Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 22 juni 2011 - Bryssel

19. Uttjänt kärnbränsle och radioaktivt avfall (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Romana Jordan Cizelj, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om förslaget till rådets direktiv om hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall (KOM(2010)0618 – C7-0387/2010 – 2010/0306(NLE)) (A7-0214/2011).

  Romana Jordan Cizelj, föredragande. − (SL) Fru talman! Vi behandlar ett lagstiftningsförslag genom vilket vi för första gången kommer att införa europeiska normer för hantering av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle. Två år har gått sedan vi antog ett direktiv om kärnsäkerhet, och sedan dess har den säkra driften av kärnkraftverk uppmärksammats i allt större utsträckning.

Parlamentet har vid ett flertal tillfällen efterlyst ett direktiv om hantering av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle. Händelserna i Fukushima visar att vi gjorde rätt eftersom använt kärnbränsle som förvaras i en tillfällig bassäng också kan utgöra en risk som kan förebyggas genom lämpliga åtgärder. Utskottet för industrifrågor, forskning och energi (ITRE) är mycket positivt till ett EU-direktiv men vi vill att det ska vara strängare inom vissa områden. I vårt betänkande har vi uppmärksammat tekniska aspekter, tillhandahållande av ekonomiska och personella resurser samt oberoende och behöriga tillsynsmyndigheter.

Låt mig beskriva våra ståndpunkter lite mer ingående för er. Inte ens de bästa idéerna, hur önskvärda de än må vara, kommer att kunna förverkligas om det inte finns tillräckliga ekonomiska resurser. I ITRE-utskottet har vi i grund och botten förstärkt finansieringskraven. Enligt oss räcker det inte med att dessa resurser bara är tillräckliga och tillgängliga. På politisk nivå måste vi se till att dessa två krav genomförs, och därför stöder vi ökad öppenhet och kontroll när det gäller ekonomiska resurser. Vi inför också ett krav på att pengarna ska användas till ett särskilt syfte.

Vi har också försvarat tillämpningen av principen om att förorenaren betalar, och jag anser att det är ett av parlamentets viktigaste krav. Vi har dessutom reagerat på allmänhetens oro angående säkerheten vid slutförvaring av kärnbränsle och gett vårt stöd till reversibilitetsprincipen. Vi har antagit ståndpunkten att använt kärnbränsle måste kontrolleras. Av tekniska skäl eller vid uppkomst av nya tekniska lösningar kan detta bränsle dock utvinnas, behandlas eller återvinnas och återanvändas.

Vi har i hög grad ökat kraven på öppenhet och fastställt detaljerna för allmänhetens deltagande, vilken information som ska ges till allmänheten, vilken kommunikationsmetod som ska tillämpas och hur deltagandet i förfarandena ska se ut. I detta sammanhang har vi hänvisat till Århuskonventionen. Vårt utskott är positivt till regionalt samarbete. För att garantera att detta samarbete inte enbart fungerar som en ursäkt för att skjuta upp beslut har vi dock lagt till många krav som detta samarbete ska uppfylla.

Vi har särskilt uppmärksammat skyddet av de arbetare som hanterar använt kärnbränsle och radioaktivt avfall, efterlevnad av Alara-principen (as low as reasonably achievable) som tillämpas i praktiken, behovet av utbildning samt behovet av utveckling av vetenskapliga och tekniska färdigheter.

Jag vill framför allt betona vår ståndpunkt om export av radioaktivt avfall. Jag vågar påstå att inte en enda ledamot i utskottet är en så kallad nimby (”not in my backyard”). Vi är inte positiva till oansvarig hantering och vi vill att radioaktivt avfall ska slutförvaras på ett säkert sätt. Å andra sidan vet vi att det finns undantag där export är tillåten. Därför stödde vi det ändringsförslag som tillåter export till länder som tillämpar samma normer som vi kommer att införa i EU genom det aktuella direktivet. Vi bör t.ex. inte exportera radioaktivt avfall till länder som inte har några slutförvarsanläggningar. Vi har också lagt fram ett ändringsförslag i vilket vi kräver att kommissionen, efter att granskningarna har slutförts, utvärderar konceptet för hantering av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle. Särskild tonvikt bör läggas vid reversibilitetsprincipen och exportkraven.

Parlamentet har endast en rådgivande funktion enligt Euratomfördraget. Vi har arbetat hårt och jag vill tro att vårt arbete inte är förgäves. Därför förväntar jag mig att kommissionen och rådet tar hänsyn till våra ståndpunkter och jag ber er att under denna debatt stödja de ståndpunkter som ITRE har antagit.

  Günther Oettinger, ledamot av kommissionen. − (DE) Fru talman, ärade ledamöter! I dag diskuterar vi ett förslag från kommissionen om ett ämne som rör Europa och som är med på parlamentets föredragningslista för andra gången. Kommissionens första förslag antogs inte 2003 och 2004. Vi anser att det är klokt och genomtänkt att tillämpa högsta möjliga säkerhetsnormer för användning av kärnenergi på europeisk nivå, oberoende av vad det ska användas till samt för hantering av kärnavfall.

Jag vill tacka Romana Jordan Cizelj för hennes uttömmande betänkande och för hennes arbete under de senaste veckorna. Jag vill också tacka skuggföredragandena från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och från de andra utskotten. Mina tjänstemän har berättat för mig att ni har utarbetat ett mycket objektivt och kompetent betänkande. Vi är nöjda med att det stöder de grundläggande aspekterna av kommissionens förslag, som syftar till att vara en viktig byggsten i utvecklingen av ett omfattande europeiskt rättsligt säkerhetssystem på högsta möjliga nivå.

Jag är nöjd över att ni i grund och botten godkänner den europeiska rättsliga ramen och att ni stöder våra förslag om ansvaret för de nationella programmen, om tydligt arbete, val av tidpunkt och ekonomiska krav, om information och om allmänhetens fulla deltagande på ett tidigt stadium i alla nationella genomförandeförfaranden.

Vi vill arbeta tillsammans för att se till att vi har utförliga och tillförlitliga bevis på avfallshanteringen och dess säkerhet, i synnerhet som förvaringsperioderna kommer att vara mycket långa.

