Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt avdelning XVIII,

–  med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden(1),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1080/2006 av den 5 juli 2006 om Europeiska regionala utvecklingsfonden(2),

–  med beaktande av rådets beslut 2006/702/EG av den 6 oktober 2006 om gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållningen(3),

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 397/2009 av den 6 maj 2009 om ändring av förordning (EG) nr 1080/2006 om Europeiska regionala utvecklingsfonden vad gäller stödberättigande för investeringar i energieffektivitet och förnybar energi i bostäder(4),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1233/2010 av den 15 december 2010 om ändring av förordning (EG) nr 663/2009 om inrättande av ett program för hjälp till ekonomisk återhämtning genom finansiellt stöd från gemenskapen till projekt på energiområdet,(5),

–  med beaktande av sin resolution av den 21 februari 2008 med titeln ”En uppföljning av EU:s territoriella agenda och Leipzigstadgan – ett europeiskt handlingsprogram för fysisk planering och territoriell sammanhållning”(6),

–  med beaktande av sin resolution av den 21 oktober 2008 om styrelseformer och partnerskap på nationell och regional grundval samt på projektbasis inom regionalpolitiken(7),

–  med beaktande av sin resolution av den 24 mars 2009 om den urbana dimensionen av sammanhållningspolitiken under den nya programperioden(8),

–  med beaktande av sin resolution av den 24 mars 2009 om grönboken om den territoriella sammanhållningen och en lägesanalys av debatten om den framtida reformen av sammanhållningspolitiken(9),

–  med beaktande av sin resolution av den 20 maj 2010 om sammanhållningspolitikens bidrag till att uppnå Lissabon- och Europa 2020-målen(10),

–  med beaktande av sin resolution av den 7 oktober 2010 om EU:s sammanhållnings- och regionalpolitik efter 2013(11),

–  med beaktande av Europaparlamentets ad hoc-meddelande med titeln ”En uppföljning av EU:s territoriella agenda och Leipzigstadgan – ett europeiskt handlingsprogram för fysisk planering och territoriell sammanhållning”,

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010 med titeln ”Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla” (KOM(2010)2020),

–  med beaktande av kommissionens femte rapport av den 9 november 2010 med titeln ”Ekonomisk, social och territoriell sammanhållning: sammanhållningspolitikens framtid”,

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 9 november 2010 med titeln ”Slutsatserna i den femte rapporten om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning: sammanhållningspolitikens framtid” (KOM(2010)0642),

–  med beaktande av kommissionens sammanfattande rapport från april 2010 om den efterföljande utvärderingen av sammanhållningsprogrammen för 2000–2006, medfinansierade av Europeiska regionala utvecklingsfonden (målen 1 och 2) (”Ex post evaluation of Cohesion Policy programmes 2000-06 co-financed by the ERDF (Objective 1&2)”),

–  med beaktande av kommissionens rapport från juni 2010 om den efterföljande utvärderingen av sammanhållningsprogrammen för 2000–2006 och gemenskapsinitiativet Urban (”Ex post evaluation of Cohesion Policy programmes 2000-06: the URBAN Community Initiative”),

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 26 maj 2010 om behovet av en integrerad strategi för upprustningen av stadsområden(12),

–  med beaktande av Regionkommitténs yttrande av den 9 juni 2010 om stadsförnyelse och dess roll i de europeiska städernas utveckling(13),

–  med beaktande av EU:s territoriella agenda – Mot ett mer konkurrenskraftigt och hållbart Europa och mångfald i regionerna (”den territoriella agendan”) och Leipzigstadgan om hållbara europeiska städer (”Leipzigstadgan”), vilka båda antogs vid det informella ministerrådsmötet om fysisk planering och stadsutveckling i Leipzig den 24–25 maj 2007,

–  med beaktande av ”Toledoförklaringen”, som antogs vid det informella ministerrådsmötet om stadsutveckling i Toledo den 22 juni 2010,

–  med beaktande av ståndpunkten från generaldirektörerna för stadsutveckling om kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och Europeiska investeringsbanken med titeln ”Slutsatserna i den femte rapporten om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning: sammanhållningspolitikens framtid” (KOM(2010)0642/3),

