Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av artikel 10 i EG-fördraget och artikel 47 i EU-fördraget,

–   med beaktande av artikel 5 i EG-fördraget,

–   med beaktande av sin resolution av den 3 september 2003 om de rättsliga grunderna och respekten för EG-rätten(1),

–   med beaktande av Europeiska gemenskapernas domstols dom av den 13 september 2005 i mål C-176/03(2),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 23 november 2005 till Europaparlamentet och rådet om följderna av EG-domstolens dom av den 13 september 2005 (mål C–176/03, kommissionen mot rådet) (KOM(2005)0583),

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A6-0172/2006), och av följande skäl:

A.  En effektiv tillämpning av bestämmelserna i gemenskapsrätten är en av gemenskapsorganens främsta prioriteringar och enligt artikel 10 i EG-fördraget en grundläggande skyldighet för medlemsstaterna.

B.  Arbetet med att förverkliga EU-projektet har under årtiondenas lopp skapat ett europeiskt rättsligt område, inom vilket de nationella rättsordningarna och gemenskapens rättsordning efter hand har flätats samman till en självständig struktur. Denna struktur grundar sig inte endast på gemensamma värden utan även på principerna om gemenskapsrättens företräde och ett lojalt samarbete mellan medlemsstaterna och gemenskapens institutioner (se artikel 10 i EG-fördraget).

C.  All verksamhet som gemenskapen bedriver måste ske i enlighet med subsidiaritetsprincipen, som är inskriven i artikel 5 i EG-fördraget.

D.  I domstolens rättspraxis har vid flera tillfällen fastslagits att nödvändiga åtgärder för att säkerställa en effektiv tillämpning av gemenskapsrätten kan innefatta straffrättsliga påföljder.

E.  Principerna om gemenskapsrättens företräde och om lojalt samarbete kan påverka medlemsstaternas nationella strafflagstiftning, eftersom medlemsstaterna enligt domstolens rättspraxis är skyldiga att göra följande:

F.  Domstolens rättspraxis har i första hand skapat klarhet i fråga om tillämpliga rättsliga grunder inom första respektive tredje pelaren, samtidigt som den fastställt att någon behörighet för gemenskapslagstiftaren i straffrättsliga frågor och inom straffprocessrätten inte föreligger.

G.  I framför allt domen i mål C-176/03 fastslår domstolen att gemenskapen visserligen inte har någon generell straffrättslig behörighet, men uttalar samtidigt att om de behöriga nationella myndigheternas tillämpning av effektiva, proportionerliga och avskräckande straffrättsliga påföljder är absolut nödvändig för att bekämpa allvarliga hot mot miljön skall dock inte denna begränsade behörighet hindra gemenskapslagstiftaren från att vidta åtgärder som har ett samband med medlemsstaternas straffrättsliga bestämmelser och som gemenskapslagstiftaren anser vara nödvändiga för att säkerställa att de bestämmelser som denne utfärdar i fråga om miljöskydd får full verkan.

H.  För att man skall kunna fastställa att den rättsliga grunden för en gemenskapsakt är korrekt är det enligt domstolens fasta rättspraxis nödvändigt att beakta denna rättsakts syfte och innehåll, och följaktligen är, enligt artikel 29 och följande artiklar i EU-fördraget, de rättsakter som har antagits i enlighet med avdelning VI i EU-fördraget ogiltiga om de på grund av sitt syfte och innehåll i stället hade kunnat grundas på EG-fördraget.

I.  Domstolens dom i mål C-176/03 avser endast straffrättsliga frågor rörande miljöskydd, som är en av gemenskapens huvuduppgifter i enlighet med artiklarna 2 och 3 i EG-fördraget.

J.  Domen i mål C-176/03 bör därför betraktas med försiktighet och tillämpas från fall till fall på de områden som avser gemenskapens viktigaste principer, mål och befogenheter.

K.  I ovannämnda meddelande ville kommissionen utvidga domstolens slutsatser så att även straffrättsliga bestämmelser som antagits i enlighet med avdelning VI i EU-fördraget på andra områden än miljöpolitiken där gemenskapen har behörighet, skall anses vara olagliga.

