kvinnor och barn de senaste veckorna under de konflikter som har brutit ut i Nordafrika är knappast överraskande eftersom kvinnor under väpnade konflikter tyvärr allt oftare har blivit en måltavla för kränkningar, tortyr, ägande och kontroll i avsikt att helt eller delvis utplåna en viss grupp.

Det går dock längre än så: Ingen har rätt att kränka kvinnors värdighet därför att kvinnorna har modet att kräva rätten att uttrycka sina tankar, aktivt delta i byggandet av en fredlig och demokratisk värld och framför allt kräva rätten till jämställdhet. Vi måste säga ”Stopp” när vi hör talas om oacceptabla metoder som inhuman och förnedrande behandling, som elchocker, oskuldstest, fysiskt och psykiskt våld, våldtäkt och slaveri.

När det gäller händelserna i dessa nordafrikanska länder är det inte mer än rätt att de personer som är ansvariga för dessa grova våldshandlingar bestraffas, precis som vid alla andra konflikter i världen, eftersom vi inte bara har att göra med civila utan även med soldater, vilket är ännu mer klandervärt. Jag hoppas verkligen att EU kommer att lyckas i sina påtryckningar så att dessa länder snarast ratificerar en rad internationella rättsinstrument, inbegripet stadgan för Internationella brottmålsdomstolen och 1951 års flyktingkonvention.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution eftersom det finns ett akut behov av att hejda användningen av våld och sexuella övergrepp mot kvinnor. Kommissionen och medlemsstaterna bör med kraft fördöma sexuella övergrepp, hot, tortyr och våld mot kvinnor i Libyen och Egypten. Vi måste uppmana Egyptens högsta försvarsråd att vidta åtgärder för att stoppa dessa våldsbrott mot kvinnor. Vi måste se till att alla säkerhetsstyrkor och väpnade styrkor har klara instruktioner om att brott och tortyr inte kan tolereras utan kommer att undersökas grundligt och gärningsmännen ställas till ansvar. Vidare bör alla kunna uttrycka sina åsikter om den demokratiska framtiden i sitt land utan att fängslas, torteras eller utsättas för förnedrande och diskriminerande behandling.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Kvinnor har en nyckelroll i upproren där man kräver mer demokrati, rättigheter och friheter i Nordafrika och Mellanöstern. Tyvärr använder regimerna i Libyen och Egypten våld som ett sätt att hota och förnedra kvinnor och göra dem mer sårbara. Jag fördömer starkt de handlingar som den egyptiska armén begår mot de kvinnliga demonstranter som greps på Tahrirtorget. Omedelbara steg måste snabbt vidtas för att stoppa denna förnedrande behandling och se till att säkerhetsstyrkorna och de väpnade styrkorna får klara besked om att tortyr och andra former av misshandel kommer att bli föremål för grundliga utredningar. Det är de egyptiska myndigheternas sak att vidta skyndsamma åtgärder för att stoppa tortyr, utreda alla fall av övergrepp mot fredliga demonstranter och upphöra med att ställa civila inför militärdomstolar. Jag uppmanar kommissionen och regeringarna i medlemsstaterna att med kraft protestera mot användningen av sexuellt våld, hot och trakasserier mot kvinnor i Libyen och Egypten.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom den innehåller ett starkt fördömande av regimerna i Libyen och Egypten för att de tillgriper sexuellt våld under den konflikt som är en del av de pågående revolutionerna. Kvinnor spelade en viktig roll i dessa protester, där de med fara för sitt liv har kämpat för demokrati, rättigheter och friheter. Det är viktigt att se till att de förändringar som sker i Nordafrika och Mellanöstern bidrar till att diskrimineringen av kvinnor upphör så att de kan delta fullt ut i samhället på lika villkor som män.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Tyvärr är vi alla medvetna om att situationen i fråga om våld mot kvinnor och barn förvärras under perioder av omvälvningar och väpnade konflikter, vilket leder till att antalet fall av sexuella övergrepp ökar. Denna praxis är absolut förkastlig, liksom användning av tortyr, gruppvåldtäkt, oskuldstest, hot och fysiska och psykiska övergrepp riktade mot kvinnor som ett sätt att skrämma dem eller begränsa deras rätt att delta i politiken, så som sker i Egypten och Libyen. EU, och i synnerhet parlamentet, bör vara en bastion för skydd av de grundläggande rättigheterna och den mänskliga värdigheten och klart och entydigt fördöma alla kränkningar av dessa värden. Jag fördömer starkt användningen av våld mot kvinnor, och även mot barn, under de senaste konflikterna i Mellanöstern och Nordafrika, och jag efterlyser att de lämpligaste åtgärderna vidtas för att skydda de mest grundläggande rättigheterna och den mänskliga värdigheten.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Bekämpandet av kränkningar av de mänskliga rättigheterna är huvudmålet för EU och dess institutioner. Därför föranleder användningen av sexuellt våld i konflikter de starkaste fördömanden från dessa organisationer. Många resolutioner har också antagits av parlamentet där våld mot kvinnor fördöms. Detta gemensamma resolutionsförslag handlar om detta våld och i synnerhet om det våld som begås mot kvinnor i Nordafrika och Mellanöstern. De rapporter om våld i samband med krig och förtryck som har nått oss är ohyggliga och har väckt avsky och indignation. De som begått dessa handlingar får inte gå ostraffade även om de skyddas av diktatorer eller med en reaktionär mentalitet som förevändning. Jag röstar därför för detta betänkande, där vi fördömer allt slags våld mot kvinnor i detta område, uppmanar till hårda straff för förövarna och uttalar oss för att EU prioriterar stöd till processen att ge kvinnor självbestämmande, särskilt de kvinnor som har modet att delta i den så kallade arabiska våren, och efterlyser att kvinnorna ges möjlighet att delta fullt ut i samhällslivet i sina länder.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I den diskussion som ägde rum om sexuellt våld i konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern utlovade kommissionen att orubbligt förespråka ett slut på sexuellt våld och slaveri, som enligt Genèvekonventionen är brott mot mänskligheten och krigsbrott.

Så som sägs i det resolutionsförslag som vi lade fram är det viktigt att kräva effektiva diplomatiska insatser där man kraftfullt uttalar sig mot sexuellt våld, hot och trakasserier mot kvinnor i Nordafrika och Mellanöstern eller på annat håll.

Vi vill också betona vikten av att erkänna kvinnors roll i revolutionerna och betona behovet av att garantera kvinnors rättigheter, inbegripet deras deltagande i de nya demokratiska och lagliga ekonomiska och politiska strukturerna i dessa länder och få ett slut på den diskriminering som kvinnor har utsatts för i århundraden.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution om användning av sexuellt våld i konflikter i Nordafrika och Mellanöstern. I resolutionen uppmanas kommissionen och medlemsstaterna att med kraft protestera mot användningen av sexuella övergrepp, hot och trakasserier mot kvinnor i Libyen och Egypten. Jag anser att alla bör kunna uttrycka sina åsikter om den demokratiska framtiden i sitt land utan att fängslas, torteras eller utsättas för förnedrande och diskriminerande behandling. Kvinnors roll i revolutioner och demokratiseringsprocesser bör erkännas, och de särskilda hot som de möter och behovet av att stödja och försvara deras rättigheter måste understrykas.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stödde resolutionen där kommissionen och medlemsstaternas regeringar uppmanas att med kraft protestera mot användningen av sexuella övergrepp och hot mot kvinnor i Libyen och Egypten och där oskuldstest som den egyptiska armén utsätter kvinnliga demonstranter för som gripits på Tahrirtorget och anser att detta beteende är oacceptabelt eftersom det inte är något annat än en form av tortyr. Parlamentet uppmanar Egyptens högsta militärråd att vidta omedelbara åtgärder för att stoppa denna förnedrande behandling och se till att alla säkerhetsstyrkor och väpnade styrkor har tydliga instruktioner om att tortyr och annan misshandel, inklusive påtvingade oskuldstester, inte tolereras och kommer att utredas till fullo.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) I krigsliknande konflikter är kvinnor och barn ofta de verkliga offren. Det har länge varit känt att våldtäkt och tortyr är vanligt förekommande. Situationen är inte annorlunda i Libyen och Egypten enligt rapporter från berörda utländska journalister. I Egypten greps kvinnliga demonstranter och utsattes för oskuldstester, som även dokumenterades. I Libyen begick soldater våldtäkter och använde sig av tortyr. En förvärrande omständighet är att kvinnor som berättat om vad som hänt dem nu kan förvänta sig hårda repressalier, exempelvis att anklagas för förtal. Återigen sker här allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna som bland annat västmakterna bör göra något åt.

Jag röstade för resolutionen eftersom EU inte får blunda för dessa ohyggligheter, och det är inte mer än rätt att kräva av regeringarna i Egypten och Libyen att dessa fall undantagslöst undersöks och att gärningsmännen ställs till ansvar så att länderna kan fortsätta sin väg mot demokrati och frihet.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Under oroligheterna i Egypten och Libyen förekom rapporter i internationella medier om att tragiska övergrepp och våldshandlingar gång på gång begicks mot kvinnor. Tortyr och våldtäkt lämnas ofta ostraffat eftersom myndigheterna i tysthet lägger ned ärendena eller ännu värre anklagar kvinnorna för förtal. Offrens och gärningsmännens roller kastas om till nytta för ett patriarkaliskt samhälle. EU får inte förhålla sig passivt. EU måste göra mer för att skydda kvinnor och barn, samt en rättsstatsprincip som gäller för alla i Egypten och i Libyen. Därför röstade jag för resolutionsförslaget.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) I det gemensamma resolutionsförslaget om användning av våld i konflikter i Nordafrika och Mellanöstern fördöms öppet de brott som har upptäckts i Egypten och Libyen. Användningen av kvinnor som måltavlor i båda länderna och klagomålen om oskuldstester som militären genomfört på kvinnor som greps på Tahrirtorget och sedan utsattes för våldtäkt och tortyr, så att de sedan skulle kunna ställas inför domstol efter att ha underkänts i oskuldstesten, är omänskliga och brottsliga handlingar enligt Genèvekonventionen om brott mot mänskligheten och krigsbrott.

Förutom det uppriktiga fördömandet uppmanar man i resolutionsförslaget, som jag stödde, kommissionen och medlemsstaternas regeringar att med kraft protestera mot de sexuella övergreppen på och hoten mot kvinnor i Libyen och Egypten samt att vidta konkreta och samordnade åtgärder för att stoppa dessa företeelser.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för denna resolution eftersom den fördömer könsbaserat våld och givetvis användning av sexuellt våld i konflikter. Jag instämmer i uttalandet i resolutionen om att vi måste prioritera de mänskliga rättigheterna i de åtgärder som vidtas inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken som en integrerad del av demokratiseringsprocessen och även att EU behöver dela med sig av sina erfarenheter av jämställdhetspolitik och bekämpande av könsbaserat våld till dessa länder.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) I upproren i Nordafrika och Mellanöstern har kvinnor spelat en aktiv roll genom att kräva sin andel av demokrati och grundläggande rättigheter. Tyvärr har regimerna vid makten i Libyen och Egypten som vanligt tillgripit sexuella övergrepp som vapen mot kvinnor. Vi måste fördöma användningen av sexuellt våld som ett instrument för att skrämma och förödmjuka kvinnor, utan att glömma att det maktvakuum som nu har uppstått kan leda till en försämring av deras rättigheter. Ett viktigt fall är en libysk kvinna som i mars berättade för journalister på ett hotell i Tripoli att hon hade utsatts för gruppvåldtäkt av soldater. I dag har den unga kvinnan stämts för förtal av samma män som våldtog henne. Vi måste agera genom att med kraft fördöma att väpnade konflikter får oproportionerliga konsekvenser för kvinnor och förstärka deras fredsskapande roll. Jag hoppas att EU:s fördömande av våld mot kvinnor och barn, särskilt under väpnade konflikter, och av alla former av diskriminering av dem, i den mening som avses i Genèvekonventionen, kommer att ske med starkast möjliga medel.

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PL) Jag stödde helhjärtat resolutionen om att bekämpa sexuellt våld i konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern. Sexuellt våld mot kvinnor i stor skala förekommer ständigt i de väpnade konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern. FN:s barnfond (Unicef) ger bland annat Kenya som exempel. Det är ett relativt stabilt land där upplopp före valet på ett par dagar ledde till en dubblering av antalet offer för sexuellt våld.

Sexuellt våld håller på att bli en epidemi. Det har faktiskt blivit en krigstaktik. EU får inte förhålla sig neutralt i denna fråga. Det är alltså viktigt att inbegripa jämställdhetsperspektivet i den europeiska grannskapspolitiken och placera det i centrum för våra ansträngningar att skapa ett effektivt och strukturerat förhållningssätt för jämställdhet i de länder som omfattas av den politiken. De mänskliga rättigheterna, varav jämställdhet mellan kvinnor och män är en oskiljaktig del, bör vara ett viktigt inslag i demokratiseringsprocesserna i tredjeländer. Det är chockerande att regeringarna i Afrika inte prioriterar bekämpandet av sexuellt våld trots att det är så vanligt, så som vi till exempel kan konstatera i fråga om Sydafrika.

EU bör inrikta sina insatser särskilt på kvinnor. Förslagen i resolutionen om förstärkt social integration av kvinnor, främjandet av sysselsättning för dem, bekämpandet av analfabetism bland kvinnor samt traditionella och skadliga sedvanor är mycket viktiga. Utbildning för kvinnor och flickor måste inbegripa kunskap om de rättigheter som de bör kunna kräva.

  Michèle Striffler (PPE), skriftlig. – (FR) Under de senaste händelserna i Nordafrika använde de regimer som är vid makten i Libyen och Egypten sexuella övergrepp som ett vapen för att skrämma och förfölja kvinnor som deltog i upproren där. Det är för det första viktigt att förövarna ställs inför rätta för sina gärningar och för det andra att kvinnor som utsätts för sådana gräsligheter skyddas mot repressalier. Jag har själv besökt Kivuområdet i östra delen av Demokratiska republiken Kongo, där denna vidriga metod regelbundet används av soldater och medlemmar av väpnade grupper. Jag kan vittna om det extrema lidandet för kvinnor som utsatts för våldtäkt och straffriheten för dem som begår dessa ohyggligheter. Det internationella samfundet måste göra allt vad som står i dess makt för att se till att förövarna av dessa brott inte går ostraffade.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Avslöjandena om hedersbrott och de kränkningar som kvinnor utstått under upproret i arabvärlden har chockat och oroat mig, och det gläder mig att vårt parlament har fördömt de ohyggligheter som har begåtts mot kvinnorna. EU kan inte tillåta att sådana kränkningar av de mänskliga rättigheterna och av dess mest grundläggande värden begås straffritt i partnerländer vid dess tröskel och mot bakgrund av fredliga demonstrationer. Jag kräver därför att dessa barbariska gärningar undersöks och att de ansvariga bestraffas. I vår resolution tar vi upp ett viktigt krav inför framtiden för dessa länder: att ge kvinnor en central roll i demokratiseringsprocessen i arabsamhällena. Kvinnor spelade en ledande, tyst och till och med underskattad roll i frihetsrörelserna, och jag anser det viktigt att de lovordas i texten. EU har utfäst sig att stödja länderna i Nordafrika, Främre orienten och Mellanöstern i deras demokratiseringsprocess. Det är nu vår sak att se till att vi i den strategin inbegriper garantier om respekt för de mänskliga rättigheterna och jämställdhet mellan män och kvinnor.

Betänkande: Cutaş (A7-0073/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag är för detta betänkande som handlar om viktiga frågor som den nya stadgan för Europeiska investeringsbanken (EIB) efter Lissabonfördraget, projektobligationer, konsekvenserna för den planerade finansieringen av EIB under den ekonomiska krisen, EIB:s finansiering efter 2013 och dess verksamheter utanför EU, framför allt utvecklingsprojekt, miljöprojekt och ett starkare förhållningssätt i fråga om utländska finanscentrum.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet. Europeiska investeringsbanken spelar en viktig roll när det gäller att stödja små och medelstora företag, särskilt under finanskrisen och den ekonomiska nedgången. Med hänsyn till de små och medelstora företagens stora betydelse för den europeiska ekonomin har man bestämt att de under perioden 2008–2011 ska få låna sammanlagt över 30 miljarder euro. Det europeiska instrumentet Progress för mikrokrediter inrättades i mars 2010 med ungefär 200 miljoner euro i finansiering från kommissionen och banken. Små och medelstora företag har dock fortfarande svårt att få lån. Så som anges i banktillsynsbetänkandet klarar små och medelstora företag inte att dra nytta av det stöd som är avsett för dem, vilket särskilt gäller företagen i medlemsstaterna i Central- och Östeuropa.

EIB måste fastställa tydliga finansieringsvillkor och striktare låneeffektivitetskriterier för sina finansförmedlare som tillhandahåller lånen. Nationella finansförmedlare fick en period på två år på sig för att tillhandahålla lån, men så som sägs i betänkandet beviljade vissa finansförmedlare bara en liten del av lånen eller inga lån alls trots att medlen fanns på deras konton. Vidare saknas det fortfarande offentligt tillgänglig information på EIB:s webbplats om användningen av tilldelade medel och om mottagarna. Jag anser att EIB måste öka öppenheten om sin utlåning genom finansförmedlare och rapportera årligen om sin utlåning till små och medelstora företag, inklusive en utvärdering av tillgängligheten och effektiviteten samt förteckningar över lånemottagare.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Först och främst vill jag gratulera Europeiska investeringsbanken (EIB) till allt arbete som den har utfört, särskilt när det gäller stödet till små och medelstora företag genom finansiering som har ökat stadigt sedan 2008 och även genom inrättandet av det europeiska instrumentet Progress för mikrokrediter i mars 2010. Jag anser också att åtagandet när det gäller idén om projektobligationer är ett positivt steg. Den syftar till att öka kreditvärdigheten hos obligationer som företag själva utfärdar och där obligationerna används till att finansiera europeisk transport-, energi- och it-infrastruktur. Nu är det önskvärt att både kommissionen och EIB lägger fram konkreta förslag om projektobligationer. Det är också värt att framhålla det viktiga arbete som EIB utför inom Europa 2020-strategin genom att förenkla förfarandena och maximera multiplikatorfaktorerna för att locka investerare från den offentliga och den privata sektorn. I fråga om EIB-finansiering utanför EU anser jag att det vore önskvärt om ett samförståndsavtal undertecknades av EIB, EBRD och kommissionen för att förstärka samarbetet i alla länder där de är verksamma, med det dubbla målet att göra deras utlåningspolitik mer överensstämmande sinsemellan och med EU:s politiska mål.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Europeiska investeringsbanken (EIB), som inrättades 1958 i enlighet med Romfördraget, är en finansiell gemenskap för EU vars huvudmål är att bidra till en balanserad utveckling av EU genom ekonomisk integration och territoriell sammanhållning. Jag välkomnar de ändringar som införs genom Lissabonfördraget, som ger EIB-finansieringen större flexibilitet. Jag erinrar om de ändringsförslag som infördes genom Lissabonfördraget, som klargör målen för de lån som EIB beviljar till tredjeländer, vilka ska stödja de allmänna principerna för EU:s samverkan med övriga världen i enlighet med artikel 3.5 i EU-fördraget och som enligt den garantin ska stödja målen för EU:s yttre åtgärder. Denna finansinstitution är skyldig att varje år överlämna ett dokument med ett bokslut över sin verksamhet till parlamentet. Resolutionsförslaget handlar om analysen av 2009 års rapport. I dokumentet behandlas inte bara de förbättringar som följt efter antagandet av de nya stadgarna utan även EIB:s verksamheter.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi är medvetna om den betydelse som utlåningen från Europeiska investeringsbanken (EIB) kan ha för utveckling och sociala framsteg tack vare bankens låga räntor och långa återbetalningstider. Dess alternativ är dock inte alltid tillräckligt öppna och tydliga. Dessutom är inte de länder och områden som mest skulle behöva låna från banken de som beviljas flest lån. Betänkandet, som vi stöder, innehåller därför viss kritik och vissa förslag.

Vi instämmer dock inte i att EIB bör omvandlas till att enbart vara ett verktyg för att genomföra EU:s politik och att ta itu med problemen med social och ekonomisk sammanhållning och social utveckling, vilka bör beaktas i EU:s budget och dess struktur- och sammanhållningsfonder. Naturligtvis kan EIB övervaka och förbättra dessa insatser, men den kan inte vara en ersättning för EU:s budgetpolitik.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) Europeiska investeringsbanken (EIB) spelar för närvarande en oersättlig roll när det gäller att tillhandahålla finansiering i och utanför EU. I det betänkande som har lagts fram betraktas det faktum att EIB agerade korrekt i sitt stöd till små och medelstora företag i EU under krisen på ett positivt sätt. Det stämmer att banken formellt lade 30 miljarder euro på att stödja små och medelstora företag under en fyraårsperiod. Men problemet är att alla pengar inte ens nådde fram till de små och medelstora företagen. Det var närmare bestämt bara omkring hälften av de medel som avsatts som nådde fram till små och medelstora företag i V4-regionen under den första perioden. EIB gav banker en oförklarligt lång period på två år på sig att fördela medlen, och underlät också att fastställa sanktioner mot banker i händelse av att denna frist inte skulle respekteras. Bankerna i Centraleuropa, som drabbats hårt av krisen, var bara alltför nöjda med att kunna ”avvakta med” fördelningen av medlen. Det som anslogs som stöd till små och medelstora företag blev därför i själva verket stöd till centraleuropeiska filialer till utländska banker. Det finns tillräckliga skäl att tro att detta inte skedde av en händelse, utan avsiktligt.

För att sammanfatta kort: EIB har också problem på området för utveckling. Man måste anställa fler som är specialiserade på utveckling. EIB är underbemannad för närvarande, trots inflytandet på så kallade utvecklingsländer. Jag håller också med föredraganden om att EIB måste göra strikta förändringar av sin utlåning av pengar genom mellanhänder, så att dessa inte hamnar i skatteparadis.

  Ildikó Gáll-Pelcz (PPE), skriftlig. – (HU) Jag välkomnar att Europaparlamentet uppskattar Europeiska investeringsbankens (EIB) årsrapport, även om det bara sker i stora drag. EIB spelar en avgörande roll i kampen mot krisen. Själv är jag dock fortfarande tveksam till frågorna om insyn och mätbara resultat. EIB:s verksamhet är fokuserad på de tre områden där krisen slog hårdast: små och medelstora företag (SMF), konvergensregioner och klimatåtgärder. SMF spelar en central roll i återhämtningen av Europas ekonomi och kampen mot arbetslöshet, och därför skulle det vara lämpligt att underlätta för dem att få tillgång till det kapital som krävs för utveckling. I detta avseende skulle det vara ändamålsenligt med en årlig bedömning av tillgången till och effektiviteten av de aktuella lånen, vilket skulle garantera insyn i det avgörande syftet med lånen och förbättra det administrativa förfarandet. I detta avseende anser jag också att det är mycket viktigt att EIB uppdaterar och skärper sin politik för offshore-finanscentrum.

EIB har mycket stor betydelse när det gäller att förbättra Europeiska unionens konvergens, och tack vare det tekniska stöd och den medfinansiering som EIB erbjuder kan regionerna inom ramen för konvergensmålen använda en ännu större del av de tillgängliga medlen. Därför anser jag att en ännu betydelsefullare roll vore praktisk och värd att stödja.

Slutligen föreslår jag att förslaget om att införa öppen tillsynskontroll med avseende på kvaliteten på EIB:s finansiella situation, exakt vilka resultat som uppnåtts och om reglerna för effektiv och framgångsrik yrkespraxis respekteras.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Jag välkomnar att Europeiska investeringsbankens verksamhet fokuserar på att bistå små och medelstora företag, som är ryggraden i vårt samhälle, i denna kristid. Deltagandet av och dialogen med lokala finansiella mellanhänder är välkomna. Det som enligt min uppfattning är viktigt är betoningen på förnybar energi när det gäller kandidatländerna. Därför röstar jag för betänkandet.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution, eftersom Europaparlamentet välkomnar de ändringar som införts genom Lissabonfördraget och som bidrar till ökad flexibilitet i finansieringen av EIB, inbegripet kapitalinvesteringar som ett komplement till bankens ordinära verksamhet samt möjligheten att grunda dotterbolag och andra enheter, att reglera så kallad särskild verksamhet och att tillhandahålla mer omfattande tekniska assistanstjänster samt stärkandet av revisionskommitténs roll. Parlamentet rekommenderar att man överväger förslaget att införa tillsynskontroll med avseende på kvaliteten på EIB:s finansiella situation, exakt vilka resultat som uppnåtts och om reglerna för god yrkespraxis respekteras. Europaparlamentet välkomnar också idén med projektobligationer som syftar till att förbättra kreditvärderingen för obligationer som emitteras av företagen själva inom ramen för Europa 2020-strategin, och används för att finansiera europeisk transport-, energi- och it-infrastruktur och skapa en miljövänligare ekonomi. Sådan emission av projektobligationer skulle kunna inverka positivt på tillgången till kapital för tillväxt- och sysselsättningsstärkande hållbara investeringar, genom att komplettera nationella investeringar via Sammanhållningsfonden.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande, i vilket följande åtgärder rekommenderas för att stärka EIB:s roll på utvecklingsområdet: a) tilldelning av ett ökat antal engagerade och specialiserade personer med erfarenhet av utvecklingsfrågor och utvecklingsländer, samt en ökning av lokalt anställda i tredjeländer, b) öka de lokala aktörernas delaktighet i projekten, c) avsättning av ytterligare kapital för projekt inriktade på utveckling, d) tilldelning av mer bidrag, e) utforskning av möjligheten att sammanföra EIB:s verksamhet i tredjeländer till en enda separat enhet.