Vi anser att många av de förslag som ni har utarbetat är välinformerade. De stöder och förstärker kommissionens strategi.

Jag vill göra ytterligare några anmärkningar om fyra särskilda områden.

För det första är den grundläggande principen att vi inte vill reglera varenda liten del av det grundläggande konceptet subsidiaritet. Utgångspunkten skiljer sig åt bland de olika medlemsstaterna. Vi vill införa en europeisk rättslig ram. De grundläggande punkter som är viktiga när det gäller säkerhet och normer ingår i förslaget till direktiv. Vi har t.ex. lämnat manöverutrymme när det gäller allmänhetens deltagande, utbildningen av anställda och chefer samt detaljerna för de finansiella modellerna – inte finansieringens kvalitet – och vi lämnar avsiktligt regleringen av de anläggningar för slutförvaring som byggs och/eller drivs gemensamt av flera medlemsstater öppen. Om så krävs kan vi utfärda rekommendationer inom detta område om vi behöver vara mer specifika senare i processen.

Jag är dock säker på att detta förslag inte kommer att vara det sista som läggs fram under de kommande 20 åren. Jag förväntar mig att vi kommer att behöva komplettera eller ändra innehållet under genomförandet under de kommande två till fem åren. Därför erbjuder kommissionen uttryckligen alla er möjligheten att se över direktivet i rätt tid så att vi kan dra lärdom av våra erfarenheter och förbättra direktivet ytterligare.

För det andra, när det gäller frågan om reversibiliteten hos lagrat kärnbränsle och avfall är principen att alla förvarsanläggningar måste vara utformade på ett sådant sätt att de – ur geologisk och teknisk synvinkel – är lämpade för permanent slutförvaring och säkra. Vi är dock medvetna om att utvecklingen kommer att gå framåt inom forskningen och vetenskapen. Just nu ökar förväntningarna på att utvecklingen inom en nära förestående framtid – den kommande eller därpå följande generationen av forskning – kommer att göra det möjligt för oss att återvinna eller förvara avfall mer effektivt än i dag. Därför anser vi att reversibilitet och på samma gång ständig tillgång och säkerhet är lika viktiga och vi vill kunna införliva detta i den nationella lagstiftningen och kanske förtydliga det i inledningen.

För det tredje stöder vi särskilt föredragandens åsikter om vikten av lämplig finansiering till nationella avfallshanteringsprogram. Därför omfattar kommissionens förslag viktiga krav angående finansieringen som syftar till att garantera att vi inte lägger en alltför stor börda på kommande generationer. Följaktligen vill vi garantera att lämplig finansiering görs tillgänglig i rätt tid och i enlighet med principen om att förorenaren betalar, att de nationella programmen omfattar uttömmande och tillförlitliga uppskattningar av kostnaderna och att de anställda och hela befolkningen informeras om alla problem som hänger samman med avfallshantering. Det är också viktigt att finansieringen är öppen.

Vi stöder också förslagen om att finansiering av avfallshanteringen måste garanteras för tillräckligt långa perioder. Vi kommer att länga fram dessa förslag till rådet för er räkning.

Min sista punkt rör export. Den grundläggande principen i vårt förslag är att var och en av medlemsstaterna, oberoende av hur många kärnkraftverk de har – eller om de har några överhuvudtaget – och vilken mängd avfall de vanligtvis måste behandla måste ta ansvar för sina egna uppgifter samt ingå bilaterala avtal och utveckla lösningar tillsammans med andra medlemsstater. Alla medlemsstater har nämligen kärnavfall från medicinsk utrustning och industriell forskning, även om de inte har några kraftverk. I princip ligger inte export till tredjeländer i Europas intresse.

På 1970- och 1980-talen exporterade mitt hemland Tyskland stora mängder farligt avfall till f.d. Tyska demokratiska republiken och till Östeuropa. Avfallet förvarades sedan där i utbyte mot betalning i anläggningar som inte var i närheten att uppfylla den tidens normer och som inte gav bästa möjliga skydd till miljön och befolkningen. Detta är också ett orosmoment i det här fallet. Därför är vi i kommissionen beredda att anta alla möjliga restriktiva lösningar, däribland exportförbud och exportrestriktioner. Vi vill uppmana parlamentet att inte stödja liberaliseringen av detta område utan att i stället stödja en restriktiv lösning. På så sätt kan vi enklare se till att rådet inte mildrar exportrestriktionerna i slutet av förfarandet.

Jag vill varmt tacka er för ert konstruktiva stöd i dag. Jag är förvissad om att om några år kommer vi återigen att diskutera detta ämne i parlamentet i syfte att utvidga och förbättra det första direktivet.

  Jean Lambert, föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. − (EN) Fru talman! Låt oss hoppas att vi vid översynen av direktivet har en annan rättslig grund.

Vårt utskott antog ståndpunkten att den rättsliga grunden bör vara artikel 153 i fördraget, eftersom denna fråga direkt rör hälsa och säkerhet. Vi betonade också vikten av att tillhandahålla information och genomföra verkliga samråd med arbetarna angående säkerhetsbevisningen och säkerhetsbedömningen, inte bara när det gäller platser som hanterar använt kärnbränsle och radioaktivt avfall utan också hur dessa bör transporteras samt behovet av rigorösa och effektiva kontroller med påföljder som är effektiva, avskräckande och proportionerliga.

Vi efterlyser också att alla tillståndsinnehavare garanterar omfattande och löpande utbildning av alla som hanterar dessa ämnen, däribland underleverantörer – en potentiellt svag länk i säkerhetskedjan – tillfälligt anställda och alla andra som arbetar vid anläggningen, oberoende av deras arbetsuppgifter. Vi antog också ståndpunkten att det inte är enkelt att skilja på civilt och militärt avfall eftersom civilpersoner mycket väl kan hantera militärt avfall i dag.