L.  Det framstår som att det saknas skäl för en automatisk presumtion att göra en extensiv tolkning av domen.

M.  Enligt kommissionen finns det i den gällande lagstiftningen rättsakter som grundas på avdelning VI i EU-fördraget vilkas rättsliga grund bör betraktas som felaktig mot bakgrund av domen i mål C-176/03 enligt den extensiva tolkning som kommissionen gör av domen.

N.  För att förhindra att den aktuella lagstiftningen ogiltigförklaras och för att säkerställa rättssäkerheten avser kommissionen att vidta olika åtgärder beträffande den gällande lagstiftningen och beträffande förslag till lagstiftning som ännu inte är färdigbehandlade.

O.  Frågan huruvida det är legitimt att införa straffrättsliga bestämmelser i den gemenskapslagstiftning som antagits enligt unionens första pelare är viktig och detta utgör nästa steg i utvecklingen av gemenskapsrätten.

P.  I utvecklingen av gemenskapsrätten har parlamentet vid sidan av de övriga institutionerna en drivande roll som lagstiftningsorgan, eftersom det utses på demokratisk väg och företräder folken i Europa, framför allt när det gäller antagandet av bestämmelser som kan begränsa medborgarnas grundläggande friheter.

Q.  Legalitetsprincipen utgör i brottmål en omistlig garanti för skyddet av den enskildes frihet, även inom Europeiska unionens rättsordning. All maktutövning omfattas av denna princip, exempelvis fastställandet av vilka brott som skall beivras och vilka påföljder som skall tillämpas.

1.  Europaparlamentet välkomnar domen i mål C-176/03, i vilken det klargörs att valet av den rättsliga grund på vilken en rättsakt antas måste ske med hänvisning till rättsaktens syfte och innehåll; domstolen upphävde av detta skäl ett rambeslut rörande miljöskydd vilket felaktigt grundades på den tredje pelaren i stället för på den första.

2.  Europaparlamentet gläder sig åt att domstolen på dessa grunder bekräftar att gemenskapslagstiftaren har behörighet att enligt första pelaren anta nödvändiga straffrättsliga påföljder för att säkerställa att bestämmelserna i första pelaren får full verkan, i detta fall rörande miljön.

3.  Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att inte automatiskt utvidga domstolens slutsatser till att gälla alla andra områden som omfattas av första pelaren.

4.  Europaparlamentet upprepar än en gång att det är brådskande att – med stöd av artikel 42 i EU-fördraget – inleda förfarandet för att integrera polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet med gemenskapspelaren. Bara inom denna pelare garanteras förutsättningarna för att gemenskapsbestämmelser antas med full respekt för de demokratiska principerna, genom effektiva beslut och med tillbörlig rättslig kontroll.

5.  Europaparlamentet anser att man i väntan på denna åtgärd så snart som möjligt bör utforma en sammanhängande politisk strategi när det gäller föreskrifter om straffrättsliga påföljder i EU:s lagstiftning. Parlamentet erinrar om att de straffrättsliga bestämmelser som antas även måste stämma överens sinsemellan, oavsett vilken rättslig grund eller pelare de vilar på. Parlamentet beklagar för övrigt att det i grunden är EU:s medborgare som till slut drabbas av den nuvarande motsättningen mellan gemenskap och union i dessa frågor.

6.  Europaparlamentet anser att en strategi för alla pelare på detta område kräver följande:

7.  Europaparlamentet är överens med kommissionen om vikten av att dra tillbaka eller ändra lagstiftningsinitiativ som ännu inte är färdigbehandlade om de mot bakgrund av domen i mål C-176/03 skall anses ha en felaktig rättslig grund.

8.  Europaparlamentet är överens med kommissionen om att det är nödvändigt att fastställa en ny rättslig grund som utgår från EG-fördraget i fråga om lagstiftning som redan har antagits enligt tredje pelaren och som mot bakgrund av domen i mål C-176/03 måste anses som ogiltig, och att det är nödvändigt att återuppta lagstiftningsförfarandet med beaktande av denna nya rättsliga grund.

9.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över de rättsakter den har identifierat och att arbeta från fall till fall i stället för att behandla alla rättsakter generellt och utan åtskillnad, så att det efter en djupgående analys kan säkerställas att korrekt rättslig grund fastställs för varje enskilt fall.

