– med beaktande av kommissionens andra rapport (KOM(2001) 24 – C5&nbhy;0527/2001),

–  med beaktande av artikel 2 i EU-fördraget och av artiklarna 158&nbhy;162 samt artikel 299.2 i EG&nbhy;fördraget,

–  med beaktande av förordningarna om strukturfonderna, sammanhållningsfonden och strukturfonden inför anslutningen,

–  med beaktande av sin resolution av den 19 november 1997(1), om kommissionens första rapport om ekonomisk och social sammanhållning,

–  med beaktande av sin resolution av den 18 januari 2000(2), om den sjätte periodiska rapporten om den sociala och ekonomiska situationen och utvecklingen i Europeiska unionens regioner,

–  med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 31 maj 2001 om miljöpolitik och hållbar utveckling: förberedelse inför Europeiska rådets möte i Göteborg(3),

–  med beaktande av sina resolutioner om kommissionens dokument angående genomförandet av strukturfonderna och sammanhållningsfonden samt Agenda 2000,

–  med beaktande av yttrandena från Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén,

–  med beaktande av slutsatserna från toppmötena i såväl Lissabon som Stockholm om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning,

–  med beaktande av artikel 47.1 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för regionalpolitik, transport och turism och yttrandena från utskottet för ekonomi och valutafrågor, utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi, fiskeriutskottet och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor (A5&nbhy;0007/2002), och av följande skäl:

A.  Europeiska unionen eftersträvar en allt fastare politisk union mellan sina medborgare och främjar ekonomiska och sociala framsteg och en hög sysselsättningsnivå.

B.  Ett av Europeiska unionens mål är att främja en harmonisk utveckling av hela gemenskapen och att minska klyftan mellan utvecklingen i olika regioner, i synnerhet genom att stärka den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen.

C.  Väldigt stora regionala skillnader utgör både ett ekonomiskt och politiskt hot för EU.

D.  Sammanhållningspolitiken är en grundläggande politik för unionen och för den europeiska integrationsprocessen. Både Europeiska gemenskapen och medlemsstaterna måste bidra till att uppnå social och ekonomisk sammanhållning.

E.  Sammanhållningspolitiken, som inte endast gynnar de mindre utvecklade regionerna utan hela unionen, bör främst inriktas på en hållbar utveckling och framför allt på att bemöta kandidatländernas behov och att samtidigt säkerställa åtgärder som med hjälp av identiska normer koncentreras på de mindre utvecklade regionerna och de regioner i de nuvarande medlemsstaterna som genomgår en ekonomisk strukturomvandling, samt slutligen att garantera bättre kvalitet, förenkling och subsidiaritet.

F.  Sammanhållningspolitiken är ett instrument för solidaritet, samarbete och omfördelning, och är i detta hänseende en intern europeisk reaktion på ekonomisk globalisering.

G.  Resultaten av sammanhållningspolitiken de senaste åren har gjort det möjligt att minska skillnaderna mellan de olika medlemsstaterna, men samtidigt har de regionala skillnaderna ökat i vissa medlemsstater, vilket innebär att det fortfarande förekommer djupa ekonomiska och sociala klyftor mellan Europeiska unionens olika regioner, arbetslöshets- och fattigdomsnivåer som vida överstiger gemenskapens genomsnitt, låga utbildnings- och yrkesutbildningsnivåer, otillräcklig infrastruktur, svag utveckling i fråga om forskning och innovationer samt lägre konkurrenskraft än i de mer utvecklade regionerna.

H.  Regionpolitiken genomförs delvis på mycket olika sätt i de olika medlemsstaterna.

I.  Den nuvarande sammanhållningspolitiken tar knappt 30 procent av medlen i anspråk men omfattar mer än 30 procent av befolkningen.

J.  Framgången för sammanhållningspolitiken är nära knuten till ett lämpligt flöde av finansiella medel för dess finansiering; den nuvarande andelen om 0,45 procent av gemenskapens budget som förbehålls strukturfonderna under den nuvarande programperioden utgör en otillräcklig nivå som inte kan underskridas utan att sammanhållningens mål allvarligt äventyras inför utvidgningen. Administrativa problem hindrar fortfarande denna andel från att stiga.

K.  Europeiska investeringsbanken har ökat sitt åtagande till förmån för ekonomisk och social sammanhållning genom att bevilja mer medel till strukturella och regionalpolitiska åtgärder. Närmare samordning mellan EIB:s investeringar i målområden och EU:s åtgärder för strukturellt bistånd krävs för att främja sammanhängande strategier för hållbar utveckling.