  Pavel Poc, föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. − (CS) Fru talman! Jag vill framföra mina varma gratulationer till föredraganden för resultatet av hennes arbete. I egenskap av föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet gavs jag möjlighet att uppleva hur det tekniska förslaget blev ytterst politiskt känsligt över en natt, och därför vill jag också tacka alla mina kolleger som lyckades bibehålla en objektiv inställning, trots de påtryckningar som uppstod till följd av katastrofen i Japan. Jag vill framför allt tacka skuggföredragandena från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för att de bidrog till att utskottets yttrande var av mycket hög kvalitet.

Jag menar att direktivet kommer att bilda en rättslig ram i EU för hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall och att det kommer att utgöra en mycket viktig del av EU-lagstiftningen i och med att det säkerställer att kärnenergin används på ett säkert sätt av de medlemsstater som behåller den i sin energimix. Jag välkomnar också verkligen kravet på att medlemsstaterna ska garantera tillräcklig finansiering till utgifter som hänger samman med hantering av använt kärnbränsle. Jag har besökt flera anläggningar för förvaring av radioaktivt avfall, och jag är fast övertygad om att brist på finansiering kan direkt leda till att de blir mindre säkra, vilket är någonting vi måste undvika i Europa.

  Edit Herczog, för S&D-gruppen. – (HU) Fru talman! Jag välkomnar detta betänkande på Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentets vägnar. Det är ett resultat av långa debatter, samråd och förhandlingar, och vi kommer enhälligt att stödja det i morgon. Vi har använt kärnkraft för att producera energi, tillverka läkemedel och driva ubåtar och isbrytare under 60 år. Och under de senaste 60 åren har vi inte lyckats hitta effektiva lösningar för hantering och långsiktig förvaring av farligt avfall. Vi stöder direktivet, även om vi inte håller med om alla punkter i det, eftersom det minskar de politiska hindren och fastställer de finansiella villkor och det oberoende som krävs. Även om vi har olika åsikter om energiproduktion håller vi alla med om, mot bakgrund av principen om att förorenaren betalar, att det avfall som produceras i EU ska förvaras i EU även om upparbetningen sker i tredjeland. Vi stöder initiativet att minimera avfallet och, om forsknings- och utvecklingsresultaten gör det möjligt, att öka återvinningen eftersom principen om reversibilitet är mycket viktig för oss.

Vi anser också att det är mycket viktigt att ha den mänskliga faktorn i åtanke. Det är absolut nödvändigt att vi garanterar den mänskliga faktorn. Arbetarnas säkerhet hänger nära samman med detta och måste vara en prioritering under avfallsförvaringen. Vi menar dock också att det är viktigt att nämna att den nuvarande rättsliga grunden inte ger tillräckliga lösningar på EU-nivå eftersom vi inte har medbeslutanderätt. Därför anser vi att det är viktigt att hitta en ny rättslig grund för framtiden. Europa måste vara ledande både när det gäller reglering och uppförande av förvaringsanläggningar. Det är det enda sättet vi kan statuera ett exempel för resten av världen på.

  Fiona Hall, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Kärnavfall är ett problem som vi måste ta itu med. Även om alla kärnkraftsreaktorer skulle stängas ner i morgon skulle det fortfarande finnas avfall från ett halvt sekels kärnkraftsproduktion och från olika verksamheter. Eftersom vi inte bara kan önska att det ska försvinna måste vi ta itu med kärnavfall på ett så ansvarsfullt sätt som möjligt. Det betyder att vi måste se till att det radioaktiva avfallet även fortsättningsvis kontrolleras och granskas av EU.

När kärnavfallet väl är utanför Europas gränser kan vi inte garantera hur det hanteras. Därför stöder ALDE-gruppen bestämt kommissionens ståndpunkt och insisterar på att upprätthålla status quo. Export av radioaktivt avfall till tredje länder måste förbjudas.

Ett framträdande problem med kärnavfall är att det utgör en fara under mycket lång tid. För 10 000 år sedan bodde vi i grottor. Hur ska vi kunna veta hur det mänskliga samhället och Jorden ser ut om 10 000 år?

Därför måste vi framtidssäkra de beslut vi fattar i dag. I nuläget kan geologisk förvaring av kärnavfall generellt ses som den minst dåliga lösningen men den tekniska utvecklingen kan potentiellt omkullkasta denna slutsats. Därför välkomnar jag kommissionsledamotens anmärkningar angående detta. Av denna anledning är det klokt att införa en klausul om översyn i direktivet.

Slutligen måste jag bara påpeka, vilket flera kolleger har gjort före mig, hur absurt det är att parlamentet bara rådfrågas och inte har någonting att säga till om när det gäller direktivet, som säkerheten för så många framtida generationer är beroende av.

  Evžen Tošenovský, för ECR-gruppen. – (CS) Fru talman! Som skuggföredragande för gruppen Europeiska konservativa och reformister välkomnar jag Romana Jordan Cizeljs betänkande. Det utarbetades i en tid av mycket komplexa och till och med hysteriska debatter till följd av naturkatastrofen i Japan och dess konsekvenser för kärnkraftverken.

Efter många debatter har vi lyckats bevara en rationell inställning till vår hantering av radioaktivt avfall. Det behöver inte sägas att vi bör sträva efter att garantera maximal säkerhet vid hanteringen av radioaktivt avfall, och i betänkandet betonas därför plikten att informera och att vara öppen när det gäller dessa verksamheter så att allmänhetens förtroende ökar. Alla dessa verksamheter måste vara föremål för stränga kontroller i enlighet med internationella normer. Det är viktigt att tillhandahålla förvaring i anläggningar för mellanlagring och långsiktiga förvaringsplatser i enlighet med dessa normer. Dessa verksamheter är mycket kostsamma eftersom det handlar om anläggningar som ska vara i drift under tiotals eller till och med hundratals år. Den tekniska utvecklingen under kommande årtionden bör därför också tas med i beräkningen. Förvaringstekniken måste ge utrymme för ett visst mått av flexibilitet. Enligt min mening är det obetänksamt att försöka förvara radioaktivt avfall på permanenta förvaringsplatser.

