Choisissez la langue de votre document :
- bg - български
- es - español
- cs - čeština
- da - dansk
- de - Deutsch
- et - eesti keel
- el - ελληνικά
- en - English
- fr - français
- ga - Gaeilge
- hr - hrvatski
- it - italiano
- lv - latviešu valoda
- lt - lietuvių kalba
- hu - magyar
- mt - Malti
- nl - Nederlands
- pl - polski
- pt - português
- ro - română
- sk - slovenčina
- sl - slovenščina
- fi - suomi
- sv - svenska
|
 Avtal EG/Nepal om vissa luftfartsaspekter * |
| ||||||
(Samrådsförfarandet) Europaparlamentet utfärdar denna resolution – med beaktande av förslaget till rådets beslut (KOM(2008)0041), – med beaktande av artikel 80.2 och artikel 300.2 första stycket i EG-fördraget, – med beaktande av artikel 300.3 första stycket i EG-fördraget, i enlighet med vilken rådet har hört parlamentet (C6-0041/2009), – med beaktande av artiklarna 51, 83.7 och 43.1 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för transport och turism (A6-0071/2009). 1. Europaparlamentet godkänner ingåendet av avtalet. 2. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att delge rådet och kommissionen samt medlemsstaternas regeringar och parlament och Nepals regering parlamentets ståndpunkt. | |||||||
| Jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul (kodifierad version) ***I |
| |||||||||
(Medbeslutandeförfarandet – kodifiering) Europaparlamentet utfärdar denna resolution – med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (KOM(2008)0690), – med beaktande av artikel 251.2 och artikel 95 i EG-fördraget, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag (C6-0414/2008), – med beaktande av det interinstitutionella avtalet av den 20 december 1994 om en påskyndad arbetsmetod för officiell kodifiering av texter till rättsakter(1), – med beaktande av artiklarna 80 och 51 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A6-0130/2009). A. Enligt den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, gäller förslaget endast en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll. 1. Europaparlamentet godkänner kommissionens förslag såsom det anpassats till rekommendationerna från den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen. 2. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att delge rådet och kommissionen parlamentets ståndpunkt.
| ||||||||||
| Gemenskapssystem för tullbefrielse (kodifierad version) * |
| |||||||||
(Samrådsförfarandet – kodifiering) Europaparlamentet utfärdar denna resolution – med beaktande av kommissionens förslag till rådet (KOM(2008)0842), – med beaktande av artiklarna 26, 37 och 308 i EG-fördraget, i enlighet med vilka rådet har hört parlamentet (C6-0019/2009), – med beaktande av det interinstitutionella avtalet av den 20 december 1994 om en påskyndad arbetsmetod för officiell kodifiering av texter till rättsakter(1), – med beaktande av artiklarna 80 och 51 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A6-0129/2009). A. Enligt den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, gäller förslaget endast en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll. 1. Europaparlamentet godkänner kommissionens förslag såsom det anpassats till rekommendationerna från den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen. 2. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att delge rådet och kommissionen parlamentets ståndpunkt.
| ||||||||||
| Europeiska centralbankens insamling av statistiska uppgifter * |
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
(Samrådsförfarandet) Europaparlamentet utfärdar denna resolution – med beaktande av Europeiska centralbankens rekommendation till rådet (13411/2008)(1), – med beaktande av artikel 107.6 i EG-fördraget, i enlighet med vilken rådet har hört parlamentet (C6-0351/2008), – med beaktande av artikel 51 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A6-0119/2009). 1. Europaparlamentet godkänner Europeiska centralbankens rekommendation såsom ändrad av parlamentet. 2. Rådet uppmanas att underrätta Europaparlamentet om rådet har för avsikt att avvika från den text som parlamentet har godkänt. 3. Rådet uppmanas att på nytt höra Europaparlamentet om rådet har för avsikt att väsentligt ändra Europeiska centralbankens rekommendation. 4. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att delge rådet och Europeiska centralbanken parlamentets ståndpunkt.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| EU:s prioriteringar för den sextiofjärde sessionen i FN:s generalförsamling |
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Europaparlamentet utfärdar denna rekommendation – med beaktande av förslaget till rekommendation till rådet från Alexander Graf Lambsdorff för ALDE-gruppen om Europeiska unionens prioriteringar inför FN:s generalförsamlings sextiofjärde session (B6-0034/2009), – med beaktande av Europaparlamentets rekommendation till rådet av den 9 juli 2008 om EU:s prioriteringar inför FN:s generalförsamlings 63:e session(1), – med beaktande av EU:s prioriteringar inför FN:s generalförsamlings sextiotredje session som antogs av rådet den 16 juni 2008 (9978/2008), – med beaktande av Förenta nationernas sextiotredje generalförsamling och framför allt följande resolutioner från detta organ: "Cooperation between the United Nations and the Inter-Parliamentary Union"(2), "Convention on the Prohibition of the Use of Nuclear Weapons"(3), "Comprehensive Nuclear Test Ban Treaty"(4), "Convention on the Prohibition of the Development, Production and Stockpiling of Bacteriological (Biological) and Toxin Weapons and on Their Destruction"(5), "Moratorium on the use of the death penalty"(6), , "Protection of human rights and fundamental freedoms while countering terrorism"(7), "Situation of human rights in the Democratic People's Republic of Korea"(8)"Situation of human rights in the Islamic Republic of Iran"(9), "Doha Declaration on Financing for Development: outcome document of the Follow-up International Conference on Financing for Development to Review the implementation of the Monterrey Consensus"(10), "Situation of human rights in Myanmar"(11), "Development-related activities"(12), "Strengthening the Department of Political Affairs"(13), "Programme budget for the biennium 2008–2009"(14) och "Proposed programme budget outline for the biennium 2010-2011"(15), – med beaktande av sin resolution av den 14 januari 2009 om utvecklingen för FN:s råd för mänskliga rättigheter, inbegripet EU:s roll(16), – med beaktande av sin resolution av den 18 december 2008 om utvecklingsperspektiv för freds- och nationsbyggande efter konflikter(17), – med beaktande av artikel 114.3 och artikel 90 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikes frågor och yttrandet från utskottet för utveckling (A6-0132/2009), och av följande skäl: A. Efter fyra år bör FN:s medlemsstater påminnas om sitt åtagande att uppnå de ambitiösa målen som fastställdes i slutdokumentet från 2005 års världstoppmöte, som antogs i New York den 16 september 2005. B. Endast genom ett globalt, effektivt och öppet multilateralt system kan vi ta itu med de många och sammanlänkade utmaningarna och hoten som nationer, samhällen och medborgare står inför, till exempel de som handlar om fred, stabilitet och människans säkerhet, utmaningarna i samband med fattigdomen, klimatförändringarna och trygg energiförsörjning samt följderna av den globala ekonomiska och finansiella krisen. C. Den sextiotredje generalförsamlingen har fattat viktiga beslut i ett antal frågor som gäller reformprogrammet, inklusive den förbättrade förvaltningen av de mänskliga resurserna och rättskipningen, den delvisa förstärkningen av avdelningen för politiska frågor (DPA) och inledandet av mellanstatliga förhandlingar om reformen av säkerhetsrådet. D. Generalförsamlingen har, efter ett förslag från dess tredje utskott, antagit en rad viktiga resolutioner om frågor inom ett stort område som rör de mänskliga rättigheterna, sociala och humanitära frågor, inklusive tre landspecifika resolutioner samt det fakultativa protokollet till den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. E. Tack vare initiativet "Delivering as One" och det arbete som har utförts av de båda mötesledarna har konkreta framsteg gjorts, i praktiken genom att fullfölja några av FN:s systemomfattande reformer för att uppnå koherens. Det är nödvändigt att befästa det som har uppnåtts och göra ytterligare framsteg inom de områden som identifierades av FN:s sextiotredje generalförsamling. F. Misslyckandet med att reformera organ som FN:s säkerhetsråd och FN:s ekonomiska och sociala råd (Ecosoc) skulle kunna leda till att informella grupperingar som G8 eller G20 försöker att vara en ersättning för globala institutionella arrangemang. G. Europeiska unionen måste främja vad den betraktar som universella värden och samtidigt göra ansträngningar att förhindra att ställningarna polariseras. H. Däremot har samarbetet mellan Förenta nationernas sekretariat och EU-institutionerna aldrig varit så nära, vilket återspeglar de båda organisationernas gemensamma värderingar, målsättningar och intressen. I. FN:s operativa kapacitet inom området för fred och säkerhet behöver stärkas ytterligare. Samarbetet mellan EU och FN i fredsbevarande insatser utgör en hörnsten för fred och säkerhet i världen. J. Det har skett en ökning av dödsfallen bland FN:s fredsbevarande personal. Alla tänkbara åtgärder måste vidtas för att skydda denna personal. K. EU och Förenta staterna är strategiska partner, och det är i deras gemensamma intresse att tillsammans, och utifrån folkrätten och genom multilaterala institutioner, särskilt FN, möta gemensamma hot och utmaningar i det nya globala scenariot. Uttalandet av Förenta staternas nye ständige representant i FN, Susan Rice, verkar tyda på ett förnyat åtagande för ett konstruktivt samarbete med Förenta nationerna. L. Europeiska unionen angav i sitt uttalande till FN:s råd för mänskliga rättigheter den 19 september 2008 att följande fyra delar av resultatdokumentet från konferensen för översyn av åtagandena från Durban skulle vara oacceptabla (EU:s s.k. "absoluta gränser"): 1) att särskilt peka ut en region i världen, 2) att åter öppna Durbanförklaringen från 2001 genom att införa ett förbud mot "förtal av religion" avsedd att begränsa yttrandefriheten och påtvinga den censur som ingår i islamsk lagstiftning mot hädelse, 3) att upprätta en prioritetsordning bland offren och 4) att politisera och polarisera diskussionen. M. Mot bakgrund av en allt djupare global recession betonar Europaparlamentet att utvecklingsländer skulle kunna slungas decennier bakåt i utvecklingen som en följd av fallande råvarupriser, minskade investeringsflöden, finansiell instabilitet och minskade löneöverföringar från utlandet. Värdet på EU:s nuvarande stödåtaganden kommer att sjunka med nästan 12 000 miljoner USD per år, eftersom de uttrycks som en andel av medlemsstaternas BNP. 1. Europaparlamentet riktar följande rekommendationer till rådet:
2. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna rekommendation till rådet och, för kännedom, till kommissionen.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Ett år efter Lissabon: Det praktiska genomförandet av partnerskapet Afrika-EU |
| |||||||||||||||||||
Europaparlamentet utfärdar denna resolution – med beaktande av den gemensamma Afrika–EU-strategin ("den gemensamma strategin") och den första handlingsplanen (2008–2010) för ett genomförande av det strategiska partnerskapet Afrika–EU, som antogs av EU:s och Afrikas stats- och regeringschefer vid ett möte i Lissabon den 8–9 december 2007, – med beaktande av kommissionens meddelande med titeln "Ett år efter Lissabon: Det praktiska genomförandet av partnerskapet Afrika–EU" (KOM(2008)0617), – med beaktande av slutsatserna från rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) av den 10 november 2008 om "Ett år efter Lissabon: Det praktiska genomförandet av partnerskapet Afrika–EU", – med beaktande av den gemensamma lägesrapporten om genomförande av den gemensamma Afrika–EU-strategin och den första handlingsplanen (2008–2010) som antogs vid ministertrojkamötet mellan Afrika och EU i Addis Abeba, Etiopien, den 21 november 2008, – med beaktande av meddelandet av den 17 december 2008 från panafrikanska parlamentets tillfälliga utskott för förbindelser med Europaparlamentet och Europaparlamentets tillfälliga delegation för förbindelser med det panafrikanska parlamentet till rådets ordförandeskap och kommissionen i Afrikanska unionen (AU) och EU om den roll som det panafrikanska parlamentet och Europaparlamentet har i genomförandet och övervakningen av den gemensamma strategin, – med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2007 om läget i förbindelserna mellan EU och Afrika(1), – med beaktande av sin resolution av den 17 november 2005 om en utvecklingsstrategi för Afrika(2), – med beaktande av partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stilla havsområdet (AVS-staterna), å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å den andra, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000(3), ändrat genom avtalet om ändring av partnerskapsavtalet ("Cotonouavtalet"), som undertecknades i Luxemburg den 25 juni 2005(4), – med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1905/2006 av den 18 december 2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete(5), – med beaktande av artiklarna 177–181 i EG-fördraget, – med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling och yttrandet från utskottet för internationell handel (A6-0079/2009), och av följande skäl: A. Målet att utrota fattigdomen måste i allra högsta grad fortsätta vara centralt i den gemensamma strategin. B. Hälften av Afrikas befolkning lever fortfarande i fattigdom, och Afrika är den enda kontinent som inte gör några framsteg i fråga om att uppnå millennieutvecklingsmålen, särskilt fattigdomsutrotning, barnadödlighet, mödrahälsa och bekämpning av hiv/aids och malaria. C. Målet är att den gemensamma strategin ska nå "utöver utveckling", "utöver Afrika" och "utöver institutioner" för att täcka en större omfattning av Afrika och de globala frågorna än vad som har varit fallet tidigare, som t.ex. energi, klimatförändringar och säkerhet, och för att involvera ett bredare spektrum av icke-institutionella aktörer. D. Den största delen av den institutionella strukturen och de innovativa arbetsmetoderna för den gemensamma EU–Afrika-strategin har inrättats under det senaste året, men få framsteg har gjorts ute på fältet. E. Trots det uttryckliga erkännandet i den gemensamma strategin av det panafrikanska parlamentets och Europaparlamentets grundläggande roll när det gäller att utvärdera de framsteg som gjorts och ge partnerskapet politisk vägledning, har de ännu inte involverats på något strukturellt och meningsfullt sätt i inrättandet, anpassningen och övervakandet av den gemensamma strategin. F. Det civila samhället och de lokala myndigheterna har involverats i minsta tänkbara grad i genomförandet av den gemensamma strategin, framför allt på den afrikanska sidan. G. Det har tillhandahållits mycket begränsade nya medel för genomförande av den gemensamma strategin, och de relevanta finansieringskällorna hade faktiskt fastställts helt innan den gemensamma strategin antogs. H. Parlamentet har vid upprepade tillfällen efterlyst att Europeiska utvecklingsfonden ska ingå i EU-budgeten, eftersom detta skulle möjliggöra ökad politisk samstämmighet och parlamentarisk kontroll över utgifterna för utvecklingspolitiken. I. Afrikas andel av världsmarknaden minskar, och Afrika utesluts från de möjligheter som globaliseringen erbjuder. J. Kapitalflykt, särskilt olaglig kapitalflykt, kostar de afrikanska ekonomierna miljarder euro varje år, och kompetensflykten berövar kontinenten en stor del av de intellektuella resurser som krävs för dess framtida utveckling. K. Livsmedelsproduktionen och livsmedelssäkerheten i Afrika är politiska prioriteringar på tillbakagång, som har påverkats av bristande investeringar under det senaste decenniet. Detta kan få katastrofala följder, vilket belystes nyligen av krisen i fråga om livsmedelspriser. L. Afrika är underrepresenterat i de internationella organisationer och de multilaterala forum som beslutar om många av de frågor som påverkar kontinentens framtid. M. De långvariga förbindelserna mellan EU och Afrika får en ny innebörd i och med uppkomsten av icke-traditionella givare, vars program och prioriteringar för Afrika medför nya risker och utmaningar. N. Det är nödvändigt att finna synergieffekter och undvika överlappning mellan institutionerna i den gemensamma strategin och i befintliga förbindelser, exempelvis Cotonouavtalet, Europa–Medelhavsstrategin och det strategiska partnerskapet mellan EU och Sydafrika. O. Syftet med 2009 års översyn av Cotonouavtalet är att klargöra de framtida förbindelserna mellan AVS-länderna och Afrikanska unionen (AU). P. Kunskapsnivån om den gemensamma strategins syften och åtgärder är oroväckande låg, och allmänhetens medvetenhet om och stöd till det strategiska partnerskapet Afrika–EU hänger – framför allt i Afrika – direkt samman med den gemensamma strategins möjligheter att ta fram omedelbara och påtagliga resultat, som kan förbättra levnadsstandarden för Afrikas befolkning. Q. Även om "ett partnerskap mellan likvärdiga parter" innebär att EU och AU är likställda när det gäller deltagande i diskussionerna om och fastställandet av politiska prioriteringar, bör partnerskapet även ta hänsyn till den bistra verkligheten, det vill säga att de båda kontinenterna och deras institutioner fortfarande är långtifrån likställda när det gäller institutionell utveckling, beslutskapacitet och resurser. Upprättande av en europeisk–afrikansk struktur 1. Europaparlamentet välkomnar att huvudkomponenterna i den institutionella strukturen för genomförande av den gemensamma strategin äntligen är på plats och har börjat fungera, ett år efter antagandet av strategin, förstärkta av en handlingsplan med resultat och tidsplaner, och att det har gjorts vissa framsteg mot ett genomförande av den gemensamma strategin och dess tematiska partnerskap. Parlamentet beklagar emellertid att man inom vissa partnerskap vid slutet av det första året av genomförandet fortfarande håller på att utforma arbetsmetoderna och ännu inte har fastställt målsättningar, tidsplaner och budgetanslag. 2. Europaparlamentet välkomnar att EU och AU aldrig förr har mötts lika ofta som under det första året efter undertecknandet av den gemensamma strategin för EU och Afrika. 3. Europaparlamentet uppmanar EU:s och AU:s kommissioner och medlemsstater att prioritera ett fullbordande av denna institutionella struktur genom att utveckla de parlamentariska komponenterna och de komponenter inom det civila samhället och de lokala myndigheterna som ska driva och upprätthålla processen genom att göra den öppen och ge den egenansvar och demokratisk legitimitet. 4. Europaparlamentet välkomnar inrättandet av genomförandegrupper inom EU med deltagande av de berörda medlemsstaterna. Detta är enligt parlamentet fördelaktigt inte enbart för att finansieringen av den gemensamma strategin i stor utsträckning är beroende av bidrag från medlemsstaterna, utan även för att medlemsstaternas direkta engagemang i processen kommer att bidra till ökad kunskap, kontinuitet och hållbarhet när det gäller de åtgärder som planeras inom ramen för handlingsplanen. 5. Europaparlamentet uppmanar med kraft institutionerna inom den gemensamma strategin att helt och fullt koncentrera sig på de resultat som ska uppnås, med tanke på att den första handlingsplanen bara sträcker sig över mindre än tre år (2008–2010). Parlamentens roll 6. Europaparlamentet upprepar sin uppmaning till EU:s och AU:s kommissioner att vidta aktiva åtgärder för att involvera Europaparlamentet och det panafrikanska parlamentet i genomförande, övervakning och tillhandahållande av politiska riktlinjer för den gemensamma strategin, i linje med deras status som huvudkomponenter i den institutionella strukturen. 7. Europaparlamentet betonar den roll som interparlamentariska organ mellan Europaparlamentet och de afrikanska parlamenten – såsom den gemensamma AVS-EU-församlingen och den parlamentariska Euromed-församlingen – kan spela för att stärka fred, säkerhet, god förvaltning och demokrati, samt för att fungera som effektiva plattformar för samarbete och för att hantera frågor av gemensamt intresse. 8. Europaparlamentet noterar att det elfte ministertrojkamötet mellan Afrika och EU stödde den första årliga lägesrapporten om genomförande av den gemensamma strategin och den första handlingsplanen, där ovannämnda meddelande från kommissionen utgör EU:s bidrag. 9. Europaparlamentet beklagar dock att rapporten har utarbetats utan samråd med eller formellt bidrag från Europaparlamentet eller det panafrikanska parlamentet. 10. Europaparlamentet föreslår att ordförandena för det panafrikanska parlamentet och Europaparlamentet systematiskt ska delta och engagera sig i toppmötena mellan EU och Afrika, för att lägga fram parlamentens slutsatser om genomförandet av handlingsplanen och förslag om den framtida inriktningen för den gemensamma strategin. 11. Europaparlamentet uppmanar medlemmarna av ministertrojkan att omedelbart före trojkans vårmöte föra en diskussion med företrädarna för de behöriga organen från det panafrikanska parlamentet och Europaparlamentet, i samband med vilken parlamenten kan lägga fram sina förslag och rekommendationer om den senaste gemensamma årliga lägesrapporten. Parlamentet föreslår att diskussionen om parlamentets förslag och rekommendationer ska tas med på föredragningslistan för det ministertrojkamötet och förväntar sig att den efterföljande gemensamma årliga lägesrapporten – som antas under trojkamötet följande höst – ska ange hur dessa förslag och rekommendationer har beaktats. Parlamentet uppmanar även de parlamentariska företrädarna att sammanträda med trojkans ministrar i anslutning till höstens trojkamöte. 12. Europaparlamentet anser att det panafrikanska parlamentet och Europaparlamentet bör delta på lämplig nivå i såväl de gemensamma expertgrupperna som i AU-EU-arbetsgruppen. 13. Europaparlamentet välkomnar att kommissionen inrättat en budgetpost på 55 miljoner euro för ett stödprogram inom ramen för den nionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF) i syfte att stärka kapaciteten hos AU-institutionerna. Parlamentet insisterar återigen på att delar av denna budget måste göras tillgängliga för att stärka det panafrikanska parlamentets administrativa och operativa kapacitet. Parlamentet uppmanar kommissionerna att ta fram handlingsplaner för användningen av dessa budgetmedel i nära samråd med det panafrikanska parlamentet och i samarbete med Europaparlamentet. 14. Europaparlamentet rekommenderar att den del av budgeten som öronmärkts för det panafrikanska parlamentet ska administreras direkt till detta parlament så snart som det har byggt upp den nödvändiga administrativa kapacitet som detta förutsätter och har uppfyllt kraven i EG:s budgetförordning (särskilt artikel 56)(6) för att möjliggöra för kommissionen att genomföra budgeten genom indirekt, centraliserad förvaltning. 15. Europaparlamentet uppmanar EU:s och AU:s kommissioner att förenkla förfarandena för att se till att dialogen med parlamenten är direkt och effektiv i syfte att undvika oacceptabla förseningar, med vederbörlig hänsyn till deras förfarandemässiga särdrag. 16. Europaparlamentet framför återigen sitt krav på att Europeiska utvecklingsfonden ska integreras i budgeten, och uppmanar kommissionen att under tiden hålla Europaparlamentet och det panafrikanska parlamentet informerade om alla skeden i budgetprocessen. Det civila samhället och icke-statliga aktörer 17. Europaparlamentet anser att det civila samhället och de lokala myndigheterna måste involveras i den gemensamma strategin och att deras effektiva deltagande i genomförandeorganens arbete måste underlättas om strategin ska bli ett verkligt "brett och omfattande partnerskap på mellanfolklig grund". 18. Europaparlamentet beklagar att betoningen nästan helt ligger på statliga åtgärder trots att det anges i handlingsplanen att alla Afrika–EU-partnerskap är öppna för en rad olika åtgärder. Parlamentet betonar att parlamentens och de icke-statliga aktörernas (såsom civilsamhälleliga organisationer, lokala myndigheter och andra icke-statliga aktörers) bidrag till och deltagande i processen måste fördjupas och klargöras ytterligare. 19. Europaparlamentet välkomnar Afrikanska unionens ekonomiska, sociala och kulturella råd (ECOSOCC) som ett medel för att bygga upp ett partnerskap mellan de afrikanska regeringarna och det civila samhället. Parlamentet anser dock att den låga graden av engagemang från det afrikanska civila samhällets sida i genomförandet av den gemensamma strategin är oroande och kräver omedelbara insatser, framför allt från den afrikanska sidan, för att man i nära samarbete med berörda aktörer ska kunna upprätta förfaranden för identifiering, kartläggning och effektiv involvering av representativa afrikanska icke-statliga aktörer. 20. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta fram lämpliga verktyg för kapacitetsbyggnad för afrikanska civilsamhälleliga organisationer, som särskilt inriktas på att stärka deras förmåga att delta i genomförandet av den gemensamma strategin. Partnerskapen 21. Europaparlamentet noterar att man inom den gemensamma strategin också bör ta upp frågor som påverkar Afrikas framtid på ett betydande sätt och som formar förbindelserna mellan de två kontinenterna, även om dessa frågor formellt sett hör hemma inom en annan institutionell struktur, exempelvis de ekonomiska partnerskapsavtalen (EPA) och förbindelserna mellan de regionala grupperingarna inom EPA och andra befintliga regionala grupperingar i Afrika (däribland de regionala ekonomiska gemenskaperna), den andra revideringen av Cotonouavtalet, Europa–Medelhavsstrategin, det strategiska partnerskapet mellan EU och Sydafrika och Afrikas förbindelser med nya globala aktörer, t.ex. Kina och Brasilien. 22. Europaparlamentet anser att en hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling endast är möjlig i länder som kan garantera fred, demokrati och mänskliga rättigheter. 23. Europaparlamentet uppmanar kommissionen, rådet och parterna i Afrika att se till att det råder samstämmighet mellan denna strategi och annan politik, särskilt handels-, miljö-, migrations- och jordbrukspolitiken, som kan ha en negativ inverkan på främjandet av ett nytt strategiskt partnerskap mellan EU och Afrika. Parlamentet betonar vidare att dessa frågor bör ingå i den politiska dialogen mellan EU och Afrika. 24. Europaparlamentet betonar att det strategiska partnerskapet Afrika–EU måste bidra till att stimulera en hållbar ekonomisk och social utveckling, locka utländska investeringar, främja rättvis internationell handel och bidra till att skapa de villkor enligt vilka de afrikanska länderna gradvis ska kunna etablera sig i den globala ekonomin, för att fattigdomen ska kunna bekämpas på ett effektivt sätt, vilket också fortsättningsvis måste vara ett centralt syfte med den gemensamma strategin. Fred och säkerhet 25. Europaparlamentet välkomnar de framsteg som gjorts i fråga om partnerskapet för fred och säkerhet och noterar den politiska dialogen mellan AU och EU om krissituationerna i Afrika och på andra platser. Parlamentet betonar att man i denna dialog måste ta upp samtliga freds- och säkerhetsfrågor, från förebyggande av konflikter och konfliktlösning till återuppbyggnad och fredsskapande efter en konflikt, inklusive en djupgående dialog om genomförande av principen om skyldigheten att skydda. 26. Europaparlamentet kräver att man på vederbörligt sätt bör prioritera genomförandet av den afrikanska freds- och säkerhetsstrukturen, och betonar återigen att EUF inte är en tillräcklig finansieringskälla för framtida komplettering av den fredsbevarande resursen för Afrika. Parlamentet anser att EUF-medlen bör uppfylla de kriterier som utarbetats av OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (OECD/DAC) i fråga om offentligt utvecklingsbistånd. Parlamentet upprepar sitt krav på en slutlig lösning för finansieringen av den fredsbevarande resursen för Afrika. 27. Europaparlamentet välkomnar att FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon i september 2008 inrättade en AU–FN-panel med framstående personligheter för att se hur världssamfundet kan stödja AU:s fredsbevarande insatser som inrättats enligt ett FN-mandat. Demokratiskt styre och mänskliga rättigheter 28. Europaparlamentet påpekar att begreppet demokratiskt styre borde utgöra ett mått på hur väl ett samhälle fungerar genom lag och ordning, respekt och ett aktivt främjande av mänskliga rättigheter, bekämpning av korruption, skapande av välstånd och en öppen och rättvis fördelning av tillgångarna, samt en nödvändig hälso- och sjukvård och nödvändiga sociala tjänster. Parlamentet betonar att de externa aktörerna inte enbart får bedöma det demokratiska styret utifrån kriterier som påtvingats utifrån, utan snarare på grundval av värderingar och standarder som man delar och har enats om ömsesidigt. 29. Europaparlamentet betonar vikten av en hållbar demokrati med god förvaltning och demokratiska val. Viktiga inslag i detta är enligt parlamentet stöd för parlamentariskt kapacitetsuppbyggande, involvering av det civila samhället och lokala myndigheters engagemang i den politiska dialogen. 30. Europaparlamentet betonar att förvaltningen måste förbättras på båda sidor och att detta inte enbart är en prioritering för Afrika, utan även den europeiska sidan. Enligt parlamentet måste EU förbättra förvaltningen och ansvarskyldigheten när det gäller biståndsåtaganden och förbättra samordningen mellan givarna för att ta större hänsyn till länder som försummas ur biståndssynvinkel. Parlamentet betonar att nationella och kontinentala parlament, icke-statliga aktörer och lokala myndigheter har en viktig roll att spela på detta område. 31. Europaparlamentet efterlyser ökat stöd för befintliga afrikanska initiativ, såsom Afrikanska unionens mekanism för inbördes granskning (African Peer Review Mechanism, APRM), som är den mest seriösa insatsen hittills från de afrikanska ländernas sida för att förbättra styrelseformerna på kontinenten, och de olika instrument som AU inrättat, vilka kommer att bidra till att öka Afrikas egenansvar i processen. 32. Europaparlamentet uttrycker allvarlig oro över att de "förvaltningsprofiler" som tagits fram av kommissionen för varje AVS-land, och som kommer att styra programplaneringen för utvecklingsbiståndet när det gäller ett ytterligare anslag på 2,7 miljarder euro från den tionde Europeiska utvecklingsfonden, har utarbetats utan deltagande av andra parter. Parlamentet konstaterar att mottagarländernas ytterligare stödberättigande har bedömts enligt en rad kriterier av vilka endast ett är direkt kopplat till millennieutvecklingsmålen. Parlamentet är bestört över att kommissionens "profiler" riskerar att urholka APRM-processen, och uppmanar kommissionen att samråda med och informera parlamentet och rådet om uppföljningen och genomförandet av dessa medel för att se till att de anslås för förvaltningsinitiativ, i syfte att stödja AU:s agenda för god förvaltning och APRM-processen. 33. Europaparlamentet kräver att man i dialogen inom ramen för partnerskapet om styre och mänskliga rättigheter ska ta upp straffrihet för brott mot de mänskliga rättigheterna, genom att beakta bästa metoder inom ramen för nationell eller internationell lagstiftning, inklusive arbetet inom de internationella brottmålsdomstolar som inrättats i Sierra Leone och Rwanda. Handel, ekonomisk utveckling och regional integration 34. Europaparlamentet anser vad gäller partnerskapet om handel och regional integration att ökad handel på korrekta villkor är en nödvändig drivkraft för ekonomisk tillväxt, förutsatt att handelspolitiken är samstämmig med utvecklingsmålen. Parlamentet välkomnar därför att målen med detta partnerskap är att stödja Afrikas regionala integration och stärka kontinentens handelskapacitet. 35. Europaparlamentet ser fram emot ett snabbt slutförande av Doharundan inom WTO, men betonar att de huvudsakliga målen fortfarande måste vara utveckling samt att främja de afrikanska nationernas integration i den globala ekonomin, effektivt minska de handelshindrande jordbruksstöden och avskaffa jordbruksexportbidragen. 36. Europaparlamentet anser att EU bör hjälpa de afrikanska staterna att se till att deras jordbruk är självförsörjande och främja grundläggande tjänster och sårbara inhemska industrier. 37. Europaparlamentet insisterar på att de slutliga avtal om ekonomiskt partnerskap som har ingåtts med afrikanska stater först och främst måste vara verktyg för en utveckling där de olika mottagarnas varierande kapacitet och utvecklingsnivå respekteras. 38. Europaparlamentet understryker att den afrikanska regionala integrationen måste främjas snarare än undergrävas av avtalen om ekonomiskt partnerskap. Parlamentet stöder AU:s insatser för att stärka de regionala ekonomiska gemenskaperna som grundläggande byggstenar för kontinentens regionala integration. 39. Europaparlamentet insisterar på att kommissionen och medlemsstaterna ska uppfylla sitt åtagande att 2010 bidra med minst 2 miljarder euro per år i verkligt "handelsrelaterat bistånd", av vilket den största andelen måste gå till Afrika. Parlamentet efterlyser ett snabbt beslut om utbetalning av medlen för agendan för bistånd och handel ("Aid for Trade"), och betonar att dessa medel måste vara nya, så att man inte bara stuvar om i EUF-finansieringen. 40. Europaparlamentet uppmanar partnerskapet att ta itu med den bredare agendan för bistånd för handel, inklusive infrastrukturutvecklingen och främjandet av företagsutveckling och bättre reglering, bland annat enklare och användarvänliga ursprungsregler. 41. Europaparlamentet uppmanar partnerskapet att också ta itu med ekonomiska aspekter som är betydelsefulla för de afrikanska ekonomierna, fastän de inte nödvändigtvis är handelsrelaterade, exempelvis nödvändigheten att vidta åtgärder för att hejda olaglig kapitalflykt och främja internationell reglering av skatteparadis. 42. Europaparlamentet anser att man inom ramen för den gemensamma strategin bör erkänna och stödja den viktiga roll som migranter och fördrivna personer kan spela för utvecklingen i sina hemländer, genom att göra det enklare för dem att investera i hemländerna och minska kostnaderna för penningöverföringar. Viktiga utvecklingsfrågor 43. Europaparlamentet insisterar på att det i fråga om partnerskapet om millennieutvecklingsmålen kommer att bli svårt, även med mer och bättre stöd, att uppnå dessa mål, och uppmanar därför EU:s medlemsstater att respektera de åtaganden som de nyligen upprepade vid Dohakonferensen om utvecklingsfinansiering, liksom vid högnivåforumet i Accra om biståndseffektivitet, framför allt vad gäller stödvolym, politisk sammanhållning, ägarskap och arbetsfördelning mellan givarna. 44. Europaparlamentet noterar att en grundläggande hälsa och grundskole- och gymnasieutbildning är avgörande katalysatorer för att uppnå millennieutvecklingsmålen, och uppmanar följaktligen de afrikanska länderna att göra dessa områden till en av huvudprioriteringarna inom strategierna för fattigdomsminskning. Parlamentet uppmanar partnerskapet att stödja en sådan utveckling med tanke på kommissionens åtagande att anslå minst 20 procent av gemenskapens biståndsbudget för dessa sektorer. Parlamentet uppmanar kommissionen att utvidga detta åtagande till att även omfatta EUF. Parlamentet påminner om att alla insatser på detta område måste omfatta personer med funktionshinder, och välkomnar i detta sammanhang resultatet av den gemensamma expertkommitténs första möte. Parlamentet uppmanar de berörda intressenterna att se till att framsteg görs under det kommande året. 45. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidta snabba åtgärder för att genomföra sina åtaganden på hälsoområdet när det gäller slutsatserna och rekommendationerna i revisionsrättens rapport från januari 2009 "EG:s utvecklingsstöd till hälsotjänster i Afrika söder om Sahara". Parlamentet betonar vidare att det är viktigt att kommissionen ökar sitt bistånd till hälsosektorn i Afrika söder om Sahara inom ramen för halvtidsöversynen av den tionde Europeiska utvecklingsfonden i syfte att stödja sina åtaganden att uppnå millennieutvecklingsmålen om hälsa. 46. Europaparlamentet uppmanar EU:s och AU:s medlemsstater att fästa större vikt vid Afrikas livsmedelssäkerhet och livsmedelssuveränitet och stödja åtgärder för att öka det afrikanska jordbrukets produktivitet och konkurrenskraft, särskilt livsmedelsproduktion för lokala marknader, samt främja "gröna bälten" kring städer. 47. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i sina diskussioner, inom ramen för och utöver den gemensamma strategin, ta upp frågan om rättvist välstånd och en rättvis fördelning av inkomsterna från exploatering av naturresurser. Parlamentet insisterar på att nationella intäkter från naturresurser som en prioriterad fråga bör fördelas mer rättvist för att tillgodose befolkningens grundläggande behov, särskilt på områdena hälsa, utbildning, bevarande av naturresurser och miljö, vilket i sin tur skulle bidra till att uppnå millennieutvecklingsmålen. 48. Europaparlamentet är oroat över att den period av rekordartad tillväxt som Afrika nyligen haft kommer att vändas till följd av den globala ekonomiska nedgången, och betonar att kontinentens utveckling kan gå tillbaka flera årtionden till följd av de fallande priserna på basvaror, minskade investeringsflöden, finansiell instabilitet och en minskning i penningförsändelserna. Andra aspekter av strategin 49. Europaparlamentet påminner i fråga om klimatförändringar om att industriländerna bär det yttersta ansvaret för klimatförändringarna, samtidigt som de negativa effekterna drabbar utvecklingsländerna hårdast. Parlamentet insisterar därför på att det krävs nytillskott av kapital för att afrikanska stater ska kunna undvika att tvingas betala ett oproportionerligt pris för anpassning till och minskning av konsekvenserna. Parlamentet stöder vidare EU:s och Afrikas gemensamma förklaring om klimatförändringarna, som lades fram vid konferensen om FN:s ramkonvention om klimatförändringar i Poznan i december 2008. 50. På området för partnerskap för migration och sysselsättning kräver Europaparlamentet en rättvis och fungerande lösning på "kunskapsflykten" som berövar många afrikanska nationer ett stort antal kvalificerade arbetstagare, framför allt inom hälso- och sjukvårdssektorn. 51. Europaparlamentet påpekar att syftet med EU:s system med "blå kort" måste vara att förhindra att sektorer i utvecklingsländer där det råder brist på arbetskraft töms på kvalificerade arbetstagare, särskilt på hälso- och utbildningsområdet. 52. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utnyttja EU–Afrika-partnerskapet för att hjälpa afrikanska länder att tillämpa de flexibilitetsinstrument som tillhandahålls genom Dohaförklaringen om Trips och folkhälsa, i syfte att främja tillgången till basläkemedel till överkomliga priser i Afrika. 53. Europaparlamentet uppmanar båda sidor att inom ramen för partnerskapet om vetenskap och teknik arbeta för att överbrygga den digitala klyftan genom att utöka samarbetet om teknikutveckling och tekniköverföring, särskilt telefoni och Internet. 54. Europaparlamentet förväntar sig att man inom den gemensamma strategin vidtar specifika åtgärder för att förbättra kvinnors, barns och funktionshindrades möjligheter i Afrika, eftersom dessa grupper möter särskilt allvarliga svårigheter i utvecklingsländer. 55. Europaparlamentet betonar att EU och Afrika borde arbeta för att göra internationella institutioner som Världsbanken, Internationella valutafonden och WTO mer demokratiska och mer representativa om den gemensamma strategin ska sträcka sig "utöver Afrika", med ett mer omfattande samarbete mellan Europa och Afrika inom internationella organ och i multilaterala förhandlingar om frågor som handel, mänskliga rättigheter och klimatförändringar, och se till att Afrika slutligen kan utöva inflytande i linje med sin storlek och status. 56. Europaparlamentet uppmanar än en gång EU-institutionerna att inrätta ett särskilt finansiellt instrument för att genomföra den gemensamma strategin och att alla befintliga finansieringskällor centraliseras på ett tydligt, förutsägbart och programmerbart sätt. Parlamentet ifrågasätter i vilken utsträckning man kommer att kunna nå de högt satta målen för strategin eller skapa verkligt mervärde utan några nya medel överhuvudtaget, och påpekar att man till och med bör överväga att omprogrammera befintliga medel. 57. Europaparlamentet uppmanar regeringarna i EU och Afrika att mer effektivt och systematiskt informera sina medborgare om åtgärderna och resultaten av den gemensamma strategin, och sträva efter att öka medierapporteringen. Vägen framåt 58. Efter erfarenheterna från toppmötet mellan EU och Afrika i Lissabon den 8–9 december 2007 ser Europaparlamentet fram emot ett betydelsefullt engagemang från Europaparlamentets och det panafrikanska parlamentets sida samt från civilsamhälleliga organisationer och lokala myndigheter inför det tredje toppmötet mellan EU och Afrika 2010 och ett aktivt deltagande i själva toppmötet. 59. Europaparlamentet uppmanar EU:s och AU:s kommissioner och ordförandeskap att godkänna de förslag som anges ovan och som syftar till att öka det parlamentariska deltagandet i genomförandet och övervakningen av den gemensamma strategin. 60. Europaparlamentet har för avsikt att skapa den samordning och synergi som krävs mellan alla organ i parlamentet för att stödja genomförandet och övervakningen av den gemensamma strategin. Parlamentet upprepar i detta sammanhang sin avsikt att omvandla sin tillfälliga delegation för förbindelser med det panafrikanska parlamentet till en heltäckande interparlamentarisk delegation. o 61. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och parlament, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, AU:s ekonomiska, sociala och kulturella råd, AU:s kommission, AU:s verkställande råd, det panafrikanska parlamentet, ministerrådet för AVS och den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen.
