Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 8 juni 2011 - Strasbourg

12. Den europeiska arresteringsordern (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är muntliga frågor till rådet och kommissionen om den europeiska arresteringsordern.

  Jan Philipp Albrecht , frågeställare. – (DE) Fru talman! I dag debatterar vi frågan om den europeiska arresteringsordern. Det var hög tid att denna diskussion lades fram. Vi har lagt fram en fråga genom grupperna där vi diskuterar reformen av den europeiska arresteringsordern och dess tillämpning, och ber kommissionen och rådet om svar med förslag.

Den europeiska arresteringsordern basunerades ut som det perfekta exemplet på ett ömsesidigt erkännande på de rättsliga och polisiära områdena. När den europeiska arresteringsordern antogs som rambeslut klargjorde Europaparlamentet hela tiden att å ena sidan var villkoren för att tillämpa den europeiska arresteringsordern ganska stränga, så att den endast skulle användas för riktigt allvarliga brott, att den skulle tillämpas proportionerligt, och att förfarandena inom unionen skulle harmoniseras samtidigt. Inga av dessa krav har egentligen uppfyllts helt. I många specifika fall har arresteringsordern inte tillämpats proportionerligt, vilket framgår av de rapporter som nu finns tillgängliga. Vi måste alltså justera förfarandena, både i praktiken och i lagen. Tack vare vice ordförande Viviane Reding gör vi nu, efter tio år, äntligen framsteg i arbetet med att harmonisera förfarandenormer. Vi måste dock göra ett antal vidare framsteg, bland annat vad gäller de förhållanden under vilka fångarna hålls och frågan om enskilda normer för rättsligt skydd.

I framtiden bör inte vårt fokus ligga enbart på samarbete mellan polisen och rättsliga myndigheter när det gäller ömsesidigt erkännande. Vi måste också se över inrättandet av förfarandenormer. Inte desto mindre måste den europeiska arresteringsordern ändras i dag, eftersom tillämpningen av den helt klart är oförenlig med de normer vi har begärt, i synnerhet när det gäller proportionalitetskontrollen i enskilda fall.

  Simon Busuttil, frågeställare. – (MT) Fru talman! Den europeiska arresteringsordern har visat sig vara ett effektivt instrument för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet. Den har hjälpt oss att öppna landsgränser genom att ge tydliga budskap till kriminella om att de inte längre kan fly till ett annat land för att undgå åtal. Därför är det viktigt att den europeiska arresteringsordern ses som ett användbart instrument som har hjälpt oss att uppnå dess mål.

Dock har den också vissa avigsidor, som när den används för mindre allvarliga brott än den är avsedd för. Jag förväntar mig inte att en europeisk arresteringsorder ska utfärdas när någon har stulit ett par bildäck i ett annat land, något som har hänt. Straffet står inte i proportion till brottet och leder till bristande förtroende för ett viktigt och användbart instrument.

Vi måste därför se över felaktigheterna i systemet och dess tillämpning, utan att fördärva arresteringsorderns användbarhet.

Av den anledningen lägger vi fram denna parlamentsfråga, för att kommissionen ska hjälpa oss förstå hur arresteringsordern har använts under de senaste åren. Denna information kommer att hjälpa oss fatta beslut om huruvida den måste uppdateras för att se till att den används på rätt sätt.

  Sarah Ludford, frågeställare. – (EN) Fru talman! Den liberala gruppen i Europaparlamentet har alltid stött den europeiska arresteringsordern på grund av dess betydelse i kampen mot allvarlig gränsöverskridande brottslighet. Min grupp har dock samtidigt alltid påpekat att systemet med den europeiska arresteringsordern inte skulle vara fullständigt om inte processuella rättigheter främjades i Europa. Vi har ständigt kritiserat rådet för att man inte drivit den agendan vidare utifrån kommissionens heltäckande förslag.

Nu förändrar vi äntligen situationen för rätten till försvar, och jag applåderar kommissionens vice ordförande Viviane Reding för hennes engagemang i detta program inom ramen för färdplanen. Frågan är om detta kommer att vara tillräckligt för att kompensera för misslyckandena med den europeiska arresteringsordern. Jag tror inte det. Vi måste också göra något åt det sätt som systemet med den europeiska arresteringsordern fungerar på.

Men låt oss notera framgångarna: under perioden 2005–2009 utlämnades nästan 12 000 narkotikasmugglare, sexualförbrytare som begått brott mot barn, våldtäktsmän och andra genom arresteringsordern. Till dessa personer hör Hussain Osman, en av attentatsmännen vid bombattentaten i London 2005. Ingen Londonbo kan känna otacksamhet mot den europeiska arresteringsordern mot bakgrund av detta. Han återvände inom sex veckor, från Italien.

Men åtminstone i Storbritannien, och detta kommer vi att få höra om senare, har den europeiska arresteringsordern blivit en favoritklubba för euroskeptikerna att använda för att gå lös på EU:s rykte. De har biståtts av ett flertal beryktade fall av brott mot mänskliga rättigheter. Storbritannien mottar faktiskt näst flest framställningar om överlämnande, efter Tyskland.

Både kommissionen och organisationer för rätten till försvar som Fair Trials International and Justice – jag vill tillkännage ett intresse, eftersom jag stöder denna organisation – där jag är styrelsemedlem, har fastställt brister i arresteringsordern. Problemen med att den används för ringa förseelser, bristen på tillgång till juridisk företrädare i den utfärdande staten, långa häktningstider, bristen på frisläppande mot borgen för personer som inte är medborgare i den utfärdande staten och dåliga häktningsgrunder nämns alla som orsaker. Kommissionen anser inte att vi behöver omarbeta den europeiska arresteringsordern. Jag anser att vi måste ompröva detta.

För det första måste vi ha en mycket bättre grund för kraven på en proportionalitetskontroll, så att ringa förseelser inte omfattas. För det andra krävs en uttrycklig kontroll av mänskliga rättigheter i den verkställande staten. Den måste vara uttrycklig, inte underförstådd. För det tredje måste det vara allmänt vedertaget när det inte är rimligt att utfärda en europeisk arresteringsorder, så att en person inte följs i hela Europa av en registrering på spärrlista i Schengens informationssystem trots att överlämnande av denne redan har avslagits på giltiga grunder.

Vi måste också göra något åt situationen med borgen, inte minst genom att genomföra rambeslutet om en europeisk övervakningsorder.

Den europeiska arresteringsordern måste omarbetas, men i grund och botten har den varit en framgång. De som ifrågasätter den måste ställa sig frågan om de skulle vara nöjda om brottslingarna skulle tillbringa flera år utom räckhåll för domstolarna och för rättvisan, för traditionell utlämning tar för lång tid och underställs alltför många byråkratiska regler.

  Birgit Sippel , frågeställare. – (DE) Fru talman! I debatten om den ungerska konstitutionen fick vi mer än en gång höra kritiken mot att det var en politisk debatt. Det gör mig alldeles förbluffad, eftersom en av parlamentets uttryckliga uppgifter är att föra politiska debatter. Därför vill jag inleda detta ämne med att också fastställa den politiska ramen.

Brottslighet, och framför allt organiserad brottslighet, har aldrig låtit sig hindras av gränser eller gränskontroller. Det är därför meningslöst att återskapa gränser i Europa och inskränka föreningen av EU:s befolkning. Vi bör tvärtom konsekvent vidareutveckla samarbetet mellan våra medlemsstater och det gränsöverskridande samarbetet mellan polismyndigheter och rättsliga myndigheter.

På detta område har den europeiska arresteringsordern vid upprepade tillfällen visat sig vara ett viktigt och framgångsrikt instrument. Samtidigt kommer dock detta instrument att få ett dåligt anseende om de europeiska arresteringsorderna används vid t.ex. cykelstölder, eller bara för att genomföra förhör. Jag måste tyvärr säga att vi också har kunnat konstatera att den använts när det kanske har fattats beslut om att ingen arresteringsorder ska utfärdas, eftersom det finns bevis för att den utfärdats orättfärdigt och att detta sedan inte respekterats av den utfärdande medlemsstaten – vilket leder till olyckliga situationer där de berörda medborgarna arresteras vid upprepade tillfällen så fort de korsar en gräns. Det bidrar inte på något sätt till att bygga ett förtroende för de europeiska rättsliga systemen.

Varför sker detta? Finns det alltför mycket spelrum i texten i direktivet? Har medlemsstaterna genomfört det felaktigt, eller är informationen bristfällig? Vi måste klargöra dessa punkter, medlemsstaterna måste genomföra förbättringar där det behövs, och kommissionen måste vidta åtgärder för att motverka sådant missbruk. Det är det enda sättet att förhindra att ett framgångsrikt instrument tillfogas permanenta skador och att förtroendet för dessa åtgärder går förlorat.

Dessutom visar alla dessa erfarenheter hur viktigt det är att vi äntligen gör framsteg i färdplanen för processuella rättigheter. Vi måste, med hänsyn till alla berörda personers rättsliga säkerhet, ha samma rättigheter i hela EU för dem som anklagas för förseelser, och det måste finnas obligatorisk information om dessa rättigheter.

Jag uppmanar kommissionen att utöva påtryckningar för att bemöta eventuellt motstånd på alla dessa punkter. Jag är övertygad att den kan räkna med parlamentets stöd i detta avseende.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD). – (EN) Fru talman! Birgit Sippel beskrev den europeiska arresteringsordern som ett spädbarn. Är det i själva verket inte mer av ett Frankensteins monster? Borde hon inte acceptera detta faktum?