10.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillämpa EG-domstolens dom endast på de områden som avser gemenskapens viktigaste principer, mål och befogenheter, och att tillämpa den med försiktighet, från fall till fall och alltid i samarbete med rådet och Europaparlamentet.

11.  Europaparlamentet påminner kommissionen om att en översyn av gällande rättsakter för att eventuellt lägga fram förslag om att ändra den rättsliga grunden, där man samtidigt låter det materiella innehållet vara oförändrat, inte får innebära att Europaparlamentet berövas sin oförytterliga roll som lagstiftare; detta skulle vara detsamma som att försaka det demokratiska bidrag som parlamentet ger till den europeiska integrationen i egenskap av vald församling som företräder medborgarna.

12.  Europaparlamentet motsätter sig ett interinstitutionellt avtal enligt vilket parlamentet skall åläggas att avstå från att utöva sina rättigheter.

13.  Europaparlamentet noterar emellertid att domstolen har fastställt att ett direktiv inte i sig och utan hänsyn till en medlemsstats nationella lagstiftning som antagits för dess genomförande kan utgöra grundval för straffrättsligt ansvar eller en skärpning av det straffrättsliga ansvaret för dem som bryter mot direktivets bestämmelser(8).

14.  Europaparlamentet håller med kommissionen om att straffrättsliga åtgärder inte får vidtas om det inte är motiverat av behovet av att ge verkan åt den berörda gemenskapspolitiken. Parlamentet anser också att åtgärderna måste vara konsekventa i förhållande till hela det straffrättsliga regelverket. Parlamentet anser att det i princip är medlemsstaterna som är ansvariga för att korrekt tillämpa gemenskapsrätten.

15.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att hålla i minnet att förutsättningarna för att införliva straffrättsliga bestämmelser i första pelaren måste vara tydliga och fastställda på förhand. Dessa förutsättningar uppfylls endast om efterlevnaden av gemenskapsbestämmelserna inte kan säkerställas på annat sätt än genom att tillgripa straffrättsliga påföljder. Det är framförallt nödvändigt att försäkra sig om att överträdelser av gemenskapsbestämmelserna har förekommit ofta och i upprepade fall utan att det har varit möjligt att förhindra dem genom gällande lagstiftning, även om den nationella lagstiftningen har tillämpats.

16.  Europaparlamentet noterar att gemenskapsrätten endast får innehålla minimibestämmelser, i form av direktiv, för antagande av straffrättsliga påföljder som skall tillämpas i medlemsstaterna. Parlamentet anser dock att det i vissa fall är angeläget att närmare definiera medlemsstaternas åtgärder genom att uttryckligen ange a) de gärningar som bör utgöra ett brott och/eller b) typen av tillämpliga påföljder och/eller c) andra åtgärder som har samband med straffrättslig lagstiftning och som är tillämpliga i det relevanta sammanhanget.

17.  Europaparlamentet påminner medlemsstaterna om att de i enlighet med artikel 10 i EG-fördraget skall se till att gemenskapens åtgärder genomförs på ett allmänt effektivt sätt, och uppmanar dem därför med kraft att göra sitt yttersta för att se till att också deras nationella straffrättsliga bestämmelser uppfyller detta mål.

18.  Europaparlamentet är överens med kommissionen om att de horisontella straffrättsliga bestämmelser som syftar till att främja det rättsliga och polisiära samarbetet mellan medlemsstaterna samt åtgärderna för harmonisering av straffrätten på området för frihet, säkerhet och rättvisa i varje fall skall baseras på avdelning VI i EU-fördraget.

19.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och till medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1) EUT C 76 E, 25.3.2004, s. 224. (2) Mål C-176/03, kommissionen mot rådet, ännu ej offentliggjort i rättsfallssamlingen. (3) REG 1999, s. I-11. (4) REG 1989, s. 2965. (5) REG 1996, s. I-4345. (6) REG 1999, s. I-6207. (7) REG 1999, s. I-431. (8) Mål 80/86 Kolpinghuis Nijmegen, REG 1987, s. 3969, punkt 13, och mål C-60/02 X, punkt 61, REG 2004, s. I-651, och där nämnd rättspraxis.