Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av artikel 179 i EG-fördraget,

–   med beaktande av den gemensamma förklaringen från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, Europaparlamentet och kommissionen om Europeiska unionens utvecklingspolitik: "Europeiskt samförstånd"(1) av den 20 december 2005, i vilken det fastställs att egenansvar och partnerskap skall vara de främsta gemensamma principerna och att decentralisering och gott styre skall stödjas samt att lokala myndigheter skall uppmuntras att delta i högre grad,

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1905/2006 av den 18 december 2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete(2),

–   med beaktande av partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000(3), ändrat genom avtalet om ändring av partnerskapsavtalet, undertecknat i Luxemburg den 25 juni 2005(4) ("Cotonouavtalet"), särskilt artiklarna 4, 28, 30.2, 43.4 och 58.2 i detta,

–   med beaktande av stadgan för Europarådets kommunalkongress, som antogs av Europarådets ministerkommitté den 14 januari 1994 vid det 506:e sammanträdet mellan ministrarnas företrädare,

–   med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén av den 25 januari 2006 om det tematiska programmet "Icke-statliga aktörer och lokala myndigheter i utvecklingsprocessen", i vilket det bekräftas att de lokala myndigheterna är fullvärdiga aktörer i utvecklingsprocessen och föreslås att de skall göras "delaktiga i utvecklingsprocessen, bl.a. genom dialog och ekonomiskt stöd" (KOM(2006)0019),

–   med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 12 oktober 2005 "EU:s strategi för Afrika – En pakt mellan EU och Afrika för att påskynda Afrikas utveckling"(strategin antogs av Europeiska rådet den 15–16 december 2005), och i vilket kommissionen förbinder sig att stödja decentralisering och förstärkning av de lokala myndigheternas kapacitet, med betoning på den strategiska betydelsen av partnerskapet och av partnersamverkan mellan städer och kommuner i Europa och Afrika, för att stödja uppnåendet av millennieutvecklingsmålen och främja de förutsättningar som krävs för att de skall kunna nås (KOM(2005)0489),

–   med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 20 oktober 2003 om styre och utveckling, där gott styre anges som ett prioriterat område för EU:s samarbete (KOM(2003)0615),

–   med beaktande av den orienterande noten från kommissionen till GD Bistånd och till delegationerna i AVS-länderna, länderna i Asien och Latinamerika, Medelhavsområdet och Central- och Östeuropa av den 23 december 1999 (DEV/1424/2000), i vilken man förespråkar ett tidigt deltagande från decentraliserade aktörers sida i samband med utarbetandet av strategier och program, och i vilken man föreslår en operativ vägledning för samtliga utvecklingsländers delegationer,

–   med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1659/98 av den 17 juli 1998 om decentraliserat samarbete(5),

–   med beaktande av budgetpost B7-6002 för decentraliserat samarbete, som är avsedd att främja denna strategi i samtliga utvecklingsländer,

–   med beaktande av Regionkommitténs yttrande av den 16 november 2005 om decentraliserat samarbete i reformen av EU:s utvecklingspolitik (CdR 224/2005),

–   med beaktande av stats- och regeringschefernas slutförklaring om millennieutvecklingsmålen vid FN:s generalförsamlings 60:e session i september 2005, där de lokala myndigheternas viktiga roll i uppnåendet av millennieutvecklingsmålen betonas,

–   med beaktande av rapport A/59/354 från FN:s generalsekreterare, som lades fram vid FN:s generalförsamlings 59:e session den 13 september 2004, där de lokala myndigheterna och de globala nätverken av lokala myndigheter, framför allt det internationella kommunförbundet UCLG (United Cities and Local Governments), vars myndigheter och nätverk erkänns som FN:s främsta partner i utvecklingsfrågor och humanitära frågor på lokal nivå,

–   med beaktande av ministrarnas och regeringsföreträdarnas slutförklaring vid det fjärde världsforumet för vatten (Mexiko den 16–22 mars 2006), där ett effektivt samarbete med de lokala myndigheterna framhålls som en nyckelfaktor för att man skall kunna möta utmaningarna och uppnå millennieutvecklingsmålen i fråga om vatten,

–   med beaktande av förklaringen från världstoppmötet om hållbar utveckling (Johannesburg den 26 augusti till den 4 september 2002), där en förstärkning av de lokala myndigheternas roll och kapacitet ses som avgörande för en hållbar utveckling,

