Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 17 juni 2008 "Lagstiftning om nanomaterial" (KOM(2008)0366) och tillhörande arbetsdokument (SEK(2008)2036),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 12 maj 2004 "Mot en europeisk strategi för nanoteknik" (KOM(2004)0338),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 7 juni 2005 "Nanovetenskap och nanoteknik: En handlingsplan för Europa 2005–2009" (KOM(2005)0243) (handlingsplanen) och Europaparlamentets resolution av den 28 september 2006(1) om handlingsplanen,

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 6 september 2007 "Nanovetenskap och nanoteknik: En handlingsplan för Europa 2005–2009. Första genomföranderapporten 2005–2007" (KOM(2007)0505),

–   med beaktande av yttrandena från Vetenskapliga kommittén för nya och nyligen identifierade hälsorisker (SCENIHR) om definitioner och riskbedömningar avseende nanomaterial(2),

–   med beaktande av yttrandet från Vetenskapliga kommittén för konsumentprodukter (SCCP) om säkerheten hos nanomaterial i kosmetiska produkter (3),

–   med beaktande av kommissionens rekommendation om en uppförandekod för ansvarsfull nanovetenskaplig och nanoteknisk forskning (KOM(2008)0424) (uppförandekoden),

–   med beaktande av yttrandet från Europeiska gruppen för etik inom vetenskap och ny teknik till Europeiska kommissionen om de etiska aspekterna på nanomedicin(4),

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach)(5),

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 98/8/EG av den 16 februari 1998 om utsläppande av biocidprodukter på marknaden(6),

–   med beaktande av rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet(7), samt dess dotterdirektiv,

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet(8) samt särskild produktlagstiftning, i synnerhet rådets direktiv 76/768/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter(9),

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet(10), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1333/2008 av den 16 december 2008 om livsmedelstillsatser(11), och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel(12), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1830/2003 av den 22 september 2003 om spårbarhet och märkning av genetiskt modifierade organismer och spårbarhet av livsmedel och foderprodukter som är framställda av genetiskt modifierade organismer(13), och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 258/97 av den 27 januari 1997 om nya livsmedel och nya livsmedelsingredienser(14),

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006(15),

–   med beaktande av gemenskapens miljölagstiftning, särskilt Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG av den 15 januari 2008 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar(16), Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område(17) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/12/EG av den 5 april 2006 om avfall(18),

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/114/EG av den 12 december 2006 om vilseledande och jämförande reklam(19),

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A6-0255/2009), och av följande skäl:

A.  Användningen av nanomaterial och nanoteknik (nedan kallat "nanomaterial") ställer i utsikt många fördelar för konsumenter, patienter och miljö genom en mängd olika tillämpningar, eftersom nanomaterial kan erbjuda andra eller helt nya egenskaper jämfört med samma ämne eller material i normal form.

B.  Framstegen när det gäller nanomaterial förväntas i stor utsträckning inverka på politiska beslut i frågor som rör folkhälsa, sysselsättning, säkerhet och hälsa på arbetsplatsen, informationssamhället, energi, transport, säkerhet och rymden.

C.  Trots att det införts en specifik EU-strategi för nanomaterial och det avsatts ca 3 500 000 000 EUR för forskning inom nanovetenskap till Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013), ligger Europeiska unionen efter sina främsta konkurrenter, dvs. USA, Japan och Sydkorea, som står för över hälften av investeringarna och två tredjedelar av världens patent.

D.  Å andra sidan kan nanomaterial på grund av sin ringa storlek komma att innebära avsevärda nya risker, exempelvis genom en större reaktivitet och mobilitet som kan öka toxiciteten och ge obegränsat tillträde till människokroppen, kanske med helt nya former för växelverkan med människors, djurs och växters fysiologi.

E.  En säker utveckling av nanomaterial kan ge ett viktigt bidrag till Europeiska unionens ekonomiska konkurrenskraft och bidra till att Lissabonstrategin förverkligas.

