Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av Europaparlamentets resolutioner av den 25 oktober 2001om öppenhet och demokrati i internationell handel(1), av den 13 december 2001 om WTO:s möte i Qatar(2), av den 3 september 2002 om handel och utveckling för fattigdomsbekämpning(3), av den 30 januari 2003 om svälten i världen och avlägsnandet av handelshinder för de fattigaste länderna(4), av den 12 februari 2003 om WTO:s jordbruksförhandlingar(5), av den 15 maj 2003 om förstärkning av kapaciteten i utvecklingsländerna(6), av den 3 juli 2003 om förberedelserna inför Världshandelsorganisationens femte ministerkonferens (Cancún i Mexico den 10-14 september 2003)(7), av den 4 september 2003 om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om handel och utveckling: Att hjälpa utvecklingsländerna att dra nytta av handeln(8), av den 25 september 2003 om WTO:s femte ministerkonferens i Cancún(9), av den 24 februari 2005 om åtgärder mot hungersnöd och fattigdom(10), av den 12 maj 2005 om utvärderingen av Doha-rundan efter beslutet av WTO:s allmänna råd av den 1 augusti 2004(11), av den 6 juli 2005 om allmän uppmaning till kamp mot fattigdom: Förpassa fattigdomen till historien(12), av den 1 december 2005 om förberedelserna inför WTO:s sjätte ministerkonferens i Hongkong(13),

–   med beaktande av Europaparlamentets ståndpunkt av den 9 mars 2005 om förslaget till rådets förordning om tillämpning av Allmänna preferenssystemet(14) och av den 1 december 2005 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om tvångslicensiering av patent för tillverkning av läkemedelsprodukter för export till länder med folkhälsoproblem(15),

–   med beaktande av rådets förordning (EG) nr 980/2005 av den 27 juni 2005 om tillämpning av Allmänna preferenssystemet(16),

–   med beaktande av kommissionens meddelanden om "snabbare framsteg i strävan att nå millennieutvecklingsmålen – Europeiska unionens bidrag" (KOM(2005)0132), om "snabbare framsteg i strävan att nå millennieutvecklingsmålen – Utvecklingsfinansiering och effektivitet i biståndet" (KOM(2005)0133) och "konsekvens i utvecklingspolitiken – Om snabbare framsteg i strävan att uppnå millennieutvecklingsmålen" (KOM(2005)0134),

–   med beaktande av slutdeklarationerna av den 12 och 15 december 2005 och av den 24-26 november 2004 från den parlamentariska konferensen om WTO,

–   med beaktande av ministerdeklarationen från WTO:s sjätte ministerkonferens som antogs den 18 december 2005 i Hongkong,

–   med beaktande av det beslut som antogs av WTO:s allmänna råd den 1 augusti 2004,

–   med beaktande av ministerdeklarationen från WTO:s fjärde ministerkonferens som antogs den 14 november 2001 i Doha,

–   med beaktande av Sutherlandrapporten om WTO:s framtid,

–   med beaktande av FN:s millenniedeklaration av den 8 september 2000 i vilken millennieutvecklingsmålen formuleras som kriterier vilka kollektivt upprättats av det internationella samfundet för att utrota fattigdomen,

–   med beaktande av FN-rapporten "The Millennium Development Goals – Report 2005",

–   med beaktande av resultaten från FN:s världstoppmöte 2005,

–   med beaktande av rapporten "Investing in Development: A Practical Plan to Achieve the Millennium Development Goals" från FN:s arbetsgrupp för millennieprojektet som letts av professor Jeffrey Sachs,

–   med beaktande av resolutionerna från FN:s generalförsamling A/RES/46/121, A/RES/47/134, A/RES/49/179, A/RES/47/196 och A/RES/50/107,

–   med beaktande av konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW), vilken antogs av FN:s generalförsamling 1979, samt av det fakultativa protokollet till denna konvention,

–   med beaktande av kommunikén av den 8 juli 2005 från G8-mötet i Gleneagles,

–   med beaktande av FN-rapporten från UNCTAD – "Least Developed Countries 2002: Escaping the Poverty Trap",

–   med beaktande av den ekonomiska rapporten om Afrika 2004 "Unlocking Africa's Trade Potential" från FN:s ekonomiska kommission för Afrika,

–   med beaktande av "kvintetten mot hunger" som bildades vid världstoppmötet för åtgärder mot hunger och som ledde till det globala upprop för åtgärder mot fattigdomen som Brasiliens president Luliz Inácio Lula da Silva gick ut med vid det sociala världsforumet i januari 2005,

–   med beaktande av New York-förklaringen om åtgärder mot hunger och fattigdom av den 20 september 2004 som undertecknats av 111 regeringar, inklusive samtliga EU-medlemsstater,

–   med beaktande av utfästelsen från världstoppmötet om livsmedelsförsörjning 1996 där man fastslog att antalet svältande människor i världen skall halveras fram till 2015,

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för internationell handel, yttrandena från utskottet för utveckling och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A6-0179/2006), och av följande skäl:

A.  Europaparlamentet erinrar om att kampen mot fattigdom är en absolut prioritering.

B.  Kopplingen mellan å ena sidan handel och å andra sidan utveckling och fattigdomsutrotning är extremt komplex och beror på specifika omständigheter som mycket ofta hänger samman med flera faktorer, t.ex. den inhemska marknadens storlek, naturrikedomarna, avstånd och fysiska förutsättningar, och särskilt på huruvida den nationella politiken samspelar väl med utrikeshandeln.

C.  Handeln är ett verktyg för utveckling och fattigdomsutrotning, men mer än en miljard människor över hela världen, i huvudsak koncentrerade till de minst utvecklade länderna, befinner sig fortfarande i extrem fattigdom med mindre än 1 USD per dag att leva på och mellan 1,5 och 3 miljarder människor lever under fattigdomsgränsen på 2 USD per dag. Detta trots att den ekonomiska tillväxten i Kina och Indien har medfört en dramatisk minskning av antalet fattiga människor, så att andelen människor som lever i extrem fattigdom på mindre än en USD om dagen nästan har halverats sedan 1981; från 40 procent till 21 procent av världens befolkning.

