(Ordinarie lagstiftningsförfarandet: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av initiativet från en grupp medlemsstater (00002/2010),

–  med beaktande av artiklarna 76 b, 82.1 andra stycket d och 289.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka rådet har lagt fram utkastet till akt för parlamentet (C7-0006/2010),

–  med beaktande av artikel 294.3 och 294.15 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor över den föreslagna rättsliga grunden,

–  med beaktande av det motiverade yttrande från ett nationellt parlament som lagts fram inom ramen för protokoll (nr 2) om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna och i vilket det konstateras att utkastet till akt inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen,

–  med beaktande av de bidrag som nationella parlament har framlagt om utkastet till lagstiftningsakt,

–  med beaktande av artiklarna 37, 44 och 55 i arbetsordningen,

–  med beaktande av de gemensamma överläggningar som utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män hållit enlighet med artikel 51 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A7-0354/2010).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet och kommissionen samt till de nationella parlamenten.

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 82.1 a och d,

med beaktande av initiativet från Konungariket Belgien, Republiken Bulgarien, Republiken Estland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Republiken Ungern, Republiken Polen, Republiken Portugal, Rumänien, Republiken Finland och Konungariket Sverige,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet(1), och

av följande skäl:

(1)  Europeiska unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

(2)  I artikel 82.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt föreskrivs det att det straffrättsliga samarbetet inom unionen ska bygga på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden.

(3)  Enligt Stockholmsprogrammet, som antogs av Europeiska rådet vid mötet den 10–11 december 2009, kan ömsesidigt erkännande omfatta alla typer av domar och avgöranden av rättslig art, vilka beroende på rättssystemet kan vara antingen straffrättsliga eller förvaltningsrättsliga. Man uppmanar även kommissionen och medlemsstaterna att undersöka hur man kan förbättra lagstiftning och praktiska stödåtgärder till skydd för brottsoffer. I programmet påpekas också att brottsoffer kan erbjudas särskilda skyddsåtgärder som bör gälla inom unionen. Detta direktiv ingår i en enhetlig och övergripande uppsättning åtgärder för brottsoffers rättigheter.

(4)  I Europaparlamentets resolution av den 26 november 2009 om avskaffande av våld mot kvinnor uppmanas medlemsstaterna att förbättra den nationella lagstiftningen och politiken för att bekämpa alla former av våld mot kvinnor och att agera för att angripa orsakerna till våldet mot kvinnor, inte minst genom förebyggande åtgärder, och unionen uppmanas att garantera alla våldsoffers rätt till hjälp och stöd. I Europaparlamentets resolution av den 10 februari 2010 om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen – 2009 stöder parlamentet förslaget om att inrätta den europeiska skyddsordern för våldsoffer.

(5)  I ett gemensamt europeiskt rättsligt område utan inre gränser är det nödvändigt att säkerställa att det skydd som ges en fysisk person i en medlemsstat bibehålls och fortsätter att gälla i varje annan medlemsstat till vilken personen flyttar eller har flyttat. Det bör också garanteras att unionsmedborgares legitima utövande av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium i enlighet med artikel 3.2 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artikel 21 i EUF-fördraget inte leder till att en person förlorar detta skydd.

(6)  För att dessa mål ska kunna uppnås bör detta direktiv fastställa regler enligt vilka det skydd som härrör från vissa skyddsåtgärder som antagits enligt en medlemsstats lagstiftning (den utfärdande staten), kan utvidgas till en annan medlemsstat där den skyddade personen beslutar att vistas eller uppehålla sig (den verkställande staten) ▌.

(7)  I detta direktiv tas hänsyn till medlemsstaternas olika rättstraditioner och det faktum att effektivt skydd endast kan tillhandahållas genom en skyddsorder som utfärdas av en annan myndighet än en brottmålsdomstol. I detta direktiv fastställs inga skyldigheter att ändra nationella system för antagande av skyddsåtgärder.

(8)  Detta direktiv är tillämpligt på skyddsåtgärder som syftar till att skydda en person mot en annan persons brottsliga handling som på något sätt kan utgöra en fara för den skyddade personens liv eller fysiska, psykiska och sexuella integritet, till exempel genom att förhindra varje form av trakasserier, eller en fara för den skyddade personens värdighet eller personliga frihet, till exempel genom att förhindra bortföranden, stalkning och andra former av indirekt tvång, och som syftar till att förebygga nya brottshandlingar eller till att begränsa följderna av redan begångna brottshandlingar. Den skyddade personens personliga rättigheter motsvarar de grundläggande värden som erkänns och upprätthålls i alla medlemsstater. Det är viktigt att understryka att direktivet gäller skyddsåtgärder i syfte att skydda alla brottsoffer, inte enbart offer för könsrelaterat våld, med hänsyn till de specifika egenskaperna för varje berörd brottstyp.