F.  Den diskussion om nanomaterial som förs i dag kännetecknas av stora brister på kunskap och information, vilket leder till oenighet till och med om något så grundläggande som definitioner. Här är några exempel:

G.  En fullt utvecklad uppsättning harmoniserade definitioner finns inte tillgänglig i nuläget, men ett antal internationella standarder är endera tillgängliga eller håller på att utarbetas, inom vilka "nanonivå" definieras som ett "storleksintervall på omkring 100 nm eller mindre" och det ofta görs skillnad mellan följande:

H.  Det finns ingen tydlig information om den faktiska användningen av nanomaterial i konsumentprodukter. Ett par exempel:

I.  En obestridlig anmälningsskyldighet för användning av nanomaterial, konsumentinformation samt fullständigt genomförande av direktiv 2006/114/EG behövs för att tillhandahålla tillförlitlig information om användningen av nanomaterial.

J.  Vid presentationer av nanoteknikens möjliga fördelar spås en närmast oändlig mångfald av framtida tillämpningar för nanomaterial, men det ges inga tillförlitliga uppgifter om hur den används i dag.

K.  Det råder stora meningsskiljaktigheter om möjligheten att bedöma säkerheten hos nanomaterial. Europeiska unionens vetenskapliga kommittéer och byråer pekar på allvarliga brister inte bara i viktiga data utan även i de metoder som används för att få fram dessa data. Europeiska unionen måste följaktligen investera mer i lämpliga metoder för bedömning av nanomaterial för att åtgärda kunskapsklyftorna och så snabbt som möjligt, i samarbete med sina byråer och internationella partner, utveckla och genomföra utvärderingsmetoder och lämplig och harmoniserad metrologi och nomenklatur.

L.  Vetenskapliga kommittén för nya och nyligen identifierade hälsorisker (SCENIHR) har identifierat några specifika hälsorisker samt giftverkan på miljöorganismer för vissa nanomaterial. SCENIHR har dessutom kunnat konstatera att det råder en allmän brist på exponeringsuppgifter av hög kvalitet för både människor och miljö, och drar därför slutsatsen att kunskapen om metoderna för både exponeringsbedömningar och kartläggning av riskkällor måste utvecklas, godkännas och standardiseras ytterligare.

M.  De befintliga anslagen till forskning om miljö-, hälso- och säkerhetsaspekter i fråga om nanomaterial i det sjunde ramprogrammet för forskning (FP7) är alldeles för låga. Bedömningskriterierna för beviljande av forskningsprojekt för att bedöma säkerheten hos nanomaterial inom ramen för FP7 är dessutom för restriktiva (dvs. de har en begränsad inriktning på innovation), och främjar följaktligen inte i tillräcklig grad en omedelbar utformning av vetenskapliga metoder för att utvärdera nanomaterial. Det är viktigt att avsätta tillräckliga resurser för forskning om en säker utveckling och användning av nanomaterial.

N.  Kunskapen om nanomaterials potentiella hälso- och miljöeffekter ligger långt efter marknadsutvecklingen i ljuset av den mycket snabba utvecklingen på nanomaterialområdet, vilket väcker grundläggande frågor om huruvida det är möjligt att med befintliga bestämmelser hantera ny teknik, såsom nanomaterial, i "realtid".

O.  Parlamentet begärde i sin resolution av den 28 september 2006 om nanovetenskap och nanoteknik att effekterna av nanopartiklar som är svårupplösliga eller föga biologiskt nedbrytbara ska undersökas i enlighet med försiktighetsprincipen innan sådana partiklar börjar tillverkas och släppas ut på marknaden.

P.  Värdet i kommissionens ovannämnda meddelande "Lagstiftning om nanomaterial" undergrävs kraftigt av att det inte innehåller någon som helst information om nanomaterials specifika egenskaper, faktiska användning eller möjliga risker och fördelar. Det beaktar inte alls de politiska utmaningar och utmaningarna på lagstiftningsområdet som nanomaterialens särskilda natur ger upphov till. Meddelandet ger enbart en allmän rättslig översikt som visar att det för närvarande inte finns några nanospecifika bestämmelser i gemenskapens lagstiftning.