D.  Fattigdomsutrotningen kräver demokratisk medverkan och omläggningar av de ekonomiska strukturerna för att garantera en mera jämlik välståndsfördelning.

E.  Fattigdom har definierats som ett tillstånd kännetecknat av långvarig eller ständig avsaknad av de resurser, kapaciteter och valmöjligheter samt den trygghet och handlingsförmåga som behövs för att människan skall kunna åtnjuta en skälig levnadsstandard samt övriga medborgerliga, kulturella, ekonomiska, politiska och sociala rättigheter.

F.  Bruttonationalprodukten (BNP) per capita i samtliga utvecklingsländer ökade med 30 procent under de senaste 25 åren men skillnaden i inkomst per capita mellan världens fattigaste och rikaste länder har mer än fördubblats under samma period.

G.  Den höga befolkningstillväxten i utvecklingsländerna innebär att den ekonomiska tillväxttakt som man lyckas uppnå i många fall inte är tillräcklig för att tillväxten i BNP per capita skall innebära en påtaglig fattigdomsförändring i många av de minst utvecklade länderna.

H.  Fred är ett nödvändigt villkor för ett rättmätigt förhållande mellan handel och fattigdom. Gott styre inklusive god förvaltning av inkomsterna från naturresurser, är grundläggande för freden. Export som är inriktad på vissa produkter, särskilt diamanter, olja, trä och narkotiska grödor är förbunden med avsevärd konfliktrisk. I 60 procent av de minst utvecklade länderna har det under de senaste 15 åren förekommit interna konflikter av varierande intensitet och varaktighet som i de flesta fall har brutit ut efter en period av ekonomisk stagnation och tillbakagång och som har inneburit långsiktigt negativa ekonomiska konsekvenser för den nationella och regionala ekonomiska tillväxten.

I.  De fattigaste ländernas andel av världshandeln har minskat under det senaste decenniet och deras beroende av produkter med lågt förädlingsvärde och stora prissvängningar har ökat.

J.  Det behövs ett rättvist multilateralt handelssystem som syftar till utradering av fattigdomen, full sysselsättning, förstärkning av demokratin och främjande av hållbar utveckling. Detta system bör grundas på välavvägda och väldefinierade bestämmelser, vilket är nödvändigt för att de fattigaste länderna skall kunna delta mer effektivt i världshandeln, diversifiera sina ekonomier och anta globaliseringens utmaningar, samtidigt som en rättvis fördelning av globaliseringens vinster garanteras.

K.  De länder som sägs vara "under utveckling" utgör en brokig samling stater vars socio-ekonomiska situation, produktionsstruktur och exportkapacitet skiljer sig mycket åt. Som en följd av detta är dessa länders kapacitet att erövra nya globala marknader i en avreglerad värld förskjuten till förmån för tillväxtekonomierna och till nackdel för de svagaste länderna, särskilt länderna i Afrika söder om Sahara.

L.  EU:s handelspolitik gentemot tredje land går ut på ett differentierat synsätt på handeln enligt preferenssystemet för handeln som låter de fattigaste länderna utnyttja särskilda, gynnsamma exportvillkor (lägre tulltariffer än normalt, inga exportkvoter eller mindre begränsande sådana, etc.).

M.  Enligt rapporter från Världsbanken, FN:s miljöprogram och FN:s utvecklingsprogram "World Resources 2005: the wealth of the poor: managing ecosystems to fight poverty" lever tre fjärdedelar av världens fattiga människor på landsbygden och är helt beroende av sin närmiljö.

N.  Jordbruk är källan till sysselsättning och utkomst för mer än 60 procent av den arbetande befolkningen i de minst utvecklade länderna, men är samtidigt den mest snedvridna sektorn. Tillgång till marknaderna för jordbruksprodukter är en av nyckelfrågorna för fattigdomsminskning.

O.  Det är svårt för de fattiga att få tillgång till naturresurser såsom vatten, land och energi, till grundläggande tjänster såsom mediciner, hälso- och sjukvård och utbildning samt till nödvändiga varor såsom mediciner.

P.  De senaste 30 åren har kronisk hunger och barnarbete halverats i utvecklingsländerna, den förväntade livslängden har ökat från 46 till 64 år och spädbarnsdödligheten har minskats från 18 till 8 procent. Idag har 70 procent av befolkningen i utvecklingsländerna tillgång till rent dricksvatten jämfört med 45 procent år 1980.

Q.  De flesta människors liv och uppehälle i de minst utvecklade länderna är inte direkt kopplade till den internationella ekonomin och det finns stor risk för att exportdriven tillväxt kan leda till "enklavdriven tillväxt" i länder som exporterar fabriksvaror, mineraler och olja, vilket är särskilt tydligt i de jordbruksexporterande minst utvecklade länderna där handeln med råvaror och jordbruksprodukter ger sjunkande vinster för producenterna men ökande vinster för handlarna. Ekonomisk tillväxt kräver inte bara ökad export utan också en allomfattande expansion i hela ekonomin av möjligheterna att tjäna sitt uppehälle, i synnerhet en förstärkning av de utvecklingspåverkande kopplingarna mellan jordbruket och verksamhet utanför jordbruket.

R.  För att kunna konkurrera med priset på världsmarknaden för jordbruksprodukter uppmuntras de fattigaste länderna att koncentrera sin produktion till ett begränsat antal produkter som helt är avsedda för export. Den utveckling av monokulturer som följer av detta medför att man överger den traditionella odlingen av grödor för konsumtion som är nödvändig för att föda lokalbefolkningen och skapar ett ökat beroende av import av basförnödenheter och av okontrollerbara svängningar på världsmarknaden.

S.  Enligt en studie som baseras på uppgifter från Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF) och FN har avregleringen av handeln kostat Afrika söder om Sahara 272 miljarder USD under de senaste 20 åren. Massfattigdom förstärker tendensen till ekonomisk stagnation och många länder i regionen genomför mycket ambitiösa reformer för att lyfta sig själva ur sådan fattigdom. Experthjälp och bistånd från det internationella samfundet är avgörande i detta sammanhang.