L.  Samtliga försök till en åternationalisering av EU:s sammanhållningspolitik bör avvisas genast, för att undvika att EU på ett oberättigat sätt förlorar ansvaret för kampen mot de regionala skillnaderna.

M.  Avsikten med regionalpolitiken är inte att införa stöd som skall finnas för all evighet utan målet skall i stället vara att regionalpolitiken skall göra sig själv överflödig på lång sikt.

N.  Begreppet "territoriell sammanhållning" ingår som en betydelsefull del i sammanhållningen och den regionala utvecklingsplaneringen i europeiskt perspektiv (ESDP) kan ge ett viktigt bidrag till den harmoniska och jämna utvecklingen av unionens territorium.

O.  För att regionalpolitiken skall kunna motverka obalanser effektivt, kan den inte ha som enda kriterium för stödberättigande för de regioner vars utveckling släpar efter att deras BNI skall ligga under ett gränsvärde som har fastslagits utgöra 75 procent av gemenskapens genomsnitt.

P.  Den framtida utvidgningen är ett väsentligt skede i byggandet av Europa, eftersom den överensstämmer med själva grundvalen för det europeiska projektet, det vill säga att säkra fred och ekonomiskt välstånd på den europeiska kontinenten.

Q.  Europeiska unionens utvidgning kommer, såsom påpekas i kommissionens andra rapport, att medföra ännu större skillnader mellan rika och fattiga regioner och områden, eftersom befolkningen och det europeiska territoriet kommer att öka med 30 procent medan gemenskapens BNP endast kommer att öka med 5 procent.

R.  Till följd av utvidgningen kommer många regioner som för närvarande är mål 1&nbhy;områden att enligt nuvarande kriterier överstiga gränsen på 75 procent av unionens BNP per capita till följd av rent statistiska effekter utan att detta i samma utsträckning medför en reell förbättring av deras utvecklingsgrad.

S.  Utvecklingen av den ekonomiska och sociala sammanhållningspolitiken kommer i förbindelse med Europeiska unionens utvidgning att kräva modiga beslut, både i fråga om budgeten och som ett led i en bättre samordning mellan gemenskapens olika befintliga politikområden för att de mål för den europeiska integrationen som anges i artikel 2 i EG-fördraget skall kunna fullföljas.

T.  De yttersta randområdena, öregionerna, landsbygden, bergsområdena och glesbygdsområdena präglas av geografiska och naturliga nackdelar som påverkar den sociala, ekonomiska och strukturella utvecklingen i de områdena och kräver specifika åtgärder.

U.  Akuta problem har uppstått i de regioner där industriell omvandling pågår och den industriella omstruktureringen är fortfarande ett problem i de nuvarande medlemsstaterna.

V.  Den nuvarande gemensamma jordbrukspolitiken motverkar i praktiken ofta sammanhållningspolitiken, vilket påpekats i den andra rapporten om ekonomisk och social sammanhållning, och den tar ungefär 50 procent av EU:s budget i anspråk trots att den endast omfattar 6 procent av befolkningen.

W.  Påpekar att gemenskapen, i enlighet med artiklarna 2 och 3 i EG-fördraget, skall främja jämställdhet mellan män och kvinnor och att detta mål också skall genomföras inom politiken för stärkandet av den ekonomiska och sociala sammanhållningen.

1.  Den nuvarande ekonomiska och sociala sammanhållningspolitiken

Parlamentet ser positivt på de resultat som de senaste åren kunnat noteras i fråga om sammanhållning och på Europeiska unionens regionalpolitiks positiva inverkan på förstärkningen av den ekonomiska och sociala sammanhållningen inom gemenskapen som helhet; erinrar om att principen om sammanhållning, och således om solidaritet, slås fast i fördragen och utgör ett av de bärande elementen för att integrera unionens olika folk och områden,

2.  understryker emellertid att de uppnådda framstegen är heterogena och hänvisar i synnerhet till att samtidigt som skillnaderna i inkomst per capita mellan medlemsstaterna i unionen har minskat i viss mån, kvarstår oacceptabla regionala skillnader som ökar i stället för att minska, vilket inger svår oro för att de eftersatta regionernas marginalisering kan förvärras ytterligare; noterar att utvidgningen kommer att leda till att differentieringen mellan regionerna och skillnaderna mellan dem ökar ytterligare,