Q.  Nanomaterial bör täckas av en mångsidig, differentierad och anpassningsbar lagstiftning som grundar sig på försiktighetsprincipen(20), principen om producentansvar och principen om att förorenaren betalar för att garantera säker produktion, användning och bortskaffande av nanomaterial innan tekniken släpps ut på marknaden. Samtidigt måste man undvika att systematiskt ta till allmänna moratorier eller odifferentierad behandling av olika nanomaterialtillämpningar.

R.  De nästan obegränsade användningsområdena för nanoteknik inom så skilda sektorer som elektronik, textilindustri, biomedicin, kroppsvårdsprodukter, rengöringsprodukter samt livsmedels- och energiområdena gör det omöjligt att införa en enda rättslig ram på gemenskapsnivå.

S.  Inom ramen för Reach har man redan enats om att det behövs ytterligare riktlinjer och råd om nanomaterial, särskilt om identifiering av ämnen, samt en anpassning av riskbedömningsmetoder. Om man tittar närmare på Reach framgår många ytterligare brister när det gäller nanomaterial.

T.  Det finns en risk för att avfallslagstiftningen inte kommer att tillämpas korrekt i avsaknad av nanospecifika bestämmelser.

U.  Under hela sin livscykel skapar nanomaterial stora utmaningar på arbetsmiljöområdet, eftersom många arbetstagare längs produktionskedjan exponeras för dessa material utan att veta om de säkerhetsprocedurer och skyddsåtgärder som vidtas är tillräckliga och effektiva. Exponeringen för effekterna av nanomaterial väntas drabba fler arbetstagare och fler yrken i framtiden.

V.  De omfattande Ändring avseende nanomaterial som antogs genom en överenskommelse mellan rådet och Europaparlamentet i första behandlingen inom ramen för omarbetningen av kosmetikadirektivet(21), och de omfattande Ändring som Europaparlamentet antog i första behandlingen av översynen av förordningen om nya livsmedel(22), belyser behovet att ändra gemenskapens lagstiftning på området så att nanomaterial kan hanteras på lämpligt sätt.

W.  Den nuvarande debatten om lagstiftning om nanomaterial är huvudsakligen begränsad till expertkretsar, trots att nanomaterial har potential att medföra en djupgående samhällelig förändring, vilket kräver ett vittgående offentligt samråd.

X.  Breda patent på nanomaterial riskerar att hämma vidare innovation, på samma sätt som de överdrivna kostnaderna för patentering och den bristfälliga möjligheten för mycket små företag och små och medelstora företag att få tillgång till patent.

Y.  Nanoteknik kommer sannolikt att växa samman med bioteknik, biologi, kognitiva vetenskaper och informationsteknik, något som väcker allvarliga etiska frågor om trygghet, säkerhet och respekt för de grundläggande rättigheterna som måste analyseras i ett nytt yttrande av Europeiska gruppen för etik inom vetenskap och ny teknik.

Z.  Uppförandekoden är ett viktigt instrument för en säker, integrerad och ansvarsfull forskning om nanomaterial. Koden måste antas och respekteras av alla producenter som har för avsikt att framställa varor eller släppa ut dem på marknaden.

AA.  Vid översynen av all tillämplig gemenskapslagstiftning bör principen "inga data, ingen marknad" tillämpas för nanomaterial.

1.  Europaparlamentet är övertygat om att användningen av nanomaterial bör motsvara medborgarnas verkliga behov och att fördelarna med nanomaterial endast kan realiseras på ett säkert och ansvarsfullt sätt inom ramen för en tydlig politik och ett tydligt regelverk (lagstiftning och andra bestämmelser) som uttryckligen beaktar befintliga och förväntade tillämpningar för nanomaterial samt de särskilda hälso-, miljö- och säkerhetsproblem som nanomaterial kan ge upphov till.