(9)  Detta direktiv är tillämpligt på skyddsåtgärder oavsett art – straffrättslig, civilrättslig eller förvaltningsrättslig – som vidtas av den rättsliga eller likvärdiga myndighet som tar beslutet i fråga, oavsett om det rör sig om straffrättsliga förfaranden eller andra förfaranden, med avseende på en handling som har varit eller hade kunnat bli föremål för ett förfarande i en domstol som särskilt är behörig i straffrätt.

(10)  Detta direktiv är avsett att vara tillämpligt på skyddsåtgärder som utfärdas till förmån för brottsoffer eller potentiella brottsoffer. Det bör inte vara tillämpligt på åtgärder som vidtas i syfte att skydda vittnen.

(11)  Om en skyddsåtgärd enligt definitionen i detta direktiv beslutats för skydd av en anhörig till den huvudsakliga skyddade personen får en europeisk skyddsorder även begäras och utfärdas för denne anhörige, på de villkor som anges i detta direktiv.

(12)  Varje begäran om utfärdande av en europeisk skyddsorder bör behandlas med vederbörlig skyndsamhet, med beaktande av fallets specifika omständigheter, däribland hur brådskande ärendet är, vilket datum den skyddade personen förväntas ankomma på den verkställande statens territorium och, om möjligt, hur stor fara den skyddade personen är utsatt för.

(13)  Om, enligt detta direktiv, upplysningar ska lämnas till den person som är orsak till fara eller till den skyddade personen, bör dessa upplysningar även lämnas till den berörda personens eventuella förmyndare eller ombud. Den skyddade personen, den person som är orsak till fara eller deras ombud i förfarandet behöver få de upplysningar som avses i detta direktiv på ett språk som de förstår, och detta behov bör tillgodoses på vederbörligt sätt.

(14)  I förfarandena för utfärdande och erkännande av en europeisk skyddsorder bör behöriga myndigheter ta lämplig hänsyn till brottsoffrens behov, däribland särskilt sårbara personer, såsom underåriga eller personer med funktionshinder.

(15)  Vid tillämpning av detta direktiv gäller att en skyddsåtgärd kan ha utfärdats till följd av en dom enligt definitionen i artikel 2 i rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder(2), eller till följd av ett beslut om övervakningsåtgärder enligt definitionen i artikel 4 i rådets rambeslut 2009/829/RIF av den 23 oktober 2009 om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande(3).

(16)  I enlighet med artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och artikel 47.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska den person som är orsak till fara, antingen inom ramen för det förfarande som leder till antagande av en skyddsåtgärd eller innan en europeisk skyddsorder utfärdas, ha rätt att höras och invända mot skyddsåtgärden.

(17)  För att kunna förhindra att brott begås eller att brott begås på nytt mot offret i den verkställande staten bör denna stat ges en rättslig grund för att erkänna det beslut som tidigare antagits i den utfärdande staten till förmån för offret, samtidigt som man ser till att det inte blir nödvändigt för offret att inleda nya förfaranden eller att på nytt lägga fram bevis i den verkställande staten som om den utfärdande staten inte hade antagit beslutet. Den verkställande statens erkännande av den europeiska skyddsordern innebär bland annat att den behöriga myndigheten i den staten, med förbehåll för de begränsningar som anges i detta direktiv, godtar att den skyddsåtgärd som antagits i den utfärdande staten finns och är giltig, erkänner den faktiska situation som beskrivs i den europeiska skyddsordern och instämmer i att skydd bör ges och bör fortsätta att ges i enlighet med sin nationella lagstiftning.

(18)   Direktivet innehåller ett visst, begränsat antal skyldigheter eller förbud som när de åläggs av den utfärdande staten och ingår i en europeisk skyddsorder bör erkännas och verkställas i den verkställande staten inom ramen för de begränsningar som föreskrivs i detta direktiv. Andra typer av skyddsåtgärder kan finnas på nationell nivå, såsom skyldigheten för personen som är orsak till fara att stanna kvar på anvisad ort, om så föreskrivs i nationell lagstiftning. Sådana åtgärder kan åläggas i den utfärdande staten inom ramen för ett förfarande som leder till antagandet av en av de skyddsåtgärder som enligt detta direktiv kan utgöra grundval för en europeisk skyddsorder.