  Birgit Sippel , frågeställare. – (DE) Jag är inte säker på om det är meningen att jag ska besvara frågan, eftersom det är mer en polemisk kommentar. Siffrorna visar dock att den europeiska arresteringsordern är ett lämpligt instrument för att bekämpa brottslighet i EU:s enade område. Brottsligheten är inte nationell. Brottsligheten är internationell och korsar gränser. Det är därför vi måste samarbeta över gränserna. Vi måste ta itu med den europeiska arresteringsorderns barnsjukdomar och sätta stopp för missbruket av den. Som instrument är den dock oumbärlig.

  Gerard Batten , frågeställare. – (EN) Fru talman! Jag har sedan 2004 varnat för att den europeiska arresteringsordern skulle kunna användas som instrument för förtryck av politiskt oliktänkande. Det är detta som sker nu i fallet Julian Assange. Det finns många oegentligheter i det svenska målet mot honom. Assange har ännu inte åtalats för något särskilt brott. En tidigare förundersökning mot honom, för vad Sverige betecknar som ”sexuellt ofredande”, lades ned av en överåklagare i Stockholm nästan fyra månader innan den europeiska arresteringsordern utfärdades. Vid den återupptagna förundersökning som ledde till den europeiska arresteringsordern undlät åklagaren att fråga ut vittnen som skulle kunna rentvå Assange.

I ett rättsutlåtande i England framhålls att anklagelserna mot Assange inte skulle betecknas som våldtäkt inom ramen för brittisk lagstiftning. Målsägandens advokat i Sverige har enligt uppgift framhållit att kvinnorna själva inte kan säga om de aktuella handlingarna varit våldtäkt, eftersom de inte är jurister. På listan för avbockning i den europeiska arresteringsorder som är märkt våldtäkt finns likväl ingen definition eller förklaring av vad som utgör detta brott.

Assange stannade kvar i Sverige i fem veckor för att bemöta anklagelserna, men han förhördes inte eftersom förundersökningen försenades oskäligt. Assange anlände till Sverige mindre än en månad efter att Wikileaks läckte ut krigsloggar från Afghanistan och tillkännagav att man hade många fler avslöjanden på lut. Högt uppsatta personer i USA har krävt att Julian Assange ska mördas eller kidnappas och att den amerikanska regeringen ska agera som om man vore i krig med Wikileaks, som de beskriver som en terroristorganisation.

Allt detta sammanfaller med det lägliga utfärdandet av en europeisk arresteringsorder mot honom. Sverige står i nära förbindelse med USA i fråga om underrättelseutbyte och -samarbete, vilket gör att man bör ifrågasätta Sveriges uppfattade neutralitet. Varför skulle USA vilja att Assange utlämnades till Sverige? Amerikanerna försöker fortfarande bygga upp ett mål mot honom och vet inte vad de skulle kunna åtala honom för. Utan ett åtal kan inte USA få honom utlämnad från Storbritannien, men de måste få honom inlåst någonstans medan de arbetar på det, så att han inte kan återvända till Australien.

Den europeiska arresteringsordern erbjuder den perfekta lösningen. Som jag har sagt många gånger här i kammaren om den europeiska arresteringsordern så är utlämning – eller snarare överlämnande, för att använda korrekt term – bara en byråkratisk formalitet i nuläget. Det finns helt enkelt inga riktiga garantier. Trots detta är inte min fråga till rådet och kommissionen: missbrukas den europeiska arresteringsordern för politiska syften? Den är: kan den missbrukas? Om rådet och kommissionen är ärliga måste de medge att den kan det. Jag vill be dem göra det nu. Enligt min åsikt framgår det av bevisen att så verkligen är fallet när det gäller fallet Julian Assange.

  Cornelis de Jong, frågeställare. – (NL) Fru talman! Texten i de muntliga frågorna kan verka abstrakt och teoretisk, men den europeiska arresteringsordern rör trots allt enskilda individers öden, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

I Nederländerna har mycket uppmärksamhet fästs vid Cor Disselkoens öde. År 1997 åtalades denna nederländska entreprenör för att ha brutit mot de polska skattereglerna. Han tillbringade två månader i fängelse för detta, under förfärliga förhållanden. Han släpptes efter att ha betalat en mycket stor summa pengar i borgen, och under 12 års tid hörde han ingenting mer om detta ärende. Men förra året krävde Polen plötsligt att denne entreprenör skulle utlämnas. Polen använde sig i denna situation av den europeiska arresteringsordern. För tio dagar sedan överfördes han till Polen. Disselkoens advokat säger att han satt frihetsberövad i ett fängelse som var precis lika smutsigt och överbelagt som där han hölls 1997. I strid mot alla regler spelades samrådet mellan Disselkoen och hans advokat in med videokamera. Dessutom tillfogades fyra nya anklagelser mot honom till hans akt. Domaren antydde till och med att dessa skulle kunna leda till en ny arresteringsorder. Disselkoen har än en gång betalat en stor summa pengar i borgen och är nu tillbaka i Nederländerna, men det framgår av hans fall att den europeiska arresteringsordern kan leda till förnedrande omständigheter.

Kommissionen har i sin rapport visat att den är medveten om problemen och att man är bekymrad över dem. Det är anledningen till att min grupp sätter sitt hopp till kommissionsledamoten. Jag vill fråga om kommissionsledamoten personligen kan förklara hur kraven på proportionalitet bör tolkas och se till att detta övertas av rådet? Kan kommissionsledamoten se till att människor faktiskt får rätt att bestrida en arresteringsorder i både den utfärdande medlemsstaten och i den medlemsstat där den verkställs? Håller du med om att det borde vara möjligt att genomgående vägra verkställa arresteringsorder på sådana länders vägnar där förhållandena i fängelser och interneringsanstalter är omänskliga, att den europeiska arresteringsordern ska bli föremål för bedömning utifrån mänskliga rättigheter och att Cor Disselkoen inte ska behöva utstå mer elände?

  Timothy Kirkhope, frågeställare. – (EN) Fru talman! Ingen kan förneka den positiva verkan som den europeiska arresteringsordern haft på den gränsöverskridande brottsligheten. Den har hittills bidragit till utlämning av nästan 12 000 narkotikasmugglare, sexualförbrytare som begått brott mot barn, våldtäktsmän och terrorister, utan att några långdragna utlämningsförfaranden har behövt äga rum. Detta redskap har haft en ovärderlig framgång, med tanke på rörelsefriheten och den ökade gränsöverskridande brottsligheten. Men vad redskapet aldrig varit avsett för är utredning och bestraffning av småbrott som stöld av en gris, snattning av en chokladkaka eller överskridande av en bankkredit.

Det vi ser i dag är en sällsynt företeelse här. Nästan alla politiska grupper och alla nationaliteter som är samlade här säger att det är dags för översyn, omprövning och, om det skulle behövas, förändring. Proportionalitet, skydd och avhjälpande är nyckeln till att förbättra detta redskap.

I nuläget arbetar vi med den europeiska utredningsordern, en partner till den europeiska arresteringsordern. Det är väldigt viktigt att vi inte gör om samma misstag. Vi måste utforma denna nya lagstiftning med bristerna och hindren i den europeiska arresteringsordern i arbetsminnet.

Det har helt enkelt funnits alltför många exempel på undermåliga förhållanden för fångar, alltför många missriktade order och en alltför stor brist på upprättelse för dem som har drabbats av felaktigheter. Jag är rädd att vi går vidare med den europeiska utredningsordern medan själva dess grund och den europeiska arresteringsordern, som den baseras på, är mycket bräcklig. Vi måste återuppbygga förtroendet för och värdet av detta redskap och enbart reservera det för de allra allvarligaste brotten, samtidigt som vi garanterar och upprätthåller de högsta standarderna i tillämpningen av det.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Gerard Batten (EFD). – (EN) Fru talman! Jag vill ställa denna fråga till Timothy Kirkhope eftersom han håller med om att den europeiska arresteringsordern behöver ses över och omvärderas – min åsikt är mycket starkare än så, men det spelar ingen roll. Han nämnde den europeiska utredningsordern, och jag tror han sade att den skulle kunna innebära att gå ett steg för långt.

Men är han medveten om att en av de första åtgärder som vidtogs av inrikesministern i hans egen regering, Theresa May, när hon tillträdde sin post var att ansluta sig till den europeiska utredningsordern, vilket innebär att vi inte kan ställa oss utanför den nu, utan kommer att vara fast med vad som än kommer ut genom den rättsliga korvstoppningsmaskinen, eftersom detta kommer att bli föremål för omröstning med kvalificerad majoritet och vi inte kan bestämma hur slutresultatet ska se ut? Är detta ytterligare ett exempel på Torypartiets dubbeltydighet, där det motsätter sig EU:s åtgärder här men stöder dem hemma i vårt eget parlament?

  Timothy Kirkhope (ECR). – (EN) Herr talman! Den brittiska regeringens ståndpunkt när det gäller både den europeiska arresteringsordern och den europeiska utredningsordern är att den uppenbarligen – och med rätta – anser sig ha en skyldighet att göra vad som är bäst för Storbritannien i samband med den gränsöverskridande brottsligheten. Vi har drabbats av en enorm mängd brottslighet, och framför allt terrorism, vilket ledamoten känner till. Jag är övertygad om att han stöder vår beslutsamhet att undanröja denna brottslighet, och att samarbeta över gränserna är det bästa sättet att göra det på.

Den europeiska utredningsordern måste naturligtvis genomföras noggrant. Men att bara ansluta sig till den och till dess koncept, som regeringen har gjort, innebär naturligtvis inte att allt är färdigt. Vi måste se över detaljerna i denna order. Vi måste genomföra den effektivt och få den att fungera väl jämte arresteringsordern. Men det faktum att vi har anslutit oss till den visar att vi är fast beslutna att ta itu med den gränsöverskridande brottsligheten. Jag hoppas att ledamoten delar våra önskemål i detta avseende.