  Béla Kovács (NI). – (HU) Fru talman! Samtidigt som EU försöker att hitta en lösning på förvaringen och bortskaffandet av s.k. använt kärnbränsle ses dessa som ekonomiskt sunda energikällor i Förenta staterna och Ryssland. Använt bränsle från kärnkraftverk kan i dag enkelt användas som bränsle i fjärde generationens smältsaltreaktorer. Tillämpningen av protonacceleratormetoden med ett bly-vismutmål skapar ännu större möjligheter. Högaktiva radioaktiva isotoper med lång livslängd som genereras av kärnkraftverk är i grund och botten ofarliga. De kan omvandlas till lågaktiva isotoper med kort livslängd, vilket innebär att anläggningen kan fungera som ett elkraftverk. Det faktum att dessa reaktorer dessutom kan drivas med torium och att våra förekomster av detta material är 10 gånger större än våra förekomster av uran är ytterligare en fördel. Dessa reaktorer drivs av en sönderdelning av den kritiska massan av klyvbart material, vilket innebär att det är omöjligt att en spontan kedjereaktion uppstår hos kärnbränslet. Om vi inte börjar införa och tillämpa den nya tekniken kommer vi återigen att hamna på efterkälken inom forskningen och utvecklingen samt ekonomiskt.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE). – (PT) Fru talman! Jag gratulerar föredraganden till hennes utmärkta arbete. Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att se till att medlemsstaterna utarbetar ett regelverk och inrättar nationella program för mer ansvarsfull hantering av radioaktivt avfall.

Det är viktigt att de nationella programmen är tydliga angående beslutsprocessen. Beslutsfattandet måste grundas på en tydlig fördelning av plikter och ansvar bland de olika berörda enheterna. Huvudfrågor är övervakning, kontroll och information, som är grundläggande för öppen hantering. Allmänhetens deltagande leder till enighet och engagemang och därefter till social legitimitet för strategierna för hantering av radioaktivt avfall. Det är mycket viktigt att allmänheten informeras om de potentiella riskerna inom alla områden som har anknytning till kärnenergi och till de nya teknikerna.

Information, kunskap och stor öppenhet är nödvändiga för allmänhetens acceptans. Jag måste också betona den viktiga roll som internationellt samarbete och gemensamma forsknings- och utvecklingsprogram spelar för utbyte och spridning av bästa praxis inom detta område.

  Marita Ulvskog (S&D). - Fru talman! Kärnkraftsdebatten delar ofta upp oss i olika läger. Vi är för eller emot, vi vill ha snabb avveckling och utfasning, eller ingen utfasning alls. När det gäller kärnkraftsäkerhet är utgångsläget ett annat. Här är vi överens om att vi vill ha högsta möjliga säkerhet och det gäller naturligtvis också det kärnavfall som vi, oberoende av kärnkraftens livstid, kommer att ha ansvar för, vi och många, många generationer efter oss. Avfallet måste tas om hand på absolut bästa möjliga sätt och EU-direktivet måste vara utformat så att det verkligen uppfyller dessa mål. En fråga av särskild betydelse är den om export av kärnavfall som flera talare redan har nämnt. EU-länder måste även fortsättningsvis naturligtvis kunna ingå avtal sinsemellan om avfallet, men vi ska inte exportera till länder utanför EU. Det är ett moraliskt imperativ, och det måste vi leva upp till.

  Corinne Lepage (ALDE). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! De länder som inte kan bearbeta sitt eget avfall bör inte få tillåtelse att använda den teknik som har producerat avfallet. Inget land bör vara ett annat lands soptunna. Därför måste vi stödja kommissionens ståndpunkt om export av avfall och förbudet och därför måste vi vara ytterst stränga när det gäller alla bilaterala avtal som kan komma att ingås.

För det andra bör kärnavfall regleras genom civilrätten, men med strängare regler. Den definition som har lagts fram för oss är mindre än en minimistandard. I själva verket är den inte en definition av avfall. Logiskt sett kommer det nämligen aldrig att finnas radioaktivt avfall eftersom vi alltid kommer att kunna hitta en ny teknisk lösning. Jag anser att detta är oansvarigt.

Slutligen bör kostnaderna för avveckling och för avfallsförvaring korrekt införlivas i priset för kärnenergi, vilket tyvärr inte är fallet i dag. Vi kan inte försöka tillämpa principen om att förorenaren betalar om vi inte kommer att vara helt bestämda och ansvarsfulla när det gäller hur vi kontrollerar priserna.

  Marina Yannakoudakis (ECR). - (EN) Fru talman! Den senaste tidens händelser i Japan utgjorde i högsta grad en påminnelse om de potentiella problem som är förknippade med kärnkraft och med hanteringen av använt kärnbränsle. I en värld som hotas av energibrist måste vi dock hålla alla vägar öppna.

Vi måste försöka främja alla former av energiproduktion – alltifrån förnybara hållbara energikällor till investeringar i säkra kärnkraftsanläggningar. När det gäller kärnenergi, säkerhet och insyn i förfarandena finns det två frågor som alltid måste beaktas. Lösningen är inte nödvändigtvis att stänga kärnkraftsanläggningar, vilket Tyskland planerar att göra, utan snarare att se till att vi följer så stränga säkerhetsbestämmelser som möjligt när det gäller hantering av denna form av energi och det avfall som den genererar.

Kärnkraften har en betydande potential för EU, men samtidigt måste vi vara realistiska. Vi måste agera proaktivt så att vi har tillgång till kärnkraft nu och i framtiden, och vi måste arbeta med detta betänkande.

  Paul Rübig (PPE). – (DE) Fru talman! Allra först vill jag gratulera Günther Oettinger. Han är den tredje kommissionsledamoten med ansvar för kärnsäkerhet, kärnavfall och en avveckling av kärnkraften. Parlamentet har alltid stött kommissionen och krävt att tillsynsmyndigheten för denna sektor bör flyttas upp på EU-nivå. Tyvärr har dock rådets arbetsgrupp för kärnsäkerhet inte ansett att dessa frågor hör hemma på dagordningen.

