Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 8 juni 2011 - Strasbourg

7. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

Andrabehandlingsrekommendation: El Khadraoui (A7-0171/2011)

  Guido Milana (S&D). – (IT) Herr talman! Jag är mycket glad över att Saïd El Khadraouis betänkande blivit antaget.

Jag anser att det är ett steg framåt för konsument- och miljöskydd, även när det gäller enskilda medlemsstaters ståndpunkter, dvs. de som ibland klagar över förseningar. Jag anser att vi genom att anta den här åtgärden har visat att EU har kommit längre än många medlemsstater, som helt klart mycket snart måste göra något åt situationen.

Jag kommer från ett land vars regering var ganska sen med att uttrycka sitt intresse för det här direktivet. Jag hoppas därför att parlamentets beslut blir produktivt och ska fungera som stimulus så att inställningen och uppmärksamheten på den här frågan blir väsentligt förbättrad om en inte alltför avlägsen framtid.

  Cristiana Muscardini (PPE). – (IT) Herr talman! Principen om att ”förorenaren betalar” är utan tvekan viktig för att lösa miljöproblem som förvärras av de europeiska industriernas utveckling. Men det är inte alltid rätt att angripa en enda kategori. Vi måste också försvara principen att det inte bara kan vara vägtransporterna som ska betala, utan också de EU-medlemmar som inte lägger ner tillräckligt med energi på att stötta ett alternativt transportsystem.

Inom EU har vi fortfarande alltför få program för omstrukturering av transportsektorn mot mer ekologiska lösningar med låg miljöpåverkan, och vi har också brist på resurser för att förbättra transportsektorns effektivitet och miljöprestanda. Dessutom måste vi inse att det inte går att skära ner trafikvolymerna, eftersom mängden resor och transporter måste öka. Transportföretagen ska inte vara de enda som ska betala för ekologiska problem som orsakas av andra.

  Ville Itälä (PPE). – (FI) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden, utskottet för transport och turism, och uppenbarligen parlamentet i sin helhet för den här utmärkta lagen. Den är ett resultat av kompromisser som fått benäget stöd. Det är oerhört viktigt att vi inbegriper den tunga godstrafiken när vi talar om klimatförändring och hållbar utveckling. På det sättet kan vi visa allmänheten att vi verkligen är oroade över de problem som orsakas av utsläpp från den tunga godstrafiken, särskilt vid rusningstid och under trafikstockningar.

En sak som jag har instämt i här för att gå med på en kompromiss var att det belopp som tas ut för den tunga godstrafiken ska kunna användas för tåg- eller sjötransport. Det kanske är möjligt i vissa fall, men när de här besluten genomförs nationellt hoppas jag att man inser att det är den tunga godstrafiken som får betala för det. De här medlen skulle kunna användas för att förbättra, reparera och bygga vägar och på så sätt bli till gagn för den tunga godstrafiken.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE). – (EN) Herr talman! Transport av tunga godsfordon är en mycket allvarlig fråga när det gäller Irland. Vi finns i Europas utkant, med två sjöförbindelser till fastlandet Europa, där alla dessa extra kostnader för vägtrafik och utsläpp kommer att tillämpas. Av de irländska exportörernas intresseorganisation har jag fått veta att transportkostnaderna till och från Irland skulle öka med 150 euro per resa, eller 300 euro per fram- och återresa. Irland är oerhört beroende av transporter av det här slaget och dessutom mycket exportberoende. Det här ger oss med all säkerhet en sämre konkurrenskraft.

Jag anser att kommissionen och rådet borde titta närmare på det här och beakta de perifera regionerna. Det här är inte någon stor fråga för medlemsstaterna på Europas fastland, men det är en huvudfråga för Irland och andra länder i periferin.

  Janusz Władysław Zemke (S&D). – (PL) Herr talman! Jag vill göra helt klart att de rekommendationer som parlamentet har antagit i dag inte är så okomplicerade med tanke på de förhållanden som gäller i Polen. Rekommendationerna kommer att ge ökade transportkostnader, och åkare med äldre fordon får helt tydligt en försämrad situation. Det är förstås välkommet att ytterligare medel ska finnas tillgängliga för att investera i hållbara tranporter och framför allt att det ska finnas möjlighet att bygga höghastighetsjärnvägar och vattentransportförbindelser. Men jag vill upprepa vad tidigare talare sagt om att rekommendationerna har både negativa och positiva aspekter. De kommer att förorsaka en lång rad komplikationer för en mängd åkare i mitt land.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Jag har två kommentarer att framföra om det så kallade Eurovinjett-systemet. Dels skulle jag ha velat se en tydlig formulering som klart anger att de ekonomiska resurser som insamlas där, verkligen ska användas för vägbyggen.

Dessutom förutsätter jag att medlemsstaterna kommer att respektera den bestämmelse som anger att länderna kan undanta små nyttofordon som väger mellan 3,5 och 12 ton från direktivet om infrastrukturkostnader. Det finns faktiskt många mellanstora företag där man använder fordon inom intervallet 3,5 till 12 ton. De flesta sådana företag kan inte bära ännu högre kostnader. De här företagen är ofta stöttepelare för sysselsättning och företagsamhet i våra landsbygdsområden.

  Jim Higgins (PPE). – (EN) Herr talman! Förslaget om Eurovinjettsystemet är väl menat. Det har många lovvärda aspekter. Att minska koldioxidutsläppen från fordon är mycket lovvärt, att minska trafikstockningar med tung godstrafik är mycket lovvärt och att använda 15 procent av tullavgifterna på infrastruktur är mycket lovvärt.

Jag skulle gärna ha gett mitt stöd till den här särskilda åtgärden, men jag måste rösta emot eftersom Irlands ekonomi är starkt beroende av exporter, såsom redan framförts av min kollega Pat the Cope Gallagher. Eurovinjettsystemet skulle få förödande konsekvenser om det skulle införas i vårt land. Att lägga ännu fler avgifter på de irländska åkeriföretagen skulle få en allvarlig negativ effekt på vår export. Jag tror att Spanien, Portugal och Italien stöder min åsikt. Vi är utkantsnationer. Vi är helt beroende av våra internationella marknader. De höga kostnaderna för diesel har fört åkeriföretagen till ruinens brant. Jag måste tyvärr rösta emot åtgärden.

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Herr talman! Dagens omröstning är ett markerat steg framåt för principen om ”förorenaren betalar”, och inbegriper vägtransportsektorn, som bidrar signifikant till luftföroreningar och bullerutsläpp. Trots kritiken från branschorganisationerna anser jag att rådets ståndpunkt är den bästa möjliga kompromissen just nu, även om jag hoppas att förbättringar kan göras i framtiden.

Jag röstade för. Jag måste dock påpeka att vi måste fastställa bättre sätt att använda inkomsterna och att det ska vara obligatoriskt för medlemsstaterna att investera medlen för att förbättra det transeuropeiska transportnätet (TEN-T) och infrastrukturen för att minska utsläppen. Det är enda möjligheten om vi i framtiden ska kunna säga att dagens beslut har lett till positiva resultat.

Betänkande: Leinen (A7-0330/2011)

  Antonello Antinoro (PPE). – (IT) Herr talman! Tack vare Amsterdamfördraget har miljöpolitiken och hållbarhetspolitiken fått större betydelse och uppmärksamheten har riktats mot att integrera den ekonomiska politiken och miljöpolitiken, liksom att införa miljööverväganden i andra politikområden.

Nyckelsektorerna är klimatförändring, hållbara transporter, natur och biologisk mångfald, hälsa och miljö, utnyttjande av naturresurser och avfallshantering liksom den hållbara utvecklingens internationella dimension. I slutsatserna från juni 2006 framförde rådet en uppmaning till unionen och medlemsstaterna att utvidga nationalräkenskaperna till grundläggande aspekter av hållbar utveckling. I nationalräkenskaperna ska det därför finnas en integrerad redovisning med sammanhängande uppgifter som täcker både ekonomi och miljö.

Jag har röstat för förslaget till förordning eftersom det skapar nya användningsområden för nationalräkenskapsuppgifter, miljöstatstik och andra statistikområden.

  Horst Schnellhardt (PPE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Jo Leinens betänkande eftersom jag är övertygad om att vi genom att registrera uppgifterna från de olika länderna kommer att lära oss mycket mer om situationen i dessa länder. Men jag har bett om ordet igen eftersom flera kolleger som deltagit i den här debatten har framfört att vi bara borde arbeta med de här räkenskaperna och helt bortse från bruttonationalprodukten.

Jag avråder från det. Det vore en oerhört farlig utveckling. Bruttonationalprodukten är en indikator på ekonomisk utveckling och välstånd. Om vi slutar att ange BNP eller bara använder sociala kriterier och miljökriterier i våra mätningar går vi mot en katastrof. De siffrorna är bara en komplettering till BNP-siffrorna. BNP måste vara centralt i våra analyser, enligt Anna Rosbachs betänkande. Jag anser att det bör tillämpas även här. Jag vill återigen betona detta.

Betänkande: Coelho (A7-0185/2011)

  Jens Rohde (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag ber om ursäkt, men vilket ämne vi är på nu? Jag lyckades inte uppfatta det.

(Talmannen: ”Om Coelho.”)

Rumänien/Bulgarien-regelverket? Tack.

(DA) Herr talman! I dag har vi i parlamentet röstat om och antagit ett beslut om att erkänna att Rumänien och Bulgarien är klara för inträde i Schengensamarbetet. Jag tvivlar inte på att de rent tekniska aspekterna finns på plats och att man har lagt ner mycket arbete på att bli klara för inträdet. Jag anser dock att det finns flera orsaker till att den oro som många EU-medborgare känner beträffande den ökande korruptionsnivån i många medlemsstater och den ökande brottsligheten över gränserna borde tas på allvar. Vi borde ha utnyttjat situationen för att stärka polissamarbetet och kampen mot korruptionen innan vi satte i gång med att utvidga Schengenområdet. Det är inte alls frågan om att rikta kritik mot de båda länderna, utan att vi före Schengenutvidgningen borde ta tillfället i akt att begära några svar till de bekymrade medborgare som bevittnar den ökande brottsligheten i Europa.

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Herr talman! Rumänien och Bulgarien antog Schengenregelverket 2007 när de anslöt sig till EU, och ändå utför båda dessa länder fortfarande gränskontroller som ett resultat av den partiella tillämpningen av åtgärderna i regelverket. Noggranna bedömningar och besök som utförts av expertgrupper har visat att även om de båda länderna har visat stort engagemang och gjort tydliga framsteg när det gäller att genomföra regelverket finns det fortfarande vissa brister, exempelvis inom områdena utrustning, utförande av gränskontroller och utbildning.

Vi vill bekräfta vårt stöd för deras fulla anslutning till avtalet, men vi anser att det är av största vikt att de båda länderna, skriftligen och inom sex månader, informerar oss om att ytterligare åtgärder för att fylla ut bristerna har genomförts. Vi inte kan ignorera eller låta bli att ta hänsyn till att Bulgarien-Turkiet-Grekland-området är ett av de känsligaste områdena för unionens gränspolitik när det gäller illegal migration.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Herr talman! Den viktigaste delen av det här mycket väl genomarbetade betänkandet av Carlos Coelho finns i slutet. Här talas det mycket tydligt om faran från den migrationsvåg som kan översvämma Europa från Turkiet och via Turkiet från länderna i Mellanöstern och Nordafrika.

Fram till för tjugofem år sedan var Europa skyddat från sådana migrationsvågor, av två orsaker: järnridån och de totalitära regimerna i Nordafrika. Dessa båda totalitära system höll sina medborgare i underkastelse och de fick i stort sett inte lämna sina länder, men de hindren finns inte längre kvar.

Därför har jag röstat för betänkandet. Jag välkomnar att Carlos Coelho har tagit upp vad ett migrationstryck från Turkiet kan betyda för Bulgarien och Grekland. Men jag vill också framföra att det inte är tillräckligt att låta dessa uttalanden bara förbli ord på en bit papper. Det behövs resurser och program som kan användas för att skydda unionen mot en sådan migration.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Det är mycket viktigt att samma principer kan tillämpas på alla EU:s medlemsstater. I det avseendet är Schengenavtalet ett steg framåt mot ett sådant närmare samarbete, dvs. mot friare rörlighet, men vi måste dessutom komma ihåg att den fria rörligheten också måste innebära en viss ansvarskänsla. När Rumänien och Bulgarien nu ansluts till Schengenområdet hoppas vi alltså att man verkligen tar itu med de problem som uppstått vid deras gränser och att tillräckliga resurser kanaliseras dit för att säkerställa att olaglig invandring och liknande händelser kan förhindras.

Situationen är givetvis den att vi inte kan ha ett dualistiskt system inom EU: samma regler måste gälla alla. På så sätt kan vi också säkerställa att man har samma möjligheter i de här länderna som i övriga länder. Det behövs resurser eftersom vi vet vilka problem och faror som kan uppträda.

  Roger Helmer (ECR). – (EN) Herr talman! Som ni väl känner till är de brittiska konservativas vanliga ståndpunkt att lägga ner våra röster i frågor som rör euron eller Schengenavtalet eftersom vi står utanför båda dessa, och därför anser att vi inte berörs. I detta fall anser jag dock att vi är berörda. Vi vet att Bulgarien och Rumänien har allvarliga problem med brottslighet och korruption, och jag anser inte att deras gränskontroller är lika bra som i andra Schengenländer.

Dessa länder kommer därför att bli en inkörsport och en väg in i EU för illegala invandrare som när de väl är inom Schengenområdet utan problem skulle kunna ta sig till Calais, vilket utan tvekan skulle öka den illegala invandringen till Storbritannien. Därför röstade jag mot detta betänkande.

Betänkande: Audy (A7-0160/2011)

  Francesco De Angelis (S&D). – (IT) Herr talman! Betänkandet om den preliminära utvärderingen av det sjunde ramprogrammet är ytterst viktigt.

Det finns fyra skäl – som jag anser är oerhört viktiga – till varför jag röstade för betänkandet, nämligen 1) förenklingen och effektiviseringen av förfaranden för att förenkla tillgången till finansiering, 2) deltagandet bland små och medelstora företag, som är avgörande för tillväxt och sysselsättning, 3) innovation för en konkurrenskraftig tillverkningssektor som kan hantera marknadens utmaningar och 4) finansieringsfaciliteten för riskdelning, som hittills har gett mycket goda resultat.

Slutligen vill jag påpeka att triangeln kunskap, utbildning och forskning – som ligger till grund för den framtida sammanhållningspolitiken – endast kan stärkas i EU genom ett orubbligt engagemang för forskningen.

  Jens Rohde (ALDE). – (DA) Herr talman! Det finns ett brett samförstånd i parlamentet om att vi behöver reformera vårt forskningsprogram. Jag måste dock beklaga att kommissionen har varit så vag och ambitionslös i sin preliminära översyn. Den kunde faktiskt ha gjorts mycket bättre, och mycket mer kunde ha gjorts omedelbart. Kommissionen skulle kunna förkorta tidsfristerna för ansökningar, säkra finansieringen av demonstrationsanläggningar och använda internationella redovisningsstandarder i stället för att hitta på egna. Allt detta skapar onödig byråkrati som skrämmer iväg industrin. Det hindrar EU från att gå från tanke till faktura. Därför måste vi i framtiden skära ner på virrvarret av program och byråkrati, och vi måste fokusera på de största utmaningarna, nämligen klimatförändringarna, energi och livsmedel. Kort sagt måste vi använda vår forskning till att skapa arbetstillfällen. Parlamentet har i dag visat att det är villigt att göra detta. Nu är det kommissionen som måste visa vägen.

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Herr talman! Forskning och innovation spelar en central roll i EU:s utveckling och konkurrenskraft och är avgörande när det gäller att nå de mål som fastställts i Europa 2020-strategin. Det sjunde ramprogrammet är det främsta instrumentet för att finansiera forskning i Europa, vilket framkommer av det betänkande som vi röstade om i dag. Det finns dock fortfarande många problem som orsakas av den alltför stora administrativa bördan för små och medelstora företag.

I sin resolution av den 11 november 2010 uppmanade parlamentet kommissionen att vidta åtgärder för att förenkla förfarandena, administrationen och finansieringen i den nuvarande förvaltningen av det sjunde ramprogrammet, men dessa åtgärder har fortfarande inte genomförts. Jag uppmanar kommissionen att ta till sig parlamentets observationer och ta fram lösningar för att göra det lättare för små och medelstora företag att få tillgång till sjunde och åttonde ramprogrammet.

  Ville Itälä (PPE). – (FI) Herr talman! Även jag röstade med glädje för detta betänkande, och jag tackar min kollega Jean-Pierre Audy för ett så väl utfört arbete. Jag vill ta upp två frågor. Finansieringen är oerhört viktig, och den kunde vara lite ambitiösare eftersom det fastställs här att denna nivå är trovärdig och nödvändig. Vi måste öka finansieringen för att uppnå en livskraftig tillväxt i EU.

För en tid sedan lyssnade jag själv till en finsk forskargrupp som fick finansiering genom detta program. De bedriver stamcellsforskning, och de är nära ett genombrott som till och med skulle göra det möjligt för dem att utveckla ett botemedel mot cancer. De hade dock inte fått någon information om huruvida de skulle få fortsatt finansiering. De vet inte vad de ska ta sig till. Jag anser att finansieringen bör fortsätta och att den bör vara tillräcklig.

Ett annat tydligt besked vi har fått är att en stor del av arbetstiden går åt till administrativa uppgifter. Denna andel måste minskas så att saker och ting kan prioriteras på ett lämpligt sätt.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE). – (LT) Herr talman! Det gläder mig att vi i dag diskuterar den preliminära utvärderingen av det sjunde ramprogrammet. Många av de saker som togs upp i dokumentet är mycket riktiga, i synnerhet när det gäller unga forskare och ett mer aktivt deltagande från näringslivet i projekt inom det sjunde ramprogrammet. I dokumentet uttrycks oro över det relativt låga deltagandet bland vissa medlemsstater. Jag vill påpeka att det finns objektiva skäl till detta. De gällande finansieringssystemen är i viss mån gynnsammare för EU:s gamla medlemsstater. Detta återspeglas också i statistiken.

Den finansiering som en projektdeltagare från en av de nya medlemsstaterna får är hälften så stor som den skulle vara för en deltagare från någon av de gamla medlemsstaterna. Ett resultat av detta är att det bildas en klyfta inom EU och att nya medlemsstater exkluderas, vilket jag bestämt hävdar är fel. Därför anser jag att det är nödvändigt att se över finansieringssystemen och sträva efter att se till att det åttonde ramprogrammet inte innehåller några ojämlikheter eller någon diskriminering, så att vi på ett framgångsrikt sätt kan ta itu med de utmaningar som utpekats i Europa 2020-strategin.

  Alajos Mészáros (PPE). – (HU) Herr talman! Det nuvarande sjunde ramprogrammet bidrar till att EU kan höja sin forskningspolitik till en lämplig nivå. Med en budget på över 54 miljarder euro för perioden 2007–2013 kan vi betrakta det som ett av världens mest betydelsefulla stödprogram för forskning. Vi måste utarbeta en preliminär utvärdering på grundval av konkreta uppgifter för att se till att sjunde ramprogrammet fortsätter att uppfylla EU:s krav. Jag anser att förenklingsprocessen är det viktigaste vi kan framhålla i en preliminär utvärdering. Erfarenheten visar också att komplicerade och krångliga administrativa förfaranden var ett av de största problemen för våra forskare. Den andra viktiga frågan är att göra det lättare för små och medelstora företag att delta i programmet. I detta avseende krävs tyvärr ytterligare ansträngningar, trots att viss förbättring har uppnåtts genom olika program för samarbete. Vi välkomnade med stor glädje införandet av finansieringsfaciliteten för riskdelning. Detta arbete skulle kunna fortsätta och utökas till slutet av det sjunde ramprogrammet och under kommande program. Av dessa skäl röstade jag för betänkandet.

  Jacek Olgierd Kurski (ECR). – (PL) Herr talman! Jag röstade mot Jean-Pierre Audys betänkande. Jag kan inte ge mitt samtycke till ett dokument som blockerar projektet Indect. Jag håller inte med om påpekandet att projektet, som bedrivs av det berömda naturvetenskapliga och tekniska AGH-universitetet i Kraków, bryter mot stadgan om de grundläggande rättigheterna. Projektets forskningsmål är trots allt att uppnå de målsättningar som fastställts i kampen mot pedofili, vapenförsäljning på internet samt i kampen mot narkotikasmuggling och människosmuggling, vilket är frågor som har diskuterats många gånger här i parlamentet. Det är ett innovativt projekt som på ett utmärkt sätt täpper igen luckorna i medlemsstaternas säkerhetssystem, i synnerhet när det gäller internet.

De människor som drabbas är de som bryter mot lagen, och det är dessa människor som har störst anledning att frukta programmets mål. Dessutom utgör projektet en god grund för uppbyggandet av ett integrerat säkerhetsnätverk som säkerställer försvaret mot cyberattacker. Ryssland, Förenta staterna och Kina har använt sig av liknande lösningar, och vi har under flera år väntat otåligt på dessa lösningar på EU-nivå. Därför förstår jag inte varför finansieringen till hela projektet dras in, i synnerhet eftersom detta är det enda projekt som särbehandlas på detta sätt i Jean-Pierre Audys betänkande.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Herr talman! Jag röstade för betänkandet, men jag är fortfarande bekymrad över den offentliga finansieringen av embryonal stamcellsforskning. Enligt EU-domstolens generaladvokat betraktas embryonala stamceller som mänskliga embryon, och därmed som varelser som är ursprung till liv. Eftersom dessa celler utgör det första skedet av mänskligt liv måste de, och kommer de att, definieras som embryon i rättslig mening. Därför måste en patentering av dem uteslutas. På grundval av detta fastställande bör kommissionen omedelbart ta EU-domstolens beslut och slutsatser i beaktande och anpassa sin politik för finansiering av vetenskap och forskning till dessa.

Förslag till resolution (B7-0344/2011)

  Jens Rohde (ALDE). – (DA) Herr talman! I dag röstade vi om den sista i en lång rad av texter om frihandelsavtal. Parlamentet är lyckligtvis fortfarande i stort sett för frihandel, och det gäller också avtalet med Kanada. Men efterfrågan på sektorsspecifika analyser återkommer ständigt. Konsekvensbedömningen för avtalet mellan EU och Kanada visar att det finns tydliga fördelar för båda parter. Sektorsspecifika analyser är endast ett försök att hitta en ursäkt för att säga nej, för sanningen är den att det alltid kommer att finnas både vinnare och förlorare. Det är vårt ansvar att göra det som är bäst för majoriteten. Frihandel är bäst för våra konsumenter och ger dem bättre valmöjligheter och lägre priser. Det är bäst för företagen eftersom det utökar deras marknad och skapar tillväxt och arbetstillfällen. Frihandel är en internationell fördelning av arbete som gör att vi kan göra det som vi är bäst på medan andra gör det som de är bäst på.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Jag välkomnar givetvis alla handelsavtal mellan två länder eller företag, eftersom den globala handeln, om den bedrivs på rätt sätt, kan bidra till att förbättra levnadsstandarden och främja utvecklingen.

Å andra sidan är jag alltid orolig över att det stora antalet bilaterala avtal kommer att leda till att vi inte längre ser helheten, och att vi i slutändan kommer att ha ett sammelsurium av olika avtal som gör det svårt att uppnå ett verkligt avtal inom ramen för WTO.

Jag anser att bilaterala avtal alltid är det näst bästa alternativet. Det bästa alternativet vore verkligen att fortsätta med handelssamtalen inom ramen för WTO-förhandlingarna och att sluta de avtal som världshandeln väntar på och som den globala ekonomin så väl behöver.

Betänkande: Klinz (A7-0081/2011)

  Claudio Morganti (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det är ett obestridligt faktum att kreditvärderingsinstituten nu har uppnått en enorm och okontrollerad makt. Deras ursprungliga funktion var att ge investerarna värdefull information, men med tiden har de övergått till att bli de internationella finansmarknadernas enväldiga och okontrollerbara domare.

Jag anser att det är oacceptabelt att företag och till och med medlemsstater ska bedömas av tre stora amerikanska företag, vilkas värderingar inte alltid har varit korrekta och faktiskt vid vissa tillfällen har lett till häpnadsväckande misstag, exempelvis i samband med Lehman Brothers-affären.

Därför bör vi välkomna bättre kontroller, och jag hoppas att den nya europeiska myndigheten kommer att kunna fungera med optimal kapacitet, med verkliga befogenheter att ingripa och även utfärda böter där så är nödvändigt. Jag anser också att det är en god idé att införa principen om skadeståndsansvar vid uppenbar försummelse. Det behövs större konkurrens inom denna sektor, och vi måste bryta detta historiska oligopol och försöka ta in nya, oberoende och eventuellt europeiska organisationer som skulle ha god kännedom om vår kontinents ekonomiska bakgrund och situation, som bygger på ett helt annat tänkesätt än det i Förenta staterna.

Av dessa skäl röstade jag för detta betänkande.

Betänkande: Niebler (A7-0159/2011)

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE). – (LT) Herr talman! Jag är mycket nöjd med det dokument som antogs i dag om en garanti för oberoende konsekvensbedömningar. Konsekvensbedömningarna ligger till grund för lagstiftningsprocessen. Jag anser att konsekvensbedömningarnas faktiska oberoende måste bli en allmän princip som tillämpas på alla typer av konsekvensbedömningar, i synnerhet miljökonsekvensbedömningar. En garanti för tillämpningen av denna princip bör också finnas i direktivet om bedömning av inverkan på miljön, som troligtvis kommer att ses över inom en snar framtid. Det gläder mig att förslagen i miljöutskottet, för vilka jag lade fram ändringsförslag, tar upp miljökonsekvensbedömningar, eftersom detta verkligen är en ytterst viktig fråga. Kommissionen måste också mer aktivt försvara EU:s och medlemsstaternas intressen i fall där tredjeländers projekt kan påverka EU eller någon eller några av dess medlemsstater. Jag anser att detta dokument är ett steg mot att säkerställa allas vår trygghet.

Betänkande: Falbr (A7-0172/2011)

  Jens Rohde (ALDE). – (DA) Herr talman! Jag vill mycket gärna yttra mig i den här frågan, eftersom jag anser att det är en aning absurt att vi fastställer bestämmelser om företagens sociala ansvar (FSA) här i parlamentet. Det är bra att vi alla förmodligen kan enas om att endast ingå frihandelsavtal och partnerskap med länder som respekterar mänskliga rättigheter. Det står faktiskt redan i fördraget. Jag tror dock att vissa politiker har glömt vad FSA står för. Det står för företagens sociala ansvar. Det handlar alltså om vad företagen gör på eget initiativ utöver att följa lagstiftningen. Detta används som en konkurrensparameter i affärslivet, vilket skapar en drivkraft för företagen att bli bättre på denna punkt. Om vi kommer och tar ifrån dem detta och gör det till politisk lagstiftning tar vi helt bort denna konkurrensparameter, och det vore – om jag får uttrycka mig så – ren och skär politisk dårskap.

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Herr talman! Socialpolitikens externa dimension inbegriper alla EU:s åtgärder och initiativ för att främja arbetsnormer och sociala normer i länder utanför EU. Trots att man i både Lissabonfördraget och Europa 2020-strategin fäster större betydelse än någonsin vid socialpolitiken prioriteras konkurrenskraften och ekonomiska faktorer före de sociala frågorna.

Det blir dock allt tydligare att vi måste sluta koncentrera oss enbart på marknaderna och i stället intressera oss mer för befolkningen som helhet, vilket innebär att skydda medborgarna, arbetstagarnas rättigheter och rätten till arbete. EU måste göra detta till ett långsiktigt mål för att kunna se till att män och kvinnor har en chans att få en värdig och produktiv sysselsättning med villkor som bygger på frihet, jämlikhet, trygghet och värdighet. I framtiden kommer det därför att bli nödvändigt för Europaparlamentet och internationella och europeiska fackföreningar att samarbeta och komplettera det initiativ vi röstat om här i dag med sina positiva och angelägna rekommendationer.

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Herr talman! Jag stödde detta betänkande eftersom EU:s företag är särskilt viktiga i den internationella handeln. Vi måste alltid handla i enlighet med EU:s värderingar och internationella sociala och arbetsrättliga normer, även i tredjeländer.

Företagens sociala ansvar är endast värdefullt som en frivillig åtgärd om konsumenterna får tillförlitlig och korrekt information om företagens verksamhet, produkternas ursprung och de villkor under vilka en vara produceras och säljs. Certifikat, märken och normer är viktiga för konsumenterna, och anseende och rykte är direkt kopplade till ett företags framgång. I de sociala mediernas tidsålder är det svårt att undanhålla konsumenterna information om ett företags agerande utomlands.

Ett ansvarsfullt företagande ligger alltid till grund för konkurrenskraft och framgångsrika företag. EU måste också vara en föregångare när det gäller att främja sociala normer. Jag anser att tanken om företagens ansvar bör införlivas i all EU-politik och i alla handelsavtal.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Herr talman! Det kan vara en intressant satsning att stödja och främja det sociala ansvaret i externa förbindelser. Det bekymrar mig att vi inte går så långt som vi skulle kunna i våra insatser. Det sociala ansvaret måste vara inriktat på de fattigaste, på dem som lever i samhällets utkanter, på dem som inte har någon utbildning samt på dem som är mest utsatta för manipulation. Kort sagt måste det riktas mot dem som befinner sig längst från arbetsmarknaden.

Det franska program för lärande och samarbete som lanserades av organisationen ATD Quart Monde och den franska staten är ett utmärkt exempel på en gedigen ansats att bevara det autentiska sociala ansvaret i samarbete med de mest missgynnade arbetstagarna. På detta sätt kan EU tillföra ett verkligt mervärde till politiken.

Betänkande: Mitchell (A7-0187/2011)

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Herr talman! År 2011 är ett strategiskt tillfälle att dra lärdom av de fyra år som förordningen om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete har varit i kraft. Sedan ikraftträdandet verkar det största problemet ha varit svårigheten att förstå eller acceptera utvecklingssamarbetets specifika roll inom ramen för EU:s yttre åtgärder.

Därför måste vi klargöra att utvecklingssamarbetet är det enda politiska område för yttre åtgärder förutom humanitärt bistånd som inte har utformats för att tjäna EU:s intressen utan för att försvara de mest marginaliserade och utsatta folkgrupperna på denna planet.

Genom dagens omröstning kommer vi att betona behovet av ett separat instrument för utvecklingssamarbete som specifikt och uteslutande riktar sig mot utvecklingsländer och uttryckligen utformats för att uppfylla målen i artikel 208 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Sammanfattningsvis begär vi i synnerhet att förfarandet med delegerade akter ska användas vid beslutsfattande om allmänna mål, prioriterade områden och förväntade resultat samt vid fördelningen av medel som uppfyller kriterierna i artikel 290 i EUF-fördraget.

Betänkande: Wallis (A7-0164/2011)

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Herr talman! Trots att Europaparlamentet upprepade gånger har erkänt vilka fördelar det skulle innebära för den inre marknaden om vi förbättrade den avtalsrättsliga ramen har vi stött på en mängd stora problem i införandet av ett nytt avtalsrättligt system med hjälp av ett frivilligt instrument. Dessa problem gäller både innehållet och tillvägagångssättet. Framför allt återspeglar de framlagda förslagen kommissionens ståndpunkt, som inte får något stöd i den offentliga debatten. Vi vet inte vad de enskilda medlemsstaterna eller konsumenternas och företagens företrädare har för ståndpunkter. Olika rättsliga tolkningar kan bero på att några av de framlagda dokument som ska användas som en grund för rättsliga beslut inte är tillräckligt tydliga.

Slutligen skulle införandet av ett frivilligt instrument få en betydande ekonomisk betydelse för företag och konsumenter. Det kan uppstå mycket höga kostnader i samband med den nödvändiga utbildningen, ersättandet av standardavtal och eventuella domstolsförfaranden. Jag anser att det är oklokt att införa ytterligare ekonomiska bördor på företagen under dessa svåra ekonomiska förhållanden. Med anledning av ovanstående röstade jag för ett förkastande av betänkandet.

Betänkande: Hirsch (A7-0082/2011)

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Herr talman! Möjligheten och förmågan att studera och arbeta i en internationell miljö är en viktig förutsättning för ett framgångsrikt yrkesliv i en globaliserad ekonomi. De nyckelfaktorer som anges i Europa 2020-strategin för en smart, hållbar tillväxt för alla måste förverkligas inom yrkesutbildningen genom konkreta åtgärder på unions- och medlemsstatsnivå. I framtidsprognoserna antas att efterfrågan på kompetens kommer att fortsätta öka. Den industriella och tekniska utvecklingen leder till ett ökat behov av arbetskraft med höga och medelhöga kvalifikationer, vilket dock sker på bekostnad av mindre kvalificerade.

Särskilt för unga gäller det därför att handla snabbt. Den stadigt växande ungdomsarbetslösheten är en av de akutaste utmaningarna i EU. En förutsättning för att dessa mål ska uppnås anser vi är att yrkesutbildning prioriteras högt politiskt och gemensamt på varaktig basis, vilket kan förverkligas endast om alla berörda parter deltar och engagerar sig. Detta krävs av EU-institutionerna och av lokala och regionala aktörer.

  Paul Murphy (GUE/NGL). – (EN) Herr talman! Jag röstade mot Nadja Hirschs betänkande eftersom det inte först och främst framhåller utbildningen som ett sätt för människor att utöka sina kunskaper och sin kompetens, utan enbart som ett sätt att öka storföretagens vinster.

Jag förkastar helt och hållet denna inställning. I betänkandet påstås att genomförandet av Europa 2020-strategins mål är ett sätt att säkerställa sysselsättningen och en bättre levnadsstandard. Detta stämmer inte alls. Europa 2020-strategin kommer varken att leverera arbetstillfällen eller en bättre levnadsstandard. Den ger oss mer nyliberal politik och en kraftig försämring av både löner och villkor.

I detta betänkande kräver man helt skamlöst att arbetsgivarna ska kunna upphäva lärlingsavtal om lärlingen bedöms vara olämplig för sitt yrke. Detta kommer garanterat att leda till grovt utnyttjande. Jag förkastar kravet på ökat deltagande från privata högskolor i utvidgningen av yrkesutbildningen och kräver i stället meningsfulla utbildningsmöjligheter som tillhandahålls genom stora offentliga investeringar.

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Herr talman! Jag stödde detta betänkande eftersom ungdomsarbetslösheten är en utmaning för hela EU som skapar problem för hela samhället. Den ligger också bakom oroligheterna i Medelhavsländerna. I de nordiska ländernas välmående samhällen är ungdomsarbetslösheten synlig i t.ex. utanförskap och ökat drogmissbruk bland ungdomar.

I ungdomsåren är det viktigt att vara rörlig och kunna byta arbete. Ungdomsarbetslösheten är allvarlig när ungdomar inte har tillgång till någon form av arbete eftersom de är lågutbildade eller saknar arbetslivserfarenhet. Dessutom har ungdomar med låg utbildning eller bristande arbetslivserfarenhet en dålig utgångspunkt i konkurrensen om arbetstillfällena. Därför måste vi satsa på att tillhandahålla bred utbildning av hög kvalitet och på att ta hänsyn till jämställdhetsperspektivet så att de underliggande orsakerna till ungdomsarbetslösheten kan undanröjas. Vi bör också tänka på vidareutbildningens roll, eftersom det är den som främjar livslångt lärande och förbereder människor för förändringar på arbetsmarknaden.

  Silvia Costa (S&D). – (IT) Herr talman! Det betyder mycket att parlamentet använder denna resolution för att sända ett tydligt budskap både till medlemsstaterna och till de yngre generationerna för att begära ett större engagemang i det europeiska samarbetet för lärande, yrkesutbildning och högre utbildning i syfte att stärka Europa 2020-strategin. Vi vet att ungdomsarbetslösheten får allvarliga konsekvenser i form av fattigdom och socialt utanförskap, och det får även en förlängning av den osäkra tid som 40 procent av EU:s ungdomar lever i.

Ett starkt stöd bör ges till en kombination av utbildningspolitik och ett nytt incitamentbaserat välfärdssystem för företag som tillhandahåller heltidssysselsättning för ungdomar och kvinnor. Det är oerhört viktigt att se till att de kunskaper som inlärs överensstämmer med den kompetens – även i fråga om medborgarskap – som krävs för de nya målen om hållbar och smart tillväxt. Det är också ytterst viktigt att vi bedriver en politik för att underlätta övergången från utbildning till arbetsliv och för att påskynda erkännandet av yrkesmeriter, titlar och akademiska meriter.

De medlemsstater som i likhet med mitt eget land stramar åt resurserna till utbildning och forskning under krisen måste förstå att de skadar ungdomarna och därmed skadar EU:s framtid.

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Herr talman! Jag deltog i utarbetandet av detta betänkande i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, och arbetslösheten i EU är verkligen hög, men den genomsnittliga arbetslösheten bland ungdomar är dubbelt så hög. I vissa medlemsstater är siffran ännu högre, t.ex. i mitt hemland, där den faktiskt är tre gånger så hög. Jag stöder initiativen i detta betänkande, som utgörs av praktiska åtgärder för att vända denna situation till en förbättring. Vi ser inte någon mening med att utbilda ett stort antal människor inom högre utbildningar om de sedan inte får någon användning för sin utbildning på arbetsmarknaden. Vi måste satsa mer på yrkesutbildningar och omskolning.

Något som dock är helt oacceptabelt är rådets nedskärning av utbildningsbudgeten. Dessa åtgärder är också oförenliga med förverkligandet av Europa 2020-strategin, som redan har antagits. Rådet lever inte upp till sina principer. Jag röstade för antagandet av detta betänkande. Tack.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Jag röstade också för detta betänkande, särskilt med tanke på att det enligt uppskattningarna kommer att finnas 15 miljoner arbetstillfällen för personer med yrkesutbildning från i dag fram till 2020. Samtidigt uppskattas att det kommer att finnas 12 miljoner färre arbetstillfällen för människor utan utbildning eller lågutbildade personer. Något måste därför göras åt detta, och det finns uppenbarligen ett stort behov av utbildning. 21 procent av alla ungdomar i EU är arbetslösa, och därför är det viktigt att de utbildar sig tills också de har lämpliga kvalifikationer och att det finns ett samarbete mellan högskolor och företag så att dessa utbildningar är lämpliga. Dessutom är det viktigt att det finns en oberoende utvärdering av dessa kvalifikationer. Om vi gör allt detta kan vi lösa det här problemet i framtiden.

Betänkande: Garriga Polledo (A7-0193/2011)

  Francesco De Angelis (S&D). – (IT) Herr talman! Salvador Garriga Polledos betänkande är ett mycket viktigt dokument som gör det möjligt för oss att fastställa en ny budgetram för ett konkurrenskraftigt och hållbart EU för alla.

Vi behöver en budget som är utformad för dagens utmaningar och som kan tillgodose de rådande behoven på ett tydligt och innovativt sätt. Dess främsta prioritering måste vara forskning och innovation för små och medelstora företag samt att stimulera tillväxt och sysselsättning. Det andra målet är att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken i syfte att främja och stödja det europeiska jordbrukets konkurrenskraft.

Vi behöver dock särskilt uppmärksamma den framtida sammanhållningspolitiken, som jag anser vara ett mycket viktigt instrument och ett instrument som ger finansiellt stöd till investeringar som skapar ekonomisk tillväxt och framför allt nya arbetstillfällen. I den här frågan vill jag återkomma till en punkt som jag anser är synnerligen viktig, nämligen inrättandet av en ny mellankategori. Jag anser givetvis att denna nya kategori inte kan skapas genom att ta resurser från andra kategorier som är nödvändiga för att bevara en balanserad, harmonisk och hållbar tillväxt för våra samhällen.

  Ville Itälä (PPE). – (FI) Herr talman! Detta ytterst viktiga betänkande antogs, och jag vill bara ta upp några punkter. Den första är ändringsförslag 18 som lades fram av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, där det fastslås att vissa relativt precisa nedskärningar kan göras inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken i enlighet med den typ av aktuella reformer som redan förekommer. Med andra ord får vi en tydlig bild av gruppens syn på jordbrukspolitiken, även om den har formulerats på ett mycket listigt sätt. Den uppenbara och grundläggande förutsättningen här är att det är jordbrukspolitiken som kommer att drabbas om vi måste göra några nedskärningar.

Den andra viktiga punkten, där jag röstade mot min egen grupp, är ändringsförslag 37d, som ursprungligen tar upp de betydande besparingar som skulle kunna göras om Europaparlamentet hade ett enda säte. Det är meningslöst att argumentera om den saken: det kommer att innebära besparingar. Det spelar ingen roll hur vi röstar – vi vet att det skulle innebära besparingar. Jag hoppas att man här i parlamentet till slut ska förstå att medborgarna är mycket trötta på alla besparingar som drabbar dem, samtidigt som det inte görs några besparingar som drabbar oss. Detta kan inte bortförklaras för allmänheten, och inget kommer att förbättras genom omröstningar. Besparingar kommer att göras, och vi måste göra dem.

  Salvatore Caronna (S&D). – (IT) Herr talman! Jag röstade för Salvador Garriga Polledos betänkande om EU:s kommande budgetram eftersom jag är övertygad om att det under en av de största kriserna för den så kallade europeiska andan är viktigt att vi håller fast vid och stärker vår tro på att det är viktigt att ge EU trovärdiga instrument, först och främst genom tillräcklig finansiering.

Kravet på en femprocentig ökning av nästa budgetram är därför berättigat och nödvändigt. Det kanske inte kommer att vara tillräckligt, men det behövs för att hantera de stora frågor som ligger framför oss. Dessa resurser behövs för att ta itu med de verkliga problemen, t.ex. sammanhållningen mellan regioner, en större forsknings- och innovationskapacitet och en större förmåga att skapa tillväxt och arbetstillfällen. Utan tillräckliga resurser kan inget av dessa problem hanteras på ett lämpligt sätt, allra minst införandet av en mellankategori i sammanhållningspolitiken, som endast är rimligt om det inte drabbar de andra redan befintliga kategorierna.

Därför röstade jag för betänkandet, och jag hoppas att kommissionen och rådet kommer att följa rekommendationerna i det.

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Herr talman! Den ekonomiska krisen, de demografiska problemen och den stigande arbetslösheten har stor inverkan på medlemsstaternas budgetåtstramningar. En EU-budget som ger möjligheter till långsiktig planering skulle därför vara ett verktyg som främjar tillväxten i de enskilda ländernas ekonomier. Europa 2020-strategin, som stimulerar sysselsättning och främjar den sociala integrationen, är enligt min mening en nyckelkomponent när det gäller att hjälpa länderna att ta sig ur krisen. Mot denna bakgrund är det särskilt viktigt att budgeten omfattar även små och medelstora företag. Därför instämmer jag med förslaget att ge större stöd till alla program och instrument som stöder dessa företag, inbegripet program som syftar till att förbättra konkurrenskraften, innovationen och användningen av strukturfonderna.

EU:s största utmaningar kommer att vara att upprätthålla konkurrenskraften, öka den ekonomiska tillväxten och bekämpa arbetslösheten. Därför skulle jag vilja lyfta fram det akuta behovet av att främja tillväxten genom att investera i kunskapsbaserade ekonomiska sektorer. Genom att stärka kopplingen mellan utbildning, vetenskaplig forskning och sysselsättning kommer vi att kunna främja integration, rörlighet och specialisering.

  Sergio Paolo Francesco Silvestris (PPE). – (IT) Herr talman! Jag vill uttrycka min glädje och förklara varför jag röstade för Salvador Garriga Polledos betänkande, som på något sätt lyckas fastställa seriösa och effektiva mål som bidrar till att stärka sammanhållningspolitiken.

En sak bekymrar mig dock, vilket vi uttryckte genom att rösta för ett antagande av det ändringsförslag som syftar till att stryka formuleringen om inrättandet av en mellankategori för sammanhållningspolitiken i de delar av EU där BNP ligger mellan 75 och 90 procent av EU:s BNP. Detta bekymrar oss verkligen, inte för att vi anser att sammanhållningspolitikens fokus inte bör breddas, utan för att vi anser att denna utökning – om inga ytterligare resurser skjuts till – riskerar att ske på bekostnad av resurserna till de områden som nämns i mål 1, det så kallade konvergensmålet, och som behöver precis lika mycket uppmärksamhet och stöd från EU. Sammanfattningsvis är jag nöjd med betänkandet och med det arbete som har utförts, men jag har vissa betänkligheter när det gäller den uppmärksamhet som vi verkar ha ägnat åt en politik som kunde ha bekräftat den så kallade utfasningen, som vi är vana vid.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Herr talman! Innehållet i den nya fleråriga budgetramen måste ge unionen och dess medborgare en tydlig framtidsvision. De ekonomiska och sociala utmaningar som vi för närvarande står inför kan inte bara återspeglas i storslagna uttalanden, utan måste först och främst bemötas i konkreta budgetkapitel.

Oavsett om vi betraktar EU:s och dess regioners nuvarande problem och ambitioner från ett regionalt eller globalt perspektiv är de mest akuta frågorna den bristande energiförsörjningen, den allt långsammare ekonomiska tillväxten och arbetslösheten. Därför måste vi fortfarande betrakta utvecklingen och innovationen inom EU:s energiinfrastruktur som prioriterade områden som behöver betydligt större finansiering. Mot bakgrund av den rådande miljösituationen anser jag att en återgång till koleldning inte är någon bra lösning för framtiden eller för inrättandet av ett komplett transeuropeiskt transportnät. Dessa två områden är en grundläggande förutsättning för att vi ska kunna öka hela EU:s konkurrenskraft och för att den inre marknaden ska kunna fungera, och därför behöver de uppmärksammas särskilt i utarbetandet av budgeten.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Först och främst välkomnar jag åtagandet i betänkandet att åtminstone behålla den gemensamma jordbrukspolitiken och sammanhållningsfonden på de nuvarande nivåerna i nästa budgetram. Det fanns stora meningsskiljaktigheter även i vår grupp om mellankategorin, och vi beslutade att ha en fri omröstning. Det påverkar inte mina irländska kolleger eller oss själva över huvud taget, för trots att vi omfattas av Internationella valutafonden – och vårt lands ekonomi är körd i botten – så har vi en BNP som är betydligt högre än genomsnittet i EU. Därför påverkar det inte oss huruvida det finns en mellankategori eller inte.

Vi anser dock att det behövs en grundläggande bedömning av sammanhållningspolitiken framöver, eftersom politiken antingen kommer att bli överflödig eller behöva reformeras allteftersom fler regioner tar sig över tröskeln på 75 procent, och det är vad vi förväntar oss kommer att hända.

Skriftliga röstförklaringar

Betänkande: Coelho (A7-0185/2011)

  Alexander Alvaro (ALDE), skriftlig. – (DE) Det tyska Fri demokratiska partiets delegation i Europaparlamentet förutsätter att inkluderandet av Rumänien och Bulgarien i Schengenområdet ytterligare kommer att förbättra rörelsefriheten inom EU. Nu när de båda medlemsstaterna har uppnått positiva resultat i alla områden av Schengenutvärderingen bör det inte finnas några fler hinder som ytterligare försenar utvidgningen. Gränser som är tekniskt säkrade blir naturligtvis inte automatiskt säkra i praktiken, så länge det finns problem med bekämpningen av korruption inom det rättsliga och polisiära systemet.

Följaktligen gäller denna utmaning även de medlemsstater som redan omfattas av Schengenområdet. Delegationen från det tyska Fria demokratiska partiet anser därför att kriterier såsom bekämpning av korruption måste få större uppmärksamhet i utvärderingen av Schengenmekanismen, och att alla förseelser måste straffas på lämpligt sätt.

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för detta betänkande med anledning av de positiva resultaten av de utvärderingar som gjorts i båda länderna för att fastställa huruvida de uppfyller kraven i Schengenregelverket. Både Rumänien och Bulgarien är för närvarande beredda att öppna sina gränser trots att gränsen mellan Bulgarien och Grekland är mycket känslig, men Bulgarien behöver vidta ytterligare åtgärder och en trepartsstrategi för Bulgarien, Grekland och Turkiet måste antas.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna viktiga resolution om tillämpningen av Schengenregelverket i Bulgarien och Rumänien. Jag instämmer med föredragandens ståndpunkt att det visserligen finns vissa olösta frågor som kommer att kräva regelbunden rapportering och uppföljning någon gång i framtiden, men att dessa inte utgör något hinder för ett fullvärdigt Schengenmedlemskap för dessa två medlemsstater. Inkluderandet av Bulgarien och Rumänien i Schengenområdet är mycket viktigt, dels för dessa länder, deras ekonomiska tillväxt och investeringsutveckling, dels för hela EU, för att öka integriteten och solidariteten mellan medlemsstaterna.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om Rumäniens och Bulgariens inträde i Schengenområdet. Det här är andra gången som Bulgariens och Rumäniens tillämpning av Schengenavtalets bestämmelser har granskats. Den första utvärderingen genomfördes 2010. Vi måste komma ihåg att Rumänien och Bulgarien antog Schengenregelverket (dataskydd, Schengens informationssystem, luft-, land- och sjögränser, polissamarbete och viseringar) när de anslöt sig till EU 2007. Nu måste dock alla medlemsstater enas om att de verkligen ska inkluderas i ett område utan inre gränser. Europaparlamentet har nu fått säga sin mening.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Schengensamarbetet inleddes den 14 juni 1985 med Schengenavtalet, som gjorde det möjligt att avskaffa systematiska gränskontroller vid de undertecknande ländernas inre gränser och att skapa ett gemensamt område med fri rörlighet för personer. Just nu garanteras fri rörlighet inom ett område av 42 673 km yttre sjögränser och 7 721 km landgränser, vilket omfattar 25 länder och 400 miljoner medborgare. För närvarande tillämpar Bulgarien, Rumänien och Cypern Schengenregelverket endast i begränsad utsträckning, och därför utförs fortfarande kontroller vid dessa tre medlemsstaters gränser.

Rumänien och Bulgarien antog Schengenregelverket när de anslöt sig till EU 2007. Mot bakgrund av resultaten från utvärderingarna och de nödvändiga återbesöken från våra expertgrupper har Europaparlamentet och rådet dragit slutsatsen att det visserligen finns vissa olösta frågor som kommer att kräva regelbunden rapportering och uppföljning, men att dessa frågor inte utgör något hinder för dessa två medlemsstaters fullvärdiga medlemskap i Schengenområdet. Jag stöder förslaget att Bulgarien och Rumänien inom sex månader bör informera Europaparlamentet och rådet skriftligen om vilka ytterligare åtgärder de avser att vidta när det gäller de rekommendationer som ingår i bedömningsrapporterna och åsyftas i uppföljningsrapporterna och som fortfarande återstår att genomföra.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Sedan Schengenavtalet slöts 1985 har Schengenområdet utökats från de fem ursprungliga medlemsstaterna till 25 stater, varav 22 är medlemsländer i EU. Schengen gjorde det möjligt att avskaffa inre gränskontroller mellan undertecknande stater och att inrätta en enda yttre gräns där gränskontroller vid inträde i Schengenområdet utförs. Bulgarien och Rumänien antog Schengenregelverket när de anslöt sig till EU 2007.

På grundval av resultaten av de utvärderingar och de kontrollbesök som utförts har föredraganden Carlos Coelho kommit fram till slutsatsen att alla nödvändiga villkor för tillämpning av samtliga delar av Schengenregelverket har uppfyllts, dvs. kontroller vid luft-, land- och sjögränser, polissamarbete, viseringar, anslutning till Schengens informationssystem (SIS) och dataskydd. Dessa länder bör bli fullvärdiga medlemmar av Schengenområdet. Detta är ett viktigt framsteg för dem och ett sätt att stärka deras EU-medlemskap. Därför röstar jag för detta betänkande och vill gratulera föredraganden.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE), skriftlig. – (ES) Jag röstade för detta initiativ eftersom Rumänien och Bulgarien antog Schengenregelverket när de anslöt sig till EU 2007. Efter de relevanta expertutlåtandena och trots att det fortfarande finns problem som måste lösas har båda länderna visat att de är beredda att tillämpa bestämmelserna i Schengenregelverket och därför kan få fullt tillträde till det.

  Slavi Binev (NI), skriftlig. – (BG) Detta är ett mycket viktigt betänkande som inte bara berör mitt eget land Bulgarien, utan även EU som helhet. Jag är övertygad om att våra ansträngningar mycket snart kommer att ge utdelning. Våra gränser har under en tid varit redo att försvara EU:s gränser. Men det beslut som vi hade så stora förhoppningar om har låtit vänta på sig. Jag anser att anledningen till detta är rent politisk. I betänkandet nämns även de inspektioner som utfördes vid vår gräns mot Turkiet, som uppfyller Schengens krav och bevisar att vi är beredda. Jag hoppas verkligen att detta betänkande kommer att röstas igenom vid Europeiska rådets nästa möte, för ju snabbare vi agerar i den här frågan, desto mer kommer vi alla att tjäna på det – politiskt, ekonomiskt och socialt.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jag röstade mot en fullständig tillämpning av Schengenåtgärderna i Rumänien och Bulgarien. Trots de allmänt positiva omdömena om dessa två medlemsstaters framsteg när det gäller säkerhet, påpekas i betänkandet att flera tekniska och administrativa brister upptäcktes i de organ som har till uppgift att trygga säkerheten vid båda ländernas gränser, och i synnerhet i de organ som har till uppgift att kontrollera och övervaka sjö- och landgränser. För det andra påpekas i betänkandet att om de båda länderna inkluderas i Schengenområdet kommer deras geografiska belägenhet vid gränsen mot Turkiet att skapa två nya inkörsportar för illegala invandrare som än så länge endast åker till Grekland, som för närvarande är det enda Schengenlandet på Balkan.

Inkluderandet av Rumänien och Bulgarien skulle därför betydligt öka omfattningen av EU:s sydöstra akilleshäl och orsaka en tredubbel ökning av det invandringstryck som vi just nu står inför. Förslaget till resolution strider därför helt mot medborgarnas behov av skydd – vilket alltid har varit centralt i Lega Nords program – och jag kan inte stödja det.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Beslutet att inkludera Rumänien och Bulgarien i Schengenområdet är nu ett rent politiskt beslut. Det betänkande som stöder Rumäniens inträde i detta område och som antogs av Europaparlamentet bekräftar endast att EU:s experter har rätt i sin uppfattning – Rumänien har gjort ett bra jobb, säkrat sina gränser och uppfyllt alla nödvändiga krav. Yttrandet från parlamentet i Bryssel är av rådgivande karaktär, och nu, liksom tidigare, ligger beslutet hos rådets politiker. Att använda sig av dubbelmoral och tala om obligatoriska kriterier som, när de väl har uppfyllts, betraktas som ”rent tekniska” är inte alls kännetecknande för den demokratiska och rättvisa union som vi är vana vid.

Därför kan jag bara hoppas att medlemsstaternas politiker inte fortsättningsvis kommer att bortse från experternas utlåtanden och EU:s lagstiftning. Att gömma sig bakom ord utan att lösa frågan direkt kan inte längre vara ett alternativ, eftersom inträdet till Schengenområdet aldrig har varit ett politiskt problem, utan ett tekniskt problem. Bedömningarna från de oberoende experterna och från Europaparlamentet, som med överväldigande majoritet röstade för Rumäniens inträde i Schengen, bör betraktas som en avgörande faktor i Europeiska rådet, och därför bör blockeringen av detta förfarande brytas.

  Philippe Boulland (PPE), skriftlig. – (FR) Schengenområdet och i synnerhet rörelsefriheten är en del av EU-rätten som verkligen har betydelse för våra medborgare. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso påminde oss om att rörelsefriheten är lika viktig för EU som grunden för en byggnad. Rörelsefriheten är en av EU:s största framgångar. Det gläder mig att parlamentet har godkänt Bulgariens och Rumäniens anslutning till Schengenområdet. Enorma insatser har gjorts för att trygga säkerheten vid gränserna. De övervakningssystem av fjärde generationen dessa länder använder är mycket mer imponerande än de modeller av andra generationen vi själva använder.

Trots detta finns det fortfarande hinder för arbetstagarnas fria rörlighet. För det första finns det rättsliga och administrativa hinder som påverkar alla aspekter av medborgarnas liv. För det andra förekommer social dumpning: trots att artikel 45 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt garanterar likabehandling av arbetstagare visar utskottet för framställningar genom sitt arbete att verkligheten ser helt annorlunda ut. För det tredje har vi det sociala skyddet som varierar från land till land och därför inte främjar rörligheten. Därför vill jag föreslå en lägsta nivå på det sociala skyddet i unionen. Det sociala skyddet ligger visserligen inom medlemsstaternas behörighetsområde, men den bristande harmoniseringen skadar helt uppenbart den inre marknaden.

  John Bufton (EFD), skriftlig. – (EN) Jag röstade mot en utökning av Schengenregelverket så att det omfattar Bulgarien och Rumänien, eftersom jag helt enkelt inte anser att vi har tillräckliga bestämmelser för att se till att de ansluter sig till det passfria området på ett säkert och effektivt sätt. Korruption och organiserad brottslighet är fortfarande vanligt förekommande i dessa länder, som också är inkörsportar för illegal invandring. Sexhandel, barnprostitution, handel med barn och organiserade kriminella gäng skulle kunna sprida sig inom öppna gränser, och man har inte gjort tillräckligt för att bekämpa dessa brott i de aktuella medlemsstaterna.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Carlos Coelhos betänkande om fullständig tillämpning av Schengenregelverket i Bulgarien och Rumänien. Vi bör gratulera de båda medlemsstaterna till det arbete de har utfört. Båda staterna har uppfyllt kriterierna för fullständig tillämpning av Schengenregelverket. I detta betänkande betonas dock att regionen inbegriper en av EU:s mest utsatta externa gränser när det gäller illegal invandring. Bulgarien kommer att behöva genomföra övergångsåtgärder vid sitt inträde i Schengenområdet. Båda staterna kommer att behöva samarbeta fullt ut för att inte äventyra ett system som bygger på ömsesidig tillit mellan medlemsstaterna. Jag stöder föredragandens ståndpunkt.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Eftersom Bulgarien och Rumänien uppfyller kraven för inträde i Schengenområdet välkomnar jag utvidgningen av området till att omfatta dessa länder. Jag anser dock att de ytterligare åtgärderna och lösningarna på de påpekade bristerna är viktiga, inte minst när det gäller den illegala invandring som konstaterats i Bulgarien på grund av landets geografiska läge i utkanten av EU. Om den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och arbete ska fungera ordentligt behöver vi en stabil och harmoniserad politik för de yttre gränserna, eftersom det är det enda sättet att bevara den sociala och ekonomiska stabiliteten inom EU.

  Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet. Vissa medlemsstater, bland annat Frankrike, Tyskland och Nederländerna, vill ändra spelreglerna. Det är dock inte rimligt att lägga till ytterligare kriterier, t.ex. en bedömning av politiken för att bekämpa korruption och brottslighet. Dessa frågor är utan tvekan viktiga, men förslaget är helt och hållet politiskt motiverat. Att lägga till nya kriterier skulle skapa ett tudelat system för medlemsstaterna.

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande, eftersom jag anser att sådana åtgärder är viktiga för att bekräfta EU:s solidaritet i dessa tider av hård prövning.

  Jurgen Creutzmann (ALDE), skriftlig. – (DE) Det tyska Fria demokratiska partiets delegation i Europaparlamentet förutsätter att inkluderandet av Rumänien och Bulgarien i Schengenområdet ytterligare kommer att förbättra rörelsefriheten inom EU. Nu när de båda medlemsstaterna har uppnått positiva resultat i alla områden av Schengenutvärderingen bör det inte finnas några fler hinder som ytterligare försenar utvidgningen. Gränser som är tekniskt säkrade blir naturligtvis inte automatiskt säkra i praktiken, så länge det finns problem med bekämpningen av korruption inom det rättsliga och polisiära systemet.

Följaktligen gäller denna utmaning även de medlemsstater som redan omfattas av Schengenområdet. Delegationen från det tyska Fria demokratiska partiet anser därför att kriterier såsom bekämpning av korruption måste få större uppmärksamhet i utvärderingen av Schengenmekanismen, och att alla förseelser måste straffas på lämpligt sätt.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Dagens omröstning i Europaparlamentet har betonat att Rumänien är redo att tillämpa Schengenregelverket. Enligt föredraganden Carlos Coelho har alla tidigare påpekade brister åtgärdats med goda resultat av de rumänska myndigheterna. Rumänien kan tillhandahålla ett verkligt skydd oavsett om det gäller luft-, sjö- eller landgränser. Därför beklagar jag att det fortfarande förekommer tvivel om vår beredskap att tillämpa regelverket och att vissa medlemsstater fortsätter att skydda sin så kallade ”nationella säkerhet” genom att ställa omotiverade hinder i vägen för en medlemsstat som har förtjänat sin rätt att behandlas rättvist och utan diskriminering. Europaparlamentet har i dag gjort ett enat uttalande om rättvisa. Hur länge till tänker rådet fortsätta att ignorera vår ståndpunkt?

  Rachida Dati (PPE), skriftlig. – (FR) Expertgruppens utvärderingar och återbesök har visat att Bulgarien och Rumänien är redo att bli fullt delaktiga i Schengenområdet. Därför har jag röstat för min kollega Carlos Coelhos betänkande.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Föredraganden, som har bevakat detta område under flera av parlamentets sessioner, anser att det visserligen finns olösta frågor som motiverar regelbunden bevakning men att dessa inte utgör något hinder för Bulgariens och Rumäniens inträde i Schengenområdet. Med tanke på föredragandens erfarenhet på detta område anser jag att jag lugnt kan stödja hans bedömning och hans krav på säkerhet vid de yttre gränserna. Beslutet att öppna gränserna för dessa medlemsstater kommer att öka rörelsefriheten och på ett mer praktiskt plan göra det möjligt för bulgarer och rumäner att känna sig mer integrerade i den union där de är fullvärdiga medlemmar.

Jag hoppas att dagens symboliska beslut också kommer att resultera i ett rikare handelsflöde mellan länder och i en mer integrerad hantering av immigrations- och säkerhetsfrågor. Föredraganden varnar med rätta för känsligheten i de tre länderna Bulgarien, Turkiet och Grekland när det gäller illegal invandring. Jag instämmer med honom när han påpekar att Bulgarien måste anta ytterligare åtgärder, bland annat en särskild handlingsplan med åtgärder som ska tillämpas vid inträdet i Schengenområdet samt en strategi för att motverka en eventuell kraftig ökning av immigrationen till Grekland, Turkiet och Bulgarien.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Detta betänkande som utarbetats av vår kollega Carlos Coelho gäller förslaget till rådets beslut om full tillämpning av Schengenregelverket i Republiken Bulgarien och Rumänien. Schengenavtalet slöts den 14 juni 1985. Genom att avskaffa kontroller vid de undertecknande ländernas inre gränser och genom att skapa ett gemensamt område blev den fria rörligheten för personer och varor möjlig i hela EU. Rumänien och Bulgarien antog Schengenregelverket 2007, och dokumenten visar att både Bulgarien och Rumänien är redo för EU-inträde från teknisk synpunkt. Alla anslutningsvillkor uppfylldes i mars 2011, och det försenade antagandet av det nya utvärderingssystemet för Schengenområdet för att minimera befintliga problem kan inte utgöra något hinder för dessa länders inträde i EU, även om jag befarar att osäkerheten kommer att öka. Mot bakgrund av allt detta röstar jag för. Slutligen vill jag gratulera föredraganden till hans utmärkta arbete med detta betänkande, trots de hinder rådet ställde i vägen för bedömningen av vissa dokument som betraktades som nödvändiga för att uppnå detta.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Kontrollen av att nya medlemsstater uppfyller de nödvändiga villkoren för en fullständig tillämpning av Schengenregelverket är en förutsättning för antagandet av rådets beslut att avskaffa gränskontroller vid de inre gränserna efter samråd med Europaparlamentet.

I detta fall anges i betänkandet att alla villkor för avskaffandet av gränskontroller i Bulgarien och Rumänien har uppfyllts. Beslutet att inkludera dessa två länder, som anslöt sig till EU 2007, i Schengenområdet måste fattas enhälligt i rådet av samtliga länder som redan tillhör Schengenområdet. Föredraganden nämner behovet av ytterligare åtgärder vid gränsen mellan Bulgarien, Grekland och Turkiet, som är en av de mest utsatta när det gäller illegal invandring. Utvärderingskommittén uppmanade också Bulgarien att vidta ytterligare åtgärder, eftersom man befarade en immigrationsström från Turkiet.

På grund av de påtryckningar som utövas mot dessa länder, och på grund av målet med dessa påtryckningar, har vi lagt ner våra röster. Vi anser dessutom att de skäl som anger vår ståndpunkt om utvidgningen och nya staters anslutning till EU gäller lika väl för den fullständiga tillämpningen av Schengenregelverket i dessa eller i andra länder.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Föredraganden anser att alla villkor för upphävande av kontroller vid gränserna mot Bulgarien och Rumänien är uppfyllda, men vill att Europaparlamentet ska informeras om de ytterligare åtgärder som vidtas vid Bulgariens gräns mot Grekland och Turkiet, som är en av de mest utsatta när det gäller illegal invandring.

Bekräftelsen att de nya medlemsstaterna uppfyller de nödvändiga kraven för tillämpning av samtliga delar av Schengenregelverket är en förutsättning för att EU:s ministerråd efter samråd med Europaparlamentet ska anta ett beslut om avskaffande av gränskontroller vid de inre gränserna till dessa länder.

Utvärderingskommittén uppmanade dock Bulgarien att anta ytterligare åtgärder, i synnerhet en särskild handlingsplan med åtgärder som ska tillämpas vid anslutningen till Schengenområdet. Denna uppmaning beror till stor del på att man befarar immigrationsströmmar från Turkiet.

Beslutet att inkludera dessa två länder, som anslöt sig till EU 2007, i Schengenområdet måste fattas enhälligt i rådet av regeringarna i samtliga länder som redan tillhör Schengenområdet. Frågan bör diskuteras vid mötet med rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 9–10 juni.

På grund av vår ståndpunkt när det gäller dessa länders inträde har vi hållit fast vid vårt beslut att lägga ner våra röster, vilket har stärkts av de påtryckningar som även fortsättningsvis utövas på dessa länder.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) Rumänien och Bulgarien antog Schengenregelverket när de anslöt sig till EU 2007. Det grundläggande villkoret för att rådet ska besluta att avskaffa kontrollerna vid de inre gränserna till dessa medlemsstater är att man inom ramen för utvärderingsförfarandena bekräftar att de nya medlemsstaterna har uppfyllt de nödvändiga villkoren för att tillämpa samtliga delar av Schengenregelverket: dataskydd, Schengens informationssystem, luft-, land- och sjögränser, polissamarbete och viseringar.

För att Europaparlamentet på ett tydligt sätt ska kunna bedöma alla nödvändliga aspekter för att komma fram till en ståndpunkt om huruvida dessa två länder är redo att ansluta sig till Schengenområdet är det nödvändigt att få full tillgång till experternas rapporter om bedömningen av dessa två länders framsteg i förberedelserna. Jag anser dock att Rumänien och Bulgarien nu har bevisat att de är redo att tillämpa alla bestämmelser i Schengenregelverket på ett tillfredsställande sätt. Samtidigt får vi inte underskatta situationen, och vi måste nu tänka på hur vi ska hålla situationen under kontroll efter dessa länders fullständiga anslutning till Schengenområdet.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Jag har inget emot våra vänner och grannar i Bulgarien och Rumänien. Jag har dock ett antal problem med bestämmelserna i Schengenregelverket. Detta skandalösa avtal slöts i smyg och ratificerades i augusti månad på 1980-talet. Det har inte skapat någonting annat än problem. Att undanröja de inre gränserna garanterar inte rörelsefrihet för EU-medborgarna, utan skapar snarare osäkerhet och orsakar ohanterliga befolknings- och migrationsströmmar inom EU, både i ursprungs- och mottagarländerna. Det skapar också utmärkta tillfällen för illegala invandrare som vet att de, oavsett var de tar sig in i EU, kommer att kunna bosätta sig var de vill. Frankrike drabbas särskilt hårt av detta. Problemen med romerna och med Lampedusa, som ofta har diskuterats här i parlamentet, är endast ett par exempel på detta problem. Jag vill inte att Schengenregelverket ska tillämpas i mitt eget land, och inte heller i andra länder. Medlemsstaterna bör återfå full kontroll över sina gränser och, där så är möjligt, samarbeta för att stärka de ”yttre” gränserna.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag stöder helt och fullt antagandet av detta betänkande, som godkänner Bulgariens och Rumäniens anslutning till Schengenområdet. Dessa båda stater har arbetat hårt för att förbättra gränskontrollerna och har lyckats väl med detta, vilket bekräftats av de positiva resultaten i utvärderingarna och de expertbesök som anordnats av rådets arbetsgrupp för utvärdering av Schengen. Båda länderna har uppfyllt alla tekniska kriterier som fastställts av EU. Därför ger jag mitt fulla stöd till deras fullständiga deltagande i Schengenområdet. Medlemsstaterna kan inte lägga till nya villkor (t.ex. en utvärdering av politiken för att bekämpa korruption och brottslighet) eller ändra reglerna i halvlek. Denna vecka har det gått 26 år sedan upprättandet av Schengenavtalet, en av EU:s största framgångar som måste försvaras. Vi måste även försvara rörelsefriheten, som är en grundläggande rättighet för EU:s medborgare.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag är för Rumäniens och Bulgariens anslutning till Schengenområdet. En ingående och objektiv bedömning av båda ländernas efterlevnad av Schengenregelverket har utförts. Båda länderna har uppfyllt samtliga kriterier. Därför är det orimligt att lägga till ytterligare villkor, t.ex. en bedömning av politiken för att bekämpa korruption och brottslighet. Det är onekligen viktiga frågor, men förslaget är helt och hållet politiskt motiverat. Att lägga till nya kriterier skulle skapa ett tudelat system för medlemsstaterna. Denna vision av ett EU som utvecklas i olika takt med olika regler för gamla och nya medlemsstater är helt enkelt oacceptabel.

  Nadja Hirsch (ALDE), skriftlig. – (DE) Det tyska Fria demokratiska partiets delegation i Europaparlamentet förutsätter att inkluderandet av Rumänien och Bulgarien i Schengenområdet ytterligare kommer att förbättra rörelsefriheten inom EU. Nu när de båda medlemsstaterna har uppnått positiva resultat i alla områden av Schengenutvärderingen bör det inte finnas några fler hinder som ytterligare försenar utvidgningen. Gränser som är tekniskt säkrade blir naturligtvis inte automatiskt säkra i praktiken, så länge det finns problem med bekämpningen av korruption inom det rättsliga och polisiära systemet.

Följaktligen gäller denna utmaning även de medlemsstater som redan omfattas av Schengenområdet. Delegationen från det tyska Fria demokratiska partiet anser därför att kriterier såsom bekämpning av korruption måste få större uppmärksamhet i utvärderingen av Schengenmekanismen, och att alla förseelser måste straffas på lämpligt sätt.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Rumänien och Bulgarien antog Schengenregelverket när de anslöt sig till EU 2007. Enligt anslutningsakten är en förutsättning för att rådet ska besluta att avskaffa kontroller vid de inre gränserna till dessa medlemsstater att man genom utvärderingsförfaranden kunnat bekräfta att de nya medlemsstaterna uppfyllt de nödvändiga villkoren för tillämpning av samtliga delar av Schengenregelverket (dataskydd, SIS, luft-, land- och sjögränser, polissamarbete och viseringar). Jag stödde inte detta dokument, eftersom den ansvariga kommittén efter att ha beaktat resultaten från de utvärderingar och de nödvändiga återbesök som utförts av expertgrupperna dragit slutsatsen att det finns vissa olösta frågor som kommer att kräva regelbunden rapportering och uppföljning någon gång i framtiden.

Vi bör beakta att de tre länderna Bulgarien, Turkiet och Grekland är de mest utsatta delarna av EU:s yttre gränser när det gäller illegal invandring. Därför är det mycket viktigt att Bulgarien antar ytterligare åtgärder, t.ex. utarbetar en särskild handlingsplan med åtgärder som ska tillämpas vid anslutningen till Schengenområdet samt antar en gemensam strategi (mellan Grekland, Turkiet och Bulgarien) för att kunna hantera den eventuellt ökande migrationen. Jag anser att de berörda medlemsstaterna bör uppmanas att inom sex månader från ikraftträdandet av detta beslut skriftligen informera Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av dessa ytterligare åtgärder och om eventuella brister.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Carlos Coelhos betänkande om tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket i Bulgarien och Rumänien. Rumänien och Bulgarien antog Schengenregelverket i samband med EU-anslutningen 2007. Enligt artikel 4.2 i anslutningsakten förutsätter ett rådsbeslut om avskaffande av gränskontrollerna vid medlemsstaternas inre gränser att det kan bekräftas att de nya medlemsstaterna uppfyller de nödvändiga villkoren för tillämpning av samtliga delar i Schengenregelverket. Den utvärdering som genomförts visar att både Rumänien och Bulgarien har bevisat att de är väl förberedda för att tillämpa samtliga bestämmelser i Schengenregelverket på ett tillfredsställande sätt. Därför stöder jag föredragandens begäran.

Vi får dock inte glömma att det berörda området är en av de mest utsatta delarna av EU:s yttre gränser när det gäller illegal invandring. Detta innebär att ytterligare åtgärder måste vidtas, eftersom vi vet att avskaffandet av interna gränskontroller kräver en hög nivå av ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna och effektiva kontroller vid de yttre gränserna, eftersom Schengenområdets säkerhet beror på hur strängt och effektivt varje medlemsstat utför kontrollerna vid sina yttre gränser.

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE), skriftlig. – (PL) I dag röstade Europaparlamentet om Carlos Coelhos betänkande om tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket i Bulgarien och Rumänien. Det bör påpekas att färdigställandet av dessa länders förberedelser för att ansluta sig till Schengenområdet sammanfaller med debatten om EU:s migrationspolitik och den växande oppositionen bland vissa länder i Schengenområdet mot utvidgningsplanerna. Det bör framhållas att Rumänien och Bulgarien har uppfyllt nästan alla krav som ställts på dem, i synnerhet när det gäller kontroller vid luft-, land- och sjögränser, utfärdandet av viseringar, polissamarbete och dataskydd. Vi får inte heller glömma att detta är länder som ligger vid EU:s yttre gränser och som har problem med illegal invandring. Sofia och Bukarest ansöker gemensamt om medlemskap, och det rådande läget i båda länders förberedelser har bedömts positivt, så jag röstade för ett antagande av betänkandet.

  Monica Luisa Macovei (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade givetvis för Rumäniens och Bulgariens anslutning till Schengenområdet. Liksom alla rumänska medborgare och alla EU-medborgare vill jag att reformerna i mitt lands rättssystem ska fortsätta, att korruption och bedrägerier ska minska, att rättsfall ska dömas rättvist och på ett snabbare sätt samt att de skyldiga ska straffas hårt. Vi anslöt oss till EU eftersom vi ville anta EU:s interna regler. Jag anser att det är självklart för oss att följa dessa regler och hålla de löften vi gav vid anslutningen. Jag tackar EU och medlemsstaterna som hjälper oss att genomföra permanenta reformer av rättssystemet och genomföra korruptionsbekämpande åtgärder, eftersom detta även är vad Rumäniens invånare vill.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande på grundval av experternas rapporter som anger att både Rumänien och Bulgarien nu har bevisat att de är tillräckligt förberedda för att tillämpa samtliga bestämmelser i Schengenregelverket på ett tillfredsställande sätt.

  Kyriakos Mavronikolas (S&D), skriftlig. – (EL) Bulgarien och Rumänien uppfyller kraven för fullständig integration i Schengenområdet. Detta grundas på utvärderingsrapporterna och rapporterna från de övervakande expertgrupperna. Europaparlamentet bör dock informeras om ytterligare åtgärder som Bulgarien, Turkiet och Grekland vidtar inom detta område för att man ska kunna hantera en eventuell ökning av immigrationsströmmarna.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Bulgarien och Rumänien har slutfört det arbete som krävdes av fästning Europa för att deras medborgare ska kunna röra sig fritt inom Schengenområdet. I detta betänkande ställs ännu högre krav. Man kräver en gemensam strategi i samarbete med Grekland för att hantera immigrationen från arabländerna. Detta krav är oacceptabelt. Jag lägger ner min röst, eftersom jag inte vill rösta mot rörelsefriheten inom EU.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Man har utvärderat Bulgariens och Rumäniens tillämpning av samtliga delar av Schengenregelverket: kontroll av land-, sjö- och luftgränser, polissamarbete, viseringar, anslutning till Schengens informationssystem (SIS) samt dataskydd. Detta är en förutsättning för att EU:s ministerråd efter samråd med Europaparlamentet ska besluta att avskaffa kontroller vid medlemsstaternas inre gränser. Efter de positiva resultaten av utvärderingarna och uppföljande besök från experterna kan man dra slutsatsen att vissa frågor är olösta och uppföljningsbesök krävs i framtiden, men att detta inte utgör något hinder för Bulgariens och Rumäniens fullständiga anslutning till Schengenområdet. Vi kan dock inte bortse ifrån att Bulgarien, Turkiet och Grekland hör till EU:s mest utsatta yttre gränser när det gäller illegal invandring. De åtgärder som redan vidtagits måste stärkas, och vi måste förbereda oss på att bekämpa en eventuell kraftig ökning av immigrationen. Bulgarien bör vidta ytterligare åtgärder, bland annat en särskild handlingsplan med åtgärder som ska tillämpas vid anslutningen till Schengenområdet.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Rätten till rörelsefrihet är en av de mest grundläggande rättigheterna, och en av EU-medborgarnas mest synliga rättigheter. Inom Schengenområdet är det nu möjligt att röra sig fritt utan gränskontroller. Detta är en enorm förändring jämfört med den tid då Europa var fullt av gränskontroller och då kontroller – ibland mycket stränga sådana – var normen, för att inte tala om hur omöjligt det var för medborgare från Östeuropa att passera järnridån utan att riskera sina liv!

För närvarande består detta område av 25 medlemsstater. Rumänien och Bulgarien bör snart ansluta sig till denna grupp – det är åtminstone min förhoppning. Dessa två länder antog Schengenregelverket i samband med anslutningen till EU 2007. Med tanke på resultaten av utvärderingarna och av expertgruppernas besök stöder jag helt och fullt dessa två medlemsstaters fullständiga anslutning till Schengenområdet, trots att det fortfarande finns problem som måste lösas och som kräver uppföljning. Jag vill dock tillägga att det vore beklagligt om man införde nya villkor som inte var kända vid tiden för ansökan och utvärderingen.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Det verkar som om Rumänien och Bulgarien har bevisat att de i tillräcklig utsträckning är beredda att tillämpa Schengenregelverket. Det finns många olösta frågor i det betänkande om utvidgningen av Schengenområdet som utarbetats av Carlos Coelho. Av antagandena i rapporterna från utvärderingsuppdragen och resultaten av de upprepade utvärderingsbesöken drog jag slutsatsen att det finns särskilda områden som kräver konstant bevakning. Betänkandet, som ännu inte antagits, är slutsatsen från utvärderingsuppdragets återbesök gällande Bulgariens yttre gräns. Därför är det uppenbart att de tre länderna Bulgarien, Rumänien och Grekland utgör ett av de mest utsatta områdena när det gäller illegal invandring, och detta kräver att Bulgarien vidtar ytterligare åtgärder för att stå emot invandringstrycket. Jag anser att betänkandet bör antas. Jag röstade för.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Carlos Coelhos betänkande om tillämpning av Schengenregelverket i Rumänien och Bulgarien, och jag välkomnar den realistiska inställning och det förtroende som mina kolleger visat genom att rösta för detta betänkande.

