Antagna texter - Upprättande av en ram för hanteringen av det ekonomiska ansvaret i samband med tvistlösning mellan investerare och stat vid tvistlösningsorgan som föreskrivs i internationella avtal där Europeiska unionen är part ***I

Choisissez la langue de votre document :

Index

Föregående

Nästa

All text

Förfarande : 2012/0163(COD)

Dokumentgång i plenum

Dokumentgång : A7-0124/2013
Ingivna texter : A7-0124/2013		Debatter : PV 22/05/2013 - 19 CRE 22/05/2013 - 19		Omröstningar : PV 23/05/2013 - 13.3 CRE 23/05/2013 - 13.3 Röstförklaringar PV 16/04/2014 - 7.24 CRE 16/04/2014 - 7.24 Röstförklaringar		Antagna texter : P7_TA(2013)0219 P7_TA(2014)0419

Antagna texter

376k

42k

Torsdagen den 23 maj 2013 - Strasbourg

Upprättande av en ram för hanteringen av det ekonomiska ansvaret i samband med tvistlösning mellan investerare och stat vid tvistlösningsorgan som föreskrivs i internationella avtal där Europeiska unionen är part ***I

P7_TA(2013)0219

A7-0124/2013

Europaparlamentets ändringar antagna den 23 maj 2013 av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av en ram för hanteringen av det ekonomiska ansvaret i samband med tvistlösning mellan investerare och stat vid tvistlösningsorgan som föreskrivs i internationella avtal där Europeiska unionen är part (COM(2012)0335 – C7-0155/2012 – 2012/0163(COD))(1)

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Kommissionens förslag		Ändring
Ändring 1 Förslag till förordning Titel
Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av en ram för hanteringen av det ekonomiska ansvaret i samband med tvistlösning mellan investerare och stat vid tvistlösningsorgan som föreskrivs i internationella avtal där Europeiska unionen är part		(Berör inte den svenska versionen.)
Ändring 2 Förslag till förordning Skäl 1
(1) Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft har unionen exklusiv befogenhet att ingå internationella investeringsskyddsavtal. Unionen är redan part i energistadgefördraget som innehåller bestämmelser om investeringsskydd.		(1) Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft har unionen exklusiv befogenhet att ingå internationella investeringsskyddsavtal. Unionen är, liksom medlemsstaterna, redan part i energistadgefördraget som innehåller bestämmelser om investeringsskydd.
Ändring 3 Förslag till förordning Skäl 2
(2) Investeringsskyddsavtal brukar innehålla en mekanism för tvistlösning mellan investerare och stat som ger investerare från ett tredjeland rätt att väcka talan mot en stat där de gjort en investering. Tvistlösning mellan investerare och stat kan leda till att ekonomisk ersättning måste betalas ut. Dessutom kommer sådana eventuella mål oundvikligen att medföra avsevärda kostnader för att förvalta skiljeförfarandet och kostnader för försvar i målet.		(2) När det är motiverat kan framtida investeringsskyddsavtal som ingåtts av unionen innehålla en mekanism för tvistlösning mellan investerare och stat som ger investerare från ett tredjeland rätt att väcka talan mot en stat där de gjort en investering. Tvistlösning mellan investerare och stat kan leda till att ekonomisk ersättning måste betalas ut. Dessutom kommer sådana eventuella mål oundvikligen att medföra avsevärda kostnader för att förvalta skiljeförfarandet och kostnader för försvar i målet.
Ändring 4 Förslag till förordning Skäl 3a (nytt)
		(3a) Det ekonomiska ansvaret kan inte hanteras korrekt om de skyddsbestämmelser som erbjuds av investeringsavtalen väsentligt överstiger de ansvarsgränser som erkänns i unionen och i majoriteten av medlemsstaterna. I unionens framtida avtal bör därför utländska investerare erbjudas lika hög skyddsnivå men inte högre än vad som föreskrivs i unionsrätten och i de gemensamma allmänna principerna i medlemsstaternas lagstiftning för unionens investerare.
Ändring 5 Förslag till förordning Skäl 3b (nytt)
		(3b) Fastställandet av de yttre gränserna för det ekonomiska ansvaret i denna förordning hänger också samman med skyddet av unionens lagstiftningsbefogenheter, som utövas inom ramen för de behörigheter som fastställs i fördragen, och vars lagenlighet kontrolleras av domstolen, och som inte kan begränsas otillbörligt av ett potentiellt ansvar som fastställs utanför det välavvägda system som inrättats genom fördragen. Domstolen har följaktligen tydligt bekräftat att unionens ansvar för rättsakter, särskilt i kombination med internationell rätt, strikt ska begränsas och inte kan hävdas om inte ett tydligt fel fastställts1. I framtida investeringsavtal som ingås av unionen bör detta skydd av unionens lagstiftningsbefogenheter respekteras och det bör inte fastställas striktare ansvarsbestämmelser som gör det möjligt att kringgå de bestämmelser som fastställts av domstolen.