T.  För att uppnå millennieutvecklingsmålen och bekämpa fattigdomen krävs en handel där utvecklingsländer får ett reellt marknadstillträde till utvecklade länders marknader, mer rättvisa handelsformer, långtgående bestämmelser som också genomdrivs för skydd av miljön och sociala rättigheter samt större ökning, inte så mycket av själva bidragen utan av effektiviteten avseende bidragen från alla donatorer, där dessa bidrag bör kopplas samman med program för reformering av ekonomiska och sociala strukturer och bättre demokratisk förvaltning.

U.  En ökning av exportvolymen från de fattiga länderna är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för deras utveckling. En ökning bidrar till att öka de överskott som skapas, men utgör inte en garanti för att de sociala villkoren för de lokala befolkningarna som arbetar i den producerande sektorn förbättras.

V.  Utrikeshandeln kan vara ett viktigt redskap för social och ekonomisk utveckling när länder i ett första skede kan skydda sina marknader och gradvis öppna dem under nästa skede när de har stabila institutioner och tydliga sociala och miljörelaterade bestämmelser. De minst utvecklade länderna i Afrika har genomgått en mer långtgående och snabbare liberalisering än de minst utvecklade länderna i Asien, och det är de senare som generellt sett har haft en bättre utveckling av fattigdomsminskningen och också har varit mer framgångsrika när det gäller att utveckla tillverkningen av mer marknadsdynamiska produkter för export, delvis via regional handel och regionala investeringskopplingar, och tack vare en stark institutionell ram.

W.  Utrikeshandeln är ett viktigt redskap för social och ekonomisk utveckling. Studier baserade på uppgifter från bland annat IMF, Världsbanken och FN visar på ett direkt samband mellan länders ekonomiska frihet och deras välstånd.

X.  Avreglering minskar eller avskaffar rådande snedvridningar och utgör ett incitament för ökande investeringar, tekniköverföring och, genom ökad konkurrens, ekonomisk effektivitet. Avskaffandet av handelshinder kan utgöra ett viktigt incitament för utvecklingsländer att ändra sin produktion för att utnyttja sina relativa fördelar, nämligen låga arbetskraftskostnader och naturrikedomar.

Y.  Utrikeshandel kan vara en möjlighet till fattigdomsminskning under förutsättning att handelspolitiken genomförs med omsorg parallellt med kompletterade nationell och internationell politik.

Z.  Under 1999–2001 utgjorde export och import av varor och tjänster i genomsnitt 51 procent av BNP i de minst utvecklade länderna, vilket var en högre procentsats än i OECD:s höginkomstländer där denna siffra var 43 procent under samma period. För en hållbar utveckling måste dock vinsterna av den internationella handeln åtföljas av investeringar i fysiskt, mänskligt, socialt och institutionellt kapital och kompletteras med entreprenörskap, innovationer och tekniska framsteg, vilket är beroende av långsiktigt och effektivt internationellt bistånd och en minskning av kraven på betalning av skulder.

AA.  Inlemmandet av utvecklingsländerna, i synnerhet de minst utvecklade länderna, i världshandeln är ett av de viktigaste målen i utvecklingsagendan från Doha.

BB.  Eftersom EU är det största handelsblocket i världen och utvecklingsländernas viktigaste handelpartner måste några av de viktiga målen och ansvarsområdena för EU:s handelspolitik vara främjandet av en fri och rättvis handel som omfattas av miljörelaterade och sociala bestämmelser inom det multilaterala handelssystemet, rättvis integrering av utvecklingsländerna i det världsomspännande handelssystemet samt ett bättre fungerande WTO.

CC.  Enligt rapporter som kommissionen nyligen har presenterat rör nästan 70 procent av tullbarriärerna och de icke tullrelaterade barriärerna i volymhänseende handel mellan utvecklingsländer.

DD.  I Marrakech enades utvecklingsländerna om att inleda förhandlingar om tjänster på villkor att full flexibilitet skulle garanteras såvitt avser frågan huruvida en viss given servicesektor skall eller inte skall tas med i förhandlingarna.

EE.  De industrialiserade länderna äger 90 procent av alla patent, och i fallet med läkemedel är detta ofta förknippat med svårigheten att tackla folkhälsoproblem.

FF.  En ökad tjänstehandel mellan utvecklade länder och utvecklingsländer erbjuder viktig kunskapsöverföring. Denna kan även förbättra tillgången till grundläggande tjänster, kommunikationer samt en fungerande bank- och försäkringssektor.

GG.  Av de 1,3 miljarder människor som lever i fattigdom är 70 procent kvinnor. Runtom i världen förvägras kvinnor de möjligheter de skulle behöva för att kunna förbättra sin ekonomiska och sociala situation, såsom den som rör rätt till ägande eller arv och tillgång till utbildning och anställning, samtidigt som de har ansvaret för att sköta barn och hushåll.

HH.  I de flesta länder har kvinnor inte på samma villkor som män tillgång till utbildning, yrkesutbildning, krediter, teknik och information, vilket de behöver för att kunna dra nytta av de nya ekonomiska möjligheter som den utvidgade internationella handeln för med sig.

II.  Hur kvinnor påverkas av den politik som förs till förmån för en utvidgad handel beror på vilken ställning de har inom ekonomin på det lokala, regionala och nationella planet samt på deras roll för den sociala reproduktionen när det gäller familjernas välfärd och sociala tjänster. Kvinnors förvärvsarbete är fortfarande nyckeln till ekonomiskt oberoende och påverkar starkt kvinnornas ställning i samhället överlag.

JJ.  I många utvecklingsländer får kvinnorna i de lägsta samhällsklasserna sina inkomster framför allt som småbrukare eller arbetare inom den exportinriktade textil– och konfektionsindustrin.

KK.  När kvinnor får mer att säga till om i fråga om hur familjernas inkomster används investerar de förhållandevis mera i barnens utbildning samt i hälsovård och näring, vilket främjar fattigdomsbekämpningen.

LL.  Skapandet av välstånd är nödvändigt för det sociala framåtskridandet. EU är världens största exportör och näst största importör och unionens inflytande inom WTO genom bilaterala och regionala överenskommelser skapar ramarna för den internationella handelns politik och regelverk.