2.  Europaparlamentet beklagar att det inte gjorts någon ordentlig utvärdering av den faktiska tillämpningen av gemenskapslagstiftningens allmänna bestämmelser i ljuset av nanomaterialens verkliga beskaffenhet.

3.  Europaparlamentet anser att kommissionen lämnar mycket missvisande uppgifter när den innan det har skett en lämplig utvärdering av befintlig gemenskapslagstiftning och trots frånvaron av nanospecifika bestämmelser i denna hävdar a) att den befintliga lagstiftningen i princip täcker de relevanta riskerna med nanomaterial och b) att skyddet av hälsan, säkerheten och miljön framför allt behöver stärkas genom ett förbättrat genomförande av dagens lagstiftning. I själva verket missar den i stort sett alla risker på grund av att det inte finns lämpliga data och metoder för en bedömning av riskerna med nanomaterial.

4.  Europaparlamentet anser att det säkra, ansvarsfulla och integrerade förhållningssätt till nanoteknik som Europeiska unionen förespråkar äventyras av bristen på information om användningen av nanomaterial som redan finns på marknaden och deras säkerhet, särskilt i känsliga tillämpningar där konsumenterna är direktexponerade.

5.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över all tillämplig lagstiftning inom två år för att garantera säkerhet vid alla tillämpningar av nanomaterial som under sin livscykel kan medföra en påverkan på hälsan, miljön eller säkerheten, och att garantera att bestämmelserna i lagstiftningen och genomförandeverktygen speglar de särskilda egenskaper hos nanomaterial som arbetstagare, konsumenter och/eller miljön kan utsättas för.

6.  Europaparlamentet poängterar att en sådan översyn är nödvändig inte bara för att skydda människors hälsa och miljön på adekvat sätt utan även för att skapa säkerhet och förutsägbarhet för ekonomiska aktörer och stärka allmänhetens förtroende.

7.  Europaparlamentet efterlyser en heltäckande, vetenskapligt baserad definition av nanomaterial i gemenskapslagstiftningen, vilket är en förutsättning för nanospecifika ändringar av tillämplig övergripande och sektorsspecifik lagstiftning.

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja antagandet av en harmoniserad definition av nanomaterial på internationell nivå och att anpassa EU:s rättsliga ram på området i enlighet härmed.

9.  Europaparlamentet anser det vara särskilt viktigt att uttryckligen ta upp nanomaterial inom ramen för åtminstone kemikalielagstiftning (Reach, biocider), livsmedelslagstiftning (livsmedel, livsmedelstillsatser, livsmedel och foder från genetiskt modifierade organismer), lagstiftning om skydd av arbetstagare samt lagstiftning om luftkvalitet, vattenkvalitet och avfall.

10.  Europaparlamentet kräver tillämpning av en "omsorgsplikt" för framställare som vill släppa ut nanomaterial på marknaden. Parlamentet uppmanar dessa framställare att ansluta sig till EU:s uppförandekod för ansvarsfull nanovetenskaplig och nanoteknisk forskning.

11.  Europaparlamentet uppmanar särskilt kommissionen att utvärdera behovet av att se över Reach på bl.a. följande områden:

12.  Europaparlamentet uppmanar särskilt kommissionen att utvärdera behovet av att se över avfallslagstiftningen på bl.a. följande områden:

13.  Europaparlamentet uppmanar särskilt kommissionen att undersöka behovet av att se över gränsvärdena för utsläpp och miljökvalitetsnormerna i lagstiftningen om luft och vatten för att komplettera de viktbaserade åtgärderna med mått som baseras på partikelantal och/eller partikelyta, så att nanomaterial hanteras på ett adekvat sätt.

14.  Europaparlamentet betonar hur viktigt det är för kommissionen och/eller medlemsstaterna att säkerställa att principerna i gemenskapens arbetsmiljölagstiftning följs och efterlevs när det gäller nanomaterial. Arbetsmiljöspecialister måste också få den fortbildning som behövs för att kunna förhindra potentiellt skadlig exponering för nanomaterial.

