Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

–  med beaktande av Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982,

–  med beaktande av FN:s generalförsamlings resolutioner om fiske, särskilt punkt 157 i resolution 66/68 om utvecklingsländernas skyldigheter gentemot mindre utvecklade länder och små östater under utveckling,

–  med beaktande av 1995 års avtal om genomförande av bestämmelserna i Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 angående bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd,

–  med beaktande av FAO:s internationella handlingsplan för förvaltning av fiskekapaciteten, som antogs av FAO-rådet i november 2000 (kapacitetsplanen),

–  med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1005/2008 av den 29 september 2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, nedan kallat IUU-fiske(1),

–  med beaktande av avtalet om hamnstatsåtgärder som ska förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU), som antogs vid FAO-konferensens 36:e session den 22 november 2009,

–  med beaktande av sin resolution av den 22 november 2012 om den gemensamma fiskeripolitikens internationella dimension(2),

–  med beaktande av kommissionens gemensamma meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén av den 21 mars 2012 Mot ett förnyat utvecklingspartnerskap mellan EU och Stillahavsområdet(3),

–  med beaktande av konventionen om bevarande och förvaltning av långvandrande fiskbestånd i västra och mellersta Stilla havet, i vilken EU är avtalsslutande part genom rådets beslut 2005/75/EG(4) sedan den 25 januari 2005,

–  med beaktande av rådets beslut 2006/539/EG av den 22 maj 2006 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar, av konventionen om förstärkning av den interamerikanska kommissionen för tropisk tonfisk som inrättades genom 1949 års konvention mellan Amerikas förenta stater och Republiken Costa Rica(5),

–  med beaktande av konventionen om bevarande och förvaltning av fiskeresurserna i det fria havet i södra Stilla havet(6), godkänd på EU:s vägnar genom rådets beslut 2012/130/EU(7), genom vilken den regionala fiskeriförvaltningsorganisationen i södra Stilla havet inrättades,

–  med beaktande av rådets beslut 2011/144/EU av den 15 februari 2011 om ingående av interimsavtalet om partnerskap mellan Europeiska gemenskapen, å ena sidan, och Stillahavsstaterna, å den andra(8),

–  med beaktande av partnerskapsavtalet mellan stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS), å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000(9), nedan kallat Cotonouavtalet,

–  med beaktande av rådets förordning (EG) nr 215/2008 av den 18 februari 2008 med budgetförordning för tionde Europeiska utvecklingsfonden(10),

–  med beaktande av partnerskapsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och Mikronesiska federation om fiske i Mikronesiska federationens vatten(11),

–  med beaktande av partnerskapsavtalet i fiskerisektorn mellan Europeiska gemenskapen, å ena sidan, och Republiken Kiribati, å andra sidan(12),

–   med beaktande av partnerskapsavtalet om fiske mellan Europeiska unionen och Salomonöarna(13),

–   med beaktande av kommissionens beslut av den 15 november 2012 om meddelande till de tredjeländer som kommissionen anser kan identifieras som icke-samarbetande tredjeländer enligt rådets förordning (EG) nr 1005/2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske(14),

–  med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet och yttrandet från utskottet för utveckling (A7-0297/2013), och av följande skäl:

A.  För att uppnå en konsekvent politik för utveckling bör den EU-politik som påverkar fisket i AVS-länderna i Stillahavsområdet, dvs. fiskeri-, handels- och utvecklingspolitiken, föras på ett sätt som gör att den bidrar till de mål om hållbart fiske som har fastställts av AVS-länderna. En sådan politik borde integreras i den kommande förlängningen av Cotonouavtalet eller i de instrument som kommer att efterträda avtalet.

B.  EU måste eftersträva en konsekvent politik för utveckling på grundval av artikel 208.1 i EUF-fördraget, enligt vilken ”unionen ska ta hänsyn till målen för utvecklingssamarbetet vid genomförande av politik som kan påverka utvecklingsländerna”.

C.  EU, vars stöd kanaliseras genom Europeiska utvecklingsfonden (EUF), är den näst största givaren i området efter Australien. Trots att fiskeresurserna är den viktigaste och den enda gemensamma inkomstkällan i AVS-länderna i Stillahavsområdet, och trots att länderna i västra och mellersta Stillahavsområdet upprepade gånger har uttryckt sin avsikt att göra tonfisket till motor för den socioekonomiska utvecklingen i området så är endast 2,3 procent av stödet från den tionde EUF ägnat åt aktiviteter knutna till fiske.

D.  Bilaterala och multilaterala handelsavtal som EU förhandlar fram måste föregås av en konsekvensbedömning som särskilt ska avse konsekvenserna för bevarandet av levande marina resurser och avtalens följder för lokalbefolkningen. De bilaterala och multilaterala handelsavtalen bör rätta sig efter slutsatserna i sådana konsekvensbedömningar.

E.  I de pågående förhandlingarna om det ekonomiska partnerskapsavtalet mellan EU och AVS-länderna, i syfte att anpassa det allmänna preferenssystem som har sin grund i Cotonouavtalet till Världshandelsorganisationens regler, spelar fiskeriprodukter en avgörande roll både när det gäller tillträde till de europeiska marknaderna och tillgång till resurser samt en god fiskeriförvaltning, för att uppnå en hållbar utveckling.