Rumänien och Bulgarien har uppfyllt de tekniska kraven för anslutning till Schengenområdet, och det måste vara den enda faktor som tas i beaktande när detta beslut fattas. Rumänien och Bulgarien har bevisat sin förmåga att anta den nödvändiga nationella lagstiftningen och säkra sina gränser. Dessutom har länderna gjort stora framsteg i kampen mot korruption, en fråga som ofta på ett felaktigt och överdrivet sätt har kopplats till ländernas anslutning till Schengenområdet.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) I dag antog Europaparlamentet en resolution om tillämpning av samtliga bestämmelser i Schengenregelverket i Bulgarien och Rumänien. Dessa länder, som anslöt sig till EU 2007, antog endast en del av bestämmelserna rörande Schengenområdet, och har sedan dess tillämpat dem i denna begränsade utsträckning. Resultatet av detta är att kontroller fortfarande utförs vid dessa länders gränser.

När de båda länderna anslöt sig till EU var de inte beredda att anta Schengenregelverket i dess helhet, och därför har de tvingats reformera och utöka sin politik för gränskontroller. Ett oerhört stort problem är dessutom gränsen mellan Bulgarien, Turkiet och Grekland, som är en av EU:s mest utsatta gränser när det gäller illegal invandring. Sedan Bulgarien och Rumänien anslöt sig till EU har de vidtagit ett flertal åtgärder i syfte att förbereda och skydda sina gränser. Under hela denna period har arbetsgruppen för utvärdering av Schengen genomfört systematiska inspektioner och kontroller som nu har visat att båda länderna är tillräckligt förberedda för att tillämpa bestämmelserna i Schengenregelverket på ett tillfredsställande sätt.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Avskaffandet av inre gränskontroller är särskilt viktigt för EU som helhet och för varje enskild medlemsstat. Om Schengenområdet ska fungera effektivt och om de uppsatta målen ska uppnås måste vi se till att avskaffandet av gränskontroller inte får negativa konsekvenser, i synnerhet när det gäller illegal invandring. Alla länder som vill ansluta sig till Schengenområdet måste, utan undantag, uppfylla samtliga krav i Schengenregelverket när det gäller dataskydd, Schengens informationssystem, luft-, land- och sjögränser samt polissamarbete och viseringar. Dessutom är det ytterst viktigt att se till att varje medlemsstat har stränga och effektiva kontroller vid de yttre gränserna. Jag anser att Rumänien och Bulgarien snart kommer att kunna bli fullvärdiga medlemmar som kan tillämpa samtliga bestämmelser i Schengenregelverket. För närvarande bör Bulgarien uppmärksammas särskilt, eftersom detta land, i likhet med Turkiet och Grekland, är beläget vid EU:s yttre gränser. Det är det mest utsatta och bräckliga området i EU. När Bulgarien och Rumänien blir fullvärdiga medlemmar i Schengenområdet är det därför ytterst viktigt att de är väl förberedda för att hantera de ökande migrationsströmmarna, att de kan genomföra åtgärder för att bekämpa illegal invandring på ett lämpligt och effektivt sätt samt att de kan garantera välfungerande kontrollmekanismer vid de yttre gränserna.

  Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för att låta Rumänien och Bulgarien bli medlemmar i Schengenområdet. Efter en noggrann undersökning har den ansvariga EU-kommittén ansett att dessa länder har uppfyllt samtliga kriterier för medlemskap i Schengenområdet: de lämnar tillräckliga garantier för att kunna skydda landets gränser på land, till sjöss och i luften, att de behärskar Schengens informationssystem för uppgiftsutbyte och att de kan garantera datasäkerhet. Min grupp anser det fel att just nu införa nya kriterier för medlemskap, eftersom det skulle innebära att man tillämpar dubbla standarder för dessa länder. De svårigheter som Rumänien och Bulgarien fortfarande brottas med – organiserad brottslighet och korruption – är tveklöst allvarliga anklagelser mot regeringarna i dessa länder, som borde bekämpa dessa fenomen mer effektivt. Jag anser dock att man genom att stänga Schengens gränsövergångar till Rumänien och Bulgarien inte ska straffa ärliga medborgare, som skulle bli mest lidande om de mister möjligheten att resa fritt i Europa.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) När det gäller fri rörlighet för europeiska medborgare i EU anser jag att Bulgariens och Rumäniens anslutning till Schengenregelverket är ett utmärkt steg framåt och röstade därför för att de relevanta bestämmelserna ska genomföras. Jag anser också att även om de båda länderna har arbetat hårt för att ge sina medborgare fri rörlighet i Europa måste de ändå fortsätta att bringa sina kontroller och regler i överensstämmelse med europeisk standard med tanke på hur utsatta de europeiska gränserna i Balkanländerna är.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade i dag för Europaparlamentets yttrande om fullständig tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket i Republiken Bulgarien och Rumänien. Detta är en balanserad hållning eftersom man i yttrandet bekräftar de framsteg som dessa två länder har gjort när de kriterier som måste uppfyllas för medlemskap i Schengenområdet (kontroll av land-, sjö- och luftgränser, visering, polissamarbete, vilja att ansluta sig till och använda Schengens informationssystem och dataskydd), men samtidigt kräver regelbundna lägesrapporter i vissa frågor som anses vara olösta. Parlamentet har gett sitt godkännande till medlemskap i Schengenområdet för dessa två länder och lika rättigheter för ländernas medborgare som tidigare inte haft rätt att röra sig fritt. Vi är förvissade om att Europaparlamentets budskap ska fungera som vägledning och att enighet ska uppnås i rådet så att ett slutgiltigt beslut kan tas.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag vill gratulera min kollega Carlos Coelho till ett utmärkt arbete med betänkandet om utkastet till rådets beslut om fullständig tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket i Republiken Bulgarien och Rumänien. Rumänien och Bulgarien antog Schengenregelverket då de gick med i EU 2007. Enligt betänkandet utvärderades efterlevnaden av de nödvändiga villkoren för tillämpning av det ifrågavarande regelverket – dataskydd, Schengens informationssystem (SIS), luft-, land- och sjögränser, polissamarbete samt viseringar – på plats, och framstegen när det gäller åtgärder för avskaffande av kontrollerna vid medlemsstaternas inre gränser bekräftades på ort och ställe. Enligt föredraganden och skuggföredraganden som har övervakat processen utgör de olösta frågor som kräver regelbunden rapportering och översyn i framtiden inget hinder för att de två medlemsländerna ska få fullt medlemskap i Schengenområdet. Av dessa anledningar stöder jag beslutet att öppna gränserna för dessa medlemsländer. Jag röstar för betänkandet och välkomnar Bulgarien och Rumänien till Schengenområdet.

  Vincent Peillon (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Carlos Coelhos betänkande som innehåller ett förslag om att ansluta Bulgarien och Rumänien till Schengenområdet. Detta är en av de största bedrifterna i den europeiska integrationsprocessen. Villkoren för att en ny stat ska få ansluta sig är att den strikt följer kriterierna i Schengenavtalet. När det gäller Bulgarien och Rumänien har Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter – liksom kommissionen – efter utvärderingen kommit fram till att dessa två stater uppfyller samtliga fastställda villkor. Det finns därför inte längre någon anledning till varför de inte kan integreras i området för fri rörlighet. Det vore helt oacceptabelt om vissa stater, under falska förevändningar och med inrikespolitiska kalkyler som motiv, fortsätter att sätta sig emot det. Unionens regelverk ska inte ses som ett à la carte-system där medlemsstaterna kan införa eller avskaffa bestämmelser efter omständigheterna. Därför uppmanar jag rådet att ta hänsyn till de förbättringar som Bulgarien och Rumänien har gjort och låta dem ansluta sig till Schengenområdet.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Med tanke på resultaten av de utvärderingar och de nödvändiga uppföljningsbesök som expertgrupperna gjort är det uppenbart att Rumänien nu är redo att fullt ut tillämpa Schengenregelverket. Alla punkter som behövde uppmärksammas eller ses över har åtgärdats (förbättrad riskbedömning, förbättrade säkerhetsanordningar i byggnaderna, förbättrade rutiner vid inlämning och behandling av viseringsansökningar osv.), och i vissa aspekter kan de anses som ett exempel på bästa praxis.

Enligt utvärderingsrapporterna har Rumänien på det hela taget visat att landet är tillräckligt redo att tillämpa både de bestämmelser i Schengenregelverket som saknar anknytning till SIS och bestämmelser med anknytning till SIS på ett tillfredsställande sätt. Förutsättningarna är uppfyllda för att rådet ska kunna fatta beslut i enlighet med artikel 4.2 i 2005 års anslutningsakt, varigenom gränskontrollerna mellan medlemsstaterna kan hävas vid luft-, land- och sjögränserna. Detta innebär att avskaffandet av kontroller vid de inre gränserna kräver ett stort mått av ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna vad gäller förekomsten av effektiva kontroller vid de yttre gränserna, eftersom Schengenområdets säkerhet är beroende av att varje medlemsstat genomför stränga och verkningsfulla kontroller vid sina yttre gränser.

  Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet eftersom fullständig tillämpning av Schengenavtalet i Bulgarien och Rumänien faktiskt innebär att även dessa länder kan avskaffa gränskontrollerna. Just nu när somliga regeringar har vågat föreslå återinförande av kontroller vid de inre gränserna är det desto viktigare att visa vårt stöd för utvidgningen av det som i dag tillhör en av EU:s största bedrifter. Den fullständiga tillämpningen i dessa medlemsstater vittnar också om jämställdhet och icke-diskriminering i Europa, för om vi skulle utesluta dessa två länder skulle vi skicka en mycket negativ signal till deras befolkningar, som är mycket angelägna om att få tillhöra området för fri rörlighet. Av dessa anledningar är det viktigt att ge ett brett stöd på detta stadium.

  Fiorello Provera (EFD), skriftlig. – (IT) Balkanregionen är ett av de mest utsatta områdena av EU:s yttre gränser när det gäller illegal invandring. Detta fenomen har stor betydelse och har återverkningar på vardagen för många av våra medborgare, eftersom det förvärrar otryggheten. Innan vi kan fundera på att tillåta Bulgarien och Rumänien inträde i Schengenområdet måste vi fastställa specifika och detaljerade planer som gäller invandringstrycket. Dessutom måste förbättrade kontroller vid de yttre gränserna kombineras med kampen mot korruption hos lokala myndigheter. Av dessa anledningar samt för att bättre kunna skydda våra medborgare mot illegal invandring röstade jag emot denna åtgärd.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Anslutning till Schengenregelverket innebär att olika utvärderingsförfaranden måste följas: kandidatländerna måste uppfylla en rad villkor för att få lov att ansluta sig till området för fri rörlighet som för närvarande omfattar 25 länder och 400 miljoner européer. I detta betänkande utvärderas Bulgarien och Rumänien, med betoning på, å ena sidan, att Bulgarien följer bästa praxis inom olika verksamheter och, å andra sidan, de insatser som Rumänien har gjort för att åtgärda de brister som upptäcktes. Samtidigt som jag vill påpeka att man måste lösa en rad frågor, anser jag att utvärderingen av dessa två medlemsstaters handlingssätt i det stora hela är positivt.

  Britta Reimers (ALDE), skriftlig. – (DE) Delegationen för det tyska Fria demokratiska partiet i Europaparlamentet förutsätter att Rumäniens och Bulgariens inträde i Schengenområdet kommer att ytterligare förbättra den fria rörligheten inom EU. Nu när båda medlemsstaterna har fått positiva resultat på samtliga områden i Schengenöversynen finns det inga hinder som kan försena inträdena ytterligare. Det är helt klart att den tekniska säkerheten vid gränserna inte automatiskt gör länderna ogenomträngliga så länge som problemen kvarstår med att bekämpa korruptionen i de rättsliga och polisiära systemen.

Denna utmaning gäller även medlemsstater som redan ingår i Schengenområdet. Därför anser delegationen för det tyska Fria demokratiska partiet att kriterier som kampen mot korruption måste få större uppmärksamhet när Schengenmekanismer utvärderas, och alla förseelser måste bestraffas på ett lämpligt sätt.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Vi stöder anslutningen av Bulgarien och Rumänien om samtliga förutsättningar har uppfyllts (vilket är fallet, enligt experternas utlåtanden).

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Enligt artikel 4.2 i Bulgariens och Rumäniens anslutningsakt till Schengenregelverket är förutsättningarna för avskaffandet av kontroller vid dessa länders inre gränser ett bevis på att Schengenvillkoren har uppfyllts. Eftersom både Rumänien och Bulgarien har visat att de är beredda att tillämpa alla bestämmelser i Schengenregelverket på ett tillfredsställande sätt bör båda medlemsstaterna bli fullfjädrade medlemmar i området. Jag vill dock understryka hur viktigt det är med rigorösa kontroller vid de yttre gränserna för den inre säkerhetens skull. Eftersom Bulgarien ligger i ett utsatt område för illegal invandring bör landet vidta ytterligare åtgärder för att klara av ett eventuellt högre invandringstryck vid sina gränser.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Det område som Bulgarien, Turkiet och Grekland ligger i är en av de mest utsatta delarna av EU:s yttre gränser när det gäller illegal invandring. Jag håller inte med föredraganden Carlos Coelho och anser inte att inträde för Republiken Bulgarien och Rumänien till Schengenområdet kan genomföras på kort sikt med tanke på de brister som finns på områden som utrustning, genomförandet av gränskontroller, utbildning av personal och skyldigheten att utbyta information.

  Nikolaos Salavrakos (EFD), skriftlig. – (EL) Rumänien och Bulgarien antog Schengenregelverket då de gick med i EU 2007. Integreringen av Rumänien och Bulgarien i Schengenområdet är rimlig, förutsatt att länderna uppfyller vissa tekniska krav som påpekades i det relevanta förfarandet. Som föredraganden helt riktigt påpekar bör Bulgariens anslutning till Schengenavtalet åtföljas av en särskild plan för att bekämpa illegal invandring. Det krävs också ett samarbete i frågan om landets gränsförvaltning. År 2010 arresterades 47 000 immigranter när de passerade gränsen mellan Grekland och Turkiet på den grekiska sidan av floden Evros, som utgör gränsen mellan Grekland och Turkiet. Denna siffra står för 90 procent av det totala antalet arresterade i Europa under året. Inom denna ram välkomnar jag föredragandens förslag att lägga upp en särskild plan när Bulgarien ansluter sig till Schengenområdet som innehåller åtgärder i denna riktning och en gemensam strategi mellan Grekland, Turkiet och Bulgarien så de är kapabla att hantera en eventuell större ökning i invandringsflödet.

  Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL), skriftlig. – (DA) Jag röstade mot att Bulgarien och Rumänien ska bli fullständiga medlemmar i Schengensamarbetet i nuläget. Faktumet att Bulgarien ger sin militärpolis tillgång till information från Schengendatabasen visar att det finns problem med dessa delar av Schengen som dessa länder redan ingår i. Det finns också problem med korruption och organiserad brottslighet. Europol påpekar att fullt medlemskap för Bulgarien och Rumänien i Schengensamarbetet gör EU mer lättillgängligt för de kriminella grupperna från Balkanländerna och det tidigare Sovjetunionen. Innan dessa problem är lösta skulle ett fullt medlemskap för Bulgarien och Rumänien i Schengen stärka den gränsöverskridande korruptionen och kriminaliteten samtidigt som det ger vissa krafter den möjlighet de har väntat på för att kräva ökad övervakning och undergräva rättsstatsprincipen.

  Bogusław Sonik (PPE), skriftlig. – (PL) I en tid då allt fler personer talar om en förtroendekris i EU bör faktumet att en överväldigande majoritet av parlamentsledamöter stöder yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor ses som en bekräftelse på att tanken med europeisk integration fortfarande är relevant. Att Bulgarien och Rumänien har yttre EU-gränser ska inte ses som ett hinder för länderna att ansluta sig till Schengenområdet. Kriterierna för att gå med i området fastställdes i syfte att garantera högsta möjliga säkerhetsnivå. Experterna har bekräftat att de lämpliga tekniska standarderna inte har införts. Länderna har uppfyllt de krav som har ålagts dem i en utsträckning som gör att de kan avskaffa gränskontrollerna med de återstående EU-medlemsstaterna. Det bör betonas att det fortfarande återstår arbete för Rumänien och Bulgarien för att ansluta sig till Schengenområdet, precis som var fallet med mitt land, när det gäller fullständig tillämpning av samarbetsinstrumentet. Båda länderna har mycket arbete framför sig för att fastställa bra arbetsmetoder.

Exemplet med Polen visar tydligt att de nya medlemsstaterna kan uppfylla Schengenkraven på ett effektivt sätt. Enligt utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har vi möjlighet att genomföra nästa stadium av det politiska projektet, nämligen området för frihet, säkerhet och rättvisa, förutsatt att ändamålsenliga kontroller genomförs av de europeiska institutionerna. Europaparlamentet bör spela en nyckelroll i denna process och måste hålla sig uppdaterat med situationen i Bulgarien och Rumänien.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta betänkande som föreslår tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket rörande Schengens informationssystem för Bulgarien och Rumänien. Det gläder mig också att betänkandet innehåller garantier för dataskydd.

  Michèle Striffler (PPE), skriftlig. – (FR) I dag har parlamentet antagit Carlos Coelhos betänkande om fullständig tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket i Bulgarien och Rumänien. Detta betänkande följer efter de utvärderingar som har genomförts under överinseende av rådets arbetsgrupp för utvärdering av Schengen.

Enligt utvärderingarna finns inga hinder för att Rumänien och Bulgarien ska kunna ansluta sig till Schengenområdet. Att öppna gränserna har varit en av EU:s största bedrifter. Det gläder mig därför att parlamentet har röstat för att dessa nya stater ansluter sig till Schengenområdet. Rådet måste nu vara realistiskt och visa sin solidaritet genom att ge sitt enhälliga godkännande.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Schengenområdet skapades 1985 och omfattar nu ett område på 42 673 km av yttre sjögränser och 7 721 km av landsgränser med totalt 400 miljoner invånare. Schengenavtalet omfattar 25 medlemsstater med ett gemensamt område för fri rörlighet för personer genom att man har avskaffat systematiska kontroller vid de inre gränserna och skapat en enda gemensam gräns. För att fullt ut kunna genomföra detta avtal skapades gemensamma bestämmelser – om bland annat kontroller längs de yttre gränserna, en gemensam viseringspolitik, polissamarbete och straffrättsligt samarbete – och Schengens informationssystem (SIS). Detta betänkande handlar om inträde för Bulgarien och Rumänien i Schengenregelverket och, efter utvärderingsbesök och en slutlig rapport, gjordes bedömningen att båda länderna är redo för fullt medlemskap. Men vissa frågor är ännu olösta, i synnerhet behovet av att upprätta en plan för att bekämpa ett eventuellt tryck när det gäller illegal invandring. Jag instämmer därför med föredraganden att de berörda medlemsstaterna ska underrätta Europaparlamentet och rådet skriftligen inom sex månader efter det att detta beslut träder i kraft, om genomförandet av dessa kompletterande åtgärder och åtgärdandet av bristerna.

  Alexandra Thein (ALDE), skriftlig. – (DE) Delegationen för det tyska Fria demokratiska partiet i Europaparlamentet förutsätter att Rumäniens och Bulgariens inträde i Schengenområdet kommer att ytterligare förbättra den fria rörligheten inom EU. Nu när båda medlemsstaterna har fått positiva resultat på samtliga områden i Schengenöversynen finns det inga fler hinder som kan försena inträdena ytterligare. Det är helt klart att den tekniska säkerheten vid gränserna inte fungerar automatiskt så länge som problemen kvarstår med att bekämpa korruptionen i de rättsliga och polisiära systemen. Denna utmaning gäller trots allt också för medlemsstater som redan ingår i Schengenområdet. Därför anser delegationen för det tyska Fria demokratiska partiet att kriterier som kampen mot korruption måste få större uppmärksamhet när Schengenmekanismer utvärderas, och alla förseelser måste bestraffas på ett lämpligt sätt.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Rumänien och Bulgarien antog Schengenregelverket då de gick med i EU 2007. Enligt artikel 4.2 i anslutningsakten förutsätter ett rådsbeslut om avskaffande av kontrollerna vid medlemsstaternas inre gränser att det genomförs utvärderingsförfaranden som bekräftar att de nya medlemsstaterna uppfyller de nödvändiga villkoren för tillämpning av samtliga delar i Schengenregelverket (dataskydd, SIS, luft-, land- och sjögränser, polissamarbete samt viseringar). Enligt de utvärderingsrapporter som sammanställts av experter är både Rumänien och Bulgarien redo att tillämpa bestämmelserna i Schengenregelverket på ett tillfredsställande sätt. Det är av denna anledning som vi uppmanar rådet att godkänna Rumäniens och Bulgariens anslutning till Schengenområdet. Unionen måste tillämpa samma kriterier för alla medlemsstater, även när det gäller anslutning till Schengenområdet. Samarbets- och kontrollmekanismen för rättssystemet ingår inte i kriterierna för anslutning till Schengenområdet, och det går inte att hänvisa till den i samband med Rumäniens och Bulgariens anslutning till området. Eftersom Rumänien och Bulgarien uppfyller de tekniska kraven för att ansluta sig till Schengenområden uppmanar vi rådet, på Rumäniens, Bulgariens och EU:s medborgares vägnar, att godkänna Rumäniens och Bulgariens anslutning till området.

  Rafał Trzaskowski (PPE), skriftlig. – (PL) Bulgarien och Rumänien bör ansluta sig till Schengenområdet, eftersom de båda länderna är redo för det och vissa medlemsstaters invändningar är ogrundade.

  Niki Tzavela (EFD), skriftlig. – (EL) Jag röstade för betänkandet om integrering av Rumänien och Bulgarien i Schengenområdet, eftersom båda länderna har uppfyllt de tekniska kriterierna i fråga. Men Bulgarien bör, i samarbete med Grekland och Turkiet, vidta ytterligare åtgärder för att ta itu med problemet med illegal invandring.

  Geoffrey Van Orden (ECR), skriftlig. – (EN) Som Bulgariens vän, om än en kritisk sådan, vill jag göra allt jag kan för att bidra till landets utveckling, men inte på bekostnad av mitt eget lands välbefinnande. Jag lade därför ned min röst i omröstningen. Vid Bulgariens anslutning till EU den 1 januari 2007 fanns det fortfarande brister på områdena rättslig reform, kampen mot korruption och organiserad brottslighet. De bulgariska myndigheterna åtog sig att åstadkomma radikala förbättringar. EU upprättade en ”samarbets- och kontrollmekanism” som skulle hjälpa Bulgarien och kontrollera framstegen mot de sex riktmärkena. Det är en besvikelse att förbättringen har gått så långsamt. I sin senaste rapport om dessa frågor (februari 2011) hävdade kommissionen att Bulgarien ytterligare måste förbättra de rättsliga, polisiära och andra utredande organen när det gäller struktur, förvaltning och samarbete. Trots detta drog de 27 regeringarna i rådet den kanske överraskande slutsatsen att Bulgarien uppfyllde kraven för Schengen, ett system som i sig ifrågasätts för närvarande. Storbritannien förblir givetvis utanför Schengenområdet.

  Iuliu Winkler (PPE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar att en majoritet på över 80 procent i Europaparlamentet röstade för ett antagande av betänkandet om att Bulgarien och Rumänien uppfyller Schengenregelverket. Denna omröstning sänder ut en kraftfull politisk signal. Enligt Europaparlamentets mening är Rumänien och Bulgarien redo att ansluta sig till Schengenområdet.

Ungerska demokratiska unionen i Rumänien (UDMR) anser att Rumänien och Bulgarien under 2011 måste få en tydlig plan om anslutning till detta område för fri rörlighet. Jag anser inte att reglerna ska ändras under spelets gång, och i beslutet om anslutning till Schengenområdet måste det som har uppnåtts i enlighet med Schengenavtalet beaktas och inte baseras på politiska bedömningar. Den situation som har uppstått på grund av Rumäniens och Bulgariens anslutning till Schengenområdet betonar hur svag solidariteten är inom EU.

Det faktum att det finns medlemsstater som är beredda att ge upp en av de grundläggande friheterna i den europeiska integreringen, nämligen fri rörlighet, får varningsklockor att ringa. Samtidigt misstolkas detta som ett svar på de spänningar som orsakats av den ekonomiska krisen och dess sociala effekter. UDMR anser att vi behöver ett kraftfullt EU, och detta kan åstadkommas med en större solidaritet och genom att bestämt förkasta intern protektionism och populism.

  Iva Zanicchi (PPE), skriftlig. – (IT) Trots vissa tvivel om textens orimliga omfång – som faller inom ramen för Europa 2020-strategin – anser jag att målen i resolutionen är mycket glädjande. Jag röstade därför för Carlos Coelhos betänkande om kontroll av de nödvändiga villkoren för tillämpning av Schengenregelverket, som är ett krav för avskaffandet av inre gränskontroller vid Bulgariens och Rumäniens gränser.

Betänkande: Lambsdorff (A7-0189/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Detta betänkande kommer att antas trots kontroversen i arbetsgruppen inom gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet om ändringsförslaget i vilket kärnkraftsfrågan togs upp, och ändringsförslaget från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) som ledde till att frågan om ytterligare ständiga medlemmar i FN:s säkerhetsråd stryks. Det måste ske en genomgripande förändring i världsordningen, så att EU bättre kan övervinna sina utmaningar genom att utnyttja gemensamma globala åtgärder. Jag skulle också vilja fästa uppmärksamheten på att EU, genom artikel 21 i fördraget, formellt har åtagit sig att verka för effektiv multilateralism och särskilt en stark roll för FN.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna resolution, inte bara för att FN:s generalförsamlings kommande 66:e session är mycket viktig, utan också för det är ytterst viktigt att EU till slut trappar upp samarbete och samordning i detta och alla andra FN-organ. I artikel 34 i EU-fördraget framgår det tydligt att medlemsstaterna ska samordna sitt uppträdande inom internationella organisationer och att medlemsstater som är medlemmar av säkerhetsrådet ska samråda och hävda unionens ståndpunkter och intressen då de fullgör sina uppgifter. Hittills har samordningen i FN:s generalförsamling inte varit exemplarisk. Det var den inte i FN:s säkerhetsråd heller. Vi känner alla till att de medlemsstater som för närvarande ingår i FN:s säkerhetsråd (Frankrike, Storbritannien och Tyskland) inte lyckades agera på ett samordnat sätt och inte komma fram till en gemensam ståndpunkt om ett militärt ingripande i Libyen, särskilt i samband med omröstningen om FN:s säkerhetsråds resolution 1973. Jag skulle därför vilja uppmana EU:s medlemsstater att eftersträva en gemensam ståndpunkt om frågor som är av avgörande betydelse för internationell fred och säkerhet, särskilt på områden där det redan råder en bred internationell enighet.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) I en snabbt föränderlig värld står EU inför en mängd utmaningar som kräver ett gemensamt globalt svar. Alla dessa stora omvandlingar gör att EU engagerar sig aktivt, tillsammans med andra partner, för att främja effektiva lösningar på de problem som påverkar både EU-medborgare och hela mänskligheten. EU är världen största givare av utvecklingsbistånd och FN:s främsta partner när det gäller att stödja den senares ansträngningar att genomföra sin verksamhet. EU måste spela en proaktiv roll i arbetet med att skapa ett FN som på ett verkningsfullt sätt kan främja globala lösningar, fred och säkerhet, demokrati och internationell ordning som bygger på rättsstatsprincipen. Genom artikel 21 i EU-fördraget har EU formellt åtagit sig att föra en utrikespolitik baserad på effektiv multilateralism med ett starkt FN som kärna.

  Alfredo Antoniozzi (PPE), skriftlig. – (IT) För närvarande bevittnar vi en radikal förändring av den internationella ordningen. EU kan inte längre bara stå bredvid och se på när dessa förändringar sker. Jag anser att EU bör betrakta detta som en utgångspunkt och inta en verkligt aktiv roll när det gäller att samarbeta med både nuvarande och framväxande världsmakter, och en gång för alla skaka av sig ryktet om att vara en politisk dvärg i den internationella politiken. I samma anda instämmer jag med det behov som uttrycks i Alexander Graf Lambsdorffs förslag att medlemsstaterna ska utöva påtryckningar under diskussionerna om att reformera FN:s säkerhetsråd för att göra EU till en ständig medlem av detta. Genom att stärka EU:s roll i FN kommer vi att förmå EU att ta en ledande roll i regionala och globala frågor. I annat fall kommer vi att tvingas bemöta den ständigt bristande samordningen av medlemsstaternas intressen på den internationella arenan.

  Pino Arlacchi (S&D), skriftlig. – (EN) Jag ger mitt starka stöd till huvuddragen i detta betänkande. Det innehåller en uppmaning till att EU:s roll i FN-systemet ska förstärkas med hänsyn tagen till de institutionella förändringar som Lissabonfördraget har inneburit. Dagens omröstning kommer efter en viktig framgång för EU i FN: antagandet av en rad möjligheter som ska ge EU-delegationen i FN:s generalförsamling rätt att göra inlägg samt rätt att besvara och behörighet att lägga fram muntliga förslag och ändringsförslag.

Dessa förbättringar återspeglar en tydlig verklighet: EU och dess medlemsstater är de största ekonomiska bidragsgivarna till FN-systemet, och EU-finansieringen uppgår till 38 procent av FN:s ordinära budget. Mer än två femtedelar av FN:s fredsbevarande insatser och nästan hälften av bidragen till FN:s fonder och program kommer från EU. Dessutom är EU, trots alla sina begränsningar, en viktig global aktör vars betydelse måste få ett verkligt erkännande på alla nivåer.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag stödde Alexander Graf Lambsdorffs betänkande, för jag anser att vi måste främja större enhetlighet mellan medlemsstaternas ståndpunkter och stärka vår förmåga att förhandla med andra regionala grupper. Det handlar alltså om att förbättra FN:s effektivitet och öppenhet samt att stärka förvaltningen av FN:s finansiella resurser. Jag är säker på att en reformering av arbetsmetoderna och sammansättningen av FN:s säkerhetsråd är nödvändigt på medellång sikt.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Världsordningen befinner sig i en genomgripande förändringsprocess som innebär en utmaning för EU att samarbeta mer aktivt med nuvarande och framväxande världsmakter och med andra bilaterala och multilaterala partner för att främja effektiva lösningar på problem som är gemensamma för medborgare i EU och i hela världen. Genom artikel 21 i EU-fördraget har EU formellt åtagit sig att föra en utrikespolitik baserad på effektiv multilateralism med ett starkt FN som kärna. Detta är en förutsättning för att kunna bemöta globala utmaningar som klimatförändringar och miljöförstöring, de mänskliga rättigheternas universalitet och odelbarhet, fattigdomsbekämpning och utveckling för alla, konsekvenserna av demografiska förändringar och migration samt den internationella organiserade brottsligheten. Jag instämmer i att EU bör ta en ledande och aktiv roll i arbetet med att skapa ett FN som på ett verkningsfullt sätt kan främja globala lösningar, fred och säkerhet, demokrati samt en internationell ordning som bygger på rättsstatsprincipen.

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Alexander Graf Lambsdorffs betänkande, eftersom jag menar att EU just nu håller på att skapa sig en ny identitet på den globala arenan. Jag vill påminna er om den långa perioden av samordning mellan de två internationella organisationerna och EU:s engagemang i åtskilliga projekt som FN har inlett. I detta skede måste jag nämna de europeiska ledarnas engagemang för att uppnå millennieutvecklingsmålen. En av unionens utrikespolitiska prioriteringar är nu att utrota fattigdomen i världen. Jag välkomnar initiativet att stärka samordningen i syfte att skapa stabilitet i krisdrabbade områden och utarbeta nya säkerhetsstandarder för kärnkraftsanläggningar. Händelserna i Japan belyser behovet av detta samarbete. Mot bakgrund av den sociala omvälvningen i Medelhavsregionen tror jag att samordnade åtgärder mellan EU och FN skulle säkerställa en fredlig övergång till demokrati. I detta avseende välkomnar jag förbättrade förbindelser mellan regionala organisationer.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jag är för detta förslag om Europaparlamentets rekommendation till rådet om FN:s generalförsamlings nästa session. I förslaget understryker man att EU och FN delar ett gemensamt engagemang att främja demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och fred i världssamfundet. I förslaget uppges det att en ytterligare utvidgning av FN:s säkerhetsråd till att omfatta EU är en nyckelfaktor för att arbeta på ett effektivt sätt i syfte att nå de mål som nämns ovan. I förslaget förkastas Tysklands begäran att inneha EU:s eventuella nya plats i FN på permanent basis, och i stället införlivas det italienska förslaget att alla medlemsstater ska ges möjlighet att inneha platsen enligt ett roterande system med respekt för principen om alla medlemsstaters lika värdighet.

Den tyska begäran sågs som ett försök att påtvinga EU, både inom och utanför unionen, Tysklands politiska makt och blocket med Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Antagandet av den italienska ståndpunkten genom detta förslag bekräftar emellertid att en möjlig utvidgning av säkerhetsrådet också skulle garantera Italien en möjlighet att göra sin röst hörd i viktiga internationella frågor utanför EU. Jag har därför röstat för.

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Det är viktigt att EU åter bekräftar sitt åtagande och samarbete med internationella organisationer som FN i detta skede. Den uppmärksamhet som Europaparlamentet ägnar FN är av yttersta vikt.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) De rådande tiderna tydliggör att det finns ett behov av att länka samman medlemsstaterna och EU i olika situationer och instanser. Denna samordning är också mycket viktig i Förenta nationerna (FN). Jag skulle till och med vilja påstå att det är grundläggande att säkerställa europeiska intressen och att europeiska värderingar försvaras och skyddas i den mest heltäckande och handlingskraftiga internationella organisationen.

Oavsett framtida ändringar av hur EU ska företrädas inom FN, och särskilt i säkerhetsrådet – den debatten pågår fortfarande – finns det ett allt större behov av att ansluta sig till EU-ländernas ansträngningar att, tillsammans med unionens företrädare i länder utanför EU, uppmuntra till en gemensam förmåga till intervention och inflytande. Regelbundna samråd mellan medlemsstaternas och EU:s ambassadörer kommer att bli ett viktigt steg på denna väg. Samtidigt bör unionen bidra till att förbättra FN:s effektivitet och öppenhet och till att stärka förvaltningen av FN:s finansiella resurser. Upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN-systemet är ett intressant förslag som är värt att undersöka och debattera.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) I detta betänkande av Alexander Graf Lambsdorff behandlas förslaget till Europaparlamentets rekommendation till rådet om FN:s generalförsamlings 66:e session. FN:s säkerhetsråds kommande session är ovanligt betydelsefull på grund av omvandlingen av den aktuella världsordningen på global nivå genom konflikter i olika delar av världen, och självbestämmandet för många folk som har förtryckts i årtionden, eller till och med i århundraden. Enligt artiklarna 21 och 41 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt kan Europaparlamentet inte underlåta att utnyttja denna session för att driva sina ståndpunkter i ett antal frågor: inte minst EU:s roll i FN-systemet, EU och globala styrelseformer, fred, säkerhet och rättvisa, utveckling, mänskliga rättigheter och klimatförändringarna. Jag instämmer därför med föredragandens förslag som nämns ovan och behovet att främja en debatt om parlamentets och nationalförsamlingars roll i FN-systemet och om att upprätta en parlamentarisk församling inom FN-systemet.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I betänkandet förespråkar man att EU ska ges en plats i FN:s generalförsamling och bli ständig medlem av säkerhetsrådet. På senare tid har ett antal röster har höjts för att förespråka denna idé, som får stöd i de ändringsförslag som införs genom Lissabonfördraget, och mer bestämt att ge EU status som ”juridisk person”. Det finns ändringsförslag vars legitimitet vi alltid har bestridit. Detta krav – som undermineras av organisationens anda: en organisation av stater och inte överstatliga organisationer – framställs inte i avsikt att göra FN:s verksamhet mer demokratisk eller skapa en ny världsordning som är rättvisare och fredligare.

EU:s allians med Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) och Förenta staterna för att inleda krig och utföra angreppshandlingar i länder som Libyen är bevis på detta. EU har riskerat grundläggande principer i FN:s stadga, som att inte ingripa i staters inrikespolitiska ärenden, respekt för deras suveränitet och oberoende samt erkännande av deras rätt att utvecklas. Suveränitet utgår från folket, och EU:s folk har inte gett den till en alltmer antisocial och antidemokratisk union.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I detta betänkande framställs åter det oacceptabla kravet att EU ska ha en plats i FN:s generalförsamling och bli ständig medlem av säkerhetsrådet, till följd av det antidemokratiska Lissabonfördraget och den status som ”juridisk person” som unionen förvärvar från det. Det är inte för att göra vare sig FN-organets verksamhet mer demokratisk eller för att skapa en ny, mer rättvis värld, som majoriteten av Europaparlamentet gör detta.

Hur kan ett EU, som i förbund med Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) och Förenta staterna främjar krig, bryter mot internationell rätt och FN-stadgan i Libyen, bidra till att göra FN mer demokratiskt eller verka för mänsklighetens fred och framsteg? Hur kan EU bidra till att inte ingripa i staters inrikespolitiska ärenden, respektera deras suveränitet och oberoende samt deras rätt att utvecklas – rättigheter som finns inskrivna i FN-stadgan och i internationell rätt – när unionen, i partnerskap med Internationella valutafonden (IMF), inför ett nytt angreppsprogram mot Portugals arbetstagare och folk och lägger beslag på deras resurser på ett sätt som saknar motstycke? Det kan inte EU göra.

Suveränitet utgår från folket, och EU:s folk har inte gett den till en alltmer antisocial och antidemokratisk union.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) EU bör spela en aktiv roll när det gäller att utveckla FN, så att organisationen effektivt kan bidra till globala lösningar, fred, säkerhet, demokrati och internationell ordning som bygger på rättsstatsprincipen. Det finns ett behov av att stödja multilateralism som ett av EU:s främsta strategiska intressen och av att stärka EU:s sammanhållning och synlighet som en global aktör inom FN. Den pågående förändringen av världsordningen innebär en utmaning för EU att fokusera mer aktivt på nuvarande och framväxande världsmakter och på andra bilaterala och multilaterala partnerskap för att främja effektiva lösningar på problem som är gemensamma för medborgare i EU och i hela världen.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Det dokument som vi diskuterar fastställs i EU:s prioriteringar som ska framföras inför FN:s generalförsamling. Kärnpunkten, som nu har diskuterats sedan en tid tillbaka, är debatten om att reformera säkerhetsrådet. Förslaget om en plats för EU som kan roteras mellan medlemsstaterna låter som en utmärkt idé. Jag stöder därför detta betänkande.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag stöder dokumentet, eftersom man i det förespråkar effektiv multilateralism, vilket är av största strategiska intresse för unionen, och en förstärkning av samstämmigheten och synligheten i EU:s agerande som global aktör vid FN, bland annat genom att bättre samordna EU:s interna samråd om FN-frågor och främja ett mer aktivt och utåtriktat agerande på ett stort antal områden. Man uppmanar också till samarbete med EU:s strategiska partner inom FN-systemet och därutöver att ge de strategiska partnerskapen en multilateral dimension genom att se till att globala frågor tas upp på dagordningarna för EU:s bilaterala och multilaterala toppmöten samt att bidra till att förbättra FN:s effektivitet och öppenhet och till att stärka förvaltningen av FN:s finansiella resurser.

Dessutom berör man en viktig fråga, nämligen att stärka Internationella brottmålsdomstolens (ICC) roll och det internationella straffrättsliga systemet, främja ansvarsskyldigheten och sätta stopp för straffriheten samt förbättra de krisförebyggande strukturerna och deras genomslagskraft inom FN:s utvecklingsprogram (UNDP) i syfte att omvandla denna organisation till en global ledare vad gäller krisförebyggande och återhämtning. Man betonar även behovet av ett nära samarbete mellan EU och FN i fråga om såväl civil som militär krishantering och i synnerhet humanitära hjälpinsatser och behovet att genomföra en grundlig reform av Internationella atomenergiorganet (IAEA) som innebär att organet fråntas sin dubbla funktion att både kontrollera och samtidigt främja kärnenergi så att dess ansvar begränsas till att endast omfatta övervakningen av kärnenergiindustrin och kontrollen av att icke-spridningsfördraget respekteras samt andra viktiga frågor, som jag på det hela taget instämmer i och stöder.

  Agnès Le Brun (PPE), skriftlig. – (FR) Under upptakten till FN:s säkerhetsråds 66:e ordinarie session lade Europaparlamentet som vanligt fram sina rekommendationer till rådet som företräder medlemsstaterna, som är de enda fullvärdiga medlemmarna i organisationen. Men i år kommer unionen att kunna dra nytta av sin nya status som ”superobservatör”, som ger särskilda rättigheter att ta ordet under sessionerna. Jag röstade för denna resolution, eftersom den motsvarar unionens nya ambitioner på internationell nivå. I Lissabonfördraget beviljas EU nya förmånsrätter, dess internationella kapacitet bekräftas och nya redskap införs. Enligt denna rättsakt måste unionen utnyttja denna nya strävan för att främja effektiv multilateralism och sätta sina värderingar i centrum med full kraft. Man uppmanar också till att globala styrelseformer ska stärkas i en tid då globala utmaningar kräver globala lösningar. Slutligen fokuserar man på kärnteman som att unionen måste spela en roll för att göra framsteg, som den brukar göra: utveckling, mänskliga rättigheter och klimatförändringar.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Världsordningen befinner sig i en genomgripande förändringsprocess som driver EU till att samarbeta mer aktivt med nuvarande och framväxande världsmakter för att kunna ta en aktiv roll i arbetet med att skapa ett FN som på ett verkningsfullt sätt kan främja globala lösningar, fred och säkerhet, demokrati samt en internationell ordning som bygger på rättsstatsprincipen. Detta är en förutsättning för att kunna bemöta klimatförändringar och miljöförstöring, de mänskliga rättigheternas universalitet och odelbarhet, fattigdomsbekämpning och utveckling för alla, konsekvenserna av demografiska förändringar och migration samt den internationella organiserade brottsligheten.

Tack vare Lissabonfördraget har vi nu permanenta strukturer för unionens yttre representation. Detta gör det möjligt för oss att anta en internationell roll i linje med vår dominerande ekonomiska status och agera som en global aktör som är i stånd att dela ansvaret för säkerheten runtom i världen. Det är upp till oss att tydligt fastställa våra intressen och strategiska mål för att kunna agera effektivt. EU är världens största givare av utvecklingsbistånd och en viktig partner för FN under och efter krissituationer. Vi känner oss därför förpliktigade att främja effektiv multilateralism, vilket är i unionens största strategiska intresse, och att stärka samstämmigheten och synligheten i EU:s agerande som global aktör.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) EU får inte glömma sin roll som ledande aktör på världsarenan i alla avseenden. Som sådan måste det ta större plats i alla multilateral organisationer och särskilt i Förenta nationerna (FN), där dess roll måste bli mer aktiv efter inrättandet av Europeiska utrikestjänsten (EEAS). Med tanke på att globala partnerskap bidrar till att nå gemensamma fastställda globala mål, att EU är världens största givare av utvecklingsbistånd och en viktig partner för FN i var och en av de tre pelare som utgör grunden för den internationella organisationens arbete, inklusive under och efter krissituationer samt att medlemsstaterna står för 38 procent av FN:s ordinarie budget, anser vi att ett kraftfullt och stabilt partnerskap mellan EU och FN är grundläggande för FN:s arbete och det viktigaste för EU:s roll som en global aktör.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) I enlighet med tidigare praxis utarbetar utskottet för utrikesfrågor parlamentets rekommendationer till rådet inför FN:s generalförsamlings session. Som jag förstår prioriterar Europaparlamentet följande frågor: EU:s roll i FN-systemet ska förstärkas med hänsyn till de institutionella förändringar som Lissabonfördraget har inneburit, behovet att utarbeta en uppförandekod för regelbundna förbindelser mellan medlemsstaternas ambassadörer och EU:s ambassadörer för att undvika oenighet bland EU:s medlemmar som i fallet Libyen, ytterligare förstärkning av Internationella brottmålsdomstolens (ICC) roll, stöd till FN:s enhet för medling och en nyckelroll för EEAS i detta sammanhang, förbättring av förbindelsen mellan FN:s fredsbyggande kommission och EU:s partnerskap för fred samt slutligen att EU utövar ett starkare ledarskap i förvaltningen av den globala klimatagendan. Alla ovannämnda frågor kommer lägligt, och jag röstade för.

  Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta förslag, för det innebär en genomgripande översyn av de aktuella globala frågorna i EU och FN, samt framhåller de utmaningar och möjligheter som EU står inför. I betänkandet har man också tagit upp solida och långtgående förslag för EU på olika områden på internationell nivå, som att samarbeta med EU:s strategiska partner inom FN-systemet, garantera EEAS’ viktiga roll, stärka fred, säkerhet och rättvisa samt bekämpa klimatförändringarna. Jag anser att dessa frågor är de avgörande på världsarenan just nu, och EU måste engagera sig och spela en vital roll i alla dessa avseenden. Jag stöder därför detta förslag och rekommenderar rådet att noga överväga det som står i betänkandet.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande, eftersom jag instämmer i rekommendationerna till rådet om FN:s generalförsamlings 66:e session. Jag håller med om att FN:s roll bör stärkas. Som föredraganden nämner väger inte EU:s röst tillräckligt tungt i FN:s organ med tanke på de stora bidrag som EU och dess medlemsstater lämnar. Rådet måste framföra sina ståndpunkter mer kraftfullt i FN, samtidigt som man sörjer för större samordning när det gäller att nå unionens mål där och främja större sammanhållning mellan medlemsstaternas ståndpunkter. Jag instämmer i föredragandens uppmaning till kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och Europeiska rådets ordförande att strategiskt öka unionens observatörsrättigheter och visa större synlighet vid FN genom att intensifiera samråden med regeringarna i tredjeländer som är medlemmar i FN.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för. Vi rekommenderar att rådet ska förespråka effektiv multilateralism som unionens dominerande strategiska intresse, och att stärka samstämmigheten och synligheten i EU:s agerande som global aktör vid FN, bland annat genom att bättre samordna EU:s interna samråd om FN-frågor och främja ett mer aktivt och utåtriktat agerande på ett stort antal områden. Vice ordföranden/den höga representanten bör ges tillstånd att utarbeta en uppförandekod för regelbundna förbindelser mellan medlemsstaternas ambassadörer och EU:s ambassadörer, särskilt mellan dem som arbetar på multilateral nivå på platser som Genève och New York, så att EU kan fullfölja sin FN-agenda på ett framgångsrikt sätt och infria FN:s övriga medlemsstaters förväntningar om sin handlingsförmåga. Större sammanhållning bör främjas såväl inom FN-systemet som mellan EU:s medlemsstaters, kandidatländers och potentiella kandidatländers ståndpunkter för att därigenom dra mesta möjliga fördel av Lissabonfördraget och stärka EU:s möjligheter att påverka genom ett samordnat och strategiskt utnyttjande av såväl EU:s som de enskilda medlemsstaternas olika och distinkta kontaktytor. Rådets förmåga att förhandla med andra regionala grupperingar bör stärkas inom rimlig tid, och man bör se till att EU:s företrädare ges ett mandat som gör att de verkligen kan förhandla för medlemsstaternas räkning.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Med hänvisning till FN:s generalförsamlings 66:e session stöder jag ståndpunkten att parlamentet borde uppmana rådet att utöva ett starkt ledarskap i syfte att främja millennieutvecklingsmålen. Vi måste i själva verket inleda en debatt om hur vi ska hålla världssamfundets löfte om hållbar utveckling och utrotning av fattigdomen – något som också måste fortsätta efter 2015. Det är en absolut prioritering att göra framsteg på områdena statsbyggande, god demokratisk förvaltningssed, förebyggande av konflikter och vidtagande av erforderliga åtgärder för att bekämpa korruption, skatteundvikande, skatteflykt och kapitalflykt.

  Nikolaos Salavrakos (EFD), skriftlig. – (EL) Jag röstade för betänkandet av Alexander Graf Lambsdorff, för jag anser att de utmaningar som EU står inför, i en snabbt föränderlig värld, kräver samordnade åtgärder på en global nivå. EU har mer och förbättrade möjligheter till yttre representation i och med Lissabonfördraget, och ett samarbete med FN och andra internationella organisationer är både önskvärt och nödvändigt med avseende på krishantering för att bevara och arbeta för fred och för att bemöta internationella utmaningar, som den senaste utvecklingen i Japan.

  Michèle Striffler (PPE), skriftlig. – (FR) Som föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling om detta betänkande gläder det mig att det i dag har antagits vid Europaparlamentets plenarsammanträde. Det är grundläggande att åter bekräfta behovet att harmonisera ansträngningarna i FN:s olika organ för att bättre göra åtgärderna mer effektiva när det gäller utveckling. Utvecklingsstöd som genomförs av FN måste särskilt inriktas på att nå millennieutvecklingsmålen, och särskild uppmärksamhet måste fästas vid de minst utvecklade länderna.

Betänkande: Audy (A7-0160/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för detta betänkande. Det främsta skälet är att det är en kritik mot kommissionen för dess offentliggörande som försenades till den 9 februari 2011, även om den hade åtagit sig att lägga fram det 2010, och eftersom jag, liksom föredraganden, beklagar bristerna i kommissionens meddelande om ny utveckling. Jag beklagar också att man nått så få goda resultat när det gäller små och medelstora företag. Jag erkänner dock att de gemensamma tekniska förslagen bidrar till att göra den europeiska industrin mer konkurrenskraftig, även om de redan befintliga rättsliga och administrativa hindren måste undanröjas skyndsamt.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna viktiga resolution om den preliminära utvärderingen av Europeiska unionens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration. Genom att anta resolutionen sänder Europaparlamentet en tydlig signal till kommissionen om det framtida genomförandet av ramprogrammet inom området forskning. Ett av de viktigaste förslagen, som jag också stöder, är förenklingen av administrativa krav för projekt som genomförs i enlighet med detta program. Ett av de problem som har konstaterats är komplicerade och tidskrävande administrativa förfaranden som leder till att forskarna hellre söker anslag från nationella finansieringskällor än från europeiska, vilket försämrar EU:s anseende i forskningsvärlden. Det är också mycket viktigt att forsknings- och utvecklingspolitiken bör bli territoriell för att forskningen ska fördelas jämnt mellan samtliga universitet. Den spetskompetens som ofta finns i städer skulle kunna förbättras genom digitala förbindelser, t.ex. regelbundna videokonferenser och en intelligent sammankoppling mellan de territoriella forskningscentrumen och spetskompetensen.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration är världens största instrument för stöd till forskning och det viktigaste verktyget i EU:s forskningspolitik. Forskning är det som omvandlar ekonomisk styrka till kunskap, medan innovation omvänt omvandlar kunskap till ekonomisk styrka. EU och dess medlemsstater måste skapa möjligheter att vidta gemensamma åtgärder mot de stora sociala, ekonomiska, miljörelaterade, demografiska och etiska problem som EU:s stater står inför, till exempel en åldrande befolkning, folkhälsa, livsmedelsförsörjning, hållbar utveckling och stora miljöutmaningar.

Förbindelserna mellan den akademiska världen, forskningen och industrin måste förbättras för att forskningsresultat bättre ska kunna omvandlas till produkter och tjänster som genererar ekonomisk tillväxt och fördelar för samhället i stort. Medlemsstaterna bör också förstärka kommunikationsarbetet genom att använda ny teknik som smarta forskningsinformationstjänster och genom att tillkännage kommande forskningsutmaningar och sprida forskningsrön. Av denna anledning röstade jag för detta betänkande.

  Alfredo Antoniozzi (PPE), skriftlig. – (IT) Trots en rad hinder – som den ekonomiska krisen, den bestående oförmågan att minska klyftan gentemot USA och den ökande konkurrensen från tillväxtländer – har sjunde ramprogrammet visat sig kunna erbjuda mervärde till forskning och utveckling i EU. Sjunde ramprogrammet är ett tillfälle att se till att EU:s forskningspolitik motsvarar unionens ekonomiska och sociala ambitioner, särskilt genom att stärka det europeiska området för forskningsverksamhet. Om man granskar Jean-Pierre Audys betänkande instämmer jag i att de mål som framhålls i den preliminära utvärderingen, särskilt i fråga om att förenkla de administrativa förfarandena, att få små och medelstora företag att delta i programdelen ”Samarbete”, samt att modernisera och intensifiera finansieringsinstrumentet för riskdelning. Dessa åtgärder kommer att bana väg för förhandlingar om att göra forskningen mer EU-inriktad inför den kommande budgetramen från och med 2014.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Det betänkande som min kollega Jean-Pierre Audy utarbetat om sjunde ramprogrammet för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration åskådliggör att små och medelstora företag och industrin i allmänhet inte deltar i särskilt stor omfattning, att antalet kvinnliga forskare är lågt och att vissa medlemsstater är underrepresenterade. Jag anser att det är nödvändigt att utveckla en effektiv samordning av forskning mellan EU å ena sidan och nationella och regionala myndigheter å den andra. Detta är anledningen till att jag röstade för detta utmärkta betänkande.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Sjunde ramprogrammet, med en sammanlagd budget på 54,6 miljarder euro, är världens största instrument för stöd till forskning, och detta program är definitivt kärnan i EU:s forskningspolitik. Programmet måste emellertid ses över och anpassas efter en föränderlig värld, särskilt mot bakgrund av den finansiella krisen och olika skattemässiga omständigheter. För närvarande mottar de irländska organen omkring en miljon euro i veckan från EU:s forskningsfonder, och det finns ytterligare möjligheter för irländska små och medelstora företag. De små och medelstora företagen skapar 70 procent av arbetstillfällena i euroområdet, och denna sektor är kärnan av EU:s ekonomi.

Därför måste öppenheten förbättras och den administrativa bördan minskas, så att fler små och medelstora företag blir intresserade i att delta i programmen i framtiden, och unionens effektivitet i förhållande till forskning, utveckling och innovation garanteras. Handläggningstiden måste minskas och det europeiska samarbetet och samordningen måste förbättras för att man ska ta itu med den fragmentering som för närvarande skadar programmet.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Den 23–24 mars 2000 fastställde Europeiska rådet vid sitt möte i Lissabon ett ambitiöst strategiskt mål för EU: att till 2010 bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi. I denna strategi erkändes forskningens centrala roll. Sjunde ramprogrammet har en budget på omkring 54 miljarder euro för perioden 2007–2013, och det har blivit ett av världens viktigaste stödprogram och forskningspolitikens främsta verktyg i EU. Målet är att göra det möjligt för EU att ta fram lösningar på de stora samhällsproblem som berör samtliga medlemsstater och som dessa inte kan klara av på egen hand (befolkningens åldrande och hälsa, energi-, vatten- och livsmedelsförsörjning, hållbar utveckling, kampen mot klimatförändringarna osv.) samt att utveckla kunskap som gör det möjligt för våra företag att bli mer innovativa och konkurrenskraftiga. I detta betänkande genomför Europaparlamentet en preliminär utvärdering för att se till att sjunde ramprogrammet tillgodoser EU-politikens behov. För att se till att programmet är så effektivt som möjligt instämmer jag i att det är nödvändigt att förenkla komplicerade och tidskrävande administrativa förfaranden i syfte att med framgångsrika resultat skapa ett europeiskt området för forskningsverksamhet.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) EU:s sjunde ramprogram är viktigt för att förbättra det europeiska mervärdet när det gäller forskning, utveckling och innovation, vid en tidpunkt då EU ligger efter USA på dessa områden och håller på att tappa försprånget till tillväxtekonomierna. Syftet med detta betänkande är därför att framhålla betydelsen av ett okänt program samtidigt som man uppmanar till ändringar: att ändra de alltför betungande administrativa och finansiella regelverken och den dåliga framgången som gör att detta program är alltför oöverkomligt för små- och medelstora företag, vid en tidpunkt då de spelar en viktig roll i att omvandla forskningsresultat till produkter och tjänster, att säkerställa ett bättre samarbete och mer samordning mellan de olika intressenterna vid en tidpunkt då anslag till forskning fortfarande är uppdelat mellan nationella och europeiska källor. Detta är några av de initiativ som åtminstone skulle göra det möjligt för oss att nå det fastställda målet på en finansiering av forskning och utveckling på 3 procent av BNP senast 2020, som är långt ifrån uppfyllt, särskilt inte i Frankrike, som fortfarande bara ger 2 procent av sin BNP till FoU.

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) I mars 2000 fastställde rådet det ambitiösa målet för EU att till 2010 bli ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi”. I denna strategi erkändes forskningens centrala roll. Jag anser att en översyn av sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling erbjuder en möjlighet att stärka den tidigare förbindelsen mellan kunskap, utbildning och forskning. Under årens lopp har sjunde ramprogrammet blivit ett av världens viktigaste stödprogram och forskningspolitikens främsta verktyg i EU. Det är också ett tillfälle för EU att se till att dess forskningspolitik motsvarar unionens ekonomiska och sociala ambitioner genom att stärka det europeiska området för forskningsverksamhet.

Enligt min mening finns det två huvudaspekter som man särskilt bör fokusera på i utvärderingen: att lösa problemen med komplicerade och tidskrävande administrativa förfaranden som leder till att forskarna hellre söker anslag från nationella finansieringskällor. För det andra bör små och medelstora företags deltagande i ramprogrammet ökas för att utveckla de färdigheter som skulle göra det möjligt för dem att främja deras konkurrenskraft, trots att det har gjorts framsteg under senare år.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE), skriftlig. – (ES) Jag röstade för resolutionen, eftersom man i Europa 2020-programmet anser att forskning och innovation är centrala för vi ska ta oss ur krisen med hjälp av smart och hållbar tillväxt för alla. För att detta ska bli verklighet måste finansieringen av sjunde ramprogrammet utökas från och med 2013. Medlemsstaterna måste åta sig att gå vidare med programmen eftersom det måste skapas mer samarbete mellan tekniska plattformar, universitet och industrin liksom en ytterligare förenkling av förfaranden för att undanröja de problem som små och medelstora företag ställs inför när de ska få tillgång till forsknings- och utvecklingsprogrammen.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jean-Pierre Audys betänkande om den preliminära utvärderingen av Europeiska unionens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration innehåller verkligen ett antal glädjande punkter. Bland annat ser man över det faktum att små och medelstora företag inte deltar i programmet i någon större omfattning, och man beaktar också begäran att förkorta handläggningstider. Men jag lade ned min röst, för detta initiativbetänkande innehöll en punkt som jag ansåg var särskilt bristfällig och som gjorde det omöjligt för mig att rösta för. Jag vill särskilt framhålla att jag inte stöder Jean-Pierre Audys uppmaning att öka anslagen till Europeiska forskningsrådet eller att göra det till ett oberoende rättssubjekt med beslutsrätt som skulle kunna bli direkt ansvarigt för sin egna vetenskapliga strategi och administrativa förvaltning.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta betänkande, eftersom jag anser att en lämplig preliminär utvärdering av Europeiska unionens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration är särskilt viktig för att avgöra om programmets genomförande överensstämmer med de fastställda målen. Detta program är ett av världens viktigaste stödprogram och forskningspolitikens främsta verktyg i EU. Dessutom betonar EU i många av de dokument som det har antagit på senare tid, i vilka det fastställer sina utvecklingsmål och riktlinjer för nästa årtionde, vikten av forskning och innovation för att stärka EU:s ekonomi och bidra till att den förblir en av världens mest konkurrenskraftiga. Utöver den allmänt positiva bedömningen uppmärksammar man i betänkandet kommissionen på många aspekter av programmets genomförande och ger särskilda förslag på hur de kan förbättras. I betänkandet föreslår man till exempel att finansieringen av programmet ska utökas, men samtidigt föreslår man att gemensamma forskningsområden ska identifieras bland dem som verkar mest lovande när det gäller praktiska tillämpningar, något som i så stor omfattning som möjligt möjliggör en delning inom en etisk ram, så att genomförandet av programmet leder till konkreta resultat.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Visserligen ligger EU fortfarande efter Förenta staterna och håller på att tappa försprånget till tillväxtländerna, men att de resultat som uppnåtts i sjunde ramprogrammet påvisar ett mervärde i detta europeiska program när det gäller FoU. Tyvärr finns det dock ingen metod än för att utvärdera hur stora vetenskapliga framsteg som gjorts tack vare projekt som finansieras av sjunde ramprogrammet. Det är också nödvändigt att framhålla den stora obalans som råder mellan deltagande enheter från gamla och från nya medlemsstater. På samma sätt deltar särskilt små och medelstora företag fortfarande i en relativt låg omfattning. Situationen skulle kunna förbättras om de administrativa och finansiella reglerna förenklades.

Det är nödvändigt att betona att de gemensamma teknikinitiativen (JTI) är värdefulla för den europeiska industrins konkurrenskraft. Det är också nödvändigt att påpeka de rättsliga och administrativa hindren (status som juridisk person, finansiella regler och i vissa fall även immateriell äganderätt), som kan avskräcka ett stort antal viktiga forskningsaktörer och små och medelstora företag från att delta. Vi måste förändra situationen där finansieringen av forskning i EU är alltför fragmenterad, samtidigt som många av finansieringskällorna som finns i medlemsstaterna och EU fastställer olika prioriteringar, tillämpar olika utvärderingskriterier, definitioner och förfaranden, för det leder ovillkorligen till överlappningar, förvirring och fel.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Med tanke på att den ekonomiska situationen fortfarande är bräcklig till följd av finanskrisen, som har satt EU i gungning, nämner föredraganden några viktiga aspekter i den preliminära utvärderingen som borde förbättras för att göra användningen av tillgängliga offentliga medel så effektiv som möjligt. Jag instämmer med föredragandens betoning på de två frågor som är mycket viktiga för framtida europeisk forskning: mer förenklade betalningar mellan kommissionen och andra enheter och ett ökat deltagande av små och medelstora företag och industrin i allmänhet, som svar på de stora sociala utmaningarna.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Utskottets enhälliga omröstning om detta viktiga betänkande och den omröstning som äger rum i dag visar åter att parlamentet vet hur man ska inta en tydlig och beslutsam ståndpunkt om frågor som är avgörande för medborgare och företag. Jag anser att man i betänkandet framhåller de kritiska aspekterna i sjunde ramprogrammet. Det innehåller också några godtagbara förslag som ska se till att de återstående anslagen som ska tilldelas kan utgöra ett verkligt bidrag som ökar konkurrenskraften och kvaliteten på den europeiska marknaden. Enligt min mening är fortfarande den viktigaste utmaningen att förenkla administrativa förfaranden och minska byråkratin om vi vill att våra företag – och särskilt små och medelstora företag – ska få tillgång till medel. Vi måste använda denna finansiering till att förbättra vår förmåga att arbeta på ett integrerat sätt genom att förbättra offentlig-privata partnerskap, stimulera interregionala kluster och garantera en bra samordning mellan Sammanhållningsfonden och fonder för forskning och innovation.

  Rachida Dati (PPE), skriftlig. – (FR) Med hjälp av detta betänkande fästs uppmärksamheten på de faktorer som är avgörande när det gäller att uppfylla de framtida kraven för forskning i EU, särskilt mot bakgrund av de mål som fastställs i Europa 2020-strategin. Det har nu blivit grundläggande att minska överdrivna administrativa bördor, särskilt för att uppmuntra till ett mer omfattande deltagande av små och medelstora företag inom ramen för sjunde ramprogrammet. Dessutom är det nödvändigt att EU-programmen alltid konsoliderar fördelarna med forskning och innovation, till förmån för utbildning och sysselsättning.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling för perioden 2007–2013 har utvärderats av Europaparlamentet. Detta är ett tillfälle att påminna kommissionen om vikten av att göra rätt val när man investerar i forskning och innovation för EU:s framtid. För åren 2011–2013 återstår fortfarande 28,5 miljarder euro att fördela. Tilldelningen av detta belopp till projekt som små och medelstora företag och industrin i allmänhet lagt fram måste prioriteras, särskilt på områdena energiförsörjning, hållbar utveckling och kampen mot klimatförändringar. Vi måste garantera en bättre fördelning av forskningsinfrastruktur överallt i EU, samtidigt som man följer principen om excellens, som gör det möjligt för EU att locka till sig de bästa forskarna i världen.

  Christine De Veyrac (PPE), skriftlig. – (FR) Under 2010 uppfyllde inte EU målet i Lissabonstrategin att använda tre procent av sin BNP till forskning och utveckling. Detta mål återupplivades i Europa 2020-strategin, men nu måste EU finna resurser för att uppfylla målet för att förbli en internationellt konkurrenskraftig ekonomi.

Jag välkomnar antagandet av Audybetänkandet om utvärderingen av sjunde ramprogrammet, där man tar hänsyn till den aktuella ekonomiska krisens effekter som särskilt har påverkat små och medelstora företags kapacitet att investera i forskning och utveckling. För att undvika byråkrati och underlätta företagens tillgång till europeisk finansiering är det absolut nödvändigt med enklare och mer insynsvänliga förfaranden.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Med offentliggörandet av Europa 2020-strategin stod det klart att ett engagemang i forskning och utveckling är avgörande för att EU ska återgå till ekonomisk tillväxt och vinna konkurrenstävlingen. Det är av denna anledning som utvärderingen av Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration bör länkas till målen i Europa 2020-strategin och dess genomförande. Jag är övertygad om att EU, genom forskning och utveckling, lyckas finna effektiva svar på energiproblemet, på utmaningarna med klimatförändringar och förbättrar EU:s konkurrenskraft och produktivitet, vilket leder oss mot en ny tillväxtcykel som är mer hållbar den här gången.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Detta betänkande av Jean-Pierre Audy gäller den preliminära utvärderingen av Europeiska unionens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration. Den 23–24 mars 2000 fastställde Europeiska rådet vid sitt möte i Lissabon ett mål för EU: att till 2010 bli världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi. Det gick inte att nå detta ambitiösa mål. Jag hoppas att målen i Europa 2020-strategin kommer att uppfyllas, särskilt EU:s åtagande att investera tre procent av bruttonationalprodukten (BNP) i forskning och utveckling senast 2020. Europa 2020-strategin kan inte invänta nästa fleråriga budgetram: den måste inledas nu. Denna utvärdering är därför av yttersta vikt, eftersom 50 procent av finansieringen till sjunde ramavtalet fortfarande är oförbrukad. Jag instämmer därför med föredraganden, särskilt när det gäller rekommendationerna om behovet att förenkla mekanismer för att få tillgång till medel, förenkla förfaranden och göra dem mer insynsvänliga samt underlätta små och medelstora företags verksamhet. Investeringar bör också göras på flaggskeppsområden som hälso- och sjukvård, energi och kärnsäkerhet som svar på de nya utmaningarna när det gäller innovation och forskning.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Med betänkandet införs flera viktiga aspekter i den preliminära utvärderingen av Europeiska unionens sjunde ramprogrammet för verksamhet inom området forskning och teknisk utveckling. Föredraganden gör också relevanta observationer, till exempel att majoriteten av EU:s vetenskapliga arbete fortfarande genomförs av forskare och tekniker – främst unga människor – som har otrygga anställningar. Fallet Portugal är paradigmatiskt.

Vi anser att det finns ett behov att stödja offentlig forskning och att dess resultat ska vara lättillgängliga, utan byråkrati, genom att främja en produktiv verksamhet och näringsverksamhet och i synnerhet små och medelstora företag samt skapa kvalificerade arbetstillfällen med rättigheter samt social och hållbar utveckling. Det finns ett behov av att engagera sig i så olika områden som energieffektivitet, nya energikällor, effektiv resursanvändning, återanvändning och nya produktionsprocesser.

Vi får inte underlåta att uttrycka vår oro för vissa av de vägledande principerna på det europeiska området för forskningsverksamhet. Jag menar att det bör grundas på samordning och ömsesidiga fördelar, mildra de nu befintliga ojämlikheterna i nationella forskningssystem och vända alla tendenser mot en koncentration av vetenskapliga och mänskliga resurser i mer utvecklade länder, det vill säga detsamma som så kallade ”expertcentrum”.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Med betänkandet införs flera viktiga aspekter på den preliminära utvärderingen av sjunde ramprogrammet för verksamhet inom området forskning och teknisk utveckling. Intresset att se till att 40 procent av de som deltar i forskning ska vara kvinnor, eftersom den nuvarande andelen bara är 25,5 procent, och att erkänna att ”EU ligger efter USA på dessa områden och håller på att tappa försprånget till tillväxtekonomierna” är av särskild vikt. I betänkandet står det också att ”parlamentet beklagar att merparten av forskningsarbetet inom EU fortfarande bedrivs under otrygga arbetsvillkor”.

Men vi anser att vissa delar är bekymmersamma, inte minst den vägledande principen på det europeiska området för forskningsverksamhet, eftersom den borde inriktas på samarbete mellan äkta forsknings- och samordningsnät som vänder eventuella tendenser mot koncentration av vetenskapliga och mänskliga resurser till mer utvecklade länder och mildrar de nu befintliga ojämlikheterna i nationella forskningssystem.

Innovation i mikroföretag, små och medelstora företag kräver stöd till offentlig forskning, och dess resultat måste göras lättillgängliga, utan byråkrati, oavsett om det gäller energieffektivitet, bruk av nya energikällor och nya produktionsprocesser, återanvändning och bättre resursutnyttjande eller skapande av arbetstillfällen med rättigheter, eller om det är ur ett mänskligt eller samhälleligt perspektiv med hänsyn till social utveckling.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) I betänkandet undersöker man om EU:s sjunde ramprogram för forskning och teknisk utveckling kommer att vara ett tillfälle att stärka den gyllene triangeln kunskap, utbildning och forskning, som är av yttersta vikt för EU. I programmet gläder man sig bland annat åt nivån på deltagandet och spetkompetensen i urvalet av projekt. Däremot beklagar man att programmets resultat fortfarande är relativt svaga. Det är nödvändigt med en korrekt förvaltning av offentliga medel inom ramen för programmet, och jag är fast övertygad om att varje förändring eller omorientering måste ske på ett sätt som respekterar stabilitet, allmän sammanhållning och rättssäkerhet och som förstärker deltagarnas ömsesidiga förtroende.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (GA) Utgångspunkten i detta betänkande är att EU måste göra sitt yttersta för att förbli ledande inom forskning, innovation och vetenskapliga sektorer. Om vi inte har forskningsunderlag i dag kommer vi inte att uppnå spetskompetens inom innovation framöver. Det krävs goda forskningsresurser för att skapa och främja arbetstillfällen i EU och stimulera EU:s konkurrenskraft, särskilt som länderna med en industri under utveckling växer sig starka. Samarbete mellan den privata och offentliga sektorn måste utvecklas, och små och medelstora företag måste uppmuntras att delta mer på ett heltäckande sätt i programmet. Denna uppmuntran måste komma från högsta instans. Vid ett möte den 4 februari meddelade EU:s och medlemsstaternas ledare sitt åtagande i flaggskeppsinitiativet Innovationsunionen. Nu måste dock åtgärder vidtas för att deras ord ska bli handling. Forskning och innovation är det som ska hjälpa oss att undkomma det ekonomiska dödläge som vi befinner oss i just nu.

  Brice Hortefeux (PPE), skriftlig. – (FR) Forskning och utveckling är en stor del av moderniseringen av våra ekonomier och stärkandet av vår konkurrenskraft. Med en budget på 54 miljarder euro för perioden 2007–2013 är sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling världens största program för stöd till forskning.

Att detta betänkande antagits av en stark majoritet visar att parlamentet har ett stort intresse att se hur detta och efterföljande program lyckas. Det måste fortfarande göras ansträngningar som ska garantera en sund förvaltning av offentliga pengar och hindra medel från att tunnas ut alltför mycket i projekt som inte är särskilt effektiva eller inte uppfyller våra krav.

Den europeiska forskningens framtid kommer att inbegripa en förenkling av programmens genomförande, mer lättillgänglig finansiering, små och medelstora företags deltagande, men framför allt en anpassning av våra prioriteringar till samhällets stora utmaningar (en åldrande befolkning, klimatförändringar och så vidare).

Jag är övertygad om att EU har en ledande roll att spela i utvecklingen av stora forskningsprogram och att det kan tillföra ett verkligt mervärde genom att konsolidera det europeiska området för forskningsverksamhet (ERA). Av denna anledning har jag beslutat att ge betänkandet mitt fulla stöd.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution, eftersom den innehåller en uppmaning till användning av sjunde ramprogrammet för att beakta de olika konsekvenserna av den ekonomiska krisen i varje medlemsstat för programperiodens sista år (2011–2013), med tanke på de ansenliga belopp (28,8 miljarder euro under tre år) som fortfarande återstår att fördela, målen i Europa 2020-strategin som måste uppnås och ett europeiskt område för forskningsverksamhet och Innovationsunionen som ska utarbetas. Det kräver särskilt att målen i sjunde ramprogrammet anpassas till EU:s strategier om resurseffektivitet, råmaterial och den digitala agendan. De återstående beloppen bör inte ledas bort från forskning och användas för andra program eller instrument som inte ligger inom sektorn forskning och innovation eller sjunde ramprogrammets mål och tillämpningsområde.

Det finns ett behov att förbättra, stimulera och trygga finansieringen av forskning och utveckling i EU genom en avsevärd höjning av relevanta utgifter från 2013 och framåt eftersom en sådan ökad finansiering, helst genom en utökad budget, måste främja hållbar tillväxt och konkurrens med hjälp av expertis. Denna ökade finansiering måste kombineras med en mer resultatorienterad, resultatinriktad strategi och en radikal förenkling av finansieringsförfarandena. Jag anser att vi måste stödja samarbete mellan olika EU-program för forskning, teknisk utveckling och innovation, och menar att kontinuitet i det framtida programmet, så snart det har inrättats, är viktigt för alla berörda aktörer.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) EU:s snabbt åldrande samhälle kräver innovativa lösningar på flera områden. Detta skulle göra det möjligt för unionen att fungera effektivt trots en minskad arbetsstyrka. Klimatförändringarna, oönskade underskott av råmaterial och biologiska hot, som den senaste utvecklingen när det gäller E.coli-bakterien i grönsaker, utgör liknande utmaningar. För att ordna upp sådana ovanliga situationer måste vi investera i forskning och teknisk utveckling. Även om vi har diskuterat denna fråga många gånger har de åtgärder som vidtagits i EU tyvärr varit resultatlösa, trots att vår kontinent och ekonomi hotas. Den sistnämnda är inte självförsörjande, och står dessutom inför marknadsdominansen från ekonomierna i Kina, Indien och Brasilien, länder som utvecklas utomordentligt snabbt. Ekonomiskt stöd och förenkling av lagstiftningsförfaranden för vetenskaplig utveckling bör vara en prioriteringsfråga för EU. Att stå still är att gå bakåt.

  Krišjānis Kariņš (PPE), skriftlig. – (LV) Jag stöder betänkandet om den preliminära utvärderingen av Europeiska unionens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration, för jag anser att det verkligen återspeglar resultaten och de befintliga problemen. EU har potential att bli världsledande inom innovation och uppfinningar. Detta skulle ge vår ekonomiska tillväxt ny stimulans och förbättra våra medborgares levnadsstandard. Vi har förmågan att uppfylla detta mål genom att utföra en rad inhemska uppgifter, där den viktigaste är att minska byråkratiska hinder. För att bli innovationens fästning måste vi offra den byråkrati som omöjliggör ett flöde av medel till forskare och entreprenörer. Så länge EU är tyngt av det gamla och oflexibla byråkratiska system som hindrar utvecklingen av nya och dynamiska företag kommer man inte att nå sitt mål – att investera tre procent av BNP i forskning och innovation senast 2020. EU måste följa med utvecklingen och ta av sig byråkratins kedjor. Denna strategi måste inledas med forskningsprogrammet, som är en källa till finansiering av nya uppfinningar, förverkligandet av nya idéer och nya arbetstillfällen.

  Paweł Robert Kowal (ECR), skriftlig. – (PL) I punkt 27 i betänkandet finns osanna uppgifter. Påståendet att webbplatser och datorsystem ständigt övervakas av Indect är falskt, och detta bekräftas av den etiska granskning som genomfördes med hjälp av Indectprojektet i Bryssel den 15 mars 2011, där specialister från Österrike, Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Storbritannien deltog. Resultatet av den etiska granskningen av Indectprojektet var positiv, och inga överträdelser i förhållande till projektets etiska aspekter upptäcktes. Indect har stått under ständig övervakning av kommissionen från början. Kommissionen har inte upptäckt några överträdelser hittills. Dessutom hör inte frågan alls hemma i betänkandet som helhet, och en särskild hänvisning görs till Indectprojektet utan att andra liknande projekt som mottar EU-medel nämns.

Huvudsyftet med Indectprojektet (Intelligent information system supporting observation, searching and detection for security of citizens in urban environment), som genomförs av det naturvetenskapliga och tekniska AGH-universitetet i Kraków, är att utveckla forskning om informationsteknik som ska öka säkerheten för medborgare i tätortsområden. Syftet med Indectsystemet är att identifiera hot genom övervakning, särskilt pornografi, vapenhandel och handel med narkotika och människoorgan, och det ska också fungera som ett skydd av uppgifter och integritet.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Europeiska unionens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration är världens största instrument för stöd till forskning och det viktigaste verktyget i EU:s forskningspolitik. De åtgärder som hittills vidtagits för att utveckla kunskap inom de mest varierande områden visar på det alltmer akuta behovet av att vi rör oss mot en spridning av innovationer och tillämpning av dem i vår vardag. Det var just detta instruments direkta effekt på vardagen som fick mig att rösta för Jean-Pierre Audys betänkande, i förhoppning om att man i framtida innovationspolitik maximalt kommer att utnyttja synergier i hela värdekedjan för forskning och utveckling. Sjunde ramprogrammet – som huvudsakligen är inriktat på forskning och teknisk utveckling – är för närvarande det enda instrumentet för att nå de mål som fastställdes i initiativet Innovationsunionen och för att omvandla EU till ett kunskapssamhälle. När man tänker på framtiden för innovation innebär det att skapa arbetstillfällen, öka resurserna till forskning och omvandla det till metoder som går att tillämpa i vardagen samt att utveckla den mänskliga potentialen – det är alla faktorer som bör inbegripas i nästa ramprogram.