–   med beaktande av slutförklaringen från FN:s andra konferens om boende- och bebyggelsefrågor Habitat II (Istanbul den 3-15 (juni 1996), där de lokala myndigheterna erkänns som staternas närmaste partner när det gäller att genomföra FN:s program för boende- och bebyggelsefrågor,

–   med beaktande av förklaringen från Världsmiljökonferensen i Rio de Janeiro (den 3-14 juni 1992), som understryker de lokala myndigheternas avgörande roll i genomförandet av Agenda 21, som antagits av denna förklarings signatärer,

–   med beaktande av förklaringen från UCLG:s konstituerande kongress (Paris den 2-5 maj 2004), genom vilken 3 000 borgmästare och lokalt valda företrädare för de lokala myndigheterna i världen förbinder sig att förverkliga millennieutvecklingsmålen på lokal nivå och arbeta för förstärkt lokal självständighet och demokrati och för utvecklingssamarbete mellan städerna,

–   med beaktande av slutförklaringen från CEMR:s (Europeiska samarbetsorganisationen för kommunala och regionala myndigheter) generalförsamling, som hölls i Innsbruck den 10-12 maj 2006, och kapitlet "Från lokalt till globalt", där Europas och de lokala myndigheternas roll i världen betonas,

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling (A6-0039/2007), och av följande skäl:

De lokala myndigheternas sakkunskap och mervärde för utvecklingssamarbetet

A.  Uppnåendet av millennieutvecklingsmålen är en av EU:s prioriteringar, och de lokala myndigheternas avgörande roll i detta sammanhang har erkänts av FN, framför allt av dess generalsekreterare, som vid millennietoppmötet 2005 ställde frågan hur millennieutvecklingsmålen skulle kunna nås utan framsteg på områden som utbildning, kampen mot svälten, hälsa, tillgång till vatten, hygieniska förhållanden och jämställdhet mellan kvinnor och män. Han framhöll att städer och kommuner har en avgörande roll att spela på alla dessa områden och menade att den största effektiviteten kan nås på lokal nivå, även om målen är globala.

B.  I dagsläget skulle det ta 110 år att nå de millennieutvecklingsmål som fastställts för 2015, och de lokala myndigheternas erfarenhet på en rad utvecklingsområden, t.ex. vattenförvaltning, bekämpning av aids, jämställdhetspolitik, avfallshantering, social sammanhållning och lokal ekonomisk utveckling bör erkännas av EU som ett nödvändigt bidrag för att millennieutvecklingsmålen skall kunna nås.

C.  Alla barn har rätt att registreras på ett registreringskontor vid födseln, och de lokala myndigheterna spelar en nyckelroll i detta sammanhang. Det finns ett direkt samband mellan denna praxis och tillämpningen av relevanta människorättsstandarder som skyddar barn mot exploatering genom arbete.

D.  Gott styre är ett annat mål som prioriteras av EU. Lokal demokrati och decentralisering utgör enligt det ovannämnda europeiska samförståndet om utveckling själva kärnan i ett demokratiskt styre.

E.  Om 20 år kommer 60 procent av världens befolkning att bo i städer, och dessa kommer alltså att spela en viktig roll för att förbättra levnadsvillkoren för de fattigaste befolkningarna.

F.  De lokala myndigheterna i världen samlar erfarenheter genom

G.  De lokala myndigheterna har den politiska legitimitet, kompetens och erfarenhet av att hantera lokala frågor som krävs, samt möjlighet att gå samman med andra lokala aktörer.

H.  Trots att vikten av de lokala myndigheternas deltagande i samarbetsprocessen erkänns i Cotonouavtalet och i det europeiska samförståndet om utveckling, har ännu ingen permanent mekanism införts för att säkra dessa aktörers deltagande i dialogen med kommissionen i Europa och i utvecklingsländerna. En sådan mekanism finns dock för de icke-statliga aktörerna.

I Europa

I.  De lokala myndigheterna är redan i dag kompetenta aktörer som sedan länge är aktiva på utvecklingsbiståndets område. De är sakkunniga inom alla delar av stads- och landsbygdsutvecklingen sedan mer än 30 år, och verksamheten blir alltmer omfattande och varierad, vilket innebär att de utgör ett solidaritetsnätverk som sträcker sig över hela världen. Det är i dag mycket ofta de olika staterna som stöder och finansierar denna verksamhet.