  Enikő Győri, rådets ordförande. – (EN) Fru talman! Den europeiska arresteringsordern har blivit ett av de mest framgångsrika instrumenten i fråga om ömsesidigt erkännande som någonsin antagits inom EU. Därför är jag mycket tacksam mot er för att ha tagit initiativet till denna debatt.

Rådet har lagt en hel del uppmärksamhet och energi på denna fråga, inte minst genom en ömsesidig partnergranskning av den praktiska användningen av detta instrument, som har utförts i alla medlemsstater under en treårsperiod. Fördelarna med den europeiska arresteringsordern uppväger i allra högsta grad alla eventuella olägenheter. Tack vare den europeiska arresteringsordern har unionen lyckats minska tiden för överlämnande betydligt, i många fall från ett eller två år till bara en eller två månader. Det tidigare utlämningssystemet var besvärligt och tjänade inte längre sitt syfte i en modern värld med öppna gränser och allvarlig och organiserad gränsöverskridande brottslighet.

Vad gäller proportionalitet är det i slutändan upp till den utfärdande myndigheten i varje medlemsstat att besluta för vilka brott man vill inleda förfaranden, även om det har förekommit att en europeisk arresteringsorder utfärdats för mindre allvarliga fall. Detta är ett resultat av det faktum att den europeiska arresteringsordern, till skillnad från utlämning, är ett riktigt rättssystem. En europeisk arresteringsorder baseras alltid på ett juridiskt beslut i den utfärdande staten, och beslutet om huruvida en europeisk arresteringsorder ska utfärdas ligger hos den nationella rättsinstansen. Om det föreligger ett proportionalitetsproblem orsakas det inte av instrumentet eller av rambeslutet om europeisk arresteringsorder. Det är snarare ett resultat av de enskilda medlemsstaternas politik på straffrättens område. Rådet har varit tydligt med att den europeiska arresteringsordern inte bör användas i fall där frihetsberövande i administrativt syfte är olämpligt.

Rådet har också uppmanat dem som praktiserar instrumentet att överväga och inhämta råd om användningen av alternativ till den europeiska arresteringsordern. Med hänsyn till den övergripande effektiviteten hos straffrättsliga förfaranden skulle dessa alternativ kunna omfatta användning av ett mindre tvingande system med ömsesidig rättslig hjälp när detta är möjligt, där videokonferens används för misstänkta, inkallande av någon att infinna sig i domstol genom stämning, användning av Schengens informationssystem för att fastställa en misstänkts hemort, eller användning av rambeslutet om ömsesidigt erkännande av bötesstraff.

Sådana bedömningar bör dock alltid göras av den utfärdande myndigheten. Europeiska arresteringsorder utfärdas med hänsyn till åtal eller fällande domar i den utfärdande staten. Dessa juridiska beslut baseras på det material som domaren eller åklagaren i den utfärdande staten har tillgång till.

Vi bör inte heller bortse från offren. I de flesta fall befinner sig brottsoffren i den utfärdande staten och inte i den verkställande staten, vilket innebär att en försening av rättegången och utredningen av fallet också undergräver offrets rättigheter. Försenad rättvisa är förnekad rättvisa, inte bara för misstänkta utan också för offer. En snabb rättegång ligger också i offrens intresse, så att deras rättigheter respekteras. Rådet har för avsikt att anta en färdplan som det ungerska ordförandeskapet har lagt fram för att stärka dessa rättigheter. Lösningen på proportionalitetsprincipen är därför inte att ändra grunden i det välfungerande systemet med den europeiska arresteringsordern, som har förbättrat det tidigare utlämningssystemet radikalt.

Beträffande rätten till försvar vill jag först påpeka att den europeiska arresteringsordern till skillnad från utlämning är ett riktigt rättssystem, vilket redan i sig självt är en stor garanti. En europeisk arresteringsorder baseras alltid på ett juridiskt beslut i den utfärdande staten och kan bara verkställas genom ett juridiskt beslut i den verkställande staten. Personen kommer alltid att kunna utöva sin rätt till försvar i den utfärdande staten, där rättegången om det verkliga sakförhållandet hålls. Detta är helt i överensstämmelse med rättspraxisen för Europadomstolen i Strasbourg.

Det innebär inte att den person som den europeiska arresteringsordern utfärdats mot inte kan, och inte borde kunna, utöva sina rättigheter i den verkställande staten. I direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 föreskrivs rätten till tolkning och översättning under brottmålsförfaranden, vilket också gäller vid verkställande av den europeiska arresteringsordern.

Vi välkomnar vidare att rätten till skriftlig information vid förfaranden som hänger samman med en europeisk arresteringsorder föreskrivs i ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten till information vid brottmål som nyligen lagts fram av kommissionen.

Det har uttryckts oro över att ett negativt beslut i fråga om en europeisk arresteringsorder inte automatiskt leder till att motsvarande registrering raderas i Schengens informationssystem. Registreringen i Schengens informationssystem är dock ett sätt att överföra den europeiska arresteringsordern. I slutändan är det enbart den utfärdande myndighet som har gjort registreringen som kan avlägsna den.

I fall där en medlemsstat efter rättsliga förfaranden vägrar att verkställa en europeisk arresteringsorder kommer den berörda personen att släppas. Om vägran att verkställa den europeiska arresteringsordern är slutlig står det klart att personen inte längre kan arresteras i den aktuella medlemsstaten till följd av instrumentet. En vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder innebär emellertid inte att arresteringsordern ogiltigförklaras. Den är fortfarande en giltig handling för arrestering av den berörda personen i den utfärdande medlemsstaten, och faktiskt också i alla andra medlemsstater. Detta har inget att göra med systemet med den europeiska arresteringsordern som sådant, utan är exempelvis också fallet inom ramen för utlämningssystemet.

Slutligen, i fråga om fängelseförhållanden kan dessa naturligtvis förbättras i vissa fall, men detta är inte ett ämne som specifikt rör genomförandet av den europeiska arresteringsordern. Det är upp till myndigheterna i de enskilda medlemsstaterna att se till att fängelseförhållandena är fullgoda, oavsett om internerna har överlämnats från en annan medlemsstat eller inte.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (EN) Fru talman! Ni kanske är medvetna om att kommissionen antog en rapport om genomförande av arresteringsordern den 11 april i år. Fokus i denna rapport ligger på de grundläggande aspekterna i tillämpningen av arresteringsordern. För första gången sedan den började tillämpas i januari 2004 belyser man inte bara dess framgångar, utan också dess brister.

Det har redan sagts mycket om framgångarna. Jag vill bara betona att nästan 55 000 europeiska arresteringsorder utfärdades under perioden 2005–2009, varav omkring 12 000 verkställdes. Under denna period överklagade ungefär 60 procent av de eftersökta personerna beslutet om att de skulle utlämnas, i genomsnitt inom 14–17 dagar. Den genomsnittliga tiden för ett överlämnande i de fall där den eftersökte inte samtyckte var 48 dagar. Detta står i positiv kontrast till vad som noterades före införandet av arresteringsorden, då den genomsnittliga tiden för utlämning av eftersökta personer låg på ett år. Detta har alltså otvetydigt stärkt den fria rörligheten för personer inom EU.

Det är anledningen, och jag tror att alla i kammaren håller med om detta, till att arresteringsordern är ett viktigt redskap för att gripa brottslingar och för att göra våra straffrättsliga system effektivare. Den har medverkat till att krossa pedofilligor och gripa mördare och terrorister, och det är detta den är till för.

Vi kan dock se, och detta är en utveckling som skett nyligen, att antalet utfärdade arresteringsorder har stigit dramatiskt sedan 2007. I vissa fall används de på ett oproportionerligt sätt för att utlämna personer som misstänks för små förseelser: stöld av en cykel eller en spädgris. Detta är onödigt och skulle kunna skada legitimiteten hos detta mäktiga europeiska redskap för ömsesidigt erkännande. Det är anledningen till att kommissionen efterfrågar åtgärder.

Först och främst uppmanar kommissionen EU-medlemsstaterna att genomföra ett proportionalitetstest när de kräver en arresteringsorder, och att fylla luckorna där deras lagstiftning inte helt uppfyller det rambeslut inom vilket arresteringsordern upprättas. Vi ber också medlemsstaterna att se till att rättstillämpare, som åklagare, inte utfärdar arresteringsorder för ringa förseelser.

Därför kommer vi att fastställa riktlinjer på den nivån i en handbok om arresteringsordern. Vi kommer också att lägga fram förslag före utgången av 2011 för att öka utbildningen om arresteringsordern för polismyndigheter, rättsliga myndigheter och jurister för att garantera fasthet och effektivitet i tillämpningen och för att öka medvetenheten om de nya europeiska skyddsåtgärderna för processuella rättigheter.

På tal om garantier för processuella rättigheter reflekterar rapporten också över den övergripande betydelsen av grundläggande rättigheter och ömsesidigt förtroende inom medlemsstaternas rättssystem. Det är anledningen till att kommissionen har börjat inrätta processuella rättigheter för personer som arresterats.

För det första minimireglerna för rätten till tolkning och översättning, som antogs redan 2010. För det andra rätten till information om rättigheter – rättighetsinformation – som man kommer att nå en överenskommelse om mycket snart. Så sent som i dag antog kommissionen det tredje förslaget om processuella rättigheter, förslaget om att garantera tillgång till en advokat och rätten till att en tredje person ska underrättas när en person berövas sin frihet. Det kommer att omfatta en bestämmelse om tillgång till en advokat såväl i den utfärdande som i den verkställande staten vid europeiska arresteringsorder.