  Agnès Le Brun (PPE), skriftlig. – (FR) Varje år sedan 2007 har EU använt mer än sex miljarder euro för att finansiera forskning och utveckling på kontinenten. Detta kommer att bli en stor utmaning för EU under de kommande årtiondena. EU ligger verkligen efter USA och håller på att tappa försprånget till tillväxtländerna. Unionen måste därför snabbt återupprätta sin ledande ställning på området innovation i sin sociala modell. Jean-Pierre Audy drar i sitt betänkande lärdom av den första delen av ramprogrammet för forskning. För att nå målen i Europa 2020-strategin förslår man att resten av programmet ska fokuseras på EU:s mest akuta utmaningar inom de sektorer som anges i sjunde ramprogrammets kapitel ”Samarbete”, nämligen hälsa, livsmedel och bioteknik, IKT, nanovetenskap och nanoteknik, energi, SET-planen och användning av biogas, miljö, hållbara transporter, samhällsvetenskap och humaniora, rymdforskning och säkerhet. Jag röstade för detta betänkande, för man bedömer inte bara situationen utan fastställer också ambitiösa mål för unionen som lever upp till EU-medborgarnas förväntningar.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Sjunde ramprogrammet är ett tillfälle att se till att EU:s forskningspolitik motsvarar unionens ekonomiska och sociala ambitioner, särskilt genom att stärka det europeiska området för forskningsverksamhet. Sjunde ramprogrammet har en budget på omkring 54 miljarder euro för perioden 2007–2013, och med åren har det blivit ett av världens viktigaste stödprogram och forskningspolitikens främsta verktyg i EU. Man har fastställt fyra huvudsakliga mål som motsvarar fyra särskilda programdelar som bör utgöra ramen för EU:s forskningsinsatser: samarbete, idéer, människor och kapacitet. Målet är att göra det möjligt för EU att ta fram lösningar på de stora samhällsproblemen som berör samtliga medlemsstater och som dessa inte kan klara av på egen hand (befolkningens åldrande och hälsa, energi-, vatten- och livsmedelsförsörjning, hållbar utveckling, kampen mot klimatförändringarna osv.) samt att utveckla kunskap som gör det möjligt för våra företag att bli mer innovativa och konkurrenskraftiga.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Med åren har sjunde ramprogrammet för verksamhet inom området forskning och teknisk utveckling blivit världens största instrument för stöd till forskning och det viktigaste verktyget i EU:s forskningspolitik. Efter misslyckandet med den så kallade Lissabonstrategin, i vilken man fastställde det ambitiösa målet för EU att till 2010 bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, beslutade vi att undersöka om översynen av sjunde ramprogrammet kan vara ett tillfälle att stärka den gyllene triangeln bestående av kunskap, utbildning och forskning. Vi anser att sjunde ramprogrammet är ett tillfälle att se till att EU:s forskningspolitik motsvarar unionens ekonomiska och sociala ambitioner, särskilt genom att stärka det europeiska området för forskningsverksamhet. Dessutom måste forsknings- och utvecklingspolitiken bli territoriell, och unionen måste besluta om en ambitiös europeisk forskningsplan för teknik och försvar i syfte att stärka försvarssektorns industriella och tekniska bas, samtidigt som man effektiviserar de offentliga militära utgifterna. Slutligen instämmer vi i budgetutskottets åsikt att utformningen och genomförandet av alla ramprogram måste baseras på principerna om enkelhet, stabilitet, rättslig säkerhet, konsekvens, högsta kvalitet och tillit, samtidigt som man också stärker kopplingarna mellan EU-institutionerna och industrin.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling är kommissionens största finansieringsinstrument för stöd och främjande av forskningsverksamhet. Ramprogrammet har en budget på 50 miljarder euro för perioden 2007–2013. I betänkandet utstakas de vägar som ska följas när det gäller ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling: det ska kopplas till Europa 2020-strategin, men också till initiativet Innovationsunionen, och dess huvudskaliga mål ska vara områdena klimat, energipolitik, konkurrenskraft och befolkningens åldrande. Om vi uppnår dessa fastställda mål är jag säker på att vi kommer att gå in i en ny ekonomisk tillväxtcykel.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Syftet med EU:s sjunde ramprogram är att bygga ett enat europeiskt kunskapsområde som bygger på resultat från tidigare program och att tillämpa ytterligare forskning som bidrar till att stärka socioekonomiska faktorer i EU:s utveckling. Vetenskaplig forskning är en av grunderna för den europeiska strategin för ekonomisk utveckling som ska garantera behörighet, utveckling av det sociala området och miljöskydd. Därför röstade jag för.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Sjunde ramprogrammet handlar inte bara om forskning i allmänhet. Det handlar också om ett särskilt forskningsområde som borde vara av speciellt intresse för alla oss som följer katastrofen i Fukushima. Det handlar om finansiering från Euratomprogrammet. Vad är det för mening med produktiva reaktorer om de ger vika under vattenmassor och vid jordbävningar? Vad är det för mening att ha de allra mest produktiva kärnkraftverken om ett mindre fel är tillräckligt för att inte bara den närmaste omgivningen, utan också stora landområden blir obeboeliga i årtionden? Det är viktigt att vi fokuserar mer på kärnsäkerhet och driver på utvecklingen av alternativ. Nu när forskningsprogrammet Euratom inom kort ska förlängas till perioden 2012–2013 borde Fukushima vara ett tillfälle att ompröva beslut. Vi måste inrikta oss mer på skydd mot strålning och slutförvaring. Det är en fråga om liv och död att vi inte ska hålla oss till samma prioriteringar, med andra ord utvidgningen av kärnkraft, utan att vi i stället ska koncentrera oss på säkerhetsaspekter. Det aktuella forskningsprogrammet påverkas naturligtvis inte av detta. Jag tog hänsyn till detta när jag röstade.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Under min tid i parlamentet har jag flertalet gånger deltagit i kampanjer för kärnkraftssäkerhet i EU. En sådan riskfull teknik för att alstra energi, med alla dess riskabla biprodukter och ödesdigra följder för både mänskligheten och naturen i händelse av en härdsmälta, ska inte överslätas med klimatskydd som förevändning. Dessvärre innefattar sjunde ramprogrammet också finansiering av forskning på kärnkraftsområdet. I betänkandet efterfrågar man emellertid också strängare regler för EU:s Indect-program. Parlamentet uppmanar kommissionen att omedelbart offentliggöra alla projektdokument och fastställa ett klart och tydligt mandat för Indects forskningsmål, tillämpning och slutanvändare. Detta är de första framstegen där EU-medborgarnas rättigheter tas på allvar på en rudimentär nivå åtminstone. Efter att ha utvärderat frågorna lade jag ned min röst.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Jean-Pierre Audys betänkande, eftersom sjunde ramprogrammet måste granskas ingående för att genomföras och anpassas till målen i Europa 2020-strategin. De negativa resultaten av den preliminära utvärderingen innebär att vi måste ändra prioriteringarna. Jag instämmer därför i att formulera om de huvudsakliga målen och betona behovet av en mer effektiv forskningspolitik där man slopar den administrativa bördan och möjliggör för små och medelstora företag att delta i större omfattning samt innovation och finansiering av integrering. Genom dessa ändringar hoppas vi att projekten i den andra fasen av sjunde ramprogrammet kommer att bli framgångsrika.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Detta betänkande om den preliminära utvärderingen av Europeiska unionens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration bygger på förutsättningen att det inte ska råda någon konflikt mellan allmänheten och forskningen. I Lissabonstrategin fastställs ett ambitiöst mål för EU: att till 2010 bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi. I denna strategi erkändes forskningens centrala roll. Denna önskan förverkligades inte, av flera skäl. Årtiondet 2000–2010, som slutade med en oerhört allvarlig kris, kommer att utvärderas framöver. Nu är det viktigt, och jag delar föredragandens ambition i detta avseende, att analysera det genomförda arbetet och omorganisera framtida uppgifter. Sjunde ramprogrammet är ytterligare en möjlighet för EU att likställa sin forskningspolitik med sina ekonomiska och sociala ambitioner, inte minst genom att konsolidera det europeiska området för forskningsverksamhet. Sjunde ramprogrammet är ett av världens största stödprogram och forskningspolitikens främsta verktyg i EU. De specifika befintliga programmen, som samarbete, idéer, människor och kapacitet, kan och bör möjliggöra en utveckling av kunskap som möjliggör för våra företag att förnya sig mer och förbättra sin konkurrenskraft.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Sjunde ramprogrammet måste utvärderas i syfte att föra det närmare målen i Europa 2020-strategin. Om den europeiska forskningspolitiken ska bli mer konkurrenskraftig och överensstämma med EU:s ekonomiska och sociala ambitioner måste sjunde ramprogrammet skräddarsys för fyra huvudsakliga mål: främja en förenkling av ramprogrammen för forskning och minska den administrativa bördan, förbättra små och medelstora företags deltagande, stärka den innovativa dimensionen och intensifiera finansieringsinstrumentet för riskdelning.

Dessutom måste vi fokusera på vikten av samarbete mellan den akademiska världen, offentliga forskningsinstitut och industrisektorn. Vi måste fästa större vikt vid förslag om forskningssamarbeten mellan den offentliga sektorn och industrisektorn, underlätta samarbete mellan nätverk av små och medelstora företag, universitet och offentliga forskningsinstitut, och det viktigaste kriteriet för att välja projekt inom ramen för sjunde ramprogrammet måste nu inbegripa en bedömning av den tänkbara påverkan på marknaden, tekniköverföring och kommersiellt bruk av forskningsresultat. Jag röstade för en utvärdering av sjunde ramprogrammet av just dessa skäl, och även för att EU kan bli mer konkurrenskraftigt på området forskning utan att behöva invänta åttonde ramprogrammet.

  Vincent Peillon (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Audybetänkandet om den preliminära utvärderingen av sjunde ramprogrammet för verksamhet inom området forskning och utveckling. Med denna text bekräftar Europaparlamentet sitt stöd för programmet, som är ytterst viktigt för att utveckla den europeiska forskningen och förbättra våra företags konkurrenskraft. Parlamentet försvarar upprättandet av en permanent budget, som är grundläggande om det ska bli möjligt att uppfylla målen. I betänkandet fastställs sedan särskilda förslag som syftar till att avhjälpa bristerna i programmet. Parlamentet framhåller rätteligen behovet att förenkla finansieringsförfaranden och optimera befintliga instrument i syfte att underlätta tillgången för små och medelstora företag. Slutligen påminner detta betänkande oss om att kommissionen måste se till att främjandet av innovation inte äventyrar de framsteg som gjorts inom grundforskningen.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (EN) I detta betänkande överväger man om den preliminära utvärderingen av sjunde ramprogrammet för verksamhet inom området forskning och teknisk utveckling kan vara ett tillfälle att stärka den gyllene triangeln bestående av kunskap, utbildning och forskning som är avgörande för EU-medborgarnas framtid. Jag gläder mig åt nivån på deltagandet och spetkompetensen i urvalet av projekt. Jag beklagar dock att programmets resultat fortfarande är relativt svaga och har en avskräckande effekt, särskilt för små och medelstora företag. Jag stöder inom ramen för programdelen ”Människor” de Marie Curie-åtgärder som är så värdefulla för forskares karriärer och inser att de gemensamma teknikinitiativen är värdefulla för den europeiska industrins konkurrenskraft.

  Phil Prendergast (S&D), skriftlig. – (EN) Med tanke på den ekonomiska kris som EU står inför är det grundläggande att vi fastställer vilka av våra verksamhetsområden som är lämpliga att använda sig av för att övervinna våra svårigheter. Forskning och innovation är centrala för en intelligent hållbar tillväxt för alla, så investeringar i forskning och utbildning är bästa möjliga lösning. Med tanke på de otaliga politiska och ekonomiska ändringar som har ägt rum sedan sjunde ramprogrammet antogs är det nödvändigt med ändringar av ramprogrammet för att återspegla den nya verkligheten. Med tanke på hur viktiga kunskapsbaserade industrier är för EU och vår framgångsrika FoU-sektor, har vi inte råd att invänta åtgärder som ska vidtas inom det åttonde ramprogrammet.

Lissabonstrategin, som gick ut på att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga och kunskapsbaserade ekonomi till 2010, må ha misslyckats, men detta betyder inte att vi helt ska överge detta. Vi måste fortsätta arbeta mot målet genom att ändra sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling. När vi gör det bör vi ta itu med en allvarlig underlåtenhet inom sjunde ramprogrammet att tillhandahålla finansiering till forskning på området mödravård och barns hälsa. Närmare 400 000 spädbarn föds för tidigt varje år, och ändå finns det ingen finansiering till forskning på detta område. Prematurfödsel är den främsta orsaken till spädbarnsdöd, och det är mycket mer sannolikt att för tidigt födda barn utvecklar livslånga kroniska sjukdomar.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Europeiska unionens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration bör utvärderas med hänsyn till den nuvarande situationen i EU, men också med ett öga på framtiden. Föredraganden påpekar med rätta att man inte lyckats nå det mål som fastställdes av Europeiska rådet 2000, att fram till 2010 bli världens mest dominerande kunskapsbaserade ekonomi. Men trots att detta mål inte uppnåddes före det att tidsfristen löpte ut förblir målet det verkliga syftet med gemensamma åtgärder. Därför kan utvärderingen av ramprogrammet spela en viktig roll i detta avseende: nämligen att försöka minska de hinder för den europeiska ekonomins tillväxt som har dykt upp, särskilt genom att minska byråkratin i förfaranden som ska ge tillträde till stödprogram för forskning.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag är för. Betänkandet antogs enhälligt redan i utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Man godtar expertgruppens rekommendationer och fastställer ytterligare saker som kan förbättras i olika europeiska forskningsinstrument i det. För att nämna några exempel: mer öppen tillgång till och spridning av forskningsrön, bredare ansökningsomgångar på det samhällsekonomiska området, mer forskningssamarbete, insatser för att förbättra möjligheterna till rörlighet för forskare, fler åtgärder för innovativa små och medelstora företag, bättre samordning mellan medlemsstaterna. Betänkandet omfattar inte frågan om Iter eller investeringar som avser Galileo. Baksidan av myntet är att texten i vissa stycken är alltför inriktad mot den ekonomiska rollen och konkurrenskraften inom forskning och innovation i stället för att uppmärksamma det som forskning och innovation kan tillföra samhället som helhet.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Forskning är en grundläggande del i kunskapsvärlden, och i en globaliserad ekonomi stärker den med säkerhet tillväxt- och sysselsättningsnivån i EU. Sjunde ramprogrammet är ett bra tillfälle för EU att utveckla sin forskningspolitik, samtidigt som det europeiska området för forskningsverksamhet stärks. Med detta program eftersträvar EU att uppfylla industrins krav – och mer allmänt kraven i den europeiska politiken – på forskning och kunskap.

Genom att anta dagens betänkande kastar parlamentet ljus på de resultat som uppnåtts inom ramen för forskningsprogrammet under dessa första fyra år. Men för att uppnå större och bättre resultat i framtiden måste vi förenkla administrationsförfarandet, öka små och medelstora företags deltagande, stödja innovation och anpassa finansieringsinstrumentet för riskdelning. I betänkandet uppmanas EU och medlemsstaterna att anta en ambitiös forskningsplan för att stärka den europeiska försvarsindustrin.

  Nikolaos Salavrakos (EFD), skriftlig. – (EL) Jag röstade för Jean-Pierre Audys betänkande, eftersom jag anser att investeringar i sektorn forskning och innovation är avgörande för konkurrenskraften, tillväxten och skapandet av nya arbetstillfällen i EU. Jag anser att den preliminära utvärderingen av sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling för perioden 2007–2013 är särskilt användbar när det gäller att dra meningsfulla slutsatser som bygger på en bedömning av den aktuella situationen. Jag välkomnar föredragandens förslag att förenkla finansieringsförfaranden samt anta en resultatdriven strategi och kriterierna ”spetskompetens” och ”europeiskt mervärde”’ inom ramen för EU-stöd. Forskning är en sektor som kan ge unionen maximalt mervärde. Offentliga budgetar har skurits ned och som sådana bör privat finansiering uppbådas för att finansiera det kommande åttonde ramprogrammet för forskning. Jag godkänner därför föredragandens förslag att öka företagsgruppers och små och medelstora företags deltagande.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Det har gått fyra år sedan sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling infördes. Mot bakgrund av en föränderlig global ekonomisk situation och i en tid då EU sakta försöker lösgöra sig från finanskrisen står det klart att programmet genomfördes för att lösa legitima och omfattande problem. Den globala konkurrensen från stora ekonomiska makter som Kina, Indien och Brasilien tvingar oss att vidta särskilda åtgärder som syftar till att få ett tekniskt försprång som ska göra det möjligt för oss att tillämpa EU:s avsedda strategi på ett effektivt sätt. Rätt investeringar i forskning och vetenskaplig utveckling kommer att omvandlas till en långsiktig uppbyggnad av ett kunskapsbaserat samhälle, som är en av de viktigaste delarna i en ekonomisk makt. I betänkandet berörs den centrala frågan om otillräckligt samarbete och informationsutbyte mellan medlemsstater, som leder till dubblering av enskilda projekt. En annan oroande fråga är medlemsstaternas ojämna deltagande som leder till större obalans på ett så viktigt område som forskning och teknisk utveckling. Detta strider fullständigt mot målen i sjunde ramprogrammet.

Till följd av finanskrisen har vissa medlemsstater inte längre lika stora möjligheter att ge stöd till programmet, och det är en utmaning för EU att korrekt fastställa vilka som behöver stöd och bevilja dem stöd. Programmets genomförande kommer att pågå i ytterligare två år, och budgetåtagandets nivå har inte överskridit 50 procent (av 54 miljarder euro för perioden 2007–2013), något som skulle göra det enklare att engagera de behöriga organen och göra det möjligt att använda de tillgängliga medlen på ett så lämpligt sätt som möjligt.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder det arbete som föredraganden har gjort i detta betänkande. Jag delar hans oro över att kommissionens meddelande offentliggjordes så mycket senare än utlovat. Sjunde ramprogrammet har medfört en del utmärkt arbete, och det arbete som föredraganden har gjort för att sluta den gyllene triangeln gläder mig.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling är kommissionens största finansieringsinstrument för stöd och främjande av forskningsverksamhet, och det har en budget på 50 miljarder euro för perioden 2007–2013. I betänkandet betonar man att sjunde ramprogrammet ska förbindas med ”Europa 2020-strategin” och flaggskeppsinitiativet ”Innovationsunionen”, och att det, fram till programperiodens utgång, ska inriktas på områdena klimatförändringar, energipolitik, konkurrenskraft och den åldrande befolkningen.

Jag röstade för detta betänkande, eftersom jag inser att det är det enda sättet för EU att öka sin konkurrenskraft och spela en alltmer ledande roll på global nivå genom att stärka den europeiska forsknings-, utvecklings- och innovationspolitiken. Jag anser också att det är viktigt att sjunde ramprogrammet bidrar till att skapa ett europeiskt område för forskningsverksamhet, i enlighet med artikel 179.1 i avdelning XIX i EU-fördraget.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Forskning och innovationer är viktiga för att säkerställa en hållbar tillväxt för alla i Litauen. Enligt uppgifter från Världsbanken har Litauen en stor potential att bli en dynamisk, kunskapsbaserad ekonomi. Men i studien hävdas också att mitt land har förvaltningsmässiga, strukturella och rättsliga problem inom sektorn för forskning och utveckling. Vi måste övervinna dessa hinder om vi vill göra riktiga framsteg. Detta kommer också att orsaka problem för EU. I EU är utgifterna för forskning och utveckling låga jämfört med andra världsmakter. Detta beror på en brist på privata investeringar och gynnsamma förutsättningar för innovation. Jag instämmer med föredraganden om att vi verkligen behöver en bättre samordning av forskningsprojekt och samfinansiering inom unionen. Dessutom måste forskningsanläggningarna och infrastrukturen i Central- och Östeuropa moderniseras och byggas ut.

Detta kommer att främja den europeiska konkurrenskraften och bidra till att övervinna infrastrukturella skillnader mellan de gamla och nya medlemsstaterna. Jag menar också att forskning och teknisk utveckling måste bli mer tillgänglig för vanliga européer. Enligt uppgifter från en studie som kommissionen gjort anser bara 10 procent av européerna att de är välinformerade om forskning, medan 65 procent anser att regeringarna bör göra fler insatser för att väcka ungdomars intresse för vetenskapliga frågor. Vi borde göra detsamma.

Förslag till resolution (B7-0344/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för denna resolution, eftersom jag menar att det finns ett behov av ett övergripande ekonomiskt avtal som gör det möjligt att stärka redan befintliga starka bilaterala band i fråga om handel och investeringar. Men jag anser att avtalet bör balanseras och resultera i rättvis handel. Trots en stark enighet vad gäller ett ambitiöst avtal hävdar jag att det inte ska påverka offentliga tjänster eller EU:s rättigheter att lagstifta om direktivet om kvaliteten på bränslen. Avtalet ska också omfatta ambitiösa hållbara utvecklingsmål, med rättsligt bindande sociala och miljömässiga parametrar.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution om handelsförbindelserna mellan EU och Kanada. Kanada är en av EU:s äldsta och närmaste partner, och var det första industriland med vilket EU, 1976, ingick ett ramavtal om handelssamarbete och ekonomiskt samarbete. De ekonomiska förbindelserna mellan EU och Kanada har emellertid inte nått sin fulla potential ännu, och jag anser att ett frihandelsavtal mellan EU och Kanada i hög grad kan bidra till att denna möjlighet utvecklas och förverkligas genom att handels- och investeringsflöden förbättras samtidigt som tulltoppar och omotiverade icke-tariffära handelshinder avskaffas och ett närmare samarbete främjas, i synnerhet i fråga om regleringssamarbete, arbetskraftens rörlighet och erkännande av kvalifikationer. Jag ställer mig positiv till ett avtal med Kanada som sträcker sig längre än WTO-åtagandena och som kompletterar de multilaterala reglerna, under förutsättning att förhandlingarna leder fram till ett balanserat, långtgående avtal av hög kvalitet som omfattar avsevärt mycket mer än bara tullsänkningar och att andra redskap börjar tillämpas. Principen om ömsesidighet bör till exempel följas i samband med de möjligheter till rättslig prövning som finns att tillgå vid handelstvister, och skyddet av immateriella rättigheter, däribland varumärken, patent och geografiska beteckningar, måste förbättras.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Genom att rösta för denna resolution om aktuella handelsförhandlingar mellan EU och Kanada, vill jag upprepa hur viktig den internationella handeln (som inbegriper handel med Kanada) är för våra ekonomiers utveckling. Som det hävdas i resolutionen kan de aktuella förhandlingarna med Kanada på ett praktiskt sätt komplettera denna internationella strategi med en bilateral strategi, vilket är lika viktigt, även om EU måste fortsätta att prioritera det internationella handelssystemet, det vill säga förhandlingar inom ramen för Dohautvecklingsrundan. Genom att diskutera och förhandla lyckas vi alltså finna lösningar på handelsfrågor och uppnå respekt för vissa principer, som miljöfrågor. Men som vice ordförande för den tvärpolitiska gruppen om allmännyttiga tjänster är jag oroad för den strategi som har valts för sektorn. Genom att anta en ”negativ lista” (en lista som utesluter vissa offentliga tjänster från liberaliseringsprocessen) och inte en ”positiv lista” (som utesluter offentliga tjänster från liberalisering, förutom de som är med på listan), kan detta mycket väl innebära en försvagning av de offentliga tjänsterna i slutändan. I denna resolution uppmanas därför kommissionen att överge denna strategi.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag har röstat för denna resolution. Kanada är en av EU:s äldsta och närmaste partner, och var det första industriland med vilket EU, 1976, ingick ett ramavtal om handelssamarbete och ekonomiskt samarbete. Under årens lopp har ett antal bilaterala avtal ingåtts för att underlätta starkare handelsförbindelser, och numera är EU Kanadas näst viktigaste handelspartner och Kanadas näst största källa för utländska direktinvesteringar. Jag instämmer i att de ekonomiska förbindelserna mellan EU och Kanada ännu inte har nått sin fulla potential. Det planerade frihandelsavtalet skulle kunna bli ett viktigt bidrag till ett fördjupat ekonomiskt partnerskap mellan EU och Kanada och skulle ge en kraftig signal till investerare och företag i såväl EU som Kanada om att tillväxten stimuleras.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Samtidigt som man nu förhandlar om ett affärsavtal mellan EU och Kanada uttrycker Europaparlamentet genom denna resolution oro för kommissionens strategi för offentliga tjänster. Kommissionen, som är ansvarig för förhandlingarna om detta avtal, verkar faktiskt i princip vilja inbegripa alla tjänster. Genom att förhandla fram en ”negativ” lista över tjänster som inte ska inbegripas i frihandelsavtalet, och gå vidare med det, skulle kommissionen ändra den logik som hittills har fått råda. Men offentliga tjänster är inte som andra tjänster: eftersom de tillhandahåller social och territoriell sammanhållning och ett grundläggande stöd för sårbara befolkningar, har dessa tjänster egenskaper som kännetecknar det allmänna intresse som de strävar att uppnå. Det är följaktligen centralt att gå vidare med antagandet av en strategi som skyddar dessa tjänster, särskilt från internationell konkurrens.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Förbindelserna med Kanada har länge varit lönsamma för båda parter, och de är, affärsmässigt sett, av ömsesidigt intresse och omfattar gott samarbete. Trots att Kanada är ett utvecklat land, där inte särskilt mycket kan ifrågasättas när det gäller i vilken utsträckning som sociala rättigheter och högsta miljönormer respekteras, har kommissionen – till och med före parlamentet – lagt en grund för detaljerade förhandlingar med motsvarande kanadensiska myndigheter om många ärenden där det krävs en förändring för att vi ska bli nöjda.

Jag röstar för denna resolution som hör samman med ett kapitel i den europeiska handelspolitiken som bör vara en förebild för förhandlingar med andra länder – däribland Indien, Kina och Pakistan – som sannerligen inte garanterar rättvis handel, för att inte tala om respekt för sociala rättigheter och miljönormer, på det sätt som Kanada gör. När vi inleder förhandlingar med dessa länder ska vi komma ihåg hur stränga och krävande vi har varit med utomordentligt upplysta platser som Kanada och inta samma direkta och öppna inställning för att försvara våra intressen.

  John Bufton (EFD), skriftlig. – (EN) Jag röstade för handelsförbindelserna mellan EU och Kanada, eftersom jag anser att ett eventuellt bilateralt investeringsavtal skulle kunna undermina samväldesförhandlingarna mellan Storbritannien och Kanada. Samtidigt som jag inte ser något skäl till att EU och Kanada inte ska kunna bedriva frihandel, har tidigare lagstiftning visat att EU:s ambition är en benägenhet att missbruka snarare än att jämställa befintliga handelsförbindelser mellan Storbritannien och tredjeländer.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen om handelsförbindelser mellan EU och Kanada vars syfte är att upprätta ett övergripande avtal om ekonomi och handel. Kanada är en nära handelspartner till EU: under 10 års tid har Kanadas investeringar i EU nästan dubblerats, och 2009 uppgick de till 119,5 miljoner euro. Det är därför nödvändigt att upprätta en avancerad rättslig ram för att se till att tillväxten påverkas positivt. Jag skulle vilja framhålla frågan om tillträde till marknaden för jordbruksprodukter. Ursprungsreglerna ser annorlunda ut i Kanada än i EU, och kommissionen måste se till att det europeiska jordbrukets intressen och prioriteringar uppmärksammas ordentligt. Särskilda ansträngningar bör göras för att finna en tillfredställande lösning på problemet med ursprungsregler, så att produkter från andra parter som undertecknat Nordamerikanska frihandelsavtalet (Nafta) inte följer i kölvattnet efter kanadensiska produkter.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Det regelbaserade multilaterala handelssystem som Världshandelsorganisationen (WTO) har upprättat är fortfarande den lämpligaste ramen för att reglera och främja en rättvis och skälig handel. Men med tanke på den historiska och mycket framgångsrika ekonomiska förbindelsen mellan EU och Kanada stöder jag ett avtal som överträffar de åtaganden som gjorts inom ramen för WTO och är ett tillägg till de multilaterala reglerna, så att största samarbetspotential kan uppnås mellan dessa två parter.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för resolutionen om handelsförbindelser mellan EU och Kanada, eftersom man i denna framhåller behovet att inbegripa sociala frågor och miljöfrågor i framtida avtal om ekonomi och handel mellan EU och Kanada. I fråga om miljöskydd anser jag att det är viktigt att EU vägrar att importera olja som utvinns ur oljesand.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Som en del av de pågående förhandlingarna om handelsavtal mellan EU och Kanada måste kommissionen åta sig att uppfylla Europaparlamentets krav. När man ingår ett frihandelsavtal finns det två avgörande punkter: för det första att garantera ömsesidig respekt för social och miljömässig lagstiftning, för det andra att anta en konsekvent och skyddande strategi för tjänster av allmänt intresse. Europeiska normer för miljö och hälsovård ska inte sänkas enbart i syfte att tillgodose våra partners önskningar. Kommissionen måste överväga följderna av sitt beslut att per automatik och som standard inbegripa samtliga tjänster. Samtidigt som denna metod gör det möjligt att utesluta vissa offentliga tjänster utifrån varje enskilt fall och på varje medlemsstats begäran genom upprättandet av en ”negativ” lista, riskerar den trots det potentiella uteslutningar. Parlamentet vill inte att denna nya förhandlingsmodell ska bli ett rättsligt prejudikat. Hittills har kommissionen förhandlat fram frihandelsavtal genom att tillhandahålla en ”positiv” lista, där tjänster som omfattas av avtalet förtecknas en efter en. Denna metod, som ofta används vid internationell handel, utgör ett bättre skydd för vissa känsliga sektorer i EU och bör därför vara den enda metod som kommissionen använder sig av.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Kanada och EU har en rad gemensamma värderingar, och detta gör oss till mer än bara handelspartner. Vi är också naturliga allierade i den globala geostrategiska situationen. Det är ett faktum att det finns en enhetlig civilisation på båda sidor om Atlanten som skulle vinna mycket på att banden mellan folken ytterligare stärks. Det skulle inte löna sig att lägga ut texten om de historiska banden mellan Kanada och EU eller om hur dess befolkning bidrog till att frigöra den europeiska kontinenten under de två krig som ödelade den.

Trots de kvarstående hindren för avreglering av handeln och unionens förbehåll när det gäller aktuell praxis i Kanada, hoppas jag att de nödvändiga grunderna kan etableras och så snart som möjligt gynna ett ömsesidigt fördelaktigt handelspartnerskap. Ett övergripande avtal om ekonomi och handel mellan Kanada och EU skulle i slutändan kunna vara det mest ambitiösa och omfattande som vi någonsin har ingått. Jag hoppas att det blir så.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Förhandlingarna om detta förslag till resolution om handelsförbindelserna mellan EU och Kanada förväntas vara avslutade i slutet av 2011. Målet med EU:s politik om handel och investeringar är en ekonomiskt tillväxt som är hållbar, som skapar välstånd och arbetstillfällen. Låt oss minnas att ett ingående av handelsförbindelser med våra strategiska partner kommer att göra det möjligt för EU få ett mervärde på 1 procent av bruttonationalprodukten (BNP) till 2020, motsvarande belopp var 120 miljarder euro 2010, och detta gynnar både konsumenter och företag lika mycket.

I detta syfte, och utan att ifrågasätta Världshandelsorganisationens (WTO) roll, är det avgörande att avreglera handel genom att avsluta alla pågående förhandlingar inom ramen för utvecklingsagendan från Doha (DDA), dit handelsförbindelserna mellan EU och Kanada hör. Även om vissa frågor förblir obesvarade, som vilken negativ inverkan på den biologiska mångfalden utvinningar av oljesand och av vissa sälprodukter har, röstade jag för, inte bara för att problemet med offentlig upphandling så gott som har lösts, utan också på grund av fördelarna för medlemsstaterna, och för att undvika att förhandlingarna försenas.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I inledningens första punkt åskådliggörs den vision som vägleder betänkandet: man hävdar att det multilaterala handelssystem som Världshandelsorganisationen (WTO) har upprättat fortfarande är den lämpligaste ramen för att reglera och främja en rättvis och skälig handel. Man fortsätter genom att förespråka det framgångsrika slutförandet av Doharundan.

Detta är en vision som utvecklas i de följande punkterna i en resolution som vi givetvis ifrågasätter. Vi ifrågasätter faktiskt, precis som miljontals arbetstagare, jordbrukare, ägare till små och medelstora företag och många andra runt om i världen som i många år har pekat ett anklagande finger åt WTO, dess mål för avreglerad handel och de intressen som organisationen tillgodoser: de multinationella företagens intressen, större företags och finansinstituts intressen, vilka håvar in miljoner på bekostnad av miljontals arbetstillfällen, arbetsrätt och sociala rättigheter samt förstör små och medelstora producenter och fördärvar miljön.

Frihandelsavtalet mellan EU och Kanada omfattar, liksom övriga avtal, också tjänster, och hedervärda, men inkonsekventa frågor uttrycks om ”negativlistor” eller annat, som inte avlägsnar de hot som också hänger över offentliga tjänster. Detta är mer än tillräckligt för att rösta mot.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) EU fortsätter att bygga sin handelspolitik på ett sätt som får följder för olika medlemsstater på djupet men på olika sätt.

De avtal som ger konkret uttryck för denna politik baseras i grund och botten på frihandel, och dess mål och följder åskådliggörs tydligt i den sammanhörande retoriken: om så kallade ”offensiva intressen”, som om vi talade om ett krig.

Detta är i allmänhet avtal som saknar någon större demokratiskt legitimitet, eftersom de nästan alltid framförhandlas i största hemlighet, bakom allmänhetens rygg, i ett försök att dölja de ekonomiska, sociala och miljömässiga effekterna och för att undvika debatt och förtydliganden.

Med förhandlingar som sägs vara rätt långt framskridna och som väntas vara avslutade 2011 måste dess inverkan på sektorer och länder fortfarande diskuteras fullt ut.

Men innehållet i detta avtal för inte med sig något nytt: öppnande av marknader och avreglering av tjänster, däribland alltmer kommersialiserade offentliga tjänster som är utlämnade åt multinationella företags intressen och skapar problem för folket.

Konsekvenserna är välkända: några få dominerar marknaden, svagare produktionssystem förstörs och svepskälen för att ge sig på rättigheter, levnads- och arbetsvillkor blir fler.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) EU inledde samtal om ett övergripande avtal om ekonomi och handel med Kanada 2009. Det eventuella avtalet omfattar en lång rad ämnen: handel med varor och tjänster, immateriella rättigheter, offentlig upphandling, regleringssamarbete, investeringar, tillfällig invandring, konkurrenspolitik, sysselsättning och miljönormer. Enligt min mening är det rätt av båda parter att prioritera ansträngningar som syftar till att nå ett avtal som omfattar flera grundläggande punkter, såsom frågorna om offentlig upphandling, investeringar och offentliga tjänster.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag välkomnar dokumentet, för EU och Kanada har en nära förbindelse när det gäller handel och utländska direktinvesteringar. Målet är att de pågående förhandlingarna om ett övergripande avtal om ekonomi och handel ska resultera i ett mycket långtgående avtal som har en högre ambitionsnivå än något annat avtal om ekonomi och handel som EU eller Kanada tidigare har ingått och som kan bidra till att ytterligare fördjupa de redan starka bilaterala förbindelserna vad gäller handel och investeringar.

Jag ställer mig positiv till ett avtal med Kanada som sträcker sig längre än WTO-åtagandena och som kompletterar de multilaterala reglerna, under förutsättning att förhandlingarna leder fram till ett balanserat, långtgående avtal av hög kvalitet. Jag menar att jordbrukskapitlen kommer att utgöra en viktig del av förhandlingarna för båda parter. Jag är oroad över att betydande eftergifter kan komma att göras i fråga om GMO, mjölk och ursprungsmärkning. Jordbrukets intressen och prioriteringar bör därför beaktas fullt ut, och avtalet måste gynna EU:s och Kanadas konsumenter liksom jordbrukssektorn i såväl EU som Kanada, och genom ett generellt sett välavvägt resultat garantera ökad men rättvis konkurrens mellan EU:s och Kanadas producenter av jordbruksprodukter. Jag välkomnar de båda parternas ursprungliga åtagande att inte upprätthålla, införa eller återinföra exportstöd för de jordbruksprodukter som det bedrivs handel med, vilket är positivt för ambitiösa och rättvisa förhandlingar och för ett avtal om samarbete i jordbruksförhandlingarna i WTO.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) EU och Kanada har haft goda och solida handelsförbindelser i många år. Men det finns ytterligare utrymme för ekonomiskt samarbete, och jag välkomnar förhandlingarna om det övergripande avtalet om handel och ekonomiskt samarbete. Trots detta måste framsteg när det gäller förhandlingar med WTO prioriteras framför bilaterala avtal. Denna resolution omfattar en rad viktiga teman. Jag stöder särskilt de förbehåll som Europaparlamentet uttryckte om en eventuell negativ inverkan på det europeiska jordbruket. Principen om ömsesidighet måste bibehållas för att garantera ett stabilt och hållbart avtal för båda parter. I detta sammanhang skulle jag särskilt vilja hänvisa till debatten om ursprungsmärkning av slaktdjur som måste lösas och även till tulltaxerelaterade och tekniska hinder, som utdragna förfaranden för godkännande för EU-produkter. Syftet med det övergripande avtalet om handel och ekonomiskt samarbete måste uppenbarligen vara rättvis konkurrens.

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE), skriftlig. – (PL) Med tanke på att EU är Kanadas näst största handelspartner och eftersom Kanada är en viktig partner för EU på området utländska direktinvesteringar, röstade jag för förslaget till resolution om handelsförbindelser mellan EU och Kanada. Samtidigt skulle jag vilja framhålla att Polen är Kanadas största handelspartner bland länderna i Central- och Östeuropa, och att landet har bibehållit ett bilateral handelsöverskott som har vuxit årligen, i omkring tolv år. Dagens omröstning är ett framsteg som bådar gott inför framtiden.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Det gläder mig att mitt ändringsförslag kom med. I detta noterar jag ”den senaste tidens rättsliga utveckling avseende EU:s förbud mot sälprodukter, särskilt Kanadas förfrågan till WTO angående inrättandet av en formell tvistelösningspanel, och hoppas innerligt att Kanada ska dra tillbaka sitt klagomål inför WTO, eftersom det motverkar positiva handelsförbindelser. Detta bör ske innan Europaparlamentet måste ratificera det övergripande avtalet om ekonomi och handel”.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Handelsförbindelserna mellan EU och Kanada kan gå mycket längre än åtagandena inom ramen för WTO så länge de bygger på ett balanserat avtal, en garanti för verklig reciprocitet för tillträde till varandras marknader och ett förbättrat skydd av varumärken, patent och geografiska beteckningar. Enligt vår mening krävs det nya investeringar för att garantera respekt för miljön och bra arbetsvillkor. Eftersom jordbruket är av grundläggande betydelse uppmanar vi kommissionen att förhandla fram ett avtal som gynnar både producenter och konsumenter, och som garanterar en rättvis konkurrens mellan EU:s och Kanadas producenter av jordbruksprodukter. Slutligen anser vi att rådet ska få parlamentets godkännande i fråga om undertecknande av ytterligare internationella handelsavtal, och att parlamentet ska informeras i alla skeden av förfarandet i syfte att garantera en mer omfattande demokratisk kontroll. Detta är det enda sättet för oss att skapa större tillväxt inom handel och investeringar mellan EU och Kanada.

  Véronique Mathieu (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen, men mot ändringsförslag 10 som uttrycker stöd för EU:s förbud mot import av sälprodukter. Förbudet är inte befogat, vare sig i vetenskaplig eller i juridisk mening. Slutsatserna i det vetenskapliga yttrandet från Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) i slutet av 2007 bygger i själva verket på uppgifter som rör slakt av djur i slakthus, och de är inte tillförlitliga när det gäller säljakt. Även den rättsliga grunden är diskutabel, vilket framgår av Europaparlamentets rättsutlåtande av den 1 april 2009, i vilket parlamentet framför att det verkar så gott som omöjligt att motivera förbudet uteslutande på grundval av djurens välbefinnande, eftersom det inte finns någon rättslig grund i fördraget om djurens välbefinnande. Skyddet av arter står i sig inte på spel; populationen på Grönland har till och med tredubblats de senaste 25 åren. Slutligen är det embargo som kommission ger garantier för, och som ska se till att inuiternas traditionella jakt inte påverkas, orealistiskt. Mot denna bakgrund är Kanadas begäran till WTO om upprättande av ett särskilt tvistlösningsorgan när det gäller det europeiska embargot berättigad.

  Arlene McCarthy (S&D), skriftlig. – (EN) Parlamentet har gett en kraftfull signal i sin resolution om handelsförhandlingar mellan EU och Kanada att det kommer att försvara sin lagstiftning med rigorösa metoder för att förbjuda sälprodukter från EU:s marknad. EU-medborgarna begärde att vi skulle vidta åtgärder för att hålla produkter som härrör från den grymma kommersiella jakten utanför EU. Kanada har ingen rätt att försöka underminera EU-medborgarnas demokratiska vilja genom att föra vårt uppenbart icke-diskriminerande förbud mot sälprodukter inför WTO. Nära förbindelser mellan EU och Kanada kan bara byggas på grundval av respekt för den europeiska allmänhetens önskan och europeisk lagstiftning.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Kommissionen håller på att avsluta förhandlingarna med Kanada om ett frihandelsavtal med ett nytt tillämpningsområde. Förhandlingarna har pågått sedan 2004. EU-medborgarna rådfrågades aldrig. De blev inte ens informerade. I betänkandet välkomnas detta ofördelaktiga avtal vars innehåll bara har avslöjats genom läckor. Detta är oacceptabelt. Jag kommer att rösta mot betänkandet, och jag fördömer detta avtal som ger EU-medborgarna en underordnad roll och har Nordamerikanska frihandelsavtalet som förebild.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Den historiska förbindelsen mellan EU och Kanada går långt tillbaka, och är till och med äldre än EU. Dessutom delar vi samma värderingar och principer, något som gör oss till ”förmånsallierade” i den globala geostrategiska situationen. Det har gjorts framsteg med avseende på handelsförbindelserna, även om det ännu inte finns ett övergripande avtal. Jag anser att vi ska fortsätta göra allt i vår makt för att nå ett avtal som passar alla, eftersom det kommer att bli mycket viktigt för den ekonomiska utvecklingen för båda parter.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Det eventuella avtalet omfattar en lång rad ämnen: handel med varor och tjänster, immateriella rättigheter, offentlig upphandling, regleringssamarbete, investeringar, tillfällig invandring, konkurrenspolitik, arbetsvillkor och miljönormer. Det återstår fortfarande för båda parter att nå ett avtal om flera avgörande kapitel i förhandlingarna, bland annat tillgång till offentlig upphandling, investeringar och offentliga tjänster. Det kom upp två andra frågor i förhandlingarna som är mycket känsliga för Europaparlamentet. Den första frågan gäller kanadensisk oljesand och EU:s direktiv om bränslekvalitet. Direktivet om bränslekvalitet har debatterats i hög grad i miljöutskottet. Kanadas regering anser fortfarande att detta direktiv är diskriminerande när det gäller import av kanadensisk olja jämfört med import från andra länder. Jag anser att avtalet kommer för tidigt. Den andra frågan gäller EU:s förbud mot sälprodukter, som är mycket viktigt. Detta avtal skulle kunna stärka den redan starka bilaterala handeln och investeringsförbindelser mellan EU och Kanada. Men avtalet ska vara ömsesidigt fördelaktigt, och av denna anledning har jag lagt ned min röst.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Ett progressivt avtal kommer att uppmuntra och påskynda aktiv handel och investeringsförbindelser mellan EU och Kanada. Avregleringen av handelsförbindelser kommer att ge aktörerna ömsesidiga fördelar och skapa gynnsammare investeringsförutsättningar. För att nå ett övergripande avtal av hög kvalitet som sträcker sig längre än WTO-åtagandena bör ingen av parterna framställa krav som strider mot deras interna politik eller institutionella arrangemang. Dessutom bör principen om reciprocitet tillämpas vid handelstvister, det immaterialrättsliga skyddet bör stärkas och det ska finnas reciprokt tillträde till tjänster och marknader för offentlig upphandling.

Man bör ägna jordbrukssektorn och konsumenter särskild uppmärksamhet. Vi måste bibehålla en bestämd hållning i frågan om GMO, mjölk och ursprungsmärkning. Vi måste garantera rättvis och större konkurrens bland producenter av jordbruksprodukter. Jag anser att kommissionen bör inleda förhandlingar med Kanada om investeringar så snart parlamentet har uttryckt sin ståndpunkt om EU:s framtida investeringspolitik. Vi måste skydda parternas känsliga sektorer och se till att de inte omfattas av investeringsavtalen. Kommissionen måste inta en bestämd hållning om förbudet mot sälprodukter, och i detta avseende bör Kanada dra tillbaka sitt krav att WTO ska inrätta en formell tvistlösningspanel. Detta krav är förenligt med principerna om positiva handelsförbindelser.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar Europaparlamentets resolution om handelsförbindelser mellan EU och Kanada. Det finns ett naturligt partnerskap mellan EU och Kanada som bygger på kulturella likheter och en gemensam historia som går långt tillbaka. Det är därför helt naturligt att den privata sektorn i såväl EU som Kanada har visat stort stöd för ett långtgående och övergripande ekonomiskt avtal och anser att ett fördjupat ekonomiskt partnerskap mellan EU och Kanada skulle ge en kraftig signal till investerare och företag i såväl EU och Kanada som på internationell nivå om att tillväxten stimuleras. Jag välkomnar därför ett avtal med Kanada som sträcker sig längre än WTO-åtagandena och som kompletterar de multilaterala reglerna, under förutsättning att förhandlingarna leder fram till ett balanserat, långtgående avtal av hög kvalitet som bygger på ömsesidighet och omfattar mer än bara tullsänkningar. Jag vill dock varna för behovet att beakta den ekonomiska påverkan av denna öppning, särskilt på medlemsstater med mer sårbara ekonomier.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) För närvarande verkar WTO:s handelssystem vara det bästa underlaget till en referensram för ekonomiska förbindelser mellan stater. Det hindrar dock inte stater eller överstatliga organisationer från att vidga sina ekonomiska förbindelser till att sträcka sig längre än detta gemensamma system. En särskild nära förbindelse mellan EU och Kanada verkar därför motiverad. Som man betonar i resolutionen är EU Kanadas näst viktigaste handelspartner. Kanada för sin del var det första industriland med vilket EU, 1976, ingick ett ramavtal om handelssamarbete och ekonomiskt samarbete, och det är EU:s fjärde största källa för utländska direktinvesteringar. Ett avtal skulle kunna leda till förbindelser mellan de två områden som skapar ännu mer ekonomiskt samarbete och ännu starkare band mellan dessa två områden, som är djupt sammanlänkade av en gemensam kulturell inställning.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag är för. Förhandlingarna med Kanada om ett långtgående övergripande avtal om ekonomi och handel (Ceta) har kommit långt och skulle kunna avslutas i höst. Ceta är det överlägset mest ambitiösa bilaterala frihandelsavtal som EU någonsin har förhandlat fram inom ramen för 2006 års handelsstrategi ”EU i världen”. Det omfattar långtgående kapitel om tjänster, upphandling, skyddet för investeringar, immaterialrätt och regleringssamarbete.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Ekonomiska förbindelser mellan EU och Kanada är av stor betydelse för utvecklingen av dialogen mellan de två parterna. Efter USA är EU Kanadas största handelspartner, medan Kanada är EU:s elfte viktigaste handelspartner. Målet är att de pågående förhandlingarna om ett övergripande avtal om ekonomi och handel ska resultera i ett mycket långtgående avtal med en högre ambitionsnivå än något annat avtal om ekonomi och handel som EU eller Kanada tidigare har ingått. Länkar som bilateral handel och investeringar är redan starka, och det här avtalet kan förstärka dem ytterligare. Enligt den gemensamma rapport som lagts fram av experter från EU och Kanada är syftet med att ingå ett övergripande avtal om ekonomi och handel att skapa praktiska ekonomiska fördelar, något som kommer att bli resultatet av en avreglering av handeln och avskaffandet av tariffära hinder. Trots detta kvarstår vissa problem i samband med detta avtal som kan påverka EU:s jordbrukssektor negativt.

Enligt min mening måste det göras mer när det gäller olikheter mellan gällande sanitära och fytosanitära normer i EU och Kanada. Dessutom måste det göras större ansträngningar för att se till att miljönormerna i Kanada överensstämmer med gällande europeiska normer. I samband med ovanstående anser jag att det är nödvändigt att utföra en detaljerad analys och utvärdering av ovannämnda normer.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar dagens resolution, i vilken man belyser de framsteg som gjorts i förhandlingarna om ett handelsavtal mellan EU och Kanada. Kanada är en viktig potentiell handelspartner för EU, och båda parter kommer att gynnas av detta avtal. Men det finns vissa problem som kommissionen måste beakta: miljöpåverkan av utvinning av olja från oljesand och hälsan hos de arbetstagare som utvinner asbest är bara två av de frågor som måste granskas noga. Jag stöder uppmaningarna om att få Kanada att dra tillbaka sitt klagomål inför WTO om EU:s förbud mot sälprodukter, och det gläder mig att de ändringsförslag där denna ståndpunkt tas upp antogs av parlamentet. Kommissionen måste också inta en stark ståndpunkt för att skydda förbudet. Immateriella rättigheter måste också respekteras i samband med användning av varumärken och patent. Jag är fast övertygad att kommission kommer att ta itu med och beakta dessa problem, och att man kommer att ingå ett effektivt handelsavtal.

Betänkande: Klinz (A7-0081/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för detta initiativbetänkande, eftersom man här tar itu med den oändliga debatten om kreditvärderingsbranschen: särskilt påfallande problem är bristfällig konkurrens, oligopolistiska strukturer och bristande ansvarsskyldighet och transparens, i första hand när det gäller kreditvärderingar av statspapper.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution om kreditvärderingsinstitut: framtidsutsikter. Kreditvärderingsinstituten fyller flera viktiga funktioner: de samlar in uppgifter om emittenternas kreditvärdighet i en internationell miljö. Kreditbetyg möjliggör emittenternas tillträde till internationella och inhemska marknader, sänker informationskostnaderna och utvidgar den potentiella gruppen av investerare, och tillför därför likviditet till marknaderna och bidrar till att priser kan sättas. Den aktuella finanskrisen har uppmärksammat att branschen brottas med tre centrala problem, nämligen bristfällig konkurrens, överutnyttjande av externa kreditbetyg inom regelverket och avsaknad av civilrättsligt ansvar när det gäller kreditvärderingsinstitutens kreditbetyg. Jag instämmer med föredraganden att kreditbetygen inte kan betraktas som rena utlåtanden, utan att kreditvärderingsinstituten måste vara ansvarsskyldiga för sina värderingar. De måste därför i större utsträckning omfattas av civilrättsligt ansvar för att det ska finnas ett trovärdigt hot.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Wolf Klinz’ betänkande om kreditvärderingsinstitut. Kreditvärderingsinstitut är viktiga: de tillhandahåller uppgifter om kreditprodukters kvalitet, något som möjliggör gäldenärers och investerares tillträde till internationella och inhemska marknader och till slut bidrar till att priser kan sättas. Men krisen har påvisat de faror som det nuvarande systemet har skapat: bristfällig konkurrens och bristande ansvarsskyldighet och transparens hos i synnerhet kreditvärderingsinstitut. I detta initiativbetänkande uppmanar man kommissionen att tydligt klargöra bristerna inom den nuvarande ramen och tillhandahålla en konsekvensanalys där de eventuella olika alternativen för att förbättra systemet anges, däribland ny lagstiftning, om det krävs. Jag uppmanar kommissionen att besvara vår begäran så snart som möjligt.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag har röstat för detta viktiga betänkande. Kreditvärderingsinstitut bedömer inte bara investmentbolag och deras produkter, utan också länder. Ett lands lånevillkor på världsmarknaden beror på dess erhållna kreditvärde. Negativa kreditbetyg inför finansiella svårigheter kastar in ett land i en slags skuldspiral, för ett sänkt kreditbetyg ökar lånekostnaden ytterligare och förvärrar landets finansiella situation. Alla marknadsaktörer och deras tillsynsmyndigheter måste känna till de kriterier som används för att sätta kreditbetyg och kunna kontrollera dem själva. Kommissionen och G20-länderna ombes upprätta en ny global värderingsstrategi för att minska sannolikheten för fel, reglera verksamheten för de företag som deltar i värderingen och minska risken som hör samman med finansiell bedömning. Jag välkomnar och har vid flera tillfällen upprepat förslaget att EU omgående måste inrätta ett eget kreditvärderingsinstitut som skulle göra objektiva och oberoende bedömningar. Det gläder mig att man i betänkandet uppmanar till att vi ska inrätta ett eget oberoende kreditvärderingsinstitut som, enligt förslagen, inledningsvis skulle kallas Europeiska kreditvärderingsstiftelsen.

Hur möjligheterna för alla EU-länder att låna på världsmarknader till rätt villkor och stabiliteten i hela det globala finanssystemet och effektivt krisförebyggande ser ut, kommer att bero på hur framgångsrikt vi kan reformera finansiella bedömningar.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Kreditvärderingsinstitut värderar länder, institutioner och företag och tilldelar kreditbetyg för deras förmåga att betala sina skulder vid avtalad tidpunkt. Förordning (EG) nr 1060/2009 om kreditvärderingsinstitut antogs som en första reaktion på finanskrisen. Denna förordning behandlar de mest brådskande frågorna och tvingar kreditvärderingsinstitut till reglering och översyn. Men det löste inte alla problem.

Finanskrisen har visat att det egentligen finns tre centrala problem i dessa instituts verksamhet, nämligen bristfällig konkurrens, överutnyttjande av externa kreditbetyg inom regelverket och avsaknad av civilrättsligt ansvar. I detta betänkande, som jag röstade för, uppmanas kommissionen att fastställa bristerna och tillhandahålla en konsekvensanalys om eventuella alternativ, däribland ytterligare lagstiftningsförslag. Man uppmanar också kommissionen att bedöma vad inrättandet av en fullständigt oberoende europeisk kreditvärderingsstiftelse skulle kosta och vilka fördelar det skulle ge.

  Slavi Binev (NI), skriftlig. – (BG) Jag gav mitt stöd till det föreslagna betänkandet, eftersom jag anser att inrättandet av kreditvärderingsinstitut kommer att stimulera konkurrens inom denna sektor, något som är en förutsättning för att förbättra kvaliteten, minska informationskostnaderna och, sist men inte minst, öka de berörda institutens ansvarsskyldighet. Detta kommer också att bidra till att minska beroendet i rättsligt föreskrivna sammanhang.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Wolf Klinz’ förslag till betänkande om kreditvärderingsinstitut, eftersom jag anser att den redigerade texten innehåller många positiva inslag och bra idéer. Jag instämmer särskilt med ambitionen att förbättra kreditvärderingsinstitutens öppenhet, integritet, ansvar, oberoende och tillförlitlighet. Dessutom stöder jag Wolf Klinz’ idé att inrätta Europeiska kreditvärderingsstiftelsen, som skulle vara oberoende av stater och institutioner. Jag delar också hans uppfattning att det befintliga oligopolet är ett problem för sektorn.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Den aktuella finanskrisen har uppmärksammat att branschen brottas med tre centrala problem, nämligen bristfällig ekonomisk konkurrens, överutnyttjande av externa kreditbetyg inom regelverket och det faktum att kreditvärderingsinstituten inte ställer några garantier för sina kreditbetyg. Jag är inte säker på att föredragandens förslag att inrätta ett europeiskt kreditvärderingsinstitut är en klok lösning. Det finns ingen garanti för att Europeiska kreditvärderingsstiftelsen skulle få ett gott rykte och bli en verklig ny aktör bland kreditvärderingsinstitut, att den skulle vara trovärdig eller att den skulle lyckas övertyga marknaden om sitt absoluta oberoende av alla offentliga organ, antingen det är medlemsstater, kommissionen eller en annan offentlig organisation.

Föredragandens förslag att upprätta ett nätverk av europeiska kreditvärderingsinstitut verkar mer förnuftigt, enligt min uppfattning, eftersom ett samarbete mellan kreditvärderingsinstitut som verkar på nationell nivå och utnyttjar de tillgängliga mänskliga och finansiella resurserna skulle främja konkurrens på detta område genom att en lång rad verksamheter och olika marknader omfattas och därmed gör det möjligt att nå samma nivå som de stora kreditvärderingsinstitut som verkar globalt.

  John Bufton (EFD), skriftlig. – (EN) Jag röstade mot ett eventuellt beslut om europeisk harmonisering av kreditvärderingsinstitut eftersom normer kan variera mellan medlemsstater, och så måste det vara. Utan en enda gemensam valuta, och mot bakgrund av marknadernas svängningar, särskilt i ekonomier i euroområdet som har misslyckats, står Storbritannien inför möjligheten att dras ned i eländig situation av kreditbetyg som skulle tvingas omfatta alla ekonomiska förhållanden i hela unionen och kunna utsätta brittiska företag och industrin för riskabla spekulationer som stöds av EU-omfattande kreditbetyg. Det åligger oberoende ekonomier i oberoende medlemsstater att fastställa sina villkor och begränsningar för kreditbetyg.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Med tanke på de följder som kreditvärderingar av statspapper kan få för marknaderna, budgetbalanserna och medborgarnas allmänna välfärd, är det nödvändigt att dessa grundas på tillförlitliga fakta och siffror. För att bibehålla dessa kreditbetygs exakthet och rimlighet måste den öppenhet som ligger bakom dessa beslut och även institutens ansvarsskyldighet utökas. Av denna anledning stöder och välkomnar jag dagens förslag om inrättandet av prioriteringar som syftar till en reglering av kreditvärderingsinstitut, för jag anser att det är avgörande för att övervinna problemen i branschen.

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Situationen i EU med kreditvärderingsinstitut måste tas upp. Dessa privata, vinstorienterade organisationer har alltför mycket makt över suveräna regeringar, och jag ger mitt fulla stöd till planerna på att ta itu med denna avvikelse på EU-nivå.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade mot betänkandet om kreditvärderingsinstitut. Det är politiskt oacceptabelt och en ekonomisk fara att dessa institut som har spelat en så negativ roll i den aktuella krisen fortfarande har rätt att värdera både företag och medlemsstaternas ekonomier, en rätt som beviljas av EU självt. Europaparlamentet bör vara mer beslutsamt och genomgripande i sina beslut om åtgärder som vidtas av kreditvärderingsinstitut, särskilt efter den skada som de har orsakat de europeiska ekonomierna och EU-medborgarna. Men betänkandet är ryggradslöst. De bestämmelser som föreslås i betänkandet är fega, och den bristande öppenhet som omger kreditvärderingsinstituten förblir i stort sett lika omfattande som tidigare. Inte ens med fantasins hjälp har problemet med kreditbetyg som sätts av egennyttiga, privata bolag lösts, må de vara amerikanska nu eller europeiska i framtiden, som ensamma främjar spekulationsmaffian. Betänkandet ska främja en offentlig, demokratiskt kontrollerad byrå som inte har några privata intressen och som kan spela en särskild roll inom ramen för solidaritet mellan staterna och deras medborgare.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för detta betänkande, eftersom situationen med kreditvärderingsinstitut här fastställs tydligt och objektivt. Även jag anser att kreditvärderingsinstituten spelar en viktig och oerhört praktisk roll när det gäller att renodla och förenkla informationsflödet om finansmarknader, både i fråga om solvens och tillförlitlighet hos emittenter och i fråga om enskilda finansiella instrument. Men, som Wolf Klinz så riktigt påpekar, om inte lämpliga korregeringsåtgärder vidtas riskerar denna affärsmodell att vända uppmärksamheten från att skydda investerare och mot att skydda emittenter. Jag anser inte att konkurrensen kan förbättras, eftersom en avreglering av instituten skulle kunna undergräva kreditbetygens trovärdighet. Jag anser emellertid att ett större ansvar skulle kunna omvandlas till större objektivitet och mer grundligt arbete, något som skulle skydda både de affärer som ett fåtal bedriver och bidra till att förbättra den ojämlika tillgången till information, vilket skulle skydda marknadernas funktion och allmänhetens intresse.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för resolutionen om kreditvärderingsinstitut, eftersom jag anser att det krävs ett nytt europeiskt kreditvärderingsinstitut som ska införa ett alternativt funktionssätt och mer konkurrens i sektorn. Finanskrisen har visat oss att vi inte kan fortsätta att godta den oligopolistiska strukturen eller bristen på öppenhet och ansvarsskyldighet hos befintliga kreditvärderingsinstitut.

  Rachida Dati (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Wolf Klinz’ betänkande. Det innehåller en del intressanta förslag när det gäller att eftersträva den ram som krävs för kreditvärderingsinstitut. Den aktuella situationen i euroområdet påminner oss nästan dagligen om effekterna av beslut som fattats av dessa institut och de globala finansiella tillsynssystemens tillit till dessa institut. Jag välkomnar särskilt den begäran som framförts till kommissionen att se över möjligheten att inrätta en oberoende europeisk kreditvärderingsstiftelse. Detta är ett konkret förslag som skulle göra det möjligt för oss att ta itu med de globala finansiella tillsynssystemens överutnyttjande av vissa icke-offentliga kreditbetyg.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder betänkandet om kreditvärderingsinstitut: framtidsutsikter. Den aktuella finanskrisen har uppmärksammat att branschen brottas med stora problem, som överutnyttjande av externa kreditbetyg inom regelverket och avsaknad av civilrättsligt ansvar när det gäller kreditvärderingsinstitutens kreditbetyg. Kreditvärderingsinstitut bidrog i hög grad till att finanskrisen utlöstes genom att de tilldelade felaktiga kreditbetyg till strukturerade finansiella instrument. I detta betänkande, som kommer före det lagstiftningsförslag som kommissionen utarbetar till hösten, tar man upp dessa frågor och uppmanar till följande: en översyn av hur medlemsstaterna utnyttjar kreditvärderingar för rättsligt föreskrivna ändamål i syfte att minska finansregleringssystemets alltför stora utnyttjande av kreditbetyg, utarbetande av en detaljerad konsekvens- och genomförbarhetsstudie av kostnader, fördelar och eventuell styrstruktur när det gäller en helt oberoende europeisk kreditvärderingsstiftelse, en undersökning om inrättande av ett verkligt oberoende europeiskt kreditvärderingsinstitut samt inrättande av ett europeiskt kreditindex (Eurix) som ska inbegripa alla de kreditbetyg från registrerade kreditvärderingsinstitut som finns tillgängliga på marknaden.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Ett efter ett nedjusterar kreditvärderingsinstituten kreditbetygen för de EU-länder som drabbats hårdast av krisen eller placerar dem på den ”negativa varningslistan”. Jag talar om Portugal, Irland, Grekland och Spanien. Även om instituten kanske inte har orsakat den globala finanskrisen har likväl liknande åtgärder från deras sida förvärrat den. De uppmuntrade i själva verket till spekulerande och äventyrande möjligheterna till framgång för de redan drakoniska återhämtningsplaner som påtvingats medborgarna. Det är därför som det brådskar att inrätta ett europeiskt kreditvärderingsinstitut och ge den rättslig status som en oberoende stiftelse. Det måste också bli ett slut på de intressekonflikter som uppstår i kreditvärderingsinstitut, vilka för närvarande kan utfärda kreditbetyg samtidigt som de fungerar som konsulter. Detta är en ändring som bör gå hand i hand med kommissionens bedömning av behovet av ökat offentliggörande av information om alla produkter på området finansiella instrument.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Ända sedan den ekonomiska och finansiella krisen började har det bara talats om kreditvärderingsinstitut. Men vad anser vi om deras nya nyckelroll? Europaparlamentet har tagit upp denna fråga. Även om kreditvärderingsinstitutens kreditbetyg fyller flera viktiga funktioner (de samlar till exempel in uppgifter om emittenternas kreditvärdighet i en internationell omgivning, som är särskilt användbart i vår globala miljö), har utvecklingen i fråga om det rättsliga ramverket emellertid gjort att dessa ”informationsmellanhänder” i praktiken utövar en roll som ”lagstadgade licensgivare”, ett misstag som vi inte får begå!

Den aktuella finanskrisen har uppmärksammat att branschen brottas med tre centrala problem, nämligen bristfällig konkurrens, överutnyttjande av externa kreditbetyg inom regelverket och avsaknad av civilrättsligt ansvar när det gäller kreditvärderingsinstitutens kreditbetyg.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Kreditvärderingsinstitutens roll är utan tvivel viktig för den befintliga marknadsekonomin. I början var dessa institut informationsmellanhänder som underlättade tillträde till marknaden för emittenter och investerare, de gjorde det möjligt att sänka informationskostnaderna och främjade därmed ökad likviditet och transparens. Men, så som är fallet på många andra områden inom denna sektor, har krisen visat på tre centrala problem: nämligen bristfällig konkurrens, överutnyttjande av externa kreditbetyg inom regelverket och avsaknad av civilrättsligt ansvar när det gäller kreditvärderingsinstitutens kreditbetyg. Det finns ett akut behov av att se över kreditvärderingsinstitutens roll när det gäller att reglera den globala finansmarknaden och finna effektiva lösningar på deras bristfälliga konkurrens. Det är också viktigt att analysera intressekonflikter i affärsmodellen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Kreditvärderingsinstituten värderar tre olika sektorer: den offentliga sektorn, företag och strukturerade finansiella instrument. Instituten spelade en viktig roll under upptakten till finanskrisen genom att tilldela strukturerade finansiella instrument felaktiga kreditbetyg, vilka sedan måste justeras neråt i genomsnitt tre till fyra nivåer under krisens lopp. Förordning (EG) nr 1060/2009 var den första reaktionen på finanskrisen. I denna förordning behandlas de mest brådskande frågorna, och kreditvärderingsinstituten underställs tillsyn och reglering. Jag hoppas dock att det kommer att bli obligatoriskt med större öppenhet. Avsaknaden av regleringssäkerhet inom denna sektor innebär att korrekt fungerande finansmarknader i EU äventyras, och därför måste kommissionen, innan man lägger fram ytterligare förslag till ändring av förordning (EG) nr 1060/2009, noggrant identifiera bristerna inom de nya ramarna och göra en konsekvensbedömning avseende de alternativ som finns för att åtgärda dessa brister, inklusive eventuella ytterligare lagstiftningsförslag. Kreditvärderingsbranschen brottas med många problem, där de mest påfallande är bristfällig konkurrens, oligopolistiska strukturer och bristande ansvarsskyldighet och transparens.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Situationen under de senaste åren har grundligt visat att kreditvärderingsinstitut inte har särskilt stor trovärdighet. Trots detta har de fortsatt fria tyglar, och deras åtgärder är oerhört skadliga, särskilt för länder med svagare ekonomier. I egenskap av enheter som är beroende av finanssystemet och i mycket hög grad är intressenter när det gäller de kreditvärderingar som de utfärdar, livnär de sig i första hand på att oproportionerligt stimulera kreditrelaterade och kapitalistiska finansiella spekulationer. Kreditvärderingsinstituten är ett tydligt utryck för ekonomins finansialisering – som inte omsätts eller motsvarar faktiska ökningar i produktionsverksamhet – och de är en central del av nyliberalismens utvecklingsstrategi, som alltid eftersträvar vinstnivåer som faktisk produktion inte kan garantera på grund av den välbekanta tendensen mot minskande vinster.

Samtidigt som man i detta betänkande inte kritiserar hur dessa institut fungerar, går man i själva verket aldrig till botten med frågan eller föreslår en offentlig kontroll av finanssektorn. Anledningen till detta är att man inte vill hota stora företags och finansinstituts intressen. Detta är en central fråga. Vi uppmanar därför till en effektiv reglering av finanssektorn och ett stopp för avregleringen av kapitalrörelser till skatteparadis, derivat och kreditvärderingsinstitut och deras verksamhet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi vet – eftersom det sannerligen har uppmärksammats under de senaste åren – att kreditvärderingsinstitut inte är tillförlitliga, men deras åtgärder förblir trots detta mycket skadliga, särskilt för länder med svagare ekonomi, och de livnär sig i första hand på att oproportionerligt stimulera kreditrelaterade och kapitalistiska finansiella spekulationer.

Kreditvärderingsinstituten är framför allt resultatet av ekonomins finansialisering – som inte omsätts eller motsvarar faktiska ökningar i produktionsverksamhet – och de är en central del av nyliberalismens utvecklingsstrategi, som alltid eftersträvar vinstnivåer som faktisk produktion inte kan garantera.

Samtidigt som man i detta betänkande inte kritiserar hur dessa institut fungerar, går man i själva verket aldrig till botten med frågan eller föreslår offentlig kontroll av finanssektorn. Anledningen till detta är att man inte vill hota stora företags och finansinstituts intressen.

Vi uppmanar därför till en effektiv reglering av finanssektorn och ett stopp för avregleringen av kapitalrörelser till skatteparadis, derivat och kreditvärderingsinstitut och deras verksamhet. Vi behöver en annorlunda skattepolitik som bidrar till ekonomisk tillväxt, social rättvisa och balanserade offentliga utgifter, som kan bidra till att de skatteförmåner som finns i skatteparadis upphör, att aktievinster beskattas och att en tilläggsskatt på vinster i stora företag och finansinstitut införs.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) I detta betänkande hänvisar man till oerhört viktiga frågor om kreditvärderingssektorn, däribland bristfällig konkurrens, oligopolistiska strukturer och bristande ansvarsskyldighet och transparens, särskilt vid kreditvärdering av statspapper. Enligt min uppfattning är det därför nödvändigt att vidta åtgärder för att inrätta ett europeiskt kreditvärderingsinstitut som skulle kunna arbeta mot en ny modell av kreditvärdering och skapa förutsättningar för att utveckla verklig konkurrens.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (GA) Det skulle vara bra om kreditvärderingsinstitut blev mer ansvariga framöver. I själva verket gav instituten högsta möjliga värdering till många komplexa finansiella instrument, giftiga instrument, något som vi senare skulle bli varse. I betänkandet rekommenderas utökad och bättre riskanalys av marknadsaktörer, så att de inte måste förlita sig alltför mycket på kreditvärderingsinstituten.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Nästan hela kreditvärderingsmarknaden, där kreditbetyg ibland har gjorts obligatoriska för rättsligt föreskrivna ändamål, kontrolleras av tre stora amerikanska institut. Att öppna denna bransch för konkurrens eller inrätta ett europeisk offentligt institut kommer inte att ändra systemets fördärvande modell.

Nu är det mer galet än någonsin. Ingen vet vilken marknad eller vilket institut som styr den andras reaktioner. Ingen vet om ett lands dåliga kreditbetyg utlöser panik när det gäller statspapper, eller om cyniskt spekulerande leder till ett dåligt kreditbetyg. Ingen vet om man håller fast vid vissa tillgångar på grund av ett bra kreditbetyg eller om tillgångarna är högt värderade för att de är bra och man vill hålla fast vid dem. Att övervaka institutens verksamhet närmare ger bara tjänster på miniminivå och är naturligtvis inte tillräckligt. Trots upprepad kritik från EU och USA har institutens rykte inte drabbats på allvar. Det råder inget tvivel om att det skulle få en effekt om man höll dem lagligt och till och med ekonomiskt ansvariga för konsekvenserna av deras misstag och deras oansvariga utvärderingar. Jag upprepar, ingenting kommer att lösas om man inte ändrar systemet i grunden i stället för att försöka lappa ihop det för att garantera dess överlevnad.

  Roberto Gualtieri (S&D), skriftlig. – (IT) Genom att godkänna Wolf Klinz’ betänkande, där man uppmanar till en effektiv reglering av kreditvärderingsinstitut, tar parlamentet ytterligare ett steg mot större öppenhet på finansmarknaderna. Det är viktigt att övervinna de aktuella problemen som kännetecknar sektorn: bristfällig konkurrens, överutnyttjande av externa kreditbetyg inom regelverket och bristande tillförlitlighet när det gäller värderingarna.

På samma sätt är parlamentets uppmaning till kommissionen att överväga ett inrättande av ett oberoende europeiskt kreditvärderingsinstitut, som också skulle kunna ansvara för kreditvärdering av statspapper, viktig. Eftersom kreditvärderingsinstitutens oansvariga beteende ofta har varit den främsta orsaken till spekulation som huvudsakligen skadar de europeiska skattebetalarna, är det oerhört viktigt att se över deras roll i kreditvärdering av statspapper som en del av den pågående reformeringen, som kommer att fullbordas under hösten.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag välkomnade detta dokument, eftersom kreditvärderingsbranschen brottas med olika problem, och de allvarligaste är oligopolistiska strukturer och bristfällig konkurrens, ansvarsskyldighet och transparens. Betalningsmodellen är särskilt ett problem för de dominerande kreditvärderingsinstituten, samtidigt som nyckelproblemet med regleringssystemet är ett överutnyttjande av externa kreditbetyg inom regelverket. Som ni känner till värderar kreditvärderingsinstituten tre olika sektorer – den offentliga sektorn, företag och strukturerade finansiella instrument. Det uppstår en intressekonflikt om marknadsaktörer utarbetar interna kreditriskbedömningar för sina egna lagstadgade kapitalkrav.

Jag ser behovet att öka tillsynsmyndigheternas ansvar, kapacitet, befogenheter och resurser till övervakning, värdering och översyn av de interna modellernas lämplighet och vidta förnuftiga åtgärder. Jag anser att kreditvärderingarna måste tjäna syftet att öka informationen till marknaden på ett sätt som ger investerarna en konsekvent bedömning av kreditrisken i alla branscher och länder, och anser att det är viktigt att ge användarna bättre möjligheter att granska kreditvärderingsinstitut. I detta sammanhang är det av central betydelse att öka transparensen i institutens verksamhet. Jag är fast övertygad om att vi måste stödja inrättandet av nya kreditvärderingsinstitut samtidigt som vi undviker en eventuell snedvridning av konkurrensen.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) I den resolution som vi röstar om i dag fastställs en rad åtgärder som ska minska det aktuella beroendet av ett mycket litet antal värderingskällor. Dessa åtgärder innefattar ökad konkurrens och ett mer omfattande och omdömesgillt bruk av interna kreditvärderingar, särskilt av stora finansinstitut som är i stånd att göra egna riskbedömningar. Vi var något delade i frågan under de inledande stadierna, men i våra slutliga ståndpunkter var vi överens i allt väsentligt. Även i frågan om öppenhet gick det att nå enighet. Jag stöder idén att förplikta alla registrerade kreditvärderingsinstitut att genomföra en årlig översyn av deras tidigare kreditvärderingar, och dessa uppgifter ska vidarebefordras till tillsynsmyndigheten.

