Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 6 juni 2011 - Strasbourg

21. Kreditvärderingsinstitut (kortfattad redogörelse)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Wolf Klinz, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om kreditvärderingsinstitut: framtidsfrågor (2010/2302(INI) (A7-0081/2011).

  Wolf Klinz, föredragande. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Den globala finanskrisen är sannerligen inte kreditvärderingsinstitutens fel, men jag anser att de bär en avsevärd del av ansvaret för hur allvarlig den har blivit. När så kallade strukturerade finansiella instrument utvecklades i USA, med underliggande instrument i form av bolån med bristfälliga säkerheter, underblåstes utvecklingen av kreditvärderingsinstituten, som nästan på löpande band betygsatte dussintals, om inte hundratals, produkter varje dag. De gjorde detta fullt medvetna om de intressekonflikter som förelåg genom att de tillhandahöll rådgivning till emittenterna och hjälpte dem att utforma sina produkter.

De hävdar alltjämt att de bara uttryckte en åsikt, trots att de mycket väl visste att deras kreditbetyg faktiskt användes som en kvalitetsstämpel. Mitt betänkande tar upp en rad brister och lägger fram förslag i förhoppningen om att kommissionen beaktar en del av dem i det lagstiftningsförslag som den ska lägga fram nu i höst.

Jag föreslår fem åtgärder. För det första måste beroendet av kreditbetyg minska. I praktiken har vi kunnat konstatera att lagstiftningen har gjort dessa kreditbetyg helt oumbärliga för banker, försäkringsbolag, pensionsfonder och andra investerare. Detta framgår tydligt av Basel II och faktum är att lagstiftningen ger kreditvärderingsinstituten en roll som certifieringsorgan.

Vi måste åter ge marknadens aktörer – i synnerhet de institutionella investerarna, som ju själva har kompetensen – en möjlighet att sluta lägga ut ansvaret för sina investeringsbeslut på andra, och ta sitt eget ansvar. Det måste tydligt framgå att investerare bara ska satsa på produkter som de verkligen förstår. De ska inte kunna ursäkta sig med att deras investeringsstrategi i viss mån per automatik är inriktad på produkter med betyget AAA.

För det andra måste vi se till att den information som kreditvärderingsinstituten bygger sina beslut på blir allmänt tillgänglig, att man har förstått den och att även de modeller som används är kända. På så vis skapas öppenhet, och det blir dessutom lättare för institutionella investerare som söker efter investeringsobjekt att göra en egen bedömning. Det är också positivt om det blir möjligt att göra kreditvärderingar på eget initiativ. Här borde vi också reflektera över om inte Förenta staterna just nu överväger ett vettigt förslag, som går ut på att ett andra, oberoende organ ska uppmuntras att sätta ett kreditbetyg på grundval av allmänt tillgänglig information i de fall då emittenterna endast anlitar ett enda kreditvärderingsinstitut.

För det tredje behövs det mer konkurrens. I praktiken har vi ett oligopol. De tre kreditvärderingsinstitut som bedriver global verksamhet kontrollerar 95 procent av världsmarknaden. De har så kallade monopolistintäkter med 40 procents marginal på omsättningen. Jag föreslår därför att vi inrättar en europeisk kreditvärderingsstiftelse, som initialt finansieras av finanssektorn genom räntebärande lån. Efter fem år står det klart om detta fungerar eller ej, och då kommer kreditvärderingsstiftelsen också att få betala tillbaka de pengar den erhållit.

Men jag är övertygad om att det också finns andra möjligheter. Det kanske vore vettigt att låta nationella och regionala kreditvärderingsinstitut samarbeta i ett europeiskt nätverk.

För det fjärde är betalningsmodellen alltjämt en olöst fråga. För närvarande gäller modellen att emittenten betalar. I princip fungerar det så överallt i världen. Men när emittenten betalar uppstår det en självklar intressekonflikt. Den skulle vi kunna minska genom att förbjuda instituten att tillhandahålla rådgivningstjänster till emittenterna och genom att göra deras styrelser verkligt oberoende. Att abonnenten betalar är en av flera andra tänkbara modeller. Även här finns det givetvis en risk för intressekonflikter genom att vissa aktörer kan lockas att åka snålskjuts. Därför krävs det eftertanke. Den tredje möjligheten är prestationsbaserad ersättning, det vill säga en förskottsbetalning och sedan en slutbetalning när det framgår hur rättvisande kreditbetyget har varit.

