Förfarande : 2016/2537(RSP)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : RC-B8-0146/2016

Ingivna texter :

RC-B8-0146/2016

Debatter :

Omröstningar :

PV 04/02/2016 - 8.6
Röstförklaringar

Antagna texter :

P8_TA(2016)0048

GEMENSAMT FÖRSLAG TILL RESOLUTION
PDF 156kWORD 82k
3.2.2016
PE576.505v01-00}
PE576.530v01-00}
PE576.531v01-00}
PE576.538v01-00}
PE576.539v01-00} RC1
 
B8-0146/2016}
B8-0169/2016}
B8-0170/2016}
B8-0177/2016}
B8-0178/2016} RC1

i enlighet med artikel 123.2 och 123.4 i arbetsordningen

som ersätter resolutionsförslagen från följande grupper:

ECR (B8-0146/2016)

ALDE (B8-0169/2016)

Verts/ALE (B8-0170/2016)

PPE (B8-0177/2016)

S&D (B8-0178/2016)


om situationen i Libyen (2016/2537(RSP))


Elmar Brok, Cristian Dan Preda, Andrej Plenković, Mariya Gabriel, David McAllister, Tunne Kelam, Michael Gahler, Barbara Matera, Daniel Caspary, Davor Ivo Stier, Roberta Metsola, Kinga Gál, Adam Szejnfeld, Traian Ungureanu, Lorenzo Cesa, Dariusz Rosati, Lara Comi, Tokia Saïfi, Arnaud Danjean, Milan Zver, Andrey Kovatchev för PPE-gruppen
Victor Boştinaru, Ana Gomes, Richard Howitt, Pier Antonio Panzeri, Zigmantas Balčytis, Hugues Bayet, Brando Benifei, José Blanco López, Vilija Blinkevičiūtė, Biljana Borzan, Andrea Cozzolino, Andi Cristea, Nicola Danti, Viorica Dăncilă, Isabella De Monte, Doru-Claudian Frunzulică, Eider Gardiazabal Rubial, Elena Gentile, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, Neena Gill, Michela Giuffrida, Maria Grapini, Theresa Griffin, Enrique Guerrero Salom, Sylvie Guillaume, Sergio Gutiérrez Prieto, Cătălin Sorin Ivan, Liisa Jaakonsaari, Afzal Khan, Jeppe Kofod, Javi López, Costas Mavrides, Marlene Mizzi, Alessia Maria Mosca, Victor Negrescu, Momchil Nekov, Demetris Papadakis, Emilian Pavel, Vincent Peillon, Pina Picierno, Tonino Picula, Kati Piri, Miroslav Poche, Liliana Rodrigues, Inmaculada Rodríguez-Piñero Fernández, Daciana Octavia Sârbu, Olga Sehnalová, Monika Smolková, Renato Soru, Tibor Szanyi, Claudia Tapardel, Marc Tarabella, István Ujhelyi, Elena Valenciano, Josef Weidenholzer, Nicola Caputo för S&D-gruppen
Charles Tannock, Mark Demesmaeker, Angel Dzhambazki, Raffaele Fitto, Ruža Tomašić, Jana Žitňanská, Arne Gericke, Anna Elżbieta Fotyga, Ryszard Antoni Legutko, Ryszard Czarnecki, Jadwiga Wiśniewska, Karol Karski, Kosma Złotowski, Tomasz Piotr Poręba, Beatrix von Storch för ECR-gruppen
Pavel Telička, Nedzhmi Ali, Petras Auštrevičius, Beatriz Becerra Basterrechea, Dita Charanzová, Marielle de Sarnez, Gérard Deprez, Martina Dlabajová, José Inácio Faria, Marian Harkin, Filiz Hyusmenova, Ivan Jakovčić, Petr Ježek, Ilhan Kyuchyuk, Valentinas Mazuronis, Louis Michel, Javier Nart, Norica Nicolai, Urmas Paet, Jozo Radoš, Frédérique Ries, Marietje Schaake, Jasenko Selimovic, Ivo Vajgl, Johannes Cornelis van Baalen, Hilde Vautmans, Paavo Väyrynen, Renate Weber för ALDE-gruppen
Barbara Lochbihler för Verts/ALE-gruppen
ÄNDRINGSFÖRSLAG

Europaparlamentets resolution om situationen i Libyen (2016/2537(RSP))  

