Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster(1) (utstationeringsdirektivet),

–   med beaktande av kommissionens meddelande om genomförandet av direktiv 96/71/EG i medlemsstaterna (KOM(2003)0458),

–   med beaktande av kommissionens meddelande om vägledning för utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (KOM(2006)0159) (vägledningen),

–   med beaktande av kommissionens rapport om genomförandet av direktiv 96/71/EG (SEK(2006)0439) (kommissionens rapport),

–   med beaktande av sin resolution av den 15 januari 2004 om genomförandet av direktiv 96/71/EG i medlemsstaterna(2),

–   med beaktande av artiklarna 27 och 34 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

–   med beaktande av Internationella arbetsorganisationens konvention 143 om migrerande arbetstagare (tilläggsbestämmelser),

–   med beaktande av rådets rambeslut 2005/214/JI av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff(3),

–   med beaktande av EG-domstolens domar av den 9 augusti 1994 i mål C-43/93, Vander Elst(4), av den 23 november 1999 i de förenade målen C-369/96 och 376/96, Arblade(5), av den 25 oktober 2001 i de förenade målen C-49/98, C-50/98, C-52/98, C-54/98, C-68/98 och C-71/98, Finalarte(6), av den 7 februari 2002 i mål C-279/00, kommissionen mot Italien(7), av den 12 oktober 2004 i mål C-60/03, Wolff & Müller GmbH(8), av den 21 oktober 2004 i mål C-445/03, kommissionen mot Luxemburg(9), och av den 19 januari 2006 i mål C-244/04, kommissionen mot Tyskland(10),

–   med beaktande av rådets direktiv 91/533/EEG av den 14 oktober 1991 om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet(11),

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor samt yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd (A6–0308/2006), och av följande skäl:

A.  Utstationeringsdirektivet har två viktiga mål, nämligen att garantera fri rörlighet för personer och tjänster och samtidigt säkerställa att utstationerade arbetstagare omfattas av värdlandets arbets- och anställningsvillkor i fråga om minimilöner, arbetsförhållanden och hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, i enlighet med artikel 3 i utstationeringsdirektivet. Direktivet är ett viktigt verktyg för att garantera en rättvis behandling.

B.  De bestämmelser och villkor som anges i artikel 3 i utstationeringsdirektivet bör endast ses som miniminormer. I artikel 3.7 i utstationeringsdirektivet står att villkoren i artikel 3.1–3.6 inte skall hindra tillämpning av arbets- och anställningsvillkor som är förmånligare för arbetstagarna.

C.  Enligt artikel 2.2 i utstationeringsdirektivet är det värdlandet som avgör definitionen av arbetstagare. Den ovannämnda rapporten från kommissionen bekräftar också att den faktiska arbetssituationen i värdlandet är avgörande.

D.  Europaparlamentet erinrar om att det i sin resolution av den 16 februari 2006 strök artiklarna 24 och 25 i förslaget till direktiv om tjänster på den inre marknaden(12).

E.  I EG-domstolens dom i målet Wolff & Müller slås fast att värdlandet har rätt att vidta åtgärder för att förhindra illojal konkurrens och se till att de fastställda miniminormer som anges i artikel 3 i utstationeringsdirektivet gäller för utstationerade anställda samt att skyddsåtgärdernas inskränkning av den fria rörligheten för tjänster är motiverad.

F.  I sin dom i målet Wolff & Müller fastställde EG-domstolen att det inte nödvändigtvis råder något motsatsförhållande mellan å ena sidan friheten att tillhandahålla tjänster och värnandet om den lojala konkurrensen och å andra sidan tryggandet av arbetstagarnas rättigheter.

G.  Likabehandlingsprincipen i utstationeringsdirektivet omfattar dels likabehandling av företag inom ramen för den fria rörligheten för tjänster, dels likabehandling av utstationerade anställda i fråga om gällande miniminivåer för arbets- och anställningsvillkor enligt artikel 3.