Alla dessa processuella rättigheter är tillämpliga vid en arresteringsorder. Dessa åtgärder har utformats för att undanröja möjligheten att bevis utverkas i strid mot misstänktas grundläggande rättigheter.

Jag vill också svara på den specifika fråga som har tagits upp av frågeställarna. Kommissionen känner inte till något bevis för att Sveriges krav att Storbritannien ska utlämna Julian Assange så att han kan ställas till svars för anklagelser om sexualbrott visar att systemet med den europeiska arresteringsordern används för andra än avsedda syften.

Överlämnande inom ramen för rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder är ett fullständigt rättsligt förfarande där regeringarna inte har någon möjlighet alls att ingripa i processen. I det specifika fall som nämns av parlamentet har förfarandet hanterats av de brittiska och svenska rättsliga myndigheterna, utan ingripande från regeringarna.

Vad gäller den andra frågan, beträffande eventuell utlämning till Förenta staterna, vill jag understryka att vi hittills inte känner till att det ställts något krav med avseende på eventuell utlämning till Förenta staterna. Men om ett sådant krav skulle ställas kan detta bara ske med medgivande av den överlämnande staten, i detta fall Storbritannien. Enligt artikel 28 i rådets rambeslut ska nämligen en person som överlämnats i enlighet med en europeisk arresteringsorder inte överlämnas till ett tredjeland utan medgivande av den behöriga myndigheten i den medlemsstat som överlämnade personen. Detta är bara för att understryka frågans rättsliga grund, men hela frågan är naturligtvis hypotetisk, eftersom vi inte har någonting konkret framför oss.

ORDFÖRANDESKAP: ROUČEK
Vice talman

  Agustín Díaz de Mera García Consuegra, för PPE-gruppen. – (ES) Herr talman! Enligt min uppfattning är arresteringsordern ett grundläggande redskap i kampen mot organiserad brottslighet, terrorism och andra former av brottslighet. Den är ett beprövat redskap och, enligt beslutet, samarbetets hörnsten och det första konkreta exemplet på principen om ömsesidigt erkännande på det straffrättsliga området.

Det är naturligtvis ett mycket användbart redskap, men vi får inte glömma att nämna att det också har brister. Bristerna har identifierats tydligt, som också kommissionsledamot Viviane Reding sade, inte bara i kommissionens rapport från april 2011, utan också i rapporter från 2005 och 2006. Dessa svagheter, som i grunden bottnar i två grundläggande och avgörande premisser, kan, och måste naturligtvis, avhjälpas. Arresteringsordern har två komponenter: utfärdande och vägran eller överlämnande, vilket som än är tillbörligt. Siffrorna visar att det är ett användbart redskap. Hittills har 54 000 arresteringsorder utfärdats och 12 000 verkställts.

För att övergå till frågan om vad som behöver ändras är det vi behöver större och bättre processuella garantier i fråga om utfärdande, vägran och överlämnande. Proportionalitetsfrågan, eller bristen på proportionalitet i tillämpningen av arresteringsordern, är av avgörande betydelse, en central fråga. Därför gläder det mig att höra kommissionsledamot Viviane Redning säga att medlemsstaterna kommer att vara tvungna att genomföra ett proportionalitetstest och se till att inte utfärda arresteringsorder för ringa förseelser.

För övrigt halkade en särskild uppgift in under behandlingen av dessa frågor, nämligen att varje arresteringsorder kostar statskassan 25 000 euro. Detta är något som nämndes av en irländsk domare. Jag sade till domaren att jag inte tror på detta och att han får påvisa vilka grunder denna beräkning gjorts på.

Jag anser följaktligen att arresteringsordern bör fortsätta att gälla i en ny form, med bättre processuella garantier.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD). – (EN) Herr talman! Är Agustín Díaz de Mera García Consuegra medveten om att ett påskyndat utlämningsavtal undertecknades mellan Storbritannien och Spanien 2003, långt före den europeiska arresteringsordern, och kan talaren kanske ta hänsyn till att detta är en bättre plan för att hantera allvarlig brottslighet än den europeiska arresteringsordern, med alla dess problem som tas upp nu?

  Agustín Díaz de Mera García Consuegra (PPE). – (ES) Nej, William Legge. Jag anser att den europeiska arresteringsordern är ett mer användbart och mångsidigt redskap för att bekämpa alla de brottsformer som vi har hänvisat till.

Kommissionsledamot Viviane Redning har redan talat om, och jag betonar detta, att en utlämningsorder kan ta flera år att driva igenom, medan en europeisk arresteringsorder å andra sidan måste genomföras inom 40 dagar.

Det är anledningen till att jag anser att den senare är ett mycket mer mångsidigt och användbart förfarande för brottsbekämpning, oegentligheter och terrorism.

  Claude Moraes, för S&D-gruppen. – (EN) Herr talman! Situationen för vår grupp är väldigt tydlig. Å ena sidan har vi hört från rådets sida att fördelarna med en europeisk arresteringsorder som genomförs korrekt och effektivt och inte tillämpas i de många bagatellartade fall som vi har sett uppväger nackdelarna.

Kommissionsledamoten har framfört vad som är en trovärdig rapport – en seriös rapport – som visar att den europeiska arresteringsordern fortfarande kan vara ett värdefullt sätt att fånga farliga, organiserade brottslingar om vi kan hantera de bagatellartade fallen, oproportionerliga företeelser och processuella garantier. Vi får inte glömma siffran 12 000 – jag känner väldigt starkt för att vi i min valkrets i London kunde gripa bombmännen från juli 2005. Om vi inser den allvarliga och symboliska effekten av dessa fall kan och bör den europeiska arresteringsordern fungera.

Den muntliga fråga vår grupp har i dag är mycket enkel. Vi håller nu på att gå från rapporter till handling, och i två fall är situationen komplicerad. Det råder för det första brist på proportionalitet. Detta kommer inte att gå att lösa över natten, och jag vill berömma kommissionsledamoten (jag talar om rättslig utbildning) för att hon sett till att klara upp frågan om att ringa förseelser dominerar och skapar ett trovärdighetsproblem för den europeiska arresteringsordern. Men detta kräver också att rådet (och nu hänvisar jag inte bara till Ungern, utan till alla medlemsstater) hjälper oss att driva de processuella garantierna och frågan om oacceptabla häktningstider för många invånare i mitt eget land vidare.

Dessa situationer skapar problem för ett redskap som skulle kunna vara effektivt om det användes på rätt sätt. Men det svåraste kommer att bli att skapa lika villkor i förhållande till den processuella rätten till försvar. Det är anledningen till att vi i min grupp, som har krävt skriftlig rättighetsinformation, tar både kvaliteten och takten hos den lagstiftning som vi behöver för att se till att den europeiska arresteringsordern blir det effektiva redskap som den borde vara för att fånga tungt belastade, organiserade brottslingar på stort allvar, och att dess trovärdighet inte sjunker på grund av de många bagatellartade fall och de olika villkor vi ser för närvarande.

Det är denna ståndpunkt vår grupp vill se, och vi tror att engagemanget finns. Vi måste dock vara uppmärksamma, i synnerhet gentemot medlemsstater som vill att den europeiska arresteringsordern ska tillämpas men som å andra sidan inte vidtar åtgärder för att hjälpa oss skapa en lagstiftning som ger lika villkor.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Gerard Batten , för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Claude Moraes talade om bristen på proportionalitet osv. Vi kan alla enas om detta, men det som ingen har talat om i dag – ”elefanten i rummet” – är att domstolen inte kan beakta påtagliga bevis mot den åtalade och själv fatta beslut när det gäller huruvida de bör utlämnas. Det är många av våra väljare som påverkas av detta.

Det mest anmärkningsvärda fallet är Andrew Symeou. Jag närvarade vid förhandlingen i appellationsdomstolen och lyssnade till domarna. Det framgick tydligt av deras ansiktsuttryck att de insåg att det inte fanns några verkliga bevis mot pojken. Bevisen var motstridiga, uttalandena verkade ha satts ihop av polisen och han borde verkligen inte ha utlämnats. Hur ska man hantera detta problem, och det faktum att domstolarna inte kan ta hänsyn till de påtagliga bevisen, eller bristen på sådana, mot en åtalad person?

  Claude Moraes (S&D). – (EN) Herr talman! Det måste föreligga prima facie-bevis för en arresteringsorder. Man kan inte utfärda en arresteringsorder utan en rättslig uppfattning om de faktiska omständigheterna i målet.

I fallet Andrew Symeou vill jag påpeka för Gerard Batten att de underliggande problemen var förfarandemässiga: förvarstiderna och rättssystemet efter att arresteringsordern hade verkställts. Du talar om förfarandet för att anföra besvär. Det var perioden efter verkställandet av arresteringsordern som var problematisk och som vi försöker ordna till i denna debatt i dag.

  Nathalie Griesbeck, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Den förra debatten var passionerad och fascinerande. I den här råder mycket större samstämmighet. Jag får intrycket att ingen ifrågasätter effektiviteten i samband med utlämning, effektiviteten hos den europeiska arresteringsordern, minskningen av handläggningstiderna i mål och därmed, i ett nötskal, kampen mot brottslighet.

Men det sätt som mandatet har använts på har också, som vi alla har sagt, lett till missbruk och oegentliga rutiner: oegentliga rutiner när det används vid ringa förseelser, och nu talar jag inte om oräkneliga farsartade fall av stölder av cyklar, spädgrisar och liknande, utan i stället om mer allvarliga oegentliga rutiner i fråga om oproportionerliga förseningar, när oskyldiga människor fängslas och när rätten till att överklaga dessa beslut missbrukas.

