Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av artikel 2 första strecksatsen i EU-fördraget,

–   med beaktande av artikel 3.1 c och artiklarna 12 och 39 i EG-fördraget,

–   med beaktande av det anslutningsfördrag som undertecknades den 16 april 2003 mellan Europeiska gemenskaperna och medlemsstaterna i EU-15, å ena sidan, och Republiken Tjeckien, Republiken Estland, Republiken Cypern, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Republiken Ungern, Republiken Malta, Republiken Polen, Republiken Slovenien och Republiken Slovakien, å andra sidan, (anslutningsfördraget)(1),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 8 februari 2006 om rapporten om hur övergångsordningarna enligt 2003 års anslutningsakt har fungerat under perioden 1 maj 2004–30 april 2006 (KOM(2006)0048),

–   med beaktande av den resolution som Europeiska fackliga samorganisationens (ESF) styrelse antog vid sitt möte den 5−6 december 2005 om arbetstagarnas fria rörlighet i ett utvidgat EU.

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A6-0069/2006), och av följande skäl:

A.  Arbetstagarnas fria rörlighet är en av de fyra grundläggande friheterna i EG-fördraget samt ett uttryck för solidaritet mellan EU-15 länderna och de nya medlemsstaterna. Hänsyn måste även tas till att den fria rörligheten för personer är en rättighet och bör inte användas för att främja massiva omflyttningar av personer och arbetstagare.

B.  Anslutningsfördraget ger möjlighet att införa en övergångsordning för den fria rörligheten för arbetstagare i tre faser (2+3+2 år).

C.  Tolv EU-15 länder antog i maj 2004 åtgärder som inskränker den fria rörligheten för arbetstagare från åtta nya medlemsstater, svarade tre av de nya medlemsstaterna på detta genom att också inskränka den fria rörligheten för arbetstagare. Tyskland och Österrike har använt sig av möjligheten att inskränka det fria tillhandahållandet av tjänster i vissa sektorer och knutit denna till övergångsordningen om den fria rörligheten för arbetstagare.

D.  I en "status quo-klausul" föreskrivs att medborgare från de nya medlemsstaterna inte får ställas inför mer omfattande restriktioner än de som tillämpades vid tidpunkten för undertecknandet av anslutningsfördraget, om en medlemsstat inom EU-15 reglerar tillträdet till landets arbetsmarknad med tillämpning av nationell lagstiftning under övergångsperioden. Denna bestämmelse skall tillämpas för tillträde som beviljas enligt nationella bestämmelser och bilaterala avtal.

E.  I status quo-klausulen föreskrivs även att EU-15 länderna skall iaktta en preferensbestämmelse(2) som innebär att när medborgare från länder som inte ingår i EU-15 erbjuds ett arbete skall medborgare från de nya medlemsstaterna ges företräde framför tredjelandsmedborgare.

F.  Det finns globala utmaningar som EU måste ta itu med, exempelvis uppsvinget för ekonomiska aktörer som Kina och Sydostasien, och den åldrande befolkningen i Europa som på sikt kan leda till att finansieringen av socialförsäkringssystemen havererar. Det är därför absolut nödvändigt att EU ökar sin konkurrenskraft och skapar fler arbetstillfällen, vilket kräver ökad rörlighet inom den utvidgade unionen.

G.  I Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning (2005–2008) betonas med rätta behovet av att genomföra en politik som främjar yrkesmässig och geografisk rörlighet, och i riktlinje nr 20 om riktlinjer för sysselsättningspolitiken(3) krävs det att flexibiliteten på arbetsmarknaden ökar genom att man undanröjer hinder för arbetstagarnas rörlighet inom hela EU inom ramen för fördragen.

H.  År 2006 har utnämnts till Europeiska året för arbetstagares rörlighet.

I.  I rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning(4) fastställs en rättslig ram för att personer som under längre tid vistats lagligen i en medlemsstat skall kunna få ställning som varaktigt bosatta, och under vissa omständigheter skall personer med ställning som varaktigt bosatta också kunna arbeta i en annan medlemsstat.

J.  Direktiv 2003/109/EG beviljar också i vissa fall varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare en mer fördelaktig ställning beträffande villkoren för vistelse och arbetsmarknadstillträde i EU-15 länderna än medborgare från de åtta nya medlemsstaterna. Solidariteten med arbetstagare från tredjeländer får absolut inte leda till diskriminering av arbetstagare från de nya medlemsstaterna.

K.  Enligt preferensbestämmelsen skall EU-15 länderna ge medborgare från de nya medlemsstaterna företräde till alla arbeten som erbjuds tredjelandsmedborgare, och arbetsordningen för genomförandet av preferensbestämmelsen måste anpassas snarast.