Jag är stolt över att vi sakta men säkert börjat föra seriösa diskussioner med varandra om dessa frågor och över att rådet verkligen försöker lyfta fram det europeiska mervärdet, utan att undergräva subsidiaritetsprincipen. Samtidigt anser jag dock att detta även handlar om att helt enkelt inse vad vi kan uppnå på detta så känsliga område inom ramen för det åttonde ramprogrammet för forskning. Det är därför som den vetenskapliga aspekten och vad vi tror att en harmonisering kommer att leda till i framtiden samt huruvida vi vill uppnå ett ömsesidigt erkännande utgör särskilt viktiga frågor på detta område.

Jag anser att vi även bör tänka igenom vilka frågor vi vill fokusera på inom den närmaste framtiden. Jag minns så väl att Loyola de Palacio en gång sade att denna fråga inte kommer att komma upp på dagordningen igen förrän nästa kärnkraftsolycka inträffar. Tyvärr hade hon rätt. Det är redan i senaste laget, men nu måste vi fundera på vilka åtgärder som ska vidtas på EU-nivå. Men det räcker inte med detta. EU måste vara banbrytande, inte minst internationellt. Vi måste fastställa standarder på detta område tillsammans med Internationella atomenergiorganet (IAEA). Vi behöver standarder för att kunna garantera högsta möjliga säkerhet och för att vi i slutändan så långt det är möjligt ska kunna undvika att utsätta människor för risker. Günther Oettinger, jag vill tacka dig. Du har rätt inställning, och vi kan vara helt säkra på att parlamentet och kommissionen kommer att göra stora framsteg.

  Hannes Swoboda (S&D). – (DE) Fru talman! När det gäller exportförbudet vill jag för det första säga att jag helt och hållet instämmer med Günther Oettinger. Eftersom det verkar finnas ett brett samförstånd i denna fråga hoppas jag att man även kommer att kunna enas vid omröstningen i morgon och att vi kan stödja kommissionen. Det vore verkligen bra om kommissionen och parlamentet kunde samarbeta i denna fråga.

Min andra fråga gäller allmänhetens delaktighet där du, Günther Oettinger, säger att vi inte behöver någon detaljreglering. Principiellt sett har du rätt. Vi måste emellertid också göra allmänheten delaktig i ett gränsöverskridande perspektiv. Eftersom vi har gränsnära lagringsanläggningar kan vi inte bara säga att här går gränsen och att denna fråga inte har något med medborgarna i andra länder att göra. Vi kommer antagligen att behöva gemensamma regler på detta område, eftersom det annars finns risk för att tvister uppstår eller att människor stängs ute och får höra att frågan inte angår dem eftersom de är medborgare i ett annat land. Vi är dock alla EU-medborgare. Med tanke på att vissa länder tvingas ha lagringsanläggningar av detta slag nära sin gräns är det viktigt för oss att vissa principer fastställs och att kommissionen lägger fram förslag till grundläggande bestämmelser, så att allmänhetens delaktighet tas på allvar och grundas på gemensamma principer.

  Vladimir Urutchev (PPE). – (BG) Fru talman! Först och främst vill jag tacka Romana Cizelj för ett utmärkt betänkande som jag verkligen hoppas kommer att föra oss närmare antagandet av ett direktiv om kärnavfall och använt kärnbränsle.

Det råder ingen tvekan om att EU behöver regler och en rättslig ram för de obligatoriska krav som är nödvändiga för att garantera högsta möjliga säkerhetsnivå, något som såväl vi som EU-medborgarna så gärna vill ha. Att endast skapa säkerhet inom EU är emellertid inte tillräckligt. Om verksamhet där kärnenergi används bedrivs nära EU:s gränser och i enlighet med regler och standarder som är mindre stränga än de som gäller inom EU ger detta i allra högsta grad oss och EU:s medborgare anledning till oro. Skälet till detta är att kärnkraftsolyckor inte bryr sig om några geografiska gränser.

Hur kan vi sprida EU:s höga standarder till andra länder? Det enda genomförbara sättet att göra detta är genom samarbete med dessa länder och genom att bedriva gemensamma projekt. Det är därför som jag ser det som ytterst viktigt att vi antar det första ändringsförslaget, som lagts fram av utskottet för industrifrågor, forskning och energi, så att det blir möjligt att exportera använt kärnbränsle och radioaktivt avfall till tredjeländer, under förutsättning att dessa länder tillämpar lika stränga standarder som vi gör. Om medlemsstaterna nekas denna konkreta lösning går de miste om det effektivaste sättet att sprida EU:s höga krav. Det jag avser är alltså samarbete och gemensamma projekt för hantering av radioaktivt avfall. Vi måste upphöra med våra moraliska tvivel och med misstankarna om att den europeiska kärnkraftsindustrin kommer att ta tillfället i akt och göra sig av med olämpligt avfall på andra länders bekostnad. Allvarligt talat kommer detta inte att hända. Jag vill verkligen uppmana kommissionen att inta en mer konstruktiv inställning i denna fråga.

  Judith A. Merkies (S&D). – (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Kommissionsledamoten har tagit upp tre frågor som jag tror att du kan räkna med att en stor majoritet i detta parlament kommer att stödja. Du har talat om stöd för ett exportförbud. Du kommer att få stöd från många av oss, eftersom detta gäller vårt eget avfall. Vi måste ta hand om det själva och bör inte exportera avfall till andra länder utanför EU.

Du efterlyser öppenhet. Ingen är emot öppenhet. Det framstår som en god idé, i synnerhet med tanke på att kärnkraft och radioaktivt avfall är frågor som väcker starka känslor hos många.

Du har även sagt att den slutgiltiga lösningen med lagring under jord är reversibel. Du framhöll att detta inte är någon permanent lösning och att vi alltid kommer att ha tillgång till avfallet. Jag instämmer. I detta avseende har du mitt fulla stöd.

Jag har emellertid en invändning, och den gäller lagring under jord. Är du alldeles säker på att detta är den säkraste metoden? Jag anser inte att det är det. Och denna metod tillämpas inte heller någon annanstans. I en del länder lämpar sig inte de geografiska förhållandena särskilt väl för lagring av radioaktivt avfall. Jag anser därför att det bör finnas ett realistiskt alternativ för avfallshantering på ett annat säkert sätt ovan jord.