1.  Europaparlamentet varnar för att de globala kostnaderna vid ett misslyckande med fattigdomsutrotningen är enorma i termer av mänskligt lidande, instabilitet, konflikter, återkommande kriser, internationell brottslighet, narkotikahandel, ekonomisk stagnation, olaglig migration och död i förtid.

2.  Europaparlamentet anser att handel kan hjälpa till att skapa konkreta möjligheter för utvecklingsländer, i synnerhet de minst utvecklade länderna, men den kan leda till utrotning av fattigdomen och vara en motor för utvecklingen endast om den åtföljs av nationell politik av hög kvalitet.

3.  Europaparlamentet erkänner att principen om fri rörlighet för varor och tjänster kan vara ett effektivt sätt att hjälpa fattiga länder att utvecklas, förutsatt att deras problem och intressen särskilt beaktas.

4.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att behandla följande frågor med prioritet i sin internationella agenda: genomdrivande av handelsbestämmelserna och rätten till utveckling – särskilt sociala och miljöanknutna bestämmelser – för att på detta sätt bidra till utrotningen av fattigdomens rötter.

5.  Europaparlamentet uppmanar till en heltäckande utvärdering av den nuvarande handelspolitikens inverkan på miljön, på känsliga sektorer såsom skogsbruk och fiske och på fattigdomen i utvecklingsländerna och i EU och till en utvärdering av vilka ökade kostnader som den nuvarande europeiska handelspolitikens tullskydd och handelshinder medför för Europas konsumenter samt vilka hinder för utveckling det innebär för fattiga människor i världens utvecklingsländer.

6.  Europaparlamentet upprepar att rättvis handel kan vara ett effektivt verktyg för att minska fattigdomen. Parlamentet anser emellertid att åtgärder mot fattigdom framför allt kräver att uppnåendet av FN:s samtliga åtta millennieutvecklingsmål bör ses som den främsta uppgiften vid de pågående förhandlingarna om världshandelssystemet och de ekonomiska partnerskapsavtalen.

7.  Europaparlamentet uppmanar utvecklingsländerna att inkludera handeln i sin nationella politik för utveckling och fattigdomsminskning. Parlamentet anser dock att handelsåtgärderna måste utformas på ett sätt som inte undergräver de strategier för nationell utveckling och fattigdomsminskning som utvecklingsländerna har antagit.

8.  Europaparlamentet framhåller Internationella arbetstagarorganisationens (ILO) meddelande från december 2005 som påvisar den potentiell roll som mikrofinansiering kan spela i kampen mot fattigdomen och skuldernas tyranni, och som även kan vara ett redskap som bidrar till att minska barnarbete via en ökning av familjeinkomsterna. Parlamentet begär att undersökningar genomförs för att mäta mikrofinansieringens effektivitet och verkliga potential.

9.  Europaparlamentet är fast övertygat om att handel, kombinerad med bistånd och skuldlättnader, är grundläggande för att uppnå millennieutvecklingsmålen senast 2015. Parlamentet påminner dock om att det offentliga utvecklingsstödet kräver en finansiering med avsevärda belopp fram till 2015 om denna gemensamma ambition skall kunna förverkligas. Parlamentet begär därför att man genomför studier och inför nya hållbara finansieringsmekanismer för att uppnå dessa mål.

10.  Europaparlamentet välkomnar meddelandet från kommissionens ordförande i oktober 2005 att han skulle ingripa till förmån för globaliseringens offer inom EU med särskilda program. Parlamentet anser att dessa program bör åtföljas av en förstärkning av de sociala och miljöanknutna bestämmelserna i EU samt en skärpning av kontrollen av tillverkade varor som importerats till eller tjänster som tillhandahålls inom EU.

11.  Europaparlamentet välkomnar den överenskommelse som slöts vid det ovannämnda G8-mötet om en övergripande finansiell och ekonomisk plan för stöd till utvecklingen i Afrika där största delen av den extrema fattigdomen finns, särskilt beslutet om 100-procentig skuldavskrivning för fattiga länder med stora kvarstående skulder till IMF, Världsbanken och Afrikanska utvecklingsfonden, som ett sätt att uppfylla millennieutvecklingsmålen. Parlamentet betonar att detta initiativ bör utvidgas till att omfatta alla utvecklingsländer som i handling har visat att de arbetar för minskad korruption, ökad öppenhet och användning av de resurser som frigörs genom skuldavskrivningen till strategier för att minska fattigdomen.

12.  Europaparlamentet är mycket nöjt med kommissionsledamot Mandelsons önskan, vilken uttrycktes i deklarationen av den 9 februari 2006 i Mauritius, att differentiera de fattiga länderna enligt deras utvecklingsnivå och behålla ett system med olika tariffpreferenser med hänsyn till dessa skillnader.

13.  Europaparlamentet är nöjt med de asymmetriska handelsförbindelserna mellan Europeiska unionen och de fattiga länderna, till fördel för de senare. Parlamentet anser att denna typ av relationer bör utgöra basen för en reglering av handeln på global nivå. Parlamentet uppmanar kommissionen att i WTO argumentera för införandet av ett flertal specifika koefficienter för att beräkna sänkningen av tullsatserna med hänsyn till situationen i den grupp av länder som berörs.

14.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att försvara en konsekvent tariffpolitik som ger utrymme för att differentiera handelspolitiken för att möta de svagaste ländernas förväntningar. Med tanke på detta uppmanas kommissionen med kraft att behålla en adekvat nivå på det allmänna tullskyddet för att bevara de relativa förmånerna enligt det allmänna preferenssystemet som gynnar dessa länder och som gör det möjligt för dem att frigöra de resurser som behövs för att modernisera sina produktionsstrukturer.

15.  Europaparlamentet påminner om EU:s åtagande enligt partnerskapsavtalet i Cotonou om att främja hållbar utveckling och fattigdomsutrotning i länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS). Parlamentet anser också att EU i egenskap av viktig handelsaktör i de multilaterala institutionerna kan bidra till att förstärka utvecklingsländernas position genom att utforma en mer enhetlig och heltäckande politik, i enlighet med artikel 178 i EG-fördraget. Parlamentet betonar emellertid andra internationella givares viktiga insatser.

