Europaparlamentets rekommendation till rådet om utvärdering av den europeiska arresteringsordern (2005/2175(INI))
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av förslaget till rekommendation till rådet från Adeline Hazan för PSE-gruppen om utvärdering av den europeiska arresteringsordern (B6-0455/2005),
– med beaktande av Amsterdamfördraget där målsättningen att inrätta ett europeiskt rättsligt område för första gången skrivits in i texten,
– med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 då principen om ömsesidigt erkännande fastställdes som hörnsten för det rättsliga samarbetet,
– med beaktande av Europaparlamentets ståndpunkt av den 6 februari 2002 om förslaget till rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna(1),
– med beaktande av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna(2),
– med beaktande av rapporten från kommissionen av den 23 februari 2005 grundad på artikel 34 i rådets rambeslut 2002/584/RIF (KOM(2005)0063),
– med beaktande av kommissionens rapport av den 24 januari 2006 grundad på artikel 34 i rådets rambeslut 2002/584/RIF (KOM(2006)0008),
– med beaktande av utslagen i författningsdomstolarna i Polen (27 april 2005), Tyskland (18 juli 2005) och Cypern (7 november 2005) och de olika pågående förfarandena, bland annat inför den belgiska skiljedomstolen,
– med beaktande av parlamentsmötena den 17 och 18 oktober 2005 om förbättrad parlamentarisk kontroll av det rättsliga och polisiära samarbetet i Europa, som samlade ett hundratal nationella parlamentariker och ledamöter av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor,
– med beaktande av artikel 114.3 i arbetsordningen,
– med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A6-0049/2006), och av följande skäl:
A. Den europeiska arresteringsordern är nyskapande och ett bra exempel på utvecklingen av det rättsliga samarbetet och det förstärkta ömsesidiga förtroendet, och den har en direkt inverkan på den offentliga friheten.
B. Den europeiska arresteringsordern är fortfarande ett av Europeiska unionens främsta verktyg för rättsligt samarbete i kampen mot terrorism och grov brottslighet.
C. Av kommissionens första utvärdering framgår att den europeiska arresteringsordern har visat sig vara bevisat effektiv jämfört med systemet för utlämning som är långsamt, tungrott och förlegat i dag. Den minskar också risken för att en åtalad eller dömd person undkommer rättvisan på grund av "rättslig suveränitet" och gör det möjligt att effektivare bekämpa organiserad brottslighet och terrorism.
D. Den europeiska arresteringsordern är icke-politisk till skillnad från förfarandet med utlämning.
E. Flera medlemsstater har tydligt visat att de vill bevara delar av det traditionella systemet för utlämning (kontroll av dubbel straffbarhet, den politiska maktens ingripande i rättsprocessen) eller lägga till ytterligare skäl till vägran som strider mot rambeslut 2002/584/RIF, såsom politiska motiv eller nationell säkerhet eller motiv som bygger på respekten för grundläggande rättigheter.
F. Praktiska hinder uppstår vid genomförandet av den europeiska arresteringsordern, bland annat när det gäller översättning, överföring eller användning av formulär som skiljer sig åt och som inte är förenliga med den europeiska arresteringsorderns krav.
G. Flera medlemsstater har haft svårigheter med genomförandet (bland annat Tyskland) och de nationella författningstexterna måste bringas i överensstämmelse med rambeslut 2002/584/RIF så att nationella medborgare kan överlämnas (bland annat i Polen och Cypern).
H. Europparlamentet fruktar att svårigheterna kan undergräva det ömsesidiga förtroendet och skapa en kedjereaktion som leder till att andra medlemsstater ifrågasätter tillämpningen av den europeiska arresteringsordern, eftersom flera medlemsstater, till följd av beslutet i den tyska författningsdomstolen om att ogiltigförklara den lagstiftning genom vilken rambeslutet skulle införlivas, meddelat att de – fram till den europeiska arresteringsorderns ikraftträdande – på nytt tillfälligt kommer att tillämpa gällande utlämningsinstrument, fram till dess att en ny lag om införlivande som överensstämmer med den tyska grundlagen har antagits.
