Europaparlamentet utfärdar denna resolution,

–   med beaktande av artiklarna 95 och 153 i EG-fördraget,

–   med beaktande av kommissionens förslag till rådets direktiv om skadeståndsansvar för tjänsteleverantörer (KOM(1990)0482),

–   med beaktande av kommissionens meddelande om nya instruktioner för skadeståndsansvar för tjänsteleverantörer (KOM(1994)0260),

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden(1) (tjänstedirektivet),

–   med beaktande av kommissionens grönbok om översynen av konsumentregelverket (KOM(2006)0744),

–   med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om EU:s strategi för konsumentpolitiken 2007–2013 (KOM(2007)0099),

–   med beaktande av rapporten från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om konsumenttjänsters säkerhet (KOM(2003)0313),

–   med beaktande av studien av skyldigheter för tillhandahållande av gränsöverskridande tjänster från mars 2007, på begäran av Europaparlamentets utskott för inre marknaden och konsumentskydd,

–   med beaktande av kommissionens svar av den 12 januari 2006 på den skriftliga frågan från parlamentsledamot Diana Wallis(2),

–   med beaktande av sin rekommendation av den 19 juni 2007 om rapporten från undersökningskommittén beträffande krisen i bolaget Equitable Life Assurance Society(3),

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för inre markanden och konsumentskydd och yttrandet av utskottet för rättsliga frågor (A6-0294/2007)och av följande skäl:

A.  Den ekonomiska och sociala utvecklingen i EU är i stor utsträckning beroende av tjänstesektorn, som växer hela tiden och utgör nästan 70 procent av EU:s BNP.

B.  De europeiska konsumenternas förtroende för gränsöverskridande konsumtion är lågt, vilket framgår av att bara 6 procent av konsumenterna gjorde ett gränsöverskridande köp på Internet 2006.

C.  Siffrorna för gränsöverskridande handel med tjänster är extremt låg jämfört med siffrorna för handeln med varor.

D.  Ett direktiv om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister(4) antogs redan 1985 och ett direktiv om allmän produktsäkerhet(5) antogs 2001.

E.  När det gäller gränsöverskridande tjänster finns det skillnader mellan medlemsstaterna i fråga om konsumentsäkerhet och nivån på konsumentskyddet. Inom varusektorn ger emellertid både internationell rätt och gemenskapsrätten ett tillfredsställande skydd.

F.  I en nyligen genomförd Eurbarometerundersökning uppgav 33 procent av konsumenterna att företag vägrat att sälja eller tillhandahålla tjänster på grund av att kunden inte var bosatt i ifrågavarande land.

G.  Konsumentpolitiken är lika viktig som konkurrenspolitiken på så sätt att välunderrättade konsumenter skapar ett konkurrenstryck på marknaderna.

H.  Den gällande konsumentlagstiftningen i EU är splittrad – EU har på grundval av behörighetstilldelningen i fördragen bara fastställt tydliga regler inom vissa sektorer eller tjänster som distansavtal, orättvisa affärsseder, konsumentkredit, paketresor och time sharing.

I.  Det finns anledning att tro att den splittring som idag kännetecknar den rättsliga ramen kan verka avskräckande på konsumenterna när det gäller gränsöverskridande transaktioner och ge oönskade möjligheter till gränsöverskridande svindlerier och bedrägerier.

J.  I grönboken om översynen av konsumentregelverket tas inte tjänsteleverantörernas skyldigheter upp.

K.  Varken konsumenten eller tjänsteleverantören kan alltid med säkerhet fastställa vilken lagstiftning som ska tillämpas inom varje enskilt område av deras verksamhet, det vill säga om det är civilrätten i värdlandet eller i hemlandet eller regelverket i värdlandet eller i hemlandet som ska tillämpas.

L.  I vissa medlemsstater har användare av tjänster som utförs av privata enheter ett bättre skydd än användare av tjänster som utförs av offentliga enheter.

M.  Den gällande lagstiftningen ger som regel ingen vägledning om den konkreta innebörden av leverantörens serviceskyldighet, och den erbjuder heller inte några specifika lösningar för konsumenten i detta hänseende, till skillnad från de åtgärder som antagits när det gäller den fria rörligheten för varor.

N.  Avsaknaden av en EU-rättsstruktur som ger konsumenten möjlighet att vidta kollektiva åtgärder mot bedragare och dåliga tjänsteleverantörer i gränsöverskridande sammanhang utgör både en brist i regelverket och framför allt ett hinder för konsumentens möjligheter att få kostnadseffektiv rättslig gottgörelse och ersättning i gränsöverskridande fall.

O.  I vissa medlemsstater finns det inget behörigt organ som kan hjälpa till med tvistlösning utanför domstol samtidigt som de befintliga EU-strukturerna – Nätverket av europeiska informationscentraler för konsumenter (ECC-nätverket) och Nätverket för tvistlösning utanför domstol vid gränsöverskridande reklamationer rörande finansiella tjänster inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (FIN-NET) – är båda otillräckligt kända och otillräckligt finansierade.

Inre marknad för tjänster

1.  Europaparlamentet uppmuntrar utvecklingen av åtgärder som gör den inre marknaden för tjänster fullständig.

2.  Europaparlamentet är övertygat om att ett mera enhetligt system av skyldigheter för tjänsteleverantörer är nödvändigt i takt med att tjänstemarknaden blir allt mer gränsöverskridande i syfte att ytterligare underlätte utvecklingen av en homogen tjänstemarknad.

3.  Europaparlamentet är väl medvetet om att tjänstedirektivet, som ska vara införlivat i alla medlemsstaters nationella lagstiftning senast den 28 december 2009, sannolikt kommer att få avsevärda konsekvenser för tillhandahållandet av gränsöverskridande tjänste, men konstaterar att direktivet inte behandlar tjänsteleverantörens väsentliga skyldigheter.

4.  Europaparlamentet tror att om de regler som gäller för EU-tjänsteleverantörers skyldigheter klarläggs kommer det att öka konkurrensen och konsumentens valmöjligheter samtidigt som det inte får skapa onödiga hinder för den fria rörligheten för tjänster inom den inre marknaden.

5.  Europaparlamentet anser att skillnaderna i medlemsstaternas lagar, förordningar och administrativa seder skapar osäkerhet och leder till bristande insyn för såväl tjänsteleverantörer som konsumenter, och försvårar därtill användningen av EU:s gemensamma resurser, men att de även skapar konkurrensmöjligheter i fråga om konsumentskyddet.

6.  Europaparlamentet beklagar att den aktuella blandningen av lagstiftningsinstrument, med såväl lagvalsregler som den inre marknadens instrument, liksom den bristande klarheten när det gäller samspelet mellan dessa, leder till att varken konsumenten eller tjänsteleverantören kan vara säker på vilka rättsregler som ska tillämpas på varje aspekt av deras verksamhet, det vill säga huruvida civilrätten i värd- eller hemlandet gäller eller om regelsystemet i värd- eller hemlandet gäller.

7.  Europaparlamentet är övertygat om att när konsumenter känner sig osäkra på säkerheten och kvaliteten hos en tjänst brukar de bygga upp mentala murar mot utländska leverantörer, vilket avskräcker dem från att använda gränsöverskridande tjänster, och att en negativ erfarenhet ofta leder en konsument att på ett orättvist sätt döma ut utländska tjänsteleverantörer i allmänhet.

8.  Europaparlamentet påpekar att när det gäller tillhandahållandet av tjänster är konsumenten inte lika väl skyddad av gemenskapslagstiftningen som när det gäller tillhandahållandet av varor.

9.  I väntan på att tjänstedirektivet genomförs fullt ut reserverar Europaparlamentet sig emellertid mot nya långtgående, övergripande instrument för att fullborda den inre marknaden för tjänster.

10.  Europaparlamentet är medvetet om att tjänster ofta är komplexa strukturer som inbegriper mänskligt samspel och valsituationer.

11.  Europaparlamentet är övertygat om att inte enbart konsumenten utan även små och medelstora företag, både i egenskap av köpare och säljare av gränsöverskridande tjänster, kunde ha nytta av ökad rättssäkerhet, förenklingar och sänkta kostnader.

12.  Europaparlamentet påminner om att enligt GATS-avtalet tillhandahålls tjänster på många olika sätt (såsom genom Internetförsäljning, konsumenter som reser utomlands för att köpa tjänster, eller tjänsteleverantörer som besöker konsumentens hemland), och att detta bör tas i beaktande.

13.  Europaparlamentet konstaterar att ett flertal lagstiftningsförslag är under behandling, vilka syftar till att skapa rättssäkerhet i fråga om rättigheter och i synnerhet skyldigheter i samband med tillhandahållande av gränsöverskridande tjänster, nämligen förslaget till förordning om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (KOM(2005)0650), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förbindelser (Rom II) (6) och grönboken om översyn av konsumentregelverket.

14.  Europaparlamentet påpekar att artikel 5 i Rom I-förslaget är av avgörande betydelse för att fastställa om konsumentskyddslagstiftningen i tjänsteleverantörens ursprungsland eller i kundens (tjänstekonsumentens) hemland ska tillämpas. Det är viktigt att invänta resultatet av lagstiftningsförfarandet.