16.  Europaparlamentet betonar behovet av skuldlättnader genom att man successivt skriver ner skulderna för de minst utvecklade länder vars regeringar respekterar mänskliga rättigheter och principen om goda styrelseformer och prioriterar fattigdomsutrotning och ekonomisk utveckling.

17.  Europaparlamentet uppmanar EU att ta ledningen för att utveckla och hjälpa till att genomföra planer för att få slut på skuldbördorna så att millennieutvecklingsmålen kan uppnås.

18.  Europaparlamentet noterar att de 50 minst utvecklade länderna – där mer än en tredjedel av AVS-länderna ingår – enligt UNCTAD stod för mer än 11 procent (742 miljoner) av världens befolkning 2004 men endast 0,6 procent av världens BNP.

19.  Europaparlamentet anser att det är av största vikt att beakta medborgarnas rätt till utveckling i fattiga länder, och att inte enbart beakta intresset hos regimer i fattiga länder samt att fattiga länder måste bestämma och genomföra sina egna utvecklingsstrategier och sin egen ekonomiska politik. Parlamentet anser att rätten till industrialisering är en rätt till utveckling och menar därför att varje land, i synnerhet utvecklingsländer där industrialiseringen befinner sig i ett begynnelseskede, har rätt att reglera sin industri i syfte att vidta åtgärder mot social eller miljörelaterad dumpning. Parlamentet anser emellertid att detta inte får leda till att dessa länder ensidigt bryter mot de skyldigheter som de ålagts i enlighet med internationella fördrag och avtal.

20.  Europaparlamentet konstaterar att undersökningar som nyligen har genomförts av UNCTAD och andra institutioner visar att den omfattande avregleringen av handeln i de minst utvecklade länderna inte i tillräcklig omfattning har omsatts i en varaktig och väsentlig fattigdomsminskning och att den har bidragit till en försämring av utvecklingsländernas handelsvillkor, i synnerhet i afrikanska länder. Parlamentet varnar för följderna av att fullständigt eliminera tullintäkterna för de minst utvecklade länderna och betonar dessa länders rätt att själva avgöra i vilken takt de öppnar sina marknader inom alla sektorer.

21.  Europaparlamentet anser att det under WTO:s sjätte ministerkonferens gjordes vissa framsteg i fråga om särskilda produkter, den särskilda skyddsmekanismen och särskild och differentierad behandling, varvid utvecklingsländernas oro för effekterna av handelns liberalisering och ömsesidighet beaktades, men betonar att mycket fortfarande återstår att göra. Parlamentet betonar att särskild och differentierad behandling måste återspeglas till fullo i förhandlingarna om bestämmelser om tullsänkningar vid handel med jordbruks- och industriprodukter, så att fattigare utvecklingsländer ges tillräcklig tid för att konsolidera sina industrialiseringsansträngningar.

22.  Europaparlamentet uppmanar regeringarna i utvecklingsländerna att formulera och införa nationella utvecklingsstrategier som integrerar handeln och som effektivt stöder fattigdomsminskningen. Parlamentet noterar att dessa ansträngningar måste stödjas av internationella utvecklingspartner genom ekonomiskt och tekniskt stöd för att bygga upp både offentlig och privat handelskapacitet.

23.  Europaparlamentet uppmanar de minst utvecklade länderna att främja en gradvis ekonomisk omvandling i vilken den ekonomiska tillväxten i allt högre grad grundar sig på utnyttjande av inhemska resurser, attraktion av utländska direktinvesteringar och utnyttjande av de internationella finansmarknaderna, och att se till att importen i allt högre grad betalas genom exporten i stället för att täckas av biståndsmedel. Parlamentet noterar att sannolikheten är som störst för att uppnå detta om internationellt stöd, skuldlättnader, handelspreferenser och åtgärder för att underlätta utländska direktinvesteringar och tekniköverföring alla samverkar för att främja utvecklingen och minska fattigdomen.

24.  Europaparlamentet uppmanar utvecklingsländernas regeringar, i synnerhet i de jordbruksexporterande minst utvecklade länderna, att motverka den ökande pressen på marken från befolkningen och utarmningen av naturen, då gårdarna är för små och avkastningen för låg för att försörja hushållen, genom utveckling av arbetsintensiva handelsvaror som inte kommer från jordbruket samt tekniska förändringar i försörjningsrelaterade aktiviteter. Parlamentet noterar att detta kan kombineras med att man motarbetar fenomenet "enklavtillväxt" genom utveckling av handelsrelaterad infrastruktur, t.ex. nationella transporter och kommunikationer, ökad nationell marknadsintegration och utveckling av ny export, inklusive fabriksvaror och turism.

25.  Europaparlamentet betonar att EU måste engagera sig ytterligare i initiativ för företagens sociala ansvar för att komma fram till ett koncept med bindande ansvarsbestämmelser för EU-företag som bedriver handel och tillverkning i tredje land i överensstämmelse med mänskliga rättigheter och ILO-standarder.

26.  Europaparlamentet uppmanar EU att särskilt ta med konsekvenserna av handeln med avfall i sin hållbarhetsbedömning (Sustainability Impact Assessment) avseende handelsöverenskommelser, för att komma fram till bestämmelser mot skadligt avfall.

27.  Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att utveckla handelsförbindelserna mellan utvecklingsländerna, utveckla den interregionala syd-syd-dimensionen, upprätta lokala marknader och öka befolkningens tillgång till varor och tjänster, men framför allt att säkra tillgången till grundläggande tjänster som dricksvatten, hälso- och sjukvård, energi, transporter och utbildning med hjälp av offentliga investeringsprogram i överensstämmelse med millennieutvecklingsmålen.