| ||||||||||||||||||||
| Avtal i samband med millennieutvecklingsmålen |
| |||||||||||||||||||||||||||||||||
Europaparlamentet utfärdar denna resolution - med beaktande av FN:s millenniedeklaration av den 18 september 2000 genom vilken det internationella samfundet åtagit sig att uppfylla millennieutvecklingsmålen för att fram till 2015 halvera fattigdomen i världen, en deklaration som har bekräftats under flera av FN:s konferenser, bland annat konferensen i Monterrey om utvecklingsfinansiering, - med beaktande av de åtaganden som medlemsstaterna gjorde under Europeiska rådets möte i Barcelona den 15-16 mars 2002, - med beaktande av sin resolution av den 20 juni 2007 om millennieutvecklingsmålen i halvtid(1), - med beaktande av den gemensamma förklaringen från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, Europaparlamentet och kommissionen om Europeiska unionens utvecklingspolitik: "Europeiskt samförstånd"(2) som undertecknades den 20 december 2005, - med beaktande av kommissionens "millennieutvecklingsmålspaket" från 2005, - med beaktande av kommissionens meddelande om snabbare framsteg i strävan att nå millennieutvecklingsmålen – utvecklingsfinansiering och effektivitet i biståndet (KOM(2005)0133), - med beaktande av kommissionens årliga meddelande om att hålla Europas löften om utvecklingsfinansiering (KOM(2007)0164), - med beaktande av kommissionens meddelande om EU:s bistånd: Mer, bättre och snabbare (KOM(2006)0087), - med beaktande av sin resolution av den 23 september 2008 om uppföljningen av Monterreykonferensen 2002 om finansieringen av utvecklingsinsatser(3), - med beaktande av resultatet av och slutdokumentet om den internationella konferensen om utvecklingsfinansiering för att se över genomförandet av Monterreykonferensen (Doha, Qatar, den 29 november–2 december 2008)(4), - med beaktande av sin resolution av den 22 maj 2008 om uppföljningen av Parisförklaringen från 2005 om biståndseffektivitet(5), - med beaktande av kommissionens dokument av den 19 juni 2007 om millennieutvecklingsmålsavtal – en strategi för ett långsiktigare och förutsägbarare budgetstöd, - med beaktande av det nya strategiska partnerskapet Afrika–EU, - med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2007 om läget i förbindelserna mellan EU och Afrika(6), - med beaktande av Parisförklaringen om biståndseffektivitet av den 2 mars 2005 och slutsatserna från högnivåforumet i Accra som ägde rum den 2–4 september 2008 om uppföljningen av denna förklaring, - med beaktande av sin resolution av den 6 april 2006 om biståndets effektivitet och korruptionen i utvecklingsländerna(7), - med beaktande av sin resolution av den 4 september 2008 om mödradödlighet inför FN:s högnivåmöte den 25 september 2008 om översyn av millennieutvecklingsmålen(8), - med beaktande av kommissionens dokument med titeln "The Aid Delivery Methods. Guidelines of the Programming, Design & Management of General Budget Support"(9), - med beaktande av bestämmelserna i Cotonouavtalet av den 23 juni 2000, särskilt artikel 58 i 2005 års version som räknar upp de institutioner som är berättigade till stöd, - med beaktande av OECD:s rekommendationer beträffande god sed för budgetstöd i dess dokument om att harmonisera biståndet för att förbättra dess effektivitet(10), - med beaktande av revisionsrättens särskilda rapport nr 2/2005 om EUF:s budgetstöd till AVS-länderna: kommissionens förvaltning av området "reformen av de offentliga finanserna", samt kommissionens svar(11), - med beaktande av revisionsrättens särskilda rapport nr 10/2008 om EG:s utvecklingsbistånd till hälso- och sjukvård i Afrika söder om Sahara, samt kommissionens svar, - med beaktande av granskningsrapporten, med en allmän utvärdering av budgetstödet(12), som offentliggjordes i maj 2006, - med beaktande av sin resolution av den 16 februari 2006 om en ny finansieringsmekanism för millenniemålen(13), - med beaktande av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder av den 13 december 2006, som har undertecknats av Europeiska gemenskapens och dess medlemsstater, - med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen, - med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling (A6–0085/2009), och av följande skäl: A. Genom att ansluta sig till 2000 års millenniedeklaration åtog sig Europeiska unionen att tillsammans med hela det internationella samfundet halvera den extrema fattigdomen i världen fram till 2015, och att därvid särskilt inrikta sig på att uppnå de åtta millennieutvecklingsmålen, B. Enligt aktuella uppskattningar lever omkring 1,4 miljarder personer fortfarande under fattigdomsgränsen (det vill säga 1,25 US-dollar per dag), vilket motsvarar mer än en fjärdedel av utvecklingsvärldens befolkning. C. Kommissionen och EU:s medlemsstater har under 2007 gjort nya åtaganden för att i hög grad bidra till att inhämta förseningar när det gäller att uppfylla dessa mål. D. Bristen på tillgång till hälsovård och bastjänster orsakar flera miljoner dödsfall och befäster fattigdomen, medan tillgången till dessa tjänster och till en grundläggande utbildning utgör en mänsklig rättighet. Regeringarna är skyldiga att säkerställa att den respekteras och tillämpas. E. Möjligheten finns att millennieutvecklingsmålavtalen ska utgöra ett instrument bland andra som svar på de utmaningar som uppstår i utvecklingsländerna till följd av den globala livsmedelkrisen, särskilt inom jordbrukssektorn. F. Trots de stora ansträngningar som utvecklingsländerna samtyckt till hittills, har de flesta av utvecklingsländerna inte de resurser som krävs för att ta itu med utmaningarna vad gäller hälsa och utbildning, och därför krävs det stöd utifrån. G. Europaparlamentet bör bevilja Europeiska utvecklingsfonden (EUF) ansvarsfrihet. H. Kommissionen har för avsikt att avsevärt öka användningen av budgetstödet under den tionde EUF för att göra stödet effektivare och uppnå de fastställda målen. I. Lärare och sjukvårdsanställda i utvecklingsländerna arbetar för närvarande under beklagliga förhållanden, och det behövs närmare två miljoner lärare och mer än fyra miljoner sjukvårdsanställda för att nå millennieutvecklingsmålen. Ett tillräckligt budgetstöd, i form av budgetstöd knutet till ett millennieutvecklingsmålavtal, skulle kunna göra det möjligt att anställa och utbilda dem. J. Den återkommande bristen på arbetskraft inom sjukvård och lärare förvärras av den kompetensflykt som de rika länderna organiserar. K. EU har för avsikt att fortsätta att höja sina utgifter för budgetstöd, bland annat genom att avsevärt höja det sektorsinriktade budgetstödet för hälsa och utbildning, särskilt i de afrikanska länderna. L. I millennieutvecklingsmålavtalen fastställs konkreta resultat som ska uppnås i fråga om millennieutvecklingsmålen rörande hälsa och grundutbildning, men millennieutvecklingsmålavtal kan också komma att ingås för andra prioriterade sektorer. M. Enligt den officiella hållning om utvecklingsstöd som parlamentet gav uttryck för i punkt 6 i sin ovannämnda resolution av den 16 februari 2006 om en ny finansieringsmekanism för millenniemålen måste ökad kvantitet "gå hand i hand med ökad kvalitet. Det betyder att biståndseffektiviteten måste förbättras med hjälp av samordning, komplementaritet och konsekvens (det som på engelska kallas 'the 3 Cs'). Hit hör också att förvaltningskostnaderna måste sänkas, biståndsmekanismerna göras mera förutsägbara och hållbara, biståndet måste komma fram snabbare samt i än högre grad frikopplas från villkor och slutligen att man måste lösa problemen med skuldbördor som inte kan hanteras, främja ett gott styrelseskick, bekämpa korruptionen och ge biståndsmottagarna ökad kapacitet att ta emot biståndet". N. Ett förutsägbart och långsiktigt biståndsflöde kan på ett direkt och effektivt sätt bidra till det konkreta genomförandet av de strategier för avskaffandet av fattigdom, som fastställs i millennieutvecklingsmålen. O. Trots de åtaganden som gjorts vid konferenserna i Monterrey (2002), Gleneagles (2005), Paris (2005) och Accra (2008) för att öka kvantiteten och höja kvaliteten hos utvecklingsbidraget, beviljar fortfarande inte många av unionens medlemsstater alltid allt det stöd som de har åtagit sig att tillhandahålla, och när det tillhandahålls visar sig en del av detta stöd vara olämpligt. P. Det verkar som om utbetalningar av budgetstöd som tillhandahålls av kommissionen försenas i 30 procent av fallen på grund av dess orimliga administrativa bördor. Q. Budgetstödets oförutsägbarhet framgår särskilt av det faktum att de flesta villkor för tillhandahållande av detta stöd är årliga, och denna oförutsägbarhet tvingar ibland mottagarländerna att använda stödet innan det faktiskt har tillhandahållits och utan att med bestämdhet veta om stödet kommer fram. R. EU:s oförutsägbara utvecklingsstöd berör också mottagarländer med en viss rättssäkerhet och en stabil lagstiftning. S. Kommissionen är den främsta multilaterala givaren av utvecklingsstöd, och en av de största givarna av budgetstöd, och den använder sig i allt större utsträckning av denna stödform som har styrt en femtedel av det stöd som kommissionen har gett under de senaste åren. T. Om budgetstödet redan är ett av de instrument som möjliggör ett förbättrat stöd från unionen, bör det vara mer synligt och beviljas på längre sikt. U. Det budgetstöd som kommissionen för närvarande tillhandahåller planeras vanligen för en treårsperiod i taget, eller för ett år i taget för vissa byråer. V. Förslaget till millennieutvecklingsmålavtal påverkar inte budgeten och millennieutvecklingsmålavtalet är inte ett nytt instrument, utan ett sätt att genomföra de befintliga instrumenten. W. För närvarande är det inte klart vilken status kommissionens dokument om millennieutvecklingsmålavtal ska ha. X. Kommissionen anser att det har blivit dags att genomföra idén om ett avtal som knyts till märkbara resultat i fråga om millennieutvecklingsmålen, i stället för att varje år kontrollera att varje enskild givares sedvanliga villkor uppfylls. Y. Avtalets löptid innebär ett finansiellt åtagande som ger givarlandet större förutsägbarhet i utbyte mot ett djupare engagemang från mottagarlandets sida i fråga om de konkreta resultat som måste uppnås. Z. Kommissionen planerar att ingå de första millennieutvecklingsmålavtalen för en sexårsperiod, det vill säga fram till slutet av den tionde EUF. AA. Kommissionens förslag att ingå avtal på sex år är mer omfattande än den aktuella tendensen hos övriga givare på internationell nivå. AB. Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att samfinansiera millennieutvecklingsmålavtalen genom ytterligare bidrag till EUF på frivillig grund. AC. I millennieutvecklingsmålavtalen om det allmänna instrumentet för budgetstöd som utarbetats på grundval av de kriterier som fastställs i Cotonouavtalet krävs inga ändringar av besluten om de löpande programmen eller skillnaderna i genomförandet av det allmänna budgetstödet. Millennieutvecklingsmålavtalen innebär inte att ett nytt finansiellt instrument ska upprättas, utan bestämmelserna om budgetstöd i Cotonouavtalet ska även i fortsättningen ligga till grund. Likaså förblir millennieutvecklingsmålavtalen förenliga med de interna riktlinjer som nyligen fastställdes för allmänt budgetstöd. AD. Ett av kriterierna för att kunna ingå ett millennieutvecklingsmålavtal är att det aktuella landet respekterar Cotonouavtalets artikel 9 om de mänskliga rättigheterna, de demokratiska principerna och rättsstaten. AE. Ett effektivt budgetstöd bör göra det möjligt för mottagarländerna att finansiera sina egna, mycket konkreta strategier och program för att förbättra tillgången till effektiva allmänna tjänster inom hälsovårds- och utbildningssektorn. AF. Kommissionen har inte hållit sina löften om att alltid låta parlamentsledamöter och företrädare för civila samhällsorganisationer delta i kommissionens dialoger med utvecklingsländernas regeringar. Dessutom är det idag allmänt känt att utveckling av effektivitetsskäl uteslutande borde vara en fråga för utvecklingsländernas regeringar, tillsammans med dessa länders parlament och civila samhällsorganisationer. AG. Kommissionen vill att de länder som ska kunna ingå avtal är länder som kunnat uppvisa tillfredsställande resultat på makroekonomisk nivå och när det gäller budgetförvaltningen i samband med genomförandet av budgetstödet. Därigenom skiljer sig kommissionen från andra givare av budgetstöd, exempelvis IMF och Världsbanken, som ställer ett antal villkor för att bevilja stöd, i strid med principen om mottagarländernas egenansvar. AH. Många länder som har ett akut behov av ett större och effektivare stöd för att skynda på deras framsteg i fråga om millennieutvecklingsmålen uppfyller idag inte de kriterier som kommissionen fastställt för att ingå ett millennieutvecklingsmålavtal. AI. Som millennieutvecklingsmålavtalen är utformade idag avser de endast AVS-länderna. AJ. Insynen när det gäller kommissionens budgetstöd är synnerligen bristfällig, budgetstödet är dåligt anpassat till de fattiga länderna och finansieringen offentliggörs sällan. AK. Den grundläggande principen för utvecklingsstöd är att det ska tillhandahålla stöd för dem som behöver det mest och till de platser där det kan användas på det mest effektiva sättet. AL. I till exempel Burkina Faso kände ingen på plats till de pågående förhandlingarna om ett millennieutvecklingsmålavtal mellan Burkina Faso och kommissionen, och inga uppgifter finns för närvarande tillgängliga om detta på webbplatsen för kommissionens delegation i Burkina Faso. AM. I det europeiska samförståndet om utveckling åtog sig EU att anta en strategi som grundar sig på resultat och användning av resultatindikatorer. AN. Kommissionen måste fortsätta att knyta sitt budgetstöd till mottagarländernas uppvisade resultat beträffande jämställdhet mellan kvinnor och män och främjandet av kvinnors rättigheter. AO. När det gäller budgetstöd har avtal redan ingåtts mellan kommissionen och Burkina Faso (2005–2008), Etiopien (2003–2006), Ghana (2007–2009), Kenya (2004–2006), Madagaskar (2005–2007), Malawi (2006–2008), Mali (2003–2007), Moçambique (2006–2008), Tanzania (2006–2008), Uganda (2005–2007) samt Zambia (2007–2008). AP. Det finns 650 miljoner människor med funktionshinder, av vilka 80 procent lever i utvecklingsländer och en femtedel lever i extrem fattigdom. De utgör en av de största grupperna av fattiga och utestängda, utsätts för diskriminering på flera grunder och får sällan tillgång till utbildning och hälsovård. AQ. Enligt allmänna skyldigheter, och särskilt artikel 32 i FN:s ovannämnda konvention om rättigheter för personer med funktionshinder, är de parter som har undertecknat konventionen skyldiga att beakta funktionshinder i sitt utvecklingssamarbete. AR. Millennieutvecklingsmålen kommer inte att nås före 2015 om inte integrering och deltagande av funktionshindrade personer beaktas. AS. I genomföranderapporten om Afrika–EU-partnerskapet av den 22 november 2008, och särskilt i punkt 37, fastställs den uppenbara bristen på åtgärder för funktionshindrade personer inom ramen för insatserna för att nå millennieutvecklingsmålen. Millenniemål – Utvecklingssamarbete 1. Europaparlamentet bekräftar på nytt att utvecklingsstöd bör vara grundat på behov och resultat och att utvecklingspolitiken bör utformas i samarbete med mottagarländerna. 2. Europaparlamentet bekräftar att för att uppnå millennieutvecklingsmålen måste givarländerna respektera alla sina åtaganden och förbättra kvaliteten på det stöd de tillhandahåller. 3. Europaparlamentet betonar att det måste utvecklas nya instrument för ett mer förutsägbart och stabilare stöd. 4. Europaparlamentet påminner om målet i Abujaförklaringen, där det fastställs att 15 procent av statsbudgeten ska anslås till hälso- och sjukvård, och målet i den världsomfattande kampanjen för utbildning, där det fastställs att 20 procent av statsbudgeten ska anslås till utbildningssektorn. Prioriterade sektorer 5. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta att knyta sitt stöd inom hälsovårds- och utbildningssektorerna, särskilt vad gäller grundläggande hälsovård och grundutbildning, till uppvisade resultat i dessa sektorer. Europaparlamentet uppmanar också kommissionen att ange vilken vikt man kommer att fästa vid de resultat som uppvisas inom dessa sektorer i förhållande till en samling indikatorer som ger en fullständigare bild, och hur kommissionen kommer att utvärdera de framsteg som gjorts på dessa områden. Effektivt stöd – Stabilitet och förutsägbarhet 6. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förbättra budgetstödets förutsägbarhet genom att ingå millennieutvecklingsmålavtal, genom att se till att de principer som fastställs i dessa avtal utökas så att de omfattar ett större antal länder och genom att bevilja sektorsinriktat budgetstöd. 7. Europaparlamentet påminner kommissionen om behovet av att avsevärt minska de onödiga förseningar som orsakas av alltför stora administrativa bördor. 8. Europaparlamentet uppmanar utvecklingsländernas regeringar att höja sina utgifter för hälso- och sjukvård till 15 procent av statsbudgeten, i enlighet med rekommendationerna i Abujaförklaringen, och sina utgifter för utbildning till 20 procent av statsbudgeten, vilket rekommenderas i den världsomfattande kampanjen för utbildning. Budgetstöd 9. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa en hög utgiftsnivå när det gäller budgetstöd, samtidigt som man särskilt bör genomföra en avsevärd höjning av budgetstödet i AVS-ländernas sociala sektor, och höja det sektorsinriktade budgetstödet i övriga regioner. Millennieutvecklingsmålavtal 10. Europaparlamentet konstaterar med intresse att det i kommissionens förslag om millennieutvecklingsmålavtal fastställs att de länder som ingår ett sådant avtal säkerställs ett visst minimalt stöd (70 procent av det totala åtagandet). 11. Europaparlamentet är emellertid besviket över att dokumentet om millennieutvecklingsmålavtalen inte innehåller någon tidsplan för genomförandet av de första avtalen som ska pågå under den tionde EUF:s sexårsperiod och uppmanar därför kommissionen att fastställa en detaljerad tidsplan. 12. Europaparlamentet konstaterar att det huvudsakliga syftet med millennieutvecklingsmålavtalen är att bidra till ett effektivt stöd och skynda på framstegen vad gäller att uppfylla millennieutvecklingsmålen i de länder som behöver det mest. 13. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att anta ett meddelande som formaliserar initiativet rörande millennieutvecklingsmålavtalen och att utöka initiativet till att gälla även de icke-AVS-länder som uppfyller kriterierna för att få ingå ett avtal. Parlamenten och det civila samhället – Anpassning – Öppenhet 14. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och mottagarländerna att se till att deras parlament och civila samhällen, inbegripet handikappsorganisationer, engageras i samtliga steg i dialogen om budgetstöd, inbegripet utarbetandet, genomförandet och utvärderingen av planeringen som fastställs i millennieutvecklingsmålavtalen. 15. Europaparlamentet betonar att givarländerna inte bör kräva att mottagarna uppfyller vissa strikta villkor unilateralt, utan istället bör främja goda styrelseformer, demokrati och stabilitet i mottagarländerna genom insynsvänliga kriterier som fastställs i samarbete med dessa länder. 16. För att förbättra insynen anser Europaparlamentet att villkoren för utbetalning av den del som kan variera bör grundas på uppnådda resultat, om detta uppmuntrar givarländerna och mottagarländerna att analysera den verkliga effekten som de använda medlen har medfört, och om det förbättrar insynen vad gäller användningen av allmänna medel. 17. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att regelbundet se över resultatet från sina program och att delge parlamentet dessa resultat. 18. Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen arbetar för att förstärka dialogen mellan givarländerna och mottagarländerna, särskilt för att fastställa de verkliga behoven och de områden där stödet är nödvändigt. 19. Europaparlamentet begär att den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen bör spela en aktivare roll när det gäller fastställandet av prioriteringar, i förhandlingarna om millennieutvecklingsmålavtalen och i alla övriga steg i processen. Urvalskriterier – Kreativitet och flexibilitet 20. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ställa som krav för sitt budgetstöd att länderna uppvisar resultat i fråga om goda styrelseformer och insyn, samt även i fråga om skydd och respekt av de mänskliga rättigheterna, särskilt när det gäller de fattigaste och mest marginaliserade grupperna, som personer med funktionshinder, minoriteter, kvinnor och barn, och att se till att budgetstödet inte spenderas inom andra områden än de som anges i millennieutvecklingsmålavtalen. 21. Europaparlamentet bekräftar åter att de nationella vägledande programmen bör upprättas i samarbete med parlamenten i de berörda länderna, den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen och det civila samhället. 22. Europaparlamentet påpekar att förslaget om millennieutvecklingsmålavtalen inte nämner vilka länder som kommer att omfattas av de första millennieutvecklingsmålavtalen, och konstaterar att som millennieutvecklingsmålavtalen är utformade idag avser de endast AVS-länderna. 23. Europaparlamentet beklagar att EU:s stödpolitik gentemot utvecklingsländerna i allt högre grad underställs villkor som IMF föreskriver för erhållandet av utvecklingsstöd från EU. Parlamentet anser vidare att ställandet av sådana villkor dessutom strider mot mottagarländernas anpassningspolitik. 24. Europaparlamentet betonar behovet av att utveckla andra upplägg för budgetstöd för de länder som inte kan ingå något millennieutvecklingsmålavtal och särskilt för de länder som befinner sig i utsatta situationer. Parlamentet betonar att de mest utsatta länderna naturligtvis inte har möjlighet att uppfylla de kriterier som för närvarande ställs för att kunna ingå ett avtal. 25. Europaparlamentet rekommenderar att millennieutvecklingsmålen också bör finnas tillgängliga för de länder som omfattas av finansieringsinstrumentet för utvecklingsarbete. 26. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tydligt och klart förklara hur den har tänkt att de föreslagna millennieutvecklingsmålavtalen ska fungera i kombination med andra stödformer. 27. Europaparlamentet varnar för en urskillningslös och överdriven tillämpning av millennieutvecklingsmålavtalen, och för att de ska betraktas som den enda effektiva stödformen, och uppmanar kommissionen uppmanas att välja den bäst lämpade stödformen för varje enskild situation. 28. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förbättra kapaciteten hos mottagarländernas parlament vad gäller deras förmåga att delta i budgetförfarandet och kapaciteten hos parlamenten och det civila samhället vad gäller deras förmåga att delta i utarbetandet av den nationella politiken, genom att förstärka deras kapacitet med ett utökat finansiellt stöd och genom att insistera på att de deltar i kommissionens politiska dialoger med mottagarländerna, samt genom att kommissionen inriktar sig på de indikatorer rörande förvaltningen av offentliga medel, vilka avser att stärka regeringarnas ansvar gentemot medborgarna. Utvärdering – Resultatindikatorer 29. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samarbete med partnerländerna matcha varje millennieutvecklingsmålavtal med ett antal resultatindikatorer för att utvärdera de framsteg som gjorts genom avtalet, och anser att integreringen av personer och barn med funktionshinder också bör mätas med dessa indikatorer. Genusperspektivet 30. Europaparlamentet anser att kommissionen absolut bör fortsätta att knyta sitt budgetstöd till de resultat som mottagarländerna kan uppvisa i fråga om jämställdhet mellan kvinnor och män och främjande av kvinnors rättigheter, och begär att resultatindikatorerna på detta område förstärks i millennieutvecklingsmålavtalen och utvidgas till att även omfatta andra områden, som kvinnors och funktionshindrade personers rättigheter. Parlamentet uppmanar kommissionen att förstärka de resultatindikatorer som är knutna till budgetstödet genom att låta dem innefatta andra områden som funktionshindrade personers och kvinnors rättigheter, och särskilt främjandet av kvinnors tillgång till heltäckande information och tjänster på området för sexuell och reproduktiv hälsa, ökad tillgång och bättre möjligheter till familjeplanering, fortsatt främjande av utbildning och medinflytande för kvinnor, samt bekämpande av diskriminering och främjande av jämställdhet mellan kvinnor och män. o 31. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, AVS–EU-rådet, samt medlemsstaternas och AVS-ländernas regeringar och parlament.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Konststudier i Europeiska unionen |
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Europaparlamentet utfärdar denna resolution, – med beaktande av artiklarna 149 och 151 i EG-fördraget, – med beaktande av Europaparlamentets och rådets rekommendation 2006/962/EG av den 18 december 2006 om nyckelkompetenser för livslångt lärande(1), – med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1350/2008/EG av den 16 december 2008 om Europeiska året för kreativitet och innovation (2009)(2), – med beaktande av rådets slutsatser av den 24–25 maj 2007 och av den 21–22 maj 2008 om den kulturella och den kreativa sektorns bidrag till uppnåendet av Lissabonmålen, – med beaktande av rådets och kommissionens gemensamma lägesrapport 2008 om genomförandet av arbetsprogrammet "Utbildning 2010 – Livslångt lärande som grundval för kunskap, kreativitet och innovation"(3), – med beaktande av sin resolution av den 7 juni 2007 om konstnärers sociala ställning(4), – med beaktande av sin resolution av den 10 april 2008 om en europeisk agenda för en kultur i en alltmer globaliserad värld(5), – med beaktande av sin resolution av den 10 april 2008 om kulturindustrin i Europa(6), – med beaktande av rekommendationerna i Unescos konvention om främjande av och skydd för mångfalden av kulturella uttryck av den 20 oktober 2005, – med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för utbildning och kultur (A6-0093/2009), och av följande skäl: A. Europeiska unionen, som lever upp till sitt motto "förenade i mångfalden", måste erkänna sin gemensamma historia. Den europeiska konsthistorien med sin naturligt allmängiltiga karaktär är en bra utgångspunkt för detta. B. Skolorna bör återigen bli den huvudsakliga platsen för demokratiseringen av tillgång till kultur. C. Konstutbildningen och kulturutbildningen, som bildkonstundervisningen tillhör, är en grundläggande utmaning för medlemsstaternas utbildningssystem. D. Konstutbildningen utgör en viktig komponent i barn- och ungdomsutbildningen eftersom den bidrar till att utveckla den fria viljan, mottagligheten och öppenheten gentemot andra. Den spelar en avgörande roll på området lika möjligheter och är en förutsättning för en verklig demokratisering av tillgången till kultur. E. För att anta utmaningen med att demokratisera kulturen är det lämpligt att på samtliga nivåer och i alla åldrar främja konstintresset, erkänna hur viktigt det är med kollektiva utövanden och amatörverksamhet och att främja tillgången till konstutbildning. F. De ekonomiska kraven leder tyvärr ofta till att medlemsstaterna inte ger någon större plats åt konsten i den allmänna utbildningspolitiken. G. Konstutbildning utgör grunden för yrkesutbildningen inom detta område och främjar kreativiteten och den fysiska och intellektuella utvecklingen, vilket i sin tur skapar närmare och mer givande band mellan utbildningen, kulturen och konsten. H. Konstskolor och konstutbildnings- och formgivningscentrum bidrar till att utveckla konstnärliga inriktningar, skapa nya stilarter och konstformer samt öppna olika kulturvärldar, vilket förstärker EU:s framtoning i världen. I. Utbildningen är mycket viktig för framgången för de yrkesverksamma inom den konstnärliga och kreativa sektorn. J. Konststudier som inriktas på karriär- och yrkesutveckling kräver, förutom talang, att eleverna har en gedigen kulturell grund att bygga på som endast är möjlig att förvärva genom en tvärvetenskaplig och systematisk utbildning. Detta ökar möjligheten att ta sig in på arbetsmarknaden inom denna sektor eftersom eleverna förvärvar allmänna kulturella kunskaper, forskningsmetoder, företagarkunskaper och affärskunskaper samt kompetenser inom olika verksamhetsområden som är relevanta för den samtida konsten. K. Den ekonomiska potentialen hos de företag och industrier som är verksamma inom det kreativa, kulturella och konstnärliga området i EU och de arbetstillfällen som de skapar påverkar konstsektorn i stor utsträckning. L. Den tekniska revolutionen har lett till att konkurrensen inom och mellan länder har ökat, och bidragit till att intellektuell och kreativ förmåga blivit en viktig faktor inom ramen för Lissabonstrategin. M. De snabba och ständiga förändringarna inom dagens samhällen kräver en ökad anpassningsförmåga, flexibilitet, kreativitet, innovation och kommunikation i arbetet. Dessa egenskaper bör främjas i medlemsstaternas utbildningssystem, vilket även överensstämmer med målen i det ovan nämnda programmet "Utbildning 2010". N. Det finns stora skillnader i medlemsstaternas befintliga konstundervisningsmodeller. O. Till följd av globaliseringen, medborgarnas ökade rörlighet och de successiva utvidgningarna av EU är utbildning i kultur och kulturell mångfald en viktig faktor för att bevara identiteten och främja interkulturell och interreligiös förståelse. Insatserna för att främja kultur och kulturell förståelse inom ramen för Europeiska året för interkulturell dialog bör fortsätta även efter 2008. 1. Europaparlamentet anser att konstämnen bör vara obligatoriska i utbildningsprogrammen på alla utbildningsnivåer så att demokratiseringen av tillgång till kultur främjas. 2. Europaparlamentet betonar vikten av att både läroplaner, yrkesutbildning och program för livslångt lärande för fortbildningskurser främjar och utvecklar kreativitet i alla åldrar som en del av processen med livslångt lärande. 3. Europaparlamentet påminner om att det i konst- och kulturutbildningen finns en ambition att utbilda medborgarna och om att den bidrar till individers tänkande och utveckling både på det intellektuella och känslomässiga planet och på det fysiska planet. 4. Europaparlamentet erkänner att konst i stor omfattning bidrar till innovation i samhället och ekonomin inom ramen för Europeiska året för kreativitet och innovation 2009. 5. Europaparlamentet uppmärksammar rådet och medlemsstaterna på den europeiska kulturens och den kulturella mångfaldens vikt för integrationen samt vikten av konst- och kulturstudier på EU-nivå, inbegripet tryggandet av traditionella kulturella värden i olika regioner. 6. Europaparlamentet konstaterar att allt fler elever inom konstutbildningar visar intresse för att studera i en annan medlemsstat än den egna, och uppmanar följaktligen medlemsstaterna att samordna sin politik för konstundervisning på EU-nivå, utbyta bästa praxis samt att förstärka rörligheten både för studenter och för lärare inom denna sektor. 7. Europaparlamentet föreslår att rörligheten för yrkesverksamma inom konstsektorn ska ökas genom att mer uppmärksamhet ges åt frågan om erkännande av yrkeskvalifikationer. Detta bör göras genom att uppmuntra utbildningsinstitutioner och arbetsgivare att hänvisa till den europeiska ramen för kvalifikationer så att kompetenserna och kvalifikationerna kan jämföras på europeisk nivå. 8. Europaparlamentet uppmanar i detta sammanhang kommissionen att arbeta tillsammans med medlemsstaterna för att inrätta en rörlighetsram för européer som är verksamma inom konst och kreativitet, med särskild betoning på rörlighet för unga konstnärer och konststuderande. 9. Europaparlamentet erkänner medlemsstaternas behörighet men anser att politiken för konstutbildning bör samordnas på EU-nivå, särskilt när det gäller