Slutligen en mycket viktig sak: Vi måste införa ansvarsskyldighet. Kreditvärderingsinstituten måste finna sig i att ta ansvar för sin verksamhet. Därför tycker jag att vi ska införa en möjlighet att utkräva ansvar, men givetvis inte för kreditbetyget i sig, utan för misslyckanden och försumlighet i institutens verksamhet.

ORDFÖRANDESKAP: WIELAND
Vice talman

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Herr talman! Kreditvärderingsbranschen brottas med åtskilliga problem, främst bristfällig konkurrens och oligopolistiska strukturer. Ett sätt att öka konkurrensen vore att skapa en regleringsmiljö som gör det lättare att ta sig in på marknaden och som bygger på en utförlig analys av de hinder som finns i dag. Jag vill betona hur viktigt det är att följa utvecklingen av Basel III och den process som berör den pågående kapitalkravsdirektivprocessen (CRD IV). Ansvarsskyldigheten behöver ökas liksom befogenheterna när det gäller övervakning av interna modeller och möjligheterna att vidta förebyggande åtgärder. Alla kreditvärderingsinstitut ska uppfylla hårdast tänkbara krav på offentliggörande av information, öppenhet och hantering av intressekonflikter.

Rumäniens kreditbetyg har för närvarande prognosen ”stabila utsikter”. Detta kan förbättras om tempot i strukturreformerna bibehålls, liksom finanssektorns stabilitet.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Herr talman! Kreditvärderingsinstituten har förlorat sin trovärdighet för länge sedan, det har föredraganden alldeles rätt i. De höjer och sänker betygen på nästan vad som helst: Länder, banker, kommuner och till och med företag i offentlig ägo – precis vad som helst. Men öppenheten är bristfällig eftersom deras kreditbetyg i regel bygger på hemlig, icke offentliggjord information.

Den bristfälliga öppenheten, och därmed trovärdigheten hos det underlag som kreditvärderingsinstituten använder sig av, föranleder en viktig fråga. Kreditbetyg kan förändra miljontals medborgares ekonomi över en natt, och ställa till med kaos i deras tillvaro. Är det rättvist, logiskt och moraliskt försvarbart att detta sker utan öppenhet och kanske med bristande tillförlitlighet? Självfallet är det inte det.

  Jaroslav Paška (EFD) – (SK) Herr talman! Kreditvärderingsinstituten bedömer hur säkra finansiella instrument är. I efterdyningarna av den finansiella härdsmältan fick de kritik för att de betygsatt finansiella produkter på ett oprofessionellt sätt, som gynnade dem själva.

De bedrev sin verksamhet med en bristande öppenhet som kastade en skugga över deras förmåga att göra rättvisa och professionella utvärderingar. Det är därför hög tid att vi försöker ta reda på hur vi kan förbättra systemet för att fortlöpande utvärdera och betygsätta finansiella produkter.

Mot denna bakgrund anser jag att föredraganden har lagt fram ett mycket betydelsefullt betänkande. Med hjälp av den process som han beskriver kan vi förändra systemet för utvärdering av finansiella produkter, och få en mer objektiv betygsättning av finansiella produkter med hjälp de slutsatser som institut eller andra mekanismer kommer fram till.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Erfarenheten har helt klart visat att kreditvärderingsinstituten saknar trovärdighet. Deras verksamhet fortsätter att skada vissa länder, vare sig det nu är ekonomiskt eller med avseende på deras statspapper. I dag drabbas i synnerhet länder med relativt svag ekonomi. Kreditvärderingsinstituten fortsätter att göra stor skada trots att de helt mist sin trovärdighet, och därför måste deras verksamhet övervakas på lämpligt sätt. Övervakningen får inte stanna vid öppenhetskrav, utan bör gå längre och omfatta en fullständig kontroll över hela det internationella finansiella systemet. Samtidigt måste vi undanröja skatteparadis, reglera finanssektorn på lämpligt sätt genom att beskatta kapitaltransaktioner som görs i spekulationssyfte, och förhindra att det finansiella kapitalet fortsätter att …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Nikolaos Salavrakos (EFD). – (EL) Herr talman! Jag instämmer helt i föredragandens fem förslag om så kallade kreditvärderingsinstitut och deras alltför stora inflytande på världsekonomin och på EU:s ekonomi. Sådana företag får inte bedriva affärsverksamhet som liknar eller anknyter till deras roll som övervaknings- eller kreditvärderingsorgan.

