Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av artikel 13 i EG-fördraget som ger gemenskapen behörighet att vidta nödvändiga åtgärder för att bekämpa all slags diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning,

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter(1),

–   med beaktande av rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung(2) och rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättandet av en allmän ram för likabehandling(3) som förbjuder all slags diskriminering, direkt eller indirekt, på grund av ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning,

–   med beaktande av artikel 21.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som förbjuder all diskriminering på grund av kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning,

–   med beaktande av de olika rättsliga instrument som antagits inom FN och Europarådet och som förbjuder all diskriminering avseende de rättigheter som där garanteras; med särskilt beaktande av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter och rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna,

–   med beaktande av kommissionens meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och Sociala kommittén samt Regionkommittén om icke-diskriminering och lika möjligheter för alla – en ramstrategi (KOM(2005)0224),

–   med beaktande av sin resolution av den 8 juni 2005 om minoritetsskydd och antidiskrimineringspolitik i ett utvidgat EU(4),

–   med beaktande av sin resolution av den 28 april 2005 om romernas situation i Europeiska unionen(5),

–   med beaktande av sin resolution av den 18 januari 2006 om homofobi i Europa(6),

–   med beaktande av årsrapporten för 2004 från expertnätverket för grundläggande rättigheter och dess tematiska rapport om minoriteter, offentliggjord samma år,

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A6-0189/2006), och av följande skäl:

A.  Kampen mot diskriminering utgör en nödvändig länk i integrationspolitiken, som i sig är en garanti för social sammanhållning och ett oumbärligt verktyg i kampen mot utestängning.

B.  Diskriminering orsakas i stor utsträckning av okunskap och har sitt ursprung i en rädsla för det främmande. Därför måste man behandla roten till problemet genom att vidta riktade åtgärder som syftar till att främja tolerans och mångfald från tidig ålder. Parlamentet påminner i detta sammanhang om att programmen Sokrates, Leonardo och Ungdom kan spela en avgörande roll.

C.  Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet (EUMC) konstaterar att nationella myndigheters spridning av praktisk information om icke-diskriminering på nationell nivå fortsätter att vara begränsad och behöver utvidgas till att omfatta målgrupperna och de icke-statliga organisationer som understödjer dem. Regeringarna måste i större utsträckning uppmärksamma det faktum att lokala och regionala myndigheter och det civila samhället bör utgöra effektiva partners i kampen mot diskriminering på grund av ras och bör stödja alla politiska mål för att motverka diskriminering.

D.  Artikel 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna vilken har blivit införlivad i konstitutionsfördragets artikel II-81, har en större räckvidd än artikel 13 i EG-fördraget då diskrimineringsgrunder som är saknas i artikel 13 tas upp i stadgan, nämligen hudfärg, socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet och börd. Parlamentet beklagar djupt att denna vidare uppfattning förblir ett instrument utan rättsligt bindande verkan.

E.  Såsom expertnätverket nyligen påminde om bör medlemsstaterna åta sig att respektera de grundläggande rättigheter som finns inskrivna i de allmänna principerna i EG-rätten, inbegripet de rättigheter, friheter och principer som tas upp i Europeiska unionens stadga för de grundläggande rättigheterna, i genomförandet av rättsliga instrument som antas på grundval av artikel 13 i EG-fördraget.

F.  När man prioriterar vissa slag av diskriminering i lagstiftningen skapar man ett slags rangordning av diskrimineringsgrunder som är oberättigad.

G.  Det finns olika sätt att se på begreppet diskriminering beroende på om man ser det ur den enskildes synvinkel eller ur en kollektiv synvinkel. Försvaret av medborgarnas rättigheter kräver inte samma åtgärder när det gäller en individ som när det gäller att försvara grupper av individers intressen.

H.  Det är viktigt att definiera vad som avses med aktiva åtgärder innan man beslutar om huruvida lagen skall ändras och i så fall hur. Aktiva åtgärder inbegriper de åtgärder som bör vidtas för att tackla ojämlikhet och olaglig diskriminering och de är ett instrument med syfte att främja en balanserad representation av befolkningen på de områden och nivåer där det är nödvändigt att hela befolkningen har en likvärdig representation. Detta måste även tillämpas på områden utanför arbetsmarknaden och bör sträcka sig bortom jämställdheten.