10. Europaparlamentet uppmanar rådet, kommissionen och medlemsstaterna att
11. Europaparlamentet insisterar på att utbildning i konsthistoria även bör inbegripa möten med konstnärer och deras verk och besök på kulturella platser för att väcka elevernas nyfikenhet och få dem att reflektera. 12. Europaparlamentet understryker vikten av att utnyttja de resurser som den nya informations- och kommunikationstekniken och Internet erbjuder som kanaler för en modern och nutidsanpassad undervisning när det gäller att införa den konstnärliga dimensionen i läroplanerna. 13. Europaparlamentet betonar att i detta avseende bidrar projekt som Europeana och det europeiska digitala biblioteket starkt. 14. Europaparlamentet rekommenderar att en europeisk portal för konst- och kulturutbildning utvecklas gemensamt och att konstämnen ska ingå i medlemsstaternas läroplaner för att garantera utvecklingen och främjandet av den europeiska kulturella modellen, som är särskilt uppskattad internationellt sett. 15. Europaparlamentet uppmanar rådet, kommissionen och medlemsstaterna att övervaka framstegen när det gäller att införa konstämnen i skolornas läroplaner och föreslår särskilt att kommissionen genomför nödvändiga undersökningar för att få tillförlitlig information om hur konstundervisningen påverkar elevernas utbildning och kompetenser i EU. 16. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar och parlament.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Aktiv dialog med medborgarna om EU |
| |||||||||||||||
Europaparlamentet utfärdar denna resolution – med beaktande av Europaparlamentets, rådets och kommissionens gemensamma förklaring "Samarbete för kommunikation om Europa", som undertecknades den 22 oktober 2008(1), – med beaktande av kommissionens meddelande av den 2 april 2008 med titeln "Debattera EU: Bygga vidare på erfarenheterna från Plan D som i demokrati, dialog och debatt" (Plan D) (KOM(2008)0158), – med beaktande av kommissionens meddelande av den 24 april 2008 om kommunikation om Europa med audiovisuella medier (SEK(2008)0506), – med beaktande av kommissionens meddelande av den 21 december 2007 med titeln "Kommunicera om Europa via Internet – Engagera medborgarna" (SEK(2007)1742), – med beaktande av kommissionens arbetsdokument "Förslag till interinstitutionellt avtal om samarbete för kommunikation om Europa" av den 3 oktober 2007 (KOM(2007)0569), – med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1904/2006/EG av den 12 december 2006 om inrättande av programmet "Ett Europa för medborgarna" för åren 2007–2013 i syfte att främja ett aktivt europeiskt medborgarskap(2), – med beaktande av kommissionens meddelande av den 1 februari 2006 med titeln "Vitbok om EU:s kommunikationspolitik" (KOM(2006)0035), – med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 oktober 2005 med titeln "Kommissionens bidrag under och efter perioden av eftertanke: Plan D som i demokrati, dialog och debatt" (KOM(2005)0494), – med beaktande av sin resolution av den 16 november 2006 om vitboken om EU:s kommunikationspolitik(3), – med beaktande av sin resolution av den 12 maj 2005 om genomförandet av Europeiska unionens informations- och kommunikationsstrategi(4), – med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för kultur och utbildning och yttrandena från utskottet för konstitutionella frågor, utskottet för utrikesfrågor, utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, utskottet för regional utveckling, utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män samt utskottet för framställningar (A6-0107/2009), och av följande skäl: A. Vägen till ett demokratiskt och öppet EU går genom en förstärkt dialog mellan medborgarna och EU:s institutioner, däribland parlamentet, men också genom en ständig diskussion om EU på europeisk, nationell och lokal nivå. B. Av den irländska befolkningen röstade vid en folkomröstning 53,4 procent mot en ratificering av Lissabonfördraget, efter att Frankrike och Nederländerna förkastat förslaget till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa. Människor med bristande kunskaper om EU-politiken och fördragen tenderar oftare att vara emot dem. C. Eurobarometerundersökning 69 visade att 52 procent av EU-medborgarna anser att hemlandets EU-medlemskap är positivt, och bara 14 procent anser motsatsen. D. Kunskap om EU och om unionens politik och funktionssätt, liksom om de rättigheter som garanteras i fördragen, kommer att utgöra grunden i arbetet med att återupprätta medborgarnas förtroende för EU:s institutioner. E. År 2004 utsågs för första gången en särskild kommissionsledamot för kommunikationsstrategi, men någon kommunikationspolitik som sådan har ännu inte antagits på grund av att det saknas en lämplig rättslig grund i fördragen. Den allmänna opinionen 1. Europaparlamentet erinrar om att undersökningar visar att ju lägre utbildad och mindre förmögen en EU-medborgare är, desto mer sannolikt är det att personen i fråga är emot ytterligare europeisk integration, vilket tyder på att Europatanken främst når fram till de välutbildade, välbärgade skikten i det europeiska samhället, trots alla tidigare ansträngningar. Parlamentet anser att det är mycket viktigt med en aktiv dialog mellan EU och dess medborgare för att förverkliga principerna och värderingarna i EU-projektet, men erkänner att kommunikationen hittills inte har varit särskilt framgångsrik. 2. Europaparlamentet beklagar att framstegen i försöken att öka unionsmedborgarnas kunskap om och intresse för EU-frågor har varit mycket begränsade trots kommissionens ansträngningar och goda idéer, vilket tyvärr visade sig i den irländska folkomröstningen. 3. Europaparlamentet betonar att det är särskilt viktigt att upprätta sammanhängande kommunikationslänkar som innehållsmässigt fokuserar både på förbindelserna mellan EU och regioner med särskilda karaktärsdrag, och på förbindelserna mellan EU och särskilda samhällsgrupper. 4. Europaparlamentet noterar att nyligen genomförda undersökningar visar att en stor majoritet av EU-medborgarna är för ett EU som driver en enhetlig och motsägelsefri utrikespolitik. Ett uttalande i denna riktning fanns på unionsmedborgarnas begäran med i den öppna skrivelsen med rekommendationer från deltagarna i slutkonferensen för de sex Plan D-projekten för allmänheten den 9 december 2007. I denna öppna skrivelse med 27 rekommendationer begär man bland annat att EU agerar effektivare inom socialpolitiken och politiken för social sammanhållning, framför allt för att minska löneskillnaderna och främja jämställdheten mellan kvinnor och män. Mer allmänt begär man att särskild uppmärksamhet fästs vid jämställdhetsfrågor, som ofta åsidosätts. Därför är det också viktigt att titta på vad som kommuniceras genom olika åtgärder och att undersöka på vilket sätt detta skiljer sig från det budskap som EU vill ge sina medborgare. 5. Europaparlamentet påminner om att en majoritet av kvinnorna röstade nej i de senaste folkomröstningarna om EU: 56 procent i Frankrike (Eurobarometerundersökning 171), 63 procent i Nederländerna (Eurobarometerundersökning 172) och 56 procent i Irland (Eurobarometerundersökning 245). Parlamentet anser att detta negativa röstresultat bland annat beror på EU-institutionernas bristande engagemang i den politik som direkt påverkar kvinnor och som ligger till grund för den ännu rådande ojämställdheten mellan män och kvinnor, till exempel när det gäller att förena arbete och familjeliv eller att ge stöd till personer i beroendeställning. Konstitutionella och interinstitutionella aspekter 6. Europaparlamentet betonar behovet av att fullborda ratificeringsprocessen för Lissabonfördraget, som ytterligare kommer att öka öppenheten i EU och medborgarnas delaktighet i beslutsprocessen. Parlamentet påminner om de nya möjligheter till deltagardemokrati som Lissabonfördraget skulle medföra, särskilt medborgarinitiativet. 7. Europaparlamentet understryker behovet av samordnade insatser och gemensamma åtgärder från alla EU-institutioner och medlemsstater för att kommunicera med unionsmedborgarna om EU-frågor. Parlamentet välkomnar ovan nämnda gemensamma förklaring av den 22 oktober 2008, som innehåller tydliga mål för en förbättrad EU-kommunikation från parlamentets, rådets, kommissionens och medlemsstaternas sida, men anser samtidigt att den kunde vara ambitiösare eftersom parlamentet hade begärt ett interinstitutionellt avtal om kommunikationspolitik mellan samtliga institutioner. 8. Europaparlamentet anser att EU-institutionerna bör ta initiativ till fler diskussioner om Europa och genast tillämpa de koncept i praktiken som fastställs i ovan nämnda gemensamma förklaring, i kommissionens meddelande av den 1 februari 2006 och i kommissionens arbetsdokument av den 3 oktober 2007. 9. Europaparlamentet delar kommissionens ståndpunkt att deltagardemokrati kan vara ett bra komplement till den representativa demokratin, men understryker att deltagardemokrati inte bara handlar om att lyssna på medborgarna, utan också om att ge dem verkliga möjligheter att påverka EU-politiken. För att nå dessa mål krävs det avsevärt större öppenhet från institutionernas sida. Institutionerna måste införa de system som krävs för att medborgarna och organisationerna i det civila samhället effektivt ska kunna delta i alla skeden av diskussioner om EU-frågor. En av de grundläggande förutsättningarna för medborgarmedverkan är att principen om allmänhetens tillgång till institutionernas handlingar tillämpas i så stor utsträckning som möjligt. 10. Europaparlamentet understryker hur viktig och värdefull samrådsprocessen är, i det att den utgör ett effektivt redskap för att öka medborgarnas inflytande genom att ge dem en möjlighet att direkt bidra till den politiska processen på EU-nivå. Parlamentet uppmanar kommissionen att vidta ytterligare åtgärder för att i tid sprida information om framtida EU-samråd vid media och andra lämpliga forum på nationell, regional och lokal nivå, att låta fler synpunkter från de berörda parterna höras vid samråd om EG-lagstiftning och att göra mer reklam för Internetsamråden om EU-politik och EU-initiativ, för att se till att alla intressenter, särskilt små och medelstora företag och lokala icke-statliga organisationer, deltar i debatten. Det är viktigt att företrädare för det civila samhället, exempelvis nätverk av yrkesfolk och konsumenter, deltar på samtliga nivåer, från den gränsöverskridande till den lokala. Detta skapar plattformar för en välunderbyggd debatt om EU:s politik och bidrar till en EG-lagstiftning av bättre kvalitet. Parlamentet noterar att det finns problem kopplade till genomförandet och tillämpningen av lagstiftningen, och uppmanar konsumenter och företag att utöva sina rättigheter och rapportera om förekommande problem till EU-institutionerna. 11. Europaparlamentet anser att EU-institutionerna och medlemsstaterna bör samordna sina kommunikationsstrategier och upprätta ett samarbete med det civila samhället för att utnyttja eventuella synergieffekter. Parlamentet betonar att det är nödvändigt med samordning mellan institutionerna och att det vore lämpligt att sammankoppla kommissionens och parlamentets tv-kanaler. Kommissionen uppmanas att förbättra samarbetet och samordningen mellan dess representationer i medlemsstaterna och parlamentets informationskontor, och kommissionens och parlamentets representationer i medlemsstaterna uppmanas att förbättra samarbetet när det gäller att lyssna till allmänheten, att utbyta information, kunskap och åsikter om EU med medborgarna och att ge väljare möjlighet att möta EU-tjänstemän och de personer som i olika länder har valts till ledamöter av Europaparlamentet. 12. Europaparlamentet ser positivt på att kommissionen stöder parlamentets och de europeiska politiska partiernas roll. Klyftan mellan den nationella politiken och EU-politiken måste överbryggas, särskilt under valkampanjen inför valet till Europaparlamentet. 13. Europaparlamentet uppmanar de tre största institutionerna att överväga möjligheten att hålla gemensamma och öppna debatter som ett komplement till parlamentets öppna debatter. Under dessa gemensamma debatter bör man diskutera frågor som berör konsumenterna och deras vardag, för att på så sätt stärka deras förtroende för den inre marknaden och konsumentskyddet. Parlamentet understryker att parlamentets tvärpolitiska grupper spelar en betydelsefull roll för kontakten med medborgarna och därmed utgör ett viktigt instrument i förbindelsen mellan den politiska sfären och det civila samhället. 14. Europaparlamentet ser positivt på att kommissionen har tagit hänsyn till många av de idéer som parlamentet tidigare har fört fram, till exempel angående medborgarforum på både EU-nivå och nationell nivå, en mer framträdande roll för organisationer från det civila samhället och innovativ användning av nya medier. Lokala insatser 15. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utvidga sin dialog till alla nivåer genom att anpassa sitt budskap till olika målgrupper efter deras sociala bakgrund. Parlamentet föreslår därför en förstärkt dialog mellan EU och medborgarna, som innebär att man ger alla medborgare samma information, om än anpassad efter målgrupp, och främjar debatten med och bland dessa välinformerade medborgare. Parlamentet anser att EU-institutionerna bör integrera slutsatserna från de lokala debatter som anordnats inom ramen för Plan D i sin politik och ta hänsyn till de förväntningar som medborgare har på EU när ny lagstiftning antas. 16. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att inleda effektiva kampanjer om EU-kommunikation på såväl nationell som regional och lokal nivå. Parlamentet uppmanar kommissionen att sprida den bästa praxis som har identifierats genom sådana kampanjer och föreslår att det skapas ett permanent interaktivt kommunikationssystem mellan EU-institutionerna och medborgarna, där EU ofta och med stöd av de regionala medierna anordnar kampanjer av lokal eller regional karaktär, i vilka det civila samhället, icke-statliga organisationer, handelskammare samt fack- och yrkesorganisationer deltar aktivt. 17. Europaparlamentet understryker att EU:s sammanhållningspolitik utgör grundvalen för den europeiska integrationen och den sociala solidariteten. Därför bör EU-politikens mål och konkreta resultat för medborgarnas vardag demonstreras för medborgarna, och EU:s bidrag och fördelarna med det gemensamma europeiska projektet betonas. Parlamentet uppmanar de lokala myndigheterna att i större utsträckning uppfylla sina skyldigheter när det gäller att informera om stöd som erhållits från EU. Parlamentet understryker att handlingskraften hos lokala och regionala förtroendevalda är avgörande för att det ska vara möjligt att utveckla information och utbildning, och välkomnar i detta sammanhang inrättandet av ett Erasmusprogram för förtroendevalda på lokal och regional nivå. 18. Europaparlamentet understryker att involveringen av olika partner i förberedelser och genomförande av operativa program enligt artikel 11 i den allmänna förordningen om strukturfonderna (ESF) 2007–2013 på ett väsentligt sätt bidrar till att främja EU:s sammanhållningspolitik och föra denna politik närmare medborgarna. Dessa partner har en unik möjlighet att bilda sig en förstahandsuppfattning om vilka frågor som medborgarna verkligen uppfattar som mest angelägna. Kommissionen uppmanas därför att se till att principen om partnerskap genomförs korrekt på nationell, regional och lokal nivå. Parlamentet uppmärksammar vikten av att nationella och regionala myndigheter utnyttjar de befintliga finansieringsmöjligheter som ESF tillhandahåller, i syfte att höja nivån på dessa partners färdigheter, särskilt vad gäller utbildning. Strukturfonderna har på ett avgörande sätt främjat det gränsöverskridande samarbetet genom gemenskapsprojekt och gemenskapsprogram, vilket har stimulerat utvecklingen av aktivt medborgarskap och deltagardemokrati. Kommissionen uppmanas att fortsätta stödja och samarbeta med sådana projekt och program. 19. Europaparlamentet framhåller i anslutning till det kommande valet till Europaparlamentet behovet av information till medborgare på lokal och regional nivå, särskilt information som är riktad till unga medborgare och förstagångsväljare. Parlamentet understryker allmänt vikten av att ledamöterna i Europaparlamentet deltar i samråd med medborgarna i sina regioner, i samarbete med de förtroendevalda på lokal och regional nivå, eftersom ledamöterna är medborgarnas stämma i EU. Parlamentet stöder Regionkommitténs insatser för att stärka regionala samråd och inbegripa regionala nätverk och lokala och regionala aktörer i dem, så att dessa kan förmedla sina åsikter och intressen, i syfte att uppmuntra en diskussion som förs närmare medborgarna. 20. Europaparlamentet understryker att det krävs ett större engagemang från ledamöterna i kommunikationen med EU-medborgarna. Det krävs även organisatoriska förändringar i parlamentets arbete av ett slag som möjliggör en dialog mellan ledamöterna och medborgarna på lägsta lokala nivå. Parlamentet uppmanar sina ledamöter att parallellt med de politiska partiernas kampanjer även delta aktivt lokalt i kampanjen inför valet till Europaparlamentet. 21. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inleda lokala, småskaliga kommunikationskampanjer med medverkande lokala aktörer, att främja verksamhet som gör att allmänheten blir bättre informerad om invandrarnas ursprungsländer och att informera invandrarna bättre om de rättigheter och skyldigheter som följer av ett unionsmedborgarskap, eftersom detta är det mest effektiva och meningsfulla sättet att uppnå kommunikationsmålen på. Kommissionen uppmanas även att fortsätta med de insatser som gjordes i samband med Europeiska året för interkulturell dialog 2008. Utbildning, media, informations- och kommunikationsteknik samt aktivt medborgarskap 22. Europaparlamentet betonar vikten av att man i medlemsstaternas läroplaner inför kurser i såväl europeisk politik som Europas historia för att befästa europeiska värderingar. Det är även viktigt att institutioner för Europa-studier inrättas inom ramen för universitetsprogram. Kommissionen uppmanas att genom ekonomiskt stöd främja dessa projekt, och medlemsstaterna uppmanas att främja en studiekurs i skolan om den europeiska integrationens historia och EU:s funktion i syfte att skapa grunden för en gemensam europeisk kunskap. 23. Europaparlamentet framhåller att medborgarutbildning är en väsentlig drivkraft för ett aktivt medborgarskap. Det behövs stöd till en aktiv modell för medborgarutbildning, så att ungdomar kan delta i det offentliga livet och direkt interagera med sina politiska företrädare på nationell, lokal och europeisk nivå och med företrädare för icke-statliga organisationer samt genom medborgarinitiativ. Parlamentet föreslår att kommissionen ska stödja pilotprojekt som främjar en sådan modell för medborgarutbildning i medlemsstaterna. 24. Europaparlamentet rekommenderar att programmen Erasmus, Leonardo da Vinci, Grundtvig och Comenius främjas bättre genom utökad kommunikation och organiseras effektivare för att uppmuntra så många människor som möjligt, inte minst mindre välbärgade medborgare, att delta i dessa program och underlätta deras rörlighet inom EU. Parlamentet påpekar att just dessa program har fått ett mycket positivt gensvar hos unga människor och utgör ett viktigt bidrag till en lyckad europeisk integration. 25. Europaparlamentet välkomnar ovan nämnda meddelande från kommissionen av den 21 december 2007, där tydliga mål anges för att göra webbplatsen Europa till en serviceinriktad webb 2.0-webbplats. Parlamentet uppmanar kommissionen att färdigställa den nya webbplatsen redan 2009 och anser att den kan utgöra ett forum där medborgarna delar med sig av sina åsikter och deltar i opinionsundersökningar online, och där alla icke-statliga organisationer, offentliga institutioner och enskilda personer kan dela med sig av sina erfarenheter från EU:s kommunikationsprojekt. Kommissionen uppmanas att på denna webbplats samla och offentliggöra erfarenheter från personer som har gynnats av den verksamhet som finansierats inom ramen för Plan D. 26. Europaparlamentet välkomnar initiativet EU Tube, som med sina nästan 1,7 miljoner tittare är ett unikt verktyg för att sprida information om EU-politiken bland Internetanvändare. Parlamentet uppmanar även kommissionen att utarbeta riktlinjer för effektiva Internetkampanjer och låta andra EU-institutioner ta del av dessa riktlinjer. 27. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bättre utnyttja det audiovisuella material om Europa som finns tillgängligt via satellit genom att upprätta förbindelser med lokala tv-kanaler och icke-kommersiella medier som är intresserade av att få tillgång till sådant material för utsändning, i syfte att nå en bredare publik. 28. Europaparlamentet anser att nätverket Europe direct är ett viktigt verktyg för att svara på medborgarnas frågor via e-post och kostnadsfria telefonsamtal inom hela EU, och att det är ett verktyg som man bör göra mer reklam för. 29. Europaparlamentet anser att politikområdena konsumentskydd och den inre marknaden är mycket viktiga när det gäller att föra fram EU bland konsumenter och företag. Medlemsstaterna uppmanas att öka sina ansträngningar för att informera om fördelarna med den inre marknaden på nationell, regional och lokal nivå. Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas att främja och stärka interaktiv kommunikation och information för att med hjälp av olika elektroniska hjälpmedel och den senaste tekniken skapa en effektiv dialog mellan konsumenter, företag och institutioner, och för att bidra till utvecklingen av e-handeln. 30. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att satsa mer på samordningen av konsumentutbildning och information om konsumenters rättigheter och skyldigheter genom att skjuta till mer ekonomiska medel och personalresurser. Medlemsstaterna uppmanas att öka de ekonomiska och mänskliga resurserna till nätverket av Europeiska konsumentcentrum (ECC-net) för att höja medvetandenivån och säkerställa att konsumenträtten tillämpas i EU. Mot bakgrund av den nuvarande globala finanskrisen och det allt större antalet skuldsatta konsumenter uppmanas medlemsstaterna att arbeta för att förbättra konsumenternas kunskaper om ekonomi, särskilt vad gäller deras rättigheter och skyldigheter, liksom deras möjligheter till prövning när det gäller besparingar och lån. 31. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utöka de mänskliga och ekonomiska resurserna till Solvit, nätverket som gör det möjligt att kostnadsfritt lösa problem på grund av bristfällig eller obefintlig tillämpning av gemenskapslagstiftningen. Kommissionen uppmanas att påskynda effektiviseringen av de olika tjänster som ger information och råd om den inre marknaden. Därför stöder parlamentet konceptet med ett integrerat sätt för att erbjuda supporttjänster på den inre marknaden via en webbplats med en enda kontaktpunkt ("single entry point"), vilket beskrivs i kommissionens meddelande av den 20 november 2007 med titeln "En inre marknad för framtidens Europa" (KOM(2007)0724). Parlamentet noterar kommissionens initiativ för att minska de administrativa bördorna och förbättra lagstiftningen, och efterlyser framför allt förbättringar av stödet till små och medelstora företag, som är viktiga när det gäller att skapa fler arbetstillfällen i EU. 32. Europaparlamentet konstaterar att ett europeiskt år för frivilligarbete skulle vara en utmärkt möjlighet för EU-institutionerna att skapa kontakter med medborgarna. Parlamentet påpekar att det finns mer än 100 miljoner frivilligarbetare i EU. Kommissionen uppmanas att inleda förberedelser så att 2011 kan utses till Europeiska året för frivilligarbete och att snarast möjligt lägga fram ett lämpligt lagstiftningsförslag om detta. 33. Europaparlamentet betonar att man måste ta hänsyn till medborgarnas åsikter om EU som en global aktör och särskilt tänka på parlamentets allt mer framträdande roll i dessa frågor. Det vore därför bra om parlamentets och rådets ledamöter kunde medverka när kommissionens ledamöter kommer på besök inom ramen för Plan D, eftersom de spelar en viktig roll när det gäller att nå ut till de nationella parlamenten, civilsamhället, näringslivet och fackföreningsledare samt regionala och lokala myndigheter i medlemsstaterna. 34. Europaparlamentet gläds över att världen i stort nu visar ett än större intresse för den europeiska integrationen och att EU och dess medborgare även blir allt mer medvetna om fördelarna med att få dela sina överstatliga erfarenheter med andra länder och regioner, särskilt med EU:s grannländer. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att genom sina delegationer i tredjeländer utarbeta metoder för att nå fram till dessa länders medborgare och informera dem om möjligheterna i Europeiska unionen, till exempel om olika medier och andra former av kultur, utbildning, språkinlärning och rörlighets- eller utbytesprogram såsom Erasmus mundus. 35. Särskilt i samband med det ökade antalet tredjelandsmedborgare i EU och framväxten av multikulturella samhällen, som dessa också har bidragit till, bör enligt Europaparlamentet ökade ansträngningar göras för att ombesörja invandrarnas integration i EU och ge dem konkret tillgång till information om vad ett unionsmedborgarskap innebär, till exempel genom starkare partnerskap mellan olika styrandenivåer (lokala, regionala och nationella) och icke-statliga aktörer (t.ex. arbetsgivare, civilsamhället, invandrarföreningar, medier och icke-statliga organisationer som stöder migranter). En lyckad integration kommer att vara till stöd för fortsatt utveckling av en multikulturell europeisk medvetenhet grundad på tolerans, dialog och jämlikhet. 36. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja program och kampanjer (t.ex. "Världen genom kvinnors ögon") som uppmuntrar kvinnor till socialt, politiskt och kulturellt engagemang och att ta hänsyn till kvinnornas roll i dialogen mellan generationerna samt hållbarheten och välståndet i samhället. Parlamentet efterfrågar därför bättre information till unga flickor och kvinnor om det europeiska medborgarskapet och de rättigheter som är knutna till detta, särskilt i socialt och geografiskt isolerade regioner. Dessa upplysningskampanjer bör genomföras med målet att få kvinnor att delta mer i det politiska livet och i beslutsfattandet. Parlamentet understryker behovet av att främja åtgärder för att överbrygga den digitala klyftan mellan män och kvinnor, så att kvinnor får lika tillgång till de instrument som krävs för deltagande i dialogen om Europa. Parlamentet lyckönskar kommissionen och dess representationer till valet av medfinansierade projekt inom ramen för Plan D, vilka omfattar ett stort antal projekt som drivs av kvinnoorganisationer och projekt som rör kvinnor. Parlamentet insisterar på att man måste främja medborgarnas delaktighet i frågor som könsrelaterat våld eller människohandel, där ett engagemang från samhället är oumbärligt för att man ska kunna komma närmare en lösning på problemet. Parlamentet uppmärksammar kvinnors färdigheter inom problemlösning och konflikthantering och uppmanar kommissionen att se till att fler kvinnor ingår i insats- och arbetsgrupper som arbetar med frågor som familjeliv, barnomsorg, utbildning osv. o 37. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till Europeiska rådet, kommissionen, rådet, Europeiska gemenskapernas domstol, revisionsrätten, Regionkommittén, Europeiska Ekonomiska och sociala kommittén samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.