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av sina tidigare resolutioner om Libyen, särskilt resolutionerna av den 15 september 2011(1), 22 november 2012(2), 18 september 2014(3) och 15 januari 2015(4),

–  med beaktande av rådets beslut 2013/233/Gusp av den 22 maj 2013 om Europeiska unionens integrerade gränsförvaltningsuppdrag i Libyen (EU BAM Libyen),

–  med beaktande av beslutet att inleda insatsen Eunavfor MED Sophia den 18 maj 2015 med målet att identifiera, ta över och eliminera fartyg och tillgångar som används eller misstänks användas av människosmugglare,

–  med beaktande av den senaste tidens uttalanden om Libyen från vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Federica Mogherini, i synnerhet de av den 30 april, 26 och 27 maj, 30 juni, 12 juli, 17 augusti, 13 och 22 september, 9 oktober, 19 och 26 november och 14 och 17 december 2015 samt den 7, 11 och 18 januari 2016,

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 18 januari 2016 om Libyen,

–  med beaktande av den libyska politiska överenskommelse som undertecknades den 17 december 2015 i Skhirat, Marocko.

–  med beaktande av den gemensamma kommunikén av den 13 december 2015, efter ministermötet om Libyen i Rom, som godkändes av Algeriet, Egypten, Frankrike, Förenade Arabemiraten, Förenade kungariket, Förenta staterna, Italien, Jordanien, Kina, Marocko, Qatar, Ryssland, Saudiarabien, Spanien, Tunisien, Turkiet, Tyskland, Europeiska unionen, Förenta nationerna, Arabförbundet och Afrikanska unionen.

–  med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolution 2259 (2015) om situationen i Libyen, som antogs enhälligt den 23 december 2015,

–  med beaktande av sin resolution av den 9 juli 2015 om översynen av den europeiska grannskapspolitiken(5),

–  med beaktande av den nationella konferens som libyska klaner höll i Tripoli i juli 2011, där man krävde en lag om allmän amnesti för att få ett slut på inbördeskriget,

–  med beaktande av mötet mellan politiska ledare och aktivister i Alger den 11 mars 2015

–  med beaktande av uttalandet om stöd till den nationella samlingsregeringen i Libyen från regeringarna i Algeriet, Frankrike, Förenade Arabemiraten, Förenade kungariket, Förenta staterna, Italien, Marocko, Spanien, Tunisien och Tyskland,

–  med beaktande av artikel 123.2 och 123.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Under Gaddafis diktatur hade Libyen den största vapenarsenalen på södra Medelhavskusten, och har efter diktarons fall blivit en stor källa för illegal handel med och smuggling av vapen och ett leverantörsområde för alla terrorister och extremister i Sahel (Mali, Niger, Nigeria) och oppositionsrörelserna i Sudan, Tchad och Syrien.

B.  I februari 2011 gick libyer ut på gatorna som en del av den arabiska våren, vilket följdes av nio månader av inbördeskrig. Nato stödde rebellerna som utsattes för ett urskillningslöst statligt förtryck, stödet blev en avgörande faktor i fördrivandet av Gaddafiregimen.

C.  Det libyska samhället har alltid varit, både före, men särskilt efter militärkuppen, organiserat på grundval av ett klansystem. Klanallianser mellan olika etniska identiteter (den arabiska majoriteten och minoriteterna amazigher, toubou-folket och tuareger) fortsätter att spela en betydande roll i kaoset i dagens Libyen.

D.  Många i de milisgrupper som kämpade mot Gaddafi infiltrerades av islamister, som så småningom tog över, och en del av dem spelade en nyckelroll i konflikten. Enligt FN:s säkerhetsråds relevanta resolutioner klassificeras Daish, Ansar al-Sharia och al-Qaida, som alla har närvaro i Libyen, som terroristorganisationer.

E.  I augusti 2012 överlämnade Nationella övergångsrådet makten till generalförsamlingen, ett folkvalt parlament som efter en tid valde en interimistisk statschef. Väljarna valde ett nytt parlament för att ersätta generalförsamlingen i juni 2014 i form av representanthuset, som flyttade till Tobruk. Den tidigare generalförsamlingen, som dominerades av Muslimska brödraskapet, samlades åter strax därefter och valde sin egen premiärminister, och utmanade därmed representanthuset under strider då till och med huvudstaden Tripoli bytte hand. Båda de krigförande parterna påstås få stöd av externa krafter, i synnerhet Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten på representanthusets sida (Tobruk) och Turkiet och Qatar på den nya generalförsamlingens sida (Tripoli).