28.  Europaparlamentet anser att bristen på ekonomisk integration och de höga tariffära och icke-tariffära hindren för handel mellan utvecklingsländer fungerar som en broms för alla potentiella utvecklingsfaktorer i dessa länder. Parlamentet menar att en mer omfattande öppning av handeln mellan länderna i söder kommer att innebära vinster för utvecklingsländerna. Parlamentet noterar dock att de minst utvecklade länderna kan bli marginaliserade i syd-sydhandeln och uppmuntrar därför utländska regionala direktinvesteringar, tekniköverföring och billigare finansiering från mer avancerade utvecklingsländer inriktade på de minst utvecklade länderna samt trepartsförbindelser med utvecklade länder och särskilda bestämmelser i regionala överenskommelser. Parlamentet framhåller vikten av att skapa regionala marknader. Parlamentet anser att de mer avancerade länderna har ett särskilt ansvar att föregå med gott exempel i avvecklingen av handelshinder för att främja handeln mellan fattiga länder.

29.  Europaparlamentet är mycket nöjt med Europeiska unionens lansering av initiativet "allt utom vapen" som låter de minst utvecklade länderna exportera hela sin produktion till den europeiska marknaden utan vare sig tullar eller kvoter. Parlamentet uppmuntrar eftertryckligt alla utvecklade länder och avancerade utvecklingsländer att praktisera denna modell. Parlamentet välkomnar den överenskommelse i denna riktning som nåddes vid de senaste WTO-förhandlingarna i Hongkong. Emellertid beklagar parlamentet att man lämnat möjligheten öppen att behålla restriktioner för de produkter som har störst betydelse för de minst utvecklade länderna.

30.  Europaparlamentet varnar för de påvisbara risker för förskingring som finns i samband med initiativet "allt utom vapen" via illegala former av triangelhandel som bidrar till att farligt störa marknadernas jämvikt och prisernas gynnsamma nivå, utan verklig vinst för lokalbefolkningarna i de fattiga länderna som arbetar inom produktionen.

31.  Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen att jämsides med öppnandet av marknaderna införa adekvata regleringsmekanismer för handeln för att motverka dessa risker. Parlamentet föreslår således att man kompletterar initiativet "allt utom vapen" med en skyddsklausul som fastställer maximinivån för export från de berörda länderna till deras verkliga produktionskapacitet. Dessutom uppmanar parlamentet kommissionen att snarast påbörja en avsevärd kvalitativ förbättring av kontrollredskapen för geografiska uppgifter och ursprungsbeteckningar.

32.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att arbeta för mer transparens i de internationella förhandlingarna om handeln och att notera oron i de länder som inte har kapacitet att hantera många förhandlingar samtidigt, och uppmanar kommissionen att fortsätta med och utöka det tekniska stödet till dem så att de kan höja sin kompetens och effektivitet i handelsförhandlingarna.

33.  Europaparlamentet anser att lämplig multilateralt överenskommen handelspolitik är grundläggande för fattigdomsminskningen och att de viktigaste valen av politiska åtgärder för fattigdomsminskning kan hänföra sig till tre huvudsakliga punkter:

34.  Europaparlamentet understryker hur viktiga programmen för tekniskt stöd och förstärkning av kapaciteten är, åtföljt av en hållbar finansiering, särskilt för att hjälpa utvecklingsländerna att formulera sina handelsintressen och att engagera sig i handelsöverläggningar. Parlamentet välkomnar i detta sammanhang den förbättrade organisationen och det ökande förtroendet från utvecklingsländernas sida, särskilt de minst utvecklade länderna.

35.  Europaparlamentet betonar vikten av kapacitetsbyggande så att handeln ökar AVS-ländernas förmåga att identifiera behov och strategier, av att förhandla och stödja regional integration och av att ge stöd i denna process, särskilt i avsikt att få till stånd en diversifiering och främja regional integration och öka produktionen och försörjnings- och handelskapaciteten och genom att kompensera anpassningskostnader och öka ländernas förmåga att dra till sig investeringar, samtidigt som nya lokala industrier skyddas.

36.  Europaparlamentet välkomnar att räckvidden för programmet "bistånd för handel" har utvidgats, så att programmet inte begränsas till de minst utvecklade länderna, utan även omfattar andra utvecklingsländer. Parlamentet beklagar dock att detta stöd, som utgår enligt en tidigare överenskommelse, nu har villkorats mot ytterligare handelseftergifter från stödmottagarna. Parlamentet betonar att detta stöd måste finansieras med nya pengar och inte får innebära en överflyttning av medel som redan avsatts för andra utvecklingsinitiativ, t.ex. millennieutvecklingsmålen.

37.  Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att inrätta ett särskilt program för att hjälpa länderna söder om Sahara när det gäller sådant som tillgång till vatten, tillgång till mediciner, offentliga tjänster och jordbruk samt kunskapsöverföring via olika kanaler, bl.a. en utökad tjänstehandel.

38.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens nya utvecklingsstrategi för Afrika som sträcker sig utöver det traditionella humanitära biståndet och syftar till att restaurera ekonomiska och sociala strukturer. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ha ett nära samarbete för att genomföra denna strategi.

39.  Europaparlamentet betonar hur viktigt det är med adekvat tekniskt stöd för att hjälpa utvecklingsländerna. Parlamentet betonar också att man måste uppmuntra svaga och utsatta ekonomier att integrera handeln i den nationella utvecklingspolitiken och strategierna för fattigdomsminskning.

40.  Europaparlamentet uppmanar till större flexibilitet avseende de övergångsperioder inom vilka utvecklingsländer får binda sig för åtaganden via regionala överenskommelser inom GATT.

41.  Europaparlamentet noterar att jordbruket fortsätter att vara den huvudsakliga källan till inkomst och sysselsättning i de flesta utvecklingsländer, särskilt de fattiga, och betonar därför vikten av EU:s erbjudande att avveckla sitt exportstöd senast 2013. Parlamentet insisterar på att andra WTO-medlemmar måste genomföra parallella åtgärder. Parlamentet uppmanar EU att fortsätta plädera för avveckling av andra former av stöd till exporten, vilka ibland är dolda (exportkrediter, livsmedelsstöd, statliga företag, etc.), för att korrigera obalanserna i handeln mellan nord och syd och göra de fattiga ländernas jordbruk lönsammare.