J.  De nationella och regionala sammanslutningarna av europeiska lokala myndigheter spelar en allt viktigare roll när det gäller information, kapacitetsuppbyggnad och dialog och kan därmed bli en av EU:s och övriga utvecklingspartners "prioriterade kanaler" när det gäller att se till att de lokala myndigheter som de företräder deltar i dialogen med kommissionen i Europa.

K.  De europeiska lokala förvaltningarna och deras sammanslutningar spelar en avgörande roll när det gäller att informera, mobilisera och öka kunskapen hos allmänheten lokalt inom EU med direkt medverkan från medborgarnas sida. Detta bidrar till att främja värden såsom solidaritet och en positiv inställning till utvecklingsbistånd, vilket framgår av UCLG:s kampanj "Millennium Towns and Cities", som inleddes av UCLG i juli 2005 med stöd från FN. I detta sammanhang mobiliserar UCLG:s europeiska avdelning, Europeiska samarbetsorganisationen för kommunala och regionala myndigheter (CEMR), sedan april 2006 de europeiska städerna för att främja och uppnå millennieutvecklingsmålen.

L.  De lokala planer och program för att öka kunskapen om utvecklingen som inletts i allt fler kommuner och regioner begränsar sig inte till punktinsatser utan bildar i stället ett övergripande program för utbildning och information till befolkningen på lokal nivå.

M.  De lokala myndigheterna spelar stor roll för utvecklingen och bidrar till att stimulera och samordna de ekonomiska och sociala aktörerna på lokal nivå.

N.  Den partnersamverkan som försiggår mellan europeiska städer och städer i syd får för närvarande inget ekonomiskt stöd från EU, trots att samarbetsinitiativen från de europeiska städernas sida gentemot motparterna i de sydliga länderna blir allt fler.

O.  Invandrare i Europa spelar en viktig roll för utvecklingssamarbetet eftersom de tillför ett mervärde när det gäller deras potentiella bidrag samt deras kompetens och närhet till hemlandet. I detta sammanhang utgör det decentraliserade samarbetet ett prioriterat insatsområde som lämpar sig för de internationella solidaritetsorganisationerna för invandrare med avseende på verksamhet som inleds i hemländerna och projekt för utbildning och ökad kunskap som drivs i mottagarlandet.

I utvecklingsländerna

P.  Det decentraliserade samarbetet, såsom det definieras av EU sedan den fjärde Lomékonventionen, undertecknad den 15 december 1989, är ett uttryck för viljan att inte längre besluta om biståndet till utvecklingsländerna enbart tillsammans med tredjeländerna utan att göra de lokala myndigheterna delaktiga i både de politiska valen och genomförandet av biståndet, för att öka dess effektivitet och livskraft. Det gäller att på ett hållbart sätt förändra metoderna för det europeiska utvecklingssamarbetet, med utgångspunkt i befolkningens förväntningar, så att projekten bättre svarar mot de verkliga behoven.

Q.  Deltagande i och egenansvar för utvecklingspolitiken är prioriterade principer för EU och kan åstadkommas genom medverkan av de lokala myndigheterna, eftersom deras spridning över hela territoriet ger dem möjlighet att säkra närhet i politiken och att förmedla de förväntningar invånarna har i sin vardag, särskilt i de mest avsides belägna områdena.

R.  De lokala myndigheterna har praktisk erfarenhet i samtliga utvecklingsländer inom så skilda sektorer som renhållning, utbildning, hälsa, bostäder, främjande av kvinnors deltagande i lokala beslutsinstanser, system för narkotikainformation, turismförvaltning, bevarande av det historiska arvet i städer, utveckling av lokal hälso- och sjukvård, vattenförvaltning och allmänna transporter.

S.  Den decentralisering och de statliga reformer som pågår i de flesta regioner i världen innebär att de lokala myndigheterna befäster sin ställning som en både separat och representativ del av styret, med nya ansvarsområden inom vitt skilda politikområden som är väsentliga för kampen mot fattigdom och för att nå millennieutvecklingsmålen, t.ex. primärvård, vatten, renhållning, tillgång till utbildning, miljöskydd, lokal ekonomisk utveckling, förebyggande av hiv/aids och jämställdhet mellan kvinnor och män.

T.  De lokala myndigheternas medverkan kan bidra till att förstärka den lokala demokratin och demokratisera förvaltningen av biståndet på lokal nivå. I detta sammanhang kan de nationella sammanslutningarna av lokala myndigheter i de sydliga länderna spela en viktig roll.