  András Gyürk (PPE). – (HU) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I varje medlemsstat produceras radioaktivt avfall. Vi bör därför inte endast ta hand om använt bränsle från kärnkraftverken för att skydda miljön och människors hälsa, utan även se till att den allmänna hanteringen av radioaktivt avfall är säker och effektiv. Detta i sig ger oss anledning att diskutera denna fråga här i Europaparlamentet i dag.

Jag håller med om att kärnkraften faller under nationell behörighet. Samtidigt är det motiverat med grundläggande EU-principer för en nationell reglering av avfallshanteringen. Så länge det saknas både sådana principer och enhetliga bestämmelser kommer marknadsaktörerna välja att göra sig av med sitt radioaktiva avfall i de länder som har de lägsta kraven. Det är därför som initiativet att medlemsstaterna ska införa obligatoriska program för avfallshantering är så positivt. Ett av kraven är dock att det utses behöriga myndigheter som noggrant kontrollerar hanteringen av radioaktivt avfall och vid behov utdömer lämpliga påföljder om någon bryter mot bestämmelserna. Jag anser att man i de nationella programmen även måste klargöra ansvarsområdena för dessa myndigheter och vilket ansvar marknadsaktörerna har.

Jag vill avsluta med att påpeka att en omfattande hantering av använt bränsle och radioaktivt avfall är en mycket dyr verksamhet. Detta innebär att det är meningslöst att genomföra nationella program så länge som finansieringsfrågan är olöst. En viktig grundprincip är att de finansiella resurser som krävs för hanteringen av kärnavfall avsätts redan på produktionsstadiet. Jag håller med om att den som producerar avfallet också är den som ska bära kostnaderna för avfallshanteringen. Detta ger bra incitament för marknadsaktörerna att minska mängden radioaktivt avfall och se till att avfallshanteringen blir effektiv.

  Francesco De Angelis (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! I och med Fukushimakatastrofen har kärnkraftssäkerheten aktualiserats på nytt. Problemet med radioaktivt avfall måste diskuteras och lösas.

Sammanfattningsvis är det två frågor som jag ser som högsta prioritet. Den första rör förbudet mot export av avfall. Varje land måste kunna ta hand om sitt eget avfall, och framför allt ska principen om att förorenaren betalar föras fram som ett rättvist krav. Den andra frågan rör säkerheten, och i synnerhet arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Detta ser jag som en ytterst viktig fråga som vi måste kunna ge människor ett lugnande besked om. Vi måste kunna ge EU-medborgarna beskedet att denna fråga hanteras med största möjliga öppenhet och, framför allt, med yttersta försiktighet.

  Marian-Jean Marinescu (PPE). – (RO) Fru talman! I detta direktiv fastställs den rättsliga ram som ska gälla för en ansvarsfull hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall, och en sådan ram är ett absolut måste för en reglering på detta område.

För närvarande håller tre kärnkraftsanläggningar i EU på att avvecklas med finansiellt stöd från EU. Tyskland har redan meddelat att man tänker avveckla verksamheten vid ett antal kärnkraftsanläggningar. Inom en nära framtid kommer även andra kärnkraftverk i andra medlemsstater att behöva avvecklas på grund av att de nått slutet på sin livslängd. På nationell nivå kommer direktivet att leda till att radioaktivt avfall deponeras runt om i hela EU. Detta utgör ett resursslöseri och en källa till oro för allmänheten. Så ser situationen ut i Rumänien för närvarande, bl.a. i den region som jag kommer från där radioaktivt avfall från Kozloduyanläggningen lagras.

Jag anser att vi behöver ett långsiktigt tillvägagångssätt på EU-nivå som omfattar gemensamma tekniska lösningar, hushållning med resurser och mekanismer för EU-finansiering. Med hjälp av en helhetssyn och relevant information kan medborgarnaåterfå sitt förtroende för EU och känna sig trygga.

  Csaba Sógor (PPE). – (HU) Fru talman! Hanteringen av använt bränsle och radioaktivt avfall är en viktig och brådskande fråga som fått ökad uppmärksamhet efter katastrofen i Fukushima. Trots tekniska innovationer och lösningar och program för avfallshantering utgör detta problem en utmaning som blir allt större för var dag. Hanteringen och slutförvaringen av radioaktivt avfall är ett reellt problem som kommer att finnas kvar i framtiden. Vår målsättning inom EU är energisäkerhet och en miljövänlig och stabil energiproduktion. Det finns emellertid även flera andra frågor som vi i allt högre grad måste uppmärksamma, exempelvis bearbetningen, omvandlingen och slutförvaringen av de snabbt ökande mängderna radioaktivt avfall. Vi måste inte bara skapa tekniska förutsättningar för detta utan även bygga upp en omfattande politisk, rättslig och social struktur. Vi bör överväga, utvärdera och planera för ett paneuropeiskt samarbete på detta område. Samtliga ansvarfulla aktörer bör involveras i arbetet för att bygga upp och utveckla en sådan säker process. Vi måste vidta åtgärder som skyddar även kommande generationer.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Fru talman! Hanteringen av kärnavfall är en fråga som av goda skäl bevakas noga av allmänheten, och det är därför bra att kommissionen har beslutat att denna fråga ska hanteras genom en omfattande lagstiftning där samtliga berörda parters skyldigheter och ansvarsområden definieras klart och tydligt.

Det är positivt att man i det framlagda direktivet betonar bättre kvalitetsövervakning och kontroller, men framför allt en större öppenhet när det gäller dessa processer samt allmänhetens delaktighet. Jag anser att en viktig fråga som återstår att lösa är hur man ska kunna säkra tillräckligt med öronmärkta medel för att täcka de kostnader som oundvikligen uppstår i samband med avvecklingen av kärnreaktorer och hanteringen av det radioaktiva avfallet från dessa reaktorer. Det föreslagna systemet med ett oberoende organ som övervakar nivån på de finansiella reserverna kan med rätt organisation skapa de förutsättningar som krävs för att en kärnkraftsanläggning under sin livslängd ska kunna ackumulera tillräckligt med finansiella medel för att själv kunna finansiera en miljövänlig avveckling, vilket ju bör vara vår målsättning.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Fru talman! Jag välkomnar detta betänkande med tanke på den globala kärnkraftspolitikens kursändring och kommissionens förslag till direktiv på detta område.