  Barbara Matera (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill uttrycka min tillfredsställelse över att George Sabin Cutaş’ betänkande om Europeiska investeringsbankens årsrapport för 2009 har godkänts. Jag vill betona vilket utmärkt arbete som EIB har gjort när det gäller att stödja små och medelstora företag under en period av ekonomiska svårigheter och svårigheter att få lån. Jag ställer mig också bakom EIB:s utveckling i samverkan med kommissionen av projektobligationer för användning till finansiering av stora infrastrukturprojekt i samband med transport, energi och telekommunikation, som är nödvändiga för att vi ska kunna uppnå tillväxt- och sammanhållningsmålen inom unionen.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Europeiska investeringsbankens (EIB) årsrapport för 2009 belyser den betydelsefulla roll som EIB har spelat när det gäller att stödja små och medelstora företag (SMF), framför allt i denna tid av finansiell kris och ekonomisk recession. EIB har fokuserat på tre områden där Europa har drabbats allvarligast av krisen, nämligen små och medelstora företag, konvergensregioner och klimatåtgärder. De små och medelstora företagens betydelse för den europeiska ekonomin är otvivelaktig, och därför välkomnar jag ökningen av EIB:s finansiering till SMF mellan 2008 och 2010 till ett totalbelopp på 30,8 miljarder euro och inrättandet av det europeiska instrumentet Progress för mikrokrediter, som har beviljats ca 200 miljoner euro av kommissionen och EIB.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstar för. Trots att det inte är en text som vi i De gröna själva skulle ha föreslagit anser vi att texten är tillräckligt acceptabel för att rösta för.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Det dokument som har godkänts i dag belyser det tydliga behovet av ytterligare stöd från Europeiska investeringsbanken (EIB) på områden som är strategiska för den europeiska ekonomins återhämtning: små och medelstora företag, förenklade utlåningsförfaranden för medelstora företag (”midcaps”) och infrastruktur och andra centrala tillväxt- och sysselsättningsstärkande projekt som en del av Europa 2020-strategin. I betänkandet uppmanas EIB att investera i godstransporter i den europeiska järnvägssektorn samt i andra transeuropeiska nät för godstransporter med fokusering på hamnarna i Medelhavet, Svarta havet och Östersjön, i syfte att koppla ihop dem definitivt med de europeiska marknaderna. EIB bör dessutom ge mer stöd till inrättandet av TEN-T-nätet med syftet att skapa en hävstångseffekt för ytterligare investeringar, både från den offentliga och den privata sektorn. För att detta mål ska uppnås kan projektobligationer fungera som kompletterande investeringsinstrument vid sidan av budgeten för TEN-T-fonden.

8. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 13.20 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: ROUČEK
Vice talman

9. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

10. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer

10.1. Fallet Ai Weiwei i Kina

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om de sex resolutionsförslagen om fallet Ai Weiwei i Kina.⁽¹⁾

  Guy Verhofstadt, författare. – (EN) Herr talman! Det här är första gången som jag deltar i en debatt en torsdagseftermiddag, så jag tror att jag kan dra några lärdomar inför talmanskonferensen när det gäller hur man gör ett plenarsammanträde mer lockande.

Det gläder mig att denna punkt har satts på dagordningen, för fallet Ai Weiwei är mycket dramatiskt, eftersom den senaste information som vi har fått är att de kinesiska myndigheterna verkligen inte har för avsikt att släppa honom fri. Det bästa vi kan göra är att godkänna den brådskande resolution som vi har enats om med alla grupper, så att vi kan öka pressen på de kinesiska myndigheterna.

Jag måste säga att jag tvivlar på att resolutionen kommer att ändra inställningen hos det kinesiska kommunistpartiet och de kinesiska myndigheterna. Det som i själva verket pågår mellan oss och kineserna i fråga om mänskliga rättigheter är en lek. Vi talar om mänskliga rättigheter, de säger att de ska inleda en dialog och så tror vi att saker och ting har förändrats. Inget kommer att förändras. Så är det. Vi har Nobelprisvinnaren, som inte kunde närvara vid ceremonin i Oslo. Nu har vi Ai Weiwei, som är en välkänd konstnär och som var en av de sista dissidenter som hade möjlighet att säga något.

Det enda vi kan säga gör vi i en brådskande resolution, där vi beklagar vad som har hänt. Jag hade hur som helst hoppats att vi skulle kunna ställa frågan varför vi skulle fortsätta att delta i forum som det kinesiska kommunistpartiet organiserar med våra politiska partier. Jag beklagar att det inte fanns tillräckligt stöd från de andra grupperna för att nå en överenskommelse om detta. Vi kunde åtminstone ha enats om en princip om att inte fortsätta delta i forum med det kinesiska kommunistpartiet om Weiwei och andra dissidenter inte släpps fria. Jag hade åtminstone av den anledningen hoppats på stöd från alla grupper här – med det andra ändringsförslaget som De gröna lade fram, även om den bästa delen av det togs bort. Ja, de lade faktiskt fram ett fantastiskt ändringsförslag och tog sedan bort den bästa delen! Okej, det var inte deras fel, utan uppenbarligen andras.

(Avbrott av talmannen)

Jag kanske talar en minut längre än jag brukar, men för Ai Weiwei kommer det uppenbarligen att dröja tio år till. Om man kan uttala sitt stöd för någon som kanske kommer att få sitta i fängelse i flera år är inte en minut så lång tid!

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Herr talman! Jag vet inte hur ofta Guy Verhofstadt är här. Jag vill fråga honom om han kanske inte borde komma oftare, eftersom han då skulle upptäcka att sammanträdena här alltid är väldigt lockande. Det är bara olyckligtvis så att det finns personer som inte närvarar, men det är något som går att ändra på. Sammanträdena är väldigt lockande.

  Rui Tavares, författare. – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag minns tydligt första gången jag såg ett verk av den kinesiske konstnären Ai Weiwei. Jag var då, omkring 2000, universitetslektor i konsthistoria i Lissabon, och där, i en antologi om moderna konstnärer, fanns hans enorma ljuskrona, lika stor som ett rum, omkullstjälpt och trasig. Den var oerhört vacker, och samtidigt gripande och sorglig. Denna bild speglar på något sätt också bilden av Kina: förmågan att framställa sig som storslaget, rikt, utvecklat och i stånd att presentera sig för världen, som vid invigningsceremonin för olympiska spelen. Det är ett sofistikerat Kina, men med någonting mycket trasigt inuti. Detta något är viljan, yttrandefriheten och kraften hos det kinesiska folket självt.

I dag har vi samlats för att diskutera fallet med konstnären Ai Weiwei, och vi har bett de kinesiska myndigheterna att släppa honom fri, låta honom tala med sin advokat och sin fru, och att framföra anklagelser, om det finns några faktiska sådana, som inte bara har konstruerats på stället. Vi har framför allt samlats här för att säga att den kreativa, fantasifulla och humoristiska andan hos denna konstnär kommer att leva mycket längre än hans fångvaktares anda.

  Charles Tannock, författare. – (EN) Herr talman! Vi diskuterar återigen Kina och den kinesiska regeringens intolerans mot avvikande åsikter. Kina försöker, vilket erfarenheten från vår debatt i förra månaden om kommunistregimens vandalism av den antika staden Kashgar, med kraft undertrycka kulturella uttryck som inte har anpassats till det som de kommunistiska styrande anser vara lämpligt.

Ai Weiwei är arvtagare till Kinas magnifika och uråldriga konsttraditioner. Han har också använt sin konstnärliga talang till att öka medvetenheten om Kinas mörka historia vad gäller mänskliga rättigheter och brist på politisk frihet. Det råder uppenbarligen också brist på yttrandefrihet i Kina. Hur kan regimen annars förklara gripandet av Ai Weiwei för ekonomisk brottslighet och för att han inte följde det korrekta avreseförfarandet vid resa till Taiwan? Detta är uppenbart en dimridå. Den verkliga orsaken klargjordes i själva verket senare i en hotfull ledarartikel i den statliga tidningen Global Times, där det stod att Ai Weiwei skulle få betala för sitt motstånd.

Vi avskyr den kinesiska regeringens skandalösa behandling av denna framstående konstnär. Vi i Europaparlamentet kräver att han omedelbart ska släppas fri, och vi beklagar återigen att Kina vidtar sådana extrema åtgärder mot personer som vågar tala för sina grundläggande mänskliga rättigheter.

  Cristian Dan Preda, författare. – (RO) Herr talman! För över ett år sedan talade vi här i kammaren om att Liu Xiaobo hade dömts till fängelse. Nu diskuterar vi en andra undertecknare av Charta 08 som hålls häktad av de kinesiska myndigheterna.

Ai Weiwei är, vilket redan har sagts, inte bara en mycket berömd konstnär, utan också en av de största kritikerna av den kinesiska regimen. Han arresterades i söndags, och han förväntas inte släppas. I dag såg vi i själva verket dessutom att de kinesiska myndigheterna hävdar att han arresterats av ekonomiska och inte politiska skäl, vilket är en påfallande fräck lögn.

Det är allmänt känt att Ai Weiwei hindrades från att närvara vid Nobelprisutdelningen. Gripandet av honom är en del av en större trend att slå ned på människorättsaktivister. I resolutionen har vi inbegripit en hel lista över människor som jag anser att Catherine Ashton måste nämna när hon får tillfälle. Jag anser att vi mer allmänt måste omvärdera vår dialog om mänskliga rättigheter.

  Heidi Hautala, författare. – (EN) Herr talman! Det är ingen slump att de alltmer förtryckande åtgärderna mot kinesiska journalister, dissidenter, människorättsaktivister och jurister äger rum i efterdyningarna, eller under kaoset, av de nordafrikanska revolutionerna. Ordet ”jasmin” förbjöds nyligen på kinesiska internet.

Dagens nyheter, som Cristian Dan Preda tog upp, är mycket betydelsefulla eftersom vi nu ser hur diktatorer kopierar varandra och utbyter erfarenheter. Vi ser att de metoder som Ryssland använde mot Michail Chodorkovskij och Platon Lebedev har använts av Venezuela och Kazakstan mot affärsmän som kommit för nära ett politiskt inflytande, som vill inrätta oppositionspartier: de straffas alla i den ekonomiska brottslighetens namn. Bestraffning för ekonomisk brottslighet är den beteckning de ger politiskt förtryck. Vi måste vara medvetna om att detta inte har skett ofta i Kina tidigare, att det är en vändpunkt som inte bådar gott.

Det är viktigt att Europaparlamentets ledamöter nämner de förföljda aktivisternas namn när de reser till Kina och när de träffar sina kinesiska kolleger, och att de insisterar på att få besöka fängelserna. Vi vet att många av dem som förföljs utsätts för fruktansvärd tortyr i kinesiska fängelser, ibland i vad vi kallar ”svarta fängelser”, helt okända platser.

Detta är en påminnelse till alla delegationer från Europaparlamentet att de alla har rätt till och är skyldiga att utöva sin plikt i fråga om mänskliga rättigheter när de besöker länder. Vi kräver att Ai Weiwei omedelbart släpps fri.

  Ana Gomes, författare. – (PT) Ai Weiweis försvinnande måste förstås inom ramen för det alltmer desperata politiska förtryck som utövas av de kinesiska myndigheterna. Allt detta sker för att de är rädda att det kinesiska samhället ska smittas av den revolutionära andan i arabvärlden. Men EU kan åstadkomma förändring. Brott mot mänskliga rättigheter som begås av de kinesiska myndigheterna måste hela tiden tas upp i den politiska dialogen med Kina, och denna dialog bör omprövas för att garantera konkreta resultat, framför allt granskningen av domstolsutslag som har inneburit att människorättsaktivister har hållits kvar i fängelse.

Vid förhandlingar om nya ramavtal får vi inte bortse från frågan om mänskliga rättigheter, så att allt underordnas kommersiella intressen. När EU driver sina ekonomiska intressen har det samtidigt ett ansvar att stödja aktivister som Ai Weiwei, Liu Xiaobo och Hu Jun, som har kämpat modigt för en brådskande politisk reform i Kina, mot förtryck och för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Kina är en permanent medlem i FN:s säkerhetsråd och har särskilda skyldigheter i fråga om mänskliga rättigheter som fastställs i Förenta nationernas stadga, och landet måste ställas till svars för dessa skyldigheter, inte bara gentemot sina medborgare, utan också gentemot resten av världen.

  Sari Essayah, för PPE-gruppen. – (FI) Herr talman! Det gläder mig verkligen att vi i Europaparlamentet kunde lägga ett pågående brott mot mänskliga rättigheter så snabbt till listan över brådskande framställningar.

Som vi vet är fallet Ai Weiwei egentligen inte det enda allvarliga brott mot mänskliga rättigheter som det kinesiska kommunistpartiet fortsätter att göra sig skyldigt till, men som Heidi Hautala redan har nämnt har demokratirörelsen i Kina fått ett nytt uppsving i och med upproren i Nordafrika.

Under de senaste veckorna har befattningshavare ökat övervakningen av regeringskritiker, och många dissidenter, aktivister och jurister med inriktning på mänskliga rättigheter har endera satts i husarrest eller häktats. Som Amnesty International sade är gripandet av Ai Weiwei en oroande händelse i en växande utbredning av repressalier mot dissidenter från de kinesiska myndigheternas sida. Nu får inte ekonomiska intressen tillåtas skymma frågan om mänskliga rättigheter och hindra kravet på ett omedelbart frigivande av samvetsfångar.

  Rosario Crocetta, för S&D-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Kinas förklaring att konstnären Ai Weiweis arrestering rättfärdigas av ekonomiska skäl är inte övertygande, och det är inte heller behovet att behandla en fri, oliktänkande konstnär på ett sådant hårt sätt. Det är inte övertygande eftersom denna arrestering är en av hundratals arresteringar av politiska motståndare och en del av det systematiska förtrycket av alla tecken på avvikelse.

Vid en tidpunkt då det sker uppror i arabvärlden tänker vi tillbaka på bilderna på grymt våld på Tiananmentorget mot unga kineser som, precis som dagens Jasminrevolutionärer, krävde frihet och demokrati.

Kina har öppnat sig mot västvärlden när det gäller ekonomi, men dock utan att koppla produktionen till någon hänsyn till miljön och säkerheten på arbetsplatserna, och kan inte ta till sig demokrati och pluralism i någon som helst form. Detta handlar inte om att vi lägger oss i Kinas inre angelägenheter, som den kinesiska regeringen påstår, utan det är en vädjan från män och kvinnor, från rörelser och partier som avser att skapa en värld som är fri från intolerans på alla kontinenter.

Den kinesiska regeringen bör observera vad som händer i världen för att förstå att, om den inte ändrar sig, historiska händelser kommer att äga rum och att de kinesiska medborgarna kommer att förändra Kina.

  Kristiina Ojuland, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi får allt oftare rapporter om den oroande människorättssituationen i Folkrepubliken Kina. I parlamentet har vi denna fråga på föredragningslistan vid nästan alla sessioner. I likhet med de vanliga repressionsperioderna har de senaste kraftåtgärderna redan pågått ett tag, vilket kan tyda på en maktkamp mellan reformister och hökar i kommunistpartiet.

Den kinesiska regeringen har gjort det svårare att få tillgång till utländska webbplatser, blockerat krypteringsprogram som brukar användas för att kringgå det som i folkmun brukar kallas ”den stora kinesiska brandmuren”, hindrat tillgång till Googles e-posttjänst Gmail och intensifierat arresteringarna, vilka inbegriper arresteringen av den internationellt kände konstnären och regimkritikern Ai Weiwei. Det krävs bestämda åtgärder. Jag uppmanar därför den höga representanten Catherine Ashton att göra ett utspel mot den kinesiska regeringen. Ai Weiwei måste friges omedelbart.

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Ai Weiwei var – och detta är den mycket tråkiga sanningen – en av de sista återstående modiga kritikerna av det kinesiska ledarskapet. Arresteringen av honom var utan tvekan inte bara höjdpunkten på en hel våg av arresteringar av kritiker, utan även ett budskap till alla övriga att inte ens internationell bemärkthet kan ge skydd från att sättas i fängelse av de kinesiska myndigheterna eller t.o.m. från att försvinna fullständigt. Samtidigt nonchaleras ständigt våra påpekanden i den människorättsdiskussion som EU för med kinesiska företrädare på alla nivåer – de har ett vänligt leende, men nonchalerar ändå det som sägs.

Det som blir aktuellt för oss är vilken strategi vi kan använda som ett svar på detta. Jag anser att vi måste ta upp saken i vår egen delegation för förbindelserna med Kina och klargöra mycket tydligt vid nästa besök i landet att vi även vill besöka dessa kritiker, att vi vill träffa dem – i annat fall finns det inte längre någon mening med att fortsätta vår människorättsdialog. Vi har ingen önskan att tala till en vägg.

  Paul Murphy, för GUE/NGL-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag fördömer arresteringen av Ai Weiwei och uppmanar till hans omedelbara frisläppande. Arresteringen av honom är en del av de hårdaste kraftåtgärderna i Kina på årtionden. Sedan 2008 har Kinas budget för inre säkerhet otroligt nog blivit större än landets militärbudget. Den uppgår nu till otroliga 95 miljarder US-dollar. Detta betalar en väldig statsledd förtryckarapparat, inbegripet 40 000 poliser vars enda jobb är att övervaka internet och söka efter oliktänkande.

Detta förtryck håller på att trappas upp, eftersom regimen fruktar att revolutionerna sprider sig från Mellanöstern och Nordafrika. Regimen borde vara rädd. De nämnda revolutionerna visar att en upprorisk arbetarklass och upproriska fattiga människor är mäktigare än de mest brutala förtryckarmetoderna eller de mest förtryckande regimerna.

Det krävs att massorna kämpar och särskilt att arbetarklassen inrättar oberoende, demokratiska massorganisationer. Kampen mot diktaturen måste kopplas till kampen för en verklig socialistisk förändring i Kina, där de enorma tillgångarna i landet förvaltas av ett demokratiskt offentligt ägarskap och ekonomin på ett demokratiskt sätt planeras för att höja levnadsstandarden för vanligt folk.

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Herr talman! Som konstnär har Ai Weiwei gett barnoffren från jordbävningen i Sichuan ett ansikte. Som civilrättsaktivist har han gett Charta 08 ett ansikte. Han ger nu ett ansikte åt alla dem som har försvunnit i Kinas fängelser – tusentals av dem anonymt. Vi känner till 100 av dem, och vi i parlamentet måste ge en röst åt dem som kämpar för mänskliga rättigheter, men som har tystats tillfälligt.

Jag vill därför mycket tydligt säga att dessa människorättsdebatter och dialogen naturligtvis är nödvändiga. Jag förstår dem som säger att de inte har någon önskan om att fortsätta att tala till en vägg. Om vi emellertid slutar att tala till denna vägg har diktatorerna nått sina mål.

Det fanns en stor reformator, Zhou Enlai. Zhou Enlai var ingen demokrat, utan en kinesisk patriot, och han öppnade sitt land mot omvärlden. Vad vi behöver är en demokratisk Zhou Enlai för att skapa ett demokratiskt öppnande av detta land. Om landet misslyckas med att genomföra demokratiska reformer kommer det att sluta med samma slags kris som det gick igenom på 1930-talet.

Det ligger i Kinas intresse att hjälpa till med att skapa ett genombrott inom de mänskliga rättigheterna, och vi måste därför också stödja dessa initiativ.

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Herr talman! Konstnären Ai Weiwei, som är internationellt känd, är en person som har berikat kinesisk kultur och konst. I stället för att belöna honom och behandla honom med respekt har man fängslat honom.

Mänskliga rättigheter är inte bara en europeisk idé: de är allmänna principer som ligger till grund för mänsklig värdighet. Företrädarna inom Europeiska rättstjänsten och delegationen för EU:s förbindelser med Kina måste ta upp ärendet Ai Weiwei med de kinesiska myndigheterna på högsta diplomatiska nivå.

Människorättsdialogen med Kina får emellertid inte fortsätta att äga rum bara genom diplomatiska tal. Med hänsyn till de upprepade överträdelserna av de mänskliga rättigheterna och en människorättssituation som har misslyckats, måste EU dra sina slutsatser och på nytt fundera över sina förbindelser med Kina. Människorättsdialogen får inte bara bestå av tomma ord: praktiska åtgärder måste vidtas, och uppföljningssamtal och dubbelriktade samtal måste äga rum.

Kultur och konst är för övrigt en tillgång som berikar samhället och driver det framåt, både här i väst och även i öst, söder och norr.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) A Uachtaráin, Kina är en gåta. Å ena sidan har landet moderniserat och tagit till sig många seder och bruk från väst, som vi såg vid olympiska spelen, som jag hade privilegiet att närvara vid och som verkligen var en framgång. Men samtidigt som det har blivit mer likt väst i vissa avseenden är det ålderdomligt på andra sätt – särskilt när det gäller grundläggande rättigheter och framför allt åsiktsfrihet. Fallet Ai Weiwei är ett perfekt exempel. Här har vi en världskänd konstnär som arresterades den 3 april utan något särskilt skäl. Ingen har hört mycket om honom sedan dess, och detta är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Vi uttrycker här i dag vår önskan om att han ska få komma hem till sin fru, sina vänner och assistenter. En sak är helt säker – och kineserna bör notera detta – Ai Weiwei kommer att vara ihågkommen och känd långt efter det att de som arresterade honom är glömda.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Jag tror att kineserna i detta fall utför en avsiktlig politisk provokation, eller uttryckt på ett annat sätt: ett politiskt test. Avsikten är att testa de demokratiska ländernas styrka, beslutsamhet och trovärdighet. Det är en attack på de mänskliga rättigheterna. Visst måste det finnas en dialog, men av just detta skäl måste vi klargöra för Folkrepubliken Kina att ytterligare ekonomiskt samarbete måste gå hand i hand med ytterligare demokratisering av deras land. Vi kräver därför att Ai Weiwei ska släppas fri.

För övrigt, när diktatorer vill undvika att bli anklagade för politiska rättegångar hävdar de alltid att det handlar om skatteflykt eller ekonomiska brott. Så var det i f.d. DDR och så är det i Ryssland, och dessvärre även i Folkrepubliken Kina. Det är därför jag kraftfullt stöder denna resolution.

  Gesine Meissner (ALDE). – (DE) Herr talman! Jag vill först och främst hålla med Guy Verhofstadt. Det är verkligen skamligt att dessa människorättsdebatter, som faktiskt är mycket viktiga för oss européer som tror på värderingar, alltid äger rum på torsdagseftermiddagar då de flesta redan har lämnat kammaren. Jag vill återigen ta det till protokollet. Det är något som vi måste ändra på.

Just nu talar vi emellertid om Kina, och där kan vi egentligen inte påverka någonting, vilket redan har sagts. Eva Lichtenberger talade om en vägg. Berndt Posselt, jag tror för övrigt inte att det egentligen ligger i Kinas intresse – som du sade – att hjälpa till med att få ett genombrott för de mänskliga rättigheterna. Det ligger uppenbarligen inte i den kinesiska regeringens intresse, även om det utan tvekan ligger i det kinesiska folkets intresse.

Vi talar i dag om många personer: Ai Weiwei och Liu Xiaobo har redan nämnts. Vi har tidigare ofta debatterat hur vi kan få till stånd ett genombrott för de mänskliga rättigheterna. Det handlar inte bara om att instruera Catherine Ashton att uttala sig mot de kinesiska överträdelserna av de mänskliga rättigheterna vid varje tillfälle som ges. Alla våra utrikesministrar och företrädare måste göra det, och vi måste hålla ihop. Jag tror att det är det enda sättet på vilket vi faktiskt kan påverka Kina en aning. Som en ekonomisk stormakt kan Kina annars spela ut oss emot varandra, så att vi inte kan åstadkomma något alls. Det skulle vara mycket dåligt, särskilt för alla berörda människor.

  Maroš Šefčovič, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Arresteringen av den berömde kinesiske konstnären Ai Weiwei på Pekings flygplats den 3 april när han skulle resa till Hongkong har med all rätt skapat oro i omvärlden. EU:s delegation för förbindelserna med Kina och ett offentligt uttalande fördömde omedelbart användningen av godtyckliga arresteringar mot människorättsförsvarare, advokater och aktivister i Kina och visar tydligt EU:s oro avseende Ai Weiwei.

För tillfället har vi ingen information om var Ai Weiwei befinner sig, och jag vill i dag betona att EU:s syn på godtyckliga arresteringar och försvinnanden är att de utgör en allvarlig överträdelse av de mänskliga rättigheterna och alltid är oacceptabla. Vi uppmanar de kinesiska myndigheterna att omedelbart släppa Ai Weiwei.

Dessutom, vilket klargörs i den aktuella resolutionen, är arresteringen av Ai Weiwei bara en av många händelser under den senaste tiden som har att göra med godtyckliga arresteringar och försvinnanden i Kina. Flera välkända kinesiska advokater som ofta fungerar som försvarare i människorättsmål har enligt rapporter arresterats av polisen sedan februari och har inte synts till sedan dess.

Oron för hur de behandlas förstärks ytterligare genom advokaten Gao Zhishengs försvinnande som, med undantag för ett kort framträdande i april 2010, nu har varit försvunnen i över två år. Den höga representanten är oroad över rapporter som grundas på intervjuer med Gao Zhisheng i april 2010 att han under sin första period av bortovaro hölls isolerad på flera olämpliga platser och behandlades illa.

Det finns dessutom rapporter om att ett avsevärt antal bloggare och politiska aktivister under de senaste veckorna antingen har anklagats för brott, t.ex. omstörtande verksamhet, eller fängslats utan motivering.