		1Domstolens dom av den 9 september 2008 i de förenade målen C-120/06 P och C-121/06 P, FIAMM och Feldon mot rådet och kommissionen ([2008] ECR I-6513).
Ändring 6 Förslag till förordning Skäl 4
(4) Då unionen har det internationella ansvaret för den behandling som getts är det enligt internationell rätt unionen som förväntas betala eventuell ersättning som fastställts i skiljedomen och stå för kostnaderna vid en eventuell tvist. Det belopp som unionen enligt skiljedomen döms att betala kan dock härröra antingen från en behandling som unionen själv stått för eller från en medlemsstats behandling. Det vore följaktligen orättvist om det belopp som fastställts i skiljedomen och kostnaderna för skiljeförfarandet skulle betalas ur unionens budget när det är en medlemsstat som stått för behandlingen. Det är därför nödvändigt att i unionslagstiftningen fördela det ekonomiska ansvaret mellan unionen och den medlemsstat som stått för behandlingen på grundval av kriterier som fastställs genom denna förordning, utan att det påverkar unionens internationella ansvar.		(4) Då unionen, i egenskap av juridisk person, har det internationella ansvaret för den behandling som getts är det enligt internationell rätt unionen som förväntas betala eventuell ersättning som fastställts i skiljedomen och stå för kostnaderna vid en eventuell tvist. Det belopp som unionen enligt skiljedomen döms att betala kan dock härröra antingen från en behandling som unionen själv stått för eller från en medlemsstats behandling. Det vore följaktligen orättvist om det belopp som fastställts i skiljedomen och kostnaderna för skiljeförfarandet skulle betalas ur Europeiska unionens budget (unionens budget) när det är en medlemsstat som stått för behandlingen. Det är därför nödvändigt att i unionslagstiftningen fördela det ekonomiska ansvaret mellan unionen själv och den medlemsstat som stått för behandlingen på grundval av kriterier som fastställs genom denna förordning, utan att det påverkar unionens internationella ansvar.
Ändring 7 Förslag till förordning Skäl 6
(6) Det ekonomiska ansvaret bör ligga hos den som är ansvarig för den behandling som funnits strida mot bestämmelserna i avtalet. Det innebär att unionen bör ha det ekonomiska ansvaret när det är någon av unionens institutioner, organ eller byråer som stått för behandlingen i fråga. När det är en medlemsstat som stått för behandlingen bör den medlemsstaten ha det ekonomiska ansvaret. När medlemsstaten handlar på ett sätt som krävs enligt unionslagstiftningen, exempelvis genom att införliva ett direktiv som unionen antagit, bör unionen ha det ekonomiska ansvaret i den mån behandlingen är ett krav i unionslagstiftningen. I förordningen bör också tas hänsyn till möjligheten att ett och samma mål kan gälla såväl en medlemsstats behandling som en behandling som krävs enligt unionslagstiftningen. Den kommer att omfatta alla åtgärder som medlemsstaterna respektive Europeiska unionen vidtar.		(6) Det ekonomiska ansvaret bör ligga hos den som är ansvarig för den behandling som funnits strida mot bestämmelserna i avtalet. Det innebär att unionen själv bör ha det ekonomiska ansvaret när det är någon av unionens institutioner, organ, byråer eller andra juridiska enheter som stått för behandlingen i fråga. När det är en medlemsstat som stått för behandlingen bör den medlemsstaten ha det ekonomiska ansvaret. När medlemsstaten handlar på ett sätt som krävs enligt unionslagstiftningen, exempelvis genom att införliva ett direktiv som unionen antagit, bör unionen själv ha det ekonomiska ansvaret i den mån behandlingen är ett krav i unionslagstiftningen. I förordningen bör också tas hänsyn till möjligheten att ett och samma mål kan gälla såväl en medlemsstats behandling som en behandling som krävs enligt unionslagstiftningen. Den kommer att omfatta alla åtgärder som medlemsstaterna respektive unionen vidtar. I sådana fall bör medlemsstaten och unionen ha det ekonomiska ansvaret för en behandling som endera parten har stått för.
Ändring 8 Förslag till förordning Skäl 6a (nytt)
		(6a) När en medlemsstat handlar på ett sätt som inte överensstämmer med vad som föreskrivs i unionsrätten, t.ex. om den inte införlivar ett direktiv som antagits av unionen eller överskrider villkoren i ett direktiv som antagits av unionen när det införlivas med nationell rätt, bör den medlemsstaten också ha det ekonomiska ansvaret för den berörda behandlingen.