L.  I kommissionens meddelande av den 21 december 2005 om en strategisk plan för laglig migration (KOM(2005)0669) visar EU-medlemsstaternas arbetsmarknader tecken på strukturella problem som tar sig uttryck i att det både råder hög arbetslöshet och stor brist på arbetskraft, och för att komma till rätta med dessa problem är det nödvändigt att anta åtgärder som syftar till att skapa ökad flexibilitet och säkerhet, ökad rörlighet och en ökad förmåga till anpassning på dessa marknader.

M.  Med tanke på de strukturella problem som präglar de europeiska ekonomierna är det i det närmaste omöjligt att täcka arbetskraftsbehovet inom enskilda sektorer enbart genom att använda sig av den nationella arbetskraftsreserven.

N.  Migrationen från de nya medlemsstaterna har positiva effekter på ekonomierna i de medlemsstater som har öppnat sina arbetsmarknader, eftersom den ökar företagens konkurrenskraft, minskar det odeklarerade arbetet, bidrar till att öka den ekonomiska tillväxten och skapar nya arbetstillfällen samt tillförsäkrar värdlandet ökade skatteintäkter.

O.  Utöver beaktandet av de positiva effekterna av öppnandet av arbetsmarknaden i EU-15 länderna måste det även göras en analys av de positiva och negativa effekterna av arbetskraftsmigrationen för de nya medlemsstaterna.

P.  Arbetstagare från de nya medlemsstaterna har fortfarande bristande möjlighet att arbeta legalt i EU-15 länderna, vilket har lett till att illegala arbeten, den svarta ekonomin och exploateringen av arbetstagare har ökat.

Q.  Migrationen är en politiskt mycket känslig fråga inom EU och det finns därför ett mycket stort behov av att på ett tillfredställande sätt informera de europeiska medborgarna om principerna för och de praktiska konsekvenserna av den fria rörligheten för arbetstagare inom EU.

R.  Den otillräckliga och bristande standardiseringen av statistik om migration inom gemenskapen gör att det för närvarande inte finns några lämpliga statistiska verktyg för att EU-institutionerna och medlemsstaterna skall kunna följa de viktigaste tendenserna och omständigheterna på arbetsmarknaderna i det utvidgade EU.

S.  Den fragmentariska statistik som samlats in av medlemsstaterna visar att migrationsflödet mellan EU-15 länderna är klart större än flödet från de nya medlemsstaterna, både i absoluta tal och proportionellt i förhållande till den arbetsföra befolkningen. Migrationen från de nya medlemsstaterna utövar ett mycket mindre tryck på arbetsmarknaderna i EU-15 länderna.

T.  Medlemsstaternas statistik visar också att migrationen från tredjeland är klart mer omfattande än migrationsflödet inom EU, såväl i EU-15 länderna som i det utvidgade EU.

U.  För att vinna de europeiska medborgarnas förtroende för ett öppnande av arbetsmarknaderna i EU-15 länderna är det av avgörande vikt att man garanterar att europeisk och nationell arbetsrättslagstiftning följs och strikt tillämpas.

V.  Ett beslut från berörda medlemsstater om att avveckla de begränsningsåtgärder som införts under övergångsordningen skulle vara en tydlig signal om solidaritet mellan medborgarna i västra och östra Europa, som av oacceptabla skäl har varit separerade under så många årtionden.

W.  Varje medlemsstat i EU-15 skall meddela kommissionen formellt – före den 1 maj 2006 – huruvida landet avser att behålla begränsningsåtgärderna under ytterligare en treårsperiod.

X.  Arbetsmarknadens parter, särskilt Europeiska fackliga samorganisationen och Samarbetsorganisationen för europeiska arbetsgivarföreningar och industriförbund har uttalat sitt starka stöd för att så snart som möjligt upphäva de begränsningsåtgärder som gäller under övergångsordningen.

1.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att avskaffa gällande övergångsbestämmelser, med tanke på att det inte har uppstått några spänningar på arbetsmarknaderna i de medlemsstater som har valt att öppna dessa utan restriktioner, och eftersom farhågorna om ett massivt migrationsflöde inte har infriats.

2.  Europaparlamentet föreslår för de medlemsstater som väljer att förlänga övergångsbestämmelserna att göra detta på grundval av en djupgående analys om det hot som varje ny enskild medlemsstat utgör för deras arbetsmarknad.

3.  Europaparlamentet noterar att övergångsperioderna väsentligt bidrar till högre nivåer av illegalt arbete och falskt företagande och i ökande grad kommer att leda till en stor regional löneeffekt och orättvisa arbetsvillkor, samt till diskriminering och exploatering av migrerande arbetstagare.