  Olle Ludvigsson (S&D), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater ställde oss idag bakom en uppmaning till kommissionen att närmare utreda förutsättningarna för att etablera en europeisk kreditvärderingsstiftelse eller ett offentligt europeiskt kreditvärderingsinstitut. Vi ser att ett politiskt skapat kreditvärderingsorgan skulle kunna vara en möjlighet att sätta press på de stora privata instituten. Samtidigt ser vi de potentiella problemen. Det vore därför nyttigt att med hjälp av en grundlig utredning få en bättre bild av både för- och nackdelarna med ett sådant organ. Ett bättre kunskapsunderlag är en förutsättning för vidare diskussioner i denna fråga.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande. Den aktuella finanskrisen har uppmärksammat att kreditvärderingsbranschen brottas med tre centrala problem, nämligen bristfällig konkurrens, överutnyttjande av externa kreditbetyg inom regelverket och avsaknad av civilrättsligt ansvar när det gäller kreditvärderingsinstitutens kreditbetyg. I betänkandet föreslås metoder för att ta itu med vart och ett av dessa problem.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Den aktuella finanskrisen har uppmärksammat att branschen brottas med tre centrala problem, nämligen bristfällig konkurrens på grund av kreditvärderingsinstitutens otillräckliga betydelse på globala kapitalmarknader och oförmåga att konkurrera, särskilt när det gäller lagstadgade standarder, överutnyttjande av externa kreditbetyg inom regelverket för att utarbeta standarder, lagar och bestämmelser (till exempel en allt större användning av dem för att fastställa kapitalkrav) och centralbankens tillit till externa kreditvärderingar och slutligen avsaknad av civilrättsligt ansvar när det gäller kreditvärderingsinstitutens kreditbetyg, där man också föreslår att inrättandet av ett europeiskt nätverk av kreditvärderingsinstitut ska främjas. På samma sätt instämmer vi i betydelsen av mer utbredd information till investerare och att marknadsaktörer bara ska tillåtas investera i finansiella derivatinstrument, om de kan bevisa att de har en förståelse för och förmåga att bedöma produktens kreditrisk. Avslutningsvis stöder vi idén om att inrätta en helt oberoende, icke-offentlig europeisk kreditvärderingsstiftelse.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) I denna hycklande text hävdar man att det huvudsakliga problemet med kreditvärderingsinstitut är att de hämmar konkurrens. Dess lösning på bankernas ”överutnyttjande” av dessa institut är att bankerna ska bedöma riskerna själva. Banker som ansvarar för att bedöma åtstramningar! Om de är oförmögna att göra det uppmanas de att tillämpa den minst fördelaktiga värderingen för att ge sig själva störst skydd. Problemet är inte att skydda bankernas intressen, utan att skydda det allmänna intresset. Medborgarna hamnar återigen sist på EU:s prioriteringslista.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Kreditvärderingsinstituten fyller flera viktiga funktioner. De samlar in uppgifter om emittenternas kreditvärdighet, underlättar emittenternas tillträde till internationella och inhemska marknader, sänker informationskostnaderna och utvidgar den potentiella gruppen av investerare, och tillför därför likviditet till marknaderna. Men den aktuella finanskrisen har uppmärksammat att branschen brottas med tre centrala problem, nämligen bristfällig konkurrens, överutnyttjande av externa kreditbetyg inom regelverket och avsaknad av civilrättsligt ansvar när det gäller kreditvärderingsinstitutens kreditbetyg. Vi måste uppmärksamma de eventuella åtgärder som ska vidtas. Dessa åtgärder ska genomgå de nödvändiga konsekvensanalyserna och kontrollerna och inte vara ogenomtänkta, för det skulle kunna vara kontraproduktivt, öka hindren för att komma in på marknaderna och riskera att ge mer konservativa värderingar med följder för realekonomin och utlåningen. Vi måste betrakta sektorn ur ett globalt perspektiv, eftersom det är en verkligt världsomspännande bransch med en underliggande global kapitalmarknad. Vi måste därför hålla oss à jour med utvecklingen i USA.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Detta initiativbetänkande väcker de viktigaste aktuella frågorna om kreditvärderingsbranschen. Den viktigaste bland dessa är bristfällig konkurrens, oligopolistiska strukturer, bristande ansvarsskyldighet och transparens, särskilt när det gäller kreditvärdering av statspapper. Jag anser att betänkandet kommer mycket lägligt. Det är nödvändigt att vi gör vårt yttersta för att den situation som uppstod i Grekland inte ska uppstå igen. Jag röstade för.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Kreditvärderingsinstitut förutsätts tillhandahålla information om kreditvärdighet. Men hittills har dessa institut skapat sig ett skamfilat anseende. Deras försenade reaktion på finanskrisen på 1930-talet kritiserades till exempel hårt. Experter i kreditvärderingsinstitut misslyckades till och med att upptäcka riskerna med de ruttna finansiella strukturerna på den amerikanska fastighetsmarknaden. Detsamma gällde när statsskulderna börja öka. Kreditvärderingsinstituten reagerade först när investerarna börja uttrycka sin oro, och svarade med hårdhandskar så att enskilda länders finansiella problem förvärrades. Det är något fruktansvärt fel med hela systemet om marknaden i många år hade känt till de grekiska oegentligheterna och Goldman-Sachs-swapparna som syftade till att dölja skulder, om det var brukligt för atenarna att revidera sina budgetuppgifter så snart som en ny regering kom till makten och staten ändå fick ett högt kreditbetyg, som inte utlöste någon plötslig och skarp reaktion förrän den finansiella och ekonomiska krisen inträffat, som orsakade konkurser, straffade stater vars banker backade upp osäkra lån, samtidigt som man satsade en massa pengar på länder som var på väg mot konkurs. Detta förslag kan inte vara något annat än det första steget i rätt riktning, och därför röstade jag för det.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Jag anser att kreditvärderingsinstitutens verksamhet i allmänhet är oerhört suspekt. Detta beror inte bara på att de inte identifierar risker i god tid, som i fallet med den amerikanska fastighetsmarknaden, utan också på att de kan förvärra en dålig situation efter att en kris inträffat. Vi kan inte tillåta att privata amerikanska kreditvärderingsinstitut godtyckligt beslutar om europeiska staters kreditvärdighet. Betänkandet är ett steg mot strängare kontroller av kreditvärderingsinstitut, och jag har därför röstat för det.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag välkomnar resolutionen om kreditvärderingsinstitut: framtidsutsikter. Kreditvärderingsbranschen upplever ofta problem med oligopolistiska strukturer och bristfällig konkurrens, ansvarsskyldighet och transparens. Följaktligen bör kommissionen överväga möjligheten att inrätta en ny oberoende europeisk kreditvärderingsstiftelse, som ska få rätt att delta i diskussioner om kreditvärderingar av statspapper och kreditvärderingsinstitut. Den nya kreditvärderingsstiftelsens förvaltning, personal och styrstruktur skulle vara helt oberoende och självständig. Jag välkomnar förslaget att kreditvärderingsinstituten ska omfattas av civilrättsligt ansvar i händelse av grov oaktsamhet eller försummelse som fastställs på ett konsekvent sätt på EU-nivå. Dessutom finns det ett behov att öka tillsynsmyndigheternas ansvar, kapacitet, befogenheter och resurser till övervakning, värdering och översyn av de interna modellernas lämplighet i syfte att vidta vettiga åtgärder och genomföra undersökningar och inspektioner. Det är mycket viktigt att skapa lika villkor för kreditvärderingsinstituten genom att stimulera konkurrens, transparens, marknadens öppnande och stabilitet.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Kreditvärderingsinstitutens arbete är viktigt, eftersom det garanterar tillförlitlighet och stabilitet. Vi måste därför upprätta bestämmelser och standarder som styr deras kreditbetyg och objektivitet. Jag röstade för Wolf Klinz’ betänkande, eftersom jag anser att det är viktigt att EU har lämpliga regler för att hantera hur kreditbetyg påverkar det övergripande finansiella och ekonomiska systemet. Trots det rättsliga tomrummet på detta område och möjligheten för dessa institut att påverka medlemsstaternas ekonomier – så till den grad att de störtas i kris – verkar detta betänkande vara det första steget mot nya regler för kreditvärderingsinstitut med tanke på att kommissionen nyligen antog den nya förordningen om kreditvärderingsinstitut.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för parlamentets resolution om kreditvärderingsinstitut, för jag anser att det är nödvändigt för att minska den orättvisa konkurrens som orsakas av kreditvärderingsinstitutens gemensamma praxis för att bedöma marknadsaktörer samtidigt som man får order från dem. Jag anser att kommissionen noga bör bedöma ett eventuellt bruk av alternativa instrument för att bedöma kreditrisken. Det är nödvändigt att Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) utövar sina befogenheter effektivt och har rätt att genomföra oanmälda undersökningar och inspektioner på plats. När Esma utövar sina tillsynsbefogenheter är det också nödvändigt att myndigheten ger de personer som är föremål för förfaranden möjligheten att bli hörda så att deras rätt till försvar respekteras. Jag instämmer också i uppmaningen till kommissionen att utföra en detaljerad konsekvensanalys av kostnader, fördelar och eventuell styrstruktur när det gäller en helt oberoende europeisk kreditvärderingsstiftelse, som skulle ha befogenhet att kreditvärdera tre sektorer.

  Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Även om det finns vissa positiva aspekter i detta betänkande lyckades man inte föreslå inrättandet av en offentlig, oberoende europeisk kreditvärderingsstiftelse. De tvetydiga formuleringarna medger i stället offentlig finansiering av ett nytt privat institut. I betänkandet underlåter man också att nämna att statsskulder utesluts från institutens värderingar, och det är den huvudsakliga åtgärd som skulle kunna vidtas på detta område för att bekämpa spekulation mot euron. Slutligen skulle man i betänkandet ha föreslagit att kommissionen undersöker möjligheten att Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) ska förhandsgodkänna alla ”strukturerade finansiella produkter”. Av dessa skäl röstade jag mot.

  Fiorello Provera (EFD), skriftlig. – (IT) Med denna åtgärd kan vi äntligen uttrycka vår önskan att förbättra kreditvärderingsinstitutens arbete genom att öka deras transparens, integritet, ansvar, oberoende och tillförlitlighet. Samtidigt som man erkänner institutens roll att tillhandahålla information och stimulera likviditeten på marknaderna, står det nu helt klart att de finansiella aktörerna har haft alltför stor tillit till deras värderingar och att deras åtgärder bidrog till finanskrisen. Man är alltför beroende av externa kreditvärderingsinstitut, och det finns ett oligopol i sektorn. Jag är därför för ett inrättande av en oberoende europeisk kreditvärderingsstiftelse med ansvar för värderingar av den offentliga sektorn, företag och strukturerade finansiella instrument.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Den aktuella finanskrisen har visat på behovet att skapa regler för kreditvärderingsinstituten. Den senaste tidens händelser har faktiskt öppnat för möjligheten att identifiera bristerna i deras åtgärder och på nytt granska deras status som certifieringsorgan för föremålen för deras analys: företag, den offentliga sektorn och strukturerade finansiella instrument. I den bemärkelsen har det blivit klart att de spelar en viktig roll när det gäller att minska informationsasymmetrier som skulle kunna uppdagas investerare emellan. Men å andra sidan har det konstaterats att man förlitat sig i alltför hög grad på de värderingar som tilldelats av kreditvärderingsinstitut, något som med säkerhet på ett betydelsefullt sätt bidrog till att förvärra finanskrisen. Det finns därför ett brådskande behov av en ny regleringsmodell som ska minska beroendet av kreditvärderingsinstitutens kreditbetyg. Lösningen omfattar åtgärder som att till exempel begränsa Europeiska centralbankens (ECB) beroende av uppgifter som tillhandahålls av externa institut, stärka tillsyns- och övervakningsmyndigheters befogenheter, inleda debatten om att inrätta Europeiska kreditvärderingsstiftelsen, öka den informationsmångfald som finns tillgänglig för investerare – och därmed minska kreditvärderingsinstitutens befogenhet – och även stärka mekanismer för civilrättsligt ansvar.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) Jag skulle vilja gratulera till det utmärkta arbete som Wolf Klinz har gjort. Jag uppmanar kreditvärderingsinstituten att ytterligare klargöra hur de fastställer sina kreditvärderingar av statspapper, samtidigt som jag också vill be branschen att förtydliga vilka metoder och bedömningar som används för att justera kreditvärderingar av statspapper och att förklara avvikelser från dessa modellbaserade kreditbetyg och från de viktigaste internationella finansiella institutionernas prognoser. En annan kontroversiell fråga är den struktur som ska presenteras som en motvikt till de tre största kreditvärderingsinstituten på EU-nivå, som anses ha ett oproportionerligt inflytande på vår marknad. Jag uppmanar därför kommissionen att noga bedöma möjligheten att inrätta en helt oberoende kreditvärderingsstiftelse, som ska förses med såddkapitalfonder som ska omfatta högst fem år.

Slutligen är det nödvändigt att se över hur kreditvärderingsinstitut ska ta civilrättsligt ansvar för sina värderingar. Jag skulle därför vilja be kommissionen att fastställa hur kreditvärderingsinstituten ska kunna hållas ansvariga enligt medlemsstaternas civilrätt.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag är för. Kreditvärderingsinstituten fyller flera viktiga funktioner. De samlar in uppgifter om emittenternas kreditvärdighet i en internationell miljö med asymmetrisk information mellan emittenter och investerare, och underlättar emittenternas tillträde till internationella och inhemska marknader, sänker informationskostnaderna och utvidgar den potentiella gruppen av investerare, och tillför därför likviditet till marknaderna och bidrar till att priser kan sättas. Utvecklingen i fråga om det rättsliga ramverket har emellertid gjort att dessa ”informationsmellanhänder” i praktiken utövar en roll som ”lagstadgade licensgivare”. Den aktuella finanskrisen har uppmärksammat att branschen brottas med tre centrala problem, nämligen bristfällig konkurrens, överutnyttjande av externa kreditbetyg inom regelverket och avsaknad av civilrättsligt ansvar när det gäller kreditvärderingsinstitutens kreditbetyg.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Det övergripande syftet med detta betänkande är att i så stor utsträckning som möjligt och inom en realistisk tidsperiod minska hela systemets beroende av externa kreditbetyg. De externa kreditbetygens roll som utlösande faktor spelar en särskilt stor roll vid nedklassificering från godkänd kreditvärdering (investment grade) till ”skräpstatus”. På en välfungerande konkurrensutsatt marknad är ett gott rykte tillräckligt för att garantera kreditvärderingar av hög kvalitet. Men eftersom kreditvärderingsinstituten för närvarande verkar i en oligopolistisk situation gynnas de av en i grunden ”garanterad” marknad.

  Nikolaos Salavrakos (EFD), skriftlig. – (EL) Jag röstade för Klinzbetänkandet, eftersom jag anser att de åtgärder som föreslås här i fråga om att ta itu med de problem som förekommer i kreditvärderingsbranschen är ett steg i rätt riktning. Denna verksamhet ger enorma följder, och resultaten kan bli katastrofala för de stater och organisationer som värderas, något som blev tydligt under den aktuella finanskrisen. Tydliga funktionssätt måste fastställas för denna verksamhet, de värderingsförfaranden som de använder sig av måste offentliggöras och de måste ta ansvar. De stater och alla typer av enheter och organisationer som de värderar kan inte utlämnas på nåd och onåd till kreditvärderingsinstitutens beslut. De tre viktigaste kreditvärderingsinstituten värderar 95 procent av den ekonomiska verksamheten. Vi talar alltså om ett monopol och alla de negativa efterverkningar som ett sådant kan ha. Vi uppmanar till öppenhet, begränsningar av illegala aktiviteter, ansvarstagande, en utvärdering av dessa institut av oberoende organ som kommer att garantera deras objektivitet och en strikt tillämpning av bestämmelserna.

  Antolin Sanchez Presedo (S&D), skriftlig. – (ES) Jag stöder Klinzbetänkandet i syfte att främja reformeringen av kreditvärderingsinstitut. Samtidigt som man i det första lagstiftningsinitiativet vill reglera och övervaka dessa institut och i det andra klargöra tillsynsbefogenheterna för Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma), förespråkar man i denna resolution en minskning av beroendet i rättsligt föreskrivna sammanhang av externa kreditbetyg, strukturering av branschen med hjälp av konkurrensregler och en förbättring av dess affärsmodeller i linje med de kriterier som fastställts av forumet för finansiell stabilitet.

Mina ändringsförslag ingår i den slutgiltiga texten. Mitt syfte med dessa ändringsförslag är att stärka tillsynsmyndigheternas kapacitet, främja lika villkor globalt sett, öka konkurrensen genom att undvika en tendens att välja det mest fördelaktiga kreditbetyget (”kreditbetygsshopping”) och inrätta standardförfaranden för att sprida information. När det gäller statspapper förespråkade jag att kreditvärderingsinstitut ska undvika procykliska tendenser i sin verksamhet och ta hänsyn till de viktigaste internationella finansiella institutionernas prognoser. Jag efterfrågar också förslag från kommissionen om reformering av betalningsmodeller och ett införande av ansvarsskyldighet för dålig förvaltning.

Slutligen är det mycket glädjande att man i betänkandet överväger att inrätta ett oberoende europeiskt kreditvärderingsinstitut med möjlighet till en europeisk stiftelse.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder detta betänkande där man erkänner att kreditvärderingsinstitutens ansvarsskyldighet, konkurrens och öppenhet är bristfällig, särskilt när det gäller statsskulder. Det måste göras mer på EU-nivå och internationellt för att se till att hänsynslös praxis inte äventyrar EU:s finansiella säkerhet.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Kreditvärderingsinstitut ska vara informationsmellanhänder som ska tillföra likviditet och transparens till marknaden genom att minska informationsasymmetrierna på kapitalmarknaderna och underlätta globalt marknadstillträde, och genom att sänka informationskostnaderna och utvidga den potentiella gruppen av låntagare och investerare.

Men dessa institut brottas med vissa problems, nämligen bristfällig konkurrens, oligopolistiska strukturer och den alltför stora tillit som sätts till dem samt bristande transparens och ansvarsskyldighet. Dessa frågor blir allt viktigare nu, inte minst när det gäller medlemsstater som, på grund av sina ekonomiska och finansiella svårigheter, ser hur kreditbetygen från olika nationella institut fluktuerar inkonsekvent och cykliskt.

Samtidigt som kreditvärderingsinstitutens viktiga roll inte kan förnekas skulle det vara klokt att begränsa deras roll framöver. Jag röstade därför för parlamentets förslag att uppmana kommissionen att utarbeta en detaljerad konsekvens- och genomförbarhetsstudie av kostnader, fördelar och styrstruktur när det gäller en europeisk kreditvärderingsstiftelse med uppgift att sprida sin expertis till alla de tre sektorer som kreditvärderas: offentlig sektor, företag och finansiella instrument.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Med detta betänkande kommer en hårdare översyn av kreditvärderingsinstitut av den nya Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) att införas i sommar, något som kommer att visa sig vara ett viktigt redskap för att se till att den tidigare låtgåattityden gentemot utlåning inte kommer att kunna bibehållas i efterdyningarna av finanskrisen. Kreditvärderingsinstituten fick arvoden från finansinstitut för att värdera deras produkter och den affärsverksamhet som uppstod vid försäljning av dessa produkter. Denna konflikt innebar att instituten var ivriga att ge höga kreditbetyg till komplexa finansiella instrument, vilket i sin tur ledde till gillande hos investerare vid förvärv av dessa produkter. Instituten gav även företag råd om hur de kunde presentera sina högriskprodukter som lågriskprodukter, och denna vilseledande praxis innebar att produkterna visade sig vara mer riskfyllda än deras kreditbetyg gav sken av, något som resulterade i enorma förluster för investerare, däribland pensionärer runt om i Wales.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Den finansiella och ekonomiska krisen har satt ett kritiskt ljus på kreditvärderingsinstituten och särskilt på deras aktiva roll i den fortsatta krisen, där de kärnproblem som har identifierats är bristfällig konkurrens, överutnyttjande av externa kreditbetyg inom regelverket och avsaknad av civilrättsligt ansvar i sektorn. Av denna anledning rekommenderar föredraganden att idén om att inrätta ett helt oberoende europeiskt kreditvärderingsinstitut ska granskas och hävdar att den nya europeiska kreditvärderingsstiftelsen måste vara självgenererande. På grund av kreditbetygens långtgående konsekvenser är en intensiv interaktion med denna sektor oundviklig. Därför röstade jag för detta betänkande.

  Iva Zanicchi (PPE), skriftlig. – (IT) De senaste årens finansiella kris har lyft fram de tre viktigaste problemen inom branschen: bristfällig konkurrens, överutnyttjande av externa kreditbetyg inom regelverket och avsaknad av civilrättsligt ansvar när det gäller kreditvärderingsinstitutens kreditbetyg. Jag röstade för Wolf Klinz’ betänkande för att jag tycker att inrättandet av en helt oberoende icke-offentlig europeisk kreditvärderingsstiftelse är en förnuftig och attraktiv idé.

Betänkande: Falbr (A7-0172/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för detta betänkande, eftersom jag anser att det är viktigt att vi tar itu med underlåtenheten att följa internationell social lagstiftning både i och utanför Europa. Den är en form av social och miljömässig dumpning som skadar de europeiska företagen och arbetstagarna. Det är bara att hoppas att detta betänkande kan stärka den solida kärna av arbetsparametrar som ingår i Internationella arbetsorganisationens (ILO) lagstiftning.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution om den yttre dimensionen av socialpolitiken, främjande av arbetsnormerna och de sociala normerna och de europeiska företagens sociala ansvar. Det bör understrykas att socialpolitikens yttre dimension omfattar EU:s verksamhet och initiativ för främjande av arbetsnormer och sociala normer i tredjeländer. Detta inkluderar stöd för att män och kvinnor ska kunna få anständigt och produktivt arbete under villkor av frihet, jämställdhet, säkerhet och människovärde. Internationella arbetsnormer bör först och främst garantera att människor kan utvecklas som människor. Människor är inga varor som man förhandlar om priset på. Arbetet ingår som en del av vårt vardagsliv och är avgörande för den enskildes människovärde, välfärd och utveckling. EU har gott rykte inom den internationella dialogen om socialfrågor. Här anses EU som en lyhörd partner som man har förtroende för. Det här måste vi använda för att ännu mer vittgående mål som fastställts av EU ska kunna uppnås. Ett av dem är att bygga upp ett konsekvent, helhetsbetonat och professionellt tillvägagångssätt för EU i frågor som berör socialpolitikens yttre dimension. Huvudrollen spelas här av samordning, dels inom Europaparlamentet, men även inom kommissionen och den nyinrättade utrikestjänsten.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Socialpolitikens yttre dimension omfattar EU:s verksamhet och initiativ för främjande av arbetsnormer och sociala normer i tredjeländer. Till följd av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna är alla medlemsstater skyldiga att värna om ekonomiska och sociala rättigheter.

Det är därför inställningen hos alla EU:s medlemsstater tydligt måste återspegla principerna i den europeiska sociala modellen när det gäller sociala frågor och samarbetet mellan medlemsstaterna. Jag vill framhålla att den europeiska sociala modellen såsom huvudinslag bakom den ekonomiska framgången erbjuder lika möjligheter inom utbildningen och yrkesutbildningen och på arbetsmarknaden, tillsammans med tillgång till sociala tjänster på lika villkor.

Det är därför jag uppmuntrar medlemsstaterna att stödja föreningsfrihet och kollektivförhandlingar, avskaffande av tvångsarbete och obligatoriskt arbete, avskaffande av diskriminering vid anställning och sysselsättning och avskaffande av barnarbete.

Jag röstade för detta resolutionsförslag som stöder den enskildes människovärde, välfärd och utveckling som värden som borde vara de viktigaste målsättningarna för den ekonomiska utvecklingen.

  Pino Arlacchi (S&D), skriftlig. – (EN) Betänkandet om den yttre dimensionen av socialpolitiken avser en prioritering av EU:s socialpolitik. Det kräver en förstärkning av de grundläggande arbetsnormer som ingår i ILO:s konventioner, vilka omfattar föreningsfrihet och kollektivförhandlingar, avskaffande av tvångsarbete, avskaffande av diskriminering vid anställning och sysselsättning samt avskaffande av barnarbete. Jag röstade för detta betänkande, eftersom det också kräver en förändring i styret, globalt och inom EU, i syfte att på bättre sätt tillämpa arbetstagarnas rättigheter och arbetsförhållanden.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag stödde betänkandet av vår kollega Richard Falbr, eftersom jag anser att EU bör främja högsta möjliga arbetsnormer och sociala normer i tredjeländer för att bevara sin trovärdighet i internationell handel och bygga starka band med de viktigaste handelspartner. Föredraganden rekommenderar balanserade förhållanden till icke-statliga organisationer och internationella organisationer för att underlätta ratificeringen av konventioner. För att kunna förhandla med EU måste tredjeländer uppfylla internationellt etablerade arbetsnormer.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) ILO:s senaste tolkning av fakta är att 115 miljoner barn är sysselsatta i farligt arbete, en av de värsta formerna av barnarbete, som riskerar barnets liv och hälsa. Så här inför Internationella dagen mot barnarbete som infaller den 12 juni, röstade jag för detta viktiga och lägliga betänkande som uppmanar parterna i frihandelsavtalet att, i enlighet med de skyldigheter som följer av medlemskap i ILO och ILO:s förklaring om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet, avskaffa alla typer av tvångsarbete och sätta stopp för barnarbete.

Vi får inte se mellan fingrarna med barnarbete och organiserade kränkningar av mänskliga rättigheter när handelsavtal diskuteras. EU måste inta en tydlig ställning för att främja socialpolitik, arbetsnormer och sociala normer i handelsförhandlingarna.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Socialpolitikens yttre dimension omfattar EU:s verksamhet och initiativ för främjande av arbetsnormer och sociala normer i tredjeländer. EU har satt som mål både att bli ett kompetenscentrum för företagens sociala ansvar och att främja företagens sociala ansvar i sin externa politik. Underlåtenhet att iaktta grundläggande internationella sociala normer är en form av social och miljömässig dumpning som skadar de europeiska företagen och arbetstagarna. Jag håller med om att det är nödvändigt att förstärka de behöriga internationella institutionernas roll (särskilt ILO, WTO, OECD och FN) samt söka samarbete med dem för att utarbeta, genomföra och främja grundläggande internationella sociala normer.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Vår globaliserade värld, där länder är förbundna med varandra genom ekonomiska, sociala, kulturella och politiska förhållanden, är en obestridlig verklighet. Vad beträffar handelsförbindelserna mellan EU och tredjeländer råder det dock fortfarande stora skillnader i sociala trygghetssystem och arbetsförhållanden. EU bör som handelspartner och viktig förhandlingspartner på global nivå kunna bidra till högre arbetsnormer och sociala normer i tredjeländer. Därför röstade jag för detta betänkande, som understryker den avgörande roll som EU kan spela för mänskliga rättigheter, särskilt genom att värna om rätten till anständigt arbete.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Det betänkande som vi just har antagit om den yttre dimensionen av socialpolitiken och främjande av sociala normer föreslår en enhetlig formel för en social klausul som skulle kunna införas i alla bilaterala handelsavtal. Detta initiativ är faktiskt ett steg i rätt riktning. Med hänsyn till att frihandelsavtal i allmänhet fortfarande innehåller få hänvisningar till sociala normer, nämner betänkandet ett antal kanaler, bland annat den sociala klausulen och efterlevnaden av Internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner (oavsett om de ratificerats av alla medlemsstater), och att stärka samarbetet mellan tredjeländer och medlemsstaterna. Utvecklingen av begreppet företagens sociala ansvar är den andra intressanta aspekten av betänkandet eftersom det, även om det för närvarande är ett användbart begrepp, fortfarande bygger på frivilligt deltagande och därför har utrymme för förbättringar. Förutom att låta konceptet omfatta fler områden och införliva denna CSA-dimension i vår handelspolitik, varför inte en dag göra den bindande? Utöver de politiska signaler som det skickar, skulle detta vara ett stort steg framåt för att uppnå våra sociala mål.

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) Socialpolitikens yttre dimension omfattar EU:s verksamhet och initiativ för främjande av arbetsnormer och sociala normer i tredjeländer. Genom att fastställa arbetsnormer främjar Europeiska unionen medborgarnas möjligheter att få arbete under villkor av frihet, jämställdhet, säkerhet och människovärde. Med tanke på den pågående globaliseringen av världsekonomin bör internationella arbetsnormer utgöra grunden för ett lands sociala och ekonomiska utveckling. Inom området utländska investeringar håller Kina, Indien och andra framväxande ekonomier på att bli allt viktigare aktörer. Detta är likväl förenat med en risk för att dessa länder och framför allt deras företag kommer att exportera arbetsnormer som är lägre än EU:s normer. Jag tror därför att vi i EU bör vara vaksamma på länder som vill ingå handelsavtal med oss.

Europas små och medelstora företag går i spetsen när det gäller att verkställa sociala normer. Jag anser att det är viktigt att ha en klar och entydig definition av företagens sociala ansvar som kommer att undanröja den befintliga samlingen av tolkningar, samtidigt som man etablerar sätt att kontrollera att detta ansvar uppfylls.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jag valde att rösta för Richard Falbrs betänkande, som å ena sidan ger uttryck för den strategiska betydelse som företagens sociala ansvar har som ett motiverande verktyg för att stimulera tillväxt, och å andra sidan understryker att denna fråga endast kan lösas på frivillig basis. Jag instämmer också helt i Richard Falbrs kritiska förhållningssätt, där han ogillar EU:s hycklande beteende att förorda en social modell som främjar sociala rättigheter och samtidigt ingå handelsavtal med länder som inte respekterar eller skyddar arbetstagarna.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta betänkande, eftersom det fortfarande förekommer fall där ILO:s konventioner och avtal inte tillämpas korrekt, eller bara tillämpas delvis, och principerna om företagens sociala ansvar kränks. Internationella arbetsnormer bör framför allt garantera arbetstagarnas rättigheter, eftersom arbetet är en del av vår vardag och är avgörande för den enskildes människovärde, välfärd och utveckling. Utöver sociala normer bör företagens sociala ansvar bidra till långsiktig tillväxt, men företagen bör inte undvika att föra en dialog med de anställda och de måste respektera och främja anständiga anställningsförhållanden, uppmuntra de anställdas deltagande genom samråd och information och genom kollektivförhandlingar, utveckla yrkesfärdigheter och livslångt lärande, uppfylla arbetssäkerhetskrav, främja jämställdhet mellan män och kvinnor, skapa en lämplig miljö för arbetsmarknadens parter för att kunna förutse och hantera förändringar som ägt rum på arbetsmarknaden, inklusive omstrukturering, förbättra arbetskvaliteten och integrera och skydda utsatta grupper av arbetstagare, såsom ungdomar, äldre, funktionshindrade och invandrare. EU bör därför fortsätta att använda sanktioner och incitament i bilaterala och regionala avtal för att säkerställa genomförandet av de sociala bestämmelserna i EU-avtal. Dessutom är det mycket viktigt att regeringarna själva inte viker undan från sitt ansvar att bevara den europeiska sociala modellen, för då skulle vi hotas av en privatisering av arbetsrätt, sociala trygghetssystem och tjänster.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Socialpolitikens yttre dimension omfattar EU:s verksamhet och initiativ för främjande av arbetsnormer och sociala normer i tredjeländer. Fastän Lissabonstrategin fäste och Europa 2020-strategin fäster större avseende vid socialpolitiken än vad som någonsin tidigare varit fallet, fortsätter dock konkurrenskraften och de ekonomiska faktorerna att prioriteras över de sociala frågorna. Grundläggande arbetsnormer ingår i de åtta ILO-konventioner som fokuserar på föreningsfrihet och kollektivförhandlingar, avskaffande av tvångsarbete, avskaffande av diskriminering vid anställning och sysselsättning samt avskaffande av barnarbete.

Om EU ska förhandla med tredjeländer måste de uppfylla alla ovannämnda krav. Detta är ett oeftergivligt villkor för att det ska kunna förhandlas med tredjeländer. Handelspolitiken kan inte bortse från eventuella försummelser vid efterlevnaden av arbetstagarnas rättigheter och därför kan samhällsutvecklingen fortsätta endast efter det att sådana brister avhjälpts.

EU har gott rykte inom den internationella dialogen om socialfrågor. Här anses EU som en lyhörd partner som man har förtroende för. Det här måste vi använda för att ännu mer vittgående mål som fastställts av EU ska kunna uppnås.

  Zuzana Brzobohatá (S&D), skriftlig. – (CS) Betänkandet gäller ett ämne som är oerhört viktigt i dagens värld, nämligen arbetstagarnas rättigheter. Den så kallade sociala dumpningen utgör ett stort hot mot arbetstagare, eftersom den undergräver deras rättigheter på ett grundläggande sätt. Internationella företag är de viktigaste aktörerna när det gäller att tillämpa sociala normer. Det är därför absolut nödvändigt att definiera företagens sociala ansvar klart och entydigt så att vi kan begränsa antalet olika tolkningar och fastställa minimikrav på detta område, liksom en metod för att övervaka att de uppfylls. Många företag flyttar till regioner enkom på grund av tillfälliga ekonomiska fördelar, främst på grund av billig arbetskraft. Företag vägrar i allmänhet att etablera långsiktig anknytning till en region, och därmed att dela det regionala sociala ansvaret. Betänkandet kräver en förstärkning av de grundläggande arbetsrättsliga normer som är inskrivna i ILO:s konventioner, vilka omfattar föreningsfrihet och kollektivförhandlingar, avskaffande av tvångsarbete, avskaffande av diskriminering på arbetsplatsen och avskaffande av barnarbete. Det kräver förändringar inom det globala administrativa systemet och inom EU, i syfte att bättre skydda arbetstagarnas rättigheter och anställningsförhållanden. De föredragande har lyckats försvara en tydlig social dimension i den framlagda texten, och jag har därför röstat för detta betänkande.

  John Bufton (EFD), skriftlig. – (EN) Jag röstade mot tillämpningen av en yttre dimension av socialpolitiken, främjande av arbetsnormerna och de sociala normerna och de europeiska företagens sociala ansvar. Detta för att EU enligt min mening bör avstå från att påtvinga tredjeländer sociala rättigheter, hur riktiga eller välgörande de än anses vara. Samtidigt som jag erkänner vikten av att främja humana metoder för att behandla arbetskraft, har socialpolitiken i EU redan gått illa åt ett antal brittiska etablissemang och bör inte utvidgas. En viss flexibilitet och frihet är nödvändig när det handlar om socialpolitik, eftersom en politik som bygger på principen one size fits all kan vara kontraproduktiv när den tillämpas på nationell nivå. Av denna anledning bör EU inte alls försöka tillskansa sig behörighet inom socialpolitiken.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar EU:s verksamhet och initiativ som syftar till att främja arbetsnormer och sociala normer i tredjeländer, vilka utgör en garanti för att den globala ekonomins tillväxt ska gynna alla i dagens globaliserade sammanhang. Jag stöder därför de villkor som bygger på sociala värderingar och mänsklig värdighet som åläggs tredjeländer för att förhandla med EU. Det är genom denna typ av union som vi framgångsrikt kommer att använda utrikespolitiken för att förbättra situationen i världen.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Internationella arbetsorganisationen (ILO) spelar en central roll i det internationella systemet, eftersom den bidrar till att bygga en enighet om arbetsnormer. En betydande del av detta viktiga regelverk erkänns av alla EU-medlemsstater. Dock råder det fortfarande skillnader i fråga om arbetsrätt mellan utvecklade länder och utvecklingsländer. Enligt min mening är det absolut nödvändigt för EU att dessa normer kan förenas med dem som gäller i tredjeländer, särskilt med viktiga handelspartner, i syfte att bevara en grundläggande nivå av jämlikhet i internationell handel. Denna åsikt framhålls också i betänkandet, och vissa strategier fastställs för dessa länder för att de ska följa samma principer som EU när det gäller arbetskraften. Inrättandet av rättvisa normer för arbetsförhållanden är en väsentlig förutsättning för en varaktig och hållbar utveckling, och kommer också att bidra till att millennieutvecklingsmålen uppnås. Därför anser jag att det här betänkandet är ett ganska meningsfullt bidrag till utvecklingen av systemet för internationell handel, som bygger på förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, vilket varierar så mycket mellan länder/handelsblock. Jag vill hävda att främjandet av denna politik för ansvar för arbetsförhållanden visar att Europa är uppmärksamt och noggrant, och engagerar sig för att försvara universella värden som det tror på.

  Luigi Ciriaco De Mita (PPE), skriftlig. – (IT) En av EU:s grundläggande målsättningar är att knyta an mänsklig och social utveckling till den ekonomiska utvecklingen. Om dessa två faktorer är i balans, så betyder det att människor kan utföra sitt arbete med en ersättning som garanterar mänsklig värdighet och professionell kvalitet, och att företagare kan utveckla sina företag genom att följa marknadens principer, men samtidigt ta hänsyn till den mänskliga miljö i vilken detta måste ske. Detta perspektiv, som av vissa kallas den sociala marknadsekonomin, är faktiskt ett nytt paradigm som går bortom välfärdsekonomin och i stället återvänder till människan som en central punkt. Ett sådant paradigmskifte kräver ett konsekvent stöd för socialpolitik, bland annat främjande av relevanta normer och företagens härtill hörande ansvar. Detta synsätt och denna vision kan inte och får inte begränsa sig till EU, utan måste också gälla för externa åtgärder när så är möjligt, särskilt under förhandlingar om avtal. Respekt för ILO:s normer, principerna i den europeiska sociala stadgan och den sociala dialogen är bara några av de områden som kan diskuteras vid dessa tillfällen. Jag anser att betänkandet vi har antagit erbjuder bra stöd för dessa mål.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Socialpolitikens yttre dimension omfattar EU:s verksamhet och initiativ för främjande av arbetsnormer och sociala normer i tredjeländer. Underlåtenhet inom och utanför EU i dagsläget att iaktta grundläggande internationella sociala normer är en form av social och miljömässig dumpning som skadar de europeiska företagen och arbetstagarna. Mot bakgrund av globaliseringen av industrin och tjänster utgör internationella arbetsnormer själva grunden för att världsekonomins tillväxt ska kunna bli till nytta för alla. I detta betänkande krävs en förändring av styret, globalt och inom EU, i syfte att på bättre sätt tillämpa arbetstagarnas rättigheter och arbetsförhållanden. Det krävs en förstärkning av de grundläggande arbetsnormer som ingår i ILO:s konventioner, vilka särskilt gäller föreningsfrihet och kollektivförhandlingar, avskaffande av tvångsarbete, avskaffande av diskriminering vid anställning och sysselsättning samt avskaffande av barnarbete.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Den yttre dimensionen av socialpolitiken syftar till att främja arbetsnormer och sociala normer i tredjeländer samt till att bekämpa social dumpning, vilken ofta är ett resultat av globalisering eller internationell handel. EU kan inte längre tolerera dumpning i fråga om välfärd, hälsa och miljö utan att reagera på den, eftersom den leder till alltför många förflyttningar av produktionen utanför Europa. Löjligt låga arbetskostnader och avskyvärda arbetsförhållanden bör inte längre ses av kommissionen som ”naturliga konkurrensfördelar”. På denna punkt insisterar jag på att kommissionen ändrar sin lära.

  Christine De Veyrac (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Richard Falbrs betänkande eftersom Internationella arbetsorganisationens (ILO) roll nyligen blivit nedvärderad, och jag anser att vi måste komma ihåg vikten av att respektera de sociala rättigheterna för arbetstagare i världen. EU bör spela en ledande roll på världsarenan för att tvinga andra länder att respektera internationella normer för arbetsrätt och därmed begränsa den desperata jakten på social dumpning. Det är viktigt för alla europeiska aktörer att delta i genomförandet av denna politik, oavsett om de är regeringar som ska ingå internationella avtal, eller europeiska företag som expanderar sin verksamhet till tredjeländer.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Socialpolitikens yttre dimension syftar till att främja grundläggande sociala normer i tredjeländer för att möta de millennieutvecklingsmål som fastställts av FN och för att se till att arbetstagare skyddas genom att internationella arbetsnormer efterlevs. EU är långt ifrån överträffat och bör därför kunna dra nytta av den trovärdighet och det ”goda rykte” som detta ger upphov till i syfte att skapa sociala allianser med sina viktigaste handelspartner och främja dessa i Världshandelsorganisationen (WTO) och Internationella arbetsorganisationen (ILO). Innan vi låter dessa tredjeländer sitta vid samma förhandlingsbord som EU, måste vi kräva att de ansluter sig till samma grundläggande internationella arbetsnormer.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Den utomeuropeiska dimensionen i EU:s politik är inte begränsad till upprättandet av avtal eller utlandsbistånd. Den är mer än så. Framför allt handlar den om att sprida de europeiska värderingarna till tredjeländer, inte bara när det gäller demokratisering och ökad respekt för de grundläggande rättigheterna, utan också när det gäller främjande av en aktiv politik för att skydda miljön och kvinnors och barns rättigheter samt arbetsnormer där den enskildes människovärde respekteras och personlig utveckling möjliggörs. Det samma kan sägas om att främja normer för företagens sociala ansvar i tredjeländer.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Detta betänkande av Richard Falbr gäller den yttre dimensionen av socialpolitiken, främjande av arbetsnormerna och de sociala normerna och de europeiska företagens sociala ansvar. EU har varit en bastion för försvaret av arbetstagarnas sociala rättigheter, och att dessa respekteras är en förutsättning för förhandlingar med tredjeländer. Trots ILO:s åtta konventioner saknar enligt ILO mer än 50 procent av arbetstagarna sociala rättigheter, och detta gäller i synnerhet invandrare, kvinnor och barn. Det ligger i EU:s intresse att främja den enskildes människovärde och respekten för sociala rättigheter i alla medlemsstater, och därför att skapa en mekanism för att ta reda på vem som inte erbjuder sina anställda dessa rättigheter och straffa dem. Jag välkomnar detta betänkande och röstar för det. Samtidigt som betänkandet innehåller argument för betydelsen av värderingar i en alltmer globaliserad värld som mer och mer domineras av ekonomin, förespråkas människovärde och godtas inte utnyttjande av individer. Dessutom främjas välfärd och en personlig integrerad utveckling, och EU uppmanas att följa ILO:s normer.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Ännu en gång räknas en lång lista av bekymmer och kritik upp, vilka tyvärr inte går till botten med frågorna, och just därför blir i stort sett betydelselösa i slutändan.

I ILO:s rapport från 2010 om den sociala tryggheten i världen nämns att mer än 50 procent av arbetstagarna saknar socialt skydd. Det är i detta sammanhang som EU tillämpar en handelspolitik som bygger på en nitisk kamp för frihandel, vilken uppnås genom förhandlingar och ingående av otaliga bilaterala och regionala avtal. Långt ifrån att uppmuntra ”företagens sociala ansvar”, vilket i praktiken är obefintligt, tjänar dessa avtal bara till att skydda stora företags och finansiella institutioners vinst, och arbetstagarnas rättigheter, vikten av kollektivförhandlingar och arbetstagares föreningsfrihet, det effektiva avskaffandet av diskriminering vid anställning, avskaffandet av tvångsarbete, osäkert och dåligt betalt arbete och barnarbete ägnas inte tillbörlig uppmärksamhet.

Detta är bara ett exempel på en aspekt som kunde och borde ha drivits mycket längre i betänkandet. Det var viktigt att ställa kommissionen till svars och kräva att den sörjer för konsekvens i politik och åtgärder, och att den skapar en rad effektiva åtgärder för att främja sociala normer och arbetsnormer.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta betänkande innehåller en del positiva aspekter: fördömandet av multinationella företags ständiga brist på respekt för arbetstagarnas rättigheter och anständigt arbete, och behovet av att horisontellt integrera socialpolitiken i EU:s hela utrikespolitik, inklusive företagens sociala ansvar.

De positiva aspekterna späds dock ut på grund av att man inte kräver att alternativa strategier genomförs som effektivt tvingar företag att leva upp till sitt sociala ansvar.

Vi beklagar därför att kravet på att ta bort punkt 31, som lyder ”Europaparlamentet understryker eftertryckligen att det på EU-nivå inte bör antas något direktiv om företagens sociala ansvar och om respekten för detta ansvar”, har avvisats.

Parlamentet bör gå längre än att ”begära” eller ”uppmana” kommissionen att ta ställning och kräva skapandet av en rättslig ram för företagens sociala ansvar, med minimikrav som främjar respekten för de grundläggande arbetsnormer som förespråkas av Internationella arbetsorganisationen (ILO) för multinationella företag och i EU, och som omfattar anständigt arbete och sociala klausuler både i alla bilaterala handelsavtal som EU förhandlar om och inom Världshandelsorganisationen (WTO) själv. Av alla dessa skäl röstade vi mot betänkandet.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) Socialpolitikens yttre dimension är en av de viktigaste prioriteringarna för gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet. Det är viktigt att stärka arbetsrättsliga normer, såsom föreningsfrihet, kollektivförhandlingar, avskaffande av tvångsarbete, diskriminering vid anställning och sysselsättning samt avskaffande av barnarbete. Målet och strävan med internationella arbetsrättsliga normer bör därför vara att särskilt rikta in den ekonomiska utvecklingen på att förbättra människors liv och värde, och inte bara på att fastställa arbetstagarnas arbetsförhållanden och rättigheter.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Globaliseringen tjänar i själva verket bara till att hetsa arbetstagare i alla länder mot varandra i illojal konkurrens, genom antingen omlokalisering, invandring av arbetssökande eller det ökända allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS) med leveranssätt 4 (Mode 4). Problemet är att EU säger många vackra ord i ämnet, som dock aldrig omsätts i praktiken. När har vi någonsin vidtagit praktiska och konkreta åtgärder efter att vi stött på situationer där oacceptabel exploatering har rått? När har sådana situationer någonsin hindrat undertecknandet av handelsavtal med ett land? Aldrig. Medan man låtsas oroa sig för utländska arbetstagare utesluts nämligen europeiska arbetstagare ur bilden. Som föredraganden (som håller med om detta) påpekar, bör ”arbetsnormerna inte […] användas i protektionistiskt handelssyfte” enligt internationella organ! Alltså: vilka principer, vilka värden, vilka överväganden skulle någonsin kunna utmana marknadens absoluta maktställning? Ni talar mycket om företagens sociala ansvar även om de, trots allt, bara följer de regler som ni har infört. När kommer frågan om EU:s politiska beslutsfattares mycket tunga sociala ansvar äntligen att behandlas här?

  Catherine Grèze (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Jag är glad över att yttrandet från utskottet för utveckling, som jag var föredragande för, har inkluderats i detta betänkande. Just nu pågår den hundrade internationella arbetskonferensen och vi vet alla att de nuvarande reglerna är ineffektiva.

I samband med en global kris är det avgörande att EU sänder ett starkt budskap som kräver en ny era av social rättvisa. Förslagen i Richard Falbrs betänkande skulle göra det möjligt för oss att ta verkliga steg i den riktningen. Vi kan bara beklaga denna politiska dubbelmoral när det gäller att tillämpa sociala rättigheter. Vi behöver verkställandemekanismer (med stimulansåtgärder och sanktioner) så att sociala normer faktiskt tillämpas. En social klausul bör läggas till i alla EU:s handelsavtal och den bör vara juridiskt bindande. Jag vill också förkasta betoningen i punkt 31 i betänkandet av att inga EU-direktiv med syfte att övervaka efterlevnaden av företagens sociala ansvar bör antas. Jag insisterar på behovet av att gå mot större social rättvisa och att se till att arbetstagarnas rättigheter respekteras över hela världen, särskilt i våra kontakter med utvecklingsländerna.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Den ekonomiska och finansiella kris som nu härjar i Europa, men även i resten av världen, kombineras med en allvarlig social kris. I detta svåra sammanhang har EU och dess företag ett betydande socialt ansvar i de relationer som de upprätthåller med tredjeländer. Av den anledningen var jag angelägen om att genom min röst betona vikten av att EU ser till att sociala normer och arbetstagarnas rättigheter efterlevs när avtal ingås med dessa länder. Genom de värderingar som EU värnar om måste man se till att de normer som ligger till grund för dess arbetsrätt främjas och sprids över hela världen. Europa har en skyldighet att utgöra en förebild. Det är därför jag också röstade för bestämmelser som betonar företagens sociala ansvar.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag välkomnade detta dokument eftersom EU vid sekelskiftet ändrade sin strategi för socialpolitikens yttre dimension från en hård till en mjuk strategi, från att fokusera på att koppla samman sociala normer med handelsavtal till att i stället fokusera på internationellt samarbete och dialog. EU använder olika typer av instrument för att genomföra socialpolitiken i tredjeländer. Det är hårda, mjuka och finansiella instrument. Att dessa instrument används är ett bevis på att EU förväntar sig ett visst beteende i förbindelserna med sina handelspartner. Ändå är stötestenen tillämpningen av dessa instrument och deras verkställighet i partnerländerna. Det är därför avgörande för EU att fokusera mer ingående på instrumentens genomförande och tillämpning, särskilt ILO:s konventioner och principerna för företagens sociala ansvar. Detta hindras ofta av de enskilda ländernas rättsordning, men även av en svag politisk vilja och det interna ekonomiska trycket. En annan viktig faktor är att arbetarna inte känner till sina rättigheter.

  Cătălin Sorin Ivan (S&D), skriftlig. – (EN) Enligt betänkandet har EU en unik kombination av ekonomisk dynamik med en social modell. Det skapar lika möjligheter inom utbildning och på arbetsmarknaden och lika tillgång till sociala tjänster. I betänkandet betonar man att det finns ett behov för genomförande av program för anständigt arbete, vilka återspeglar nationella behov och prioriteringar inom sysselsättnings- och socialpolitiken och bygger på en överenskommelse mellan arbetsgivare, arbetstagare och regeringar. Denna aspekt är mycket viktig i det faktiska sammanhanget. Dessa är några av anledningarna till att jag stöder detta betänkande.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Människorna är viktigast, och det är därför det är så angeläget att främja sysselsättning och sociala normer. Människor som bor på landsbygden, och i synnerhet kvinnor och ungdomar, är ett bra exempel. En överväldigande majoritet av gårdarna ägs av män. Jag anser att kvinnor bör stödjas för att säkerställa att denna obalans jämnas ut. Enligt min mening är det också viktigt att stödja unga jordbrukare som tar över gårdar från sina föräldrar. När det gäller unga människor bör utbildningskvaliteten på landsbygden förbättras och ungdomar garanteras tillgång till möjligheter till lärande och personlig utveckling på andra orter. Nästa viktiga fråga är företagens sociala ansvar.

Detta innebär att företag vidtar åtgärder i vardagen för att skydda samhället och miljön, på eget initiativ och oberoende av alla juridiska regler. Företagen är inte längre bara inriktade på vinst. De börjar präglas av en allt större medvetenhet om frågor om socialt och miljömässigt skydd.

  Martin Kastler (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade för detta betänkande, eftersom jag anser att företagen har ett socialt ansvar gentemot anställda och kunder, och gentemot miljön och samhället i stort. Ett nytt begrepp har lagts till det tyska ordförrådet: Corporate Social Responsibility – företagens sociala ansvar. Detta är och bör förbli en frivillig punkt. På våra globaliserade marknader innebär företagens sociala ansvar mycket mer än att göra en donation till den lokala fotbollsklubben. Företag som verkar på ett globalt ansvarsfullt sätt bidrar till utformningen av utrikespolitiken och utvecklingspolitiken.

De är Europas ambassadörer i världen och flaggar för Europas sociala normer. Vi bör stödja företagens sociala ansvar, inte reglera det. I detta fall bör EU ha en modererande roll, inte reglerande. Denna princip måste tillämpas om kommissionen på allvar ska ta upp frågan om företagens sociala ansvar igen. Vi behöver inte överdriven reglering. Med betänkandet har vi betonat denna position.

  Jan Kozłowski (PPE), skriftlig. – (PL) Jag anser att Richard Falbr har utarbetat ett bra betänkande, så jag skulle vilja förklara varför jag beslutat att rösta för dess antagande. Främjandet av höga arbetsnormer, sociala normer och företagens sociala ansvar utgör en mycket stor utmaning för socialpolitikens yttre dimension. Ett av problemen som föredraganden lyfter fram är ineffektiviteten hos de administrativa organ som ansvarar för sysselsättningspolitiken. Ett löpande och konstruktivt samarbete med tredjeländer, där både EU som helhet och de enskilda medlemsstaterna medverkar, kan tjäna som en källa till god praxis när det gäller inrättandet av lämplig administrativ kapacitet. Jag anser att samarbete på regional och lokal nivå och med företag också ger goda resultat. Ett utmärkt exempel på partnerskap, stöd och erfarenhetsutbyte som har gett positiva resultat är samarbetet mellan de polska regionerna och länderna inom det östliga partnerskapet under de senaste åren.

  Agnès Le Brun (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen om den yttre dimensionen av EU:s socialpolitik. Europeiska unionen ses runt om i världen som en attraktiv och eftersökt partner, och detta beror mycket på det unika sätt på vilket den kombinerar ekonomisk dynamik med en social modell. Den senare bör främjas av EU i dess förbindelser med andra länder och bör omfatta konsekventa åtgärder mellan de två dimensionerna, den inre och den yttre. I den nuvarande texten insisterar man på behovet av att i synnerhet främja företagens sociala ansvar. Detta kräver att handelsföretag tar hänsyn till sociala och miljömässiga dimensioner. I resolutionen betonas att denna kampanj inte bör vara bindande, utan i stället bör vara resultatet av samspelet mellan aktörerna på frivillig basis. Slutligen syftar det också till att införliva arbetstagarnas rättigheter, vilka ILO har till uppgift att försvara, i internationella förhandlingar samt att främja ett globalt ekonomiskt styre där hänsyn tas till dessa parametrar.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta betänkande. Grundläggande arbetsnormer ingår i de åtta ILO-konventionerna som lägger tyngdpunkten vid föreningsfrihet och kollektivförhandlingar, avskaffande av tvångsarbete och obligatoriskt arbete, avskaffande av diskriminering vid anställning och sysselsättning och avskaffande av barnarbete. Det framgår klart, inte bara av dessa konventioner utan också av rapporten från Världskommissionen för globaliseringens sociala dimension, att den snäva inriktningen på marknaderna måste läggas om till förmån för ett hänsynstagande till människors intresse betraktat ur ett bredare perspektiv, vilket innebär att tyngdpunkten måste ligga på att arbetstagarnas rättigheter ska skyddas och arbetslagstiftningen ha sista ordet. Om EU ska förhandla med tredjeländer måste dessa respektera allt det ovansagda. Detta är ett oeftergivligt villkor för att det ska kunna förhandlas med tredjeländer. Handelspolitiken kan inte bortse från eventuella försummelser vid efterlevnaden av arbetstagarnas rättigheter och därför kan samhällsutvecklingen fortsätta endast efter det att sådana brister avhjälpts. Genom att fastställa arbetsnormer arbetar EU till stöd för att män och kvinnor ska kunna få anständigt och produktivt arbete under villkor av frihet, jämställdhet, säkerhet och människovärde. Mot bakgrund av dagens globalisering är internationella arbetsnormer själva grunden för att världsekonomins tillväxt ska kunna bli till nytta för alla.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Syftet och mycket av innehållet i Richard Falbrs betänkande är, enligt min mening, mycket positivt. Jag anser också att fokus på sysselsättning och anständiga arbetsförhållanden är en nyckelfaktor för hållbar utveckling, och inte bara i EU-länderna. Liksom föredraganden beklagar jag att det inte finns någon enhetlig definition av en ”social klausul” som skulle kunna användas i skapandet av anständiga arbetsförhållanden för arbetstagarna, i stället för i bilaterala handelsavtal. De sociala modeller som finns i vissa europeiska länder skulle också kunna tjäna som ett gott exempel för utvecklingsländerna. Jag delar också uppfattningen om den gemensamma kampen för att avskaffa barnarbete.

Trots ovannämnda skäl avstod jag från att rösta, eftersom det är omöjligt att genomföra sociala krav i bilaterala handelsavtal i avsaknad av en tydlig definition av respekt för mänskliga rättigheter. Detta kriterium får inte användas som ett argument mot att ingå avtal.

  Barbara Matera (PPE), skriftlig. – (IT) ”Att den anda av revolutionär förändring som länge har stört världens nationer har gått utanför det politiska området och gjort sitt inflytande gällande på det besläktade området praktisk ekonomi kommer inte som en överraskning”. Dessa ord kommer från den älskade påven Johannes Paulus II, som i sin encyklika Centesimus Annus återupptog ämnen som hans föregångare Leo XIII behandlade i encyklikan Rerum Novarum. Hans syfte med detta var att analysera och bidra till den sociala ”fråga” som i dag precis som år 1991 bara kan lösas genom att hänvisa till den kristna läran, och därmed genom att erkänna människans och arbetstagarens absoluta värde.

Jag röstade för Falbrbetänkandet eftersom det fokuserar just på vikten av att värna mänskliga rättigheter och på att den europeiska sociala modellen är en viktig utgångspunkt, bland annat i EU:s yttre förbindelser. Socialt ansvar syftar till detta och EU måste, genom parlamentet, återställa och stärka dessa principer i alla sina handlingar, framför allt i förbindelser med tredjeländer vars medborgare förvägras grundläggande rättigheter. Som vice ordförande för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, känner jag mig tvungen att betona hur viktigt det är att vi alla samarbetar, även utanför EU, för att avskaffa könsdiskriminering och könsrelaterat våld för att återställa kvinnors sociala värde och blåsa nytt liv i deras aktiva bidrag till både den lokala och den överstatliga ekonomin.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Globaliseringen av ekonomin och europeiska företags omlokalisering har lett till oro för socialpolitikens yttre dimension. Den omfattar EU:s verksamhet och initiativ för främjande av arbetsnormer och sociala normer i tredjeländer. Grundläggande arbetsnormer ingår i de åtta ILO-konventionerna som lägger tyngdpunkten vid föreningsfrihet och kollektivförhandlingar, avskaffande av tvångsarbete och obligatoriskt arbete, avskaffande av diskriminering vid anställning och sysselsättning och avskaffande av barnarbete. Om EU ska förhandla med tredjeländer måste dessa respektera allt det ovansagda. Detta är ett oeftergivligt villkor för att det ska kunna förhandlas med tredjeländer. Handelspolitiken kan inte bortse från eventuella försummelser vid efterlevnaden av arbetstagarnas rättigheter och därför kan samhällsutvecklingen fortsätta endast efter det att sådana brister avhjälpts. Det är viktigt att använda internationella arbetsnormer för att säkerställa att den ekonomiska utvecklingen fortsatt fokuserar starkt på att förbättra människors liv och den enskildes värde, och inte på att fastställa arbetsförhållanden och rättigheter för arbetstagare.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Socialpolitikens yttre dimension är en central prioritering för vår grupp och för mig. Vi har nyligen antagit en resolution om den framtida konventionen om anställda för arbete i hushåll som ska antas i juni 2011. Detta betänkande kräver mer generellt en förstärkning av de grundläggande arbetsnormer som ingår i ILO:s konventioner, vilka omfattar föreningsfrihet och kollektivförhandlingar, avskaffande av tvångsarbete, avskaffande av diskriminering vid anställning och sysselsättning samt avskaffande av barnarbete. S&D-gruppen kräver en förändring i det globala styret och i EU för att bättre kunna tillämpa arbetstagarnas rättigheter och arbetsförhållanden. Underlåtenhet att iaktta grundläggande internationella sociala normer inom och utanför EU i dagsläget är en form av social och miljömässig dumpning som skadar de europeiska företagen och arbetstagarna. Jag röstade för betänkandet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Jag stöder de principer som anges i betänkandet. Jag vill dock påpeka att det rör sig om höga mål som kommer att bli svåra, om inte omöjliga, att uppnå i verkligheten. Vi har redan otaliga handelsavtal där inga krav ställs på de sociala normernas efterlevnad. Så länge som denna uppenbara brist på överensstämmelse existerar, kommer betänkandets effektivitet och logiska grund att begränsas. I betänkandet uppmanas medlemsstaterna att tillämpa grundläggande arbetsrättsliga normer för företag i sina egna länder. Borde inte detta även omfatta företag utanför Europa? Som jag förstår det hävdas det också i betänkandet att åtgärderna ska motverka de negativa effekterna av globaliseringen, men i slutändan kan detta inte uppnås med de åtgärder som diskuteras här. Av den anledningen har jag avstått från att rösta.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) I detta betänkande har EU ställt upp mycket ambitiösa mål baserade på väl genomtänkta principer. Medlemsstaterna uppmanas att tillämpa grundläggande arbetsrättsliga normer för företag i sina egna länder. Tyvärr verkar denna uppmaning för närvarande inte omfatta företag utanför Europa. Även om jag är för principerna bakom betänkandet, anser jag inte att dess slutsatser är helt korrekta, varför jag avstod från att rösta.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Den yttre dimensionen av EU:s socialpolitik, som riktar sig till länder som inte vill gå med i EU, bör först och främst vara sammanhängande, pragmatisk och enhetlig. Såväl den inre som den yttre dimensionen av socialpolitiken bör främja arbetsnormerna och de sociala normerna som är några av EU:s viktigaste mål.

När det gäller ovanstående bör alla medlemsstater som ingår avtal med tredjeländer se till att deras ståndpunkt överensstämmer med den europeiska sociala modellen. Vi bör kräva att länder som inte vill gå med i EU respekterar föreningsrätten och vidtar åtgärder för att förhindra diskriminering på grund av kön eller ålder. Avskaffandet av barnarbete och medborgarnas rätt att utveckla sina yrkesfärdigheter är mycket viktiga frågor. När det gäller utvecklingssamarbete har EU de medel som krävs för att skapa lämpliga strukturer på området yrkesutbildning. Det är absolut nödvändigt att kommissionen genomför anpassningar till den aktuella situationen och verkligheten i landet i fråga vid förhandlingar om partnerskapsavtal. Europaparlamentet har sedan Lissabonfördragets ikraftträdande fått nya befogenheter och bör föra ett aktivt samarbete med europeiska och internationella fackföreningar för att kunna förbättra den sociala situationen.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för betänkandet om den yttre dimensionen av socialpolitiken, främjande av arbetsnormerna och de sociala normerna och de europeiska företagens sociala ansvar. Vårt mål är att främja arbetsnormerna och de sociala normerna och de europeiska företagens sociala ansvar utanför EU. Trots att detta är ett berättigat mål hyser jag vissa tvivel när det gäller huruvida vi kommer att lyckas uppnå det. De gemensamma sociala normer som vi nämner är i riskzonen och avsikten att främja olika sociala normer och arbetsnormer inom EU börjar nu bli tydlig. De normer som gäller i mitt hemland Grekland, där arbetslösheten bland 25-åringar uppgår till 36,1 procent, och i Spanien, där denna siffra är 43 procent, skiljer sig mycket från de normer som gäller i de starka europeiska ekonomierna. Detta betänkande påminner oss om att om EU vill bli världsledande på socialpolitikens område så måste man se till att de olika medlemsländernas socialpolitik överensstämmer med varandra.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om den yttre dimensionen av socialpolitiken, främjande av arbetsnormerna och de sociala normerna och de europeiska företagens sociala ansvar. Trots att det både inom Lissabonstrategin och Europa 2020-strategin läggs större vikt vid socialpolitik än vad som tidigare varit fallet fortsätter konkurrensfrågor och ekonomiska faktorer att prioriteras framför sociala frågor. Det är nödvändigt att värna om våra arbetsnormer som ingår i Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta konventioner om föreningsfrihet och kollektiva förhandlingar, avskaffande av tvångsarbete eller obligatoriskt arbete, avskaffande av diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning samt avskaffande av barnarbete. Det finns ett behov av att fokusera på skyddet av arbetstagarnas rättigheter och värna om arbetslagstiftningen. Om EU ska förhandla med tredjeländer måste dessa respektera ovanstående. Detta bör vara ett villkor för förhandlingar med tredjeländer. När det gäller handelspolitiken går det inte att bortse från eventuella försummelser vid efterlevnaden av arbetstagarnas rättigheter. En avhjälpning av sådana brister är därför nödvändig för samhällsutvecklingen.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Trots att syftet med den yttre dimensionen av EU:s socialpolitik är att främja sociala normer i länder som inte är medlemmar av EU fortsätter konkurrenskraften och de ekonomiska faktorerna att prioriteras framför sociala frågor och arbetsfrågor. Det finns åtta ILO-konventioner som har ratificerats av alla EU-medlemsstater. Dessa bör utgöra en gemensam grund av internationella regler för alla medlemsstater.

Generellt måste vi fortfarande fokusera på att behandla personer som mänskliga varelser, vilket kan ske genom att arbetstagarnas rättigheter och rätten att arbeta skyddas. ILO spelar en mycket viktig roll på den internationella arenan genom att upprätta, främja och omvandla dessa normer till verklighet. Företagen måste också bidra till den hållbara utvecklingen för att främja bra villkor för arbetstagare, men skillnaden mellan industriländer och utvecklingsländer ligger fortfarande i deras system för socialt skydd. Av ovanstående skäl röstar jag för det förslag som diskuteras. Jag gör det även för att arbetsnormer och sociala normer ska kunna främjas mer i såväl EU-medlemsstater som tredjeländer, och för att grundläggande internationella arbetsnormer ska respekteras.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) De viktigaste arbetsnormerna i de åtta ILO-konventionerna är inriktade på föreningsfrihet och kollektiva förhandlingar, avskaffande av tvångsarbete eller obligatoriskt arbete, avskaffande av diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning samt avskaffande av barnarbete.

Därför måste skyddet av arbetstagarnas rättigheter och arbetslagstiftningen uppmärksammas mer. En stor förbättring måste ske när det gäller kvinnors rättsliga och sociala ställning för att motverka diskriminering och se till att de bidrag kvinnor kan ge till den ekonomiska och sociala utvecklingen kommer till sin rätt. Jag uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att rätten att inte bli diskriminerad, vilket innebär rätten till arbete och likabehandling, oberoende av kön, etniskt ursprung, ålder och funktionshinder, tillämpas som en huvudprincip i kampen mot fattigdom.

Jag uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att samarbeta med partnerländerna och lägga större vikt vid kampen mot barnarbete samt skapa anständiga arbeten för vuxna och se till att barn får lämplig utbildning. Föreningsfriheten för fackföreningar och rätten till kollektivförhandlingar måste tillämpas utan undantag för att förbättra och skydda anständiga arbetsvillkor.

  Phil Prendergast (S&D), skriftlig. – (EN) Att främja arbetsnormer genom EU:s förhandlingar med tredjeländer gynnar både medlemsstaterna och tredjeländerna. Genom att främja högre säkerhetsnormer och bättre löner bidrar EU till att förbättra arbetstagarnas liv. Genom att insistera på bättre lön säkerställer EU även att det finns en marknad i tredjeländer för EU-export. Om vi tillåter import in i Europa från tredjeländer som inte garanterar rättvisa löner bidrar vi till att europeiska företag tappar marknadsandelar på grund av för hög prissättning. Det är svårt för EU-företag att konkurrera med tredjeländer som inte följer samma säkerhetsnormer och som kan betala mycket lägre löner. Det är emellertid viktigt att konstatera vilka risker som är förknippade med ett mjukt tillvägagångssätt när det gäller arbetsnormer. Förutom att sådana regler inte är bindande och att överträdelser av dem inte leder till några påföljder innebär de även att de traditionella övervakningssystemen riskerar att inskränkas till förmån för informella övervakningsförfaranden. Därför måste EU se till normerna följs. Om inte måste åtgärder vidtas.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) I en alltmer globaliserad värld måste EU utnyttja sitt internationella inflytande för att se till att arbetstagarnas rättigheter skyddas genom en modell som respekterar den personliga värdigheten. När det gäller detta uppstår en rad problem, exempelvis att välja rätt instrument för EU att utöva sitt inflytande. Dessutom får vi inte bortse från hur mäktigt EU kan vara när det gäller förbindelser med ett land som antingen vill ansluta sig till unionen eller som är mottagare av EU:s stödprogram. Eftersom en stor del av ekonomin är beroende av multinationella företag krävs det dessutom att företagen är socialt ansvarstagande.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för. Den yttre dimensionen av socialpolitiken omfattar EU:s verksamhet och initiativ för främjande av arbetsnormer och sociala normer i tredjeländer. Trots att det både inom Lissabonstrategin och Europa 2020-strategin läggs större vikt vid socialpolitik än vad som tidigare varit fallet fortsätter konkurrenskraften och de ekonomiska faktorerna att prioriteras framför de sociala frågorna. Centrala arbetsnormer ingår i de åtta ILO-konventionerna som lägger tyngdpunkten vid föreningsfrihet och kollektivförhandlingar, avskaffande av tvångsarbete och obligatoriskt arbete, avskaffande av diskriminering vid anställning och sysselsättning och avskaffande av barnarbete. Det framgår klart, inte bara av dessa konventioner utan också av rapporten från Världskommissionen för globaliseringens sociala dimension, att den snäva inriktningen på marknaderna måste breddas till ett ökat intresse av människor, dvs. att fokus bör ligga på skydd av arbetstagares rättigheter och rättssäkerhet för arbetslagstiftningen. Om EU ska förhandla med tredjeländer måste dessa respektera ovanstående. Om detta villkor inte uppfylls blir förhandlingar med tredjeländer omöjliga. När det gäller handelspolitiken går det inte att bortse från eventuella försummelser vid efterlevnaden av arbetstagarnas rättigheter. En avhjälpning av sådana brister är därför nödvändig för samhällsutvecklingen.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Ett företag kan påstå sig vara socialt ansvarstagande när det åtar sig att följa en tydlig struktur där inte bara de ekonomiska, utan även de sociala och miljörelaterade resultaten av dess agerande beaktas. Numera frågar vi inte bara hur företag uppnår sina ekonomiska resultat, utan även vem de anställer och hur personalen behandlas. Ett ansvarsfullt företag är en aktiv och medveten deltagare i den sociala verklighet där det bedriver sin verksamhet, en deltagare som gör sina relationer till alla parter som är involverade i verksamheten till den viktigaste källan till välfärd. I och med det betänkande som har antagits i dag har EU förbundit sig att inta en världsledande roll på det socialpolitiska området genom att främja sina mål i global omfattning och därigenom understrukit vikten av den roll som parlamentet tilldelas genom Lissabonfördraget.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Jag stöder detta initiativbetänkande eftersom det handlar om främjandet av företagens sociala ansvar som ett frivilligt motivationsverktyg vars syfte är att stimulera företagens tillväxt. Europeiska företag är motorn i EU:s ekonomi och därför måste det finnas ett större europeiskt engagemang när det gäller att skydda företagen inom EU, eftersom dessa ofta tvingas konkurrera med skrupelfria handelspartner. Dessutom är jag för socialt ansvarstagande företag, vars grundläggande principer är socialt skydd för arbetstagare, skydd av konsumenter och efterlevnad av öppenhetslagstiftning.

  Tokia Saïfi (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen eftersom den centrala roll som EU vill och bör spela i förhållande till tredjeländer, framför allt EU:s handelspartner, betonas. Underlåtenhet att iaktta grundläggande internationella sociala normer är en form av social och miljömässig dumpning som skadar de europeiska företagen och arbetstagarna. Detta var en av de punkter jag var angelägen om att betona i det yttrande från utskottet för internationell handel som jag var föredragande för.

EU kan emellertid inte göra allt på egen hand. Vi måste samarbeta mer med relevanta internationella organisationer (ILO, WTO, OECD), framför allt när det gäller att bekämpa fenomenet frizoner eftersom dessa bryter mot all social lagstiftning.

Företagens sociala ansvar är väletablerat i Europa, men de europeiska företagen, deras dotterbolag och underleverantörer spelar dessutom en avgörande roll när det gäller att främja och sprida sociala normer och arbetsnormer världen över på grund av deras betydelse inom internationell handel. Kommissionen måste uppmuntra dem när det gäller detta, framför allt genom att eftersträva och främja bästa praxis.

  Nikolaos Salavrakos (EFD), skriftlig. – (EL) Jag röstade för Richard Falbrs betänkande eftersom jag anser att företagens sociala ansvar i Europa måste främjas ytterligare för att hantera behovet av att försvara gemensamma värden och öka solidariteten och sammanhållningen mellan européer. Företagens sociala ansvar måste vara den huvudsakliga aspekten i den europeiska sociala modellen i ett försök att främja innovation och konkurrenskraft och bidra till anställningsbarheten och sysselsättningsskapandet vid en tidpunkt då arbetslösheten ökar drastiskt och unga européer, vår hållbara kraft, söker alternativ utanför Europas gränser.

  Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL), skriftlig. – (DA) Jag röstade för Falbrbetänkandet, vars syfte är att främja arbetsnormer och sociala normer vid EU:s förhandlingar med tredjeländer. Betänkandet utgår från en rad ILO-konventioner, och utifrån dessa föreslås exempelvis att EU ska skydda arbetstagares rättigheter och rättssäkerheten vid ingåendet av handelsavtal med tredjeländer. Bland annat föreslås att minimikrav för företagens sociala ansvar ska fastställas genom en rättslig ram, att begreppet socialt ansvar ska definieras på ett tydligare sätt och att övervakningen av uppfyllandet av kraven ska förbättras. Samtidigt förkastas användningen av leveranssätt 4, som innebär att internationella företag får importera sin egen arbetskraft och därigenom kan kringgå värdlandets sociala villkor och arbetsvillkor i handelsavtal. Bortsett från det faktum att detta innebär att den importerade arbetskraften hamnar i en sämre position än arbetstagarna från värdlandet bidrar det till social dumpning. För närvarande har EU befogenheter att ingå handelsavtal med tredjeländer på alla EU-medlemsstaters vägnar. Jag motsätter mig detta. Så länge som detta förblir fallet kommer det även att vara nödvändigt att fastställa krav där det anges vad dessa handelsavtal ska innehålla.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stödde detta betänkande som föregår kommissionens meddelande om företagens sociala ansvar. Jag välkomnar även det arbete som min kollega Richard Howitt har uträttat på utskottsnivå när det gäller att utarbeta ett betänkande som främjar de positiva konsekvenser som företagens sociala ansvar kan leda till på EU-nivå.

  Niki Tzavela (EFD), skriftlig. – (EL) Europa är en grundläggande aktör i globaliserade förfaranden och har en stor del av ansvaret för att skapa resultat som bidrar till en livskraftig utveckling. EU befinner sig i främsta ledet när det gäller att främja socialpolitik på global nivå och uppmanar utvecklingsländerna att respektera WTO-avtalen. I Falbrbetänkandet nämns även vikten av företagens sociala ansvar och företagens efterlevnad av detta inom EU med tanke på att det utgör ett viktigt bidrag till främjandet av social välfärd och miljöskydd, och bekämpningen av fattigdom i länder där de är aktiva. Därför röstade jag för betänkandet.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Europa 2020-strategin visar att socialpolitiken är en grundläggande prioritering för Europa. Mer måste emellertid uträttas för att genomföra förbättringar på detta område och därför stöder jag detta betänkande. I betänkandet efterlyses avskaffandet av tvångsarbete och barnarbete, och behovet av att i högre grad fokusera på skyddet av arbetstagarnas rättigheter framhävs. Tredjeländer måste följa grundläggande principer som dessa om EU ska samarbeta och bedriva handel med dem. Medlemsstaterna måste också samarbeta med partnerländer för att se till att sårbara grupper skyddas och för att bekämpa diskriminering på grund av etnicitet, religion, ålder och funktionshinder. Jag hoppas att kommissionen kommer att presentera några konkreta förslag i sin externa politik som leder till förbättrade arbetsnormer och sociala normer samt förslag som främjar företagens sociala ansvar.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Föredraganden beklagar det faktum att människor fortfarande inte står i centrum för socialpolitiken och att den mänskliga faktorn fortfarande måste stå tillbaka för konkurrenskraften. I betänkandet förklaras att EU har ett gott rykte världen över när det gäller sättet att förena en dynamisk ekonomi med en social modell, vilket även leder till ett visst ansvar. Det bör inte längre vara tillåtet för EU att tillämpa någon dubbelmoral och därför instämmer jag fullständigt med föredraganden.

Betänkande: Hirsch (A7-0082/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för detta betänkande eftersom yrkesutbildning bör finnas tillgänglig i alla olika skeden av livet, oberoende av människors status på arbetsmarknaden och deras inkomster.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution om EU-samarbete inom yrkesutbildning för att stödja Europa 2020-strategin. Möjligheten och förmågan att studera och arbeta i en internationell miljö är en nödvändig förutsättning för ett framgångsrikt yrkesliv i en globaliserad ekonomi. Behovet av rörliga och flexibla arbetstagare med internationell erfarenhet ökar. Framför allt när det gäller ungdomar måste åtgärder omedelbart vidtas. Ungdomsarbetslösheten är en av Europas mest akuta utmaningar. Medlemsstaterna måste anta riktade politiska strategier för att bekämpa fattigdomen, med beaktande av nationella omständigheter och behov. Jag instämmer med den uppfattning som anges i resolutionen om att de mål som ställts upp inom ramen för Europa 2020-strategin, dvs. att minska andelen ungdomar som slutar skolan i förtid till under 10 procent och se till att 40 procent av ungdomarna genomgår utbildning på universitetsnivå, måste hanteras genom specifika, kreativa och effektiva åtgärder. Med tanke på samhällets ökade behov av fortbildning, inte minst till följd av den demografiska utvecklingen, och på nödvändigheten av livslångt lärande, måste arbetstagarna få ett instrument med vilket de kan fastställa och planera sitt fortbildningsbehov. För att människor i olika skeden av livet och vissa specifika grupper ska få tillträde till yrkesutbildning måste det dessutom skapas större, förenklade och mer lättillgängliga finansieringsmöjligheter genom programmet för livslångt lärande och genom Erasmus för unga företagare. Vi måste säkerställa att Europas arbetstagare får möjlighet att anpassa sig till de krav som ställs i ekonomin.

  Charalampos Angourakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) I detta usla betänkande kartläggs EU:s strategiska mål att komma först i den tävling om monopolen som den tillsammans med de andra imperialistcentrumen deltar i, genom att främja integrering av utbildning i de mätbara mål i den reaktionära Europa 2020-strategin som måste omvandlas till nationella mål. Inom ramen för denna globala plan ägnas särskild uppmärksamhet åt teknisk utbildning och yrkesutbildning för den allra billigaste arbetskraften, som berövats sina medborgerliga rättigheter, i syfte att gynna ”arbetsmarknaden” och ”konkurrenskraften”. Därför måste utbildningarna tillgodose såväl nuvarande som framtida marknadsbehov. Den kapitalistiska ekonomins val och planer styr samtidigt som ”anställbarheten” och tillträdet till arbetsmarknaden via praktik, rörlighet inom ekonomins sektorer och så kallad tillgänglighet mellan utbildningsnivåer måste främjas. Uttalanden om ”lika möjligheter” och ”valfrihet” samt tillgodoseende av ungdomars behov döljer anpassningarna till kapitalistekonomins behov, vilket innebär en politik som bygger på klassbarriärer inom utbildning som anpassats till de medeltida arbetsnormerna i meddelandena och Europa 2020-strategin.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Den ekonomiska krisen har vänt upp och ned på EU:s arbetsmarknad. Det finns inte något stort affärsområde som har klarat sig helskinnat ur krisen, vars skadliga effekter har drabbat medborgarna i form av sysselsättningsotrygghet, arbetslöshet och bristfälliga villkor för och möjligheter att hitta ny sysselsättning. Yrkesutbildning visar sig vara en ny möjlighet, ett nytt sätt att få de europeiska medborgarnas liv att återgå till det normala. Jag oroas av den höga ungdomsarbetslösheten. Med rätt utbildning och fortgående fortbildning tror jag emellertid att många ungdomar kommer att lyckas hitta ett välbetalt arbete som är lämpligt med tanke på deras yrkesutbildning eller omskolning. Jag gratulerar föredraganden till hennes arbete. Liksom Nadja Hirsch drar jag slutsatsen att vi om vi vill uppfylla dessa mål måste se till att yrkesutbildningen är tydligt resultatorienterad. Det måste finnas ett mål för 2020: varje ung människa måste ha ett arbete.

  Alfredo Antoniozzi (PPE), skriftlig. – (IT) Uppgifterna i Nadja Hirschs betänkande är oroväckande: ungdomsarbetslösheten uppgår till 21 procent och är därmed dubbelt så hög som den genomsnittliga arbetslösheten på EU-nivå. Även om förslaget innehåller bra förslag och definitivt bör betraktas i ett positivt ljus är jag övertygad om att vi måste tillhandahålla tillräckliga finansiella resurser för att kunna ta itu med de utmaningar som Köpenhamnsprocessen och Europa 2020-strategin innebär, exempelvis genom strukturfonderna, och framför allt genom Europeiska socialfonden. Dessvärre måste jag även konstatera att det inte finns någon allomfattande strategi som är gemensam för alla medlemsstater. Utan ett samordnat initiativ som syftar till att knyta yrkesutbildning, yrkeskvalifikationer, livslångt lärande och praktik till arbetsmarknaden kan jag inte se hur vi ska kunna uppnå målen med Europa 2020-strategins initiativ ”En agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen”.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Nadja Hirschs betänkande vars syfte är att genomföra jämförelser mellan och inom utbildningssystem. Jag är övertygad om att utbildning i högre utsträckning bör skräddarsys till behoven på arbetsmarknaden och främja kreativitet, innovation och entreprenörskap. Därför är syftet med detta betänkande att främja lärares och studenters rörlighet samt förenkla erkännandeförfarandena för utländska yrkeskvalifikationer. Detta är nödvändigt.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Möjligheten och förmågan att studera och arbeta i en internationell miljö är en nödvändig förutsättning för ett framgångsrikt yrkesliv i en globaliserad ekonomi. Behovet av rörliga och flexibla arbetstagare med internationell erfarenhet ökar. I Europa 2020-strategin anges nyckelfaktorerna för en smart tillväxt (främjande av kunskap, innovation och utbildning samt det digitala samhället), hållbar tillväxt (mer resurseffektiv produktion samtidigt som konkurrenskraften höjs), och en tillväxt för alla (höjd sysselsättningsgrad, kompetenshöjning och fattigdomsbekämpning). Det som krävs när det gäller yrkesutbildning är praktiska åtgärder på EU-nivå och i medlemsstaterna. Åtgärder måste omedelbart vidtas, framför allt när det gäller ungdomsarbetslösheten. Inte nog med att arbetslösheten är högre bland unga än bland vuxna. Ungdomarna har även oftare tillfälliga anställningar med lägre löner och sämre social trygghet. Jag instämmer i att EU-institutionerna för att fullt ut kunna förverkliga flaggskeppsinitiativet ”En agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen” inom Europa 2020-strategin bör ta ett mer pragmatiskt, omfattande och mångsidigt initiativ som stöds av alla medlemsstater och som syftar till att knyta yrkesutbildning, yrkeskvalifikationer, livslångt lärande och praktik till arbetsmarknaden.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) EU genomgår en allvarlig ekonomisk, finansiell och social kris. Följderna av krisen har varit tydligast på sysselsättningsområdet. För närvarande är 22,82 miljoner människor arbetslösa inom EU. Ungdomar under 25 fortsätter att vara de som är hårdast drabbade. Arbetslösheten inom detta åldersspann uppgår till 21,3 procent. Till år 2020 beräknas nästan 15,6 miljoner nya arbetstillfällen ha skapats för högutbildade, men samtidigt kommer 12 miljoner arbetstillfällen för lågutbildade eller personer som helt och hållet saknar utbildning att försvinna. Syftet med Europa 2020-strategin är att hantera dessa nya framtidsutsikter för yrkeslivet.