För några år sedan försvarade den grupp jag tillhör behovet av att införa garantier för tillämpningen av den europeiska arresteringsordern, och det gläder mig att kommissionsledamoten under eftermiddagen har nämnt förbättringar av förfarandet med hjälp av riktlinjer för medlemsstaterna samt riktlinjer för internerade. Jag välkomnar detta, eftersom jag anser att den europeiska arresteringsordern uppfattas på ett bra sätt av våra medborgare och är ett avgörande prov när det gäller att visa vad EU kan göra för att stärka rättvisan i Europa.

  Zbigniew Ziobro, för ECR-gruppen. – (PL) Herr talman! EU:s medlemsstater behöver effektiva redskap i kampen mot brottsligheten, särskilt mot den organiserade brottsligheten, som är den allvarligaste sorten. I detta avseende bör nämnas att den europeiska arresteringsordern svarar mot ett behov, i synnerhet med tanke på att det inte bara är ärliga medborgare som utnyttjar rörelsefriheten i EU, utan också brottslingar som på inget sätt utövar sina rättigheter som turist eller företagare, utan ägnar sig åt brottslig verksamhet eller försöker undvika att ställas inför rätta i sitt hemland eller i det land där de begått ett brott.

Förekomsten och tillämpningen av detta instrument bör därför välkomnas, men vi bör också välkomna det faktum att det övervakas. Alla nya rättsliga institutioner har, förutom fördelar, vissa skavanker som det är värt att identifiera, och det är också värt att tänka på hur de ska rättas till. I detta sammanhang anser jag att det är värt att överväga om det skulle kunna införas restriktioner när det gäller användningen av den europeiska arresteringsordern för de mest bagatellartade brotten, t.ex. brott som bestraffas med upp till två års fängelse. Detta bör allvarligt övervägas.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag tror inte att jag misstar mig när jag säger att Zbigniew Ziobro är från Polen. Jag instämde med hans sista påpekande när jag hörde tolkningen. Det sägs ofta att Polen är ett exempel på ett land där det inte finns något tröskelvärdestest för utfärdande av arresteringsorder, vare sig för nationella eller för europeiska arresteringsorder.

Har ni övervägt en reform av ert straffrättsliga system, så att åklagare får ett visst beslutsutrymme för huruvida en arresteringsorder ska utfärdas och inte måste driva varenda anmälan vidare? Då skulle de omtalade ringa förseelserna, som stölden av spädgrisar, inte vara ett så stort problem.

Vi uppskattar verkligen alla polacker som bor i Storbritannien, framför allt i London, varav de flesta naturligtvis inte är brottslingar. Men eftersom det finns många polacker i Storbritannien, varav de flesta är välkomna, får vi många arresteringsorder från Polen.

  Zbigniew Ziobro (ECR). – (PL) Herr talman! Jag vill tacka Sarah Ludford så mycket för hennes fråga. Vi är mycket väl medvetna om det problem som du var så vänlig att uppmärksamma mig på. Polska domstolar har en väldigt sträng inställning till dessa regler och tillämpar dem också på fall som ibland kan te sig bagatellartade. Med tanke på att många av våra landsmän bor i t.ex. London utfärdas ibland arresteringsorder i sådana här tveksamma fall. Därför skulle det enligt min uppfattning vara rimligt att kommissionen övervägde att införa mer generella lösningar, som eventuellt också skulle gälla för andra länder, för att se till att arresteringsorder inte kan utfärdas för den här sortens fullständigt triviala saker, exempelvis tvååriga fängelsestraff, utan i stället bara för sådana allvarliga straff som ordern infördes för.

  Judith Sargentini , för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag är väldigt tacksam mot Sarah Ludford för att hon ställde frågan, eftersom jag också hade den på tungan. I förra veckan närvarade jag vid rättegången i Polen mot Cor Disselkoen – hans namn har redan nämnts i dag. Han är nederländsk medborgare och överlämnades till Polen på grundval av en europeisk arresteringsorder för en händelse i mitten av 1990-talet. Under de få dagar som han satt fängslad – de nederländska och polska domarna nådde nämligen en överenskommelse i slutändan – under dessa få dagar stal vakten de läkemedel som han tar för sitt hjärtproblem.

Problemet är inte bara hur den europeiska arresteringsordern genomförs utan också att fängelseförhållandena i flera europeiska länder är sådana att man verkligen inte kan fortsätta skicka dit människor. Domaren i det land som begäran riktas till bör också ha beslutsutrymme nog att säga: ”Jag kommer inte att utlämna någon till ett land där fängelseförhållandena är omänskliga, och jag följer i egenskap av domare artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.” Jag instämmer med rådet om att länder bör vara försiktiga när det gäller för vilka fall de utfärdar en sådan begäran, men länder bör också ha rätt att säga: ”För en så här ringa förseelse tänker jag inte utlämna någon person.” Därför är det väldigt viktigt att Polen ändrar sin rättskipning.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Jag utgår ifrån att du talar om samma fall som togs upp för en kort stund sedan. En kollega talade om det, och jag ville ställa en fråga då, men fick inte ordet. När ni talar om sådana här specifika fall vill jag be er nämna namnen på de personer vars rättigheter har kränkts, så att vi kan höra dem. Därför ber jag dig nu att ange namnet på den person som ni har talat om, för vi måste namnge personer vars rättigheter har kränkts.

  Judith Sargentini (Verts/ALE). – (NL) Jag hemlighåller inte namnet. Namnet nämndes tidigare också, men det är möjligt att din tolk utelämnade det. Han heter Cor Disselkoen. Jag är också engagerad i ett fall som rör en Robert Hörchner, en annan nederländsk medborgare. Nu har jag nämnt Cor Disselkoens namn, och detta generar honom inte ett dugg, eftersom han är angelägen om att den europeiska arresteringsordern ska ändras och gärna skulle tala om detta offentligt.

  Kyriacos Triantaphyllides, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Mycket kan sägas om den europeiska arresteringsordern och medlemsstaternas tillämpning av denna, varav vissa saker redan har tagits upp av mina kolleger.

Jag vill fokusera på en specifik och betydelsefull aspekt: den fulla respekten för mänskliga och processuella rättigheter. Misstänkta och tilltalade har rättigheter både som människor och parter i en rättsprocess. Dessa förbises dock ofta. Häktning och de häktningsförhållanden som Cornelis de Jong hänvisar till är typiska exempel. Den huvudsakliga orsaken till detta är att det tas för givet att mänskliga rättigheter respekteras i lika hög grad inom hela EU. Så är uppenbarligen inte fallet, eftersom vissa rättigheter tolkas olika i olika medlemsstater, t.ex. rätten att tiga, eller helt enkelt för att vissa förfaranden skiljer sig åt, t.ex. förvarstider.

Vad tänker kommissionsledamoten göra åt detta? Kommer du att föreslå särskilda åtgärder, t.ex. införande av en särskild bestämmelse om mänskliga rättigheter, som gör det möjligt för domare att se närmare på fallen, som de gör i Storbritannien och Irland, eller kommer de fortsätta att helt enkelt rätt upp och ned godkänna domar som fastställts i andra medlemsstater? Kommer kommissionen att vidta åtgärder så att den misstänkte eller den tilltalade får komma till tals, så att domaren kan besluta huruvida han eller hon bör skickas tillbaka till det land där denne är eftersökt, för att förhindra missbruk, t.ex. utlämning till följd av politiska åsikter? Har du för avsikt att föreslå sådana förändringar inom ramen för färdplanen om processuella rättigheter eller genom att ändra lagstiftningen om den europeiska arresteringsordern?

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD). – (EN) Herr talman! I den angloamerikanska världen är det huvudsakliga syftet med lagen att skydda människor från slumpmässigt gripande och godtyckliga fängelsestraff. Detta prioriteras helt enkelt inte i lagen i Kontinentaleuropa, framför allt inte i det forna östblocket, och det är löjligt att låtsas något annat.

Alla i Storbritannien kan överlämnas inom ramen för den europeiska arresteringsordern – t.ex. inom ramen för bulgarisk lagstiftning – och en brittisk domare kan inte göra mycket åt det. Som om detta inte vore tillräckligt har den brittiska regeringen anslutit sig till den europeiska utredningsordern, vilket är ytterligare en attack på det brittiska folkets friheter. Liberaldemokraterna, som stöder allt detta, kallar sig själva partiet för medborgerliga friheter. Det är trams! Liberaldemokraternas engagemang i medborgerliga friheter avstannar vid Calais.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) (Mikrofonen avstängd fram till slutet av första meningen) … liberaldemokrat. Är William Legge medveten om att det var liberaldemokraterna som, med stöd av de konservativa i det brittiska parlamentets överhus, lyckades infoga en befogenhet i utlämningslagen från 2003, genom vilken den europeiska arresteringsordern genomfördes, för domarna att neka till ett överlämnande inom ramen för en europeisk arresteringsorder om den aktuella personens grundläggande rättigheter skulle kränkas? Jag tittar mot Timothy Kirkhope nu, eftersom hans parti och mitt parti samarbetade i denna fråga.

UKIP ropar bara vanmäktigt från sidolinjen medan vi agerar och ser till att de grundläggande rättigheterna skyddas. Ni borde lägga betoningen på att övertyga domstolarna att åberopa artikel 21 i 2003 års utlämningslag. Jag var närvarande i överhuset och hjälpte till att lägga fram det ändringsförslaget.

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD). – (EN) Inget av vad du har sagt har kullkastat den genomtänkta kritik som vi och andra framför här. Jag framhåller också att du har helt fel om du tror att bättre rättigheter till översättning över huvud taget är ett botemedel för denna bristande lagstiftning, som förstör människors liv.