Jag kan försäkra parlamentet att vice ordföranden/den höga representanten Catherine Ashton följer utvecklingen mycket noga och kommer att ta upp dessa frågor med de kinesiska myndigheterna när hon får tillfälle, och att EU också kommer att tillkännage sin oro för de kinesiska myndigheterna vid nästa runda för människorättsdialogen mellan EU och Kina, vilken vi har föreslagit ska äga rum i maj. Jag instämmer i Gesine Meissners uttalande om att det som verkligen krävs är enighet, ett enigt budskap, inte bara från EU-institutionerna utan från alla EU-medlemsstater.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen äger rum strax.

(1) Se protokollet.

10.2. Förbud mot valen till den tibetanska exilregeringen i Nepal

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag om förbudet mot valen till den tibetanska exilregeringen i Nepal.⁽¹⁾

  Jaroslav Paška, författare. – (SK) Herr talman! Jag tror att vi alla med gillande och beundran har följt det tibetanska folkets ansträngningar att få rätt att styra sitt eget land. De många försöken från exilregeringen eller Dalai Lama, tibetanernas andlige ledare, att hitta en lämplig lösning genom förhandlingar med den kinesiska regeringen har alltid misslyckats. Kineserna betraktar uppenbarligen inte tibetanerna som partner i en delad stat, utan som ett hinder som hindrar dem från att fullständigt inta ett ockuperat landområde.

Den nepalesiska regeringens ställning är därför komplicerad. Å ena sidan måste den följa sina internationella åtaganden och garantera allmänna rättigheter till tibetanerna, men å andra sidan kan den inte bortse från sin väldiga grannes åsikter. Den nepalesiska regeringens ståndpunkt gentemot valen till den tibetanska exilregeringen säger oss tydligt vem som verkligen är den globala aktören i denna region. För den nepalesiska regeringen är det Kina.

Vi européer kan göra symboliska gester och förklara våra reservationer angående den svaga nepalesiska regeringen. Om vi emellertid verkligen vill ändra det tibetanska folkets ställning måste vår samtalspartner vara den kinesiska regeringen, eftersom den är den politiska ledaren i regionen och påverkar den regionala politikens regler. Vi kan naturligtvis utarbeta en förklaring till den nepalesiska regeringen, men det skulle inte lösa problemet.

  Charles Tannock, författare. – (EN) Herr talman! Sedan avskaffandet av den nepalesiska monarkin och valet av den maoistledda regeringen i Katmandu har Nepal och Kina oundvikligen kommit mycket närmare varandra. Det är därför ingen överraskning att de nepalesiska myndigheterna hindrade tibetanska flyktingar som bor i Nepal från att rösta i valet till exilpremiärminister och exilparlament.

En liknande valplan för oktober i fjol avbröts faktiskt av den nepalesiska polisen, utan tvekan som en reaktion på påtryckningar från Peking. Det faktum att Kina har försökt att påverka ett inofficiellt val i en annan suverän grannstat visar dess ledares förakt för demokrati och deras paranoia när det rör Tibet.

Det är tydligen irrelevant för Kina att Dalai Lama, Tibets andlige ledare, gång på gång har betonat att han vill att Tibet ska få största möjliga autonomi, inte oberoende. Jag hoppas att den höga representanten – som inte är här i dag – kommer att ta upp denna händelse med Kina och även med Nepal, vars egen gryende demokrati hålls under armarna delvis med EU-skattebetalarnas pengar i form av ekonomiskt bistånd.

Jag vill också ta detta tillfälle i akt att berömma det tibetanska folket för dess mod, styrka och fredliga motstånd, vars exempel är en inspiration för oss alla. Nepal befinner sig förvisso i en känslig ställning, geopolitiskt och geografiskt sett, men landet bör söka inspiration från sin demokratiska granne i söder, Indien, i stället för från den förtryckande diktaturen i norr, dvs. Kina. Demokratin kommer en dag, hoppas jag, att bli normen i hela Asien.

  Talmannen. – Charles Tannock, du talade bara i en och en halv minut. Nästa gång ger jag dig en extra halv minut!

  Eva Lichtenberger, författare. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Tydligen räcker det inte med att förtrycket av den tibetanska kulturen i Kina har ökat mer och mer sedan olympiska spelen 2008. Sedan dess har det faktiskt bara blivit värre. Det har inte gått framåt på något sätt. Nu utövas även påtryckningar utomlands för att göra det så svårt som möjligt, eller fullkomligt omöjligt, för tibetanerna att ens utnyttja sin rätt att rösta i valet till exilparlamentet. Vi har redan sett under några år hur Nepal utsätts för enorma påtryckningar – antingen det handlar om att ta emot flyktingar eller frågor som t.ex. tibetaners rösträtt. Vi bör emellertid vara glada att sådana saker är garanterade. EU bör lära sig av detta.

Det kinesiska ledarskapet utövar påtryckningar på sitt systerparti, t.o.m. på Nepal som helhet, så att man vidtar åtgärder mot tibetanerna – och Nepal ger efter. Vi måste koncentrera oss på att ta itu med detta, och det omfattar tillbakadragandet av alla former av bistånd.

  Kristiina Ojuland, författare. – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp tre punkter rörande ALDE-ändringsförslagen till denna resolution.

För det första grundas rättfärdigandet av ändringsförslagen på den orsaksmässiga karaktären hos Folkrepubliken Kinas ockupation av Tibet genom omintetgörandet av de tibetanska valen i Nepal. Även om resolutionen tog upp frågan om förbudet mot valen för den tibetanska exilregeringen i Nepal, kan den inte brytas ut ur det större sammanhanget rörande Tibets ställning.

För det andra, om det inte fanns någon hänvisning till Kinas ockupation av Tibet, vilket är själva skälet till att Kina utövar påtryckningar på den nepalesiska regeringen, skulle det vara som att tala om första världskriget utan att nämna mordet på Franz Ferdinand.

Slutligen, uppmaningen till en meningsfull autonomi för Tibet är det enda konstruktiva förslag som Europaparlamentet kan lägga fram för att undvika en upprepning av förbudet mot de tibetanska valen i Nepal. Jag ber mina kolleger att stödja det.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, författare. – (PL) Herr talman! Landet jag kommer från har mycket stor erfarenhet när det handlar om exilregeringar. Mellan 1939 och 1990 styrde totalt 15 premiärministrar och sex presidenter från politisk exil. Polackerna gav inte upp sin önskan om demokrati, och till sist kunde solidaritetens röda färg förenas med valsedlarnas vita färg och ge upphov till en ny, demokratisk stat 1989.

I dag har även Nepal möjlighet att börja om på nytt tack vare författningen, som träder i kraft den 28 maj. Det skulle vara synd om Nepal förstörde detta firande med att fortsätta att begränsa den tibetanska minoritetens rättigheter och fick ett ”rött kort” från världssamfundet som ett resultat av detta. Jag anser att förhindrandet av tibetaner i Nepal från att rösta i valen till exilpremiärminister är en oacceptabelt kränkning av de grundläggande medborgerliga rättigheterna. EU bör använda alla diplomatiska och ekonomiska medel för att neutralisera Kinas påtryckningar på Nepal och för att, på lång sikt, se till att tibetanerna får rätt att rösta, sluta sig tillsammans och uttrycka sina åsikter.

I likhet med fallet i Polen, där det inte var möjligt att stoppa arbetet för de 21 regeringsföreträdarna i exil, så är jag övertygad om att Dalai Lamas efterträdare inte kommer att upphöra med sin verksamhet. Nepal och Kina bör komma ihåg det.

  Thomas Mann, författare. – (DE) Herr talman! Den 20 mars deltog ca 80 000 exiltibetaner i hela världen i valet av en ny premiärminister och nya regeringsledamöter. Ledamöter av Europaparlamentet, däribland ledamöter av Europaparlamentets tvärpolitiska grupp för Tibet, närvarade som valobservatörer. Min erfarenhet i Schweiz var densamma som mina medledamöters erfarenhet i andra länder: valen var rättvisa, hemliga och fullständigt i överensstämmelse med demokratiska regler. Det enda undantaget var i Nepal, där säkerhetsstyrkor – under påtryckningar från den kinesiska regeringen – hindrade tiotusentals tibetaner från att rösta. De fortsatte sålunda de avsiktliga åtgärderna som vidtogs i fjol, när valurnor konfiskerades och röstlokaler stängdes. Men Nepal är ändå ingen lydstat.

Regeringen i Katmandu måste bevisa att den kan frigöra sig från de kinesiska påtryckningarna. De grundläggande rättigheterna omfattar åsiktsfrihet, församlingsfrihet och, inte minst, rätt att rösta i fria val. Maroš Šefčovič, Europeiska utrikestjänsten måste kraftfullt insistera att man tar hänsyn till dessa mänskliga rättigheter.

  Elena Băsescu, för PPE-gruppen. – (RO) Herr talman! Förbudet från de nepalesiska myndigheterna mot att organisera val till en tibetansk exilregering skapar frågor om situationen för de mänskliga rättigheterna i denna stat. Jag vill påpeka att medlemmar av det tibetanska samfundet organiserade denna process i syfte att göra sina institutioner demokratiska. Ett sådant initiativ måste stödjas, var det än äger rum. Det är nu dags för Nepal att visa att dess demokrati fungerar, både inom landet och internationellt, i synnerhet så att de lagda rösterna kan skickas till Centrala valkommissionen senast den 15 april för godkännande.

Jag vädjar till den nepalesiska regeringen att utnyttja denna möjlighet att komma till rätta med situationen för de grundläggande rättigheterna i landet. Denna aspekt är avgörande för att säkra en verkningsfull grannskapspolitik.

  Kriton Arsenis, för S&D-gruppen. – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi måste kämpa för de demokratiska rättigheterna överallt, inte bara i vårt eget närområde, inte bara i Nordafrika. Vi måste ha en standardeuropeisk politik gentemot icke-demokratiskt valda regeringar, mot regeringar som inte respekterar de demokratiska rättigheterna.

Guy Verhofstadt sade att vi till viss mån är hycklare. Det stämmer, eftersom vi ofta sätter handeln över alla andra principer. Ett typiskt exempel är Mercosuravtalet genom vilket vi, i syfte att skapa handel, gladeligen offrar 100 procent av Amazondjungeln och miljoner jordbrukare i EU.

Maroš Šefčovič, allt är kommissionens fel. Kommissionsledamoten med ansvar för handelsfrågor är ofta likgiltig när det rör den övriga EU-politiken. Om vi fortsätter på detta sätt kan vi kallas hycklare även framöver. Nepal måste respektera de tibetanska flyktingarnas demokratiska rättigheter, och EU måste använda alla till buds stående medel och prioritera frågan inom alla ramar, inte bara i samband med de mänskliga rättigheterna. Detta är inte bara Catherine Ashtons ärende, det är även Karel De Guchts och hela kommissionens ärende.

  Nathalie Griesbeck, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! I dag är det Nepal som berövar tibetanerna en grundläggande politisk rättighet, dvs. rösträtten, trots att Kina har trakasserat Nepal under alltför många år. Om en sak står klar så är det att Kina har fått en ny allierad i sina trakasserier av det tibetanska folket, och denna nya allierade är Nepal. I realiteten går detta emellertid mycket längre än valen, eftersom den nepalesiska regeringen under flera år, efter påtryckningar från Kina, har skapat fler och fler begränsningar för exiltibetanernas åsiktsfrihet.

I juni i fjol överlämnade Nepal tibetanska flyktingar till Kina. Förebyggande arresteringar och förbudet mot demonstrationer, församlingar och t.o.m. rörlighet har blivit vardagsmat för de tibetaner som bor i Nepal.

Vårt parlamentet måste därför sluta med sitt hyckleri och inte bara vara upprört – vi måste också kraftfullt fördöma detta förtryck från Nepal och, rent allmänt, de väldigt många – alltför många – kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Vi uppmanar dessutom Nepal att stoppa trakasserierna och den dåliga behandlingen av politiska flyktingar och helt enkelt respektera deras rättigheter. När vi tänker på Nepals historia som värdland – vilket är något det alltid varit för tibetaner fram tills helt nyligen – är det mycket tråkigt att se hur landets regering behandlar sina politiska flyktingar.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag menar att det är mycket upprörande att tibetanerna som bor i Katmandu inte fick tillstånd att rösta i valen p.g.a. påtryckningar från Kina. De påtryckningar som Kina utövar på Nepal, vilket hindrar flyktingar att få ta del av ett minimum av rättigheter enligt internationell rätt, är något som vi i EU bör fördöma. Vi bör också uttrycka vår oro över att kineserna hindrar ett annat land från att ge flyktingar humanitärt bistånd.

Det är viktigt att den höga representanten, genom EU-delegationen i Katmandu, nära övervakar läget. Detta är något vi har begärt sedan länge. Med tanke på den rådande situationen kan vi inte vänta längre. Påtryckningarna från Kina måste vi hantera så gott vi kan, och om vi inte gör det omedelbart, när vi försöker att inleda denna dialog med kineserna, är jag rädd att vi aldrig kommer att göra det.

  Rui Tavares, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Jag menar att det är illa nog att tibetanerna inte har rätt till självbestämmande i sitt eget hemland, utan att det också finns påtryckningar att de ska förvägras sina mest grundläggande rättigheter utanför sitt hemland, eftersom många av dem smärtsamt nog valde exil eller tvingades till det. Ett av de argument som alltid användes av dem som var kritiska till det tibetanska motståndet var att detta motstånd, koncentrerat till Dalai Lama, hade många icke-demokratiska aspekter. När det tibetanska motståndet nu håller på att demokratiseras är det oerhört olyckligt att Nepal, ett land i vilket det bor så många tibetaner, har hindrat att de demokratiska valen äger rum på ett normalt sätt. Jag vill emellertid be er att vara medvetna om en sak: våra regeringar är ofta de första att vika sig för påtryckningar från den kinesiska regeringen att skapa en verklighet som stämmer överens med de kinesiska ledarnas drömmar och önskemål. Vi måste förstå att regeringen i Nepal förmodligen ville göra samma sak. Om vi därför vill förmå den nepalesiska regeringen att handla annorlunda måste vi också börja med att utöva påtryckningar på våra egna regeringar för att visa att de har lite ryggrad i sina diskussioner med de kinesiska myndigheterna.

  Monica Luisa Macovei (PPE). – (RO) Herr talman! Nepal hindrade, efter påtryckningar från Kina, omkring 20 000 tibetaner från att rösta i valet till premiärminister i den tibetanska exilregeringen. Rösträtten, såväl som rätten till fria val och fredliga demonstrationer, är grundläggande rättigheter för alla individer och för folkgrupper. Ju fler hinder det finns för att hindra folk från att utöva dessa rättigheter, desto större blir deras strävan efter att utöva dem. Jag tror verkligen att önskan hos tibetanerna i Nepal att välja sin regeringschef i exil också är större. Försöken från de nepalesiska och kinesiska myndigheterna att styra dem genom fruktan har faktiskt fått helt motsatt resultat.

Jag uppmanar EU:s höga representant att tydligt uttrycka dessa krav och åtgärder från Europaparlamentet när hon samtalar med de nepalesiska och kinesiska myndigheterna.

  Sari Essayah (PPE). – (FI) Herr talman! Kina har ökat trycket på den tibetanska exilregeringen. Mer än 10 000 tibetaner i Nepal har inte fått tillåtelse att rösta på premiärminister och parlamentsledamöter för exilregeringen. Under påtryckningar från Kina stöder Nepals största partier den så kallade ett Kina-politiken, och de betraktar Tibet som en oskiljaktig del av Kina. Därför hålls de tibetanska flyktingarna i Nepal under ständig sträng kontroll.

Även om den här resolutionen behandlar förbudet mot att rösta i valet, finns Kinas ockupation av Tibet i bakgrunden. Kinas överhöghet och påtryckningar ökar samtidigt som Kinas ekonomiska inflytande ökar.

Denna, liksom den tidigare resolutionen om fallet Ai Weiwei, visar vilken dyster politik det kinesiska kommunistpartiet ägnar sig åt. Som kommissionsledamot Maroš Šefčovič framfört måste Europa vara enhälligt i sin politik mot Kina.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet i den här frågan, men Dalai Lama besöker mitt land nästa torsdag och ska tala i min egen valkrets på universitetet i Limerick, och jag är säker på att han har mycket att säga om denna och andra frågor. Den inhemska nepalesiska regeringens konfiskering av valurnor är helt förkastligt. I Katmandu – en plats som är känd för sina sånger och sägner, vilket gör det ännu sorgligare – var det upp till 10 000 röster som inte fick räknas.

Vi kan bara hoppas att vi inom EU, genom att uttala oss enhälligt, kan utöva påtryckningar, inte bara i Nepal, utan på deras härskare, kineserna, för att de ska försöka visa lite mer förståelse, särskilt i förhållande till Tibet och Dalai Lama.

Slutligen vill jag säga att han är lika välkommen till Irland som den engelska drottningen och president Barack Obama, som också ska komma.

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Herr talman! Rätten att delta i demokratiska val är en universell grundläggande rättighet. Det pågående valen är viktiga för att bevara tibetansk identitet och kultur. Tibetanerna ska rösta om en ny andlig ledare, eftersom den nuvarande Dalai Lama drar sig tillbaka.

Under 2009 enades vi om att EU skulle stödja demokrati och medinflytande i sina utrikesförbindelser. Vi måste vara konsekventa och stödja den politik som vi enats om.

Det är tydligt att Nepal står på Kinas sida, under påtryckningar. Nepal måste påminnas om sina internationella människorättsförpliktelser att skydda tibetanernas demokratiska rättigheter, och får inte hindra genomförandet av fria val.

  Maroš Šefčovič, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Det bor cirka 20 000 tibetaner i Nepal, de flesta från tiden före ockupationen. De har fritt kunnat utöva näringsverksamhet, haft rätt att bo i Nepal och fram till för kort tid sedan har de också haft visst politiskt utrymme att sinsemellan debattera Tibets framtid.

Valen som hölls den 20 mars i år var en viktig händelse för gemenskapen utanför Tibet och representerar ett viktigt framsteg i en lång reformprocess som planerats av Dalai Lama.

Mot den här bakgrunden ser vi med oro på att de nepalesiska myndigheterna stramar åt sitt grepp om de nepalesiska tibetanernas politiska aktiviteter. Den 20 mars hindrade myndigheterna mer än 10 000 nepalesiska tibetaner från att rösta. Det är inte första gången som detta inträffat. Under en tidigare röstningsomgång i Nepal, den 3 oktober förra året, gjorde de nepalesiska myndigheterna ett nedslag i vallokalerna, beslagtog valurnorna och stängde den tibetanska folkgruppens vallokaler.

EU har följt utvecklingen genom sin delegation i Katmandu och medlemsstaternas ambassader, i nära kontakt med den tibetanska folkgruppen och regeringen. EU anser att de tibetanska flyktingarna ska få utöva föreningsfrihet i enlighet med internationella människorättsstandarder och att det ska tillåtas på ett sätt som tillåter smidigt genomförande av dessa rättigheter.

Tillträde till Nepals territorium ska upprätthållas, och den informella överenskommelsen mellan Nepals regering och FN:s flyktingkommissarie ska respekteras. Nyanlända tibetaner som grips av de nepalesiska myndigheterna på väg till Katmandu ska omedelbart och utan dröjsmål överföras till UNHCR. Tibetaner som anlänt före 1990 och som erkänts som flyktingar av den nepalesiska regeringen ska folkbokföras på fullgott sätt i Nepal.

Jag försäkrar er att EU ska fortsätta att ta upp den här frågan med myndigheterna och fortsätta att följa upp och rapportera om den framtida utvecklingen.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen ska äga rum inom kort.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Eija-Riitta Korhola (PPE), skriftlig. – (FI) Tibets Dalai Lama har beslutat att dra sig tillbaka från det politiska livet och fortsätta som andlig ledare för sitt folk. Han är en av världens mest kända ledare, och människor över hela världen har hämtat styrka och tröst ur hans idéer om godhet, förståelse och pacifism.

Hans andliga roll förblir densamma, men hans politiska plikter kommer att överföras till premiärministern i Tibets exilregering. Det här sker inte helt utan problem. På grund av det växande trycket från den kinesiska regeringen har de cirka 20 000 tibetaner som bor i Nepal inte fått tillåtelse att rösta. Den nepalesiska regeringen har framfört att tibetanernas demonstrationer går emot ”ett Kina”-politiken och bekräftat att man inte kommer att tillåta ”anti­Peking”-aktioner inom sitt territorium. Därför har man infört röstningsförbud för tibetanska grupper.

Det här kommer inte som en överraskning eftersom de nepalesiska myndigheterna upprepade gånger gjort sig skyldiga till yttrandefrihetsbrott och människorättsbrott mot tibetaner i exil. Detta sker trots att Nepal har undertecknat FN:s internationella överenskommelse om medborgerliga och politiska rättigheter.

Europeiska utrikestjänsten bör noggrant följa den politiska situationen i Nepal från sin delegation i Katmandu, i synnerhet behandlingen av tibetanska flyktingar och säkerställa att deras rättigheter respekteras. Det är viktigt att de demokratiska principerna upprätthålls om den tibetanska identiteten ska kunna bevaras och stärkas, både innanför och utanför Tibet.

  Tadeusz Zwiefka (PPE), skriftlig. – (PL) Hela världen är väl medveten om hur komplicerad situationen är för det tibetanska folket, som sedan decennier inte längre kräver så mycket självständighet men begär att den kinesiska regeringen åtminstone ska respektera självstyrets grundläggande rättigheter. En nation med rik och enastående kultur lever under konstant hot från en mäktig granne. När Dalai Lama nu drar sig tillbaka från sitt politiska ledarskap till förmån för en ny generation demokratiska ledare, står tibetanerna inför en möjlighet att stärka sina demokratiska traditioner, även om den tibetanska regeringen fortfarande måste verka i exil. Tusentals tibetaner som bor i Nepal är emellertid berövade dessa rättigheter.

Trycket från Kina tycks vara mycket effektivt, och det som hittills har varit fredliga demonstrationer för att försvara yttrandefrihet och grundläggande rättigheter kan övergå till en svårkontrollerad situation, och det kommer säkerligen att få internationella återverkningar. Det är lätt att föreställa sig den effektivitet som den kinesiska regeringen önskar använda för att ta hand om ”fridstörarna” i Tibet. De senaste händelserna bör påminna världen om att det tibetanska folkets rättigheter kontinuerligt kränks och att Tibetfrågan inte är något avslutat kapitel, eftersom tibetanerna med all säkerhet kommer att fortsätta att kräva respekt för sitt oberoende och kommer att göra det under allt starkare protester.

(1) Se protokollet.

10.3. Zimbabwe

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag om Zimbabwe.⁽¹⁾

  Jaroslav Paška, författare. – (SK) Herr talman! Det är inte första gången som vi diskuterar den regeringsmetod som utövas av Robert Mugabe och hans parti. I juli 2008 antog Europaparlamentet en resolution om genomförande av sanktioner mot Robert Mugabe och hans anhang. Orsaken till beslutet var den styrande administrationens allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, precis som i dag.

Nya fall av hot, arresteringar och outredda försvinnanden av politiska konkurrenter till regeringspartiet bekräftar för oss att Robert Mugabe och hans politiska parti vet att en rättvis och öppen politisk tävlan skulle beröva dem makten och i ett längre perspektiv medföra bestraffningar för terror mot befolkningen och mångårig plundring av landets tillgångar.

Vi kan säkert enas om resolutionsförslaget, i hopp om att de åtgärder som initieras av EU kan hjälpa Zimbabwes befolkning, som terroriseras av sin regering, att vända den rådande svåra situationen i landet, med hjälp av lokala ledare och oppositionsledare och med så fredliga medel som möjligt. Om EU i den här situationen skulle ackreditera en ambassadör åt Robert Mugabe skulle det förmodligen betraktas som en skymf mot hederligt folk. Låt oss därför, åtminstone genom vårt politiska beteende, försöka verka för viktiga politiska förändringar i södra Afrika.

  Geoffrey Van Orden, författare. – (EN) Herr talman! Under hela den tid som jag suttit i parlamentet, och det är tolv år nu, har vi försökt hjälpa befolkningen i Zimbabwe till ett bättre liv och större framtidsoptimism.

Två saker står klart för oss. För det första, att så länge som Robert Mugabe sitter vid makten, beskyddad av en liten gruppegoistisk del av Zanu-PF och av säkerhetsstyrkorna som plundrar nationens tillgångar för att berika sig själva, är utsikterna till verklig förändring mycket små. För det andra, att det är upp till folket i Zimbabwe att åstadkomma den nödvändiga förändringen med stöd av sina afrikanska grannar – och här nämner jag förstås särskilt Sydafrika.

Kanske, men bara kanske, kommer det så småningom att gå i rätt riktning. När Mugabe blir oroad blir han panikslagen. Hans polis och milis börjar angripa alla som uppfattas som motståndare. MDC skulle ju ingå i en maktdelande koalition, men under de senaste dagarna har man misshandlat och arresterat ministrar och parlamentsledamöter i MDC-partiet, liksom även människorättsaktivister.

Jag antar att Mugabe blir alltmer nervös av två orsaker. Han har sett vad som hänt hans vän och huvudfinansiär, Muammar Khadaffi, och för bara en vecka sedan, den 31 mars, gav Södra Afrikas utvecklingsgemenskap, där Sydafrika och Zimbabwes alla grannar är med, äntligen uttryck för sin allvarliga oro över det ökande våldet i Zimbabwe. Man har uppmanat Mugabe att upphöra med våldet och genomföra alla delar av den övergripande politiska överenskommelsen. Man har utsett ett team som ska utarbeta en plan för fredliga, fria och rättvisa val i Zimbabwe, och det teamet finns i dag i Harare.