H.  I sin vägledning efterlyser kommissionen åtgärder för att förhindra att minimiskyddsnivåer och minimirättigheter kringgås till de utstationerade arbetstagarnas nackdel.

I.  De ytterst få klagomål som inkommit till kommissionen om genomförandet av utstationeringsdirektivet och det begränsade antalet fördragsbrottsförfaranden som kommissionen anhängiggjort visar tydligt att folk inte känner till vilka rättigheter detta direktiv ger dem och att direktivets syften således inte uppnås.

J.  Kollektivavtalsparterna kan spela en viktig roll för ett framgångsrikt genomförande av utstationeringsdirektivet, och att stärka dels arbetsmarknadens parter och dels ett större gränsöverskridande samarbete över hela linjen bidrar därför väsentligt till att uppnå den eftersträvade likabehandlingen. I många länder är majoriteten av arbetstagarna dock inte fackligt organiserade och ofta är det just dessa arbetstagare som får minst information om sina rättigheter och skyldigheter.

K.  Det vore ändamålsenligt om arbetsmarknadens parter i de medlemsstater där direktivet genomförs avtalsvägen fick direkt tillgång till upplysningar om vilka företag som utstationerat arbetstagare, så att de kunde utöva den tillsyn som i andra medlemsstater kommer an på myndigheter som har tillgång till sådana upplysningar om företagen.

L.  I de fall där bilaterala och trilaterala avtal mellan medlemsstater och mellan arbetsmarknadens parter innebär ett ömsesidigt erkännande av gällande nationella arbetsmiljökrav och arbetsvillkor har man effektivt kunnat förhindra att nationella normer frångås, och detta har även förbättrat samarbetet mellan sambandskontoren och informationsutbytet mellan fackföreningar.

M.  Utstationeringsdirektivet behövs fortfarande med tanke på rättssäkerheten för de utstationerade arbetstagarna och de berörda företagen. Ett aktivt ställningstagande från kommissionens sida behövs för att samarbetet mellan medlemsstaterna, deras sambandskontor och arbetsmiljöinspektioner skall bli effektivare, framför allt som ett medel i kampen mot illojal konkurrens och social dumpning.

N.  Medlemsstaterna i EU-15 har i en preferensbestämmelse i anslutningsfördraget förbundit sig att inte behandla medborgare från de tio nya medlemsstaterna sämre än tredjelandsmedborgare i fråga om fri rörlighet. För att detta skall vara möjligt måste tredjelandsmedborgarens närvaro i landet vara känd för de behöriga myndigheterna. Om de utstationerade arbetstagarna från tredjeländer lagligen anställts av en tjänsteleverantör etablerad i någon medlemsstat får inte värdlandet pålägga dem några ytterligare villkor.

1.  Europaparlamentet konstaterar att kommissionen i sin vägledning erkänner såväl utstationeringsdirektivets sociala mål som värdlandets fulla ansvar för att genomföra det genom att garantera alla tillfälligt utstationerade arbetstagare skydd och värna om deras rättigheter under uppehållet i landet. Parlamentet konstaterar att kommissionen utövar påtryckningar på medlemsstaterna för att de skall ta på sig detta ansvar och värna om företagens rätt att tillhandahålla gränsöverskridande tjänster enligt artikel 49 i EG-fördraget.

2.  Europaparlamentet understryker att de svårigheter som aktualiseras vid tillämpningen av utstationeringsdirektivet delvis beror på att alla medlemsstater inte införlivat det med sin lagstiftning och uppmanar därför kommissionen att hålla parlamentet underrättat om fördragsbrottsförfarandena mot medlemsstater som inte uppfyllt sina skyldigheter. Parlamentet framhåller också att utstationeringsdirektivet är svårt att genomföra på grund av att vissa centrala begrepp såsom arbetstagare, minimilön och utläggning på underleverantörer tolkats olika, arbetstagare och små och medelstora företag har svårt att få tag på information och det är svårt att övervaka att direktivet efterlevs.