I.  En icke-diskriminerande kultur bör främjas genom utbildning för fred, icke-våld och interkulturell dialog.

J.  För att göra sig av med gamla orättvisor eller diskriminering kan det visa sig nödvändigt att ta till tillfälliga aktiva åtgärder som härrör från en "proaktiv" syn på rättvisan och som kan ta sig en mängd olika former . Kvotering bör betraktas som en ytterlighetsåtgärd som endast kan tillämpas i enlighet med EG-domstolens rättspraxis och med respekt för proportionalitetsprincipen.

K.  För vissa särskilt missgynnade samhällsgrupper eller andra grupper vars rättigheter kränkts är det nödvändigt att införa aktiva åtgärder eller till och med speciallagstiftning om man vill ge dem en chans att integreras och därmed även vara faktiskt delaktiga i samhällslivet, så att de kan påverka de beslut som rör dem.

L.  I vissa medlemsstater liknar placeringen av romska barn i särskilda klasser eller på inrättningar för psykiskt funktionshindrade en form av rassegregering och det brådskar att införa en politik som motverkar segregeringen.

M.  Ramkonventionens rådgivande kommitté uppmuntrar införandet av aktiva åtgärder till förmån för medlemmar av särskilt missgynnade minoriteter.

N.  FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter anser att de parter som undertecknat konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har en skyldighet att ge en lämplig positiv särbehandling till personer med funktionshinder för att nå målen om full delaktighet och jämlikhet i samhället för alla funktionshindrade.

O.  EUMC påminner om att rasismens verkliga omfattning och natur fortsätter att vara svår att bedöma på grund av frånvaron av, eller ineffektiviteten i, både officiell och inofficiell insamling av uppgifter i många medlemsstater.

P.  Såsom EUMC betonar är det mycket svårt att få en verklig insikt i diskrimineringen och att förstå om politiken för att bekämpa den är framgångsrik utan officiell statistik över etniskt och nationellt ursprung och över religion. Bristen på tillräcklig statistik för att illustrera och utvärdera diskriminering gör det omöjligt att skapa en icke-diskrimineringsstrategi som bland annat grundar sig på aktiva åtgärder till förmån för sådana grupper.

Q.  Behandlingen av personuppgifter på gemenskapsnivå regleras i direktiv 95/46/EG och som framhållits av expertnätverket föreligger det inte någon motsättning mellan skydd av personuppgifter och övervakning av diskriminering med statistiska metoder, eftersom målet med en sådan övervakning är att öka kunskapen om över- eller underrepresenterade grupper inom särskilda områden eller på vissa nivåer och att mäta framstegen, för att på så sätt kunna identifiera var det finns ett behov av åtgärder och för att kunna välja den mest effektiva åtgärden.

R.  Det är nödvändigt att kunna stödja sig på tillförlitlig statistik, särskilt över vissa grupper med egna särdrag, för att upptäcka indirekt diskriminering som uttryckligen förbjuds i gemenskapslagstiftningen. Om man inte har tillgång till statistik fråntar man i själva verket potentiella offer för indirekt diskriminering ett nödvändigt verktyg för att göra sina rättigheter gällande.

S.  Tolkningen av de faktorer som kan göra det möjligt att fastställa att direkt eller indirekt diskriminering förekommit görs i enlighet med nationell lag eller nationell praxis och det är i nuläget upp till medlemsstaternas godtycke huruvida man skall använda sig av statistik som underlag för att styrka förekomsten av indirekt diskriminering. Detta för inte bara med sig vissa skillnader utan innebär också att det är omöjligt att anmäla vissa former av indirekt diskriminering i de stater där denna metod inte medges.

T.  Jämlikhet och rätten att leva utan diskriminering och rasism utgör centrala beståndsdelar i ett samhälle vars samtliga medlemmar är väl integrerade. EU:s politik för integration och dess politik angående diskriminering bör vara samstämda. Traditioner och kulturella normer i medlemsstaterna måste respekteras men "integration" bör samtidigt baseras på en helhetsstrategi i enlighet med medlemsstaternas överenskommelse om gemensamma grundläggande principer för integration från 2004.