Ändring 9 Förslag till förordning Skäl 8
(8) Om det däremot är en medlemsstat som har det potentiella ekonomiska ansvaret till följd av tvisten bör denna medlemsstat principiellt få lov att vara svarande för att försvara sin behandling av investeraren. Denna förordning innehåller bestämmelser om detta. Det har den stora fördelen att kostnader som uppstår i samband med tvisten eller eventuella belopp som den berörda medlemsstaten döms att betala inte belastar unionens budget och unionens medel ens tillfälligt.		(8) Om det däremot är en medlemsstat som har det potentiella ekonomiska ansvaret till följd av tvisten är det rimligt och lämpligt denna medlemsstat principiellt få lov att vara svarande för att försvara sin behandling av investeraren. Denna förordning innehåller bestämmelser om detta. Det har den stora fördelen att kostnader som uppstår i samband med tvisten eller eventuella belopp som den berörda medlemsstaten döms att betala inte belastar unionens budget och unionens icke-finansiella resurser ens tillfälligt.
Ändring 10 Förslag till förordning Skäl 10
(10) Under vissa omständigheter är det väsentligt att unionen själv är svarande i tvister som rör en behandling som en medlemsstat stått för, för att säkra att unionens intressen kan tillvaratas i tillräcklig utsträckning. Så kan t.ex. vara fallet när tvisten även gäller behandling som unionen stått för, när det framgår att medlemsstatens behandling krävs enligt unionslagstiftningen, när det är sannolikt att liknande anspråk kan komma att göras gentemot andra medlemsstater eller när målet omfattar rättsfrågor som ännu inte är avgjorda och vars avgörande kan inverka på eventuella framtida mål mot andra medlemsstater eller unionen. Om en tvist delvis gäller unionens behandling eller behandling som föreskrivs i unionslagstiftningen bör unionen vara svarande, såvida inte de anspråk som gäller behandlingen är av ringa betydelse, i fråga om det potentiella ekonomiska ansvaret och rättsfrågorna, jämfört med de anspråk som gäller medlemsstatens behandling.		(10) Under vissa omständigheter är det väsentligt att unionen själv kan vara svarande i tvister som rör en behandling som en medlemsstat stått för, för att säkra att unionens intressen kan tillvaratas i tillräcklig utsträckning. Så kan t.ex. vara fallet när tvisten även gäller behandling som unionen stått för, när det framgår att medlemsstatens behandling krävs enligt unionslagstiftningen, när liknande anspråk har framställts gentemot andra medlemsstater eller när målet omfattar rättsfrågor vars avgörande kan inverka på pågående eller eventuella framtida mål mot andra medlemsstater eller unionen. Om en tvist delvis gäller unionens behandling eller behandling som föreskrivs i unionslagstiftningen bör unionen vara svarande, såvida inte de anspråk som gäller behandlingen är av ringa betydelse, i fråga om det potentiella ekonomiska ansvaret och rättsfrågorna, jämfört med de anspråk som gäller medlemsstatens behandling.
Ändring 11 Förslag till förordning Skäl 12
(12) Kommissionen bör inom ramen för denna förordning besluta om det är unionen eller en medlemsstat som ska vara svarande.		(12) För att få till stånd ett fungerande system bör kommissionen inom ramen för denna förordning besluta om det är unionen eller en medlemsstat som ska vara svarande och informera Europaparlamentet och rådet om sitt beslut i sin årsrapport om genomförandet av denna förordning.
Ändring 12 Förslag till förordning Skäl 14
(14) När en medlemsstat är svarande bör den hålla kommissionen underrättad om hur målet fortskrider, och kommissionen bör om lämpligt kunna kräva att den svarande medlemsstaten intar en viss hållning i frågor av intresse för unionen.		(14) När en medlemsstat är svarande bör den hålla kommissionen underrättad om hur målet fortskrider, och kommissionen bör om lämpligt kunna kräva att den svarande medlemsstaten intar en viss hållning i frågor som berör unionens överordnade intressen.
Ändring 13 Förslag till förordning Skäl 15