3.  Europaparlamentet konstaterar att kommissionen genom vägledningen vill åstadkomma ett bättre genomförande av utstationeringsdirektivet för att minska de hinder i medlemsstaterna som för närvarande allvarligt försvårar utstationering av arbetstagare i praktiken. Parlamentet noterar emellertid att kommissionen i sin rättsliga tolkning i vissa fall går bortom vad som har fastställts i EG-domstolens rättspraxis. Parlamentet konstaterar att kommissionen i slutsatserna till sin vägledning noterar att det behövs klarare kontrollåtgärder och bättre tillgång till information, men väntar sig att lämpliga åtgärder av tvingande karaktär för genomförandet av direktivet antas.

4.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag till direktiv om vilka villkor som skall gälla för besättningarna ombord på fartyg som sköter reguljära passagerartransporter samt trafik på färjelinjer mellan medlemsstaterna.

5.  Europaparlamentet konstaterar att en av de praktiska svårigheter som står i vägen för ett lyckat genomförande av utstationeringsdirektivet är frågan om dubbel utsändning och att det behövs en bättre samordning mellan medlemsstaterna och utvidgade anmälningsförfaranden för att motverka detta.

6.  Europaparlamentet noterar att kommissionen i sin vägledning fastställt att utstationeringsdirektivet inte har genomförts i praktiken i vissa medlemsstater och uppmanar kommissionen att vidta lämpliga åtgärder med anledning av detta.

Anställningsförhållanden och definition av "arbetstagare"

7.  Europaparlamentet instämmer i kommissionens konstaterande i vägledningen om att utstationeringsdirektivet inte är rätta stället att ta upp frågor som gäller den rättsliga ställningen för arbetstagare som arbetar som egenföretagare. Mot bakgrund av genomföranderapporterna drar parlamentet slutsatsen att falskt egenföretagande är en vanlig strategi för att kringgå minimikraven i artikel 3.1 i utstationeringsdirektivet.

8.  Med hänvisning till resultaten i Perulli-undersökningen om ekonomiskt beroende arbete/paraunderordnat (kvasiunderordnat) arbete uppmanar Europaparlamentet medlemsstaterna att anpassa sina definitioner av "arbetstagare" så att tydlig åtskillnad görs mellan å ena sidan "företagare", vilket omfattar ekonomiskt oberoende företag som arbetar åt flera av varandra oberoende företag, och å andra sidan "arbetstagare", som i praktiken är organisatoriskt och ekonomiskt beroende och arbetar under uppsikt och mot ersättning.

9.  Europaparlamentet konstaterar att EG-domstolen vid flera tillfällen uppställt detaljerade kriterier som gör det möjligt att skilja mellan "arbetstagare" och "egenföretagare". Medlemsstaterna har rätt att själva fastslå den arbetsrättsliga ställningen, men kommissionen bör se till att åtskillnaden görs i enlighet med de riktlinjer som fastställts av EG-domstolen. Parlamentet uppmanar kommissionen att snabbt inleda förhandlingar med medlemsstaterna i syfte att skapa tydliga och enhetliga kriterier för om en person arbetsrättsligt skall räknas som "arbetstagare" eller "egenföretagare".

10.  Europaparlamentet påpekar att det för närvarande är både svårt och tidsödande att bevisa att en person som formellt är egenföretagare i själva verket är arbetstagare och att den utstationerade arbetstagaren kan ha hunnit utföra arbetet och återvända hem innan nödvändiga bevis tagits fram.

11.  Europaparlamentet anser att utbyte mellan medlemsstaternas arbetsmiljöinspektioner bör uppmuntras för att få till stånd ett samarbete som syftar till att bekämpa falskt egenföretagande, framför allt genom informationsutbyte.