| ||||||||||||||||
| Arbetet i AVS-EU:s gemensamma parlamentariska församling under 2008 |
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Europaparlamentet utfärdar denna resolution – med beaktande av partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000(1) (Cotonouavtalet), – med beaktande av den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingens arbetsordning av den 3 april 2003(2), senast ändrad i Port Moresby (Papua Nya Guinea) den 28 november 2008(3), – med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1905/2006 av den 18 december 2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete(4), – med beaktande av Kigaliförklaringen (Rwanda), antagen av den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen den 22 november 2007, om utvecklingsvänliga avtal om ekonomiskt partnerskap (EPA)(5), – med beaktande av Port Moresbyförklaringen, antagen av den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen den 28 november 2008, om de globala livsmedels- och finanskriserna(6), – med beaktande av de resolutioner som den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen antagit under 2008 om
– med beaktande av den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingens kommuniké från Windhoek (Namibia) av den 29 april 2008(16), – med beaktande av den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingens kommuniké från Port Vila (Vanuatu) av den 1 december 2008(17), – med beaktande av förklaringen från den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingens presidium av den 25 november 2008 om EU:s franska ordförandeskap(18), – med beaktande av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd, undertecknat den 18 december 2007(19), – med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling (A6-0081/2009), och av följande skäl: A. Under 2008 undertecknades ekonomiska partnerskapsavtal (EPA) med vissa regioner eller länder i AVS-området, och diskussioner fördes inom den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen, i mars 2008 i Ljubljana (Slovenien) och i november 2008 i Port Moresby, om läget i förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen. B. I förordning (EG) nr 1905/2006 anges tematiska program som även gäller AVS-länderna, liksom ett program med kompletterande åtgärder för de AVS-länder som undertecknat sockerprotokollet. C. Kommissionsledamoten med ansvar för utveckling och humanitärt bistånd lovade vid den gemensamma parlamentariska församlingens session i Wiesbaden i juni 2007 att lägga fram de nationella och regionala strategiska dokumenten för AVS-länderna (perioden 2008–2013) för demokratisk granskning i parlamenten. Glädjande nog håller detta löfte på att infrias. D. Den nya översyn av Cotonouavtalet som planeras till 2010 utgör ett viktigt tillfälle att utveckla den regionala dimensionen i den gemensamma parlamentariska församlingen och förbättra den parlamentariska kontrollen på regional nivå i AVS-området, men även för att stärka den gemensamma parlamentariska församlingen som institution och stödja dess verksamhet. E. Den gemensamma parlamentariska församlingens två regionala möten under 2008 i Namibia och Vanuatu innebar en avsevärd framgång och ledde till att de ovannämnda kommunikéerna från Windhoek och Port Vila antogs. F. Situationen i Zimbabwe förvärrades ytterligare under 2008, trots att val hölls i juli månad. Det är dock glädjande att den gemensamma parlamentariska församlingen vid sin sextonde session i Port Moresby lyckades enas om och anta en resolution om Zimbabwe. G. Konflikten i Demokratiska republiken Kongo fortsätter, med allvarliga och upprepade kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Därför krävs ett effektivt humanitärt bistånd och ett ökat engagemang från världssamfundet. H. Panafrikanska parlamentet har arbetat vidare, och förbindelserna mellan Europaparlamentet och Panafrikanska parlamentet har formaliserats. Europaparlamentets talman meddelade under ett anförande vid Panafrikanska parlamentets tionde session den 28 oktober 2008 sin avsikt att inrätta en interparlamentarisk delegation inför nästa valperiod. I. Den gemensamma parlamentariska församlingens sextonde session i Port Moresby hölls nästan samtidigt som den internationella konferensen om finansiering av utvecklingsbiståndet i Doha, vilket tvingade många av Europaparlamentets ledamöter till ett svårt val. J. EU:s slovenska ordförandeskap (från januari till juni 2008) och Papua Nya Guineas regering har på ett förtjänstfullt sätt bidragit till den gemensamma parlamentariska församlingens ovannämnda sessioner i Ljubljana respektive Port Moresby. K. Under 2008 har den gemensamma parlamentariska församlingens presidium genomfört undersökningsresor
1. Europaparlamentet finner det glädjande att den gemensamma parlamentariska församlingen under 2008 fortsatt gav möjlighet till en öppen, demokratisk och fördjupad dialog om förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen mellan Europeiska unionen och AVS-länderna. 2. Den gemensamma parlamentariska församlingen har uttryckt oro över flera inslag i förhandlingarna, såväl när det gäller formen som innehållet. Europaparlamentet framhåller att debatten fortsätter efter att det ekonomiska partnerskapsavtalet med Cariforum ("Carribean Forum of States") och interimsavtalen med vissa länder i andra regioner ingåtts. 3. Europaparlamentet välkomnar att den nye kommissionsledamoten med ansvar för handelsfrågor, i linje med uttalandena från kommissionens ordförande, gett ett positivt svar på den begäran som kommit från flera länder och regioner i AVS-området om att se över de omstridda frågorna. 4. Det behövs en noggrann parlamentarisk kontroll under förhandlingarna, liksom när de ekonomiska partnerskapsavtalen genomförs. Det är beklagligt att den gemensamma parlamentariska församlingens verksamhet och funktion hotas av ett eventuellt nytt organ (det parlamentariska utskottet) inom ramen för de ekonomiska partnerskapsavtalen, utan att förhållandet mellan detta organ och den gemensamma parlamentariska församlingen klargjorts. Europaparlamentet kräver att det parlamentariska utskottet blir en del av den gemensamma parlamentariska församlingen, så att man undviker att sammanträdena sprids ut på ett kostsamt och komplicerat sätt. På så sätt skulle man också dra nytta av erfarenheterna från den gemensamma parlamentariska församlingen och uppnå samordningsvinster mellan samtliga regioner inom de ekonomiska partnerskapsavtalen. Det är ytterst önskvärt att utskottet arbetar på ett flexibelt sätt och kan tillgodogöra sig den sakkunskap i såväl handels- som utvecklingsfrågor som besitts av Europaparlamentets ledamöter med ansvar för granskningen av de ekonomiska partnerskapsavtalen i utskotten. 5. När det gäller uppföljningen och förvaltningen av de ekonomiska partnerskapsavtalen har parlamenten i AVS-länderna, de icke-statliga aktörerna samt de lokala myndigheterna en avgörande roll att spela. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att alla dessa aktörer görs delaktiga i den pågående förhandlingsprocessen. Detta kräver en tydlig dagordning för de fortsatta förhandlingarna, som godkänns av AVS-länderna och EU och som bygger på ett aktivt deltagande. 6. Den gemensamma parlamentariska församlingen har uttryckt oro över den aktuella finanskrisens återverkningar. Europaparlamentet välkomnar församlingens förklaring från Port Moresby om den globala finans- och livsmedelskrisen och uppmanar den att regelbundet diskutera ämnet. 7. Europaparlamentet välkomnar att kommissionsledamoten med ansvar för utveckling och humanitärt bistånd vid den ovannämnda sessionen i Kigali lovade att lägga fram de nationella och regionala strategiska dokumenten för AVS-länderna (perioden 2008–2013) för demokratisk granskning av dessas parlament. Det arbete som redan genomförts av vissa parlament i AVS-länderna för att analysera dessa dokument välkomnas också. 8. Europaparlamentet påminner i detta sammanhang om behovet att knyta parlamenten närmare till den demokratiska processen och till de nationella utvecklingsstrategierna. Parlamenten spelar en avgörande roll för att genomföra, följa upp och granska utvecklingspolitiken. 9. Europaparlamentet uppmuntrar parlamenten i AVS-länderna att kräva av sina regeringar och av kommissionen att få knytas till förberedelserna inför och genomförandet av de nationella och regionala strategiska dokumenten rörande samarbetet mellan EU och respektive land (perioden 2008–2013). 10. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lämna all tillgänglig information till parlamenten i AVS-länderna och att bistå dem i att utöva denna demokratiska kontroll, bland annat genom att stärka deras kapacitet. 11. Europaparlamentet ställer sig positivt till att Europeiska utvecklingsfonden (EUF) integreras i EU:s budget, så att enhetligheten, insynen och effektiviteten i politiken för utvecklingssamarbete stärks och den demokratiska kontrollen säkerställs. Integreringen av EUF i EU:s budget är också ett relevant svar på de svårigheter som förekommit med att genomföra och ratificera de olika EUF som följt efter varandra. 12. Europaparlamentet uppmanar parlamenten att utöva en noggrann parlamentarisk kontroll över EUF. Den gemensamma parlamentariska församlingen har en privilegierad ställning i denna diskussion och uppmanas tillsammans med parlamenten i AVS-länderna att delta aktivt i debatten, särskilt i samband med den översyn av Cotonouavtalet som planeras till 2010. Den gemensamma parlamentariska församlingen måste knytas till hela förhandlingsprocessen vid denna översyn. 13. Europaparlamentet konstaterar med tillfredsställelse att den gemensamma parlamentariska församlingen fått en alltmer parlamentarisk – och därmed politisk – karaktär. Ledamöternas engagemang och kvaliteten på debatten har ökat, vilket på ett avgörande sätt bidrar till partnerskapet AVS-EU. 14. Europaparlamentet anser att de ovannämnda resolutionerna om situationen i Kenya och i Zimbabwe från den gemensamma parlamentariska församlingen utgör viktiga tecken på att dialogen har stärkts. 15. Europaparlamentet uppmanar den gemensamma parlamentariska församlingen att ta upp situationen i Sudan, särskilt i Darfur, genom att bedöma EU:s och AVS-ländernas ståndpunkter i fråga om häktningsbesluten från Internationella brottmålsdomstolen. 16. Europaparlamentet uppmanar den gemensamma parlamentariska församlingen att fortsätta att ta upp situationen i Somalia, som utgör en överhängande fara för det somaliska folket, ett hot mot säkerheten i regionen och en källa till instabilitet i hela världen på grund av den ökande laglösheten, extremismen och piratverksamheten. 17. Europaparlamentet uppmuntrar den gemensamma parlamentariska församlingen att fortsätta att diskutera den illavarslande situationen i Zimbabwe, där valet i juli 2008 inte ledde till något återupprättande av demokratin och där det ekonomiska läget utgör ett verkligt hot mot miljoner människors liv och hälsa. Situationen i Zimbabwe hotar stabiliteten i hela regionen. 18. Europaparlamentet uppmanar den gemensamma parlamentariska församlingen att fortsätta att bidra till ansträngningarna för att öka världssamfundets medvetenhet om de konflikter som hemsöker den östra delen av Demokratiska republiken Kongo, att främja en politisk förhandlingslösning på krisen och att stödja alla insatser som kan komma att föreslås inom ramen för en förhandlingslösning. 19. Europaparlamentet uppmanar den gemensamma parlamentariska församlingen att fortsätta och fördjupa dialogen med Panafrikanska parlamentet och parlament i regionala organisationer, eftersom regional integration har stor betydelse för fred och utveckling i AVS-länderna. 20. Europaparlamentet beklagar att den gemensamma parlamentariska församlingen inte rådfrågats tillräckligt under förberedelserna för den gemensamma strategin EU/Afrika men hoppas att församlingen blir aktivt involverad i verkställandet av denna strategi. 21. Det är glädjande att de regionala möten som fastställs i Cotonouavtalet och i den gemensamma parlamentariska församlingens arbetsordning började hållas under 2008. Dessa möten möjliggör en givande diskussion om regionala utmaningar, inklusive frågan om att förebygga och lösa konflikter, och EU:s politik bidrar till en ökad regional sammanhållning. Mötena kommer vid en tidpunkt som är särskilt lämplig för att förhandla fram, ingå och genomföra de ekonomiska partnerskapsavtalen, och de bör prioriteras. Europaparlamentet gratulerar dem som anordnat de två mycket framgångsrika mötena i Namibia och Vanuatu och ger sitt stöd till de kommande mötena i Västindien och Västafrika under 2009. 22. Europaparlamentet uppmanar den gemensamma parlamentariska församlingen att stärka den roll som dess utskott för politiska frågor spelar, så att det blir ett verkligt forum för att förebygga och lösa konflikter inom ramen för partnerskapet AVS-EU. Församlingen bör för detta ändamål bredda debatten om nödsituationer i ett visst land. Det arbete som utförts på området skydd av civilbefolkningen inom ramen för fredsbevarande insatser, liksom AVS-ländernas föresatser att verka för bättre samhällsstyrning, hälsas med tillfredsställelse av parlamentet. 23. Europaparlamentet välkomnar vidare betänkandet från den gemensamma församlingens utskott för politiska frågor om de erfarenheter från den europeiska regionala integrationsprocessen som är av betydelse för AVS-länderna, antaget i Ljubljana i mars 2008, där de viktigaste fördelarna med integrationen betonas, till exempel fred och säkerhet, förebyggande av potentiella konflikter så att de inte blir till väpnade konflikter, välstånd, välbefinnande, demokrati samt respekt för mänskliga rättigheter. 24. Europaparlamentet välkomnar att den gemensamma parlamentariska församlingens utskott för ekonomisk utveckling, finanser och handel uttryckt en avsikt att inleda en analys av de regionala strategiska dokumenten för regionerna i AVS-länderna. 25. Europaparlamentet understryker den roll som den gemensamma parlamentariska församlingens utskott för sociala frågor och miljö spelar på området barnarbete. Utskottet avser att genomföra en undersökning om ungdomars sociala situation i AVS-länderna. 26. Europaparlamentet välkomnar vidare betänkandet från utskottet för sociala frågor och miljö om strukturanpassningarnas sociala och miljömässiga konsekvenser, antaget i Ljubljana, där det fastslås att praxisen att sätta upp villkor kopplade till den ekonomiska politiken för lån från Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) fått katastrofala sociala och miljömässiga konsekvenser för AVS-länderna och att denna praxis bör ersättas med en landsspecifik lånepolicy som är inriktad på fattigdomsbekämpning. 27. Europaparlamentet uppmuntrar den gemensamma parlamentariska församlingen att kräva att få vara nära involverad i det arbete inför översynen av Cotonouavtalet som kommer att inledas under 2009, för att säkra en stärkt roll och verksamhet för församlingen i framtiden. 28. Europaparlamentet konstaterar med tillfredställelse att allt fler icke-statliga aktörer deltar i den gemensamma parlamentariska församlingens sessioner. Deras medverkan blev tydlig under diskussionen som ledde till den ovannämnda Port Moresbyförklaringen i november 2008 om den aktuella globala finans- och livsmedelskrisen samt i och med de ekonomiska och sociala parternas rapport om de ekonomiska partnerskapsavtal som presenterades vid församlingens session i Ljubljana i mars 2008. 29. Utöver den årliga rapporten om verksamheten i den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen efterlyser Europaparlamentet en gemensam reflektion mellan AVS-sekretariatet och Europaparlamentet om villkoren för den gemensamma parlamentariska församlingens funktionssätt, bland annat vad gäller omröstning i två kammare, likvärdig behandling av parlamentariker samt gemensamma uppdrag för undersökning och övervakning av val. 30. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, AVS-rådet, den gemensamma parlamentariska församlingens presidium samt till regeringarna och parlamenten i Slovenien och i Papua Nya Guinea.
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Bästa praxis inom regionalpolitiken och hinder för användning av strukturfonderna |
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Europaparlamentet utfärdar denna resolution – med beaktande av Urbactprogrammet, som inletts inom ramen för gemenskapsinitiativet Urban, och som underlättar och utvecklar både bästa praxis och utbytet av erfarenheter mellan fler än 200 städer i Europeiska unionen, – med beaktande av sin resolution av den 21 oktober 2008 om styrelseformer och partnerskap på nationell och regional grundval samt på projektbasis inom regionalpolitiken(1), – med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden(2), – med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1080/2006 av den 5 juli 2006 om Europeiska regionala utvecklingsfonden(3), – med beaktande av artiklarna 158 och 159 i EG-fördraget, – med beaktande av ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Lissabon den 23 och 24 mars 2000, – med beaktande av kommissionens meddelande av den 19 juni 2008 med titeln "Den femte rapporten om ekonomisk och social sammanhållning – Tillväxt i regionerna, tillväxt i Europa" (KOM(2008)0371), – med beaktande av kommissionens meddelande av den 6 oktober 2008 med titeln "Grönbok om territoriell sammanhållning – Att omvandla territoriell mångfald till styrka" (KOM(2008)0616), – med beaktande av kommissionens meddelande av den 8 november 2006 med titeln "Regioner för ekonomisk förändring" (KOM(2006)0675), – med beaktande av den studie som genomförts av parlamentets utredningsavdelning (struktur- och sammanhållningspolitik) om bästa praxis inom regionalpolitiken och hinder för användning av strukturfonderna, – med beaktande av den offentliga utfrågning som anordnades av Europaparlamentets utskott för regional utveckling den 17 juli 2008, – med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för regional utveckling och yttrandet från budgetutskottet (A6-0095/2009), och av följande skäl: A. Sammanhållningspolitiken är ett av EU:s viktigaste politikområden, inte bara när man ser till dess budgetanslag utan i synnerhet när man ser till det faktum att den är en grundpelare i den europeiska integrationsprocessen och till dess betydelse för den sociala, ekonomiska och territoriella sammanhållningen i Europeiska unionen och för en harmonisk utveckling i de totalt 268 regionerna för att på så sätt minska skillnaderna och bristerna i utvecklingen samt för ett bättre liv för EU-medborgarna. B. Samtidigt som de utmaningar som Europeiska unionens regioner står inför i hög grad liknar varandra, kommer de att påverka de olika regionerna på olika sätt beroende på regionernas särdrag i fråga om deras karaktär (exempelvis öregioner eller bergsregioner) och i fråga om deras befolkning. Utmaningarna utgörs av globaliseringen med dess ekonomiska omstruktureringar som sker i allt snabbare takt, nya handelsförbindelser, följderna av den tekniska revolutionen, klimatförändringarna, den kunskapsbaserade ekonomins utveckling, den demografiska förändringen, avfolkningen och den ökande invandringen. C. De bästa resultaten, som ökar den ackumulerade kunskapsbasen och förbättrar konkurrensen, uppnås ofta genom samarbete mellan den offentliga sektorn, näringslivet, utbildningssektorn och de lokala aktörerna. D. Sammanhållningspolitiken kan inte utnyttjas fullt ut för att möta dessa utmaningar, eftersom potentiella projektsökande står inför stora svårigheter när det gäller utnyttjandet av EU:s strukturmedel. Svårigheterna är bland annat
E. Dessa hinder orsakas av det stora antalet felaktigheter som fortfarande förekommer inom sammanhållningspolitiken. F. Förseningarna i genomförandet av strukturpolitiken beror delvis på alltför stela förfaranden. Förfarandena bör därför förenklas och det bör göras en tydlig ansvars- och befogenhetsfördelning mellan EU, medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna. 1. Europaparlamentets framhåller att spridning av bästa praxis till den breda allmänheten innebär ett mervärde i form av förbättrad kommunikation och förbättrad lönsamhet. Detta bör tas i beaktande, samtidigt som försöken att införa denna praxis för EU:s regionalpolitik i första hand bör inriktas på att hjälpa genomförandeorgan i utarbetandet av regler om tillgång till strukturella resurser, så att utbyte av information och erfarenheter kan bidra till en betydande förbättring av projektkvaliteten, genom att tillhandahålla lösningar på gemensamma problem och välja effektivare och mer riktade åtgärder. 2. Förfarandena för genomförandet av projekt och program som finansieras genom strukturfonderna bör förenklas, i synnerhet vad gäller styrnings- och kontrollsystemen. Europaparlamentet välkomnar därför den uppsättning ändringar av bestämmelserna för att förenkla strukturfondsförfarandena som kommissionen föreslagit som svar på dagens finanskris och väntar otåligt på nästa uppsättning förslag från kommissionen på detta område, som är avsedda att läggas fram inom de närmaste månaderna. Avskaffande av hinder 3. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att avskaffa de nämnda hindren bland annat genom
4. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att dessutom utveckla en samordnad och allmänt tillgänglig strategi för det interregionala utbytet av bästa praxis, så att sammanhållningspolitikens aktörer kan använda sig av andras erfarenheter. 5. Europaparlamentet påpekar uttryckligen att fastställandet av bästa praxis inte får leda till ökad byråkrati för projektsökande och projektansvariga. 6. Europaparlamentet begär att byråkratin i samband med användningen av strukturfonderna ska minimeras och inte i onödan utökas genom särskilda krav från medlemsstaterna. 7. Europaparlamentet bekräftar sitt stöd för bästa praxis, vars syfte är att varje medlemsstat ska utarbeta en årlig nationell revisionsförklaring som inbegriper gemenskapsfonderna inom delad förvaltning, och anser att denna metod bör göras till allmän praxis. Allmänna och specifika kriterier för att fastställa bästa praxis 8. Europaparlamentet uppskattar den idé som presenteras i initiativet "Regioner för ekonomisk förändring", bland annat om att årligen dela ut och offentliggöra RegioStars-utmärkelsen för bästa praxis och att skapa en särskild hemsida för bästa praxis. Parlamentet uppmärksammar att enbart en hemsida har begränsad effektivitet. 9. Europaparlamentet ställer sig kritisk till den bristfälliga insynen när det gäller kommissionens tillämpning av objektiva kriterier för fastställandet av bästa praxis. 10. Med tanke på den omfattande användningen av begreppet "bästa praxis", liksom "god praxis" och "framgångshistoria" som är begrepp som ofta likställs med bästa praxis, uppmanar Europaparlamentet kommissionen att utarbeta en samling kriterier som är särskilt avsedda för sammanhållningspolitiken och som gör det möjligt att särskilja dem från kriterier som avser andra projekt. 11. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fastställa bästa praxis på grundval av följande kriterier:
12. Europaparlamentet betonar att de kriterier som väljs som utgångspunkt för bästa praxis måste vara klart mätbara och fullständigt pålitliga, så att man undviker motsättningar, oönskade effekter och subjektiva bedömningar som kan underminera hela arbetet med att gradera projekten utifrån dessa kriterier. Kommissionen uppmanas därför att klart och tydligt beskriva både innehållet i dessa kriterier och hur de bör tillämpas. 13. Europaparlamentet rekommenderar att vissa kompletterande kriterier används för att fastställa bästa praxis, detta mot bakgrund av en analys som har gjorts av ett stort antal projekt från flera olika EU-regioner, vilka rör sammanhållningspolitiken, är av stor betydelse för den fortsatta utvecklingen både i de enskilda regionerna och i hela EU, och genomförs på mycket olika sätt. 14. Europaparlamentet rekommenderar att man på området "forskning och utveckling/innovation" använder följande kriterier:
15. Europaparlamentet rekommenderar att man på området "miljöskydd, klimatskydd och hållbar energipolitik" använder följande kriterier:
16. Europaparlamentet rekommenderar att man på området "skapande av högkvalitativa arbetstillfällen" använder följande kriterier:
17. Europaparlamentet rekommenderar att man på området "livslångt lärande" använder följande kriterier:
18. Europaparlamentet rekommenderar att man på området "integrerad stadsutveckling" använder följande kriterier:
19. Europaparlamentet rekommenderar att man på området "demografisk utveckling" använder följande kriterier:
20. Europaparlamentet rekommenderar att man på området "gränsöverskridande samarbete" använder följande kriterier:
21. Europaparlamentet rekommenderar att man på området "offentlig-privata partnerskap" använder följande kriterier:
22. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att beakta behovet av att främja bästa praxis för finansiella arrangemang, särskilt dem inom offentlig-privata partnerskap och partnerskap som erhåller stöd från Europeiska investeringsbanken och Europeiska investeringsfonden. 23. Europaparlamentet är medvetet om att det är mycket svårt för ett projekt att uppfylla alla ovan nämnda kriterier samtidigt och uppmanar därför kommissionen att, innan dessa kriterier tillämpas, gradera dem i prioriteringsordning och fastställa de kriterier som ska prioriteras, för att på så sätt göra det lättare att utse intressanta projekt som tillämpar bästa praxis. De gemensamt överenskomna kriterierna för att fastställa bästa praxis bör tillämpas på ett öppet och tydligt sätt som möjliggör en bättre förvaltning och förhindrar sammanblandning med andra liknande villkor. 24. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att för den fortsatta användningen av begreppen "bästa praxis", "god praxis" eller "framgångshistoria" utarbeta en tydlig och klar indelning eller gradering av dessa kriterier för projektbeskrivningarna. Utbyte av bästa praxis 25. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att organisera och samordna utbyte av bästa praxis genom att samordna ett regionnätverk och genom att upprätta en hemsida som är allmänt tillgänglig på gemenskapens samtliga språk. 26. Europaparlamentet rekommenderar kommissionen att inom ramen för den nuvarande förvaltningen upprätta ett särskilt kontor inom generaldirektoratet för regionalpolitik som, i syfte att främja ett långsiktigt, kontinuerligt, tillförlitligt och framgångsrikt utbyte av bästa praxis på det sammanhållningspolitiska området och i samarbete med regionnätverket, ska se till att bästa praxis utvärderas, samlas in och utbyts, och ska utgöra ständig kontaktpunkt för både utbud och efterfrågan. Kommissionen uppmanas också att sprida denna tillämpning av bästa praxis inom kommissionens alla avdelningar. 27. Europaparlamentet föreslår att man i samband med utvärderingen bör studera och ta hänsyn till beprövade och pålitliga metoder som redan har tillämpats. Särskild tonvikt bör läggas vid samarbete med ett nätverk bestående av regionala myndigheter och specialiserade organ, eftersom de är den viktigaste källan till den direkta information om bästa praxis som behövs för utvärderingen. 28. Europeiska unionen tillhandahåller ekonomiska medel och bästa praxis, men det är upp till de nationella, regionala och lokala beslutsfattarna att utnyttja dem. Europaparlamentet finner det glädjande att ett Erasmusprogram har inrättats för lokalt och regionalt folkvalda representanter. 29. Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen använder sig av de verktyg som finns att tillgå inom Regionkommittén, särskilt övervakningsplattformen för Lissabonstrategin och nätverket för övervakning av subsidiaritetsprincipen, för att utbyta bästa praxis mellan regionerna och medlemsstaterna i syfte att finna och gemensamt fastställa målen, därefter planera åtgärderna och slutligen göra en jämförande utvärdering av sammanhållningspolitikens resultat. o 30. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Komplementaritet och samordning av sammanhållningspolitiken med åtgärder för landsbygdsutveckling |
| |||||||||||||||
Europaparlamentet utfärdar denna resolution – med beaktande av artiklarna 158 och 159 i EG-fördraget, – med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden(1), särskilt artikel 9 i denna, – med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1698/2005 av den 20 september 2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU)(2), – med beaktande av rådets beslut 2006/702/EG av den 6 oktober 2006 om gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållningen(3), – med beaktande av rådets beslut 2006/144/EG av den 20 februari 2006 om gemenskapens strategiska riktlinjer för landsbygdsutvecklingen (programperiod 2007–2013)(4), – med beaktande av Europeiska unionens territoriella agenda och det första handlingsprogrammet för genomförande av den territoriella agendan, – med beaktande av kommissionens grönbok av den 6 oktober 2008 om territoriell sammanhållning - Att omvandla territoriell mångfald till styrka (KOM(2008)0616), – med beaktande av analysen från nätverket Observationsorgan i samverkan för europeisk regional utvecklingsplanering (ESPON) om territoriets framtid och territoriella scenarier för Europa, – med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för regional utveckling och yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling (A6-0042/2009), och av följande skäl: A. Begreppet landsbygdsområde har definierats av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och definitionen omfattar egenskaper såsom låg befolkningstäthet och bristande tillgång till tjänster. Denna definition används av kommissionen för att fastställa och utforma utvecklingsmål för dessa områden. B. Landsbygdsområdena skiljer sig kraftigt åt mellan de olika medlemsstaterna. Även om dessa områden i vissa regioner och medlemsstater har upplevt ett demografiskt och ekonomiskt uppsving, flyttar invånarna från många av dessa områden in till städerna eller söker möjligheter att skola om sig, vilket skapar stora utmaningar för landsbygdsområdena. C. Landsbygdsområdena täcker upp till 80 procent av EU:s territorium. D. Behoven i de mellanliggande landsbygdsområdena, som kännetecknas av en ekonomisk struktur som liknar den i de närliggande stadsområdena, skiljer sig från behoven i de områden som huvudsakligen kan betraktas som landsbygdsområden, randområden och isolerade områden. E. Ett av EU:s mål är att främja ekonomiska och sociala framsteg och höga sysselsättningsnivåer samt att uppnå en balanserad och hållbar utveckling. F. Den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen i EU kan ökas genom ekonomisk utveckling och främjande av sysselsättningen på landsbygden och i städerna samt genom att säkerställa lika tillgång till allmännyttiga tjänster. G. Reformen av strukturpolitiken för perioden 2007–2013 medförde förändringar av fondernas struktur och villkoren för fördelning av stöd från dem. Man inrättade också den nya Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU), som är kopplad till den gemensamma jordbrukspolitiken och åtskild från sammanhållningspolitiken. H. Leaderprogrammen har redan visat hur landsbygdsutvecklingen framgångsrikt kan främjas med hjälp av regionalpolitiska instrument. I. För att EJFLU ska lyckas måste det absolut säkerställas att verksamhet som samfinansieras via EJFLU och verksamhet som samfinansieras via strukturfonderna ömsesidigt kompletterar varandra. Det måste alltså finnas en adekvat samordning av stödet från de olika fonderna, särskilt Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF), Sammanhållningsfonden och Europeiska socialfonden (ESF), och dessa fonder måste komplettera varandra. J. Det faktum att EJFLU inrättats och att finansieringen av utvecklingen av landsbygden skilts från sammanhållningspolitiken, och därmed från ett brett regionalt utvecklingsperspektiv, får inte leda till att vissa mål (till exempel miljöskydd, transport eller utbildning) dubbleras alternativt förbises helt och hållet. K. Den permanenta resursöverföringen mellan Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och EJFLU leder till planeringsosäkerhet för både jordbrukare och personer som driver landsbygdsutvecklingsprojekt. L. Till följd av budgetbegränsningar finns det en risk att finansieringen från ERUF i stor utsträckning kommer att användas för att gynna den ekonomiska konkurrenskraften i större tätortsområden eller i de mest dynamiska regionerna, medan EJFLU:s resurser kommer att inriktas på att förbättra jordbrukets konkurrenskraft, då jordbruket fortfarande är den främsta motorn på landsbygden, och även på stöd till annan verksamhet än jordbruk, till exempel stöd till utveckling av små och medelstora företag på landsbygden, vilket innebär att det krävs en bättre samordning för att undvika att några områden blir utan stöd. M. Små och medelstora företag, särskilt mikroföretag och hantverksföretag, spelar en viktig roll för att upprätthålla det ekonomiska och sociala livet på landsbygden och garantera dess stabilitet. N. De politiska målen för landsbygdsutveckling behöver inte strida mot Lissabonmålen, förutsatt att denna utveckling grundar sig på en tillämpning av mekanismen för relativ konkurrenskraft (bättre kostnadseffektivitet), särskilt inom lokal livsmedelsbearbetning och i samband med utveckling av små och medelstora företag och infrastruktur samt tjänster som turism, utbildning och miljöskydd. O. De naturliga förbindelserna mellan jordbrukspolitiken och landsbygdsutvecklingspolitiken måste erkännas. 1. Europaparlamentet anser att de traditionella kriterierna för att skilja landsbygdsområden från stadsområden (lägre befolkningstäthet och urbaniseringsnivå) kanske inte alltid är tillräckliga för att man ska kunna få en helhetsbild av situationen. Parlamentet anser därför att möjligheten att lägga till ytterligare kriterier bör undersökas och uppmanar kommissionen att göra en analys och lägga fram konkreta förslag på detta område. 2. Eftersom landsbygdsområdena i Europeiska unionen, vilka utgör omkring 80 procent av dess yta, skiljer sig kraftigt åt i de olika medlemsstaterna anser Europaparlamentet att man måste anta och genomföra en anpassad och integrerad strategi för att utveckla dessa områden på ett hållbart sätt i syfte att utjämna de olikheter som finns och främja en ekonomisk dynamism i stadsområdena och på landsbygden. Parlamentet understryker att det är viktigt att anslå tillräckligt med medel för åtgärderna. 3. Europaparlamentet erinrar i detta sammanhang om att alla regioner inom unionen, inklusive landsbygdsområden och avlägsna områden, i princip ska erbjudas samma utvecklingsmöjligheter för att undvika ytterligare regional marginalisering av de mest missgynnade områdena. 4. Europaparlamentet understryker att det i många landsbygdsområden erbjuds färre utvecklingsmöjligheter, särskilt för ungdomar och kvinnor, på grund av svårigheterna att tillgå allmänna tjänster, bristen på arbetstillfällen och ålderspyramiden. 5. Europaparlamentet påpekar att det i en del områden inte finns några alternativ till vissa former av jordbruksproduktion, en produktion som i många fall måste uppehållas med hjälp av stöd, vilken kostnaden än är, på grund av miljö- och regionalpolitiska skäl. Detta gäller särskilt jordbruksproduktion i avlägsna regioner och bergsområden som drabbats av ökenspridning. 6. Europaparlamentet påpekar att Europeiska rådet i Göteborg den 15–16 juni 2001 utvidgade Lissabonmålen till att omfatta hållbarhet och sammanhållning, och att politiken för utveckling av landsbygden har som mål att skapa ett hållbart jordbruk, upprätthålla annan landsbygdsverksamhet än jordbruk, främja den lokala utvecklingspotentialen, skydda miljön, säkra en balanserad fysisk planering och utveckla de små och medelstora företagen. 7. Europaparlamentet är övertygat om att åtgärder för landsbygdsutveckling, i ljuset av en långsiktig och hållbar strategi för landsbygdsutveckling, kräver att hänsyn tas till befintliga naturresurser och till regionernas särskilda förutsättningar, inklusive skydd, främjande och förvaltning av landsbygdens kulturarv och utveckling av förbindelser och samverkan med stadsområden. 8. Europaparlamentet understryker också betydelsen av att utvärdera de alternativa ekonomiska verksamhetsområdena och de möjligheter som dessa erbjuder när det gäller att diversifiera befolkningens yrkesverksamhet. 9. Europaparlamentet anser att de utmaningar som landsbygden kommer att stå inför kräver en balanserad utvecklingspolitik som omfattar alla ekonomiska och sociala aktörer, såväl småföretag som mikroföretag inom produktion och service, med tanke på den roll de spelar i den integrerade, lokala utvecklingen. 10. Europaparlamentet anser att politiken för landsbygdsutveckling, beträffande de nya medlemsstaterna, måste inriktas på att effektivisera jordbruket och minska skillnaderna i den ekonomiska utvecklingen mellan landsbygd och städer, bland annat genom att stödja verksamhet utanför jordbrukssektorn, vilket även kan göras genom att använda strukturfonderna. 11. Europaparlamentet gläder sig över de ambitioner som visades vid den andra europeiska konferensen om landsbygdsutveckling i Salzburg 2003, men beklagar att de medel som beviljats inom den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare genom den senaste budgetplanen avsevärt minskats, vilket kan medföra ökad ineffektivitet och skapa en klyfta mellan jordbrukarna och invånarna i landsbygdsområdena. 12. Europaparlamentet noterar att det finns ett behov av att utveckla en konsekvent och långsiktig strategi för landsbygdsutveckling i syfte att främja en så effektiv användning som möjligt av de tillgängliga stöden. 13. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och de regionala myndigheterna att i samarbete med kommissionen och i partnerskap med alla behöriga myndigheter och organ som företräder det civila samhället ta fram en öppen, långsiktig och hållbar strategi för landsbygdsutveckling på nationell och regional nivå, för att kunna fastställa tydliga mål och prioriteringar för landsbygdsutvecklingen samt garantera anpassning, samordning och komplementaritet av stöd från olika tillgängliga källor. 14. Europaparlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och de regionala myndigheterna att direkt involvera de organisationer som företräder de små och medelstora företagen, mikroföretagen och hantverksföretagen i fastställandet av dessa prioriteringar i syfte att bättre tillgodose företagens behov och förväntningar. 15. Europaparlamentet konstaterar att åtgärder för landsbygdsutveckling är mycket viktiga för att hantera och tackla landsbygdsområdenas specifika problem, och anser att inrättandet av EJFLU för den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare utgör ett försök att införa en flexibel, strategisk, tematisk och integrerad strategi för att hantera de olika situationerna och omfattningen av de utmaningar som EU:s landsbygdsområden står inför och att förenkla finansieringsförfarandena och garantera att medel anslås till dessa områden. 16. Europaparlamentet påminner om att medlemsstaterna har uppmanats att för innevarande programplaneringsperiod förbereda två strategiska dokument: en nationell strategiplan för landsbygdsutveckling (EJFLU) och en nationell strategisk referensram för regionalpolitik (strukturfonderna). Parlamentet påminner om att medlemsstaterna har uppmanats att verka för synergier och inrätta operationella samordningsmekanismer mellan de olika fonderna. Parlamentet beklagar emellertid att tonvikten i denna process framför allt legat på att säkerställa åtskillnaden mellan de olika fonderna och programmen och inte på att skapa synergier mellan dem. 17. Europaparlamentet konstaterar att en effektiv landsbygdsutvecklingspolitik endast kan uppnås om åtgärder som genomförts inom EJFLU och den regionala utvecklingspolitiken samordnas och komplementeras för att undvika dubbelfinansiering och klyftor. Parlamentet är oroat över den bristande samordningen mellan dessa åtgärder under innevarande programplaneringsperiod i de enskilda medlemsstaterna. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att föreslå reformer i syfte att garantera bättre samordning av planeringen och genomförandet av verksamhet som samfinansieras inom ramen för sammanhållningspolitiken och den gemensamma jordbrukspolitiken. Parlamentet konstaterar att reformen efter 2013 av den gemensamma jordbrukspolitiken och EU:s strukturfonder kommer att erbjuda en möjlighet att omvärdera förhållandet mellan landsbygdsutveckling och jordbruks- och sammanhållningspolitik. 18. Europaparlamentet medger att landsbygdsutvecklingspolitikens främsta mål är att fortsätta att hålla kvar befolkningen på landsbygden och att garantera landsbygdsbefolkningen en skälig levnadsstandard. 19. Europaparlamentet anser att strategin som går ut på att separera landsbygdsutvecklingen från sammanhållningspolitiken genom inrättandet av EJFLU måste övervakas ingående för att bedöma dess verkliga konsekvenser för utvecklingen av landsbygdsområdena. Parlamentet noterar att det nya systemet infördes 2007 och att det därför är för tidigt för att dra några slutsatser beträffande framtiden för denna gemenskapspolitik. 20. Europaparlamentet betonar att en av prioriteringarna för politiken för landsbygdsutveckling är att utforma åtgärder som inte tvingar landsbygdsbefolkningen att överge jordbruket men som samtidigt bidrar till att bland annat främja konkurrenskraftiga företag, produktion av ekologiska produkter och traditionella högkvalitativa livsmedel och drycker. 21. Europaparlamentet noterar med intresse att axel 3 och 4 (Leader) inom den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare (landsbygdsutveckling), som representerar totalt 15 procent av EJFLU-utgifterna, rör annan verksamhet än jordbruk och främst fokuserar på diversifieringen av landsbygdsekonomierna. Parlamentet anser att det med hänsyn till den typ av åtgärder som finansieras inom ramen för dessa axlar (och som påminner om vissa åtgärder som finansieras genom strukturfonderna) finns risk för överlappningar mellan åtgärderna. 22. Europaparlamentet understryker dock att man främst måste beakta perspektiven för dem som är anställda inom jordbruket och som även i fortsättningen bör stå i centrum för stödåtgärderna inom ramen för politiken för landsbygdsutveckling. 23. Europaparlamentet betonar att det är viktigt att stödja unga jordbrukare så att de stannar på sin mark, även om de inte enbart håller på med jordbruksverksamhet, genom att ge dem incitament till utveckling och annan verksamhet, såsom landsbygdsturism, samt att stödja de små och medelstora företagen på landsbygden. 24. Europaparlamentet anser att det viktigaste målet för åtgärder för landsbygdsutveckling endast kan uppnås om denna politik erhåller tillräcklig finansiering och att dessa medel ska användas i linje med de prioriteringar som fastställts för landsbygden. Medel som frigörs genom modulering bör alltid fördelas till aktiva jordbrukssamhällen. 25. Europaparlamentet anser att en samordning av strukturpolitiken och landsbygdsutvecklingsåtgärder möjliggör projekt med ett större europeiskt mervärde. Parlamentet ser i detta en möjlighet att långsiktigt stärka landsbygden, t.ex. genom infrastrukturåtgärder eller miljöskyddsåtgärder. 26. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att presentera detaljerade uppgifter och prognoser om hur EJFLU och strukturfonderna används på landsbygden och att undersöka de synergier som kan skapas genom EJFLU och strukturfonderna i form av tillgänglig finansiering på landsbygden. 27. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka om de regionalpolitiska programmen kan bidra till att erbjuda jordbrukarna en tryggad inkomst, t.ex. genom verksamhet som går ut på miljöskydd, naturbevarande och landskapsförvaltning. 28. Europaparlamentet understryker att den hållbara utvecklingen, inkomstnivån per capita, tillgängligheten, tillgången till allmännyttiga tjänster och avfolkningen av landsbygden hör till de största utmaningarna för sammanhållningspolitiken, och det effektivaste sättet att ta itu med dem kan vara att ge stöd till ekonomisk verksamhet i landsbygdsområdena. 29. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att systematiskt ta hänsyn till landsbygdsområdena inom ramen för EU:s politik och att ge tillräckligt stöd till projekt som har som mål att utveckla humankapitalet med särskild tonvikt på möjligheter till fortbildning för jordbruksföretag och icke-jordbruksföretag i landsbygdsområden, med särskild inriktning på unga kvinnor, för att främja sysselsättning och skapande av arbetstillfällen. 30. Europaparlamentet understryker att utvecklingen i landsbygdsområden kräver större uppmärksamhet och ökat stöd till bevarandet av natur- och jordbrukslandskapet, ekoturism, produktion och användning av förnybar energi och lokala initiativ såsom lokala inköpsprogram för kvalitetslivsmedel och lokala jordbruksmarknader. 31. Europaparlamentet framhåller att små och medelstora företag har en viktig roll att spela för landsbygdsutvecklingen och bidrar till att utjämna skillnader på regional och lokal nivå. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna samt regionala och lokala myndigheter att lägga tonvikten vid att förstärka konkurrenskraften genom att även stödja andra produktionssektorer och att stödja företagsamheten på landsbygden, bland annat genom att undanröja administrativa, rättsliga och planeringsmässiga hinder och tillhandahålla lämplig IT-infrastruktur samt genom att öka incitamenten för att lansera ny företagsverksamhet och att erbjuda mer stöd till annan verksamhet än jordbruk för att främja en ekonomisk diversifiering i dessa områden. 32. Europaparlamentet fäster på nytt rådets, kommissionens, medlemsstaternas och de regionala myndigheternas uppmärksamhet vid den stora utmaning som det väntade försvinnandet av flera miljoner små landsbygdsföretag utgör, vilket kommer att få allvarliga konsekvenser för sysselsättningen och därmed för stabiliteten i landsbygdsområdena. Parlamentet kräver att alla nödvändiga åtgärder vidtas på alla nivåer och i nära samarbete med de ekonomiska och sociala parterna. 33. Europaparlamentet noterar att svårigheterna att genomföra åtgärder för landsbygdsutveckling beror på att sektorspolitiken inkräktar på den territoriella sammanhållningspolitiken och på att de ekonomiska och sociala dimensionerna konkurrerar med varandra inom de båda politikområdena. En annan orsak är att det finns så många organisationsmodeller för kompetensfördelning och samordning av åtgärder i medlemsstaterna. Parlamentet understryker än en gång i detta sammanhang behovet av att skapa synergier mellan EJFLU och struktur- och sammanhållningsfonderna och uppmanar kommissionen att hjälpa nationella, regionala och lokala myndigheter så att de klart och tydligt förstår de möjligheter som erbjuds genom dessa finansiella instrument. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att garantera en dialog mellan förvaltningsmyndigheter för att skapa synergier mellan interventioner genom olika medel och förbättra deras effektivitet. 34. Europaparlamentet anser att kommissionen före reformen av landsbygdsfinansieringen bör utföra grundliga undersökningar av all sektorspolitik som inverkar på landsbygdsområdena, särskilt den gemensamma jordbrukspolitiken och regionalpolitiken, ur ett sammanhållningsperspektiv och samla exempel på god praxis för landsbygdsutvecklingspolitiken som helhet. 35. Europaparlamentet uppmanar rådet att sammankalla ett gemensamt informellt möte med ministerråden för jordbruk och regional utveckling med målet att komma fram till optimala metoder för att samordna sammanhållningspolitiken med landsbygdsutvecklingen, och att bjuda in EU:s rådgivande organ (Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén) samt företrädare för regionala och lokala organ till detta möte. 36. Europaparlamentet ber kommissionen att innan 2011 tillsätta en högnivågrupp, inom ramen för hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken, som ska lägga fram förslag för att säkra framtiden för landsbygdsekonomin och för dem som bor i dessa områden efter 2013. 37. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa eller stärka konkret styrning eller partnerskap på alla nivåer, med direkt involvering av samtliga aktörer, inbegripet små och medelstora företag och mikroföretag samt de ekonomiska och sociala parterna, för att fastställa prioriteringarna för de åtgärder som är bäst anpassade till utvecklingsbehoven i landsbygdsområdena. 38. Europaparlamentet noterar att utvecklingen av landsbygden måste vara förenlig med förortsområdenas intressen och nära samordnas med främjandet av utvecklingen av stadsområden, och betonar att synergin mellan utvecklingsstrategin för landsbygden och utvecklingsstrategin för stadsområden varken är tillräcklig eller effektiv. 39. Europaparlamentet erkänner landsbygdssamhällenas potential att på ett positivt sätt bidra till miljön genom sitt engagemang i miljövänlig verksamhet och utvecklingen av alternativa energikällor såsom biobränslen, särskilt med hänsyn till de fyra nya utmaningar som beskrivs i politiken för landsbygdsutveckling inom ramen för hälsokontrollen, till exempel biologisk mångfald och förnybara energikällor. 40. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.