(15) En medlemsstat får när som helst åta sig det ekonomiska ansvaret om ersättning behöver betalas ut. I sådana fall kan medlemsstaten och kommissionen komma överens om periodisk betalning av kostnaderna och om betalningen av eventuell ersättning. Att medlemsstaten åtar sig detta ansvar innebär inte att den anser att anspråket är välgrundat. Kommissionen bör kunna anta ett beslut som tvingar medlemsstaten att betala kostnaderna. Om skiljedomstolens utslag innebär att unionen får sina kostnader ersatta bör kommissionen se till att eventuell förskottsbetalning av kostnader återbetalas till den berörda medlemsstaten omgående.		(15) Utan att föregripa skiljeförfarandets utfall får en medlemsstat när som helst åta sig det ekonomiska ansvaret om ersättning behöver betalas ut. I sådana fall kan medlemsstaten och kommissionen komma överens om periodisk betalning av kostnaderna och om betalningen av eventuell ersättning. Att medlemsstaten åtar sig detta ansvar innebär inte i någon som helst rättslig bemärkelse att den anser att anspråket är välgrundat. Kommissionen får i sådana fall anta ett beslut som tvingar medlemsstaten att betala kostnaderna. Om skiljedomstolens utslag innebär att unionen får sina kostnader ersatta bör kommissionen se till att eventuell förskottsbetalning av kostnader återbetalas till den berörda medlemsstaten omgående.
Ändring 14 Förslag till förordning Skäl 16
(16) I vissa fall kan det vara lämpligt att få till stånd en förlikning för att undvika kostsamma och onödiga skiljeförfaranden. Det är nödvändigt att fastställa ett förfarande för sådan förlikning. Ett sådant förfarande bör göra det möjligt för kommissionen att lösa tvisten genom förlikning i enlighet med granskningsförfarandet då det ligger i unionens intresse. Om målet gäller behandling som en medlemsstat har stått för bör kommissionen och den berörda medlemsstaten ha ett nära samarbete och samråda med varandra. Det bör stå medlemsstaten fritt att när som helst lösa tvisten genom förlikning, under förutsättning att den tar det fulla ekonomiska ansvaret och att den eventuella förlikningen följer unionsrätten och inte strider mot unionens intressen.		(16) I vissa fall kan det vara lämpligt att få till stånd en förlikning för att undvika kostsamma och onödiga skiljeförfaranden. Det är nödvändigt att fastställa ett effektivt och smidigt förfarande för sådan förlikning. Ett sådant förfarande bör göra det möjligt för kommissionen att lösa tvisten genom förlikning i enlighet med granskningsförfarandet då det ligger i unionens intresse. Om målet gäller behandling som en medlemsstat har stått för bör kommissionen och den berörda medlemsstaten ha ett nära samarbete och samråda med varandra, bland annat om hur förlikningsförfarandet fortskrider och om den ekonomiska ersättningens storlek. Det bör stå medlemsstaten fritt att när som helst lösa tvisten genom förlikning, under förutsättning att den tar det fulla ekonomiska ansvaret och att den eventuella förlikningen följer unionsrätten och inte strider mot unionens intressen som helhet.
Ändring 15 Förslag till förordning Skäl 18
(18) Kommissionen bör ha ett nära samråd med den berörda medlemsstaten i syfte att komma överens om hur det ekonomiska ansvaret ska fördelas. Om kommissionen fastställer att en medlemsstat har ansvaret men medlemsstaten inte godtar detta bör kommissionen betala det belopp som fastställts i skiljedomen, men bör rikta ett beslut till medlemsstaten där den kräver att medlemsstaten betalar beloppen i fråga till Europeiska unionens budget, tillsammans med tillämplig ränta. Den ränta som ska betalas bör vara den som fastställs enligt [artikel 71.4 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget i dess ändrade lydelse]. Artikel 263 i fördraget kan tillämpas i de fall en medlemsstat anser att beslutet inte följer kriterierna i denna förordning.		(18) Kommissionen bör ha ett nära samråd med den berörda medlemsstaten i syfte att komma överens om hur det ekonomiska ansvaret ska fördelas. Om kommissionen fastställer att en medlemsstat har ansvaret men medlemsstaten inte godtar detta bör kommissionen betala det belopp som fastställts i skiljedomen, men bör rikta ett beslut till medlemsstaten där den kräver att medlemsstaten betalar beloppen i fråga till unionens budget, tillsammans med tillämplig ränta. Den ränta som ska betalas bör vara den som fastställs enligt artikel 78.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget1. Artikel 263 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt kan tillämpas i de fall en medlemsstat anser att beslutet inte följer kriterierna i denna förordning.
		–––––––––––––––––
		1 EUT L 298, 26.10.2012, s. 1.
Ändring 16 Förslag till förordning Skäl 19