12.  Europaparlamentet konstaterar att de mottagande medlemsstaterna enligt gällande rättspraxis har rätt att begära in sådana handlingar som behövs för att styrka att de anställningsvillkor som fastställs i utstationeringsdirektivet följs. Parlamentet anser att dessa handlingar inte bara bör omfatta tidrapporter eller arbetsmiljödokument, förutsatt att begäran är rimlig. Parlamentet noterar att den medlemsstat där företaget normalt har sin verksamhet förlagd (den utsändande staten) är skyldig att till värdlandet översända formulär E 101 som styrker att den utstationerade arbetstagaren är ansluten till socialförsäkringssystemet i den utsändande staten.

13.  Europaparlamentet konstaterar att olikheter i fråga om anställningsvillkoren kan uppstå i medlemsstater som inte infört några bestämmelser enligt artikel 3.9 i direktivet för att garantera att samma villkor gäller för utstationerade arbetstagare från bemanningsföretag som för arbetstagare från bemanningsföretag i den medlemsstat där arbetet utförs. Parlamentet uppmanar de berörda medlemsstaterna att vidta åtgärder för att få bort denna form av diskriminering.

Säkerställande av arbets- och anställningsvillkor enligt artikel 3 i utstationeringsdirektivet

14.  Europaparlamentet upprepar att utstationeringsdirektivet innefattar obligatoriska minimiföreskrifter i fråga om arbetarskydd och anställningsvillkor för utstationerade arbetstagare och inte hindrar medlemsstaterna från att tillämpa arbets- och anställningsvillkor som fastställts i kollektivavtal som förklarats vara allmänt bindande och inte heller från att föreskriva andra arbets- och anställningsvillkor i den mån de utgör bestämmelser som rör allmän ordning. Parlamentet motsätter sig att kommissionen gör en snäv tolkning av begreppet "bestämmelser som rör allmän ordning (ordre public)", framför allt i samband med att bestämmelserna i Romkonventionen av den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser överförs i en förordning (KOM (2005)0650).

15.  Europaparlamentet konstaterar att fackföreningar i många medlemsstater har en roll som avtalspart och att kommissionen i en rättegång i EG-domstolen(13) har klargjort att den särskilda formen för vissa nordiska kollektivavtal är förenlig med EG-fördraget och utstationeringsdirektivet.

16.  För att säkerställa tillämpningen av utstationeringsdirektivet är det enligt Europaparlamentet nödvändigt att ha tillgång till en person som kan agera som representant för det utsändande företaget så att bestämmelserna och villkoren i utstationeringsdirektivet skall kunna genomföras.

17.  Europaparlamentet påpekar att om det inte finns några speciella kollektivavtal i den mening som avses i artikel 3.8 i direktivet om utstationering av arbetstagare, gäller de arbets- och anställningsvillkor, inklusive krav på minimilön, som fastställs i nationell lagstiftning.

18.  Europaparlamentet konstaterar att alla åtgärder som tjänar till att informera arbetstagarna om deras rättigheter, inklusive den lön de har rätt till, bidrar till ett framgångsrikt genomförande av utstationeringsdirektivet och anser att alla berörda parter snarast bör få bättre information och göras mer medvetna om de rättigheter och förmåner som följer av direktivet. Parlamentet uppmanar kommissionen att aktivt stödja dessa åtgärder och välkomnar därför kommissionens initiativ till en webbplats med information om utsändning, med direkta länkar till nationell lagstiftning om utsändning. Parlamentet påpekar att informationen bör finnas tillgänglig på alla relevanta språk.

19.  Europaparlamentet anser att ett effektivt genomförande av utstationeringsdirektivet inte uppnås med hjälp av en omfattande byråkrati, utan i stället genom ökad upplysning och enkla förfaranden så att folk får veta vilka rättigheter de har. Parlamentet uppmanar därför Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (Eurofound) i Dublin att ta fram riktlinjer för bästa praxis för utarbetandet av information till arbetsgivare och arbetstagare.