| ||||||||||||||||
| Kosmetiska produkter (omarbetning) ***I |
| ||||||||||
| |||||||||||
(Medbeslutandeförfarandet: omarbetning) Europaparlamentet utfärdar denna resolution – med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (KOM(2008)0049), – med beaktande av artikel 251.2 och artikel 95 i EG-fördraget, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag (C6-0053/2008), – med beaktande av det interinstitutionella avtalet av den 28 november 2001 om en mer strukturerad användning av omarbetningstekniken för rättsakter(1), – med beaktande av skrivelsen av den 21 november 2008 från utskottet för rättsliga frågor till utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet i enlighet med artikel 80a.3 i arbetsordningen, – med beaktande av artiklarna 80a och 51 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och yttrandet från utskottet för rättsliga frågor (A6-0484/2008), och av följande skäl: A. Enligt den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, innehåller förslaget inte några innehållsmässiga ändringar utöver dem som anges i förslaget och i fråga om kodifieringen av de oförändrade bestämmelserna i de tidigare rättsakterna tillsammans med dessa ändringar gäller förslaget endast en enkel kodifiering av de befintliga texterna som inte ändrar deras sakinnehåll. 1. Europaparlamentet godkänner kommissionens förslag såsom det anpassats till rekommendationerna från den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, och såsom ändrat av parlamentet nedan. 2. Europaparlamentet tar del av kommissionens förklaringar som bifogas resolutionen. 3. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en ny text för parlamentet om den har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag eller ersätta det med ett nytt. 4. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att delge rådet och kommissionen parlamentets ståndpunkt. Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 24 mars 2009 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr .../2009 om kosmetiska produkter (omarbetning)
(Eftersom det nåddes en överenskommelse mellan parlamentet och rådet, motsvarar parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen den slutliga rättsakten, förordning (EG) nr ...) Bilaga Uttalande från kommissionen Kommissionen noterar medlemsstaternas synpunkter om omarbetning av direktiv till förordningar. Kommissionen anser att redan befintliga direktivbestämmelser som är tillräckligt tydliga, precisa och detaljerade kan göras om till direkt tillämpliga förordningsbestämmelser genom omarbetning. Detta gäller framför tekniska bestämmelser som redan har införlivats fullt ut i nationell rätt i alla medlemsstater. Mot bakgrund av de olika åsikter som kommit till uttryck accepterar kommissionen att det specifika fallet med kosmetikaförordningen inte kommer att användas som prejudikat för tolkningen av det interinstitutionella avtalet på denna punkt. Kommissionen förbinder sig att klargöra situationen i fråga om internetförsäljning av kosmetiska produkter innan förordningen börjar tillämpas. I likhet med Europaparlamentet är kommissionen bekymrad över att kosmetikasektorn riskerar att drabbas av förfalskningar som kan öka riskerna för människors hälsa. Därför kommer kommissionen att vidta åtgärder för att förbättra samarbetet mellan behöriga nationella myndigheter i kampen mot förfalskningar. Kommissionen kommer att utarbeta en förklaring till förordningens övergångsbestämmelser och tillämpningsdatum (särskilt med hänsyn till artiklarna 7, 8, 10 och 12a). Vidare noterar kommissionen att arbetet med en gemensam definition av nanomaterial stadigt går framåt. Kommissionen konstaterar därför att framsteg med den gemensamma definitionen bör beaktas i framtida gemenskapslagstiftning och att de kommittéförfaranden som ingår i detta förslag även möjliggör en uppdatering av förslagets definition.
| |||||||||||
| Utsläppande av biocidprodukter på marknaden ***I |
| |||||||
| ||||||||
(Medbeslutandeförfarandet: första behandlingen) Europaparlamentet utfärdar denna resolution – med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (KOM(2008)0618), – med beaktande av artikel 251.2 och artikel 95 i EG-fördraget, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag (C6-0346/2008), – med beaktande av artikel 51 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A6-0076/2009). 1. Europaparlamentet godkänner kommissionens förslag såsom ändrat av parlamentet. 2. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en ny text för parlamentet om kommissionen har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag eller ersätta det med ett nytt. 3. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att delge rådet och kommissionen parlamentets ståndpunkt. Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 24 mars 2009 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/.../EG om ändring av direktiv 98/8/EG om utsläppande av biocidprodukter på marknaden vad gäller förlängning av vissa tidsperioder
(Eftersom det nåddes en överenskommelse mellan parlamentet och rådet, motsvarar parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen den slutliga rättsakten, direktiv 2009/107/EG.) | ||||||||
| Strukturer och skattesatser i fråga om punktbeskattning av tobaksvaror * |
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
(Samrådsförfarandet) Europaparlamentet utfärdar denna resolution – med beaktande av kommissionens förslag till rådet (KOM(2008)0459), – med beaktande av artikel 93 i EG-fördraget, i enlighet med vilken rådet har hört parlamentet (C6-0311/2008), – med beaktande av artikel 51 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A6-0121/2009). 1. Europaparlamentet godkänner kommissionens förslag såsom ändrat av parlamentet. 2. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ändra sitt förslag i överensstämmelse härmed i enlighet med artikel 250.2 i EG-fördraget. 3. Rådet uppmanas att underrätta Europaparlamentet om rådet har för avsikt att avvika från den text som parlamentet har godkänt. 4. Rådet uppmanas att på nytt höra Europaparlamentet om rådet har för avsikt att väsentligt ändra kommissionens förslag. 5. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att delge rådet och kommissionen parlamentets ståndpunkt.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Kampen mot kvinnlig könsstympning inom EU |
| ||||||||||||||||||||||||||||||||
Europaparlamentet utfärdar denna resolution – med beaktande av artiklarna 2, 3 och 5 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som antogs 1948, – med beaktande av artiklarna 2, 3 och 26 i FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från 1966, – med beaktande särskilt av artikel 5 a i konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, som antogs 1979, – med beaktande av artiklarna 2.1, 19.1, 24.3, 34 och 39 i konventionen om barnets rättigheter, som antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989, – med beaktande av FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning från 1989, – med beaktande av den afrikanska stadgan om barnets rättigheter och välfärd, som antogs 1990, – med beaktande av artiklarna 1, 2 f, 5, 10 c, 12 och 16 i rekommendation nr 19 från FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor, som antogs 1992, – med beaktande av förklaringen och handlingsprogrammet från Wien, som antogs vid världskonferensen om de mänskliga rättigheterna i juni 1993, – med beaktande av FN:s generalförsamlings deklaration från december 1993 om avskaffande av våld mot kvinnor, det första internationella instrumentet för mänskliga rättigheter som enbart gäller våld mot kvinnor, – med beaktande av förklaringen och handlingsprogrammet från FN:s konferens om befolkning och utveckling, som antogs i Kairo den 13 september 1994, – med beaktande av förklaringen och handlingsplattformen från Peking, som antogs vid världskonferensen om kvinnor den 15 september 1995, – med beaktande av sin resolution av den 15 juni 1995 om FN:s fjärde världskonferens om kvinnor i Peking: Jämställdhet, utveckling och fred(1), – med beaktande av sin resolution av den 13 mars 1997 om kränkningarna av kvinnors rättigheter(2), – med beaktande av det fakultativa protokollet till konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, som antogs den 12 mars 1999 av FN:s kommission om kvinnors ställning, – med beaktande av resolutionen om kvinnlig könsstympning från Europarådets kommitté för lika möjligheter för kvinnor och män, som antogs den 12 april 1999, – med beaktande av sin ståndpunkt av den 16 april 1999 om det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om antagande av ett åtgärdsprogram för gemenskapen (Daphneprogrammet) för att förebygga våld mot barn, ungdomar och kvinnor(3), – med beaktande av sin resolution av den 18 maj 2000 om uppföljningen av handlingsplattformen från Pekingkonferensen(4), – med beaktande av sin resolution av den 15 juni 2000 om resultaten av FN:s generalförsamlings extra möte "Kvinnor 2000: Jämställdhet, utveckling och fred på 2000-talet" (den 5–9 juni 2000)(5), – med beaktande av partnerskapsavtalet AVS–EU (Cotonouavtalet), undertecknat den 23 juni 2000, och det därtill bifogade finansprotokollet, – med beaktande av rådets, Europaparlamentets och kommissionens gemensamma proklamation av stadgan om de grundläggande rättigheterna vid Europeiska rådets möte i Nice den 7 december 2000, – med beaktande av sitt beslut av den 14 december 2000 att inkludera kvinnlig könsstympning inom ramen för artikel B5-802 i 2001 års budget för Daphneprogrammet, – med beaktande av resolution 1247 (2001) från Europarådets parlamentariska församling om kvinnlig könsstympning av den 22 maj 2001, – med beaktande av rapporten om kvinnlig könsstympning från Europarådets parlamentariska församling, som antogs den 3 maj 2001, – med beaktande av sin resolution av den 20 september 2001 om kvinnlig könsstympning(6), – med beaktande av FN:s människorättskommissions resolution 2003/28 av den 22 april 2003, i vilken den 6 februari utnämns till den internationella dagen för "nolltolerans" mot kvinnlig könsstympning, – med beaktande av artiklarna 2, 5, 6 och 19 i 2003 års protokoll till den afrikanska stadgan om de mänskliga rättigheterna och folkens rättigheter, även kallat Maputoprotokollet, som trädde i kraft den 25 november 2005, – med beaktande av Europaparlamentsledamoten Cristiana Muscardinis framställning nr 298/2007 av den 27 mars 2007, – med beaktande av sin resolution av den 16 januari 2008 om en EU-strategi för barnets rättigheter(7), – med beaktande av artiklarna 6 och 7 i EU-fördraget, om respekten för de mänskliga rättigheterna (allmänna principer), och artiklarna 12 och 13 i EG-fördraget (icke-diskriminering), – med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A6-0054/2009), och av följande skäl: A. Enligt uppgifter från Världshälsoorganisationen (WHO) har mellan 100 och 140 miljoner kvinnor och flickor i världen utsatts för könsstympning, och enligt uppgifter från WHO och FN:s befolkningsfond riskerar varje år 2–3 miljoner kvinnor att utsättas för denna allvarligt invalidiserande praxis. B. Omkring 180 000 kvinnor och flickor som invandrat till EU utsätts varje år eller riskerar att utsättas för könsstympning. C. Enligt WHO är kvinnlig könsstympning vanligt förkommande i minst 28 afrikanska länder, i vissa länder i Asien samt i Mellanöstern. D. Våld mot kvinnor, inklusive kvinnlig könsstympning, bottnar i sociala strukturer som bygger på ojämlikhet mellan könen, snedvridna maktförhållanden, dominans och kontroll, där påtryckningar från samhälle och släkt ligger till grund för brott mot den grundläggande rättighet som respekten för den personliga integriteten utgör. E. Könsstympning som genomförs på unga flickor måste fördömas mycket kraftigt och innebär en klar överträdelse av internationella och nationella bestämmelser till skydd för barn och barns rättigheter. F. WHO har identifierat fyra former av kvinnlig könsstympning, från klitoridektomi (delar av eller hela klitoris skärs bort) och excision (klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort), som motsvarar ca 85 procent av fallen, till den mest extrema formen av könsstympning, det vill säga infibulation (hela klitoris, de inre blygdläpparna och de yttre blygdläpparnas inre delar skärs bort, varpå vulvan sys igen så att endast en smal vaginal öppning kvarstår), och introcision (prickning, perforering eller rispning av klitoris eller blygdläpparna). G. Varje fall av kvinnlig könsstympning är en våldshandling riktad mot kvinnan som innebär en kränkning av hennes grundläggande rättigheter, särskilt rätten till hennes personliga integritet och fysiska och psykiska hälsa, och av hennes sexuella och reproduktiva hälsa. En sådan kränkning kan under inga omständigheter motiveras med respekt för olika kulturella traditioner eller invigningsriter. H. I Europa berör könsstympningen omkring 500 000 kvinnor och är vanlig framför allt i invandrar- och flyktingfamiljer, och det förekommer rentav att flickor skickas tillbaka till sina hemländer för att könsstympas. I. Kvinnlig könsstympning skadar allvarligt och irreparabelt den fysiska och psykiska hälsan hos de drabbade kvinnorna och flickorna på både kort och lång sikt och utgör ett allvarligt angrepp på deras person och integritet. I vissa fall kan det till och med vara livshotande. Användandet av bristfälliga instrument och bristen på antiseptiska förebyggande åtgärder har dessutom skadliga konsekvenser såtillvida att samlag och förlossningar kan vara smärtsamma och att inre organ får bestående skador. Det kan också uppstå andra komplikationer som blödningar, chocktillstånd, infektioner, överföring av hiv-viruset, stelkramp och godartade cystor, liksom allvarliga komplikationer under graviditeten och förlossningen. J. Kvinnlig könsstympning är ett brott mot kvinnors och flickors rättigheter enligt flera internationella konventioner, det är förbjudet enligt medlemsstaternas straffrättsliga lagstiftning och det är oförenligt med principerna i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. K. I sin resolution av den 16 januari 2008 uppmanar parlamentet också medlemsstaterna att anta särskilda bestämmelser om kvinnlig könsstympning för att de som utför den på minderåriga ska kunna åtalas. L. I FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor krävs det att samtliga konventionsstater vidtar lämpliga åtgärder för att ändra eller upphäva gällande lagar, sedvänjor eller bruk som innebär diskriminering av kvinnor, samt vidtar alla lämpliga åtgärder för att ändra mäns och kvinnors sociala och kulturella beteendemönster i syfte att avskaffa fördomar samt seder och bruk som grundar sig på föreställningen om det ena könets underlägsenhet eller överlägsenhet eller på stereotypa roller för män och kvinnor. M. Enligt 1989 års konvention om barnets rättigheter krävs det att konventionsstaterna respekterar de rättigheter som fastställs i konventionen och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion dessa rättigheter utan åtskillnad av något slag och oavsett kön. Vidare ska konventionsstaterna vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. N. I den afrikanska stadgan om barnets rättigheter och välfärd rekommenderas de undertecknande staterna att utrota alla sociala och kulturella sedvänjor som skadar barnets välfärd, värdighet och normala fysiska och psykiska utveckling. O. I punkt 18 i förklaringen och handlingsprogrammet från Wien, som antogs i juni 1993, anges att kvinnors och flickors mänskliga rättigheter utgör en väsentlig och omistlig del av de universella mänskliga rättigheterna och att de inte kan särskiljas från dessa. P. I artikel 2 i 1993 års FN-deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor hänvisas uttryckligen till kvinnlig könsstympning och andra traditionella seder genom vilka kvinnor skadas. Q. Enligt artikel 4 i deklarationen bör staterna fördöma våld mot kvinnor och bör inte undandra sig skyldigheten att avskaffa detta våld genom att åberopa sedvänjor, traditioner och religiösa hänsyn. R. I handlingsplattformen från FN:s internationella konferens om befolkning och utveckling som hölls i Kairo under 1994 uppmanas staterna att avskaffa kvinnlig könsstympning där den förekommer samt att stödja icke-statliga organisationer och religiösa institutioner som försöker bekämpa denna praxis. S. I det handlingsprogram som antogs vid den fjärde FN-konferensen i Peking uppmanas regeringarna att skärpa lagstiftningen, reformera institutionerna och främja normer och metoder som syftar till att avskaffa diskrimineringen av kvinnor, bland annat kvinnlig könsstympning. T. Partnerskapsavtalet AVS–EU (Cotonouavtalet) är grundat på liknande allmänna principer och innehåller bestämmelser mot kvinnlig könsstympning (artikel 9 om avtalets väsentliga delar, och artiklarna 25 och 31 om social utveckling och jämställdhetsfrågor). U. I den rapport som Europarådets parlamentariska församling antog den 3 maj 2001 krävs det att kvinnlig könsstympning förbjuds, och kvinnlig könsstympning betraktas där som en omänsklig och förnedrande behandling i enlighet med artikel 3 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Enligt samma rapport får skyddet av kulturer och traditioner inte ha företräde framför respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna och behovet av att straffbelägga handlingar som gränsar till tortyr. V. Inom ramen för en gemensam europeisk invandrings- och asylpolitik erkänner rådet och kommissionen att könsstympning är en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Allt fler asylansökningar från föräldrar motiveras med de hot som de kan komma att utsättas för i hemlandet för att de vägrat låta sitt barn genomgå kvinnlig könsstympning. W. Att bevilja föräldrar asylstatus är dessvärre ingen garanti för att deras barn ska undgå risken för kvinnlig könsstympning, som i vissa fall utförs efter det att familjen har bosatt sig i det mottagande EU-landet. X. I ett uttalande den 5 februari 2008 fördömde kommissionens ledamöter Benita Ferrero-Waldner och Louis Michel uttryckligen denna oacceptabla praxis, både i EU och i tredjeländer. De framhöll även att kränkningar av kvinnors rättigheter aldrig kan rättfärdigas genom hänvisning till kulturrelativism eller traditioner. Y. Nationella centrum eller inrättningar för ungdom och familj kan erbjuda familjer hjälp i rätt tid så att det kan vidtas förebyggande åtgärder mot kvinnlig könsstympning. 1. Europaparlamentet fördömer med kraft kvinnlig könsstympning som en kränkning av de grundläggande mänskliga rättigheterna och som ett hänsynslöst angrepp på kvinnors och flickors integritet och person, och anser därför att detta utgör ett allvarligt brott som bör fördömas av samhället. 2. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utforma en helhetsstrategi tillsammans med handlingsplaner för att bannlysa kvinnlig könsstympning i EU och att genom rättsliga, administrativa, förebyggande, upplysningsinriktade och samhälleliga åtgärder, och framför allt genom omfattande informationsspridning om befintliga skyddsmekanismer för utsatta grupper, se till att offren och de som riskerar att drabbas får adekvat skydd. 3. Europaparlamentet framhåller att alla asylansökningar som lämnas in av föräldrar med hänvisning till att de utsätts för hot i hemlandet på grund av att de vägrat låta sitt barn genomgå kvinnlig könsstympning måste behandlas från fall till fall och att sådana ansökningar måste underbyggas med ett gediget bevisunderlag som beaktar ansökans kvalitet, den asylsökandes personlighet och trovärdighet och frågan om huruvida motiven bakom ansökan är äkta. 4. Europaparlamentet framhåller att kvinnor och flickor som på grund av risken för könsstympning beviljas asyl i EU bör undersökas regelbundet av sjuk- och hälsovårdsmyndigheter eller läkare i förebyggande syfte, så att de skyddas mot risken att utsättas för könsstympning i efterhand i EU. En sådan åtgärd skulle inte på något vis vara diskriminerande mot dessa kvinnor och flickor, utan ett sätt att säkerställa att kvinnlig könsstympning förbjuds i EU. 5. Europaparlamentet begär att denna helhetsstrategi åtföljs av utbildningsprogram samt nationella och internationella informationskampanjer. 6. Europaparlamentet stöder Europols initiativ om att samordna de europeiska poliskårernas insatser för att intensifiera kampen mot kvinnlig könsstympning och ta itu med problemet med den låga anmälningsgraden och svårigheterna med att samla in bevis och vittnesmål för att på ett effektivt sätt kunna ställa de skyldiga inför rätta. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att undersöka ytterligare möjliga åtgärder för att skydda offren när de har trätt fram. 7. Europaparlamentet hänvisar till att de åtgärder i det ovannämnda Maputoprotokollet som syftar till att övervinna skadliga sedvänjor som kvinnlig könsstympning omfattar informationskampanjer för att höja allmänhetens medvetenhet om fenomenet, formella och informella upplysningsinsatser och kampanjer, förbud genom lag och sanktioner mot varje form av kvinnlig könsstympning, även om den utförs av medicinskt utbildad personal, stöd till de drabbade med hjälp av hälsovårdstjänster, juridisk rådgivning, psykologisk krishjälp samt utbildning och skydd för kvinnor som kan falla offer för skadliga sedvänjor eller andra former av våld, utnyttjande eller intolerans. 8. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att beräkna hur många kvinnor som har utsatts för könsstympning och hur många som riskerar att drabbas i enskilda länder, med hänsyn till att det för många länder fortfarande saknas uppgifter och inte heller finns någon samordnad insamling. 9. Europaparlamentet efterlyser ett "europeiskt hälsoprotokoll" för övervakning samt en databank om kvinnlig könsstympning, som kan användas i statistiskt syfte samt för att informera berörda invandrargrupper. 10. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ta fram ett vetenskapligt underlag som skulle kunna vara till stöd för WHO:s arbete med att bekämpa kvinnlig könsstympning i Europa och alla andra världsdelar. 11. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sina samarbets- och avtalsförhandlingar med berörda länder införa en klausul om avskaffande av kvinnlig könsstympning. 12. Europaparlamentet uppmanar till att sammanställa bästa metoder på olika nivåer och genomföra en analys av deras effekter (i lämpliga fall genom de projekt som finansieras och de resultat som har uppnåtts genom Daphne III) samt se till att dessa uppgifter sprids i stor skala och i det sammanhanget ta fasta på praktiska och teoretiska erfarenheter på experthåll. 13. Europaparlamentet påpekar att nationella centrum och inrättningar spelar en mycket viktig roll för att ta reda på vilka de drabbade är och vidta försiktighetsåtgärder mot bruket av kvinnlig könsstympning. 14. Europaparlamentet anser att befintliga europeiska nätverk för förebyggande av skadliga traditionella seder måste förstärkas, till exempel genom utbildning för icke-statliga organisationer, ideella regionala organisationer och personer som aktivt arbetar med frågan, och att inrättandet av sådana nätverk måste främjas. 15. Europaparlamentet ser positivt på de viktiga bidragen från många internationella och nationella icke-statliga organisationer, forskningsinstitut, det europeiska nätverket för motverkande av kvinnlig könsstympning i Europa och engagerade privatpersoner, som tack vare finansiering från bland annat FN:s organ och Daphne-programmet bedriver olika projekt för att skapa medvetenhet om samt förebygga och avskaffa kvinnlig könsstympning. Parlamentet påpekar att nätverksarbete bland icke-statliga organisationer och samhällsorganisationer på nationell, regional och internationell nivå är tveklöst mycket viktigt för att man ska kunna avskaffa kvinnlig könsstympning och utbyta information och erfarenheter. 16. Europaparlamentet påpekar att det i artikel 10 i rådets direktiv 2004/83/EG(8) om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd anges att könsaspekter kan beaktas men att dessa i sig inte räcker för att artikel 10 ska finna tillämpning. 17. Europaparlamentet anser att såväl Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter som Europeiska jämställdhetsinstitutet bör inta en ledande roll i kampen mot kvinnlig könsstympning genom fleråriga och/eller årliga arbetsplaner. Parlamentet anser att dessa organ skulle kunna genomföra viktiga undersökningar och/eller skapa medvetenhet, vilket kan förbättra kunskapen om kvinnlig könsstympning på europeisk nivå. 18. Europaparlamentet anser att man i berörda länder måste ordna med forum för dialog, reformera traditionella rättsnormer, ta upp kvinnlig könsstympning i skolundervisningen och verka för samarbete med personer som inte utsatts för könsstympning. 19. Europaparlamentet kräver med eftertryck att EU och medlemsstaterna – i syfte att värna de mänskliga rättigheterna och rätten till integritet, samvetsfrihet och hälsa –samarbetar för att harmonisera befintlig lagstiftning och, om den befintliga lagstiftningen visar sig vara olämplig, föreslå specifik lagstiftning i frågan. 20. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att tillämpa sina befintliga rättsliga bestämmelser om kvinnlig könsstympning eller att lagstifta om påföljder för den grova misshandel som blir resultatet av den, om dessa förfaranden utförts inom EU, samt att förebygga och bekämpa fenomenet genom att se till att berörda yrkesverksamma (inbegripet socialarbetare, lärare, poliser och sjukvårdsanställda) har den kunskap som krävs för att identifiera fall av kvinnlig könsstympning, och att anstränga sig för att i möjligaste mån harmonisera den gällande lagstiftningen i alla 27 medlemsländer. 21. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ålägga allmänpraktiserande läkare och mottagningspersonal att anmäla fall av kvinnlig könsstympning till hälsovårdsmyndigheterna och/eller till polisen. 22. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att antingen införa särskild lagstiftning mot kvinnlig könsstympning eller att i enlighet med sin befintliga lagstiftning åtala var och en som utför könsstympning. 23. Europaparlamentet begär av EU och medlemsstaterna att kvinnlig könsstympning ska utgöra grund för åtal, dom och påföljd, utifrån en helhetsstrategi som beaktar de rättsliga, hälsomässiga, sociala och integrationsmässiga aspekterna av invandrargruppernas liv. Parlamentet begär framför allt att det slås fast i de tillämpliga direktiven om invandring att det är ett brott att utföra könsstympning och att det fastställs lämpliga påföljder för dem som gör sig skyldiga till detta, om könsstympningen utförts inom EU. 24. Europaparlamentet föreslår att det inrättas fasta instanser för teknisk harmonisering och samordning mellan medlemsstaterna samt mellan medlemsstaterna och de afrikanska institutionerna. Parlamentet anser att dessa även bör bestå av områdesspecialister och representanter för de större europeiska och afrikanska kvinnoorganisationerna. 25. Europaparlamentet uppmanar till ett kraftfullt avståndstagande från "prickning" av klitoris och de alternativa medicinska ingrepp som föreslagits som en medelväg mellan omskärelse av klitoris och respekt för identitetsskapande traditioner, eftersom detta bara skulle leda till ett rättfärdigande och accepterande av kvinnlig könsstympning inom unionens gränser. Parlamentet upprepar sitt förbehållslösa och starka fördömande av kvinnlig könsstympning, eftersom det inte finns några sociala, ekonomiska, etniska, hälsomässiga eller andra skäl som skulle kunna rättfärdiga denna praxis. 26. Europaparlamentet kräver att kvinnlig könsstympning avskaffas genom åtgärder för stöd till och integrering av de kvinnor och familjer som tillhör en tradition där könsstympning förekommer, för att kvinnor, genom efterlevnad av lagen, respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och respekt för sexuellt självbestämmande, ska kunna skyddas mot alla former av utnyttjande och våld. 27. Europaparlamentet slår fast att de orsaker som många samhällsgrupper åberopar för att behålla traditionella sedvänjor som skadar kvinnors och barns hälsa inte kan rättfärdigas. 28. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att
29. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att inleda en förebyggande social handlingsstrategi för skydd av minderåriga flickor, vilken inte stigmatiserar invandrargrupperna, med hjälp av offentliga program och sociala tjänster för att både förebygga sådana ingrepp genom utbildning och medvetandegörande av riskgrupper och bistå de drabbade genom psykiskt och medicinskt stöd, inbegripet kostnadsfri medicinsk återställande behandling när detta är möjligt. Parlamentet uppmanar också medlemsstaterna att vara uppmärksamma på att det i enlighet med lagstiftningen om skydd för barn kan vara berättigat med ingripanden från myndigheternas sida om en minderårig hotas med eller riskerar att utsättas för könsstympning. 30. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utarbeta riktlinjer för sjukvårdspersonal, lärare och socialassistenter i syfte att på ett respektfullt sätt informera och undervisa föräldrarna, om nödvändigt via tolk, om de mycket stora riskerna med kvinnlig könsstympning och det faktum att det är ett brott i medlemsstaterna. Parlamentet uppmanar också medlemsstaterna att samarbeta med och finansiera verksamheten inom de nätverk och icke-statliga organisationer som i nära kontakt med familjer och samhällsgrupper arbetar med utbildning, upplysning och medling i frågor som rör kvinnlig könsstympning. 31. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att sprida exakt och lättförståelig information till icke läskunniga personer, särskilt genom medlemsstaternas konsulat när visum utfärdas. Parlamentet anser att immigrationsmyndigheterna vid inresan till mottagarländerna även bör informera om skälen till det lagstadgade förbudet, för att förklara för familjerna att förbudet mot en traditionell handling inte på något sätt är ett uttryck för en fientlig kulturell inställning, utan ett rättsligt skydd för kvinnor och flickor. Parlamentet anser att familjerna bör informeras om att de rättsliga påföljderna för könsstympning kan inbegripa fängelsestraff. 32. Europaparlamentet kräver att kvinnor och flickor ska få en bättre rättslig ställning i de länder där kvinnlig könsstympning utförs, så att kvinnornas självförtroende, egeninitiativ och ansvar för sig själva kan stärkas. 33. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar och parlament.