(19)  Eftersom det i medlemsstaterna är olika typer av myndigheter (civila, straffrättsliga eller förvaltningsrättsliga) som är behöriga att utfärda och verkställa skyddsåtgärder, förefaller det lämpligt med en hög grad av flexibilitet i samarbetsmekanismen mellan medlemsstaterna enligt detta direktiv. Den behöriga myndigheten i den verkställande staten behöver därför inte i samtliga fall vidta samma skyddsåtgärd som antagits i den utfärdande staten, utan kan i viss mån efter eget skön vidta en åtgärd som den skulle anse vara tillräcklig och adekvat i ett liknande fall enligt nationell lag i den verkställande staten för ändamålet att ge den skyddade personen fortsatt skydd, mot bakgrund av den skyddsåtgärd som antagits i den utfärdande staten och som anges i den europeiska skyddsordern.

(20)  Bland de skyldigheter eller förbud som detta direktiv är tillämpligt på finns åtgärder som syftar till att begränsa personliga kontakter eller kontakter på avstånd mellan den skyddade personen och den person som är orsak till fara, till exempel genom att föreskriva bestämda villkor för sådana kontakter eller genom att införa restriktioner för innehållet i kommunikationen.

(21)  Den behöriga myndigheten i den verkställande staten bör informera den person som är orsak till fara, den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och den skyddade personen om alla åtgärder som vidtas på grundval av den europeiska skyddsordern. Vid delgivningen till den person som är orsak till fara bör vederbörlig hänsyn tas till den skyddade personens intresse av att inte få sin adress eller andra kontaktuppgifter röjda. Sådana uppgifter bör inte tas med i delgivningen, om inte adressen eller de andra kontaktuppgifterna innefattas i den skyldighet eller det förbud som den person som är orsak till fara åläggs som verkställighetsåtgärd.

(22)  När den behöriga myndigheten i den utfärdande staten har upphävt den europeiska skyddsordern bör den behöriga myndigheten i den verkställande staten upphöra med de åtgärder som den har vidtagit i syfte att verkställa den europeiska skyddsordern, varvid bör gälla att den behöriga myndigheten i den verkställande staten – på egen hand, i enlighet med sin nationella lagstiftning – får anta en skyddsåtgärd i enlighet med sin nationella lagstiftning för att skydda den berörda personen.

(23)  Eftersom detta direktiv kan tillämpas på situationer där den skyddade personen flyttar till en annan medlemsstat innebär verkställandet av bestämmelserna inte någon överföring till den verkställande staten av befogenheter i samband med huvudsakliga, upphävda, alternativa, villkorliga eller sekundära påföljder eller säkerhetsåtgärder som ålagts den person som är orsak till fara, om denne fortsätter att vara bosatt i den stat som utfärdade skyddsåtgärden.

(24)   I förekommande fall bör det vara möjligt att använda elektroniska medel för att verkställa de åtgärder som vidtagits genom tillämpning av detta direktiv, i enlighet med nationella lagar och förfaranden.

(25)  Inom ramen för samarbetet mellan de myndigheter som medverkar till att skydda den skyddade personen bör den behöriga myndigheten i den verkställande staten underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om alla överträdelser av de åtgärder som vidtagits i den verkställande staten i syfte att verkställa den europeiska skyddsordern. Den underrättelsen bör göra det möjligt för den behöriga myndigheten i den utfärdande staten att omgående besluta om lämpliga åtgärder i fråga om den skyddsåtgärd som ålagts i dess stat mot den person som är orsak till fara. Dessa mått och steg kan, när så är lämpligt, inbegripa fastställande av en frihetsberövande åtgärd i stället för den icke frihetsberövande åtgärd som ursprungligen antagits, till exempel som alternativ till tillfälligt omhändertagande eller som en konsekvens av att ett villkorligt straff omvandlas. Det förstås att detta beslut, eftersom det inte utgör något nytt fastställande av en straffrättslig påföljd med avseende på ett nytt brott, inte förhindrar den verkställande staten från att, i tillämpliga fall, fastställa straffrättsliga eller andra påföljder i händelse av överträdelse av de åtgärder som vidtagits i syfte att verkställa den europeiska skyddsordern.

(26)  Med tanke på medlemsstaternas olika rättstraditioner bör, när ingen skyddsåtgärd finns tillgänglig i den verkställande staten i ett liknande fall som den faktiska situation som beskrivs i den europeiska skyddsordern, den verkställande statens behöriga myndighet till den utfärdande statens behöriga myndighet rapportera varje överträdelse om vilken den har kännedom av den skyddsåtgärd som beskrivs i den europeiska skyddsordern.

(27)  För att säkerställa en smidig tillämpning av direktivet i varje enskilt fall ska de behöriga myndigheterna i den utfärdande och verkställande staten utöva sina befogenheter i enlighet med bestämmelserna i detta direktiv, med beaktande av principen ne bis in idem.

(28)  Den skyddade personen bör inte vara tvungen att bära sådana kostnader för erkännandet av den europeiska skyddsordern som inte är proportionerliga jämfört med ett liknande nationellt fall. Vid genomförandet av detta direktiv bör medlemsstaterna säkerställa att den skyddade personen efter erkännandet av den europeiska skyddsordern, och som en direkt konsekvens av detta erkännande inte blir tvungen att inleda ytterligare nationella förfaranden för att från den verkställande myndigheten, utverka ett beslut om vidtagande av en åtgärd som skulle finnas tillgänglig enligt nationell lagstiftning i ett liknande fall för att garantera den skyddade personens skydd.

(29)  Med beaktande av principen om ömsesidigt erkännande, som detta direktiv bygger på, bör medlemsstaterna i möjligaste mån främja direktkontakt mellan de behöriga myndigheterna vid tillämpningen av detta instrument.

(30)  Utan att det påverkar rättsväsendets oberoende eller olikheter i det sätt på vilket rättsväsendet är organiserat i unionen bör medlemsstaterna överväga att kräva att de ansvariga för utbildning av domare, åklagare, polis och övrig juridisk personal som deltar i förfaranden som syftar till ett utfärdande eller erkännande av en europeisk skyddsorder tillhandahåller lämplig utbildning med avseende på målen i detta direktiv.

(31)  För att underlätta utvärderingen av tillämpningen av detta direktiv bör medlemsstaterna förse kommissionen med relevanta uppgifter om den europeiska skyddsordern rörande tillämpningen av nationella förfaranden, åtminstone antalet europeiska skyddsordrar som begärts, utfärdats och/eller erkänts. Här skulle även andra uppgifter, till exempel vilka brottstyper det rör sig om, vara till nytta.

(32)  Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att skydda personer som befinner sig i fara, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva med tanke på de berörda situationernas gränsöverskridande art och det därför, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, får unionen besluta om åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EUF-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i artikel i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(33)  Detta direktiv bör bidra till skydd av personer som befinner sig i fara och därigenom komplettera, dock utan att påverka, de instrument som redan finns på detta område, såsom rådets rambeslut 2008/947/RIF och rådets rambeslut 2009/829/RIF.

(34)  När ett beslut som avser en skyddsåtgärd faller inom tillämpningsområdet för rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område(4), rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar(5) eller 1996 års Haagkonvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn(6), bör detta beslut erkännas och verkställas i enlighet med bestämmelserna i det rättsinstrumentet.

(35)  Medlemsstaterna och kommissionen bör, där så är lämpligt, ta med information om den europeiska skyddsordern i befintliga utbildnings- och upplysningskampanjer om skyddet av brottsoffer.

(36)  Personuppgifter som behandlas vid genomförandet av detta direktiv bör skyddas i enlighet med rådets rambeslut 2008/977/RIF av den 27 november 2008 om skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete(7), och i enlighet med Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter, som ratificerats av samtliga medlemsstater.

(37)  Detta direktiv bör stå i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter som garanteras i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, i enlighet med artikel 6 i EU-fördraget.

(38)  Vid genomförandet av detta direktiv uppmanas medlemsstaterna att beakta de rättigheter och principer som föreskrivs i konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

I detta direktiv fastställs bestämmelser som gör det möjligt för en rättslig eller likvärdig myndighet i en medlemsstat, där en skyddsåtgärd har beslutats med syftet att skydda en person mot en annan persons brottsliga handlingar som kan utgöra en fara för personens liv, fysiska eller psykiska integritet och värdighet, personliga frihet eller sexuella integritet, att utfärda en europeisk skyddsorder varigenom en behörig myndighet i en annan medlemsstat kan fortsätta att skydda den berörda personen inom denna medlemsstats territorium, efter det att det i den utfärdande staten begåtts en handling som har varit eller kunde ha blivit föremål för ett förfarande i en domstol som särskilt är behörig i straffrättsliga frågor.