3.  anser dessutom att det är absolut nödvändigt att öka effektiviteten inom regionalpolitiken för att mindre gynnade regioner skall kunna utvecklas och att detta också vore nödvändigt utan utvidgningen; anser att alla berörda parter måste samarbeta för att målet skall kunna nås,

4.  hävdar ånyo sin övertygelse om att en allvarligt menad regional utvecklingspolitik måste skapa de nödvändiga förutsättningarna i de underutvecklade områdena som gör det möjligt att främja nya ekonomiska inititativ, stimulera en optimal användning av regionala resurser och undanröja de strukturella orsakerna till underutvecklingen, i stället för att endast minska dess effekter genom överföring av resurser som endast utgör en kompensation,

5.  anser dessutom att utvecklingen i dessa områden bör främjas genom att förbättra regionalt samarbete och socio-ekonomiska partnerskap samt den ekonomiska konkurrenskraften, förstärka kommunikations- och transportinfrastrukturen, tillhandahålla företagen och befolkningen bättre tjänster, särskilt främja små och medelstora företag, tillvarata mänskliga resurser, göra kraftiga investeringar i forskning och innovation, skydda och förbättra av miljön, förbättra samspelet mellan företag, speciellt små och medelstora företag, samt forskningscentra, universitet och offentliga organ samt genom att anpassa den administrativa kapacitet som är nödvändig för att gemenskapens fonder och instrument skall kunna användas effektivt,

6.  påpekar ånyo att det är nödvändigt att främja en harmonisk utveckling av hela gemenskapen och att den regionala utvecklingsplaneringen i europeiskt perspektiv (ESDP) kan ge ett positivt bidrag till att en polycentrisk modell utvecklas, anser att denna modell på lång sikt kan åtgärda de obalanser som följer av modellen centrum&nbhy;periferi,

7.  anser att det i detta sammanhang är viktigt att understryka vikten av samarbete mellan urbana centrum samt landsbygd och perifera områden; städerna, särskilt de små- och medelstora städerna, måste ses som en viktig förutsättning för socio-ekonomisk och territoriell sammanhållning,

8.  påminner om att i enlighet med artikel 159 i EG&nbhy;fördraget skall gemenskapens politik och åtgärder utformas och genomföras med beaktande av målen för social och ekonomisk sammanhållning; uppmanar i detta sammanhang kommissionen att genomföra en offensiv handelspolitik som garanterar öppna och ömsesidiga marknadsvillkor och som säkerställer exportförmågan hos företag som kan bidra till att vidmakthålla en hög sysselsättningsnivå i de av gemenskapens minst gynnade områden där företag som kräver en stor arbetskraft finns koncentrerade, exempelvis inom textilsektorn,

9.  bekräftar att ett aktivt stöd för en politik avseende lika behandling och lika möjligheter för män och kvinnor är en oumbärlig förutsättning för att uppnå verklig ekonomisk och social sammanhållning,

9.  Ett perspektiv på sammanhållningen: de främsta aktuella problemen

10. uttrycker sin oro över att det kvarstår omfattande skillnader i fråga om arbetslösheten som är fortsatt hög i många regioner inom Europeiska unionen i vilka yrkesutbildningsnivån samtidigt är otillräcklig; upprepar sin övertygelse om att en allvarligt menad regional utvecklingspolitik med flexibla instrument kan skapa nya förutsättningar för investeringar och arbetstillfällen i de mindre utvecklade områdena och områden under industriell omvandling samt bidra till att de inom området tillgängliga resurserna tas till vara,

11.  beklagar att partnerskap endast delvis har tillämpats; konstaterar att vissa sektorer (frivilligorganisationer, lokala myndigheter) har rådfrågats först i ett mycket sent skede av programplaneringen för perioden 2000-2006 eller endast har förfogat över en begränsad tidsfrist för att bidra till denna; uppmanar de behöriga nationella och regionala myndigheterna att tillämpa "bottom-up"-principen i programmens alla skeden – planering, genomförande och utvärdering - så att lokala och regionala aktörer till fullo kan delta, såväl i EU:s nuvarande regioner som i kandidatländerna,

