Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av de framställningar som inkommit rörande ämnet för denna resolution, särskilt framställning 0609/03,

–   med beaktande av rätten att inge framställningar som fastställs i artikel 194 i EG-fördraget,

–   med beaktande av artikel 192.1 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för framställningar och yttrandet från utskottet för rättsliga frågor (A6-0082/2009), och av följande skäl:

A.  Förfarandet för att inge framställningar ger medborgare och bosatta i EU en möjlighet till utomrättslig prövning av sina klagomål när dessa berör Europeiska unionens verksamhetsområde.

B.  I artikel 6.1 i EU-fördraget anges att "unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för medlemsstaterna".

C.  Enligt artikel 6.2 i EU-fördraget ska EU respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

D.  Alla medborgare eller bosatta i ett land som har undertecknat Europakonventionen och som anser att deras mänskliga rättigheter har kränkts kan vända sig till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Ett mål får emellertid inte anhängiggöras hos domstolen förrän alla nationella rättsmedel har uttömts i enlighet med artikel 35 i Europakonventionen.

E.  I artikel 7 i EU-fördraget fastställs de förfaranden som EU ska tillämpa vid åsidosättande av de principer som anges i artikel 6.1 och för att söka lösningar.

F.  Enligt artikel 7 i EU-fördraget ges även parlamentet rätten att inge ett motiverat förslag till rådet för att slå fast om det finns en klar risk för att en medlemsstat allvarligt åsidosätter de värderingar som unionen grundas på.

G.  I artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna garanteras skyddet av privatlivet och familjelivet, även medborgarnas bostäder. I artikel 8 i Europakonventionen fastställs samma rättigheter och det klargörs att "offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter". Parlamentet, rådet och kommissionen har åtagit sig att respektera stadgan i alla sina verksamheter.

H.  Rätten att inneha enskild egendom erkänns som en grundläggande rättighet för EU-medborgarna i artikel 17 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, där det fastställs att "var och en har rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den, att förfoga över den och att testamentera bort den", att "ingen får berövas sin egendom utom då samhällsnyttan kräver det, i de fall och under de förutsättningar som föreskrivs i lag och mot rättmätig ersättning för sin förlust i rätt tid", och att "nyttjandet av egendomen får regleras i lag om det är nödvändigt för allmänna samhällsintressen".

I.  I artikel 18 i EG-fördraget fastställs att "varje unionsmedborgare ska ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i detta fördrag och i bestämmelserna om genomförande av fördraget".

J.  Enligt artikel 295 i EG-fördraget ska detta fördrag "inte i något hänseende ingripa i medlemsstaternas egendomsordning", och enligt EG-domstolens rättspraxis innebär denna bestämmelse endast att medlemsstaternas befogenheter att fastställa sin egendomsordning erkänns. EG-domstolen har i sin rättspraxis bekräftat att medlemsstaternas befogenheter på detta område alltid måste tillämpas tillsammans med de grundläggande principerna i EG-rätten, såsom fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital (se domen av den 22 juni 1976 i mål C-119/75, Terrapin mot Terranova [1976] REG s. 1039).

K.  EG-domstolen har emellertid konsekvent ansett att rätten till egendom visserligen tillhör gemenskapsrättens allmänna principer, men att denna rättighet inte ska betraktas som absolut utan måste bedömas utifrån sin funktion i samhället. Följaktligen kan begränsningar införas i äganderätten, förutsatt att dessa begränsningar faktiskt svarar mot mål av allmänintresse som gemenskapen eftersträvar och i förhållande till dessa mål inte utgör ett orimligt och oacceptabelt ingripande som påverkar de garanterade rättigheterna som sådana (se domen av den 10 december 2002 i mål C-491/01, British American Tobacco (Investments) och Imperial Tobacco [2002] REG I-11453).

L.  Oaktat denna rättspraxis har EG-domstolen konsekvent ansett att när det gäller bestämmelser som inte omfattas av gemenskapsrätten är gemenskapen inte behörig att avgöra huruvida dessa bestämmelser är förenliga med de grundläggande rättigheter som domstolen ska säkerställa iakttagandet av (se till exempel beslutet av den 6 oktober 2005 i mål C-328/04 Vajnai [2005] REG I-8577), punkterna 12 och 13).

