GEMENSAMT FÖRSLAG TILL RESOLUTION
12.12.2007
- –Karl von Wogau, Geoffrey Van Orden och Stefano Zappalà, för PPE‑DE‑gruppen
- –Josep Borrell Fontelles, Alain Hutchinson, Ana Maria Gomes, Glenys Kinnock, Thijs Berman och Luis Yañez-Barnuevo García, för PSE-gruppen
- –Marios Matsakis och Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen
- –Ryszard Czarnecki och Ģirts Valdis Kristovskis, för UEN-gruppen
- –Angelika Beer, Raül Romeva i Rueda och Frithjof Schmidt, för Verts/ALE‑gruppen
- –Luisa Morgantini, Tobias Pflüger, Adamos Adamou, Kyriacos Triantaphyllides, Gabriele Zimmer och André Brie, för GUE/NGL-gruppen
- –Verts/ALE (B6‑0518/2007)
- –PPE-DE (B6‑0520/2007)
- –PSE (B6‑0521/2007)
- –GUE/NGL (B6‑0522/2007)
- –UEN (B6‑0523/2007)
- –ALDE (B6‑0524/2007)
Europaparlamentets resolution om Europaparlamentets resolution om tioårsdagen av Ottawakonventionen från 1997 om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av sina tidigare resolutioner om landminor, särskilt resolutionen som antogs den 7 juli 2005 om en värld utan minor,
– med beaktande av Ottawakonventionen från 1997 om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring,
– med beaktande av handlingsplanen från Nairobi som antogs i december 2004,
– med beaktande av det åttonde mötet med signatärstaterna till Ottawakonventionen som hölls i Jordanien i november 2007, det nionde mötet med signatärstaterna 2008 och den första konferensen för översyn 2009,
– med beaktande av Internationella kampanjen för förbud mot landminor som verkar i över 70 länder över hela världen,
– med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1724/2001 och rådets förordning (EG) nr 1725/2001,
– med beaktande av artikel 103.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:
A. I november 2007 hade 156 stater undertecknat Ottawakonventionen,
B. Ett antal nationella parlament och Europaparlamentet har tagit initiativ för att främja ytterligare utveckling av åtgärder för att kontrollera och förbjuda landminor.
C. Endast ett fåtal länder tillverkar fortfarande truppminor, och handeln med truppminor har praktiskt taget upphört. Sedan 1999 har ca 41,8 miljoner truppminor förstörts av signatärstaterna till Ottawakonventionen.
D. Mellan 1999 och 2004 oskadliggjordes 4 miljoner truppminor och 1 miljon fordonsminor, och över 2 000 km² (motsvarande Luxemburgs yta) minerad landyta röjdes från truppminor.
E. I hela världen beräknas den sammanlagda yta som är förorenad av minor och oexploderad ammunition uppgå till 200 000 km² (samma yta som Senegal).
F. Detta innebär att fler än 90 länder fortfarande har problem med minor och oexploderad ammunition.
G. Antalet rapporterade skadade personer har minskat från 11 700 (2002) till 5 751 (2006).
H. Inte desto mindre uppskattas antalet ej rapporterade offer för landminor och oexploderad ammunition fortfarande uppgå till 15 000–20 000 per år.
I. För första gången förstörs och röjs nu fler minor än det placeras ut.
J. Statlig användning av truppminor har minskat ytterligare; endast Myanmar/Burma och Ryssland har fortsatt att placera ut nya minor. Väpnade icke-statliga aktörer har minskat sin användning av truppminor eller improviserade spränganordningar, även om de fortfarande används i minst åtta länder.
K. I december 2007 gjorde 35 väpnade icke-statliga aktörer en utfästelse att totalförbjuda truppminor, inom ramen för den s.k. Genèveuppmaningen (Deed of Commitment under Geneva Call for Adherence to a Total Ban on Anti-Personnel Mines and for Cooperation in Mine Action).
L. Det uppskattas att 78 länder fortfarande har ca 250 miljoner landminor i lager och att tretton länder som inte har anslutit sig till Ottawakonventionen fortfarande tillverkar eller förbehåller sig rätten att tillverka truppminor.
M. Lagren av truppminor måste förstöras så snart som möjligt, dock senast före utgången av den fyraårsfrist som föreskrivs i Ottawakonventionen.
N. Nio länder som undertecknat Ottawakonventionen måste fortfarande förstöra sina lager inom fyra år efter anslutningen till konventionen.
O. Extra stöd måste ges till de länder som undertecknat Ottawakonventionen, för att uppmuntra så många signatärländer som möjligt att uppfylla sina åtaganden att röja samtliga minor inom 10 år efter att de anslutit sig till konventionen.
P. Sedan början av 1990-talet har det internationella samfundet anslagit mer än 3,4 miljarder USD till minbekämpningsprogram (minröjning och hjälp till offren), och EU har lagt ut nästan 335 miljoner EUR.
