Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 8 juni 2011 - Strasbourg

3. En ny flerårig budgetram för ett konkurrenskraftigt och hållbart Europa för alla (debatt)

  Talmannen. – Den första punkten är ett betänkande av Salvador Garriga Polledo, för det särskilda utskottet för de politiska utmaningarna och budgetmedlen för en hållbar Europeisk union efter 2013, om investering i framtiden: en ny flerårig budgetram för ett konkurrenskraftigt och hållbart Europa för alla (2010/2211(INI)) (A7-0193/2011).

  Salvador Garriga Polledo, föredragande. – (ES) Herr talman, kommissionsledamot Lewandowski, mina damer och herrar! I 23 år har vi haft budgetplaner för fyra olika perioder, som har bidragit till en välordnad utveckling för EU:s utgifter och inkomster. Det är tack vare budgetplanerna som unionens program har kunnat genomföras. Det är därför denna debatt och omröstningen efter den är så viktiga för unionens finanser. Parlamentet tar för första gången det politiska initiativet när det gäller EU:s budget. Kommissionen och rådet måste reagera på detta förslag och presentera sina alternativ.

Parlamentet har utarbetat ett förslag som präglas av samförstånd och samarbete. Det har inneburit ett års arbete, 1 100 ändringsförslag och 120 åtaganden, och 11 parlamentsutskott och 10 nationella parlament har bidragit. Jag vill gratulera alla tjänstemän och assistenter som under det senaste året arbetat för att göra det här betänkandet möjligt.

Vi har också haft institutionellt samarbete med kommissionärskollegiet, under ledning av José Manuel Durão Barroso, där kommissionsledamoten med ansvar för ekonomisk planering och budget, Janusz Lewandowski, har gett särskilt stöd. Vi hoppas att det förslag som läggs fram den 29 juni kommer att ligga i linje med rekommendationerna i vårt betänkande.

Vi kan inte längre åstadkomma mer Europa med en mindre budget. Vi vill få slut på den dåliga vanan att godta högtidliga politiska åtaganden som inte alls kan finansieras. Vi har haft tillräcklig erfarenhet av detta i samband med Lissabonstrategin, och vi vill inte att 2020-strategin ska bli ännu ett misslyckande som bara spär på besvikelsen och EU-skepsisen. Det är därför vi gör Europa 2020-strategin till ryggraden i den kommande budgetramen.

Vi tror starkt på effektiviteten hos EU:s utgifter. En euro som fördelas genom EU-budgeten är effektivare än en euro som spenderas individuellt i 27 nationella budgetar. Vi har bevisat mervärdestanken, och vi menar att den kan tillämpas på praktiskt taget alla EU-program. Vi uppmanar kommissionen att förverkliga detta.

Ingen EU-politik är möjlig utan tillräcklig finansiering av jordbrukspolitiken och sammanhållningspolitiken. Det är därför vi uppmanar rådet att bibehålla utgiftsnivån för dessa två politikområden efter 2013. Forskning, utveckling, innovation, investeringar i energieffektivitet, förnybar energi, transeuropeiska nät för kommunikation och energisammanlänkning, klimatförändringar och utbildning är bara några av de prioriteringar som denna EU-budget måste täcka.

Att skära i EU-budgeten är inte ett gångbart alternativ för dem av oss som tror på ett konkurrenskraftigt Europa. Vi menar att det behövs en ökning på minst 5 procent jämfört med de totala utgifterna i den gällande budgetramen. Den ökningen är ett minimikrav för att vi ska kunna tillgodose behoven på de stora traditionella politikområdena, liksom våra nya prioriteringar. Den femprocentiga ökningen handlar om politisk realism och bör vara utgångspunkten för kommande interinstitutionella förhandlingar, tillsammans med det förnuftiga förslag om ett nytt system för egna medel som läggs fram i detta betänkande efter en överenskommelse mellan grupperna här i parlamentet.

Denna period, som präglas av kris och räddningsplaner, är kanske den sämsta tänkbara tidpunkten att inleda förhandlingar om budgetramen, men för alla oss som tror på EU:s budget som ett instrument som behövs för att omvandla 27 medlemsstater till en verklig union ligger utmaningen framför oss, och vi måste sikta tillräckligt högt för att klara den.

Dagens debatt kommer att klargöra vad som är bra och dåligt i betänkandet – det kommer att bli både beröm och kritik. Jag vet att det är omöjligt för parlamentet att ge sitt enhälliga stöd i en så känslig fråga, men jag vill tacka de politiska grupperna för deras generositet i sökandet efter samförstånd, och för de kunskaper de bidragit med under denna period. Tack vare dem är det slutliga betänkandet oändligt mycket bättre än något jag hade kunnat åstadkomma utan deras stöd.

  Joseph Daul, för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Euron och den offentliga skuldkrisen kräver lösningar på EU-nivå, inte nationell nivå. Det är det budskap som José Manuel Barroso på kommissionens vägnar har gett medlemsstaterna i månader.

Men en EU-lösning betyder EU-finansiering. Min grupp vill anpassa denna finansiering till EU:s nya verklighet, när det gäller både målsättningar och villkor. Min fråga till rådet är följande: Är 2020-talets EU detsamma som 1960-talets? Är tillståndet för medlemsstaternas offentliga finanser, våra tillväxtutsikter och EU:s ställning i världen jämförbara? Jag tycker inte det. Det står klart att dagens EU inte längre på något sätt kan jämföras med grundarnas. Det har förändrats, och det vore oansvarigt att inte låta de förändringarna återspeglas i det sätt på vilket EU finansieras eller, med andra ord, det sätt på vilket EU formas.

(Talaren avbröt sitt anförande och hoppades kunna återuppta det senare.)

  Martin Schulz, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman! Först och främst vill jag tacka Salvador Garriga Polledo och ledamöterna i det särskilda utskottet för de politiska utmaningarna och budgetmedlen för en hållbar Europeisk union efter 2013, för jag anser att de har gjort ett utmärkt arbete. Jag har sällan sett ett så balanserat och förnuftigt betänkande som det som lagts fram av utskottet för politiska utmaningar.

När det gäller frågan om den framtida budgetramen och dess upplägg börjar det bli tydligt vad för slags EU vi vill ha. Vad vi behöver är en budget för de kommande åren som speglar EU:s ambitioner, även ambitionerna hos stats- och regeringscheferna, samtidigt som våra medborgares förväntningar uppfylls. Vad som kan se ut som en ganska intetsägande debatt om decimaler kommer i själva verket att avgöra EU:s riktning under de kommande tio åren.

Vi ställs med jämna mellanrum inför nya förslag om vad EU bör göra, vad det behöver uppnå och vilka uppgifter det måste förbereda sig för. Samtidigt upptäcker vi också att vi inte har tillgång till de finansiella resurser som krävs för detta. Men om vi överför mer ansvar till EU och förväntar oss att unionen ska finansiera ambitiösa projekt, samtidigt som vi drar ned på finansieringen, då agerar vi i strid med EU-solidariteten, för vi kommer att uppmuntra intern splittring i kampen om medel, exempelvis inom sammanhållningspolitiken. Ett sådant angrepp på solidariteten, som vi redan kan se i en farlig form i vissa av EU:s medlemsstater, bör inte tillåtas mellan medlemsstaterna.

Vi har det EU som förutsetts av David Cameron eller den nederländska regeringen – eller åtminstone det parti som stöder regeringen i Nederländernas deputeradekammare. Det är ett EU med allt djupare klyftor, ett EU som i allt högre grad drar sig undan en integrationistisk utveckling och ett EU av förnyad nationalism. Det här är en utveckling som vissa vill stödja. Men man kan också säga att Europa, som en kontinent på 2000-talet, är vårt svar på de ekonomiska, miljömässiga, finansiella och migrationspolitiska utmaningarna i en globaliserad värld. Vi har två alternativ: vi kan dela upp oss i våra ingående beståndsdelar, som varierar i storlek från Tyskland med 82 miljoner invånare till Malta med 360 000. Om det är var man för sig själv som gäller blir EU irrelevant. Inte ens en stat med 82 miljoner invånare, som den jag företräder, kan i längden överleva konkurrens mellan kontinenter. Vad vi behöver är styrkan hos de 500 miljoner människorna och 27 staterna i gemenskapen. Det är så vi blir starka.