M.  I artikel 1.1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen fastställs att "varje fysisk eller juridisk person ska ha rätt till respekt för sin egendom", och att "ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser". I punkt 2 i denna artikel fastställs följande: "Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten". Vid tidpunkten för ratificeringen av detta protokoll reserverade sig Spanien mot artikel 1 med hänsyn till artikel 33 i den spanska konstitutionen där följande fastställs: "1. Individens rätt till privat egendom och till arv erkänns. 2. Dessa rättigheter ska bedömas utifrån sin funktion i samhället enligt lag. 3. Ingen får berövas sin egendom eller sina rättigheter annat än i det allmännas intresse och i utbyte mot lämplig ersättning enligt lag."

N.  Europaparlamentet anser att skyldigheten att avstå från privat egendom som förvärvats legitimt, när detta sker utan rättslig prövning och utan skälig ersättning, och skyldigheten att betala godtyckliga kostnader för en icke-begärd och ofta onödig utveckling av infrastrukturen, är ett brott mot en persons grundläggande rättigheter, såsom dessa fastställs i Europakonventionen och rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (se till exempel mål Aka mot Turkiet(1)).

O.  År 2008 utfärdade de spanska myndigheterna instruktioner om tillämpningen av kustlagen från 1988. Lagen hade åsidosatts i många år, vilket ledde till omfattande miljöskador i Spaniens kustområden. De gällande instruktionerna innehåller inga tydliga genomförandeåtgärder som ska följas av de berörda lokala och regionala myndigheterna. I många av de nya framställningar som ingetts påtalas instruktionernas retroaktiva karaktär och den godtyckliga förstörelsen och rivningen av enskilda personers lagligen förvärvade egendom samt åsidosättandet av deras rättigheter till sin egendom och möjligheten att överföra dessa rättigheter genom arv.

P.  Det finns anledning att misstänka att tomtgränserna fastställs godtyckligt, till nackdel för utländska egendomsägare, till exempel på ön Formentera.

Q.  Kustlagen påverkar på ett oproportionerligt sätt enskilda egendomsägare, vars rättigheter måste respekteras fullt ut. Samtidigt är lagen inte tillräckligt sträng mot dem som bär det verkliga ansvaret för förstörelsen av kustområdena och som i många fall har gjort sig skyldiga till överdriven urbanisering längs kusterna, bland annat genom att bygga semesteranläggningar, trots att de har varit fullständigt medvetna om att de konstant agerat i strid mot bestämmelserna i den berörda lagen.

R.  Under den innevarande mandatperioden har utskottet för framställningar, som svar på ett mycket stort antal mottagna framställningar, genomfört detaljerade undersökningar. Det har rapporterat tre gånger om omfattningen av överträdelserna av EU-medborgarnas legitima rätt till lagligen förvärvad egendom i Spanien, och har även detaljerat redogjort för sin oro när det gäller de negativa effekterna på hållbar utveckling, miljöskydd, vattenkvalitet och vattenförsörjning, förfaranden för offentlig upphandling med avseende på byggkontrakt och otillräckliga kontroller av urbaniseringsförfaranden av många lokala och regionala myndigheter i Spanien.(2) Dessa överträdelser är för närvarande föremål för rättsliga förfaranden, såväl i Spanien som inför EG-domstolen.

S.  Det finns många exempel på fall då alla förvaltningar, både centrala, autonoma och lokala, är ansvariga för att ha genomfört en ohållbar utvecklingsmodell som har haft mycket allvarliga följder för miljön men även sociala och ekonomiska konsekvenser.

T.  Europaparlamentet har mottagit ett stort antal framställningar från enskilda personer och olika organisationer som företräder EU-medborgare. Framställningarna rör ofta olika aspekter av byggverksamhet. Det kan konstateras att många av de problem som beskrivs i de framställningar som har ingetts om expansion av byggverksamheten inte rör överträdelser av gemenskapsrätten, vilket framgår av meddelandena till medlemsstaterna. De bör därför lösas genom att de nationella rättsmedlen i den berörda medlemsstaten först uttöms.