U.  I de fall de lokala myndigheterna har väljarlegitimitet gör deras strategiska placering, mellan den nationella regeringen och det civila samhället, dem till en idealisk mellanhand för att underlätta samråd mellan olika utvecklingspartner, vilket krävs för ett effektivt och samordnat bistånd.

V.  Eftersom de lokala myndigheterna befinner sig närmare medborgarna än centralmakten eller de internationella givarna tillför de ett särskilt mervärde och kan bättre urskilja effekterna på lokal nivå av nationella och internationella utvecklingsstrategier. De kan därför ge ett bistånd som är bättre anpassat till de specifika förhållandena inom de territorier som de förvaltar.

W.  De lokala myndigheterna skulle, med tillräckliga medel, kunna utgöra en stabil ram inom vilken nya aktörer kan uttrycka sig, organisera sig och utvecklas med hänsyn till de krav som partnerskapet med EU innebär.

X.  De lokala myndigheternas specifika kunskap om det territorium som de förvaltar gör dem till ett viktigt verktyg i kampen mot fattigdom och orättvisor.

Y.  I exempelvis Latinamerika går urbaniseringen mycket snabbt, vilket lett till att stadspolitiken blivit ett av de främsta områdena för utveckling. Sålunda betraktar regeringarna städer och tätorter som privilegierade samtalspartner när det gäller hanteringen av de största sociala problemen (problem relaterade till invandring, ungdomar, fattigdom, sysselsättning).

Z.  Det är också nödvändigt att främja en dialog mellan lokala myndigheter och icke-statliga aktörer, i samband med utveckling och genomförande av lokala utvecklingsinsatser som finansieras av EU.

AA.  Deltagandet av de lokala myndigheterna i utvecklingsländerna kräver en process för egenansvar för utvecklingssamarbetsstrategierna, vilket bland annat kräver en förstärkning av deras tillgång till information, deras organisationsresurser och representationsmekanismer, deras förmåga till dialog och deras initiativförmåga på utvecklingspolitikens område, deras förmåga till medverkan i nationella, regionala och internationella organ för dialog och samråd.

AB.  UCLG innehar en viktig roll när det gäller att strukturera och presentera behoven hos de lokala myndigheterna i utvecklingsländerna.

AC.  Trots att de lokala myndigheterna har sakkunskap på utvecklingsområdet har deras roll på detta område hittills varit underskattad och underutnyttjad.

Ge de lokala myndigheterna resurser för att kunna bidra till uppnåendet av millennieutvecklingsmålen

1.  Europaparlamentet erinrar om att kommissionen sedan länge strävar efter att ge de lokala myndigheterna en roll som fullvärdiga partner i utvecklingsbiståndet. De senaste åtagandena utgörs för AVS-ländernas del av Cotonouavtalet och för samtliga utvecklingsländers del av de moraliska principer som det ovannämnda europeiska samförståndet om utveckling från 2005 vilar på.

2.  Europaparlamentet erkänner att de lokala myndigheternas delaktighet i utvecklingspolitiken är nödvändig för att millennieutvecklingsmålen skall kunna nås och för att säkra ett gott styre. Parlamentet anser att egenansvaret för utvecklingspolitiken är ett viktigt steg mot större öppenhet och demokrati i utvecklingsbiståndet och gör det möjligt att utgå från stödmottagarnas verkliga behov och därmed utarbeta effektivare och livskraftigare projekt och program.

3.  Europaparlamentet framhåller vikten av nord-sydliga och syd-sydliga partnerskap mellan lokala myndigheter och de sammanslutningar som företräder dem, för att bidra till ett bättre styre och till att millennieutvecklingsmålen nås.

4.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja och förstärka det direkta samarbetet mellan de europeiska lokala myndigheterna och deras internationella partner. Parlamentet efterlyser framför allt åtgärder för att garantera kontinuitet, även i ekonomiskt hänseende, inom de solidaritetsnätverk som inrättats genom program som URB-AL, Asia URBS och andra, som löper ut senast 2007, och som utgör stora åtaganden gentemot befolkningarna.

5.  Europaparlamentet betonar att principerna om egenansvar, deltagande och gott styre kräver att ett flertal aktörer medverkar, och att de olika utvecklingspartnerna – tredjeländer, lokala myndigheter eller icke-statliga aktörer – agerar konsekvent och kompletterar varandra.