I betänkandet betonas behovet av att utveckla samarbete på EU-nivå på området yrkesutbildning för att öka öppenheten och jämförbarheten mellan olika utbildningssystem. Dessutom framhålls vikten av att främja införlivandet och genomförandet av EU-lagstiftning för att främja rörligheten för lärare och studenter, samt att förenkla förfarandena för att erkänna utländska yrkeskvalifikationer. Av dessa skäl röstade jag för betänkandet.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Ungdomsarbetslösheten, som för närvarande uppgår till 21 procent inom EU, och nästan 25 procent i mitt hemland, har blivit en stor utmaning för Europa vid en tidpunkt då unga européer som saknar sysselsättning hotas med social utestängning och fattigdom. EU har endast ett marginellt ansvar när det gäller dessa frågor. Det förefaller emellertid som om unionen kan erbjuda om inte lösningar så åtminstone en intressant tankeställare. Det är uppenbart att utbildning bör vara central för dagens och morgondagens politiska prioriteringar. I betänkandet uppmanas medlemsstaterna till att utbyta god praxis när det gäller deras yrkesutbildningssystem i kombination med arbetslivserfarenhet, vilket bör utökas i många medlemsstater, framför allt i Frankrike. Dessa rekommendationer är ett steg i rätt riktning när det gäller att förbättra yrkesutbildning utifrån arbetsmarknadens behov och minska arbetslöshet och social utestängning, men de kommer inte att vara tillräckliga om inte medlemsstaterna och kommissionen genomför de insatser som krävs vid en tidpunkt då ungdomsarbetslöshet är på väg att bli den största politiska utmaningen i många medlemsstater, framför allt i mitt hemland Frankrike.

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) I dagens globaliserade ekonomi är möjligheten och förmågan att studera och arbeta i en internationell miljö en viktig förutsättning för ett framgångsrikt yrkesliv för de europeiska medborgarna. Samtidigt som den ekonomiska krisen har allvarliga effekter på den europeiska arbetsmarknaden leder den industriella och tekniska utvecklingen till ett ökat behov av arbetskraft med höga och medelhöga kvalifikationer. När det gäller yrkesutbildning måste de nyckelfaktorer som anges i Europa 2020-strategin för en smart och hållbar tillväxt för alla omvandlas till praktiska åtgärder på EU-nivå. För att uppnå dessa mål måste yrkesutbildning behandlas som en långsiktig politisk prioritering som endast kan förverkligas genom deltagande och engagemang från alla intressenter, EU-institutionerna och de som är berörda på lokal och regional nivå.

I detta skede vill jag betona att åtgärder snabbt måste vidtas, framför allt när det gäller ungdomar. Ökningen av ungdomsarbetslösheten är en av Europas mest akuta utmaningar. De mål som anges i Europa 2020-strategin – att minska andelen ungdomar som slutar skolan i förtid till under 10 procent och se till att 40 procent av ungdomarna genomgår utbildning på universitetsnivå – måste hanteras genom effektiva och praktiska åtgärder.

  Adam Bielan (ECR), skriftlig. – (PL) I en tid då Europa saknar gränser är utbildning ett grundläggande steg i planeringen av medborgarnas yrkesliv, framför allt på internationell nivå. Ungdomar bör kunna dra nytta av de möjligheter som EU-medlemskapet innebär när det gäller att förvärva kunskaper och erfarenheter. Det ständigt ökande kravet på rörliga arbetstagare med en bred utbildning är ytterligare en faktor som gynnar denna livsstil. Med tanke på ovanstående förblir arbetslösheten bland ungdomar ett oroande problem. Genomförandet av projekt som är avsedda att bekämpa detta fenomen är brådskande. Varje investering i utbildning bidrar till att garantera en bättre framtid för ungdomar. Användningen av EU-medel för att lansera konkreta program på området yrkesutbildning och utveckling är därför särskilt viktig. Därför instämmer jag i att instrument som främjar livslångt lärande, dvs. regelbunden förbättring av kvalifikationer, måste utvecklas. Genom kreativa och effektiva utbildningsprogram bör det bli möjligt att uppnå ett av de dominerande målen med Europa 2020-strategin, nämligen att se till att minst 40 procent av medborgarna slutför högre utbildning.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jag har inte för avsikt att stödja Nadja Hirschs initiativbetänkande. Det beror inte främst på dess principiella påståenden, som är berömvärda eftersom de betonar vikten av att föra arbetsmarknaden och den formella utbildningen närmare varandra, utan på att vi återigen saknar ett praktiskt och proaktivt tillvägagångssätt när det gäller denna fråga. Tillvägagångssättet måste gå utöver sterila hänsynstaganden och erbjuda konkreta lösningar på en social nödsituation som inte kan lösas genom retorik.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag instämmer i att demografiska förändringar och ökad livslängd innebär att arbetslivet kommer att bli mer varierat. Omskolning och deltagande i livslångt lärande har redan blivit en nödvändighet. I betänkandet riktas därför fokus på behovet av att modernisera både grundutbildning och fortsatt yrkesutbildning, och det föreslås att grundutbildningen avslutas med en yrkeskompetensbedömning. Dessutom betonas vikten av en grundläggande lärarutbildning. Betydelsen av att på lokal och regional nivå främja effektivt samarbete mellan skolor, utbildningsorgan, forskningscentrum och företag för att komma tillrätta med utbildningssystemens navelskåderi samt klyftan mellan kunskaper och färdigheter och arbetsmarknadens behov är andra faktorer som framhävs. Jag instämmer i att vi för att kunna modernisera yrkesutbildningen måste stärka kopplingen mellan potentiella arbetsgivare och skolor, och att arbetsmarknadens parter därför bör involveras i utarbetandet av läroplaner som ytterligare ett steg mot ökad sysselsättning i Europa.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) I Europa 2020-strategin anges att nyckelfaktorerna för en smart tillväxt inte endast är att främja kunskap, innovation och utbildning samt det digitala samhället, utan också en hållbar tillväxt för alla. Nyckeln till att uppnå det är i detta fall yrkesutbildning, som alla medlemsstater måste anta gemensamma normer för. Trots de allvarliga följder som den ekonomiska krisen haft för den europeiska arbetsmarknaden kan det antas att sysselsättningstillväxten i Europa kommer att återhämta sig, åtminstone gradvis, under de kommande 10 åren. Prognoserna tyder på att efterfrågan på kompetens kommer att fortsätta att öka. Den industriella och tekniska utvecklingen leder till ett ökat behov av arbetskraft med höga och medelhöga kvalifikationer, vilket dock sker på bekostnad av mindre kvalificerade arbetstagare.

Det finns en ökad tonvikt på resultatorienterade inlärningsmetoder. Vissa medlemsstater har redan genomfört reformer av yrkesutbildningssystemen. När det gäller jämförbarheten mellan de olika yrkesutbildningssystemen i medlemsstaterna måste man prioritera avlägsnande av hinder, ökad öppenhet och främjande av jämförelser inom och mellan de olika systemen.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet eftersom det tydligt visar att ungdomar är framtidens viktigaste resurs. Därför har vi en skyldighet att se till att de alla får tillgång till yrkesutbildning. De senaste årens ekonomiska kris i Europa och på andra platser har drabbat ungdomarna hårdast. Arbetslösheten i denna åldersgrupp har kraftigt ökat och de som faktiskt hittar ett arbete måste nöja sig med tidsbestämda anställningskontrakt och låga löner.

Vi måste arbeta effektivt och snabbt för att kunna ge dessa ungdomar något av deras värdighet tillbaka. De vill arbeta och framför allt bli en del av en värld där de sannolikt inte välkomnas med öppna armar. Dessa mål finns även i Europa 2020-strategin där skyldigheten att fokusera på en smart och hållbar tillväxt för alla fastställs. I stort sett är Nadja Hirschs betänkande en bra utgångspunkt för vad som måste bli ett prioriterat politikområde för parlamentet och hela EU.

  John Bufton (EFD), skriftlig. – (EN) Jag röstade mot åtgärden om EU-samarbete inom yrkesutbildning för att stödja Europa 2020-strategin, eftersom jag oroar mig för allt som leder till en delad opinion när det gäller att ha tillgång till och inflytande över människors hjärnor. Tillräckligt många procent av EU-befolkningen anser sig vara euroskeptiker för att det ska betraktas som olämpligt att det är Bryssel som styr när det gäller utbildning. Detta kan betraktas som propaganda.

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig. – (RO) Yrkesutbildningsåtgärder är absolut nödvändiga för att omvandla den europeiska ekonomin till en kunskapsekonomi i enlighet med målen i Europa 2020-strategin. Därför stöder jag rekommendationerna i detta betänkande, där vikten av investeringar i yrkesutbildning för den europeiska ekonomins framtida konkurrenskraft betonas. Vi behöver effektiva åtgärder som kompletterar varandra på nationell nivå och EU-nivå för att uppnå våra mål. Det har skett en oroväckande ökning av ungdomsarbetslösheten inom EU. I detta betänkande sänds ett tydligt budskap: yrkesutbildning är en avgörande faktor när det gäller att ta itu med ungdomsarbetslöshet. Tydliga strategier krävs för att underlätta deras tillträde till arbetsmarknaden och främja samordning mellan utbildningsprogrammen och kraven på arbetsmarknaden, så att denna kan fånga upp de utexaminerade.

För att underlätta integreringen på arbetsmarknaden måste tonvikten i den nödvändiga strategin ligga på specialkompetens. På grund av de ständiga tekniska förändringarna ökar dessutom arbetsgivarnas förväntningar när det gäller de anställdas kvalifikationer konstant. Därför har pågående fortbildning en nyckelroll när det gäller att ständigt anpassa yrkeskvalifikationer till ekonomins krav. Detta kan bidra till att undvika att människor utestängs från arbetsmarknaden i något skede av deras karriär.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Betänkandet som helhet drivs av filosofin att yrkesutbildning ska kopplas till marknadens och företagens behov inom ramen för Europa 2020-strategin, en strategi genom vilken samhällsstrukturen och arbetstagarnas rättigheter urholkas ytterligare. Även om det finns några positiva hänvisningar till allmänna principer om ”humanisering av arbetet”, främjande av kreativitet och behovet av lättillgängliga vägar från informellt till formellt lärande är dessa bara förlegade och tomma ord vars syfte är att få ett betänkande som i den slutliga analysen främjar nyliberalism i varje förfarande och varje skede av utbildning, även på högsta nivå, att framstå i fördelaktig dager.

Medlemsstaterna uppmanas exempelvis att stödja doktorandprogram och postdoktorprogram som kommer att stärka konkurrenskraften och främja ”arbetskraftsrörlighet”, vilket bara är ett annat ord för anställningsotrygghet. Slutligen är en av de viktigaste nackdelarna med betänkandet att medlemsstaterna uppmanas att garantera ”ömsesidigt erkännande av intyg och betyg bland medlemsstaterna”, och att de därigenom pressas att erkänna akademiska examina från olika grekiska eller utländska högskolor som likvärdiga med examina från ett statligt universitet. Därför röstade jag mot betänkandet.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) För närvarande är situationen i flera medlemsstater mycket allvarlig när det gäller arbetslöshet, framför allt bland ungdomar, där arbetslösheten nu är dubbelt så hög som den allmänna arbetslösheten på EU-nivå. Detta är därför ett av Europas mest akuta problem. Det är nödvändigt att medlemsstaterna antar politiska strategier som är avsedda att bekämpa detta problem och som bygger på målen i Europa 2020-strategin om att minska andelen ungdomar som slutar skolan i förtid till mindre än 10 procent per årgång och göra det möjligt för 40 procent av ungdomarna att slutföra en högre utbildning. Dessa utmaningar måste hanteras med konkreta, kreativa och effektiva åtgärder.

Dessvärre måste jag säga att ambitionerna i Europa 2020-strategin inte förefaller överensstämma med verkligheten i budgetinskränkningarna som har lett till att finansieringen av de huvudsakliga EU-programmen inom utbildning kraftigt har minskat. Jag välkomnar kommissionens åtgärder för att främja tillgänglighet, öppenhet och jämförbarhet vid erkännandet av utbildningar inom och mellan utbildningssystem. Det är också viktigt att medlemsstaterna börjar omvandla sina system och anpassa yrkesutbildningen till arbetsmarknadens verkliga behov.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) I ett försök att uppmuntra till ett EU-samarbete till stöd för Europa 2020-strategin vill jag uttrycka mitt helhjärtade stöd för tre punkter som framhävs i betänkandet. För det första stöder jag behovet av att förbättra dialogen mellan arbetsmarknaden och utbildningssystemen genom att öka antalet praktikplatser på företag, för att göra det möjligt för studenter att bli aktivt engagerade i företagsvärlden, och att stärka förbindelserna mellan företagen och utbildningsinstituten när det gäller yrkesutbildning. Jag anser även att det är en bra idé att integrera utbildningssystem mer på internationell nivå, dels för att se till att människors kvalifikationer erkänns fullt ut och dels för att främja gränsöverskridande rörlighetsprojekt. Slutligen stöder jag parlamentets uppmaning om att kommissionen bör anpassa Europeiska socialfonden, Erasmus och programmet för livslångt lärande på ett sådant sätt att medel kan anslås till specifika utbildnings- och fortbildningsprojekt och till projekt som syftar till att bekämpa ungdomsarbetslöshet och könsdiskriminering så att fler kvinnor uppmuntras att delta i dessa projekt.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med detta betänkande är att stärka samarbetsåtgärderna mellan medlemsstaterna genom att uppmuntra till yrkesutbildning som är ömsesidigt erkänd, av bättre kvalitet, mer anpassad till arbetsmarknadens behov och tillgänglig för alla. Betänkandet påminner oss även om behovet av en strategi för den framtida utbildningen och framför allt för vägledning om de yrkesbehov som Europa kommer att ha inom en snar framtid. I betänkandet konstateras framför allt att det finns ett behov av starkare förbindelser inom det europeiska utbildningssystemet och av ett system där öppenhet och ömsesidigt erkännande av kompetens och skicklighet är verklighet. För mig förefaller det uppenbart att ömsesidigt erkännande i ett alltmer enat Europa där rörlighet blir allt vanligare är absolut nödvändigt. I betänkandet konstateras att detta innebär att unionens lagstiftning på dessa områden måste införlivas. Genom denna nya situation i Europa har utbildning kommit att bli den grund och det verktyg som behövs för en framgångsrik framtid. Att främja rörlighet, entreprenörskap, kreativitet och innovation är ett nödvändigt mål som måste uppmuntras av EU, vilket påpekas i betänkandet. Jag stöder betänkandet och röstade för det.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder betänkandet, där medlemsstaterna uppmanas att se till att människor i olika skeden av livet har tillgång till yrkesutbildning som är skräddarsydd utifrån deras behov och som främjar och förbättrar deras deltagande på arbetsmarknaden och mer allmänt i samhället. Yrkesutbildning bör finnas tillgänglig till överkomliga kostnader för människor i olika skeden av livet, oberoende av deras status på arbetsmarknaden och deras inkomst. För att uppnå bättre social integration och ökad sammanhållning uppmanas medlemsstaterna skapa utbildningsmöjligheter som är särskilt anpassade för arbetslösa ungdomar, etniska minoriteter, sårbara kvinnor och personer med funktionshinder. I betänkandet påpekas även att finansieringsmöjligheterna bör breddas, förenklas och bli mer lättillgängliga genom medel från Europeiska socialfonden, hela programmet för livslångt lärande och Erasmus för unga företagare.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Kampen mot ungdomsarbetslöshet är en av de mesta akuta utmaningarna för Europa. Därför måste medlemsstaterna skyndsamt anta riktade strategier där nationella särdrag och behov beaktas. Inlärningsmetoderna bör vara mer flexibla och tillgängliga under hela livet. Vi måste utöka möjligheterna för alla att få erfarenhet utomlands. Erkännandet av praktik bör förbättras. Yrkesutbildning bör betraktas som en långsiktig politisk prioritering för att göra det möjligt för européer att anpassa sig till kraven i en ekonomi i förändring.

  Christine De Veyrac (PPE), skriftlig. – (FR) Vid en tidpunkt då antalet arbetslösa ungdomar i Europa är dubbelt så högt som den arbetande befolkningen är förslagen i Hirschbetänkandet ett användbart bidrag till den politik som regeringarna i de 27 medlemsstaterna bedriver för att bekämpa arbetslöshet.

De utmaningar som den åldrande befolkningen och globaliseringen av vår ekonomi utgör innebär att vi måste uppmuntra utarbetandet av livslånga utbildningsprogram, framför allt genom utbyte av god praxis mellan medlemsstaterna, och förbättra unga européers tidiga inlärning genom att främja partnerskap mellan universitet, forskningscentrum och företag.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Enligt framtida beräkningar som rör anställbarhet och nödvändiga examina finns det 15,6 miljoner nya arbetstillfällen inom EU för personer med akademisk examen och 3,7 miljoner för de som har genomgått gymnasieutbildning (källa: Cedefop). Å andra sidan kommer antalet arbetstillfällen för personer med lägre kvalifikationer att minska med 12 miljoner!

Med tanke på denna oundvikliga katastrof var en nödvändig målsättning med 2020-strategin att göra yrkesutbildningen mer attraktiv. I betänkandet efterlyses antagandet av en strategi som är fokuserad på resultat när det gäller praktikplatser, på att förbättra erkännandet av formell och informell praktik och på att upprätta stödcentrum och system för de praktikanter som har det svårast.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) I ett Europa som återhämtar sig och växer efter krisen har yrkesutbildning en avgörande betydelse. Det är nödvändigt att ge unga européer de verktyg de behöver för att kunna konkurrera i en globaliserad värld och att de genom sina kunskaper och sin kompetens får tillträde till arbetsmarknaden. Vi får inte glömma bort att ungdomsarbetslösheten är förkrossande över hela Europa. Vi bör emellertid vara medvetna om att mer utbildning ofta inte leder till fler möjligheter på arbetsmarknaden. Antalet ungdomar som har akademisk examen, vidareutbildning och doktorandutbildning, men som saknar arbete och framtidsutsikter att hitta ett sådant mångdubblas inom EU. Utbildningen måste inriktas på marknadens behov och på att förbereda unga arbetstagare. Enligt min mening är detta paradigmskifte nödvändigt för att få ett stopp på den ökade arbetslösheten bland ungdomar och garantera dem en framtid med fler möjligheter.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) I detta betänkande av Nadja Hirsch behandlas problemet med EU-samarbete inom yrkesutbildning för att stödja Europa 2020-strategin. Målet med Europa 2020-strategin – en smart och hållbar sysselsättning för alla – måste omedelbart beaktas. Den aktuella ekonomiska och finansiella situationen ter sig visserligen inte gynnsam, men vi måste kunna förvandla även mindre gynnsamma situationer till möjligheter. I en alltmer globaliserad värld får vi inte begränsa oss till ett enda område, utan måste satsa på rörlighet, flexibilitet och internationell erfarenhet. Det är viktigt att tidig utbildning är av hög kvalitet och att ungdomar kan välja att arbeta i andra länder. Jag röstade för betänkandet eftersom jag stöder förslagen i det. Av dessa vill jag framhålla behovet av nytt och mångsidigt livslångt lärande som är avgörande för arbete av bättre kvalitet, framför allt när det gäller arbetstillfällen, samt behovet av att ägna särskild uppmärksamhet åt ungdomar, kvinnor och funktionshindrade, i enlighet med Europa 2020-strategin.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta betänkande är ännu en omständlig upprepning av kommissionens standardretorik i frågor som rör livslångt lärande och främjande av rörlighet på EU-nivå, vilket betraktas som den bästa garantin för att förbättra arbetstagares ”anställbarhet” och ”anpassningsförmåga”. Yrkesutbildning betraktas här som ett sätt att främja ”entreprenörskap” och tillgodose behovet av att ”skapa en miljö där företagen kan lyckas, utvecklas och växa”. Dessutom tilläggs följande: ”För att företagen ska kunna växa behöver de ett lägre skattetryck och en större förutsebarhet, så att de kan planera och investera”. Vidare anges att yrkesutbildningen och det livslånga lärandet i högre grad måste inriktas på ”arbetsmarknadens behov och möjligheterna till inträde på och rörlighet inom arbetsmarknaden”.

Betänkandets ideologiska ram blir plötsligt tydlig: sysselsättningsproblemet är ett problem för individen och inte ett samhällsproblem och därför måste individen – och inte samhället – lösa det, antingen genom att förbättra sin ”anställbarhet” eller genom att bli en ”entreprenör”. Skattesystemet ska gynna de lönsamma och därför ska främst arbetstagare och konsumenter beskattas, och yrkesutbildningen ska lyda kapitalets minsta vink. När det gäller resten undersöks inte orsakerna på djupet, och lösningar söks inte heller.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I detta betänkande upprepas kommissionens standardretorik i frågor som rör livslångt lärande och främjande av rörlighet på EU-nivå, vilket betraktas som den bästa garantin mot arbetslöshet, och behovet av att arbetstagare förbättrar sin ”anställbarhet” och ”anpassningsförmåga”. Utbildningen ska organiseras utifrån detta.

I betänkandet betonas emellertid yrkesutbildningens roll när det gäller att främja entreprenörskap och behovet av att ”skapa en miljö där företagen kan lyckas, utvecklas och växa”. Dessutom tilläggs följande: ”För att företagen ska kunna växa behöver de ett lägre skattetryck och en större förutsebarhet, så att de kan planera och investera”. Vidare anges att yrkesutbildningen och det livslånga lärandet i högre grad måste inriktas på ”arbetsmarknadens behov och möjligheterna till inträde på och rörlighet inom arbetsmarknaden”. Med andra ord anges det i betänkandet att yrkesutbildning ska lyda den europeiska kapitalismens minsta vink.

Vidare nämns inte de sociala orsakerna till att ungdomar slutar skolan i förtid, bristen på tillgång till högre utbildningsmöjligheter och ungdomsarbetslösheten. Därmed döljs det ansvar som vilar på den nyliberala politik som storföretag och finansinstitut förespråkar.

Därför anser vi att betänkandet är oacceptabelt. Orsakerna undersöks inte på djupet, och lösningar söks inte heller.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) Jag är övertygad om att yrkesutbildning bör göras tillgänglig till överkomliga kostnader på livslång basis, oberoende av människors ställning på arbetsmarknaden och deras inkomster. Tillgång till yrkesutbildning bör tillgodose individens särskilda behov och på så sätt göra det lättare att hitta ett arbete. Det är nödvändigt att skapa möjligheter för specifika grupper i EU:s medlemsstater, exempelvis arbetslösa ungdomar, etniska minoriteter, sårbara kvinnor, människor med funktionshinder osv. för att uppnå bättre social integration och sammanhållning. Sist men inte minst skulle utökade, förenklade och mer tillgängliga finansieringsalternativ utan tvekan bidra till genomförandet av ovanstående mål.

  Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig. – (IT) Med detta betänkande tillför vi ytterligare ett element till den europeiska strategin för ungdomspolitik. Det är rätt att stödja internationaliseringen av studier tillsammans med arbetsflexibilitet bland unga arbetstagare på en arbetsmarknad som i allt högre grad präglas av konkurrenskraft. Europas ungdomar måste få möjlighet att konkurrera med sina motparter från jordens fyra hörn. Vi får inte vara likgiltiga inför ungdomsarbetslösheten. Vi bör välkomna detta betänkande där vikten av målen med Europa 2020-strategin betonas: att bekämpa ungdomsarbetslöshet genom effektiva åtgärder såsom exempelvis att minska andelen ungdomar som slutar skolan i förtid till mindre än 10 procent och se till att minst 40 procent av ungdomarna utbildas på universitetsnivå. Detta bör emellertid inte vara en slutpunkt utan en utgångspunkt. Framtida prioriteringar bör vara att upprätta förbindelser mellan universitet och företag och att återinföra obligatorisk praktik som finansieras av offentliga eller privata organ. Vi har inte mycket tid att spela på och vi måste agera nu. Annars kommer det arv vi efterlämnar till framtida generationer att bli mycket tungt att bära.

  Brice Hortefeux (PPE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar antagandet av detta betänkande där utmaningarna med yrkesutbildning återigen hamnar i centrum för EU och dess medlemsstater. Vid en tidpunkt som präglas av budgetåtstramningar, vilket är en direkt följd av den globala kris som har drabbat den europeiska arbetsmarknaden så hårt, måste vi beakta våra strategier för tillväxt och sysselsättning, framför allt för ungdomar, utan att bortse från nationella särdrag och behov.

Ungdomarna är de första att drabbas av arbetslösheten och många av dem slutar skolan i förtid. Därför är det ytterst viktigt att modernisera läroplaner och utbildning så att de skräddarsys mer efter våra företags behov. Dessa insatser bör även tillämpas på området livslång utbildning och när det gäller att främja rörlighet. Det kommer endast att gå att uppnå dessa mål om alla berörda parter (EU-institutionerna, medlemsstaterna samt lokala och regionala aktörer) går samman.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag välkomnade detta dokument eftersom Europa måste vidta åtgärder omedelbart, framför allt när det gäller ungdomar. Den ökade arbetslösheten är en av Europas mest akuta utmaningar. Inte nog med att arbetslösheten är högre bland unga arbetstagare än bland vuxna. De har även oftare tillfälliga anställningar med lägre löner och sämre social trygghet. Medlemsstaterna måste anta riktade politiska strategier för att bekämpa fattigdomen, med beaktande av nationella omständigheter och behov. De mål som ställts upp inom ramen för Europa 2020-strategin, dvs. att minska andelen ungdomar som slutar skolan i förtid till under 10 procent och se till att 40 procent av ungdomarna genomgår utbildning på universitetsnivå, måste hanteras genom specifika, kreativa och effektiva åtgärder. Yrkesutbildning måste behandlas som en långsiktig politisk prioritering som endast kan förverkligas genom deltagande och engagemang från alla berörda parter. Förutom EU-institutionerna och medlemsstaterna måste även de som berörs på lokal och regional nivå utnyttja sitt inflytande för att göra detta till verklighet. Vi måste se till att Europas arbetstagare kan anpassa sig till ekonomins krav. Beslutsfattare måste göra det möjligt för människor att förbättra och bredda sin kompetens. Kompetensutveckling måste i stället för att endast betraktas som ett sätt att hjälpa människor att få bättre arbeten även ge dem möjlighet att forma framtidens arbetstillfällen och därmed aktivt bidra till en innovativ ekonomi.

  Lívia Járóka (PPE), skriftlig. – (EN) Jag vill välkomna detta betänkande där nödvändigheten av att bredda yrkesutbildningssystemet inom EU uppmärksammas, eftersom lika tillgång till livslångt lärande av god kvalitet innebär bättre chanser på arbetsmarknaden och därmed bidrar till uppfyllandet av målen i Europa 2020-strategin. Särskild tonvikt måste läggas på att förhindra ungdomsarbetslöshet och därför är det nödvändigt att harmonisera utbildningsutbudet med efterfrågan på arbetsmarknaden och tillhandahålla nationella och regionala prognoser på medellång sikt i fråga om förväntad arbetskraftsefterfrågan och göra det möjligt för de nationella utbildningssystemen att bli mer effektiva när det gäller att garantera uppnåendet av den kompetens som arbetsmarknaden aktivt efterfrågar. Enligt Cedefop kan vi förvänta oss att antalet tillgängliga arbetstillfällen för lågkvalificerat eller okvalificerat arbete kommer att minska med 12 miljoner, vilket ger en föraning om ökad risk för fattigdom för de mest sårbara. I många fall är det inte ens möjligt för dem som fullföljer skolan att komma in på arbetsmarknaden och därför ökar sannolikheten för att dessa kommer att ägna sig åt tillfälligt arbete eller svart arbete. Därmed är det inte möjligt för dem att börja ett eget liv och ofta blir de en tung börda för hushållen, vilket i sin tur leder till en ond cirkel av otillfredsställande utbildning och arbetslöshet.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) I förslaget till resolution uppmärksammas särskilt utbildning för ungdomar och behovet av praktisk utbildning. Det är absolut nödvändigt att garantera tillgång till lämplig utbildning och lämpliga kurser för att se till att man efter att ha fullföljt skolan, studerat på universitet eller genomgått en yrkesutbildning inte har några problem med att hitta sysselsättning inom sitt valda område. Låt oss betona att dessa arbetstillfällen bör kännetecknas av goda villkor och anständig lön.

Enligt prognoserna kommer de ekonomiska problemen inte ändra det faktum att sysselsättningsnivåerna ökar inom EU, och inte leda till att finansieringen av EU:s nyckelprogram på området yrkesutbildning, såsom programmet för livslångt lärande, minskar. Denna finansiering bör tvärtom öka så att alla, oavsett ålder, kön eller plats, har tillgång till samma möjligheter när det gäller yrkesutbildning.

  Jan Kozłowski (PPE), skriftlig. – (PL) Som skuggföredragande för Hirschbetänkandet om EU-samarbete inom yrkesutbildning vill jag förklara varför jag röstade för antagandet av detta betänkande. I den nuvarande situationen, när dels den åldrande befolkningen och dels en oroväckande hög ungdomsarbetslöshet innebär att Europa står inför mycket allvarliga utmaningar, har yrkesutbildning en mycket viktig roll. I vår strävan efter att trygga framtida stöd för yrkesutbildning bör vi därför lägga större vikt vid övervakningen av utbildningens effektivitet och vid en strategi som är inriktad på ökade sysselsättningsnivåer och social integration.

Jag anser att yrkesutbildning måste knytas till arbetsmarknaden, som kännetecknas av en ständig anpassning till ekonomiska, demografiska och sociala förändringar. Enligt min mening är det ytterst viktigt att se till att Europeiska socialfonden hanteras på ett mer flexibelt sätt och att denna fond kompletterar såväl EU:s andra sysselsättningsinstrument som nationella åtgärder. Slutligen vill jag gratulera föredraganden till ett lyckat och omfattande betänkande, och tacka henne för ett utmärkt samarbete.

  Agnès Le Brun (PPE), skriftlig. – (FR) I målen med Europa 2020-strategin ingår framför allt att minska andelen ungdomar som slutar skolan i förtid till mindre än 10 procent och att se till att åtminstone 40 procent av de yngre generationerna tar en examen. Dessa mål är ett led i den europeiska ambition som för första gången beskrevs i Lissabonstrategin och som handlar om att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi. Därför är Köpenhamnsprocessen, som sedan 2002 utgjort grunden för ett ökat samarbete när det gäller medlemsstaternas politik i fråga om yrkesutbildning, särskilt viktig. Jag röstade för denna resolution eftersom den innebär att ambitiösa mål ställs upp för att förbättra EU-programmen för utbildning.

  Constance Le Grip (PPE) , skriftlig. – (FR) Jag röstade för Nadja Hirschs betänkande. För att kunna ta itu med 2000-talets utmaningar, framför allt den ökade konkurrensen från våra handelspartner, och på ett bättre sätt förbereda våra medborgare för de tjänster som måste tillsättas måste de europeiska systemen för yrkesutbildning bli mer effektiva, attraktiva och anpassningsbara.

Därför måste vi arbeta mot att skräddarsy dessa system till arbetsvärldens behov. Jag anser att det även finns ett behov av att underlätta tillgången till högkvalitativ arbetslivserfarenhet inom Europa och därmed av att bevara och stärka de befintliga programm som syftar till att öka praktikanters rörlighet.

Att inrätta ett ”Erasmus för lärlingar” var det uppdrag jag åtog mig under kampanjen inför valet till Europaparlamentet 2009. Det handlar om att både de som är unga och de som inte är så unga då de kommer in på arbetsmarknaden och skaffar sig arbetslivserfarenhet ska ha möjlighet att resa inom Europa och ha direktkontakt med den ekonomiska verkligheten på den inre marknaden.

Slutligen bör vi även förenkla och förbättra systemet för att erkänna yrkesutbildning inom Europa i syfte att ge den inre marknaden nytt liv och ge våra medborgare nycklarna till ökad yrkesmässig rörlighet.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande. I Europa 2020-strategin anges nyckelfaktorerna för en smart tillväxt (främjande av kunskap, innovation och utbildning samt det digitala samhället), en hållbar tillväxt (mer resurseffektiv produktion samtidigt som konkurrenskraften höjs), och en tillväxt för alla (höjd sysselsättningsgrad, kompetenshöjning och fattigdomsbekämpning). Det som krävs när det gäller yrkesutbildning är att vidta praktiska åtgärder på EU-nivå och i medlemsstaterna för att blåsa nytt liv i strategin.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Utbildning är utan tvekan en komplicerad och långvarig process, vars kvalitet och framför allt resultat påverkar ungdomars framtida karriärer. Detta får inte glömmas bort. I detta sammanhang vill jag säga att efterfrågan på yrkeskompetens inom en hel rad områden och verksamheter kommer att öka i och med utvecklingen av modern ny teknik och upprättandet av säkerhetsnormer av högre kvalitet. Därigenom uppstår kravet på en mer målinriktad utbildning av ungdomar. Jag talar emellertid om högkvalitativ utbildning som bygger på moderna inlärningselement, om utbildning som görs attraktiv på ett särskilt sätt och om att visa behovet av ett givet utbildningsområde i förhållande till andra alternativ för att öka kvalifikationerna. Utbildningsprocessen bör resultera i yrkesutbildade ungdomar som har en tydlig bild av tillväxtutsikterna och som först och främst utforskar sin kunskap, expertis och förmåga i den verksamhet de har utbildats och avlagt examen för, det verksamhetsområde de bemästrar och som de har visat sig ha en fallenhet för.

  Mario Mauro (PPE), skriftlig. – (IT) I betänkandet om EU-samarbete inom yrkesutbildning för att stödja Europa 2020-strategin fastställs de mål som vi ställde upp för ett tag sedan med samma strategi. En ständig dialog mellan yrkesutbildningsvärlden och arbetsmarknaden är i dag viktigare än någonsin. Den huvudsakliga utmaningen är att se till att arbetsmarknaden tillgodoser nya arbetstagares behov på regelbunden basis.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Ett korrekt genomförande av Europa 2020-strategin är nödvändigt för att Europa ska återfå en stadig och hållbar ekonomisk tillväxt. Ungdomar har en avgörande betydelse för framgången med Europa 2020-strategin. Det är emellertid ett välkänt faktum att de för närvarande är de som drabbats hårdast av krisen, inte minst på grund av att arbetslösheten bland ungdomar nått extremt höga nivåer och nu är dubbelt så hög som den allmänna arbetslösheten. För att uppnå detta krävs stora investeringar på området yrkesutbildning.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) I en globaliserad värld är kvalitetsutbildning den avgörande nyckel som varje ung människa bör ha när den kommer in på arbetsmarknaden. Världsekonomin kräver kompetens, flexibilitet, tillgänglighet och språkkunskaper. Med tanke på dessa krav är det vår plikt som politiker att inrätta strategier för att säkerställa följande: • Utbildning som är inriktad på ett särskilt resultat. • Entreprenörskap på inlärningsområdet. • Skapande av övergångar för personer som saknar kvalifikationer men som vill hitta ett arbete, framför allt genom skräddarsydd utbildning. • Förenklade förfarandena för erkännande av utländska kvalifikationer för att uppmuntra rörlighet bland arbetstagare. • Upprättande av en EU-ram som erbjuder kvalitetsarbete inom hela EU. • Livslångt lärande för att göra det möjligt för arbetstagare att anpassa sig till marknadsvillkor och företagsbehov. • Främjande av kreativitet samt informations- och kommunikationsteknik. • Stöd för kvinnors sysselsättning genom att göra det lättare att förena arbetsliv med familjeliv.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Yrkesutbildning bör vara tillgänglig till överkomliga kostnader i alla skeden av livet, oberoende av människors status på arbetsmarknaden och deras inkomster. Det är nödvändigt att skapa utbildningsmöjligheter för särskilda grupper som arbetslösa, etniska minoriteter, sårbara kvinnor, personer med funktionshinder osv. för att uppnå bättre social integration och sammanhållning. Finansieringsmöjligheterna bör breddas, förenklas och bli mer lättillgängliga genom medel från Europeiska socialfonden och programmet för livslångt lärande. Enligt min mening är detta initiativ mycket viktigt och lägligt. Jag röstade för.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Arbetsvärlden har genomgått några stora förändringar. Medan en bra utbildning tidigare var en garanti för ett bra arbete är en akademisk examen i dag inte något som skyddar ungdomar från arbetslöshet. Det blir allt svårare att komma igång med sin karriär. Företagen klagar ständigt över bristen på personal med specialistkompetens, och använder denna påstådda brist som en ursäkt för att använda billig arbetskraft. Den fullständiga flexibilitet och rörlighet som krävs, samt de underpriser som införs på arbetsmarknaden genom nya arbetsmodeller såsom lågstatusjobb gör det omöjligt för många att bilda familj och uppnå en rimlig balans mellan arbete och fritid. Inom ramen för Europa 2020-strategin kan det vara klokt att stödja det ömsesidiga erkännandet av utbildning. Strategins framgång är emellertid beroende av att åtgärder vidtas för att hindra denna problematiska utveckling. Betänkandets uppmaning om snabba åtgärder när det gäller ungdomsarbetslöshet bör välkomnas, men det saknas konkreta detaljer. Jag har därför lagt ned min röst.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Det finns stora utmaningar på Europas arbetsmarknad. Den yngre generationen drabbas av problemet att en bra utbildning inte i sig är en garanti för att hitta ett bra arbete. Och vad värre är erbjuder utbildningen inte längre ens skydd mot arbetslöshet. Samtidigt klagar stora företag över bristen på personal med specialistkompetens, och detta är ofta en välkommen ursäkt för att anställa personal som får låga löner. Detta gör det omöjligt att bilda familj och få en rimlig balans mellan arbete och fritid. Det ömsesidiga erkännandet av utbildning är ett första steg i rätt riktning. Betänkandets uppmaning om att man bör agera när det gäller ungdomsarbetslöshet är också positivt. Att enbart uppmana till agerande är emellertid alltför vagt. Av detta skäl har jag lagt ned min röst.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution eftersom samarbete på EU-nivå inom yrkesutbildning är en mycket viktig faktor när det gäller att uppnå Europa 2020-målen och minska ungdomsarbetslösheten. Jag instämmer i att varje medlemsstat vid utformningen av ett yrkesutbildningssystem bör ägna särskild uppmärksamhet åt lågutbildade arbetstagare, migranter, personer med funktionshinder och andra socialt sårbara grupper. Utbildningsprogrammen bör anpassas till deras behov och förmåga. Vidare måste vi främja närmare samarbete mellan medlemsstaternas olika utbildningssystem för att garantera integration av ungdomar och uppmuntra livslångt lärande och formell/informell utbildning. För att se till att yrkesutbildningen anpassas till arbetsmarknadens behov anser jag att det vore klokt att införliva information om förändringar på arbetsmarknaden i de nationella utbildningsstrategierna och programmen.

Kommissionen bör spela en viktig roll genom att tillhandahålla information om kompetensen och behoven hos enskilda regioner och förändringar på EU:s arbetsmarknad. Vidare är det mycket viktigt att skapa en gynnsam företagsmiljö för företag som samarbetar när det gäller att utveckla och införa yrkesutbildningsprogram.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet om EU-samarbete inom yrkesutbildning eftersom denna fråga har en viktig plats i Europa 2020-strategin i syfte att garantera den ekonomiska utvecklingen. Samarbete för att förbättra yrkesutbildning innebär att minska ungdomsarbetslösheten, förse arbetstagarna med kognitiva verktyg och tillhandahålla bättre och förenklade finansieringsmöjligheter. Den nuvarande samhällsekonomiska situationen innebär att arbetstagarna måste ha förmågan att arbeta i internationella miljöer. Därför måste vi öka utbildningsmöjligheterna, även med tanke på företagens roll. Dessa behöver i allt högre grad utbildad personal med praktisk erfarenhet, som de snabbt och effektivt kan sätta i arbete.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Syftet med detta initiativbetänkande, där det behöriga utskottet har införlivat flera förslag från utskottet för kultur och utbildning, är att sporra EU och medlemsstaterna till att uppnå målen i Europa 2020-strategin, framför allt på områdena sysselsättning och utbildning. Specifika utmaningar beaktas, exempelvis arbetsmarknadens krav på ökade kvalifikationer, som innebär att lågkvalificerade arbeten riskeras, den kraftigt stigande ungdomsarbetslösheten, som uppgår till över 30 procent i vissa EU-medlemsstater, däribland Grekland, och medlemsstaternas misslyckande när det gäller att vidta lämpliga åtgärder för att uppnå målen i Europa 2020-strategin (exempelvis att minska andelen ungdomar som slutar skolan i förtid till mindre än 10 procent och öka antalet ungdomar med universitetsutbildning till 40 procent). Förutom socialt skydd för medborgare med lägre kompetens eller en låg utbildningsnivå har vi ett akut behov av investeringar i ny kompetens, framför allt den typ av kompetens som krävs för arbeten i strategiska sektorer när det gäller tillväxt. Detta är en avgörande fråga för Grekland.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) EU-samarbete inom yrkesutbildning för att stödja Europa 2020-strategin är nödvändigt. I dagens globaliserade ekonomi är möjligheten och förmågan att studera och arbeta i en internationell miljö en nödvändig förutsättning för ett framgångsrikt yrkesliv för de europeiska medborgarna. Trots de allvarliga effekter som den ekonomiska krisen har på den europeiska arbetsmarknaden leder den industriella och tekniska utvecklingen till ett ökat behov av arbetskraft med höga och medelhöga kvalifikationer. Behovet av rörliga och flexibla anställda med internationell erfarenhet ökar. Jag instämmer med föredraganden i att det finns ett behov av att blåsa nytt liv i Europa 2020-strategin. Denna process bör omedelbart inledas med praktiska åtgärder på området yrkesutbildning som antas på EU-nivå och i medlemsstaterna. Dessa faktorer är orsakerna till att jag röstar för detta betänkande. Vi har en skyldighet att se till att Europas arbetstagare hamnar i en position där de kan anpassa sig till ekonomins krav. Som politiska beslutsfattare måste vi göra det möjligt för människor att utvecklas och bredda sin kompetens. Personlig kompetensutveckling måste förutom att hjälpa människor att hitta bättre arbeten även ge dem möjlighet att forma framtidens arbeten och därigenom aktivt bidra till en innovativ ekonomi.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) I en alltmer globaliserad värld är det viktigt för ungdomar att kunna fortbilda sig genom rörlighet. Behovet av rörliga och flexibla anställda med internationell erfarenhet ökar på arbetsmarknaden. Trots den ekonomiska krisen räknar man med att den europeiska arbetsmarknaden kommer att uppleva en stadig tillväxt under de kommande 10 åren. Det är därför som EU har genomfört Europa 2020-strategin, vars syfte är att i högre grad uppmärksamma yrkesutbildningen.

Större ansträngningar måste göras för att avlägsna hinder, öka öppenheten och underlätta jämförelser inom och mellan utbildningssystem. Utbildningssektorn bör ägna större uppmärksamhet åt arbetsmarknadens behov, efterlysa en metod för att bedöma resultaten av utbildningen och förbättra kvaliteten på dess egna normer för att bli mer yrkesinriktad. Avslutningsvis bör kreativitet, innovation och entreprenörskap uppmuntras så att Europas ungdomar och arbetstagare kan bredda sina kunskaper och därmed anpassa sig till ekonomins behov. För att uppnå dessa mål och se till att yrkesutbildning fortsätter att vara en viktig politisk prioritering för alla på lång sikt röstade jag för förslaget i fråga.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) I Europa 2020-strategin anges nyckelfaktorerna för smart och hållbar tillväxt för alla (höjd sysselsättningsgrad, kompetenshöjning och fattigdomsbekämpning). Det som behövs när det gäller yrkesutbildning är att praktiska åtgärder vidtas på EU-nivå och i medlemsstaterna för att förverkliga strategin. Europas arbetstagare måste kunna anpassa sig till ekonomins krav. Politiska beslutsfattare måste göra det möjligt för människor att uppgradera och bredda sin kompetens.

Jag uppmanar medlemsstaterna att övervaka de åtgärder som genomförs för att underlätta övergången från skolan till arbetslivet genom att utveckla integrerade yrkesväglednings- och rådgivningsprogram, skapa bättre utbildningsmöjligheter för lärare och lägga grunden för ett partnerskap som främjar utbildning, framför allt på regional och lokal nivå.

När det gäller yrkesutbildning måste medlemsstaterna beakta de enskilda behoven hos lågkvalificerade arbetstagare, migranter, människor som tillhör etniska minoriteter, kvinnor, arbetslösa och personer med funktionshinder. Jag uppmanar medlemsstaterna att stödja innovativ verksamhet samt doktorandprogram och postdoktorprogram som kommer att stärka konkurrenskraften och främja en hållbar ekonomisk tillväxt.

  Phil Prendergast (S&D), skriftlig. – (EN) Ungdomsarbetslösheten är en av de mest akuta utmaningarna i dagens ekonomiska klimat. Andelen arbetslösa är högre bland unga arbetstagare än bland den övriga befolkningen. Unga arbetstagare har även ofta otrygga tillfälliga arbeten med lägre lön och sämre rättsligt skydd. Det är oerhört viktigt att vi tar itu med detta. Prognosen från Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning (Cedefop) om att vi får 80 miljoner nya arbetstillfällen år 2020 är välkommen. Ett intressant faktum är att tyngdpunkten förskjuts mot industriell och teknisk utveckling med motsvarande förskjutning från lågutbildad arbetskraft. Dessa nya arbetstillfällen kräver arbetstagare med höga och medelhöga kvalifikationer. Insatser måste snabbt sättas in så att det finns arbetstagare med relevant utbildning för dessa arbetstillfällen. Vi måste därför se till att vår inställning till lärande handlar om resultat. Vi måste ge unga människor tillgång till livslångt lärande och till kurser med praktiska utbildningsmoment så att de kan ta dessa arbeten, växa och gå vidare i sin karriär. Jag tror att dessa förändringar av yrkesutbildningen gynnar ekonomierna i samtliga medlemsstater.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Å ena sidan ökar arbetslösheten bland ungdomar i Europa samtidigt som de unga i allt högre utsträckning har tillfälliga arbeten med otrygga villkor. Å andra sidan framgår det också tydligt att företag saknar kvalificerad arbetskraft med utbildning för de uppgifter de kan tänkas få. Det är därför viktigt att försöka få tillgången till arbetskraft att överensstämma med efterfrågan genom åtgärder, till exempel genom oberoende rådgivning om yrkesutbildning, genom att ta fram finansiering av yrkesutbildning och genom att skapa konkurrens mellan de instanser som erbjuder sådan yrkesutbildning. Det slutliga syftet är att människor ska kunna få bättre arbete, men också ”möjlighet att utforma framtidens arbetsplatser” som det heter i motiveringen.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) I idag röstade vi under Europaparlamentets plenarsammanträde i Strasbourg om betänkandet om EU-samarbete inom yrkesutbildning för att stödja Europa 2020-strategin. Trots den ekonomiska krisens allvarliga återverkningar på den europeiska arbetsmarknaden kan vi förutsätta att sysselsättningen åter kommer att öka i Europa, åtminstone successivt, de närmaste tio åren. När det gäller yrkesutbildning måste de huvudinitiativ som anges i Europa 2020-strategin för smart, hållbar tillväxt för alla omvandlas till konkreta åtgärder på EU-nivå och i medlemsstaterna. Om de mål som anges i Europa 2020-strategin ska kunna uppnås måste EU-institutionerna och alla berörda på lokal och regional nivå prioritera yrkesutbildningen. I betänkandet av Nadja Hirsch välkomnas kommissionens åtgärder för att undanröja hinder, öka insynen och göra det lättare att jämföra olika utbildningssystem så att de lättare kan erkännas inbördes och sinsemellan. Här betonas också vikten av att styra utbildningen närmare arbetsmarknadens behov, vilket bidrar till att stimulera kreativitet och innovation.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) EU och medlemsstaterna bör öka sina insatser för att gynna sysselsättningen bland unga och minska ungdomsarbetslösheten genom att framför allt skapa större samstämmighet mellan yrkesutbildningssystem och arbetsmarknadens behov. Eftersom tolv miljoner okvalificerade arbetstillfällen försvinner i Europa fram till 2020 och eftersom människor behöver yrkesarbeta längre för att vi trots de demografiska utmaningarna ska kunna behålla vår sociala modell är det avgörande att vi ökar insatserna för ett bättre livslångt lärande bland arbetstagare under deras yrkesverksamma år. I det hänseendet är den tanke som Nadja Hirsch framför i betänkandet intressant, nämligen att införa incitament för arbetsgivare till att uppmuntra sina anställda att delta i utbildningsprogram. För att bekämpa arbetslösheten bland icke-kvalificerad arbetskraft och främja anställningen av pensionärer måste dessutom erkännandet av nationella kvalifikationer mellan medlemsstaterna uppmuntras och kompetens som erhållits genom informellt lärande värdesättas.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade ja. Möjligheten och förmågan att lära och att kunna arbeta i internationella sammanhang är en förutsättning för ett framgångsrikt arbetsliv i en globaliserad ekonomi. Behovet ökar av rörliga, flexibla arbetstagare med internationell erfarenhet. I Europa 2020-strategin anges de viktigaste faktorerna bakom smart tillväxt (främja kunskap, innovation och utbildning och främja det digitala samhället), hållbar tillväxt (resurseffektivare produktion samtidigt som konkurrenskraften höjs) och en tillväxt för alla (höjd sysselsättningsgrad, kompetenshöjning och fattigdomsbekämpning). När det gäller yrkesutbildning krävs det konkreta insatser på EU-nivå och i medlemsstaterna för att gjuta liv i strategin. Trots den ekonomiska krisens allvarliga återverkningar på den europeiska arbetsmarknaden kan vi förutsätta att sysselsättningen åter kommer att öka i Europa, åtminstone successivt, de närmaste tio åren. Enligt den senaste prognosen från Cedefop om utbud och efterfrågan på kompetens i Europa kan antalet nya arbetstillfällen fram till år 2020 uppskattas till 80 miljoner.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Möjligheten och förmågan att lära sig nytt och kunna arbeta i internationella sammanhang är en förutsättning för ett framgångsrikt arbetsliv i en allt mer globaliserad ekonomi. Näringslivet efterlyser i allt högre grad ett utbud av lösningsorienterade utbildningar och yrkesutbildningar som är direkt relaterade till praktiska krav. Av betydelse är att den som nyligen har avslutat en yrkesutbildning eller fortbildningskurs ska kunna ta med sig nyvunna färdigheter och kvalifikationer till arbetsplatsen.

Den resolution som antogs i dag är ett första steg mot att Europas arbetstagare får en ställning som gör att de kan anpassa sig till ekonomins krav. Människor måste få möjlighet att uppdatera och bredda sin kompetens. Istället för att kompetenshöjande åtgärder bara ses som ett sätt att hjälpa människor till bättre arbeten måste åtgärderna ge människorna förutsättningarna för att kunna utforma framtidens arbetsplatser och därmed aktivt bidra till en mer innovativ ekonomi.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Utbildning, yrkesutbildning och universaltanken om ”livslångt lärande” är byggstenar för den europeiska integrationens framtid som ständigt måste övervinna nya utmaningar när det gäller att stödja Europa 2020-strategin. Vi kan inte förneka att arbetslösheten bland ungdomar ökar oroväckande snabbt. Problemen kring yrkesutbildningarna blir alltmer en prioritet för oss. Människor i början av sitt yrkesliv kan uppleva att arbetslösheten får en negativ inverkan på deras fortsatta insatser på arbetsmarknaden. Yrkesutbildningar medför möjligheten för människor att röra sig fritt på arbetsmarknaden, alltefter ekonomisk situation och efterfrågan inom en viss ekonomisk sektor. Nyttan och förtjänsterna med befintliga gränsöverskridande utbildningsprogram som Leonardo Da Vinci-programmet bör belysas och programmen förtjänar vårt stöd. De gör att enskilda personer kan få de kvalifikationer som utmärker den rörliga arbetskraften.

Rörligheten undanröjer de svårigheter som uppstår på grund av de olika arbetsmarknadernas naturliga variationer och ger unga arbetstagare tillgång till den enorma europeiska arbetsmarknaden, full av nya utmaningar och möjligheter att utnyttja vunna erfarenheter. Medlemsstaternas uppgift blir att underlätta övervakningen av och stödet till inrättande av samarbeten och informationsutbyten mellan skolor, yrkesutbildningsinstanser, forskningscentrer och företag. Unga arbetstagare tillför ny kunskap, kompetens och erfarenhet till EU:s arbetsmarknad.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder betänkandet. Jag anser dock att nedskärningarna i programmen för livslångt lärande respektive programmet Människor är oacceptabelt stora.

  Michèle Striffler (PPE), skriftlig. – (FR) Kampen mot ungdomsarbetslösheten måste prioriteras av samtliga europeiska regeringar. Vi måste ge europeiska ungdomar ett fullödigt, attraktivt och konkurrenskraftigt erbjudande inom yrkesutbildningen som gör att de lättare kan få anställning. Jag anser framför allt att yrkesutbildning och livslångt lärande ska överensstämma bättre med arbetsmarknadens behov. Högre utbildning bör dessutom kombineras med yrkesutbildning genom till exempel en prioritering av varvad yrkesutbildning och arbete. Jag röstade följaktligen ja till Hirsch-betänkandet.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Ungdomsarbetslösheten i Europa ligger på 21 procent och rör i dagsläget över 5,5 miljoner unga européer som riskerar att utestängas från samhället på grund av att det saknas sysselsättningsmöjligheter. De tvingas även acceptera otrygga anställningar. Yrkesutbildning och utbildning är de stora utmaningarna för EU i dag och de tas också upp i Europa 2020-strategin. Målet är att minska andelen ungdomar som slutar skolan i förtid till mindre än tio procent och att senast år 2020 kunna ge 40 procent av de unga möjligheten att slutföra en högre utbildning. Det är ganska ambitiösa mål men de behövs för att skapa ekonomisk tillväxt och för att medlemsstaterna ska bli mer konkurrenskraftiga, vilket i sin tur skapar arbetstillfällen.

Jag röstade ja till betänkandet eftersom jag tycker att det är av största vikt att vi har en långsiktig strategi på EU-nivå som också innebär att vi kan hantera den strukturella arbetslösheten och ungdomsarbetslösheten. I det hänseendet är det viktigt att fortsätta stödja små och medelstora företag, eftersom de står för 50 procent av alla nya arbetstillfällen, och att investera i kontinuerligt livslångt lärande. Slutligen vill jag nämna behovet av att erkänna yrkeskvalifikationer, vilket skulle förbättra förutsättningarna för att öka rörligheten bland yrkesarbetande och studenter.

  Niki Tzavela (EFD), skriftlig. – (EL) Kampen mot ungdomsarbetslösheten är en av de viktigaste utmaningarna för EU. För att hantera problemet måste vi investera mer i utbildning och yrkesutbildning för ungdomar, så att de står rustade inför framtida utmaningar på arbetsmarknaden, som samtidigt blir allt mer krävande. I betänkandet konstateras det också med all rätt att Europeiska socialfonden skulle kunna bidra mer till utbildningen av ekonomiskt utsatta grupper. Särskilt viktigt, vilket jag själv har framfört vid flera tillfällen, är förslaget att underlätta arbetskraftens rörlighet på den inre marknaden. Det behövs ett europeiskt samarbete för att utarbeta en gemensam politik på området. Av dessa skäl gav jag det här betänkandet mitt stöd.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Den bristande överensstämmelsen mellan ungdomarnas kvalifikationer och behoven på arbetsmarknaden är ett av skälen till att Litauen har en fruktansvärt hög ungdomsarbetslöshet (34 procent). År 2010 saknade 52 procent av alla arbetslösa ungdomar (50 000) som registrerade sig vid den litauiska arbetsförmedlingen yrkesutbildning. Ungdomarnas ringa utsikter att hitta lämpliga jobb i mitt land har lett till en enorm utvandringsvåg – de senaste åren var 50 procent av de litauer som emigrerade 20–34 år. Behovet av rörlig och flexibel arbetskraft växer och därför måste vi hjälpa Europas arbetskraft att anpassa sig till behoven i ekonomin och ge dem möjlighet att höja sin kompetens och öka sina kunskaper. Det är viktigt att yrkesutbildningen är tillgänglig för alla. Jag är glad över att föredraganden förstår detta. Finansiering via ESF kan bli oerhört värdefullt och bidra till att förbisedda grupper i det litauiska samhället får yrkesutbildning. Det är också på tiden att EU vidtar effektiva och kreativa åtgärder för att genomföra de mål som anges i Europa 2020-strategin, till exempel minska andelen ungdomar som slutar skolan i förtid till mindre än tio procent och se till att 40 procent av ungdomarna får utbildning på universitetsnivå.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Både yngre och äldre borde ha tillgång till yrkesutbildning och fortbildning. Både programmet för livslångt lärande och programmet Människor ger ovärderliga möjligheter för den som vill lära sig nya färdigheter och hitta nytt arbete. Dagens arbetslöshetssiffror, särskilt bland ungdomar, är oroande och mer måste göras för att se till att ungdomar kan skaffa sig avgörande färdigheter och kompetens. Jag är helt övertygad om att ESF har en viktig roll när det gäller yrkesutbildning och annan utbildning. Det är viktigt att människor med lägre inkomster kan få ekonomiskt stöd, så att de kan gå kurser som i sin tur kan ge dem möjlighet att bli helt integrerade på arbetsmarknaden.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Europa 2020-strategin ska skapa smart och hållbar tillväxt för alla. Det är också mycket viktigt att ha ett resultatorienterat synsätt när det gäller lärande. ”Livslångt lärande” är absolut en prioritering för våra medborgare. Därför måste tillgången till yrkesutbildning vara en prioritering för oss.

Betänkande: Gay Mitchell (A7-0187/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar ja till det här betänkandet, där finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete utvärderas. Jag noterar också betydelsen av den mekanism som ska avlösa instrumentet i år. Jag instämmer i föredragandens kritik av att den granskning som gjorts av parlamentet inte erkändes av medlemsstaternas företrädare eller av förvaltningskommittén.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade ja till betänkandet om förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete – tillvaratagna erfarenheter och riktlinjer för framtiden. År 2011 är en strategisk tidpunkt för att dra lärdomar av fyra år med förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Ytterligare förenkling och anpassning till nya utmaningar, till exempel klimatförändringarna, liksom definitionen av den externa dimensionen i EU:s inrikespolitik är viktiga faktorer som måste beaktas. Jag stöder punkten i resolutionen om att det kommande instrumentet för att ge utvecklingsbistånd från EU måste vara lämpligt rustat i ekonomisk mening. EU har åtagit sig att arbeta för det kollektiva målet att senast 2015 lägga 0,7 procent av bruttonationalinkomsten, BNI, på offentligt utvecklingsbistånd. Den nuvarande nivån på EU:s stöd måste höjas markant för att nå målet. Samordning och uppdelning av arbetsuppgifter måste vara vägledande principer för programplaneringen inom ramen för det nya utvecklingsinstrumentet. Tanken på ett europeiskt strategidokument bör fullföljas med hög prioritet och i denna process måste Europaparlamentet medverka aktivt. Parlamentet måste få möjlighet att försvara särdragen i EU:s utvecklingspolitik i instrumentet för utvecklingssamarbete efter 2013, genom att på samma villkor som rådet granska besluten om strategisk programplanering.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Instrumentet för utvecklingssamarbete är ett av EU:s ytterst altruistiska projekt och går ut på att stödja utvecklingsländer utan villkor eller andra intressen. Den totala avsaknaden av nyttoaspekter i EU:s engagemang måste medföra att EU-institutionerna ger bidragen en betydligt effektivare riktning och fokuserar på fattigdomsbekämpning och uppfyllandet av millennieutvecklingsmålen.

Jag betonar behovet av ökad insyn i alla bidrag som öronmärks för detta, framför allt för att förbättra bedömningen av vilka konsekvenser instrumentet har för befolkningen i dessa länder. Bidragen måste åtföljas av en verkningsfull socialpolitik i utvecklingsländerna. De måste på medellång och lång sikt vara det ”spö” som de aktuella folken använder för att lära sig ”fiska” och bli självförsörjande.

Vi får inte glömma att 2010 var Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Just därför måste instrumentet för utvecklingssamarbete fortsätta bekämpningen även i utvecklingsländer genom att lämna viktiga bidrag som kan ge rimliga levnadsvillkor för så många medborgare som möjligt.

  Pino Arlacchi (S&D), skriftlig. – (EN) Syftet med betänkandet om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete är att parlamentet anger sin ståndpunkt i frågan på ett tidigt stadium. Ståndpunkten ska bygga på erfarenheter som dras efter granskningen av hur vårt utvecklingssamarbete har genomförts.

Jag uppskattade den metod som föredraganden använde vid bedömningen av resultatet av och villkoren för EU:s utvecklingssamarbete. Föredraganden anger tydligt att kommissionen trots en konstruktiv dialog inte ändrade sitt agerande i utvecklingsfrågorna på det sätt som parlamentet rekommenderade. Parlamentets ståndpunkt återgavs bara sporadiskt i de förslag till genomförandeåtgärder som kommissionen lämnade till förvaltningskommittén för finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete.

Detta är delvis förståeligt. Föredragandens främsta partner var generaldirektoratet för yttre förbindelser, vars uppdrag är att gynna EU:s intressen i världen. Men utvecklingssamarbetet är det enda politikområde inom de yttre åtgärderna (förutom humanitärt stöd) som inte utformas för att gynna EU:s intressen utan för att försvara vår planets mest utsatta befolkningsgruppers intressen. Eftersom den ståndpunkt som framförs i betänkandet fullt ut avspeglar denna övergripande anda röstade jag ja till det.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag gav mitt stöd till Gay Mitchells betänkande eftersom jag anser att vi måste öka parlamentens medverkan i utvecklingsländerna när vi utarbetar strategier för dessa länder, till exempel för fattigdomsbekämpningen. Europeiskt utvecklingsbistånd måste också få tillräcklig finansiering. EU har lovat att senast 2015 avsätta 0,7 procent av sin bruttonationalinkomst, BNI, till offentligt utvecklingsbistånd, vilket innebär att dagens nivå måste höjas.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Slutdatumet för att uppfylla millennieutvecklingsmålen ligger inom tidsramen för det första finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete. Det pågående samarbetet med lokala myndigheter måste därför utökas och deras roll när det gäller att bekämpa fattigdom och svält, förbättra vattenförsörjning och hälso- och sjukvård och stimulera lokal ekonomisk utveckling måste förstärkas. Livsmedelstryggheten, utmaningarna inom jordbrukssektorn och livsmedelsproduktionen och krisen med ökade levnadskostnader måste tas upp vid utformningen av finansieringsinstrumenten och av en övergripande politik för utvecklingssamarbete och samverkan. Jag välkomnar det som sägs om detta i betänkandet. Jag håller med om att kommissionen måste sammanställa information om budgetstödet i stort, med detaljerade uppgifter om sektorsinriktat stöd, stöd till specifika projekt och lokala myndigheter. Den informationen kan vara till hjälp framöver i strävan efter att fördela resurser och ekonomiskt stöd mer effektivt, och därmed göra det möjligt att identifiera alla problem som kan uppstå i fördelningssystemet. Det bör leda till en mer konsekvent politik.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Det övergripande målet med utvecklingssamarbetet är att utrota fattigdomen i partnerländerna, vilket inbegriper att uppfylla millennieutvecklingsmålen. För att uppnå dessa mål behöver EU ett särskilt finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Kommissionen har åtagit sig att lägga fram ett lagstiftningsförslag om finansieringsinstrumenten för externa åtgärder senare i år, och att se över de externa finansieringsinstrumentens övergripande struktur när man diskuterar nästa fleråriga budgetram. Jag röstade ja till dokumentet, där parlamentets ståndpunkt fastställs i fråga om det nya finansieringsinstrumentet för EU:s utvecklingssamarbete. Jag håller med om att det kommande instrumentet för att ge utvecklingsbistånd från EU måste vara lämpligt rustat i ekonomisk mening, med tanke på EU:s åtagande att 0,7 procent av unionens bruttonationalinkomst ska läggas på offentligt utvecklingsbistånd senast 2015.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jag röstade mot Europaparlamentets resolutionsförslag om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete med de områden, regioner och länder som samarbetet omfattar på grund av förslagen om hur den olagliga invandringen ska hanteras. Framför allt hävdas att utvecklingsstödet till migration inte ska användas till att stärka gränsförvaltningen och motverka olaglig invandring. Den ståndpunkten är oförenlig med vår politiska strategi, där förstärkta gränskontroller och bekämpning av olaglig invandring prioriteras tydligt, och vi menar därför att ytterligare resurser bör satsas på det området. Jag bestämde mig därför för att rösta nej till förslaget.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Utvecklingssamarbete är en av de centrala principer som ligger till grund för mitt arbete. Jag anser att Gay Mitchells utmärkta betänkande på ett förtjänstfullt sätt lyfter fram de områden där EU kan och bör bli bättre. Erfarenheterna från finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete har varit avgörande för att förstå hur EU bör agera när det gäller nästa fleråriga budgetram. Om vi vill att finansieringsinstrumenten ska bli effektiva måste vi upprätta en finansiering som är oberoende av andra åtgärder, räkna om kvoterna och se över hur instrumenten tillämpas. Översynen måste grundas på en grannskapspolitik som ser till de fattigare ländernas varierande behov, och inte bara till EU:s egna intressen. Det är min bestämda uppfattning att EU:s utvecklingspolitik måste utarbetas av parlamentet och rådet tillsammans och att artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt bör gälla också inom detta område. Dessa principer anges tydligt i det aktuella betänkandet, och jag har därför röstat ja.

  Philippe Boulland (PPE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar antagandet av Gay Mitchells betänkande som syftar till att fastställa parlamentets ståndpunkt gällande det nya finansieringsinstrument som utformats för att reglera Europeiska unionens utvecklingssamarbete, med utgångspunkt i lärdomarna från genomförandet av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete.

Jag vill i sammanhanget påpeka att fattigdomen ligger kvar på en hög nivå i de områden, regioner och länder som omfattas av utvecklingssamarbetet och att vi måste öka medlen för att angripa de problem som följer av fattigdom, i synnerhet undernäring, hälsoproblem, utbildning och tillgång till dricksvatten, i stället för att gå i riktning mot system för att reglera invandringen, som faller inom ramen för andra finansieringssystem.

Utvecklingsbiståndet måste möjliggöra för de berörda befolkningarna att bo kvar inom sina geografiska områden.

Regleringen av invandringen måste ske via andra finansieringsinstrument och leda till att Frontex ges ökade resurser.

Så har jag resonerat inför omröstningen om detta betänkande.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Till att börja med vill jag välkomna EU:s ansträngningar att utrota fattigdomen i utvecklingsländerna. Ett internationellt samarbete inriktat på att främja dessa länders självförsörjning och oberoende är rätta vägen mot social och politisk fred på internationell nivå, något som i grunden kommer att påverka de stödmottagande befolkningarna och dessutom leda till en lösning på Europas invandringsproblem. Jag stöder därför ett ökat EU-stöd till detta ändamål, liksom inrättandet av ett finansieringsinstrument med den specifika inriktningen.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) I samband med debatten om nästa fleråriga budgetram efter 2013 är det särskilt viktigt att på nytt fastställa och tydliggöra de ståndpunkter som parlamentet har intagit om ett nytt finansieringsinstrument för EU:s utvecklingssamarbete, utifrån lärdomarna från genomförandet av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete under perioden 2007-2013. Till att börja med anser jag det vara av största vikt att millennieutvecklingsmålen fortsätter att prioriteras inom ramen för det nya instrumentet. För att kunna uppfylla dessa mål – i synnerhet utrotandet av fattigdomen – är det viktigt att alla kommande instrument får realistiska och tillräckliga finansiella resurser. Kommissionen bör se till att EU:s bistånd ligger i linje med de utvecklingsmål som har ställts upp på internationell nivå. Jag vill också upprepa att det är viktigt att stödkriterierna för utvecklingsländer som får stöd via instrumentet tillämpas korrekt. Jag vill framhålla att det nya finansieringsinstrumentet bör utgöra grunden för ett riktat och mer flexibelt bistånd i bräckliga situationer. Jag anser att det bör bidra till att säkerställa en verklig koppling mellan katastrof-, återanpassnings- och utvecklingsbistånd. Avslutningsvis vill jag gratulera Gay Mitchell till det betänkande han har lagt fram, och jag stöder förslagen i betänkandet.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Under senare årtionden har en mängd offentliga och privata organisationer genomfört ett stort antal biståndsprogram i utvecklingsländerna. De otillräckliga framsteg som hittills har uppnåtts, den bristande samordningen vad gäller gemensamma mål (Världshälsoorganisationen) och bristen på tydliga riktlinjer för hur målen ska uppnås gör det nödvändigt att införa ett nytt finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete, såsom framgår av betänkandet och vilket också är min åsikt. Instrumentet måste emellertid utformas på ett smart sätt, och det måste vara så beskaffat att den rådande situationen förbättras utan att det leder till ytterligare resursslöseri. Ska detta projekt bli verkligt effektivt måste åtgärder vidtas på två fronter. För det första måste helt nya medel avsättas till utrotandet av fattigdomen, med tanke på att det är det primära målet; medlen får inte hämtas från redan pågående projekt. För det andra anser jag att EU måste gå in för arbetet mer helhjärtat. Samordning och arbetsfördelning måste vara de styrande principerna vid planeringen av det nya finansieringsinstrumentet.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med detta betänkande är att fastställa parlamentets preliminära ståndpunkt avseende ett nytt finansieringsinstrument för EU:s utvecklingssamarbete, på grundval av den tidigare förordningen. Jag anser att det är av stort värde för instrumentet att parlamentet bidrar till dess nya utformning i detta tidiga skede och stöder därför initiativet. Jag anser att de värden som kännetecknar Europaparlamentets verksamhet, inte minst främjandet av demokrati och värnandet om mänskliga rättigheter, kan bidra positivt till att skapa ett verktyg som är vassare, mer effektivt och heltäckande. Enligt min mening är det rätt intressant hur frågan analyseras i betänkandet: man föreslår nya strategier som nu måste diskuteras under de kommande månaderna, i synnerhet vad gäller behovet av ett mer differentierat stöd till utvecklingsländerna genom att dessa indelas i olika grupper. Man visar också på behovet av ett tillförlitligt och konsekvent arbete med retrospektiva studier inom området och föreslår en ny strategi för utvecklingsbistånd grundad på ökad differentiering, medverkan av det civila samhället och strikta urvalskriterier.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Nu när finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete har funnits i fyra år är det dags att utvärdera hur det har fungerat, för att förbättra framtida finansieringsinstrument inom området.

Det är nu uppenbart att det finns behov av att parlamentet fortsätter att utöva sin demokratiska kontroll över detta och kommande finansieringsinstrument. Än mer uppenbart är att utvecklingsländernas nationella parlament måste medverka vid utarbetandet av strategiska nationella dokument som berör EU-bistånd.

Jag hoppas att biståndsnivåerna inte ska minska utan snarare öka, när så är möjligt, och att man undersöker hur det verkligen ska komma de fattigaste befolkningarna till del. Under hela processen kan det inte nog betonas att det civila samhället måste få en avgörande roll. De skiftande förhållandena i utvecklingsländerna ska inte bemötas på samma sätt, utan snarare på ett differentierat sätt, där man bör ha i åtanke att traditionellt ekonomiskt bistånd i många fall kan bli mindre viktigt, exempelvis när det gäller de så kallade tillväxtekonomierna.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Detta betänkande av Gay Mitchell handlar om förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete – tillvaratagna erfarenheter och riktlinjer för framtiden. Förordning (EG) nr 1905/2006 trädde i kraft för fyra år sedan och det är nu dags att analysera den och lära av eventuella misstag och brister, eftersom kommissionen före sommaren avser att lägga fram förslag om den fleråriga budgetramen för perioden efter 2013. Jag stöder föredragandens förslag – inte minst uppnåendet av millennieutvecklingsmålen, fattigdomsutrotningen och förslaget att tjugo procent av resurserna ska gå till hälsa och grundläggande utbildning, den särskilda inriktningen på klimatfrågor, en ny strategi för stödet till utvecklingsländer med krav på respekt för mänskliga rättigheter, och en mer effektiv användning av knappa resurser. Jag har därför röstat ja.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Betänkandet innehåller en utvärdering av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, fyra år efter det att genomförandeförordningen trädde i kraft. Utvärderingen är viktig ur flera perspektiv. Den innehåller adekvata och kritiska analyser av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och av EU:s politik för utvecklingssamarbete, som vi anser vara riktig och nödvändig.

I betänkandet hävdas att syftet med utvecklingspolitiken inte ska vara att tjäna EU:s egna intressen, utan i stället att försvara intressena hos de mest marginaliserade och sårbara befolkningarna på jorden. Man uppmärksammar den överdrivna inriktningen på att den privata sektorn ska stå för investeringarna, och på nedskärningarna inom den offentliga sektorn, man pekar på risken med att hämta medel från sektorer som redan är underfinansierade och nämner som ett exempel stödet till lokala myndigheter. Vidare kritiseras alla försök att minska medlen till finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och Europeiska utvecklingsfonden, och man betonar än en gång att framstegen vad gäller millennieutvecklingsmålen är otillräckliga och att det finns ett behov av att öka det offentliga utvecklingsbiståndet.

Icke desto mindre anser vi att betänkandet kunde och borde ha gått längre på var och en av dessa punkter, i synnerhet vad gäller att förorda konsekvens mellan de mål som formulerats inom politiken för utvecklingssamarbete och EU:s olika sektorspolitiska områden.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Betänkandet innehåller en utvärdering av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, fyra år efter det att genomförandeförordningen trädde i kraft.

Utvärderingen är viktig ur flera perspektiv. Den innehåller adekvata och kritiska analyser av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och av EU:s politik för utvecklingssamarbete, som vi anser vara riktig och nödvändig.

I betänkandet hävdas exempelvis att syftet med utvecklingspolitiken inte ska vara att tjäna EU:s egna intressen, utan i stället att försvara intressena hos de mest marginaliserade och sårbara befolkningarna på jorden. Man uppmärksammar den överdrivna inriktningen på att den privata sektorn ska stå för investeringarna, och på nedskärningarna inom den offentliga sektorn och man pekar på risken med att hämta medel från sektorer som redan är underfinansierade. Som ett exempel nämns stödet till lokala myndigheter. Vidare kritiseras alla försök att minska medlen till finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och Europeiska utvecklingsfonden, och man betonar än en gång att framstegen vad gäller millennieutvecklingsmålen är otillräckliga och att det finns ett behov av att öka det offentliga utvecklingsbiståndet.

Icke desto mindre anser vi att betänkandet kunde och borde ha gått längre på var och en av dessa punkter, i synnerhet vad gäller att förorda konsekvens mellan de mål som formulerats inom politiken för utvecklingssamarbete och EU:s olika sektorspolitiska områden.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) I betänkandet granskas finansieringsinstrumentets effektivitet för utvecklingssamarbetet mot bakgrund av diskussionen om den fleråriga budgetramen. En översyn av den övergripande strukturen för alla externa finansieringsinstrument verkar vara påkallad. Till de aspekter som främst bör beaktas hör eventuella ytterligare förenklingar, anpassning till nya utmaningar som klimatförändringarna, och vart den externa dimensionen av EU:s inre politik bör hänföras. Som jag ser det är det också viktigt att inrätta förfaranden och strukturer för att säkerställa att utvecklingssamarbetet förblir ett oberoende politikområde med egna specifika mål.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (GA) Jag välkomnar Gay Mitchells betänkande. Det syftar till att fastställa Europaparlamentets ståndpunkt avseende den framtida finansieringen av EU:s utvecklingsbistånd före offentliggörandet av den fleråriga budgetramen för perioden efter 2013. I framtiden måste det alltid finnas tillräckliga medel för EU:s utvecklingssamarbete.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Biståndspolitiken är varken en altruistisk skyldighet eller ett sätt för tidigare kolonialmakter att lätta sitt samvete, när det har förekommit kolonisering. Den är en gren av utrikespolitiken, i egen rätt. Den bör emellertid också ingå som en viktig del i en strategi för att vända flyktingströmmarna och möjliggöra för befolkningarna att stanna i eller återvända till sitt ursprungsland och leva ett liv där i värdighet och ökande välstånd. Eftersom båda dessa områden faller inom ramen för medlemsstaternas suveränitet är flertalet av de institutionella och finansiella kraven i Mitchell-betänkandet oacceptabla.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag välkomnade detta betänkande eftersom 2011 är en strategisk tidpunkt för oss att dra lärdomar från de fyra årens tillämpning av förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Syftet med betänkandet är att på ett tidigt stadium fastställa parlamentets ståndpunkt gällande ett nytt finansieringsinstrument för EU:s utvecklingssamarbete, på grundval av lärdomarna från vår kontroll av tillämpningen av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete. Jag instämmer i att det krävs en differentierad strategi för den heterogena gruppen av utvecklingsländer, och i att traditionellt ekonomiskt bistånd kan bli mindre relevant för tillväxtländer. Jag menar att stödet till tillväxtländer bör fortsätta att inriktas på att stärka partnerlandets skattepolitik och främja mobilisering av inhemska skatteintäkter, samtidigt som man främjar en hållbar ekonomisk tillväxt, vilket bör leda till minskad fattigdom och minskat stödberoende. Vi måste avstå från att utnyttja budgetstöd i länder där insyn i de offentliga utgifterna inte kan garanteras. Budgetstöd måste alltid åtföljas av åtgärder för att utveckla mottagarlandets parlamentariska kontroll och granskningsförmåga och öka öppenheten och medborgarnas tillgång till information, och det civila samhället bör involveras i tillsynen av budgetstödet.

  Jan Kozłowski (PPE), skriftlig. – (PL) Jag anser att Mitchell-betänkandet, som är ett ypperligt betänkande, tar upp många viktiga frågor, och jag bestämde mig därför för att rösta ja. Jag tror att det viktigaste när man tittar på hur finansieringsinstrumenten för utvecklingsbistånd ska utformas i framtiden är att komma ihåg att utvecklingspolitikens överordnade mål måste vara att gradvis minska biståndsberoendet och se till att landet i fråga i slutänden uppnår totalt oberoende. Med det i åtanke bör finansieringsinstrumenten utformas på ett sådant sätt att de säkerställer långsiktig ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna.

Möjligheterna att nå detta mål hänger nära samman med utvecklingsbiståndets förutsägbarhet, eftersom ett sådant stöd tillsammans med mobilisering av inhemska skatteintäkter utgör den nödvändiga grunden för att partnerländerna ska kunna utforma en lämplig och effektiv utvecklingsstrategi. En annan avgörande fråga är enligt min mening att öka Europaparlamentets kontroll och inflytande över Europeiska utvecklingsfonden. Jag anser att bristen på demokratisk kontroll över fonden inverkar negativt på insyn och öppenhet i utvecklingspolitiken.