U.  Det kommer alltfler indikationer på att de rättsliga myndigheterna i Spanien har börjat agera för att bemöta utmaningen med överdriven urbanisering i många kustområden, särskilt genom utredningar av och åtal mot vissa korrumperade lokala tjänstemän som genom sitt agerande har underlättat en oreglerad urban utveckling utan motstycke, som har skadat EU-medborgarnas rättigheter och som även har orsakat oåterkalleliga skador på den biologiska mångfalden och miljöintegriteten i många regioner i Spanien. Parlamentet har emellertid, som svar på dessa anklagelser, konstaterat att förfarandena fortfarande är skandalöst långsamma och att de domar som avkunnas i många av dessa fall inte kan verkställas på ett tillfredsställande sätt för offren för dessa oegentligheter. Många av de icke-spanska EU-medborgare som drabbats har därför stärkts i sin uppfattning att det spanska rättssystemet är overksamt och/eller partiskt. När alla nationella rättsmedel har uttömts är det dock möjligt att överklaga hos Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

V.  En sådan allmänt utbredd verksamhet, som stöds av oansvariga lokala och regionala myndigheter genom olämplig och ibland omotiverad lagstiftning som i många fall strider mot målen för flera EU-rättsakter, har varit mycket skadlig för bilden av Spanien och för landets mer allmänna ekonomiska och politiska intressen i Europa, precis som den dåliga tillämpningen av den gällande mark- och miljölagstiftningen i de spanska autonoma regionerna när det gäller viss urbaniseringsverksamhet samt några korruptionsfall i samband med dessa oegentligheter.

W.  Regionala ombudsmän har ofta agerat under mycket svåra omständigheter för att försvara EU-medborgarnas intressen i ärenden som rör oegentligheter i samband med urbanisering, men i vissa fall kan det ha förekommit att lokalregeringarna i några autonoma regioner inte har brytt sig om deras insatser.

X.  Individens rätt till egendom fastslås i artikel 33 i den spanska konstitutionen, men det har gjorts olika tolkningar av denna artikel, särskilt när det gäller användning av egendom för sociala ändamål i motsats till individens rätt till sin lagligen förvärvade bostad. Det har inte avkunnats någon dom om tillämpningen av egendomslagarna i Valenciaregionen.

Y.  I artikel 47 i den spanska konstitutionen fastslås att alla spanska medborgare har rätt till ett värdigt och lämpligt boende, och att de statliga myndigheterna ska skapa nödvändiga förutsättningar och fastställa de normer som krävs för att medborgarna ska kunna utöva denna rättighet genom att reglera markanvändningen i enlighet med allmänintresset i syfte att förhindra spekulation.

Z.  Den nationella regeringen i Spanien är skyldig att tillämpa EG-fördraget och värna om och garantera att EU-lagstiftningen tillämpas fullt ut på det spanska territoriet, oavsett den interna organisationen av de politiska myndigheterna, vilket fastställs i Spaniens konstitution.

AA.  Kommissionen har i enlighet med de befogenheter som den tilldelas i artikel 226 i EG-fördraget inlett ett överträdelseförfarande mot Spanien inför EG-domstolen om ett ärende som rör det överdrivet stora antalet oegentligheter i samband med urbanisering som har förekommit i Spanien, och som direkt rör Valencias myndigheters genomförande av direktivet om offentlig upphandling.(3)

AB.  Kommissionen har på begäran från utskottet för framställningar inlett en undersökning av över 250 pågående urbaniseringsprojekt som avstyrkts av de myndigheter som har ansvar för vattenfrågor och flodområden och som därför kan strida mot ramdirektivet om vatten(4), särskilt i Andalusien, Castilla–la Mancha, Murcia och Valencia.

AC.  Många av dessa urbaniseringsprojekt är belägna långt ifrån annan bebyggelse, vilket kräver stora utgifter för grundläggande tjänster såsom el- och vattenförsörjning och väginfrastruktur. Investeringar i dessa projekt är ofta till viss del sponsrade av EU.

AD.  Kommissionen har inte agerat tillräckligt kraftfullt i många dokumenterade fall av problem i samband med urbanisering i Spanien, inte bara när det gäller genomförandet av försiktighetsprincipen i miljörätten, utan även på grund av de slappa tolkningarna av de åtgärder med bindande rättslig verkan som har vidtagits av behöriga lokala eller regionala myndigheter, såsom "preliminärt godkännande" av en allmän stadsutvecklingsplan av en lokal myndighet.

