Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av den särskilda rapporten av den 24 februari 2010 från Europeiska ombudsmannen till Europaparlamentet,

–  med beaktande av artikel 228.1 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (fd. artikel 195 i EG-fördraget),

–  med beaktande av artiklarna 41.1, 42 och 43 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

–  med beaktande av Europaparlamentets beslut 94/262/EKSG, EG, Euratom av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning(1), senast ändrat genom Europaparlamentets beslut 2008/587/EG, Euratom av den 18 juni 2008(2),

–  med beaktande av kommissionens meddelande till Europaparlamentet och Europeiska ombudsmannen om klagandens ställning i ärenden om överträdelser av gemenskapsrätten(3),

–  med beaktande av artikel 205.2 första meningen i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för framställningar (A7-0293/2010), och av följande skäl:

A.  I artikel 228 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ges Europeiska ombudsmannen befogenhet att från varje unionsmedborgare ta emot klagomål om missförhållanden i unionsinstitutionernas, unionsorganens eller unionsbyråernas verksamhet.

B.  Klagomål från EU-medborgare är en viktig informationskälla beträffande eventuella överträdelser av gemenskapsrätten.

C.  I artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna föreskrivs att ”var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner, organ och byråer”.

D.  Den 1 mars 2007 ansökte en icke-statlig organisation för miljöskydd hos kommissionen om att få tillgång till uppgifter och handlingar som fanns hos generaldirektoratet för näringsliv och hos kommissionens tidigare vice ordförande med ansvar för näringsliv och industri. Handlingarna gällde sammanträden mellan kommissionen och företrädare för biltillverkare där kommissionens strategi i frågan om koldioxidutsläpp från bilar hade diskuterats.

E.  Kommissionen beviljade tillgång till 15 av 18 skrivelser som översänts till den dåvarande kommissionsledamoten Günter Verheugen, men nekade tillgång till tre skrivelser som översänts av den tyska biltillverkaren Porsche, med motiveringen att ett utlämnande av dessa skrivelser skulle undergräva skyddet för företagets affärsintressen.

F.  I artikel 1a i förordning (EG) nr 1049/2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar(4) anges att syftet med denna förordning är att garantera största möjliga tillgång till handlingar som finns hos rådet, Europaparlamentet och kommissionen. Enligt Europeiska unionens domstols fasta rättspraxis ska alla undantag från denna princip tolkas strikt.

G.  Kommissionen nekade den klagande tillgång till de relevanta skrivelserna från Porsche AG på grundval av artikel 4.2 första strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001, där det föreskrivs att ”institutionerna skall vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för en fysisk eller juridisk persons affärsintressen, inklusive immateriella rättigheter ...”.

H.  Skrivelserna i fråga översändes av Porsche AG i samband med kommissionens samråd med huvudintressenterna om översynen av gemenskapens strategi för att minska koldioxidutsläppen från personbilar. Det var följaktligen troligt att de tre skrivelserna innehöll uppgifter om Porsche AG:s affärsförbindelser, och kommissionen kunde därför ha bedömt att de omfattades av det undantag som fastställs i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001.

I.  Ombudsmannens personal undersökte de tre skrivelserna från Porsche AG samt korrespondens via e-post mellan kommissionen och Porsche, där kommissionen upplyste Porsche om att den inte hade för avsikt att lämna ut de tre skrivelserna. På grundval av denna undersökning drog ombudsmannen slutsatsen att kommissionen felaktigt hade vägrat att ge fullständig tillgång till skrivelserna från Porsche AG i enlighet med artikel 4.2 första strecksatsen, och tillgång till delar av handlingarna i enlighet med artikel 4.6 i förordning (EG) nr 1049/2001(5). Detta utgjorde ett administrativt missförhållande.

J.  Den 27 oktober 2008 ingav ombudsmannen ett förslag till rekommendation till kommissionen där han beskrev sin sakliga och rättsliga analys i detalj och konstaterade att kommissionen borde bevilja tillgång till de tre skrivelser som översänts av Porsche AG till den tidigare vice ordföranden Günter Verheugen i sin helhet, eller överväga att lämna ut delar av dem.

K.  På grundval av artikel 195 i EG-fördraget (nu artikel 228 i FEUF) uppmanade ombudsmannen kommissionen att inkomma med ett detaljerat yttrande inom tre månader, det vill säga senast den 31 januari 2009.

L.  Kommissionen ingav inte sitt yttrande inom den frist på tre månader som föreskrivs i artikel 228 i FEUF, utan krävde i stället sex förlängningar av tidsfristen för att inge sitt detaljerade yttrande om ombudsmannens förslag till rekommendation. I juli och återigen i september 2009 informerade ombudsmannen kommissionens sekretariat om sin avsikt att lägga fram en särskild rapport för parlamentet om han inte fick något svar på sitt förslag till rekommendation.