20.  Europaparlamentet understryker vikten av att de mottagande medlemsstaterna får ha kvar sin rätt att själva fastställa minimilönerna enligt artikel 3.1 i utstationeringsdirektivet, men uppmanar de medlemsstater där minimilönerna fastställs genom kollektivavtal att göra det lättare för företag som tänker etablera sig i en annan medlemsstat att få information om minimilönenivåerna.

21.  Europaparlamentet beklagar att olika instanser, både på det europeiska och det nationella planet, inte samarbetar tillräckligt bra med arbetsmarknadens parter inom olika branscher, vilka spelar en mycket viktig roll, och hoppas att kommissionen skall stimulera samarbetet mellan de nationella sambandskontoren och de berörda arbetsmarknadsparterna inom olika branscher. På det europeiska planet behövs det ofrånkomligen ett samarbete i sakfrågor mellan å ena sidan kommissionens tjänstegrenar, bland dem också expertgruppen, och å andra sidan arbetsmarknadens parter inom olika branscher.

22.  Europaparlamentet efterlyser effektiva åtgärder till skydd för arbetstagare som anmäler brott mot deras rättigheter på arbetsplatsen.

23.  Europaparlamentet konstaterar att medlemskap i semesterkassa inom ramen för tillämpliga kollektivavtal i vissa medlemsstater innebär ett extra skydd för den utstationerade arbetstagaren och att det enligt EG-domstolens dom i målet Finalarte är rimligt att kräva direkt betalning till arbetstagaren, vilket innebär att det utstationerande företaget kan åläggas att betala avgift till semesterkassan, som också skall stå öppen för de utstationerade arbetstagarna så att dessa också kan utnyttja denna. Parlamentet anser att de utstationerade arbetstagarna skall informeras utförligt om bestämmelserna för sådana semesterkassor.

24.  Europaparlamentet noterar att arbetsmarknadens parter inom olika sektorer utvecklat informationsverktyg som förklarar vilka villkor som gäller för utstationerade arbetstagare. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja insamlandet av sådan information inom andra delar av näringslivet för att göra det lättare både för arbetstagare och anställda att få tag på denna väsentliga information och samtidigt förbättra efterlevnaden av utstationeringsdirektivet.

25.  Europaparlamentet framhåller att sakkunniga nu håller på att ta fram faktablad som handlar om olika länder och kommer att berika kommissionens vägledning och rekommenderar att kommissionen i sitt dokument oinskränkt skall beakta dessa bidrag för att på så sätt överbrygga informationsklyftan.

26.  Europaparlamentet konstaterar att offentliga myndigheter har ett klart och tydligt ansvar och väsentligt måste bidra till att förhindra illojal konkurrens genom att endast överlåta arbeten på företag som följer alla de regler som gäller i värdlandet med avseende på artikel 3 i utstationeringsdirektivet. Parlamentet hänvisar i detta sammanhang till artikel 55 i försörjningsdirektivet(14), enligt vilket upphandlande myndigheter får begära in uppgifter om anställningsskydd och arbetsvillkor om ett anbud är ovanligt lågt med hänsyn till de varor, arbeten eller tjänster som erbjuds.

27.  Europaparlamentet anser att både företagen som stationerar ut arbetstagare och huvudentreprenörerna, när uppdrag läggs ut på utstationerade underleverantörer, måste betraktas som gemensamt ansvariga för arbetstagarnas levnadsförhållanden i värdlandet, för att det skall gå att garantera att dessa förhållanden är anständiga.

28.  Europaparlamentet åberopar målet Wolff & Müller, i vilket EG-domstolen slog fast att reglerna om huvudentreprenörens ansvar bidrar till att säkerställa arbetarskyddet och därför är ett oavvisligt skäl i det allmännas intresse. Parlamentet uppmanar de medlemsstater som fortfarande inte har någon sådan nationell lagstiftning att så snart som möjligt införa denna. Parlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta bestämmelser om det gemensamma och solidariska ansvaret för de huvudsakliga företagen, för att man på det sättet skall kunna komma till rätta med missförhållanden i samband med gränsöverskridande utläggning på underleverantörer och se till att den inre marknaden för alla företag kännetecknas av insyn och konkurrens.