Det här är precis vad som kommer till uttryck i en budget för de kommande sju åren i budgetramen fram till 2020. Det är ett bra utkast. Det skulle glädja mig mycket att se andan hos det polska ordförandeskapet, som visar sig i det förslag som de lagt fram, prägla EU under de kommande åren med den samarbetsanda som föreslås. Företrädarna för EU-medborgarna i Europaparlamentet är jämbördiga med staterna i rådet i förhandlingarna om EU:s finansiella och ekonomiska framtid. Man kan inte säga att man vill ha en Marshallplan för Medelhavsområdet som stöder den demokratiska utvecklingen i Nordafrika samtidigt som man efterlyser nedskärningar i EU-budgeten. Man kan inte säga att man vill finansiera EU-budgeten med 0,8 procent av bruttonationalprodukten och sedan begära ersättning när de egna jordbrukarna drabbas av ehec-krisen, som den nederländska regeringen har gjort. Det är klart att vi vill hjälpa jordbrukarna. Vi måste hjälpa dem. Det är klart att vi vill hjälpa Nordafrika. Det måste vi göra. Men då behöver vi också en bra, välbalanserad, rationellt utarbetad, långsiktig budget i enlighet med detta betänkande.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Lucas Hartong (NI). – (NL) Herr talman! Med tanke på min kollegas oerhört negativa reaktioner på den nederländska regeringens ståndpunkt vill jag fråga honom om han fortfarande över huvud taget erkänner den demokratiska rätten för EU:s medlemsstater att ge uttryck för sina åsikter på sina medborgares vägnar.

  Martin Schulz (S&D). – (DE) Herr Hartong! Naturligtvis erkänner jag den rätten. Jag hoppas bara att du också erkänner att den nederländska regeringens ståndpunkt inte bara auktoritativt kan förkunnas, utan att den bör debatteras i en multinationell demokrati.

Jag har fullständig respekt för Mark Rutte, som stöder en ökning av EU-budgeten med 2,7 procent. Jag har noterat detta och är glad att du har lyssnat uppmärksamt, för alla regeringars ståndpunkter debatteras öppet här i parlamentet. I det avseendet förstår jag inte innebörden av din fråga, men vad jag tror att jag förstår av den är att du också stöder demokrati. Jag antar att det innebär något slags framsteg.

  Guy Verhofstadt, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag har här skrivelsen från företrädaren för den brittiska regeringen om betänkandet från det särskilda utskottet för de politiska utmaningarna och budgetmedlen för en hållbar Europeisk union efter 2013. I skrivelsen sägs att den brittiska regeringen är besviken på förslaget till betänkande. Kolleger, jag tror att det betyder att vi har ett mycket bra förslag till betänkande framför oss i dag!

Jag måste säga att de övriga delarna av skrivelsen, vid sidan av de tre eller fyra orden om att den brittiska regeringen är besviken på betänkandet, är en ren provokation – en provokation mot Europa och EU. Det som i huvudsak sägs är nämligen att ingen ökning av den fleråriga budgetramen är möjlig, och att vi måste hålla oss till den gamla fleråriga budgetramen, samma siffror, samma resurser, givetvis samma rabatter och definitivt samma rabatt för Storbritannien. Vi får inte ändra något över huvud taget.

Den brittiska regeringen är emellertid en regering som vill fatta beslut, som vill reformera inte bara Storbritannien utan även EU. Så jag förstår inte varför vi måste hålla oss till den gamla fleråriga budgetramen och bara fortsätta med gårdagens politik. Jag menar att tiden nu är mogen att säga till allmänheten att vi inte kommer att åstadkomma finansiell konsolidering i EU:s olika medlemsstater genom att minska EU-budgeten med 1 procent [EU:s BNP]. Det motsvarar bara en fyrtiondel av de totala utgifterna i EU.

Det finns andra sätt att göra besparingar. Ett annat förslag som vi kan lägga fram för den brittiska regeringen är att den, om den vill göra besparingar i den brittiska offentliga sektorn, kan göra det genom att ge EU en större roll.

Låt mig ge er tre exempel. För det första, utrikespolitiken. I USA finns det 28 000 diplomater. I Europa finns det 93 000. Det finns fyra gånger så många diplomater i Europa därför att vi inte samarbetar inom ramen för en gemensam utrikespolitik. Där finns en besparing att göra. Om den brittiska regeringen satsade mer på EU skulle de kunna göra besparingar på utrikespolitikens område, William Hagues avdelning. Ett annat exempel är penningpolitiken. Omkring 44 000 personer ansvarar för penningpolitiken i EU. I USA arbetar 18 000 vid Federal Reserves direktion. Det är tre gånger färre tjänstemän.

Om den brittiska regeringen vill göra besparingar kan den ansluta sig till euron, den kan ge EU större befogenheter och ansvar, och den kan göra besparingar när det gäller alla de människor som arbetar med penningpolitik i Storbritannien. Om den vill göra besparingar i Storbritannien kan den göra det i forskningssektorn helt enkelt genom att omedelbart anta det europeiska patentet. Det skulle innebära enorma besparingar i forskningsbudgeten. Det är det svar vi måste ge den brittiska regeringen.

(Applåder)

  Joseph Daul, för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman! Min grupp vill att EU:s finansiering ska återspegla såväl EU:s nya verklighet som trenderna och målen. Motsvarar tillståndet för medlemsstaternas offentliga finanser, våra tillväxtutsikter och EU:s plats i världen den vision som grundarna hade? Definitivt inte – allt detta har utvecklats och förändrats.

Det vore oansvarigt att inte anpassa EU:s finansiering så att den återspeglar dessa förändringar. Den fleråriga budgetramen är en i högsta grad politisk fråga som det särskilda utskottet, tillsammans med budgetutskottet, har diskuterat i över ett år. Jag vill gratulera utskottet till dess arbete. Jag hoppas att utskottets Europaanda kommer att prägla genomförandet av budgetramen och leda EU framåt för våra medborgares bästa.

Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) uppmanar alla medlemsstater att delta till fullo i denna debatt. När jag säger till fullo menar jag att inte bara tillkännage att det slutliga målet är att frysa EU:s utgifter till 2020, och att inte heller utan vidare avvisa tanken på EU:s egna medel. Vi vill ha egna medel för att minska trycket på de nationella budgetarna. Det är därför vi föreslår systemet med egna medel för stats- och regeringscheferna: för att lindra trycket på hårt ansträngda nationella budgetar.

Låt mig erinra er om att EU-budgeten alltid har varit i balans, till skillnad från de nationella budgetarna, som i de flesta fall har allvarliga underskott. Låt mig också erinra er om att över 90 procent av den budgeten går till projekt som gynnar medlemsstaterna. Låt mig slutligen erinra medlemsstaterna om att alla pengar som inte går åt betalas tillbaka till dem i slutet av året. Ändå anklagas vi för att vara dåliga förvaltare – jag menar att vi måste förbättra våra kommunikationsinsatser. Så låt oss sluta att behandla EU-budgeten som en belastning på de inhemska finanserna.

Låt oss vara ärliga: en euro som spenderas på EU-nivå ger mycket större avkastning än en euro som spenderas av nationella regeringar. Mellan 20 och 30 cent av nationella utgifter på en euro går direkt till att betala ränta på statsskulden. Européerna måste få veta sanningen.

Sanningen är att begåvningsflykten till Kina och Förenta staterna kommer att öka i intensitet utan EU-finansiering till utbildning och livslångt lärande. Sanningen är att våra länder skulle vara mindre konkurrenskraftiga globalt sett samtidigt som tillväxten och sysselsättningen skulle avmattas utan EU-finansiering till forskning och innovation. Sanningen är att klyftan mellan rika och fattiga regioner skulle öka utan EU-finansiering till sammanhållning. Sanningen är att livsmedelsförsörjningspolitiken, energipolitiken och klimatförändringspolitiken inte skulle kunna leva upp till våra förväntningar och mål utan EU-finansiering. Sanningen är att EU utan EU-finansiering till utrikes- och säkerhetspolitiken skulle ha varit kvar i periferin i stället för att befinna sig mitt på världsscenen.

Naturligtvis handlar det inte bara om pengar – hur EU väljer att satsa och genomföra politiska prioriteringar till 2020 och därefter kommer att vara avgörande för dess förmåga till inflytande i världen. Europaparlamentet uppmanar därför rådet att noga tänka igenom sin ståndpunkt om budgetramen – och för en gångs skull är de grupper som redan talat överens med mig.

Om rådet verkligen vill se tillväxt och sysselsättning återhämta sig måste det utnyttja EU-budgeten och gemenskapens egna medel som ett kraftfullt hjälpmedel. Om rådet, i likhet med parlamentet och kommissionen, verkligen vill ge Europa en riktig chans i samband med globaliseringen måste det förstå att kloka utgifter är mycket viktigare än begränsade utgifter och att gemensam finansiering av gemensamma projekt är en smartare metod än att sprida resurserna glest mellan kortlivade projekt.