I. Bristen på ömsesidigt förtroende mellan domare hänger samman med att de gemensamma miniminormerna för straffrättsliga förfaranden är otillräckliga, vilket minskar effektiviteten i det rättsliga samarbetet.
J. Inrättandet av ett europeiskt område för frihet, säkerhet och rättvisa som bygger på ömsesidigt förtroende kan inte ske utan en minimitillnärmning av den nationella lagstiftningen, vilket parlamentet betonade i sin rekommendation av den 22 februari 2005(3).
K. Kommissionens första utvärdering (KOM(2005)0063) gällde endast 24 medlemsstater och har för Italiens del inte förrän nyligen kunnat kompletteras (KOM(2006)0008), som var det sista land som införlivade rambeslut 2002/584/RIF.
L. De problem som medlemsstaterna mött vid införlivandet är i stor utsträckning av samma slag, vilket framgick av debatterna vid de parlamentariska mötena den 17 och 18 oktober 2005. I framtiden krävs ett förstärkt informationsutbyte och ett ökat samarbete mellan de nationella parlamenten och Europaparlamentet så att rambeslut 2002/584/RIF och andra rambeslut som fortfarande granskas kan införlivas på ett bra sätt.
M. Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa innefattar ett antal framsteg inom det rättsliga och polisiära samarbetet i Europa, bland annat avskaffandet av "pelarna" och överföring till gemenskapsnivå av förfaranden som kan öka Europeiska unionens förmåga att agera, liksom den demokratiska och öppna karaktären hos de beslut som fattats. Det bör betonas att denna del av fördraget inte givit upphov till debatt eller invändningar vid ratificeringskampanjerna nyligen.
N. Det är beklagligt att parlamentets roll i antagandet av den europeiska arresteringsordern, liksom EG-domstolens kontroll av dess tillämpning, begränsas av det faktum att det är ett instrument inom den tredje pelaren och bygger på artiklarna 31 och 34 i EU-fördraget (avdelning VI).
O. De fördrag som för närvarande gäller bör tillämpas i sin helhet och "övergångsordningen" i artikel 42 i EU fördraget bör därför genomföras. Denna övergångsordning gör det möjligt för medlemsstaterna att besluta att integrera den europeiska arresteringsordern i första pelaren, i syfte att garantera en demokratisk kontroll genom Europaparlamentet och en rättslig kontroll genom EG-domstolen.
P. Konventionen om att införa en nordisk arresteringsorder undertecknades den 15 december 2005 av Danmark, Finland, Island, Sverige och Norge. Denna nordiska arresteringsorder grundas på principerna och strukturen i den europeiska arresteringsordern, men den innehåller flera fördelar i jämförelse med den europeiska arresteringsordern genom att det skapas ett effektivare system för överlämnanden, särskilt tack vare följande: det finns färre icke-obligatoriska skäl för att inte verkställa ordern, och tidsfristerna för förfarandet har minskats ytterligare jämfört med dem som gäller för den europeiska arresteringsordern. Europeiska unionen skulle med fördel kunna låta sig inspireras av den nordiska arresteringsordern för att förstärka effektiviteten hos den europeiska arresteringsordern.