Artikel 2

Definitioner

5)  ”utfärdande stat”: den medlemsstat där man ▌vidtagit en skyddsåtgärd som utgör grunden för utfärdande av en europeisk skyddsorder.

6)  ”verkställande stat”: den medlemsstat till vilken en europeisk skyddsorder har översänts för erkännande.

7)  ”övervakande stat”: den stat till vilken en dom i enlighet med artikel 2 i rådets rambeslut 2008/947/RIF, eller ett beslut om övervakningsåtgärder i enlighet med artikel 4 i rambeslut 2009/829/RIF, har översänts.

▌

Artikel 3

Utseende av behöriga myndigheter

1.  Varje medlemsstat ska underrätta kommissionen om vilken eller vilka rättsliga eller likvärdiga myndigheter som, enligt dess nationella lagstiftning, är behöriga att utfärda en europeisk skyddsorder och att, i enlighet med detta direktiv, erkänna en sådan order när medlemsstaten är utfärdande stat eller verkställande stat.

▌

2.  Kommissionen ska göra den erhållna informationen tillgänglig för alla medlemsstater. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om den information som avses i punkt 1 på något sätt ändras.

Artikel 4

Anlitande av en central myndighet

1.  Varje medlemsstat får utse en central myndighet eller, om det föreskrivs i dess rättssystem, flera centrala myndigheter som ska bistå dess behöriga myndigheter.

2.  Om det är nödvändigt på grund av organisationen av dess rättssystem får en medlemsstat bestämma att dess centrala myndighet respektive myndigheter ska ansvara för den administrativa överföringen och mottagandet av europeiska skyddsorder och för all annan officiell korrespondens i samband med dem. Det gör att alla meddelanden, samråd och informationsutbyten, förfrågningar och underrättelser mellan behöriga myndigheter i förekommande fall kan handläggas av den utsedda centrala myndigheten, respektive de utsedda centrala myndigheterna, i den berörda medlemsstaten.

3.  Medlemsstater som vill utnyttja de möjligheter som avses i denna artikel ska meddela kommissionen uppgifter om den eller de utsedda centrala myndigheterna. Dessa anvisningar ska vara bindande för alla myndigheter i den utfärdande medlemsstaten.

Artikel 5

Villkor om förefintlighet av en skyddsåtgärd enligt nationell lagstiftning

Artikel 6

Utfärdande av en europeisk skyddsorder

1.  En europeisk skyddsorder får utfärdas när den skyddade personen beslutar att bosätta sig eller redan är bosatt i en annan medlemsstat, eller när den skyddade personen beslutar att uppehålla sig eller redan uppehåller sig i en annan medlemsstat. Vid beslut om utfärdande av en europeisk skyddsorder ska den behöriga myndigheten i den utfärdande staten beakta bland annat den tidsperiod eller de tidsperioder som den skyddade personen planerar att uppehålla sig i den verkställande staten och hur angeläget skyddsbehovet är.

2.  En behörig myndighet i den utfärdande staten får utfärda en europeisk skyddsorder endast på begäran av den skyddade personen, efter att ha kontrollerat att skyddsåtgärden uppfyller kraven i artikel 5.

3.  Den skyddade personen ▌får lämna in en begäran om utfärdande av en europeisk skyddsorder, antingen till den behöriga myndigheten i den utfärdande staten eller till den behöriga myndigheten i den verkställande staten. Om en sådan begäran lämnas in i den verkställande staten ska dess behöriga myndighet så snart som möjligt översända denna begäran till den behöriga myndigheten i den utfärdande staten ▌.

4.  Innan en europeisk skyddsorder utfärdas ska den person som är orsak till fara ha rätt att höras och att invända mot skyddsåtgärden, om personen i fråga inte har haft dessa rättigheter i det förfarande som ledde till att skyddsåtgärden vidtogs.