Q. Anslagen till sådana program minskade dock i hela världen till 250 miljoner EUR 2005, och även om anslagen ökade till 316 miljoner EUR 2006 är processen alldeles för långsam.
R. EU har åtagit sig ett långsiktigt ledarskap när det gäller minbekämpning och dess finansiering, för att se till att konventionen blir allomfattande och verkligen genomförs.
S. Kommissionen gjorde åtaganden på totalt 33 miljoner EUR under 2007 till minbekämpning i tio länder (Bosnien-Hercegovina, Cypern, Etiopien, Guinea-Bissau, Jordanien, Kambodja, Libanon, Senegal, Sudan och Vitryssland).
T. Strategidokumentet för 2005–2007 belyser fördelarna med att ha en särskild budgetpost för truppminor, så att det finns kapacitet att reagera på akuta och oplanerade behov och för att effektivisera minbekämpning som ingår i långsiktiga program för humanitär och socioekonomisk utveckling i fall då, av rättsliga skäl, landstrategidokument, nationella vägledande program eller liknande instrument inte kan stödja truppmineanknutna aktiviteter, eller i politiskt känsliga fall eller då EU har särskilda intressen samt för att stödja frivilligorganisationer.
U. Kommissionens budgetpost för truppminor avskaffades genom stabilitetsinstrumentet i slutet av 2006. EU:s strategi för och program för minbekämpning upphör att gälla vid slutet av detta år och planeringen kommer att skötas nästan uteslutande av EU-delegationer utgående från riktlinjer som ska utarbetas av kommissionen och genom att integrera minbekämpning i landsstrategidokument och regionala strategidokument. Dessutom kommer EU:s mindrabbade partner att få besluta hur högt man vill prioritera minbekämpningsåtgärder på den totala listan över stödprioriterade områden när de begär ekonomiskt stöd från kommissionen.
V. Även om kommissionen säger sig vara orubbligt engagerad i sitt stöd för Ottawakonventionen kan man uttrycka oro, vilket också har gjorts, över de framtida nivåerna på det ekonomiska stödet för EU:s minbekämpning.
W. Stöd till offer och den socioekonomiska återanpassningen av offer för minor, som det uppmanas till i artikel 6 i Ottawakonventionen, måste förbättras. Uppskattningsvis finns det 450 000–500 000 överlevande i världen, och antalet människor som överlevt en landmina eller en olycka med oexploderad ammunition och som behöver omvårdnad och rehabilitering ökar. Tre fjärdedelar av de rapporterade skadade olycksfallen var civila och 34 procent av de civila olycksfallen var barn.
X. Den internationella humanitära rätten måste stärkas eftersom den, enligt konventionen om vissa konventionella vapen (CCW), gäller för andra minor än truppminor, och med beaktande av att fordonsminor som är utrustade med känsliga tändanordningar och anordningar som gör det omöjligt att desarmera dem och som kan utlösas genom en persons oavsiktliga handling redan är förbjudna enligt konventionen, eftersom de utgör ett dödligt hot för sårbara befolkningsgrupper och humanitära hjälparbetare liksom för minröjningspersonal.
Y. Det är oroande att tiden är knapp för ca 29 länder som enligt konventionen har förbundit sig att förstöra sina minor 2009 eller 2010, och det bör särskilt uppmärksammas att en EU-medlemsstat inte ens har påbörjat destruktionsarbetet trots konventionens krav på att allt sådant arbete ska vara avslutat senast 2009. En annan EU-medlemsstat påbörjade sitt destruktionsarbete först i oktober 2007.
Z. Det är med oro man måste konstatera att anslagen till stöd för de överlevande utgör endast en procent av de totala anslagen till minbekämpning, och att ansträngningarna för att möta de överlevandes behov och rättigheter måste anses otillräckliga. Minst 13 länder är i akut behov av ytterligare utbildningsprogram rörande risker med minor.
1. Europaparlamentet uppmanar alla stater att underteckna och ratificera Ottawakonventionen så att det gemensamma målet med en värld utan minor enligt konventionen blir verklighet överallt.
2. Europaparlamentet understryker särskilt hur viktigt det är att USA, Ryssland, Kina, Pakistan och Indien undertecknar och ratificerar Ottawakonventionen.
3. Europaparlamentet uppmuntrar de två EU-medlemsstater som ännu inte anslutit sig till konventionen eller avslutat ratificeringsprocessen att göra detta innan nästa konferens för översyn av Ottawakonventionen under 2009.
4. Europaparlamentet uppmanar alla väpnade icke-statliga aktörer att respektera den humanitära norm som fastställs i Ottawakonventionen genom att stoppa tillverkning och användning av truppminor och att underteckna utfästelsen inom ramen för Genèveuppmaningen.