AE.  Syftet med direktivet om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan(5), där artikel 3 uttryckligen omfattar turism och urbanisering, är att sörja för en hög nivå på skyddet av miljön och bidra till att integrera miljöaspekter i utarbetandet och antagandet av planer och program för att främja en hållbar utveckling. Enligt ramdirektivet om vatten är medlemsstaterna skyldiga att förhindra att deras vattenresurser försämras och att främja en hållbar användning av dricksvattenresurserna.

AF.  De olika studieresor som utskottet för framställningar har genomfört har visat att dessa målsättningar ofta tycks missförstås av några lokala och regionala myndigheter (inte bara i kustregioner) när de föreslår eller godkänner omfattande urbaniseringsprogram. De flesta urbaniseringsprogram som bestrids i framställningarna rör omklassificering av ej bebyggbar mark till mark avsedd för bebyggelse – till en avsevärd ekonomisk vinst för byggherrar och projektörer. Det finns även många exempel på skyddad mark, eller mark som bör vara skyddad på grund av dess känsliga biologiska mångfald, som stryks från registren och omklassificeras eller inte registreras överhuvudtaget, just för att göra det möjligt att bebygga det berörda området.

AG.  Dessa omständigheter förvärrar de oegentligheter som tusentals EU-medborgare har utsatts för. Till följd av byggprojektörernas planer har de inte bara förlorat sin rättmätigt förvärvade egendom, utan har även tvingats betala godtyckliga kostnader för oönskade och ofta onödiga infrastrukturprojekt som direkt påverkar deras egendomsrättigheter, och slutresultatet av detta har blivit en ekonomisk och känslomässig katastrof för många familjer.

AH.  Många tusentals EU-medborgare har under olika omständigheter köpt egendomar i Spanien i god tro genom lokala advokater, stadsplanerare och arkitekter, bara för att senare upptäcka att de har fallit offer för oegentligheter som begås av skrupelfria lokala myndigheter och att deras egendomar hotas av rivning eftersom deras hem har befunnits vara olagligt byggda och därför värdelösa och omöjliga att sälja.

AI.  Fastighetsmäklare i medlemsstater som Förenade kungariket och andra leverantörer av tjänster på fastighetsmarknaden i Spanien fortsätter att marknadsföra egendomar i nya bostadsområden, trots att de måste känna till att det finns en stor risk för att projektet i fråga inte kommer att slutföras eller ens byggas.

AJ.  Spaniens naturliga Medelhavsöar och kustområden har utsatts för en omfattande förstörelse under det senaste årtiondet. Områdena har helt enkelt begravts under cement och betong, vilket inte bara har påverkat den känsliga kustmiljön – som till stor del åtminstone formellt är skyddad enligt direktivet om livsmiljöer(6)/Natura 2000 och fågeldirektivet(7), till exempel bostadsområdena i Cabo de Gata (Almería) och i Murcia – utan även den sociala och kulturella verksamheten i många områden. Det handlar om en tragisk och oersättlig förlust av den kulturella identiteten, kulturarvet och miljöintegriteten, vilket främst beror på avsaknaden av en kommunövergripande planering eller regionala riktlinjer för fysisk planering för att fastställa rimliga begränsningar av den urbana tillväxten och utvecklingen på grundval av tydliga miljöhållbarhetskriterier och på girigheten och det spekulativa beteende hos vissa lokala myndigheter och aktörer inom byggnadsbranschen, vilka har lyckats inhösta enorma vinster på sin verksamhet som till största delen har exporterats.(8).

AK.  En sådan tillväxtmodell inverkar även negativt på turistsektorn, eftersom insatserna för att skapa turism av god kvalitet urholkas till följd av att man förstör områdets särdrag och uppmuntrar till en överdriven urbanisering.

AL.  Denna modell leder till att centrala kulturella tillgångar, värden och särdrag i den spanska kulturella mångfalden urholkas. Arkeologiska fyndplatser, byggnadsminnen och platser av kulturellt intresse och den naturliga landskapsbilden förstörs.