Denna förmiddag efterlyser ledamöterna i PPE-gruppen en ambitiös syn på Europa. Våra medborgare delar vår ambition och våra förhoppningar. När ungdomar ger uttryck för sin oro på gatorna i Aten och Madrid och 500 miljoner européer undrar vad framtiden bär med sig är det dags att ställa de rätta frågorna och föreslå lösningar på de problem vi står inför.

  Richard Ashworth, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Om jag får ta tillfället i akt att tala för den brittiska regeringen vill jag svara Guy Verhofstadt, som i vanlig ordning har missat poängen och vänder sig åt fel håll.

Om han hade läst betänkandet skulle han ha sett att den brittiska regeringen sagt att detta är en tid av kris i Europa. Han skulle ha lagt märke till att ekonomier stagnerar, arbetstillfällen försvinner och industrier kämpar för att konkurrera i en värld som snabbt förändras. Vad EU behöver är en budget som är relevant, som tillför mervärde och som samverkar med folket, men vad Guy Verhofstadt och hans kolleger erbjuder är mer av samma sak.

Det finns ett ordspråk som lyder: Om du inte ändrar riktning kommer du dit du siktade från början. Denna budget måste ändra riktning. Vi och den brittiska regeringen håller med om att utgifterna bör ökas på de områden som ger mervärde. Vi håller med om att satsningarna på forskning och utveckling och på transeuropeiska transport-, energi- och telekommunikationsnät bör öka. Vi håller med om att det är klokt och vettigt att satsa på utbildning, småföretag och främjande av den inre marknaden, och att det bör uppmuntras. Det kommer att bidra till att skapa sysselsättning och tillväxt. Men vi håller inte med om att det är godtagbart att parlamentet använder det som ett skäl att kräva en större budget.

Till Guy Verhofstadt vill jag säga följande. Över hela Europa inför regeringar åtstramningsbudgetar, och det vore oerhört obetänksamt av parlamentet att inte ta till sig det budskapet utan välja att bortse från skrivelsen från de fem regeringscheferna, för de sade faktiskt att lösningen inte är mer Europa utan smartare Europa.

Vi behöver en mer fokuserad budget. I det särskilda utskottet för de politiska utmaningarna och budgetmedlen för en hållbar Europeisk union efter 2013 talade vi med rätta om prioriteringar, men vi vidtog inga åtgärder i det avseendet. Det fanns inget som tydde på en vilja att fatta tuffa beslut, det slags beslut som just nu fattas av regeringar över hela Europa.

Vi godtar alltså att utgifterna för de nya prioriteringarna bör öka, men vi anser också att det är dags för oss att återigen titta på de traditionella prioriteringarna, så det här var alltså ännu ett förlorat tillfälle för EU-budgeten.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Andrew Duff (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill fråga min kollega om han inte håller med om att överföring från den nationella budgeten till EU-budgeten av vissa centrala utgiftsposter kommer att ge kostnadseffektivitet och stordriftsfördelar och innebära besparingar i nationella budgetar. Det är huvudbudskapet i parlamentets syn på reformen av budgetramen. Det är logiskt, och det kräver ett logiskt och rationellt gensvar från London.

  Richard Ashworth (ECR). – (EN) Herr talman! Jag förstår vad Andrew Duff menar, och som vanligt stämmer teorin men inte praktiken.

Jag vill se bevis för att överföring av stöd ger ökad effektivitet när EU står för utgifterna. Jag vill se bevis för att det faktiskt sparat medborgarna pengar i stället för att ge dem ökade kostnader.

Jag säger det igen – den här budgeten speglar ett krav från Andrew Duff och hans kolleger på mer Europa, inte smartare Europa. Storbritanniens regering efterlyser bättre utgifter, inte mer utgifter.

  Bas Eickhout, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman! Det är alltid intressant att se att debatten, så snart vi börjar tala om en framåtblickande budget, alltid bara handlar om ”exakt hur mycket?”. Denna debatt borde egentligen handla om tre frågor, tre prioriteringar, som för oss i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen är av avgörande betydelse.

För det första behöver vi en vision för Europa, och vi måste komma fram till vilket mervärde EU-budgeten ger i det avseendet. För det andra, ja, Richard Ashworth, budgeten bör förnyas och göras grönare, det bör vara en framåtblickande budget. Men en framåtblickande budget betyder också förändrade prioriteringar och ännu mer EU-pengar. Den tredje prioriteringen gäller EU:s egna medel. Gör systemet rättvisare och öppnare så kan vi tala om egna medel sedan.

Jag vill gärna gå igenom dessa prioriteringar och börja med mervärdet. Även här ger debatten intrycket att de pengar som går till Bryssel försvinner i ett svart hål. Vilka dumheter, vilka fullständiga dumheter! Om man börjar titta på vad som kan göras på EU-nivå finns det många skäl att spendera pengarna där och definitivt inte på nationell nivå. Ta t.ex. våra diplomattjänster, våra ambassader utomlands. Vill vi ha 27 stycken i alla länder i Afrika, eller vill vi ha en enda EU-ambassad? Det senare betyder att mer pengar måste gå till EU för EU-ambassaden, men det betyder också att 27 gånger mindre pengar spenderas i de 27 medlemsstaterna. Det är ett effektivt sätt att hantera pengar.

Titta också på infrastruktur. Om vi som länder bygger infrastruktur, hur ser vi sedan till att den fungerar även över gränser, när det gäller energinäten? Där behövs också EU-pengar. Eller ta innovation och forskning. Se till att det finns konsolidering och samverkan, så får du stordriftsfördelar. Det är att investera smart. Det här ger en bild av EU:s mervärde, och det är därför vi behöver en EU-budget.

För det andra måste budgeten vara framåtblickande. Dagens budget är för mycket ”business as usual”. Vi har 2020-målen för en smart och hållbar ekonomi. Vi måste därför satsa på det. Utmaningen för EU är att hantera knapphet, när det gäller naturresurser men också när det gäller arbetskraft. EU måste satsa på detta så att vi kan hantera det. Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling måste förnyas och göras grönare, så att jordbruket kan bli ett exempel på ett rent och effektivt sätt att hantera naturresurser. Även strukturfonderna måste leva upp till nya utmaningar, t.ex. på energiområdet. Se till att strukturfonderna bidrar till de mål vi har satt upp för 2020. Det är den innovation vi borde tala om.

Vilka är de nya utmaningarna? Hållbar energi – det betyder infrastruktur, och vi behöver pengar för det. Utrikespolitik – arabiska våren: Hur har EU:s gensvar sett ut? Vi behöver EU-pengar för det också. Fattigdomsminskning i och utanför EU, klimatförändring, innovation – fler goda skäl för oss att agera på EU-nivå.

Den tredje prioriteringen gäller EU:s egna medel. Dagens system är konkursmässigt. De rabatter som britterna har, och som nederländarna och danskarna vill ha – det är ett konkursmässigt system. Gör det rättvisare och öppnare, eller säkra egna medel för EU. Överväg en skatt på finansiella transaktioner. Då får man ett rättvist system där pengarna går till EU och vi kan nå våra egna mål. Det är smart politik. Saker och ting måste definitivt förändras, men visst är det på EU-nivå som förändringen måste ske?

Till sist vill jag ställa följande fråga till de medlemsstater som säger att mindre och mindre pengar bör gå till EU men samtidigt ger EU alla möjliga nya prioriteringar: Om ni vill att mindre pengar ska gå till EU, vilka prioriteringar bör vi som union arbeta med? För om ni vill att EU ska få mindre pengar måste ni också göra val. Hittills har vi hört att prioriteringarna blir fler och fler, men med mindre pengar. Det går helt enkelt inte ihop. Och det är den fråga som den brittiska och den nederländska regeringen borde tänka på.

  Lothar Bisky, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Garriga Polledo! Ni förstår säkert att vänstern har särskilt höga förväntningar när det gäller EU:s sociala anpassning och därför är lite besviken på att sociala frågor inte prioriteras högre i ert betänkande under kommande år.

Jag är säker på att bevarandet och utvecklingen av den europeiska modellen för den sociala staten och av den europeiska solidaritetsprincipen kommer att få enorm betydelse i tider av kris och ekonomiska nedskärningar. Båda dessa saker är viktiga europeiska kulturella landvinningar, och jag anser att det skulle kunna betyda slutet för EU:s sociala integrationsprocess om de övergavs.

Ni har givetvis räknat upp många viktiga utmaningar, varav en del går utöver Europa 2020-strategin. Jag tror emellertid inte att den experimentella ökning på 5 procent som föreslås kommer att vara tillräcklig för att möta dessa utmaningar. Från parlamentets sida bör vi tydligt slå fast att vi tänker ge särskilt stöd åt ett socialt Europa. Andra saker, som ERD, Frontex och Iter, kanske får vänta lite längre. Jag menar att det är fel att uppmana rådet att fastställa negativa prioriteringar, dvs. nedskärningar.