–  med beaktande av slutsatserna från det europeiska toppmötet för lokala myndigheter i Barcelona den 22–24 februari 2010 om lokala myndigheter och deras huvudroll i det nya Europa (”Local governments, the protagonist in the new Europe”),

–  med beaktande av det borgmästaravtal som Europeiska kommissionen tog initiativ till och stöder,

–  med beaktande av den oberoende rapporten om en agenda för en reformerad sammanhållningspolitik (”An Agenda for a Reformed Cohesion Policy”) (Fabrizio Barcas rapport) (2009), som utarbetats på begäran av kommissionen,

–  med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för regional utveckling och yttrandet från utskottet för transport och turism (A7-0218/2011), och av följande skäl:

A.  EU kännetecknas av en polycentrisk utveckling och en mångfald av stadsområden och städer av olika storlek och med olikartade befogenheter och resurser. Parlamentet anser att det skulle vara problematiskt att anta en gemensam definition av begreppet ”stadsområden” och mer generellt av begreppet ”urban” enbart på grundval av statistik, eftersom det är svårt att under ett paraply samla den mångfald av situationer som råder i medlemsstaterna och regionerna. Enligt parlamentet bör det därför, i enlighet med subsidiaritetsprincipen, vara medlemsstaterna som beslutar om eventuella krav på att definiera och utse stadsområden på grundval av gemensamma EU-indikatorer. Man bör undersöka hur ett funktionellt synsätt skulle kunna leda till en enhetlig definition av ”stadsområden” och på så sätt skapa förutsättningar för en tydlig rättslig definition av EU-politikens urbana dimension. En tydlig juridisk definition av stadsbegreppet utifrån ett funktionellt synsätt skulle vara relevant särskilt inom sammanhållningspolitiken.

B.  Genom sin politik bidrar EU till stadsområdenas hållbara utveckling, och utöver nationell stadspolitik i enlighet med subsidiaritetsprincipen bör man även fastställa en europeisk stadspolitik.

C.  Städerna bidrar aktivt till utformningen av EU:s politik och spelar en viktig roll för att Europa 2020-strategin framgångsrikt ska kunna genomföras. Om man inte tar hänsyn till EU-politikens urbana dimension, särskilt inom sammanhållningspolitiken, kan det hända att Europa 2020-målen inte uppnås.

D.  Städerna har en unik kulturell och arkitektonisk potential och stora möjligheter att påverka den sociala integrationen. De kan bidra till social balans genom att bevara den kulturella mångfalden och vidmakthålla en permanent kontakt mellan centrum och periferi.

E.  Mot bakgrund av erfarenheterna av Urban-initiativen har stadsåtgärder integrerats i regelverket för målen om konvergens, regional konkurrenskraft och sysselsättning under programperioden 2007–2013. Denna integrering har tydligt medfört ökade medel för städerna. Tydligt definierade mål för stadsutveckling bör fastställas i handlingsprogrammen i syfte att koncentrera medlen.

F.  Subsidiaritet i sin förstärkta och utvidgade form enligt EUF-fördraget samt flernivåstyrning och en tydligare definierad partnerskapsprincip är viktiga komponenter för att all EU-politik ska genomföras på ett korrekt sätt. Lokala och regionala myndigheters resurser och kompetens bör därför utnyttjas i högre grad.

G.  Den ekonomiska krisen har under de senaste åren ökat skillnaderna och förvärrat de sociala problemen i stora förortsområden. För att ta itu med krisen måste de lokala myndigheterna kunna genomföra konkreta åtgärder för fattigdomsbekämpning samt stöd till social sammanhållning och sysselsättning.

H.  I många fall har politiken för utvecklingspoler, som bygger på att främja den ekonomiska verksamheten i städerna, inte haft tillräcklig genomslagskraft. Den har därför fått begränsade effekter på närliggande områden och har således inte bidragit till en integrerad utveckling.

I.  Oavsett hur välmående och konkurrenskraftig en stad är kan vissa stadsdelar ha specifika problem, exempelvis extrem social ojämlikhet, fattigdom, utslagning och hög arbetslöshet, som skulle kunna lindras eller lösas med hjälp av stöd från sammanhållningspolitiken.