AM.  Bygg- och anläggningsindustrin, som har gjort stora vinster under åren av snabb ekonomisk expansion, har blivit det största offret för finansmarknadernas kollaps, som i sig delvis har framkallats av spekulationsaffärer i fastighetsbranschen. Detta påverkar inte bara företagen, som nu ställs inför hotet om konkurs, utan även de tiotusentals anställda inom byggindustrin som drabbas av arbetslöshet på grund av den ohållbara urbaniseringspolitik som har förts och som de nu har blivit offer för.

1.  Europaparlamentet uppmanar Spaniens regering och de berörda regionala regeringarna att genomföra en grundlig översyn och granska all lagstiftning som påverkar enskilda egendomsägares rättigheter som en följd av den omfattande urbaniseringen, för att få slut på överträdelserna av de rättigheter och skyldigheter som fastställs i EG-fördraget, stadgan om de grundläggande rättigheterna, Europakonventionen och de relevanta EU-direktiven samt alla andra konventioner som EU är part i.

2.  Europaparlamentet uppmanar de spanska myndigheterna att lösa problemen med alla lagliga aktörer som främjar spekulation, t.ex. byggherrar.

3.  Europaparlamentet anser att de behöriga regionala myndigheterna bör se över och kontrollera alla nya urbaniseringsplaner som inte överensstämmer med de strikta kriterierna för en hållbar miljö och socialt ansvar och som inte garanterar respekten för rättmätigt förvärvad egendom, och att sätta stopp för och inställa alla befintliga byggnadsprojekt där de kriterier som fastställs i EU-lagstiftningen, särskilt när det gäller tilldelning av urbaniseringsprojekt och överensstämmelse med vatten- och miljöbestämmelser, inte har respekterats eller tillämpats.

4.  Europaparlamentet uppmanar de spanska myndigheterna att se till att inga administrativa åtgärder som kan leda till att en medborgare blir tvungen att avstå rättmätigt förvärvad enskild egendom grundas på en lag som har antagits efter det att egendomen byggts. Detta skulle nämligen utgöra en överträdelse av principen om icke-retroaktivitet för administrativa åtgärder, som är en allmän princip i gemenskapsrätten (se EG-domstolens dom av den 29 januari 1985 i mål 234/83, Gesamthochschule Duisburg, [1985] REG s. 327) och skulle strida mot målen att garantera medborgarnas rättssäkerhet, motsvara deras förtroende och infria deras rättmätiga förväntningar att skyddas av EG-rätten.

5.  Europaparlamentet uppmanar de spanska myndigheterna att skapa en öppenhetskultur för att informera medborgarna om hur markförvaltningen fungerar och främja effektiva mekanismer för information och deltagande.

6.  Europaparlamentet uppmanar den spanska regeringen att inleda en offentlig debatt med deltagande av alla administrativa organ och inrätta en arbetsgrupp som ska genomföra en grundlig utredning av den urbana utvecklingen i Spanien i syfte att vidta rättsliga åtgärder mot spekulation och ohållbar utveckling.

7.  Europaparlamentet uppmanar de behöriga nationella och regionala myndigheterna att inrätta fungerande rättsliga och administrativa mekanismer som omfattar alla regionala ombudsmän som har befogenhet att göra det möjligt att underlätta tvistlösning och ersättning för offer för oegentligheter i samband med urbanisering som har lidit skada på grund av tillämpningen av bestämmelserna i den befintliga lagstiftningen.

8.  Europaparlamentet uppmanar de behöriga finansiella och kommersiella organ som är verksamma inom byggnads- och urbaniseringsbranschen att tillsammans med de politiska myndigheterna arbeta för att söka lösningar på de problem som är en följd av en omfattande urbanisering som har drabbat många EU-medborgare som har valt att utnyttja bestämmelserna i EG-fördraget och som har utövat sin etableringsfrihet enligt artikel 44 i en annan medlemsstat än deras ursprungsland.

9.  Europaparlamentet uppmanar de behöriga nationella, regionala och lokala myndigheterna att se till att de många pågående rättsprocesser som har inletts av EU-medborgare på grund av att deras hus inte har färdigställts till följd av dålig planering och samordning mellan institutionerna och byggnadsföretagen, får en rättvis lösning.