Vi uppmanar Europas regeringar och EU att intensifiera sitt engagemang och att använda allt sitt politiska inflytande i södra Afrika för att hjälpa till att åstadkomma en snabb förändring till det bättre i Zimbabwe och bana väg för att korrekt övervakade val ska kunna hållas i en atmosfär som är fri från hot.

Fram tills det finns bevis för verkliga förändringar måste de restriktiva åtgärderna som specifikt riktar sig mot Mugabe och hans nära allierade fortsätta gälla. Med tanke på det kan EU således inte ackreditera Mugabes ensidigt utnämnda sändebud som ambassadör. Så snart som Zimbabwes befolkning återfått sin frihet och en äkta demokrati och rättsordning har etablerats är jag övertygad om att det internationella samfundet, inklusive EU, är redo att närma sig Zimbabwe med generöst bistånd.

  Judith Sargentini, författare. – (NL) Herr talman! Jag varit involverad i situationen i Zimbabwe under nästan tio år. Jag arbetade tidigare för en utvecklingsorganisation i Amsterdam, och det hände att vi tog med zimbabwiska människorättsaktivister till Nederländerna, till Europa, för att de skulle få en smula andrum. Inte bara för att de skulle lära känna andra aktivister och utbyta erfarenheter, utan också för att de skulle få tillfälle att komma bort från Zimbabwe under någon tid.

En av de människor som jag träffade på den tiden var Abel Chikomo, som också är omnämnd i resolutionen. Han är en människorättsaktivist som under alla dessa år aldrig förlorat sin entusiasm, sin motivation för saken. Det är människor som han som gör att vi antar sådana här resolutioner, men i ärlighetens namn tror jag inte att de får Robert Mugabe att ligga sömnlös om natten. Resolutionerna handlar om att ge Abel Chikomo och hans kolleger från MDC förnyad motivation att fortsätta sitt arbete. Vad är vårt syfte med resolutionerna annat än att driva igenom sanktioner?

Därför insisterar jag på att vi stramar åt Kimberleyprocessen för handeln med konfliktdiamanter, i sådan grad att diamanter från Zimbabwe över huvud taget inte går att saluföra, eftersom diamanterna är orsaken till att regeringen har kränkt mänskliga rättigheter, förtryckt människor, utnyttjat barnarbetare och liknande. Vårt engagemang i Zimbabwe är väl känt, men vi måste fortsätta att nämna det om och om igen, just därför att det finns sådana människor som Abel Chikomo.

  Kristiina Ojuland, författare. – (EN) Herr talman! Det ger anledning till djup oro att människorättssituationen i Zimbabwe har förvärrats, särskilt under de senaste månaderna, och denna oro har att göra med att Zanu-PF uppsåtligt satt upp hinder för Zimbabwes nationella samlingsregering.

Europaparlamentet måste kräva ett omedelbart slut på förföljelserna av den politiska oppositionen mot Zanu-PF, av civila aktivister som arresteras och torteras och av icke-statliga organisationer, som utsatts för razzior och vars medlemmar har fängslats på godtyckliga grunder. EU bör upprätthålla sina restriktiva åtgärder mot enskilda och enheter med kopplingar till Mugabes regim tills det finns påtagliga bevis på en förändring till det bättre i Zimbabwe.

Zimbabwes befolkning ska också kunna yttra sig fritt utan att frukta kränkande förföljelse, godtyckligt fängslande eller tortyr, och de som bedrivit systematiska politiska trakasserier bör åtalas.

  Ana Gomes, författare. – (PT) Den våg av förtryck som drar över Zimbabwe visar tydligt på de problem som kommer att föregå det kommande valet. Det internationella samfundet och i synnerhet de politiska aktörerna i regionen, t.ex. Södra Afrikas utvecklingsgemenskap, kan inte tolerera att Zanu-PF och säkerhetsstyrkorna utsätter civila aktivister och MDC-medlemmar och -sympatisörer för trakasserier och godtyckliga arresteringar, och de måste kräva större respekt för mänskliga rättigheter innan valet äger rum.

Polisrazzior på människorättsorganisationernas kontor, t.ex. Zimbabwes forum för mänskliga rättigheter och flera andra, under förevändning att man letar efter subversivt material, och arresteringar av medarbetare från icke-statliga organisationer och MDC-medlemmar, inklusive studenter och unga aktivister, vilket intensifierats sedan februari, är led i en oacceptabel skrämselkampanj. I stället för att sätta i gång en terrorkampanj mot dem som vägrar underteckna en petition mot de restriktiva åtgärder som införts av EU mot ledare med koppling till Robert Mugabe, borde Zanu-PF:s ledare vara mer uppmärksamma på vilka lärdomar som kan dras från arabiska våren och låta verkligt fria val äga rum.

  Seán Kelly, ersättare för författaren. – (EN) Herr talman! Först vill jag berätta att jag talar på uppdrag av min kollega Alain Cadec, som skulle ha talat här i eftermiddag. Av de tre frågor som vi diskuterar är denna det allra svåraste och förmodligen den mest återkommande, som flera talare har framfört. Robert Mugabe har fått ta plats på världsscenen under alltför lång tid, och han har uppträtt oerhört diktatoriskt och brutalt mot sitt eget folk, i synnerhet mot inhemska meningsmotståndare.

Den nationella samlingsregeringen, som inrättades 2009 för att få en demokrati till stånd, fungerar tydligen inte, på grund av Mugabes insatser för att förhindra det. Hot, godtyckliga arresteringar och försvinnanden – som förmodligen är ett annat uttryck för summariska avrättningar – av meningsmotståndare, särskilt de senaste månaderna, är helt oacceptabelt. De icke-statliga organisationerna har inte heller kommit undan: Kontoren har genomsökts och personalen har fängslats, så det är helt uppenbart att det är nödvändigt med åtgärder mot den här diktatorn.

Som Geoffrey Van Orden framfört har bl.a. Afrikanska unionen börjat bilda en form av oppositionsgrupp mot Mugabe, och det ger oss i EU möjlighet att ställa oss på deras sida för att uppbringa all diplomatisk kraft som vi har till vårt förfogande att lägga på den här frågan och säkerställa, för det första, att Robert Mugabe upphör med sina arresteringar och avrättningar, och för det andra, att grundlagen godkänns för att Zimbabwes befolkning ska få sin frihet, vilket kommer att leda till fria val och till upprättande av en verkligt demokratisk regering i Zimbabwe.

  Rui Tavares, författare. – (PT) Herr talman! Vi känner alla till att 2008 års avtal, som genomfördes 2009, för maktdelningen mellan Robert Mugabe och Morgan Tsvangirai eller mellan Zanu-PF och MDC, inte var någon idealisk överenskommelse och inte heller en överenskommelse för att åstadkomma en idealisk värld. Det var den enda överenskommelsen som var möjlig i ett försök att förbättra människorätts- och demokratisituationen i Zimbabwe. Robert Mugabe och hans allierade har gjort allt de kan för att se till att överenskommelsen inte fungerar. De har använt påtryckningar och hot under sina försök att bryta ner oppositionsrörelsen, som nu har majoritet i parlamentets underhus. För bara ett par minuter sedan rapporterades att det har förekommit angrepp och kränkningar mot människor som samlats kring ett minnesmärke, där MDC-anhängare var med.

Det är av största vikt att EU inte vänder bort blicken från vad som händer i Zimbabwe, att EU inte låter Robert Mugabe komma undan med sitt senaste trick att utnämna en ambassadör utan att visa upp landets konstitutionella mekanismer, och att EU också ser till att försäljning av diamanter inte ger någon vinst åt Robert Mugabe och hans allierade.

  Filip Kaczmarek, för PPE-gruppen. – (PL) Herr talman! Det är inte alla i Zimbabwe som uppskattar dagens debatt, eftersom Zimbabwes självständighetsdag ska firas i Zimbabwe den 18 april, dvs. om några dagar. De som sysslar med oegentligheter i det landet kommer att få sitt firande förstört.

Överenskommelser som rör maktfördelning är ofta problematiska. Det beror på att de vanligen inte är ett resultat av medborgarnas demokratiskt fattade beslut, utan en kompromiss som framtvingats av situationen. Det var just vad som hände i Zimbabwe. Överenskommelser om maktdelning kan vara acceptabla och kan få en positiv påverkan på samhället om vissa villkor är uppfyllda. Ett sådant villkor är förbättring av människorättssituationen. Det är därför vi diskuterar mänskliga rättigheter i Zimbabwe. Vi kan fråga oss om de restriktiva åtgärderna är ett nödvändigt och effektivt verktyg. Men vi kan inte tillåta misshandel och trakasserier av människor som inte vill underteckna en namnlista som kräver att dessa åtgärder avskaffas. Det är därför vi försvarar dem som kämpar för mänskliga rättigheter.

  Kriton Arsenis, för S&D-gruppen. – (EL) President Robert Mugabes parti och dess mekanismer, som mina kolleger sade, är för närvarande hot, tortyr och tillslag mot alla som kämpar för demokrati, demokratiska friheter och övergång till en fungerande demokratisk regim i Zimbabwe.

Vi är ansvariga för det som händer i Afrika. Vi har vid flera tillfällen intervenerat i demokratins historia på den här kontinenten, särskilt i början när de nya länderna skapades, och vi har obstruerat demokratiska processer när de har hotat våra intressen. I egenskap av demokrati har vi alltså dubbel skyldighet att hjälpa Zimbabwe till en demokratiskt vald regering.

Emotionellt har den här situationen mycket stor betydelse för grekerna. Mellan 1967 och 1974 hade vi en mycket hård diktatur, och varje fördömande uttalande från Europarådet eller någon internationell organisation under den perioden ingav hopp åt de kämpande medborgarna i Grekland.

Därför kan vi inte tillåta förbindelser med olagligt utnämnda företrädare för Zimbabwe och tidigare bundsförvanter till Mugaberegimen. EU och länderna i EU-regionen måste tillsammans säkerställa Zimbabwes övergång till demokrati och att Kimberleyprocessen tillämpas.

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! EU stöder Kimberleyprocessen, vars syfte är att eliminera afrikanska konfliktdiamanter – eller så kallade blodsdiamanter – från världsmarknaden. Men den senaste utvecklingen i Zimbabwe är oroande. Kimberleyprocessens ordförande Mathieu Yamba från Demokratiska republiken Kongo har ensidigt och utan att fråga någon till råds beslutat att tillåta marknadsföring av diamanter från Marangegruvan i Zimbabwe. Den här gruvan, som diskuterades i parlamentet i fjol, har beslagtagits av president Robert Mugabe och hans kumpaner. Hundratals människor har fått lämna sina hem, och det finns tillförlitliga rapporter om att hans säkerhetsstyrkor torterar, våldtar och till och med dödar lokalbefolkningen.

Försäljningen av diamanter från Marangegruvan kommer att hjälpa Mugabe att ytterligare befästa sitt tyranniska grepp om Zimbabwe och att berika sina huliganer i Zanu-PF. Jag uppmanar därför EU, i egenskap av part i Kimberleyprocessen, att lyfta upp den här skamfläcken till högsta nivå och insistera på återställande av konsensusbaserat beslutsfattande i Kimberleyprocessen. Mer generellt har jag länge efterlyst ett liknande system, en certifiering, som kan täcka andra naturresurser som utvinns i Afrika, för att brutala regeringar eller gerillagrupper inte ska kunna sälja mineral för att finansiera inköp av vapen. I denna strävan, där Förenta staternas myndigheter banar väg genom införandet av Dodd-Frank-lagen, har jag nöjet att arbeta tillsammans med den Londonbaserade, internationellt välkända, icke-statliga människorättsorganisationen Global Witness.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Herr talman! Låt mig börja med att säga att varje gång jag hör någon tala om Robert Mugabe ser jag den rumänske diktatorn Nicolae Ceauşescu framför mig. Under 1980-talet var Mugabe regelbunden gäst hos paret Ceauşescu, tillsammans med Muammar Khadaffi. Jag tackar Geoffrey Van Orden för att han påminde mig om kopplingen mellan Mugabe och Khadaffi.

Jag tror att Mugabe har lärt sig en sak av Ceauşescu, nämligen att hata aktivister från det civila samhället. De 46 medlemmar av civilsamhället som arresterades den 19 februari av säkerhetsstyrkorna i Zimbabwe, sitter nu anklagade för förräderi. De riskerar att dömas till döden. Det är straffet. Deras enda ”brott” är att de har diskuterat händelserna i Egypten och Tunisien.

Lösningen för Mugaberegimen är att anordna rättvisa och fria val. Låt oss hoppas att det ska gå att genomföra den här gången.

  Sari Essayah (PPE). – (FI) Herr talman! EU:s utrikesråd har antagit slutsatser om situationen i Zimbabwe, i februari i år. Perioden med EU-sanktioner skulle fortsätta eftersom inga fullgoda framsteg hade gjorts i landets interna reformer.

För att restriktionerna ska avskaffas krävs att påtagliga framsteg görs i genomförandet av maktdelningsavtalet från 2008. Det skenbara maktdelningsavtalet har inte kunnat förhindra att Robert Mugabes säkerhetsstyrkor fortfarande förföljer meningsmotståndare, och i detta nu blir de arresterade, torterade och mördade, ända upp till ministernivå.

Eftersom EU:s sanktioner inte är riktade mot Zimbabwes befolkning är EU fortfarande landets största biståndsgivare, och beviljar i synnerhet bistånd till jordbruk och livsmedelsproduktion. EU måste fortsätta att sätta tryck på Mugabe, och om man beslutar att anordna val bör EU delta som observatör.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (S&D). – (PL) Herr talman! Sedan den senaste debatten om Zimbabwe i oktober förra året har situationen i detta land i södra Afrika inte förändrats. Arbetslösheten är uppe i 90 procent, medellivslängden är 44 år, och medborgarna har inte tillgång till grundläggande sjukvård. Det är tydligt att det politiska avtal som slöts för två år sedan mellan president Robert Mugabe och premiärminister Morgan Tsvangirai inte har räckt till för att infria de ställda förhoppningarna och att det krävs en ny, fullständigt demokratisk lösning. Den inre situationen i Zimbabwe har inte förändrats under de senaste sex månaderna, men det har däremot den yttre situationen. I dag debatterar vi ett land i samband med ”nationernas vår” i Afrika, och även om Harare ligger 600 mil från Tunisien visar händelserna i Elfenbenskusten att demokratin ibland inte känner några gränser. Europaparlamentet uppmanar därför Zimbabwes regering att i sin inrikespolitik beakta den rådande internationella situationen och den starka nyorienteringen och framför allt att upphöra med sin repression av den politiska oppositionen, släppa de fängslade oppositionsföreträdarna och låta dem delta i valet.

För sex månader sedan sade jag att ett fattigt land som Zimbabwe inte har råd att söka alternativa problem. I dag anser jag att ”nationernas vår” i Afrika lägger ytterligare en börda på president Mugabes politiska skuld.

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE) . – (RO) Herr talman! Som medlem av delegationen för förbindelserna med Panafrikanska parlamentet är den min bestämda åsikt att EU och i synnerhet Catherine Ashton bör inta en bestämd ståndpunkt mot Mugaberegimens ageranden, som innebär hot och trakasserier av människorättsaktivister, och uppmuntra respekt för allmänhetens rättigheter och friheter, inklusive yttrandefriheten och mötesfriheten, vilket Zimbabwe formellt har åtagit sig på global nivå. Zimbabwe måste stå fast vid sina internationella åtaganden, däribland den afrikanska stadgan om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter, genom att avskaffa alla nationella lagar som står i strid mot de internationella texterna om skydd av de mänskliga rättigheterna.

Jag anser också uppriktigt att länderna i regionen, huvudsakligen Sydafrika, borde engagera sig i att stödja återgången till demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i Zimbabwe.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Herr talman! Det som just nu pågår i Zimbabwe skickar ut en larmsignal som gäller människorättssituationen på den afrikanska kontinenten. Inför utsikten om val i juni genomför president Robert Mugabe en skrämselkampanj mot sina konkurrentkandidater. Under de senaste två månaderna har hundratals statstjänstemän, människorättsaktivister och opponenter mot regimen arresterats. Situationen är oacceptabel.

Robert Mugabe har dessutom senarelagt utarbetandet av en demokratisk författning med ett år. Den nya grundlagen skulle ha garanterat att valet skulle hållas under öppna förhållanden.

Jag vill framhålla att landets ekonomiska situation är djupt påverkad. Presidenten stöder nationalisering av gruvsektorn, som är den viktigaste ekonomiska sektorn i Zimbabwe. En sådan åtgärd är fördärvlig eftersom det är de utländska investeringarna i den här sektorn som har upprätthållit statens stabilitet i kölvattnet av den ekonomiska krisen.

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Herr talman! I Zimbabwe har president Robert Mugabe och Zanu-PF inte lyckats stå fast vid villkoren i den övergripande politiska överenskommelse som ingicks 2009. Zimbabwe har inte kommit närmare en demokrati. Under de senaste månaderna har det däremot skett en tydlig ökning av hoten mot politiska meningsmotståndare och antalet godtyckliga arresteringar och försvinnanden. Insatser för att skapa stabilitet kommer inte att bära frukt i det politiska klimat som råder för närvarande.

Zimbabwe är fortfarande ett land där man kan bli misshandlad eller torterad för sina politiska åsikter. Rättssystemet undertrycker fri och öppen journalistik och begränsar rätten till yttrandefrihet. Journalister trakasseras. Vi måste göra allt för att stödja landets framsteg mot äkta demokrati och ekonomisk utveckling.

Det är helt i sin ordning att Europeiska rådet i februari i år beslutade att utöka de restriktiva åtgärderna mot människor och organisationer med koppling till Mugabes administration och att föra register över svartlistningen. Jag anser också att åtgärderna ska fortsätta tills det finns påtagliga bevis på verklig förändring i Zimbabwe. Men åtgärderna får bara vara riktade mot Zimbabwes korrumperade regering och får inte tillåtas förvärra den svåra situationen för Zimbabwes befolkning.

  Albert Deß (PPE). – (DE) Herr talman! När jag var barn tog jag emot brev från det land som på den tiden var Rhodesia. Min morfar hade tre systrar som var katolska nunnor i dåvarande Rhodesia och i Sydafrika. De skrev aldrig något om att Rhodesias befolkning fick svälta. Men det som vi hör från det landet i dag är direkt outhärdligt. Rhodesia, och senare Zimbabwe, var södra Afrikas kornbod. Robert Mugabe – en kommunist och socialistisk diktator – har lyckats förvandla kornboden till en svältzon.

Jag vill tacka alla kolleger som har tagit upp den här frågan på dagordningen igen. Det är outhärdligt att den här diktatorn, Robert Mugabe, har tillåtits terrorisera Zimbabwes befolkning under så lång tid. Jag anser att nyckeln till att få ett slut på detta finns hos Sydafrika. Tyvärr måste jag säga att så länge som Sydafrika inte lyckas sätta den här diktatorn på plats kommer han att fortsätta att terrorisera sitt folk.

  Maroš Šefčovič, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Vi är nog alla ense om att Zimbabwe och dess kränkningar mot mänskliga rättigheter har funnits på dagordningen alldeles för länge. Varje gnista av hopp om positiv utveckling krossas omedelbart av utbrott av politiskt förtryck och våld. Det är precis vad som upprepades för bara ett par månader sedan. Därför har EU nu förnyat sina restriktiva åtgärder för åttonde gången, i februari i år.

Genom denna tydliga gest ville vi understryka hur viktigt det är med ett avtal mellan regeringsparterna om vilka steg som måste vidtas för att man ska kunna genomföra val i landet. I samband med detta betonade EU att man är beredd att revidera beslutet som svar på ytterligare konkret utveckling på plats.

Inom EU är man djupt oroad av det ökade politiska våld som iakttagits i Zimbabwe under de senaste månaderna. Den 11 mars offentliggjorde EU tillsammans med 21 ambassader och representationer en förklaring där man uttryckte sin oro över ökningen av vad som synes vara politiskt motiverade hot och våldshandlingar.

I detta sammanhang välkomnar EU resultatet av det senaste SADC-toppmötet den 31 mars 2011. I SADC-kommunikén uppmanas Zimbabwes regering att omedelbart upphöra med våld, hot, hatpropaganda och trakasserier och att slutföra alla nödvändiga steg för att genomföra ett val. EU erbjuder hjälp att så att valet kan organiseras enligt SADC:s principer och de riktlinjer som styr demokratiska val. För detta kommer SADC att utse tjänstemän som ska ingå i den sydafrikanska stödgruppen och samarbeta med den gemensamma övervaknings- och genomförandekommittén.

Enligt EU:s mening är ökade lättnads- och medlingsåtgärder, förmedlade av SADC och Sydafrika, avgörande för att förebygga ytterligare instabilitet i Zimbabwe. EU välkomnar regionens insatser för att medla i Zimbabwekrisen.

Sydafrika, i egenskap av medlare tillsammans med SADC, som garant för den övergripande politiska överenskommelsen, har beslutat att ackreditera den zimbabwiska ambassadören. För närvarande är det av största vikt att vi håller en formell kommunikationskanal öppen med Zimbabwe och upprätthåller dialogen med enhetsregeringen, och vi får inte riskera EU-ambassadörens ställning i Harare. EU kommer att agera och gå vidare i nära samordning med samtliga EU-medlemsstater.

EU är fortfarande den största givaren av utvecklingsbistånd till Zimbabwe. Vi vill tydligt uttrycka att vi är orubbliga när det gäller regimen, men att vi försöker bistå befolkningen. Med en utbetalning på ca 365 miljoner euro efter ingåendet av den övergripande politiska överenskommelsen 2009, är vi – som sagt – den som ger allra mest.

Medlen kanaliseras via FN-organ och specialiserade icke-statliga organisationer. Sedan 2009 har EU också stöttat reformer av styrande organ, såsom stipulerats i den övergripande politiska överenskommelsen, inklusive konstitutionella reformprocesser. EU finansierar också människorättsprogram, däribland program från människorättsförsvarare. Vi måste hoppas att allt detta internationella tryck till slut ska leda till fria och rättvisa val i Zimbabwe och så småningom till normalisering av den mycket svåra situationen i landet.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Under de senaste månaderna har många motståndare till Mugaberegimen liksom företrädare för icke-statliga organisationer arresterats på godtyckliga grunder av de zimbabwiska myndigheterna. Robert Mugabes parti har systematiskt hindrat Zimbabwes enhetsregering, som bildades 2009, från att bana väg för en övergång till demokrati och trovärdiga val. Det måste bli ett omedelbart slut på allt politiskt våld som begås av Robert Mugabes anhängare. EU och medlemsstaterna måste aktivt samarbeta med Afrikanska unionen och Södra Afrikas utvecklingsgemenskap för att säkerställa att framtida val inte hålls i ett klimat av hot och våld. Jag välkomnar att Europaparlamentet i sin resolution uppmanar Zimbabwes alla politiska partier att före det kommande valet samarbeta för att åstadkomma ett utkast till en ny demokratisk konstitution, som kan godtas av Zimbabwes hela befolkning.

  Monica Luisa Macovei (PPE), skriftlig. – (RO) Återigen ser vi hur hot, arresteringar, kränkningar och till och med tortyr är de vapen som Robert Mugabe använder mot sina politiska meningsmotståndare och civilsamhället. Styrkor som är lojala mot Mugabe har hotat oppositionsministrar i enhetsregeringen. De har trakasserat ledare för människorättsorganisationer och arresterat 46 företrädare för civilsamhället, som anklagas för förräderi, och några av dem har misshandlas och till och med torterats i arresten. En hållbar struktur kan inte byggas på fruktan och terror mot civila och mot politiska rättigheter.

Jag uppmanar EU:s höga representant att stödja arbetet för att hålla fria val i Zimbabwe, utan våld och hot. Det krävs en legitim regering som respekterar rättigheter och grundläggande friheter, med andra ord, som visar respekt för människor. Åtstramning av EU:s restriktioner mot Mugabes handgångna måste vara en av åtgärderna.

(1) Se protokollet.

11. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

11.1. Fallet Ai Weiwei i Kina (B7-0274/2011) (omröstning)

11.2. Förbud mot valen till den tibetanska exilregeringen i Nepal (B7-0238/2011) (omröstning)

11.3. Zimbabwe (B7-0239/2011) (omröstning)

  Talmannen. – Omröstningen är härmed avslutad.

12. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

13. Beslut om vissa dokument: se protokollet

14. Skriftliga förklaringar för införande i registret (artikel 123 i arbetsordningen): se protokollet

15. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

16. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

17. Avbrytande av sessionen

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 16.30.)

Hur ser rådet på den politiska utvecklingen i Ukraina, särskilt när det gäller rättssäkerhet och minoriteters rättigheter? Vilka åtgärder avser rådet att vidta för att närma detta land till EU, exempelvis inom ramen för Svartahavsstrategin och strategin för Donauregionen?

(EN) Detta svar, som har utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i april 2011.

Respekt för mänskliga rättigheter, demokratiska principer och rättsstatsprincipen är centrala värderingar för EU som konsekvent främjas i dess förbindelser med tredjeländer.

Vid det fjortonde toppmötet mellan EU och Ukraina i Bryssel den 22 november 2010 erinrade ledarna om att EU:s förbindelser med Ukraina bygger på gemensamma värderingar och en gemensam historia samt att EU har gett sitt erkännande åt Ukrainas europeiska ambitioner och välkomnat landets europeiska val. De konstaterade också att en fördjupning av förbindelserna mellan EU och Ukraina förutsätter att de aviserade reformerna genomförs och att de gemensamma värderingarna förankras ytterligare.