Samtidigt måste vi acceptera att detta betänkande kommer att ge upphov till en seriös parlamentarisk debatt om reformen av systemet med egna medel. Särskilt införandet av en skatt på finansiella transaktioner är en fråga som vi äntligen måste ta under övervägande. Det är inte bara ett användbart finansieringsinstrument utan kan också ge större öppenhet när det gäller hur EU finansieras.

Det här handlar givetvis till stor del om finansmarknadsreglering. Jag anser också att vi måste avskaffa den brittiska rabatten och se till att outnyttjade EU-medel går tillbaka till EU:s budget.

  Marta Andreasen, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Parlamentet kommer återigen att anklagas för att sakna kontakt med verkligheten om det röstar för en budgetökning för perioden 2014–2020. Det skäl som anges för denna ökning är finansieringen av 2020-strategin, som man menar ska ta oss ur krisen.

Låt oss minnas vad som hände med Lissabonstrategin – den blev ett storslaget misslyckande. Skattebetalarnas pengar slösades bort, och det misstaget får vi inte göra om. Europeiska revisionsrätten rapporterar om en betydande andel oegentligheter på olika politikområden, i genomsnitt motsvarande 2,8 procent av budgeten år efter år, och vi fortsätter att ösa ut medel till dessa regioner. Kostnaderna för vissa projekt har blivit upp till tre gånger högre än den ursprungliga beräkningen; andra försenas när bättre teknik tar över. Det gäller t.ex. Galileo, som gått från en budget på 7,7 miljarder euro till en budget på 22,6 miljarder euro.

Mer än 40 procent av budgeten går fortfarande till den gemensamma jordbrukspolitiken, trots att bara 4,7 procent av arbetskraften i EU är verksam på det området. Den gemensamma fiskeripolitiken, som betraktas som ett misslyckande av kommissionsledamot Maria Damanaki, kräver att skattebetalarna skickar en miljard euro till Bryssel varje år. Europeiska utrikestjänsten kostar 500 miljoner euro extra varje år och har ännu inte bevisat sitt existensberättigande.

Alla dessa exempel borde definitivt motivera en minskning i stället för en ökning av budgeten. Jag hoppas att den brittiska regeringen kommer att ta ställning, säga att det får räcka nu och kräva en minskning. De brittiska koalitionsledamöterna här i parlamentet tycks dock förespråka en frysning. De brittiska skattebetalarna kommer inte att tacka dem.

  Lucas Hartong (NI). – (NL) Herr talman! Strax innan första världskriget bröt ut sade den brittiska ministern Sir Edward Grey följande: ”Lamporna håller på att slockna över hela Europa. De kommer inte att tändas igen under vår tid.” Vi har nu framför oss Garriga Polledo-betänkandet om Europaparlamentets politiska prioriteringar för perioden efter 2013. Det gäller både lagstiftningen och budgeten. Det här är därför verkligen EU:s vision om EU-medborgarnas framtid.

Vilken förfärlig intellektuell, kulturell och politisk fattigdom som genomsyrar detta betänkande! Vilken tendens till diktatur av EU:s politiska elit. Europaparlamentet hävdar att EU ger större mervärde på internationell nivå än de enskilda medlemsstaterna tillsammans. Ni kräver därför en ökning av EU:s budget med minst 5 procent. Det är löjligt! Det vittnar om ett förnekande av nationell suveränitet och om förakt för våra länders medborgare och regeringar.

Låt mig klargöra en sak: en rättänkande medlemsstat som Nederländerna kommer aldrig att kunna stödja det här betänkandet. Parlamentsledamöter med en frisk, frihetsälskande vision bör kasta det här betänkandet rakt i papperskorgen. Varför? Jo, för annars kommer lamporna att slockna i Europa, och vi banar vägen för en mörk framtid för våra barn. Min grupp vill att lamporna ska fortsätta att lysa i Europa och kommer därför att med kraft rösta mot betänkandet.

  Talmannen. – Kolleger! Som ni märker har vi här en grundläggande diskussion EU:s framtid, och vi väntar på att få höra kommissionens ståndpunkt.

Vi har ett blått kort. Lucas Hartong, är du redo att svara?

  Gerben-Jan Gerbrandy (ALDE). – (NL) Herr talman! Jag skulle vilja ställa följande fråga till min kollega Lucas Hartong. I dag är det flera av EU:s medlemsstater som är medlemmar av G8, organisationen för de åtta största ekonomierna i världen. Men om 10–15 år kommer inte ett enda europeiskt land att vara företrätt där längre. Hur kan du då hävda att enskilda europeiska länder fortsätter att spela en viktig roll på världsscenen? Tycker du inte att det enda sättet för Europa att verkligen fortsätta att spela en roll där är att agera gemensamt?

  Lucas Hartong (NI). – (NL) Herr talman! Jag tackar min kollega för frågan. EU är så fantastiskt och så mäktigt tack vare sina medlemsstater, och genom att arbeta tillsammans, i nära samråd, kan medlemsstaterna alltså tala med en stark röst på den globala politiska scenen. Så kommer det att fortsätta att vara. Just därför att nationella regeringar arbetar bra tillsammans kommer deras röster att bilda en lysande kör.

  Janusz Lewandowski, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! På kommissionens vägnar välkomnar jag det betänkande som lagts fram av det särskilda utskottet för de politiska utmaningarna och budgetmedlen för en hållbar Europeisk union efter 2013. Det här är ett verkligt bidrag till förberedelserna inför nästa budgetram, men det är också sant europeiskt. Det är ett verkligt europeiskt perspektiv på EU-projektets framtid, och det är oerhört angeläget nu när vi står inför många gemensamma utmaningar som kräver gemensamma lösningar i en tid som enligt Martin Schulz präglas av Entsolidarisierung (’nedmontering av solidariteten’).

Min kommentar gäller inte bara själva betänkandet utan även arbetet i det särskilda utskottet för de politiska utmaningarna och budgetmedlen för en hållbar Europeisk union efter 2013 – som jag deltog i, så jag vet vad jag talar om – samt Jutta Haugs skickliga ledning och Salvador Garriga Polledos roll. Det handlar om ett brett samförstånd och en majoritetsomröstning som troligen och förhoppningsvis kommer att bekräftas i dag i plenum. Ja, vi delar visionen i betänkandet. Ja, vi säger också att EU-budgeten inte handlar om att duplicera nationella budgetar utan om att nå gemensamma mål där nationalstaternas kapacitet inte räcker till och EU-medel kan ge stordriftsfördelar eller skapa synergieffekter.

EU-budgeten bör kort sagt utnyttjas där den kan åstadkomma något, eftersom den fungerar som en investering och inte har något underskott. Vi delar också visionen om de så kallade traditionella politikområdena – dvs. den gemensamma jordbrukspolitiken och sammanhållningspolitiken. Traditionell betyder inte omodern, utan det rör sig om en mekanism för att nå målen för 2020-strategin. Med rätt utformning i budgeten kan dessa områden skapa utrymme för avsevärt och märkbart bättre finansiering av det som underfinansierats – innovation, hantering av migrationsströmmar, EU:s yttre ansvar som är så tydligt nu i Medelhavsområdet, energieffektivitet och, framför allt, sammanlänkningen av Europa via de transeuropeiska näten och andra gränsöverskridande anslutningsmekanismer i energisystem.

EU-budgeten bör ges nya funktioner och fungera som en verktygslåda för att hålla medlemsstaternas offentliga finanser i styr, men den kan inte ges skulden för dålig förvaltning av offentliga finanser på nationell nivå. Den bör i dag fungera som en säkerhet för systemet för medelfristigt ekonomiskt stöd till medlemsstaters betalningsbalans, men i framtiden också för ökad användning av innovativa finansieringsinstrument som kan bidra till europeiska budgetar.

I betänkandet efterlyses en reform av finansieringssidan, och vi förväntas svara med att peka på nya medel. Som Joseph Daul helt riktigt sade är det så man gör livet lättare för en finansminister – genom att peka på nya egna medel till budgeten och begränsa det direkta bidraget. Det paket som ska läggas fram i slutet av juni handlar därför om siffror, förordningen om den fleråriga budgetramen, ett nytt förslag till ett interinstitutionellt avtal, men även om egna medel. Särskilda sektorsförslag bör komma senare, mellan september och årsskiftet.