1. Europaparlamentet riktar följande rekommendationer till rådet:
Införlivande och praktiskt genomförande
a)
Rådet bör snarast möjligt anta förslaget till rambeslut om vissa rättssäkerhetsgarantier i brottmål i Europeiska unionen och ta hänsyn till parlamentets ändringsförslag till rådets ståndpunkt av den 12 april 2005(4). Detta är grundläggande för att garantera samtliga medborgare i Europeiska unionen samma rättsliga skydd, och tack vare förslagets garantier kommer det att underlätta för en medlemsstat att överlämna sina medborgare till en annan medlemsstat.
b)
Rådet bör se till att medlemsstaterna vid införlivandet av rambeslut 2002/584/RIF inte återinför en systematisk kontroll av om det föreligger dubbel straffbarhet för deras medborgare, eftersom detta skulle minska den europeiska arresteringsorderns effektivitet och försvaga principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna.
c)
Rådet bör se till att ingen politisk myndighet kan blanda sig i förfarandet för genomförande av den europeiska arresteringsordern, eftersom sådan inblandning har orsakat problem vid utlämningsförfaranden. Parlamentet erinrar om att centralmyndigheten inte bör göra mer än att utföra sin främjande roll i förfarandet för att överlämna misstänkta eller dömda personer.
d)
Rådet bör se till att de problem som kvarstår i vissa medlemsstater när det gäller tillämpning i tiden (ratione temporis) av rambeslut 2002/584/RIF kan lösas och att de inte försvårar genomförandet i de medlemsstater som hittills tillämpat dem korrekt.
e)
Rådet bör se till att medlemsstaterna utan dröjsmål vidtar lämpliga åtgärder för att undvika konstitutionella eller rättsliga hinder för att den europeiska arresteringsordern skall kunna tillämpas på deras medborgare.
f)
Rådet bör årligen rapportera till Europaparlamentet om de åtgärder det vidtagit för att få medlemsstaterna att se till att den europeiska arresteringsordern införlivas korrekt och tillämpas effektivt, i enlighet med rekommendationerna under b, c, d och e ovan.
Utvärdering
g)
Rådet bör tillsammans med parlamentet se till att kommissionen i sin egenskap av fördragens väktare och inom ramen för de två budgetmyndigheternas befogenheter har de resurser som krävs för att noggrant kontrollera kvaliteten på införlivandet.
h)
Rådet bör med stöd av kommissionen och på ett samordnat sätt genomföra en mer ingående, objektiv och opartisk utvärdering av de svårigheter som rättstillämpare möter i de olika medlemsstaterna, och utöka den med en kvalitativ utvärdering med hjälp av en fördelning av de europeiska arresteringsorderna per typ av brott.
i)
Rådet bör undvika att utöka antalet parallella undersökningar inom detta område även om det kan vara frestande att genomföra en egen utvärdering eftersom det rör sig om en åtgärd inom den tredje pelaren.
j)
Rådet bör informera och regelbundet rådfråga Europaparlamentet och de nationella parlamenten om de framsteg som görs i genomförandet av den europeiska arresteringsordern och göra dem delaktiga i utvärderingsprocessen i enlighet med artikel III-260 i Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa.
Grundläggande rättigheter
k)
Rådet bör se till att medlemsstaterna, när de införlivar rambeslutet, inte ålägger den domare som verkställer en europeisk arresteringsorder att kontrollera förenligheten med de grundläggande rättigheterna, något som skulle kunna medföra risk för diskriminering, då mekanismen grundas på principen om ömsesidigt erkännande och den medlemsstat som utfärdat arresteringsordern redan utövar motsvarande kontroll.
l)
Rådet bör särskilt uppmärksamma frågan om respekt för mänskliga rättigheter och skydd av den personliga integriteten när den europeiska arresteringsordern tillämpas. Till denna uppgift bör den framtida Byrån för de grundläggande rättigheterna bidra.
Effektivitet och demokrati
m)
Rådet se till att artikel 42 i EU-fördraget tillämpas så snart som möjligt, och därigenom integrera den europeiska arresteringsordern i den första pelaren, för att de åtgärder som vidtagits inom det europeiska området för frihet, säkerhet och rättvisa skall bli fullständigt demokratiska och mer effektiva.
o o o
2. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna rekommendation till rådet och, för kännedom, till kommissionen och till medlemsstaternas regeringar och parlament.