15.  Europaparlamentet uppmanar särskilt kommissionen att utvärdera behovet av att se över lagstiftningen om skydd av arbetstagare på bl.a. följande områden:

16.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att före juni 2011 sammanställa en förteckning över de olika typerna av nanomaterial på den europeiska marknaden och deras användning, med respekt för befogade företagshemligheter såsom recept, och att offentliggöra denna förteckning. Parlamentet uppmanar även kommissionen att samtidigt rapportera om dessa nanomaterials säkerhet.

17.  Europaparlamentet upprepar sin begäran att konsumenter ska ges information om användningen av nanomaterial i konsumentprodukter: Beståndsdelar i form av nanomaterial i ämnen, blandningar eller artiklar ska tydligt anges på produktmärkningen (i förteckningen över beståndsdelar ska t.ex. namnet på sådana beståndsdelar följas av termen "nano" inom parentes).

18.  Europaparlamentet efterlyser en fullständig tillämpning av direktiv 2006/114/EG för att säkerställa att det inte förekommer någon vilseledande reklam för nanomaterial.

19.  Europaparlamentet efterlyser att det snarast ska utvecklas lämpliga testprotokoll och metrologiska standarder för bedömning av faran med och arbetstagares, konsumenters och miljöns exponering för nanomaterial under hela deras livscykel med hjälp av en tvärvetenskaplig metod.

20.  Europaparlamentet efterlyser en ökning av finansieringen av forskning om miljö-, hälso- och säkerhetsaspekterna av nanomaterial under deras livscykel, t.ex. via inrättandet av en särskild europeisk fond inom det sjunde ramprogrammet. Parlamentet uppmanar även specifikt kommissionen att se över utvärderingskriterierna enligt det sjunde ramprogrammet så att detta program drar till sig och finansierar avsevärt mer forskning för att förbättra de vetenskapliga metoderna för att bedöma nanomaterial.

21.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja samordning och utbyte mellan medlemsstater i fråga om forskning och utveckling, riskbedömning, utarbetande av vägledning och reglering av nanomaterial genom att använda befintliga mekanismer (t.ex. Reach Competent Authorities Subgroup on Nanomaterials [Reachs behöriga myndigheters undergrupp för nanomaterial]) eller genom att, vid behov, skapa nya.

22.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att så snart som möjligt föreslå ett permanent och oberoende europeiskt nätverk som ska ansvara för att övervaka nanoteknik och nanomaterial, samt ett program för grundforskning och tillämpad forskning om metoderna för denna övervakning (särskilt metrologi, detektion, toxicitet och epidemiologi).

23.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inleda en EU-omfattande offentlig debatt om nanoteknik och nanomaterial samt om lagstiftning om nanomaterial.

24.  Europaparlamentet erkänner att det är nödvändigt att undanröja hinder för tillgång till patent, särskilt för mycket små företag samt små- och medelstora företag, och vill samtidigt att patenträttigheter ska begränsas till specifika tillämpningar eller produktionsmetoder för nanomaterial och bara i undantagsfall utsträckas till nanomaterialen som sådana, detta för att undvika att hämma innovationen.

25.  Europaparlamentet anser att det måste tas fram stränga etiska riktlinjer i god tid och särskilt för nanoläkemedel, såsom respekt för privatlivet, ett fritt och informerat samtycke, fastställda gränser för icke-terapeutiska förändringar av människor, samtidigt som detta lovande tvärvetenskapliga område ska uppmuntras genom banbrytande teknik som avbildning och molekylärdiagnostik, vilka kan ha omfattande inverkan på tidig diagnos och förståndig och effektiv behandling av åtskilliga sjukdomstillstånd. Parlamentet ber Europeiska gruppen för etik inom vetenskap och ny teknik att utarbeta ett yttrande om denna fråga som bygger på dess yttrande nr 21 av den 17 januari 2007 om "de etiska aspekterna på nanomedicin", och att dra fördel av det yttrande om etik som avgivits av EU:s nationella etiska organ samt det arbete som uträttats av internationella organisationer som Unesco.