Säkerställa effektiv kontroll

29.  Europaparlamentet konstaterar att de nationella myndigheterna enligt gällande rättspraxis får vidta lämpliga åtgärder för att övervaka att de minimikrav som fastställs i artikel 3 i utstationeringsdirektivet följs. Parlamentet stöder kommissionens slutsats om att den mottagande medlemsstaten bör kunna ställa krav på att tjänsteleverantören lämnar in en anmälan för att det skall kunna bekräftas att reglerna för anställningsvillkoren följs.

30.  Europaparlamentet anser att en gemensam insats för att kontrollera att reglerna följs har väsentliga administrativa fördelar jämfört med bilaterala kontakter mellan medlemsstaterna och uppmanar därför kommissionen att samordna medlemsstaternas insatser för att kontrollera att värdlandets företag följer direktivet.

31.  Europaparlamentet konstaterar att kännbara sanktioner är nödvändiga om de åtgärder som föreskrivs i artikel 5 i utstationeringsdirektivet skall bli verkningsfulla. Detta innebär att besked om bötesstraff måste kunna tillställas en enligt nationell lagstiftning behörig företrädare för företaget. Inom ramen för ömsesidigt erkännande av straff kan bötesstraff nämligen bara verkställas om åtalet väckts enligt korrekt förfarande i värdlandet.

32.  Europaparlamentet noterar kommissionens iakttagelse om att de nationella sambandskontoren inte fungerar effektivt samt att det är en av de grundläggande prioriteringarna för kommissionen och medlemsstaterna att få dessa kontor att fungera och att både kommissionen och medlemsstaterna har ansvar för detta.

33.  Europaparlamentet stöder till fullo kommissionens uppmaning till medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att ge sina sambandskontor och tillsynsmyndigheter den utrustning och de resurser de behöver för att effektivt kunna svara på förfrågningar om information och samarbete. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att öka det gränsöverskridande samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna och uppmanar kommissionen att aktivt stödja ett nära samarbete mellan medlemsstaterna genom att förbättra den information som finns utlagd på kommissionens webbplats och inrätta en obligatorisk kontakt mellan utstationerade arbetstagare och arbetsmarknadens parter i värdlandet samt så småningom skapa en permanent europeisk struktur för gränsöverskridande samarbete.

34.  Europaparlamentet noterar att kommissionen inom de närmaste tolv månaderna efter att den antagit ovannämnda vägledning kommer att anta en rapport med en beskrivning av situationen i varje medlemsstat avseende alla aspekter som tagits upp i vägledningen, så att framstegen på detta område kan bedömas. Parlamentet insisterar på att denna rapport även bör innefatta det arbete som gjorts för att lösa de juridiska frågor som omnämnts i kommissionens enheters rapport om genomförandet av utstationeringsdirektivet och anhåller om att vederbörligen höras om denna rapport för att besluta om huruvida det behövs en översyn av direktivet.

35.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vartannat år förse parlamentet och rådet med konkreta uppgifter om hur utstationeringsdirektivet genomförts nationellt och därvid koncentrera sig på fall av brott mot direktivet.

o
o   o

36.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

(1) EGT L 18, 21.1.1997, s. 1 (2) EUT C 92 E, 16.4.2004, s. 404. (3) EUT L 76, 22.3.2005, s. 16. (4) REG 1994, s. I-3803. (5) REG 1999, s. I-8453. (6) REG 2001, s. I-7831. (7) REG 2002, s. I-1425. (8) REG 2004, s. I-9553. (9) REG 2004, s. I-10191. (10) REG 2006, s. I-885. (11) EGT L 288, 18.10.1991, s. 32. (12) Antagna texter, P6_TA(2006)0061. (13) Anhängigt mål C-341/05, Laval. (14) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (EUT L 134, 30.4.2004, s. 114).