(19) Unionens budget bör täcka de utgifter som uppkommer till följd av avtal som ingåtts i enlighet med artikel 218 i fördraget och som innehåller bestämmelser om tvistlösning mellan investerare och stat. Om en medlemsstat har det ekonomiska ansvaret enligt denna förordning bör unionen antingen kunna samla in den berörda medlemsstatens finansiella bidrag först, innan den verkställer betalningen av utgifterna i fråga, eller först verkställa betalningen av utgifterna i fråga och låta de berörda medlemsstaterna ersätta dem i efterhand. Båda dessa budgetmekanismer bör vara möjliga, beroende på vad som är genomförbart, särskilt med tanke på tidsaspekten. För båda mekanismerna bör medlemsstaternas finansiella bidrag eller återbetalningar behandlas som interna inkomster avsatta för särskilda ändamål i unionsbudgeten. De anslag som härrör från dessa interna inkomster avsatta för särskilda ändamål bör inte bara täcka utgifterna i fråga utan bör också kunna användas för att fylla på de andra delar av unionsbudgeten varifrån de ursprungliga anslagen togs för att verkställa betalningen av utgifterna enligt den andra mekanismen.		(Berör inte den svenska versionen.)
Ändring 17 Förslag till förordning Artikel 2 – led b
b) kostnader som skiljeförfarandet ger upphov till: avgifter och kostnader för skiljedomstolen, kostnaderna för ombud och utgifter för vilka käranden beviljats ersättning av skiljedomstolen,		b) kostnader som skiljeförfarandet ger upphov till: avgifter och kostnader för skiljedomstolen, skiljedomsinstitutet och kostnaderna för ombud och utgifter för vilka käranden beviljats ersättning av skiljedomstolen,
Ändring 18 Förslag till förordning Artikel 2 – led c
c) tvist: en kärandes talan gentemot unionen till följd av ett avtal och som kommer att avgöras i en skiljedomstol,		c) tvist: en kärandes talan gentemot unionen eller en medlemsstat till följd av ett avtal och som kommer att avgöras i en skiljedomstol,
Ändring 19 Förslag till förordning Artikel 2 – led ja (nytt)
		ja) unionens överordnade intressen: en situation där
		i) det finns en stor risk att investeringsbestämmelserna i det avtal mellan investerare och stat som unionen är part i och som tvisten gäller inte tillämpas eller genomförs på ett konsekvent eller enhetligt sätt,
		ii) en medlemsstats åtgärder kan stå i strid med utvecklingen av unionens framtida investeringspolitik,
		iii) tvisten kan få avsevärda finansiella konsekvenser för unionens budget ett givet år eller inom ramen för den fleråriga budgetramen.
Ändring 20 Förslag till förordning Artikel 3 – punkt 2
2. När så föreskrivs i denna förordning ska kommissionen anta ett beslut om den berörda medlemsstatens ekonomiska ansvar i enlighet med kriterierna i punkt 1.		2. När så föreskrivs i denna förordning ska kommissionen anta ett beslut om den berörda medlemsstatens ekonomiska ansvar i enlighet med kriterierna i punkt 1. Europaparlamentet och rådet ska informeras om beslutet.
Ändring 21 Förslag till förordning Artikel 7 – punkt 1
Så snart kommissionen får ett tillkännagivande där en kärande uttrycker sin avsikt att inleda ett skiljeförfarande i enlighet med bestämmelserna i ett avtal ska den underrätta den berörda medlemsstaten.		Så snart kommissionen får ett tillkännagivande där en kärande uttrycker sin avsikt att inleda ett skiljeförfarande eller så snart kommissionen underrättas om en begäran om samråd eller ett anspråk gentemot en medlemsstat, ska den underrätta den berörda medlemsstaten och informera Europaparlamentet och rådet om varje tidigare begäran om samråd från käranden samt om tillkännagivandet där käranden uttrycker sin avsikt att inleda ett skiljeförfarande gentemot unionen eller en medlemsstat inom 15 arbetsdagar från mottagandet av tillkännagivandet, med kärandens namn, de avtalsbestämmelser som påstås ha kränkts, den berörda ekonomiska sektorn, den behandling som påstås strida mot avtalet och det ersättningsbelopp som krävs.
Ändring 22 Förslag till förordning Artikel 8 – punkt 2 – led c
c) Det är sannolikt att liknande anspråk kommer att göras inom ramen för samma avtal på grund av behandling som en annan medlemsstat stått för och kommissionen är den som bäst kan se till att försvaret blir effektivt och konsekvent.		c) Liknande anspråk eller en begäran om samråd angående liknande anspråk har gjorts inom ramen för samma avtal på grund av behandling som en annan medlemsstat stått för och kommissionen är den som bäst kan se till att försvaret blir effektivt och konsekvent.