Parterna diskuterade frågan om respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, demokratiska värden och en rättsstatsprincip som bygger på ett oberoende och opartiskt rättsväsende. De betonade framför allt vikten av fria medier. Till följd av de senaste lokalvalen erinrade ledarna om behovet av ytterligare förstärkning av den demokratiska utvecklingen i Ukraina, särskilt när det gäller valförfarandet.

Ledarna noterade den konstitutionella utveckling som nyligen skett i Ukraina. EU-sidan uppmanade myndigheterna i Ukraina att genomföra konstitutionella reformer på ett mer öppet och omfattande sätt i nära samarbete med Europarådets Venedigkommission.

Ledarna uttryckte sin tillfredsställelse över de framsteg som uppnåtts vad gäller EU:s förbindelser med Ukraina. I detta avseende betonade man vikten av det associeringsavtal mellan EU och Ukraina som för närvarande håller på att förhandlas fram, och man såg fram emot att avsluta förhandlingarna så snart som möjligt med bibehållen kvalitet och hållbarhet.

Rådet uttrycker sin oro över samstämmiga och omfattande rapporter om en försämrad respekt för grundläggande fri- och rättigheter och demokratiska principer i Ukraina. Särskilt oroande är de klagomål som rör mediefriheten, mötesfriheten och föreningsfriheten. EU kommer att fortsätta att utnyttja varje möjlighet att betona vikten av full respekt för rättsstatsprincipen, även i brottsutredningar och åtal, och särskilt med hänsyn till principen om en rättvis, opartisk och oberoende rättslig prövning, liksom behovet av att se till att straffrätten inte används för politiska syften.

EU följer också noga situationen för rättigheterna för personer som tillhör minoriteter i Ukraina. Man följer också utvecklingen vad gäller Ukrainas framsteg mot en modern rättslig ram för att garantera rättigheterna för personer som tillhör minoriteter och mot genomförandet av Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. EU kommer att fortsätta att regelbundet ta upp dessa frågor med de ukrainska myndigheterna som ett led i den pågående dialogen med Ukraina.

Hur ser rådet på jordbruksaspekterna av de pågående förhandlingarna med Mercosur??

(EN) Detta svar, som har utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i april 2011.

Som i alla handelsförhandlingar följer rådet uppmärksamt, via sin kommitté för handelspolitik, utvecklingen i förhandlingarna med Mercosur. Rådet är särskilt uppmärksamt på uppfyllandet av villkoren i det förhandlingsmandat som antogs av rådet den 13 september 1999. Rådet har noterat kommissionens åtagande att hålla sig inom detta mandat och att förbli vaksamt på de negativa effekterna av ett eventuellt avtal, i synnerhet för de mest känsliga produkterna.

I detta sammanhang bör det understrykas att kommissionsledamot Dacian Cioloş upprepade gånger har erkänt att Mercosurförhandlingarna är känsliga för EU:s jordbrukssektor. Senast vid rådets möte den 17 mars 2011 försäkrade han rådet om att kommissionen följer en försiktig strategi i dessa förhandlingar, med hänsyn till EU:s defensiva och offensiva intressen inom jordbrukssektorn.

När det gäller frågan om överensstämmelse mellan jordbrukspolitiken och handelspolitiken och konsekvenserna av de återupptagna förhandlingarna med Mercosur, vill rådet uppmärksamma ledamoten på de slutsatser som rådet antog i juni 2010 om den europeiska jordbruks- och livsmedelsmodellens internationella konkurrenskraft⁽¹⁾.

FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation meddelade den 3 februari 2011 att livsmedelspriserna i januari, efter sju månader av kontinuerliga höjningar, har nått en historisk maximinivå och att denna ökning kommer att fortsätta under de kommande månaderna. Kan rådet mot bakgrund av jordbruksministrarnas sammanträde den 21 februari 2011 ange vilka konkreta åtgärder man tänker vidta för att uppmuntra medlemsstaterna att investera i jordbruket, framför allt i spannmålsodling, så att Europeiska unionens befolkning inte drabbas av livsmedelskrisen i världen och priserna på baslivsmedel förblir tillgängliga för de europeiska medborgarna? Vilka åtgärder tänker rådet vidta rådet för att se till att EU, genom export av spannmål, stöder de länder som drabbats värst av livsmedelskrisen?

(EN) Detta svar, som har utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i april 2011.

En växande världsbefolkning resulterar i ökad efterfrågan på livsmedel. Torka, översvämningar och naturkatastrofer har bidragit till detta, tillsammans med stigande energipriser och exportrestriktioner från några av våra globala partner. Dessutom kan stora prissvängningar destabilisera jordbruksekonomierna och påverka livsmedelsförsörjningen på lokal och regional nivå.

I detta sammanhang är två av de mål för den gemensamma jordbrukspolitiken som anges i fördraget särskilt viktiga. För det första att tillförsäkra konsumenterna tillgång till varor till skäliga priser. För det andra att höja produktiviteten inom jordbruket genom att främja tekniska framsteg och genom att trygga en rationell utveckling av jordbruksproduktionen och ett optimalt utnyttjande av produktionsfaktorerna, särskilt arbetskraften.

I juni 2010 kom Europeiska rådet fram till att en hållbar, produktiv och konkurrenskraftig jordbrukssektor kommer att ge ett viktigt bidrag till Europa 2020-strategin, med hänsyn till lansbygdsområdenas tillväxt- och sysselsättningspotential, samtidigt som rättvis konkurrens säkerställs.

I ordförandeskapets slutsatser om den gemensamma jordbrukspolitiken mot 2020⁽¹⁾, som stöddes av en mycket stor majoritet av ledamöterna i rådet, erkänns att en ekonomiskt lönsam och miljömässigt hållbar livsmedelsproduktion är det viktigaste målet för den framtida jordbrukspolitiken.

Rådet har noterat de åsikter som Europaparlamentet uttryckt i de senaste resolutionerna, särskilt om erkännande av jordbruket som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning, om proteinbristen i EU och om sambandet mellan EU:s jordbruk och internationell handel. Rådet ser fram emot debatten med parlamentet om kommissionens förslag om den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 senare i år.

Europeiska unionen kan uppfylla sina skyldigheter avseende klimatförändringarna och reducera arbetslösheten genom att utveckla en ekonomi med låga koldioxidutsläpp.

Kan rådet redogöra för de åtgärder som EU vidtar för att främja investeringar i grön innovation och infrastruktur?

(EN) Detta svar, som har utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i april 2011.

I sina slutsatser om att förbättra de miljöpolitiska instrumenten, som antogs den 20 december 2010, välkomnade rådet att miljöhänsyn i högre grad har införlivats i strategiska initiativ som Europa 2020-strategin, som siktar på att främja en mer resurseffektiv, grönare och konkurrenskraftigare ekonomi⁽¹⁾. Rådet efterfrågade även intensifierade miljöinslag i EU:s finansiella ram, bland annat ett främjande av en övergång till en säker och hållbar, resurseffektiv och klimattålig ekonomi som också är gynnsam för den biologiska mångfalden⁽²⁾.

I sina slutsatser av den 4 februari 2011⁽³⁾ betonade Europeiska rådet att det är av vital betydelse att främja ett regelverk som är attraktivt för investeringar. Det betonades att EU och dess medlemsstater kommer att främja investeringar i förnybara energikällor och i säker och hållbar teknik med låga koldioxidutsläpp och fokusera på genomförandet av de tekniska prioriteringar som fastställs i den strategiska EU-planen för energiteknik (SET)⁽⁴⁾. På nationell nivå erinrades dessutom medlemsstaterna om deras beredvillighet att använda minst 50 procent av intäkterna från systemet med utsläppshandel för att finansiera klimatrelaterade åtgärder, inklusive innovativa projekt. Europeiska rådet betonade även att investeringar i energieffektivitet stärker konkurrenskraften och stöder trygg energiförsörjning och hållbarhet till låga kostnader, och att det krävs beslutsamma åtgärder om vi ska kunna utnyttja den avsevärda potentialen för större energibesparingar i byggnader, transporter, produkter och processer⁽⁵⁾.

Rådet betonade också i sina slutsatser om ”Energi 2020 En strategi för hållbar och trygg energiförsörjning på en konkurrensutsatt marknad”, som antogs den 28 februari ⁽⁶⁾, att det med utgångspunkt i initiativen i den strategiska EU-planen för energiteknik bör lanseras initiativ som avser ny teknik, lagring av el, hållbara biobränslen, smarta nät och smarta städer liksom rena fordon, havsbaserad vindkraft och marin energi. Rådet betonade även att EU:s konkurrensställning bör återspeglas såväl i industrins finansiella åtaganden som när det gäller offentlig finansiering och att den skulle gagnas av många olika finansieringsinstrument. Forskning, utveckling och driftsättning av säker och hållbar teknik med låga koldioxidutsläpp bör prioriteras inom framtida program.

Rådet anser också att hävstångseffekten av befintliga medel kan underlättas om man använder sig av innovativa finansieringsmekanismer. Eventuella innovativa finansieringsverktyg behöver analyseras ytterligare och dessa måste vara flexibla så att hänsyn tas till nationella omständigheter.

Inom ramen för det europeiska energiprogrammet för återhämtning⁽⁷⁾ tillhandahålls finansiering för projekt inom energisektorn för att bland annat bidra till att minska utsläppen av växthusgaser. Genom den kompletterande åtgärden som antogs under 2010⁽⁸⁾ skapades ett finansieringsinstrument för att ge ytterligare stöd till energieffektivitet och förnybar energi.

Totalt uppgick det ekonomiska stödet på EU-nivå till förnybar energi till cirka 3,26 miljarder euro per år under perioden 2007–2009⁽⁹⁾. En viktig ny källa för ekonomisk stöd för förnybar energi på EU-nivå är programmet NER 300⁽¹⁰⁾.

Investeringar i ”grön” innovation och infrastruktur stöds också genom sammanhållningspolitiken⁽¹¹⁾, programmet ”Intelligent energi – Europa”⁽¹²⁾ (inklusive genom Elenainstrumentet) och det sjunde ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013)⁽¹³⁾.

I mars 2011 lade kommissionen fram meddelandet ”Färdplan för ett konkurrenskraftigt utsläppssnålt samhälle 2050”⁽¹⁴⁾ (färdplan för minskade koldioxidutsläpp för 2050) och meddelandet om handlingsplanen för energieffektivitet 2011⁽¹⁵⁾, som för närvarande diskuteras i rådet.

Viktiga beslut kommer att fattas under de kommande månaderna, till exempel när det gäller den fleråriga budgetramen, genomförandet av vitboken om transporter, handlingsplanen för energieffektivitet och den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är därför mycket viktigt att rådet (miljö) vid sitt junimöte enas om ett antal slutsatser som innehåller strategiska och operativa åtgärder.

Mot bakgrund av ovanstående välkomnade rådet (miljö) den 14 mars kommissionens framläggande av färdplanen för en koldioxidsnål ekonomi senast 2050 och uppgav att det avser att anta slutsatser vid rådets (miljö) junimöte inför Europeiska rådets möte i juni 2011. Eftersom energieffektivitet har en central roll i en koldioxidsnål tillväxt och hör nära samman med färdplanen för minskade koldioxidutsläpp för 2050, är det viktigt att notera att rådet (transport, telekommunikation och energi) också planerar att anta slutsatser om handlingsplanen för energieffektivitet 2011.

Kan rådet kortfattat förklara vilka initiativ som EU har tagit för att hjälpa hemlösa människor och för att stödja nationella strategier i kampen mot hemlöshet?

(EN) Detta svar, som har utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i april 2011.

EU bekämpar hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden inom ramen för Europa 2020-strategin, som antogs av Europeiska rådet den 17 juni 2010⁽¹⁾. Åtgärder i denna fråga vidtas mer specifikt inom ramen för flaggskeppsinitiativet ”Den europeiska plattformen mot fattigdom och social utestängning: en europeisk ram för social och territoriell sammanhållning”⁽²⁾. Plattformen ska utgöra en dynamisk ram för åtgärder för att säkerställa att de som drabbas av fattigdom och social utestängning kan leva med värdighet och vara aktivt delaktiga i samhället⁽³⁾. I sina slutsatser om plattformen, som antogs den 7 mars 2011 erinrade rådet om ”att vissa befolkningsgrupper är särskilt utsatta för risken att drabbas av fattigdom och social utestängning medan andra är utsatta för de mest extrema formerna av fattigdom (såsom hemlöshet)”⁽⁴⁾.

Hemlöshetsfrågan omfattas av den öppna samordningsmetoden för socialt skydd och social integration, inbegripet expertgranskningar. För att stödja nationella strategier i kampen mot hemlöshet baserar rådet sitt arbete på resultatet av den europeiska konsensuskonferensen om hemlöshet, som anordnades i december 2010 under det belgiska ordförandeskapet⁽⁵⁾, och den gemensamma rapporten om socialt skydd och social integration⁽⁶⁾. I denna rapport betonas att integrerade strategier för att åtgärda utestängning på bostadsmarknaden och hemlöshet spelar en viktig roll i politiken efter krisen, när målet är att bygga upp sammanhållna och miljömässigt hållbara samhällen⁽⁷⁾ I sitt bidrag till Europeiska rådets möte (24-25 mars 2011) understryker kommittén för socialt skydd att den kommer att fortsätta arbetet mot hemlöshet och utestängning på bostadsmarknaden⁽⁸⁾.

I december 2010 antog rådet ett uttalande om Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning: Samarbete för att bekämpa fattigdom under 2010 och därefter⁽⁹⁾, för att markera slutet av detta Europeiska år. Rådet betonade i detta uttalande att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt utsatta grupper samt extrema former av fattigdom, t.ex. hemlöshet. Rådet underströk även att EU och dess medlemsstater bör samarbeta på europeisk, nationell, regional och lokal nivå i kampen mot fattigdom.

Turkiet är part till Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning från 1951, liksom också till konventionens tilläggsprotokoll. Landet har emellertid åberopat reservationer av geografiskt begränsande karaktär. Rent konkret så handlar det om att Turkiet har meddelat att det endast granskar asylansökningar som har att göra med händelser som ägt rum i Europa. Detta betyder att den turkiska staten under inga omständigheter godkänner asylansökningar från personer som kommer från länder utanför Europa. Detta i sin tur kränker bestämmelserna om flyktingars rättigheter i Genèvekonventionen, strider mot EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (artiklarna 18 och 19) och mot principen om lika behandling.

Har Europeiska unionen avsiktligt eller oavsiktligt godtagit det paradoxala i ovan nämnda reservation mot Genèvekonventionen, en reservation som kränker principerna om humanism och lika behandling? Har EU uppmanat Turkiet att dra tillbaka denna sin reservation?

(EN) Detta svar, som har utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i april 2011.

Rådet är väl medvetet om att Turkiet vidhåller geografiska begränsningar som strider mot Genèvekonventionen om flyktingar och dess tilläggsprotokoll. EU:s ståndpunkt i frågan är dock mycket tydlig – denna begränsning är inte förenlig med EU:s regelverk om asyl, och Turkiet bör häva den och till fullo tillämpa Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll.

Som kandidatland måste Turkiet uppfylla de politiska kriterier som fastställdes vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn, särskilt genom att uppfylla kraven i förhandlingsramen och anslutningspartnerskapet. Det framgår också av förhandlingsramen att Turkiet förväntas att gradvis anpassa sig till EU:s regelverk – även på asylområdet.

Upphävandet av denna geografiska begränsning betonas också som en prioritering i det reviderade anslutningspartnerskapet med Turkiet. Jag skulle vilja påminna om att rådet systematiskt uppmanar Turkiet att öka sina ansträngningar för att uppfylla kraven i förhandlingsramen, som bland annat omfattar genomförandet av anslutningspartnerskapet. Behovet av fortsatta insatser på asylområdet betonades särskilt av unionen vid sammanträdet för associeringsrådet EU-Turkiet (ministernivå) den 10 maj 2010, och frågan tas även upp regelbundet av kommissionen vid dess möten med Turkiet.

Jag kan därför försäkra ledamoten att denna fråga kommer att följas noga, och den kommer systematiskt att tas upp på lämpligt sätt på alla nivåer eftersom en fullständig tillämpning av 1951 års Genèvekonvention och 1967 års protokoll utgör en del av de krav mot vilka Turkiets framsteg i förhandlingarna kommer att mätas.

Anser rådet, med anledning av gatuprotesterna i en del nordafrikanska länder, att EU bör inta en mer aktiv roll när det gäller att skapa relationer med dessa länder genom att uppmuntra dem att välja en demokratisk väg?

(EN) Detta svar, som har utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i april 2011.

De händelser som utspelar sig i vårt södra grannskap är av historiska proportioner och de utvecklas mycket snabbt. De återspeglar en djupgående omvandlingsprocess i länderna i södra Medelhavsområdet.

Dessa förändringar kommer att få bestående konsekvenser för folken och länderna i regionen. Vi hyllar det mod som visats av människorna i regionen. De har med värdighet strävat efter legitima demokratiska förändringar. De förändringar som nu håller på att ske för med sig en förhoppning om ett bättre liv och en större respekt för de mänskliga rättigheterna, mångfald, rättsstatprincipen och social rättvisa.

Vägen mot fullständig demokrati är aldrig lätt – det finns risker och osäkerhet knutna till dessa förändringar. EU inser vilka svårigheter som finns och har tydligt valt att stödja folken i regionen i deras strävan efter demokratisk förändring.

Det är angeläget för EU att stödja länder i övergången från auktoritära regimer till demokrati, vilket har skett främst i Central- och Östeuropa.

EU är fast beslutet att stödja alla steg i riktning mot demokratisk omvandling, vilket möjliggör en fredlig förändring, tillväxt och välstånd i det södra grannskapet. Detta bekräftades på högsta nivå av Europeiska rådet vid dess extra möte den 11 mars 2011. Stats- och regeringscheferna diskuterade utvecklingen i regionen och utökade sitt fulla stöd till den pågående demokratiska omvandlingen. De underströk vårt gemensamma intresse av att södra Medelhavsområdet blir en demokratisk, stabil, framgångsrik och fredlig region.

I syfte att kunna ta ett kvalitativt steg framåt i förbindelserna mellan EU och dess grannländer i söder lade kommissionen och den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik den 8 mars fram det gemensamma meddelandet ”Ett partnerskap för demokrati och delat välstånd med södra Medelhavsområdet”.

Meddelandet är baserat på principen om ett gemensamt åtagande för gemensamma värderingar som demokrati, mänskliga rättigheter, social rättvisa, god samhällsstyrning och rättsstatsprincipen. De krav på politiskt deltagande, värdighet, frihet och arbetstillfällen som kommit till uttryck under de senaste veckorna kan endast tillgodoses genom ambitiösa politiska och ekonomiska reformer. Alla länder i regionen behöver genomföra eller påskynda sådana politiska och ekonomiska reformer.

Vår nya politik bör ta hänsyn till särdragen i varje situation och land i regionen. Befintliga partnerskaps- och biståndsprogram kommer att ses över i nära samarbete med våra partner i regionen, för att vi ska kunna ringa in de nuvarande behoven bättre, baserat på ett landinriktat synsätt.

Översynen av strategin för de nya transeuropeiska transportnäten är nu i sin slutfas. Kommissionen förväntas lägga fram ett förslag till nya riktlinjer för de transeuropeiska transportnäten senast i mitten av 2011. I kommissionens arbetsdokument om de nya europeiska transportnäten som offentliggjordes i januari 2011 presenterades en möjlig planeringsmetod för de nya transeuropeiska transportnäten. De framtida näten planeras bestå av en nätstruktur med två nivåer med ett övergripande nät och ett stomnät.

Stöder rådet den föreslagna planeringsmetoden och anser det att den utgör en god grund för fastställandet av stomnätet i de nya transeuropeiska transportnäten? På vilka sätt anser rådet att planeringsmetoderna behöver förbättras?

(EN) Detta svar, som har utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i april 2011.

Som ledamoten påpekar i sin fråga förväntas kommissionen lägga fram ett förslag om nya TEN-T-riktlinjer i mitten av 2011. Rådet avvaktar det nya förslaget och kommer att inleda granskningen av detta dokument så snart som det offentliggörs av kommissionen.

Till dess att rådet ges möjlighet att diskutera detta förslag från kommissionen återfinns rådets senaste ståndpunkt i rådets slutsatser om grönboken Transeuropeiska transportnät (TEN-T)⁽¹⁾. I dessa slutsatser bekräftar rådet ”behovet av att fortsätta att investera i transportinfrastruktur för att säkerställa att TEN-T för alla transportslag byggs ut på rätt sätt, som en grund för den inre marknaden och konkurrenskraften, den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen inom unionen och dess förbindelser med grannländer, med inriktning på ’det europeiska mervärdet’ och med beaktande av bl.a. miljömålen när den framtida TEN-T-strategin fastställs”. Rådet framhåller också ”att stora transnationella trafikflöden är ett viktigt kriterium för planeringen av TEN-T, men att även den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen och tillgången till TEN-T är av avgörande betydelse och i stor utsträckning tillgodoses av det övergripande nätet för nuvarande TEN-T, och förespråkar därför, med tanke på dess betydelse som en referens för olika slags lagstiftning inom transportsektorn, att detta övergripande nät bevaras”.

Det blir allt viktigare att trygga världens energiförsörjning. Kan rådet mot bakgrund av detta samt mot bakgrund av den aktuella katastrofen vid kärnkraftverket i Fukushima i Japan redogöra för vilka säkerhetsåtgärder rådet ämnar vidta tillsammans med kommissionen för att minska riskerna vid Europas 195 kärnkraftverk, eftersom kärnsäkerheten är ett område med delad behörighet?

Kan rådet i detalj redogöra för de stresstest som tillkännagetts? Närmare bestämt: är det meningen att man vid dessa test ska ta hänsyn till risken för eventuell radioaktiv kontaminering av europeiska vatten?

(EN) Detta svar, som har utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i april 2011.

Rådet vill uppmärksamma ledamoten på att, såvitt det känner till, 143 kärnkraftsreaktorer (och inte kärnkraftverk) är i drift inom EU. Ytterligare 51 kärnkraftsreaktorer är i drift i Ryssland, Schweiz och Ukraina⁽¹⁾.

Under sitt extra möte om energifrågor den 21 mars 2011⁽²⁾, diskuterade rådet svarsåtgärderna på EU- och medlemsstatsnivå, mot bakgrund av den senaste utvecklingen i Japan. Ordförandeskapet betonade att det är prioriterat att först och främst ge detta land humanitärt och tekniskt bistånd.

Rådet underströk vid samma möte att när det gäller kärnsäkerhet är det prioriterat att säkerställa att de striktaste normerna tillämpas, och att förbättra säkerheten är en fortlöpande process. Rådet välkomnade de steg som på frivillig basis vidtagits av nationella myndigheter och aktörer inom industrin när det gäller översynen av säkerheten vid kärntekniska anläggningar.

Rådet noterade även att det finns en gemensam vilja att sjösatta en process med syftet att utarbeta en övergripande risk- och säkerhetsbedömning (ett så kallat stresstest) för kärnkraftverk i Europa. I detta sammanhang underströk rådet vikten av öppenhet när det gäller både resultatet av denna bedömning och de åtgärder som vidtas av medlemsstaterna på nationell nivå.

Vid samma möte uppmanade medlemsstaterna och kommissionen den europeiska högnivågruppen för kärnsäkerhet och avfallshantering och andra relevanta organ att i sinom tid, med hjälp av tillgänglig expertis och efter det att lärdomar har kunnat dras av den senaste olyckan, fastställa tillämpningsområdet och metoderna för sådana tester. Rådet noterade de områden (översvämningsrisker, seismologiska risker, reservsystem, beredskapsplaner) som eventuellt skulle kunna utgöra grunden för bedömningen. Rådet underströk också behovet av att göra angränsande tredjeländer delaktiga i liknande säkerhets och riskbedömningar för befintliga och framtida anläggningar.

Dessa slutsatser har bekräftats av Europeiska rådet vid dess möte den 24–25 mars 2011⁽³⁾. Europeiska rådet betonade att bedömningarna (”stresstesten”) kommer att göras av oberoende nationella myndigheter och genom inbördes utvärdering. Resultaten och eventuella nödvändiga åtgärder som senare kommer att vidtas bör meddelas kommissionen och europeiska högnivågruppen för kärnsäkerhet och avfallshantering och bör offentliggöras. Europeiska rådet kommer att bedöma de preliminära resultaten före slutet av 2011 på grundval av en rapport från kommissionen.

Europeiska rådet betonade att prioriteringen att säkerställa kärnkraftverkens säkerhet självfallet inte kan upphöra vid våra gränser och att EU kommer att kräva att liknande ”stresstester” genomförs i grannländer och över hela världen, såväl av befintliga som planerade anläggningar. På denna punkt bör relevanta internationella organisationer utnyttjas i full utsträckning.

I detta sammanhang underströk Europeiska rådet också att stränga kärnsäkerhetsnormer bör genomföras och kontinuerligt förbättras inom EU och främjas internationellt.

Den 1 mars 2011 beslutade FN:s generalförsamling att utesluta Libyen ur FN:s råd för mänskliga rättigheter. Detta var en kraftfull markering, inte bara mot Muammar Gaddafi och hans regim, utan också mot de länder där människorättsbrott är ett vanligt och utbrett fenomen. I Europaparlamentets betänkande om FN:s råd för mänskliga rättigheter och EU:s roll i det, som antogs i februari 2009, förespråkade parlamentet starkt att kriterier för medlemskap skulle införas för detta viktiga FN-organ. I fråga om Libyen agerade FN:s generalförsamling i enlighet med Europaparlamentets resolution och fattade ett korrekt och lämpligt beslut.

Hur ställer sig rådet till att införa tydliga kriterier för medlemskap i FN:s råd för mänskliga rättigheter? Har rådet vidtagit några åtgärder i den riktningen?