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Herr talman! Förhören i samband med arresteringsorder har inte mycket gemensamt med de förhör i samband med utlämning som föregick 2003 års lag. Inte ens vid huvudförhandlingarna tar domstolen hänsyn till bevisningen, utan bara till tio s.k. rättsliga hinder mot överlämnande. Brist på bevis är inget hinder mot utlämning. Till och med personer som anklagas för ett beteende som inte är ett brott i det land som ska genomföra överlämnandet kan överlämnas inom ramen för den europeiska arresteringsordern om brottet är sådant att inte dubbel straffbarhet krävs.

Medan de flesta sådana brott är allvarliga våldsbrott, sexualbrott eller bedrägerier omfattar listan också sådana vaga tankebrott som är omhuldade i så många länder på kontinenten, vilket innebär att den som arresteras kan skickas till en av dessa hopplösa platser för rättegång, eller snarare för en automatiskt fällande dom.

Det faktum att sådana arresteringsorder utfärdas i syfte att åtala en person på grundval av dennes politiska åsikter borde utgöra ett hinder mot överlämnande, men jag misstänker att vissa politiska åsikter är mindre likvärdiga än andra. Den europeiska arresteringsordern såldes in med löftet att den skulle användas för att ställa terrorister inför rätta, men justitiemorden i fråga om Garry Mann, Deborah Dark, Edmond Arapi, Andrew Symeou och många andra innehöll inga terroristinslag alls.

Värst av allt är fallen där människor har utlämnats för förhör utan att några anklagelser har presenterats. Vi måste återinföra kravet att en domstol enbart ska utlämna en person när det finns tvingande bevis för att det har begåtts ett allvarligt brott inom ramen för den utfärdande statens lagstiftning.

  Elena Oana Antonescu (PPE). – (RO) Herr talman! Den europeiska arresteringsordern är ett effektivt instrument för att bekämpa och kontrollera den gränsöverskridande brottsligheten på EU-nivå. Den har visat sig vara effektiv i fråga om att påskynda överföringen mellan EU-länder av personer som misstänks för att ha begått allvarliga brott, inklusive terrorism och organiserad brottslighet. Men det förekommer alltför ofta att instrumentet har använts för hantering av ringa förseelser. Fall av oerhört olika allvarlighetsgrad har hanterats likadant. Arresteringsorder har utfärdats både när det varit onödigt och oproportionerligt. Detta har inte bara lett till orättvisa situationer för tilltalade, utan också skapat en orättfärdig börda på resurserna för den stat som verkställer ordern.

En oproportionerlig användning av detta centrala instrument för kampen mot gränsöverskridande brottslighet undergräver förtroendet för det. Detta gör att vissa stater kommer att genomföra en proportionalitetskontroll som baseras på deras egna regler när de beslutar om att verkställa en europeisk arresteringsorder. Det kommer att leda till en inkonsekvent och ojämn användning av instrumentet och därmed till ett bristande förtroende för konceptet ömsesidigt erkännande.

Rätten till rättshjälp måste garanteras i både den stat som utfärdar ordern och i den som verkställer den, så att rätten till försvar tillämpas på lämpligt sätt. Det är anledningen till att vi ville ställa dessa frågor till kommissionen och rådet. Vi måste få en garanti för att standarderna inom straffrätt och fängelseförhållanden i EU inte leder till ett brist på förtroende i medlemsstaternas rättssystem. Sammanfattningsvis vill även jag tacka kommissionsledamot Viviane Reding för alla åtgärder hon vidtagit för att stärka de processuella rättigheterna inom rättsliga förfaranden.

  Carmen Romero López (S&D). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Faktum är att missbruket av grundläggande rättigheter är en av de mest påtagliga svagheterna, vilket har påpekats under hela eftermiddagen här.

Men det kommer inte ens att gå att garantera dessa processuella rättigheter, vilket vi redan diskuterat och kommer att diskutera som en del av paketet för processuella rättigheter. Det kommer att vara omöjligt att lösa vissa problem beträffande fängelser och perioder av frihetsberövande i administrativt syfte, eftersom dessa inte täcks av paketet för processuella rättigheter. De faller tydligt inom ramen för medlemsstaternas ansvar.

Vad gäller proportionalitetsfrågan och ringa förseelser vill jag dock tala om för Viviane Reding att inget av de brott jag har hört nämnas under eftermiddagen – stöld av slipsar, spädgrisar och cyklar – täcks av arresteringsordern. De 32 brott som inbegrips relaterar enbart till organiserad brottslighet, om inte spädgrisar eller slipsar stjäls av beväpnade och organiserade kriminella grupper.

Ni kan med andra ord göra er lustiga över exempel som vi inte ens känner till i nuläget, eftersom problemet i grunden är att vi inte har något statistiskt instrument som vi kan använda för att verkligen ta itu med detta problem.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Heidi Hautala (Verts/ALE). – (FI) Herr talman! Den ungerska företrädaren sade att problemet inte är själva instrumentet – den europeiska arresteringsordern –, utan att det rör varje enskild medlemsstats politik på straffrättsområdet. Jaha, nu sätter hon på sig sina hörlurar. Hur som helst, detta är faktiskt enligt min uppfattning inte helt sanningsenligt. Vi måste erkänna att den europeiska arresteringsordern var ett problem från allra första början, eftersom vi agerade som om alla medlemsstater skulle tillämpa vissa rättsliga normer och minimistandarder för brottmål. Sanningen är naturligtvis den att vi först nu har börjat fastställa dessa, i och med ikraftträdandet av Lissabonfördraget.

Jag vill påpeka att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna redan har tillkännagivit att ingen kan skickas tillbaka till Grekland till exempel, eftersom fängelseförhållandena är så dåliga där. Jag undrar när det kommer att bli så att man inte kan överlämna någon inom ramen för den europeiska arresteringsordern för att fängelseförhållandena i det land som begär utlämning är så fasansfulla. Kommissionen borde enligt mig förbereda sig för detta.

  Rui Tavares (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! EU är ett experiment som består av experiment: Euroområdet, själva parlamentet, där vi befinner oss, Schengenområdet och ett antal andra instrument är alla experiment. Problemet är att politikerna ofta är mindre ödmjuka än vetenskapsmän. Vetenskapsmännen är de första att erkänna att ett experiment inte gått som de hade hoppats.

När det gäller den europeiska arresteringsordern vet vi nu att den har brister och har orsakat tvivel. Kommissionsledamot Viviane Reding bör få erkännande för att ha varit ärlig nog att bekräfta att det förekommit problem med denna order och att den orsakar tvivel, och att det finns proportionalitetstest som måste avläggas när en arresteringsorder utfärdas och som inte bör tillämpas automatiskt utan att en domare tar en noggrannare och mer genomtänkt titt på dem.

Därför bör inte lösningen vara att avskaffa den europeiska arresteringsordern, som helt klart är användbar. Vi vill inte att en våldtäktsman eller mördare ska kunna passera gränsen och sedan vara fri. Arresteringsordern bör dock kompletteras med effektiva instrument till skydd för tilltalade, i närvaro av en advokat och med rätt till översättning, vilket Sarah Ludford redan har tagit upp i sitt betänkande, men också, vilket är nödvändigt, med en bedömning av interneringsförhållandena i europeiska fängelser.

Låt oss inte heller lura oss själva, utan tala klarspråk: Att vara internerad i ett fängelse i land A eller B är inte samma sak som att sitta i fängelse i Europa. Det är mycket viktigt att förhållandena bedöms och att EU arbetar beslutsamt för att bedöma interneringsförhållandena, så att de kan harmoniseras och så att den europeiska arresteringsordern kan tillämpas med större förtroende.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Herr talman! Jag har tidigare hört de argument som framhålls av kritiker av den europeiska arresteringsordern också yttras av mina kolleger i de nationalistiska rörelserna. Men då presenterades våra argument som euroskeptiska, som om vi vore någon sorts fiende till utveckling. Som ett resultat av detta trädde denna arresteringsorder i kraft.

I kväll har jag dock hört något annat ohyggligt sägas av Enikő Győri. Det hon faktiskt sade var att arresteringsorderns effektivitet har rättfärdigat fallen av kränkningar av människors rättigheter. Enikő Győri, en för mig känd princip inom straffrätten lyder: Det är bättre att tio skyldiga personer frikänns än att en enda oskyldig person förklaras skyldig. Men utifrån ett perspektiv av oproportionerligt agerande är det normalt att poliser använder det de har tillgång till och utnyttjar alla möjligheter de får.

Det finns bara ett svar på den gamla frågan: ”Vem ska vakta väktarna?”: Lagen vaktar väktarna. Vi som lagstiftare, med kommissionen som initiativtagare och parlamentet och rådet som medlagstiftare, måste göra allt vi kan för att lagen verkligen ska vakta väktarna.

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Herr talman! Den europeiska arresteringsordern är tveklöst ett grundläggande redskap i kampen mot terrorism och organiserad brottslighet. Enligt min uppfattning råder enighet och överenskommelse om den här delen bland alla som har talat, inklusive ordförandeskapet och kommissionen.

Samtidigt är det en bekräftelse på hur viktiga mål kan uppnås genom polisiärt och rättsligt samarbete inom en gränsöverskridande strategi mot brottslighet. Väntetiderna har minskat, och nu måste kostnaderna verifieras – och detta måste undersökas närmare. I detta förfarande är tillit mellan medlemsstaterna nödvändig, vilket utan tvekan är positivt. Men under tiden är det viktigt att se till att instrumentet tillämpas enhetligt i alla medlemsstater, med en verklig skillnad mellan allvarliga brott, som ordern har upprättats och stötts för, och ringa förseelser.