10.  Europaparlamentet påpekar att de skadelidande parterna måste överklaga sina ärenden till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna om deras problem inte kan lösas på ett tillfredsställande sätt i spanska domstolar, eftersom påstådda överträdelser av den grundläggande rätten till egendom inte faller inom EG-domstolens behörighetsområde.

11.  Europaparlamentet uppmanar EU-institutionerna att stå till tjänst med rådgivning och stöd om de spanska myndigheterna ber om detta, för att hjälpa dem att, inom en kort men ändå rimlig tidsram, effektivt hantera de katastrofala följder som den omfattande urbaniseringen kan ha för medborgarnas liv.

12.  Europaparlamentet uppmanar samtidigt kommissionen att se till att säkerställa en strikt respekt för tillämpningen av gemenskapsrätten och de målsättningar som fastställs i de direktiv som nämns i denna resolution, så att efterlevnaden tryggas.

13.  Europaparlamentet uttrycker sin djupa oro och bestörtning över att de rättsliga myndigheterna i Spanien har haft svårigheter med att hantera den omfattande urbaniseringens följder för människors liv, vilket framgår av de tusentals framställningar som har mottagits av parlamentet och dess ansvariga utskott om denna fråga.

14.  Europaparlamentet konstaterar med oro att framställarna tycks hysa en allmän brist på förtroende för det spanska rättssystemet som ett effektivt medel för tvistlösning och rättskipning.

15.  Europaparlamentet uttrycker sin oro över att direktiven om penningtvätt(9), som nu är föremål för ett fördragsbrottsförfarande, inte har införlivats på ett korrekt sätt. Det bristande införlivandet har begränsat insynen och de rättsliga åtgärderna för att förhindra att olagligt finansiellt kapital är i omlopp, däribland investeringar i vissa stora urbaniseringsprojekt.

16.  Europarlamentet anser att personer som har köpt egendomar i Spanien i god tro men sedan upptäcker att transaktionen har förklarats vara olaglig bör ha rätt till lämplig ersättning genom de spanska domstolarna.

17.  Europaparlamentet anser att enskilda personer som har köpt egendomar i Spanien, i vetskapen om att transaktionen sannolikt var olaglig, själva måste bära kostnaderna för sitt risktagande. Detta måste naturligtvis gälla yrkesverksamma inom sektorn i ännu högre grad. Projektörer som har ingått kontrakt trots att de borde ha varit medvetna om att de var olagliga bör inte ha rätt till ersättning för byggplaner som inte har slutförts på grund av att de inte överensstämmer med den nationella lagstiftningen och EU-rätten. De bör inte heller automatiskt ha rätt att återfå redan utbetalade belopp till kommuner när dessa utbetalningar har gjorts trots att de har varit medvetna om att avtalet sannolikt var olagligt.

18.  Europaparlamentet anser emellertid att grundorsaken till många av problemen med urbanisering är att det saknas klarhet, exakthet och tydlighet i bestämmelserna om enskilda egendomsrättigheter i den befintliga lagstiftningen och att inte miljörätten tillämpas på ett lämpligt och konsekvent sätt. Detta i kombination med en viss slapphet i rättsprocessen har inte bara bidragit till att förvärra problemet, utan har även gett upphov till en ingrodd form av korruption som EU-medborgarna, återigen, är de främsta offren för, men som även har orsakat avsevärda förluster för den spanska staten.

19.  Europaparlamentet stöder slutsatserna från Valenciaregionens regionala ombud ("Síndica de Greuges"), som har ett erkänt anseende när det gäller försvaret av medborgarnas grundläggande rättigheter. De förklarar att egendomsägarnas rättigheter kan ha påverkats, antingen på grund av att byggherren inte tagit hänsyn till deras rättigheter i tillräckligt stor utsträckning, eller genom att de har blivit tvungna att betala urbaniseringsavgifter som ensidigt har påförts av byggherren, och som i vissa fall har varit överdrivet höga.

20.  Europaparlamentet anser att det är viktigt att garantera tillgång till information och medborgerligt deltagande i utvecklingsprocessen redan från början och att medborgarna får tydlig, enkel och begriplig miljöinformation.