Jag vill betona hur viktigt det är med en korrekt tillämpning av principen om att förorenaren betalar, något som också har aktualiserats i samband med katastrofen i Japan. Även om de låga kostnaderna gör kärnkraften attraktiv måste de anställdas och allmänhetens säkerhet sättas i första rummet. Detta är anledningen till att jag stöder ett samarbete mellan medlemsstaterna i syfte att på ett säkert sätt kunna lagra kärnavfall. Insyn i denna process innebär att även allmänheten görs delaktig i besluten om var avfallet ska lagras och andra detaljfrågor. Fördelarna med regionala forskningsprogram på detta område har redan kunnat påvisas.

Jag anser även att EU-medlemsstaterna måste ha gemensamma anläggningar för bearbetning och lagring av avfall från kärnkraftverk.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Fru talman! Jag ser med stor tillfredsställelse på de framsteg som görs när det gäller hanteringen av använt bränsle och radioaktivt avfall genom att särskilda krav fastställts för att se till att medlemsstaterna uppfyller sina skyldigheter inom de nationella reglerings- och organisationsramarna och utformar effektiva nationella program för alltifrån produktion till lagring av avfallet. I systemet som helhet är det viktigt att reglerna även omfattar principen om insyn, tillsyn och kontroll. Jag välkomnar även alternativet med lagring djupt nere i berggrunden, inklusive reversibilitetsprincipen. De nationella programmen måste dock garanteras tillräckligt med finansiering så att principen om att förorenaren betalar kan upprätthållas, och detta är också en aspekt som definitivt stärks i direktivet – och det ser jag som positivt – inklusive adekvata avskräckande påföljder som måste ingå i varje system.

  Günther Oettinger, ledamot av kommissionen. – (DE) Fru talman! De inlägg som gjorts visar att ledamöterna i Europaparlamentet har läst, tänkt igenom och analyserat förslaget i detalj. Jag ser inga konflikter. Jag håller med om att vi bör ta med era förslag i förfarandet.

Vi anser att en punkt som Hannes Swoboda tog upp är viktig, dvs. att medborgarnas rätt till delaktighet ska vara gränsöverskridande. Det händer ofta att slutförvaringsplatser och kärnkraftverk av geologiska eller andra skäl förläggs till områden nära gränsen till en annan nation. Ett europeiskt synsätt kräver därför ett oinskränkt medborgardeltagande för alla samt öppenhet och adekvata rättigheter.

Tack för er medverkan! Jag hoppas att vi kan räkna med ert stöd vid omröstningen här i parlamentet i morgon.

  Romana Jordan Cizelj, föredragande. − (SL) Fru talman! Jag ser mycket positivt på att även denna debatt har visat att det finns många frågor där vi har samma, ja nästan identisk inställning och att dessa frågor är centrala för en säker hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

Jag vill också påpeka att vårt arbete i de tider som nu råder, dvs. efter olyckan i Fukushima, har varit ytterst svårt, och det gläder mig att utskottet för industrifrågor, forskning och energi (ITRE) trots de svåra tiderna har antagit en lämplig text, och att vi inte har förirrat oss i ideologiska diskussioner.

Jag anser att i de frågor där vi tycker olika är meningsskiljaktigheterna av en sådan art att de inte utgör något hot mot betänkandet, och detta är mycket positivt. Därför hoppas jag att detta betänkande, detta direktiv, antas så snart som möjligt så att vi också kan börja genomföra det. Självklart håller jag med alla de ledamöter som har påpekat att Europaparlamentet endast har en rådgivande roll i kärnenergifrågor. Jag anser att detta bör bli föremål för en seriös debatt vid ett senare tillfälle och att vi bör försöka hitta en gemensam lösning på detta område, eftersom det här rör sig om en demokratifråga.

Slutligen vill jag tacka alla de som har hjälpt till med utarbetandet av detta betänkande, dvs. skuggföredragandena, framför allt inom ITRE-utskottet, men även föredragandena och deras grupper som har utarbetat yttranden. Jag vill tacka alla ledamöter som har deltagit i debatter och som har lagt fram ändringsförslag och jag vill tacka rådet och kommissionen – vi har haft ett bra samarbete och regelbundet och i god tid utbytt åsikter. Självklart vill jag även tacka min assistent, min politiska grupps rådgivare och ITRE-utskottets rådgivare.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 23 juni 2011.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Paolo Bartolozzi (PPE), skriftlig. – (IT) I egenskap av skuggföredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har jag följt denna fråga särskilt noga, och jag vill ge Romana Jordan Cizelj en eloge för hennes ovärderliga arbete. Trots de problem som uppstod vid förhandlingarna – inte minst på grund av det ytterst känsliga läget internationellt sett – har det arbete som resulterat i förslaget till direktiv om hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall inneburit att man lyckats utforma en enhetlig och harmoniserad rättslig ram så att man kan se till att denna typ av avfall hanteras på ett säkert sätt, oavsett hur kärnkraften kommer att användas eller vilka konsekvenser den kommer att få i framtiden. Jag menar att det är här styrkan i förslaget ligger. Förslaget innebär att medlemsstaterna ska garantera högre säkerhetsnivåer som också överensstämmer med internationella säkerhetsnormer, att ökad uppmärksamhet ges åt teknik- och forskningsframsteg, framför allt när det gäller reversibilitetsprincipen, att större vikt fästs vid skydd av miljön och människors hälsa samt att ansvarsfördelningen ska fastställas i enlighet med principen om att förorenaren betalar och principen om öppenhet och i enlighet med den roll som tillståndshavaren har.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (EN) EU producerar mer än 40 000 m3 radioaktivt avfall varje år, varav 80 procent utgörs av kortlivat lågaktivt radioaktivt avfall och ca 5 procent av långlivat lågaktivt radioaktivt avfall. Det är viktigt att EU genomför direktivet om hantering av använt bränsle och radioaktivt avfall. Rumänien är en av de medlemsstater som ställer sig positiv till möjligheten att kunna exportera radioaktivt avfall till tredjeländer. Använt bränsle från forskningsreaktorer i Rumänien måste antingen skickas tillbaka till ursprungslandet (dvs. Ryssland eller USA) eller i vissa särskilda fall exporteras till ett tredjeland. Av denna anledning kan jag inte stödja det exportförbud som föreslås i betänkandet. Eftersom kärnkraften även fortsättningsvis kommer att utgöra en del av medlemsstaternas energimix i framtiden är det viktigt att ett betänkande av detta slag antas av parlamentets plenarförsamling. Använt bränsle bör snarast möjligt överflyttas från förvaringsbassänger till torrlagringsanläggningar, och högsta prioritet bör ges åt det äldsta radioaktiva avfallet. Det är även viktigt att medborgarna har förtroende för de principer som ska vara vägledande för säkerheten vid lagringsanläggningar och för program för avfallshantering.

