Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken(1),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 11 april 2008 om den gemensamma fiskeripolitikens roll för att genomföra en ekosystemansats i havsförvaltningen (KOM(2008)0187),

–   med beaktande av rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar(2) (Fågelskyddsdirektivet),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 28 maj 2002 om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken (KOM(2002)0181),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 19 september 2002 om en strategi för hållbar utveckling av det europeiska vattenbruket (KOM(2002)0511),

–   med beaktande av rådets (jordbruk och fiske) slutsatser från sammanträdet den 27 och 28 januari 2003 i Bryssel,

–   med beaktande av sin resolution av den 15 februari 1996 om problemet med skarvar för Europas fiske(3),

–   med beaktande av rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter(4),

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet (A6-0434/2008), och av följande skäl:

A.  Bestånden av skarv (Phalacrocorax carbo) har vuxit snabbt inom Europeiska unionen, och under de senaste 25 åren har den totala populationen tjugofaldigats till uppskattningsvis 1,7–1,8 miljoner fåglar i dagsläget.

B.  I många medlemsstater kan man påvisa bestående skador på vattenbruket och bestånden av en mängd arter vild fisk i inlandsvatten och vid havskuster.

C.  För tillämpningen av en ekosystemansats inom förvaltningen av havs- och kustområden samt inlandsvatten krävs en balanserad politik som kan garantera en avvägning mellan olika men helt legitima mål för ett hållbart utnyttjande av fiskbestånden: Å ena sidan fågelskydd och bevarande av en mångsidig fågel- och fiskfauna, och å andra sidan fiskares och vattenbrukares legitima intressen av ett ekonomiskt nyttjande av fiskbestånden. Rådets förordning (EG) nr 1100/2007 av den 18 september 2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål(5) utgör ett exempel på sådan välavvägd politik.

D.  I många medlemsstater har dessa fåglar dessutom bevisligen orsakat bestående skador på vegetationen inom vissa geografiska områden.

E.  För närvarande saknas det tillräcklig bilateral och multilateral samordning på det vetenskapliga och administrativa planet, både inom EU och med berörda tredjeländer, för att få grepp om detta fenomen och hejda denna utveckling, särskilt när det gäller insamling av tillförlitliga och allmänt erkända uppgifter om den totala skarvpopulationen inom EU.

F.  Underarten Phalacrocorax carbo sinensis (mellanskarv) ströks redan 1997 från förteckningen över fågelarter för vilka särskilda skyddsbestämmelser avseende deras livsmiljöer gäller (bilaga I i fågelskyddsdirektivet), eftersom denna underart senast 1995 hade uppnått en gynnsam bevarandestatus (Favourable Conservation Status), medan underarten Phalacrocorax carbo carbo (marint förekommande storskarv) som aldrig varit hotad, aldrig var upptagen i denna förteckning.

G.  Enligt artikel 9.1 a tredje strecksatsen i fågelskyddsdirektivet har medlemsstaterna möjlighet att vidta tidsbegränsade avvärjande åtgärder för att förhindra "allvarlig skada" förutsatt att fågelskyddsdirektivets mål (dvs. en god bevarandestatus för fågelarten) inte äventyras.

H.  Faran för allvarliga skador ökar överproportionellt ju mer antalet skarvar i en region närmar sig bärkraften (Carrying Capacity) hos större sjöar, och effekten av lokala avvärjningsåtgärder avtar samtidigt kraftigt.

I.  I artikel 9.1 a andra strecksatsen i fågelskyddsdirektivet har det oklart definierade begreppet "allvarlig skada", som tillåter medlemsstaterna att vidta direkta ingrepp för att reglera en fågelpopulation, lett till omfattande rättsosäkerhet i de nationella förvaltningarna och har dessutom gett upphov till avsevärda sociala konflikter.

J.  Slutsatserna från de internationella expertgrupper som ägnat sig åt skarvproblematiken i Europa skiljer sig åt i grunden, vilket illustreras av slutrapporterna från REDCAFE(6), FRAP(7) och EIFAC(8).