5. Europaparlamentet uppmanar rådet, medlemsstaterna och kandidatländerna att omedelbart inleda förberedelserna inför 2009 års konferens för översyn av Ottawakonventionen och lägga fram ett förslag för den planerade ”gemensamma åtgärden” i detta sammanhang.
6. Europaparlamentet uppmanar alla anslutna parter att till fullo och utan dröjsmål uppfylla samtliga skyldigheter enligt Ottawakonventionen.
7. Europaparlamentet uppmuntrar EU:s alla medlemsstater, kandidatländerna och Ottawakonventionens signatärstater att noga uppmärksamma de möjliga följderna av Internationella röda korsets vitt erkända ståndpunkt att alla minor som kan detonera i närvaro av, i närheten av eller vid beröring av en människa är en truppmina som är förbjuden enligt konventionen. Parlamentet konstaterar att detta mer specifikt skulle innebära att snubbeltråd, trådanordningar, vippmekanismer, tryckkänsliga tändanordningar, anordningar som gör det omöjligt att desarmera minor och liknande anordningar är förbjudna för stater som undertecknat konventionen.
8. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kandidatländerna att omedelbart vidta åtgärder för att se till att fordonsminor, som kan detonera i närvaro av, i närheten av eller vid beröring av en människa, destrueras i enlighet med bestämmelserna i Ottawakonventionen.
9. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stå fast vid och fortsätta sina ansträngningar att via alla tillgängliga instrument ekonomiskt bistå samhällen och individer som drabbats av landminor, även i områden som kontrolleras av väpnade icke-statliga aktörer, och uppmanar kommissionen att besöka parlamentet tidigt under 2008 för att redogöra för sina åtgärder inom detta område.
10. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att åter inrätta en särskild budgetpost för truppminor, för finansiering av minbekämpning, stöd till offer och destruktion av lagrade minor; åtgärder vilka krävs av signatärstaterna men som inte kan finansieras via de nya finansieringsinstrumenten. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att det finns tillräckliga medel efter 2007.
11. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att behålla tillräckligt många tjänster för att effektivt kunna genomföra sin politik för förbud mot truppminor, bl.a. se till att minbekämpning uttryckligen tas med i landstrategidokument eller nationella vägledande program för mindrabbade länder samt följa upp de totala utgifterna för minbekämpning i de olika finansieringsinstrumenten.
12. Europaparlamentet uppmanar signatärstaterna, särskilt EU:s medlemsstater, att se till att deras finansiering av minröjning bidrar till utvecklingen av den nationella minröjningskapaciteten, så att minröjningen garanterat kan pågå till dess att alla områden som man vet eller misstänker innehåller minor är röjda.
13. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att fortsätta stödja ansträngningarna för att få de väpnade icke-statliga aktörerna att gå med på ett förbud mot truppminor, vilket inte innebär stöd för, eller ett erkännande av de väpnade icke-statliga aktörernas legitimitet eller att man legitimerar deras verksamhet.
14. Europaparlamentet uppmanar de mindrabbade länderna och de internationella donatorerna att prioritera de överlevandes fysiska och ekonomiska rehabilitering högre, eftersom deras behov inte tillgodoses tillräckligt.
15. Europaparlamentet uppmanar de berörda utskotten att nära övervaka och delta i mötena för FN:s konvention om vissa konventionella vapen (CCW) samt rapportera om medlemsstaternas initiativ avseende landminor och om andra internationella åtgärder i samband med dessa vapen.
16. Europaparlamentet påminner om att varje stat som undertecknat Ottawakonventionen åtar sig att aldrig, under några omständigheter, bistå, uppmuntra eller förmå någon att bedriva någon verksamhet som är förbjuden för en stat som undertecknat konventionen.
17. Europaparlamentet uppmanar signatärstaterna att se till att de inte tillåter de finansinstitutioner som är verksamma på deras territorium och/eller som omfattas av deras lagstiftning att investera i företag som är inblandade i tillverkning, lagring eller överföring av truppminor.
18. Europaparlamentet uppmanar EU, medlemsstaterna och kandidatländerna att förbjuda varje slag av direkt eller indirekt finansiellt stöd från privata eller offentliga finansinstitutioner som är verksamma på deras territorium och/eller som omfattas av deras lagstiftning till företag som är inblandade i tillverkning, lagring eller överföring av truppminor. Parlamentet anser att detta förbud bör införlivas i gemenskapsrätten och i nationell lagstiftning.
19. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till kommissionen, rådet, medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar, FN:s generalsekreterare, OSSE:s generalsekreterare, Internationella rödakorskommittén, Internationella kampanjen för förbud mot landminor (ICBL), Genèveuppmaningen, den gemensamma parlamentariska församlingen AVS–EU, regeringarna i Förenta staterna, Ryska federationen, Folkrepubliken Kina, Pakistan och Indien samt tjänstgörande ordförande för det nionde mötet med Ottawakonventionens signatärstater och den första konferensen för översyn.