(EN) Detta svar, som har utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i april 2011.

I FN:s generalförsamlings resolution 60/251 om inrättandet av ett råd för mänskliga rättigheter (MR-rådet) klargörs att ledamöterna i detta organ ska upprätthålla högsta standard i främjandet och skyddet av mänskliga rättigheter, och att man fullt ut ska samarbeta med rådet. Vid valet av de 47 medlemmarna i MR-rådet ska generalförsamlingen följaktligen ta hänsyn till situationen när det gäller mänskliga rättigheter och alla kandidatländers åtaganden.

Hittills har FN:s generalförsamling inte genomfört denna princip fullt ut, som vi sett i fallet med Libyen. Därför måste frågan om ”kvalitetsmedlemskap” utgöra en viktig del av den pågående översynen av MR-rådet, och FN:s generalförsamling har också beslutat att ta upp frågan vid översynens New York-session. De diskussionsledare som utsetts av ordföranden i generalförsamlingen att leda diskussionen om översynen av MR-rådet i New York anordnade ett första möte den 29 mars för att särskilt ta itu med denna fråga. För att bidra till denna diskussion har EU lagt fram konkreta idéer, som exempelvis att hålla utfrågningar med kandidaterna till MR-rådet före valet, tillsammans med medlemsstaterna, icke-statliga organisationer och nationella människorättsinstitutioner. Dessa utfrågningar bör inriktas på frivilliga utfästelser och åtaganden, samt på hur kandidatlandet avser att uppfylla kravet på att upprätthålla högsta standard i främjandet och skyddet av mänskliga rättigheter.

Kan kommissionen redogöra för vilka studier i forskningssyfte den satt igång med, i anslutning till det sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling (2007–2013), för att främja den sociala, hälsomässiga och samhälleliga nyttan av idrottsaktiviteter i EU?

(EN) Även om Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013) inte omfattar idrottsforskning, främjas forskning om hälsoeffekterna av fysisk aktivitet i ramprogrammet.

Det sjunde ramprogrammets teman Hälsa och livsmedel, Jordbruk och fiske, Bioteknik samt verksamheten Kunskapsregioner har emellertid behandlat fysisk aktivitet, och det finns kopplingar till hälsofrämjande åtgärder, förebyggande av sjukdomar och utveckling genom ett flertal av ramprogrammets projekt. Omkring 39 miljoner euro har investerats i sådana forskningsmedel under perioden 2005–2010, som omsattes i åtta EU-projekt. Löpande utvärderingar kan också leda till att andra projekt finansieras inom detta område.

Under de senaste fyra åren har ett antal relevanta projekt finansierats inom det sjunde ramprogrammet. Målsättningen i projektet PAPA är att främja ungdomars hälsa genom en beteendeförändring, i syfte att förbättra kvaliteten i deras fysiska aktivitet via ungdomsidrott, i synnerhet fotboll. Projekten TEMPEST och ENERGY är inriktade på fysisk aktivitet, som en del av arbetet med hälsans bestämningsfaktorer. DALI-projektets målsättning är att fastställa fysisk aktivitet som en förebyggande åtgärd mot utvecklingen av graviditetsdiabetes (se: http://www.dali-project.eu" ). Projektet EXGENSIS (det sjätte ramprogrammet) är inriktat på intracellulära signalsystem under träning och på effekterna av sådan träning. I projektet TOYBOX använder man sig av beteendemönster för att förstå och främja skoj, hälsosam mat, lek och program i syfte att förebygga fetma i tidig barndom. Genom projektet I.FAMILY, med början i mars 2012, kommer man att undersöka hur den byggda miljön påverkar fysisk aktivitet, stillasittande beteenden och hur sovmönster interagerar med kostbeteenden.

På regional nivå finns projektet AFRESH med målsättningen att utarbeta en forskningsagenda för att minska (kroniska) sjukdomar som är kopplade till kost och fysisk inaktivitet, som diabetes, fetma, hjärt-kärlsjukdomar och olika typer av cancer, genom utveckling av innovativa produkter och tjänster inom området för näringslära och fysisk aktivitet.

Kommissionen erkänner till fullo att fysisk aktivitet är en viktig faktor som bidrar till förebyggande av allvarliga livsstilsrelaterade sjukdomar som fetma, och att relevant forskning behövs för att tillhandahålla den nödvändiga basen för mer effektiva och verkningsfulla evidensbaserade strategier för hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande åtgärder.

Kan kommissionen uttömmande redogöra för nivån på samarbetet mellan EU och Förenta staterna inom forskning, innovationer, vetenskap och teknik?

Vilka initiativ har kommissionen tagit sedan februari 2010 för att utvidga samarbetet inom dessa områden?

(EN) Förenta staterna är den internationella partner med vilken EU har det största och mest intensiva samarbetet inom vetenskap och teknik. Detta stämmer i alla avseenden: mängder av ömsesidig forskning och investeringar i forskning utveckling (FoU), tillströmningen av vetenskapsmän och forskare, mängder av samarbetsprojekt och ett antal sampublikationer och patent. Internationellt samarbete är viktigt för att stödja målen i Europa 2020-strategin, därför bör aktiviteter med Förenta staterna prioriteras. Antonio Tajani, kommissionsledamot med ansvar för näringsliv och företagande, har rest till Förenta staterna två gånger under 2010 för att öka samarbetet mellan EU och Förenta staterna, inbegripet hans första utlandsresa som kommissionsledamot.

Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013) är den viktigaste finansieringsmekanismen för forskning på EU-nivå, som också stöder EU:s internationella samarbete. Utanför Europa är Förenta staterna den främsta deltagaren i det sjunde ramprogrammet, med över 300 tecknade bidragsavtal och andra samarbeten. Landets deltagande är särskilt starkt inom temana Hälsa, Informations- och kommunikationsteknik, Nanoteknik och material, Livsmedel, Jordbruk och fiske, Bioteknik samt Miljö.

Avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan EU och Förenta staterna förnyades under 2009 till 2013. I maj 2010 i Washington DC hölls det årliga gemensamma mötet inom ramen för detta avtal, samordnat av det amerikanska utrikesdepartementet. Båda parter noterade framstegen inom detta avtal, och nya sätt att arbeta tillsammans håller på att utvecklas. Dessa sträcker sig från partnersamverkan kring projekt till ömsesidigt öppnande av forskningsprogram, som de inom området för hälsoforskning med de nationella hälso- och sjukvårdsinstituten (National Institutes of Health, NIH). Nästa möte enligt avtalet är planerat till september 2011 i Bryssel.

I avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete anges också ramen för ett antal genomförandebestämmelser med särskilda amerikanska departement och organ. Ett exempel är genomförandebestämmelsen med Department of Homeland Security (departementet för inrikes säkerhet) om civil säkerhetsforskning, som undertecknades i november 2010 av Antonio Tajani, kommissionsledamot med ansvar för näringsliv och företagande. Det gemensamma forskningscentrumet för för närvarande diskussioner om ett liknande arrangemang med National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA), som omfattar så skilda frågor som miljögifter, kustrisker, rymdväder, klimatförändringar och krishantering. I år kommer också vårt tjugoåriga samarbete med Förenta staterna om bioteknisk forskning att förnyas, och vi kommer att fortsätta vår dialog om civilt rymdsamarbete.

Innovation är ett område där EU har ett starkt intresse av att dela erfarenheter med Förenta staterna om hur man bäst omvandlar kunskap till starkare ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen. Bland det mest intressanta under det senaste året är det nya Transatlantic Innovation Action Partnership, som lanserades inom ramen för det transatlantiska ekonomiska rådet (TEC). Detta partnerskap är ett svar på den politiska inriktning som föreskrevs TEC vid det senaste toppmötet mellan EU och USA, dvs. att främja innovation, förenkla föreskrifterna och undanröja hinder för handel och investeringar. I december 2010 enades det transatlantiska ekonomiska rådet om en första arbetsplan för Innovation Action Partnership. Arbetet har inletts inom områdena för bioekonomi, råvaror och övergripande aspekter för innovationspolitik.

EU:s och USA:s energiråd, som upprättades i slutet av 2009, är en annan viktig utveckling. Tre arbetsgrupper – om energipolitik, teknikutveckling och marknader – har etablerat sig och enats om sina befogenheter under 2010. Arbetsgruppen för teknik och FoU har organiserat sig för att åstadkomma operativa resultat. EU samarbetar också med Förenta staterna i multilaterala sammanhang, som i arbetet med fusionsreaktorn Iter⁽¹⁾.

För att få ut mer av de gemensamma ansträngningarna kommer kommissionen att fortsätta att arbeta på en mer strategisk inriktning i vårt forskningssamarbete. Detta arbete kommer att koncentreras på de globala utmaningarna och vara förenligt med målen i Europa 2020-strategin och med målen för initiativet Innovationsunionen.

Kommissionen antog nyligen initiativet ”Innovationsunionen”, en innovationsstrategi vars främsta mål är att omvandla idéer till arbetstillfällen, grön tillväxt och sociala framsteg.

Om EU ska kunna komma ikapp USA på forsknings- och utvecklingsområdet måste vi fördjupa samarbetet mellan medlemsstaterna, förbättra de gemensamma forskningsinitiativen och möjliggöra en breddning av forsknings- och utvecklingsverksamheten i vissa regioner till allas nytta. Sett till klimatet är kanske Irland den plats som lämpar sig bäst för ytterligare tester och förbättringar av vindenergi, medan Spanien kanske kan ha en central roll i utvecklingen av solpaneler.

Har kommissionen för avsikt att göra just detta, det vill säga att lägga tonvikten på den samlade forskningen och utvecklingen snarare än på en utjämning av EU-anslagen till forskning och utveckling mellan regionerna?

(EN) Som ledamoten mycket riktigt påpekar är Innovationsunionen kärnan i vår strategi för tillväxt och sysselsättning. Den kommer att bidra till att säkra framtida ekonomisk tillväxt för EU genom en utveckling av vår förmåga att skapa ny kunskap och omvandla den till framgångsrika produkter. En viktig del i denna process kommer att bestå av ett förstärkt forskningssamarbete mellan medlemsstaterna, särskilt genom gemensam programplanering.

När det gäller en breddning av forsknings- och utvecklingsverksamheten i vissa regioner är den underliggande principen för fördelning av forskningsmedel inom ramprogrammet spetskompetens. Detta innebär att endast de allra bästa forskningsförslagen väljs ut för finansiering. Det är därför inte möjligt, och det skulle inte heller vara önskvärt, att kommissionen försöker styra forskningsbidrag från ramprogrammet till specifika regioner.

Det står dock klart, vilket ledamoten antyder, att vissa regioner har tydliga fördelar inom givna forskningsområden, oavsett om de är naturliga fördelar eller fördelar relaterade till tidigare investeringar i forskningskapacitet, inklusive mänskliga resurser. Regioner med sådana fördelar har goda förutsättningar att lämna in starka förslag till forskningsprojekt som har en god chans att locka till sig forskningsstöd från EU.

Naturligtvis är inte alla regionala fördelar så tydliga som Spaniens sol och Irlands vind. Därför måste regionerna kunna identifiera och utveckla sina potentiella fördelar. Därför ställer sig kommissionen mycket positiv till utvecklingen av strategier för smart specialisering i regionerna.

Smart specialisering är en av de tio förutsättningarna för väl fungerande nationella och regionala forsknings- och innovationssystem inom Innovationsunionens självutvärderingsverktyg. Det syftar till att uppmuntra nationella och regionala myndigheter att koncentrera resurserna på ett begränsat antal prioriteringar för att säkerställa en mer effektiv användning av offentliga medel och bidra till att öka de privata investeringarna.

Smarta specialiseringsstrategier är ett sätt att utnyttja den regionala mångfalden, stimulera samarbete över nationella och regionala gränser och öppna upp nya möjligheter genom att undvika splittring och se till att kunskap flödar mer fritt i hela EU. De kan bidra till att hjälpa regionerna att identifiera både sina viktigaste tillgångar och de faktorer som hämmar innovation, att koncentrera resurserna på de viktigaste prioriteringarna och att utforma den rätta policymixen för att få fart på den smarta tillväxten. Genom smarta specialiseringsstrategier kan man också säkerställa en mer effektiv och fri användning av EU-medel och av nationella och regionala investeringar.

För att bistå regionerna i denna process är kommissionen i färd med att lansera en plattform för smart specialisering med nödvändiga resurser för att sprida information, uppmuntra ömsesidigt lärande samt öka kapaciteten och kompetensen.

Sjukdomarna hiv/aids och malaria drabbar Afrika söder om Sahara i oproportionellt hög grad. Forskning som syftar till att mildra dessa sjukdomars verkningar, och om möjlig utrota dem, bör uppmuntras och prioriteras såväl i Europa som runt om i världen, och vore till utomordentlig stor hjälp för de samhällen runt om i Afrika söder om Sahara som härjas av dessa epidemier. Vilka åtgärder vidtar kommissionen i fråga om forskningsanslag för att bemöta dessa enorma utmaningar?

(EN) Kommissionen anser att forskning inom området för hiv/aids och malaria är en hög prioritet, och den har stött forskning inom dessa områden genom ramprogrammen för forskning. Det övergripande målet är att strukturera och integrera den europeiska forskningen genom att skapa ett nära samarbete mellan forskarlag i Europa och länder med endemiska sjukdomar, samt mellan industri och offentlig forskning.

Mellan 1998 och 2010 stödde EU forskningssamarbeten med 259,9 miljoner euro till 84 hiv/aids-projekt och med 150,3 miljoner euro till 59 malariaprojekt. EU-finansierad forskning omfattar nya terapeutiska och förebyggande strategier mot de två sjukdomarna, från tidig upptäckt till kliniska tester av nya läkemedel, vaccinkandidater, mikrobicider mot hiv och nya instrument för bekämpning av malariamyggor. Kommissionen har genom hela finansieringen lagt stor tonvikt på samarbetet med länder med endemiska sjukdomar, särskilt med Afrika söder om Sahara. Särskilda insatser har handlat om att jämföra dataunderlag om nya läkemedel eller vaccinkandidater, vilket bidrar till att samordna prekliniska tester och djurmodeller och gör den europeiska forskningen mer konkurrenskraftig på internationell nivå.

Två konkreta exempel är Hivis-projektet, som resulterade i en vaccinkandidat mot hiv/aids och som nu befinner sig i den sena fasen av klinisk prövning för att utvärdera säkerhet och immunogenicitet, samt nätverket BioMalPar för grundforskning om malaria, som har utvecklats till en hörnsten i EU:s grundforskning med en integrerande forskarskola om malaria. För närvarande fastställer kommissionen sina prioriteringar för framtida finansiering inom området för hiv/aids och malaria, inför nästa ansökningsomgång för hälsoområdet inom Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration (FP7, 2007–2013).

År 2003 upprättades partnerskapet mellan Europa och utvecklingsländerna inom området klinisk prövning (EDCTP) för att stödja klinisk forskning och kapacitetsuppbyggnad när det gäller de tre största fattigdomsrelaterade sjukdomarna hiv/aids, malaria och tuberkulos, med fokus på de afrikanska länderna söder om Sahara. EDCTP är det första initiativet på grundval av artikel 169 i EU-fördraget (nuvarande artikel 185). Det finansieras med 200 miljoner euro av EU genom FP6 och medfinansieras med 200 miljoner euro från 16 europeiska EDCTP-partnerländer. Ytterligare medfinansiering kommer från tredje part. Sedan 2003 har man via EDCTP finansierat 163 projekt till ett sammanlagt värde av ca 311 miljoner euro. Bland dessa finns 54 kliniska prövningar, av vilka 24 är inom hiv/aids (102 miljoner euro) och 12 inom malaria (68 miljoner euro). Genom EDCTP har man lyckats skapa ett verkligt partnerskap mellan Europa och Afrika.

Ramprogrammen för forskning och teknisk utveckling är de viktigaste instrument som EU använder för att finansiera forskning. Under det sjunde ramprogrammet, som avser perioden 1 januari 2007–31 december 2013, har 32 413 miljoner euro avsatts. Finansieringen inom programmet är uppdelad i temaområden. Ett av dessa temaområden är livsmedel, jordbruk och fiske samt bioteknik. Inom det området har 1 935 miljoner euro avsatts till forskning.

Kan kommissionen mot denna bakgrund ange sin strategi när det gäller de handlingslinjer och anslag som planeras för jordbrukssektorn i det kommande ramprogrammet?

(EN) Kommissionens avsikt är att EU-finansiering för forskning och innovation kommer att ges från och med 2014 genom en gemensam strategisk ram för finansiering av forskning och utveckling.

Den gemensamma strategiska ramen föreslogs vid EU:s budgetöversyn. Där angavs de huvudsakliga principer som den kommer att baseras på, nämligen att stödja de politiska huvudprioriteringarna i Europa 2020-strategin, öka EU:s mervärde och skapa större genomslagskraft från EU:s utgifter.

Syftet med den gemensamma strategiska ramen är att göra EU-finansieringen för forskning och innovation mer effektiv, med större effekt och en förenklad tillgång för deltagarna.

Kommissionen antog den 9 februari 2011 en grönbok med titeln ”Från utmaningar till möjligheter: Mot ett gemensamt strategiskt ramverk för EU:s finansiering av forskning och innovation”⁽¹⁾.

I grönboken anges tre övergripande mål för den gemensamma strategiska ramen: att lösa större samhällsproblem, att förbättra konkurrenskraften hos Europas industri och att förbättra spetskompetensen hos Europas vetenskapliga bas. Forskning om livsmedel, jordbruk och bioteknik kan bidra till att hantera dessa utmaningar.

Kommissionen söker bidrag från ett så brett spektrum av aktörer som möjligt, däribland från andra EU-institutioner. Berörda parter uppmanas att lämna bidrag till och med den 20 maj 2011.

Kommissionen rådgör för närvarande med sina intressenter, och resultatet av samrådet kommer att ligga till grund för vidare förslag. Därför är det i detta skede för tidigt att diskutera strukturen för det framtida programmet eller vilka funktioner vissa teman eller sektorer kommer att få, samt eventuella budgetar. Den totala budgeten beror på beslutet om den framtida fleråriga budgetplanen för perioden efter 2013.

I flera studier och rapporter (United Kingdom Foresight ”The Future of Food and Farming”, det pågående arbetet med framsynthet inom jordbruket som utförs av ständiga kommittén för jordbruksforskning och 2009 års OECD-rapport ”Challenges for Agricultural Research”, etc.) förespråkas ambitiösa forskningsprogram inom jordbruket. De fokuserar på de utmaningar som jordbruket kommer att ställas inför under de kommande årtiondena, som att tillgodose livsmedelsbehoven hos en växande befolkning, genom att med mer resurseffektiva och ekologiskt hållbara brukningsmetoder bemöta den ökande resursknappheten (i fråga om vatten, energi, utarmning av jordarna etc.) och att samtidigt ta hänsyn till behovet att mildra verkningarna av klimatförändringarna och anpassa sig till dessa.

I detta sammanhang uppstår en rad viktiga frågor. Hur ska forskning och innovation förbättra den intelligenta användningen av resurser, både biologiska resurser (animalisk och vegetabilisk produktion, djurs och växters hälsa, insatsvaror i detta sammanhang, skogsskötsel, avfall) och fysiska resurser (markanvändningen, bevarandet av jordarnas ostörda karaktär, tillgången till vatten, klimatförändringarna etc.)? Hur kan forskning och innovation bäst bidra till ökad avkastning och jordförbättring på ett hållbart sätt, och samtidigt bevara ekosystemen? Hur kan vetenskap och teknik som tillämpas inom jordbruk, livsmedelsförädling och bioindustrier främja jordbrukssektorns konkurrenskraft på bästa sätt? Alla dessa frågor och många fler kommer att beaktas under de kommande månaderna.

Min skriftliga fråga E-5671/2010 handlade om överträdelser mot EU:s lagstiftning på halvön Kaliakra och i andra skyddade Natura 2000-områden i Bulgarien. Den besvarades av kommissionen den 30 september 2010. Med hänvisning till både frågan och svaret undrar jag om kommissionen kan redogöra för vilka åtgärder den har vidtagit, eller planerar vidta, med anledning av dessa överträdelser?

Konstateras kan att kommissionen haft mer än åtta månader på sig att utvärdera den bulgariska regeringens reaktion på den kompletterande formella underrättelse som översändes till de bulgariska myndigheterna den 18 mars 2010. Vilka åtgärder ämnar kommissionen vidta för att säkerställa att oriktigheterna som påpekas i den skrivelsen korrigeras? När har kommissionen för avsikt att gå vidare till nästa steg och översända ett ”motiverat yttrande” till Bulgarien?

Om allvarliga brott mot EU:s lagstiftning verkligen har begåtts, varför tvekar då kommissionen att inleda det förfarande som anges i artikel 258 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och varför tvekar kommissionen att sätta stopp för detta?

Nu har det redan gått mer än tre år sedan kommissionen inledde överträdelseförfaranden mot Bulgarien för att det brutits mot fågel- och livsmiljödirektiven på ett sätt som vållat omfattande skador på internationellt viktiga livsmiljöer och arter.

Trots att dessa överträdelseförfaranden inletts har ytterligare skador vållats och vållas fortfarande, på platser såsom halvön Kaliakra, som är en världsviktig rastplats för tiotusentals flyttfåglar, bland annat den rödhalsade gåsen som är utrotningshotad i hela världen.

Om det är meningen att EU ska nå sitt mål om bevarad biologisk mångfald fram till 2020, och dessutom för att skapa klarhet angående rättsläget, måste kommissionen snabbt och handfast ingripa mot överträdelser av det här slaget. Kan kommissionen redogöra för vad den tänker göra åt situationen i Bulgarien och vilka planer den har för att EU:s miljölagstiftning ska genomföras bättra i fortsättningen?

(EN) Vad gäller ledamöternas fråga om vilka åtgärder kommissionen har vidtagit som svar på påstådda överträdelser av EU:s miljölagstiftning när det gäller halvön Kaliakra och andra skyddade Natura 2000-områden i Bulgarien, vill kommissionen hänvisa till antalet överträdelseförfaranden som har inletts mot Bulgarien och till den konstruktiva dialog som man inlett med både bulgariska myndigheter och icke-statliga miljöorganisationer.

Vad gäller de särskilda skyddsområden (SSO) som ingår i det ekologiska nätverket Natura 2000 i Bulgarien, och som ett resultat av den ovan nämnda dialogen, förväntar sig kommissionen konkreta åtgärder för en utvidgning av de särskilda skyddsområdena Rila, Pirin, Lomovete, Centrala Balkan och västra Rhodopes. De bulgariska myndigheterna har åtagit sig att färdigställa och formellt anta dessa utvidgningar i slutet av mars 2011. Kommissionen har informerats om att det nationella rådet för biologisk mångfald, som är sakkunnigt rådgivande organ till den bulgariska miljö- och vattenministern, har diskuterat konkreta förslag till utvidgningar av ovan nämnda särskilda skyddsområden den 11 mars 2011. Detta tyder på att det relevanta nationella förfarandet fortskrider enligt överenskommelse. När det gäller det särskilda skyddsområdet Kaliakra lämnade nyligen både de bulgariska myndigheterna och de icke-statliga miljöorganisationerna in en stor mängd teknisk information som kommissionen nu noggrant håller på att studera och utvärdera.

Vad gäller ledamöternas fråga om vilka åtgärder kommissionen kommer att vidta för att säkerställa att man korrigerar de oriktigheter som hänvisas till i den kompletterande formella underrättelse som översändes till de bulgariska myndigheterna den 18 mars 2010, vill kommissionen hänvisa till den stora mängd tekniska uppgifter som lämnats av de bulgariska myndigheterna i deras svar på den kompletterande formella underrättelsen av den 20 maj 2010, och till deras tilläggsmeddelande av den 8 september 2010. Denna formella underrättelse är ett tillägg till den formella underrättelsen som sändes den 3 november 2009. I båda skrivelserna nämns ett stort antal planer och projekt som godkänts utan hänsyn till skyddet av viktiga fågelområden och särskilda skyddsområden. Med tanke på den mottagna informationens storlek och komplexitet har den tekniska bedömningen lagts ut på entreprenad och beräknas vara slutförd i slutet av mars 2011. Dessutom lämnade icke-statliga miljöorganisationer in ytterligare teknisk information till kommissionen den 3 mars 2011. Denna information håller för närvarande på att studeras noggrant och utvärderas.

Vad gäller ledamöternas frågor om när kommissionen har för avsikt att gå vidare till nästa steg och översända ett ”motiverat yttrande” till Bulgarien, varför kommissionen tvekar att inleda det förfarande som anges i artikel 258 i FEUF⁽¹⁾, och vad den tänker göra åt situationen i Bulgarien, vill kommissionen påpeka att dessa fall omfattar en stor mängd saklig och teknisk analys. Eftersom kommissionen bär bevisbördan i ett överträdelseförfarande måste kommissionens avdelningar kontrollera och analysera all tillgänglig information mycket noggrant. Alla framtida beslut när det gäller överträdelseförfaranden mot Bulgarien för bristande tillämpning av EU:s miljölagstiftning är dessutom beslut för kommissionen som helhet, och de kommer både att baseras på en korrekt juridisk bedömning och på konkret, saklig och vetenskaplig information.

Europa uppnådde inte målen i den avslutade strategin för biologisk mångfald. Trots detta höjs det röster i vissa medlemsstater, däribland Nederländerna, för att urvattna målen i fågel- och habitatdirektiven.

Avser kommissionen att i oförminskad omfattning sträva mot målen i den europeiska naturlagstiftningen? Vilka åtgärder avser kommissionen i så fall att vidta för att tvinga medlemsstaterna att genomföra den europeiska naturlagstiftningen?