Avslutningsvis vill jag än en gång säga att jag är övertygad om att betänkandet från det särskilda utskottet är ett värdefullt bidrag till diskussionen om EU:s framtid, och en stark och viktig utgångspunkt för kommissionen. Samarbete mellan kommissionen och parlamentet är oundgängligt, inte bara för att utformningen av förslaget ska få en bra start utan också för att de i nuläget oerhört besvärliga förhandlingarna ska sluta lyckligt.

  Talmannen. – Tack, Janusz Lewandowski. Det handlar om en mycket viktig diskussion mellan kommissionen och parlamentet. De två institutionerna vill gärna stödja varandra och förhålla sig på samma sätt till den fleråriga budgetramen. Vi kommer att få se kommissionens förslag i slutet av denna månad, när det också kommer att läggas fram för parlamentet.

(Som svar på en röst från kammaren:)

Jag är ledsen, men vi ställer inte frågor med hjälp av blått kort till våra gäster; de ställs bara till Europaparlamentets ledamöter.

  Thijs Berman, föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. – (NL) Herr talman! För utskottet för utveckling är det här betänkandet inte bara tydligt utan också väsentligt, för det slår fast att EU kommer att ta sitt ansvar för de fattigaste länderna under de kommande sju åren och därför kommer att ställa anslag i budgeten till förfogande för detta. I betänkandet slås fast att medlemsstaterna måste fullgöra sina egna åtaganden. De har dock fortfarande långt kvar för att låta 0,7 procent av sin bruttonationalinkomst (BNI) gå till utvecklingssamarbete. Om EU samarbetar kring utvecklingssamarbetet kommer det att ge besparingar, förhindra överlappning och säkra ett bättre och effektivare utnyttjande av medlen.

Enligt betänkandet kan inte åtgärder mot klimatförändringar finansieras med hjälp av utvecklingsbudgeten. Ökad prioritet bör ges åt att stärka mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen. Nya finansieringsmetoder efterlyses vid sidan av bara bidrag, t.ex. lån och bidrag i kombination. Det betonas att det även fortsättningsvis bör finnas ett eget oberoende finansieringsinstrument för humanitära insatser, eftersom katastrofbiståndet måste vara neutralt och oberoende av Europeiska utrikestjänstens politiska val. Med dessa val förblir EU den viktigaste partnern för världens utvecklingsländer, och det är mycket viktigt.

  Gerben-Jan Gerbrandy, föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. – (NL) Herr talman! Även utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet kan uttrycka sin tillfredsställelse med betänkandet i den form det lagts fram för oss. I betänkandet beaktas bristen på råvaror, hotet mot den biologiska mångfalden, övergången till hållbar energi och, framför allt, vikten av att vår ekonomi är hållbar – något jag ser som centralt.

Det finns emellertid ett men: Vi lever i en tid när alla medlemsstater vänder på varenda euro åtminstone tre gånger innan den spenderas. Ändå gör vi något mycket märkligt. Vi spenderar miljarder på bidrag, miljöskadliga bidrag, till sådant vi sedan måste spendera många fler miljarder på att rätta till. På min grupps vägnar har jag därför på nytt lagt fram det ändringsförslag som antagits av miljöutskottet, som handlar om att spåra upp bidrag som är skadliga för miljön under perioden fram till 2020. Vi har inte råd med bidrag av det slaget, i synnerhet inte i dessa knappa tider.

  Constanze Angela Krehl, föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. – (DE) Herr talman! Sammanhållningspolitiken står för en av de största enskilda budgetarna i EU. Vi måste utveckla en ny politik som är anpassad till de nya utmaningarna. Vi vill satsa på modern infrastruktur, på forskning, innovation och utveckling av ny teknik. Vi vill ha en hållbar, integrerad stadsutveckling, och vi vill ha välutbildad arbetskraft.

Regionerna behöver särskilda bidrag som kan hjälpa dem att bli konkurrenskraftiga och att utvecklas ekonomiskt. Men samtidigt är det viktigt att alla regioner får tillgång till sammanhållningspolitiken, både östeuropeiska medlemsstater och starka nationella ekonomier som Tyskland. Östra Tyskland behöver stöd, men även vissa regioner i västra Tyskland och delar av Storbritannien behöver också EU-stöd.

Det kräver en budget som inte får vara mindre än den nuvarande och inte får delas upp på olika sektorer. Vi måste göra allt vi kan för att förbättra effektiviteten och öppenheten, och vi måste koppla detta till ett avskaffande av onödig byråkrati. Sammanhållning hänger samman med solidaritet, men det är också vettigt i ekonomiskt hänseende och dessutom nödvändigt.

Bristande sammanhållning är inte bra, inte heller för starka nationella ekonomier. Av det skälet bör vi ge sammanhållningspolitiken lämpligt ekonomiskt stöd. Jag vill tacka föredraganden för att han tagit med yttrandet från utskottet för regional utveckling i sitt betänkande, och jag vill be om stöd för ändringsförslaget om att på nytt förbättra mellankategorierna.

Vi har nått en kompromiss i utskottet för regional utveckling, och jag rekommenderar parlamentet att anamma den kompromiss som de politiska specialisterna kommit fram till i Garriga Polledo-betänkandet. Jag vill be om ert breda stöd.

  Giovanni La Via, föredragande för yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. – (IT) Herr talman! Först och främst vill jag ge ett erkännande åt Salvador Garriga Polledo, och jag talar då för majoriteten av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, för hans utmärkta arbete de senaste månaderna.

Debatten om den framtida budgetramen var mycket livlig, och det betänkande som sammanställts av Salvador Garriga Polledo ger en effektiv sammanfattning av de olika nationella delegationernas och politiska gruppernas ståndpunkter.

Som föredragande för yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling uttrycker jag mitt fulla stöd för beslutet att åtminstone låta jordbruksbudgeten vara oförändrad, och jag och många av mina kolleger i utskottet motsätter oss starkt det ändringsförslag som lagts fram av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE), som skulle innebära att eventuella framtida nedskärningar av jordbruksmedlen skulle godtas för att finansiera annan verksamhet.

Jag känner mig tvungen att påminna mina kolleger om att den gemensamma jordbrukspolitiken ingår i fördragen och utgör ett av de få verkligt europeiska politikområdena. Den kan spela en viktig roll i en strategisk sektor som tillhandahåller kollektiva nyttigheter och genererar verkligt europeiskt mervärde.

  Cătălin Sorin Ivan, föredragande för yttrandet från utskottet för kultur och utbildning. – (RO) Herr talman! När vi talar om EU-budgeten och EU-medel, särskilt om den framtida fleråriga budgetramen, talar vi automatiskt om europeiskt mervärde. Jag tror inte att det finns något område eller segment i EU-budgeten där det europeiska mervärdet är större, med så lite pengar. Men för att vi ska kunna se till att allt vi anser här i parlamentet och alla EU-projekt har anknytning till EU:s befolkning och varje EU-medborgare, och att alla projekt har en framtid, måste dagens unga tro på EU-projektet. De måste känna sig alltmer europeiska, och vi måste avsevärt öka våra satsningar på kultur, utbildning, ungdomsprojekt och ungdomsprogram.

Det är därför jag säger att vi, för att EU ska ha en framtid, behöver mer pengar till utbildning, kultur och ungdomar. För att inte tala om idrott, som prioriteras på Europa 2020-agendan.

  Eva-Britt Svensson, föredragande av yttrande från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. − Herr talman! Som föredragande i jämställdhetsutskottet vill jag påpeka att när de stora avgörande besluten tas när det gäller ekonomi och finansiella och monetära frågor, skattefrågor och handelspolitik, alla beslut som påverkar budgeten och våra möjligheter, då är kvinnors inflytande idag väldigt litet. För att åstadkomma en modern framtida budget har jämställdhetsutskottet lyft fram viktiga saker för framtiden i budgetarbetet.

Kvinnors kompetens och erfarenheter måste tas tillvara. Vi påpekar att det behövs en jämställdhetsintegrering, en jämställdhetsbudgetering. Jag hör hur ledamöterna talar om den framtida budgeten och ökade resurser osv. Det handlar inte endast om ökade resurser utan det handlar om att ha det politiska modet att också göra omprioriteringar i budgetarbetet och att ta tillvara den kompetens som faktiskt finns bland kvinnor. Om vi gör det behöver vi inte alltid ropa på mer och mer budgetmedel, utan kan använda budgeten för att åstadkomma en modern framtida politik.

  Reimer Böge, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det här betänkandet är ett bra, förnuftigt förslag från parlamentet till kommissionen och rådet om den fortsatta utvecklingen av EU:s budgetbas i besvärliga tider.