42.  Europaparlamentet välkomnar beslutet om att slopa exportsubventionerna inom jordbruket senast 2013 och kräver återigen ett betydligt snabbare genomförande av redan fattade beslut. Parlamentet uppmanar emellertid enträget kommissionen att fortsätta diskussionerna om den slutgiltiga utformningen av villkoren för att minska det inhemska jordbruksstödet och jordbrukstarifferna i alla industriländer, eftersom exportsubventionerna endast utgör 3,5 procent av EU:s totala jordbruksstöd.

43.  Europaparlamentet betonar betydelsen för utvecklingsländerna av råvaror som socker, bananer och bomull. Parlamentet uppmanar EU att erbjuda utvecklingsländerna det stöd de behöver för att reformera sina sockersektorer. Parlamentet beklagar att man inte kunde finna någon lösning på bomullsfrågan i Hongkong.

44.  Europaparlamentet påminner om att bevarandet av den biologiska mångfalden är en nyckelfaktor för bevarandet av naturen och för kampen mot växt- och djursjukdomar och att tillämpning av försiktighetsprincipen i samband med genetiskt modifierade organismer (GMO), samt fri användning av traditionellt utsäde och traditionell kunskap inom jordbruket inom länder eller regioner därför är ett legitimt val.

45.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att förbättra överensstämmelsen mellan handelspolitiken och samarbetspolitiken, att tillhandahålla riktat stöd till uppbyggnad av handelskapaciteten för att garantera att export- och importökningen förblir balanserad så att en ny skuldkris i framtiden kan undvikas samt hjälpa regeringarna i utvecklingsländerna att

46.  Europaparlamentet anser att man bör göra åtskillnad mellan kommersiella tjänster och offentliga tjänster. Parlamentet insisterar på att det är nödvändigt att behålla offentliga tjänster utanför ramen för GATS, särskilt sådana som bidrar till att ge befolkningarna tillgång till grundläggande offentliga nyttigheter, t.ex. hälso- och sjukvård, utbildning, dricksvatten och energi samt sådana som spelar en framträdande roll för den kulturella identiteten, såsom audiovisuella tjänster.

47.  Europaparlamentet betonar vikten, även för utvecklingsländerna, av ett förbättrat marknadstillträde för tjänsteleverantörer, samtidigt som alla WTO-medlemmars rätt att reglera sin egen tjänstesektor i enlighet med GATS säkras, inklusive möjligheten att undanta bassektorer som sjuk- och hälsovård, utbildning och audiovisuella tjänster. Parlamentet beklagar att inga särskilda ramar för tjänster hittills har fastställts i samband med WTO-förhandlingarna, i synnerhet i sektorer som är av betydelse för utvecklingsländernas exportmöjligheter. Parlamentet efterlyser påtagliga framsteg på detta område.

48.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att garantera full flexibilitet inom tjänsteområdet och att låta varje land fritt inkludera eller exkludera vilka tjänster som helst från listan över de tjänster som skall liberaliseras.

49.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa en servicerelaterad handelspolitik som stöder fysiska personers rörlighet i utvecklingsländerna och bidrar till att göra sådana tjänster tillgängliga som kan få fart på utvecklingen och bidra till fattigdomsminskningen.

50.  Europaparlamentet understryker att det är nödvändigt att ge de fattigaste utvecklingsländerna viss handlingsfrihet när det gäller graden av ömsesidighet i öppnandet av marknaderna, för att skydda de mest utsatta länderna genom att ge dem möjlighet att själva besluta om tempot i avregleringen.

51.  Europaparlamentet betonar utvecklingsländernas behov av tillgängliga och billiga mediciner samtidigt som man beaktar tillverkarnas intressen.

52.  Europaparlamentet betonar att fattigdom till stor del är ett kvinnligt fenomen ("fattigdomens feminisering") och betonar att de könsspecifika effekterna av handelspolitiken måste ses över, så att en politik kan utformas som sätter stopp för och minskar marginaliserande effekter, t.ex. landägande koncentrerat i manliga händer, manlig migration till stadsområden och ökande fattigdom på landsbygden, lokala marknaders sönderfall, koncentration av lågbetalda och rutinmässiga kvinnliga arbeten förlagda till industriella frizoner för bearbetning på export, etc., genom att införa incitament och positiv särbehandling, riktat till regeringarna och företag med europeiska ägare.

53.  Europaparlamentet efterlyser en systematisk analys av vad den utvidgade handeln innebär ur genussynvinkel, där man undersöker de olika trenderna med hänsyn till hur komplexa frågor och faktorer det handlar om, såsom kvinnors tillgång till ekonomiska och tekniska resurser, deras förvärvsarbetande, frekvensen av och mönstren för diskriminering och segregation på arbetsmarknaden, kvinnors möjligheter att få utbildning, deras utbildningsnivå samt deras tillgång till hälsovård och sociokulturella resurser.

54.  Europaparlamentet konstaterar att kvinnor relativt sett har mindre nytta av de möjligheter som globaliseringen och liberaliseringen av handeln erbjuder samtidigt som de drabbas av de negativa följderna av denna utveckling. Parlamentet förespråkar därför att EU i sina program för handelsrelaterat bistånd skall fästa särskild uppmärksamhet vid att främja en ökning av kvinnors möjligheter att ta del i handeln, särskilt den internationella handeln.

55.  Europaparlamentet konstaterar att det inom ramen för kommissionens bilaterala och multilaterala handelsförhandlingar på medlemsstaternas vägnar endast i ringa grad eller inte alls gjorts några genuskonsekvensbedömningar av de kommande handelsavtalen och uppmanar kommissionen att som standard införa genuskonsekvensbedömningar på både makro- och mikroekonomisk nivå av EU:s förslag vid handelsförhandlingarna.

56.  Europaparlamentet kräver att de internationella ekonomiska institutionerna och kommissionen skall utveckla åtgärder och program för att främja kvinnornas roll inom utvecklingsländernas ekonomiska liv, framför allt genom att med hjälp av utbildning och ekonomiskt stöd, bland annat mikrokrediter, uppmuntra företagarandan.

57.  Europaparlamentet anser att den sociala utvecklingen är en hörnsten inom handelspolitiken och uppmanar de berörda internationella organisationerna samt regeringarna att avskaffa all slags diskriminering, också i form av bristande jämställdhet och hinder mellan könen och lönediskriminering, att erkänna rätten till betald moderskapsledighet samt införa en minimilön. Parlamentet vill att samrådsförfarandet skall utsträckas till att omfatta organisationer som företräder kvinnliga arbetare.