12.  beklagar att inga sanktioner kan utfärdas gentemot de medlemsstater som inte respekterar additionalitetsprincipen; samtycker dessutom till revisionsrättens rekommendation om att det i samband med den nya programplaneringsperioden bör införas förfaranden för att kontrollera att additionalitetsprincipen följs, vilka skall vara lätthanterliga och integrerade i programplaneringen, övervakningen och utvärderingen och kunna användas tillsammans med tillgängliga budgetmässiga och statistiska uppgifter; uppmanar kommissionen att snarast lämna en lista till parlamentet över de åtgärder den avser vidta för att säkra att denna princip följs,

13.  vidhåller att det är nödvändigt att så snart som möjligt bemöta den flera gånger berörda frågan om hur gemenskapens övriga politikområden kan bidra till sammanhållningspolitiken, i synnerhet de som har en kraftig territoriell inverkan såsom den gemensamma jordbrukspolitiken och transportpolitiken; uppmanar därför kommissionen att verka för kraftfulla åtgärder för att omorientera sådana politikområden till förmån för sammanhållningen och att sätta reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken i centrum,

14.  anser att den politik som avser att öka den ekonomiska och sociala sammanhållningen i framtiden, på grund av sin grundläggande roll för att integrera unionens folk och territorier bör spela en ledande roll, om inte bli den nya unionens främsta politikområde; anser det vara viktigt att redan nu inom området för nästa programplaneringsperiod reflektera över möjligheten att inrätta en enda fond för regional utveckling,

15.  uppmanar därför kommissionen att snarast lägga fram en mer ingående analys av den viktigaste gemenskapspolitikens följder för den ekonomiska och sociala sammanhållningen på grundval av de socioekonomiska kriterier som håller på att utarbetas och anser att det är absolut nödvändigt att inrätta ett system för att övervaka vilken effekt olika politikområden inom gemenskapen har på den europeiska sammanhållningen,

16.  begär att i synnerhet kommissionen skall verka för en nyorientering av den gemensamma jordbrukspolitiken och fortsätta agera för att reformera den, med hänsyn till vilka budgetmedel som anslås till denna politik och till kravet att garantera större konvergens och koherens med sammanhållningspolitiken; reformerna bör konsolidera den gemensamma jordbrukspolitikens "andra pelare" genom att uppmuntra att subventioner överförs till förmån för integrerad landsbygdsutveckling,

17.  anser att territorier som präglas av specifika problem som de yttersta randområdena, öregionerna, bergsområdena samt glesbygd och områden med kallt klimat och långa avstånd, tillsammans med de regioner som släpar efter i utvecklingen eller de som undergår industriell omvandling, måste ingå bland sammanhållningspolitikens prioriteringar, framför allt genom genomförandet av artikel 158 i fördraget,

18.  insisterar på att de yttre randområdena även i fortsättningen måste prioriteras inom ramen för regional- och sammanhållningspolitiken genom nya framsteg som skall uppnås i samband med genomförandet av artikel 299.2 i fördraget,

19.  understryker att fiskesektorn är av strategisk betydelse för många randområden och mål 1&nbhy;regioner där den utgör den viktigaste, och ibland enda, industriella och sysselsättningsskapande strukturen; påminner därför om att de instrument som införs i syfte att fördela tillgången till resurser inom EU, såsom mekanismen för relativ stabilitet, inte får leda till en ökad obalans regionerna emellan, utan måste tvärtom ha som mål en starkare sammanhållning; understryker därför – med hänsyn till att den relativa stabiliteten måste kunna förenas med kustregionernas nuvarande beroende av fisket – att det är nödvändigt att undersöka om mekanismen ifråga bör uppdateras,

19.  En starkare sammanhållning: åtgärder och metoder

20. anser det vara av väsentlig betydelse att garantera så stor koherens som möjligt mellan de åtgärder som vidtas på europeisk nivå, i enlighet med sammanhållningspolitiken, och medlemsstaternas interna utvecklingspolitik; uppmanar därför medlemsstaterna, i enlighet med principerna om additionalitet och subsidiaritet, att stödja de ansträngningar som görs på europeisk nivå för att uppnå regional ekonomisk sammanhållning, även genom en förutseende investeringspolitik som kan utgöra grunden för gemenskapens ingripande och tillföra de regioner som lider av störst eftersläpning nya resurser,

21.  anser därför att det är särskilt viktigt att utveckla samarbetet mellan den offentliga och privata sektorn där det är möjligt och önskvärt och att finansiera infrastrukturer som bidrar till ekonomisk utveckling,