Jag vill tacka föredraganden Salvador Garriga Polledo och utskottsordföranden Jutta Haug för deras arbete. Ni har båda gjort ett utmärkt jobb. Trots alla politiska meningsskiljaktigheter mellan de olika grupperna har vårt arbete kännetecknats av en kamp för att finna gemensamma europeiska lösningar. Andra institutioner skulle kunna ha lite mer av den andan. Vi vill ha riktiga egna medel, såsom beskrivs i fördraget.

Budgeten ska, oberoende av andra inkomster, finansieras enbart med egna medel. Vi är med andra ord trogna fördraget när vi kräver detta. Låt oss förresten få ett slut på alla dessa särskilda, riktade rabatter. Den här debatten bör föras tillsammans med våra kolleger i de nationella parlamenten, fördomsfritt och utan det raseri som märks i vissa huvudstäder och uttalanden.

Samtidigt vill vi vara säkra på att budgeten som helhet skyddas och att finanspolitiken inte tas bort från EU-budgeten. När vi diskuterar utgifter måste vi hänvisa till skyldigheterna till följd av Lissabonfördraget. Vi måste tillhandahålla tillräcklig finansiering för Europa 2020-strategin, som vi alla förbundit oss till. Tillväxt är grunden för ekonomisk och social verksamhet.

Vi måste mer ingående än tidigare diskutera europeiskt mervärde och de nödvändiga synergierna mellan de nationella budgetarna och EU-budgeten, för oavsett vilka potentiella besparingar som kan göras i EU-budgeten kan en stor del av de ytterligare medel som krävs diskuteras i samband med en verklig debatt om synergier och potentiella besparingar mellan EU-budgeten och de nationella budgetarna. Vi måste tydligt säga till rådet att det, om det inte vill ta den väg vi pekar ut i dag, måste ange vilka politiska prioriteringar som ska strykas från dagordningen och inte längre finansieras. Det är nödvändigt om vi ska kunna vara uppriktiga mot våra medborgare. Jag hoppas att kommissionen i sina lagstiftningsförslag kommer att reagera positivt på dessa förslag från parlamentet, och jag förväntar mig att kommande ordförandeskap hittar ett sätt att kommunicera med parlamentet på ett öppet och tydligt sätt, så att vi kan slutföra samtyckesförfarandena inom lämpliga tidsramar.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Derk Jan Eppink (ECR). – (EN) Herr talman! Såvitt jag vet är Reimer Böge medlem av CDU i Tyskland. Jag undrar om hans vädjan om EU:s egna medel återspeglar hans egen personliga ståndpunkt eller ståndpunkten hos hans parti i Tyskland?

  Reimer Böge (PPE). – (DE) Herr talman! Jag ska med nöje besvara frågan. Faktum är att jag inte bara är medlem av Tyska kristdemokratiska unionen, utan jag har också varit vice ordförande för CDU i Schleswig-Holstein i 13 år. Innan det här utskottet framförde sin mening enades parlamentsledamöterna från CDU/CSU om en ståndpunkt. Det uttalande om egna medel som parlamentsledamöterna från CDU/CSU enades om och som i viss mån strider mot partiets nationella ståndpunkt är helt förenligt med slutsatserna från utskottet för politiska utmaningar. Jag står för detta, även i min egenskap av CDU-politiker i Tyskland.

  Göran Färm, för S&D-gruppen. – Herr talman! EU står idag inför större utmaningar än på mycket länge. Vi ska försöka få slut på den ekonomiska krisen och samtidigt undvika nya kriser. Vi ska hantera den ökade globaliseringen och konkurrensen. Det kommer att krävas stora gränsöverskridande investeringar i t.ex. forskning. Vi ska ta itu med miljöns och klimatets utmaningar och en hållbar energiförsörjning.

Vi ska vända den förödande trend mot permanent hög arbetslöshet och socialt utanförskap som Europa upplever. Och inte minst ska vi försöka hjälpa till när det gäller krisen i våra södra grannländer. I det läge när vi som mest behöver solidaritet och ett väl fungerande europasamarbete, då växer dessvärre också hoten mot europatanken. Just nu riktar de sig bland annat mot EU:s budget.

Vi i SURE-utskottet förstår att det kan verka egendomligt att när många medlemsstater skär i sina egna budgetar, då begär vi mer pengar till EU:s budget efter 2013. Men samtidigt vore det helt orimligt att bortse från de här utmaningarna, att ge efter för EU-skepsisen och överge de politiska ambitioner som medlemsstaterna har gett oss bl.a. genom Lissabonfördraget. Man ska också komma ihåg att stora nedskärningar inte gynnar de mest utsatta, Grekland, Irland och Portugal, utan tvärtom minskar det EU:s möjlighet att stödja dem.

Her Majestys Government talar bara för nettobetalarna och inte för de andra. Därför har vi i betänkandet från SURE-utskottet försökt att finna en rimlig balans mellan nödvändiga ambitioner, återhållsamhet och en framtidsinriktad reformering av politikområden som t.ex. jordbrukspolitiken. Vi har kommit fram till ett förslag på fem procent högre anslag för nästa period jämfört med 2013.

Ett stort tack till föredraganden Salvador Garriga Polledo som har lyckats samla en bred majoritet bakom sitt betänkande. Poängen är att de här extra fem procenten ska användas just för investeringar inom de centrala framtidsområdena, framför allt när det gäller forskning, tillväxt och arbete. De behoven är klara, och utan pengar kommer vi inte att kunna möta dessa utmaningar. Men då krävs det också att vi kan ändra synen på EU:s budget.

Kom ihåg att det här fortfarande är en lägre EU-budget i förhållande till medlemsstaternas ekonomier än när t.ex. Sverige blev medlem på 90-talet, trots utvidgningen från 15 medlemsstater till 27. EU:s budget har dessutom ökat klart långsammare än medlemsstaternas nationella budgetar, t.ex. den brittiska, vilket heller inte framgår när Her Majestys Government talar. Personligen är jag helt övertygad om att åtstramning inte är den enda vägen ur krisen. Vi måste finna vägen tillbaka till tillväxt och jobb genom att finna resurser för investeringar, och då behövs de här gemensamma insatserna.

  Carl Haglund, för ALDE-gruppen. – Herr talman! Ett varmt tack till föredraganden som har gjort ett gott jobb med att samla de uppfattningar som finns i vårt hus. De utmaningar vi har framför oss är vi alla säkert riktigt överens om. Frågan är bara hur pengarna ska räcka till, och nu talar vi inte bara om pengarna i EU utan också pengarna i medlemsländerna, och det är en balansgång.

Vi har i utskottet beslutat att tala för att höja budgeten för framtiden med fem procent. Fem procent låter mycket, åtminstone om man åker hem till den egna huvudstaden och berättar att vi behöver fem procent mera. Å andra sidan är fem procent ganska litet då man ser på de utmaningar EU har, och när man är väl medveten om att EU faktiskt har fått en hel del nya uppgifter som EU faktiskt borde sköta ordentligt, och det gör man inte utan pengar.

Men för att samtidigt vara trovärdig då man ber om mera pengar måste man också våga se på existerande strukturer och existerande kostnader, och då ökar vår trovärdighet betydligt om vi klarar av att visa att vi också kan omdisponera/omprioritera och spara innan vi ber om mera pengar. Nu talar jag om såväl omotiverade fördelar inom jordbrukspolitiken som det faktum att en stor del av korruptionspolitiken inte är så framgångsrik som man alltid säger samt förhållandet att EU till vissa delar har en ganska tungrodd administration, ta bara det faktum att vi är här i Strasbourg som exempel. Det här är sådana saker som vi i vår grupp har velat lyfta upp som exempel som man ska kunna diskutera, för det är detta som gör att det är trovärdigt att sen be om mera pengar.

Med detta har vi inte alltid lyckats hundraprocentigt i det här betänkandet, vilket också förklarar varför en del av mina kollegor kommer att trycka på den röda knappen eller kanske på den blanka knappen vid dagens omröstning, även om en stor majoritet av vår grupp står bakom betänkandet. Många är trots allt besvikna över att vi inte klarar av att diskutera ett nytt sätt att disponera också existerande pengar.

En annan fråga som vi onekligen måste ta oss an är hur vi finansierar EU-budgeten, och här har vår grupp varit mycket tydlig. Vi vill ha en seriös diskussion om det vi kallar för egna resurser, och detta är viktigt också för att bli av med de osunda drag som finns i den nuvarande finansieringsstrukturen: mer rabatter, oklara och ogenomskinliga arrangemang, osv. Så här kan vi inte ha det i framtiden och här hoppas jag att vi kan få till stånd en konstruktiv dialog med rådet om framtiden. Det här är en helt avgörande fråga för att EU-budgeten ska ha en bra framtid.