Ändring 23 Förslag till förordning Artikel 8 – punkt 2 – led d
d) Tvisten gäller rättsfrågor som ännu inte är avgjorda och som kan uppkomma i andra tvister inom ramen för samma eller andra unionsavtal i fråga om behandling som unionen eller andra medlemsstater har stått för.		d) Tvisten gäller känsliga rättsfrågor vars avgörande kan inverka på den framtida tolkningen av det berörda avtalet eller andra avtal.
Ändring 24 Förslag till förordning Artikel 8 – punkt 2a (ny)
		2a. När unionen åtar sig att vara svarande i enligt ett beslut från kommissionen i enlighet med punkt 2 eller den allmänna regeln i punkt 1, ska fastställandet av svarande vara bindande för käranden och skiljedomstolen.
Ändring 25 Förslag till förordning Artikel 8 – punkt 4
4. Kommissionen ska underrätta övriga medlemsstater och Europaparlamentet om eventuella tvister där denna artikel tillämpats och om hur detta har gjorts.		4. Kommissionen ska underrätta Europaparlamentet och rådet om eventuella tvister där denna artikel tillämpats och om hur detta har gjorts.
Ändring 26 Förslag till förordning Artikel 9 – punkt 1 – led b
b) underrätta kommissionen om alla steg av betydelse i förfarandet och hålla regelbundna samråd och under alla omständigheter när kommissionen så begär, och		b) utan dröjsmål underrätta kommissionen om alla steg av betydelse i förfarandet och hålla regelbundna samråd och under alla omständigheter när kommissionen så begär, och
Ändring 27 Förslag till förordning Artikel 9 – punkt 2
2. Kommissionen får när som helst kräva att den berörda medlemsstaten intar en viss hållning i en rättsfråga som uppkommit genom tvisten eller någon annan fråga av intresse för unionen.		2. Om unionens överordnade intressen kräver det får kommissionen när som helst, efter samråd med den berörda medlemsstaten, kräva att den medlemsstaten intar en viss hållning i en rättsfråga som uppkommit genom tvisten eller någon annan rättsfråga vars avgörande kan inverka på den framtida tolkningen av det berörda avtalet eller andra avtal.
Ändring 28 Förslag till förordning Artikel 9 – punkt 2a (ny)
		2a. Om den berörda medlemsstaten anser att kommissionens begäran på ett otillbörligt sätt äventyrar medlemsstatens effektiva försvar, ska den inleda samråd i syfte att hitta en godtagbar lösning. Om en godtagbar lösning inte kan nås får kommissionen besluta att den berörda medlemsstaten ska inta en viss rättslig hållning.
Ändring 29 Förslag till förordning Artikel 9 – punkt 3
3. När det i ett avtal eller i de bestämmelser det hänvisas till i avtalet föreskrivs en möjlighet till ogiltigförklaring, överklagande eller omprövning av en rättsfråga i en skiljedom får kommissionen, om den anser att det är motiverat för en konsekvent eller korrekt tolkning av avtalet, kräva att medlemsstaten yrkar på sådan ogiltigförklaring, sådant överklagande eller sådan omprövning. Under sådana omständigheter ska kommissionens företrädare ingå i delegationen och får uttrycka unionens ståndpunkt i den aktuella rättsfrågan.		3. När det i ett avtal eller i de bestämmelser det hänvisas till i avtalet föreskrivs en möjlighet till ogiltigförklaring, överklagande eller omprövning av en rättsfråga i en skiljedom får kommissionen, om den anser att det är motiverat för en konsekvent eller korrekt tolkning av avtalet, efter samråd med den berörda medlemsstaten, kräva att den medlemsstaten yrkar på sådan ogiltigförklaring, sådant överklagande eller sådan omprövning. Under sådana omständigheter ska kommissionens företrädare ingå i delegationen och får uttrycka unionens ståndpunkt i den aktuella rättsfrågan.
Ändring 30 Förslag till förordning Artikel 9 – punkt 3a (ny)
		3a. Om den berörda medlemsstaten vägrar att yrka på ogiltigförklaring, överklagande eller omprövning ska den underrätta kommissionen om detta inom 30 dagar. I ett sådant fall får kommissionen besluta att den berörda medlemsstaten ska yrka på ogiltigförklaring, överklagande eller omprövning.
Ändring 31 Förslag till förordning Artikel 10 – led c
c) Kommissionen ska förse medlemsstaten med alla handlingar med anknytning till förfarandet så att försvaret kan bli så effektivt som möjligt.		c) Kommissionen ska förse medlemsstaten med alla handlingar med anknytning till förfarandet, underrätta medlemsstaten om alla viktiga steg i förfarandet och under alla omständigheter på begäran av den berörda medlemsstaten samråda med denna, så att försvaret kan bli så effektivt som möjligt.
