Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av det möte som "Parisklubben", en grupp av 19 fordringsägande länder, inklusive 12 av EU:s medlemsstater, höll den 17 - 21 november 2004,

–   med beaktande av sina tidigare resolutioner av den 25 april 2002 om skuldlättnader(1) inom ramen för HIPC-initiativet och av den 18 maj 2000 om fattiga länders utlandsskuld(2),

–   med beaktande av millennieutvecklingsmålen, som alla FN:s medlemmar anslöt sig till 2000,

–   med beaktande av initiativet om det nya partnerskapet för Afrikas utveckling (NEPAD), som antogs i oktober 2001 i Abuja (Nigeria) och som sedan godkänts av Afrikanska unionen som en del av dess socio-ekonomiska utvecklingsprogram,

–   med beaktande av den handlingsplan som antogs av de industrialiserade ländernas G8-grupp i Kananaskis den 27 juni 2002 och slutsatserna från G8:s ordförandeskap, som uppnåddes i Evian den 3 juni 2003,

–   med beaktande av resolution nr 2001/27 från FN:s kommission för mänskliga rättigheter om effekterna av åtgärder för strukturanpassning och utlandsskulder för de mänskliga rättigheterna, i synnerhet de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna,

–   med beaktande av petitionen "Jubilee 2000", som undertecknats av 24 miljoner medborgare som kräver att utvecklingsländernas skulder skall avskrivas,

–   med beaktande av artikel 103.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Majoriteten av de svårt skuldsatta fattiga länderna (Heavily Indebted Poor Countries, HIPC) finns i Afrika söder om Sahara.

B.  Afrikas skuldbörda uppskattas till cirka 230 miljarder US-dollar och enligt beräkningar betalar afrikanska låginkomstländer cirka 39 miljarder US-dollar per år för att betala av på sin skuld.

C.  Avskrivningen av skulderna skulle frigöra medel för andra syften och de frigjorda pengarna skulle bli en del av statsbudgeten och därmed kunna användas för att mildra fattigdomen direkt.

D.  Skuldlättnad är ett av delmålen under millennieutvecklingsmål 8, som särskilt syftar till att "ta ett helhetsgrepp på utvecklingsländernas skuldproblem genom nationella och internationella åtgärder i syfte att nå en hållbar skuldnivå på lång sikt".

E.  Skuldlättnad är i sig själv ingen patentlösning som automatiskt skapar resurser, minskar fattigdomen eller främjar utvecklingen. Utvecklingsländernas framtid beror huvudsakligen på förmågan att inrätta ett sunt styrelseskick och att satsa på sina egna medborgare.

F.   1996 tog Världsbanken, IMF, G7 och Parisklubben initiativ till skuldlättnader för de svårt skuldsatta fattiga länderna.

G.  Enligt UNCTAD:s rapport från 2002 och efter två årtionden med strukturanpassningsprogram fortsätter fattigdomen att öka.

H.  Parisklubben beslutade den 21 november 2004 att skriva ned Iraks statsskulder med 80 procent för att bidra till återuppbyggnaden av landet. Skulderna kommer att minskas i tre steg – nämligen med 30 procent omedelbart, med ytterligare 30 procent 2005 och med 20 procent 2008.

I.  Den tragiska tsunamin i Asien har varit anledningen till att det har höjts många röster för att de drabbade länderna skall få sina skulder upphävda i syfte att stödja återuppbyggnads- och återanpassningsprocessen.

1.  Europaparlamentet noterar nedskrivningen av Iraks statsskulder med 80 procent. Parlamentet betonar dock att alla fordringsägare, och särskilt internationella institutioner och nationella regeringar, måste gå med på att skriva ned utvecklingsländernas skulder, och att de då måste prioritera de minst utvecklade länderna.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att, inom ramen för multilaterala och bilaterala forum, gå i spetsen för att avskriva utvecklingsländernas utlandsskulder. Parlamentet begär också att man aktivt skall eftersträva målet att ge 0,7 procent av BNP till utländskt utvecklingsbistånd för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

3.  Europaparlamentet välkomnar kraven på att avskriva skulderna för de länder som drabbats av tsunamin men efterlyser skuldlättnader för andra fattiga länder. Internationell solidaritet bör nämligen inte vara beroende av att det inträffar tragiska händelser.

4.  Europaparlamentet betonar att de minst utvecklade länderna bör prioriteras vid skuldlättnader, som endast bör göras på villkor att de pengar som staterna tjänar på en sådan skuldlättnad går till att hjälpa de fattigaste lokalt.

5.  Europaparlamentet anser att processen för lättnad av offentlig skuld bör påskyndas och fördjupas i länder vars regeringar respekterar mänskliga rättigheter och principen om sunt styrelseskick samt ger prioritet åt fattigdomsutrotning.

6.  Europaparlamentet betonar att tidigare program, inbegripet det förstärkta HIPC-initiativet, fortfarande inte räcker till i den befintliga situationen med ekonomisk globalisering och betonar att alla initiativ, såsom HIPC, måste ses som ett steg mot en utfasning av alla skulder.

7.  Europaparlamentet betonar i detta sammanhang vikten av att anpassa det nuvarande HIPC‐initiativet så att det uppfyller de stödberättigade ländernas behov som ännu inte nått beslutspunkten på grund av extrem politisk instabilitet. Större flexibilitet bör även tillhandahållas på andra nivåer, till exempel när det gäller varaktigheten för "meritperioden", innehållet i både meriterna och det interimistiska strategidokumentet för minskad fattigdom samt beviljandet av skuldlättnad under interimsperioden.

8.  Europaparlamentet välkomnar i detta sammanhang att slutpunkten som anges i tidsfristklausulen i HIPC-initiativet har flyttats fram till utgången av 2006, vilket ger vissa stödberättigade länder som just avslutat en konflikt möjligheten att skaffa sig de meriter som behövs för att kunna delta i initiativet. Parlamentet uppmanar till ytterligare skuldlättnad som inriktas på försoning och återuppbyggnad av infrastruktur för dessa länder för att minska sannolikheten för ytterligare konflikter.

9.  Europaparlamentet anser att de extra medel som regeringar erhåller genom skuldlättnader skall anslås till sociala projekt genom en planering som man kommer överens om med bidragsgivare och det civila samhället, så att de sociala utgifterna ökar inom områden som grundutbildning, primärhälsovård och hiv/aids.

10.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att – genom effektiv samordning inom G8-gruppen, Världsbanken och IMF – garantera att inget land som verkligen strävar efter att minska fattigdomen, införa sunt styrelseskick och genomföra ekonomiska reformer skall förnekas möjligheten att uppnå millennieutvecklingsmålen på grund av brist på finansiering.

11.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till kommissionen, AVS-EU:s ministerråd, Afrikanska unionen, Förenta nationerna, Internationella valutafonden, Världsbanken samt till regeringarna och parlamenten i medlemsstaterna.

(1) EUT C 131 E, 5.6.2003, s. 167. (2) EUT C 59, 23.2.2001, s. 239.