Det kanske skulle hjälpa – och nu vänder jag mig till kommissionsledamot Viviane Reding – att involvera den europeiska åklagarmyndigheten som, när den väl är i gång, på något sätt skulle kunna bekräfta och bedöma dessa bedömningar som görs av medlemsstaternas rättsliga myndigheter, som utan tvekan måste få ytterligare utbildning. Det stämmer att interneringsförhållandena inte är desamma i alla medlemsstater, men vi är övertygade om att kommissionen kommer att offentliggöra meddelandet och grönboken om grundläggande interneringsförhållanden nästa vecka, där ytterligare åtgärder bör anges.

Därför är vi säkra på att kunna uppnå en fullt enhetlig tillämpning av detta viktiga instrument, genom en korrekt användning av arresteringsordern, proportionalitet, en strikt tillämpning av instrumentet, ökat informationsutbyte och utbildning av domare i EU-frågor.

  Françoise Castex (S&D). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Som vi ser väcker användningen av den europeiska arresteringsordern frågan om frihetsberövande, som tillämpas i väldigt olika grad i olika medlemsstater. Vissa stater visar en påtaglig slapphet när det gäller respekten för grundläggande rättigheter i fängelsemiljö.

Dessutom interneras alltfler av de 600 000 fångarna i EU i en annan medlemsstat än hemlandet, just på grund av den europeiska arresteringsordern. De åtnjuter följaktligen inte de grundläggande rättigheter som deras ursprungsland garanterar. Under sådana här omständigheter är det meningslöst att slunga otidigheter mot varandra. Vi måste vidta åtgärder.

Det är anledningen till att min kollega Stavros Lambrinidis och jag lade fram en skriftlig förklaring i januari med krav på harmonisering av interneringsstandarder över hela EU och införande av oberoende nationella inspektionsmekanismer.

Jag hoppas att kommissionen har denna fråga i åtanke i den grönbok som den kommer att lägga fram, och att det snart kommer att finnas en gemensam plattform för minimirättigheter som gäller för alla medlemsstater.

  Axel Voss (PPE). – (DE) Herr talman, fru Győri, kommissionsledamot Reding! Under senare år har den europeiska arresteringsordern, vilket de tidigare talarna redan har gjort mycket klart, visat sig vara ett användbart instrument för brottsbekämpning. Brottslingar i Europa kan inte längre fritt utnyttja våra öppna gränser på det sätt som de annars hade kunnat göra.

Men trots de oräkneliga framgångarna har det under de senaste sju åren också framgått att systemet ännu inte är perfekt och att det inte används på det sätt som det var tänkt från början. Några av dessa brister uppmärksammades i er rapport nyligen. Till exempel saknas rätt till juridisk företrädare, fängelseförhållandena är i vissa fall skandalösa och utredningarna tar väldigt ofta oerhört lång tid. Den grundläggande punkten, som redan har nämnts flera gånger, är utfärdande staters underlåtenhet att konsekvent, eller över huvud taget, beakta huruvida åtgärden är proportionell. Denna fråga ligger mig särskilt varmt om hjärtat, eftersom det verkliga syftet med den europeiska arresteringsordern ofta undergrävs av det systematiska utfärdandet av arresteringsorder, ofta för ringa förseelser. I Polen till exempel – vilket också har nämnts tidigare – där det högsta antalet europeiska arresteringsorder utfärdas, har de rättsliga myndigheterna helt enkelt inte befogenhet att stoppa nationella förfaranden eftersom systemet har blivit automatiskt. Jag tror inte att detta var tanken. Innan en europeisk arresteringsorder utfärdas bör man alltså överväga hur allvarligt brottet är, hur strängt straffet kan förväntas bli och om det finns ett enklare sätt att hantera saken. Slutligen bör kanske också en kostnads- och intäktsanalys genomföras, så att ringa förseelser inte går till åtal till stora kostnader.

Enligt min uppfattning innebär konsekvens också att anpassa befintliga regler till verkligheten. I detta avseende skulle jag gärna vilja veta vilka åtgärder som ni överväger att vidta på detta område.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Herr talman! Jag har lyssnat noggrant till mina kollegers kommentarer. Jag ska inleda med det gemensamma antagandet att brottsbekämpning inte bara är en nationell, utan också en europeisk fråga.

Den europeiska arresteringsordern utgjorde ett viktigt steg framåt i brottsbekämpningen genom att bidra till upprättandet av ett europeiskt område med rättvisa och till bekämpning av gränsöverskridande brottslighet och terrorism. Den stärker också den fria rörligheten för personer inom unionen, som vi nyligen diskuterade utförligt i samband med Schengenavtalet, genom att garantera att öppnande av gränserna inte kommer att visa sig bli till fördel för personer som vill undkomma rättvisan.

Det hörs naturligtvis också protester – och jag stöder också det som Axel Voss och andra ledamöter har sagt – i fråga om att tillämpningen ofta är otillfredsställande och oproportionerlig på nationell nivå. Vi diskuterade också kostnader och proportionalitet och allt som måste göras för att arresteringsordern ska stärkas. Jag vill dock påminna parlamentet om att – och detta är något som vi ställdes inför i Grekland nyligen i några betydelsefulla fall – människor även nu åtalas för allvarliga bedrägeri- och korruptionsbrott i en unionsmedlemsstat och sedan försvinner eller lyckas undkomma arrestering genom att utnyttja de olika förfarandemässiga bestämmelserna och reglerna i de olika nationella lagarna. Enligt min uppfattning råder det därför inget tvivel om betydelsen av den europeiska arresteringsordern.

Avslutningsvis vill jag betona att kommissionsledamoten har rätt när hon säger att vi måste utnyttja Interpol och information från Schengensystemet maximalt. Största möjliga harmonisering krävs mellan medlemsstaterna, så att vi i slutändan får en tillräckligt harmoniserad och modern politik för dessa tider.

  Joanna Katarzyna Skrzydlewska (PPE). - (PL) Herr talman! Syftet med den europeiska arresteringsordern är att upprätthålla lagen och garantera medborgarnas säkerhet i EU. Rörelsefriheten för enskilda personer får inte göra det lättare för brottslingar att undvika att ställas inför rätta för brott som begåtts på en annan medlemsstats territorium. Vi har dock fått oroande rapporter beträffande tillämpningen av ordern, t.ex. kommissionens aktuella rapport och kommissionsledamot Viviane Redings uttalande, där hon sade att medlemsstaterna bör se till att ordern används korrekt och att den inte utfärdas mekaniskt eller automatiskt för relativt obetydliga förseelser. Detta uttalande vittnar om möjligheter för den dömande makten att missbruka arresteringsordern. Därför uppmanar jag kommissionen, trots att jag är helt för att sträva efter maximal säkerhet för EU:s medborgare, att övervaka användningen av ordern och vidta åtgärder som syftar till att förhindra oegentligheter vid domstolarnas tillämpning av detta förfarande.

  Graham Watson (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag hade äran att vara föredragande i Europaparlamentet när den europeiska arresteringsordern godkändes 2001 och 2002. Ni som var ledamöter i Europaparlamentet vid den tidpunkten minns att vi uppmanade kommissionen och rådet att skapa fler garantier i lagstiftningen för medborgerliga rättigheter, och att kommissionen gjorde ett åtagande att utarbeta ett direktiv om tilltalades rättigheter i brottmålsförfaranden.

Det var inte alla garantier vi begärde som infogades, och förslaget till direktiv om tilltalades rättigheter låg i många år hos rådet utan att något hände. Resultaten av dessa försummelser är roten till dagens debatt. År 2002 hade parlamentet inga medbeslutandebefogenheter i dessa frågor. Men vi ansåg likväl att arresteringsordern på det hela taget var rätt väg att gå. Arresteringsordern är, som många talare har sagt i debatten, ett oerhört värdefullt redskap i kampen mot den gränsöverskridande brottsligheten. Den har skipat rättvisa för många brottsoffer. De problem som uppstått kommer av ett bristfälligt genomförande i den nationella lagstiftningen, av ett lättfärdigt bruk av ordern vid småbrott och av oacceptabla interneringsförhållanden.

Allt detta kan, måste och håller på att hanteras. Jag tycker att författarna till de muntliga frågorna i dag är hedervärda, med undantag av en, som motsätter sig allt rättsligt samarbete, för att de påskyndar processen med att förbättra det.

  Charles Tannock (ECR). – (EN) Herr talman! Också jag anser personligen att det finns behov av en dos sunt förnuft nu i denna debatt.

Jag anser fortfarande att någon form av europeisk arresteringsorder är ett nödvändigt redskap för att bekämpa brottslighet och terrorism över hela unionen, framför allt med tanke på den enorma fria rörligheten för personer som nu rör sig mellan olika medlemsstater, däribland – tyvärr – brottslingar. Jag anser också att antalet felaktigheter och justitiemord är relativt litet – men fortfarande för stort. Vi får inte kasta ut barnet med badvattnet, vilket är vad några av våra kolleger här vill göra.

Vi måste noggrant se över hur arresteringsordern fungerar, så att bara en begränsad lista över allvarliga brott inbegrips – som alltid uppfyller villkoren för dubbel straffbarhet – som de enda rättsligt tillämpliga inom ramen för den europeiska arresteringsordern. Vi måste också respektera grundläggande mänskliga rättigheter och inkludera garantier som habeas corpus (skydd mot godtyckligt frihetsberövande).