| |||||||||||||||||||||||||||||||||
| Flerspråkighet: en tillgång för Europa och ett gemensamt åtagande |
| |||||||||||||||||||||
Europaparlamentet utfärdar denna resolution, – med beaktande av artiklarna 149 och 151 i EG-fördraget, – med beaktande av artiklarna 21 och 22 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, – med beaktande av Unescos konvention om skydd för det immateriella kulturarvet från 2003, – med beaktande av kommissionens meddelande av den 18 september 2008, "Flerspråkighet: en tillgång för Europa och ett gemensamt åtagande" (KOM(2008)0566), samt kommissionens åtföljande arbetsdokument (SEK(2008)2443, SEK(2008)2444 och SEK(2008)2445), – med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 april 2007, "Ramarna för den europeiska undersökningen om språkkunskaper" (KOM(2007)0184), – med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 15 november 2007, "Rapport om genomförandet av handlingsplanen "Främjande av språkinlärning och språklig mångfald" (KOM(2007)0554), samt det åtföljande arbetsdokumentet (SEK(2007)1222), – med beaktande av sin resolution av den 10 april 2008 om en europeisk agenda för en kultur i en alltmer globaliserad värld(1), – med beaktande av sin resolution av den 15 november 2006 om en ny ramstrategi för flerspråkighet(2), – med beaktande av sin resolution av den 27 april 2006 om åtgärder för att främja flerspråkighet och språkinlärning i Europeiska unionen: Europeisk indikator för språkkunskaper(3), – med beaktande av sin resolution av den 4 september 2003 med rekommendationer till kommissionen om europeiska regionala och mindre använda språk − minoritetsspråken inom EU − mot bakgrund av utvidgningen och den kulturella mångfalden(4), – med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut 1934/2000/EG av den 17 juli 2000 om Europeiska språkåret 2001(5), – med beaktande av ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådet i Barcelona den 15 och 16 mars 2002, – med beaktande av slutsatserna från rådet (utbildning, ungdom och kultur) den 21-22 maj 2008, särskilt avseende flerspråkighet, – med beaktande av slutsatserna från mötet mellan rådet och företrädare för medlemsstaternas regeringar den 20 november 2008 om främjande av kulturell mångfald och interkulturell dialog i Europeiska unionens och dess medlemsstaters yttre förbindelser(6), – med beaktande av Regionkommitténs yttrande om flerspråkighet av den 18–19 juni 2008(7) och Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 18 september 2008 om flerspråkighet, – med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för kultur och utbildning och yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A6-0092/2009), och av följande skäl: A. Språklig och kulturell mångfald påverkar i stor utsträckning EU-medborgarnas vardag tack vare mediernas räckvidd, den ökade rörligheten, migrationen och den ökande globaliseringen. B. Att lära sig flera olika språk anses vara av största betydelse för alla EU-medborgare, eftersom det gör det möjligt för dem att utnyttja den fria rörlighetens alla ekonomiska, sociala och kulturella fördelar inom EU och i samband med EU:s förbindelser med tredjeländer. C. Flerspråkighet är allt viktigare i förbindelserna mellan medlemsstaterna, liksom i samexistensen i våra multikulturella samhällen och i EU:s gemensamma politik. D. Bedömningen av flerspråkighet måste ske genom erkända instrument, som till exempel den gemensamma europeiska referensramen för språk. E. Vissa europeiska språk är en viktig bro i kontakten med tredjeländer, liksom mellan folk och nationer i många olika regioner i världen. F. Språklig mångfald är en medborgerlig rättighet som tillerkänns medborgarna enligt artiklarna 21 och 22 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Flerspråkighet bör också syfta till att främja respekt för mångfald och tolerans, så att eventuella aktiva eller passiva konflikter mellan olika språkgemenskaper i medlemsstaterna kan undvikas. 1. Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande om flerspråkighet och rådets uppmärksammande av det. 2. Europaparlamentet upprepar sina tidigare ståndpunkter om flerspråkighet och kulturell mångfald. 3. Europaparlamentet insisterar på att alla officiella språk i EU ska tillmätas samma värde på alla aspekter av den offentliga verksamheten. 4. Europaparlamentet anser att den språkliga mångfalden i Europa i hög grad berikar kulturen och att det vore fel att inom EU begränsa sig till ett enda huvudspråk. 5. Europaparlamentet anser att de olika organen i EU spelar en viktig roll för att värna om principen om språklig likställdhet, både i förbindelserna mellan medlemsstaterna och inom själva EU-institutionerna, och även i EU-medborgarnas kontakter med nationella förvaltningar och internationella institutioner och organ. 6. Europaparlamentet understryker att flerspråkighetens betydelse för EU-medborgarna och en hållbar utveckling av EU inte bara omfattar ekonomiska och sociala aspekter, utan att även andra aspekter bör uppmärksammas, som kulturellt och vetenskapligt arbete och utbyte samt översättning, både litterär och fackteknisk sådan, och inte minst den roll som språk spelar för att forma och stärka identitet. 7. Europaparlamentet betonar att flerspråkighet är ett gränsöverskridande ämne som i hög grad påverkar de europeiska medborgarnas liv. Därför uppmanas även medlemsstaterna att ta hänsyn till flerspråkighet inom andra politikområden än utbildning, till exempel livslångt lärande, social delaktighet, sysselsättning, medier och forskning. 8. Europaparlamentet anser att det är mycket viktigt att införa specifika program för att stödja översättning och flerspråkiga termdatabaser. 9. Europaparlamentet påminner om att informations- och kommunikationsteknik ska användas för att främja flerspråkighet och vill därför lyfta fram lämplig internationell standard (ISO 10646) och uppmana till användning av denna – eftersom den omfattar alfabet på alla språk – i EU:s och medlemsstaternas administrativa system och medier. 10. Europaparlamentet föreslår att instifta en europeisk dag för översättare och tolkar, eller att man på Europeiska språkdagen, som firas den 26 september varje år, uppmärksammar och värdesätter den funktion som översättare och tolkar har. 11. Europaparlamentet betonar hur viktigt det är att bevara flerspråkigheten i länder eller regioner där det finns två eller flera officiella språk. 12. Europaparlamentet betonar hur viktigt det är att bevara flerspråkigheten i länder eller regioner där det finns två eller flera officiella språk och att kunna garantera att alla dessa språk används som undervisningsspråk på alla utbildningsnivåer. 13. Europaparlamentet uppmuntrar statstjänstemän som i sitt arbete kommer i kontakt med medborgare från andra medlemsstater att lära sig ett andra EU-språk. 14. Europaparlamentet anser att det är nödvändigt och lämpligt att, genom yrkesutbildning och program för livslångt lärande, skapa möjligheter till språkinlärning i vuxen ålder för den personliga och yrkesmässiga utvecklingens skull. 15. Europaparlamentet betonar att det är oerhört viktigt att elever som inte kan få undervisning på sitt modersmål ges särskild uppmärksamhet och stöd i skolan, och välkomnar varmt kommissionens förslag om att främja "modersmålet plus ytterligare två språk". Därför bör inget skolbarn bli utan undervisning på landets officiella språk. 16. Europaparlamentet beklagar att kommissionen varken har inrättat något flerårigt program eller något gemenskapsorgan för språklig mångfald och språkinlärning, något som Europaparlamentet efterlyste i den ovannämnda resolutionen som antogs med stor majoritet den 4 september 2003. 17. Europaparlamentet betonar vidare betydelsen av en god inlärning av mottagarlandets officiella språk så att invandrare och deras anhöriga kan integreras fullt ut. Särskilda språkkurser, särskilt för kvinnor och äldre personer, måste främjas effektivt av de nationella regeringarna. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att agera på ett ansvarsfullt sätt gentemot invandrare genom att förse dem med nödvändiga medel för att lära sig mottagarlandets språk och få kunskap om dess kultur, samtidigt som de tillåts och uppmuntras att bevara sitt eget språk. 18. Europaparlamentet påminner om att det därför är viktigt att värna om kvaliteten i detta sammanhang, bland annat vid utbildning av lärare. 19. Europaparlamentet betonar att det är värdefullt med språkinlärning i förskolan, särskilt av språket i det land där barnen går i skola. 20. Europaparlamentet anser att barn bör kunna tala språket i landet där de bor, för deras egen skull, för att inte utsättas för diskriminering under skoltiden eller senare utbildning och för att kunna delta i all verksamhet på lika villkor. 21. Europaparlamentet föreslår att medlemsstaterna ska undersöka möjligheterna till utbyte av lärare på olika undervisningsnivåer, i syfte att undervisa olika skolämnen på olika språk. Denna möjlighet skulle i synnerhet kunna utnyttjas i gränsregioner och därmed kunna förbättra arbetskraftens rörlighet och medborgarnas språkkunskaper. 22. Europaparlamentet anser att det är av yttersta vikt att främja rörligheten för och utbyten bland språklärare och språkstuderande och understryker att en smidig rörlighet för språklärare i EU skulle bidra till att så många som möjligt av dem får kontakt med språkmiljön för det språk de undervisar i. 23. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att uppmuntra rörligheten för lärare och samarbetet mellan skolor i olika länder för att genomföra tekniskt och kulturellt innovativa utbildningsprojekt. 24. Europaparlamentet uppmuntrar och stöder införandet av minoritetsspråk, inhemska språk och främmande språk som valmöjlighet i skolornas studieplan och/eller i studieverksamhet öppen för alla. 25. Europaparlamentet uppmanar rådet att ta fram en årlig rapport om de framsteg som görs avseende flerspråklighet i medlemsstaternas formella och informella utbildningssystem, i yrkes- och vuxenutbildningar, med fokus på förhållandet mellan nationella språk, landsdels- och minoritetsspråk och invandring. 26. Europaparlamentet upprepar sitt mångåriga åtagande att främja språkinlärning, flerspråkighet och språklig mångfald i EU, bland annat landsdels- och minoritetsspråk eftersom dessa är kulturtillgångar som måste skyddas och vårdas. Flerspråkighet är nödvändigt för en effektiv kommunikation och bidrar till att underlätta förståelsen mellan personer och därmed acceptansen av mångfald och minoriteter. 27. Europaparlamentet rekommenderar att medlemsstaternas kursplaner innehåller möjligheten att lära sig ett tredje främmande språk från och med högstadiet. 28. Europaparlamentet betonar betydelsen av att lära sig grannländernas språk som ett sätt att förbättra kommunikationen och öka den ömsesidiga förståelsen i EU samt stärka Europeiska unionen. 29. Europaparlamentet rekommenderar att inlärning av grannländers språk och landsdelsspråk ska stödjas, särskilt i gränsregionerna. 30. Europaparlamentet påpekar än en gång behovet av att främja och stödja utvecklingen av innovativa pedagogiska modeller och metoder för språkundervisning för att uppmuntra språkinlärning och öka medborgarnas medvetenhet och motivation. 31. Europaparlamentet föreslår att det på alla undervisningsnivåer, oavsett geografisk miljö, ska finnas behöriga lärare i främmande språk. 32. Europaparlamentet förordar samråd med europeiska språklärarförbund och språklärarföreningar om vilka program och metoder som bör tillämpas. 33. Europaparlamentet framhåller att det är viktigt med en politik som stimulerar till läsande och kreativt skrivande för att kunna nå dessa mål. 34. Europaparlamentet välkomnar kommissionens planer på att genom massmedierna och modern teknik inleda informations- och upplysningskampanjer om fördelarna med språkinlärning. Parlamentet uppmanar kommissionen att ta hänsyn till de slutsatser som dragits efter samråden om språkinlärning för invandrarbarn och undervisning i ursprungslandets språk och kultur i värdmedlemsstaten. 35. Europaparlamentet rekommenderar och uppmuntrar användningen av informations- och kommunikationsteknik, som är ett viktigt verktyg i språkundervisningen. 36. Europaparlamentet upprepar sin politiska prioritering om att främja språkfärdigheter genom inlärning av andra EU-språk, varav ett ska vara ett språk som talas i ett grannland och ett annat ett "lingua franca". Detta skulle ge medborgarna kvalifikationer och meriter för att delta i ett demokratiskt samhälle genom aktivt medborgarskap, anställningsbarhet och kunskap om andra kulturer. 37. Europaparlamentet föreslår vidare att massmedierna och Internet bör ha en lämplig mängd flerspråkigt innehåll, särskilt som språkpolicy på europeiska och EU-anknutna webbsidor och portaler där flerspråkighet måste respekteras till fullo, åtminstone vad gäller EU:s 23 officiella språk. 38. Europaparlamentet konstaterar att textning av tv-program kommer att underlätta inlärning och övning av EU-språk och förbättra förståelsen för den kulturella bakgrunden till audiovisuella produktioner. 39. Europaparlamentet uppmuntrar EU att utnyttja den europeiska språkfördelen i sina yttre förbindelser och efterlyser en vidareutveckling av denna tillgång i den kulturella, ekonomiska och sociala dialogen med övriga världen, för att på så vis stärka och skapa mervärde åt EU:s roll på den internationella scenen och gynna tredjeländer, inom ramen för den utvecklingspolitik som EU driver. 40. Europaparlamentet föreslår att rådet, tillsammans med det civila samhället, organiserar en första Europeisk konferens om språklig mångfald för att grundligt diskutera denna fråga, mot bakgrund av rekommendationen från FN:s internationella expertgrupp för inhemska språk, vilken antogs i maj 2008 vid det sjunde mötet för FN:s ständiga forum för frågor som rör urbefolkningar (rapport från sjunde mötet (E/2008/43)). 41. Europaparlamentet anser att medborgarna, oavsett ålder, inom ramen för livslångt lärande bör ges tillräckligt stöd för att kontinuerligt utveckla och förbättra sina språkfärdigheter genom att de ges tillgång till lämpliga språkinlärningsmöjligheter eller andra hjälpmedel som underlättar kommunikationen, bland annat språkinlärning i tidig ålder, så att de kan förbättra sin sociala delaktighet, anställbarhet och välfärd. 42. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja åtgärder för att underlätta språkinlärning för utsatta personer och personer som tillhör nationella minoriteter samt invandrare, för att dessa personer ska kunna lära sig värdlandets eller värdregionens språk för att på detta sätt åstadkomma social integration och bekämpa social utslagning. Invandrare måste kunna använda sitt första språk för att utveckla sina språkfärdigheter. Medlemsstaterna uppmanas därför att uppmuntra inte bara inlärningen av det språk som talas i respektive medlemsstat, utan även användningen av en persons första språk. 43. Europaparlamentet efterlyser ett ökat stöd till ett internationellt synliggörande av de europeiska språken, eftersom de är en tillgång i det europeiska projektet mot bakgrund av de språkliga, historiska och kulturella band som förenar EU och tredjeländer och för strävandena att främja demokratiska värderingar i dessa länder. 44. Europaparlamentet anser att europeiska företag, särskilt små och medelstora företag, måste erbjudas ett effektivt stöd i språkhandledning och språkanvändning, så att deras tillträde till världsmarknaderna främjas, särskilt till tillväxtmarknaderna. 45. Europaparlamentet understryker konsumenternas rätt att få information om de produkter som säljs på marknaden i det land där de bor på det eller de officiella språken i detta land. 46. Europaparlamentet framhåller särskilt de eventuella riskerna med kommunikationsklyftan mellan personer med olika kulturell bakgrund och sociala skillnader mellan flerspråkiga och enspråkiga personer. Parlamentet uppmärksammar det faktum att bristfälliga språkfärdigheter fortfarande utgör ett allvarligt hinder mot att arbetstagare från andra länder integreras i samhället och på arbetsmarknaden i många medlemsstater. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att vidta åtgärder för att minska klyftan mellan flerspråkiga personer som har större möjligheter i EU och enspråkiga personer som inte har samma möjligheter. 47. Europaparlamentet anser att stöd bör ges till inlärning av tredjeländers språk, även inom EU. 48. Europaparlamentet begär att indikatorerna för språkkunskap inom en snar framtid ska tillämpas på alla officiella EU-språk, samtidigt som de används på andra språk som talas och studeras inom EU. 49. Europaparlamentet vill uppmärksamma att datainsamlingen om språkkunskaper bör innefatta tester av de fyra språkfärdigheterna, det vill säga läsförståelse, hörförståelse, skriftlig språkfärdighet och muntlig språkfärdighet. 50. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att öka sina insatser för ett bättre samarbete mellan medlemsstaterna, genom att utnyttja den öppna samordningsmetoden, för att underlätta utbytet av erfarenheter av och god praxis inom flerspråkighet. Man bör även beakta de positiva ekonomiska effekter som kunnat konstateras exempelvis inom företag som tillämpar flerspråkighet. 51. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar och parlament.
| ||||||||||||||||||||||
| Grönboken om den territoriella sammanhållningen och en lägesanalys av debatten om den framtida reformen av sammanhållningspolitiken |
| |||||||||||||||||
Europaparlamentet utfärdar denna resolution – med beaktande av kommissionens femte rapport av den 19 juni 2008 om ekonomisk och social sammanhållning – "Tillväxt i regionerna, tillväxt i Europa" (KOM(2008)0371) (femte rapporten), – med beaktande av kommissionens grönbok av den 6 oktober 2008 om territoriell sammanhållning – "Att göra den territoriella mångfalden till en styrka" (KOM(2008)0616) (grönbok), – med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 14 november 2008 om "Regions 2020 – an assessment of future challenges for EU regions" (SEK(2008)2868) (kommissionens regionrapport 2020), – med beaktande av artiklarna 158 och 159 och artikel 299.2 i EG-fördraget, – med beaktande av kommissionens fjärde rapport av den 30 maj 2007 om ekonomisk och social sammanhållning (KOM(2007)0273), – med beaktande av EU:s territoriella agenda - Mot ett mer konkurrenskraftigt och hållbart Europa och mångfald i regionerna (territoriella agendan) - och Leipzigstadgan om hållbara europeiska städer (Leipzigstadgan), samt det första av handlingsprogrammet för genomförande av den territoriella agendan, – med beaktande av sin resolution av den 21 februari 2008 om fjärde rapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen(1) (resolution om den fjärde rapporten), sin resolution av den 21 februari 2008 om uppföljning av den territoriella agendan och Leipzigstadgan – "Mot ett europeiskt handlingsprogram för fysisk utveckling och territoriell sammanhållning"(2) och sin resolution av den 21 oktober 2008 om styrelseformer och partnerskap(3), – med beaktande av rapporten från observationsorganet i samverkan för europeisk regional utvecklingsplanering (Espon) med titeln "Territorial futures: Spatial scenarios for Europe" (Espons rapport) och Europaparlamentets studie "Regionala skillnader och sammanhållning: Strategier inför framtiden", – med beaktande av slutsatserna från konferensen om territoriell sammanhållning och sammanhållningspolitikens framtid, som hölls i Paris den 30–31 oktober 2008, – med beaktande av sin resolution av den 28 september 2005 om den territoriella sammanhållningens betydelse för den regionala utvecklingen(4), – med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för regional utveckling (A6-0083/2009), och av följande skäl: A. Lissabonfördraget, i vilket territoriell sammanhållning bekräftas som en av de viktigaste prioriteringarna för unionen vid sidan av ekonomisk och social sammanhållning, har ännu inte ratificerats av alla medlemsstaterna. B. Begreppet "territoriell sammanhållning" har från början varit underförstått i sammanhållningspolitiken och utgjort kärnan i dess utveckling. Med Lissabonfördraget och grönboken om territoriell sammanhållning har man lyckats göra detta begrepp mer synligt och uttalat. C. EU:s sammanhållningspolitik är fortfarande en av den europeiska integrationsprocessens grundstenar och en politik som hör till de framgångsrikaste. Den skapar sammanhållning mellan regioner, som skiljer sig alltmer sinsemellan och stimulerar tillväxt och sysselsättning. EU:s sammanhållningspolitik är det mest synliga, påtagliga och mätbara uttrycket för europeisk solidaritet och rättvisa. Den territoriella sammanhållningen, som en viktig del av EU:s sammanhållningspolitik, grundar sig på samma principer. D. Trots de stora framsteg som har gjorts när det gäller konvergens inom EU visar de senaste sammanhållningsrapporterna att de territoriella skillnaderna mellan de europeiska regionerna håller på att öka, t.ex. vad gäller tillgänglighet, särskilt för strukturellt missgynnade EU-regioner men också på en mellanregional nivå och inom medlemsstaterna, något som kan leda till regional segregering och öka skillnaderna i levnadsstandard mellan de olika EU-regionerna. E. Genom EU:s sammanhållningspolitik har man redan lyckats skapa vissa viktiga synergier med andra EU-politikområden, med syftet att öka dess inverkan i praktiken och till nytta för medborgarna i unionen. De synergier som exempelvis har skapats mellan sammanhållningspolitiken och forsknings- och innovationsinsatser eller med Lissabonstrategin och synergier på gränsöverskridande nivå har medfört positiva konkreta resultat som bör bekräftas och utökas. Läget i debatten om EU:s framtida sammanhållningspolitik 1. Europaparlamentet stöder de viktigaste slutsatserna från det offentliga samrådet om EU:s framtida sammanhållningspolitik, som läggs fram i den femte rapporten om ekonomisk och social sammanhållning. Parlamentet är tillfredsställt med det stora intresse som olika berörda parter på det regionalpolitiska området, i synnerhet lokala och regionala myndigheter, redan har visat för debatten. 2. Europaparlamentet välkomnar att dessa slutsatser i mycket stor utsträckning överensstämmer med de åsikter som parlamentet framförde i sin ovannämnda resolution om den fjärde rapporten om ekonomisk och social sammanhållning. Denna resolution utgjorde parlamentets första bidrag till den offentliga debatten. 3. Europaparlamentet konstaterar att följande rekommendationer ingår i dess resolution om den fjärde rapporten: För det första avvisar parlamentet alla försök till åternationalisering och anser att det bör finnas ett åtagande om en enhetlig och flexibel EU-politik, som är möjlig att anpassas på bästa möjliga sätt utifrån nivån på insatserna och som även bör göra det möjligt att hantera gemensamma utmaningar som globalisering, klimatförändringar, demografiska förändringar (den åldrande befolkningen, migration och avfolkning), fattigdom och energiförsörjningen. För det andra är parlamentet fast övertygat om att EU:s sammanhållningspolitik bör omfatta alla EU-regioner, inbegripet regioner med särskilda geografiska egenskaper, och bör ge ett mervärde åt alla. För det tredje anser parlamentet att det finns ett behov av att fastställa prioriteringar för utgifterna inom EU:s strukturpolitik och strukturåtgärder och med reservationer godkänna systemet för öronmärkning. För det fjärde finns det ett behov av synergier och en helhetsstrategi för de olika sektorsvisa politikområdena för att man ska kunna nå ett optimalt resultat för tillväxt och utveckling i praktiken. 4. Europaparlamentet är övertygat om att den territoriella sammanhållningen är en central faktor för att nå målen för EU:s sammanhållningspolitik genom att förstärka både den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Parlamentet understryker att den territoriella sammanhållningen bidrar effektivt till att minska utvecklingsklyftor mellan medlemsstater och regioner men också inom dem. Den kommande reformen av EU:s regionalpolitik bör därför ta till sig de slutsatser som dras från debatten om grönboken. Bedömning av grönboken om territoriell sammanhållning 5. Europaparlamentet välkomnar kommissionens antagande av grönboken om territoriell sammanhållning, vilket utgör ett svar på ett gammalt krav från parlamentets sida. Parlamentet stöder helt beslutet att fortsätta med analysen av begreppet territoriell sammanhållning, som länge har stått i förgrunden i alla regionalpolitiska debatter, trots att Lissabonfördraget ännu inte har ratificerats. 6. Europaparlamentet anser dock att det saknas ambitioner i grönboken, eftersom den inte föreslår någon konkret definition av eller ett mål för begreppet territoriell sammanhållning, och därmed inte på ett väsentligt sätt bidrar till att främja förståelsen av detta nya begrepp, så att det effektivt kan bidra till att minska skillnaderna mellan regioner. Parlamentet beklagar dessutom att kommissionen i grönboken inte förklarar hur den territoriella sammanhållningen ska integreras i den nuvarande sammanhållningspolitiken och med vilka metodverktyg och redskap den ska omvandlas från en principram till en operativ mekanism som ska omsättas i praktiken under nästa programperiod. 7. Europaparlamentet välkomnar analysen i grönboken, där kommissionen definierar tre nyckelbegrepp som bör ligga till grund för utvecklingen av territoriell sammanhållning: koncentration, sammanbindning och samarbete. Dessa begrepp kan bidra till att lösa vissa grundläggande problem som hindrar EU:s harmoniska, balanserade och hållbara utveckling, såsom de negativa effekterna i samband med koncentration av ekonomisk verksamhet till i synnerhet vissa nationella och regionala huvudstäder, skillnader i tillgång till marknader och tjänster på grund av avstånd eller koncentration och brister i infrastruktur, och de skiljelinjer som skapas av gränserna mellan medlemsstaterna, men även mellan regioner. 8. Europaparlamentet anser att man i grönboken inte tar vederbörlig hänsyn till åtagandena i den territoriella agendan och i Leipzigstadgan, som är ett uttryck för en strategisk och operativ syn på territoriell sammanhållning, särskilt principen om polycentrism och det nya partnerskapet stad–landsbygd. Parlamentet anser att dessa mål bör vara centrala i debatten om territoriell sammanhållning. 9. Europaparlamentet välkomnar ett offentligt samråd om territoriell sammanhållning, som begärs i grönboken. För att ett offentligt samråd ska bli framgångsrikt krävs ett så brett deltagande som möjligt av de olika berörda parterna och det civila samhället. Parlamentet uppmanar behöriga nationella, regionala och lokala myndigheter att utan dröjsmål sprida lämplig information, för att öka medvetenheten om betydelsen av detta nya begrepp. 10. Europaparlamentet anser att samordningen av EU:s samtliga sektorsvisa politikområden som har stora territoriella effekter är central för utvecklingen av territoriell sammanhållning och för att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Parlamentet beklagar därför att kommissionen i sin analys av detta i grönboken begränsar sig till att räkna upp dessa EU-politikområden, utan att föreslå sätt att förbättra synergierna mellan dem eller ens metoder att faktiskt mäta deras territoriella effekter. 11. Europaparlamentet samtycker till att man i grönboken och i den pågående debatten undviker alla hänvisningar till budgetmässiga och finansiella konsekvenser av territoriell sammanhållning. Så länge begreppet i sig inte är tydligt definierat och förstått av alla berörda parter skulle det vara för tidigt att göra en sådan analys. Parlamentet anser dock att en sådan debatt inte går att skilja från de övergripande förhandlingarna om och utformningen av EU:s framtida sammanhållningspolitik. Parlamentet kräver att resultatet av denna debatt ska utgöra grunden för nästa budgetram. 12. Europaparlamentet anser att en stark och välfinansierad EU-regionalpolitik är ett absolut nödvändigt villkor för att klara kommande utvidgningar och kunna skapa social, ekonomisk och territoriell sammanhållning i ett utvidgat EU. Analys av begreppet territoriell sammanhållning 13. Europaparlamentet stöder ställningstagandet i grönboken om att territoriell sammanhållning i enlighet med principen om lika möjligheter handlar om att se till att hela EU utvecklas som polycentrisk helhet samt att områden med olika kännetecken och särdrag utvecklas på ett balanserat och hållbart sätt samtidigt som de bevarar sin mångfald. Parlamentet stöder också ställningstagandet om att den territoriella sammanhållningen bör garantera att medborgarna till fullo kan utnyttja och utveckla sina regioners fördelar och möjligheter. Parlamentet betonar att territoriell sammanhållning är ett övergripande begrepp som bidrar till att stärka EU:s utveckling. Parlamentet är starkt övertygat om att den territoriella sammanhållningen på ett effektivt sätt bör bidra till att minska klyftorna mellan och inom EU:s regioner och på så sätt förhindra risken för asymmetri. Parlamentet framhåller att den territoriella sammanhållningen omfattar såväl land- som havsområden. 14. Europaparlamentet anser att territoriell sammanhållning är ett distinkt begrepp som bidrar med ett konkret mervärde till den ekonomiska och sociala sammanhållningen och utgör en lösning på de ökade utmaningarna i EU:s regioner. De tre delarna av sammanhållningen (den ekonomiska, den sociala och den territoriella delen) bör komplettera och stärka varandra men samtidigt behålla sin egen roll inom det övergripande begreppet. Parlamentet anser därför att det inte får finnas någon inbördes hierarki eller intresseavvägning mellan dessa mål. Parlamentet understryker att den territoriella sammanhållningen måste inbegripas i den gällande ramen och den får inte leda till att sektorinriktade åtgärder splittrar EU:s sammanhållningspolitik. 15. Europaparlamentet välkomnar slutsatserna i Espons rapport om framtida utvecklingsscenarier för EU-territoriet fram till 2030, som tillför konkreta data till stöd för den politiska debatten om utformningen av EU och nationella politikområden, för att skapa de rätta instrumenten för att möta nya utmaningar som har stor lokal eller regional inverkan, såsom den demografiska utvecklingen, koncentrationen till städerna, migrationen och klimatförändringen, och utvecklar optimala förhållanden för att skapa livskvalitet för invånarna. 16. Europaparlamentet betonar att ett av de viktigaste målen för territoriell sammanhållning är att se till att de framsteg och den tillväxt som skapas i ett visst territorium ger fördelar för hela regionen och för hela EU. Parlamentet anser i detta avseende att bl.a. expertcentra och kluster för forskning och innovation kan vara nödvändiga för ekonomisk framgång, vetenskapliga upptäckter, teknikinnovationer, nya arbetstillfällen och regional utveckling. Parlamentet efterlyser en förstärkt samverkan och kunskapsöverföring mellan dessa centra, universiteten, företagarorganisationer och företagen själva, inklusive de allra minsta företagen. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en konsekvensbedömning av hur kluster och expertcentrer påverkar de omgivande områdena. 17. Europaparlamentet betonar att begreppet territoriell sammanhållning även omfattar sammanhållning inom territorierna och vill att politik för att främja en verkligt polycentrisk utveckling av territorierna ska prioriteras för att lätta trycket på huvudstäderna och främja uppkomsten av sekundära centrum. Parlamentet konstaterar att detta också bör vara ett sätt att motverka de negativa effekterna från städer (exempelvis trafikträngsel, föroreningar, social utslagning och fattigdom) eller okontrollerad urbanisering som påverkar invånarnas livskvalitet. Parlamentet anser att man inte får glömma stödet till landsbygdsområdena och den viktiga roll som de små och medelstora företag som finns i dessa regioner spelar. 18. Europaparlamentet understryker den gemensamma marknadens avgörande betydelse för ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. Parlamentet betonar vikten av offentliga tjänster för hållbar ekonomisk och social utveckling och behovet av socialt och regionalt rättvis tillgång till tjänster av allmänt intresse, särskilt inom utbildning och hälsovård. När det gäller att garantera en "rättvis tillgång" framhåller parlamentet att detta inte bara är en fråga om det geografiska avståndet, utan att tillgången och tillgängligheten är av avgörande betydelse. Parlamentet anser att ansvaret för att fastställa, organisera, finansiera och övervaka tjänster av allmänt intresse i enlighet med subsidiaritetsprincipen och EU:s konkurrenslagstiftning bör ligga hos nationella, regionala och lokala myndigheter. En reflektion över medborgarnas rättvisa tillgång till tjänster bör innefattas i debatten om territoriell sammanhållning. 19. Europaparlamentet konstaterar att de stora utvecklingsutmaningarna i tre särskilda typer av regioner med särskilda geografiska egenskaper lyfts fram i grönboken: bergsregioner, öregioner och glesbygder. Utan att förringa den territoriella sammanhållningens viktiga betydelse när det gäller att bemöta problemen i dessa regioner uttrycker parlamentet åsikten att politiken för territoriell sammanhållning inte endast och uteslutande ska inriktas på regionerna med geografiska handikapp. Man bör dock ta särskild hänsyn till hur man kan kompensera deras handikapp och göra det möjligt för dem att omvandla regionernas potential till fördelar och reella möjligheter samt stimulera utveckling, vilket är viktigt för hela EU. 20. Europaparlamentet noterar också att andra regioner står inför särskilda politiska utmaningar i fråga om ekonomisk och social utveckling, tillgänglighet och konkurrenskraft. Dessa utmaningar omfattar de yttersta regionerna i artikel 299.2 i EG-fördraget, gränsområden, de yttersta randområdena, kustområden, samt områden som avfolkas. Parlamentet anser i synnerhet att de särskilda kännetecknen för avlägset läge bör erkännas som särskilda geografiska kännetecken som kräver en särskild politik för dessa regioner. Parlamentet noterar de särskilda utmaningar som små ömedlemsstater som Cypern och Malta står inför i sin utveckling. 21. Europaparlamentet anser att territoriell sammanhållning inte bara bör begränsas till effekterna av EU:s regionalpolitik på EU:s område, utan även inriktas på den territoriella dimensionen hos gemenskapens övriga sektorsvisa politikområden med stor territoriell inverkan. Parlamentet understryker i fråga om territoriell sammanhållning betydelsen av att förbättra synergierna mellan EU:s olika politikområden, för att samordna och maximera deras territoriella inverkan i praktiken. Parlamentet påpekar dock att alla EU:s politikområden alltid kommer att behålla sin självständighet, och att denna process inte innebär att ett politikområde underordnas ett annat. Rekommendationer för den territoriella sammanhållningens framtid 22. Europaparlamentet förväntar sig att det offentliga samrådet leder till en tydlig och tillräckligt flexibel definition av begreppet territoriell sammanhållning, som alla berörda parter på området godtar, delar och förstår och som bör leda till klarhet och insyn vad gäller konceptet. Parlamentet noterar i detta avseende det franska rådsordförandeskapets förslag till definition. Parlamentet anser dock att den territoriella sammanhållningen måste omfattas av subsidiaritetsprincipen på alla områden. För att bättre definiera och förstå territoriell sammanhållning, bör gemensamma definitioner för begrepp som "territorium", "stadsområde" och "bergsområde" också fastställas. 23. Europaparlamentet anser att ett antal faktorer bör stå i centrum för den framtida definitionen av territoriell sammanhållning, däribland tanken att den territoriella sammanhållningen omfattar mer än ekonomisk och social sammanhållning och att dess övergripande karaktär och integrerade synsätt ska bidra till att främja åtgärder som går utöver territorier och gränser. Parlamentet anser att territoriell sammanhållning syftar till att minska skillnader mellan medlemsstater och regioner och bör garantera en samstämmig och hållbar utveckling av geografiska områden med olika egenskaper och särdrag genom att utvärdera hur EU:s sammanhållningspolitik och annan sektorspolitik bäst kan anpassas till deras situation. Parlamentet betonar vidare att man i en framtida definition även bör klargöra att den territoriella sammanhållningen främst bör inriktas på god samhällsstyrning, även när det gäller partnerskap mellan offentliga och privata aktörer och aktörer inom det civila samhället, för att skapa rättvisa möjligheter när det gäller levnadsvillkor och livskvalitet för unionens medborgare. 