22.  understryker att det är nödvändigt att anpassa konkurrenspolitiken (i synnerhet i fråga om regionalt statligt stöd) och skattepolitiken (i fråga om undantagsregler) till regional- och sammanhållningspolitiken; konstaterar att då det rör sig om politikområden som är av grundläggande betydelse för hur framtiden kommer att se ut i områden som släpar efter i utvecklingen, bör de omformas för att främja tillväxten i dessa regioner, med hänsyn till att en regionalpolitik som endast grundas på strukturfonderna inte räcker för att inhämta de nackdelar som byggts upp,

23.  anser att förstärkningen av partnerskapet, i synnerhet genom ökat deltagande av samtliga ekonomiska och sociala aktörer, utgör en viktig förutsättning för att förbättra förvaltningen av regionalpolitiken,

24.  välkomnar beslutet, till följd av slutsatserna från rådets informella möte den 8 oktober 2001, att se över genomförandet av den statliga stödpolitiken och av de förnyelseinitiativ som erhåller privat finansiering, och understryker att kommissionen måste prioritera denna översyn för att göra det möjligt för konkurrenspolitiken att stödja och förbättra den regionala sammanhållningspolitiken,

25.  uppmanar kommissionen att till fullo respektera bestämmelserna om vad som skall ingå i rapporterna om den ekonomiska och sociala sammanhållningen, eftersom den andra rapporten inte innehöll en analys om effekten av den nationella politiken på den ekonomiska och sociala politiken,

26.  uppmanar kommissionen att inrätta en intern arbetsgrupp för sammanhållningsfrågor, för att utvärdera och förbättra gemenskapens övriga politikområdens bidrag till sammanhållningspolitiken,

27.  kräver att tillgången till riskkapital och kapital för bolagsbildning för de små och medelstora företagen förbättras så att innovationer främjas,

28.  fäster kommissionens uppmärksamhet vid det underutnyttjande av anslagen som konstaterats inom vissa stödberättigade mål 2-områden, och uppmanar kommissionen att ta hänsyn till denna situation i samband med diskussionerna om den kommande planeringen av strukturfonderna,

29.  uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att öka anslagen till övervakningen och utvärderingen av de regionala programmen för perioden 2000-2006, som ett led i främjandet av en lokal och regional förvaltning,

29.  Sammanhållningspolitiken efter 2006

30. ser positivt på kommissionens andra rapport om sammanhållningen och anser den vara en lämplig och nödvändig grund för att inleda en mer omfattande debatt om sammanhållningspolitiken efter 2006; beklagar emellertid att hänsyn inte har tagits i tillräckligt stor utsträckning till den utmaning som unionens kommande utvidgning utgör, i synnerhet till denna utmanings följder för unionen som en globalt sett konkurrenskraftig och sammanhållen gemenskap; begär därför att kommissionen skall fortsätta analysen av såväl de ekonomiska och sociala följderna av utvidgningen som av de solidaritetsvillkor som är nödvändiga för att utmaningen skall kunna bemötas med framgång; ser fram emot att ta del av resultatet av utvärderingarna av programmen för perioden 1994&nbhy;1999 och av utvärderingarna efter halva tiden av programmen för perioden 2000-2006, vilka är av central betydelse för utvärderingen av resultatet av sammanhållningspolitiken och fastställandet av de framtida prioriteringarna; uppmanar särskilt kommissionen att behandla skillnaderna i framsteg, då vissa regioner fortfarande släpar efter medan andra har uppnått snabba förbättringar,

31.  fastslår med bestämdhet att sammanhållningspolitikens målsättningar kan uppnås även i framtiden endast genom ett stramare samband mellan åtgärder som anpassats efter de berörda regionernas behov och potential och de ekonomiska insatser som krävs,

32.  föreslår att reformen av sammanhållningspolitiken skall syfta till att samtidigt ta vederbörlig hänsyn till kandidatländernas behov och garantera ett fortsatt engagemang i de regioner som är mindre utvecklade och de som genomgår en ekonomisk strukturomvandling,

33.  anser att gränsernas betydelse i Europa bör minskas och att integrationsprocessen bör stärkas, varför interregionalt samarbete är av stor betydelse,

34.  anser därför att den nya regionalpolitiken måste ta större hänsyn – och därför förfoga över större resurser – till investeringarnas kvalitet (i synnerhet mänskliga resurser, livslångt lärande och innovationsförmåga) genom att nya instrument för regionalstöd upprättas eller genom att befintliga övergripande instrument används bättre,