K.  Tillstånd till och finansiering av åtgärder för att begränsa de skador som skarvarna orsakar är visserligen medlemsstaternas respektive regionernas ansvar, men eftersom skarvarna är flyttfåglar är en hållbar förvaltning av bestånden endast möjlig genom en samordnad gemensam insats som involverar alla berörda medlemsstater och regioner, och som stöds av Europeiska unionen.

L.  I kommissionens meddelande "En strategi för hållbar utveckling av det europeiska vattenbruket" sägs i avsnittet "Skyddade arter av rovdjur": "Vattenbruksanläggningar är ibland utsatta för rovdjur av fridlysta arter av fåglar och däggdjur. Dessa rovdjur minskar ibland i betydande grad lönsamheten för ett vattenbruksföretag och de är svåra att bekämpa, särskilt i stora extensiva dammar eller laguner. Effekten av skrämselanordningar är tveksam, eftersom djuren snart vänjer sig vid dem. När det gäller skarvar består det enda skyddet för fiske och vattenbruk troligen i att de växande vilda bestånden hålls efter."

M.  Vid sitt sammanträde den 27–28 januari 2003 krävde rådet, med tanke på strategin för en hållbar utveckling av det europeiska vattenbruket, att det utvecklas en gemensam strategi för de djur som livnär sig på fisk (t.ex. skarvar).

N.  Europaparlamentet hänvisar till kommissionens nyligen offentliggjorda "Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores"(9), särskilt när det gäller klargörandet av begreppen "Favourable Conservation Status" och "Minimum Viable Population" samt konstaterandet att skyddsmålen lättare kan nås om antalet individer av en art hålls under ett områdes teoretiskt maximala bärkraft.

O.  De åtgärder av skiftande karaktär som hittills prövats på nationell, regional och lokal nivå har haft mycket liten påvisbar effekt när det gäller att begränsa de skador som skarvpopulationen orsakar.

P.  De anslag som under senare år funnits tillgängliga för att samla in uppgifter inom fiskesektorn har inte utnyttjats helt och hållet (t.ex. budgetpost 11 07 02: Stöd för förvaltningen av fiskeriresurser (förbättring av de vetenskapliga utlåtandena)).

Q.  De åtgärder som nästan alla medlemsstater för närvarande tillåter som undantag för lokal begränsning av skador, i enlighet med artikel 9 i fågelskyddsdirektivet, har trots stora administrativa ansträngningar och höga sociala kostnader inte lett till en hållbar lösning av problemet.

R.  Trots upprepade uppmaningar från de berörda (fiske- och spöfiskeföreningar, vattenbruksföretag, osv.), forskningsföreträdare samt kommittéer och representationer från medlemsstater och regioner har kommissionen inte visat sig beredd att utarbeta nya förslag till lösning av ett problem som är spritt över hela Europa.

1.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att genom stöd till regelbunden vetenskaplig uppgiftsinsamling erbjuda tillförlitliga och allmänt erkända uppgifter om skarvarnas totalpopulation i Europa och beståndens sammansättning, fertilitet och mortalitet.

2.  Europaparlamentet föreslår att man sammanställer ett tillförlitligt, allmänt erkänt och årligt uppdaterat faktaunderlag om utvecklingen av skarvbestånden i Europa, deras antal och geografiska spridning, baserat på en systematisk övervakning av skarvbestånden med stöd av EU och medlemsstaterna, varvid fiskeforskningsinstitutioner och fiskemyndigheter bör medverka i större utsträckning.

3.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att upphandla och finansiera ett vetenskapligt projekt som, utgående från de i dagsläget kända uppgifterna över häckningspopulationer, fertilitet och mortalitet, leder till en modell för skattning av skarvpopulationens totala storlek och sammansättning.