6.  Europaparlamentet understryker att de lokala förvaltningarna bör gå samman med övriga lokala aktörer (universitet, sociala aktörer, icke-statliga organisationer på utvecklingsområdet, företag osv.) och främja medborgarnas deltagande i det offentliga livet.

7.  Europaparlamentet uppmanar de lokala myndigheterna att samarbeta med internationella organisationer för att övervaka industrin och jordbruket i syfte att förhindra barnarbete samt delta i uppbyggnaden och driften av adekvata skolor med utbildad undervisningspersonal samt fri transport och fria måltider, så att alla barn kan gå i skola.

8.  Europaparlamentet anser dock att det är viktigt att skilja de lokala myndigheterna från de "icke-statliga aktörerna", eftersom de förra har en särskild ställning när det gäller behörighetsområde, demokratisk legitimitet och kontroll, erfarenhet av hantering av lokala frågor och delaktighet i genomförandet av den offentliga politiken.

9.  Europaparlamentet välkomnar det politiska erkännande och de särskilda medel som de lokala myndigheterna åtnjuter genom det ovannämnda instrumentet för utvecklingssamarbete: a) de lokala myndigheterna blir tidigt delaktiga i fastställandet av utvecklingsländernas samarbetsstrategier, i utarbetandet av geografiska och tematiska program och i genomförandet och utvärderingen av programmen; b) upp till 15 procent av de tematiska programmen för icke-statliga aktörer och lokala myndigheter kan direkt avsättas för de lokala myndigheterna; c) de lokala myndigheterna i EU kommer att medverka i en strukturerad politisk dialog med EU-institutionerna och övriga utvecklingsaktörer i nord.

10.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i framtida instrument för finansiering av utvecklingssamarbetet och i kommande rättsakter hänvisa till de lokala myndigheterna och de sammanslutningar som företräder dem som "politiska partner" och garantera deras deltagande i samtliga faser av samarbetsprocessen samt direkt tillgång till EU-finansiering.

11.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i de nationella strategidokumenten specificera förfaranden och mekanismer för att göra de lokala myndigheterna och de organisationer som företräder dem samt parterna i det civila samhället mer delaktiga i alla faser av samarbetsprocessen (dialoger och utarbetande av strategidokument, programplanering, genomförande, granskning, utvärdering) och att underrätta kommissionens delegationer om dessa för att säkra genomförandet.

12.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att erkänna de sydliga lokala myndigheternas sammanslutningar som effektiva gränssnitt mellan å ena sidan de lokala myndigheterna, och å andra sidan medlemsstaternas regeringar och EU, i samband med fastställande av strategier och genomförande av utvecklingspolitiken.

13.  Europaparlamentet beklagar att de lokala myndigheterna i utvecklingsländerna hittills endast varit delaktiga i genomförandet av projekten och inte i utarbetandet av utvecklingspolitiken, något som gäller även AVS-länderna trots översynen av Cotonouavtalet, som medfört att den politiska dialogen med de lokala myndigheterna satts i centrum för partnerskapet. Parlamentet förbinder sig därför att, tillsammans med de folkvalda sammanslutningarna, göra en tydlig politisk uppföljning av genomförandet av instrumentet för utvecklingssamarbete, både i EU och i utvecklingsländerna, bl.a. genom en granskning av de nationella strategidokumenten, och att informera de lokala myndigheterna om deras nya möjligheter och, om de lokala myndigheterna möter praktiska svårigheter, vidarebefordra informationen till kommissionen.

14.  Europaparlamentet betonar i detta sammanhang att kommissionen i den ovannämnda orienterande noten av den 23 december 1999 föreslår en operativ vägledning för samtliga utvecklingsländers delegationer, där det tydligt förklaras hur de lokala myndigheterna och icke-statliga aktörerna kan göras delaktiga i varje fas av samarbetsprocessen. I noten rekommenderas det att decentraliserade aktörer i ett tidigt skede deltar i utarbetandet av strategier och i programplaneringen, Denna not kan fortfarande ge värdefull vägledning om genomförandet av de nya utvecklingsinstrumenten.