24. Europaparlamentet uppmanar bestämt kommissionen att fortsätta arbetet med att offentliggöra en vitbok om territoriell sammanhållning när denna samrådsprocess är avslutad. Parlamentet anser att endast en vitbok kan bereda vägen för att begreppet territoriell sammanhållning och dess mervärde för sammanhållningspolitiken preciseras och konsolideras, och omsätts i konkreta bestämmelser och politiska åtgärder som kommer att lösa de problem som byggts upp inom EU-regionerna och som bör införas i lagstiftningspaketet om strukturfonder och den relaterade budgetplanen efter 2013. Parlamentet anser att ett inledande uttalande om budgetmässiga och finansiella följder av den territoriella sammanhållningen också bör tas med i en sådan vitbok. 25. Europaparlamentet välkomnar offentliggörandet av kommissionens rapport om regioner 2020. Parlamentet uppmanar kommissionen att inbegripa resultaten och analyserna från detta arbetsdokument i vitboken om territoriell sammanhållning, särskilt i samband med beskrivningen av den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen. 26. Europaparlamentet förutsätter att de tre begreppen koncentration, sammanbindning och samarbete, som grönbokens analys av territoriell sammanhållning grundades på, kommer att vidareutvecklas och omsättas i konkreta politiska alternativ. Parlamentet uppmanar kommissionen att förklara hur dessa begrepp kommer att införlivas i lagstiftningspaketet efter 2013. 27. Europaparlamentet efterlyser en väsentlig förstärkning av målet "europeiskt territoriellt samarbete" inför nästa programperiod. Parlamentet är övertygat om att detta mål tillför Europeiska unionen ett mervärde, inte minst på grund av att regionala och lokala myndigheter är direkt delaktiga i planeringen och genomförandet av de berörda programmen för gränsöverskridande, transnationellt och interregionalt samarbete. Parlamentet anser dock att detta inte bör ske på bekostnad av de två övriga målen. Parlamentet betonar därför också betydelsen av den integrerade utvecklingen av havsområden samt den gränsöverskridande dimensionen och de relevanta operationella programmen inom den europeiska grannskapspolitiken, som är särskilt viktig med tanke på framtida utvidgningar av EU. 28. Europaparlamentet anser att den territoriella sammanhållningen bör utvecklas på ett övergripande sätt och förstärka alla EU:s politikområden och åtgärder. Utvecklingen av principen om hållbar utveckling och miljöskydd bör tjäna som en förebild för hur man kan införliva territoriell sammanhållning i den kommande utvecklingen av alla relevanta politikområden i EU, eftersom den måste ingå i alla politikområden med anknytning till sammanhållningsfrågor. Parlamentet anser dock att den territoriella sammanhållningen, med en sådan övergripande karaktär, inte får inskränkas till en allmän och abstrakt värderam. Parlamentet uppmanar EU att vidta alla nödvändiga initiativ för att omsätta den territoriella sammanhållningen i förslag till lagstiftning och politik. 29. Europaparlamentet påminner om att även könsperspektivet, lika möjligheter och funktionshindrades och äldres behov måste integreras i alla faser av genomförandet och utvärderingen av EU:s sammanhållningspolitik. 30. Europaparlamentet betonar behovet av att man i samband med den territoriella sammanhållningen utarbetar ytterligare kvalitativa indikatorer i syfte att på bättre sätt utforma och genomföra motsvarande politik i praktiken genom att ta hänsyn till territoriernas olika särdrag. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att omgående sammanställa de nödvändiga undersökningarna och att överväga möjligheten att fastställa nya, tillförlitliga indikatorer samt sättet att införliva dessa i systemet för utvärdering av regionala skillnader. 31. Europaparlamentet noterar att BNP har varit det enda kriteriet för att avgöra om regionerna är berättigade till stöd enligt mål 1 (konvergens), medan andra indikatorer redan kan användas för regioner som får stöd enligt målet för regional konkurrenskraft och sysselsättning. Parlamentet understryker dock sin oro över att de obestridliga framstegen med konvergensen mellan länderna ofta döljer allt större skillnader mellan och inom regionerna, och kräver därför att man grundligt överväger om BNP är lämpligt som det huvudsakliga kriteriet för berättigande till stöd från strukturfonderna. 32. Europaparlamentet anser att problemet med skillnader mellan olika regioner inom Nuts II bättre kan observeras på Nuts III-nivå. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att undersöka om en framtida definition av stödområden enligt Nuts III kan bidra till att motverka problemet med inbördes skillnader inom ramen för Nuts II. Parlamentet betonar i samband med den territoriella sammanhållningen medlemsstaternas betydelse för att avgöra vilken territoriell enhet som motsvarar lämplig interventionsnivå vid utformning och genomförande av strukturfondsprogrammen. Parlamentet rekommenderar därför en geografisk analys av EU:s hela territorium i början av varje programperiod. 33. Europaparlamentet anser att det för att bättre kunna samordna den territoriella inverkan av gemenskapens sektorsvisa politikområden krävs en bättre förståelse och mätning av denna inverkan. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att göra en territoriell konsekvensbedömning av denna politik och att utöka befintliga konsekvensbedömningsmekanismer såsom den strategiska miljöbedömningen till territoriella aspekter. Parlamentet uppmanar kommissionen att också lägga fram konkreta förslag på hur man skapar synergier mellan den territoriella och sektoriella politiken och utvärdera Lissabon- och Göteborgsstrategiernas bidrag till den territoriella sammanhållningen. 34. Europaparlamentet upprepar sitt gamla krav på att en övergripande EU-strategi för regioner med särskilda geografiska egenskaper ska utarbetas, som gör det möjligt för dem att på ett bättre sätt hantera de problem och utmaningar som de ställs inför. Man bör i en EU-strategi betona sammanhållningspolitikens territoriella dimension samt ta upp frågan om hur man ska anpassa EU-politiken till dessa territoriers särskilda behov och tillgångar. Parlamentet understryker att genomförandet av en sådan strategi är en nödvändig förutsättning för ekonomisk och social utveckling av dessa territorier. Parlamentet anser att utarbetandet av nya indikatorer för att bättre beskriva situationen och problemen på ort och ställe är mycket viktigt för ett framgångsrikt genomförande av EU:s strategi på detta område. 35. Europaparlamentet understryker dock att utarbetandet av ytterligare indikatorer och genomförandet av territoriella bedömningar inte får leda till mer byråkrati eller ytterligare förseningar i genomförandet av ny politik och insatser till stöd för territoriell sammanhållning. Parlamentet betonar behovet av direkta resultat som en följd av införlivandet av territoriell sammanhållning i nästa programpaket om strukturfonder. 36. Europaparlamentet påminner om den viktiga roll som små och medelstora företag, mikroföretag samt hantverksföretag spelar för den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen och pekar på deras betydelse för att öka konkurrenskraften och sysselsättningen i regionerna. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att göra en särskild analys av strukturfondernas inverkan och effektivitet, av EU:s politiska åtgärder för små och medelstora företag i regionerna och av de administrativa och finansiella svårigheter som dessa företag möter. 37. Europaparlamentet uppmanar därutöver kommissionen, medlemsstaterna och regionerna att driva en aktiv politik som stöder innovation och konkurrenskraft i företag och som tillåter ömsesidigt samarbete mellan företag, den offentliga sektorn, skolor och universitet, och att se till att organisationer som företräder små och medelstora företag direkt kan delta i att fastställa territorialpolitik. 38. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att förstärka sina insatser för att uppfylla målen i avdelning 4 i det första handlingsprogrammet för genomförande av EU:s territoriella agenda, i syfte att ta fram kunskap om territoriell sammanhållning och hållbar fysisk planering genom att skapa perspektiv och analysera effekter och erkänner den centrala roll som spelas av Espon i denna process. 39. Europaparlamentet betonar att klimatförändringarna kommer att få stora återverkningar för den territoriella sammanhållningen. Parlamentet kräver att kommissionen analyserar de negativa effekterna av klimatförändringen i olika regioner, mot bakgrund av att konsekvenserna kommer att vara olika i olika delar av EU. Parlamentet anser att den territoriella sammanhållningen bör ta vederbörlig hänsyn till klimatförändringsmålen och stimulera hållbar utveckling i EU:s regioner. Parlamentet anser dock att klimatförändringen i stor utsträckning även bör bekämpas via annan EU-politik. 40. Europaparlamentet noterar med stort intresse att man i den femte lägesrapporten för första gången uttryckligen hänvisar till "övergångsregioner", som befinner sig mellan "konvergensregioner" och "regioner som omfattas av målet regional konkurrenskraft och sysselsättning". Parlamentet medger behovet av en separat hantering av dessa regioner som nu är utspridda som "infasnings- eller utfasningsregioner" mellan de två målen. Parlamentet uppmanar kommissionen att inom ramen för den territoriella sammanhållningen införa ett mer övergripande system för gradvisa övergångsstöd till regioner vars BNP är på väg att hamna över tröskelvärdet på 75 procent av EU-genomsnittet, för att ge dem en tydligare status och en tryggare utveckling. Parlamentet anser att ett övergångssystem också bör införas för medlemsstater som inte längre ingår i Sammanhållningsfonden. 41. Europaparlamentet anser att ett integrerat arbetssätt har större möjlighet till framgång om de regionala och lokala myndigheterna och berörda parter, särskilt näringslivets och arbetsmarknadens organisationer samt andra aktörer i enlighet med artikel 11 i rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden(5), som kan tillföra ett övergripande perspektiv och förståelse för ett givet territoriums behov och egenskaper, från början deltar i att utforma och genomföra varje territoriums utvecklingsstrategier. Parlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta riktlinjer för att hjälpa medlemsstaterna samt regionala och lokala myndigheter att genomföra en integrerad strategi så effektivt som möjligt och inrätta effektiva partnerskap vid utveckling av framtida strategier för de berörda territorierna. 42. Europaparlamentet medger att begreppet territoriell sammanhållning bör leda till förbättringar i styrningen av sammanhållningspolitiken. Parlamentet instämmer i åsikten att olika territoriella måttstockar behövs för olika problem och att upprättandet av verkliga partnerskap mellan alla berörda parter i den regionala och lokala utvecklingen på europeisk, nationell, regional och lokal nivå därför är en förutsättning för att man ska kunna skapa territoriell sammanhållning. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att göra allt de kan för att främja sådana territoriella styrelseformer på flera nivåer. Territoriell sammanhållning bör fokusera på att varje politisk insats eller åtgärd inriktas på den rätta territoriella nivån och så nära medborgarna som möjligt. 43. Europaparlamentet understryker att EU:s politiska åtgärder, och särskilt sammanhållningspolitiken, har gett upphov till en förändring av styrelseformerna. Från ett ofta centraliserat system har utvecklingen gått mot ett alltmer integrerat system med flera nivåer. Parlamentet uppmanar aktörer, offentliga myndigheter och medborgarna att inrätta ett formellt system för territoriellt styre som grundar sig på en sektorsövergripande, territoriell och integrerad strategi som börjar underifrån för att på ett sammanhängande och effektivt sätt svara på medborgarnas eller användarnas samfällda behov inom ett område som motsvarar detta behov. Parlamentet påminner i detta avseende om de framgångsrika försöken med EU-initiativ som Urban I och Urban II för stadsområden och Leader i landsbygdsområden. 44. Europaparlamentet erinrar om att problemen i genomförandet av strukturpolitiken bland annat beror på att förfarandena är överdrivet strikta och komplexa, och att det följaktligen är nödvändigt att förenkla dessa förfaranden och införa en tydlig befogenhetsfördelning mellan EU, medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna. Parlamentet anser att det territoriella styret till stor del kommer att bero på införandet av sådana klara regler. Parlamentet upprepar sin uppmaning till kommissionen om att omedelbart lägga fram konkreta förslag i detta avseende. 45. Europaparlamentet rekommenderar att de informella strukturer som länge har styrt den territoriella sammanhållningen och den fysiska planeringen i rådet bör ersättas av formella ministermöten för de ministrar som är ansvariga för regionalpolitik i EU med tanke på den territoriella sammanhållningens ökade vikt inom ramen för regionalpolitiken, men även för annan sektorsinriktad EU-politik. Parlamentet anser att en sådan institutionell utveckling i rådet kan garantera ett bättre informationsflöde samt en snabb utveckling av den territoriella sammanhållningspolitiken. 46. Europaparlamentet uppmanar även medlemsstaterna att nu börja överväga hur de bättre kan konsolidera och tillämpa begreppet territoriell sammanhållning i sina nationella program och inom den nationella politiken. Parlamentet anser i detta sammanhang att de grundläggande principerna för polycentrisk utveckling och partnerskap mellan stadsområden och landsbygden, samt genomförandet av Natura 2000 redan borde ha integrerats i den fysiska planeringen. o 47. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.
| ||||||||||||||||||
| Den urbana dimensionen i sammanhållningspolitiken |
| |||||||||||||||
Europaparlamentet utfärdar denna resolution – med beaktande av artiklarna 158 och 159 i EG-fördraget, – med beaktande av det första handlingsprogrammet för genomförande av Europeiska unionens territoriella agenda ("första handlingsprogrammet") som antogs vid det informella ministerrådsmötet om fysisk planering och utveckling i Ponta Delgada (Azorerna) den 23–24 november 2007, – med beaktande av EU:s territoriella agenda - Mot ett konkurrenskraftigt och hållbart Europa och mångfald i regionerna ("territoriella agendan") och Leipzigstadgan om hållbara europeiska städer ("Leipzigstadgan"), vilka båda antogs vid det informella ministerrådsmötet om fysisk planering och stadsutveckling i Leipzig den 24–25 maj 2007, – med beaktande av Bristolavtalet som antogs vid det informella ministerrådsmötet om hållbara samhällen i Bristol den 6–7 december 2005, – med beaktande av den lagstiftning för städer "Urban acquis" som antogs vid det informella ministerrådsmötet om fysisk planering i Rotterdam den 29 november 2004, – med beaktande av den nya stadgan från Aten 2003, som proklamerades vid ETCP:s (Europeiska rådet för stadsplanerare) möte i Lissabon den 20 november 2003 och dess framtidsvision för de europeiska städerna, – med beaktande av det handlingsprogram från Lille som antogs vid det informella ministerrådsmötet om stadsfrågor i Lille den 3 november 2000, – med beaktande av EU:s övergripande regionala utvecklingsplanering, som antogs vid det informella ministerrådsmötet om fysisk planering i Potsdam den 11 maj 1999, – med beaktande av Europeiska stadgan för städer för uppnåendet av hållbar utveckling som antogs vid Europeiska konferensen om hållbara städer i Ålborg, Danmark, den 27 maj 1994, – med beaktande av kommissionens meddelande av den 6 oktober 2008 med titeln "Grönbok om territoriell sammanhållning: Att omvandla territoriell mångfald till styrka" (KOM(2008)0616), – med beaktande av kommissionens meddelande av den 19 juni 2008 med titeln "Femte rapporten om ekonomisk och social sammanhållning: Tillväxt i regionerna, tillväxt i Europa" (KOM(2008)0371), – med beaktande av kommissionens meddelande av den 14 maj 2008 om resultatet av samrådet beträffande sammanhållningspolitikens strategier och program för programperioden 2007–2013 (KOM(2008)0301), – med beaktande av kommissionens meddelande av den 30 maj 2007 med titeln "Fjärde rapporten om ekonomisk och social sammanhållning" (KOM(2007)0273), – med beaktande av kommissionens riktlinjer "The urban dimension in Community policies for the period 2007–2013" som antogs den 24 maj 2007, – med beaktande av kommissionens arbetsdokument "The territorial and urban dimension in the national strategic reference frameworks and operational programmes (2007–2013): A first assessment" från maj 2007, – med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 juli 2006 med titeln "Sammanhållningspolitiken och städerna: städernas och tätorternas bidrag till tillväxt och sysselsättning i regionerna" (KOM(2006)0385), – med beaktande av rådets beslut 2006/702/EG av den 6 oktober 2006 om gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållningen(1), – med beaktande av kommissionens meddelande av den 5 juli 2005 med titeln "En sammanhållningspolitik för att stödja tillväxt och sysselsättning: Gemenskapens strategiska riktlinjer för perioden 2007–2013" (KOM(2005)0299), – med beaktande av kommissionens meddelande av den 14 juni 2002 med titeln "Strukturfondernas programplanering 2000–2006: en första bedömning av Urban-initiativet" (KOM(2002)0308), – med beaktande av kommissionens meddelande av den 6 maj 1997 "Mot ett program för städer inom Europeiska unionen" (KOM(1997)0197), – med beaktande av resultaten av ESPON:s (observationsorgan i samverkan för europeisk regional utvecklingsplanering) arbetsprogram för 2006 och ESPON:s antagna arbetsprogram för 2013, – med beaktande av resultaten av pilotprojekten Urban (1989–1999), gemenskapsinitiativet Urban I (1994–1999) och Urban II (2000–2006), – med beaktande av uppgifterna från databasen Urban Audit (kartläggning av läget i städerna) som med hjälp av 330 indikatorer tillhandahåller statistik om 358 europeiska städer, – med beaktande av sin resolution av den 21 februari 2008 om en uppföljning av EU:s territoriella agenda och Leipzigstadgan – ett europeiskt handlingsprogram för fysisk planering och territoriell sammanhållning(2), – med beaktande av sin resolution av den 10 maj 2007 om bostäder och regionalpolitik(3), – med beaktande av sin resolution av den 13 oktober 2005 om den urbana dimensionen och utvidgningen(4), – med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för regional utveckling (A6-0031/2009), och av följande skäl: A. Även om det är vedertaget att frågor som rör städer är nationella, regionala och lokala myndigheters ansvar spelar stadsområden icke desto mindre en viktig roll när det gäller att genomföra Lissabon- och Göteborgsstrategierna och de intar därför en framträdande plats i sammanhållningspolitiken, för vilken EU:s institutioner bär ansvaret. B. De EU-mål som fastställs i Leipzigstadgan går ut på att garantera ett integrerat synsätt på genomförandet av stadsutvecklingspolitiken i syfte att skapa stadsområden av god kvalitet, modernisera kommunala tjänster, transport-, energi- och informationsnät samt främja livslångt lärande, utbildning och förnyelse, inte minst i eftersatta innerstadsområden. C. Både utarbetandet av en flexibel, anpassningsbar och dynamisk checklista för genomförandet av Leipzigstadgan – en grundförutsättning för att bemöta de mycket skilda behoven i de olika europeiska städerna – något som redan har dragits igång av det franska ordförandeskapet, och varje medlemsstats utarbetande av integrerade stadsutvecklingsplaner kan visa sig vara mycket användbart för att kasta ljus över de olika situationerna och följaktligen göra det möjligt att genomföra initiativ med precisa mål. D. Det måste göras skillnad mellan städer och stadsområden. E. 80 procent av EU:s 492 miljoner invånare lever i städer, men skillnaderna mellan medlemsstaterna är emellertid avsevärda när det gäller befolkningens fördelning mellan stadsområden, förorts- och ytterområden samt landsbygdsområden. Unionen kännetecknas likväl av sin polycentriska utveckling. Stadsbefolkningens behov och intressen är dåligt tillvaratagna i strukturfonderna verksamhetsprogram, vilket skapar problem. F. I stadsområdena genereras 70–80 procent av EU:s BNP, och städer erkänns som centrum för innovation och som motorer för utveckling på regional, nationell och EU-nivå. G. Städerna bär dock också ansvaret för mer än 75 procent av världens energikonsumtion och 80 procent av alla växthusgaser till följd av energiproduktion, transport, industrier och uppvärmning. H. Urbaniseringstrenden förvärras av intern migration till huvudstäder och andra storstäder. Den resulterande befolkningsökningen medför en enorm börda för de växande städerna, som måste klara av de ökande behoven i fråga om avfallshantering, bostäder, utbildning och sysselsättningsmöjligheter. Den ökande urbaniseringstrenden innebär en enorm utmaning för landsbygdsområdena, som måste hantera frågor som bristen på humankapital, arbetstagare, konsumenter och studenter. I. Den senaste utvidgningen av EU, utan tidigare motsvarighet, har lett till en exceptionell ökning av de regionala olikheterna och till en ökning av antalet städer med utbrett förfall. J. Trots att de politiska, institutionella och konstitutionella systemen i medlemsstaterna skiljer sig åt, står EU:s stadsområden inför samma typer av utmaningar och har samma slags möjligheter att bemöta dem, vilket understryker behovet av å ena sidan detaljerade statistiska uppgifter och å andra sidan ömsesidigt samarbete och utbyte av god praxis för att EU:s städer ska kunna bemöta den internationella konkurrensen. K. Ekonomisk omstrukturering, kraftiga fluktuationer på arbetsmarknaden, otillgänglig och hårt belastad kollektivtrafik, begränsad användbar yta (förvärrat av oplanerad stadsutbredning), minskande och åldrande befolkning, avfolkning av landsbygd och småstäder till förmån för storstadsområden, social utslagning, höga och ökande brottsnivåer, ghettoisering av vissa områden i städerna, låginkomsthushåll, försämring av livskvaliteten i eftersatta områden, brist på parker och friluftsområden, miljöföroreningar, kontroll av vatten- och avfallshantering samt behovet av säker energi är utmaningar för EU:s fysiska planering. L. En förvaltning som utnyttjar modern IT-teknik, i synnerhet Internetbaserad förvaltning, och som samordnas mellan alla relevanta aktörer skulle väsentligt kunna minska befintliga problem och leda till att stadsutbredningen tacklas på ett integrerat sätt genom samarbete med förorts- och ytterområden som gränsar till landsbygden, och med hänsyn tagen till sådana områden, i linje med moderna synsätt på stadsplanering såsom smart tillväxt, ny fysisk planering och intelligent urbanism. M. Små och medelstora företag, inte minst inom tjänstesektorn, är särskilt väl lämpade att delta i verksamhet för stadsutveckling, och sammanhållningspolitiken har kommit att bli alltmer inriktad mot att främja städers konkurrensmässiga fördelar. N. Små och medelstora företag, i synnerhet små- och mikroföretag samt hantverkare och köpmän, är mycket viktiga för att upprätthålla verksamheten i stadskärnorna och upprätthålla en balans i stadsdelarna. Den stadspolitik som avser transporter, företagsverksamhet, fastighetstransaktioner och höjda bostadspriser eller, i omvända fallet, frånvaron av en balanserad politik på dessa områden, har ofta lett till att ekonomisk verksamhet försvunnit och till att utbudet av personliga tjänster blivit alltmer sällsynt. O. Partnerskapet mellan stadsområden och landsbygdsområden behöver stärkas ytterligare, eftersom stadsområdena spelar en viktig roll för en harmonisk och integrerad utveckling av förstäderna i syfte att uppnå territoriell sammanhållning och balanserad regional utveckling. 1. Europaparlamentet betonar vikten av hållbar stadsutveckling och stadsområdenas bidrag till regional utveckling, och uppmanar kommissionen att regelbundet utvärdera, mäta, riktmärka och diskutera effekterna av EU:s politik på ekonomin och de sociala aspekterna – särskilt frågor som rör utbildning och kultur – samt på folkhälsan, transporterna, miljön och säkerheten i stadsområden. 2. Europaparlamentet beklagar att medlemsstaterna uppmanas men inte är skyldiga att främja hållbar utveckling i städerna som en prioriterad strategi. Parlamentet är därför oroat över att den urbana dimensionen inte beaktas i tillräcklig utsträckning i vissa medlemsstater i samband med genomförandet av sammanhållningspolitiken, och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att i samarbete med regionala och lokala myndigheter analysera och utvärdera effekterna av att införliva initiativet Urban i all politik och att regelbundet övervaka och granska effekterna av utnyttjandet av EU-medel i stadsområden. 3. Europaparlamentet hänvisar till de positiva erfarenheterna av gemenskapsinitiativet Urban när det gäller partnerskap, ett integrerat tillvägagångssätt samt nedifrån-och-upp-principen, som bidragit avsevärt till att göra de projekt som fått stöd effektiva och lämpliga. Parlamentet kräver att hänsyn ska tas till dessa framsteg inom strukturfondsstödets urbana dimension och att liknande mekanismer ska införas för den generella finansiering som är tillgänglig för en hållbar stadsutveckling, så att fler städer kan dra nytta av framstegen. 4. Europaparlamentet anser att det vore olämpligt och dessutom problematiskt att anta en gemensam definition av "stadsområden" och mer allmänt av det första ledet av denna term, eftersom det är svårt att jämka samman de skilda förhållanden som råder i medlemsstaterna och regionerna. Parlamentet anser således att det i enlighet med subsidiaritetsprincipen bör vara upp till medlemsstaterna att eventuellt införa ett krav på att definiera och utse stadsområden på grundval av gemensamma EU-indikatorer. 5. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att stödja sina huvudstäder och andra storstäder i ansträngningarna för att klara av de ökande utmaningar i fråga om avfallshantering, bostäder, utbildning och sysselsättningsmöjligheter som uppstår till följd av urbaniseringen och den därtill kopplade befolkningsökningen. I en vidare kontext anser parlamentet att befolkningsfluktuationer medför arbetsmarknadsrelaterade utmaningar för både stads- och landsbygdsområden, och dessutom när det gäller utbildning och omskolning av arbetstagare som blivit arbetslösa samt landsbygdens avfolkning. 6. Europaparlamentet anser i detta sammanhang, och med tanke på att det är uppenbart att medlemsstaternas olika konstitutionella mekanismer till sin natur inte är förenliga med ett harmoniserat synsätt, trots den effektivitet som råder på de olika styresnivåerna, att det vore lämpligt att medlemsstaterna från fall till, via offentliga samråd, definierar den urbana dimensionen sådan de uppfattar den, i syfte att stärka den interna harmoniseringen och förbättra samverkan med kommissionen. 7. Europaparlamentet betonar att medlemsstaterna har möjlighet att till städerna delegera förvaltningen av de strukturfonder som är avsedda för genomförande av åtgärder som syftar till att få till stånd en hållbar utveckling i städerna. Parlamentet anser att vidaredelegering har ett dubbelt mervärde: å ena sidan skulle det vara mycket effektivare för tillväxten på regional nivå och EU-nivå att städerna tar ansvaret från planering till genomförande av åtgärder, samtidigt som i grunden lokala utmaningar tillmötesgås, och å andra sidan skulle den utgöra ett värdefullt verktyg för att förbättra den lokala förvaltningskapaciteten. Parlamentet beklagar emellertid att möjligheten att vidaredelegera, eventuellt genom övergripande stöd till kommunala myndigheter inom de operativprogram som finansieras via Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), inte har utnyttjats till fullo, och är övertygat om att stadsområden bör ges en tydlig roll som förmedlande organ inom ramen för en förvaltningsorganisation på flera plan under kommande programplaneringsperiod. Parlamentet anser att den urbana dimensionen och vidaredelegering bör vara obligatoriska inslag i regionalpolitiken. Vidaredelegeringen får emellertid inte leda till en uppsplittring av regionalpolitiken, och därför är det lämpligt att noggrant definiera de olika formerna för vidaredelegering. 8. Europaparlamentet betonar vikten av ett integrerat synsätt på stadsutvecklingsplanering. Parlamentet föreslår att allt offentligt stöd till stadsplanering bör utgå från integrerade stadsplaneringsplaner, och förespråkar att detta integrerade synsätt snarast möjligt, men senast under kommande programplaneringsperiod ska göras till ett bindande kriterium för beviljande och utnyttjande av resurser ur strukturfonderna och även för att erhålla lån från Europeiska investeringsbanken. Parlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta riktlinjer med rekommendationer och exempel på god praxis när det gäller integrerade stadsplaneringsplaner och att främja utbytet av god praxis mellan nationella, regionala och lokala myndigheter. 9. Europaparlamentet uppmanar med eftertryck medlemsstaterna att i sina strategiska referensramar och nationella operativprogram prioritera finansieringen av projekt som förverkligar planerna på en hållbar utveckling i städerna. 10. Europaparlamentet rekommenderar att planerna för hållbar stadsförvaltning omfattar åtminstone några av följande element: avfallsplaner, bullerkartor och åtgärdsplaner, lokala program för luftföroreningar och miljö, utsikter för demografisk tillväxt, efterfrågan på nya utvecklingsbara områden, ianspråktagande av ödetomter och övergivna byggnader, återställande av nedgångna bostadsområden och före detta industriområden, tillgänglighet av och tillgång till allmännyttiga tjänster, städernas struktur och andel grönområden, hjälpmedel för personer med funktionshinder, tillvaratagande av kultur- och naturarvet samt det historiska arvet, uppskattning av vatten- och energibehov samt effektiv förbrukning av dessa tillgångar, kollektivtrafikens tillgänglighet, effektiv trafikledning, integration av utsatta grupper (invandrare, minoriteter, personer med låga kvalifikationer, personer med funktionshinder, kvinnor, etc.), tillgång till människovärdiga bostäder till överkomliga priser samt brottsbekämpningsplaner. 11. Endast om det finns tillräckliga medel för hållbar stadsplanering anser Europaparlamentet att det kommer att vara lönsamt att utarbeta integrerade stadsutvecklingsplaner, och rekommenderar följaktligen att tillgängliga resurser ska koncentreras på specifika insatser. Parlamentet föreslår en miniminivå för strukturfondsutgifter per invånare i ett stadsområde per programplaneringsperiod, där minimibeloppet ska fastställas på ett sätt som gör att avsättandet av detta belopp inte innebär en orealistisk belastning för regionen. 12. Europaparlamentet inser att det finns ett akut behov av att stärka både den vertikala och horisontella stadsförvaltningens administrativa kapacitet, och uppmärksammar medlemsstaterna på det brådskande behovet av att anta ett integrerat angreppssätt för genomförandet av stadsutvecklingspolitiken (som tar upp grundläggande frågor med anknytning till invånarnas vardag, såsom transporter, allmännyttiga tjänster, livskvalitet, sysselsättning och lokal ekonomisk verksamhet, säkerhet, etc.), genom att i detta arbete involvera nationella regeringar tillsammans med regionala och lokala myndigheter samt alla övriga relevanta offentliga och privata aktörer, på grundval av partnerskapsprincipen. 13. Europaparlamentet inser att det är svårt för myndigheter i städerna att förena de områden som täcks av Europeiska socialfonden (ESF) och samtidigt eftersträva ekonomisk och social utveckling, och Eruf-områdena samtidigt som de planerar investeringar i infrastruktur. Parlamentet anser att principen "ett program, en fond" bör ses över. Parlamentet uppmanar de lokala och regionala myndigheterna att bättre utnyttja synergierna i stödet från Eruf och ESF och att stärka ett integrerat stöd. På lång sikt uppmanar parlamentet kommissionen att granska möjligheten att slå samman de två fonderna om detta kan garantera att förfarandena blir enklare. 14. Europaparlamentet stöder idén med den princip om flexibilitet som kännetecknar Jessica och programmets potential för ekonomisk tillväxt i stadsområden. Under nästa programplaneringsperiod anser parlamentet att regionalpolitiken måste utnyttja fördelarna med att i större utsträckning använda finansieringstekniska åtgärder som flexibla fonder, som erbjuder förmånliga lån, i stället för att enbart förlita sig på stöd, vilket är fallet i dagsläget. 15. Europaparlamentet noterar den privata sektorns stadsutvecklingspotential, och anser att offentlig-privata partnerskap systematiskt bör genomföras och uppmuntras för inrättandet av innovativa finansieringssystem och projekt i syfte att lösa viktiga ekonomiska och sociala problem i stadsområdena, i synnerhet för uppförande av infrastruktur och bostäder. Parlamentet betonar att detta förutsätter klara och öppna regler, särskilt i fråga om offentliga myndigheters verksamhet. Det är nämligen dessa myndigheter som, med iakttagande av subsidiaritetsprincipen, måste fatta de strategiska besluten avseende metoder för tillhandahållande av tjänster, utarbetande av specifikationer samt upprätthållande av ett visst mått av kontroll. 16. Europaparlamentet belyser den urbana dimensionens genomförandeaspekter och administrativa aspekter, och efterlyser ytterligare insatser för att förenkla genomförandebestämmelserna för sammanhållningspolitiken och en övergripande minskning av onödig byråkrati när det gäller förvaltning och kontroll av medel och enskilda projekt. 17. Europaparlamentet konstaterar att det utöver sammanhållningspolitiken också finns annan gemenskapspolitik som finansiellt stöder stadsområden, och uppmanar således kommissionen att utveckla och föreslå en bättre samordning av berörd politik, i syfte att sammanföra samtliga EU-resurser för stadsområden, för att på så sätt säkerställa genomförandet av det integrerade synsättet i praktiken, dock alltid med beaktande av sammanhållningspolitiken. 18. Europaparlamentet anser att medlemsstaternas ledningsstrukturer fortfarande är dåligt anpassade för att främja horisontellt samarbete, och uppmanar med eftertryck kommissionen att främja principen om en sektorsöverskridande förvaltningsstruktur. 19. Europaparlamentet förespråkar ett effektivare utnyttjande av finansiella, personella och organisatoriska resurser för att skapa och stärka de nätverk som inrättats av tätorter och städer när det gäller hållbar stadsutveckling eftersom de spelar en viktig roll i det territoriella samarbetet. I detta sammanhang betonar parlamentet behovet av infrastruktur som bidrar till bevarandet av särskilda särdrag (t.ex. historiska resurser), modernisering (t.ex. innovationsgrupper), ekonomisk tillväxt (t.ex. små och medelstora företag) och säsongsverksamhet, och uppmanar kommissionen att stärka stadsområdenas ställning i initiativet "Regioner för ekonomisk förändring". 20. Europaparlamentet konstaterar att ett gott genomförande av den regionala utvecklingspolitiken och en hållbar strategi för territoriell utveckling kräver en jämvikt mellan de åtgärder som rör stads-, förorts- och ytterområden och som därmed påverkar utvecklingen av verklig regional sammanhållning. Parlamentet upprepar att landsbygdsutvecklingspolitiken avsevärt påverkar den fysiska planeringen och att de olika politikområdena för stads- respektive landsbygdsutveckling inte är tillräckligt integrerade. Parlamentet understryker behovet av verklig synergi mellan dessa politikområden som i slutändan leder till verklig utvecklingspotential och främjandet av landsbygdsområdenas attraktions- och konkurrenskraft. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och regionerna att utnyttja instrumentet för partnerskap mellan stadsområden och landsbygdsområden i syfte att uppnå målet med balanserad territoriell utveckling. 21. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidareutveckla och regelbundet uppdatera den så kallade Urban Audit och samtidigt tillhandahålla information om skillnaderna mellan städer och landsbygd i samtliga medlemsstater i syfte att få en tydlig bild av läget och kartlägga de specifika behoven för en välavvägd stads- och landsbygdsutveckling. 22. Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen och medlemsstaterna inrättar en EU-högnivågrupp om stadsutveckling och tillämpar den öppna samordningsmetoden på politiska strategier för stadsutveckling på EU-nivå. 23. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt medlemsstaternas regeringar och parlament.