Ändring 32 Förslag till förordning Artikel 10 – stycke 1a (nytt)
		Kommissionen ska regelbundet underrätta Europaparlamentet och rådet om hur de skiljeförfaranden som avses i första stycket fortskrider.
Ändring 33 Förslag till förordning Artikel 13 – punkt 1
1. Om unionen är svarande i en tvist som gäller behandling som en medlemsstat helt eller delvis stått för, och kommissionen anser att det ligger i unionens intresse att få till stånd en förlikning, ska kommissionen först samråda med den berörda medlemsstaten. Medlemsstaten får också inleda sådana samråd med kommissionen.		1. Om unionen är svarande i en tvist som gäller behandling som en medlemsstat helt eller delvis stått för, och kommissionen anser att det ligger i unionens intresse att få till stånd en förlikning, ska kommissionen först samråda med den berörda medlemsstaten. Medlemsstaten får också inleda sådana samråd med kommissionen. Medlemsstaten och kommissionen ska se till att det råder ett samförstånd om den rättsliga situationen och de möjliga konsekvenserna samt undvika oenigheter i syfte att finna en lösning på tvisten.
Ändring 34 Förslag till förordning Artikel 13 – punkt 3
3. Om medlemsstaten inte går med på förlikning får kommissionen få till stånd en förlikning om unionens överordnade intressen kräver det.		3. Om medlemsstaten inte går med på förlikning får kommissionen få till stånd en förlikning om unionens överordnade intressen kräver det. Kommissionen ska tillhandahålla Europaparlamentet och rådet all relevant information om sitt beslut att ingå en förlikning i tvisten, framför allt skälen till det.
Ändring 35 Förslag till förordning Artikel 14 – punkt 3a (ny)
		3a. Om en medlemsstat är svarande i en tvist som endast rör en behandling som medlemsstatens myndigheter har stått för och beslutar att ingå en förlikning i tvisten, ska den delge kommissionen utkastet till förlikningsavtal och underrätta kommissionen om förhandlingarna och genomförandet av förlikningen.
Ändring 36 Förslag till förordning Artikel 17 – punkt 1
1. Om unionen är svarande i enlighet med artikel 8 och kommissionen anser att det belopp som ska betalas enligt skiljedomen eller förlikningen helt eller delvis bör betalas av den berörda medlemsstaten på grundval av kriterierna i artikel 3.1, ska förfarandet i punkterna 2–5 tillämpas.		1. Om unionen är svarande i enlighet med artikel 8 och kommissionen anser att det belopp som ska betalas enligt skiljedomen eller förlikningen helt eller delvis bör betalas av den berörda medlemsstaten på grundval av kriterierna i artikel 3.1, ska förfarandet i punkterna 2–5 i den här artikeln tillämpas. Detta förfarande ska också tillämpas om unionen är svarande enligt artikel 8 och vinner skiljeförfarandet men måste bära de kostnader som skiljeförfarandet ger upphov till.
Ändring 37 Förslag till förordning Artikel 17 – punkt 3
3. Senast tre månader efter att ha mottagit begäran om betalning av det belopp som fastställts i den slutliga skiljedomen eller vid förlikningen ska kommissionen anta ett beslut riktat till den berörda medlemsstaten där det belopp som medlemsstaten ska betala fastställs.		3. Senast tre månader efter att ha mottagit begäran om betalning av det belopp som fastställts i den slutliga skiljedomen eller vid förlikningen ska kommissionen anta ett beslut riktat till den berörda medlemsstaten där det belopp som medlemsstaten ska betala fastställs. Kommissionen ska underrätta Europaparlamentet och rådet om sitt beslut och den ekonomiska motiveringen till det.
Ändring 38 Förslag till förordning Artikel 17 – punkt 4
4. Om den berörda medlemsstaten inte invänder mot kommissionens avgörande inom en månad ska den berörda medlemsstaten betala in det belopp som fastställts i skiljedomen eller vid förlikningen till unionens budget senast tre månader efter kommissionens beslut. Den berörda medlemsstaten ska vara skyldig att betala eventuell ränta till den räntesats som gäller för andra skulder till unionens budget.		4. Om den berörda medlemsstaten inte invänder mot kommissionens avgörande inom en månad ska den berörda medlemsstaten betala in ett belopp som motsvarar det belopp som fastställts i skiljedomen eller vid förlikningen till unionens budget senast tre månader efter kommissionens beslut. Den berörda medlemsstaten ska vara skyldig att betala eventuell ränta till den räntesats som gäller för andra skulder till unionens budget.