4.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att tillämpa "status quo-klausulen" och preferensbestämmelsen i anslutningsfördraget, så att då en tjänst är ledig skall medborgare i de nya medlemsstaterna ges företräde framför tredjelandsmedborgare.

5.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utan dröjsmål inleda överträdelseförfaranden enligt artikel 226 i EG-fördraget mot medlemsstater som inte uppfyller sina skyldigheter enligt artiklarna 12, 39 och 42 i EG-fördraget, eller enligt "status quo-klausulen" i anslutningsfördraget.

6.  Europaparlamentet beklagar att flera medlemsstater tillämpar lagar och författningar som kan anses medföra större begränsningar av den fria rörligheten för arbetstagare från de nya medlemsstaterna än de som tillämpades då anslutningsfördraget undertecknades. Parlamentet drar slutsatsen att omfattningen av restriktionerna för medborgare från de nya medlemsstaterna som vill komma in på EU-15 ländernas arbetsmarknader går utöver vad som är tillåtet enligt övergångsordningen.

7.  Europaparlamentet beklagar att det finns medlemsstater som fortfarande tillämpar bestämmelser och administrativa åtgärder som kan betraktas som diskriminering av arbetstagare.

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att det arbetsrättsliga regelverket tillämpas strikt, för att garantera att samtliga EU-arbetstagare behandlas likvärdigt, att det råder rättvis konkurrens mellan företag och att social dumpning förebyggs. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att göra de migrerande arbetstagarna medvetna om deras grundläggande rättigheter och skyldigheter, särskilt när det gäller lagstiftning som förbjuder diskriminering i linje med artikel 13 i EG-fördraget.

9.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att öka sina ansträngningar för att säkerställa att gällande gemenskapslagstiftning, arbetsnormer och framför allt bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster(5) verkligen tillämpas och vid behov förstärks med ett lämpligt administrativt samarbete.

10.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förstärka det gränsöverskridande samarbetet mellan medlemsstaternas yrkesinspektioner och undersöka möjligheten att skapa ett europeiskt nätverk mellan dessa myndigheter (dvs. ett slags socialt Europol).

11.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna, arbetsmarknadens parter och andra specialiserade organ inom den offentliga och privata sektorn att inrätta ett rättvist och transparent förfarande för att ge medborgare i de nya medlemsstaterna tillgång till sysselsättning under värdiga arbets-, hälso- och säkerhetsvillkor.

12.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att senast januari 2009 tillhandahålla standardiserad statistik om migrationen inom EU, införa ett system för systematisk övervakning av arbetstagarnas migration inom EU och avsätta nödvändiga resurser för att finansiera dessa åtgärder.

13.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen, rådet och medlemsstaterna att lansera en informationskampanj riktad till allmänheten, för att förbättra informationen till de europeiska medborgarna om principerna för och konsekvenserna av den fria rörligheten för arbetstagare inom EU och förebygga och bekämpa diskriminering grundad på nationalitet, ras eller någon annan form av diskriminering som är förbjuden enligt artikel 13 i EG-fördraget.

14.  Europaparlamentet uppmanar EU-15 länderna att, om nationella seder och bruk så kräver, genomföra ett samråd med arbetsmarknadens parter innan man fattar beslut om att avsluta eller förlänga övergångsordningen om den fria rörligheten för arbetstagare från de nya medlemsstaterna.

15.  Europaparlamentet uppmanar de medlemsstater som önskar fortsätta med övergångsordningen att i nästa fas skapa förutsättningar som garanterar att övergångsordningen inte fortsätter efter 2009.

16.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen samt till parlamenten i medlemsstaterna och anslutnings- och kandidatländerna.

(1) EUT L 236, 23.9.2003, s. 17. (2) Hänvisning till förteckning i artikel 24 i anslutningsakten – för Republiken Tjeckien, se bilaga V, punkt 14; för Republiken Estland, se bilaga VI, punkt 14; för Republiken Lettland se bilaga VII, punkt 14; för Republiken Litauen, se bilaga IX, punkt 14; för Republiken Ungern, se bilaga X, punkt 14; för Republiken Polen, se bilaga XII, punkt 14; för Republiken Slovenien, se bilaga XIII, punkt 14; för Republiken Slovakien, se bilaga XIV, punkt 14. (3) Rådets beslut 2005/600/EG av den 12 juli 2005 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (EUT L 205, 6.8.2005, s. 21). (4) EUT L 16, 23.1.2004, s. 44. (5) EGT L 18, 21.1.1997, s. 1.