J.  Förenklingar för att underlätta genomförandet av politiken, inklusive enklare kontroll- och granskningsmekanismer, bidrar till ökad effektivitet, minskar graden av felaktigheter, gör den politiska strukturen mer användarvänlig och ökar synligheten. Arbetet med att förenkla politiken bör fortsätta och åtföljas av förenklade nationella och regionala förfaranden så att företrädare för stadsområden på ett bättre sätt kan rikta och styra användningen av EU-medel.

Den urbana dimensionens sammanhang

1.  Europaparlamentet konstaterar att programmet för städer i Europa å ena sidan omfattar den urbana dimensionen i EU-politiken, särskilt i sammanhållningspolitiken, och å andra sidan den mellanstatliga delen av EU-insatserna för att samordna medlemsstaternas stadspolitik, vilket sker vid informella ministermöten som samordnas av successiva rådsordförandeskap med kommissionens aktiva hjälp. Parlamentet anser i detta sammanhang att de lokala myndigheterna bör få mer information om och vara mer engagerade i det mellanstatliga arbetet. Parlamentet rekommenderar ökad samordning mellan de två nivåerna och ett mer aktivt engagemang från de lokala myndigheterna, och betonar behovet av att bättre samordna förvaltningsmyndigheternas beslut och insatser på både EU-nivå och nationell nivå.

2.  Europaparlamentet konstaterar att Toledoförklaringen och referensdokumentet från Toledo om stadsutveckling har godkänts. Parlamentet håller med om att det behövs mer kontinuitet och samordning i arbetet för ett gemensamt arbetsprogram eller en ”europeisk stadsagenda”. Parlamentet välkomnar det faktum att ministrar har framhållit behovet av att stärka samarbete och samordning med Europaparlamentet, liksom målet att stärka den urbana dimensionen i sammanhållningspolitiken och främja en hållbar stadsutveckling och ett integrerande synsätt genom att stärka och utveckla instrument för att genomföra Leipzigstadgan på alla nivåer. Parlamentet gratulerar medlemsstaterna och kommissionen till deras insatser för att fortsätta Marseilleprocessen och införa en referensram för hållbara europeiska städer. Parlamentet följer med intresse lanseringen av referensramens testfas, men beklagar att städerna inte är tillräckligt delaktiga i denna process. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att garantera ett bättre informationsflöde om denna process till de städer som inte deltar och att hålla parlamentet underrättat om den vidare utvecklingen.

3.  Europaparlamentet understryker att det förutom de viktiga insatser för stadsområdenas utveckling som görs inom ramen för sammanhållningspolitiken finns en rad andra EU-strategier (som t.ex. avser miljö, transporter och energi) och EU-program som har ett starkt inflytande på stadsutvecklingen. Parlamentet betonar att man bättre måste förstå politikens territoriella återverkningar och efterlyser ett stärkt program för städer i EU-politiken. Parlamentet uppmanar på nytt kommissionen att genomföra en territoriell konsekvensbedömning av den sektorsspecifika politiken och att utvidga befintliga mekanismer för konsekvensbedömningar. Parlamentet välkomnar därför de tankar som förs fram i den femte rapporten om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning och det arbete som bedrivs inom Espon-programmet.