F.  Sedan augusti 2014 har de båda politiska organen (representanthuset i Tobruk, som erkänns av det internationella samfundet, och den nya generalförsamlingen som har vuxit fram i Tripoli) hävdat att de är den regering som leder landet, och båda stöds av flera tungt beväpnade miliser som är knutna till regioner, städer och klaner med olika bakgrund.

G.  Det politiska tomrummet och avsaknaden av en stabil regering har utnyttjats av Daish, vars medlemmar inkluderar utlänningar och libyska terrorister som har återvänt hem efter att ha stridit i Irak och Syrien. Återvändarna, som åtföljdes av jihadister från andra länder, intog staden Derna öster om Benghazi i november 2014 och svor trohet till Daish. Dessa styrkor och deras allierade har därefter blivit aktiva längs nästan hela kusten från Derna till Tripoli, inklusive al-Bayda, Benghazi, Ajdabiya, Abugrein och Misrata, med full kontroll över mer än 20 mil omkring Sirte, och de har också ett träningsläger väster om Tripoli nära den tunisiska gränsen. Daish har inlett en lokal terrorkampanj – med halshuggningar, skjutningar och bombningar – och har samtidigt som de utökat sitt territorium tagit kontroll över vägen och kan hindra förbindelser mellan öst och väst.

H.  Libyen har blivit hemvist för de största Daishstyrkorna utanför Mellanöstern och utgör ett brohuvud för Daish på södra Medelhavskusten och det största hotet mot angränsande länder i Sahel och Sahara, samt för Europa genom terroristattacker.

I.  Daish har sedan den 4 januari 2016 genomfört omfattande anfall på viktiga oljeanläggningar i Libyen i syfte att utöka sin krigsfinanisiering och kontrollera de stora östra oljeanläggningarna i al-Sidra, Ras Lanuf och Marsa al-Brega. Därigenom har man förstört viktig infrastruktur som ligger till grund för Libyens ekonomiska resurser och äventyrat en viktig inkomst för återuppbyggnaden av landet.

J.  Libyen har i ännu större utsträckning blivit ett transitland för människohandel till södra Europa sedan landet sjönk ner i anarki. Libyen är fortfarande värdland för hundratusentals flyktingar och asylsökande av olika nationaliteter, av vilka många lever under tragiska förhållanden och därmed utgör ett mål för människosmugglare.

K.  Situationen för de mänskliga rättigheterna fortsätter att försämras i hela landet, där den tragiska verkligheten består i att alla parter gör sig skyldiga till godtyckliga gripanden, bortföranden, olagligt dödande, tortyr och våld mot civila, journalister, tjänstemän, politiska ledare och människorättsförsvarare. Den 26 februari 2011 hänsköt FN:s säkerhetsråd situationen i Libyen till Internationella brottmålsdomstolen (ICC). ICC är behörig att utreda brott mot de mänskliga rättigheterna i landet och ställa de ansvariga till svars. Den 27 juni 2011 utfärdade ICC arresteringsorder för Muammar Gaddafi, och Saif al-Islam Gaddafi. De misstänkta som ännu är i livet är inte i domstolens förvar. Libyens myndigheter har krävt att rättegångarna mot dem ska hållas inom ramen för det nationella rättssystemet.

L.  Det politiska spåret i den libyska dialogen har inbegripit nyckelpersoner i den libyska demokratiseringsprocessen, bland annat ledamöter av representanthuset, generalförsamlingen och det nationella övergångsrådet. Andra oberoende aktörer, såsom lokala myndigheter, politiska partier, stamledare och kvinnoorganisationer, har bidragit till att främja en verklig försoning.

M.  Den libyska politiska överenskommelsen syftar till att garantera det libyska folkets demokratiska rättigheter, inrätta en samförståndsregering som grundar sig på principen om maktdelning och stärka de statliga institutionerna, såsom den nationella samlingsregeringen. Med tanke på de utmaningar som Libyen står inför finns det ingen tid att förslösa när det gäller att inrätta en nationell samlingsregering som ska arbeta för alla libyers bästa och lägga grunden för fred, stabilitet, återuppbyggnad och landets utveckling.