Vi kräver att dessa instituts rapporter övervakas, att det införs vissa grundläggande principer och en möjlighet för länder att kräva skadestånd för förluster de åsamkats genom bristfällig eller vilseledande analys. Jag föreslår också att samtliga EU-medlemsstater inför och tillämpar samma grundläggande redovisningsprinciper, så att värdet på de offentliga tillgångarna lyfts fram och får en officiell värdering. Då framgår tillgångar och skulder – länderna får inte längre vara helt utlämnade åt kreditvärderingsinstitutens och deras uppdragsgivares godtycke.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Kommissionsledamot Michel Barnier är för närvarande i Förenta staterna för att träffa sina kolleger där. Han har bett mig att göra följande uttalande som svar på Wolf Klinz initiativbetänkande om kreditvärderingsinstitut, som antogs av utskottet för ekonomi och valutafrågor i mars.

Kommissionsledamoten håller med om att kreditvärderingsinstitutens bristfälliga arbetsmetoder på många håll i dag anses ha bidragit till finanskrisen. EU reagerade mycket snabbt för att bemöta denna oro och uppfylla sina åtaganden inom ramen för G20. Redan 2009 antogs en förordning om kreditvärderingsinstitut, med stränga krav som instituten måste rätta sig efter för att förebygga potentiella intressekonflikter och förbättra betygsättningens kvalitet, metoder och öppenhet.

När de tre nya finansiella tillsynsmyndigheterna för finansmarknaden har inrättats blir nästa steg att skärpa regelverket för kreditvärderingsinstituten genom att införa en central övervakning i Europeiska värdepappers- och marknadsmyndighetens regi. Den ändrade förordningen trädde i kraft den 1 juni 2011. Vi kommer att vara mycket noga med att följa upp att lagstiftningen tillämpas på rätt sätt.

I dag är EU:s regelverk ett föredöme för andra jurisdiktioner. Utvecklingen på EU:s marknader efter krisen på statsobligationsmarknaden våren 2010 visar dock att regelverket behöver ses över och stärkas ytterligare. Kommissionen åtog sig därför i juni 2010 att göra en djupgående analys av detta område. Ett offentligt samråd har genomförts, kommissionens avdelningar har utvärderat reaktionerna och vi gör just nu en konsekvensbedömning inför de lagstiftningsförslag som vi avser att lägga fram under innevarande år. I det sammanhanget kommer kommissionen att överväga åtgärder som minskar överutnyttjandet av externa kreditbetyg, ökar öppenheten, främjar konkurrensen, inför en princip om ansvarsskyldighet och minskar den risk för potentiella intressekonflikter som kan uppstå i ett system där emittenten betalar.

Vi är på det klara med att detta är mycket komplicerade frågor och vill förvissa oss om att vi hanterar dem på rätt sätt. I det sammanhanget har vi med stort intresse tagit del av Wolf Klinz initiativbetänkande. Det tar upp precis de områden som vi för närvarande går igenom, och är på så vis till avsevärd hjälp i arbetet med lagstiftningsinitiativet.

Sist men inte minst utfärdade rådet för finansiell stabilitet i oktober 2010 ett antal principer för att göra finansinstituten mindre beroende av kreditbetyg. I enlighet med dessa principer avser vi att införa åtgärder mot överutnyttjande av kreditbetyg i vårt kommande lagstiftningspaket för bankväsendet, det så kallade CRD IV.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 7 juni kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Innan Lehman Brothers gick i konkurs fick investmentbanken högsta betyg av de största kreditvärderingsinstituten – samma institut som också ansåg att de tre största affärsbankerna på Island var i gott skick några dagar innan de kraschade. Sänkningen av Greklands kreditbetyg har inte heller tagit hänsyn till att landet inlett sitt ekonomiska återhämtningsprogram. Den ekonomiska och finansiella krisen har visat att kreditvärderingsinstituten har en oligopolliknande struktur. Det saknas konkurrens, öppenhet och ansvarsskyldighet. När tre sådana institutioner har delat upp världen mellan sig behövs det fler aktörer och nya arbetsmetoder. Jag ställer mig därför helt bakom idén att inrätta en europeisk kreditvärderingsstiftelse som ett alternativ till de privatägda institutionerna i branschen. Det skulle då bli obligatoriskt att inhämta ett kreditbetyg från det europeiska institutet, som skulle komplettera kreditbetygsutbudet från de traditionella instituten. Konkurrensen om att tillhandahålla det mest rättvisande kreditbetyget skulle därmed öka.