Lokala behov och EU:s prioriteringar

4.  Europaparlamentet understryker att det i stor utsträckning är stadsområdena som omsätter EU-politiken i praktiken. Parlamentet betonar att stadsområdena, med 73 procent av EU:s befolkning, står för omkring 80 procent av EU:s BNP och upp till 70 procent av EU:s energiförbrukning, och att de är de viktigaste centrumen för innovation, kunskap och kultur, bland annat tack vare de små och medelstora företagens närvaro, och att de därför i hög grad bidrar till den ekonomiska tillväxten. Parlamentet påpekar att endast städer som tillhandahåller tjänster av hög kvalitet och har god infrastruktur kan attrahera och främja framtidsinriktade verksamheter med högt mervärde. Å andra sidan bär stadsområdena även den ekonomiska produktivitetens kostnader (stadsutbredning, förtätning, trafikstockningar, föroreningar, markutnyttjande, klimatförändringar, osäker energiförsörjning, bostadskris, bostadssegregering, brottslighet, migration osv.) och präglas av stor social obalans (hög arbetslöshet, social instabilitet, social utslagning, social polarisering osv.), vilket hotar deras roll som ”tillväxtmotor”. Parlamentet betonar att inte bara den ekonomiska utan även den sociala och miljömässiga utvecklingen i stadsområden har stor inverkan på omkringliggande områden, och anser att programmet för städer måste sträva efter att utveckla hållbara, smarta investeringar för alla i syfte att stärka städernas roll. Parlamentet anser därför att det utan tvekan är berättigat med en gemensam satsning på EU:s stadsområden för att minska de övergripande konsekvenserna av tillväxten och utvecklingen och samtidigt ta itu med problem i samband med miljömässig hållbarhet och social sammanhållning.

5.  Europaparlamentet erinrar om att transporter i städerna omfattas av subsidiaritetsprincipen. Parlamentet understryker dock att samarbete, samordning och finansiering på europeisk nivå skulle göra det lättare för de lokala myndigheterna att klara utmaningarna, särskilt i fråga om transporter.

6.  Europaparlamentet anser att maximerandet av stadsområdenas bidrag till EU:s ekonomiska tillväxt, samtidigt som man bevarar eller förbättrar dessa områdens parametrar som ”bra platser att bo på” är ett gemensamt mål för myndigheter på EU-nivå och nationell, regional och lokal nivå. Parlamentet framhåller att även om detta mål är allmänt spritt kan de enskilda metoderna för att nå det variera från plats till plats. Parlamentet konstaterar att vissa regioner och städer till följd av den historiska utvecklingen under andra halvan av 1900-talet i allmänhet behöver följa en större uppsättning prioriteringar, däribland konvergens. Därför anser parlamentet att tillräcklig flexibilitet måste garanteras så att enskilda stadsområden kan hitta de lösningar som är bäst lämpade för deras behov inom deras makro- och mikromiljö och utvecklingsram.

7.  Sammanhållningspolitikens stadsmässiga dimension bör enligt Europaparlamentet följa det strategiska konceptet att bidra till en smart, hållbar tillväxt för alla genom att inriktas på följande tre mål: för det första, att hjälpa stadsområdena att utveckla den grundläggande fysiska infrastrukturen som en förutsättning för tillväxt, i syfte att till fullo utnyttja deras potentiella bidrag till Europas ekonomiska tillväxt, till diversifieringen av den ekonomiska basen samt till hållbarhet på energi- och miljöområdet, framför allt i syfte att bevara och förbättra städernas luftkvalitet utan negativ inverkan på städernas vattenvägar; för det andra, att hjälpa stadsområden att modernisera den ekonomiska, sociala och miljömässiga strukturen genom smarta investeringar i infrastruktur och tjänster som bygger på ny teknik och där man tagit hänsyn till särskilda regionala, lokala och nationella behov; för det tredje, att upprusta stadsområden genom att återställa industrimark och förorenade markområden, samtidigt som man tar hänsyn till behovet av att skapa länkar mellan stads- och landsbygdsområden för att främja en utveckling för alla i linje med Europa 2020-strategin.

8.  Europaparlamentet framhåller den stora möjligheten till investeringar för modernisering av infrastruktur genom intelligent teknik som åtgärdar ihållande problem i samband med förvaltning av städer, energi, vattenförsörjning och vattenanvändning, transport, turism, bostäder, utbildning, hälso- och socialvård, allmän säkerhet etc., enligt principen om ”smartare urban utveckling”. Parlamentet anser att sådana investeringar i IKT-infrastruktur kan betraktas som en direkt drivkraft för ekonomisk tillväxt och innovationsbaserad ekonomisk verksamhet som för samman offentliga och privata investeringar inriktade på att skapa nya företagsmöjligheter, varaktig sysselsättning och smart tillväxt i enlighet med målen i Europa 2020-strategin och framför allt i enlighet med samarbetsinitiativet ”Smarta städer”.