15.  Europaparlamentet är övertygat om att upprättandet av en inre marknad för tjänster, vars rättsliga ram bygger på sådana grundläggande friheter som etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, i den form de fastställts i fördraget och definierats i tjänstedirektivet, är beroende av att de berörda åtgärderna är tydliga både ur rättslig och ur praktisk synvinkel.

Offentliga och privata tjänsteleverantörer

16.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tänka på att när det gäller skyldigheterna för de som tillhandahåller tjänster bör ingen skillnad göras mellan offentliga och privata tjänsteleverantörer, vilka båda bör omfattas av det tillämpningsområde som gäller för direktiven om konsumentskydd.

17.  Europaparlamentet medger att även om befintlig EU-lagstiftning, exempelvis tjänstedirektivet och direktivet om otillbörliga affärsmetoder(7), inte innehåller några särskilda bestämmelser som reglerar tjänsteleverantörens gränsöverskridande skadeståndsansvar kan den ha en indirekt inverkan på medlemsstaternas lagstiftning på området.

18.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ingående övervaka införlivandet och tillämpningen av befintlig och framtida generell lagstiftning och speciallagstiftning som avser tjänsteleverantörens gränsöverskridande skadeståndsansvar.

19.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utreda åtgärder – som införandet av EU-normer – för att främja säkerheten vid tillhandahållandet av tjänster och säkra konsumentens rättigheter i samband med gränsöverskridande tjänster som tillhandahålls av medlemsstater.

20.  Europaparlamentet är medvetet om att det finns regelverk för tjänsteleverantörens skadeståndsansvar i alla medlemsstater, om än av varierande slag, men anser att det är nödvändigt för klarhetens skull och för att öka konsumenternas förtroende att skapa viss samstämmighet, särskilt inom gränsöverskridande nyckelsektorer. Samtidigt behövs närmare samarbete mellan nationella lagstiftande organ och i förekommande fall yrkesorganisationer.

21.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta att aktivt överväga införandet av ett europeiskt rättsinstrument för att konsumenterna lättare ska kunna vidta gränsöverskridande kollektiva åtgärder och på så sätt få bättre tillgång till rättslig gottgörelse.

22.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ytterligare utveckla, stödja och främja det arbete som utförs av ECC-nätverket och FIN-NET och, om det i medlemsstaterna även framledes inte kommer att finnas tillgång till system för alternativ tvistlösning inom nyckelsektorer, åtminstone lägga fram rekommendationer om detta.

Begäran om ett förslag till horisontellt instrument för skyldigheter för de som tillhandahåller tjänster

23.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, samtidigt som det sektorsvisa arbetet inom nyckelområden fortskrider, inom tolv månader lägga fram ett arbetsprogram för lämplig utvärdering av effekterna av befintlig och framtida lagstiftning inom den inre marknaden om tjänstleverantörens skyldigheter vid tillhandahållande av gränsöverskridande tjänster, och om nödvändigheten av ett brett horisontellt instrument för att anpassa bestämmelserna om tillhandahållande av gränsöverskridande tjänster för att därigenom erbjuda en hög konsumentskyddsnivå.

24.  Europaparlamentet anser att en sådan utvärdering bör beakta möjligheten att införa ett brett instrument som minst bör innehålla grundläggande allmänna regler om tillfredsställande information om prissättning, avtalsvillkor och avhjälpanden om tjänsterna är defekta eller försenade.

25.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att klart definiera samspelet mellan den internationella privaträttens instrument och den inre marknadens instrument för att skapa klarhet i när hemlandets eller värdlandets lagstiftning eller regelverk ska tillämpas för att i möjligaste mån rätta till de brister som finns i lagstiftningen om tjänsteleverantörens skadeståndsansvar.

26.  Europaparlamentet anser att kommissionen måste ta hänsyn till konsekvenserna av eventuella åtgärder för små och medelstora företag.

27.  Europaparlamentet uppmanar kommissionens samtliga generaldirektorat som är inblandade i lagstiftningsarbetet för tjänstesektorn att delta i det fortsatta arbetet med de gemensamma referensramarna för att inkludera avtal om tjänster på områden där omfattande gränsöverskridande verksamhet redan förekommer eller sannolikt kommer att förekomma, exempelvis i finanssektorn och hälsosektorn.

28.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) EUT L 376, 27.12.2006, s. 36. (2) P-4797/05. (3) Antagna texter, P6_TA(2007)0264. (4) Rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (EGT L 210, 7.8.1985, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 239). (5) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (EGT L 11, 15.1.2002, s. 4). (6) EUT L 199, 31.7.2007, s. 40. (7) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 11.6.2005, s. 22).