  Konrad Szymański, för ECR-gruppen. – (PL) Herr talman! Den polska delegationen i gruppen Europeiska konservativa och reformister kommer att rösta för ett antagande av betänkandet om den fleråriga budgetramen. Det betyder emellertid inte att vi inte har lagt märke till dokumentets svagheter. Det är rent slöseri med tid att breda ut sig om förslag som rör egna medel och EU-skatter. Européerna betalar redan för mycket i statliga skatter.

Vi måste lägga större vikt vid övervakningen av EU:s utgifter och en kritisk granskning av den nuvarande politiken på det området. Att blunda för att pengar förslösas löser inte problemet, och det är också orättvist mot de europeiska skattebetalarna. Europa 2020-strategins dominans kan betyda att EU-politik reformeras på bekostnad av mycket viktigare skyldigheter, nämligen de som nämns i fördragen och gäller främjandet av ekonomisk sammanhållning mellan medlemsstater.

Vi får emellertid inte bortse från det europeiska mervärdet, som är kopplat till EU:s sammanhållningspolitik. Dess effekter märks mycket tydligare i Polen än någon annanstans. Vi är inte de enda som gynnas av snabbare tillväxt tack vare sammanhållningspolitiken. Snabbare tillväxt i Centraleuropa bidrar också i betydande utsträckning till tillväxt i hela Europa och till bättre investeringsvillkor, vilket ger vinster inte bara i Warszawa och Prag utan också i Amsterdam, London och Berlin.

  Helga Trüpel, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill till att börja med ta upp uttalandet av Richard Ashworth, som ställde en smartare EU-budget mot en högre budget. Jag tycker inte att det är något egentligt alternativ. Visst måste vi föra en smartare budgetpolitik genom att slå fast exakt var pengar kan sparas, var styrningen kan förbättras och var förvaltningen är särskilt hindrande.

Uppgiften för det här särskilda utskottet var dock att ta reda på hur mycket pengar vi behöver för att på ett lämpligt sätt kunna hantera de nya politiska utmaningar vi står inför. Vi måste alltså vara öppna för reformer och visa politiskt mod. Vi måste organisera oss på ett sådant sätt att vi kan ta itu med de stora utmaningarna till 2020. Jag tror inte att det är möjligt med din utgångspunkt, Richard Ashworth. I stället vill jag stödja Reimer Böge, som jag anser har rätt och är trogen fördraget när han säger att vi måste ha modet att återgå till ett system med riktiga egna medel.

Det kommer att göra EU starkare och vårt finansieringssystem öppnare. Det kommer att göra det tydligare för våra medborgare var pengarna ska komma från. Sett ur gruppen De gröna/Europeiska fria alliansens perspektiv vill jag tillägga att vi främst tänker på skatten på finansiella transaktioner, eftersom den kommer att reglera de finansiella transaktionerna och ge oss möjlighet att utforma en smartare politik. Det är alltså en väg framåt som inte kommer att strypa medlemsstaterna utan i stället öppnar nya alternativ för oss alla. Därför anser jag att Guy Verhofstadt har rätt när han säger att vi givetvis måste vara beredda att inleda gemensamma initiativ som inrättandet av Europeiska utrikestjänsten, samtidigt som vi gör besparingar på nationell nivå. Vi kan naturligtvis inte bara göra oss av med en sak och lägga till en annan. Europeiskt ansvar innebär att dra ned på nationella utgifter för att slå samman resurser på EU-nivå. Varför? Jo, för att vi är starkare tillsammans och för att vi kan få ett europeiskt mervärde som gynnar våra medborgare, särskilt när det gäller forsknings- och utbildningspolitik. De stora uppgifter som ligger framför oss gäller ekologisk omställning och upprättande av intelligenta energinät. Vi behöver pengar för det och för bredbandsnät i landsbygdsområden. Detta är uppgifterna inför framtiden, och de kräver en smartare och större budget.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Peter van Dalen (ECR). – (NL) Herr talman! Helga Trüpel upprepar sitt välbekanta credo: ”Vi måste ha mer Europa, mer Europa kommer att vara bra för oss och mer Europa betyder mer pengar.” Vi vet redan med hur många procent hon och Guy Verhofstadt vill att den fleråriga budgetramen ska öka, så det är synd att våra medborgare går i helt motsatt riktning. Förtroendet för EU minskar. Våra medborgare ser parlamentet som en pengaslukande maskin som bara vill ha mer och mer. Är det inte dags att du omprövar ditt credo och kommer på en annan melodi för omväxlings skull – en som ligger i linje med det som Richard Ashworth förespråkar?

  Helga Trüpel (Verts/ALE). – (DE) Herr van Dalen! Jag anser att du gör ett allvarligt politiskt misstag. Om vi i EU går tillbaka till att följa det politiska nationella egenintresset riskerar vi att förstöra 50 års arbete med det europeiska projektet.

Det vi gör här är inte slöseri med pengar. Vi måste vidta beslutsamma åtgärder mot korruption och finansskandaler när sådant uppstår. Vi står givetvis på din sida i den frågan. Men när det handlar om att generera europeiskt mervärde, som vi har gjort på många områden, måste vi samarbeta för att komma vidare, för när nationalstaterna agerar på egen hand är de svagare när de ställs inför internationell konkurrens. Man får inte goda resultat när 27 nationalstater agerar ensidigt, utan bara genom att förena krafterna. Det här insåg grundarna efter andra världskriget. Vi bör arbeta för att utveckla det, inte förstöra det.

  Miguel Portas, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Efter att ha lyssnat till debatten konstaterar jag att mitt anförande går mot strömmen. Min första fråga är denna: Kan en gemensam valuta upprätthållas utan en stark EU-budget? Svaret är enligt min mening nej; det är inte möjligt. Statsskuldkrisen visar just det. Den visar att vi, om vi haft en stark budget, skulle ha sluppit spekulationsattacken mot Greklands och Portugals statsskulder. Det är just det vi måste reagera på, och jag menar att det är det centrala problem som inte får någon lösning i Salvador Garriga Polledos betänkande. Det här betänkandet saknar ambition.

Den marginella ökning av EU-budgetarna med 5 procent som övervägs verkar stor bara för Hennes Majestät drottningen av England. Det egentliga problemet är faktiskt att det inte går att fastställa prioriteringar för tillväxt och skapande av sysselsättning med en EU-budget som i princip frusits. Det går inte att reagera på de nya skyldigheterna till följd av fördragen med en budget som i princip frusits. Man kan inte anse att sammanhållningspolitiken är framgångsrik, för det är den inte när EU går tillbaka till intern social splittring.

Till sist vill jag säga att vi kommer att rösta för skatten på finansiella transaktioner, men vi tror att den kommer att bli verklighet bara om EU har modet att införa den oberoende av andra.

  Niki Tzavela, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Mycket har sagts, och jag skulle vilja bidra med en annan ton till detta sammanträde.

För många år sedan åt jag middag med den tidigare presidenten Gerald Ford i Förenta staterna, och han beskrev för mig hur G7 kom till. Han sade att han ville ha ett möte med den brittiske premiärministern James Callaghan – tror jag det var – om en del frågor, och Callaghan föreslog att de skulle kombinera det med en golfrunda. Då sade Ford att den kanadensiske premiärministern Pierre Trudeau var en bra spelare och att de borde bjuda med honom, och sedan sade Trudeau – som tackade ja till inbjudan – att han hade några frågor att diskutera med fransmännen, så varför inte bjuda in den franske premiärministern. Men sedan när de alla talade om det på telefon sade de att tyskarna skulle bli väldigt misstänksamma, så de måste också bjudas in till mötet. Och när sedan tyskarna tackade ja sade de att Italien var EU-ordförande det halvåret, så de måste också vara med.

Sedan sade Ford till mig: Du förstår, Niki, det här var första gången jag insåg att ni har en union som är så splittrad, uppdelad och obalanserad. En dag borde ni ha en europeisk budget som är tillräckligt stark för att konkurrera där ute i den globala världen, för de andra kommer att vara väldigt tuffa. Var försiktiga.

Som parlamentsledamot är jag mycket glad över att leva just nu.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Herr talman! Budgetutskottet har sedan en tid tillbaka arbetat intensivt med den kommande fleråriga budgetramen, och betänkandet från min kollega är ett viktigt bidrag till detta.

Aldrig tidigare har Europas folk haft så höga förväntningar på EU och samtidigt kritiserat det så hårt.