M.  När den nya kommissionen hade tillträtt beviljade den tillgång till skrivelserna. Detta skedde emellertid mer än 15 månader efter att förslaget till rekommendation hade utfärdats, och inte inom de tre månader som föreskrivs i Europeiska ombudsmannens stadga och i artikel 228 i FEUF.

N.  Genom att dröja med sitt svar på förslaget till rekommendation i 15 månader åsidosatte kommissionen sin skyldighet att samarbeta lojalt och i ärligt uppsåt med ombudsmannen under hans undersökning av klagomål 676/2008/RT. Detta är skadligt inte bara för den interinstitutionella dialogen, utan också för EU:s anseende hos allmänheten.

O.  Ombudsmannen har påvisat dröjsmål från kommissionens sida i ytterligare ett ärende beträffande tillgång till handlingar (355/2007(TN)FOR), där kommissionen skulle ha ingett sitt detaljerade yttrande om ombudsmannens förslag till rekommendation senast den 31 oktober 2009, men till dags dato fortfarande inte har gjort detta.

P.  Endast i fyra av de 22 ärenden om tillgång till handlingar som ombudsmannen behandlade under 2009 besvarade kommissionen klagomålen inom de ursprungliga tidsfristerna. I 14 av dessa 22 ärenden ingav kommissionen sitt svar mer än 30 dagar för sent, och i sex ärenden ingav den sitt svar minst 80 dagar för sent.

Q.  Europaparlamentets ansvar som EU:s enda folkvalda församling är att garantera och skydda Europeiska ombudsmannens oberoende i fullgörandet av hans åligganden gentemot EU:s medborgare, och att övervaka genomförandet av hans rekommendationer.

1.  Europaparlamentet stöder Europeiska ombudsmannens kritik och hans rekommendation till kommissionen i samband med klagomål 676/2008/RT.

2.  Europaparlamentet medger att kommissionens mycket försenade svar till ombudsmannen i detta ärende utgör ett åsidosättande av dess fördragsenliga skyldighet till lojalt samarbete.

3.  Europaparlamentet är mycket bekymrat över kommissionens allmänna praxis att försena och hindra ombudsmannens undersökningar av ärenden som rör tillgång till handlingar.

4.  Europaparlamentet erinrar om att kommissionen i samband med sådana samråd som föreskrivs i artikel 4.4 i förordning (EG) nr 1049/2001 måste fastställa en svarsfrist för den tredje part som upprättat handlingen. Parlamentet understryker att kommissionen bör utöva denna befogenhet på ett sätt som gör det möjligt för den att iaktta sina egna svarsfrister(6).

5.  Europaparlamentet påminner om att EU:s institutioner enligt relevant rättspraxis om principen om lojalt samarbete (artikel 4.3 i FEU) är skyldiga att samarbeta i ärligt uppsåt i sina förbindelser med varandra. Parlamentet noterar att denna skyldighet tydligt fastslås i den nya artikeln 13.2 i FEU.

6.  Europaparlamentet anser att kommissionens bristande samarbetsvilja i detta och andra ärenden som rör tillgång till handlingar riskerar att urholka medborgarnas förtroende för kommissionen samt undergräva Europeiska ombudsmannens och Europaparlamentets möjligheter att övervaka kommissionen på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. Därmed strider detta mot själva den rättsstatsprincip som EU grundas på.

7.  Europaparlamentet kräver att kommissionen ska göra ett åtagande gentemot parlamentet om att uppfylla sin skyldighet till lojalt samarbete med Europeiska ombudsmannen i framtiden.

8.  Europaparlamentet anser att parlamentet – om kommissionen skulle underlåta att göra ett sådant åtagande och/eller fortsätta visa bristande samarbetsvilja gentemot ombudsmannen – kan komma att vidta sanktioner mot kommissionen. I dessa sanktioner kan bland annat ingå att placera en del av kommissionens budget för administrativa utgifter i reserven.

9.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och Europeiska ombudsmannen.

(1) EGT L 113, 4.5.1994, s. 15. (2) EUT L 189, 17.7.2008, s. 25. (3) EGT C 244, 10.10.2002, s. 5. (4) EGT L 145, 31.5.2001, s. 43. (5) Artikel 4.6 i förordning (EG) nr 1049/2001 har följande lydelse: ”Om enbart delar av den begärda handlingen omfattas av något av undantagen, skall övriga delar av handlingen lämnas ut.” (6) I artikel 5.5 i tillämpningsföreskrifterna till förordning (EG) nr 1049/2001, fogade till kommissionens beslut 2001/937/EG, föreskrivs att ”Den tredje part som upprättat handlingen skall svara inom en tidsfrist som inte får vara kortare än fem arbetsdagar, men som skall göra det möjligt för kommissionen att iaktta sina egna svarsfrister…”.