Allmänna överväganden

1.  Europaparlamentet anser att diskriminering inte bara bör bekämpas med lagstiftningsinstrument och rättsmedel utan med nödvändighet även med hjälp av utbildning, främjande av de bästa metoderna och kampanjer riktade till en bred allmänhet på de områden och sektorer där diskriminering förekommer. Parlamentet understryker att kampen mot diskriminering också bör baseras på att man skapar en insikt om företeelsens sociala men också ekonomiska återverkningar - något som måste beaktas på alla regeringsnivåer, inbegripet lokala och regionala nivåer, samt av icke-statliga organisationer, vilka medlemsstaterna bör knyta tätt till sin politik för att bekämpa diskriminering.

2.  Europaparlamentet anser det vara av grundläggande betydelse att klart och tydligt definiera vad som avses med aktiva åtgärder och betona att aktiva åtgärder inte är detsamma som positiv särbehandling. Parlamentet konstaterar att aktiva åtgärder till exempel kan omfatta följande: översyn av rekryteringspolitik och metoder för att identifiera och avskaffa sådan rekryteringspolitik som leder till diskriminering, vidtagande av åtgärder som öppnar möjligheter för missgynnade grupper, uppsättande av mål för att förbättra missgynnade gruppers representation inom arbetskraften eller assistans för att hjälpa missgynnade grupper att delta i samhället som helhet.

3.  Europaparlamentet anser att man bör sammanställa alla de goda metoder som tillämpas i medlemsstaterna för att bekämpa diskriminering, av vilka vissa är mer omfattande, starka och inrotade än andra, och se till att dessa sprids genom ett riktmärkningsförfarande. Parlamentet anser att det i detta sammanhang vore användbart att förstärka nätverket för nationella instanser med ansvar för att bekämpa diskriminering (Equinet) och att alla medlemsstater bör uppmuntras att delta. Parlamentet anser att man så småningom skulle kunna ge byrån för grundläggande rättigheter i uppdrag att samla in och sprida information och att fungera som samordnare och drivkraft.

4.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens initiativ att lansera ett europeiskt år för lika möjligheter 2007 och hoppas att ett sådant år skall bidra till en insikt om olika former av diskriminering, diskriminering på flera olika grunder, liksom även till bättre kännedom om vilka rättsmedel som finns. Parlamentet önskar dock att dylika initiativ i framtiden förbereds med längre framförhållning. Parlamentet upprepar sin ståndpunkt om att kommissionen och medlemsstaterna måste se till att alla former av diskriminering åtgärdas och behandlas på lika villkor och påminner kommissionen om dess löfte och åtagande att noggrant övervaka detta och rapportera om det till parlamentet. Parlamentet beklagar på nytt det faktum att de medel som tilldelats året är otillräckliga med tanke på hur viktig kampen mot diskriminering är. Eftersom ett av syftena med interkulturell dialog är att bekämpa diskriminering uppmanar parlamentet till att den verksamhet som påbörjats under 2007 fullföljs under det Europeiska året för interkulturell dialog 2008.

5.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja sådan utbildning som bygger på en pedagogik som gynnar fred, icke-våld och interkulturell dialog.

6.  Europaparlamentet anser att inget hindrar medlemsstaterna från att, efter att ha samlat in uppgifter, vidta åtgärder till förmån för vissa grupper som inte omfattas av artikel 13 i EG-fördraget och som löper stor risk att marginaliseras socialt, till exempel personer som försöker avvänja sig från beroendeframkallande ämnen, personer som lyckats avvänja sig och dömda personer som frigivits, det vill säga personer som på nytt försöker integrera sig i samhället.

7.  Europaparlamentet beklagar det faktum att stadgan om grundläggande rättigheter fortfarande inte blivit rättsligt bindande och kräver att denna situation åtgärdas. Parlamentet är av den uppfattningen att när kommissionen genomför den systematiska och strikta kontroll man åtagit sig att genomföra av förenligheten mellan sina rättsakter och bestämmelser å ena sidan och stadgan om grundläggande rättigheter å andra sidan bör den särskilt göra ansträngningar för att upptäcka all slags diskriminering (direkt men även – framför allt – indirekt diskriminering) som dessa rättsakter och bestämmelser skulle kunna ge upphov till för olika grupper av personer. Parlamentet anser att kommissionen bör göra en utvärdering ur diskrimineringssynpunkt av samtliga förslag till lagstiftning för att se till att det vid kommissionens samtliga generaldirektorat bedrivs en konsekvent politik. Parlamentet anser att byrån för grundläggande rättigheter bör vara nära knuten till de konsekvensanalyser som görs i detta sammanhang.