N.  Den 25 januari 2016 förkastade Libyens representanthus (Tobruk) den FN-stödda enhetsregeringen, men godkände samtidigt den libyska politiska överenskommelsen, som lägger en grund för den politiska övergången i landet.

O.  Ett säkert och politiskt stabilt Libyen är absolut nödvändigt inte bara för libyska medborgare, utan också för hela regionens och EU:s säkerhet.

1.  Europaparlamentet välkomnar den FN-stödda libyska politisk överenskommelse som undertecknades den 17 december 2015, stöder till fullo presidentrådet och lovordar den särskilde representanten för FN:s generalsekreterare, Martin Kobler, för hans hårda arbete.

2.  Europaparlamentet beklagar att representanthuset i Tobruk förkastade det första förslaget till enhetlig regering. Parlamentet uppmanar de två huvudsakliga libyska organen att stödja denna uppgörelse, som utgör ett steg i genomförandet av den libyska politiska överenskommelsen och uppfyller strävan efter fred och stabilitet i landet och behovet av att skydda alla libyska medborgare. Parlamentet uppmanar kraftfullt representanthuset i Tobruk och dess ordförandeskap att visa kompromissvilja och fortsätta att diskutera vilka som ska ingå i kabinettet, med sikte på ett godkännande av den nationella samlingsregeringen i enlighet med den libyska politiska överenskommelsen.

3.  Europaparlamentet kommer att erkänna och stödja den nationella samlingsregering som bildas genom samförstånd mellan de libyska parterna som den enda legitima regeringen i Libyen. Parlamentet betonar det libyska egenansvaret för den politiska processen och vikten av att den fortsätter att vara inkluderande, bland annat genom att klanråden konstruktivt involveras, att kvinnor och civilsamhället deltar positivt samt att politiska och lokala aktörer bidrar på ett värdefullt sätt till en lämpligt ändrad och antagen konstitution som respekterar demokrati, mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter.

4.  Europaparlamentet uppmanar det internationella samfundet, FN, EU, AU och Arabförbundet att stå redo att stödja libyerna i deras ansträngningar att framgångsrikt genomföra överenskommelsen. Parlamentet förväntar sig att medlemsstaterna och de internationella institutionerna endast har officiella kontakter med parter som har anslutit sig den libyska politiska överenskommelsen. EU uppmanas att införa riktade sanktioner, såsom reseförbud och frysning av tillgångar, mot personer och organisationer som bojkottar den libyska politiska överenskommelsen.

5.  Europaparlamentet beklagar det pågående ombudskriget mellan utländska sunnitiska parter. Parlamentet uppmanar de regionala aktörerna att avhålla sig från åtgärder som kan förvärra motsättningarna och försvåra övergången till ett stabilt, inkluderande och demokratiskt Libyen, och som skulle kunna verka destabiliserande på grannländerna. Parlamentet upprepar sitt starka engagemang för Libyens suveränitet, nationella enhet och övergång till demokrati.

6.  Europaparlamentet fördömer Daish destabiliserande terroristattacker mot Libyens folk, inklusive minoriteter, och mot oljeinfrastrukturen i al-Sidra och Ras Lanuf samt alla försök att störa stabiliseringsprocessen i landet. Parlamentet efterlyser en internationell koalition mot Daish växande närvaro i Libyen, vilket destabiliserar landet och inte bara utgör ett hot mot angränsande länder i Sahel och Sahara, utan också mot EU.

7.  Europaparlamentet betonar att Libyens svaga gränser och avsaknaden av central politisk kontroll väsentligt har underlättat spridningen av och handeln med vapen och gjort det lättare för beväpnade libyska och utländska grupper att röra sig fritt. Parlamentet hyser farhågor för att säkerhetsrisker till följd av Libyenkonflikten sprids till dess omedelbara grannländer, i synnerhet Egypten och Tunisien, men även Algeriet. Parlamentet anser att EU bör använda sina diplomatiska och utrikespolitiska verktyg inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) och andra politikområden, såsom handels- och samarbetspolitiken, för att uppmuntra länderna i Mellanöstern och Nordafrika att i en positiv anda medverka till övergångsprocessen i Libyen.

8.  Europaparlamentet anser att ekonomisk återhämtning är en viktig del mot en övergång till demokrati i Libyen. Parlamentet stöder till fullo de libyska myndigheterna i deras kamp mot terrorister och för att säkerställa ett tillräckligt skydd för Libyens folk och för kritisk ekonomisk infrastruktur.