Den stora majoriteten personer som överlämnats från Storbritannien visade sig i själva verket vara invandrare från andra EU-medlemsstater som åtalats för brott – i de flesta fall allvarliga brott, inte ringa förseelser. Det är ironiskt att UKIP, som motsatte sig deras rätt att komma till Storbritannien från början, nu försöker göra det oerhört svårt och dyrt för de brittiska skattebetalarna att skicka tillbaka dem till hemlandet för att ställas inför rätta.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Herr talman! Under senare år har europeiska arresteringsorder utfärdats för ringa förseelser, t.ex. stöld av två bildäck eller av en spädgris. Ordern används inte längre för att bekämpa terrorism och allvarlig brottslighet, vilket var avsikten från början.

Som jag ser det utgör den europeiska arresteringsordern en tydlig motsättning till subsidiaritetsprincipen. Den åsidosätter medborgarskapets viktigaste funktion – vilket är det skydd som ett medborgarskap ger – och medlemsstaterna tvingas överlämna sina egna medborgare. Eftersom unionens länder har väldigt olika rättsliga system tvingas de överlämna människor även om gärningen inte är brottslig i den överlämnande staten.

För mig symboliserar den europeiska arresteringsordern konceptet av ett europeiskt medlemskap för stater och medborgare på bekostnad av medlemsstaternas suveränitet och medborgarnas rättigheter.

  Sonia Alfano (ALDE). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot! Den europeiska arresteringsordern är det första instrument som genomförts i EU där principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål omvandlas i praktiken. Detta instrument är av grundläggande betydelse nu och bör fortsätta att vara det, i synnerhet för kampen mot maffiagrupper och organiserad brottslighet.

I betänkandet om organiserad brottslighet, som jag är föredragande för i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, framhåller vi en rad synpunkter och krav beträffande den europeiska arresteringsordern. Ett av de huvudsakliga kraven är att denna arresteringsorder ska stärkas och genomföras på ett bättre sätt av medlemsstaterna, med tanke på de krav och den specifika karaktär som kännetecknar kampen mot den organiserade brottsligheten.

Därför vill jag fråga kommissionen hur man har tänkt gå vidare och om man har för avsikt att lägga fram ett förslag om att avlägsna medlemsstaternas diskretionära befogenheter när det gäller införlivandet av artiklarna 3–4 i rambeslutet om skälen till att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern och skälen till att den får vägras. Vad gäller skälen till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras vill jag också fråga om det inte skulle vara lämpligt att begränsa dem i händelse av brott som vanligtvis kan tillskrivas organiserad brottslighet, inklusive brottet samröre med maffiagrupp, för vilket dubbel straffbarhet ändå inte borde gälla.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Det råder en allmän enighet i Europaparlamentet om att den europeiska arresteringsordern är ett positivt redskap som har gagnat EU och fungerat som en säkerhet.

De negativa elementen ligger i genomförandet. Dessa negativa element måste undanröjas. De förslag som kommissionen har lagt fram i detta syfte är proportionalitetstestet, där vi måste ta hänsyn till brottets allvarlighetsgrad, vilken strafftid som brottet ger och kostnads-nyttoförhållandet av verkställandet av en sådan arresteringsorder.

För att underlätta detta proportionalitetstest kommer kommissionen att presentera en reviderad handbok som riktlinje för tillämpningen av proportionalitetstestet. Utbildning, som står mycket högt på dagordningen under de kommande veckorna, månaderna och åren, kommer att ha stor betydelse eftersom vi måste utbilda domare, åklagare och advokater i tillämpningen av våra EU-regler. Minimistandarderna för misstänkta och åtalade personer, som håller på att genomföras, är väldigt viktiga eftersom de också gäller för den europeiska arresteringsordern.

Jag instämmer med alla de parlamentariker som har betonat problemet med fängelseförhållanden i Europa. Jag vill tala om för dem att kommissionen kommer att anta en grönbok om kvarhållande. Nationella regeringar är ansvariga för förvarsfrågor och kriminalvårdssystemet, men kommissionens roll är att se till att det rättsliga samarbetet fungerar och att alla medborgares grundläggande rättigheter upprätthålls. Det är anledningen till att grönboken kommer att sparka i gång ett offentligt samråd, som kommer att pågå till den 30 november och bidra till en närmare undersökning av sambanden mellan förvarsfrågor och ömsesidigt förtroende på EU:s rättsliga område.

Alla i Europaparlamentet vet att förhållanden vid frihetsberövande direkt påverkar funktionen av det ömsesidiga erkännandet av rättsliga avgöranden och är grunden för samarbete mellan domare i EU. Men systemet hindras om domare – ibland med rätta – vägrar att överlämna åtalade personer för att förhållandena vid frihetsberövande i det utfärdande landet är undermåliga. Vi har alla hört om överfulla fängelser och anklagelser om att interner behandlas dåligt. Dessa faktorer undergräver det förtroende som krävs för ett rättsligt samarbete. Den tid som en person kan sitta frihetsberövad innan fallet prövas i domstol och under domstolsförfaranden varierar stort mellan olika medlemsstater.

Det återstår mycket att göra på detta område, och jag vet att jag kan lita på parlamentet. Jag hoppas att jag kan lita på medlemsstaterna också.

  Enikő Győri, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Tack så mycket för denna debatt. Det är tydligt att en överväldigande majoritet säger att det är bra att vi har ett samarbetssystem för våra rättsväsenden, den europeiska arresteringsordern. Systemet fungerar. Det är inte perfekt. Det bör förbättras ytterligare Vi är naturligtvis öppna för ett effektivare och bättre genomförande. Jag håller med om att misstag som arrestering av oskyldiga osv. bör undvikas. Ett bättre genomförande ligger enligt min uppfattning i allas vårt intresse.

Jag ska gå närmare in på två olösta frågor som togs upp flera gånger under debatten.

Den första handlar om proportionalitet: För tydlighetens skull vill jag nämna att en europeisk arresteringsorder kan utfärdas för att lagföra brott som bestraffas med minst 12 månaders fängelse eller för att verkställa en dom på minst 4 månaders fängelse. Detta har varit sedvanligt utlämningsförfarande i minst 50 år. Det räcker att nämna Europeiska utlämningskonventionen från 1957.

I den fjärde omgången av ömsesidiga utvärderingar om det praktiska genomförandet av den europeiska arresteringsordern i alla medlemsstater konstaterades att det bara var i ett fåtal länder som det fanns exempel på att europeiska arresteringsorder utfärdats för relativt ringa förseelser. Det verkar som att praxis i dessa få länder var att utfärda en europeisk arresteringsorder varje gång en nationell arresteringsorder utfärdades. Enligt min uppfattning bör vi rent allmänt bara använda det dyra systemet med den europeiska arresteringsordern för allvarligare brott. Jag instämmer med dem som nämnt detta.

Vad gäller fängelseförhållanden: Medlemsstaterna har en allmän skyldighet att se till att fängelseförhållandena överensstämmer med grundförutsättningarna för den mänskliga värdigheten och inte kränker det förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling som fastställs i artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Om människor hålls frihetsberövade i strid mot de grundläggande mänskliga rättigheterna kan dessa vidta åtgärder vid nationell domstol och, därefter, vid Europadomstolen. Det är tveksamt om artikel 85 i fördraget tillhandahåller en rättslig grund för rättsliga åtgärder på EU-nivå när det gäller fängelseförhållanden som sådana. Nu inväntar vi dock naturligtvis med stort intresse den grönbok som kommissionsledamoten precis nämnde.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Sju år efter ikraftträdandet (den 1 januari 2004) av rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna har kommissionen offentliggjort en del statistiska uppgifter som insamlats i medlemsstaterna under perioden 2005–2009. Innan denna order infördes var den genomsnittliga utlämningstiden för en eftersökt person ett år, medan det har visat sig under de fyra år som den europeiska arresteringsordern tillämpats att ungefär 50 procent av de eftersökta personerna samtyckte till överlämnande efter omkring 15 dagar.

Det är nödvändigt att granska den europeiska arresteringsorderns genomförande och funktion nu när det uppstått tvivel om huruvida Schengens informationssystem fungerar ordentligt och om det bör avbrytas. Vi får inte glömma att den europeiska arresteringsorderns effektivitet i kampen mot gränsöverskridande brottslighet, organiserad brottslighet och terrorism är beroende av principen om ömsesidigt erkännande mellan medlemsstaterna, vilket är grunden för ett verkligt europeiskt rättsligt område och för att Schengenområdet ska fungera ordentligt.

Det skulle vara ett steg bakåt att äventyra denna situation. I stället borde vi koncentrera oss på att förbättra införlivandet av rambeslutet, i synnerhet i fråga om att skydda grundläggande rättigheter.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Den europeiska arresteringsordern infördes genom ett beslut 2002 och har hittills visat sig vara ett effektivt redskap i kampen mot gränsöverskridande brottslighet, organiserad brottslighet och terrorism, vilket faktiskt betonades av kommissionen i en rapport nyligen. Det finns dock brister i systemets funktion: Det är möjligt att dess rykte och effektivitet kan undergrävas av nyheter om att den används för förhör i stället för åtal i samband med ringa förseelser. Det är därmed relevant och angeläget att rådet vidtar åtgärder för att garantera att oproportionerlig användning av den europeiska arresteringsordern är begränsad i praktiken. Det vore dessutom lämpligt att se till att de processuella rättigheterna faktiskt respekteras: det vill säga att enskilda individer som är eftersökta inom ramen för en europeisk arresteringsorder verkligen har rätt att få rättsligt stöd, både i den medlemsstat som utfärdar ordern och i den medlemsstat där den verkställs. Det måste också garanteras att straffrättsliga standarder och fängelseförhållanden inom EU inte leder till att misstro uppstår inom medlemsstaternas rättssystem. Det är bara på detta sätt som vi kan tala om verklig effektivitet och sann framgång för detta instrument på EU-nivå.