9.  Europaparlamentet understryker att tillämpningen av intelligenta system avsevärt kommer att bidra till bättre energieffektivitet, säkerhet och trygghet inom den offentliga sektorn, och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att intelligenta system införs på ett samordnat och effektivt sätt i hela EU och då särskilt i stadsområden. Parlamentet påpekar att särskilt städer kan ge ett stort bidrag till kampen mot klimatförändringar genom t.ex. intelligenta kollektivtrafiksystem, energisanering av byggnader och en hållbar stadsdelsplanering som gör avstånden till arbete och kommunala anläggningar så korta som möjligt osv. Parlamentet stöder därför Civitas-initiativet och det s.k. borgmästaravtalet, och betonar vikten av att man använder tillgängliga medel för att genomföra åtgärdsprogram som syftar till att bättre ta tillvara på möjligheterna för förnybar energi på lokal nivå, samt uppmanar kommissionen att se till att båda dessa initiativ uppdateras i framtiden.

10.  Europaparlamentet betonar sammanhållningspolitikens betydelse för att främja sociala innovationer i stadsområden, framför allt i missgynnade stadsdelar, i syfte att stärka den interna sammanhållningen och humankapitalet genom inkluderande åtgärder som skapar delaktighet, exempelvis inom utbildning (framför allt för ungdomar), tillgång till mikrokrediter eller främjande av den sociala ekonomin.

Principen om flernivåstyre och partnerskap

11.  Europaparlamentet vidhåller sin uppfattning om att en av svagheterna i Lissabonstrategin var bristen på välfungerande flernivåstyre och det faktum att regionala och lokala myndigheter och det civila samhället inte i tillräckligt hög grad var delaktiga i utformningen, genomförandet, spridandet och utvärderingen av strategin. Parlamentet framhåller behovet av ett bättre styrsystem för Europa 2020-strategin där de berörda parterna integreras på alla nivåer.

12.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i kommande förordningar göra det obligatoriskt för medlemsstaterna att formellt involvera politiska ledare från viktiga stadsområden och förbund av lokala och regionala myndigheter i det sammanhållningspolitiska beslutsfattandet på alla nivåer (strategisk planering, definiering av och förhandlingar om de föreslagna ”partnerskapsavtalen för utveckling och investering”), till exempel genom inrättande av nya former av partnerskap såsom territoriella pakter utarbetade för varje medlemsstat. Parlamentet uppmanar kommissionen att främja utbildning av personal vid stadsförvaltningen och lokalförvaltningen i syfte att informera dem om stadspolitikens program och initiativ, och uppmanar följaktligen de lokala myndigheterna att utarbeta konkreta åtgärdsprogram inom ramen för sina särskilda utvecklingsstrategier. Parlamentet anser att man endast på detta sätt kan spegla lokala behov samtidigt som man undviker en splittring av strategiska mål och lösningar.

13.  Europaparlamentet anser att kopplingen mellan lokala handlingsplaner och regionala/nationella program för att integrera den stadsmässiga dimensionen bör stärkas, och stöder kommissionens förslag att stärka den lokala utvecklingsstrategins roll i sammanhållningspolitiken genom stödgrupper och åtgärdsprogram av typen Leader.

14.  Europaparlamentet betonar att stadsområden inte är isolerade delar i sina regioner och att deras utveckling därför måste vara nära knuten till omgivande funktionella områden, förortsområden och landsbygdsområden. Parlamentet förespråkar ytterligare förtydligande av den specifika situation som utmärker storstadsregioner, stadsområden och tätorter, vars funktioner är starkt sammanflätade. Parlamentet anser att flernivåstyre, regional planering och partnerskapsprincipen är de verktyg som mest effektivt kan förhindra att utvecklingspolitiken sektoriseras och fragmenteras. Parlamentet påminner dock om att intern samverkan inte alltid är garanterad, och ber därför kommissionen att uppmana medlemsstaterna att särskilt främja kontakter och utbyte av god praxis i fråga om strategier som omfattar både stads- och landsbygdsområden samt att integrera en stads–landsbygdsdimension i planeringsdokumenten för att garantera goda förbindelser mellan stads- och landsbygdsområden.