| ||||||||||||||||
| Genomförande av strukturfondsförordningen 2007-2013 |
| |||||||||||||
Europaparlamentet utfärdar denna resolution - med beaktande av EG-fördraget särskilt artiklarna 2 och 3.2, - med beaktande av kommissionens meddelande av den 14 maj 2008 om resultatet av samrådet beträffande sammanhållningspolitikens strategier och program för programperioden 2007–2013 (KOM(2008)0301), - med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden(1) (den allmänna förordningen om Eruf, ESF och Sammanhållningsfonden), - med beaktande av rådets beslut 2006/702/EG av den 6 oktober 2006 om gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållningen(2) (de strategiska riktlinjerna för sammanhållningen), - med beaktande av resultatet av samrådet om sammanhållningspolitikens strategier och program 2007–2013 – medlemsstaternas faktablad, - med beaktande av den fjärde rapporten om ekonomisk och social sammanhållning (KOM(2007)0273) ("den fjärde sammanhållningsrapporten"), - med beaktande av förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1083/2006 om Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden i fråga om vissa bestämmelser om den ekonomiska förvaltningen (KOM(2008)0803), - med beaktande av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1080/2006 om Europeiska regionala utvecklingsfonden vad gäller stödberättigande för investeringar i energieffektivitet och förnybar energi i bostäder (KOM(2008)0838), - med beaktande av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1081/2006 om Europeiska socialfonden för att utöka typerna av utgifter som berättigar till stöd från fonden (KOM(2008)0813), - med beaktande av sin resolution av den 21 oktober 2008 om styrelseformer och partnerskap på nationell och regional grundval samt på projektbasis inom regionalpolitiken(3), - med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen, - med beaktande av betänkandet från utskottet för regional utveckling och yttrandena från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A6-0108/2009), och av följande skäl: A. Kommissionen har offentliggjort det ovan nämnda meddelandet på grundval av resultatet av samråden med medlemsstaterna om de nationella strategiska referensramverken och verksamhetsprogrammen. B. I syfte att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen gör gemenskapen i enlighet med artikel 158 i fördraget insatser för att minska skillnaderna mellan de olika regionernas utvecklingsnivåer och eftersläpningen i de minst gynnade regionerna eller på de minst gynnade öarna, inklusive landsbygdsområdena. C. De två senaste utvidgningarna av EU har resulterat i en betydande ökning av regionala skillnader inom gemenskapen. Kraftfulla åtgärder måste vidtas för att främja en harmonisk, balanserad och hållbar utveckling. D. I de senaste rapporterna om sammanhållningen framhålls det att vissa av de territoriella olikheterna har en tendens att förvärras mellan EU:s regioner samt på lokal nivå. Dessa olikheter kännetecknas av fenomen som territoriell segregering, som leder till uppkomsten av vissa typer av ghetton, och ett kontinuerligt förfall i vissa främst jordbruksdominerade och perifera landsbygdsområden. E. I oktober 2006 antog rådet de ovan nämnda strategiska riktlinjerna för sammanhållning som ett vägledande initiativ för medlemsstaterna i förberedelserna för de nationella strategiska referensramverken och verksamhetsprogrammen för perioden 2007–2013. F. Av de tre prioriteringar som fastställts i de strategiska riktlinjerna för sammanhållning framgår det att man vill göra EU och dess regioner till attraktivare platser att investera och arbeta i, öka tillväxten genom kunskap och nytänkande och skapa fler och bättre arbetstillfällen. G. Genom att införliva dessa prioriteringar i verksamhetsprogram bör regionerna få möjlighet att hantera utmaningar i form av globalisering samt strukturella, demografiska och klimatmässiga förändringar, och att stärka den hållbara utvecklingen. H. Det finns stora skillnader i de sätt på vilka medlemsstaterna har genomfört ovan nämnda prioriteringar i sina verksamhetsprogram, och dessa skillnader beror på vilket regionalt utvecklingsmål, konvergensmål eller regionalt konkurrenskrafts- och sysselsättningsmål som en viss region sorterar under. I. I den allmänna förordningen om Eruf, ESF och Sammanhållningsfonden krävs att de medlemsstater som anslöt sig till EU före den 1 maj 2004 öronmärker 60 procent av de totala utgifterna för konvergensmålet och 75 procent för det regionala konkurrenskrafts- och sysselsättningsmålet för prioriteringar knutna till Lissabonstrategin. De medlemsstater som anslöt sig till unionen den 1 maj 2004 eller därefter uppmanades att tillämpa samma förhållningssätt. J. Hållbarhet, förebyggande av all slags diskriminering, god styrning och tillämpning av samarbetsprincipen är jämsides med en stark institutionell och administrativ kapacitet grundläggande för framgångsrikt genomförande av sammanhållningspolitiken. K. Sammanhållningspolitiken måste vara så stark och flexibel att den kan spela en avgörande roll i EU:s insatser för att motverka effekterna av dagens globala ekonomiska kris. 1. Europaparlamentet erkänner alla medlemsstaters insatser för att införliva de tre prioriteringar som fastställts i de strategiska riktlinjerna för sammanhållning, vilka sammanfaller med målen i Lissabonagendan, med sina verksamhetsprogram. 2. Europaparlamentet noterar att den nya programplaneringsperioden har inletts relativt långsamt i många medlemsstater, vilket kan äventyra ett effektivt resursutnyttjande. Parlamentet anser emellertid att de åtaganden som ingåtts under samrådet om verksamhetsprogrammen och godkännandet av dessa säkert kommer att respekteras, till förmån för regionerna och hela unionen. Minskning av regionala skillnader 3. Europaparlamentet noterar den beslutsamhet med vilken medlemsstaterna genom att utarbeta strategier för att minska obalanser inom och mellan regioner möter sina särskilda lokala behov, vilka varierar beroende på landets geografiska placering och dess ekonomiska och institutionella utveckling. Parlamentet erinrar i detta sammanhang om de åtgärder som medlemsstaterna föreslagit för att möta de specifika utvecklingsutmaningarna för regioner med särskilda geografiska drag, såsom bergsområden, öar, de yttersta randområdena, avlägsna gränsstäder, avfolkningsregioner och gränsregioner, och upprepar att en ekonomiskt och miljömässigt sund utveckling samt minskning av regionala skillnader förblir det främsta målen med EU:s regionalpolitik. 4. Europaparlamentet beklagar att principerna om hållbarhet, lika möjligheter och icke-diskriminering samt om partnerskap inte har tillämpats och dokumenterats i tillräcklig utsträckning i många av de nationella strategierna och verksamhetsprogrammen. Parlamentet är kritiskt till att kommissionen likväl har godkänt verksamhetsprogram med sådana brister och inte har krävt förbättringar från medlemsstaternas eller regionernas sida. 5. Europaparlamentet framhäver att erfarenheterna visat att konvergensen mellan länderna kan dölja en ökning av olikheterna mellan och inom regionerna. Parlamentet konstaterar dessutom att dessa regionala och lokala olikheter är synliga på olika områden, t.ex. när det gäller sysselsättning, produktivitet, inkomster, utbildningsnivåer och innovationskapacitet. Parlamentet understryker hur viktig sammanhållningens territoriella dimension är för att lösa dessa problem. Sammanhållningspolitik i enlighet med Lissabonagendan 6. Europaparlamentet välkomnar de nationella myndigheternas insatser för att se till att den genomsnittliga budgeten för att fullfölja Lissabonagendan utgör 65 procent av tillgängliga medel i konvergensregionerna och 82 procent i konkurrenskrafts- och sysselsättningsregionerna, vilket faktiskt är mer än vad som ursprungligen krävdes. 7. Europaparlamentet är övertygat om att det krävs mycket större investeringar på detta område. Parlamentet anser i ljuset av halvtidsöversynen av genomförandet av strukturfonderna att det krävs mer kraftfulla EU-riktlinjer, att mer medel måste anslås för dessa ändamål och i synnerhet att minst 5 procent av finansieringen via strukturfonderna måste användas till att förbättra energieffektiviteten i befintliga bostäder. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang kommissionen att följa upp slutsatserna från rådets (konkurrenskraft) möte den 9 och 10 oktober 2008 om energieffektivitet. Parlamentet understryker den nyckelroll och utvecklingspotential som förnybar energi utgör för EU:s regioner, både när det gäller att skapa sysselsättning och främja en hållbar lokal utveckling. 8. Europaparlamentet uppmanar regionerna att fortsätta sina ansträngningar för att uppnå målen i Lissabonstrategin genom grundligt och effektivt genomförande av sina verksamhetsprogram. Parlamentet uppmanar också kommissionen att noggrant övervaka genomförandet och se till att målen förverkligas samt informera parlamentet om de problem som uppstår. 9. Europaparlamentet anser att de anslag som öronmärkts för de transeuropeiska energinäten är otillräckliga, eftersom näten är livsviktiga för fullbordandet av den inre energimarknaden. 10. Europaparlamentet påminner om småföretags och mikroföretags, inte minst hantverksföretags, viktiga roll för den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen, tack vare deras stora bidrag till tillväxten och sysselsättningen. Parlamentet kräver följaktligen att det ska bedrivas en aktiv politik för att stöda alla former av innovation i dessa företag, och uppmanar likaså kommissionen att skapa möjligheter till ömsesidigt samarbete mellan företag, den offentliga sektorn, skolor och universitet i syfte att inrätta regionala innovationskluster i Lissabonstrategins anda. Hantering av globaliseringsprocessen och strukturella förändringar 11. Europaparlamentet välkomnar att samtliga medlemsstater har avsatt en betydande del av sina totala ekonomiska anslag till att investera i forskning, utveckling och innovation, till att utveckla en kunskapsbaserad tjänsteekonomi, till att främja företagande och affärsstöd och till att hjälpa företag och arbetstagare att anpassa sig till nya villkor. Parlamentet konstaterar att de flesta av EU:s konvergensregioner har fortsatta problem med att säkerställa tillgängligheten eftersom de lider brist på transportinfrastruktur. 12. Europaparlamentet anser att industripolitiken måste stödjas genom strukturfonderna för att öka medlemsstaternas och unionens konkurrenskraft. Parlamentet stöder därför prioriteringarna inom sammanhållningspolitiken, det vill säga att frigöra företagens potential, särskilt när det gäller små och medelstora företag. Demografiska förändringar och mer integrerade arbetsmarknader 13. Europaparlamentet berömmer medlemsstaternas insatser för att prioritera investeringar som syftar till att öka andelen förvärvsarbetande och säkra lika möjligheter, och därmed stöda åtgärderna inom ramen för ESF och Progress-programmet (2007–2013), vilka syftar till att undanröja diskriminering och förbättra kvinnors situation på arbetsmarknaden. Parlamentet uppskattar medlemsstaternas åtgärder för att i sina ESF-finansierade program öka människors kompetens och bekämpa fattigdom och social utslagning. Parlamentet understryker vikten och nödvändigheten av att fortsätta insatserna till stöd för sysselsättningen mot bakgrund av den ökande ekonomiska krisen, med särskild hänsyn till funktionshindrades och äldre människors särskilda behov i varje del av genomförandet och utvärderingen av sammanhållningspolitiken. 14. Europaparlamentet stöder "partnerskapsprincipen" som kommissionen infört i sammanhållningspolitiken och uppmanar kommissionen att involvera lokala och nationella kvinnoorganisationer i förhandlingarna och genomförandet. Åtgärder i samband med hållbar utveckling, klimatförändringar och energiförsörjning 15. Europaparlamentet anser att åtgärder som syftar till att skydda miljön, bekämpa klimatförändringar och främja energieffektivitet bör införlivas i alla verksamhetsprogram. Parlamentet välkomnar medlemsstaternas engagemang för att hantera dessa frågor genom att avsätta ungefär en tredjedel av den totala budgeten för sammanhållningspolitiken till dessa åtgärder. Parlamentet anser dock att den del som avsätts specifikt för att bekämpa klimatförändringar och främja energieffektivitet inte räcker för att täcka de verkliga behoven. 16. Europaparlamentet anser att det är mycket viktigt att utveckla konkurrenskraftiga centrum inom ramen för strukturfonderna, eftersom de erbjuder en avsevärd potential för att skapa välbetalda jobb och generera tillväxt, men också för att minska trycket på de större stadsområdena. Parlamentet välkomnar i detta sammanhang att Urbanprogrammet fortsätter, och anser att återuppbyggnaden av stadsområden och renoveringen av äldre infrastruktur i stadsområdena är nödvändig. 17. Europaparlamentet betonar att medlemsstaterna och kommissionen enligt strukturfondsbestämmelserna ska se till att jämställdhet mellan män och kvinnor och integreringen av jämställdhetsperspektivet främjas under de olika etapperna av fondernas genomförande. 18. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att till fullo informera medborgare, lokala myndigheter, icke-statliga organisationer och kvinnoorganisationer om möjligheterna till finansiering, särskilt genom information om specifika program, berättigande till samfinansiering från strukturfonderna, samfinansierings- och återbetalningsregler och ansökningsomgångar inom ramen för programperioden 2007–2013. 19. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att överdrivna administrativa svårigheter inte hindrar icke-statliga organisationer från att tillämpa projektfinansiering, särskilt de organisationer som är avsedda att stödja kvinnor som lever under ekonomiskt ofördelaktiga omständigheter, invandrarkvinnor, kvinnor i etniska minoriteter, funktionshindrade kvinnor, kvinnor som vårdar anhöriga och kvinnor som är offer för våld eller tortyr. 20. Europaparlamentet konstaterar att storleken på anslagna resurser inom miljöskyddsområdet skiljer sig avsevärt mellan medlemsstaterna i EU-15 respektive EU-12. Parlamentet anser att de nya medlemsstaterna behöver avsätta betydligt mer resurser för att uppnå EU:s mål när det gäller miljö, klimat och biologisk mångfald i enlighet med vad som fastställs i gemenskapens regelverk. 21. Europaparlamentet betonar vikten av att man med alla medel, såsom utbyten av bästa metoder, informationskampanjer, gemensamma åtgärder, utbyte av ny teknik och utveckling av partnerskap, konsoliderar samarbetskapaciteten och förmågan att effektivt utnyttja tillgängliga anslag, eftersom detta kommer att bidra till effektivt genomförande av de pågående samarbetsprogrammen och framför allt till att öka utnyttjandeförmågan i de nya medlemsstaterna. 22. Europaparlamentet anser att medlemsstaterna i ekonomiska kristider bör utnyttja möjligheten att uppnå samverkanseffekter mellan miljöskydd och sysselsättningsskapande åtgärder i enlighet med vad som fastställs i de strategiska riktlinjerna för sammanhållningen samt avsätta mer resurser för projekt som främjar grön ekonomi, gröna jobb och grön innovation. Förbättrat flernivåstyre och partnerskap 23. Europaparlamentet anser att flernivåstyre och partnerskapsprincipen är grundläggande faktorer för verksamhetsprogrammens legitimitet, deras öppenhet och deras effektivitet på programplaneringsstadiet och särskilt under genomförandeprocessen. Parlamentet välkomnar därför de insatser som alla medlemsstater, i enlighet med sina egna institutionella ramar och traditioner, har gjort för att stärka partnerskapsprincipens roll i programmen under innevarande period i enlighet med artikel 11 i den allmänna förordningen om Eruf, ESF och Sammanhållningsfonden. Parlamentet rekommenderar särskilt att nya medlemsstater med liten erfarenhet av att bygga upp effektiva partnerskap förstärker partnerskaps- och öppenhetsprincipen under hela genomförandet av verksamhetsprogrammen. 24. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att undvika alltför sena återbetalningar av kostnaderna för avslutade projekt och noterar att det obestånd som sådan praxis ofta medför hindrar mottagarna – huvudsakligen lokala myndigheter och icke vinstdrivande organisationer – från att genomföra ytterligare åtgärder inom sitt verksamhetsområde. 25. Europaparlamentet påpekar att förseningarna i genomförandet av strukturpolitiken bl.a. är en följd av alltför stelbenta förfaranden, och att det följaktligen är nödvändigt att förenkla dessa förfaranden och fastställa en tydlig ansvars- och kompetensfördelning mellan EU, medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna. 26. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna till nära samarbete med de regionala och lokala myndigheterna redan vid planeringen av de nationella strategiska referensramarna i syfte att säkerställa optimalt genomförande av de nationella strategierna och till fullo leva upp till de ideal som ligger till grund för begreppet flernivåstyre. 27. Europaparlamentet betonar behovet av att främja samarbete mellan den privata och den offentliga sektorn i form av offentlig–privata partnerskap, i syfte att göra det möjligt att genomföra flera viktiga projekt för att stärka investeringseffekterna. 28. Europaparlamentet noterar att det krävs en utvärdering av samordningen av strukturfondsprogram och landsbygdsutvecklingsprogram samt hur dessa program kompletterar varandra. Parlamentet noterar att erfarenheter på lokal nivå gör gällande att samverkanseffekter mellan de två programmen inte utnyttjas i tillräckligt hög grad. Uppbyggnad av institutionell kapacitet 29. Europaparlamentet välkomnar den ökade medvetenheten om vikten av att förstärka den institutionella och administrativa kapaciteten för effektivt genomförande av offentlig politik och förvaltning av EU-stöd. Parlamentet efterlyser kraftfulla åtgärder för att stärka den institutionella kapaciteten och öka yrkeskunskapen hos offentliga myndigheter i samtliga konvergensregioner. 30. Europaparlamentet understryker behovet av att sammanhållningspolitiken även riktas mot landsbygdsområden, eftersom territoriell sammanhållning endast kan uppnås genom att det skapas balans mellan städer och landsbygdsområden. Integrering av framgångsrik politik, kompetenshöjning och spridning av god praxis 31. Europaparlamentet välkomnar särskilt att de nya medlemsstaterna har integrerat resultaten från gemenskapens initiativ Urban och Equal i sina verksamhetsprogram för perioden 2007–2013. Parlamentet stöder medlemsstaterna i deras strävan att införa integrerade planer för hållbar stadsutveckling, eftersom städer utgör säten för industrierna, som är grunden till ekonomisk tillväxt och som skapar arbetstillfällen. Dessutom bör programmen för europeiskt territoriellt samarbete utnyttjas till fullo, inklusive instrumenten Jessica, Jaspers, Jeremie och Jasmine, i syfte att påskynda utvecklingen och uppnå en högre tillväxttakt. 32. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i samband med alla strukturfondsprojekt ta hänsyn till hur kvinnor påverkas och till jämställdhetsperspektivet. Slutsatser 33. Europaparlamentet anser att man inte kan bedöma värdet av hur medlemsstaterna valt att genomföra det ramverk som de fått genom de strategiska riktlinjerna för sammanhållningen vid utarbetandet av de nationella strategiska referensramarna och verksamhetsprogrammen. Parlamentet välkomnar att samtliga medlemsstater i alla skeden har gjort stora insatser för att uppnå de sammanhållningspolitiska prioriteringarna, i enlighet med den enskilda statens särskilda behov och villkor. 34. Europaparlamentet anser att insyn i tilldelningen av medel och administrativ förenkling så att de potentiella mottagarna av strukturfondsstöd får tillgång till information är en förutsättning för att uppnå det övergripande målen för sammanhållningspolitiken. 35. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att stärka de metoder de använder för att se till att en fullt fungerande integrerad strategi tillämpas vid genomförandet av sammanhållningspolitiken, dvs. att se till att alla aspekter av ett visst program noga övervägs. 36. Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen att i sina insatser se till att medlemsstaterna har effektiva kontrollsystem i syfte att kunna tillämpa en sund ekonomisk förvaltning av gemenskapens utgifter. 37. Europaparlamentet konstaterar att dagens globala ekonomiska kris har försatt alla medlemsstater i en ny situation som kräver omvärdering och eventuellt anpassning av investeringsprioriteringarna. Parlamentet välkomnar kommissionens ovan nämnda förslag till ändring av förordningarna i syfte att tillgodose EU:s behov under dessa speciella förhållanden, och bekräftar sin synpunkt att sammanhållningspolitiken är mycket viktig för att ekonomin ska kunna återhämta sig i hela EU. Parlamentet motsätter sig därför varje försök till åternationalisering av sammanhållningspolitiken. o 38. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt medlemsstaternas regeringar och parlament.
| ||||||||||||||
| Ett europeiskt initiativ för mikrokrediter för att främja tillväxt och sysselsättning |
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Europaparlamentet utfärdar denna resolution – med beaktande av meddelande från kommissionen av den 20 december 2007 om ett europeiskt initiativ för mikrokrediter för att främja tillväxt och sysselsättning (KOM(2007)0708), – med beaktande av sin resolution av den 11 juli 2007 om politiken på området finansiella tjänster (2005–2010) – vitbok(1), särskilt punkt 35, – med beaktande av kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag(2), – med beaktande av meddelande från kommissionen av den 20 juli 2005 om gemensamma insatser för tillväxt och sysselsättning: gemenskapens Lissabonprogram (KOM(2005)0330), – med beaktande av meddelande från kommissionen av den 5 juli 2005 om en sammanhållningspolitik för att stödja tillväxt och sysselsättning: Gemenskapens strategiska riktlinjer för perioden 2007–2013 (KOM(2005)0299), – med beaktande av meddelande från kommissionen av den 11 december 2007 med titeln "Medlemsstaternas och regionernas genomförande av Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning med hjälp av EU:s sammanhållningspolitik, 2007–2013" (KOM(2007)0798), – med beaktande av meddelande från kommissionen av den 11 december 2007 med titeln "Förslag till gemenskapens Lissabonprogram 2008–2010" (KOM(2007)0804), – med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1639/2006/EG av den 24 oktober 2006 om att upprätta ett ramprogram för konkurrenskraft och innovation (2007-2013)(3), – med beaktande av meddelandet från kommissionen av den 25 juni 2008 med titeln "Tänk småskaligt först'– En "Small Business Act" för Europa" (KOM(2008)0394), – med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning)(4) och kommissionens förslag av den 1 oktober 2008 till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG vad gäller banker anslutna till centrala kreditinstitut, vissa frågor som gäller kapitalbasen, stora exponeringar, tillsynsrutiner och krishantering (KOM(2008)0602), – med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism(5), – med beaktande av kommissionens förordning (EG) nr 1998/2006 av den 15 december 2006 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i fördraget på stöd av mindre betydelse(6), – med beaktande av kommissionens förordning (EG) nr 1535/2007 av den 20 december 2007 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse inom sektorn för produktion av jordbruksprodukter(7), – med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (försörjningsdirektivet)(8), – med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster(9), – med beaktande av sin förklaring av den 8 maj 2008 om mikrokrediter(10), – med beaktande av artikel 192 andra stycket i EG-fördraget, – med beaktande av artiklarna 39 och 45 i arbetsordningen, – med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor och yttrandena från budgetutskottet, utskottet för industrifrågor, forskning och energi, utskottet för rättsliga frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A6-0041/2009), och av följande skäl: A. Kommissionens nuvarande definition på mikrokredit är ett lån på 25 000 EUR eller mindre och i rekommendation 2003/361/EG föreskrivs att ett mikroföretag är ett företag som sysselsätter färre än 10 personer och vars årsomsättning eller årsbokslut totalt inte överstiger 2 000 000 EUR per år. Dessa definitioner verkar inte vara relevanta för alla nationella marknader och möjliggör inte en klar åtskillnad mellan mikrokrediter och mikrolån till mikroföretag, mikrokrediter till låntagare som inte har någon tillgång till banktjänster och mikrokrediter för mikroföretag med tillgång till banktjänster. B. Svårigheter att få tillgång till lämpliga former av finansiering nämns ofta som ett mycket stort hinder för entreprenörskap och det finns en betydande potentiell efterfrågan på mikrokrediter inom EU som för närvarande inte kan tillfredsställas. C. Kommissionen har inte vidtagit åtgärder mot bakgrund av vad parlamentet begärt i sin resolution av den 11 juli 2007 om att utarbeta en handlingsplan för mikrofinansiering, att samordna olika politiska åtgärder och att optimalt använda bästa metoder i EU och i tredjeländer. D. År 2008 godkände parlamentet, för andra året i rad, anslag som syftar till att garantera fortsättningen av pilotprojektet "Främjande av bättre villkor för mikrokrediter i Europa". Dessa anslag kan med fördel användas för att skapa en kapitalbas som kan tjäna som startkapital även om dessa anslag inte nämns i kommissionens ovannämnda meddelande av den 20 december 2007. E. Det finns mycket som skiljer mikrokrediter från vanliga krediter, inbegripet krediter till små och medelstora företag, och företag som söker vanliga krediter får i allmänhet dessa genom olika typer av finansinstitut. Man bör inte glömma att det viktiga yttersta målet är att inkludera alla medborgare i det formella finansiella systemet. F. Mikrokrediter medför högre driftsomkostnader på grund av låga lånebelopp, bristen på (tillräckliga) säkerheter och höga administrationskostnader. G. Affärsverksamheten med mikrokrediter har innovativa och subjektiva beståndsdelar, exempelvis alternativa eller inga krav på säkerhet och icke-traditionell kreditprövning, och beviljas ofta inte bara i vinstsyfte utan tjänar också ett sammanhållningssyfte, genom att det strävar efter att (åter)integrera mindre gynnade personer i samhället. H. Mikrokrediter är av definitionen små men möjligheten att "återanvända" dem (bevilja ytterligare sådana lån efter återbetalning) till följd av att de i allmänhet har kort löptid, mångfaldigar deras verkan. Man bör beakta målet att på nytt integrera mottagarna i det traditionella banksystemet. I. Ett stort antal tillhandahållare kan erbjuda mikrokrediter eller underlätta tillgången till finansiering, exempelvis informella tillhandahållare av finansiella tjänster (auktoriserad låneverksamhet mellan personer (P2P)), medlemsägda organisationer (till exempel kreditföreningar), icke-statliga organisationer, ömsesidiga bolag och sjuk- och pensionskassor, finansinstitut för utveckling av lokalsamhällen, garantibanker och garantifonder samt kooperativa banker och spar- och affärsbanker, och samarbetet mellan dessa olika tillhandahållare kan vara till fördel. J. Det finns ett behov av att erkänna den unika strukturen för tillhandahållare av finansiella tjänster i EU, såsom kreditföreningar som är finansinstitut men inte banker som använder medlemmarnas depositioner för mikrolån och dessa unika strukturer bör inte på förhand utesluta dem från relevanta program för finansiering med mikrokrediter. K. Den nuvarande finanskrisen och dess återverkningar i ekonomin som helhet visar på nackdelarna med komplexa finansiella produkter och behovet av att diskutera vägar för att förbättra effektiviteten och att ha alla möjliga kanaler till hands för att tillhandahålla finansiering när företagen har minskad tillgång till kapital till följd av likviditetskrisen, särskilt i ekonomiskt och socialt eftersatta regioner, och samtidigt betona vikten av institutioner som inriktar sin affärsverksamhet på lokal utveckling och som har en stark lokal anknytning och erbjuder allomfattande banktjänster till alla ekonomiska aktörer. L. Företagarandan bör främjas. M. Alla tänkbara kraftansträngningar bör göras för att minska den administrativa bördan för mikroföretag till ett absolut minimum och kommissionen uppmanas att handla i enlighet med detta. N. Räntetak kan avhålla långivare från att tillhandahålla mikrokrediter om sådana restriktioner hindrar dem från att täcka utlåningskostnaderna. O. Stödet till mikrokrediter bör spela en framträdande roll i den reviderade Lissabonstrategin. P. I ganska många fall kan de som vill anhålla om medel enligt EU:s sammanhållningspolitik för att starta små familjeföretag ha svårt att få den medfinansiering som krävs. Q. Ett EU-initiativ för mikrokrediter bör inriktas på mindre gynnade människor - t.ex. (långtids)arbetslösa, socialbidragstagare, invandrare, etniska minoriteter som romerna, människor som är aktiva inom den informella ekonomin eller lever i eftersatta landsbygdsområden samt kvinnor - som önskar etablera ett mikroföretag. R. Även om privat deltagande bör säkerställas så långt som möjligt, är medverkan av den offentliga sektorn inom mikrokreditsverksamheten nödvändig. S. Det existerar flera EU-initiativ som innebär stöd för mikrokrediter men ett rationellt och mer fokuserat tillvägagångssätt, genom att samla sådana initiativ i ett enda system, skulle vara till fördel. T. Det är av avgörande betydelse att grundare av mikroföretag får tillgång till stöd för att lära sig driva affärsverksamhet (som utbildning, handledning och kapacitetsutveckling) och utbildning bör vara obligatorisk för mottagare av mikrokrediter. Finansiell utbildning för konsumenter och ett ansvarsfullt låntagande bör utgöra en viktig del av verksamheten vid alla mikrofinansinstitut. U. De potentiella mottagarna av mikrokrediter bör ha tillgång till lämplig juridisk rådgivning i samband med bland annat ingående av kreditavtal, nyetablering av företag, indrivning av fordringar, förvärv och utnyttjande av immateriella och industriella rättigheter, särskilt när det berörda mikroföretaget avser eller har möjlighet att göra affärer i andra EU-medlemsstater. V. Tillgång till potentiella låntagares kredituppgifter skulle underlätta tillhandahållandet av mikrokrediter. W. Forskning och utbyte av bästa metoder beträffande mikrokrediter bör främjas, till exempel när det gäller innovativ teknik för beviljande, garantier och riskreducering i samband med mikrokrediter, och det bör bedömas i vilken omfattning och med vilka målgrupper sådana tillvägagångssätt fungerar i ett EU-sammanhang. X. Man bör se närmare på mellanhändernas roll för att förhindra missbruk, samt överväga alternativa sätt att upprätta trovärdighet med låntagare (till exempel genom grupper för inbördes stöd). Y. En EU-ram för mikrofinansinstitut utanför banksektorn bör inrättas, och kommissionen bör utveckla mekanismen för stöd till mikrokredit som ska förbli neutral bland dessa tillhandahållare av mikrokrediter. Z. Människor som inte har en fast adress eller personliga identifieringsdokument bör inte uteslutas från att få mikrokrediter på grund av lagstiftning mot penningtvätt och terroristfinansiering. AA. EG:s konkurrensregler bör anpassas i syfte att minska hindren för beviljande av mikrokrediter. AB. EG:s regler för offentlig upphandling bör bistå mottagare av mikrokrediter. 1. Europaparlamentet uppmanar kommissionen på grundval av artiklarna 44, 47.2 eller 95 i EG-fördraget förelägga parlamentet ett eller flera lagförslag som omfattar de frågor som behandlas i de detaljerade rekommendationer som bifogas. 2. Europaparlamentet konstaterar att rekommendationerna står i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen och medborgarnas grundläggande rättigheter. 3. Europaparlamentet anser att förslagets eller de begärda förslagens ekonomiska konsekvenser, vid behov, bör täckas av EU:s budgetanslag. 4. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och bifogade detaljerade rekommendationer till kommissionen, rådet och medlemsstaternas parlament och regeringar. BILAGA BILAGA TILL RESOLUTIONEN: DETALJERADE REKOMMENDATIONER OM INNEHÅLLET I DE BEGÄRDA FÖRSLAGEN 1. Rekommendation 1: om att öka kunskaperna om mikrokrediter Europaparlamentet anser att den eller de rättsakter som ska antas bör syfta till att reglera följande: (a) Kommissionen bör ombesörja att begreppet mikrokredit införs i relevant statistik och lagstiftning avseende finansinstitut. Statistik om mikrokrediter bör beakta BNP per capita-belopp i medlemsstaterna och skilja mellan egenföretagare eller familjebaserade företag och företag med anställda för att möjliggöra en positiv diskriminering till förmån för de förstnämnda. (b) Kommissionen bör uppmana medlemsstaterna att standardisera den statistiska presentationen av mikrokrediter, inbegripet insamling och analys av uppgifterna uppdelade efter kön, ålder och etniskt ursprung. (c) Kommissionen bör utarbeta en kommunikationsstrategi för att främja egenföretagande som ett alternativ till lönearbete och, särskilt, som ett sätt att undgå arbetslöshet för missgynnade målgrupper. (d) Kommissionen bör uppmana medlemsstaterna att tillämpa skatteincitament för privat deltagande i mikrokreditverksamheten. (e) Kommissionen bör uppmana medlemsstaterna att begränsa tillämpningen av räntetak på konsumentlån. Medlemsstaterna bör dock kunna tillämpa en mekanism som utesluter överdrivet höga räntesatser. (f) Kommissionen bör i ljuset av den senaste sub-prime-krisen analysera fördelarna och nackdelarna med direkta mikrokrediter jämfört med värdepapperiserade kredittjänster. (g) Kommissionen bör begära att medlemsstaterna specifikt ska analysera och rapportera om sina insatser och resultat när det gäller mikrokrediter i sina årliga rapporter om de nationella reformprogrammen i samband med den reviderade Lissabonstrategins integrerade riktlinjer för tillväxt och sysselsättning. Kommissionen bör uttryckligen behandla mikrokrediter i sin årliga framstegsrapport. 2. Rekommendation 2: om EU-finansieringen Europaparlamentet anser att den eller de rättsakter som ska antas bör syfta till att reglera följande: (a) Kommissionen bör ombesörja att (sam)finansiering av projekt som omfattas av följande under förutsättning att sådan finansiering specifikt inriktas på att främja tillgången till mikrokrediter för alla människor och företag som inte har direkt tillgång till krediter, vilka medlemsstaterna vanligtvis fastställer, inom sina jurisdiktioner, som missgynnade målgrupper (exempelvis romer, invandrare, människor som lever i eftersatta landsbygdsområden, människor med osäker arbetssituation samt kvinnor):
(b) För att undvika dubbelarbete bör kommissionen
3. Rekommendation 3: om en harmoniserad EU-ram för mikrofinansinstitut som är banker och mikrofinansinstitut utanför banksektorn Europaparlamentet anser att den eller de rättsakter som ska antas bör syfta till att reglera följande:
4. Rekommendation 4: om direktiv 2005/60/EG Europaparlamentet anser att den eller de rättsakter som ska antas bör syfta till att reglera följande: När kommissionen ser över direktiv 2005/60/EG, bör den se till att bestämmelserna i detta direktiv inte utgör ett hinder för människor utan fast adress eller personliga identifieringshandlingar att få tillgång till mikrokrediter, genom att den möjliggör undantag från bestämmelserna om grundliga undersökningar av kundens situation. 5. Rekommendation 5: om EG:s konkurrensregler Europaparlamentet anser att den eller de rättsakter som ska antas bör syfta till att reglera följande: (a) När kommissionen ser över reglerna för stöd av mindre betydelse, bör den ombesörja
(b) Kommissionen bör specificera att den roll som tillhandahållare av mikrokrediter spelar och, om tillämpligt, statligt stöd till sådana institut, är i linje med EG:s konkurrensregler. c) Kommissionen bör införa regler som gör det möjligt att ge en förmånlig behandling av varor och tjänster som tillhandahålls av en mottagare av mikrokrediter i samband med förfaranden för offentlig upphandling.
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Rättsligt meddelande - Integritetspolicy |