21.  Europaparlamentet anser likaså att de behöriga myndigheterna inte heller har definierat begreppet "allmänintresse" i den gällande byggnadslagstiftningen, och att de har stött sig på detta begrepp för att godkänna miljömässigt ohållbara projekt, vilket har medfört att de i vissa fall har bortsett från miljökonsekvensbedömningar och negativa utlåtanden från de respektive ansvariga vattenmyndigheterna (Confederación Hidrográfica).

22.  Europaparlamentet välkomnar och stöder de spanska myndigheternas insatser för att skydda kustmiljön och, där det är möjligt, återställa denna på ett sätt som möjliggör biologisk mångfald och regeneration av inhemska växt- och djurarter. I detta sammanhang uppmanar parlamentet de spanska myndigheterna att utan dröjsmål se över och vid behov ändra kustlagen för att skydda rättigheterna för rättmätiga egendomsinnehavare och personer som äger små tomter i kustområden som inte inverkar negativt på kustmiljön. Parlamentet betonar vidare att urbanisering i spekulationssyfte som inte bidrar till upprätthållandet av EU:s miljödirektiv inte ska skyddas på detta sätt. Parlamentet åtar sig att granska de framställningar som har ingetts om denna fråga mot bakgrund av svaren från de behöriga spanska myndigheterna.

23.  Europaparlamentet uttrycker sin oro över stadsplaneringssituationen i kommunen Marbella i Andalusien, där tiotusentals bostäder har byggts olagligt. Dessa urbaniseringsprojekt, som sannolikt strider mot EU:s lagstiftning om miljöskydd, offentligt deltagande, vattenpolitik och offentlig upphandling, kommer snart att legaliseras genom en ny allmän stadsplan. Fastighetsköpare, egendomsägare och medborgarna i allmänhet ges inte något rättsligt skydd i den nya stadsplanen.

24.  Europaparlamentet berömmer och stöder helhjärtat det arbete som genomförs av de regionala ombudsmännen ("síndics de greuges") och deras personal samt de mer ihärdiga allmänna åklagarna ("fiscales"), som har gjort stora insatser för att se till att de berörda institutionerna återinför korrekta förfaranden på detta område.

25.  Europaparlamentet berömmer även de insatser som framställarna, deras organisationer och sammanslutningar i lokalsamhällena har gjort, som tiotusentals spanska och utländska medborgare är engagerade i, och som har uppmärksammat parlamentet på dessa frågor. De har bidragit stort till att skydda de grundläggande rättigheterna för sina grannar och alla dem som drabbats av detta komplexa problem.

26.  Europaparlamentet påminner om att miljöbedömningsdirektivet(10) och direktivet om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan(11) innehåller en skyldighet att genomföra samråd med den berörda allmänheten i det skede där planen i fråga fastställs och utarbetas, och inte – vilket så ofta sker i de ärenden som utskottet uppmärksammas på – efter det att planerna de facto har godkänts av den lokala myndigheten. I detta sammanhang påminner parlamentet om att detta förfarande även måste följas vid betydande ändringar av befintliga planer och att planerna måste vara aktuella och inte får innehålla statistiska felaktigheter eller vara inaktuella på annat sätt.

27.  Europaparlamentet erinrar likaså om att kommissionen enligt artikel 91 i förordning (EG) nr 1083/2006(12) har rätt att avbryta betalningar av finansiering från strukturfonderna och att den enligt artikel 92 får ställa in en sådan betalning till den berörda medlemsstaten eller regionen samt besluta om korrigeringar för projekt som har beviljats finansiering, men som därefter inte anses överensstämma fullständigt med de bestämmelser som styr tillämpningen av de relevanta EU-rättsakterna.

28.  Europaparlamentet påminner även om att det, som budgetmyndighet, också har rätt att besluta om att medel som anslagits för sammanhållningspolitiken ska placeras i reserven om detta anses vara nödvändigt för att förmå en medlemsstat att upphöra med allvarliga överträdelser av de bestämmelser och principer som den är skyldig att respektera, antingen enligt fördraget eller till följd av tillämpningen av EU-lagstiftningen, till dess att problemet har lösts.