Ändring 39 Förslag till förordning Artikel 18 – punkt 1
1. Kommissionen får anta ett beslut om att den berörda medlemsstaten måste bidra till unionens budget för att täcka eventuella kostnader som skiljeförfarandet ger upphov till, om den bedömer att medlemsstaten enligt kriterierna i artikel 3 kommer att bli skyldig att betala ett belopp till följd av skiljedomen.		1. Om unionen är svarande enligt artikel 8 och om inte en överenskommelse har ingåtts enligt artikel 11, får kommissionen anta ett beslut om att den berörda medlemsstaten måste bidra med förskottsbetalningar till unionens budget för att täcka beräknade eller faktiska kostnader som skiljeförfarandet ger upphov till. Beslutet om de finansiella bidragen ska stå i proportion till och beakta de kriterier som fastställs i artikel 3.
Ändring 40 Förslag till förordning Artikel 19
En medlemsstats återbetalning eller betalning till unionens budget för att täcka belopp som ska betalas till följd av skiljedom eller förlikning eller eventuella kostnader ska betraktas som interna inkomster som avsatts för särskilda ändamål i den mening som avses i [artikel 18 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget]. De får användas för att täcka utgifter som uppkommer till följd av avtal som ingåtts i enlighet med artikel 218 i fördraget och som innehåller bestämmelser om tvistlösning mellan investerare och stat, eller för att fylla på de anslag som ursprungligen tillhandahölls för att täcka belopp som ska betalas till följd av skiljedom eller förlikning eller eventuella kostnader.		En medlemsstats återbetalning eller betalning till unionens budget för att täcka belopp som ska betalas till följd av skiljedom eller förlikning eller eventuella kostnader, däribland de kostnader som avses i artikel 18.1 i denna förordning, ska betraktas som interna inkomster som avsatts för särskilda ändamål i den mening som avses i artikel 21.4 i förordning (EU, Euratom) nr 966/2012. De får användas för att täcka utgifter som uppkommer till följd av avtal som ingåtts i enlighet med artikel 218 i fördraget och som innehåller bestämmelser om tvistlösning mellan investerare och stat, eller för att fylla på de anslag som ursprungligen tillhandahölls för att täcka belopp som ska betalas till följd av skiljedom eller förlikning eller eventuella kostnader.
Ändring 41 Förslag till förordning Artikel 20 – punkt 1
1. Kommissionen ska biträdas av [kommittén för investeringsavtal, inrättad genom förordning [2010/197 COD]]. Den kommittén ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.		1. Kommissionen ska biträdas av kommittén för investeringsavtal, inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1219/2012 av den 12 december 2012 om införande av övergångsordningar för bilaterala investeringsavtal mellan medlemsstater och tredjeland1. Den kommittén ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.
		–––––––––––––––––
		1 EUT L 351, 20.12.2012, s. 40.
Ändring 42 Förslag till förordning Artikel 21 – punkt 1
1. Kommissionen ska med jämna mellanrum lämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av denna förordning. Den första rapporten ska lämnas senast tre år efter det att denna förordning trätt i kraft. Därefter ska rapporter lämnas vart tredje år.		1. Kommissionen ska med jämna mellanrum lämna en detaljerad rapport till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av denna förordning. Rapporten ska innehålla all relevant information, inbegripet förteckningen över de anspråk som gjorts gentemot unionen eller medlemsstaterna, berörda förfaranden och utslag samt de ekonomiska konsekvenserna för de respektive budgetarna. Den första rapporten ska lämnas senast fem år efter det att denna förordning trätt i kraft. Därefter ska rapporter lämnas vart tredje år såvida inte budgetmyndigheten, bestående av Europaparlamentet och rådet, beslutar annorlunda.
Ändring 43 Förslag till förordning Artikel 21 – punkt 1a (ny)
		1a. Kommissionen ska varje år till Europaparlamentet och rådet överlämna en förteckning över begäran om samråd som lämnats in av kärande samt över anspråk och skiljedomstolsutslag.

(1)	Ärendet återförvisades till utskottet i enlighet med artikel 57.2 andra stycket (A7-0124/2013).

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy