Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av artikel 192 andra stycket i EG-fördraget,

–   med beaktande av artiklarna 39 och 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A6-0405/2006), och av följande skäl:

A.  I Europa finns det skillnader när det gäller preskriptionstiderna, det datum preskriptionstiden börjar löpa, datumet för vetskap, möjligheten att tillfälligt eller definitivt avbryta preskriptionstiden samt beviskraven och åberopandet av preskriptionstidens utgång.

B.  Dessa skillnaders omfattning kan få oönskade följder för olycksoffer i gränsöverskridande rättstvister och försvåra för skadade personer när de försöker utöva sina rättigheter i andra medlemsstater än sin egen, och i vissa fall eventuellt även i sin egen stat, och tvingas ta hjälp av utländsk lagstiftning.

C.  I samband med transnationella olyckor uppstår i synnerhet följande frågor. I vissa länder får minderåriga och funktionshindrade inget särskilt skydd när det gäller preskriptionstidens löpande, och de kan därför gå miste om den rätt att kräva ersättning som de annars skulle ha när de skadas i en annan medlemsstat än sin egen. I vissa länder är det enda sättet att avbryta preskriptionstiden att väcka eller delge talan. I gränsöverskridande rättstvister kan ett sådant synsätt leda till problem eftersom förhandlingarna med nödvändighet tar längre tid, och en oförmåga att förhindra att preskriptionsklockan fortsätter att ticka kan försätta offret i en ofördelaktig ställning där denne måste ådra sig betydande kostnader i ett tidigt skede genom att väcka och delge talan innan förhandlingarna kan avslutas.

D.  Med hänsyn till skillnaderna i preskriptionstiderna för gränsöverskridande fall av kroppsskador skulle det kunna vara ändamålsenligt att enbart fastställa grundprinciperna.

E.  Villkoret i artikel 39.2 i arbetsordningen, att inget sådant förslag redan håller på att utarbetas, är uppfyllt i vederbörlig ordning.

1.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en undersökning om följderna av skillnaderna i preskriptionstid på den inre marknaden, i synnerhet för medborgare som utövar sina friheter inom ramen för fördraget. Denna undersökning bör särskilt sträva efter att kvantifiera de fall av kroppsskador som innefattar ett gränsöverskridande element samt bedöma eventuella svårigheter och/eller lidanden som drabbat skadelidande som en följd av skillnaderna i preskriptionstid, med beaktande av de punkter som tas upp i skäl B.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att sammanställa en rapport om preskriptionstider efter utvärderingen av undersökningen, en rapport som särskilt skall behandla möjliga alternativ som sträcker sig från en begränsad harmonisering av preskriptionstider till tillämpningen av lagvalsregler.

3.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, i de fall det är lämpligt, mot bakgrund av den undersökning som genomförts i enlighet med punkt 1 och efter att ha hört parlamentet, på grundval av artikel 65 c och artikel 67.5 andra strecksatsen i EG-fördraget, förelägga parlamentet ett förslag till rättsakt om preskription när det gäller skadeståndsanspråk vid fall av kroppsskador och dödsolyckor i gränsöverskridande rättstvister, i enlighet med de detaljerade rekommendationer som bifogas.

4.  Europaparlamentet bekräftar att de bifogade rekommendationerna respekterar subsidiaritetsprincipen och medborgarnas grundläggande rättigheter. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna respekteras fullt ut. I synnerhet bör man se till att den minst strikta rättsliga formen tillämpas och överväga huruvida till exempel införandet av principen om ursprungsland utgör en mer ändamålsenlig lösning på problemet.

5.  Europaparlamentet anser att förslaget inte får ha några ekonomiska konsekvenser.

6.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och bifogade detaljerade rekommendationer till rådet och kommissionen samt medlemsstaternas parlament och regeringar.

DETALJERADE REKOMMENDATIONER OM INNEHÅLLET I DET BEGÄRDA FÖRSLAGET

Rekommendation 1 (om formen och tillämpningsområdet för det instrument som skall antas)

Rekommendation 2 (om minimiinnehållet för det instrument som skall antas)

Varaktighet, beräkning, löptidens början, preskriptionsavbrott

–  Den generella preskriptionstiden bör vara fyra år oavsett om talan är inom- eller utomobligatorisk och oavsett grunden för talan och den svarandes identitet, förutom när tillämplig lagstiftning föreskriver en längre period. I detta fall har den klagande bevisbördan när det gäller att belägga denna längre period. Preskriptionstiden för att driva igenom skadeståndsanspråk som fastställts genom beslut som vunnit laga kraft eller genom skiljedom bör vara tio år. Ingen preskriptionstid bör komma ifråga när det gäller skador som förorsakats av terrordåd, tortyr eller slaveri.

–  Preskriptionstiden bör löpa ut i samma ögonblick som preskriptionstidens sista dag är till ända och bör beräknas i enlighet med den officiella kalendern i den medlemsstat i vilken den klagande inleder ett rättsligt förfarande, varvid den dag då grunden för talan uppstod inte bör räknas. Om preskriptionstiden förlängs bör den nya preskriptionstiden beräknas från det datum då den föregående preskriptionstiden löpte ut.

–  Preskriptionstiden bör börja löpa:

–  Preskriptionen bör avbrytas tillfälligt om den svarande medvetet, oärligt, på oacceptabelt vis eller av misstag dolt fakta eller förhållanden som utgör en belastning för honom eller henne. Den bör även avbrytas tillfälligt under tiden för relevanta brottmål/brottsutredningar eller i de fall då det föreligger oreglerade krav enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkringar)(1).

–  Preskribtionstiden bör avbrytas i och med inledandet av rättsliga förfaranden. Detta gäller även alla åtgärder från den klagandes sida, delgivna den svarande, för att inleda förfaranden utanför domstol, alla åtgärder från den klagandes sida, delgivna den svarande, för att inleda förhandlingar och alla sådana åtgärder från den klagandes sida, delgivna den svarande, som bidrar till att informera den svarande om den klagandes skadeståndsanspråk.

Lämpliga bestämmelser bör inkluderas om åberopande av preskription, domstolens utrymme för skönsmässig bedömning i samband med tillämpningen av preskriptionstiden, konsekvenserna av att framgångsrikt åberopa preskription och fall med flera klagande/svarande.

Därutöver bör det åläggas medlemsstaterna att upprätta nationella informationscentrum för registrering av alla brottsutredningar eller pågående rättsliga förfaranden som inbegriper utländska medborgare som offer och för tillhandahållandet av skriftliga svar på motiverade framställningar om information som gjorts av utländska offer eller å deras vägnar.

(1) EGT L 181, 20.7.2000, s. 65. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2005/14/EG (EUT L 149, 11.6.2005, s. 14).