15.  Europaparlamentet gläder sig åt att kommissionen, i sitt ovannämnda meddelande av den 25 januari 2006, bekräftar att de lokala myndigheterna är fullvärdiga aktörer i utvecklingsprocessen och föreslår att icke-statliga aktörer och lokala myndigheter skall göras "delaktiga i utvecklingsprocessen, bl.a. genom dialog och ekonomiskt stöd". Parlamentet understryker att detta, i enlighet med de nya bestämmelserna om instrumentet för utvecklingssamarbete, innefattar deras deltagande i utarbetandet av nationella strategier och geografiska program, eftersom det är i det sammanhanget som de politiska riktlinjerna för samarbetet med EU dras upp. Parlamentet beklagar därför att Europeiska kommissionen i samma meddelande begränsar de lokala myndigheternas möjlighet till deltagande och framställer det som sekundärt, enligt subsidiaritetsprincipen, i samband med de geografiska programmen. Parlamentet anser därför att samarbete mellan lokala myndigheter och centralregeringen skulle effektivisera utvecklingsbiståndet och göra det möjligt att utnyttja de finansiella anslagen effektivare samt få biståndet att nå ut till dem som behöver det mest.

16.  Europaparlamentet framhåller behovet av att upprätta en fortlöpande dialog och ett permanent samråd på alla nivåer – nationell, regional och global – mellan EU och de lokala myndigheterna och de sammanslutningar som företräder dem, framför allt genom att de får delta som observatörer i olika forum för dialog mellan EU och partnerländerna, t.ex. den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen och AVS-EU-ministerrådet, på samma sätt som företrädarna för icke-statliga aktörer.

17.  Europaparlamentet kräver att de lokala myndigheterna och de sammanslutningar som företräder dem skall kunna få direkt och tillräcklig finansiering a) via instrumentet för utvecklingssamarbete inom ramen för de geografiska programmen, med hänsyn till deras roll i det lokala styret och betydelsen av deras deltagande för uppnåendet av millennieutvecklingsmålen, b) inom det tematiska programmet för icke-statliga aktörer och lokala myndigheter, eftersom förstärkningen av deras förmåga till dialog och deltagande i samarbetsprocessen (organisation och representation, inrättande av mekanismer för samråd, dialog och lobbyverksamhet) både i EU och i utvecklingsländerna kräver ett ekonomiskt stöd som är bättre anpassat till deras nya ansvarsområden.

18.  Europaparlamentet kräver därför att kommissionen vid översynen av de framtida utvecklingsinstrumenten 2008/2009

19.  Europaparlamentet betonar vikten av en strukturerad dialog mellan de europeiska lokala myndigheterna och EU-institutionerna, i enlighet med instrumentet för utvecklingssamarbete, för att kunna ge de europeiska lokala myndigheterna en ram inom vilken de på ett effektivt sätt kan samarbeta och föra en dialog med institutioner och andra aktörer på området för utvecklingssamarbete.

20.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inrätta ett partnerskap med en plattform av organisationer som företräder lokala myndigheter verksamma inom utvecklingssamarbetet, i enlighet med de europeiska icke-statliga organisationernas förbund CONCORD, i syfte att underlätta dialogen och samarbetet med EU:s institutioner, samordna samarbetet mellan lokala myndigheter och hjälpa de lokala myndigheterna att genomföra utvecklingspolitiken och i synnerhet stärka kapaciteten hos deras medlemmar.

21.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillsammans med de lokala myndigheternas organisationer inrätta ett globalt observationsorgan för lokal demokrati och decentralisering, för att

22.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja åtgärder av strukturell karaktär för att uppmuntra och stödja decentralisering och förstärkning av den lokala kapaciteten i partnerländerna, åtföljda av en större demokratisering och ett ökat deltagande från medborgarnas sida.

23.  Europaparlamentet föreslår att mekanismerna för översyn av samarbetsstrategierna, även inom ramen för Cotonouavtalet, används för att kontrollera de lokala myndigheternas framsteg när det gäller deltagandet i samarbetsprocesserna och för att undanröja juridiska, politiska och organisatoriska hinder för de lokala myndigheternas deltagande i samarbetsprocessen.

o
o   o

24.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen och till medlemsstaternas parlament och regeringar.

(1) EUT C 46, 24.2.2006, s. 1. (2) EUT L 378, 27.12.2006, s. 41. (3) EGT L 317, 15.12.2000, s. 3. Avtalet senast ändrat genom ministerrådets beslut nr 1/2006 ACP-CE (EUT L 247, 9.9.2006, s. 22). (4) EUT L 209, 11.8.2005, s. 27. (5) EGT L 213, 30.7.1998, s. 6. Förordningen senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 625/2004 (EUT L 99, 3.4.2004, s. 1).