15.  Europaparlamentet framhåller den positiva roll som gränsöverskridande och mellanstatligt samarbete och Urbact-initiativet spelar för städers närverksarbete i syfte att utbyta bästa praxis och ta fram innovativa lösningar. Parlamentet konstaterar att samarbete mellan europeiska städer är helt i linje med mål 3 (europeiskt territoriellt samarbete). Under perioden 2014–2020 bör man enligt parlamentet stärka den urbana dimensionen i målet för det europeiska territoriella samarbetet. Parlamentet uppmuntrar till att städer tas med i samarbetsnätverk mellan regioner och över gränser, och anser att de nätverk som stöds bör vara knutna till verkliga utvecklingsprojekt och uppmanar kommissionen att stärka plattformarna för att möjliggöra en experimentell syn på stadssanering och stadsutveckling. Enligt parlamentet kan experiment vara till fördel särskilt inom ramen för ESF, där en övergripande territoriell strategi skulle kunna komplettera en inriktning på särskilda befolkningsgrupper.

16.  Europaparlamentet betonar att upprustningen av stadsområden och integreringen av den urbana dimensionen kan leda till en ny ”urban allians” som sammanför alla parter som är involverade i ”stadsbyggnadsprocessen”. Parlamentet framhåller att alliansen fortsättningsvis bör grundas på enhällighet och inrättas formellt med nya styrelseformer i vilka sociala nätverk och medborgarnätverk spelar en avgörande roll. Det gemensamma målet är enligt parlamentet att uppgradera, upprusta och återuppfinna den ”befintliga staden” genom att optimalt utnyttja mänskliga, sociala, materiella, kulturella och ekonomiska resurser som har utvecklats under åren i syfte att bygga upp städer som förvaltas på ett effektivt, innovativt, intelligent och mer hållbart och socialt integrerat sätt.

17.  Europaparlamentet uppmanar på nytt kommissionen att ta fram ett utbytesprogram, ”Erasmus för lokalt och regionalt valda företrädare”, i syfte att uppmuntra utbyte av god praxis inom strategisk lokal utveckling och stadsutveckling.

Vidaredelegering av ansvar

18.  Europaparlamentet betonar att folkvalda lokala myndigheter har direkt politiskt ansvar för strategiska beslut och investering av offentliga medel. Medlemsstaterna måste därför garantera att dessa myndigheter har tillräckliga budgetmedel. För att uppnå målen i sammanhållningspolitiken och Europa 2020-strategin måste därför de folkvalda lokala organen vara obligatoriskt delaktiga i den strategiska beslutsprocessen och i hög grad delta i utarbetandet av handlingsprogram, och man måste i stor utsträckning tillämpa vidaredelegeringen av ansvar vid genomförandet och utvärderingen av sammanhållningspolitiken utan att detta påverkar förvaltningsmyndigheternas och medlemsstaternas ekonomiska ansvar. Parlamentet understryker att de lokala myndigheternas prioritering är välfärden och livskvaliteten för deras medborgare som, tillsammans med alla berörda parter, måste involveras i lokala utvecklingsstrategier.

19.  Europaparlamentet rekommenderar att ett av följande alternativ används under nästa programperiod vid genomförandet av den urbana dimensionen på nationell nivå: oberoende operativa program som sköts av bestämda stadsområden, gemensamma operativa program som omfattar stadsområdena i vissa medlemsstater eller övergripande stöd eller öronmärkning av åtgärder och medel till städer inom bestämda regionala operativa program. Parlamentet inser vikten av att man i framtiden utarbetar särskilda operativa program för vissa stadsområden för att kunna utnyttja deras utvecklingspotential.

20.  Eftersom urbaniseringens omfattning och dominans i EU varierar kraftigt, särskilt i regioner som främst består av landsbygdsområden och svag urbanisering, menar Europaparlamentet att beslut om hur stor andel av resurserna som ska gå till stadsåtgärder samt om de operativa programmens allmänna innehåll och prioriteringar måste överlämnas åt de programansvariga som arbetar för den berörda regionen.

Integrerad strategisk planering

21.  Europaparlamentet förespråkar principerna om integrerad strategisk planering, eftersom de kan hjälpa lokala myndigheter att sluta tänka i termer av ”enskilda projekt” och i stället tänka mer strategiskt och sektorsöverskridande för att kunna utnyttja sin inneboende utvecklingspotential. Enligt parlamentet har ett sådant ”bottom-up”-synsätt större mervärde och är mer innovativt, framför allt i missgynnade bostadsområden, som med delaktighet från samtliga lokala parter bättre kan uppfylla de verkliga behoven och motsvara de territoriella resurserna. Parlamentet beklagar samtidigt att den gemensamma definitionen är oklar, vilket leder till att den endast i vissa fall tillämpas formellt. Parlamentet ber kommissionen uppmana medlemsstaterna att garantera stöd för utveckling av lokal administrativ kapacitet för integrerad strategisk planering.

22.  Europaparlamentet anser att stadsområdena har en viktig funktion att fylla vid genomförandet av makroregionala strategier och vid upprättandet av funktionella geografiska enheter.

23.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en studie där enskilda medlemsstaters hittillsvarande praxis för integrerad strategisk planering jämförs och på grundval av denna studie utarbeta specifika EU-riktlinjer för integrerad stadsutvecklingsplanering vilka även tydliggör förhållandet mellan dessa planer och andra planeringsdokument och samtidigt främjar effektiva och rättsligt bindande partnerskap, däribland gränsöverskridande urbana partnerskap. Parlamentet uppmanar kommissionen att göra den integrerade stadsplaneringen rättsligt bindande i de fall då EU-medel används för medfinansiering av projekt. Parlamentet uppmanar med kraft medlemsstaternas lokala myndigheter att inrätta nya offentlig-privata partnerskap och innovativa strategier för utveckling av stadsinfrastruktur i syfte att locka till sig investeringar och främja företagsverksamhet. Parlamentet efterlyser bättre samordning mellan de lokala och regionala förvaltningarna för att underlätta nya partnerskap mellan stads- och landsbygdsområden å ena sidan och mellan små, medelstora och stora städer å andra sidan, och därmed garantera en balanserad regional utveckling. Samtidigt uppmanar parlamentet kommissionen att utöka det tekniska stödet för en förbättrad integrerad utvecklingsplanering, delaktighet i beslutsprocessen och strategisk stadsutveckling.

24.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag om den framtida gemensamma strategiska ramen enligt slutsatserna i den femte sammanhållningsrapporten, eftersom en sådan ram kan öka synergierna mellan fonderna genom bättre tonvikt på banden mellan stadsområden och landsbygd och kranskommuner. Parlamentet framhåller det europeiska mervärdet i ett horisontellt och integrerat synsätt inom sammanhållningspolitiken, och efterlyser därför ytterligare synergier med energi-, miljö- och transportpolitiken, vilket skulle vara till fördel särskilt för stadsområden och kranskommuner där det finns många utmaningar inom dessa sektorer.

25.  Europaparlamentet återupprepar att utarbetandet av integrerade stadsutvecklingsplaner enbart kommer att vara effektivt om tillräckliga resurser görs tillgängliga för specifika stadsåtgärder, och rekommenderar därför att tillgängliga resurser koncentreras till specifika åtgärder. För varje programperiod föreslår parlamentet en minsta stödandel för missgynnade bostadsområden i stadsområden.

Omfattande finansiell planering

26.  Europaparlamentet framhåller att oundvikliga nedskärningar på alla myndighetsnivåer i EU sätter alla typer av offentliga utgifter, inklusive strategiska investeringar i ekonomisk utveckling, under ett aldrig tidigare skådat tryck. Parlamentet anser att man för att effektivisera investeringarna bör samordna alla tillgängliga offentliga resurser (europeiska, nationella, regionala, lokala och privata) på ett bättre sätt och fördela dem på ett mer strategiskt sätt.

27.  Europaparlamentet förespråkar här omfattande finansiell planering på lokal nivå som en oskiljbar del av en integrerad utvecklingsplanering och uppmanar alla som använder offentliga resurser att vara resultatinriktade och enbart ställa sig bakom projekt som drivs enligt principen ”pengar för projektens skull”, snarare än ”projekt för pengarnas skull”.