29.  Europaparlamentet upprepar slutsatserna i sina tidigare resolutioner genom att ifrågasätta de metoder genom vilka vissa lokala myndigheter utser projektörer och överlåter, ofta alltför långtgående, befogenheter till stadsplanerare och tomtexploatörer, på bekostnad av de lokala samhällena och de medborgare som har sina hem i området.

30.  Europaparlamentet uppmanar återigen de lokala myndigheterna att rådgöra med medborgarna och låta dem delta i urbana utvecklingsprojekt, i syfte att främja en rättvis, öppen och hållbar utveckling av städerna när detta är nödvändigt. På så vis beaktas de lokala samhällenas intressen och inte enbart tomtexploatörers, fastighetsmäklares och andra kapitalintressenters intressen.

31.  Europaparlamentet uppmanar de myndigheter som ansvarar för urbaniseringsfrågor att utöka förfarandet för skriftliga besked med mottagningsbevis för egendomsägare varje gång det sker ändringar i klassificeringen av deras egendomar. Parlamentet föreslår vidare att kommunen ska kalla till direkta och personliga möten under handläggningen av överklaganden av stads- eller omklassificeringsplaner.

32.  Europaparlamentet fördömer kraftfullt vissa tomtexploatörers metoder att med hjälp av olika knep underminera EU-medborgares lagliga äganderätt genom att påverka registreringen av äganderätten till mark och meddelanden om inskrivning i registren. Parlamentet uppmanar de lokala myndigheterna att införa ett ordentligt rättsligt skydd för att motarbeta dessa metoder.

33.  Europaparlamentet upprepar än en gång att i de fall ersättning för förlorad egendom ska utbetalas, bör denna ersättning vara skälig i enlighet med lagen och EG-domstolens och Europadomstolens rättspraxis.

34.  Europaparlamentet påminner om att enligt direktivet om otillbörliga affärsmetoder(13) är alla medlemsstater skyldiga att tillhandahålla lämpliga möjligheter till rättslig prövning och rättsliga medel för konsumenter som har drabbats av otillbörliga affärsmetoder, samt fastställa lämpliga påföljder för sådana affärsmetoder.

35.  Europaparlamentet uppmanar återigen kommissionen att inleda en informationskampanj riktad till EU-medborgare som köper fastigheter i en annan medlemsstat än den egna.

36.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till kommissionen och rådet, Spaniens regering och parlament och de spanska självstyrande regionala regeringarna och församlingarna, de nationella och regionala ombudsmännen i Spanien samt till framställarna.

(1) Dom av den 23 september 1998. Se även Europaparlamentets resolution av den 21 juni 2007 om resultaten från framställningsutskottets studieresa till regionerna Andalusien, Valencia och Madrid (EUT C 146 E, 12.6.2008, s. 340). (2) Se ovannämnda resolution av den 21 juni 2007 och resolutionen av den 13 december 2005 om påståendena om otillbörlig tillämpning av lagen om reglering av byggaktivitet (LRAU – "Ley reguladora de actividad urbanística") och dess konsekvenser för gemenskapsmedborgarna (framställningarna 609/2003, 732/2003, 985/2002, 1112/2002, 107/2004 med flera) (EUT C 286 E, 23.11.2006, s. 225). (3) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster (EUT L 134, 30.4.2004, s. 114). (4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (EGT L 327, 22.12.2000, s. 1). (5) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan (EGT L 197, 21.7.2001, s. 30). (6) Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 22.7.1992, s. 7). (7) Rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (EGT L 103, 25.4.1979, s. 1). (8) Notera de rapporter som nyligen utgivits av Spaniens centralbank, Greenpeace och Transparency International. (9) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (EUT L 309, 25.11.2005, s. 15); kommissionens direktiv 2006/70/EG av den 1 augusti 2006 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG med avseende på definitionen av "person i politiskt utsatt ställning", samt tekniska kriterier för att kunna tillämpa lägre krav på kundkontroll och göra undantag på grund av finansiell verksamhet som drivs tillfälligt eller i mycket begränsad omfattning (EUT L 214, 4.8.2006, s. 29). (10) Rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 175, 5.7.1985, s. 40). (11) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan (EGT L 197, 21.7.2001, s. 30). (12) Rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden (EUT L 210, 31.7.2006, s. 25). (13) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden (EUT L 149, 11.6.2005, s. 22).