  Alajos Mészáros (PPE), skriftlig. – (HU) Inom hela EU produceras radioaktivt avfall, t.ex. isotoper för medicinsk eller industriell användning eller för användning inom jordbruket, forskningen eller på utbildningsområdet. Den största delen använt bränsle kommer emellertid från kärnkraftsanläggningar. För närvarande kan sådant avfall hanteras på två olika sätt: återvinning eller slutförvaring. Avfallet klassificeras i tre olika typer baserat på hur radioaktivt det är: lågaktivt, medelaktivt eller högaktivt avfall. Hur avfallet klassificeras avgör även om det kommer att bli föremål för ytnära slutförvar eller djupförvar. Det slutgiltiga ansvaret för använt bränsle och radioaktivt avfall ligger hos medlemsstaterna. De flesta medlemsstater har emellertid fortfarande inte fattat de allra viktigaste besluten när det gäller använt bränsle. Tyvärr finns välorganiserade slutförvaringsprogram för radioaktivt bränsle endast på ett fåtal platser. Vi måste göra ett politiskt åtagande för långsiktig hantering av använt bränsle och radioaktivt avfall som innebär att strängast tänkbara säkerhetsföreskrifter följs. Medlemsstaterna måste anta stränga nationella kärnsäkerhetsföreskrifter för att skydda sina medborgare. Dessutom måste de inrätta ett system som fastställer de nationella myndigheternas behörighet och ansvar när det gäller kärnavfallshanteringen. Information till allmänheten måste också ges, eftersom det är mycket viktigt att medborgarna hålls informerade om vad som händer runt omkring dem.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Alla åtgärder vi vidtar måste omfatta ett skydd för allmänheten och miljön. Jag stöder införandet av en ”säkerhetskultur” som innebär att det ska finnas säkerhetsnormer, oberoende och starka tillsynsorgan, adekvata mänskliga och finansiella resurser och lämplig information till allmänheten.

Processen för att informera allmänheten ska präglas av öppenhet och insyn. Ett mer öppet förfarande innebär att man klart och tydligt definierar myndigheternas ansvar och att det finns ett väl underbyggt och samordnat system för att informera allmänheten så att man kan få och behålla människors förtroende för hanteringen av radioaktivt avfall från kärnenergiproduktionen och den nukleärmedicinska industrin.

  Jutta Steinruck (S&D), skriftlig. – (DE) Hanteringen av använt bränsle och radioaktivt avfall är en högst aktuell fråga. Den senaste tidens händelser i Japan har lett till att fokus återigen ligger på de omedelbara risker som anställda och andra som exponeras för radioaktivt material utsätts för.

Det finns tonvis med radioaktivt avfall i Europa som fraktas omkring av människor. Det gläder mig att vi nu kan lägga grunden till ett skydd för dessa människors hälsa inom hela EU.

Vi har utarbetat ett betänkande i parlamentet som bygger på kommissionens tekniska rapport och där fokus ligger på människorna, däribland såväl anställda inom transportföretag och kärnanläggningar som hanterar radioaktivt avfall som anställda vid slutförvarsanläggningar. Ledamöterna i utskottet för sysselsättning och sociala frågor har därför inriktat sig på ett skydd för berörda arbetstagare med hjälp av säkerhetsåtgärder, hälsoskyddsåtgärder och utbildning för de anställda om radioaktivt avfall. Ekonomiska intressen får inte ges högre prioritet än arbetstagarnas och allmänhetens hälsa. Det behövs omfattande dokumentation om allt avfall och hur det hanteras, med tanke på hur skadligt detta avfall är för människor och miljön.

Jag ser positivt på att utskottet för industrifrågor, forskning och energi har tagit med så många av våra krav i det slutliga betänkandet.

  Kathleen Van Brempt (S&D), skriftlig. – (NL) Kärnkraften är en kontroversiell fråga som väcker hätska debatter i parlamentet och de olika grupperna. I och med Fukushima har debatten blossat upp och lett till att många människor radikalt har ändrat åsikt. Det är positivt att denna fråga hanteras på ett sätt som gör det möjligt för såväl förespråkare som motståndare i parlamentet att göra sin röst hörd. Oavsett vilken inställning vi har i denna fråga är problemet med radioaktivt avfall emellertid en realitet och vi måste hantera avfallet på bästa och säkrast möjliga sätt. Därför välkomnar jag detta betänkande som bidrar till en strängare och säkrare avfallspolitik och som innebär att alla medlemsstater behandlas lika och att avfallsproducenternas ansvar lyfts fram.

Jag stöder principen om att förorenaren ska betala, och vi får under inga omständigheter smita undan från vårt ansvar. Därför efterlyser jag också ett förbud mot export av kärnavfall till tredjeländer. Detta handlar inte bara om etik, utan även om säkerhet och om att skydda människor. Vi har ju ingen insyn i eller kontroll över tredjeländers avfallspolitik. Detta innebär oacceptabla risker. Vi måste själva ta hand om vårt avfall och med hjälp av strikt lagstiftning och förslag kräva att hanteringen sker på ett så säkert och, ur tekniskt hänseende, optimalt sätt som möjligt.