5.  När en behörig myndighet ▌vidtar en skyddsåtgärd som omfattar en eller flera av de skyldigheter eller förbud som avses i artikel 5 ska myndigheten på lämpligt sätt i enlighet med förfaranden i nationell lagstiftning informera den skyddade personen om möjligheten att begära en europeisk skyddsorder om den skyddade personen beslutar att flytta till en annan medlemsstat, liksom om de grundläggande villkoren för en sådan begäran. Myndigheten ska råda den skyddade personen att lämna in ansökan innan denne lämnar den utfärdande statens territorium.

6.  Om den skyddade personen har en förmyndare eller ett ombud får denne lämna in den begäran som avses i punkterna 2 och 3 på den skyddade personens vägnar.

7.  Om en begäran om utfärdande av en europeisk skyddsorder avslås ska den behöriga myndigheten i den utfärdande staten i tillämpliga fall informera den skyddade personen om tillgängliga rättsmedel enligt den nationella lagstiftningen för omprövning av detta beslut.

Artikel 7

Den europeiska skyddsorderns form och innehåll

Artikel 8

Förfarande för överföring

1.  När den behöriga myndigheten i den utfärdande staten överför den europeiska skyddsordern till den behöriga myndigheten i den verkställande staten ska den göra detta på ett sätt som lämnar en skriftlig uppteckning som möjliggör för den verkställande medlemsstaten att fastställa äktheten. All officiell kommunikation ska också ske direkt mellan de nämnda behöriga myndigheterna.

2.  Om den behöriga myndigheten i den verkställande eller den utfärdande staten inte är känd av den behöriga myndigheten i den andra staten, ska den senare myndigheten vidta alla nödvändiga efterforskningar, inklusive via kontaktpunkterna i det europeiska rättsliga nätverk som avses i rådets beslut 2008/976/RIF av den 16 december 2008 om det europeiska rättsliga nätverket(8), den nationella Eurojustmedlemmen eller det nationella systemet för samordning av Eurojust, för att erhålla den nödvändiga informationen.

3.  När en myndighet i den verkställande staten som får en europeisk skyddsorder inte har behörighet att erkänna den ska denna myndighet på tjänstens vägnar översända den europeiska skyddsordern till den behöriga myndigheten och utan dröjsmål informera den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om detta på ett sätt som kan styrkas i skrift.

Artikel 9

Åtgärder i den verkställande staten

1.  Efter mottagande av en europeisk skyddsorder som överförs i enlighet med artikel 8, ska den behöriga myndigheten i den verkställande staten utan otillbörligt dröjsmål erkänna ordern och fatta ett beslut om vidtagande av eventuella åtgärder som i ett liknande fall skulle kunna tillämpas enligt nationell lagstiftning för att garantera skyddet av den skyddade personen, om den inte beslutar att åberopa något av skälen för icke-erkännande i artikel 10.

2.  Den åtgärd som antas av den behöriga myndigheten i den verkställande staten i enlighet med punkt 1, liksom eventuella andra åtgärder som vidtas på grundval av ett senare beslut som avses i artikel 11, ska i största möjliga mån överensstämma med den skyddsåtgärd som beordrats i den utfärdande staten.

3.  Den behöriga myndigheten i den verkställande staten ska informera personen som är orsak till fara, den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och den skyddade personen om eventuella åtgärder som vidtas genom tillämpning av punkt 1, liksom om möjliga rättsliga konsekvenser av en överträdelse av sådana åtgärder, enligt vad som föreskrivs i nationell lagstiftning och i enlighet med artikel 11.2. Adressen eller andra kontaktuppgifter till den skyddade personen ska inte röjas för personen som är orsak till fara såvida detta inte är nödvändigt med hänsyn till verkställigheten av den åtgärd som antas genom tillämpning av punkt 1.

4.  Om den behöriga myndigheten i den verkställande staten anser att den information som översänts tillsammans med den europeiska skyddsordern i enlighet med artikel 7 är ofullständig, ska myndigheten utan dröjsmål informera den behöriga myndigheten i den utfärdande staten på ett sätt som kan styrkas i skrift och fastställa en rimlig tidsfrist inom vilken myndigheten ska lämna den information som saknas.