8.  Europaparlamentet bedömer liksom kommissionen att det kan visa sig nödvändigt att i vissa fall göra tillfälliga undantag från en individbaserad syn på jämlikhet till förmån för en gruppbaserad "distributiv rättvisa" i form av så kallade "aktiva" åtgärder för att komma till rätta med iögonfallande ojämlikhet av "endemisk" eller "strukturell" eller till och med "kulturell" karaktär och därigenom återställa en allvarligt rubbad jämvikt.

9.  Europaparlamentet understryker att begreppen "aktiva åtgärder" eller "positiv särbehandling" eller "distributiv rättvisa" alla har sin utgångspunkt i erkännandet av att en effektiv bekämpning av diskriminering i vissa fall förutsätter ett aktivt ingripande från myndigheternas sida för att återställa en allvarligt rubbad jämvikt. Parlamentet betonar att ett ingripande av detta slag inte skall liknas vid en form av diskriminering, inte ens en "positiv" sådan, och att begreppet aktiva åtgärder inte skall reduceras till en idé om kvotering. Parlamentet påminner om att dessa åtgärder kan se ut på många olika sätt, det kan vara garantier för anställningsintervjuer, förtur till vissa utbildningar som leder till yrken där vissa grupper är underrepresenterade, spridning av anställningserbjudanden i första hand till vissa samhällsgrupper eller beaktande av arbetslivserfarenhet i stället för att bara se till examensbevis.

10.  Europaparlamentet påpekar att principen om likabehandling inte hindrar en medlemsstat från att bibehålla eller införa särskilda åtgärder för att förebygga eller kompensera nackdelar i samband med de diskrimineringsgrunder som står upptagna i artikel 13 i EG-fördraget. Parlamentet betonar att dessa särskilda åtgärder bör spridas till alla områden där man kan konstatera stora jämlikhetsbrister oavsett om det rör utbildning, hälsovård, bostäder, tillgång till varor och tjänster eller andra områden.

11.  Europaparlamentet är medvetet om att vissa grupper är klart underrepresenterade inom vissa yrkeskategorier och att det kan få till följd att dessa grupper avskräcks från att anstränga sig för att inhämta den nödvändiga kunskapen för att arbeta inom dessa yrken, vilket leder till en ond cirkel. Parlamentet rekommenderar därför starkt att arbetsgruppen på hög nivå om etniska minoriteter på arbetsmarknaden som skall avge rapport i slutet av 2006 noggrant uppmärksammar den här frågan och att förutsättningar skapas som gör det möjligt för alla grupper av personer, i alla åldrar, med början redan i barndomen, att få tillträde till alla typer och nivåer av utbildning och yrkesutbildning samt att aktiva åtgärder vidtas vid behov för att göra det möjligt för missgynnade grupper att få tillgång till skolgång och universitets- och yrkesutbildning som de annars inte skulle få tillgång till.

12.  Europaparlamentet uppmanar de medlemsstater som inte har ett särskilt administrativt organ för jämlikhet och för bekämpning av diskriminering på det nationella planet att inrätta ett sådant. Parlamentet betonar att ett sådant organ måste vara oberoende och förfoga över tillräckliga resurser för att kunna bistå diskrimineringsoffren i samband med rättsliga åtgärder. Vidare bör detta organ ha undersökningsbefogenheter för att kunna utreda ärendena. Parlamentet anser att all nedvärdering av sådana organ bör betraktas som ett felaktigt genomförande av antidiskrimineringsdirektiven. Parlamentet uppmanar kommissionen att noggrant utvärdera situationen i medlemsstaterna med hänsyn till detta, i synnerhet den polska regeringens beslut att avskaffa "jämlikhetsorganet", det ämbete som har ansvaret för att bekämpa diskriminering och främja jämlikhet för alla enligt den rapport som utarbetades 2005 av EU:s nätverk av oberoende experter på området för grundläggande rättigheter.