9.  Europaparlamentet påminner om den centrala roll som den parlamentariska dimensionen har för en politisk lösning av krisen. Parlamentet betonar att dess organ och dess ledamöter kan dela med sig av sina institutionella erfarenheter till de libyska aktörerna för att stödja dem i deras strävan efter en inkluderande politisk dialog.

10.  Europaparlamentet är djupt oroat över situationen för migranter, asylsökande och flyktingar i Libyen, vars redan outhärdliga situation fortsätter att förvärras. Parlamentet begär att FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) ska inkluderas i FN:s arbete i större utsträckning. EU och medlemsstaterna uppmanas att vidta effektiva åtgärder för att hantera de ökande migrant- och flyktingströmmarna från norra Afrika, särskilt Libyen. Parlamentet uppmanar de libyska myndigheterna och milisgrupperna att se till att externa aktörer får tillträde till förvarsanläggningar, särskilt de som används för migranter.

11.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och Europeiska utrikestjänsten, som samordnar medlemsstaternas insatser i Libyen, att inrikta sitt stöd på uppbyggnad av statsapparaten och landets institutioner, och att tillsammans med medlemsstaterna, FN, Nato och regionala partner bidra till en reform av säkerhetssektorn och, under den nationella samlingsregeringens kontroll, till inrättandet av en effektiv nationell armé och polisstyrka som kan kontrollera hela det libyska territoriet och dess vatten samt säkra dess gränser. Parlamentet betonar att EU även bör prioritera stöd till reformen av det libyska rättssystemet liksom av andra områden som är avgörande för ett demokratiskt styrelseskick.

12.  Europaparlamentet stöder insatsen Eunavfor MED Sophia i dess ansträngningar att tackla migrationsströmmen och smugglarna som utnyttjar migranterna. Parlamentet erinrar om att insatsens framgång är direkt kopplad till hållbarheten hos den politiska dialogen i Libyen och behovet av att återupprätta fred och stabilitet i landet. Parlamentet vill se en överenskommelse med den nationella samlingsregeringen som tillåter EU:s insatsgrupp att genomföra nödvändiga operationer i Libyens territorialvatten.

13.  Europaparlamentet välkomnar att EU redan har tillgängliggjort ett paket på 100 miljoner euro och är berett att erbjuda omedelbart stöd inom områden som ska väljas ut tillsammans med den nya libyska samlingsregeringen när den väl är bildad. Parlamentet uppmanar EU och FN att planera stöd till statsbyggande, säkerhet och fredsbevarande samt träning i genomförandet av nöd- och katastrofinsatser, respekt för mänskliga rättigheter och rättsstaten.

14.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att inte agera var för sig, utan att stödja kommissionens vice ordförande/unionens höga representant i arbetet med att, i samarbete med Unsmil och de libyska myndigheterna, utforma en heltäckande strategi till stöd för övergången och den nya libyska regeringen. Parlamentet anser att en reform av säkerhetssektorn, liksom också programmen för avväpning, demobilisering och återanpassning, bör prioriteras för landet, och uppmanar kommissionen, kommissionens vice ordförande/unionens höga representant och medlemsstaterna att vara beredda att ge det stöd som behövs inom dessa områden, ifall den nya regeringen skulle be dem om detta.

15.  Europaparlamentet betonar vikten av att det internationella samfundet ökar det humanitära biståndet för att tillgodose de mest akuta behoven hos de människor som har drabbats hårt av konflikten i Libyen. Parlamentet framhåller behovet att ge medel för att hjälpa de humanitära organisationerna att bättre bedöma situationen och förbättra sina insatser i enlighet med behoven på plats. Medlemsstaterna uppmanas att uppfylla sina åtaganden till EU:s förvaltningsfond för nödåtgärder i Afrika.

16.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, unionen för Medelhavsområdet, Arabförbundet, Afrikanska unionens råd och FN:s generalsekreterare.

(1)

EUT C 51 E, 22.2.2013, s. 114.

(2)

EUT C 419, 16.12.2015, s. 192.

(3)

Antagna texter, P8_TA(2014)0028.

(4)

Antagna texter, P8_TA(2015)0010.

(5)

Antagna texter, P8_TA(2015)0272.

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy