Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens meddelande (KOM(2001) 210 – C5&nbhy;0394/2001),

–  med beaktande av associationsavtalet AVS-EU, särskilt artikel 66 i detta,

–  med beaktande av kampanjen Jubileum 2000 ("Jubilee 2000") som syftar till en skuldavskrivning,

–  med beaktande av Kairoförklaringen och den handlingsplan som antogs vid toppmötet Afrika-Europa (3–4 april 2000),

–  med beaktande av FN:s millennietoppmöte (6–8 september 2000),

–  med beaktande av Brysselförklaringen och den handlingsplan som antogs inför Förenta Nationernas tredje konferens om de minst utvecklade länderna (20 maj 2001),

–  med beaktande av G8-gruppens förklaringar, särskilt de från Köln (juni 1999) och Genua (juli 2001),

–  med beaktande av rådets beslut 98/453/EG av den 6 juli 1998 om ett särskilt stöd till kraftigt skuldtyngda AVS-stater(1),

–  med beaktande av Gemensamma parlamentsförsamlingen AVS-EU:s resolutioner om skuldbördan i AVS-staterna (antagna den 24 september 1998 i Bryssel),

–  med beaktande av sina tidigare resolutioner om de fattiga ländernas utlandsskulder, särskilt resolutionerna av den 16 januari 1998(2) och 18 maj 2000(3),

–  med beaktande av artikel 47.1 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling och samarbete (A5&nbhy;0075/2002), och av följande skäl:

A.  Ofta är utvecklingsstödet till vissa av de skuldtyngda länderna lägre än den summa som återbetalas i form av räntor och amorteringar på skulden.

B.  Flertalet av de länder som IMF och Världsbanken bedömer vara fattiga och kraftigt skuldsatta länder är AVS-stater. Skuldbördan i dessa länder utgör ett betydande hinder för den ekonomiska och sociala utvecklingen.

C.  Priserna på råvaror har rasat under de senaste åren, och enligt Världsbanken har förhållandet mellan skuld och export ökat från 50,5 procent 1975 till 236,9 procent 1996.

D.  De kraftigt skuldtyngda fattiga ländernas skuld har sålunda ökat från 147 miljarder dollar 1989 till 214 miljarder dollar 2001, och den utgör en outhärdlig börda för dessa länder.

E.  HIPC-initiativet är i hög grad otillräckligt för att lösa detta problem och leder i själva verket inte till någon minskning av de kraftigt skuldtyngda fattiga ländernas nominella skuld. Endast 23 länder av de kraftigt skuldtyngda fattiga länderna, vars antal uppgår till 42, ges möjlighet att delta i detta program.

F.  Fattigdomen i många utvecklingsländer kommer förmodligen att förvärras eftersom händelserna den 11 september 2001 har fördjupat den redan pågående nedgången i världsekonomin. Det är just förhållanden präglade av extrem fattigdom som kan ge upphov till desperation.

G.  För att bryta den fattigdomsspiral som de fattiga och kraftigt skuldtyngda länderna befinner sig i är det framför allt viktigt att angripa de grundläggande orsakerna bakom konflikten för att säkerställa en varaktig fred och som ett första steg skapa fred, som en förutsättning för ett effektivt utnyttjande av de resurser som kommer att frigöras genom skuldlättnaden. Det är uppenbart att när ett land befinner sig i krig eller drabbas av extremt våldsamma konflikter (till exempel Angola, Colombia, Sierra Leone och Palestina) är utvecklingsprogrammen dömda att misslyckas.

H.  Ansträngningen att genomdriva extra skuldlättnader bör ses som ett led i de totala ansträngningarna att öka stödresurserna till sociala och mänskliga utvecklingsmål.

I.  I Göteborgsförklaringen och i slutsatserna från toppmötet i Laeken bekräftade Europeiska rådet på nytt EU:s åtagande att nå upp till FN:s officiella slutmål om att 0,7 procent av BNP skall avsättas till utvecklingsstöd. Inför FN:s konferens om finansiering och utveckling, "Financing for Development" (FfD), i mars 2002 och världstoppmötet i Johannesburg i september 2002 är det nödvändigt att fastställa en klar tidsplan som inbegriper de åtgärder som krävs för att man skall kunna uppnå detta mål.

J.  En utveckling av de mänskliga livsbetingelserna är nödvändig för att förverkliga de mänskliga rättigheterna. De grundläggande rättigheterna samt de socioekonomiska rättigheterna, såsom rätten till liv, generell tillgång till utbildning, hälsa, arbete och välfärd i sin tur utgör grunden för denna utveckling.

K.  Även om parlamentet tyvärr inte har någon behörighet när det gäller Europeiska utvecklingsfonden delges det årligen information om fondens finansiella situation och är behörigt att årligen godkänna kommissionens förvaltning av fondens medel.

1.  Parlamentet påpekar att AVS-staterna beviljats många lån de senaste åren för amortering av skulder eller betalning av räntor på nuvarande lån, men inte för nya investeringar och att det är nödvändigt att bryta denna onda cirkel som leder till ökad fattigdom,

2.  välkomnar kommissionens förslag som utgör ett komplement till övriga insatser till förmån för de minst utvecklade länderna av det slag som parlamentet önskat och som kommer att möjliggöra för de fattigaste AVS-staterna att göra framsteg i fattigdomsbekämpningen,

3.  anser att en reform som syftar till att göra de internationella handels- och finanssystemen rättvisare skulle ge dessa länder en möjlighet att komma bort från fattigdom och elände,

4.  beklagar emellertid att man inte formellt rådfrågats angående denna fråga,

5.  anser att det utvidgade HIPC-initiativet innebär ett erkännande av att de tidigare programmen har misslyckats – dessa grundades enbart på makroekonomiska strategier utifrån teorin om ett samband mellan skuldlättnad och fattigdomsminskning (enligt strategidokumenten om fattigdomsminskning) - och att initiativet fortfarande är otillräckligt i dagens situation med ökad ekonomisk globalisering,

6.  förordar alternativa insatser för att bedöma vad som är en hållbar skuldnivå i ett mänskligt utvecklingsperspektiv,

7.  anser att man bör skynda på och fördjupa processen för att minska de offentliga skulderna på villkor att de länder som främjas tillämpar principer om god förvaltning, respekterar de mänskliga rättigheterna och prioriterar fattigdomsbekämpning,

8.  betonar att förutsättningarna för att långsiktigt få ner skuldbördan på en hållbar nivå är en sund ekonomisk politik, förbättrad skuldhantering och lämplig finansiering; i detta sammanhang och inom ramen för olika stödinitiativ på medellång och lång sikt kunde de privilegierade relationer som vissa medlemsstater som tillhör de mest utvecklade industriländerna har med några av de kraftigt skuldtyngda fattiga länderna få en avgörande betydelse under den ekonomiska anpassnings- och övergångsperioden sedan skulden avskrivits, i syfte att stegvis integrera dessa länder i världsekonomin,

9.  anser att förbättrad kontroll över de offentliga utgifterna är ett av de bästa sätten att garantera att de medel som erhålls genom skuldlättnaden tillsammans med övriga medel och det externa biståndet faktiskt bidrar till att minska fattigdomen,

10.  anser att de extra medel som regeringarna erhåller genom skuldlättnaden bör avsättas till sociala projekt via program utformade i samråd med givarna och det civila samhället för att öka de sociala utgifterna på områden som utbildning, grundläggande hälso- och sjukvård samt aidsbekämpning och för övriga åtgärder för fattigdomsminskning,

11.  rekommenderar att strategidokumenten om fattigdomsminskning skall utformas tillsammans med de berörda länderna vilket skulle utgöra en öppen samarbetsprocess och att det civila samhället skall inbegripas i detta samarbete för att fastställa prioriteringarna på utvecklingsområdet,

12.  noterar att strategidokumenten om fattigdomsminskning ger möjlighet till organiserade partnerskap med givarna och även ger ramarna för hur givare och andra partners skall få inflytande och kunna övervaka att det externa biståndet integreras på rätt sätt i de nationella programmen,

13.  uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ge tekniskt bistånd till AVS-staterna så att dessa kan genomföra system för skuldhantering av både utlandsskulder och inhemska skulder samt inrätta mekanismer som gör att de medel som frigörs genom skuldlättnaden kan investeras i program för mänsklig utveckling i linje med FN:s utvecklingsprogram "National Partnership Facilities". Dessa system skulle kunna ligga till grund för en samordning mellan givare och multilaterala finansinstitut i syfte att kontrollera användningen av de frigjorda resurserna,

14.  påpekar att en förutsättning för att HIPC-initiativet skall lyckas är att de olika givarnas och de mottagande ländernas insatser samordnas vad gäller upprättandet av planerna för skuldlättnad och att man fördelar bördorna rättvist när skuldlättnadsprogrammen skall genomföras i praktiken,

15.  kräver att industriländernas banker och finansinstitut genomför sitt stöd mer effektivt, avlägsnar byråkratiska hinder och harmoniserar sina förfaranden för att minska förseningar och överföringskostnaderna till ett minimum,

16.  betonar att en strikt kontroll av hur mekanismerna för skuldtyngda fattiga länder fungerar och av de ytterligare skuldlättnader som föreslagits är oundgänglig för bekämpandet av korruption och missbruk av ekonomiska medel och är nödvändig för att säkerställa en hederlig, effektiv och lönsam skuldlättnad,

17.  anser, med tanke på att alla EU:s medlemsstater inte är representerade i G8-gruppen, att EU bör samordna de gemenskapliga förslagen inför denna grupp samt inom Världsbanken och IMF för att erbjuda ett omfattande finansiellt stöd till skuldlättnad som motsvarar dess roll som den största givaren i världen,

18.  anser med tanke på den senaste tidens händelser att HIPC-initiativet bör innefatta extra stöd fram till slutförandet i det fall ett lands ekonomiska situation skulle förändras radikalt beroende på exceptionella yttre omständigheter,

19.  anser att handeln är en viktig faktor för tillväxt och fattigdomsminskning och att bättre tillgång till marknaden skulle ge utvecklingen en stark skjuts framåt,

20.  uppmanar IMF, WTO och andra multilaterala organisationer att delta i det initiativ som går under namnet "Integrated Framework Initiative" för att öka det tekniska biståndet för handeln med de minst utvecklade länderna och på så sätt hjälpa dem att övervinna inhemska hinder för handelsintegration,

21.  begär att man ser över WTO-reglerna i syfte att uppnå de mål för hållbar utveckling som fastställdes i Rio de Janeiro 1992, och anser att dessa mål bör utnyttjas när man i syfte att effektivt bekämpa fattigdomen fastställer nya regler för styrmekanismerna för världsekonomin,

22.  påminner om att HIPC-direktivet, och mer allmänt åtgärder för skuldavskrivning eller skuldminskning, inte bör användas som ett skäl för att minska utvecklingbiståndet,

23.  erkänner att för de flesta länder med låga intäkter förblir tillgången till offentligt utvecklingsstöd (ODA) ett viktigt komplement till inhemska resurser och utländska investeringar om målen för tillväxt och fattigdomsminskning (2015-målen) skall kunna uppnås,

24.  påminner i detta sammanhang om åtagandet att så snart som möjligt uppnå FN: s mål (0,7 procent) när det gäller ODA/BNP, dvs. ett åtagande till vilket EU och dess medlemsstater förbundit sig, och som bekräftats vid rådets möte i Göteborg vilket på nytt bekräftades vid rådets (utvecklingssamarbete) möte i Bryssel den 8 november 2001; menar att om de mest utvecklade industriländerna (G8-länderna) lade fram ett konkret förslag om att uppnå målet på 0,7 procent och en exakt tidsplan skulle detta ge övertygande signaler om att det internationella samfundet önskar bli delaktigt i framgångarna från Montereykonferensen och i det framtida utvecklingssamarbetet,

25.  upprepar sin begäran att EUF skall integreras i EU:s totala budget för utveckling eftersom detta påtagligt skulle öka möjligheterna till insyn, öppenhet och sammanhållning av EU:s externa verksamhet; uppmanar det spanska ordförandeskapet att, inom ramen för konventet om Europas framtid och de allmänna förberedelserna inför nästa regeringskonferens, lägga fram konkreta förslag om en integrering av EUF i EU:s budget,

26.  uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till kommissionen, ministerrådet AVS-EG, FN, IMF och Världsbanken.

(1) EGT L 198, 15.7.1998, s. 40. (2) EGT C 34, 2.2.1998, s. 196. (3) EGT C 59, 23.2.2001, s. 239.