Insamling av statistiska uppgifter

13.  Europaparlamentet anser att direktiv 95/46/EG inte utgör något hinder för insamlingen av uppgifter om etniskt ursprung och religionstillhörighet utan i stället erbjuder ett nödvändigt och önskvärt skydd mot allt tänkbart missbruk av känsliga uppgifter som samlas in i statistiksyfte.

14.  Europaparlamentet anser att oavsett kulturella, historiska och konstitutionella hänsynstaganden är det av avgörande betydelse att sammanställa uppgifter om minoriteters och missgynnade gruppers situation och att politik och lagstiftning avsedd att bekämpa diskriminering måste baseras på precisa uppgifter.

15.  Europaparlamentet anser att det skulle vara användbart om arbetsgruppen för skydd av enskilda med avseende på behandlingen av personuppgifter, som skapats genom direktiv 95/46/EG, lade fram ett yttrande för att förtydliga de av direktivets bestämmelser som kan tänkas vara till hinder för upprättandet av statistik över vissa grupper av personer och för att därigenom se till att man får en enhetlig tolkning i alla medlemsstater.

16.  Europaparlamentet påpekar att när uppgifter av personlig art väl har gjorts anonyma för att användas i statistiken skall dessa uppgifter inte längre betraktas som uppgifter av personlig art. Parlamentet påminner också om att det finns pålitliga metoder där anonymiteten respekteras. Dessa metoder används traditionellt inom samhällsvetenskaperna och bör göra det möjligt att upprätta statistik på grundval av kriterier som betraktas som känsliga.

17.  Europaparlamentet noterar med tillfredsställelse att kommissionen avser att i samarbete med nationella myndigheter och andra berörda parter utarbeta statistikverktyg för att utvärdera förekomsten av diskriminering. Parlamentet ser med intresse fram emot att handboken för insamling av uppgifter skall publiceras 2006 som utlovat.

18.  Europaparlamentet påminner om att begreppet indirekt diskriminering per definition är förknippat med kvantitativa kriterier och att det därför är kontraproduktivt att genom lagstiftningen om skydd av personuppgifter lägga hinder i vägen för registrering av statistiska uppgifter som gäller vissa särdrag, eftersom det utan dessa uppgifter blir omöjligt att bevisa att indirekt diskriminering förekommer.

19.  Europaparlamentet anser att om man effektivt vill kunna bekämpa alla former av indirekt diskriminering, och alltså på ett korrekt sätt genomföra de gemenskapsdirektiv om diskriminering som uttryckligen förbjuder dem, är det nödvändigt att tillåta bevisföring grundad på statistik.

20.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och, i fall där detta är lämpligt, regionala och lokala myndigheter att utveckla sina statistikverktyg så att man får tillgång till uppgifter om sysselsättning, bostad, utbildning och inkomst för var och en av de grupper av personer som riskerar att utsättas för diskriminering på grundval av ett av de kriterier som räknas upp i artikel 13 i EG-fördraget.

21.  Europaparlamentet påpekar att det krävs att en person kan identifieras som tillhörig en skyddad grupp för att personen i fråga skall kunna gynnas av en positiv särbehandling på grund av att personen tillhör denna grupp, vilket innebär att man måste få tillgång till känsliga uppgifter om vederbörande. Parlamentet påminner om att dessa uppgifter bör behandlas i enlighet med lagstiftningen om skydd av personuppgifter och artikel 3.1 i ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter.

Behov av att komplettera lagstiftningen

22.  Europaparlamentet beklagar djupt att kommissionen, trots Europaparlamenets upprepade uppmaningar, inte på det här stadiet planerar att utarbeta en övergripande lagstiftning om bekämpning av diskriminering. Parlamentet påpekar att bättre lagstiftning inte bara innebär att man avskaffar onödig lagstiftning utan också att man utvecklar lagstiftning som svarar mot Europaparlamentets kraftfulla politiska signaler. Parlamentet kräver att man senast i juni 2007 skall lägga fram ett nytt lagstiftningsinstrument som omfattar alla de diskrimineringsgrunder som tas upp i artikel 13 i EG-fördraget och som har samma tillämpningsområde som direktiv 2000/43/EG.

23.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i sin lagstiftning vederbörligen beakta de olika diskrimineringsgrunder som står upptagna i artikel 21 i stadgan i syfte att ge stadgan om grundläggande rättigheter, som hittills försvagats av att vara ett icke-bindande rättsligt instrument, en mer framträdande roll.