35.  understryker därför att det är nödvändigt att främja territoriell sammanhållning i Europa för att undvika att befolkningen, näringsverksamheten, sysselsättningen och investeringarna koncentreras till de rikare och mer centralt belägna delarna av Europeiska unionen,

36.  uppmanar kommissionen att utarbeta en studie om i vilken utsträckning sammanhållningspolitiken kommer hela gemenskapen till godo, och inte bara de regioner som direkt uppbär stödet, genom att bereda möjlighet för europeiska företag i andra regioner, genom att bidra till att den inre marknaden genomförs effektivt och genom att öka handelsutbytet och göra unionens territorium mer homogent,

37.  anser att sammanhållningsfonden bör bibehållas men att den bör bli ett strukturpolitiskt instrument som styrs av bestämmelserna för strukturfonderna (programplanering, partnerskap, m.m.),

37.  En större och mer komplex union

38. hävdar ånyo att det är övertygat om att sammanhållningspolitiken kommer att ha en ännu viktigare roll i unionen efter utvidgningen, eftersom den kommer att vara en av de viktigaste strategierna för att bekämpa att omfattande obalanser uppstår och för att främja tillväxt och integration i de mindre framskridna områdena,

39.  ser positivt på utvidgningen som kommer att öka EU:s inre marknad vilket totalt sett leder till en ökad produktion, som i takt med att konsumtionsnivån stiger i de nya medlemsstaterna kommer att medverka till en utveckling av nya produkter och tjänster som kan konkurrera på världsmarknaden,

40.  understryker att utvidgningen inte bör ske på bekostnad av de fattiga områdena i EU:s nuvarande medlemsstater,

41.  anser att det inom ramen för en utvidgad union kommer att krävas en stor ansträngning i fråga om politisk, ekonomisk och finansiell solidaritet till förmån för de nya medlemsstaterna, på samma sätt som det kommer att vara av väsentlig betydelse att fortsätta stödja de nuvarande mindre utvecklade regionerna och de regioner som genomgår ekonomisk strukturomvandling på ett ändamålsenligt sätt,

42.  anser att utvidgningen kommer att öka skillnaderna i utveckling mellan de centrala och de perifera områdena, såsom kommissionen också har understrukit,

43.  konstaterar att den kommande utvidgningen kommer att leda till att unionen kommer att kännetecknas av nya och större obalanser mellan dess centrala och perifera områden; anser ur detta perspektiv att sammanhållningspolitiken redan nu måste erkännas vara den strategi som kan hålla samman den utvidgade men mindre homogena unionen och föra den framåt; anser därför att den nuvarande sammanhållningspolitiken måste ses över, förbättras och anpassas till den utvidgade unionens krav,

44.  gläder sig åt den skyndsamhet med vilken unionen har genomfört nya program (ISPA, Sapard) och sett över redan befintliga (Phare, Interreg) för att förbereda de nya medlemsstaterna på att införliva gemenskapens politik genom att uppnå betydande erfarenheter och förbereda de politiska och administrativa strukturer som måste vara fullt operativa efter anslutningen,

45.  anser att man snarast måste förfoga över fungerande mekanismer för att uppnå framsteg i samordningen mellan å ena sidan strukturfonderna och å andra sidan program inom ramen för EUF och Phare- och Meda-programmen,

45.  Att anpassa instrumenten till utmaningen

46. anser att kraven på ett brett deltagande i programarbetet med strukturfonderna och genomförande från lokal och regional nivå bör stärkas,

47.  beklagar att såväl medlemsstaterna som kommissionen ständigt bidragit till att startpunkten för programmen försenats; ber kommissionen utreda om programperioderna för målprogrammen och gemenskapsinitiativen skulle kunna skiljas åt så att inga uppehåll uppstod mellan programperioderna och så att förberedelsetiden och förhandlingarna om samtliga program inte skulle sammanfalla,

48.  anser att gemenskapsinitiativens syften och mål måste införlivas med strukturfonderna, eftersom de utgör ett betydande interventionssystem för att lindra de problem som är nära förbundna med stadsförnyelsen och med unionens nationsövergripande, gränsöverskridande (till lands eller havs) och interregionala dimension och att de svagheter som då noteras måste åtgärdas på ett ändamålsenligt sätt,

49.  anser att nya och bättre bestämmelser och förfaranden måste införas som garanterar en effektiv tillämpning av principen om att få "valuta för pengarna";