  Krzysztof Lisek (PPE), skriftlig. – (PL) Jag röstade ja till detta betänkande. Finansiering av utvecklingssamarbete kräver en noga genomtänkt lagstiftning, och i betänkandet sammanfattas vilka prioriteringar som bör vägleda oss i det arbetet. EU:s mål vid upprättandet av detta instrument är att se till att utvecklingsländerna får ett särskilt EU-stöd. Med tanke på våra nuvarande ansträngningar för att bemästra finanskrisen blir de fattigare ländernas problem mer uppenbara än någonsin. Finansieringsinstrumentet för utvecklingsbistånd syftar till att hjälpa fattigare partnerländer inom områdena handel och regional integration, miljö och förvaltning av naturresurser, infrastruktur, vatten och energi, landsbygdsutveckling, jordbruk och livsmedelssäkerhet, mänsklig utveckling och social sammanhållning. Dessutom vill vi stödja utvecklingen av offentliga system, demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomiska och institutionella reformer, samt förhindra konflikter och försvagade stater.

Samtliga ovan nämnda mål är ytterst viktiga när det gäller att förbättra säkerheten i fattiga regioner. Att hjälpa andra länder att bygga stabila demokratiska samhällen i länder där det råder rättssäkerhet, där mänskliga rättigheter respekteras och yttrandefrihet garanteras och där det finns en stabil rättsapparat, ett territoriellt försvar och väpnade styrkor, är en lovvärd strategi. Jag hoppas att vi ska lyckas sätta den i verket i större skala genom att använda de ekonomiska medlen än mer effektivt.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Det framtida finansieringsinstrumentet för EU:s utvecklingsbistånd måste ges tillräckliga ekonomiska resurser. EU har satt som gemensamt mål att senast 2015 lägga 0,7 procent av bruttonationalinkomsten på offentligt utvecklingsbistånd. För att nå det målet måste den nuvarande nivån på EU:s bistånd väsentligen öka. Med tanke på mervärdet i kommissionens bistånd och kommissionens nya roll för att samordna unionens och medlemsstaternas utvecklingspolitik (artikel 210 i EUF-fördraget), bör den andel offentligt utvecklingsbistånd som slussas via EU-budgeten åtminstone ligga kvar på en stabil nivå. De årliga beloppen för det nya instrumentet för utvecklingssamarbete under nästa fleråriga budgetram bör väsentligen öka i reala termer.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det är nu dags att utvärdera hur finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete har utnyttjats, nu när det har varit på plats i fyra år. Det är det enda sättet för oss att förbättra det, så att det blir mer effektivt i framtiden. Det är viktigt att parlamentet får ett inflytande över kontrollen av både detta och framtida finansieringsinstrument. Trots den ekonomiska kris vi upplever är det viktigt att bevara dessa instrument för att bistå utvecklingsländerna så att de inom en nära framtid kanske kan öka sitt välstånd, samtidigt som levnadsvillkoren för befolkningarna i dessa så kallade tillväxtländer förbättras.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Det framtida finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete måste få tillräckliga medel nu när millennieutvecklingsmålen snart ska vara uppfyllda. Givarländerna måste respektera sina åtaganden att senast 2015 lägga 0,7 procent av bruttonationalinkomsten på officiellt utvecklingsbistånd. Som jag redan har sagt finns det inga skäl att minska biståndet. Det offentliga utvecklingsbiståndet uppgår för närvarande till drygt 120 miljarder US-dollar. Vi kan göra mer och vi kan göra det bättre. Men då räcker det inte med ökade resurser. Att lyfta in Europeiska utvecklingsfonden i budgeten skulle vara ett stort framsteg så länge det inte leder till att de totala finansieringsbeloppen på EU-nivå minskar. Jag är också positiv till ”mer” budgetstöd, oavsett om det är allmänt eller sektorsspecifikt, och till färre projekt närhelst de makroekonomiska och styrningsrelaterade kriterierna så medger. För det första skulle det möjliggöra en snabb mobilisering av ekonomiska resurser i syfte att återuppbygga och konsolidera staten. För det andra är det den enda sortens bistånd som vi säkert vet kommer att absorberas optimalt. Slutligen anser jag att vi måste se till att det här biståndet blir mer effektivt.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) EU:s principer för att ge bistånd till utvecklingsländer som inte omfattas av Cotonouavtalet eller av Europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet är mycket viktiga. Genom det här finansieringsinstrumentet är det möjligt att ge ekonomiskt bistånd till AVS-länder (stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet) för att omstrukturera sockerproduktionen, och tanken är att ekonomiskt stöd ska gå till följande fem program: livsmedelssäkerhet, miljö och hållbar utveckling av naturresurser inklusive energi, migration och beviljande av asyl, investeringar i mänskliga resurser, lokala myndigheters och icke-statliga organisationers roll i utvecklingsprocessen. Jag röstade ja.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Att främja välstånd i så kallade utvecklingsländer är en nödvändig åtgärd, i synnerhet för att förhindra att en flodvåg av migranter väller in i Europa. För närvarande hanteras detta genom en rad olika program. Syftet med betänkandet är emellertid att öka det ekonomiska biståndet. Det kan jag inte ställa mig bakom. Med tanke på EU:s nuvarande ekonomiska svårigheter kan vi i nuläget inte ge sådant bistånd. Dessutom är det medlemsstaterna och inte EU som ska bestämma hur deras utvecklingsbistånd ska användas.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Tanken att ge utvecklingsländer en hjälpande hand och (dessutom) erbjuda dem ekonomiskt bistånd bör varmt välkomnas. Humanitära principer och strävan efter en global balans utgör rimliga skäl för detta. EU ger redan nu bistånd genom en rad olika program. Icke desto mindre vill man i betänkandet upprätta fler instrument för att därigenom utöka utvecklingsbiståndet. Enligt subsidiaritetsprincipen bör dock utvecklingsbistånd vara en fråga för de enskilda staterna.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Utvecklingssamarbete är den enda utrikespolitiska åtgärden som försvarar de mest marginaliserade och sårbara grupperna i samhället. Kommissionen måste anstränga sig till det yttersta för att se till att lämpligt och tillräckligt bistånd går till att utveckla den inhemska privata sektorn och de små och medelstora företagen i låginkomstländer. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt migration. Det är viktigt att se till att pengar som är öronmärkta för att bekämpa olaglig invandring används till just detta. Det bör också uppmärksammas att det krävs en grundlig analys av allmänna mål, prioriterade områden och förväntade resultat samt av fördelningen av medel när man upprättar ett nytt finansieringsinstrument enbart för utvecklingsländer.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) År 2011 är en strategisk tidpunkt för oss att utvärdera fyra års tillämpning av förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Kommissionen har meddelat att den kommer att lägga fram sitt förslag till den fleråriga budgetramen för perioden efter 2013 före sommaruppehållet, och att den kommer att lägga fram lagstiftningsförslag för finansieringsinstrumenten för yttre åtgärder senare i år. Syftet med betänkandet – som jag röstar ja till – är att på ett tidigt stadium fastställa parlamentets ståndpunkt när det gäller ett nytt finansieringsinstrument för EU:s utvecklingssamarbete, på grundval av lärdomarna från vår kontroll av tillämpningen av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete under den senaste fyraårsperioden. Jag vill betona att följande områden måste främjas: lämplig finansiering inom ramen för tillgängliga resurser, effekterna av kriterierna för fattigdomsbekämpning och offentligt utvecklingsbistånd, geografiska och tematiska program, planeringsförfaranden för EU-bistånd omfattande bättre samordning och arbetsfördelning, samt åtgärder för att fylla de demokratiska luckorna där parlamentet uppmanas att delta i beslutsprocessen.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete har nu varit i kraft i fyra år. Kommissionen kommer snart att lägga fram sitt förslag till den fleråriga budgetramen för perioden efter 2013 och lagstiftningsförslag för finansieringsinstrumenten för yttre åtgärder senare i år. Syftet med betänkandet är att på ett tidigt stadium fastställa parlamentets ståndpunkt när det gäller ett nytt finansieringsinstrument.

I betänkandet presenteras vilka lärdomar som dragits, med särskild tonvikt på Europaparlamentets erfarenheter under den demokratiska kontrollen av genomförandet av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete. En del av betänkandet ägnas åt framtidsutsikterna och slutligen tittar man på de geografiska och tematiska programmen där man framhåller behovet av stränga kriterier för rätt till budgetstöd och betonar att det civila samhället spelar en viktig roll för utvecklingen och tillämpningen av förfarandet med delegerade akter för de beslut som uppfyller kriterierna i artikel 290 i EUF-fördraget. Jag röstade ja till förslaget, för att Europaparlamentet ska ges möjlighet att kontrollera strategiska beslut i programplaneringen på jämlik fot med rådet.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Med tanke på att fyra år har gått sedan förordning (EG) nr 1905/2006 trädde i kraft och kommissionen redan har aviserat att den ska lägga fram förslag om den fleråriga budgetramen för perioden efter 2013, finns ett behov av en kort analys av de resultat som nåtts sedan dess och av framtida utvecklingsmetoder.

Det viktigaste är att betona att detta är ”det enda området för utrikespolitiska åtgärder […]som inte har utformats för att tjäna EU:s intressen utan för att försvara de mest marginaliserade och sårbara befolkningarnas intressen på jorden”. Därför bör Europaparlamentet ha en mer framträdande roll, för att det på olika sätt skänker demokratisk legitimitet, men också för vad det kan ge både materiellt och förfarandemässigt. Det bör också framhållas att målet måste vara att utrota fattigdomen, med hänvisning till begreppet ”grundläggande sociala tjänster”, i syfte att lindra de fattigaste befolkningarnas extrema sårbarhet.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstar ja. År 2011 är en strategisk tidpunkt för oss att utvärdera fyra års tillämpning av förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Kommissionen har meddelat att den kommer att lägga fram sitt förslag till den fleråriga budgetramen för perioden efter 2013 före sommaruppehållet och lagstiftningsförslag för finansieringsinstrumenten för yttre åtgärder senare i år. Syftet med betänkandet – som jag röstar ja till – är att på ett tidigt stadium fastställa parlamentets ståndpunkt när det gäller ett nytt finansieringsinstrument för EU:s utvecklingssamarbete, på grundval av lärdomarna från vår kontroll av tillämpningen av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Syftet med det betänkande som i dag har antagits är att fastställa parlamentets ståndpunkt när det gäller ett nytt finansieringsinstrument för EU:s utvecklingssamarbete, på grundval av lärdomarna från vår kontroll av tillämpningen av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete. I motsats till parlamentet verkade inte medlemsstaterna fokusera på att kontrollera om kommissionens förslag är förenliga med lagbestämmelserna om finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete.

Det bör därför klargöras att utvecklingssamarbete är det enda området för EU:s utrikespolitiska åtgärder som inte har utformats för att tjäna EU:s intressen utan för att försvara de mest marginaliserade och sårbara befolkningarnas intressen på jorden genom fattigdomsbekämpning och en hållbar mänsklig, social och ekonomisk utveckling – kort sagt allas rätt till ett värdigt liv.

Parlamentet framhåller att dessa åtgärder är viktiga och efterlyser därför ett instrument som ger EU möjlighet att finansiera sådana åtgärder från andra källor än finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete.

  Nikolaos Salavrakos (EFD), skriftlig. – (EL) Jag röstade ja till Gay Mitchells betänkande eftersom det pekar ut viktiga och riktiga vägar för att ett nytt finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete ska kunna antas och tillämpas genom de nyttiga lärdomar som kan dras av den nuvarande tillämpningen av detta verktyg för utvecklingssamarbete. EU-medlen för utvecklingssamarbete är en effektiv mekanism för att bekämpa fattigdom och främja demokratisering och utveckling i utvecklingsländer. Genom Lissabonfördraget har EU fått ökade befogenheter inom internationell representation, och det ställs krav på att unionen ska möta utmaningar som klimatförändringarna, fattigdomsbekämpning och att överföra rättsregler och demokratiska värderingar till utvecklingsländerna. Jag håller med föredraganden om att det är nödvändigt att förbättra den demokratiska ansvarigheten i EU:s hela utvecklingspolitik och Europaparlamentets aktiva roll i förfarandet för beviljande av medel till utvecklingsbistånd på grundval av artikel 290 i Lissabonfördraget.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder betänkandet, som behandlar instrumentets effektivitet och kontroll och förordar en bättre användning av biståndspengarna i framtiden.

  Michèle Striffler (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade ja till Mitchell-betänkandet eftersom vi måste dra lärdomar av de fyra senaste årens tillämpning av förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Samtidigt måste målen och räckvidden för detta utvecklingsbistånd definieras klart och tydligt.

Migration är ett område där vi måste prioritera konsekvens i vår politik för att främja utveckling. Utvecklingsbiståndet bör därför finansiera projekt som syftar till att angripa migrationens djupgående orsaker (genom fattigdomsbekämpning), men det ska inte användas för att förbättra gränskontroller eller bekämpa olaglig invandring.

  Iva Zanicchi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade ja till det betänkande som Gay Mitchell har lagt fram. Även med tanke på lärdomarna från genomförandet av finansieringsinstrumentet för utvecklingsbistånd inför införandet av det nya instrumentet för perioden efter 2013 anser jag att Europaparlamentet bör ges möjlighet att kontrollera strategiska beslut i programplaneringen på jämlik fot med rådet. Dessutom är det synnerligen viktigt att beslut om allmänna mål, prioriterade områden och tilldelning av medel fattas genom förfarandet med delegerade akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget.

Betänkande: Angelika Niebler (A7-0159/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar ja till detta betänkande på grund av att de ändringsförslag som föreslagits av Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet har införlivats i kompromissförslaget. Förslagen omfattar centrala frågor som allmänna riktlinjer, förbättringspotential på kommissionsnivå och förbättringspotential på parlamentsnivå.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade ja till den här resolutionen om garanti för oberoende konsekvensbedömningar. Jag håller med föredraganden om att konsekvensbedömningar är ett centralt lagstiftningsinstrument som den europeiska lagstiftaren bör använda sig av i ännu högre grad i framtiden. Konsekvensbedömningar visar lagstiftarna de eventuella konsekvenserna av olika politiska alternativ och hjälper till vid beslutsfattandet. Konsekvensbedömningar kan därmed i betydande grad bidra till en bättre lagstiftning. De kan dock aldrig ersätta den politiska dialogen och lagstiftarens demokratiskt fastlagda beslutsprocess. Påpekas bör att de enbart tjänar till att ge faktaunderlag som en förberedelse inför politiska beslut. Det är viktigt att konsekvensbedömningar är helt oberoende och öppna för insyn och dessutom bör konsekvenserna för små och medelstora företag beaktas. Parlamentet kan redan i dag använda sig av egna konsekvensbedömningar och genomföra omfattande granskningar av kommissionens. Hittills har det förfarandet dock sällan tillämpats. Jag instämmer i resolutionens ståndpunkt att Europaparlamentet i högre grad bör använda sig av sina befogenheter inom detta område.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag är övertygad om att konsekvensbedömningar är till hjälp för dem som förbereder politiska beslut. Därför har jag ställt mig bakom Angelika Nieblers betänkande om nödvändiga förändringar av konsekvensbedömningarna, i synnerhet när det gäller införandet av en oberoende mekanism. Konsekvensbedömningsnämndens ledamöter ska enligt förslaget kontrolleras av Europaparlamentet och rådet. Därmed skulle de inte längre lyda under kommissionens ordförande.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade ja till betänkandet. Konsekvensbedömningar är ett viktigt instrument i lagstiftningsprocessen. De visar lagstiftarna på eventuella konsekvenser av olika politiska alternativ och hjälper till vid beslutsfattandet, och lagstiftarna bör använda sig mer av dem i framtiden. Konsekvensbedömningar kan i betydande grad bidra till en bättre lagstiftning. Jag håller med om att det är nödvändigt att engagera sakkunniga utifrån – från alla politikområden – och samtliga berörda grupper i arbetet med konsekvensbedömningarna, så att oberoendet och objektiviteten garanteras.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Konsekvensbedömningar är ett viktigt instrument i lagstiftningsprocessen. För en strikt lagstiftningsprocess krävs att ett konkret faktaunderlag för beslutsfattandet sammanställs, och en garanti för att alla relevanta strategiska alternativ granskas när ett specifikt problem ska lösas. Konsekvensanalyser bör tillämpas vid alla lagförslag, de bör följa en klar metod och de bör genomföras helt oberoende och med full insyn. Konsekvensbedömningar bör också väga in alternativet att inte vidta åtgärder, och de särskilda konsekvenserna för små och medelstora företag.

Trots de förbättringar som skett inom området kan kommissionens och Europaparlamentets konsekvensbedömningar förbättras ytterligare. I det här betänkandet, som jag har röstat ja till, begär föredraganden att parlamentets utskott ska involveras mer i arbetet och att kommissionen ska ge en utförlig motivering när den avstår från att göra en konsekvensbedömning. Slutligen uppmanas parlamentets utskott att i större omfattning använda sig av konsekvensbedömningar för att förbättra kvaliteten i lagstiftningsarbetet.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jag röstade ja till resolutionsförslaget om garanti för oberoende konsekvensbedömningar. Först och främst betonas i förslaget att man vid konsekvensbedömningar måste ha i åtanke hur nya förordningar påverkar små och medelstora företag och minska deras administrativa börda. Betoningen på de små och medelstora företagens behov var avgörande för mitt beslut att stödja förslaget. Vidare betonas en annan mycket viktig aspekt, nämligen nationalekonomiernas specifika karaktär. För att skydda deras intressen bör kommissionen samråda med varje enskild medlemsstat, och med tjänstemän och företrädare för de olika nationella bedömningsinstanserna, för att se till att enskilda staters särskilda behov inte underordnas gemenskapens intressen. Slutligen begärs att EU:s förvaltningsprocesser ska öppnas för insyn och bli mer effektiva och att kommissionen ska vara ansvarig för sitt arbete inför parlamentet. Mot bakgrund av ovan nämnda punkter kände jag mig manad att rösta ja.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade ja till betänkandet eftersom jag håller med om att det är mycket viktigt att fortlöpande höja kvaliteten på EU:s lagstiftningsarbete och betänkandet innehåller konkreta förslag för att förbättra lagstiftningsprocessen inom både Europaparlamentet och kommissionen. Sedan en tid tillbaka har kommissionen redan genomfört konsekvensbedömningar av lagstiftning innan den lägger fram lagstiftningsförslag för Europaparlamentet och rådet, men i betänkandet hävdas att dessa förfaranden för konsekvensbedömning fortfarande behöver förbättras betydligt. Vi bör exempelvis stärka oberoendet för konsekvensbedömningsnämnden, som för närvarande lyder under kommissionens ordförande. I betänkandet uppmanas också Europaparlamentet och dess utskott att själva oftare genomföra konsekvensbedömningar av lagstiftningsförslag och att noggrannare granska kommissionens konsekvensbedömningar, som ofta tjänar till att rättfärdiga ett lagstiftningsförslag snarare än till att medge en objektiv analys av fakta. Sådana preliminära konsekvensbedömningar av föreslagen EU-lagstiftning förbättrades ytterligare genom Lissabonfördraget, som införde bestämmelser om obligatorisk bedömning av all föreslagen lagstiftnings sociala och miljömässiga konsekvenser.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) För en aktiv och framgångsrik lagstiftning krävs en politisk diskussion och en gemensam strävan efter samarbete och samförstånd, men dessutom ett tillförlitligt tekniskt underlag som vägleder lagstiftarna genom att sätta den aktuella politiken i ett sammanhang och bedöma dess konsekvenser. Av just det skälet välkomnar jag EU-institutionernas initiativ för att garantera konsekvensbedömningarnas kvalitet och tillförlitlighet, vilket även inbegriper garanti för deras oberoende och öppenhet.

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Jag har tidigare arbetat med den här frågan på utskottsnivå och måste framhålla att konsekvensbedömningar måste vara fria från yttre inblandning och att detta oberoende måste värnas på alla nivåer.

  Derek Roland Clark (EFD), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot Nieblerbetänkandet om konsekvensbedömningar. UKIP stöder principen om konsekvensbedömningar, men bara om de är verkligt oberoende, inte blir tandlösa (vilket innebär att kommissionen är skyldig att beakta dem) och görs på nationell nivå för att undvika att man kokar ihop en utslätad mix som ska passa alla, så att de nationella regeringarna inte ges möjlighet att göra en rimlig bedömning av hur ett förslag påverkar just deras länder. Niebler-betänkandet uppfyller dock tyvärr inte dessa krav.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Ett av de prioriterade målen för EU:s politik bör vara att införa en öppen, tydlig och effektiv lagstiftning av hög kvalitet. Vi har vid många tillfällen kritiserat bristerna i fråga om införlivande och genomförande av gällande EU-lagstiftning, vilket till stor del är en följd av att lagtexterna inte är ordentligt genomarbetade. Det är därför upp till EU:s lagstiftande organ att ta itu med problemet. Konsekvensbedömningar ger en systematisk värdering av lagstiftningens troliga effekter för hälsa, grundläggande rättigheter, sociala och ekonomiska frågor och miljöfrågor osv., och bidrar därigenom till att minska byråkratin och se till att EU:s politik blir konsekvent. Jag röstar ja till förslaget, som erkänner konsekvensbedömningars viktiga roll i beslutsprocessen. De måste präglas av totalt oberoende och öppenhet för insyn, följa en klar metod och innebära en underbyggd och objektiv analys av potentiella effekter, något som alltid ska åtföljas av en kostnadsnyttoanalys. Detta kommer att bidra till väl genomtänkta och välinformerade beslut, vilket bör leda till att lagstiftningens kvalitet förbättras, till att införlivande, tillämpning och tillsyn blir mer korrekta samt till en snabbare lagstiftningsprocess.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Konsekvensbedömningar är särskilt användbara instrument för att förbättra kvaliteten i lagstiftningsarbetet (exempelvis för politiska förslag). Dessa konsekvensbedömningar behöver emellertid anpassas: justeringar behövs verkligen, framför allt genom att det inrättas en oberoende mekanism, eftersom de bedömningar som föreslås av Europeiska kommissionen ofta är inkonsekventa ur kvalitetssynpunkt och i allmänhet endast tjänar till att rättfärdiga ett lagstiftningsförslag snarare än till att medge en objektiv analys av fakta.

Det gläder mig att det i det betänkande vi i dag röstar om sägs att konsekvensbedömningar ska genomföras helt oberoende, att ett bredare urval kriterier ska tas i beaktande (socioekonomiska, miljörelaterade, osv.) och att största möjliga insyn ska garanteras, i synnerhet när sakkunniga medverkar. Detta är en fråga som titt som tätt poppar upp i kammaren, men det hindrar inte att den är av största vikt!

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Konsekvensbedömningar är ett viktigt verktyg i lagstiftningsprocessen eftersom de beaktar möjliga konsekvenser av att en viss lagstiftning tillämpas, och just därför underlättar beslutsfattandet. Oberoende och öppenhet är värderingar som ska bevaras och uppmuntras i alla demokratier eftersom de garanterar allmänheten objektiva bedömningar, proportionella beslut och ett rättssäkert förfarande. Jag instämmer därför i stort med parlamentets förslag i detta betänkande.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) I detta betänkande, som har utarbetats av Angelika Niebler, behandlas frågan om ”garanti för oberoende konsekvensbedömningar”. Konsekvensbedömningar har stor betydelse för att vi ska kunna fatta rätt beslut. Även om de inte kan ersätta den lagstiftande myndighetens demokratiska beslutsprocess utgör de själva stommen i den processen.

Jag röstar ja till betänkandet, eftersom jag delar föredragandens åsikt att konsekvensbedömningar är grundläggande för att vi ska kunna utföra vårt arbete som lagstiftare. Ju mer vi vet om en viss sektor desto bättre kommer vårt beslutsfattande inom det området att bli. Dessutom, och trots att kommissionen har inrättat konsekvensbedömningsnämnden och en del positiva resultat redan har nåtts, anser även jag att det är viktigt att inrätta en oberoende struktur för konsekvensbedömningar inom Europaparlamentet.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Konsekvensbedömningar kan utgöra ett viktigt stöd för lagstiftningsprocessen. För att kunna göra det måste de ekonomiska, sociala, miljörelaterade och hälsomässiga följderna av olika politiska alternativ bedömas, likaså hur de inverkar på medborgarnas grundläggande rättigheter genom hela den politiska processen. Bedömningen ska inte bara ske på förhand, utan även i efterhand.

Den nuvarande konsekvensbedömningsprocessen har emellertid många brister, vilket erkänns i betänkandet. Ofta försöker man bara skänka påstådd teknisk legitimitet åt och rättfärdiga åtgärder som är en följd av politiska val och avväganden som det är enklast att dölja. Många frågor återstår när det gäller vilken metod som ska användas i varje enskilt fall. Vad eller vem ska konsekvenserna jämföras med? Vilken räckvidd har bedömningen? Vilka alternativ ska analyseras?

Även dessa beslut grundar sig i normala fall på politiska val och avväganden. Därför är det så viktigt att se till att konsekvensbedömningar är oberoende. I praktiken är det emellertid svårt, med tanke på alla inblandade variabler och intressen. Insyn, öppenhet, samråd och offentligt deltagande och offentlig tillsyn i anslutning till bedömningarna och deras resultat har avgörande betydelse vad gäller att så långt som möjligt garantera detta oberoende och bedömningens kvalitet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Konsekvensbedömningar kan vara till stor hjälp utifrån utgångspunkten att lagstiftningen blir bättre om ekonomiska, sociala, miljörelaterade och hälsomässiga följder av olika politiska alternativ analyseras under hela den politiska processen, likaså hur de inverkar på medborgarnas grundläggande rättigheter.

Till de frågor som kommer upp i konsekvensbedömningar hör dock de kriterier som används i bedömningarna. Vi vet att det finns ett antal kriterier – som inte bara handlar om kostnadsnytta – och även i det fallet behöver vi få veta vem som drabbas av kostnaderna och vem som gagnas av fördelarna.

Därför är det mycket viktigt att se till att konsekvensbedömningar är oberoende, något som i praktiken dock är mycket svårt med tanke på alla inblandade variabler och intressen.

Somliga bedömningars och sakkunnigas metoder kommer att vara mer oberoende än andra. Det är emellertid riktigt att konsekvensbedömningar i många fall tjänar till att rättfärdiga beslut som man avser att fatta snarare än till att verkligen hantera alla konsekvenser av den lagstiftning man avser att anta.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) Konsekvensbedömningar är ett centralt lagstiftningsinstrument som de europeiska lagstiftarna i högre grad bör använda sig av i framtiden. Även om de aldrig kan ersätta den politiska dialogen eller lagstiftarnas demokratiskt fastlagda beslutsprocess och endast tjänar till att bereda marken för politiska beslut, uppmärksammar de lagstiftarna på möjliga konsekvenser av deras politik utifrån ett specialiserat innehåll och hjälper dem i beslutsfattandet. På så vis kan de i hög grad bidra till en bättre lagstiftning.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (S&D), skriftlig. – (PL) Niebler-betänkandet är ett viktigt bidrag till debatten om hur EU:s lagstiftningsprocess kan förbättras, i syfte att se till att ny lagstiftning tjänar medborgarna och verkligen är nödvändig. Det har tyvärr förekommit anklagelser om att förordningar också utarbetas enbart utifrån en önskan om att göra EU-institutionerna mer kända eller under påtryckningar av lobbyister. Det betyder att vi fortlöpande måste förbättra förfarandena avseende vad som brukar kallas konsekvensbedömningen för en viss lagstiftningsakt. Jag har tidigare år varit föredragande inom bättre lagstiftning och vill lyfta fram några aspekter av detta problem. För det första bör vi notera behovet av att bevara den institutionella balansen i fördraget, som innebär att kommissionen föreslår lagar och parlamentet och rådet antar dem.

Att konsekvensbedömningarna är oberoende är ytterst viktigt, men de får inte undandras parlamentets demokratiska kontroll. Enligt min mening är förslaget om att ändra konsekvensbedömningar när parlamentet har infört sina ändringsförslag mycket viktigt, och jag håller också med dem som anser att vi måste tillämpa enhetliga kriterier för konsekvensbedömningar inom alla institutioner. Samtidigt vill jag uppmärksamma det faktum att lagstiftningens mest avgörande aspekt är den politiska viljan att lösa ett visst problem och en konsekvensbedömning som utarbetas som en del av ett visst projekt kan bara bidra med ett objektivt faktaunderlag.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Här i kammaren har jag redan fått tillfälle att säga att det verkligen är på tiden att konsekvensbedömningar inte bara att blir systematiska, utan framför allt tillförlitliga. Vi måste objektivt bedöma konsekvenserna av ett lagförslag innan vi tar det vidare, snarare än att till varje pris försöka rättfärdiga det. Och det är inte upp till kommissionens enheter, domare, parter och torterare att tillsammans råda över den bedömningen. Jag vet inte om de lösningar föredraganden föreslår är de rätta. Å andra sidan vet jag att jag instämmer i hennes diagnos, och att vissa av hennes iakttagelser är synnerligen relevanta. Medlemsstaterna måste därför direkt involveras i dessa bedömningar, eftersom de är bättre lämpade att bedöma de nationella konsekvenserna av förslag från Bryssel. Bedömningarna ska vara vägledande för de val och avvägningar som görs av medlemsstaternas parlament, som hädanefter är subsidiaritetsprincipens väktare. Konsekvensbedömningarna bör leda till att kommissionen avstår från en åtgärd om den blir meningslös, överflödig eller dyrbar. I slutänden bör vi snabbt kunna dra konsekvenserna av ett lagförslag, när det skapar mer problem än det löser att genomföra förslaget. Av alla dessa skäl röstade jag ja till Angelika Nieblers betänkande, även om jag inte gör mig några illusioner vad beträffar genomförandet.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag välkomnade detta betänkande eftersom konsekvensbedömningar är ett centralt lagstiftningsinstrument som EU:s lagstiftare bör använda sig mer av i framtiden. Konsekvensbedömningarnas fördelar är uppenbara. De visar lagstiftarna eventuella konsekvenser av politiska alternativ och hjälper dem i beslutsfattandet. Konsekvensbedömningar kan därmed i hög grad bidra till en bättre lagstiftning. De kan dock aldrig ersätta den politiska dialogen och lagstiftarens demokratiskt fastlagda beslutsprocess. De tjänar enbart till att ge faktaunderlag som en förberedelse inför politiska beslut. Betänkandet är uppdelat i fyra avsnitt. I det första behandlas allmänna krav på konsekvensbedömningar på EU-nivå. I det andra avsnittet diskuteras kommissionens konsekvensbedömningar och möjligheter till förbättringar. Det tredje avsnittet ägnas åt konsekvensbedömningar som genomförs av Europaparlamentet. Det fjärde och sista avsnittet behandlar behovet av en oberoende struktur för konsekvensbedömningar inom Europaparlamentet som alla parlamentsutskott bör använda sig av för att ytterligare förbättra lagstiftningen och skapa synergieffekter.

  Cătălin Sorin Ivan (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder denna resolution av flera skäl. Först och främst betonas att konsekvensbedömningar aldrig kan ersätta den politiska dialogen och lagstiftarens beslutsprocess, utan endast ska bidra till att skapa ett faktaunderlag för politiska beslut. Härigenom förbättras verkligen beslutsprocessen. För det andra måste konsekvensbedömningarna ta ett stort antal kriterier i beaktande i syfte att förse lagstiftaren med en heltäckande bild. Det är bara på detta sätt som lagstiftaren kan arbeta effektivt.

  Edvard Kožušník (ECR), skriftlig. – (CS) Processen att bedöma konsekvenserna av ett lagförslag bidrar i hög grad till att minska den administrativa börda som är en biprodukt av lagstiftningen. En särskild konsekvensbedömningsnämnd inrättades för en tid sedan på kommissionsnivå, som bedömer konsekvenserna både på förhand och i efterhand. Kommissionen genomför också offentliga samråd om sin planerade lagstiftning. Europaparlamentet har hittills saknat en enhet för konsekvensbedömningar. Jag välkomnar därför att det i betänkandet framförs krav på inrättande av en infrastruktur som gör det möjligt att bedöma konsekvenserna av olika förslag och planer som formuleras i parlamentet.

Jag vill också uppmana kommissionen till att vid sina konsekvensbedömningar i högre grad prioritera öppenhet i hela bedömningsprocessen, att måna mer om att processens oberoende och att inte sträva efter att hitta en enda lösning på ett problem i kommissionens förslag, utan i stället bedöma alternativa lösningar på en särskild situation oberoende av varandra. Jag vill också se en förenklad process för offentliga samråd, och förlängda tidsfrister för att lämna in konkreta förslag, inbegripet möjligheten att lägga fram förslag på unionens samtliga officiella språk.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stödde Angelika Nieblers betänkande om garanti för oberoende konsekvensbedömningar. Konsekvensbedömningar är ett centralt instrument för ett bättre lagstiftningsförfarande som syftar till att förbättra och förenkla både ny och befintlig lagstiftning. Konsekvensbedömningar är ett lämpligt instrument för att uppskatta konsekvenser av att anta nya lagar och förenkla och omarbeta befintliga lagar. Jag anser dock att man alltid ska bedöma dem utifrån vissa grundläggande principer, som insyn och oberoende. Därför instämmer jag med föredraganden när hon understryker att kommissionen på senaste tiden har höjt kvaliteten på sina konsekvensbedömningar, och samtidigt påpekar att de behöver förbättras ytterligare. Jag uppskattar verkligen beslutet att inrätta en oberoende struktur för konsekvensbedömningar inom Europaparlamentet, så att man i ytterligare utsträckning kan förbättra EU:s lagstiftning.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet. Konsekvensbedömningar är ett centralt lagstiftningsinstrument, som den europeiska lagstiftaren bör använda sig av i ännu högre grad i framtiden. Nyttan med konsekvensbedömningar är uppenbar. De visar lagstiftaren de eventuella konsekvenserna av olika politiska alternativ, hjälper dem att fatta ett beslut och bidrar därmed i betydande grad till en bättre lagstiftning. Konsekvensbedömningar kan dock aldrig ersätta den politiska dialogen och lagstiftarens demokratiskt fastlagda beslutsprocess. De tjänar enbart till att ge faktaunderlag som förbereder inför politiska beslut.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Det konsekvensbedömningsinstrument som föredraganden presenterar är ett bra sätt att förbättra kvaliteten på EU:s lagstiftning. Ömsesidiga bedömningar bör omfatta finansiella effekter, men även ekonomiska, miljörelaterade och sociala aspekter. Som läkare vill jag framför allt rikta fokus mot konsekvenser för människors hälsa. Vi får heller inte glömma hur viktiga medlemsstaterna är när det gäller konsekvensbedömningar, eftersom de måste införliva den nya lagstiftningen i sina rättssystem.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Konsekvensbedömningar är ett centralt lagstiftningsinstrument som den europeiska lagstiftaren bör använda sig av i ännu högre grad i framtiden, eftersom de visar de eventuella konsekvenserna av olika politiska alternativ. Vi får inte glömma att de enbart tjänar till att förbereda faktaunderlaget inför ett politiskt beslut. Vi anser att de konsekvensbedömningar som EU-institutionerna använder sig av bör följa vissa principer. Framför allt bör de genomföras på ett fullständigt oberoende och insynsvänligt sätt. De bör omfatta alla kategorier av lagstiftningsförslag och följa en klar metod. De måste alltid anpassas till den aktuella utvecklingen i den pågående lagstiftningsprocessen. Vi anser även att kommissionen bör ge parlamentet en utförlig motivering i fall där man inte anser det vara nödvändigt att bedöma konsekvenserna av sina beslut. Slutligen intygar vi att det är viktigt att inrätta en oberoende struktur för att göra konsekvensbedömningar inom parlamentet, så att man i ytterligare utsträckning kan förbättra lagstiftningen och skapa nya synergieffekter.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar denna text, där man fördömer kommissionens partiskhet. Det är synd att man inte fördömer kommissionens ensamrätt att ta initiativ till lagstiftning.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Konsekvensbedömningar är viktiga för lagstiftningen och bör främjas i framtiden. Nyttan med konsekvensbedömningar är stor: de gör lagstiftare uppmärksamma på konsekvenserna av olika alternativ och bidrar till bättre och mer medvetet beslutsfattande. Därmed är de ett viktigt bidrag till en bättre lagstiftning.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Jag har gjort en ingående granskning av betänkandet och sammanfattat de viktigaste punkterna: 1) Granskningarnas omfattning (både kostnads-nyttoanalys och ett helhetsgrepp). 2) Berörda parter från alla politiska områden ska involveras, medan metoden och den slutliga kvalitetskontrollen bör förbli EU-institutionernas uppgift, med en utökad samrådsperiod från 8 till 12 veckor. 3) Översyn av den interinstitutionella gemensamma strategin för konsekvensbedömningar för att uppmuntra alla institutioner att tillämpa en gemensam metod för konsekvensbedömningar. Möjligheter till förbättringar på kommissionsnivå: 1) Parlamentets och rådets ökade granskning av konsekvensbedömningsnämnden. 2) Regelbunden efterhandsbedömning av befintlig lagstiftning och analys av relevant rättspraxis från EU-domstolen. Möjligheter till förbättringar på parlamentsnivå: Det centrala är inrättandet av en oberoende struktur inom parlamentet med en övervakande styrelse bestående av parlamentsledamöter som skulle kunna utses vid varje mandatperiods början och där man tillvaratar befintliga resurser samt anlitar nationella sakkunniga. Jag avstod från att rösta då jag inte förstår vilka kriterier som gäller för utnämningen av sakkunniga till nämnden och vilka befogenheter de kommer att ha. Jag kan inte stödja betänkandet.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att konsekvensbedömningar är ett centralt lagstiftningsinstrument som den europeiska lagstiftaren bör använda sig av i ännu högre grad i framtiden.

Nyttan med konsekvensbedömningar är uppenbar. De visar lagstiftaren de eventuella konsekvenserna av olika politiska alternativ, hjälper till vid beslutsfattandet och bidrar därmed i betydande grad till en bättre lagstiftning. Konsekvensbedömningar kan dock aldrig ersätta den politiska dialogen och lagstiftarens demokratiskt fastlagda beslutsprocess. De tjänar enbart till att ge faktaunderlag som en förberedelse inför politiska beslut.

Kommissionen har höjt kvaliteten på sina konsekvensbedömningar, särskilt efter inrättandet av kommissionens egen konsekvensbedömningsnämnd. I ljuset av revisionsrättens rapport anser jag dock att kommissionens konsekvensbedömningar kan förbättras. Jag håller med om att detta skulle underlättas genom att i högre grad involvera Europaparlamentets utskott för att förbättra kvaliteten på konsekvensbedömningarna.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Tekniskt sett bidrar konsekvensbedömningar i betydande grad till bättre lagstiftning, eftersom de visar lagstiftaren de eventuella konsekvenserna av olika politiska alternativ. De är ett centralt instrument i EU:s lagstiftningsprocess.

I förslaget till betänkande har man delat upp bedömningarna i fyra delar. Den första delen säger att de konsekvensbedömningar som EU-institutionerna använder sig av bör följa vissa principer och de bör genomföras på ett fullständigt oberoende och insynsvänligt sätt. I den andra delen tas kommissionens konsekvensbedömningar upp och ges förslag på hur de kan förbättras. Den tredje delen ägnas åt de konsekvensbedömningar som parlamentet genomför. Utskotten bjuds in att i ännu större utsträckning använda sig av konsekvensbedömningarna för att förbättra lagstiftningen. I den fjärde och sista delen framförs krav på en oberoende struktur för konsekvensbedömningar inom Europaparlamentet som alla utskott bör använda för att skapa fler synergieffekter. Med anledning av detta och på grund av att konsekvensbedömningar aldrig kan ersätta den politiska dialogen och lagstiftarens demokratiskt fastlagda beslutsprocess, utan enbart tjäna till att ge faktaunderlag som en förberedelse inför politiska beslut, röstade jag för förslaget.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (EN) Konsekvensbedömningar är ett centralt lagstiftningsinstrument som den europeiska lagstiftaren bör använda sig av i ännu högre grad i framtiden. Nyttan med konsekvensbedömningar är uppenbar. De visar lagstiftaren de eventuella konsekvenserna av olika politiska alternativ, hjälper till vid beslutsfattandet och bidrar därmed i betydande grad till en bättre lagstiftning. Konsekvensbedömningar kan dock aldrig ersätta den politiska dialogen och lagstiftarens demokratiskt fastlagda beslutsprocess. De tjänar enbart till att ge faktaunderlag som en förberedelse inför politiska beslut. De konsekvensbedömningar som EU-institutionerna använder sig av bör följa vissa principer. Framför allt bör de genomföras på ett fullständigt oberoende och insynsvänligt sätt samt omfatta alla kategorier av lagstiftningsförslag och följa en klar metod. De politiska alternativ som presenteras bör också utvärdera det alternativ som innebär att man inte agerar. Likaså bör de särskilda följderna för små och medelstora företag beaktas och alltid anpassas till den aktuella utvecklingen i pågående lagstiftningsprocesser. Föredragandens huvudkrav är att det inrättas en oberoende struktur för konsekvensbedömningar inom Europaparlamentet, så att man i ytterligare utsträckning kan förbättra lagstiftningen och utnyttja synergieffekter, med möjligheten till en gemensam mekanism för alla EU:s institutioner.

  Phil Prendergast (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar betänkandet eftersom jag anser att konsekvensbedömningar är ett centralt lagstiftningsinstrument. Den europeiska lagstiftaren bör använda sig av dessa instrument i ännu högre grad eftersom de kan förbättra lagstiftningsprocessen genom att visa de eventuella konsekvenserna av olika politiska beslut. Lagstiftare får inte tveka att upplysa om obekväma fakta när de undersöker eventuella konsekvenser. Konsekvensbedömningar bör innehålla möjligheter och rekommendationer till lagstiftare, men man måste även kunna rekommendera att inte agera om det är det bästa alternativet. EU:s lagstiftning har stor inverkan på EU-medborgarnas liv och vi måste göra allt för att den ska bli så rättvis och väl avvägd som möjligt.

  Fiorello Provera (EFD), skriftlig. – (IT) EU:s lagstiftning är ofta alltför komplicerad, svår att förstå och svår att tillämpa. Därför kan konsekvensbedömningar bidra i betydande grad till att förbättra kvaliteten på EU:s lagstiftning, i synnerhet när det gäller att minska lagstiftningsprocessens tidsåtgång och kostnader. Jag stöder åtgärden eftersom det genom att man tar större hänsyn till medlemsstaternas krav blir möjligt att bedöma de sociala, miljörelaterade, finansiella och ekonomiska konsekvenser som en rättsakt kan medföra. Konsekvensbedömningar bör även genomföras på ett fullständigt oberoende och insynsvänligt sätt samt i ett tidigt skede av lagstiftningsprocessen.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Först och främst måste konsekvensbedömningarnas oberoende säkras, eftersom de är så pass viktiga i beslutsprocessen. Så även om de inte ersätter beslutet att anta en viss lösning eller ej kan de vara avgörande för valet av en viss politisk lösning.

Därför är det av största vikt att vidta alla slags åtgärder som bidrar till att konsekvensbedömningar genomförs på ett oberoende och insynsvänligt sätt. På så sätt kan instrumentet vara till maximal hjälp i beslutsprocessen och verkligen fungera som en garant för kvalitet och lämplighet i EU-institutionernas verksamhet.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Vi lade ned vår röst. Vi presenterade dessutom en alternativ resolution där vi ville förtydliga konsekvensbedömningars och utomstående sakkunnigas roll i konsekvensbedömningsprocessen. Konsekvensbedömningar kan endast vara ett stöd för politiskt beslutsfattande och får aldrig ersätta politiska beslut i den demokratiska beslutsprocessen.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Konsekvensbedömningar är ett centralt lagstiftningsinstrument. Nyttan med konsekvensbedömningar är uppenbar: de bidrar i betydande grad till en bättre lagstiftning. De kan dock aldrig ersätta lagstiftarens demokratiskt fastlagda beslutsprocess. Det betänkande som antagits i dag understryker parlamentets övertygelse att de konsekvensbedömningar som EU-institutionerna använder sig av bör genomföras på ett fullständigt oberoende och insynsvänligt sätt. De bör omfatta alla kategorier av lagstiftningsförslag och följa en klar metod. Parlamentet kräver även att det inrättas en oberoende struktur för konsekvensbedömningar inom Europaparlamentet så att man i ytterligare utsträckning kan förbättra lagstiftningen och utnyttja synergieffekter.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar de ändringsförslag som S&D-gruppen lade fram på utskottsstadiet om ökad insyn i lagstiftningsprocessen och bättre tillgänglighet för små och medelstora företag och frivilligorganisationer genom offentliggörande av färdplaner samt en förlängd samrådsperiod. Konsekvensbedömningar är mycket viktiga för vårt arbete i parlamentet och bör användas i större utsträckning, därför stödde jag betänkandet.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) De konsekvensbedömningar som utförs av EU är till nytta för alla EU-medborgare eftersom de bidrar till bättre lagstiftning genom oberoende analyser av möjliga åtgärder på EU-nivå. Föredraganden visar hur viktigt det är att göra bättre och effektivare analyser av ekonomiska, sociala, miljörelaterade samt hälsorelaterade konsekvenser av unionens politiska val. Konsekvensbedömningar spelar en central roll under hela den politiska utvecklingsprocessen och är nödvändiga för att lagstiftningen ska hålla hög kvalitet samt införlivas och tillämpas korrekt.

Därför stöder jag parlamentets förslag till kriterier för utförande av konsekvensbedömningar. I anslutning till detta vill jag poängtera att konsekvensbedömningarna måste göras så tidigt som möjligt för att minimera eventuella negativa konsekvenser och ta hänsyn till största möjliga antal institutionella, ekonomiska och medborgerliga intressenter.

Man bör dock använda konsekvensbedömningarna både före och efter antagandet av en lag. De måste genomföras på ett oberoende, insynsvänligt och objektivt sätt. De bör medfölja lagförslag och följa ett gemensamt system och en gemensam metod inom parlamentet.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Konsekvensbedömningar är ett värdefullt lagstiftningsinstrument, i det att de ger ett kunskapsbaserat underlag för politiska beslut och därmed bidrar till bättre lagstiftning. Insyn, enhetliga kvalitetsnormer och en redogörelse av fördelar och nackdelar med ett tillräckligt antal politiska alternativ är nyckeln till tillförlitliga konsekvensbedömningar. Därför röstade jag för det alternativa förslaget från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen.

Betänkande: Diana Wallis (A7-0164/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för betänkandet, men jag tror att ett frivilligt system skulle kunna gynna konsumenter och små och medelstora företag om kommissionen lägger fram konkreta uppgifter som visar att det finns ett behov av utveckling för att kommissionens samråd ska förbli öppet.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna resolution om grönboken från kommissionen om politiska alternativ för främjande av en europeisk avtalsrätt för konsumenter och företag. Genom avtalsrätten regleras och organiseras transaktioner på den inre marknaden. Dess potential att både hindra och underlätta dessa transaktioner är därför uppenbar. Om man väljer rätt väg framåt på det avtalsrättsliga området kan det utgöra ett viktigt bidrag för att förbättra den inre marknadens funktion och realisera marknadens fulla potential för företag, särskilt små och medelstora företag, samt konsumenter. De potentiella fördelarna med en europeisk avtalsrätt för den inre marknaden har diskuterats under många år. Parlamentet uttalade sig i frågan för första gången 1989, och med den resolution som antagits i dag vill man bemöta kommissionens nyligen framlagda grönbok om europeisk avtalsrätt och fastställa parlamentets prioriteringar på detta område. Jag stöder föredragandens åsikt att det bästa alternativet är att inrätta en frivillig rättsakt för europeisk avtalsrätt genom en förordning. Den skulle kunna kompletteras med en ”verktygslåda” för kommissionen och lagstiftaren som borde införas genom ett interinstitutionellt avtal.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) De mest uppenbara hindren för konsumenter och små och medelstora företag när det gäller den inre marknaden är komplexa, oskäliga avtalsvillkor, otillräcklig och bristfällig information, tidskrävande förfaranden, språkbarriärer, olika beskattningssystem, frågan om näthandlarnas tillförlitlighet, enskilda medlemsstaters demografiska sammansättning, farhågor runt sekretess, reklamationshantering och immateriella rättigheter. I den europeiska avtalsrätten fastställs och regleras transaktioner på den inre marknaden. Syftet är att lösa problem som av olika skäl uppstått på den gemensamma marknaden, däribland skilda nationella avtalslagar.

Därför är det viktigt att tillhandahålla ett samstämt europeiskt avtalsrättsligt system som bidrar till att realisera den inre marknadens fulla potential och hjälper oss att uppnå Europa 2020-målen. Om man väljer rätt väg framåt på det avtalsrättsliga området kan det utgöra ett viktigt bidrag för att förbättra den inre marknadens funktion och realisera marknadens fulla potential för företag, särskilt små och medelstora företag, samt konsumenter. Därför röstade jag för betänkandet.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) De potentiella fördelarna med en europeisk avtalsrätt för den gemensamma marknaden har diskuterats mycket de senaste åren. Så jag tycker att vi bör stödja införandet av en frivillig rättsakt med hjälp av en förordning så att detta parallella system inte står i strid med nationella system. Det är vad man har valt i Diana Wallis betänkande och därför gav jag det mitt stöd.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet. Efter den globala finanskrisen är det viktigt att realisera den inre marknadens fulla potential och därmed hjälpa oss att uppnå Europa 2020-målen. I dag är den gemensamma marknaden fortfarande fragmenterad, vilket beror på ett flertal faktorer, bl.a. underlåtenhet att genomföra gällande lagstiftning för den inre marknaden. Konsumenterna har inget förtroende för gränsöverskridande handel och företag ställs inför enorma administrativa och juridiska svårigheter om de vill utöka sin verksamhet i andra medlemsstater. De nationella skillnader som råder på det avtalsrättsliga området leder till ökade transaktionskostnader, rättslig osäkerhet för företag och minskat konsumentförtroende för den inre marknaden. Det är delvis därför konsumenter och företag, i synnerhet små och medelstora företag med begränsade resurser, undviker gränsöverskridande transaktioner, vilket omöjliggör en konkurrenskraftig inre marknad. Jag instämmer i betänkandets uppmaning att agera och lägga fram förslag för att harmonisera avtalsrätten på EU-nivå, vilket skulle garantera lika och rättvisa villkor för marknadens aktörer.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Avtal anger ramen för förbindelserna mellan företag och konsumenter. EU:s gemensamma marknad är instiftad genom en rad avtal som regleras av olika regelverk på medlemsstatsnivå. Dessa skillnader på det avtalsrättsliga området avskräcker företag, i synnerhet små och medelstora företag, från att ägna sig åt gränsöverskridande handel och hindrar dem därmed från att ta del av de nya möjligheter och inkomster som den inre marknaden erbjuder. Dessutom missgynnas konsumenterna av ett begränsat urval, höga priser och sämre kvalitet på grund av försvagad gränsöverskridande konkurrens. Det är till exempel anmärkningsvärt att endast 8 procent av konsumenterna handlar online från andra medlemsstater. I betänkandet, som jag stödjer, pekar man på behovet av en frivillig rättsakt för en europeisk avtalsrätt i form av en förordning.

Den kommer att ge konsumenterna bättre skydd inom europeisk avtalslag och bättre säkerhet när de gör gränsöverskridande överföringar. För företagen – i synnerhet små och medelstora företag – kommer det att bli lättare och billigare att sluta avtal inom en för EU gemensam avtalslag.

  Slavi Binev (NI), skriftlig. – (BG) Jag röstade emot Diana Wallis betänkande eftersom den frivilliga rättsakt som föreslås, genom en förordning, innebär ett första steg mot en harmonisering av medlemsstaternas avtalslag. I dagsläget tror jag inte att det är möjligt med en sådan harmonisering, ens i mindre utsträckning, med tanke på hur olika bestämmelserna för avtalsförhållanden ser ut i medlemsstaterna. Till exempel finns sakrätten, som inte existerar i tysk lag. Dessutom skulle inte en harmonisering av avtalslagen åtgärda bristerna inom andra områden som påverkar handeln mellan EU-länder. Det finns inga verkliga bevis för att det är dessa juridiska skillnader som förhindrar att transaktioner görs med utländska företag och konsumenter. Internationella avtal utformas för närvarande utifrån internationell civilrätt och på EU-nivå utifrån förordning (EG) nr 593/2008. Ytterligare ett instrument skulle bara skapa mer förvirring. När det gäller icke-internationella avtalsförhållanden tycker jag att medlemsstaterna ska fortsätta att tillämpa sin egen lagstiftning i enlighet med sin rättstradition och praxis.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jag röstade emot betänkandet där man föreslår en frivillig avtalsrättsakt och lägger grunden för en framtida europeisk avtalsrätt som ska få företräde över nationell civilrätt. Det skulle innebära slutet för medlemsstaternas egna rättstraditioner och lagar som rör de känsliga områdena civil- och avtalsrätt. Men även om målet med införandet av en frivillig rättsakt är att underlätta gränsöverskridande handel, med hänsyn till konsumenters och företags behov, måste man komma ihåg att gällande EU-lagstiftning redan tillgodoser de olika aktörernas behov. Det verkliga syftet med betänkandet verkar således gå bortom införandet av en europeisk civilrätt, vilket jag inte kan gå med på.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jag uppskattar verkligen föredragandens arbete och jag röstade för betänkandet. Där bemöter man behoven hos konsumenter och små och medelstora företag, som till skillnad från andra aktörer som tillhör större ekonomiska enheter har uppenbara svårigheter att ta sig in på den inre marknaden på grund av de enorma kostnader det medför. En direkt följd av detta är att såväl små och medelstora företag som konsumenter tenderar att göra sina transaktioner på den nationella marknaden, där det ofta råder mindre konkurrens. Därmed står de utanför den gränsöverskridande marknaden, där produkter ofta är minst 10 procent billigare än de inhemska. De skillnader som råder på det avtalsrättsliga området måste åtgärdas. Införandet av en frivillig europeisk avtalsrättsakt genom en förordning, som skulle samexistera med snarare än ersätta medlemsstaternas egna avtalsrättssystem, är en optimal lösning som skulle ge alla parter frihet att välja den rättsakt som passar dem bäst.

  John Bufton (EFD), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot ett införande av en europeisk avtalsrätt eftersom jag inte tycker att Bryssel ska införa lagstiftning där det redan finns nationell lagstiftning. Genom att införa en europeisk avtalsrätt och ge företagen möjligheten att välja nationell eller europeisk lagstiftning skapar man förvirring och juridiska överlappningar som kan resultera i kostsamma rättsprocesser. Det är även troligt att EU:s avtalsrätt kommer att gynna EU:s sysselsättnings- och socialpolitik, som direktivet om arbetstid, vilket både har visat sig vara mycket impopulärt och orsakat problem i Storbritannien för många viktiga industrier och tjänster. Det är även troligt att EU senare beslutar att lagstiftning som för närvarande innehåller fria tillval ska vara obligatorisk.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Diana Wallis betänkande innehåller ambitiösa mål för åtgärder för att inrätta en europeisk avtalsrätt för konsumenter och företag. De frågor som behandlas är avgörande, eftersom de handlar om att förbättra den inre marknaden genom att involvera företag och konsumenter i större utsträckning. Å ena sidan måste vi avskaffa skillnaderna i avtalsrätt för att ta bort hinder som nu håller tillbaka företag. Å andra sidan måste vi se till att EU:s konsumenter har ett bra skydd.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Avtalsrätten har en enorm inverkan på finansiella transaktioner, och därmed den inre marknaden. Därför välkomnar jag kommissionens och parlamentets ansträngningar för att harmonisera avtalsrätten inom EU och anpassa den till den gemensamma marknaden. Jag röstar för detta betänkande, där dessa frågor tas upp.

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Många av den senaste tidens händelser har visat hur viktigt konsumenternas förtroende är, och detta beror delvis på lagar som ska skydda konsumenter på marknaden. Det är alltså nödvändigt att ta upp detta på EU-nivå.

  Christine De Veyrac (PPE), skriftlig. – (FR) Diana Wallis betänkande är en viktig del i genomförandet av inremarknadsakten, och det gläder mig att det antagits. I dagsläget finns skillnader i de nationella lagstiftningarna som i hög grad begränsar den gränsöverskridande handeln, i synnerhet små och medelstora företag. Så införandet av en ram för en europeisk avtalsrätt är ett stort steg framåt som vi bör stödja. Genom att reglera avtal både mellan företag och mellan företag och konsumenter skulle antagandet av en frivillig rättsakt och en ”verktygslåda” kunna säkerställa bättre skydd för EU:s konsumenter.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) En europeisk avtalsrätt, som man diskuterat länge på institutionerna, skulle på flera sätt kunna gynna företag, konsumenter och den inre marknaden. Därför är vi öppna för de möjligheter det skulle kunna innebära att införa en samling gemensamma normer och principer för avtalsrätt, som skulle kunna öka gränsöverskridande transaktioner, reglera e-handeln och öka konsumenternas tillgång till varor. Precis som föredraganden tycker jag att en frivillig europeisk avtalsrättsakt som inte ersätter nationell lagstiftning, utan finns parallellt med den, är ett bra val.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Diana Wallis betänkande handlar om politiska alternativ för främjande av en europeisk avtalsrätt för konsumenter och företag. Ett bra alternativ för en europeisk avtalsrätt skulle kunna gynna den inre marknaden, små och medelstora företag och konsumenter. Frågan har varit aktuell i parlamentet sedan 1989, vilket ledde till att kommissionen tog fram en handlingsplan 2003. Kommissionen lade fram ett förslag till ett direktiv om konsumenträttigheter 2008 och har tagit fram två lägesrapporter. Nu har man tagit fram en rad åtgärder i form av en grönbok, vilken man bemöter i detta betänkande.

De förslag som efter tio års studier tagits fram kommer att bidra till att man åtgärdar de brister som upptäckts och som främst har att göra med avtal, och vi måste främja den inre marknaden genom att undanröja de hinder som finns. Därför röstar jag för betänkandet, där man inför en frivillig rättsakt som kan kompletteras med en ”verktygslåda” för att lösa avtalsproblem.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I betänkandet försöker man avleda med en retorik om att hjälpa konsumenter och små och medelstora företag. Det medför dock risker för både konsumenter och små och medelstora företag. Föredraganden är nyliberal, vilket framgår tydligt i viljan att avskaffa ”de hinder som står i vägen för dem som vill genomföra gränsöverskridande transaktioner på den inre marknaden, och anser att projektet om europeisk avtalsrätt i kombination med andra åtgärder kan vara värdefullt för ett förverkligande av den inre marknadens fullständiga potential”. EU:s avregleringar och utvidgande av den inre marknaden visar att det framför allt är stora företag som gynnas. Som det sett ut hittills kan man ana att förslag om harmonisering av avtal – som än så länge är frivilliga – kommer att genomföras med samma styrande intressen.

Dessa reservationer kommer av formuleringar i betänkandet, som att den frivilliga rättsakten ”måste erbjuda en mycket hög konsumentskyddsnivå, som kompensation för det skydd som konsumenterna normalt skulle åtnjuta vid tillämpning av den nationella lagstiftningen”. Man understryker även att den rättsakt som föreslås på EU-nivå, som är densamma för alla avtal inom EU, också fastställs i mycket allmänna termer.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Betänkandet är helt klart nyliberalt och tillvaratar företagens intressen – i synnerhet stora företag – eftersom det på en helt avreglerad inre marknad är de med makt som tjänar mest, trots vackra ord om att lyfta fram små och medelstora företag och konsumenter. Allt detta är ett försök att maskera produkten för att dölja dess verkliga faror för väljarna. Därför röstar vi inte för betänkandet.

Man förespråkar även en rättsakt på EU-nivå, om än frivillig, som ska gälla för alla avtal i EU och som också fastställs i mycket allmänna termer.

Här är några formuleringar från betänkandet:

- ”Europaparlamentet stöder åtgärder mot de hinder som står i vägen för dem som vill genomföra gränsöverskridande transaktioner på den inre marknaden, och anser att projektet om europeisk avtalsrätt i kombination med andra åtgärder kan vara värdefullt för ett förverkligande av den inre marknadens fullständiga potential, […].”

- ”Europaparlamentet anser att både avtal mellan företag och avtal mellan företag och konsumenter bör omfattas. Parlamentet betonar att den frivilliga rättsakten måste erbjuda en mycket hög konsumentskyddsnivå, som kompensation för det skydd som konsumenterna normalt skulle åtnjuta vid tillämpning av den nationella lagstiftningen. Parlamentet efterlyser ytterligare information om hur detta skulle kunna uppnås.”

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) Genom avtalsrätt regleras och organiseras transaktioner på den gemensamma marknaden. Om man väljer rätt väg framåt på det avtalsrättsliga området går det att bidra på ett betydande sätt till att förbättra den inre marknadens funktion och realisera dess fulla potential för företag, (särskilt små och medelstora företag) och konsumenter. Alla initiativ på det avtalsrättsliga området måste på ett tydligt sätt vara anpassade till de faktiska behoven och problemen hos företag och konsumenter. Därför menar jag att alla argument på detta område måste grundas på praktisk bevisning som hör samman med den rådande situationen på det avtalsrättsliga området och eventuella svårigheter som företag och konsumenter kan stöta på, särskilt vid gränsöverskridande transaktioner. Det är av största vikt att intressenterna deltar på ett omfattande och balanserat sätt. Detta är av allra största betydelse under lagstiftningsförfarandet och man måste göra allt för att det ska bli öppet för alla och insynsvänligt. Vi behöver en omfångsrik konsekvensbedömning, där man tar upp många olika politiska alternativ och fokus ligger på praktiska frågor som är viktiga för funktionen av en frivillig rättsakt.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Diana Wallis föreslår helt enkelt ett 28:e rättssystem, utöver de nationella lagarna, som det i praktiken är tänkt att ersätta. Man räds nu orden ”harmonisering” och ”standardisering” av lagstiftning när de nämns i EU-sammanhang. Den nya EU-lagen är tänkt att avlägsna hinder för gränsöverskridande handel som beror på skilda nationella rättssystem. Problemet är att det inte finns bevis i Diana Wallis betänkande för att det verkligen finns sådana hinder eller något problem att lösa. Därmed finns det ingenting som rättfärdigar detta, förutom en önskan att använda en ny metod för att införa överstatlig lagstiftning. Dessutom är risken stor att det används för att kringgå nationella skyddsbestämmelser, i synnerhet när det gäller konsumenträttigheter. Därför röstade jag emot betänkandet.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag avstod från att rösta om betänkandet eftersom komplexa avtalsförhållanden, enligt föredraganden, är en av de mest uppenbara svårigheterna på den inre marknaden för konsumenter och små och medelstora företag. Därför föreslår man en gemensam europeisk avtalsrätt, vilket skulle gagna konsumenterna och främja gränsöverskridande handel inom den inre marknaden. Enligt föredraganden bör det, både när det gäller avtal mellan företag (B2B) och avtal mellan företag och konsumenter (B2C), stå samtliga parter fritt att välja mellan att använda eller inte använda den frivilliga rättsakten som ett alternativ till nationell eller internationell lag (tillval). Ytterligare uppmärksamhet måste ägnas åt att säkerställa att den frivilliga rättsakten erbjuder konsumenter och små företag, såsom de svagare parterna i ekonomiska transaktioner, vederbörligt skydd och att inga missförstånd uppstår härvidlag vid lagvalet. Jag avstod från att rösta eftersom EU nyligen antog Rom I-förordningen, där samma område regleras och konsumenträttigheter skyddas väl. Detta förslag utgår endast från situationen i Storbritannien och skulle ge upphov till obalans och ökad byråkrati.

  Edvard Kožušník (ECR), skriftlig. – (CS) Jag stöder inte förslaget att inrätta ett helt nytt rättsinstrument i form av en europeisk avtalsrätt. Inrättandet av detta instrument är det första steget mot en alleuropeisk civilrätt som successivt skulle ersätta medlemsstaternas egen avtalsrätt. Förslaget må vara utformat som en frivillig tillämpning av instrumentet, men det är uppenbart att frivilligheten bara är temporär och kommer att följas av tvingande tillämpning i gränsöverskridande avtalsförbindelser. Om instrumentet förverkligas kommer vi att införa en helt ny typ av överstatlig lag, som kommer att vara på gränsen mellan EU:s lagstiftning och internationell civil- och handelslagstiftning. Dessutom har inte mandatet för att skapa en europeisk avtalsrätt för konsumenter och företag tillräckligt stöd i EU:s primärrätt. Vi bör därför välja ett standardinstrument, som har tillräckligt rättsligt stöd i primärrätten i form av harmonisering.

  Agnès Le Brun (PPE), skriftlig. – (FR) När det gäller genomförandet av den inre marknaden bör vi inte avskaffa de positiva hindren mellan medlemsstaterna. Om vi ska kunna dra nytta av en integrerad marknad måste vi hantera de indirekta orsakerna till att våra medborgare avstår från gränsöverskridande ambitioner. Utöver ett antal administrativa svårigheter ställs ofta EU:s entreprenörer inför mycket olika avtalsrättsliga bestämmelser i medlemsstaterna. Dessa hinder är särskilt svårhanterliga för små och medelstora företag, som är de som är viktigast för att få fart på tillväxten. Därför har kommissionen utarbetat en grönbok om detta och inlett ett omfattande offentligt samråd. Jag röstade för parlamentets resolution eftersom det krävs en förnuftig metod för att föreslå ett instrument som är samstämmigt med nationell lagstiftning och som skulle underlätta gränsöverskridande handel. Detta ”europeiska avtal” skulle vara frivilligt och åtföljas av en ”verktygslåda” för att förtydliga hur det ska användas. Det skulle ge bättre skydd för konsumenter.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot betänkandet.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) De skillnader som råder på det avtalsrättsliga området avskräcker företag från att delta i gränsöverskridande handel och får dem att avstå från att utnyttja de möjligheter och fördelar som den inre marknaden ger. Konsumenter missgynnas därmed av ett begränsat produkturval, högre priser och lägre kvalitet på grund av försvagad gränsöverskridande konkurrens. Här vill vi införa några innovationer, som avtal mellan företag och avtal mellan företag och konsument. Dessa skulle regleras av en frivillig rättsakt som utvidgar parternas valmöjligheter. Vi vill även införa en mekanism för övervakning och granskning för att säkerställa att den frivilliga rättsakten håller jämna steg med marknadens behov samt rättsliga och ekonomiska utveckling. De centrala målen bör vara rättsaktens enkelhet och att den ska kunna börja tillämpas. Bestämmelser för försäljning av varor bör prioriteras, liksom avtal för tjänster. Genom att införa ett system för förtroendemärkning skulle man säkra ytterligare konsumentskydd. Om man väljer rätt väg framåt på det avtalsrättsliga området kan det utgöra ett viktigt bidrag för att förbättra den inre marknadens funktion och realisera marknadens fulla potential för företag, särskilt små och medelstora företag, samt konsumenter.

  Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det finns mycket kvar att göra när det gäller små och medelstora företag samt konsumenträttigheter, men detta betänkande är ett första steg mot att underlätta gränsöverskridande handel mellan små och medelstora företag.

  Arlene McCarthy (S&D), skriftlig. – (EN) Labours ledamöter vid Europaparlamentet vill se den inre marknaden förbättras och gränsöverskridande handel underlättas för konsumenter och små företag. Konsument- och företagssammanslutningar har dock gått samman för att förkasta Diana Wallis förslag om ett frivilligt instrument för avtalsrätt. De hävdar att nationell avtalsrätt inte påverkar konsumenters inställning till att handla från andra medlemsstater. Det finns andra stora hinder för gränsöverskridande handel, såsom administrativa och kulturella skillnader samt brist på smidiga sätt att ersätta konsumenter. Diana Wallis har inte lagt fram några övertygande belägg för att det finns ett behov av en frivillig rättsakt. Ett sådant förslag skulle faktiskt kunna försämra nuvarande konsumenträttigheter.

Vi måste ta tid på oss att utvärdera de sju alternativen i grönboken och fatta ett bevisbaserat beslut utifrån tydliga konsekvensbedömningar. Vi kan inte heller godta ECR:s metod med verktygslådan utan tillräckliga bevis och en konsekvensbedömning som visar att det är det bästa sättet att skydda konsumenter och hjälpa företag. Vi är skyldiga våra konsumenter och företag att fatta det beslut som är bäst för dem och se till att lagändringar som påverkar deras rättigheter är väl genomtänkta.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Genom avtalsrätt regleras och organiseras transaktioner på den inre marknaden, och dess potential att både hindra och underlätta dessa transaktioner är därför uppenbar. Om man väljer rätt väg framåt på det avtalsrättsliga området kan det utgöra ett viktigt bidrag för att förbättra den inre marknadens funktion och realisera marknadens fulla potential för företag, särskilt små och medelstora företag, samt konsumenter.

Det är värt att notera att parlamentet i sina olika resolutioner om detta upprepade gånger har uppmärksammat fördelarna med en förbättrad avtalsrätt på den inre marknaden och välkomnat en gemensam referensram och insisterat på att parlamentet själv och berörda parter ska involveras.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Den 1 juli 2010 presenterade kommissionen en grönbok om handlingsalternativ för att få till stånd en europeisk avtalsrätt för konsumenter och affärsverksamheter. I de politiska alternativen ingår icke-bindande alternativ, ett tillvalssystem som kallas den 28:e ordningen, det mycket tveksamma tillnärmandet av omfattande nationell lagstiftning (på grund av motstånd från rådet och det omöjliga projektet att över en natt slå ihop de nationella rättstraditionerna) och alternativet att skapa en fullständig europeisk civilrättsakt. Jag stöder betänkandet helt, i synnerhet med tanke på människorättsbrotten i Lettland. Jag röstade för betänkandet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) En europeisk avtalsrätt borde innebära att den inre marknaden fungerar bättre och betänkandet belyser särskilt de potentiella fördelarna för små och medelstora företag samt konsumenter. Men har försökt skapa en gemensam rättslig ram sedan 1989. År 2008 kom kommissionen med ett förslag till direktiv om konsumenträttigheter. Det är betydligt viktigare för EU:s konsumenter att konsumentskyddet stärks på EU-nivå. Detta bör inte ske i form av restriktioner, som de som infördes när bankkonton övertrasserades. Man bör i stället inrikta sig på att bekämpa skumma affärer, bedrägeri, etc.

Man kan ifrågasätta huruvida europeisk avtalsrätt kommer att göra marknaden mer tillgänglig för små företag, eftersom det av analyserna att döma huvudsakligen är medelstora och stora detaljhandelsföretag som sysslar med gränsöverskridande handel, vilket beror på den onödiga byråkratin och kostnaderna. De nuvarande problemen med gränsöverskridande e-handel kommer att bestå ett tag framöver. Det har inte heller fastställts bortom allt tvivel att standardisering verkligen är nödvändigt. När det råder minsta tvivel förlitar jag mig på subsidiaritetsprincipen och därför röstar jag emot Diana Wallis betänkande.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Ett medborgarnas Europa måste vara ett Europa grundat på nationstillhörighet, subsidiaritet och nationell suveränitet. Hittills har det verkat som om en europeisk avtalsrätt inte varit nödvändig och den allmänna regeln är att om en bestämmelse inte är nödvändig ska den uteslutas. För mig ter sig betänkandet som en skenmanöver, utformat för att dölja det faktum att någonting betydligt viktigare, nämligen ett alleuropeiskt konsumentskydd, fortfarande måste förbättras. Av den anledningen röstade jag emot betänkandet.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) EU måste tillämpa ett enhetligt avtalsrättssystem. Framför allt skulle det avlägsna hinder som konsumenter och små och medelstora företag ofta råkar ut för på den inre marknaden på grund av komplexa avtalsförhållanden. Dessutom skulle en gemensam avtalsrätt innebära ökad gränsöverskridande handel på den inre marknaden. Den gällande Rom I-förordningen är ett rättsinstrument som ger ett gott skydd för den svagare avtalsparten. Bestämmelserna i förordningen skyddar konsumenter som söker ersättning från företag i andra medlemsstater som de ingått avtal med. Eftersom det redan finns en välfungerande rättsförordning på detta område i EU stöder jag inte denna förordning om politiska alternativ för främjande av en europeisk avtalsrätt för konsumenter och företag, där man föreslår en ny förordning som skulle införa ett nytt frivilligt instrument för transaktioner mellan företag samt mellan företag och konsumenter. Det bör påpekas att den nya förordningen skulle skapa stor förvirring och otydlighet på detta område. Genomförandet skulle dessutom kräva ytterligare finansiering och mer byråkrati.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) De nationella skillnader som råder på det avtalsrättsliga området skapar strukturella problem som avskräcker företag och konsumenter. I Diana Wallis resolutionsförslag förespråkas ett inrättande av ett frivilligt instrument för en europeisk avtalsrätt för konsumenter och företag, i en allmän förordning. Därför röstade jag för denna text. Instrumentet skulle inte ersätta medlemsstaternas avtalsrätt utan underlätta valet av rätt avtalsmodell, tack vare exempel som baseras på allmänna principer, definitioner och modellregler för handels- och konsumentavtal, utan att strida mot subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för betänkandet om inrättande av en europeisk avtalsrätt för konsumenter och företag som kommer att underlätta gränsöverskridande transaktioner och stärka den inre marknaden, i synnerhet för små och medelstora företag och konsumenter. Medlemsstaternas skilda avtalsrättsliga system sinkar små och medelstora företag som vill göra gränsöverskridande transaktioner. Vi behöver anta ett flexibelt förfarande som skapar trygghet för små och medelstora företag samt konsumenter och skyddar parternas rättigheter. Därför är det rätt strategi att inrätta ett frivilligt instrument som skulle fungera som en norm för små och medelstora företag jämte nationella bestämmelser genom att ge parterna fler alternativ.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om politiska alternativ för främjande av en europeisk avtalsrätt för konsumenter och företag. Genom avtalsrätten regleras och organiseras transaktioner på den inre marknaden, och dess potential att både hindra och underlätta dessa transaktioner är därför uppenbar.

Om man väljer rätt väg framåt på det avtalsrättsliga området kan det utgöra ett viktigt bidrag för att förbättra den inre marknadens funktion och realisera marknadens fulla potential för företag, särskilt små och medelstora företag, samt konsumenter. Jag vill lyfta fram vikten av att intressenterna deltar på ett omfattande och balanserat sätt. Kommissionens aktuella arbetsmetod, som innefattar en expert och en intressegrupp, säkerställer redan intressenternas deltagande. Men då processen inte har lämnat samrådsfasen är det viktigt att lagstiftningsförfarandet inte inleds. Intressenternas deltagande kommer att bli särskilt viktigt under lagstiftningsförfarandet, som till varje pris måste vara öppet för alla och insynsvänligt.

  Phil Prendergast (S&D), skriftlig. – (EN) EU kan inte göra anspråk på att vara en gemensam marknad om det finns hinder för handeln. De enorma kostnaderna för gränsöverskridande handel utgör ett stort hinder. Med utgifter för juridiskt bistånd, översättning och genomförande kan det kosta små företag upp till 15 000 euro att ta sig in på e-handelsmarknaden i en enda medlemsstat. Enligt en Flash Eurobarometerundersökning 2008 uppger 60 procent av detaljisterna att detta hinder är ett stort problem. Små och medelstora företag samt konsumenter i alla medlemsstater skulle gynnas av att de lagar som styr konsumenters transaktioner harmoniserades inom EU. Ett undanröjande av dessa hinder skulle uppmuntra fler små och medelstora företag att ta tillvara på e-handelns möjligheter. Små och medelstora företag är avgörande för den ekonomiska återhämtningen i många medlemsstater. I Irland sker återhämtningen främst genom export, så ett undanröjande av hinder för att ta sig in på EU:s marknad är avgörande. Informationen och rekommendationerna i betänkandet visar även potentialen för viktiga fördelar för konsumenter. Om den gränsöverskridande handeln ökar kommer konsumenter få ett större utbud av produkter och konkurrenskraftigare priser.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) En av de mest brådskande frågorna när det gäller EU:s lagstiftning är en harmoniserad avtalsrätt. Å ena sidan verkar det finnas ett behov av ökad inre samstämmighet för att företag ska kunna ta tillvara på den inre marknadens potential utan oro för oförutsedda lösningar i ett utländskt rättssystem som de inte kunnat förbereda sig för, vilket har varit ett stort problem. Å andra sidan finns det ett visst motstånd i medlemsstaterna mot att ge upp sina egna rättsliga lösningar, vilket inte är särskilt förvånande med tanke på att de har utvecklats under århundraden och är förankrade hos medborgarna.

I sin grönbok av den 1 juli 2010 gav kommissionen flera lösningar för regleringsmodeller från icke-bindande alternativ till en europeisk civilrätt. Av de olika förslagen är parlamentet för införandet av en frivillig rättsakt i form av en förordning för gränsöverskridande transaktioner först och främst, som även kan användas för nationella avtal, om man väljer det. Det verkar vara den bästa lösningen, så jag röstade för betänkandet.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag är för betänkandet. Man bemöter kommissionens grönbok om en europeisk avtalsrätt och fastställer parlamentets prioriteringar på detta område. De potentiella fördelarna med en europeisk avtalsrätt för den inre marknaden har diskuterats inom den interinstitutionella ramen och med allmänheten under många år, och parlamentet uttalade sig för första gången i frågan 1989. Kommissionen fördjupade debatten med sitt meddelande 2001 där man lade fokus på eventuella problem som skillnader på det avtalsrättsliga området kan ge upphov till på den inre marknaden och olika åtgärdsalternativ. I ljuset av de reaktioner som framkom under samrådet lade kommissionen fram en handlingsplan 2003. Där föreslog man bland annat en gemensam referensram innehållande definitioner, gemensamma principer och modellregler i syfte att förbättra den europeiska avtalsrättens kvalitet och konsekvens. I ett ytterligare meddelande, från 2004, föreskrev kommissionen en uppföljning till denna handlingsplan och föreslog också en översyn av unionens regelverk på detta område. År 2008 lade kommissionen fram ett förslag till direktiv om konsumenträttigheter.

  Nikolaos Salavrakos (EFD), skriftlig. – (EL) Jag anser att vi måste få den inre marknaden att fungera bättre och undersöka alla alternativ som kan gynna företag, särskilt små och medelstora företag, och konsumenter. I det sammanhanget är Diana Wallis betänkande ett steg i rätt riktning. Det tar upp den motsatta effekt som de avtalsrättsliga skillnaderna inom den inre marknaden har för både konsumenter och företag, och hur den inre marknaden skulle gynnas av en förbättrad avtalsrätt. För att uppnå detta anser jag att vi måste skapa en användarvänlig, flexibel och tydlig rättsakt som, när så är möjligt, är bindande för medlemsstaterna samt underlättar och ger rättssäkerhet för parter som ingår avtal, utan att inskränka på nationella lagar eller drabba den finansiellt svagare.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag är besviken på att detta betänkande har gått igenom parlamentet. Jag kunde inte stödja det eftersom det som ett svar på en grönbok från kommissionen uteslöt alldeles för många alternativ för en framtida europeisk avtalsrätt och utelämnade skyldigheten att begära en konsekvensbedömning av totala kostnader för och innebörden av kommissionens alternativ.

  Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Än så länge finns ingen europeisk avtalsrätt, trots att EU-institutionerna har diskuterat detta i över 20 år. Kommissionen har nu för avsikt att föreslå, genom en förordning, införande av ett frivilligt instrument, ofta kallat ”28:e rätten”, som skulle kunna styra gränsöverskridande avtal.

Intentionen att förenkla avtalsrätten och utöka den gränsöverskridande handeln är lovvärd, men jag tvivlar på att detta är en bra metod. Risken är stor att nationell lagstiftning, som ger konsumenterna maximalt skydd, kringgås. Därför har jag beslutat mig för att lägga ned min röst om detta initiativbetänkande, i väntan på kommissionens förslag till en förordning.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) En konsekvens av genomförandet av den inre marknaden är att antalet potentiella konsumenter i EU ökar. Hittills har det inte skett någon harmonisering av avtalsbestämmelser för konsumenter och företag på EU-nivå. Därav de ständiga hindren för ett fullständigt genomförande av den inre marknaden på grund av skillnader i de nationella lagstiftningarna och fragmenteringen av konsumentlagstiftningen.

I betänkandet föreslår man en analys av kvaliteten på ett frivilligt instrument på detta område. Det skulle vara i form av en förordning och kompletteras med en ”verktygslåda”, som skulle göra det möjligt att säkerställa rättssäkerhet och rättstrygghet. Ett sådant instrument skulle få den inre marknaden att fungera bättre och gynna företagen, konsumenter samt medlemsstaternas egna rättssystem.

Av dessa skäl röstade jag för betänkandet och jag stöder ett förslag från kommissionen om detta, som i framtiden bör involvera parlamentet samt intressenter från den ekonomiska sfären och civilsamhället.

  Rafał Trzaskowski (PPE), skriftlig. – (PL) Våra 27 olika rättssystem är ett av de största hindren för entreprenörer och konsumenter i EU som vill ta tillvara på den inre marknadens möjligheter. Arbetet med att inrätta en alternativ europeisk avtalsrätt gör mig mycket optimistisk, i synnerhet när det gäller EU:s digitala agenda och e-handelns potential för den inre marknaden.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Föredraganden är för ett frivilligt instrument. Konsumentskyddsorganisationer är redan skeptiska till EU:s hållning i frågan. De ifrågasätter det orsaksmässiga sambandet med utgångspunkten för en framtida avtalsrätt och de är även oroliga för att den juridiska biten ska kompliceras ytterligare. I dagsläget är en ”verktygslåda” det bästa alternativet, eftersom man genom den skulle tillgodose de behov som finns, och särskilda bestämmelser för de vanligaste typerna av avtal skulle vara till stor hjälp för konsumenterna. Vi bör dock vara öppna och undersöka alla alternativ.

  Iva Zanicchi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade ja till betänkandet av Diana Wallis. Problematiska avvikelser i medlemsstaternas avtalsrätt avskräcker ofta företag, särskilt små och medelstora företag, från att delta i gränsöverskridande handel och får dem att avstå från att utnyttja de möjligheter och fördelar som den inre marknaden ger. Syftet med den text vi röstar om i dag är att skapa en frivillig rättsakt för europeisk avtalsrätt med hjälp av en förordning. Denna frivilliga rättsakt skulle existera sida vid sida med medlemsstaternas avtalsrätt som en alternativ möjlighet som avtalsparterna frivilligt skulle kunna välja.

  Tadeusz Zwiefka (PPE), skriftlig. – (PL) Sextio procent av internettransaktionerna i EU misslyckas, främst på grund av att parterna i sådana transaktioner är rädda för andra medlemsstaters okända rättssystem. På det sättet berövas många EU-medborgare möjligheten att dra nytta av e-marknaden. I detta fall utgör skillnaderna mellan medlemsstaternas rättssystem ett hinder för att EU-marknaden ska kunna fungera på rätt sätt. Även jag anser därför att en frivillig rättsakt, eller en ”28:e rättsordning”, mycket väl kan bidra till att frigöra den europeiska marknadens potential inom e-handeln och bidra till att utvidga marknaden för företagare, samtidigt som konsumenterna garanteras lika tillgång till varor och tjänster.

Betänkande: Rosbach (A7-0175/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar ja till betänkandet eftersom det innehåller en rad punkter som har lyfts fram av gruppen Progressiva förbundet av Socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D), som har erkänt bruttonationalproduktens (BNP) begränsningar och behovet av att utveckla fler indikatorer för att mäta ekonomiska framsteg och samhällsutveckling på medellång och lång sikt. Jag vill även uppmärksamma att det tas fram tydliga och mätbara indikatorer där hänsyn tas till klimatförändringar, biologisk mångfald, resurseffektivitet och social integration, vilket kan bidra till ett kunskapsbaserat samhälle för alla och till lägre koldioxidutsläpp.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade ja till resolutionen ”Bortom BNP – Att mäta framsteg i en föränderlig värld”. BNP är en indikator på ekonomisk marknadsaktivitet som har blivit det globala riktmärke som används av politiska beslutsfattare i hela världen. Det måste understrykas att BNP är ett mått på produktion och inte ett mått på miljömässig hållbarhet, resurseffektivitet, social integration eller samhällsutveckling i allmänhet. Dessutom kan det vara vilseledande i det avseendet att avhjälpande åtgärder efter vissa händelser, såsom olyckor och naturkatastrofer, behandlas som fördelar och inte som kostnader. Jag välkomnar därför bestämmelsen i resolutionen om att vi måste utveckla fler indikatorer för att mäta ekonomiska framsteg och samhällsutveckling på medellång och lång sikt och ta fram tydliga och mätbara indikatorer där hänsyn tas till klimatförändringar, biologisk mångfald, resurseffektivitet och social integration. Vi måste även ta fram indikatorer som bättre lyfter fram hushållens perspektiv och visar inkomst, konsumtion och välstånd. Det är därför viktigt att vi utvecklar ett redskap som kan komplettera BNP. Detta måste ske på ett sådant sätt att det är användbart i praktiken och med hjälp av tydligt definierade indikatorer och uppgifter av hög kvalitet.

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Bruttonationalprodukt (BNP) är det mest välkända måttet på makroekonomisk verksamhet. BNP utvecklades på 1930-talet och används av politiska beslutsfattare i debatten som en indikator på tillväxt i deras länder. Med tanke på de allt starkare sambanden mellan ekonomi, sociala frågor och miljö har BNP i dag många brister, eftersom den inte tar hänsyn till viktiga sociala faktorer som välbefinnande, social integration, klimatförändringar eller resurseffektivitet. I ett sammanhang då det inte finns något direkt samband mellan en rad icke-kommersiella verksamheter och BNP finns det därför behov av att utveckla fler tydliga och mätbara indikatorer för medellång och lång sikt som garanterar jämförelse mellan länder och regioner och som kan användas för att planera den framtida utvecklingen och utforma politiken.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag stöder antagandet av en tydligt definierad måttstock som går bortom BNP på så sätt att den kompletterar BNP i det politiska beslutsfattandet och utvärderingen av politiken. BNP är en indikator på ekonomisk marknadsaktivitet som har blivit ett riktmärke som används av politiska beslutsfattare. Behovet av förbättrade uppgifter och indikatorer för att komplettera BNP när det gäller övergripande samhällsutveckling erkänns i allt högre grad av samtliga internationella institutioner. I betänkandet betonas behovet av att mäta livskvaliteten i samhället. Uppnåendet och bevarandet av livskvaliteten innefattar viktiga faktorer, såsom hälsa, utbildning, kultur, sysselsättning, bostäder och miljöförhållanden. Jag ställer mig bakom upprättandet av ett stabilt regelverk för europeiska miljöräkenskaper och framhåller behovet av att ta fram tillförlitlig och harmoniserad statistik.

  Pino Arlacchi (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade ja till betänkandet, eftersom det betonar att man måste komma överens om ett systematiskt tillvägagångssätt för att inrätta ett konsekvent ”Bortom BNP”-system för att bidra till bättre politisk analys. BNP är en indikator på ekonomisk aktivitet som har blivit det globala riktmärke som används av politiska beslutsfattare i hela världen. Men BNP är endast ett mått på produktion. Den är inte ett mått på miljömässig hållbarhet, resurseffektivitet, social integration eller samhällsutveckling i allmänhet. Därför kan den vara vilseledande.

Vi måste mäta livskvaliteten i samhället. Vi behöver tänka på att uppnåendet och bevarandet av livskvaliteten innefattar viktiga och gemensamt överenskomna faktorer, såsom hälsa, utbildning, kultur, sysselsättning, bostäder, miljöförhållanden med mera. Av dessa skäl förtjänar betänkandet den största uppmärksamhet. Enligt betänkandet bör indikatorer som mäter sådana faktorer ges en större roll.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Som Stiglitz-kommissionen pekade på i Frankrike 2008–2009 behöver vi överväga nya indikatorer för utveckling som kan komplettera BNP. Hittills har BNP varit en nyckelreferens, trots att det har lett till möjliga fel i bedömningen (exempelvis registreras återuppbyggnaden efter naturkatastrofer som ekonomiska framsteg), men nu räcker inte endast BNP längre. Jag röstade ja till Anna Rosbachs betänkande, eftersom det uppmanar kommissionen att fortsätta forskningen på området och trotsa de motsträviga konservativa, som tror att endast BNP är tillförlitligt, och illusionerna hos en del av vänstern, som skulle vilja mäta lycka i sig! Kommissionens arbete måste noggrant övervakas, eftersom det kan leda till en viktig utveckling: en ny och lämpligare metod för beräkning av hur EU-medel fördelas till regionerna (regionalpolitik). Hittills har medel beviljats på grundval av BNP per person i berörda regioner.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Bruttonationalprodukt (BNP) är en indikator på ekonomisk marknadsaktivitet som har blivit det globala riktmärke som används av politiska beslutsfattare i hela världen och som är mest känt som mått på makroekonomisk verksamhet. BNP återspeglar inte nuvarande miljömässig hållbarhet, resurseffektivitet, social integration eller samhällsutveckling i allmänhet. Jag instämmer i kommissionens förslag att utveckla fler indikatorer för att mäta ekonomiska framsteg och samhällsutveckling på medellång och lång sikt och ta fram tydliga och mätbara indikatorer som ger information om klimatförändringar, biologisk mångfald, resurseffektivitet och social integration.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) I många år har BNP varit det främsta indexet för ekonomisk bedömning, men dess brister har blivit allt tydligare när det gäller att bedöma samhällsutveckling eller framsteg på miljöområdet. Därför är denna resolution viktig. I resolutionen betonas behovet av att EU inför andra indikatorer utöver BNP för att bättre ta hänsyn till bland annat klimatförändringar, biologisk mångfald och till och med social integration. Dessa är stora politiska utmaningar som jag är engagerad i. Jag röstade ja till betänkandet, eftersom det är en viktig utmaning att definiera och genomföra en ny uppsättning indikatorer för att mer exakt mäta EU-medborgarnas livskvalitet och förbättra de politiska lösningar som inte kan byggas helt på BNP. Detta initiativ är det första uppmuntrande steget i riktning mot starkare betoning av sociala och miljömässiga frågor i den europeiska offentliga politiken. För att det ska bli helt användbart och effektivt måste det dock följas av ett verkligt införande av en ny uppsättning indikatorer samt en effektiv och enhetlig politisk användning av dessa, så att de inte görs till någon sorts gimmick utan verkligen blir riktiga verktyg som underlättar beslutsfattandet.

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) Bruttonationalprodukt (BNP) är det mest välkända måttet på makroekonomisk verksamhet. BNP utvecklades på 1930-talet och har sedan dess kommit att betraktas som en standardindikator för övergripande samhällsutveckling och generella framsteg. En rad internationella initiativ har visat att det finns ett brett stöd bland politiska beslutsfattare och experter inom ekonomi, miljöskydd och det civila samhället för att det ska utvecklas indikatorer som komplement till BNP, så att det politiska beslutsfattandet får ett mer omfattande informationsunderlag att stödja sig på. BNP kan inte erbjuda en tillförlitlig grund för politisk diskussion. Framför allt mäter BNP varken ekologisk hållbarhet eller social integration. I den politiska och vetenskapliga diskussion som förts sedan flera år tillbaka är problemet snarare hur man ska genomföra denna strategi med hjälp av tydligt definierade och mätbara indikatorer. Både på unionsnivå och på medlemsstatsnivå har det lagts fram ett flertal initiativ för att bristerna inom dessa områden ska kunna avhjälpas. Tyvärr är det dock endast sällan som man handlat konsekvent. Så även om jag erkänner vikten av att införa ett tydligt definierat system för att mäta BNP uppmanar jag kommissionen att i första hand lägga fram en strategi på flera nivåer där det förklaras hur det nya tillvägagångssättet ”Bortom BNP” pragmatiskt kan tas i bruk i det dagliga politiska arbetet.

  Slavi Binev (NI), skriftlig. – (BG) Jag välkomnar Anna Rosbachs betänkande, eftersom det tydligt anger att BNP är en indikator för den ekonomiska marknadsaktiviteten och produktionen i ett visst land, men inte mäter miljömässig hållbarhet, resurseffektivitet, social integration eller samhällsutveckling. En hög BNP kan, även om den beräknas per capita, vara vilseledande, eftersom BNP inte fördelas lika bland befolkningen. Därför är den inte en bra indikator för livskvalitet i samhället. För att vi ska kunna lösa nuvarande och framtida problem behöver nya indikatorer tas fram, vilka kan komplettera och ytterligare förbättra BNP. Detta kommer inte bara göra det möjligt för oss att bestämma livskvaliteten mer exakt. Dessa indikatorer kommer även att ge en mer tillförlitlig kunskapsbas, vilket kommer att bidra till en bättre analys av politiken på olika områden.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Betänkandet av Anna Rosbach är en kritisk analys av kommissionens meddelande ”Bortom BNP: Att mäta framsteg i en föränderlig värld”. Kommissionens målsättning är att införa en måttstock som går bortom BNP, för att få en mer heltäckande bild av ländernas framsteg och utveckling, som exempelvis innefattar miljömässig hållbarhet och social integration. Denna målsättning är viktig och framstår inte som kontroversiell, men föredraganden ifrågasätter den strategi som kommissionen föreslår för att uppnå målet. De föreslagna initiativen utgör i själva verket inte en del av en pragmatisk strategi på flera nivåer där det förklaras hur det nya tillvägagångssättet ”Bortom BNP” kan tas i bruk. Jag delar denna uppfattning och röstade därför ja till Anna Rosbachs betänkande.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade ja till betänkandet, eftersom jag anser att vi endast genom att använda rätt instrument kan få en realistisk bild av läget och göra vårt bästa för att förändra situationen om det behövs. Bruttonationalprodukt, eller BNP, är ett instrument som ger ett aggregerat mått på mervärdet av alla penningbaserade ekonomiska verksamheter. Det är uppenbart att en välståndsindikator grundad på föråldrade parametrar är anakronistisk i dag, 2011.

Vi bör införa nya indikatorer för att mäta BNP, såsom miljömässig hållbarhet och social integration, så att BNP bygger på information som ger en sannare bild av det berörda landet eller regionen. Att anpassa sig till sin tid innebär att ta hänsyn till alla viktiga variabler, utan att gå i fällan att upprätta ett alltför konstgjort system som är svårt att tillämpa. Jag anser att arbetet kan genomföras på bästa sätt med tydligt definierade indikatorer.

  Maria da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Även om bruttonationalprodukt (BNP) är ett mått på produktion som är användbart för ekonomisk marknadsaktivitet, beaktar den inte utvecklingens hållbarhet eller miljömässiga och sociala aspekter och så vidare. Jag välkomnar därför initiativet ”Bortom BNP: Att mäta framsteg i en föränderlig värld”, vars syfte är att gynna och öka medvetenheten om användningen av andra kompletterande BNP-indikatorer vid politisk utvärdering och diskussion. Jag anser att detta mätsystem, som bygger på att olika parametrar bekräftas, kommer att leda till att de politiska besluten blir mer avpassade för samhällets behov och ekonomin i allmänhet.

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Medan akademikerna kommer att disputera om det bästa möjliga sättet att mäta framsteg måste vi som EU:s lagstiftande församling tro på den metod vi väljer och se till att den står emot kritik både nu och i framtiden.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) I den ekonomiska litteraturen har det i åratal betvivlats om det är nödvändigt att fortsätta använda BNP-tillväxten som en indikator på ett geografiskt områdes framsteg under en viss tidsperiod. Jag anser att vi för närvarande inte har någon annan indikator som är lika koncis eller fullständig. Vi kan inte ge våra medborgare, som har fullt upp i sina vardagsliv, en strängt objektiv samling dokument som beskriver den ekonomiska situationen. Samtidigt kan vi inte uteslutande insistera på strikt ekonomiska indikatorer, som inte alltid snappar upp sociala företeelser.

Jag instämmer därför i betänkandets allmänna syfte. Vi bör förena oss med den internationella akademikervärlden och försöka gå bortom BNP. Det finns gott om exempel över hela världen, från FN:s index för mänsklig utveckling till Bhutans index för bruttonationallycka. Det är nödvändigt att fastställa prioriterade mål och mäta hur de uppnås på ett strängt och exakt sätt som inte kan förvanskas av egenintressen. Vi måste hålla i minnet att det inte spelar någon roll hur många klockor vi har, utan hur vi använder tiden.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade ja till betänkandet eftersom jag anser att vi behöver hitta indikatorer som kompletterar BNP och hjälper oss att mäta faktorer såsom klimatförändringar, biologisk mångfald eller resurseffektivitet.

Som Joseph Stiglitz så väl har uttryckt det är BNP ett instrument som inte endast på ett otillräckligt sätt återspeglar medborgarnas välfärd, utan som även är begränsat till att mäta ekonomisk marknadsaktivitet. Jag hoppas att EU:s verkställande myndighet lägger fram konkreta förslag till fler, mer vittgående och hållbara indikatorer för att avhjälpa de nuvarande bristerna.

  Luigi Ciriaco De Mita (PPE), skriftlig. – (IT) Indikatorer är ett koncist sätt att tolka en viss företeelse. Enkla företeelser kan tolkas med hjälp av enkla indikatorer, medan komplexa företeelser kräver komplexa indikatorer. Bruttonationalprodukt är en enkel indikator, men utveckling är en komplex företeelse. Ett områdes ekonomiska utveckling har olika aspekter som inte ingår i den ögonblicksbild som BNP ger. Andra delar av tolkningen åsidosätts helt och hållet, såsom investeringar i immateriell infrastruktur, inbegripet know-how (personer, processer och produkter, för att bara nämna några exempel), och investeringar i materiell infrastruktur, inbegripet kommunikations- och transportnät (exempelvis IKT-nät samt väg- och järnvägsnät). Dessutom passar inte ens BNP för att avgöra vilka regioner som ska ges stöd genom EU:s regionala sammanhållningspolitik. Av dessa skäl bör man lovorda kommissionens satsning på att gå bortom BNP och ta fram en rad uppgifter och indikatorer som förbättrar dess förmåga att tolka företeelser och bidrar till att utformningen av politik och ekonomiska anslag förbättras. Det betänkande som vi har antagit tycks gå i denna riktning.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) BNP (bruttonationalprodukt) ger ett aggregerat mått på mervärdet av alla penningbaserade ekonomiska verksamheter. BNP är den mest kända och använda måttstocken på makroekonomisk verksamhet. BNP har faktiskt blivit den främsta indikatorn för övergripande samhällsutveckling och generella framsteg. Internationellt sett har man alltmer börjat erkänna BNP:s otillräcklighet som indikator för samhällsutveckling, social integration, miljömässig hållbarhet och resurseffektivitet. Jag stöder betänkandet, som efterlyser tydliga och mätbara indikatorer som tar hänsyn till klimatförändringar, biologisk mångfald, resurseffektivitet och social integration. I betänkandet betonas även behovet av att mäta livskvaliteten i samhället, med hänsyn till att uppnåendet och bevarandet av livskvaliteten innefattar viktiga och gemensamt överenskomna faktorer, såsom hälsa, utbildning, kultur, sysselsättning, bostäder och miljöförhållanden. I betänkandet stöds upprättandet av ett stabilt regelverk för europeiska miljöräkenskaper helhjärtat, och det betraktas som ett positivt steg i ”Bortom BNP”-processen. Kommissionens initiativ att lägga fram ett index för miljöbelastning jämsides med BNP välkomnas också.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Trots alla mer eller mindre orealistiska konstruktioner vi kan komma på är det endast genom analys av bruttonationalprodukten (BNP) som vi kan få en tillförlitlig bild av samhällets utveckling och framsteg. Det är skälet till att BNP är och bör fortsätta vara den viktigaste ekonomiska indikatorn. Den bör dock kompletteras med andra indikatorer om det behövs. Dessa bör undersökas och införas gradvis.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) År 2007 anordnade Europaparlamentet, kommissionen, Romklubben, Världsnaturfonden (WWF) och OECD konferensen ”Bortom BNP”, där deltagarna förespråkade utveckling av andra indikatorer som kompletterar bruttonationalprodukten (BNP). Betänkandet av Anna Rosbach utgår från ett meddelande från kommissionen av den 28 september 2009 med titeln ”Bortom BNP: Att mäta framsteg i en föränderlig värld”. Det ger uttryck för detta behov att förse politiker och forskare med mer heltäckande uppgifter.

Under de senaste årtiondena har BNP varit den mest använda makroekonomiska mätenheten, och den har nyligen börjat användas som en indikator för samhällsutveckling. Flera sociologer har på senare tid börjat hävda att detta inte är den bästa indikatorn, eftersom den inte tar hänsyn till aspekter som hållbarhet eller social integration. Eftersom jag instämmer i föredragandens ståndpunkt röstade jag ja till betänkandet, men jag anser att förslaget kan och måste förbättras genom att man lägger fram en mer övergripande strategi som genomförs gradvis.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) EU:s nyliberala politik och riktlinjer har äventyrat samhällsutvecklingen och slagit hårt mot Europas invånare. De allt större och oroande sociala klyftorna i EU-länderna är ett talande exempel. Detta bör vi hålla i minnet när vi analyserar indikatorer för utveckling och framsteg, som betänkandet gör.

Bruttonationalprodukt (BNP) används ofta som utgångspunkt när dessa båda faktorer – utveckling och framsteg – analyseras. Det är en statistisk indikator med naturliga brister. Eftersom BNP endast tar hänsyn till ekonomisk verksamhet – ökat välstånd – och därför kan användas för att fastställa ekonomisk tillväxt, omfattar den inte viktiga parametrar som fördelning av välståndet, ojämlikhet i samhället, kvaliteten på varor och tjänster, icke-kommersiella transaktioner eller ens resultat som inte registreras av marknaden, vilka är nödvändiga för bedömningen av utveckling och framsteg. I många situationer kan BNP öka samtidigt som de flesta av landets medborgare blir fattigare, eftersom BNP inte tar hänsyn till ojämlikheten i samhället.

Av alla dessa skäl blir det nödvändigt att ta hänsyn till andra indikatorer som kan avhjälpa dessa brister, så att måttet på samhällsutveckling blir så fullständigt, trovärdigt och realistiskt som möjligt.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) EU:s nyliberala politik och riktlinjer samt en alltmer orättvis fördelning av nationalinkomsten, både på europeisk och nationell nivå, leder till allt större ekonomiska skillnader och ojämlikhet i samhället.

Det blir därför alltmer kontroversiellt att använda bruttonationalprodukt (BNP) som utgångspunkt för analys och som statistisk indikator för mätning av samhällsutveckling och framsteg. BNP är en statistisk indikator med många brister, eftersom den endast tar hänsyn till ekonomisk verksamhet och bortser från andra viktiga faktorer som fördelning av välståndet, ojämlikhet i samhället, kvaliteten på varor och tjänster, icke-kommersiella transaktioner och till och med resultat som inte registreras av marknaden. Det innebär att BNP i många situationer kan öka samtidigt som de flesta av landets medborgare blir fattigare, eftersom BNP inte tar hänsyn till ojämlikheten i samhället.

Därför anser vi att det är godtagbart att ta hänsyn till andra indikatorer som kan komplettera dessa brister, så att måttet på samhällsutveckling blir så fullständigt, trovärdigt och realistiskt som möjligt.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) BNP har blivit en indikator för samhällsutveckling och framsteg i allmänhet. Den är dock inte ett mått på miljömässig hållbarhet eller social integration. I fråga om behovet av att förbättra dessa uppgifter och indikatorer har kommissionen lagt fram ett meddelande med titeln ”Bortom BNP: Att mäta framsteg i en föränderlig värld”. I meddelandet föreslår kommissionen bland annat övergripande indikatorer som skulle ge en tillförlitligare kunskapsbas. Det är nödvändigt att skapa ett instrument som kan komplettera BNP på ett sådant sätt att det är användbart i praktiken och med hjälp av tydligt definierade indikatorer och uppgifter av hög kvalitet.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Kommissionens målsättning att gå bortom bruttonationalprodukten och ta fram en annan måttstock (som ändå skulle omfatta BNP) kritiseras med rätta i betänkandet, där det betonas att debatten måste skjutas upp, då kommissionen ännu inte har gett en tydlig beskrivning av omställningen eller definierat exakta indikatorer. Jag har därför röstat ja till betänkandet.

  Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig. – (IT) Bruttonationalprodukt (BNP) är det mest välkända måttet på makroekonomisk verksamhet. Den används i politisk analys och diskussioner i hela världen som indikator på samhällsutveckling. Trots att den används allmänt finns en växande medvetenhet om att det ekonomiska systemet och samhällsstrukturen i Europa har förändrats i grunden. Utöver uppgifter om inkomst och välstånd står nuförtiden även andra miljömässiga indikatorer i samband med livskvaliteten i ett land. Dessa kan inte längre ignoreras. Därför stöder jag Anna Rosbachs betänkande, där nya indikatorer utarbetats som tar hänsyn till viktiga delar av miljöpolitiken, såsom energianvändning, biologisk mångfald, vattenanvändning och avfallsproduktion. Utmaningen är att integrera befintliga index med andra faktorer som är politiskt relevanta och empiriskt mätbara, och som ger tillförlitlig statistik om ländernas framtida utveckling. I denna mening anser jag att den nya texten har nått en bra kompromiss genom att avlägsna subjektiva faktorer som personlig lycka, vilka inte kan betraktas som indikatorer. Slutligen hoppas jag att både Eurostat och Eurobarometern kommer att spela en viktig roll i denna nyskapande process. Tack för uppmärksamheten.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag välkomnade betänkandet eftersom BNP är en indikator på ekonomisk marknadsaktivitet som har blivit det globala riktmärke som används av politiska beslutsfattare i hela världen. BNP är dock ett mått på produktion och inte ett mått på miljömässig hållbarhet, resurseffektivitet, social integration eller samhällsutveckling i allmänhet. Dessutom kan det vara vilseledande i det avseendet att avhjälpande åtgärder efter vissa händelser, såsom olyckor och naturkatastrofer, behandlas som fördelar och inte som kostnader. Vi behöver utveckla fler indikatorer för att mäta ekonomiska framsteg och samhällsutveckling på medellång och lång sikt. Vi bör ta fram tydliga och mätbara indikatorer där hänsyn tas till klimatförändringar, biologisk mångfald, resurseffektivitet och social integration samt indikatorer som bättre lyfter fram hushållens perspektiv och visar inkomst, konsumtion och välstånd. Det finns även ett behov av att mäta livskvaliteten i samhället, med hänsyn till att uppnåendet och bevarandet av livskvaliteten innefattar viktiga och gemensamt överenskomna faktorer, såsom hälsa, utbildning, kultur, sysselsättning, bostäder, miljöförhållanden med mera. Indikatorer som mäter sådana faktorer bör ges en större roll. Vidareutvecklingen av både kvalitativa och kvantitativa parametrar bör bygga på de indikatorer i Europeiska undersökningen om livskvalitet som omfattar huvudområdena för livskvalitet.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag instämmer i föredragandens analys i det betänkande som vi röstar om i dag. Bruttonationalprodukten tycks inte längre kunna tillfredsställa de växande ekonomiska och politiska kraven. Det är nödvändigt att ta fram ett kompletterande system som kan bidra till förbättrad politisk analys och debatt genom användning av tydliga kompletterande indikatorer för att mäta ekonomiska framsteg och samhällsutveckling på medellång och lång sikt. Med tanke på frågans känsliga karaktär och de möjliga effekterna av beslut som fattas i detta sammanhang kommer det verkligen inte att bli en lätt uppgift. Den utmaning som vi är på väg att anta ligger därför i att hitta tillförlitliga indikatorer som är teoretiskt konsekventa, politiska relevanta och empiriskt mätbara.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) BNP är det effektivaste instrumentet för mätning av makroekonomisk verksamhet och fungerar även som indirekt indikator för samhällsutveckling och framsteg. Den kan dock inte ge information om alla områden som är ämne för politisk debatt, såsom miljön och social integration.

Indikatorn ligger till grund för många av EU:s politiska beslut och instrument. Vi behöver satsa mer på att ta fram indikatorer som tillfredsställer alla medborgares behov. De behöver i synnerhet på ett hållbart sätt mäta framstegen i uppnåendet av ekonomiska, sociala och miljömässiga mål. Sammanfattningsvis måste den framtida EU-politiken bygga på fullständiga och aktuella uppgifter som omfattar alla väsentliga aspekter.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar betänkandet, som betonar att BNP är en indikator på ekonomisk marknadsaktivitet som har blivit det globala riktmärke som används av politiska beslutsfattare i hela världen. Det understryks att BNP är ett mått på produktion och inte ett mått på miljömässig hållbarhet, resurseffektivitet, social integration eller samhällsutveckling i allmänhet. I betänkandet betonas vidare att det kan vara vilseledande i det avseendet att avhjälpande åtgärder efter vissa händelser, såsom olyckor och naturkatastrofer, behandlas som fördelar och inte som kostnader. Det konstateras att det utöver mätningen av ekonomisk utveckling och produktivitet finns andra indikatorer som påverkar och förklarar ett lands levnadsstandard och att detta inte har kvantifierats hittills, trots att det finns relevanta indikatorer. I betänkandet betonas behovet av att utveckla fler indikatorer för att mäta den ekonomiska verksamhetens fulla inverkan.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) I dag är bruttonationalprodukten inte längre en tillräcklig och lämplig indikator för att mäta framsteg. Därför är det nödvändigt att utveckla en mer övergripande indikator som ger en mer tillförlitlig kunskapsbas i en föränderlig värld. Det råder ofta en brist på tydligt definierad information, uppgifter och indikatorer. Både på EU- och medlemsstatsnivå har det lagts fram ett flertal initiativ för att de brister som har lyfts fram ska kunna avhjälpas. Även om det är svårt att ta fram en metod som samtidigt är enhetlig anser vi att det som behövs är ett omfattande koncept där hänsyn tas till befintliga åtgärder som kan genomföras i praktiken. Det är viktigt att vi utvecklar ett nytt redskap som kan komplettera BNP och vara användbart i praktiken med hjälp av tydligt definierade indikatorer och uppgifter av hög kvalitet. Vi håller med föredraganden om att det är nödvändigt att lägga fram en strategi på flera nivåer där det förklaras hur det nya tillvägagångssättet pragmatiskt kan tas i bruk i vardagens politiska arbete.

  Barbara Matera (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade ja till Anna Rosbachs betänkande om ”Bortom BNP: Att mäta framsteg i en föränderlig värld”, eftersom jag anser att bruttonationalprodukten inte längre är en tillräcklig och lämplig indikator för att mäta framsteg i en föränderlig värld. Därför är det nödvändigt att utveckla mer övergripande indikatorer som ger en mer tillförlitlig kunskapsbas. Vi bör komma ihåg att BNP är ett mått på produktion och inte ett mått på exempelvis miljömässig hållbarhet. Det är nödvändigt att utveckla andra indikatorer som kan bidra till att förklara vilka faktorer som påverkar ett lands levnadsstandard.

Jag stöder därför att fler indikatorer tas fram för att mäta ekonomiska framsteg och samhällsutveckling på medellång och lång sikt, exempelvis indikatorer där hänsyn tas till klimatförändringar, biologisk mångfald, resurseffektivitet och social integration. Utvecklingen av dessa indikatorer kommer att bidra till att man förstår och kan mäta livskvaliteten i samhället. Därför kan inte utvecklingen i en medlemsstat eller region bedömas helt på grundval av en ekonomisk indikator som BNP. Även livskvaliteten, som styrs av faktorer såsom hälsa, utbildning, kultur, sysselsättning, bostäder samt klimat- och miljöförhållanden, måste beaktas.

  Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Som föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi om detta betänkande anser jag att uppnåendet och bevarandet av livskvaliteten innefattar viktiga och sammanlänkade faktorer, såsom hälsa, utbildning, kultur, sysselsättning, bostäder och miljöförhållanden. Därför anser jag att även de indikatorer som mäter dessa faktorer är viktiga, och att de bör tillmätas större betydelse. Jag röstade ja eftersom betänkandet är ett steg, om än tvekande, i riktning mot en förbättring och komplettering av bruttonationalprodukten (BNP) som instrument för mått på och bedömning av en social och ekonomisk politiks framgång och den sammanhängande samhällsutvecklingen.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Vi håller alla med om att det finns ett behov av förbättrade uppgifter och indikatorer för att komplettera BNP när det gäller övergripande samhällsutveckling. Initiativet ”Bortom BNP: Att mäta framsteg i en föränderlig värld” är ett kompletterande instrument som kan bidra till förbättrad analys och politisk debatt.

BNP är en indikator på ekonomisk marknadsaktivitet som har blivit en standardreferens som används av politiska beslutsfattare i hela världen. BNP är ett mått på produktion och inte ett mått på miljömässig hållbarhet, resurseffektivitet, social integration eller samhällsutveckling i allmänhet. Jag håller därför med om att man bör undersöka andra typer av instrument, som ger fler tillförlitliga uppgifter för mätning av en föränderlig värld.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Det är känt att BNP (bruttonationalprodukt) ger ett aggregerat mått på mervärdet av alla penningbaserade ekonomiska verksamheter. BNP är ett uttryck för ett produktions- och konsumtionsbaserat samhälle och tar inte hänsyn till förändringar och tillgångar inom viktiga områden. Med hänsyn till behovet av förbättrade uppgifter och indikatorer för att komplettera BNP föreslås olika åtgärder som kan ge en mer tillförlitlig kunskapsbas. Det är mycket angeläget att utveckla fler indikatorer för att mäta ekonomiska framsteg och samhällsutveckling på medellång och lång sikt. Jag röstade ja.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) I dag antog Europaparlamentet en resolution om ”Bortom BNP: Att mäta framsteg i en föränderlig värld”.

Bruttonationalprodukt är ett allmänt använt index för att mäta samhällsutveckling och ekonomiska framsteg. Dess allmängiltighet ger dock upphov till tvivel på om BNP beaktar en rad indikatorer som är avgörande för livskvaliteten i ett land. Vissa viktiga parametrar tolkas även felaktigt. Kommissionen menar att det är nödvändigt att ta fram en indikator som ger en tydlig bild av situationen i det berörda landet och som även återspeglar situationen för hushållen och enskilda personer samt hur ändamålsenligt landets resurser utnyttjas och hur det står till med miljön. Kommissionen förväntar sig större engagemang från medlemsstaternas sida när det gäller en systematisering av forskningen om allmänhetens livskvalitet, vilket skulle möjliggöra tydliga jämförelser mellan länder. En konsekvent politik leder till att det blir lättare att analysera forskningen och till att det blir möjligt att förutsäga ländernas långsiktiga utveckling.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade ja till resolutionen om BNP och andra indikatorer för att mäta framsteg och generell samhällsutveckling. BNP är en indikator på ekonomisk marknadsaktivitet som har blivit det globala riktmärke som används av politiska beslutsfattare i hela världen. Indikatorn är dock inte heltäckande. Den återspeglar inte miljömässig hållbarhet, resurseffektivitet, social integration eller samhällsutveckling. I vissa fall kan dessutom BNP ge felaktig och vilseledande information. Följaktligen måste vi göra allt för att utveckla fler indikatorer för att mäta dessa faktorer på medellång och lång sikt och samtidigt lyfta fram hushållens perspektiv.

Jag välkomnar förslaget att man vid mätning av livskvaliteten i samhället lägger tyngdpunkten på hälsa, utbildning, kultur, sysselsättning, bostäder och liknande faktorer som omfattar huvudområdena för livskvalitet. Vi måste utveckla ett lämpligt och effektivt verktyg som kompletterar BNP på ett sådant sätt att det är användbart i praktiken och med hjälp av tydligt definierade indikatorer och uppgifter av hög kvalitet.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Betänkandet om Bortom BNP: att mäta framsteg i en föränderlig värld syftar till att bedöma framstegen inom EU genom bruttonationalprodukten, som har kommit att betraktas som en standardindikator för samhällsutveckling och ekonomisk utveckling. Men bruttonationalprodukten utgör tyvärr inte längre någon tillförlitlig grund för en politisk debatt, eftersom den inte mäter miljömässig hållbarhet eller social integration. Man börjar alltmer erkänna att det behövs förbättrade uppgifter och indikatorer för att komplettera kriterierna för att bedöma framsteg. Därför röstade jag för denna text, där man försöker integrera utvecklingen inom EU med nya sociala indikatorer och där man eftersträvar en tydligt definierad måttstock utöver bruttonationalprodukten som komplement till BNP i beslutsprocessen.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande om Bortom BNP: att mäta framsteg i en föränderlig värld. Såsom med rätta anges i betänkandet har bruttonationalprodukten (BNP), som används av politiska beslutsfattare världen över och som omnämns i offentliga debatter, också kommit att betraktas som en standardindikator för övergripande samhällsutveckling och generella framsteg. Den utgör dock inte någon tillförlitlig grund för en politisk debatt i varje fråga. BNP mäter till exempel inte miljömässig hållbarhet eller social integration.

I kommissionens meddelande ”Bortom BNP: att mäta framsteg i en föränderlig värld” föreslås olika åtgärder som ett lämpligt komplement till BNP. Texten handlar framför allt om att utveckla fler standardindikatorer som skulle kunna utgöra en mer tillförlitlig kunskapsbas. Jag vill framföra mitt stöd för kommissionens avsikt att inrätta en tydligt definierad måttstock som går bortom BNP på så sätt att den kompletterar BNP i det politiska beslutsfattandet och utvärderingen av politiken, genom tydligt definierade och kvantifierbara indikatorer.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Bruttonationalprodukten är det mest välkända måttet i världen. BNP har kommit att betraktas som en standardindikator för övergripande samhällsutveckling och generella framsteg, men tar inte hänsyn till eller mäter miljömässig hållbarhet eller social integration. Det behövs förbättrade uppgifter och indikatorer för att komplettera BNP, som annars inte kommer att utgöra någon tillförlitlig grund för den politiska debatten.

Frågan har diskuterats tidigare, och särskilt 2007, då Europaparlamentet och kommissionen tillsammans med olika organ och sammanslutningar anordnade en konferens med titeln ”Bortom BNP”. Vid denna konferens hävdade kommissionen att BNP inte är en lämplig långsiktig måttstock, på samma sätt som ekonomiska och sociala framsteg inte är tillräckliga för att bedöma frågor som exempelvis klimatförändringar, resurseffektivitet eller personligt välbefinnande. Nya indikatorer föreslogs därefter för att mäta framstegen för uppnåendet av sociala, ekonomiska och miljömässiga mål. Av dessa skäl och för att kunna utarbeta en tydlig och omfattande uppsättning indikatorer som på en och samma gång är konsekventa, relevanta och objektivt mätbara, röstade jag för det förslag som diskuteras.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Kommissionens meddelande ”Bortom BNP: att mäta framsteg i en föränderlig värld” handlar om att utveckla fler standardindikatorer som komplement till BNP, vilket skulle tillhandahålla en mer tillförlitlig kunskapsbas. BNP har kommit att betraktas som en standardindikator för att mäta övergripande samhällsutveckling och generella framsteg, men utgör inte någon tillförlitlig grund för en politisk debatt om varje fråga. BNP mäter i synnerhet inte nivån för miljömässig hållbarhet eller social integration.

Jag röstade för detta betänkande eftersom det är viktigt att vi tar fram ett verktyg som kan komplettera BNP, med beaktande av att detta måste ske på ett sätt som gör verktyget praktiskt användbart genom användning av tydligt definierade indikatorer och uppgifter av hög kvalitet. I detta betänkande uppmanas kommissionen att lägga fram en strategi på flera nivåer för tillvägagångssättet ”Bortom BNP”, som bör redogöra för hur detta nya tillvägagångssätt kan användas pragmatiskt i den dagliga politiska verksamheten.

  Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Att nå och bevara livskvalitet förutsätter viktiga och sammanlänkade faktorer som hälsa, utbildning, kultur, arbete, bostäder och miljöförhållanden. Jag anser därför att de indikatorer som mäter dessa faktorer också är viktiga och bör uppmärksammas mer. Jag röstade för detta betänkande, eftersom det utgör ett steg, om än ett tveksamt sådant, mot att förbättra och komplettera bruttonationalprodukten (BNP) som ett instrument för att mäta och utvärdera sociala och ekonomiska resultat och därigenom även samhällsframsteg.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Bruttonationalprodukten (BNP) är den makroekonomiska standardindikator som i regel används för att bedöma olika staters ekonomier. BNP är dock endast en indikator på välstånd, och är mindre lämpad för jämförelser av social utveckling. BNP:s framgång beror i hög grad på att det är ett enkelt mått, som dock används på bekostnad av de uppnådda resultatens fullständighet. Det vore därför användbart att utarbeta nya indikatorer som gör att andra verklighetsaspekter kan undersökas, för att få en bättre övergripande översikt över ländernas utveckling. Detta är en komplex process som borde involvera yrkesmänniskor från alla områden, för att få en bredare och mer fullständig indikator.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Jag stöder detta betänkande. Såsom min kollega Sandrine Bélier sagt utgör detta betänkande, trots att det hade kunnat vara mer långtgående i sina ambitioner och riktlinjer, ett första steg och en stark signal till rådet och kommissionen om att EU måste göra en översyn av indikatorerna för välstånd och utveckling, så att de kan göras mer representativa för de miljömässiga och sociala realiteter och begränsningar som vi står inför.

Genom detta beslut erkänner Europaparlamentsledamöterna behovet av att gå vidare från och överge en förlegad modell, som skapar social ojämlikhet och förstör naturarvet, i syfte att införa en ny ekonomisk modell på EU-nivå. Beslutet banar väg för erkännandet av nya indikatorer som är mer rättvisa och som kommer att göra det möjligt för oss att inleda en miljömässig och social övergång i våra samhällen.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) I detta betänkande föreslås att en tydligt definierad måttstock ska antas som skulle komplettera bruttonationalprodukten som en indikator på övergripande social utveckling. Detta kompletterande verktyg bör vara praktiskt användbart och bygga på tydligt definierade indikatorer och tillförlitliga uppgifter. Endast på det sättet kan BNP bidra tillräckligt till den politiska debatten och beslutsfattandet. Kommissionen uppmanas därför att lägga fram en omfattande strategi på flera nivåer som kan visa hur detta nya tillvägagångssätt kan användas pragmatiskt i det dagliga politiska arbetet.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) I betänkandet om kommissionens meddelande av den 20 augusti 2009 med titeln ”Bortom BNP: att mäta framsteg i en föränderlig värld”, betonas vikten av bruttonationalprodukten som en standardindikator på social utveckling och ekonomisk tillväxt. Syftet är att anta en ny tydligt definierad och kvantifierbar måttstock som bygger på tillförlitliga och korrekta uppgifter, men i kommissionens meddelande anges inte vilken flernivåstrategi som behövs för att genomföra denna måttstock. Jag röstade för betänkandet, eftersom jag anser att det är viktigt att utföra socioekonomiska analyser med användning av korrekta verktyg som ett komplement till BNP.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder detta betänkande, där man rekommenderar flera konkreta åtgärder, bland annat skapandet av ett miljöindex, en mer aktuell publicering av miljörelaterade och sociala uppgifter, en mer korrekt rapportering om sociala klyftor och en utvidgning av systemet med nationalräkenskaper till att även omfatta miljöfrågor och sociala frågor.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) I kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet med titeln ”Bortom BNP: att mäta framsteg i en föränderlig värld” (KOM(2009)0433 slutlig), medges att ”BNP har också kommit att betraktas som en standardindikator för övergripande samhällsutveckling och generella framsteg”, men att ”BNP inte mäter miljömässig hållbarhet och social sammanhållning”. I en värld där människors livskvalitet i allt högre grad mäts genom andra icke-ekonomiska faktorer, undersöker olika internationella institutioner, exempelvis Förenta nationerna (FN), Världsbanken och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD), för närvarande utarbetandet av nya indikatorer för att mäta och analysera ekonomiska och sociala framsteg.

Jag röstade därför för betänkandet, eftersom jag anser att det är viktigt att EU tillämpar en systematisk strategi för att mäta socialt välstånd i alla dess aspekter, med särskild fokus på ekonomiska och miljömässiga faktorer, och för att förbättra livskvaliteten på medellång och lång sikt. Jag anser att dessa indikatorer kommer att få strategisk betydelse vid utarbetandet av den framtida sammanhållningspolitiken, och därigenom kommer att bidra till en smart och hållbar tillväxt för alla, i enlighet med principerna i Europa 2020-strategin.

  Niki Tzavela (EFD), skriftlig. – (EL) Jag röstade för betänkandet om Bortom BNP: att mäta framsteg i en föränderlig värld av följande skäl. Alla vet att BNP är en indikator som används som ett mått på makroekonomisk verksamhet och som inte kan användas för att mäta andra saker. Följaktligen måste nya indikatorer tas fram, vilket är exakt vad Anna Rosbachs betänkande syftar till. Jag anser att BNP är en begränsad indikator och att andra indikatorer bör utvecklas som komplement till BNP. I betänkandet behandlas ovanstående frågor, som jag anser är mycket viktiga och måste lösas omedelbart, vilket är anledningen till att jag röstade för detta särskilda betänkande.

  Giommaria Uggias (ALDE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för fastställandet av nya parametrar som är mer representativa för ett lands framsteg, och inte bara för dess konsumtion, även om jag anser att mer borde göras. Detta betänkande har haft en lång och besvärlig resa, men fann slutligen sin väg till plenarsammanträdet efter att ha förlorat mycket av sitt innehåll på vägen. Parlamentet borde ha lagt fram ett förslag som beaktade faktorer som exempelvis utbildning, hälsa och personlig verksamhet, men begränsade sig till att betona behovet av att införa nya parametrar, och delegerade uppgiften att utarbeta dem till kommissionen.

Bruttonationalprodukten är en föråldrad indikator som bygger på ekonomiska principer som, genom att reducera kvalitet till kvantitet, bortser från saker och tings innebörd och från individuellt och kollektivt välbefinnande, undervärderar själva arbetet i relation till produktionsmålet, och enbart beaktar produktionen av nya mål, men inte underhållet.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Om vi sneglar på Internationella valutafondens (IMF) BNP-skala (EU är på första plats och Litauen på 82:a), ser vi att BNP inte berättar hela historien. BNP återspeglar inte i tillräcklig utsträckning den komplexa socioekonomiska realiteten med de nationella och regionala utmaningarna. Även om BNP är en stark makroekonomisk indikator återspeglar den inte Litauens största sociala problem, som exempelvis arbetslösheten, kvaliteten hos utbildnings- och hälso- och sjukvårdssystemen och den ojämna inkomstfördelningen. I Litauen och på EU-nivå saknas ofta tydlig information och tydliga uppgifter och indikatorer, och jag stöder därför föredragandens förslag om en bättre rapport om sociala indikatorer. Jag hoppas att det skulle leda till att det politiska beslutsfattandet skulle få ett mera omfattande informationsunderlag att stödja sig på.

Nuförtiden har politikerna tyvärr sällan tillgång till sådan information. EU-politikens utveckling bör inte endast bygga på abstrakt statistik. EU-politiken bör framför allt mätas genom de framsteg som görs när det gäller att öka EU-medborgarnas välbefinnande. ”Bortom BNP”-systemet, som nämns i detta betänkande, kan visa sig vara mycket användbart. Innan det tillämpas bör vi dock ta reda på mer om möjligheterna att anpassa detta nya system till vardagslivet.

Betänkande: Remek (A7-0165/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för detta betänkande eftersom det innehåller en noggrann bedömning av förfarandet och genomförandet hittills och utgör startskottet för en debatt om systemets framtida förvaltning och drift och finansieringen av beslutet att inrätta globala satellitnavigeringssystem (GNSS) och andra självständiga europeiska system. Här ingår alla kommersiella aspekter av driften samt de olika driftsmodellernas rättsliga, kontraktuella och finansrelaterade strukturer, vilket kommer att garantera upprättandet av en stabil förvaltningsmodell.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Galileo-programmet (satellitnavigering) är oerhört viktigt eftersom det gör det möjligt för EU att få kompetens inom spjutspetsteknologier. Galileo dras tyvärr med flera förseningar och extrakostnader. Vi måste därför överväga nya lösningar. Därför har jag gett mitt stöd till Vladimír Remeks betänkande, som syftar till att undersöka alla möjliga finansieringskällor utöver bidraget från EU-budgeten.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Galileo är tillsammans med Egnos(European Geostationary Navigation Overlay Service, ett tilläggssystem som förbättrar precisionen och tillförlitligheten hos informationen från det amerikanska systemet GPS), det GNSS som EU utvecklat. När systemet står klart förväntas det bestå av 27 satelliter och ett lämpligt antal extrasatelliter, som ska gå i en omloppsbana på cirka 23 000 km höjd över jordens yta, samt ett världsomspännande nätverk bestående av cirka 40 markstationer. Det finns två grundorsaker till EU:s beslut att inrätta ett eget globalt satellitnavigeringssystem: för det första att göra Europa oberoende av andra globala navigeringssystem och att göra EU autonomt, och för det andra att få ta del av denna snabbt växande världsomfattande högteknologiska marknad, som i dag till stor del domineras av USA. Jag håller med om att det bör föras en bred och omfattande politisk debatt om den önskade ambitionsnivån (som avgör vilken nivå på tjänster som ska tillhandahållas) och de tillgängliga ekonomiska resurserna (i fråga om vilka det måste göras ett politiskt val mellan ett helt EU-finansierat program och ett program som medger nationella eller privata bidrag). Resultatet av denna debatt kommer att påverka de politiska valmöjligheterna när det gäller den framtida ledningen och förvaltningen av GNSS-systemen.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Projektet med att inrätta ett europeiskt satellitnavigeringssystem är en stor utmaning och tveklöst gynnsamt för framtiden för tekniken i EU, men prognoserna för EU-organens utgifter och investeringar för detta projekt är för närvarande fortfarande oklara och oöverskådliga. Ytterligare utgifter väntas inom ett par års tid, utöver de som initialt planerats för programmet, och jag anser att ytterligare medel sannolikt kommer att behövas för att slutföra projektet. Jag lade därför ned min röst i den slutliga omröstningen om detta initiativbetänkande.

  Rachida Dati (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade med nöje för detta betänkande, som är kulmen på ett långtgående politiskt beslut, särskilt i fråga om genomförandet av Galileo. Det är absolut avgörande att det europeiska autonoma satellitnavigeringssystemet kan beställas så snart som möjligt, och såsom betonas i betänkandet, med långsiktiga finansieringsgarantier. Konkurrensen från USA (genom det globala positioneringssystemet GPS), gör att vi måste införa Galileo snabbt, med tanke på vad som står på spel ekonomiskt, tekniskt, politiskt och strategiskt.

  Christine De Veyrac (PPE), skriftlig. – (FR) EU har satt upp målet att bli världsledande inom globala satellitnavigeringssystem (GNSS) genom Egnos- och Galileo-programmen, för att garantera sitt tekniska oberoende från det amerikanska GPS-systemet. Med tanke på de stora ekonomiska vinsterna från sådana program röstade jag för Remekbetänkandet, där kommissionen och medlemsstaterna uppmanas att garantera tillräcklig finansiering för att se till att dessa projekt slutförs senast 2018, vilket skulle befästa dem som trovärdiga utmanare till det amerikanska systemet.

  Diane Dodds (NI), skriftlig. – (EN) Vid en tidpunkt då kommissionen, och naturligtvis parlamentet, borde söka och lägga fram förslag om hur vi kan spara pengar, läggs detta betänkande fram med ett förslag om att slutföra satellitnavigeringssystemet Galileo till en merkostnad på 1,9 miljarder euro i nästa fleråriga budgetram. Vi får inte glömma att detta sker mot bakgrund av att Galileo-satellitprojektet inleddes med en budget på 7,7 miljarder euro och nu planeras kosta 22,6 miljarder euro. Jag säger kategoriskt nej till ett sådant förslag. De aktuella budgetposter som redan har införts för detta projekt räcker gott för att slutföra projektet, men ändå föreslås typiskt nog att ännu mer pengar ska spenderas. Jag vet att om jag talar med mina väljare kommer deras stöd för de nuvarande Galileo-utgifterna inte att vara stort, och deras stöd för en ökning ännu mindre. Jag uppmanar återigen parlamentsledamöterna och kommissionen att vara realistiska och försiktiga med de tillgängliga medlen, som borde användas på ett sätt som gagnar våra väljare så mycket som möjligt.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) De europeiska satellitnavigeringssystemen har orsakat förseningar och merkostnader, vilket borde få de ansvariga att reflektera över de nuvarande metoderna för systemens genomförande. Vid en tidpunkt då länder som Portugal får stöd från de andra medlemsstaterna, och när Europa som sådant står inför en allvarlig ekonomisk och finansiell kris som hotar dess stabilitet, borde en ännu större insats göras för att undvika kostnadsöverskridanden och alltför höga utgifter.

Jag ifrågasätter inte den strategiska betydelsen av dessa projekt, men jag måste betona att de inte har uppfyllt förväntningarna. Eftersom både Galileo och Egnos är europeiska program som ligger i unionens gemensamma allmänna intresse, håller jag med om att de generellt bör finansieras genom EU-budgeten, men jag anser att även andra möjliga finansieringskällor bör övervägas, däribland innovativa finansieringsmetoder.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Detta betänkande, som utarbetats av Vladimír Remek, handlar om de europeiska satellitnavigeringsprogrammen. Betänkandet utgör en halvtidsöversyn av dessa program, och innehåller en bedömning av genomförandet, de framtida utmaningarna och finansieringsutsikterna.

Sedan 2000, då tjänsten med det globala positioneringssystemet (GPS) tillgängliggjordes, har denna sektor växt exponentiellt (124 miljarder euro år 2008) och den inhemska marknaden beräknas 2025 vara värd totalt 230 miljarder euro. EU beslutade 2008 att skapa sitt eget satellitnavigeringssystem (Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 683/2008), Galileo och Egnos, i syfte att garantera EU:s oberoende och autonomi och därigenom öka dess marknadsandel och ge industrin möjlighet att bli konkurrenskraftig på en strategisk och snabbväxande marknad.

Jag röstade för föredragandens förslag, trots de kostnadsöverskridanden som konstaterats vid projektets genomförande, eftersom jag förstår att EU bör gå i främsta ledet för forskningen om och utvecklingen av spjutspetsteknologi, särskilt med tanke på att denna teknologi utgör en vetenskaplig och ekonomisk tillgång för EU.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Liksom vi har sagt när det gäller tillämpningen av ett globalt europeiskt satellitnavigeringssystem för transport, skulle användningen av denna teknik kunna utgöra ett viktigt bidrag till utvecklingen, moderniseringen och diversifieringen av allmänna tjänster, genom att skapa samarbetsmöjligheter och framsteg i fråga om vetenskapen och dess tillämpningar och i utbytet av och tillgången till information, med beaktande av respekten för allmänhetens rättigheter, friheter och garantier. Det saken gäller är dock inte befintligheten av ett globalt satellitnavigeringssystem för Europa som bygger på icke-militär användning och som inte är integrerat i EU:s säkerhetssystem.

Problemet är systemets potentiella användning för militära och aggressiva syften. Att detta satellitnavigeringssystem inrättas i konkurrens med USA:s globala positioneringssystem (GPS), som EU är beroende av och som alla vet är under militär kontroll och finansieras genom USA:s federala militärprogram, är oroande. Vi bekräftar därför på nytt våra tvivel om begränsningarna för den potentiella användningen av dessa program i ett sammanhang med förmodad konkurrens mellan EU och USA när det gäller funktionen och effektiviteten hos dessa system.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det saken gäller är inte befintligheten av ett globalt satellitnavigeringssystem för Europa som bygger på icke-militär användning och som inte är integrerat i EU:s säkerhetssystem. Problemet är dess potentiella användning för militära och aggressiva syften.

Dess användning för icke-militära syften skulle kunna utgöra ett viktigt bidrag till tillhandahållandet av allmänna tjänster, med samarbetsmöjligheter och framsteg för vetenskapen och dess tillämpningar och för utbytet av och tillgången till information, med beaktande av respekten för allmänhetens rättigheter, friheter och garantier.

Att detta satellitnavigeringssystem har inrättats i konkurrens med USA:s globala positioneringssystem (GPS), som EU är beroende av och som alla vet är under militär kontroll och finansieras genom USA:s federala militärprogram, är oroande.

I det sammanhanget hyser vi fortfarande allvarliga tvivel om begränsningarna för dessa programs potentiella användning i ett konkurrenssammanhang, såväl när det gäller konkurrensen i fråga om funktionen och effektiviteten hos dessa system som konkurrensen mellan EU och USA.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) Europeiska unionen har tagit det viktiga steget att genom sitt politiska beslut baserat på parlamentets och rådets förordning (EG) nr 683/2008 inrätta ett autonomt europeiskt globalt satellitnavigeringssystem (GNSS), som ägs och drivs av EU. Kommissionen bör göra en omfattande analys för att på ett mer exakt sätt undersöka möjliga scenarier och resurser för driften och användningen efter 2013. Denna analys ska omfatta alla kommersiella aspekter av driften samt de olika driftsmodellernas rättsliga, kontraktuella och finansrelaterade strukturer, vilket kommer att garantera upprättandet av en stabil förvaltningsmodell.

  Jacqueline Foster (ECR), skriftlig. – (EN) Galileo, EU:s eget globala satellitnavigeringssystem, är av stor betydelse för EU och i synnerhet för Storbritannien. Detta projekt, som jag stöder fullt ut, har inte bara fått betydande offentlig finansiering, utan den privata EU-industrin investerar också pengar, tid och expertis i utvecklingen av detta system.

Trots att jag inser att detta projekt måste drivas vidare, ansåg jag mig dock tvungen att lägga ned min röst i den slutliga omröstningen. I Vladimír Remeks betänkande hävdas att slutförandet av Galileo-systemet kommer att kräva ytterligare finansiering på upp till 1,9 miljarder euro i nästa fleråriga budgetram. I det aktuella svåra finansiella klimatet måste jag motsätta mig denna ökning av utgifterna, särskilt med tanke på att programmet redan har överskridit budgeten med 60 procent. Jag anser att utgifterna för Galileo måste hållas inom den nuvarande budgeten.

Vi borde undersöka hur vi kan förbättra det nuvarande systemet med de medel som vi har. Jag vill starkt uppmana kommissionen att vidta stränga åtgärder för att förbättra förvaltningen av programmet och göra besparingar. För att göra det måste kommissionen inleda en noggrann och omfattande konsekvensbedömning, så att vi kan fatta ett väl underbyggt beslut om programmets framtida finansiering.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag välkomnade detta dokument eftersom betänkandet är ett svar på kommissionens meddelande om halvtidsöversynen av de autonoma europeiska globala satellitnavigeringssystemen (GNSS) Galileo och Egnos, som innehåller en bedömning av förfarandet och genomförandet hittills och utgör startskottet för en debatt om dess framtida förvaltning, drift och finansiering. Det finns två grundorsaker till EU:s beslut att inrätta ett eget globalt satellitnavigeringssystem: för det första att göra Europa oberoende av andra globala navigeringssystem och göra EU autonomt, och för det andra att få ta del av denna snabbt växande världsomfattande högteknologiska marknad, som i dag till stor del domineras av USA. Programmets indirekta vinster förväntas uppgå till cirka 60 miljarder euro per år (inbegripet nedströms- och uppströmsmarknaden och offentliga vinster). GNSS betraktas som en omvälvande teknik med stor potential till innovation, uppbyggnad av en högteknologisk kunskapsbas och produktivitetsvinster inom många sektorer. Den årliga tillväxttakten på marknaden för GNSS-relaterade produkter och tjänster beräknas till över 10 procent. Kommissionen bör på grundval av resultaten av denna debatt inleda en omfattande analys för att på ett mer exakt sätt kunna ta fram möjliga scenarier och resurser för driften efter 2013. Här ingår alla kommersiella aspekter av driften samt de olika driftsmodellernas rättsliga, kontraktuella och finansrelaterade strukturer, vilket kommer att garantera upprättandet av en stabil förvaltningsmodell.

  Ville Itälä (PPE), skriftlig. – (FI) Egnos- och Galileo-systemen kommer när de står klara att öka säkerheten hos transporter med användning av vissa tillämpningar. Dessa tillämpningar representerar också de växande globala marknader som EU kommer att gynnas av finansiellt. Utvecklingen av dessa system kommer att utgöra ett viktigt bidrag till utvecklingen av EU:s luftfartstransporter och till ett mer ekonomiskt och effektivt system med järnvägs- och vägtransporter. Ett problem för utvecklingen av dessa tillämpningar och för slutförandet av systemen i tid kan vara bristen på investeringar. Det är viktigt att se fördelarna för medlemsstaterna med investeringar och med att utveckla systemen, så att de slutförs enligt plan.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Silvia-Adriana Ţicăus betänkande, eftersom det projekt som är under granskning uppfyller många förväntningar hos dem som är positiva till utveckling inom forskning och teknologi. Egnos och Galileo är projekt som kommer att alstra omkring 60 miljarder euro i indirekta vinster för EU:s ekonomi och samhälle, i form av ökad väg- och luftfartssäkerhet, minskade luftföroreningar och förbrukning av bekämpningsmedel, nya arbetstillfällen och allmän säkerhet, och de kommer att ge mycket stor valuta för pengarna. Innan ett beslut fattas om ett vidare finansiellt åtagande inom ramen för EU:s budget i nästa fleråriga budgetram, måste därför en tydlig bedömning av alla möjliga tekniska alternativ och relaterade kostnader och vinster göras av kommissionen.

  Agnès Le Brun (PPE) , skriftlig. – (FR) För tio år sedan lanserade EU två satellitnavigeringsprogram: Galileo och Egnos (European Geostationary Navigation Overlay Service). Det första kommer att tas i drift 2014 och kommer att ha en exakthet på mindre än en meter, medan GPS har en exakthet på flera meter. Dessa tekniska framsteg kommer att möjliggöra innovationer för EU:s företag och göra dem ledande i fråga om tjänster som möjliggörs genom global positionering. Galileo har dock också en strategisk dimension. EU är för närvarande beroende av det amerikanska GPS-systemet. När Galileo har tagits i drift kommer EU att vara helt oberoende och överlägset på detta område, och betydelsen av systemets tillämpningar är tydlig. Medlemsstaternas civila och militära resurser kommer att bli mycket mer effektiva till följd av systemet. Jag röstade för denna resolution, där man framhåller de tekniska framgångarna och påminner kommissionen om de punkter där programmet kan förbättras: finansiering, informationskampanjer till allmänheten och deltagande av våra internationella partner.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Den största utmaningen för GNSS-programmets internationella verksamhet kommer att vara att garantera förenlighet och driftskompatibilitet med Galileo, att tillgå globala GNSS-relaterade resurser och fastställa internationella standarder, att säkerställa rymdsegmentets och markstationsnätverkets säkerhet samtidigt som man sörjer för en striktare kontroll av känslig GNSS-teknik som utvecklas med hjälp av EU-finansiering samt att bidra till en internationell insats för att utveckla innovativa tillämpningar och specialtillämpningar av överregionalt intresse. Ett viktigt mål kommer att vara att skapa marknadsmöjligheter för den europeiska GNSS-tekniken och tillverkningsindustrin.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Vi anser att EU:s globala satellitnavigeringssystem (GNSS), som består av Galileo- och Egnos-programmen, är ett viktigt steg för EU, till att börja med eftersom det garanterar EU:s autonomi och oberoende från andra globala navigeringssystem, och för det andra eftersom det gör det möjligt att göra anspråk på en del av denna mycket snabbt växande globala högteknologiska marknad. Det är dock mycket viktigt att tjänstens kontinuitet säkras, eftersom en (tillfällig) begränsning eller försämring av GPS-signalerna skulle få oerhörda konsekvenser för vår ekonomi och vårt samhälle om det inte fanns något annat oberoende GNSS. För att fullt ut kunna utnyttja dess fördelar måste Galileo dock nå full operativ kapacitet, och för att åstadkomma det krävs fler investeringar. Den finansiella situationen är för närvarande allt annat än positiv. I det sammanhanget anser vi att en bred och omfattande politisk debatt bör föras om den önskade ambitionsnivån och om de tillgängliga finansiella resurserna. Vi vidhåller slutligen att det är viktigt att inleda en omfattande analys för att på ett mer exakt sätt kunna ta fram möjliga scenarier och resurser för driften efter 2013. Här ingår alla kommersiella aspekter av driften samt de olika driftsmodellernas rättsliga, kontraktuella och finansrelaterade strukturer, vilket kommer att garantera upprättandet av en stabil förvaltningsmodell.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) De europeiska satellitnavigeringsprogrammen, Galileo och Egnos (European Geostationary Navigation Overlay Service), kommer att kunna göra EU självständigt och strategiskt oberoende av andra ekonomiska block, vilket är mycket viktigt och kommer att bidra till att förbättra EU-medborgarnas liv, samt medföra direkta och indirekta vinster för EU-ekonomin. Problemen med att finansiera dessa program skulle dock kunna orsaka betydande förseningar av deras genomförande, och skador till följd av detta.

Vi måste genomföra en medellångsiktig till långsiktig finansieringsstrategi för att det ska bli möjligt att skapa det nödvändiga förtroendet på marknaden och följaktligen locka investeringar och förvärv av tillämpningar och tjänster. Endast ett fullt funktionellt Galileo- och Egnos-system kommer att vara en tillgång för EU, på alla dess politikområden, inte minst inom transporter, jordbruk, kampen mot klimatförändringar, i förebyggandet av naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människan, och på området för vetenskap, teknik och innovation.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet har alltid stöttat EU:s globala satellitnavigeringssystem (GNSS), som genomförs genom Galileo- och Egnos-programmen. EU är i dag tyvärr beroende av USA:s globala positioneringssystem (GPS).

Galileo har dock tydliga fördelar jämfört med GPS-systemet. Dessutom används Egnos dagligen av 80 000 europeiska jordbrukare och har nyligen certifierats för civil luftfart, och torde inom kort certifieras för sjöfart. Rymdpolitiken och GNSS-programmet är av strategisk betydelse och bör medföra påtagliga fördelar för medborgarna och företagen.

Ur den aspekten måste kommissionen garantera Galileos förenlighet och driftskompatibilitet med andra satellitnavigeringssystem. Det är slutligen viktigt att dessa EU-program får den finansiering som behövs för att de ska ge resultat.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) EU tog ett viktigt steg genom sitt politiska beslut. Det aktuella betänkandet är en halvtidsöversyn av detta flaggskeppsinitiativ, och innehåller en bedömning av förfarandet och genomförandet hittills och utgör startskottet för en debatt om systemets framtida förvaltning, drift och finansiering inom EU-systemet. Jag anser att en omfattande analys måste inledas för att på ett mer exakt sätt undersöka möjliga scenarier och resurser för driften och användningen efter 2013. Jag stöder fullt ut och röstade för Vladimír Remeks betänkande.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Projektet med satellitnavigeringssystemet GNSS (Galileo och Egnos) har liksom projektet med Schengens informationssystem II blivit stora pengaslukare. Uppföljningskostnaderna tycks fortfarande inte kunna uppskattas på ett konkret sätt, och allt som står klart är att besparingar krävs om vi ska kunna förhindra en slutlig explosion av de redan snabbt ökande projektkostnaderna. Problem uppstår dock när de relaterade nedskärningarna av tjänster endast drabbar EU-medborgarna som skattebetalare, och enbart tjänsterna för militär användning lämnas orörda. Vidare diskussioner om förfarandet och genomförandet hittills och systemets framtida förvaltning, användning och finansiering krävs i detta sammanhang.

Det tycks verkligen osannolikt att en ökad användning av privata företag på detta område ska medföra några finansiella lättnader. Kommissionens utvärdering är verkligen efterlängtad. Galileo är en bra idé i princip, men vi måste få kontroll över kostnaderna. Jag beaktade detta vid omröstningen.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) EU har återigen (liksom i fallet med Iter-projektet) lyckats försena ett projekt så länge att kostnaderna är omöjliga att uppskatta. Detta gäller även uppföljningskostnaderna för projekten GNSS (satellitnavigeringssystemen Galileo och Egnos) och Schengens informationssystem II. Det är inte bara uppföljningskostnaderna som har ökat lavinartat: de ”normala” projektkostnaderna har också blivit mycket höga. Ett försök görs nu för att begränsa skadorna genom att göra besparingar. Dessa åtgärder är nödvändiga. Det verkar tyvärr som om dessa nedskärningar endast kommer att drabba EU:s skattebetalare eftersom de kommer att leda till nedskärningar av tjänster. Även om GNSS endast kommer att tillämpas militärt kommer skattebetalarna att tvingas betala notan – två gånger om visar det sig på grund av uppföljningskostnaderna. Situationen kastar en skugga över GNSS-projektet, som annars är ett projekt som bör välkomnas. Därför lade jag ned min röst.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för betänkandet om halvtidsöversynen av Galileo-programmet. EU:s ambitiösa försök att utveckla ett europeiskt satellitnavigeringssystem, som bygger på en konstellation av 30 satelliter och som erbjuder globala positioneringstjänster av kvalitet, garanterar EU:s autonomi och oberoende av andra globala navigeringssystem och en andel av den viktiga globala högteknologimarknaden, på vilken USA och Japan för närvarande har ledningen. Dessutom kommer Galileo att kunna stödja genomförandet av tidigare trafikledningssystem för alla transportmedel (väg-, luft-, sjötransporter etc.), vilket kommer att öka effektiviteten och minska miljöpåverkan. Inom jordbruket kommer Galileo att kunna stödja förbättringar av jordbruksproduktionen genom att garantera en mer effektiv användning av mark och vatten, och därigenom minska behovet av gödnings- och bekämpningsmedel. De frågor som uppkommit och min tidigare fråga till kommissionen (E-0339/10) om de mycket höga kostnaderna för detta särskilda projekt har dock inte besvarats. För att vara exakt uppskattades kostnaden för programmets genomförande till en början till 3 330 miljoner euro (varav 1 800 miljoner skulle betalas av den offentliga sektorn). Detta ökades till 5 580 miljoner euro, varav hela summan ska betalas av den offentliga sektorn vid en mycket svår tidpunkt för ekonomin.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande. EU har tagit ett viktigt steg i och med antagandet av sitt politiska beslut i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 683/2008 om det fortsatta genomförandet av de europeiska satellitnavigeringsprogrammen (Egnos och Galileo), som ägs och förvaltas av EU. Det meddelande som behandlas i detta betänkande utgör en halvtidsöversyn av detta symboliska initiativ, som omfattar en bedömning av förfarandet och genomförandet hittills och utgör startskottet för en debatt om dess framtida förvaltning, drift och finansiering.

I det nuvarande ekonomiska läget finns ett trängande behov av att föra en omfattande politisk debatt om den önskade ambitionsnivån, som kommer att avgöra vilken nivå på tjänster som ska tillhandahållas, och om de tillgängliga ekonomiska resurserna, i fråga om vilka det måste göras ett politiskt val mellan ett helt EU-finansierat program och ett program som medger nationella eller privata bidrag. Resultatet av denna debatt kommer att påverka de politiska valmöjligheterna när det gäller den framtida ledningen och förvaltningen av GNSS-systemen.

  Fiorello Provera (EFD), skriftlig. – (IT) Galileo-systemet kommer att förbättra precisionen och tillförlitligheten hos informationen från det amerikanska systemet GPS. Detta nya system kommer att bli viktigt för att garantera EU:s autonomi och oberoende från andra globala navigeringssystem och för att kunna göra anspråk på en del av denna snabbt växande globala högteknologiska marknad. Programmet finansieras som vi vet helt genom EU-budgeten med en budget på 3,4 miljarder euro fram till 2014. Vi vet att de indirekta vinsterna från programmet uppskattas till omkring 60 miljarder euro per år, men kommissionen har medgett att ytterligare investeringar kommer att krävas för att nå full operativ kapacitet. Eftersom det inte är tydligt hur mycket Galileo-systemet kommer att kosta skattebetalarna lade jag ner min röst om denna åtgärd, inte minst för att återigen uppmana kommissionen att förtydliga projektets framtida kostnader.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Galileo-programmet, som tillsammans med Egnos-programmet (European Geostationary Navigation Overlay Service) syftar till att skapa ett globalt satellitnavigeringssystem (GNSS), är förenligt med ett strategiskt val från unionens sida: det bekräftar EU:s inträde på den globala marknaden, samtidigt som dess insatser bekräftar unionen på denna marknad, som för närvarande domineras av USA, och är viktiga för att främja själva EU-ekonomin. Låt oss komma ihåg, som det sägs i betänkandet, att 7 procent av EU:s bruttonationalprodukt (BNP) är beroende av användningen av det globala positioneringssystemet (GPS), vilket stärker behovet av ett autonomt satellitnavigeringssystem.

Avsikten för närvarande är att göra en omfattande analys av projektet. Bland de slutsatser som bör dras av denna analys bör betonas att driftskostnaderna för dessa program uppskattas till omkring 800 miljoner euro per år och att vinsterna först omkring 2030 kommer att överstiga 80 miljoner per år. De indirekta vinsterna beräknas å andra sidan kunna uppgå till så mycket som omkring 60 miljarder euro per år. Jag anser i detta sammanhang, såsom föredraganden föreslår, att en debatt bör inledas om strukturen för detta program och om hur det kan alstra intäkter i framtiden, så att stabila och säkra lösningar kan antas för EU:s framtid.

  Zuzana Roithová (PPE), skriftlig. – (CS) Jag stöder fullt ut det autonoma europeiska globala satellitnavigeringssystemet, och samtycker till antagandet av alla åtgärder som behövs för att säkra dess fulla operativa kapacitet. Denna syn råder i samtliga Europaparlamentets grupper, vilket framgår av det faktum att inga ändringsförslag har lagts fram för betänkandet. I Vladimír Remeks betänkande uppmanar vi kommissionen att gå mot en lösning på de problem som har uppstått och att garantera ett finansieringsförfarande för programmet som gör att det kan nå full operativ kapacitet senast 2018. För att bevara EU:s konkurrensfördel får lanseringen inte försenas, eftersom andra länder såsom Kina, Indien och Japan annars kommer att gå förbi oss.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Detta har varit en katastrofal omröstning för De gröna. Vi röstade mot de två separata omröstningarna (punkterna 19 och 20) och båda antogs, och vi röstade mot texten vid den slutliga omröstningen, men den antogs. Våra farhågor rör framför allt den takt i vilken somliga vill driva denna fråga, trots de många fortfarande olösta frågorna.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för detta betänkande eftersom jag instämmer i vikten av Galileo-projektet, som en del av ett europeiskt globalt satellitnavigeringssystem. Detta system kommer att garantera EU:s autonomi och oberoende från andra globala navigeringssystem och göra det möjligt att göra anspråk på en del av denna snabbt växande globala högteknologiska marknad. Med tanke på att våra konkurrenter blir allt starkare och avancerar kraftigt och att Galileo måste nå full operativ kapacitet för att dess fördelar ska kunna utnyttjas fullt ut, skulle projektet kräva ytterligare investeringar, liksom föredraganden påpekar.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta betänkande, där kommissionen uppmanas att inleda en omfattande analys för att på ett mer exakt sätt kunna ta fram möjliga scenarier och resurser för driften efter 2013. Här ingår alla kommersiella aspekter av driften samt de olika driftsmodellernas rättsliga, kontraktuella och finansrelaterade strukturer, vilket kommer att garantera upprättandet av en stabil förvaltningsmodell. Betänkandet antogs i utskottet med en överväldigande majoritet (44 röster för och 4 röster emot).

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Det europeiska initiativet att inrätta Galileo- och Egnos-programmen kommer inte bara att göra det möjligt för EU att bli autonomt och strategiskt oberoende av andra ekonomiska block, utan kommer framför allt att medföra förbättringar för EU-medborgarnas vardagsliv och ge direkta och indirekta vinster för EU-ekonomin.

För att programmen ska ge verkliga vinster måste dock en medellångsiktig och en långsiktig strategi inrättas för dess finansiering och förvaltning, som omfattar de främsta åtgärder som måste vidtas. Det är det enda sättet att skapa det nödvändiga förtroendet på marknaden och följaktligen säkra investeringar samt förvärv av tillämpningar och tjänster.

Endast ett fullt funktionellt Galileo- och Egnos-system kommer att ge konkreta vinster för EU på alla dessa politikområden, särskilt transport och jordbruk, kampen mot klimatförändringar, förebyggandet av naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människan samt vetenskap, teknik och innovation. För att öka stödet för dessa projekt är det avgörande att förbättra kommunikationen mellan de som ansvarar för projekten och allmänheten, för att skapa en direkt relation mellan dessa initiativ och EU-medborgarna. Jag anser vidare att det är nödvändigt att skapa en lämplig finansiell struktur så att initiativet kan genomföras och sedan tillämpas.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Detta betänkande handlar om de framsteg som gjorts mot ett europeiskt globalt satellitnavigeringssystem, eller Galileo, och rör frågor om initiativets framtida förvaltning. När Galileo har tagits i drift kommer det att bli en rival till det amerikanska GPS-systemet, och kommer att drivas utifrån ett bredare och mer exakt system med satelliter och markstationer världen över. Även om stora tekniska framsteg har gjorts är betänkandet mer kritiskt i fråga om projektets finansiella situation. I betänkandet ställs frågor som måste besvaras och åtgärder rekommenderas som kan garantera att satellitsystemet når full operativ kapacitet snarast möjligt, vilket innebär en snabbare avkastning på investeringen, och detta betänkande utgör en grund för debatten om hur kommissionen på bästa sätt kan åstadkomma detta.

Betänkande: Garriga Polledo (A7-0193/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för detta betänkande eftersom det innehåller lämpliga politiska prioriteringar för parlamentet inför den fleråriga budgetramen, såväl lagstiftningsmässigt som budgetmässigt. Ett antal prioriteringar som införlivats av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet och som jag vill betona är till exempel: 1) investeringar i arbetstillfällen och tillväxt, 2) den sociala aspekten samt arbetstagares rättigheter och arbetsvillkor, 3) hållbarhet, 4) europeiskt mervärde, 5) den föreslagna strukturen och varaktigheten.

Jag noterar behovet av att särskilt uppmärksamma de yttersta randområdena, regioner med allvarliga och permanenta, naturbetingade eller demografiska nackdelar, såsom de nordligaste regionerna med mycket låg befolkningstäthet, öregioner, gränsregioner och bergsregioner, eftersom dessa regioners resurser och kapacitet kan spela en betydelsefull roll för EU:s konkurrenskraft i framtiden.