Artikel 10

Skäl för icke-erkännande av en europeisk skyddsorder

▌

1.  Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får vägra att erkänna en europeisk skyddsorder under följande omständigheter:

2.   Om den behöriga myndigheten i den verkställande staten vägrar att erkänna en europeisk skyddsorder på grundval av ett eller flera av ovanstående skäl, ska den

Artikel 11

Tillämplig lag och behörighet i den verkställande staten

1.  Den verkställande staten är behörig att anta och verkställa åtgärder i den staten efter det att en europeisk skyddsorder har erkänts. Lagstiftningen i den verkställande staten är tillämplig på antagandet och verkställandet av det beslut som föreskrivs i artikel 9.1, inklusive bestämmelser om rättsmedel mot beslut som antas i den verkställande staten med avseende på den europeiska skyddsordern.

2.  I händelse av en överträdelse av en eller flera av de åtgärder som vidtagits av den verkställande staten efter det att den europeiska skyddsordern erkänts är den behöriga myndigheten i den verkställande staten, genom tillämpning av punkt 1, behörig att

3.  Om ingen åtgärd kan vidtas på nationell nivå i ett liknande fall i den verkställande staten, ska den verkställande statens behöriga myndighet till den utfärdande statens behöriga myndighet rapportera varje överträdelse om vilken den har kännedom av den skyddsåtgärd som beskrivs i den europeiska skyddsordern.

Artikel 12

Underrättelse om överträdelser

Den behöriga myndigheten i den verkställande staten ska informera den behöriga myndigheten i den utfärdande staten eller i den övervakande staten om alla överträdelser av den åtgärd eller de åtgärder som vidtagits på grundval av den europeiska skyddsordern. För meddelandet ska det standardformulär som återges i bilaga II användas.

Artikel 13

Behörighet i den utfärdande staten

1.  Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten har ensam behörighet att fatta beslut om

2.  Den utfärdande statens lagstiftning ska tillämpas vid de beslut som fattas enligt punkt 1.

3.  När en dom i enlighet med artikel 2 i rådets rambeslut 2008/947/RIF eller ett beslut om övervakningsåtgärder i enlighet med artikel 4 i rådets rambeslut 2009/829/RIF redan har överförts till en annan medlemsstat, eller när en sådan dom eller ett sådant beslut om övervakningsåtgärder överförs efter utfärdande av en europeisk skyddsorder i en annan medlemsstat, ska följdbeslut fattas i enlighet med relevanta bestämmelser i dessa rambeslut.

4.  Den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten ska utan dröjsmål informera den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten om alla beslut som fattas i enlighet med punkt 1.

5.  Om den behöriga myndigheten i den utfärdande staten har återkallat eller upphävt en europeisk skyddsorder enligt punkt 1a ska den behöriga myndigheten i den verkställande staten avbryta de åtgärder som antagits enligt artikel 9.1 så snart som den i vederbörlig ordning har underrättats av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten.

6.  Om den behöriga myndigheten i den utfärdande staten har ändrat den europeiska skyddsordern i överensstämmelse med punkt 1 a, ska den behöriga myndigheten i den verkställande staten, på lämpligt sätt,

Artikel 14

Skäl för avbrytande av åtgärder som vidtagits på grundval av en europeisk skyddsorder

1.  Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får avbryta de åtgärder som vidtagits för verkställande av en europeisk skyddsorder

2.  Den behöriga myndigheten i den verkställande staten ska omedelbart informera den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och, om möjligt, den skyddade personen om beslutet.

3.  Innan den behöriga myndigheten i den verkställande staten avbryter åtgärderna i enlighet med punkt 1b kan den be den behöriga myndigheten i den utfärdande staten att lämna information om huruvida det skydd som tillhandahålls inom ramen för den europeiska skyddsordern fortfarande behövs mot bakgrund av omständigheterna i det föreliggande fallet. Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten ska utan dröjsmål svara på en sådan begäran.

Artikel 15

Prioritet för erkännandet av en europeisk skyddsorder

Den europeiska skyddsordern ska erkännas med samma prioritet som skulle tillämpas i ett liknande nationellt fall, under beaktande av fallets specifika omständigheter, däribland hur brådskande ärendet är, vilket datum den skyddade personen förväntas ankomma på den verkställande statens territorium och, om möjligt, hur stor fara den skyddade personen är utsatt för.

▌

Artikel 16

Samråd mellan behöriga myndigheter

När så är lämpligt får de behöriga myndigheterna i den utfärdande staten och i den verkställande staten samråda med varandra för att underlätta en smidig och effektiv tillämpning av detta direktiv.

Artikel 17

Språk

1.  Den europeiska skyddsordern ska genom försorg av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten översättas till det officiella språket eller något av de officiella språken i den verkställande staten eller de verkställande staterna.

2.  Det formulär som avses i artikel 12 ska genom försorg av den behöriga myndigheten i den verkställande staten översättas till det officiella språket eller något av de officiella språken i den utfärdande staten.

3.  Varje medlemsstat får antingen när detta direktiv antas eller vid en senare tidpunkt i en förklaring, som ska deponeras hos kommissionen, ange att den kommer att godta en översättning till ett eller flera av unionens officiella språk.

Artikel 18

Kostnader

Den verkställande staten ska, i enlighet med sin nationella lagstiftning, stå för kostnaderna i samband med tillämpningen av detta direktiv, utom för de kostnader som uteslutande uppkommer på den utfärdande statens territorium.

Artikel 19

Förhållande till andra avtal och överenskommelser

1.  Medlemsstaterna får även fortsatt tillämpa de bilaterala eller multilaterala avtal eller andra överenskommelser som är i kraft när detta direktiv träder i kraft, i den mån som de gör det möjligt att utöka eller vidga målen för detta direktiv och de bidrar till att förenkla och underlätta förfarandena för att vidta skyddsåtgärder.

2.  Medlemsstaterna får ingå bilaterala eller multilaterala avtal eller andra överenskommelser efter detta direktivs ikraftträdande, i den mån som de gör det möjligt att utöka eller vidga målen för detta direktiv och att de bidrar till att förenkla och underlätta förfarandena för skyddsåtgärder.

3.  Medlemsstaterna ska senast den …*(9) underrätta ▌kommissionen om de avtal och överenskommelser som avses i punkt 1 som de önskar fortsätta att tillämpa. Medlemsstaterna ska också underrätta ▌kommissionen om alla nya avtal eller överenskommelser enligt punkt 2 inom tre månader från undertecknandet.

Artikel 20

Förhållande till andra rättsakter

1.  Detta direktiv ska inte påverka tillämpningen av förordning (EG) nr 44/2001, på tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 samt på tillämpningen av 1996 års Haagkonvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, eller på tillämpningen av 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn.

2.  Detta direktiv ska inte påverka tillämpningen av rådets rambeslut 2008/947/RIF och rådets rambeslut 2009/829/RIF.

Artikel 21

Genomförande

1.  Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa ▌detta direktiv senast den ...*(10). De ska genast underrätta kommissionen om detta. När medlemsstaterna antar de bestämmelserna ska dessa innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2.  Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 22

Insamling av uppgifter

För att underlätta utvärderingen av tillämpningen av detta direktiv ska medlemsstaterna förse kommissionen med relevanta uppgifter om den europeiska skyddsordern rörande tillämpningen av nationella förfaranden, åtminstone antalet europeiska skyddsordrar som begärts, utfärdats och/eller erkänts.

Artikel 23

Översyn

Kommissionen ska senast den ...(11)* överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv. Rapporten ska vid behov åtföljas av lagstiftningsförslag.

Artikel 24

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i ▌

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

(1) Europaparlamentets ståndpunkt av den 14 december 2010. (2) EUT L 337, 16.12.2008, s. 102. (3) EUT L 294, 11.11.2009, s. 20. (4) EGT L 12, 16.1.2001, s. 1. (5) EUT L 338, 23.12.2003, s. 1. (6) EGT L 151, 11.6.2008, s. 39. (7) EUT L 350, 30.12.2008, s. 60. (8) EUT L 348, 24.12.2008, s. 130. (9) * 3 månader efter ikraftträdandet av detta direktiv. (10) * 3 år efter ikraftträdandet av detta direktiv. (11) ** 4 år efter ikraftträdandet av detta direktiv.

EUROPEISK SKYDDSORDER

som avses i artikel 7 i

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2011/…/EU AV DEN … OM DEN EUROPEISKA SKYDDSORDERN(1)

Informationen i detta formulär ska behandlas med lämplig sekretess

(1) * Detta direktivs nummer och datum.

FORMULÄR

som avses i artikel 12

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2011/…/EU AV DEN … OM DEN EUROPEISKA SKYDDSORDERN(1)

RAPPORT OM ÖVERTRÄDELSE AV DEN SKYDDSÅTGÄRD SOM LIGGER TILL GRUND FÖR OCH BESKRIVS I DEN EUROPEISKA SKYDDSORDERN.

Informationen i detta formulär ska behandlas med lämplig sekretess

(1) * Detta direktivs nummer och datum.