50.  anser för övrigt att de områden som genomgår strukturomvandling måste kunna åtnjuta stöd enligt ett förnyat och mer målinriktat mål 2, som skall grundas på ett litet antal precisa territoriella kriterier och tillämpas uteslutande utanför mål 1; betonar vikten av att främja de mål som ställdes upp i Lissabon och Stockholm, det vill säga en kunskapsbaserad ekonomi, konkurrenskraft och innovation, investering i mänskliga resurser, bekämpning av social utslagning och främjande av en hållbar ekonomisk tillväxt,

51.  anser att man vid förvaltningen av mål 3 i större utsträckning bör ta hänsyn till regionala och lokala särdrag,

52.  anser det nödvändigt att bättre samordna regionalpolitikens stads- och landsbygdsdimension,

53.  anser att en reformerad jordbrukspolitik skall samordnas med regionalpolitiken samt främja landsbygdens utveckling,

54.  uppmanar kommissionen att påskynda framläggandet av sin tredje rapport om sammanhållningen för att göra det möjligt för Europaparlamentet att yttra sig innan dess egen och kommissionens mandatperiod löper ut,

54.  Finansieringen av den framtida sammanhållningspolitiken

55. upprepar åter att den framtida sammanhållningspolitiken måste grundas på principerna om solidaritet, partnerskap och additionalitet,

56.  betonar redan nu problemet med finansiella medel, som skall vara lämpade att bemöta ett utvidgat Europas utmaningar; betonar betydelsen av att öka sammanhållningspolitikens effektivitet,

57.  anser således att den nuvarande tröskeln på 0,45 procent av gemenskapens BNP som avsätts för sammanhållningspolitiken är en tröskel som inte kan underskridas utan att sammanhållningspolitikens mål därigenom äventyras och att det är nödvändigt att utvärdera sammanhållningspolitikens behov för den närmaste framtiden inom ramen för budgetplanen inför utvidningen,

58.  bekräftar på nytt vikten av additionsprincipen, den enda som förmår att säkerställa lämpade medel och operativ synergi med medlemsstaternas regeringar; anser i detta perspektiv att maximitröskeln om 4 procent av gemenskapsfondernas belopp i förhållande till varje medlemsstats BNP skall bibehållas,

59.  anser att den "statistiska konvergens" som kommer att uppnås genom de nya medlemsstaternas anslutning inte skall förväxlas med "reell konvergens" för de nuvarande stödmottagarna; de sistnämnda kommer inte att bli rikare automatiskt endast på grund av att fattigare regioner kommer att ingå i unionen,

60.  anser i fråga om unionens mindre utvecklade områdens möjlighet att erhålla stöd genom gemenskapens sammanhållningspolitik – även om det inte redan intar en slutgiltig ståndpunkt i fråga om de fyra alternativ som kommissionen angivit, då det inte anser dem vara uttömmande – att de områden som i framtiden inte längre kommer att få stöd enligt mål 1 även fortsättningsvis måste kunna åtnjuta gemenskapsstöd; anser dessutom att kommissionens första och fjärde alternativ inte kan godtas,

61.  anser i detta sammanhang att det för att undvika den s.k. "statistiska effekten" i den framtida sammanhållningspolitiken bör vara nödvändigt att komplettera kriteriet om BNP per capita, samtidigt som det erkänns vara av betydelse, med andra alternativa indikatorer, först och främst arbetslöshetsgraden; anser att även andra parametrar måste beaktas för att mäta regionala problem och utvecklingssvårigheter, såsom periferiindex, förekomsten av infrastruktur och transporter, nivåer i fråga om forskning och innovation, kvaliteten på de mänskliga resurserna (utbildning och yrkesutbildning) samt en indikator som mäter den regionala produktionsstrukturens diversifieringsnivå,

62.  uppmanar därför kommissionen att tillsammans med Eurostat så snart som möjligt lägga fram nya statistiska indikatorer för regionerna och i synnerhet beakta områdenas konkurrenskraft i fråga om tillgänglighet, infrastrukturer, miljöns kvalitet, forskning och innovation, utbildning och yrkesutbildning, diversifiering av produktionsverksamheten samt arbetslöshetsnivån,

62.  o

o
o   o

63.  

(1) EGT C 371, 8.12.1997, s. 89. (2) EGT C 304, 24.10.2000, s. 62. (3) "Texter antagna under sammanträdet", punkt 11.