(EN) Såsom bekräftats i kommissionens meddelande från 2010 om en ny EU-strategi för biologisk mångfald nådde inte EU sitt mål för den biologiska mångfalden 2010. Endast 17 procent av de arter och livsmiljöer som behöver bevaras inom EU, och som skyddas enligt EU:s habitatdirektiv, har en gynnsam bevarandestatus.

För att nå EU:s nya överordnade mål för 2020 om att sätta stopp för förlusten av biologisk mångfald och bevara och förbättra ekosystem och ekosystemtjänster måste vi påskynda genomförandet av fågeldirektivet och habitatdirektivet, vilket kommer att kräva betydande insatser. På så sätt kan mätbara framsteg mot en gynnsam bevarandestatus uppnås för alla livsmiljöer och arter av europeisk betydelse. Detta överordnade mål kommer att behandlas i en ny EU-strategi för biologisk mångfald som kommer att antas av kommissionen inom kort. Strategin syftar också till att ta itu med de övergripande åtaganden som EU gjorde i Nagoya i oktober förra året inom ramen för konventionen om biologisk mångfald.

EU:s fågel- och livsmiljödirektiv är avgörande instrument för att uppnå EU:s mål för biologisk mångfald eftersom de är helt ändamålsenliga. Kommissionen kommer därför inte att acceptera att de urvattnas vid denna avgörande tidpunkt för genomförandet.

När det gäller genomförandet och efterlevnaden av EU:s miljölagstiftning mer generellt avser kommissionen att lägga fram ett nytt meddelande om denna fråga senare under 2011, i syfte att förbättra den övergripande styrningsstrukturen och den kunskapsbas som ligger till grund för genomförandet av miljölagstiftningen. Inom ramen för detta initiativ kommer kommissionen att i detalj överväga möjliga alternativ för att stärka övervakningen och kontrollmöjligheterna på EU-nivå samt de nationella kontrollsystemen.

I det index för miljöprestanda (environmental performance index, EPI) som utarbetades 2010 av forskare från Yale-universitetet för att mäta genomförandegraden av regeringarnas miljömål, figurerar endast tre EU-länder bland de bland de tio bästa (av totalt 163 länder). De EU-länder som är sämst på miljöprestanda är Grekland, Belgien och Cypern, men Bulgarien, Polen, Estland och Slovenien är inte mycket bättre.

Tar kommissionen hänsyn till forskarnas bedömningar när den fattar beslut i miljöfrågor?

Om så är fallet, vad har gjorts för att ge experthjälp och materiellt bistånd åt de medlemsstater som har svårt att genomföra de fastställda miljömålen?

(EN) Kommissionen tar vederbörlig hänsyn till vetenskapliga bedömningar när det gäller beslut om miljöfrågor. Detta är ett krav enligt fördraget, där det uttryckligen föreskrivs att tillgängliga vetenskapliga data ska beaktas i utarbetandet av miljöpolitiken, och kommissionen är fast besluten att tillämpa en strategi som baseras på bevis och vetenskapliga fakta vid utformningen av politiken.

Vid utarbetandet och genomförandet av EU:s miljöpolitik använder sig kommissionen av forskning, uppgifter och analyser från Europeiska miljöbyrån, det gemensamma forskningscentrumet och av annan EU-finansierad forskning. Den beställer även särskilda studier för att samla in de mest relevanta och uppdaterade uppgifterna vid behov.

Medan medlemsstaterna är fullt ansvariga för ett fullständigt och korrekt genomförande av den europeiska miljölagstiftningen och dess bestämmelser, tillämpar kommissionen ett strikt men användbart tillvägagångssätt för att säkerställa att de uppfyller dessa skyldigheter. Å ena sidan tillämpas ett strikt men balanserat förhållningssätt till överträdelser, medan man å andra sidan försöker erbjuda så mycket hjälp som möjligt i medlemsstaternas strävan att uppnå målen i EU:s miljöpolitik, så att EU-omfattande miljöförbättringar kan uppnås.

Solidaritet är en grundläggande princip i EU. En metod för att uttrycka solidaritet är via EU:s budget. Ekonomiskt stöd kan ges till medlemsstaterna genom Life+ som är ett finansiellt instrument för miljön. Det går också att få stöd från strukturfonderna. Sammanhållningsfonden bidrar exempelvis med cirka 6,5 miljarder euro per år till miljöinfrastruktur, med inriktning på avloppsvatten, vattenförsörjning och avfallshantering, främst i de nya medlemsstaterna.

Annan betydande miljörelaterad finansiering är tillgänglig inom ramen för landsbygdsutveckling, som hanteras via den gemensamma jordbrukspolitiken. Dessutom stöds vetenskaplig kapacitetsuppbyggnad på miljöområdet genom EU-finansierad forskning.

Kommissionen stöder också medlemsstaternas insatser för att nå miljömålen på flera andra sätt, bland annat genom att utfärda riktlinjer som syftar till att ge användbar information till de som genomför miljöpolitiken. Inom vissa politikområden går dessa riktlinjer vid behov utöver den information som tillhandahålls inom EU:s miljölagstiftning, och de formuleras med ett bättre genomförande i åtanke. Enskilda medlemsstater kan dessutom få särskilda råd av kommissionen, till exempel genom regelbundna ”paketmöten” där ett antal frågor om genomförandet av miljöpolitiken kan tas upp i en bilateral miljö. Dessutom ger kommissionen på begäran individuella expertråd till tjänstemän på olika nivåer i medlemsstaterna. Slutligen finns ett brett utbud av stöd som erbjuds via Europeiska miljöbyrån, vars roll innefattar att ge stöd till medlemsstaterna och andra parter i en rad olika politiska frågor.

Resurseffektivitet är ytterst viktigt initiativ, eftersom Europa har behov av en stor mängd värdefulla råvaror. Insamlingen av elektroniskt avfall har stor betydelse i detta sammanhang. För att framställa två gram guld måste man exempelvis laka ur ett ton malm av dålig kvalitet med cyanid, samtidigt som 300 gram guld kan utvinnas från ett ton mobiltelefoner!

Jag föreslår därför att EU förbjuder denna extremt farliga och omoderna teknik och i stället koncentrerar sig på återvinning av elektroniskt avfall i syfte att få tillgång till nya och effektivare råvarukällor.

Planerar kommissionen, mot bakgrund av Europaparlamentets resolution av den 5 maj 2010 om ett förbud mot användning av cyanidbaserad gruvdriftsteknik inom EU, att främja återvinningen av elektroniskt avfall på ett bättre och mer målmedvetet sätt? När avser kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag om cyanidbaserad gruvdriftsteknik?

(EN) Efterfrågan på alla typer av råvaror – inklusive ädelmetaller – väntas öka dramatiskt under de kommande åren. För att möta denna utmaning, och med tanke på EU:s ekonomiska och ekologiska säkerhet, är det därför viktigt att bygga upp ett resurseffektivt samhälle.

I detta sammanhang har kommissionen nyligen antagit tre sammanlänkade meddelanden:

1. Meddelandet om ett resurseffektivt Europa⁽¹⁾, som innehåller en strategisk ram för övergången till resurseffektiv tillväxt i Europa. Förbättrad avfallshantering i syfte att använda avfallet som resurs är naturligtvis en central del av denna strategi.

2. I meddelandet om en temainriktad strategi för förebyggande och materialåtervinning av avfall⁽²⁾ fastställs den europeiska återvinningspolitikens huvudsakliga framgångar och begränsningar, och det innehåller tydliga förslag på hur framsteg kan göras för att skapa ett återvinningssamhälle.

3. Meddelandet om råvaror⁽³⁾ består av en integrerad strategi för att säkerställa en hållbar tillgång till råvaror, särskilt genom resurseffektivitet och återvinning.

En ökad insamling och återvinning av elektroniskt avfall är ett av de praktiska inslagen i dessa strategier, och kommissionen håller med ledamoten om att mer behöver göras. Att samla in elektroniskt avfall från många små källor är en stor kollektiv uppgift som man bäst kan uppnå genom att inrätta ett tydligt och ambitiöst regelverk. Detta är skälet till upprättandet av direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE)⁽⁴⁾. Den aktuella insamlingsnivån för det avfall som genereras från elektrisk och elektronisk utrustning uppgår till ca en tredjedel, och det är realistiskt att öka den till 85 procent till 2016, i enlighet med kommissionens förslag⁽⁵⁾ som också fick stöd av parlamentet i första behandlingen. Rådet har föreslagit en senare tidpunkt (2020 eller 2022) för att uppnå en sådan ambitionsnivå, och nya lovande diskussioner väntas under de närmaste månaderna inför slutförandet av ärendet vid andra behandlingen.

WEEE-direktivet innehåller också minimimål för återvinning, som delas in i utrustningskategorier. Enligt principen om tillverkarens ansvar är tillverkarna skyldiga att inrätta system för korrekt behandling av insamlat WEEE. De tjänar på återvinningen av ädla material, som verkligen är en betydande källa till sekundära råvaror som ofta är dyrbara.

Tyvärr kan återvinning inte helt ersätta användningen av råvaror inom en förutsebar framtid. Efterfrågan på nya produkter fortsätter att öka, resurserna blir tillgängliga först efter en viss tid och materialåtervinningen ligger inte på 100 procent. Insamlings- och återvinningskvoterna måste höjas så mycket som möjligt och även om primärbrytning fortfarande behövs, krävs det regler för att säkerställa att utvinningsindustrin arbetar på ett miljömässigt godtagbart sätt.

Det finns ett omfattande regelverk för detta ändamål, däribland direktiven om miljökonsekvensbeskrivningar, strategiska miljöbedömningar och industriutsläpp. Mer specifikt omfattas cyanidbaserad gruvdriftsteknik av direktivet om hantering av avfall från utvinningsindustrin. Kommissionens prioritering måste vara att se till att detta direktiv genomförs i sin helhet. Direktivet omfattar flera krav för att garantera säkerheten vid anläggningar för bearbetningsavfall och för att begränsa deras inverkan på miljön. Stränga gränsvärden för koncentration av cyanid – världens strängaste enligt kommissionens vetskap – definieras i direktivet.

Avfallsanläggningar måste skötas enligt begreppet ”bästa tillgängliga teknik” som definieras i ett offentligt referensdokument. Kommissionen arbetar nu med att ta fram inspektionshandledningar för medlemsstaterna, för att se till att direktivet tillämpasi sin helhet.

Sammanfattningsvis vill kommissionen understryka vikten av att vi rör oss mot ett resurseffektivt samhälle. Ledamotens exempel om återvinning av kasserade mobiltelefoner är särskilt relevant. Ökad återvinning ger flera fördelar, från en minskad miljöpåverkan till att garantera en hållbar och stabil tillgång till råvaror, samt möjlighet att skapa arbetstillfällen och innovation i unionen.

I mars beslutade kommissionen att ge Förenade kungariket mer tid, fram till juni 2011, att genomföra EU:s luftkvalitetsnormer för luftburna partiklar (PM10) i Greater London. Beslutet fattades på villkoret att Förenade kungariket snabbt tar fram en handlingsplan för att minska föroreningar av detta slag.

Kan kommissionen förtydliga vilka åtgärder den skulle betrakta som tillfredsställande, och ange hur långsiktigt det perspektiv är som ska gälla härvidlag? Efterlyser den en enskild ”nödåtgärd” för att åstadkomma en kontrollerad minskning så att EU:s normer (högst 35 överskridanden av dygnsgränsvärdet för PM10 per år) uppfylls före juni månads utgång, eller kräver den mer långsiktiga förändringar som syftar till att avsevärt sänka utsläppstakten i London till en nivå som märkbart gynnar folkhälsan?

(EN) Den 11 mars 2011 antog kommissionen ett beslut⁽¹⁾ om Storbritanniens begäran att undantas från skyldigheten att tillämpa gränsvärdena för PM10 i London och Gibraltar. När det gäller London var detta andra gången som Storbritannien begärde ett undantag, efter att den första begäran avslogs av kommissionen i december 2009.

Enligt detta beslut måste de brittiska myndigheterna justera luftkvalitetsplanen för London före den 11 juni 2011. Detta är det datum då undantaget upphör och dygnsgränsvärdet för PM10 måste vara uppfyllt.

Av kommissionens beslut framgår att Storbritannien har tagit fram en luftkvalitetsplan om hur man planerar att uppfylla villkoren senast den 11 juni 2011. Med tanke på den mycket snäva marginalen för att uppfylla villkoren och risken för ytterligare överskridanden, har kommissionen bett de brittiska myndigheterna att vidta ytterligare effektiva kontrollåtgärder, och att vid behov tillfälligt avbryta verksamhet som innebär en risk för att gränsvärdet överskrids. Syftet är att se till att alla medel finns till hands för att vid behov hantera eventuella överskridanden.

Behörigheten att besluta om åtgärder ligger helt på medlemsstaterna. Enligt subsidiaritetsprincipen är det medlemsstaterna – och deras lokala myndigheter – som är bäst lämpade att fastställa de mest effektiva och skräddarsydda åtgärderna för att hantera höga koncentrationsnivåer i sina egna luftkvalitetszoner.

Då den befintliga luftkvalitetsplanen redan innehåller långsiktiga åtgärder är de kortsiktiga åtgärderna avsedda för att hantera alla risker för överskridanden, till exempel vid särskilda föroreningar. Dessa åtgärder syftar därför inte till att lösa problem med fortsatta överskridanden på lång sikt utan ska i stället ses som ett komplement, i stället för ”akuta” åtgärder.

Åtgärder som skulle kunna falla under denna kategori kan vara åtgärder som avser motorfordonstrafik, byggnadsarbeten, användning av industrianläggningar eller industriprodukter samt uppvärmning av bostäder. De kan bestå av kontroller och av att man avbryter de verksamheter som innebär en risk för att gränsvärdet överskrids. Särskilda åtgärder som syftar till att skydda känsliga befolkningsgrupper, t.ex. barn, kan också övervägas.

För närvarande pågår en expansion av kinesiska företag på marknaden för väg- och broanläggning samt inom järnvägsindustrin i Polen. Företagen konkurrerar genom att erbjuda låga entreprenadpriser. EU-företagen å sin sida har starka invändningar vad gäller den praktiska genomförbarheten och fruktar prisdumpning. Vissa regeringar gynnar denna expansion eller bjuder till och med in företagen. I exempelvis Polen är kinesiska entreprenörer redan kraftigt försenade med bygget av en sträckning av motorvägen A2 mellan Łódź och Warszawa. När företag som sysslar med reparation av järnvägsvagnar går i konkurs bjuder regeringen in kinesiska företag att ersätta dem. Såväl fackföreningar som företagsledningar protesterar. Kan kommissionen undersöka dessa fall och ta entydig ställning i frågan om respekten för reglerna om rättvis konkurrens?

(EN) Kommissionen har förståelse för ledamotens oro. Liknande bekymmer har uttryckts av andra parlamentsledamöter, av medlemsstaterna och av den europeiska industrin.

EU har för närvarande inga internationella åtaganden gentemot Kina när det gäller offentlig upphandling. Kinesiska leverantörer och/eller varor har därför inte rätt att åtnjuta en säker tillgång till EU-marknaderna för offentlig upphandling, till skillnad från de parter och sektorer som omfattas av avtalet om offentlig upphandling (GPA), eller av ett frihandelsavtal (FTA). Eftersom Kina för närvarande förhandlar om anslutning till GPA kan situationen förändras under de kommande åren. När det gäller anslutningsprocessen begär EU att Kina åtar sig att ställa upp ambitiösa mål för marknadstillträde.

Under 2011 kommer kommissionen att lägga fram ett lagförslag där villkoren för tillgång till EU:s marknader för offentlig upphandling för anbud och leverantörer från tredjeländer klargörs. Det kommer att omfatta upphandling som genomförts internationellt och icke genomförd upphandling. Syftet med detta förslag är att återställa rättvis konkurrens på den inre marknaden och ge EU större möjligheter att påverka i internationella förhandlingar. Detta förslag har aviserats i kommissionens meddelanden ”På väg mot en inre marknadsakt”⁽¹⁾ och ”Handel, tillväxt och världspolitik”⁽²⁾. Det kommer att klargöra ställningen för tredjeländer (och deras leverantörer) som inte har anslutit sig till några internationella åtaganden gentemot EU på detta område och det bör baseras på en princip om ömsesidighet. Kommissionen håller för närvarande på med en konsekvensbedömning för att få en lönsamhetsanalys av de möjliga alternativen.

EU:s nuvarande regler om offentlig upphandling innehåller redan bestämmelser om onormalt låga anbud. Dessa bestämmelser ger de upphandlande myndigheterna möjlighet att, efter att ha kontrollerat anbudets olika delar, förkasta anbudet om de anser att det inte finns tillräckliga garantier för att anbudsgivaren kommer att fullgöra kontraktet i enlighet med de erbjudna villkoren. Dessutom bör de upphandlande myndigheterna kräva att entreprenörerna utför arbetena i enlighet med villkoren i det ingångna avtalet och de kan, baserat på de villkor som anges i lagstiftningen i den berörda medlemsstaten, be den behöriga domstolen att utfärda ett föreläggande i detta syfte.

För ett europeiskt företag är kostnaderna för att registrera ett patent avsevärt mycket högre än vad de är i andra länder, till exempel i Förenta staterna. Det här gäller i synnerhet små och medelstora företag som verkar på området för forskning, innovation och vetenskap.

Kan kommissionen redogöra för vilka åtgärder den vidtar för att underlätta kostnaderna för registrering av patent i EU?

(EN) Kommissionen är medveten om att europeiska företag, särskilt små och medelstora företag, drabbas av oproportionerligt höga kostnader när de söker patentskydd i Europa. Huvuddelen av dessa kostnader härrör från kraven om översättningsregler för patent som införts av medlemsstaterna. Det är uppenbart att dessa kostnader har en negativ effekt på den globala konkurrenskraften för innovativa företag i Europa.

År 2000 lade kommissionen fram ett förslag med syfte att skapa ett EU-patent. EU-patentet skulle ha möjliggjort för små och medelstora företag att få patentskydd genom en enda tillämpning i hela EU. Dessutom skulle kraven på översättning ha varit begränsade.

Medlemsstaterna kunde dock inte nå den enhälliga överenskommelse som skulle ha krävts för att skapa ett EU-patent. Detta misslyckande bekräftades vid mötet i rådet (konkurrenskraft) den 10 december 2010, och därefter beslutade 25 medlemsstater att inleda ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd.

Den 10 mars 2011, efter samtycke från Europaparlamentet, godkände rådet (konkurrenskraft) lanseringen av ett fördjupat samarbete mellan de 25 medlemsstaterna. I detta skede beslutade sig Spanien och Italien för att inte delta. De har dock möjlighet att ansluta sig i framtiden.

Kommissionen kommer snart att presentera sina förslag till tillämpningsföreskrifter med förenklade krav på registrering och översättning. Ett snabbt antagande av dessa bestämmelser från rådet och Europaparlamentet skulle möjliggöra för europeiska små och medelstora företag att få patentskydd i 25 medlemsstater, för mindre än 10 procent av den summa de måste betala i dag för patentskydd i hela EU. De skulle dessutom ha möjlighet att ansöka om patentskydd i Spanien och Italien, och om de väljer att göra detta skulle de ändå inte behöva betala mer än 20 procent av den summa som de i dagsläget måste betala för patentskydd i 27 länder.

Katastrofen med rödslam i Ungern ledde till att ett flertal europeiska och internationella experter fick anledning och tillfälle att rikta uppmärksamhet mot fungerande tekniker för industriell användning och återvinning av rödslam. Forskningen visar att avsevärda mängder järn, titan och andra sällsynta metaller kan utvinnas ur rödslam men materialet kan även användas i byggnadsindustrin, nämligen vid cementtillverkning. Försök har genomförts i Japan och Indien. Mina egna beräkningar visar att omkring 220 miljoner ton rödslam förvaras inom EU i olika former.

Dessa lösningar ligger inom räckhåll. För att de ska förverkligas måste det dock till ytterligare forskning, och tillämpningen av dem kräver avsevärda investeringar. Anser kommissionen att det är i EU-medborgarnas intresse att finansiera sådan teknik? Vilka EU-medel finns att tillgå för detta ändamål?

(EN) I meddelandet om råvaror som antogs den 2 februari 2011 fastslog kommissionen att utvinningen av användbart material från avfall – inklusive gruvavfall – är en av de viktigaste källorna till metaller och mineraler för den europeiska industrin. Det konstaterades också att användningen av returråvaror bidrar till resurseffektivitet, minskade utsläpp av växthusgaser, bevarande av miljön och ett minskat beroende av leverantörer i tredjeländer.

I dagens läge utnyttjas emellertid inte dessa resurser fullt ut, och vi måste göra ytterligare insatser för att undanröja de hinder som försvårar återvinningen.

För att bidra till en lösning av denna situation kommer kommissionen under 2011 att överväga möjligheten att utveckla ett partnerskap för innovation inom råvaruområdet, som en del av Europa 2020-strategins flaggskeppsinitiativ Innovationsunionen. Ett sådant partnerskap kan stimulera innovationen inom återvinningssektorn och i andra delar av värdekedjan för råvaror. Innovativa sätt att återvinna resurser från gruvavfall – däribland rödslam – skulle kunna omfattas av det föreslagna partnerskapet.

De kommande ansökningsomgångarna i sjunde ramprogrammet kommer att offentliggöras i juli 2011. Inom temat för industriteknik, som heter ”Nanovetenskap, nanoteknik, material och ny produktionsteknik” – planeras finansiering av FoU-förslag om nya miljövänliga metoder för bearbetning av mineraler.

Det planerade temat mineralbearbetning är direkt relevant för inriktningen av FoU-verksamhet om:

Ny teknik för behandling av råvaror av låg kvalitet och avfallsprodukter, med ett ökat borttagande av orenheter och återvinning av användbara mineraler – inklusive bas- och ädelmetaller – men också av råvaror som är av avgörande betydelse för EU, till exempel sällsynta jordartsmetaller.

Slutna processystem med giftfria reagenser som inte påverkar befintliga miljöer, och i förekommande fall mobila anläggningar för mineralbearbetning.

Avancerad avfallshantering, vattenförvaltning, energiförvaltning.

Bättre processtyrning och automation genom intelligenta IT-baserade system för processintensifiering och för att minska mänsklig exponering.

Återvinning av rödslam omfattas också av detta forskningstema. Man beräknar att mellan 15 och20 miljoner euro kommer att användas för flera forskningsprojekt.

Life är EU:s finansiella instrument för stöd till miljö- och naturbevarande projekt i hela EU. År 2003 finansierades ett grekiskt projekt för rehabilitering av nedlagda bauxitgruvor (”Rehabilitation of abandoned bauxite surface mines using alumina red mud as filler”) genom Life. I detta projekt (LIFE03 ENV/GR/000213) lyckades man utveckla en fullständig modell för återfyllnad av nedlagda dagbrott med rött slam. Testerna visade på ett lyckat resultat och potentiella miljövinster för detta innovativa torra avfallshanteringssystem för bortskaffande av rött slam, både när det gäller att återställa nedlagda schakt och minska föroreningen av havet.

Programmet Life består av tre delar (Life+ Natur och Biologisk mångfald, Life+ Miljöpolitik och miljöstyrning samt Life + Information och Kommunikation). Ett projekt om industriell återanvändning och återvinning av rött slam i Europa skulle kunna finansieras inom ramen för Life+ Miljöpolitik och miljöstyrning.

En inbjudan att lämna förslag till Life+ 2011 offentliggjordes den 26 februari 2011, och tidsfristen för sökandena att skicka in sina förslag är fastställd till den 18 juli 2011.

Återvinning är en av prioriteringarna inom ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation (ekologisk innovation). Marknadsintroduktionsprojekten är till för att stödja innovativa lösningar som rör introduktion av miljöinnovativa tekniker, produkter, tjänster eller metoder. Detta instrument är inriktat på små och medelstora företag och syftar till att överbrygga klyftan mellan forskning och marknad, samt att bredda marknaden för ekologisk innovation.

Statistiska rapporter visar att avsevärt många barn har inlärningsproblem (svårigheter när det gäller läsning, räkning och skrivning), beteendeproblem och svårigheter när det gäller att passa in. Utan särskild assistans är dessa barn allvarligt missgynnade när de går ut lågstadiet och har svårt att gå vidare till högstadiet och fortsätta med någon högre utbildning. I det långa loppet gör inlärningssvårigheterna det också svårt att få jobb och resulterar därför i fattigdom och social utslagning, och i en allt svagare konkurrenskraft för Europa.

Vad planerar kommissionen göra för att se till att barn med inlärningssvårigheter får allt det nödvändiga stöd de behöver, på alla utbildningsstadier, under hela sitt lärande liv??

(EN) När det gäller inlärningssvårigheter stöder kommissionen, genom den öppna samordningsmetoden, genomförandet av rådets slutsatser från 2008 om europeiskt samarbete på utbildningsområdet. I dessa slutsatser uppmanas medlemsstaterna att förbättra läs- och skrivkunnigheten och räkneförmågan, att upptäcka inlärningssvårigheter i ett tidigt skede och säkerställa ett lämpligt inlärningsstöd för varje elev.

Dessutom samarbetar kommissionen med och bidrar till arbetet inom Europeiska byrån för utveckling av specialundervisning, vilket ger medlemsstaterna möjlighet till att utbyta metoder och dra lärdom av dessa för att stödja personer med olika inlärningssvårigheter. Kommissionen följer noga utvecklingen inom området för specialundervisning genom sina årliga lägesrapporter.

Kommissionen ger också finansiellt stöd genom programmet för livslångt lärande, för att främja utbildning och integration av barn och vuxna med särskilda behov. En prioritering för exempelvis Comeniusprogrammet är att identifiera och sprida effektiva metoder inom detta område och att bidra till utbildning av lärare och skolledare, i syfte att främja full delaktighet.

Dessutom är EU sedan den 22 januari 2011 part i Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionshinder. Samtliga medlemsstater har undertecknat konventionen och de flesta har också ratificerat den. I artikel 24 i konventionen ställs krav på att konventionsstaterna erkänner rätten till utbildning för personer med funktionsnedsättning.

För att stödja genomförandet av konventionen antog kommissionen 2010 EU:s handikappstrategi 2010–2020⁽¹⁾. Där tas utbildning upp som ett av åtta insatsområden med målsättningen att främja utbildning för alla och livslångt lärande för elever och studerande med funktionsnedsättning. Kommissionens åtföljande arbetsdokument⁽²⁾ innehåller en första förteckning över åtgärder för att uppnå detta mål.

Europa måste förbereda sig på ett samhälle där andelen äldre snabbt ökar. Härvid är utnyttjandet av innovationer ett viktigt hjälpmedel som står till vårt förfogande. Det behövs ett nära samarbete mellan olika politikområden, bl.a. digital-, folkhälso-, forsknings-, och industripolitiken, för att finna svar på de demografiska förändringarna och förgylla åldrandet. Därför är det positivt att kommissionen i slutet av 2010 lanserade partnerskapet ”aktivt och hälsosamt åldrande”.

Kan kommissionen upplysa om vilka ytterligare steg som har tagits nu när ett samråd har genomförts och en styrgrupp har tillsatts?

Vilken roll planerar kommissionen att ge innovationspartnerskapet inom ramen för Europeiska året för aktivt och hälsosamt åldrande och solidaritet mellan generationerna?

När tänker kommissionen lansera ett andra innovationspartnerskap, och hur tänker man då utnyttja de första erfarenheterna och resultaten av det nuvarande innovationspartnerskapet?

(EN) Rådets senaste slutsatser om det förberedande arbetet med ett pilotprojekt som avser ett europeiskt innovationspartnerskap för aktivt och hälsosamt åldrande, som antogs av konkurrenskraftsrådet vid mötet den 9–10 mars 2011, markerar början på ett europeiskt innovationspartnerskap, med inrättandet av en styrgrupp och det planerade deltagandet av företrädare för medlemsstaternas representanter (dvs. Belgien, Spanien, Ungern och Polen) i partnerskapets arbete.

Vi har nu alla nödvändiga uppgifter för att kunna inleda det förberedande arbetet med pilotprojektet och utarbeta rekommendationer för en strategisk genomförandeplan under sommaren 2011. På grundval av detta kan initiativ för genomförandet av pilotpartnerskapet läggas fram genom de lämpliga institutionella kanalerna. Kommissionen kommer därefter, och i princip före slutet av 2011, att lägga fram sina synpunkter och förslag i ett meddelande till rådet och parlamentet för deras politiska godkännande.

Kommissionen kommer att försöka skapa synergi mellan pilotpartnerskapet för aktivt och hälsosamt åldrande och Europeiska året för aktivt åldrande 2012. Det europeiska året 2012 bör leda till större synlighet för pilotpartnerskapet. Å andra sidan kan pilotpartnerskapet, som löper fram till 2020, bli ett bra instrument för att genomföra några av de berörda parternas åtaganden under Europeiska året för aktivt åldrande 2012, och för att svara på rådets uppmaning att utarbeta gemensamma principer för aktivt åldrande (rådets (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) slutsatser om aktivt åldrande som antogs den 7 juni 2010).

På grundval av rådets slutsatser av den 26 november 2010 och med hänsyn till erfarenheterna från införandet av det nuvarande pilotpartnerskapet, samt berörda parters synpunkter och utvärderingen av pilotpartnerskapet senare under året, avser kommissionen att lansera ett andra innovationspartnerskap i slutet av 2011.

Apple har aviserat en ny tidningsprenumerationstjänst i sin AppStore som innebär att tidningsägare måste sälja prenumerationer till minst det lägsta pris som erbjuds på annat håll, och att Apple tar 30 procent av intäkterna. Utgivare utvecklar i dag nya företagsmodeller både för den tryckta och digitala miljön, och ställs därför inför höga investeringskostnader. Jag kommer från en mycket liten medlemsstat, Estland, där tidningsutgivningen är ganska liten, men kostnaden för att gå över till digital utgivning är densamma för hela sektorn. Att dela en så betydande del av prenumerationsintäkterna med Apple skulle därför kunna leda till högre priser för kunderna. EU bör se till att utgivarna har den rätta lagstiftningsramen för att utveckla sitt medieutbud. Detta inbegriper en mervärdesskattesats som antingen är noll eller reducerad för både tryckta tidningar och nättidningar. För utgivarna är det dessutom av yttersta vikt att ha frihet att välja betalningssystem och att behålla direktkontakten med sina prenumeranter. Vilka åtgärder kommer kommissionen att vidta i denna fråga?

(EN) Kommissionen följer aktivt utvecklingen av elektroniska publikationer för pekplattor. Kommissionen gör följande bedömning: Dessa produkter är helt nya och detaljerna kring hur marknaden kommer att fungera är för närvarande föremål för intensiva förhandlingar mellan marknadens parter. Det ligger naturligtvis i de offentliga myndigheternas intresse att man kan enas kring ett antal affärsmetoder som kommer att ge en hållbar grund för innovativa varor och tjänster.

Apples beteende skulle kunna bryta mot EU-bestämmelserna om Apple skulle genomföra konkurrensbegränsande avtal som utestänger konkurrensen eller missbrukar en dominerande ställning på den relevanta marknaden. Eftersom det finns flera plattformar och ett stort antal enheter som kan erbjuda liknande funktioner är det inte uppenbart att ett och samma företag, t.ex. Apple, har uppnått en dominerande ställning i detta skede.

Under förutsättning att konkurrensen inte snedvrids vill kommissionen att tillverkare av innovativa produkter ska kunna dra full nytta av den inre marknadens friheter, så att medborgarna kan konsumera digitalt innehåll, inklusive tidningspress, var som helst och när som helst.

Kommissionen kommer inom kort att tillkännage inrättandet av en eller flera högnivågrupper som bland annat ska diskutera framtiden för nyhetsmedierna. Pekplattornas utveckling kommer säkerligen att tas upp inom denna grupp och kommissionen kommer att fortsätta att följa den uppmärksamt.

En anpassning av momssatserna för elektroniska och tryckta medier har redan diskuterats. Ledamoten känner säkert till att kommissionen inledde en mycket bredare politisk diskussion om översynen av mervärdesskattesystemet i sin grönbok som publicerades i december 2010. Efterföljande samråd kommer att pågå till slutet av maj 2011. Svaren på de frågor som ställs i grönboken kommer säkert att innehålla uppgifter som kan ligga till grund för anpassningen av framtida politiska åtgärder, nämligen huruvida den nuvarande strukturen för mervärdesskattesatser försvårar en effektivt fungerande inre marknad genom att snedvrida konkurrensen, huruvida den utgör en särbehandling av jämförbara produkter, bland annat av presstjänster på nätet jämfört med andra publikationer och tjänster med liknande innehåll, samt huruvida den ger upphov till höga anpassningskostnader för företagen.

Nyligen antogs det nya internationella målet om skydd av biologisk mångfald fram till 2020. Kan kommissionen bekräfta att den reformerade gemensamma jordbrukspolitiken kommer att innefatta ett konsekvent system med stimulansåtgärder på miljöområdet? Dessa stimulansåtgärder kan bland annat omfatta

en obligatorisk miljökomponent när det gäller jordbruksföretag inom den första pelaren; komponenten skulle bestå av samlad god lantbrukspraxis, till exempel växtföljd och grön infrastruktur,

bestämmelser inom den första pelaren som är särskilt avpassade för lantbrukare på Natura 2000-områden och för driften av ekologiska jordbruk och betes- eller ängsmark som drivs på ett intensivt sätt,

en andra pelare som har tydlig målinriktning och som förses med tillräckliga resurser, bland annat effektiva, frivilliga och fleråriga planer för att stödja de bönder som går längre än att tillämpa god grundläggande praxis och som bidrar till förverkligandet av EU:s mål när det gäller klimatförändringar, biologisk mångfald och vatten

(FR) En grön gemensam jordbrukspolitik är en viktig målsättning i den pågående reformen för att bättre möta utmaningar på miljöområdet. Den framtida gemensamma jordbrukspolitiken bör utgöra ett viktigt bidrag till förvaltningen av naturresurser, särskilt i syfte att stödja EU:s internationella åtaganden. De mål som ska uppnås vad gäller klimatförändringar och biologisk mångfald utgör en integrerad del av Europa 2020-strategin, där den gemensamma jordbrukspolitiken ingår till fullo.

I enlighet med de grundläggande principerna i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, som anges i kommissionens meddelande av den 18 november 2010⁽¹⁾, måste den framtida gemensamma jordbrukspolitiken på samma gång uppfylla kraven på livsmedelssäkerhet, förvaltning av naturresurser och en vitalisering av jordbruksområdena. Både den första och den andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken måste bidra till att bevara den biologiska mångfalden och bekämpa klimatförändringarna. Kommissionen föreslår bland annat ett grönt inslag inom den första pelaren med en skyldighet för jordbrukare att genomföra åtgärder, som till exempel permanent betesmark, växelbruk, växttäcke och arealuttag av miljöskäl, och de som föreskrivs för Natura 2000-områden.

Kommissionen granskar nu olika alternativ för hur man ska kunna genomföra detta. Om den gröna gemensamma jordbrukspolitiken ska vara effektiv är det viktigt att hitta rätt balans vad gäller åtgärdernas kostnadseffektivitet och se till att hanteringen av direktstöd och kontrollsystem inte blir tungrodd. Samtidigt skulle gröna direktstöd gå hand i hand med en omdefiniering av villkoren och lämpliga åtgärder för landsbygdsutveckling. En konsekvensanalys genomförs med sikte på att lägga fram lagförslag vid årets slut.

Tänker kommissionen ta fasta på de åsikter som Europaparlamentet uttryckt i sitt betänkande om jordbruk och internationell handel, vilket antogs med överväldigande majoritet i plenum i mars (P7_TA(2011)0083)?

Kan kommissionen bemöta kommentarerna från vice generaldirektören vid GD Handel om att antagandet av betänkandet inte minskar kommissionens engagemang till förmån för en uppgörelse med Mercosur?

(EN) Kommissionen kommer att förse Europaparlamentet med ett uttömmande svar på den resolution om EU:s jordbruk och internationell handel⁽¹⁾ som ledamoten nämner i sin fråga, i enlighet med gällande regler om kommissionens uppföljning när det gäller icke-lagstiftningsresolutioner från parlamentet.

Även om en avreglering av handeln skapar stora utmaningar för EU:s jordbruk är det viktigt att betona att handelsavtal skapar nya möjligheter för vårt jordbruk, till följd av våra partners koncessioner. Det skulle därför vara fel att enbart beskriva handelns ökade öppenhet som ett ensidigt förlustscenario för EU:s jordbruk. Vi måste också beakta de positiva effekter för hela EU:s ekonomi som finns inom räckhåll om vi öppnar för en friare handel.

När det gäller den specifika frågan om handelsförhandlingarna med Mercosur har förhandlingarna om ett associeringsavtal mellan EU och Mercosur återupptagits, i syfte att nå ett balanserat och heltäckande avtal mellan de två regionerna, vilket skulle fördjupa relationerna och erbjuda stora politiska och ekonomiska fördelar för båda sidor. Kommissionen är fast besluten att uppnå detta mål. Återupptagandet av dessa förhandlingar har fått stöd både från berörda parter och Europaparlamentet.

Mercosur är en stor och dynamisk ekonomi med en BNP-tillväxt på omkring 8 procent under 2010. Ett avtal med Mercosur skulle vara det första omfattande handelsavtalet för våra sydamerikanska partner. Det skulle ge EU:s exportörer ett försprång gentemot sina konkurrenter i resten av världen genom förmånligt tillträde till en marknad med 260 miljoner medelinkomsttagare, i ett av de områden i världen där köpkraften ökar snabbast.

Den största utmaningen i förhandlingar om multilaterala eller bilaterala handelsavtal som påverkar EU:s jordbruk är i allmänhet att hitta rätt balans mellan våra offensiva och defensiva intressen inom jordbruket, samt mellan jordbruket och andra områden i våra handelsförhandlingar. Kommissionen är mycket medveten om detta och kommer i nära samarbete med parlamentet och rådet att fortsätta ha denna målsättning i alla pågående samtal, där EU vidhåller sitt starka engagemang både i multilaterala och bilaterala sammanhang.

Egyptens president- och parlamentsval kommer att äga rum i år. På vilket sätt kommer kommissionen att stödja valprocessen i Egypten? Kommer EU att sända en långsiktigt arbetande valobservatörsdelegation?

Hur har kommissionen för avsikt att hjälpa unga människor att förbereda sig inför valen? Kommer kommissionen att ekonomiskt stödja seminarier och utbildning för unga människor som strävar efter att bli politiker?

Med tanke på att valen kommer att hållas relativt snart är det mycket viktigt att EU utan dröjsmål och med beslutsamhet tillhandahåller bistånd. Det är mycket viktigt att EU skickar experter och specialister till Egypten – särskilt från Central- och Östeuropa – vilka skulle kunna bidra med de sakkunskaper och den erfarenhet som krävs när det gäller förberedelserna inför val, utarbetande av valprogram och organisationen i samband med valkampanjer.

(EN) EU har uttryckt sin beredskap att mobilisera resurser för att stödja övergången till demokrati i Egypten. Detta skulle kunna omfatta bland annat kapacitetsuppbyggnad och tekniskt bistånd till valförberedande insatser, institutionsuppbyggnad samt valövervakning. Utvecklingen av de pågående reformerna i Egypten vilar på de egyptiska myndigheterna och det egyptiska folket. Kommissionen är beredd att ge stöd så snart som Egypten begär det. Kommissionen har tidigare upprepade gånger uttryckt sitt intresse för att övervaka de egyptiska valen. Detta har blivit en allt viktigare fråga mot bakgrund av den pågående demokratiska reformen. EU kommer att vara redo att skicka en fullständig eller en mer begränsad grupp med valexperter om de egyptiska myndigheterna ber oss att göra det.

Den folkliga resningen den 25 januari 2011 påbörjades tack vare ungdomarnas engagemang och nya politiska rörelser. EU anser att det är mycket viktigt att arbeta med dessa grupper i det civila samhället. Därför har 2 miljoner euro avsatts från stabilitetsinstrumentet för omedelbart stöd till det civila samhällets organisationer och medborgarrörelser. Det främsta målet med programmet är att öka deras förmåga att delta i den pågående reformen, att skapa plattformar för utbyte av åsikter, att tillhandahålla expertis och utbildningar samt att öka allmänhetens medvetenhet. Programmet kommer att mobilisera experter från Europa, inklusive Central- och Östeuropa, samt från arabvärlden. Särskild uppmärksamhet kommer att ägnas åt kvinnors roll.

Ett stödpaket för det civila samhället på 17,7 miljoner euro håller också på att inrättas lokalt i Kairo med hjälp av medel som anslagits genom ansökningsomgångar. Tidsramen för dessa är längre och projekten kommer i huvudsak att inledas kring sommaren. Här ligger fokus på kvinnors rättigheter, ungdomar, barns rättigheter, medier, trosfrihet, yttrandefrihet, kampen mot tortyr etc.

När kommissionen i november 2010 inrättade Blue Belt-projektet valde den att fokusera på fartyg som enbart sysslar med handel inom EU. I projektet betonas i synnerhet att SafeSeaNet med fördel kan användas som ett verktyg för att minska den administrativa bördan för närsjöfarten. Emellertid skulle den oceangående sjöfarten också kunna dra nytta av SafeSeaNet för att minska den administrativa bördan då aktörerna inom detta område också fraktar gods mellan EU:s hamnar under delar av sina internationella sjöresor.

Hur ska kommissionen säkerställa att även den oceangående sjöfarten kan dra nytta av de eventuella fördelar som Blue Belt-projektet väntas medföra, och hur avser den att helt införliva aktörerna inom detta område i pilotprojekten?

Kommer kommissionen att i framtiden arbeta för ett verkligt inre havsområde för EU där fördelarna med SafeSeaNet kommer både närsjöfarten och den oceangående sjöfarten till del, och konkurrens på lika villkor med andra transportmedel därigenom kan säkerställas och den administrativa bördan inom alla delar av sjöfartssektorn minska?

(EN) Såsom anges i vitboken om transportpolitiken⁽¹⁾ behövs fortfarande ytterligare förenklingar av gällande administrativa förfaranden inom sjöfarten för att uppmuntra till att vattenvägstransporter används i sin fulla potential.

Pilotprojektet Blue Belt som genomförs av Europeiska sjösäkerhetsbyrån i samarbete med tullmyndigheter och ett antal frivilliga rederier ska stå färdigt 2011. Genom detta projekt kommer medlemsstaternas tullmyndigheter att få erfara hur EU:s övervakningskapacitet, som har utvecklats av denna byrå, kan hjälpa dem i deras dagliga arbete och hur vanliga administrativa formaliteter kan underlättas, utan att efterlevnaden av de olika lagstiftningarna påverkas. Bland de mer än tvåhundra fartyg som kommer att delta i pilotprojektet är ett flertal verksamma i oceangående sjöfart. Det betyder att även om det övergripande målet för pilotprojektet Blue Belt är att underlätta vattenburna varutransporter inom EU, så kommer man genom pilotprojektet också att utforska möjligheterna till administrativa lättnader för alla typer av sjötransporter.

Kommissionen kommer särskilt att undersöka frågor som rör fartyg som går mellan hamnar inom EU men även går in i en tredjelandshamn, vilket tillkännagavs i handlingsplanen för att inrätta ett europeiskt område för sjötransporter utan hinder⁽²⁾, som antogs 2009.

Med anledning av problemen med reaktorerna vid kärnkraftverket Fukushima-1 i Japan efter den förödande jordbävningen har EU beslutat att kontrollera säkerheten vid alla kärnkraftverk i EU. Kommissionsledamoten med ansvar för energifrågor, Günther Oettinger, har också sagt att planerna på att bygga kärnkraftverket Belene i Bulgarien måste omprövas. 1977 drabbade ett jordskalv som mätte 7,2 på Richterskalan staden Svishtov som ligger 18 kilometer från den plats där kärnkraftverket Belene enligt förslag ska uppföras. I jordbävningen i fråga omkom cirka 120 personer.Med beaktande av ovanstående undrar jag om kommissionen mottagit någon officiell rapport från de bulgariska myndigheterna om seismisk aktivitet i området? Och om så inte är fallet undrar jag om kommissionen är beredd att begära en sådan rapport?

(EN) Den 25 mars 2011 betonade Europeiska rådet vikten av att prioritera arbetet med att se över säkerheten för alla kärnkraftverk i Europa. Kommissionen och Europeiska högnivågruppen för kärnsäkerhet och avfallshantering kommer att samordna denna process. Dessutom kommer kommissionen att se över den befintliga lagstiftnings- och regleringsramen för säkerheten vid kärntekniska anläggningar före slutet av detta år. De seismiska riskerna i området kring kärnkraftverket i Belene i Bulgarien kommer att behandlas i detta sammanhang.

Vilka kommissionsledamöter har besökt Indien sedan den nuvarande kommissionen inledde sitt arbete? Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit för att främja förbindelserna mellan EU och Indien?

(EN) En lista på kommissionsledamöternas besök i Indien sedan september 2009 ges nedan.

EU främjar förbindelserna mellan EU och Indien över hela linjen genom genomförandet av den gemensamma handlingsplanen EU–Indien. I detta initiativ, som upprättades av båda parter 2005 och därefter sågs över 2008, definieras ett brett spektrum av verksamheter som syftar till att stödja det strategiska partnerskapet mellan EU och Indien genom att främja fred och säkerhet, hållbar utveckling, forskning och teknik samt utbyte mellan befolkningarna och kulturellt utbyte.

De områden där man för närvarande prioriterar verksamheter som främjar förbindelserna mellan EU och Indien omfattar bland annat säkerhet, där man planerar åtgärder i kampen mot terrorism, IT-säkerhet och piratdåd. Inom området för handel och affärsdiplomati fortsätter arbetet för att frihandelsavtalet ska kunna slutas, och ansträngningar görs även för att hörsamma den uppmaning som Indiens premiärminister Manmohan Singh gav till EU vid det senaste toppmötet, nämligen en större delaktighet i Indiens ekonomiska modernisering. Andra områden är särskilda samarbetssektorer som sträcker sig från energi, miljö och klimatförändringar till kompetensutveckling, vetenskap och teknik samt migration.

Man kommer dessutom att satsa på att förbättra EU:s profil i Indien genom verksamhet inom ramen för offentlig diplomati.

KOMMISSIONSLEDAMÖTERNAS BESÖK I INDIEN 2009–2010

DATUM

KOMMISSIONSLEDAMOT

2009

2–4 september

Marianne Fischer Boel, kommissionsledamot med ansvar för jordbruk och landsbygdsutveckling

3–5 september

Catherine Ashton, kommissionsledamot med ansvar för handel

16–17 november

Neelie Kroes, kommissionsledamot med ansvar för konkurrensfrågor

5–6 november

Benita Ferrero-Waldner, kommissionsledamot med ansvar för yttre förbindelser och den europeiska grannskapspolitiken

5–6 november

Catherine Ashton, kommissionsledamot med ansvar för handel

6 november

José Manuel Barroso, ordförande för kommissionen (toppmötet mellan EU och Indien)

2010

4 mars

Karel De Gucht, kommissionsledamot med ansvar för handel

7–9 april

Connie Hedegaard, kommissionsledamot med ansvar för klimatfrågor

21–24 juni

Catherine Ashton, vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.

Ett antal aktuella skandaler i samband med förmodad lobbyverksamhet och missbruk inom parlamentet visar att det behövs en uppstramning av normer och regler.

I sin resolution av den 8 maj 2008 (P6_TA(2008)0197) uppmanade parlamentet till ökad öppenhet och efterlyste ett interinstitutionellt avtal mellan rådet, kommissionen och parlamentet om ett bindande och gemensamt register som ska tillämpas på samtliga institutioner och omfatta heltäckande ekonomiska uppgifter, gemensamma avstängningsmekanismer och en gemensam etisk uppförandekod (och åtminstone ett ömsesidigt erkännande av de separata registren, om ingen enighet nås om ett gemensamt obligatoriskt register).

Är kommissionen beredd att påbörja nya överläggningar med parlamentet och rådet i syfte att utarbeta en reglering för ett bindande och gemensamt register över lobbyister för samtliga institutioner?

Instämmer kommissionen i att fullständig öppenhet måste vara det högst prioriterade kriteriet vid upprättandet av en uppförandekod för alla berörda, det vill säga företrädare för rådet, kommissionen och parlamentet?

(EN) Kommissionen är väl medveten om den senaste tidens helt oacceptabla händelser som inträffat i parlamentet. Det är parlamentets och dess ledamöters främsta ansvar att vidta nödvändiga insatser och åtgärder för att förhindra liknande beteenden i framtiden.

Kommissionen har utarbetat en uppförandekod för kommissionsledamöter som är strängare än den tidigare och som är bland de strängaste nu gällande reglerna. Parlamentet har rådfrågats om förslaget och kommissionen kommer att anta den nya koden så snart som möjligt, med hänsyn till parlamentets synpunkter.

Detta bör inte hindra kommissionen och parlamentet från att tillsammans reflektera över hur man ska finna bästa möjliga normer för samtliga institutioners ledamöter och deras respektive roller och mandat. Det är emellertid upp till parlamentet att inleda debatten om vilka regler man vill fastställa för parlamentsledamöterna. Kommissionen vill inte ge intryck av att den försöker reglera parlamentsledamöternas arbete.

När det gäller öppenhetsregistret känner säkert ledamoten till att ett utkast till avtal mellan parlamentet och kommissionen om ett gemensamt öppenhetsregister, som utarbetats av en arbetsgrupp ledd av parlamentets vice talman Diana Wallis och kommissionens vice ordförande Maroš Šefčovič, för närvarande granskas i utskottet för konstitutionella frågor (AFCO) (betänkande från utskottsordförande Carlo Casini). Kommissionen och parlamentet har uppmanat rådet att ansluta sig till avtalet och kontakter pågår i detta avseende.

Kommissionen rekommenderar ett snabbt antagande av avtalet, särskilt under rådande omständigheter, och man har bett om att inte försena genomförandet genom nya rättsliga och politiska diskussioner om registrets frivilliga eller obligatoriska karaktär. Med sådana diskussioner, och framför allt med ett lagstiftningsförfarande, skulle det ta månader och år innan ett register skulle se dagens ljus.

Kommissionen och parlamentet måste komma ihåg att vi inte behöver ett register för att förbjuda beteenden som är uppenbart oetiska och möjligen även kriminella. Det åligger Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), åklagare och domstolar att se till att man följer de lagar som finns.

Öppenhetsregistret ska tillhandahålla information till medborgare, tjänstemän och till oss alla om de organisationer som påverkar diskussionerna i båda våra institutioner.

Alla de som registrerar sig – lobbyister, tankesmedjor, icke-statliga organisationer och andra – kommer att tillhandahålla information om sina avsikter, sin ekonomi och sin huvudsakliga verksamhet. De kommer att underteckna en uppförandekod och ett sanktionssystem som ska gälla vid brott mot reglerna. Det finns redan i dag omkring 3 800 organisationer i kommissionens nuvarande register.

Alla som inte finns med i öppenhetsregistret kommer att tillfrågas om orsaken till detta och om de har något att dölja. Och alla som har kontakter med sådana organisationer bör vara mer än försiktiga.