  Marta Andreasen (EFD), skriftlig. – (EN) Jag röstade mot Garriga Polledo-betänkandet från särskilda utskottet för politiska utmaningar och budgetmedel för ett hållbart EU efter 2013, eftersom det syftar till att öka EU-budgeten för perioden 2014–2020 med 5 procent. Jag kunde inte rösta för ändringsförslaget från de konservativa om att frysa budgeten på 2013 års nivåer, eftersom jag bestämt anser att en minskning behövs, och deras ståndpunkt är en dålig utgångspunkt för förhandlingar.

Jag lade fram ett ändringsförslag om att minska budgeten med 2,8 procent, vilket är den genomsnittliga nivån för de oegentligheter som påträffats i EU-budgeten, enligt Europeiska revisionsrätten. Bland de ändringsförslag och nya förslag som jag motsatte mig fanns ändringsförslaget om att skapa en informell övervakningsgrupp utan befogenheter i Europaparlamentet för att granska programmen.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna viktiga resolution om investering i framtiden: en ny flerårig budgetram för ett konkurrenskraftigt och hållbart Europa för alla. Jag håller med föredraganden om att Europaparlamentet genom att förkasta alternativet med att frysa resurserna, såsom föreslogs av fem regeringschefer i december 2010 (Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Tyskland och Finland), sänder en stark politisk signal inför förhandlingarna mellan de 27 medlemsstaterna, som ska inledas efter den officiella presentationen av kommissionens förslag som väntas ske den 29 juni. Det är viktigt att notera att medlemsstaterna måste vara enhälliga och att Europaparlamentets samtycke krävs för att ett slutligt beslut ska kunna fattas, vilket inte förväntas ske förrän tidigast i juni 2012. Vi Europaparlamentsledamöter kräver åtminstone att nivån för resurserna ska höjas med 5 procent jämfört med 2013 års budget. Det är också viktigt att notera att Europaparlamentet föreslår att en ny struktur ska införas för budgetramen under en enda ”Europa 2020”-rubrik och efterfrågar en budgetram som sträcker sig över en femårsperiod eller en 5 + 5-årsperiod från och med 2021.

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Efter omkring ett års arbete har särskilda utskottet för politiska utmaningar och budgetmedel för ett hållbart EU efter 2013 slutligen presenterat de framtida besluten om fastställande av utgiftsprioriteringar för en effektiv och verkningsfull användning av EU-medlen i syfte att genomföra en resultatorienterad politik. Med tanke på att EU-budgeten främst är en investeringsbudget som kan alstra fler investeringar från offentliga eller privata källor måste det vara möjligt att anpassa den på lämpligt sätt till nya behov och förutsättningar.

Beslutet att öka resurserna för den nya fleråriga budgetramen med fem procent kommer att garantera stabiliteten för de befintliga programcyklerna och säkerställa nya investeringar på områden som de europeiska energi- och transportnäten, vilket kommer att göra det möjligt för EU att försvara sin konkurrenskraft och skapa förutsättningar för en långsiktig ekonomisk tillväxt. Dessa sektorer finns också med i Europa 2020-strategin, som syftar till att skapa en smart och hållbar tillväxt för alla genom kunskap och innovation och främjande av social och territoriell sammanhållning.

  Pino Arlacchi (S&D), skriftlig. – (EN) Betänkandet om en ny flerårig budgetram för ett konkurrenskraftigt och hållbart Europa för alla utgör en värdefull gemensam analys av EU-budgetens framtida utformning. I betänkandet görs en uppskattning av vilka finansiella resurser som krävs för att unionen ska nå sina mål och kunna genomföra sin politik för perioden från och med den 1 januari 2014. Den viktigaste punkten är kravet på en ökning på minst fem procent av den totala EU-budgeten för 2013, och på införandet av en autonom finansieringskälla.

I betänkandet betonas mycket tydligt att utan tillräckliga ytterligare resurser i den fleråriga budgetramen efter 2013 kommer unionen inte att kunna uppfylla de befintliga politiska prioriteringarna, i synnerhet för Europa 2020-strategin, eller de nya uppgifter som föreskrivs i Lissabonfördraget, och än mindre reagera vid oförutsedda händelser. Jag röstade för detta betänkande också på grund av dess krav på ett mer transparent, enklare och mer rättvist finansieringssystem för Europeiska unionen.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för detta utmärkta betänkande av min kollega Salvador Garriga Polledo, eftersom det innehåller en oerhört bra presentation av den budget som EU kommer att behöva efter 2013 för att möta de politiska utmaningar som man kommer att stå inför. Om EU verkligen har för avsikt att genomföra den politik som fastslås i EU-fördragen, däribland den senast utarbetade politiken, måste unionen ha de finansiella resurser som krävs för att uppfylla dessa ambitioner. Jag röstade därför för insamlingen av ”egna medel” och inrättandet av en ”skatt på finansiella transaktioner”. Denna nödvändiga ökning av EU-budgeten måste åtföljas av avsevärda besparingar genom optimering av (samlade) utgifter. Den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP), som är väsentlig för livsmedelssäkerheten och för vår kontinents oberoende, och EU:s regionalpolitik, som stärks genom skapandet av en mellankategori av regioner för att göra det möjligt att kanalisera ytterligare finansiellt stöd till de regioner där bruttonationalprodukten per capita ligger på 75–90 procent av EU-genomsnittet, exempelvis Auvergne och Limousin, får allt utrymme som de förtjänar i detta betänkande. Betänkandet utgör därför ett ovärderligt stöd för medborgarna!

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) EU:s jordbrukssektor är av socioekonomisk betydelse, särskilt när det gäller att garantera en trygg livsmedelsförsörjning och att främja landsbygdssamhällen och miljön. Därför måste GJP ha en stark budget och verkliga resurser så att dessa mål kan uppfyllas. Jag stöder fullt ut vad som sägs i betänkandet om GJP:s övergripande syften och uppgifter och att det inte borde göras några nedskärningar i finansieringen för GJP för 2013, så att dessa övergripande behov kan mötas på lämpligt sätt.

Förväntningarna på nästa fleråriga budgetram är stora när det gäller att nå målen för Europa 2020-strategin, främja forskning och innovation, bekämpa miljöutmaningarna, nå målsättningarna för Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden och regionalfonderna, och att främja utbildning, rörlighet, yrkesutbildning och livslångt lärande. EU måste ha tillräckliga resurser och en stark flerårig budgetram för att kunna nå dessa mål och möta EU-medborgarnas behov.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. - (LT) Jag röstade för detta betänkande. EU står inför enorma utmaningar och kommer att behöva betydande finansiella resurser för att möta dessa. Det är tydligt att EU-budgetens nuvarande medelsystem inte kommer att kunna garantera genomförandet av alla åtaganden som gjorts. Jag håller med om att det är nödvändigt att i grunden se över budgetprinciperna, så att EU-budgetens medel i framtiden tas från egna medel. Vi måste också verkligen överväga att införa innovativa finansieringsmekanismer, exempelvis en skatt på finansiella transaktioner, vilket skulle utgöra ett betydelsefullt bidrag till finansieringen av EU:s budget.

  Bastiaan Belder (EFD), skriftlig. – (NL) Jag kan inte stödja Salvador Garriga Polledos betänkande. Det beror på att jag i grunden motsätter mig att medlemsstaternas bidrag ersätts med direkt EU-finansiering, genom en EU-skatt. Unionen bör trots allt stå till medlemsstaternas tjänst och detta måste framgå av finansieringsarrangemangen. När det gäller innehållet motsätter jag mig att EU 2020-strategin används som vägledning för den fleråriga budgetramen. Strategins mål avser social- och sysselsättningspolitiken, som faller under de enskilda medlemsstaternas behörighet. Den misslyckade Lissabonstrategin visar vad som kommer att hända om vi bygger vår strategi på frågor som EU inte har något att säga till om. I betänkandet eftersträvar man också att minska antalet innestående fordringar genom att öka betalningarna. Om projekt inte genomförs på ett smidigt sätt är den enda förnuftiga lösningen att göra färre nya avtalsförpliktelser.

I betänkandet finns kort sagt inga tecken på förståelse för en sund budgetförvaltning, mot bakgrund av EU-ekonomiernas enorma ekonomiska problem. ”Rätta munnen efter matsäcken” är ett bättre förslag än detta icke önskvärda krav på mer och nya resurser. På detta sätt upprepar vi på EU-nivå de misstag som flera länder har gjort under senare år.

  Slavi Binev (NI), skriftlig. – (BG) Salvador Garriga Polledo uppmärksammar i sitt betänkande de många utmaningar som EU står inför, men främst behovet av att övertyga vanliga medborgare om att EU-institutionerna och EU tjänar deras värderingar och intressen. Därför stöder jag den kommande fleråriga budgetramen, som kommer att bidra till att övertyga EU-medborgarna om att EU har förmåga att tänka och agera på ett sätt som skyddar deras långsiktiga intressen och nå verkliga resultat när det gäller att garantera en stabil tillväxt och inre sammanhållning. Även om det finns ett antal beslut som jag inte fullt ut instämmer i, gynnar betänkandet på det stora hela Bulgariens intressen, och jag röstade därför för att anta det.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jag röstade mot Salvador Garriga Polledos betänkande, eftersom jag anser att det finns några kritiska punkter i det förslag som lades fram för omröstning. Även om jag stöder vissa punkter, som de besparingar som kunde göras om parlamentet hade ett enda säte, förespråkas i betänkandet en europeisk skatt för att finansiera unionens verksamheter. Man diskuterar ekonomiskt stöd till romerna – en fråga som min politiska grupp alltid har varit motståndare till – och omfattande ekonomiskt stöd till en ny utvidgning i riktning mot västra Balkan, en annan fråga som jag inte stöder. Avslutningsvis har man gett utvecklingsländerna löfte om ekonomiskt stöd för att hjälpa dem motverka klimatförändringarna, och utöver att det är miljöpropaganda är det också en fråga som sannolikt inte kommer att påverka ekosystemens framtid.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen, eftersom jag anser att det är synnerligen viktigt att parlamentet deltar i debatten om hur EU-budgeten ska fördelas i framtiden (2014–2020) och om vilka områden som bör stödjas, så att EU återhämtar sig från den globala krisen. Efter debatten kritiserades i den antagna resolutionen några medlemsstaters uppfattning att nästa fleråriga budgetram bör frysas på 2013 års nivå med tanke på de finansiella svårigheter som många EU-stater under senare tid har brottats med. Inför nästa budgetram 2014–2020 uppmanades vi i stället att fortsätta trygga begärd finansiering för de områden som stimulerar ekonomisk tillväxt och framgångsrik utveckling. I dessa områden ingår forskning och främjande av innovation, bekämpning av arbetslöshet, fattigdom och utanförskap, lämplig förberedelse inför demografiska förändringar, ansvarsfull förvaltning av naturresurser, inre och yttre säkerhet, regional- och jordbrukspolitik samt utveckling av transport- och energiinfrastruktur.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jag gratulerar föredraganden och jag stöder hans arbete. Under nästa fleråriga budgetram måste EU ge definitiva svar till sina medborgare som nu alltför länge har lidit av den ekonomiska krisen, och se till att vi får en kraftfull långsiktig tillväxt. EU har hittills inte levt upp till de förväntningar och ambitioner som unionen borde ha. Utöver den ekonomiska krisen, den demografiska nedgången och bristen på energi kommer vi att stå inför mycket svåra utmaningar. Vi måste möta dessa utmaningar genom Europa 2020-strategin, som bör vara den politiska referenspunkten för nästa fleråriga budgetram. Vi måste fastställa ett antal prioriteringar för nästa fleråriga budgetram, till exempel tillväxt och sysselsättning, hållbar utveckling, sammanhållning för tillväxt och sysselsättning, medborgarskap och ett konkurrenskraftigt Europa i världen.

Vi måste därför se till att nästa fleråriga budgetram blir flexibel, så att vi undviker svagheterna i den nuvarande fleråriga budgetramen. Det är faktiskt en bra idé att planera en översyn efter halva tiden, så att vi kan se över taken. Avslutningsvis är det mycket viktigt att förbättra det nuvarande systemet med instrument utanför budgeten för flexibilitet, genom att ytterligare förenkla användningen av dem och ge dem tillräckliga anslag. Nästa fleråriga budgetram bör uppnå rätt balans mellan stabilitet, förutsebarhet på medellång sikt och flexibilitet. Det bör vara en kärnprincip.

  Philippe Boulland (PPE), skriftlig. – (FR) Onsdagen den 8 juni röstade jag för en ökning av budgeten 2014–2020. Vi vet att all politisk verksamhet börjar med en budget. Utan budget, inget projekt. EU-budgeten måste därför spegla den tillväxtstrategi och de ambitioner som EU har för sina medborgare. Av två anledningar föreslog medlemsstaterna att EU-budgeten skulle frysas. Pengarna är å ena sidan bidrag från medlemsstaterna. Med en frusen budget för perioden 2014–2020 äventyras å andra sidan EU:s alla större framtida projekt för tillväxt och investering. Medlemsstaterna vill att EU spelar en avgörande roll när det gäller risktagande, men är snabba att komma med kritik när EU tar risker. I enlighet med flertalet av mina kolleger – med undantag av EU-skeptikerna – röstade jag därför för en budgetökning med fem procent för att finansiera framtida stora projekt. Vi vet alla att staterna inte på egen hand kan lösa de problem som globaliseringen medför. Nästa steg blir att anslå en budget som grundas på EU:s egna medel för att inte längre vara beroende av medlemsstaternas ”bristande vilja”.

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig. – (RO) EU:s befogenheter har utökats under åren, särskilt efter att Lissabonfördraget trädde i kraft. Men budgeten har ökat mycket långsamt. Vi strävar efter ett konkurrenskraftigt och hållbart Europa för alla. Om vi vill uppnå det ambitiösa målet anser jag att EU:s finansiella resurser måste vara minst lika ambitiösa.

Av den anledningen anser jag att nästa fleråriga budgetram måste ökas med minst fem procent. EU måste också föra en allvarlig debatt om egna medel, i vilken både företrädare för europeiska institutioner och de nationella parlamenten deltar, i syfte att uppnå samförstånd om ett system för egna medel, som skulle se till att europeisk politik genomförs på ett effektivt sätt. Jag stöder förslaget i betänkandet att kanalisera medlen till åtgärder för att uppnå målen i EU 2020-strategin.

Jag anser också att vi måste se till att de instrument som för närvarande finns till stöd för forskning, utveckling och innovation är konsekventa och kompletterar varandra. Avslutningsvis måste en trovärdig budget vara konsekvent och garantera effektiva utgifter genom att man undviker överlappning av utgifter och anslagna medel.

  Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet. Den stora meriten är att man i betänkandet konsekvent försöker mobilisera alla EU:s budgetmedel för att uppnå Europa 2020-strategin, och att man intar en diametralt motsatt ståndpunkt till de flesta medlemsstaters trångsynthet. Samtidigt som medlemsstaterna ser EU som gemensam nämnare för sina bidrag, som de gärna vill ska minska, och för sina finansiella intäkter, som de gärna vill ska öka, argumenteras det i betänkandet för kraftfulla gemensamma integrerade politiska åtgärder såväl när det gäller långsiktiga åtgärder som när det gäller nya behörighetsområden enligt Lissabonfördraget.

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Vi måste anpassa EU-budgeten till 2000-talet. Budgeten måste leva upp till våra ambitioner. Vi behöver nya alleuropeiska investeringar för att stimulera ett europeiskt mervärde genom att tjäna som katalysator för fler privata investeringar och skapa stordriftsfördelar. Större gröna investeringar behövs inom sådana områden som förnybar infrastruktur, med fler vindkraftparker i norr och mer solenergi i söder. Irländska investeringar i vindenergi kommer endast att bli lönsamma om det till exempel finns en europeisk infrastruktur för att exportera energi via Storbritannien och Frankrike. Oljepriserna stiger och miljöskadorna ökar. Vi vet att EU nu måste gå vidare och omvandlas till ett mer hållbart samhälle. Vi måste ta till vara energin mer effektivt, använda mer förnybar energi, investera i kollektivtrafik och se till att våra barn lever i en ren och hälsosam miljö. Den långsiktiga EU-budgeten bör också följa de överenskomna så kallade målen i EU 2020-strategin, i synnerhet de internationella klimatmål som vi kommit överens om. Den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) bör reformeras så att jordbrukarna får betalt för att de levererar kollektiva nyttigheter, som ett attraktivt landskap med biologisk mångfald. Vi måste bibehålla GJP-budgeten för att se till att dessa mycket viktiga ekomiljötjänster tillhandahålls i Irland och i hela Europa.

  Philip Claeys (NI) , skriftlig. – (NL) I betänkandet om den fleråriga budgetramen tar man inte på något sätt hänsyn till EU-medlemsstaternas, väljarnas och skattebetalarnas frustrationer. Det uppmanas ständigt till ökade EU-intäkter, samtidigt som alla andra administrativa nivåer måste spara. Att vi inte kan ta hänsyn till detta vittnar om vår djupa arrogans mot och alienation från världen. EU måste rätta munnen efter matsäcken, hålla sig till sina kärnverksamheter och själv börja spara. Det är enda sättet för oss att återfå väljarnas förtroende.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet om den nya fleråriga budgetramen, eftersom ett alternativ för en EU-skatt på finansiella transaktioner införs. Det skulle innebära att spekulativa finansiella transaktioner beskattas för att motverka denna typ av verksamhet och det skulle generera nya intäkter till EU:s medlemsstater.

  Christine De Veyrac (PPE), skriftlig. – (FR) EU bidrar mycket konkret till att stimulera de europeiska ekonomierna genom ekonomiskt stöd till forskning och innovation samt genom sitt jordbruksstöd och sitt stöd till regionalutveckling. Av den anledningen stöder jag fullt ut de förslag som parlamentet antog i dag för att fastställa EU:s budget för de kommande sju åren. För att möta medborgarnas behov föreslog parlamentet en ny kategori för regioner vars BNP per capita ligger på 75–90 procent av EU:s BNP. Dessa regioner kommer alltså att erhålla finansiellt stöd enligt de kriterier som är bäst lämpade för dem. Jag stöder förslaget fullt ut och det kommer till exempel att direkt gynna de människor som lever i min valkrets Languedoc-Roussillon.

  Philippe de Villiers (EFD), skriftlig. – (FR) Parlamentet uttalar sig än en gång om EU- budgeten genom den fleråriga budgetramen, som är en sorts femårsplan för EU.

EU kräver ibland stora uppoffringar från medlemsstaterna, men har ingen som helst avsikt att själv följa sina goda råd. Förslagen i texten är orealistiska och påminner mer om förlamande mantran. För slöseri och byråkrati finns det fortfarande en ljus framtid.

Än värre – för att undvika ”utpressning” från medlemsstaterna, som naturligtvis inte vill öka sina redan mycket höga bidrag – tar parlamentet än en gång upp frågan om EU:s egna medel, eller kort sagt om en europeisk skatt. ”Gör som jag säger, inte som jag gör” kan bli det nya europeiska mottot.

  Karima Delli (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Genom att betänkandet antas välkomnar jag att ändringsförslag 74 införs, enligt vilket kommissionen uppmanas att fastställa en mellankategori för sammanhållningspolitikens nästa programperiod 2007–2013. Fördelningen av struktur- och sammanhållningsfonderna mellan regionerna blir därmed mer rättvis.

  Lena Ek (ALDE), skriftlig. − Jag är positiv till att betänkandet inriktas på de gemensamma utmaningar Europa står inför. Man tar upp klimat- och miljöfrågorna som en del av alla politikområden, kampen för demokrati, fred och frihet globalt, samt det kritiska behovet av både forskning, innovation och infrastruktur. Europa 2020-strategin och satsningar på insatser med europeiskt mervärde har genomsyrat diskussionerna under arbetet med betänkandet. Jag är dock djupt oroad över att prioriteringsmakten har lämnats över till ministerrådet. Europaparlamentet borde ha vågat prioritera. Även om alla önskemål om ett hållbart och konkurrenskraftigt Europa för alla finns med, finns det ändå inga möjligheter i världen att finansiera allt på en gång ur EU-budgeten. Jag vill ha en realistisk och genomförbar förhandlingsstrategi och detta uppnåddes inte eftersom klara prioriteringar saknas i detta betänkande. Därför lade jag ned min röst i slutomröstningen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) När EU redan har förstått att det behövs både en ökad samordning av den ekonomiska politiken och ökad kontroll av budgetpolitiken anser jag att förslaget att den fleråriga budgetramen ska stödja ekonomisk styrning är mycket relevant.

I betänkandet finns många frågor som vi måste arbeta vidare med och utreda. Jag anser att det är positivt att använda den fleråriga budgetramen för att uppnå målen i Europa 2020-strategin samt att avsätta en minst lika stor budget för den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) och behålla tvåpelarsystemet. Men jag vill återigen påpeka att uppmaningen att införa en skatt på finansiella transaktioner än en gång anges i ett betänkande utan direkt anknytning till fastställande av en finanspolitik. Jag anser inte att detta är ett öppet tillvägagångssätt.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag vill gratulera föredraganden till hans utmärkta arbete, som har lett fram till ett betänkande som ger oss möjlighet att inleda arbetet med nästa fleråriga budgetram för perioden efter 2013, som är en utmaning för kommissionen och rådet.

Europa 2020-strategin har utformats i samförstånd och den innehåller tydliga prioriteringar och mätbara mål. Den kommer att bli vägledande för framtida budgetramar. Men för att en strategi ska bli framgångsrik måste budgeten åtminstone motsvara dess åtgärder och mål. I det avseendet måste anslagen i den fleråriga budgetramen leva upp till de ambitioner och åtaganden som fastställs i Europa 2020-strategin. Solidaritetsprincipen leder till sammanhållningspolitik. Det är viktigt att den sammanhållningen är ekonomisk, social och territoriell samt att den stöder de fattigaste regionerna. Jag anser att det är mycket viktigt att det ekonomiska stödet till sammanhållningspolitiken åtminstone ligger kvar på samma nivåer.

Den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) har varit framgångsrik. De totala anslag som avsätts till jordbruket bör därför upprätthållas och fördelas mer rättvist. Det är viktigt att vi arbetar för en flerårig budgetram som är till högst 80 procent beroende av nationella budgetar. Det är därför mycket viktigt att fortsätta debatten om de nya egna medlen.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Föredraganden nämnde att det är dags att sluta med högröstade avsiktsförklaringar som saknar tillräcklig finansiering för att verkligen kunna uppnå målen. Betänkandet är ett perfekt exempel. Genom att i princip föreslå en frysning av EU-budgeten fram till översynen 2020, med en senare ökning på fem procent, äventyras många av de mål som anges på de 40 sidorna, i synnerhet målet för social och ekonomisk sammanhållning.

Mot bakgrund av den allvarliga ekonomiska och sociala krisen, som förvärras genom EU:s politik, kommer fördelningen av de anslag som avsatts inom budgetramen inte att fungera, något som är mycket viktigt för att sammanhållningsprincipen ska kunna genomföras effektivt. Vi har lagt fram många förslag om behovet av en ökad EU-budget till stöd för en ekonomisk och social sammanhållning och av att minska den obligatoriska andelen av nationella bidrag, så att den begränsas till högst tio procent av den totala kostnaden för det förslag som lagts fram, i synnerhet i länder med de största finansiella svårigheterna. Vi har också betonat att det är viktigt att investera i offentliga tjänster, stödja produktionen, skapa nya arbetstillfällen med rättigheter, utrota fattigdomen och bekämpa sociala skillnader.

I betänkandet föreslås en helt annan väg. Något helt annat. Det är därför vi röstade emot det.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Trots några positiva förslag i betänkandet rekommenderas ingen brytning med eller förändring av EU:s politik om finansiella medel. Vi röstade därför emot.

Särskilt allvarligt är att man inte verkligen prioriterar åtgärder mot de allvarliga sociala problem som den ekonomiska och sociala krisen förorsakat, att man inte ökar EU-budgeten till stöd för en ekonomisk och social sammanhållning samtidigt som man minskar de obligatoriska nationella bidragen för att begränsa dem till högst 10 procent av det projekt som lagts fram. Man bör i länder med de största ekonomiska svårigheterna framför allt investera i offentliga tjänster, stödja produktionen, skapa arbetstillfällen med rättigheter, utrota fattigdomen och bekämpa sociala skillnader och all typ av diskriminering, inte minst könsdiskriminering.

Det är också viktigt att främja fred, utvecklingssamarbete och bistånd samt att kraftigt skära ned de militära utgifterna och närvaron utomlands.

Trots att man motsätter sig en frysning av budgeten efter 2013, vilket vissa medlemsstater har krävt, begränsas i betänkandet tråkigt nog förslaget till en ökning av resurserna för nästa EU-budget till fem procent. Den föreslagna ökningen innebär emellertid att nästa fleråriga budgetram, för 2014–2020, skulle stå för endast 1,11 procent av EU:s bruttonationalinkomst (BNI), jämfört med 1,06 procent som planeras för 2013.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) När många medlemsstater vidtar tuffa skatteåtgärder måste EU-budgeten motiveras bättre än någonsin tidigare. Den måste garantera att europeiskt mervärde håller högsta möjliga nivå, den måste förvaltas ansvarsfullt samt stödja offentliga och privata medel så långt som möjligt. Strukturen hos nästa fleråriga budgetram bör underlätta både en kontinuerlig planering och flexibilitet, samt undvika svagheterna i den nuvarande fleråriga budgetramen. Det sätt som systemet med egna medel har utvecklats på och det faktum att egna medel gradvis har ersatts med medlemsstaternas bidrag uppfattas därför som en ovanlig börda på nationella offentliga finanser. En reformering av systemet är därför mer nödvändig än någonsin.

Med ett bättre system som tryggar rättvisa, insyn och tillräckliga budgetintäkter anser jag att budgetbeslutsprocessen skulle kunna inriktas mer på unionens nyckelprioriteringar. Aktuella undantag och korrigeringsmekanismer bör gradvis fasas ut, vilket skulle innebära ett viktigt steg mot ökad rättvisa och insyn i EU-budgeten.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (EN) EU-budgeten efter 2013 måste anpassas i syfte att bevara konkurrenskraften, öka ekonomisk tillväxt och bekämpa hög arbetslöshet i EU. Enligt min uppfattning är jordbruket och en kraftfull gemensam jordbrukspolitik med goda resurser avgörande för att uppnå dessa mål. Jag stöder helhjärtat uppmaningen i betänkandet att jordbruket ska ingå Europa 2020-strategin, eftersom jag är övertygad om att jordbruks- och livsmedelssektorn kan ge ett värdefullt bidrag till en framtida ekonomisk tillväxt i Irland och i hela Europa. Det är därför särskilt viktigt att vi skyddar och behåller de cirka 1,7 miljarder euro som varje år avsätts till Irland inom GJP. En kraftfull och välgrundad gemensam jordbrukspolitik kommer att skydda EU:s livsmedelssäkerhet, bidra till att vi når klimatförändringsmålen och får en hållbar sysselsättning på landsbygden. Jag är glad att man i betänkandet erkänner den roll som fiske- och vattenbrukssektorn spelar för en hållbar sysselsättning i kust- och öregioner och avlägsna regioner. Jag anser att vi måste öka Europeiska fiskerifondens ekonomiska stöd till dessa samhällen efter 2013. I EU-budgeten har höga anslag avsatts till fredsprocessen i Irland. Jag uppmanar alla ledamöter att stödja dessa viktiga program.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Kort sagt, trots en ovanligt lång text, uppmanar parlamentet till en anpassning av anslagen och fördelningen av EU-budgeten efter 2013 till EU:s behörighetsområden och många prioriteringar, så som dessa fastställs.

Den måste därför ökas med minst fem procent i ett första skede. Finansieringen? En ny europeisk skatt naturligtvis! Vem försöker de lura? Europa kostar redan oerhört mycket. Och resultatet? Maktlöshet inför krisen, problem med euron, handelsavtalen och Schengenavtalet, värdelösa ställningstaganden, inblandning i och hinder inom andra områden.

När medlemsstaterna uppmanas till kraftiga nedskärningar i sina egna budgetar, när människor uppmanas att dra åt svångremmen, när socialförsäkringssystemen urholkas på grund av arbetslöshet och invandring, samtidigt som de som är skyldiga till krisen fortsätter att sko sig och spekulationerna på marknaderna fortsätter – då är det skamlöst att denna församling, som står i maskopi med Bryssel, begär en enda cent till för att fortsätta driva och förvärra denna politik.

  Estelle Grelier (S&D), skriftlig. – (FR) Med Salvador Garriga Polledos betänkande om de politiska utmaningar och budgetutmaningar som EU står inför efter 2013 föregriper parlamentet – alltför blygsamt enligt min mening – den kommande debatten om unionens finansiella framtidsperspektiv. I betänkandet upprepas att de olika politiska verksamheter som lyder under EU:s behörighetsområden inte ska ställas mot varandra, och behovet av att avsätta tillräckliga medel som är konsekventa med Europa 2020-strategin vidhålls. Det är ett tydligt budskap till medlemsstaterna: vi avser stödja kraftfulla politiska åtgärder genom att öka budgeten med minst fem procent. När medborgarna måste spara, måste vi dessutom föra en kraftfull sammanhållningspolitik. Det är vad vi föreslår i betänkandet, och vi vill fastställa en mellankategori för regioner, vilken skulle innebära en bättre fördelning av strukturfonderna till våra territoriers ekonomiska och politiska situation. Avslutningsvis måste unionen anslå finansiella medel i höjd med ambitionerna. Vi har därför upprepat att vi vill införa en skatt på finansiella transaktioner. Medborgarna stöder planerna och de skulle därmed även stödja det europeiska projektet ännu mer.

  Roberto Gualtieri (S&D), skriftlig. – (IT) Genom att rösta för Salvador Garriga Polledos betänkande har parlamentet uttryckt sin mening om den framtida EU-budgeten och lagt fram ett ambitiöst förslag till en ny flerårig budgetram. Uppmaningen att öka EU-budgeten med fem procent efter 2013, och därmed öka EU:s totala BNI från 1,06 procent till 1,11 procent, motsvarar en önskan att leva upp till åtaganden för att stödja tillväxt och utveckling – i första hand Europa 2020-strategin, som man måste avsätta tillräckliga medel till. Det är faktiskt viktigt att komma ihåg EU-budgetens mervärde, som vid sidan av de nationella budgetarna kan utgöra en drivkraft för ekonomisk tillväxt, forskning och utveckling samt sysselsättning, särskilt för unga människor.

I betänkandet stärks också parlamentets positiva ståndpunkt i fråga om nya finansiella instrument, som exempelvis skatten på finansiella transaktioner och euroobligationer, som är ett gynnsamt tillfälle för europeisk ekonomi. Det är nu upp till kommissionen att anta parlamentets utmaningar och lägga fram sina förslag till den nya europeiska budgetramen, i stället för att falla offer för medlemsstaternas restriktiva budgetpolitik.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet eftersom det uppmanas till en kraftfull, integrerad EU-politik. Jag stödde också två andra viktiga punkter. Den första, fastställandet av en mellankategori för regioner inom sammanhållningspolitiken, för att se till att fördelningen av strukturfonderna bättre motsvarar territoriernas ekonomiska och sociala verklighet. Den andra, en förnyad uppmaning till skatt på finansiella transaktioner som utgör en ny resurs för att skydda europeisk ekonomisk politik. I samband med politiska åtstramningsåtgärder och obegränsade finansiella spekulationer, måste den finansiella sektorn ta sin del av ansvaret för att få fart på ekonomin, som har påverkats så negativt genom ett oansvarigt beteende inom sektorn.

  Małgorzata Handzlik (PPE), skriftlig. – (PL) Den resolution som parlamentet antog är vårt första bidrag till debatten om den nya budgetramen. Jag stödde helhjärtat förslaget att öka EU-budgeten i den nya budgetramen. Jag anser att EU behöver en ambitiös budget, som motsvarar de utmaningar som vi står inför. Att minska eller frysa EU-budgeten, vilket några medlemsstater har föreslagit, är ingen bra lösning för EU:s ekonomi. EU-budgeten måste stödja medlemsstaterna och hjälpa dem att ta sig ur krisen, och den måste också möta oväntade händelser på ett mer flexibelt sätt. Jag välkomnar också parlamentets stöd till en klassificering av vissa områden i en mellankategori, för att se till att deras framtida utveckling främjas trots att de överskrider det aktuella avtalade kriteriet på 75 procent av EU:s BNP. Den nya kategorin blir ett stöd till de regioner som fortfarande kämpar med många utmaningar för att utvecklas, även om de har överskridit EU:s genomsnitt. Inom en snar framtid kommer även polska regioner att ingå.

  Anna Hedh (S&D), skriftlig. − Jag anser att EU:s budget måste ges tillräckliga resurser för att kunna finansiera beslutade åtaganden. Samtidigt vill jag framhålla att EU bör ha en restriktiv hållning och tillhandahålla dessa resurser genom omfördelning inom befintlig EU-budget, jag anser inte att den totala storleken behöver öka. Helst skulle jag vilja att jordbruksbudgeten sänktes till förmån för de prioriteringar som anges i EU 2020; forskning och utveckling, grön omställning m.m. Jag anser därför inte heller att 2013 års budgetnivå för jordbruket bör bibehållas, men välkomnar att jordbruksstöden ska fördelas jämnt mellan medlemsländerna.

Jag anser det också vara väldigt viktigt att effektivisera EU:s administrativa utgifter, varav en väg är att öka insynen i processen för fördelning och användning av dessa utgifter.

Jag anser inte att taket för egna medel bör revideras, då EU:s politik bör kunna finansieras inom nuvarande inkomsttak. Jag ser även ett behov av att systemet med EU:s egna medel ses över. Det nuvarande systemet är mycket komplicerat, och saknar insyn. Rabatterna har inte gjort systemet mer rättvist, utan snarare gett upphov till en rad nya undantag och korrigeringar. Emellertid innebär en förändring i detta system inte någon direkt beskattningsrätt för EU, unionen har inte någon sådan kompetens i fördraget. Varje förändring av systemet med egna medel kräver dessutom att samtliga medlemsländer ger sitt godkännande för att de ska kunna träda i kraft.

  Gunnar Hökmark (PPE), skriftlig. − Vi moderater i parlamentet valde vid omröstningen om betänkandet om EU:s långtidsbudget i Strasbourg den 8 juni 2011 att rösta emot förslaget. Vi gjorde så eftersom förslaget saknar de prioriteringar mellan viktiga och mindre viktiga utgifter som vi anser nödvändiga. Istället för att visa ledarskap och satsa på det som ger Europa tillväxt och konkurrenskraft kräver förslaget en höjning av budgeten med fem procent för att på så vis kringgå behovet att prioritera. I ett läge där EU:s medlemsstater kämpar mot stora budgetunderskott och växande statsskulder väljer parlamentet att kräva mer pengar till EU. Det är en linje som vi inte kan stödja. Istället borde vi fasa ut stödet till den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) och strukturfonderna, men dessvärre går det förslag som röstades igenom i motsatt riktning. Samtidigt som vi röstade emot betänkandet i dess helhet välkomnar vi den skrivning som finns i förslaget om att en ”signifikant ökning” av anslagen till vetenskap och forskning ska genomföras. Detta är något vi jobbat hårt för, och att detta finns med är ett steg i rätt riktning.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) I samband med att EU:s budgetram 2014–2020 fastställs, är det viktigt att se till att det avsätts tillräcklig finansiering till de områden som främjar ekonomisk tillväxt och framgångsrik utveckling. Det är med andra ord viktigt att inrikta sig på forskning och främja innovation, bekämpa arbetslöshet, fattigdom och utanförskap, förbereda sig inför demografiska förändringar, använda naturresurserna på ett ansvarsfullt sätt, inrikta sig på inre och yttre säkerhet, regional- och jordbrukspolitik samt utveckla energi- och transportinfrastrukturen. Jag avstod från att rösta om dokumentet, eftersom vi måste se över den gemensamma jordbrukspolitiken från grunden – ett rättvist och enhetligt system för direktstöd måste tillämpas – och flera andra viktiga områden, som vi behöver för att inrätta ett konkurrenskraftigt och starkt Europa.

  Cătălin Sorin Ivan (S&D), skriftlig. – (RO) Betänkandet är kanske ett av det viktigaste för denna lagstiftande församling. Jag var föredragande för utskottet för kultur och utbildning, och anser att det avtal som vi kom fram till troligen var det bästa vi kunde uppnå i nuvarande ekonomiska klimat, även om det var långt ifrån perfekt. Full av tillförsikt röstade jag för betänkandet och jag räknar med att vi därmed sänder ett tydligt budskap till rådet, som jag hoppas tar hänsyn till parlamentets ståndpunkt.

  Sandra Kalniete (PPE), skriftlig. – (LV) Jag röstade för resolutionen, i vilken EU:s problem och prioriteringar inom ramen för den nya fleråriga budgetramen fastställs. Jag vill särskilt betona att kommissionen uppmanas lägga fram förslag till en effektiv och ändamålsenlig gemensam jordbrukspolitik (GJP), med en rättvisare fördelning av direktstöd mellan medlemsstater och jordbrukare samt en starkare koppling mellan leverans av kollektiva nyttigheter till allmänheten och direktstöd till jordbrukare. Jag stöder helhjärtat uppmaningen att de medel som anslås till GJP i budgeten 2013 ska ligga kvar på samma nivå även under nästa fleråriga budgetram, så att GJP:s utökade mål och uppgifter kan genomföras. EU måste få ett mer transparent, enklare och mer rättvist finansieringssystem. Det är därför jag stöder förslagen om att ett system med nationella bidrag, som innebär att en oproportionellt hög tonvikt läggs vid nettobalansen mellan medlemsstaterna och sålunda strider mot principen om solidaritet inom EU och det gemensamma europeiska intresset, långsamt ska ersättas med unionens egna medel, som den bör kunna uppbära direkt och oberoende av nationella budgetar.

  Krišjānis Kariņš (PPE), skriftlig. – (LV) Även om parlamentets betänkande om investering i framtiden: en ny flerårig budgetram för ett konkurrenskraftigt och hållbart Europa för alla innehåller många idéer som bör stödjas, stödde jag det inte, eftersom jag anser att det skadar medborgarnas bild av EU. I betänkandet föreslås en ökad skattebörda för de europeiska medborgarna, och jag samtycker inte till det. Man kan samtycka till att EU måste ha sin egen finansiering och att det kan ske genom skatteuppbörd. Men det skulle kräva att man instiftar ett federalt Europa, något som man bör komma fram till i öppna debatter och inte smyga in genom bakdörren med hjälp av skattepolitik. Om vi vill fortsätta i denna riktning måste vi först se till att medlemsstaterna avstår från sina skatteintäkter till förmån för EU. Först då blir det möjligt att upprätta en gemensam budget som finansieras med egna medel. För att anta sådana beslut måste EU:s politiker involvera samhället, vilket inte skedde i det här fallet.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill gratulera Salvador Garriga Polledo till hans utmärkta arbete om den viktiga frågan om nästa budgetram. Garriga Polledo har lagt fram en effektiv sammanfattning för kammaren, med de olika nationella delegationernas och de politiska gruppernas ståndpunkter. Jag stöder helhjärtat beslutet att inför nästa fleråriga budgetram begära fem procents ökning av resurserna. Med tanke på att jag är föredragande för yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, vill jag dessutom framhäva den del av betänkandet som avser den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag stöder därför helhjärtat beslutet att åtminstone bibehålla nuvarande jordbruksbudget, samtidigt som jag vill påminna om att GJP är den enda verkliga europeiska politik som kan spela en viktig roll inom en strategisk sektor som tillhandahåller kollektiva nyttigheter och genererar ett verkligt europeiskt mervärde. Avslutningsvis vill jag framhäva omröstningen om sammanhållningspolitiken. En säkerhetsklausul har lagts till i händelse av att mellankategorier införs, för att undvika att resurser dras tillbaka från de regioner som är stödberättigade enligt konvergens-, konkurrenskrafts- och samarbetsmålet. Det innebär att det skulle behövas ytterligare resurser för att finansiera ett nytt mål.

  Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund (S&D), skriftlig. − Vi anser att EU:s budget måste ges tillräckliga resurser för att kunna finansiera beslutade åtaganden. Samtidigt vill vi framhålla att EU så långt som möjligt bör ha en restriktiv hållning och tillhandahålla dessa resurser genom omfördelning inom befintlig EU-budget. Helst skulle vi vilja att jordbruksbudgeten sänktes till förmån för de prioriteringar som anges i EU 2020; forskning och utveckling, grön omställning m.m. Vi anser därför inte heller att 2013 års budgetnivå för jordbruket bör bibehållas, men välkomnar att jordbruksstöden ska fördelas jämnt mellan medlemsländerna.

Vi anser det också vara väldigt viktigt att effektivisera EU:s administrativa utgifter, varav en väg är att öka insynen i processen för fördelning och användning av dessa utgifter.

Vi anser inte att taket för egna medel bör revideras, då EU:s politik bör kunna finansieras inom nuvarande inkomsttak. Vi ser även ett behov av att systemet med EU:s egna medel ses över. Det nuvarande systemet är mycket komplicerat, och saknar insyn. Rabatterna har inte gjort systemet mer rättvist, utan snarare gett upphov till en rad nya undantag och korrigeringar. Emellertid innebär en förändring i detta system inte någon direkt beskattningsrätt för EU, unionen har inte någon sådan kompetens i fördraget. Varje förändring av systemet med egna medel kräver dessutom att samtliga medlemsländer ger sitt godkännande för att de ska kunna träda i kraft.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Förslaget till parlamentets resolution om investering i framtiden: en ny flerårig budgetram för ett konkurrenskraftigt och hållbart Europa för alla är viktigt både för att uppnå de mål som EU satt upp för 2020 (återställning av och skydd för den långsiktiga ekonomiska tillväxten) och för att förhindra en upprepning av den nuvarande krisen.

I betänkandet anges att man i Europa 2020-strategin bör fastställa den nya fleråriga budgetramens politik eftersom de mål som EU satt upp för 2020 endast kan uppnås genom optimal användning av befintliga resurser (fastställda genom relevant politik).

I den nya fleråriga budgetramen måste därför nyckelprioriteringar fastställas, som utbildning för ekonomisk tillväxt, sammanhållning för ekonomisk tillväxt och sysselsättning, förvaltning av naturresurser och hållbar utveckling, medborgarskap och ett konkurrenskraftigt Europa i världen. Det skulle därmed bli lättare att se till att det finns tillräckliga anslag och att medlen används optimalt. Med en ny flerårig budgetram enligt betänkandet kommer det att bli lättare att fastställa en långsiktig verksamhetsplan, som skulle ge bestämda resultat och kunna trygga ekonomisk tillväxt i EU.

  Astrid Lulling (PPE), skriftlig. – (FR) Jag stödde Salvador Garriga Polledos betänkande eftersom jag anser att de allmänna riktlinjerna är motiverade med tanke på de utmaningar som EU kommer att stå inför under kommande år. Det är orealistiskt att överföra nya ansvarsområden till EU utan att samtidigt öka de finansiella resurserna.

Men jag skulle ha velat att parlamentet inte endast ställde rättmätiga krav utan också fastställde ett antal prioriteringar. Flera av mina kollegers ständiga visa ”alltid mer” är ett alltför bekvämt svar. Vi måste kunna övertyga om att europeiska utgifter är effektiva i förhållande till nationella utgifter. Utgifternas kvalitativa aspekt är dessutom minst lika viktig som den kvantitativa aspekten. Avslutningsvis innebär en överföring av oanvända EU-medel till EU-budgeten snarare än till medlemsstaterna en källa till omfattande ”besparingar”.

När det gäller införandet av ett nytt system med egna medel är jag fortfarande mycket tveksam till ett ensidigt införande av en skatt på finansiella transaktioner utan en seriös konsekvensanalys. Genom att stödja en åtgärd av den omfattningen utan att känna till konsekvenserna är majoriteten i parlamentet inne på fel spår.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade med tungt hjärta mot resolutionen. Samtidigt som jag är övertygad om att man kan uppnå goda resultat om 27 medlemsstater slår ihop sina resurser, kunde jag inte rösta för fem procents ökning av EU-budgeten efter 2013 utan en grundlig utredning av de aktuella utgifterna med som mål att allt slöseri och all överlappning av utgifter ska upphöra. I EU-budgeten efter 2013 måste tillväxt och nya arbetstillfällen prioriteras.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) EU-budgeten bör ge största europeiska mervärde, förvaltas på ett sunt sätt och generera så mycket offentliga och privata medel som möjligt. För att möta framtida utmaningar stöder vi målen i Europa 2020-strategin. Strategin kan hjälpa EU att återhämta sig från krisen och gå starkare ur den, genom att skapa sysselsättning och smart, hållbar tillväxt för alla. Den är den politiska referenspunkten för nästa fleråriga budgetram och bör vara så ambitiös som möjligt. Mot denna bakgrund anser vi att nyckelprioriteringarna för nästa fleråriga budgetram bör delas in i grupper kring följande teman: kunskap för tillväxt och sysselsättning, hållbar utveckling, sammanhållning för tillväxt och sysselsättning, medborgarskap och ett konkurrenskraftigt Europa i världen. Strukturen för nästa fleråriga budgetram bör vara realistisk och underlätta kontinuerlig planering samtidigt som man undviker att upprepa bristerna i den nuvarande fleråriga budgetramen. Den bör särskilt uppnå rätt balans mellan stabilitet, förutsebarhet på lång sikt och flexibilitet. Avslutningsvis anser vi särskilt att de befintliga undantags- och korrigeringsmekanismerna bör fasas ut gradvis, som ett oumbärligt steg för att göra EU:s budget rättvisare och öppnare.

  Iosif Matula (PPE), skriftlig. – (RO) Salvador Garriga Polledos betänkande är ett test för att se hur effektiv EU-politiken är inför nästa programperiod. Föredraganden utmanar oss rejält. Nationella intressen av mycket olika slag ska tillgodoses, samtidigt som det europeiska mervärde som avspeglas i den fleråriga budgetramen ska öka.

Jag anser att de europeiska medborgarna måste få större förståelse för sammanhållningspolitiken. Vi kan uppnå ett starkt EU – ett EU som kan hantera den globala konkurrensen – genom att fortfarande låta sammanhållningspolitiken utgöra ett nyckelelement inom EU-politiken, som syftar till att uppnå en balanserad utveckling i alla regioner. Jag vidhåller att vi måste fortsätta avsätta en stor del av nästa budget till sammanhållningspolitiken. Den främsta prioriteringen måste också i fortsättningen vara att minska de ekonomiska och sociala skillnaderna i EU.

För att uppnå de resultat som föreslås måste det huvudsakliga kriteriet för anslagen fortfarande vara utvecklings- och konvergensnivåerna mellan EU:s regioner. Jag stöder betänkandet, eftersom jag anser att en komplettering av den fleråriga budgetramen efter 2013 är en hållbar lösning. Det innebär att nuvarande struktur måste ändras. Utöver ekonomiskt stöd till forskning och utveckling samt energi och transport, måste vi överväga investeringar på sammanhållnings- och jordbruksområdena.

  Mario Mauro (PPE), skriftlig. – (IT) Salvador Garriga Polledos betänkande om investering i framtiden: en ny flerårig budgetram för ett konkurrenskraftigt och hållbart Europa för alla är ett viktigt steg i EU:s institutionella och ekonomiska omorganisation efter att Lissabonfördraget trädde i kraft. Vi känner alla till att nya behörighetsområden måste avspeglas i nästa fleråriga budgetram enligt det nya fördraget. Det kommer säkert att hjälpa oss att möta nya globala utmaningar. Jag röstade för betänkandet.

  Arlene McCarthy (S&D), skriftlig. – (EN) Labours ledamöter vid Europaparlamentet anser att EU-budgeten måste inriktas på och prioritera ekonomiska investeringar och forskning som stimulerar ekonomin och skapar arbetstillfällen. Målinriktade EU-anslag är ett sätt att stimulera lokala ekonomier och skapa arbetstillfällen i våra samhällen. I takt med regeringens nedskärningar tillför EU mycket viktig finansiering till brittiska regioner. Men skattebetalarna vill få bättre valuta för pengarna. Det är därför Labours ledamöter vid Europaparlamentet röstade mot en ökning av budgeten med fem procent. För att finansiera EU:s ekonomiska prioriteringar kan och måste besparingar göras inom andra områden, särskilt inom den gemensamma jordbrukspolitiken, och då även när det gäller de skadliga subventionerna till jordbruksexport och tobakssubventionerna.

I samband med debatten om nästa fleråriga budgetram måste man ta tillfället i akt att genomföra grundläggande reformer. Att fortsätta med den gamla vanliga politiken är inget alternativ, utan EU behöver en politik för att finansiera arbetstillfällen och tillväxt. Labours ledamöter vid Europaparlamentet anser inte att barnfamiljerna ska stå för hela kostnaden för Storbritanniens budgetbidrag. Det är därför vi uppmanar till en debatt om alternativa förslag till EU-finansiering. Momsintäkterna och den nationella budgeten måste minska och ersättas med alternativ som exempelvis samordnade åtgärder mot den underbeskattade finansiella sektorn.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Betänkandet gör Europa 2020 till den verkliga ramen för den framtida EU-budgeten. I betänkandet stöder man den europeiska planeringsterminen, den europeiska stabiliseringsmekanismen och europluspakten. Inte ett ord nämns om kärnkraftsfrågan. Bör det finnas en budget för den? Det anser jag inte.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Just nu gör många medlemsstater svåra budgetjusteringar och därför bör försvaret av EU-budgeten vara mycket väl motiverat. EU-budgeten bör ge högsta möjliga europeiska mervärde, visa prov på tillförlitlig förvaltning och ha till syfte att stimulera offentliga och privata resurser i så hög grad som möjligt.

Europa 2020-strategin är EU:s svar på dessa utmaningar. Det är en strategi som ska bidra till att EU kan återhämta sig från och ta sig ur krisen i ett starkare läge genom skapandet av arbetstillfällen och genom smart och hållbar tillväxt för alla. Jag håller med föredraganden om att ”Europa 2020-strategin bör vara den politiska referenspunkten för nästa fleråriga budgetram och att den bör avspegla ambitionerna i strategin”. Prioriteringarna för nästa fleråriga budgetram bör indelas i grupper kring följande teman: kunskap för tillväxt, sammanhållning för tillväxt och sysselsättning, förvaltning av naturresurser och hållbar utveckling, medborgarskap och ett konkurrenskraftigt Europa i världen.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) I betänkandet från det särskilda utskottet för politiska utmaningar och budgetmedel för ett hållbart EU efter 2013 definieras parlamentets politiska prioriteringar för den fleråriga budgetplanen efter 2013. En viktig punkt i betänkandet är önskemålet om att ett eller flera system med egna medel ska införas för att ersätta det nuvarande BNI-baserade systemet och för att åstadkomma ett autonomt finansieringssystem som är mer rimligt, transparent, enkelt och rättvist. För att undvika missbruk av bokföringssiffror är det nödvändigt att stödja betänkandet. Jag röstade för.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Efter fiaskot med räddningspaketet för euroområdet har nettobidragsgivarna blivit ombedda att betala två eller tre gånger om. Under de kommande åren kommer reda pengar att tillföras dessa räddningsmekanismer i stället för garantier. Detta måste finansieras av nettobidragsgivarna, med andra ord av de hårt arbetande medborgarna i Tyskland, Frankrike, Italien, Nederländerna och Österrike från deras nationella budgetar. De första kännbara nedskärningarna har redan erfarits i dessa länder. Att begära budgetökningar i denna svåra situation är skamligt. Vi behöver inte en uppblåst EU-budget som är kanske upp till tio gånger större än nödvändigt. Vi behöver inte en budget som finansieras av EU:s skattebetalare och där man helt tappat känslan av behovet att hushålla. Vi behöver inte en ännu mer uppblåst Brysselbyråkrati som stjäl skjortan av nettobidragsgivarna. I stället bör vi konsekvent söka efter varje möjlighet att göra besparingar.

Jordbruksstödet, som är den överlägset största och mest omtvistade budgetfaktorn, bör åternationaliseras. Det skulle lätta på trycket på EU:s budget och medlemsstaterna har bättre möjlighet att ta hänsyn till sin jordbrukssektors särdrag. Därför tvekade jag inte att rösta emot Garriga Polledos betänkande.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade emot ändringsförslag nr 39 till betänkandet och i förlängningen för ändringsförslag nr 62. Jag anser att det behövs en mellankategori under hela nästa programperiod. Det enda förbehållet är att anslagen av medel som är öronmärkta för dessa regioner inte får inverka på anslagen för att uppnå konvergens- och konkurrenskraftsmålen.

  Sławomir Witold Nitras (PPE), skriftlig. – (PL) I dag under omröstningen om Garriga Polledos betänkande om investering i framtiden: en ny flerårig budgetram för ett konkurrenskraftigt och hållbart Europa för alla avstod jag från att rösta om de ändringsförslag som lagts fram av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster – om att överlämna förslag till Europeiska kommissionen om införande av en skatt på finansiella transaktioner. Jag kunde inte stödja detta tillvägagångssätt trots att jag enträget förespråkar en skatt som ger EU egna inkomster. En EU-skatt skulle garantera att EU:s mål kan uppnås utan att begränsas av medlemsstaternas ståndpunkter, vilka alltför ofta offrar EU:s intressen för kortsiktiga mål. Jag anser dock att det vore oklokt att föreslå att införa en skatt på finansiella transaktioner enbart inom EU. Vi står inför utmaningen att göra EU:s ekonomi till den mest konkurrenskraftiga i världen och enligt min mening är det oacceptabelt att skapa en börda som leder till ett utflöde av kapital från Europa. Jag anser också att försöken att införa en koldioxidskatt som alternativ till en global transaktionsavgift är ytterst skadliga.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) EU:s hårt arbetande medarbetare tvingas att betala mer och mer. Efter det katastrofala räddningspaketet för euroområdet, som helt enkelt innebar att nettobidragsgivarna fick ta stöten för vanskötsel och korruption i några få länder i söder, är planen nu att be de redan överbelastade medborgarna i de länder som ger ett nettobidrag att hosta upp ännu mer pengar. I stället för att utnyttja varje möjlighet att spara pengar ökas utgifterna ännu mer. Vi bör sträva efter att minska bördan, inte öka den. Jag röstade därför emot förslaget.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Vi måste fastställa en flerårig budgetram som garanterar en transparent och effektiv finansiering av EU:s politik och som förhindrar en upprepning av krisen. Europa 2020-strategin bör vara riktlinjen för genomförandet av den fleråriga budgetramen. Framför allt bör inte de nya systemen för finansiering av budgeten öka bördan för de nationella statskassorna eller skattebördan för medborgarna. Kvaliteten på genomförandet och tillämpningen av anslagen måste förbättras för att minska EU-medborgarnas missnöje med de nuvarande utgifterna. Vi måste öka öppenheten om tilldelning och användning av medel och minska de administrativa kostnaderna och byråkratin. Betydande uppmärksamhet bör ägnas åt att minska fattigdom och arbetslöshet, åt industri och energi samt åt att skapa ett kunskapsbaserat samhälle. Vi måste ge storskaliga forsknings- och utvecklingsprojekt tillräcklig finansiering. Med hänsyn till små och medelstora företags betydelse måste tillräckliga ekonomiska resurser satsas på att förbättra deras verksamhetsvillkor. Jag instämmer inte i förslaget om att minska anslagen till den gemensamma jordbrukspolitiken i framtiden eftersom jordbruk är en synnerligen känslig sektor. Minskad finansiering kommer att få mycket negativa konsekvenser för jordbrukarna i alla EU-länder. Europeiska socialfonden bör prioriteras i politiken för att uppnå sociala mål och sysselsättningsmål. Vi måste förbättra systemen för övervakning och utvärdering av genomförandet av sammanhållningspolitiken. När vi närmar oss nästa etapp av EU:s utvidgning måste den fleråriga budgetramen garantera att budgetutgifterna är välbalanserade.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Garriga Polledos betänkande eftersom jag anser att finansieringsinstrumenten i framtiden bör vara effektiva, stärka sammanhållningen och förbereda EU för utmaningarna på den globala marknaden. Jag instämmer i innehållet i betänkandet, men det finns två punkter som jag inte håller med om och som jag invänder mot: skatten på finansiella transaktioner och ändringsförslagen om att införa en mellankategori. Jag anser inte att det bör finnas en hänvisning till skatten på finansiella transaktioner. Det är viktigt att skatten diskuteras men den kräver en grundlig analys. Tillägget av mellankategorin skulle strida mot den övergripande uppläggningen för mål 2-regioner, som har visat sig vara effektiv under de senaste åren, utfasningssystemet och fonderna för mål 1-regioner. Det skulle vara till nackdel för italienska regioner och till förmån för de nya medlemsstaterna, som med den senaste utvidgningen redan har fått en mycket stor andel av medlen.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Den nya fleråriga budgetramen är viktig för att Europa 2020-strategin ska kunna genomföras ordentligt och för att i största allmänhet ge förutsättningar för en stabil utveckling som svarar mot både de problem som EU:s olika folk erfar och deras förväntningar på förbättringar av sina liv. Jag vill därför rekommendera föredragandens förslag om en sjuårig budgetram i överensstämmelse med Europa 2020-strategin, som blir föremål för en halvtidsöversyn, argumenteringen för att EU:s budget åtminstone ska bibehållas, den särskilda tonvikt som läggs på den gemensamma jordbrukspolitiken och sammanhållningspolitiken, en ökad flexibilitet – vilket blir desto nödvändigare i takt med att de ekonomiska åtstramningarna blir allt påtagligare – samt ett ökat demokratiskt ansvarstagande så att EU-medlen verkligen främjar utvecklingsprojekt som är hållbara.

Det är viktigt att regioner som redan har lämnat mål 1 nu kan gå vidare till en mellanliggande etapp, som förstärker den utveckling som dessa regioner redan har visat att de klarar av, i stället för att abrupt överge dem, vilket skulle äventyra de framsteg som har uppnåtts.

  Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE), skriftlig. − Vi är positiva till rapportens fokus på de gemensamma utmaningar vi står inför: Klimat- och miljöfrågorna, kampen för demokrati, fred och frihet globalt samt det kritiska behovet av både forskning, innovation och infrastruktur. EU2020-strategin och satsningar på insatser med europeiskt mervärde har genomsyrat diskussionerna i arbetet med rapporten.

Vi är dock djupt oroade över att prioriteringsmakten har lämnats över till Ministerrådet. Detta är mycket olyckligt för Europaparlamentet. Även om alla önskemål om ett inkluderande, hållbart och konkurrenskraftigt Europa finns med är det omöjligt att finansiera allt på en gång ur EU-budgeten. Vi vill ha en realistisk och gångbar förhandlingsstrategi men då klara prioriteringar saknas i denna rapport anser vi att detta mål ej uppfyllts. Våra förslag om att modernisera jordbruksbudgeten finns ej med i slutdokumentet. Av bland annat dessa skäl lade vi ned vår röst i slutomröstningen.

  Vincent Peillon (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Garriga Polledos betänkande för det särskilda utskottet för politiska utmaningar och budgetmedel för ett hållbart EU efter 2013. I en situation där populismen ökar ifrågasätts ofta EU-politikens effektivitet och till och med relevans. För att möta de pågående finansiella, ekonomiska, sociala och klimatrelaterade kriserna behöver vi dock inte mindre utan mer EU. I betänkandet föreslår man därför att EU till sist ska ges medel som står i proportion till dess ambitioner genom att argumentera för en betydande ökning av EU:s budget med minst fem procent och utnyttjandet av unionens budgetmedel för EU 2020-strategin. Tack vare ingripande från gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet, argumenterar Europaparlamentet även i betänkandet för två kraftfulla åtgärder: på inkomstsidan en djupgående reform av systemet för egna medel, särskilt genom införandet av en skatt på finansiella transaktioner (Tobinskatten), på utgiftssidan införandet av en mellankategori av regioner för att öka solidariteten mellan EU:s territorier och garantera en rättvisare fördelning av strukturmedlen inom regionalpolitiken.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Kombinationen av färre förvärvsarbetande och en större andel pensionärer kommer att utsätta våra välfärdssystem och vår ekonomiska konkurrenskraft för ytterligare påfrestningar, vilket orsakar allt större problem med könsrelaterad fattigdom på grund av det stora antalet äldre kvinnor och de rådande skillnaderna i fråga om socialt skydd.

Vikt måste läggas vid ett jämställdhetsperspektiv i budgetarbetet som ett medel för god samhällsstyrning för att förbättra effektiviteten och rättvisan, ordentlig övervakning av hur budgetanslagen påverkar kvinnors och mäns ekonomiska och sociala möjligheter samt flexibilitet att omstrukturera sådana som har negativa konsekvenser för uppnåendet av jämställdhet mellan kvinnor och män.

Särskilda åtgärder för att utveckla unga kvinnors tekniska och naturvetenskapliga kompetens behöver integreras i EU:s investeringsplan för sysselsättning, miljöskydd och innovation för att förbättra deras kvalifikationer och anställbarhet, särskilt inom strategiska tillväxtsektorer där de är underrepresenterade.

Europeiska socialfonden bör tillhandahålla tillräckliga resurser för åtgärder i syfte att förbättra tillträdet till arbetsmarknaden och motverka arbetslöshet och social uteslutning. Samtidigt uppmanar jag kommissionen att föreslå aktiva åtgärder via Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling för att stödja sysselsättning för kvinnor i landsbygdsområden.

  Phil Prendergast (S&D), skriftlig. – (EN) En omförhandling av EU:s budget kommer att få konsekvenser för hur unionen fungerar under kommande år och för vilka program som EU kan ha råd med. Budgeten som procentandel av EU:s bruttonationalinkomst bör avspegla de överenskomna prioriteringarna för unionen. Men förhandlingarna måste också avspegla medlemsstaternas behov med hänsyn till de konsolideringsansträngningar som pågår i många länder, bland annat Irland. Målet i Europa 2020-strategin om att öka sysselsättningen, produktiviteten och den sociala sammanhållningen får inte överges på grund av de nuvarande ekonomiska problemen. Produktivitetsfrämjande politik, särskilt för miljövänlig energi samt forskning och utveckling, måste erkännas som drivkrafter för EU:s ekonomiska framtid. En annan fråga av stor betydelse, inte bara för Irland utan även för EU som helhet, är den gemensamma jordbrukspolitiken. En betydande förändring förväntas efter 2013, men förändringarna av de bidrag som betalas ut inom den gemensamma jordbrukspolitiken bör ske gradvis så att jordbrukarna kan anpassa sig till de nya bestämmelserna. Samtidigt måste budgeten för den gemensamma jordbrukspolitiken hjälpa de europeiska jordbrukarna att anpassa sig till nya utmaningar och möjligheter.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) EU:s fleråriga budgetram innebär en möjlighet att göra strategiska val inför framtiden. I en tid med kraftiga inskränkningar av de offentliga satsningarna innebär de ökande EU-budgetarna att man visar tilltro till det gemensamma projektet och att man förstärker de åtgärder som vidtas på överstatlig nivå. Medlemsstaterna står inför en rad utmaningar, vars lösningar endast står att finna på EU-nivå.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Att göra mer med mindre pengar, som vissa medlemsstater rekommenderar, är ett omöjligt uppdrag! Därför är det betänkande som antogs i eftermiddags om den nya fleråriga budgetramen efter 2013 betydelsefullt. Betänkandet ger riktlinjer för att göra det möjligt för EU att verkligen gå in i en period av konkurrenskraft, solidaritet och god förvaltning. Man påpekar att utan betydande omfördelningar inom budgeten för ytterligare resurser kanske EU aldrig kommer att kunna fullgöra de nya uppdrag som unionen ges i Lissabonfördraget eller slå in på vägen mot hållbar tillväxt.

Det finns dock många områden som kan bidra till synergier eller stordriftsfördelar: Europeiska utrikestjänsten, humanitärt bistånd och civilskydd, sammanslagning av försvarsresurser, forskning och innovation, viktiga infrastrukturprojekt (särskilt inom områdena energi och transport).

En annan idé som är gångbar är att gradvis överge bidrag som är skadliga för miljön, enligt samma principer som kommissionen har följt för tobak. Jag är också nöjd med att Europaparlamentet har bekräftat sitt stöd för egna medel, eftersom det inte är mer än rätt att unionen förvaltar sin egen budget.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig.– (IT) Jag röstade emot de ändringsförslag till Garriga Polledos betänkande där man efterlyser att en mellankategori ska införas under nästa planeringsperiod för regioner vars BNP per capita ligger på 75–90 procent av EU:s BNP. Syftet med denna nyhet är uppenbart öppenhet och ökad ekonomisk flexibilitet, men i den tid av åtstramningar och budgetrestriktioner som för närvarande råder leder detta oundvikligen till nedskärningar av medlen till andra regioner, särskilt för mål 1-regioner (konvergens), till vilka regionerna i södra Italien hör. Jag konstaterar att mina parlamentskolleger tyvärr inte tog upp denna aspekt och har låtit sig påverkas av argument som strider mot principerna om europeisk solidaritet. Lyckligtvis understryks i ändringsförslag 64, som antogs, att dessa övergångsåtgärder inte under några omständigheter får införas på bekostnad av de regioner som för närvarande omfattas av mål 1, 2 och 3: konvergens, konkurrenskraft och samarbete.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) De svar som vi bör ge på de utmaningar som vi står inför – den ekonomiska krisen, tillväxtekonomiernas snabba uppåtgång, klimatförändringar, kraftiga demografiska förändringar osv. – kan endast bli effektiva om vi skapar dem tillsammans, på EU-nivå. Jag är helt övertygad om att vi bör gå i riktning mot ökad EU-medverkan. EU-budgeten är en viktig ekonomisk hävstång men taket för EU:s egna medel har varit oförändrat sedan 1993. I resolutionen efterlyser man att EU-budgeten tilldelas medel i nivå med EU:s ambitioner. Jag är helt för denna tanke och ger den mitt stöd. Själv är jag särskilt mycket för att en EU-skatt på finansiella transaktioner införs så snart som möjligt om vi inte kan uppnå en överenskommelse på världsnivå. Även om jag inte är helt för att medel som frigörs på detta sätt ska tilldelas unionens budget, eftersom jag anser att de åtminstone delvis ska användas för att uppnå millennieutvecklingsmålen, ville jag rösta för punkt 171 för att sända en positiv signal till kommissionen och rådet om införandet av denna skatt.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet. Som min kollega Bas Eickhout sade tidigare är en frysning eller minskning av EU:s budget efter 2013 inte en trovärdig metod om EU och dess medlemsstater verkligen vill uppnå de politiska prioriteringar som de har ställt upp, särskilt inom Europa 2020-strategin. Samordning av EU:s medel och insatser är uppenbart ett bättre sätt för oss att uppnå våra gemensamma mål än individuella insatser. Det gläder oss att parlamentsledamöterna tydligt har tagit ställning för detta inför den kommande debatten om den framtida finansieringen av EU. EU behöver ett ordentligt och förutsebart system för finansiering av sin egen budget för att få ett slut på det ständigt återkommande och skadliga käbblet om de nationella bidragen till EU:s budget. Införandet av ett verkligt och meningsfullt system för egna medel för att finansiera EU:s budget är det enda sättet att åstadkomma detta och vi är glada över att Europaparlamentet har lagt sin tyngd bakom denna fråga, som sedan länge har prioriterats av De gröna.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag anser att Europaparlamentet med dagens omröstning har sänt ett kraftfullt och tydligt budskap till medlemsstaterna där man begär att EU-budgeten för 2014–2020 ska frysas. Denna betydande minskning av medlen är inte ett gångbart alternativ för ett verkligt konkurrenskraftigt EU, och de länder som eftersträvar det bör uppenbart ange vilka prioriterade projekt som måste överges för att ge utrymme för dessa nedskärningar.

Den dåliga vanan att göra politiska åtaganden utan att ha de nödvändiga ekonomiska resurserna måste brytas. Den undergräver planeringen av och trovärdigheten hos hela det europeiska systemet. En minskning av de långsiktiga budgetarna skulle äventyra både ökningen av utgifterna för forskning och innovation samt investeringar i infrastruktur, utrikespolitik och utvidgning. Att minska dem nu skulle dessutom få allvarliga konsekvenser för alla medlemsstaters framtid.

  Tokia Saïfi (PPE), skriftlig. – (FR) I omröstningen om betänkandet om investering i framtiden: en ny flerårig budgetram för ett konkurrenskraftigt och hållbart Europa för alla röstade jag för att införa en mellankategori för regioner vars BNP per capita ligger på mellan 75 och 90 procent av unionens BNP. Tio franska regioner skulle dra nytta av införandet av denna nya kategori, bland annat Nord-Pas-de-Calais och Picardie.

Införandet av denna tredje kategori av regioner kommer att göra det möjligt för dem att få medel för sysselsättning, hållbar tillväxt och konkurrenskraft. En annan viktig punkt i betänkandet är att man stöder införandet av ett finansieringssystem för EU:s budget som är mer transparent, enklare och mer rättvist. Bland de åtgärdsförslag som kommissionen lagt fram finns införandet av en skatt på finansiella transaktioner. Parlamentet uttalar sig ständigt för detta förslag, och jag själv är en stark förespråkare för denna åtgärd som skulle förbättra marknadens funktion genom att minska spekulationen, bidra till finansiering av globala allmänna nyttigheter och minska budgetunderskotten.

  Antolín Sánchez Presedo (S&D), skriftlig. – (ES) Samtidigt som jag hade önskat mig ett mer ambitiöst resultat är Salvador Garriga Polledos betänkande om budgetramen från och med 2014 ett steg framåt, och resultatet av en bred politisk kompromiss inom det särskilda utskottet, som för första gången har inrättats i parlamentet, innan kommissionen lägger fram sina förslag.

I betänkandet framhålls att mer medel behöver ställas till förfogande för att uppfylla målen i Europa 2020-strategin, utveckla EU-politiken och klara de åtaganden som uppkom till följd av utvidgningen och Lissabonfördraget. I betänkandet förespråkas nya egna medel, dörren öppnas för en skatteunion och en skatt på finansiella transaktioner som bör utsträckas till hela världen. Femårsperioder (eller fem-plus-fem-årsperioder) föreslås från och med 2020, vilket stämmer bättre överens med institutionernas mandatperiod.

Jag anser att stödet till verksamheter relaterade till havet och införandet av en ny kategori för regioner vars BNP per capita ligger på mellan 75 och 90 procent av EU:s BNP är mycket positivt för Galicien. Detta är nödvändigt för att undvika att flödet av EU-medel avbryts, och det ger möjligheter att övergå till förbättrad konkurrenskraft och främja konvergens på en väg mot hållbar utveckling.

  Alf Svensson (PPE), skriftlig. − När Europaparlamentet, onsdagen den 8 juni, röstade om investering i framtiden: en ny flerårig budgetram för ett konkurrenskraftigt och hållbart Europa för alla, valde jag att rösta emot. I en tid då EU:s medlemsstater befinner sig under allvarlig budgetpress är det med besvikelse jag konstaterar att Europaparlamentet istället för att prioritera, väljer att öka budgeten med minst fem procent. Europaparlamentet röstade för fortsatta bidrag inom områden som låser fast den europeiska ekonomin i gamla mönster, bland annat genom att avsätta minst lika stora belopp som för budgetåret 2013 till den gemensamma jordbrukspolitiken. Vidare motsätter jag mig Europaparlamentets förslag att reformera EU:s finansiering genom att införa ett system för egna medel. Medel som bland annat skulle komma från en skatt på finansiella transaktioner (FTT).

  Keith Taylor (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag kommer att stödja ett ändringsförslag till betänkandet om en flerårig budgetram där medlemsstaternas EU-bidrag begränsas till inflationstakten (för närvarande 3,2 procent) eller lägre, så som statscheferna i Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Finland föreslagit. I Garrigabetänkandet om den fleråriga budgetramen vill man öka finansieringen från medlemsstaterna för perioden 2014–2020 med fem procent, och det kan jag inte stödja i en tid då regeringens farliga och socialt splittrande åtstramningsåtgärder har lett till extremt missnöje i Storbritannien. Jag stöder många av de åtgärder som förespråkas i betänkandet och i ändringsförslagen från De gröna, särskilt i fråga om den gröna nya given, stopp för nationella rabatter och egna medel för EU, och jag är medveten om att en del av ökningen utöver inflationen behövs för att fullgöra skyldigheterna i enlighet med Lissabonfördraget. Det finns dock många dyra budgetposter kvar i den fleråriga budgetramen som inte borde stödjas, och här tänker jag till exempel på de 6,6 miljarder euro som satsas på kärnfusion. Mitt argument är att om det inte finns tillräckligt med medel efter att medlemsstaternas bidrag har ökats enbart i takt med inflationen bör man eftersträva sätt att omfördela budgetanslagen i syfte att klara eventuella underskott.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Europa 2020-programmet är EU:s strategi för att bemöta de nya globala utmaningarna för EU och dess olika medlemsstater. Det är därför viktigt att strukturera de ekonomiska och finansiella villkoren som ska vägleda tillämpningen under perioden 2014–2021. Syftet med betänkandet är att bidra till utformningen av den fleråriga budgetramen för perioden efter 2013, godkänna en femprocentig ökning av utgiftsanslagen i den innevarande budgetramen, bibehålla finansiering för sammanhållning och jordbruk samt förstärka områdena forskning, utveckling och innovation samt energi och transport finansiellt.

Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det strategiska innehållet är positivt och framför allt därför att budgeten överensstämmer med målen i Europa 2020-strategi.

Förstärkningen av den ekonomiska styrningen och vikten av sammanhållningspolitiken är områden som jag vill framhålla i strävandet efter ett smartare och mer hållbart EU för alla. Jag anser det viktigt att införa en mellankategori av regioner vars BNP per capita ligger på mellan 75 och 90 procent av EU:s BNP och därigenom bidra till ökad jämlikhet på regional nivå. Jag vill dock betona att den nya kategorin inte får vara till nackdel för de mer eftersatta regionerna när det gäller tilldelning av EU-medel.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Parlamentsledamöterna från det grekiska kommunistpartiet röstade emot betänkandet eftersom det på ett tydligt sätt uttrycker monopolkapitalets strategiska politiska åtgärder och ekonomiska prioriteringar, som EU påbjudits att handha och genomföra under de närmaste åren, i kölvattnet av kapitalismens fortlöpande kris. Detta framgår av informationen utifrån den innevarande budgetramen. I stället för att användas till att uppfylla gräsrötternas behov har de medel som är tillgängliga under eurolikriktningsbudgeten använts mot dem för att stödja monopolkoncernernas lönsamhet. Det är en gemen lögn att betänkandets grundfunktion påstås vara att Europaparlamentet ska kräva att utgifterna i EU:s budget ska ökas med fem procent efter 2013. Det som dominerar betänkandet är att man förutom denna ökning vill att alla utgifter i EU-budgeten ska inriktas på att främja de barbariska åtgärder som utlösts av kapitalet, EU och borgarregeringarna mot arbetarklasserna och gräsrötterna i alla medlemsstater. Man efterlyser att pengar till arbetstagarna i medlemsstaterna som finansieras av EU-budgeten ska användas till att främja kapitalistomstruktureringar, avskaffa fackliga rättigheter, stödja de eurolikriktade monopolerna, konsolidera mekanismerna i samförståndsavtalen och skydda långivarna i skuldsatta medlemsstater samt stödja EU:s repressiva mekanismer och imperialistiska inblandning.

  Rafał Trzaskowski (PPE), skriftlig. – (PL) I dag röstade jag för införandet av mellanregioner, och jag är glad över att denna ståndpunkt har antagits av hela parlamentet. Beslutet kommer att innebära att de relativt sett rikare delarna av fattigare medlemsstater (exempelvis Mazovia och Warszawa) fortfarande kommer att få stöd.

Den ståndpunkt som parlamentet antagit i dag är den första segern i kampen om utformningen av den nya budgetramen för perioden 2014–2020. För Polen och för Warszawa kommer en viktig faktor att vara finansieringsnivån och de prioriteringar som fastställs för sammanhållningsfonden.

  Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) I Salvador Garriga Polledos betänkande antar man en siffra på mellan 75 och 90 procent för regionalt stöd för mellankategorin. För min del anser jag att detta intervall är oacceptabelt, eftersom det ger möjlighet till betalningar till få områden som behöver stöd, bland annat i EU:s västra del. Detta strider mot det verkliga syftet med regionalt stöd, nämligen att stärka de svagaste regionerna.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Nästa fleråriga budgetram är ett perfekt tillfälle att visa EU:s invånare att unionen kan uppnå långsiktiga mål, exempelvis att stimulera stark tillväxt och intern sammanhållning. Vi får inte missa denna möjlighet. Jag är glad att föredraganden framhåller sammanhållningspolitikens betydelse för tillväxt och sysselsättning. För litauerna är det viktigt att de medel som öronmärks för sammanhållningspolitiken i nästa fleråriga budgetram inte minskas jämfört med den innevarande budgetperioden. Den europeiska sammanhållningspolitiken fortsätter att spela en viktig roll för att minska de sociala och ekonomiska skillnaderna mellan medlemsstaterna. Exempelvis är Litauens BNP per capita fortfarande låg (när vi gick med i EU var den 48 procent av unionens genomsnitt). Det anses dock att Litauens BNP 2020 kommer att vara åtminstone 50 procent högre än var utan stödet från sammanhållningspolitiken.

Litauens mål att förbättra transportinfrastrukturen och tillgängligheten (23 procent av hela tilldelningen av strukturfondsmedel), förbättra landets FoU-kapacitet (22 procent) och stödja etablerandet av företag är beroende av sammanhållningspolitiken. Krympande medel från sammanhållningsfonden kommer att fortsätta att hålla vår ekonomi nere. Vi får inte låta det ske. Förtroendet för EU kan endast återställas om våra medborgare är övertygade om att unionen tjänar deras värderingar och intressen.

  Geoffrey Van Orden (ECR), skriftlig. – (EN) Genom att anta betänkandet om den nya fleråriga budgetramen med 468 röster mot 134 (och 54 nedlagda röster) bekräftar parlamentet att det lever i en annan värld än dagens hårda ekonomiska realitet. När så svåra ekonomiska beslut fattas hemma (...) är det oacceptabel att EU inte vidtar några åtgärder för att skära ned kostnaderna och avskaffa slöseri. (...) Parlamentet bestämde sig för att strunta i skrivelsen från den brittiska premiärministern (...) och regeringscheferna i Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Finland att det inte får ske någon ökning av EU:s budget (...). Många av oss vill verkligen ha budgetnedskärningar och en minskning av Storbritanniens alltför stora bidrag. (...). Den brittiska allmänheten (...) kommer inte att acceptera skatter som införs av EU och det gör inte heller medborgarna i de andra (...) länderna om de inser vad som pågår (...). Den informerade allmänna ekonomiska opinionen säger oss att lägre skatter är det bästa incitamentet för ekonomisk tillväxt och skapande av sysselsättning. Avsikten med betänkandet är att lägga den finansiella grunden för EU-superstaten, vilket jag och mina väljare (...) avvisar. Jag anslöt mig till mina konservativa kolleger och röstade emot betänkandet.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 149 i arbetsordningen.)