26.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att särskilt uppmärksamma den nanotekniska utvecklingens sociala dimension. Vidare måste det säkerställas att berörda arbetsmarknadsparter kan delta aktivt från ett så tidigt skede som möjligt.

27.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att granska behovet av att se över lagstiftningen för att kostnadseffektivt reglera nanomaterial som uppstår som oavsiktliga biprodukter i förbränningsprocesser.

28.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1) EUT C 306 E, 15.12.2006, s. 426. (2) Yttrande om de vetenskapliga aspekterna av existerande och föreslagna definitioner för produkter inom nanovetenskap och nanoteknik, 29 november 2007: http://ec.europa.eu/health/ph_risk/committees/04_scenihr/docs/scenihr_o_012.pdfInformation från kommissionen om SCENIHR:s yttrande om de vetenskapliga aspekterna av existerande och föreslagna definitioner för produkter inom nanovetenskap och nanoteknik: http://ec.europa.eu/health/ph_risk/committees/04_scenihr/docs/scenihr_oc_012.pdfYttrande om lämpligheten i riskbedömningsmetoden enligt de tekniska riktlinjerna för nya och befintliga ämnen med avseende på riskbedömning av nanomaterial, 21–22 juni 2007: http://ec.europa.eu/health/ph_risk/committees/04_scenihr/docs/scenihr_o_010.pdfÄndrat yttrande (efter offentliga samråd) om befintliga metoders lämplighet för bedömning av potentiella risker med konstruerade och oavsiktliga nanotekniska produkter, 10 mars 2006:http://ec.europa.eu/health/ph_risk/committees/04_scenihr/docs/scenihr_o_003b.pdfYttrande om riskbedömning av nanoteknikprodukter, 19 januari 2009:http://ec.europa.eu/health/ph_risk/committees/04_scenihr/docs/scenihr_o_023b.pdf (3) Yttrande om säkerheten hos nanomaterial i kosmetiska produkter, 18 december 2007; http://ec.europa.eu/health/ph_risk/committees/04_sccp/docs/sccp_o_123.pdf (4) Etikgruppens yttrande nr 21, avgivet den 17 januari 2007. (5) EUT L 396, 30.12.2006, s. 1. (6) EGT L 123, 24.4.1998, s. 1. (7) EGT L 183, 29.6.1989, s. 1. (8) EGT L 11, 15.1.2002, s. 4. (9) EGT L 262, 27.9.1976, s. 169. (10) EGT L 31, 1.2.2002, s. 1. (11) EUT L 354, 31.12.2008, s. 16. (12) EGT L 109, 6.5.2000, s. 29. (13) EUT L 268, 18.10.2003, s. 24. (14) EGT L 43, 14.2.1997, s. 1. (15) EUT L 353, 31.12.2008, s. 1. (16) EUT L 24, 29.1.2008, s. 8. (17) EGT L 327, 22.12.2000, s. 1. (18) EUT L 114, 27.4.2006, s. 9. (19) EUT L 376, 27.12.2006, s. 21. (20) Kommissionens meddelande av den 2 februari 2000 om försiktighetsprincipen (KOM(2000)0001). (21) Europaparlamentets ståndpunkt av den 24 mars 2009, antagna texter P6_TA(2009)0158. (22) Europaparlamentets ståndpunkt av den 25 mars 2009, antagna texter P6_TA(2009)0171. (23) Kommissionens beslut 2000/532/EG av den 3 maj 2000 om ersättning av beslut 94/3/EG om en förteckning över avfall i enlighet med artikel 1 a i rådets direktiv 75/442/EEG om avfall, och rådets beslut 94/904/EG om upprättande av en förteckning över farligt avfall i enlighet med artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689/EEG om farligt avfall (EGT L 226, 6.9.2000, s. 3). (24) Rådets beslut 2003/33/EG av den 19 december 2002 om kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid avfallsdeponier i enlighet med direktiv 1999/31/EG – artikel 16 och bilaga II (EGT L 11, 16.1.2003, s. 27).