4.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att på lämpligt sätt främja adekvata förutsättningar för det bilaterala och multilaterala utbytet på vetenskaplig och administrativ nivå, både inom EU och med tredjeländer. Undersökningarnas, meddelandenas, bidragens eller publiceringarnas upphov, men särskilt siffermaterialets ursprung, måste markeras på ett sådant sätt att man tydligt kan se vad som kommer från forskare, från myndigheter och från föreningar, särskilt material från natur- och fågelskyddsföreningar.

5.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en jämförande undersökning av de varandra motsägande slutsatserna vad beträffar en förvaltningsplan för skarv från å ena sidan REDCAFE och å andra sidan FRAP och EIFAC.

6.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inrätta en arbetsgrupp där de berörda partnerna är företrädda på ett balanserat sätt, med uppgift att under ett år systematiskt gå igenom intressenternas positioner och argument för och emot en EU-övergripande förvaltningsplan för skarv samt utvärdera deras rimlighet enligt logiska och vetenskapliga kriterier och avge en rekommendation.

7.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att presentera en europeisk samordnad plan i flera nivåer för förvaltning av skarvbestånden, som på lång sikt integrerar skarven i kulturlandskapet utan att äventyra målen i fågelskyddsdirektivet och Natura 2000 avseende fiskarter och vattenekosystem.

8.  För att öka rättssäkerheten uppmanar Europaparlamentet enträget kommissionen att omgående ge en tydlig definition av begreppet "allvarlig skada" i artikel 9.1 a tredje strecksatsen i fågelskyddsdirektivet, så att tolkningen blir enhetlig.

9.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att även ta fram mer generell vägledning om vilken typ av undantag som är tillåtna enligt artikel 9.1 i fågelskyddsdirektivet, inklusive ytterligare förtydliganden av terminologin där man bedömer att det kan finnas oklarheter.

10.  Europaparlamentet uppmanar enträget kommissionen och medlemsstaterna att genom förstärkt samordning, samarbete och kommunikation på vetenskaplig och administrativ nivå främja en hållbar förvaltning av skarvbestånden samt se till att skapa gynnsamma förutsättningar för utarbetandet av en EU-övergripande förvaltningsplan för skarv.

11.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka alla till buds stående rättsliga medel för att minska skarvbeståndens negativa inverkan på fiske och vattenbruk, och att vid sitt fortsatta arbete med initiativet för främjande av det europeiska vattenbruket beakta de positiva effekterna av en EU-övergripande förvaltningsplan för skarv och, om det är lämpligt, i detta sammanhang föreslå lösningar på skarvproblematiken.

12.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att låta de medel i EU-budgeten som finns tillgängliga för insamling av uppgifter inom fiskesektorn, särskilt budgetpost 11 07 02: Stöd för förvaltningen av fiskeriresurser (förbättring av de vetenskapliga utlåtandena), även utnyttjas för datainsamling, analys och prognoser rörande skarvbestånden inom EU, som förberedelse för en framtida regelbunden övervakning av denna fågelart.

13.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1) EGT L 358, 31.12.2002, s. 59. (2) EGT L 103, 25.4.1979, s. 1. (3) EGT C 65, 4.3.1996, s. 158. (4) EGT L 206, 22.7.1992, s. 7. (5) EUT L 248, 22.9.2007, s. 17. (6) REDCAFE (Reducing the Conflict between Cormorants and Fisheries on a Pan-European Scale) är ett av kommissionen finansierat projekt inom det femte ramprogrammet för forskning och utveckling. Det avslutades 2005. (7) FRAP (Framework for Biodiversity Reconciliation Action Plans) är ett av kommissionen finansierat projekt inom det femte ramprogrammet för forskning och utveckling. Det avslutades 2006. (8) EIFAC (European Inland Fisheries Advisory Commission) är en rådgivande regional fiskerikommitté inom FAO som ägnar sig åt insjöfiske och vattenbruk. (9) Se http://ec.europa.eu/environment/nature/conservation/species/carnivores/index_en.htm