58.  Europaparlamentet begär att de internationella handelsaktörerna skall ta sitt samhällsansvar och kräver att berörda institutioner skall vidta särskilda åtgärder för att garantera att personer som lever i en ogynnsam miljö skall få lika tillträde till hälsosystem, anständigt boende, vatten, rättsväsende, skola och utbildning, livslångt lärande samt idrott och kultur, för att undvika att de lämnar skolan i förtid och för att möjliggöra en smidig övergång från skola till arbetsmarknad.

59.  Europaparlamentet anser att handelsavtalen måste följa gällande internationella avtal om mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter, ekologisk hållbarhet, rätten till utbildning och utrotning av fattigdomen.

60.  Europaparlamentet påminner om att en internationell handel i utvecklingens och fattigdomsminskningens tjänst också är en handel som bidrar till sociala framsteg och rimliga arbetsvillkor. Parlamentet betonar att bestämmelserna för handeln inte får inkräkta på ILO:s sociala normer. Parlamentet anser att kampen mot alla former av exploatering i samband med arbete (särskilt förbud mot tvångsarbete och barnarbete) och respekten för fackföreningarnas frihet är grundläggande för organisationen av en rättvis handel i allas intresse. Parlamentet bekräftar behovet av att undersöka interaktionen mellan handeln och de sociala frågorna.

61.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att börja ta hänsyn till icke-kommersiella aspekter vid kommande förhandlingar om varje ytterligare öppning av marknaderna, så att ökningen av handeln inte sker på bekostnad av lokalbefolkningarnas arbetsvillkor. Parlamentet uppmanar samtidigt ILO:s medlemmar att komma överens om gemensamma bestämmelser för utvecklingsländerna, och att rådfråga dessa om bestämmelsernas natur och tidsplanen för deras införande.

62.  Europaparlamentet betonar att det är nödvändigt att WTO respekterar ILO:s beslut inom detta område. Parlamentet föreslår i detta sammanhang att när ILO beslutar om sanktioner bör länderna ha möjlighet att utnyttja handelsinstrument, t.ex. införande av skyddsklausuler, tillfällig höjning av tullsatserna eller vidtagande av antidumpningsåtgärder.

63.  Europaparlamentet betonar att fattigdomsminskning och främjande av hållbar utveckling måste vara en av de prioriterade frågorna för EPA-förhandlingarna.

64.  Europaparlamentet betonar behovet av att bevara och förstärka den multilaterala handelsramen. Parlamentet påminner om att WTO är ett forum för att skapa rättvisa, regelbaserade system för den internationella handeln, där särskild tonvikt bör läggas vid att öka utvecklingsländernas förhandlingskapacitet för att ge dem möjlighet att bättre företräda sina handelsintressen och integrera dem i den globala ekonomin.

65.  Europaparlamentet bekräftar sin begäran om en snar och djupgående reform av WTO i riktning mot ökad demokratisk ansvarsskyldighet, öppenhet och trovärdighet för att mer effektivt integrera organisationen i det övergripande globala styret. Parlamentet efterlyser bättre samordning och sammanhang mellan de olika internationella organ som är verksamma inom handel, utveckling och dess finansiering, inklusive de FN-organ som ansvarar för mäsklig utveckling, hälsa, arbete och miljö, för att nå millennieutvecklingsmålen och för att konsolidera ansträngningarna att utrota fattigdomen och erbjuda möjligheter åt alla.

66.  Europaparlamentet begär att parlamentet, som är medborgarnas legitima representant i Europeiska unionen, involveras i de överenskommelser som rör den internationella handeln.

67.  Europaparlamentet påpekar att kampen för att bekämpa fattigdom är nära förbunden med skyddet av mänskliga rättigheter, upprättandet av demokratiska institutioner och införandet av demokratiskt styre.

68.  Europaparlamentet välkomnar deklarationen av den 14 september 2005 från FN:s toppmöte i New York om förverkligandet av millennieutvecklingsmålen, som föreslår att man överväger införandet av internationella solidaritetsbidrag som skall gå till kampen mot aids, tuberkulos och malaria, vilket skulle ge det internationella samfundet möjlighet att uppfylla sina åtaganden gentemot de fattigaste länderna men också bidra till en rättvis fördelning av nytt välstånd som uppkommer genom globaliseringen.

69.  Europaparlamentet anser att det inte bara är handeln som kan påverka den framtida välståndsutvecklingen, utan i synnerhet ekonomisk utveckling och investeringar i små och medelstora företag som tillhandahåller varor och tjänster. Parlamentet uppmanar framför allt Europeiska investeringsbanken att utarbeta fler program för dessa målgrupper.

70.  Europaparlamentet betonar vikten av att stödja de minst utvecklade ländernas insatser för att avskaffa byråkrati för att stimulera inhemskt företagande och finna marknader utomlands, särskilt genom att lokalsamhällen, parlament och det civila samhället i utvecklingsländerna deltar i demokratiska processer.

71.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1) EGT C 112 E, 9.5.2002, s. 326. (2) EGT C 177 E, 25.7.2002, s. 290. (3) EUT C 272 E, 13.11.2003, s. 277. (4) EUT C 39 E, 13.2.2004, s. 79. (5) EUT C 43 E, 19.2.2004, s. 248. (6) EUT C 67 E, 17.3.2004, s. 255. (7) EUT C 74 E, 24.3.2004, s. 861. (8) EUT C 76 E, 25.3.2004, s. 435. (9) EUT C 77 E, 26.3.2004, s. 393. (10) EUT C 304 E, 1.12.2005, s. 277. (11) EUT C 92 E, 20.4.2006, s. 397. (12) Antagna texter, P6_TA(2005)0289. (13) Antagna texter, P6_TA(2005)0461. (14) EUT C 320 E, 15.12.2005, s. 145. (15) Antagna texter, P6_TA(2005)0454. (16) EUT L 169, 30.6.2005, s. 1.