Tre saker framstår som viktiga: För det första och i synnerhet, kopplingen till EU-medborgarna. Det är fullständigt förståeligt att våra medborgare förlorar sin personliga orientering mot bakgrund av strukturkrisens effekter och de allt högre kraven i samband med globaliseringen, vilket oundvikligen får dem att ifrågasätta hela EU-projektet. Detta måste övervägas noga när nästa fleråriga budgetram upprättas, så att vi ser till att förståelsen och acceptansen för EU blir bättre, liksom upplevelsen av unionen och stödet för den.

För det andra: Denna acceptans bland medborgarna och på politisk nivå i medlemsstaterna kommer att bli desto större om EU-budgeten kan generera ett påtagligt mervärde för Europa. Den kommer då att betraktas som värdefull för den europeiska enigheten.

För det tredje: vi välkomnar att Europa 2020-strategin ska tjäna som utgångspunkt för den framtida fleråriga budgetramen, vilket också medför överväganden om tidsramarna.

  Jan Olbrycht (PPE). – (PL) Herr talman! En oinvigd skulle kunna dra slutsatsen att Europaparlamentet uppträder oansvarigt genom att föreslå en ökning av budgeten. Jag vill klart och tydligt säga att arbetet i det särskilda utskottet för de politiska utmaningarna och budgetmedlen för en hållbar Europeisk union efter 2013 framför allt har varit mycket sakligt och affärsmässigt, och oerhört realistiskt. Det har dominerats av diskussioner om hur mycket politiska beslut kommer att kosta. Vi måste komma ihåg att medlemsstaterna, även de som offentliggjort skrivelser, har ställt sig bakom målen för Europa 2020-strategin. Vårt utskott har försökt ge något slags uppfattning om hur mycket gemensamma politiska beslut kommer att kosta. Vi tar oerhört allvarigt på politiska beslut. Om medlemsstaterna beslutar att vissa åtgärder ska vidtas och vi som företrädare för medborgarna är av samma åsikt, måste vi ha realistiska medel. I det avseendet är det betänkande som ska gå till omröstning genomtänkt och baserat på en kompromiss. Det är ett realistiskt betänkande och – viktigast av allt – ett betänkande som utgör en mycket god grund för inledande av samtal. Jag tror att vi i dag här i kammaren kan säga att Europaparlamentet är redo att inleda förhandlingar.

Som parlamentsledamot från Polen vill jag också ge uttryck för min övertygelse att det polska ordförandeskapet för Europeiska rådet kommer att delta i en seriös och oerhört realistisk debatt. Eftersom Polen och den polska regeringen är Europavänliga tror jag att denna debatt, som visserligen definitivt blir besvärlig, också kommer att vara oerhört värdefull med avseende på framtida åtgärder. Det viktigaste är att förhandlingar inleds, och parlamentet är redo för det.

  Jutta Haug (S&D). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! För ett år sedan kom vi vid plenarsammanträdet överens om att tillsätta ett särskilt utskott och ge det i uppdrag att utarbeta Europaparlamentets ståndpunkt i fråga om nästa budgetram. Nu, efter exakt elva månaders arbete, presenterar utskottet för politiska utmaningar resultatet av sina ansträngningar. Det här var en uppgift som krävde disciplin och koncentration och som bara kunde genomföras med ett tillvägagångssätt präglat av öppenhet, solidaritet och ömsesidig tillit. För det vill jag framföra min uppriktiga tacksamhet till de ledamöter som deltagit i den kreativa processen.

Det betänkande vi har utarbetat under ledning av Salvador Garriga Polledo är ett verkligt gott resultat. Det är något vi kan vara stolta över. Men som vi alla vet kräver goda resultat inte bara hårt arbetande ledamöter utan även utmärkt personal. Det har vi definitivt haft, inte bara i form av våra personliga assistenter och gruppernas personal utan även, i synnerhet, i form av ett utomordentligt sekretariat. Medlemmarna av detta fantastiska team, som leddes av Monika Strasser, har inte bara varit kompetenta och professionella utan också ovanligt intresserade av sitt arbete. De har varit tålmodiga och kreativa, oerhört välorganiserade och samtidigt spontana och flexibla. Det bästa av allt är att de alltid varit glada och öppna. Uppenbarligen har de trivts de med det hårda arbetet. Jag vill tacka detta team på nio personer från djupet av mitt hjärta. Tack så väldigt mycket.

(Applåder)

Från början ville Salvador Garriga Polledo och jag lägga fram ett betänkande som skulle kunna stödjas av tre fjärdedelar av parlamentet. Vid utskottsomröstningen fick vi faktiskt en majoritet på mer än fyra femtedelar. Det var vi mycket glada över. Vårt krav på en sjuårig budgetram som kommer till uttryck i en struktur som speglar målen för Europa 2020-strategin, samtidigt som alla EU:s politikområden respekteras och en ökning av EU-budgeten till orealistiska nivåer undviks, måste ses som förnuftig. Den är realistisk och genomförbar.

Vårt betänkande innehåller 174 punkter, som alla är argument för mer Europa. Vi behöver verkligen mer Europa. Var snälla och läs betänkandet. Det ger den bästa grunden när det gäller att övertyga våra medborgare i den lokala debatten och inför inledandet av seriösa förhandlingar med rådet, som tyvärr lyser med sin frånvaro i dag. Tack för ert utmärkta arbete.

  Anne E. Jensen (ALDE). – (DA) Herr talman! Även jag anser att det här är ett mycket välavvägt betänkande med ett tydligt men också mycket flexibelt mandat för budgetutskottet, nämligen att förhandla fram en överenskommelse med rådet. Jag vill upprepa Jutta Haugs uppmaning om att läsa det – vilket även de stats- och regeringschefer och finansministrar som var snabba att uttala sig negativt om resultatet bör göra.

Det har, som redan sagts, varit en sund och förståndig process, och jag vill tacka Salvador Garriga Polledo och Jutta Haug för deras utmärkta arbete. Jag vill också tacka kommissionen för dess mycket aktiva roll. Det här arbetet har faktiskt gjort det möjligt för oss att gå igenom alla delar av EU-budgeten och de olika politikområden som vi vill att den ska återspegla. Det är alltså en stabil insats som gjorts. Är resultatet tillräckligt ambitiöst? Det menar jag att det är. Vi stärker Europa 2020-strategin, som ska göra EU rustat att möta utmaningarna till följd av konkurrensen från Kina och andra snabbväxande ekonomier och att få till stånd vår övergång till mer förnybar energi.

Jag hade velat se en skarpare ordalydelse när det gäller den gemensamma jordbrukspolitiken, och jag skulle också ha velat att vi undersökt möjligheten att göra besparingar i samband med strukturfonderna. Det här är ju faktiskt pengar som medlemsstaterna får tillbaka och gärna skulle vilja ha. Jag anser därför också att vi måste ha denna möjlighet till en femprocentig ökning, för att möjliggöra nya politikområden och tillgodose nya behov, och för att kunna investera i transport, energi och forskning – områden som EU måste satsa på i framtiden.

Vi har grepp om EU-budgeten. Det betänkande som vi debatterar och ska anta i dag gäller ett tak för EU-budgeten. Vi talar inte om de särskilda medel som betalas ut, utan om ett tak, och under det taket måste det finnas utrymme för oss att kunna ta itu med nya utmaningar. Vi vet inte vad som kommer att hända fram till 2020, och jag stöder därför detta betänkande.

  Hynek Fajmon (ECR). – (CS) Herr talman! De senaste månaderna har vi haft fullt upp med att utarbeta den fleråriga budgetramen för perioden 2014–2020. I det här sammanhanget beter vi oss precis som hundvalpen och kattungen i sagan av den kände tjeckiske författaren Karel Čapek. De bestämmer sig för att baka en kaka, och för att den ska bli riktigt god lägger de allt de tycker om i skålen. Resultatet blir en kaka som de får ont i magen av. Jag är rädd för att samma sak kommer att hända med vår budgetram. Vi lägger också en massa ingredienser och välljudande åtaganden och rekommendationer i skålen, men vi är inte alls säkra på att de kommer att passa ihop.

Vi är väl medvetna om hur dåligt det gick för Lissabonstrategin. Nu har vi 2020-strategin, och vi försöker fastställa en budgetram för den. Det finns svårigheter både med de fastställda målsättningarna och med de instrument som rekommenderas i betänkandet. Enligt min mening är bekämpningen av klimatförändringarna det sämsta av de mål som fastställts, och när det gäller instrument ser jag ett stort problem med de så kallade egna medlen och möjligheten att utfärda obligationer. Egna medel betyder i realiteten en ny europeisk skatt, som jag inte vill ha. Euroobligationer är ett sätt för EU att skuldsätta sig tillsammans med medlemsstaterna, som jag inte vill ha. Av dessa skäl kan jag inte stödja betänkandet.

(Debatten avbröts.)