24.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utan några förbehåll eller restriktiva förklaringar åta sig skyldigheter inom ramen för fördrag om mänskliga rättigheter på området för icke-diskriminering och skydd av personer som tillhör en minoritet eller andra sårbara grupper och att uppfylla sådana åtaganden till fullo.

25.  Europaparlamentet anser att traditionella nationella minoriteter har ett akut behov av en gängse rampolicy för effektivt deltagande i beslutsfattandeprocesser som rör deras identitet, och att de behöver skyddas genom olika former av självstyre eller autonomi för att övervinna situationen med dubbla standarder som etableras genom Köpenhamnkriterierna å ena sidan, och avsaknaden av regler överhuvudtaget i medlemsstaterna å andra sidan.

26.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att aktivt uppfylla sina skyldigheter som fördragens väktare och att omgående vidta åtgärder mot medlemsstater som inte genomfört gemenskapslagar med förbud mot diskriminering enligt artikel 13 i EG-fördraget, till exempel direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG. Europaparlamentet påminner om att EG-domstolen redan har dömt vissa medlemsstater för att de inte genomfört direktiven om antidiskriminering och uppmanar dem att vidta åtgärder för att fullfölja sina skyldigheter. Parlamentet anser att de nya medlemsstater som ännu inte genomfört antidiskrimineringsdirektiven måste bli föremål för överträdelseförfaranden på samma sätt som de gamla medlemsstaterna. Kommissionen uppmanas att så fort som möjligt undersöka kvaliteten på och innehållet i de lagar genom vilka direktiven om antidiskriminering har genomförts, bland annat på basis av de rapporter som utarbetats av nätverket för oberoende experter på antidiskriminering, och att så fort som möjligt väcka talan i EG-domstolen mot de medlemsstater som inte genomfört dessa direktiv korrekt.

27.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i en kommande omarbetning av antidiskrimineringslagstiftningen särskilt ägna sig åt problemen med diskriminering på flera olika grunder och med segregering, som kan liknas vid en form av diskriminering, samt att se över begreppet indirekt diskriminering och då uttryckligen ge tillstånd till bevisföring grundad på statistik som avser diskrimineringsfrågor.

28.  Europaparlamentet insisterar på att den nya byrån för grundläggande rättigheter, vars verksamhet inleds 2007, skall involveras i det nya ramverket för antidiskriminering och förse EU:s beslutsfattare med aktuell, fullgod, tillförlitlig, omfattande och relevant information som kan ligga till grund för framtida politik och lagstiftning. Parlamentet anser, mot bakgrund av farhågorna när det gäller byråns roll och funktion, att det är av grundläggande betydelse att byrån bidrar till att den får en fullgod roll i arbetet för att stödja EU:s politik för antidiskriminering.

29.  Europaparlamentet uppmanar rådet att anta kommissionens förslag till rådets rambeslut om bekämpande av rasism och främlingsfientlighet(7), där en ram för att straffa rasistiskt och främlingsfientligt våld som brott fastställs, eftersom beslutet skulle bidra till att förstärka nödvändig insamling av uppgifter om rasistiskt våld och rasistiska brott i hela EU. Parlamentet anser att rambeslutet uttryckligen bör behandla homofobi, antisemitism, islamofobi och andra typer av fobi eller hat baserade på etniskt ursprung, ras, sexuell läggning, religion eller andra irrationella grunder.

30.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram förslag som förbjuder den diskriminering som par bestående av personer av samma kön – antingen gifta eller i registrerade partnerskap – utsätts för i sina vardagsliv, i synnerhet när de utövar rätten till fri rörlighet i enlighet med EU:s lagstiftning. Parlamentet kräver att principen om ömsesidigt erkännande tillämpas även på det här området.

o
o   o

31.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. (2) EGT L 180, 19.7.2000, s. 22. (3) EGT L 303, 2.12.2000, s. 16. (4) EUT C 124 E, 25.5.2006, s. 405. (5) EUT C 45 E, 23.2.2006, s. 129. (6) Antagna texter, P6_TA(2006)0018. (7) EUT C 75 E, 26.3.2002, s. 269.