28.  Europaparlamentet betonar det europeiska mervärdet av korsfinansiering mellan Europeiska regionala utvecklingsfonden och Europeiska socialfonden som syftar till att skapa flexibilitet i projekt för social integration och integrerad stadsutveckling. Parlamentet uppmanar kommissionen att skapa mer flexibla villkor för denna korsfinansiering så att den utnyttjas och så att reglerna inte hindrar utformningen och genomförandet av dessa planer eller strategier. Parlamentet betonar dessa fonders kompletterande natur, och konstaterar att man framför allt i stadsområden som karaktäriseras av social utestängning eller miljöföroreningar kan använda ESF-finansiering för att stödja lokala gemensamma projekt mellan städerna, den tredje sektorn och den privata sektorn för att förhindra utestängning. Parlamentet påpekar att sammanslagningen av befintliga EU-fonder avsevärt kan öka de tillgängliga finansieringsmöjligheterna.

29.  Europaparlamentet anser att dynamiken i stadsområden kan stimuleras med hjälp av effektiva synergier mellan de olika europeiska finansieringsinstrumenten, framför allt inom forskning och innovation.

30.  Europaparlamentet betonar att de nya finansieringstekniska instrument som baseras på principerna ”projekt för pengarnas skull” och ”pengar för projektens skull” som har införts under den nuvarande programperioden är lovande. Parlamentet framhåller behovet av att ta fram anpassningsbara finansieringstekniska instrument som kan fungera för och genomföras av mycket mindre stadsområden. Parlamentet uppmanar kommissionen att utvärdera erfarenheterna av dessa verktyg och vid behov anpassa dem för att förbättra deras konkurrenskraft på finansmarknaden jämfört med vanliga kommersiella produkter, så att de blir mer användarvänliga, praktiska, attraktiva och därmed mer effektiva. Parlamentet anser att räntan på EIB:s finansiella instrument bör sänkas så att den blir lägre än räntan på kommersiella lån som beviljas i detta syfte. Mot bakgrund av de positiva resultat som fåtts vid användningen av befintliga finansieringstekniska instrument uppmanar parlamentet medlemsstaterna att hela tiden se till att de potentiella fördelarna med dessa finansieringsinstrument utnyttjas på bästa sätt.

31.  Europaparlamentet anser att särskilt Jessicainitiativet blir effektivast om det genomförs på stadsnivå, och beklagar därför att vissa medlemsstater tenderar att centralisera genomförandet

32.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att det finansiella flödet mellan EU-nivå, nationell nivå och regional och lokal nivå i framtiden organiseras så effektivt och flexibelt som möjligt. Parlamentet är oroat över den nuvarande låga nivån av förhandsfinansierade projekt och anser att man i framtiden, via lagstiftningen, på ett tydligare sätt bör se till att medlemsstaterna blir skyldiga att använda förhandsfinansiering vid utbetalningar till dem som har rätt till offentligt stöd, exempelvis myndigheter på stadsnivå.

33.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att sträva efter bästa möjliga harmonisering av bestämmelserna för enskilda EU-fonder och EU-program enligt vilka projekt som rör stadsutveckling och lokal utveckling har rätt till medfinansiering för att minimera byråkrati och potentiella felaktigheter vid genomförandet.

34.  Europaparlamentet uppmanar Regionkommittén att överväga hur man kan förbättra den urbana dimensionen i den framtida sammanhållningspolitiken.

o
o   o

35.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och Regionkommittén.

(1) EUT L 210, 31.7.2006, s.25. (2) EUT L 210, 31.7.2006, s. 1. (3) EUT L 291, 21.10.2006, s.11. (4) EUT L 126, 21.5.2009, s.3. (5) EUT L 346, 30.12.2010, s.5. (6) EUT C 184 E, 6.8.2009, s. 95. (7) EUT C 15 E, 21.1.2010, s. 10. (8) EUT C 117 E, 6.5.2010, s. 73. (9) EUT C 117 E, 6.5.2010, s. 65. (10) EUT C 161 E, 31.5.2011, s. 120. (11) Antagna texter, P7_TA(2010)0356. (12) EUT C 21, 21.1.2011, s. 1. (13) EUT C 267, 1.10.2010, s. 25.