F.  Det vanskliga undantaget från ursprungsreglerna i artikel 6.6 i protokoll II om ursprungsregler, som bifogats interimsavtalet om partnerskap mellan Europeiska gemenskapen och Stillahavsstaterna, riskerar att leda till illojal konkurrens på den europeiska marknaden för fiskeriprodukter.

G.  EU önskar förbättra relationerna med Stillahavsregionen och samarbeta för att nå målet om utveckling, med utgångspunkt i bevarandet av fiskeresurser, främjandet av en hållbar utveckling av fisket och understödjandet av öppenhet inom fiskeriförvaltningen.

H.  Nära hälften av världens tonfiskfångster sker i västra och mellersta Stillahavsområdet, och 80 procent av dessa fångster sker i östaters exklusiva ekonomiska zoner (EEZ) medan endast 20 procent sker i internationella vatten.

I.  De senaste resursbedömningar som Fiskerikommissionen för västra och mellersta Stilla havet (WCPFC) gjort under 2012 visar att det inte har förekommit någon överfiskning av vare sig bonit (Katsuwonus pelamis) eller gulfenad tonfisk (Thunnus albacares) i det reglerade området, men påvisar att det pågår ett överfiske av storögd tonfisk (Thunnus obesus). Dödligheten bland ung storögd tonfisk vid snörpvadsfiske, särskilt i samband med anordningar för att höja fiskkoncentrationen, är mycket oroväckande.

J.  Även om mindre förbättringar har skett vad gäller kontroll och övervakning i Stillahavsregionen, kan man konstatera att den stora ökningen av antalet notfartyg (i första hand tillhörande asiatiska länder och östater), ökningen av fiskeansträngningen och det olagliga fisket hotar resursernas hållbarhet i regionen.

K.  EU bör i sin strategi för fiske i Stillahavsregionen aktivt stödja de pågående regionala insatserna för att hantera överkapaciteten och förbättra fiskeriförvaltningen.

L.  Inom förvaltningen av tonfisket i Stillahavsregionen finns det flera etablerade organ och strukturer, såsom Pacific Islands Forum Fisheries Agency (FFA) och den subregionala organisationen Parties to the Nauru Agreement (PNA).

M.  Systemet med fiskedagar infördes av parterna i Nauruavtalet (PNA) 2008 för att försöka styra tillträdet till avtalsparternas vatten, begränsa fiskeansträngningarna i dessa vatten och maximera fiskets positiva effekter på Stillahavsregionens små östater under utveckling.

N.  Det kan inte ifrågasättas att parternas fiskeansträngning är för hög, och det pågår diskussioner inom WCPFC om en ny bevarande- och förvaltningsåtgärd för de kommande åren, i vilken frågan om en begränsning av fiskeansträngningen tas upp.

O.  Sedan 1988 har Förenta staterna ett multilateralt avtal med Stillahavsstaterna, och detta avtal, som nu omförhandlas, garanterar tillgång till cirka 20 procent av fiskedagarna i regionen.

P.  Det måste råda full insyn i systemet med fiskedagar, och dess bestämmelser måste förbättras och genomföras av alla medlemmar, så att målen uppnås och de åtgärder som vidtas i såväl exklusiva ekonomiska zoner som på det fria havet är helt förenliga med detta system.

Q.  Långdistansflottornas kostnader för att få tillträde till fiskevattnen förväntas fortsätta att öka betydligt under de kommande åren eftersom dessa är en viktig inkomstkälla för länderna i området. Kostnaden för en fiskedag fastställdes till minst 6 000 US-dollar för 2014 på PNA-ländernas årliga möte.

R.  De partnerskapsavtal om fiske som ingåtts av EU har traditionellt baserats på en begränsning av antalet fartyg med en viss referensfångstmängd, vilket även gäller för avtalen med länderna i Stillahavsregionen. Detta har lett till skillnader på grund av PNA‑ländernas införande av systemet med fiskedagar och deras önskan att tillämpa detta system på partnerskapsavtalen med EU.

S.  Ett väl utformat och korrekt genomdrivet system med fiskedagar skulle kunna utgöra en möjlighet att förhindra ytterligare ökning av fiskeansträngningarna i regionen.

T.  I sina förbindelser med tredjeländer kräver EU samarbete om IUU och att bestämmelserna om IUU följs innan ett partnerskapsavtal om fiske ingås. I artikel 38.9 i förordning (EG) nr 1005/2008 upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske anges det att kommissionen inte får inleda några förhandlingar om sådana partnerskapsavtal med länder som inte samarbetar i detta avseende.

U.  Ekonomiska partnerskapsavtal måste innehålla specifika hänvisningar till genomförandet av IUU-förordningen, inte bara allmänna formuleringar om vikten av att bekämpa IUU‑fiske, och sådana avtal bör inte ingås med tredjeländer som identifierats som ”icke‑samarbetande länder”.

V.  I sitt beslut av den 15 november meddelade kommissionen bland andra Fiji och Vanuatu att de kan komma att identifieras som icke-samarbetande tredjeländer vad gäller IUU-förordningen. Detta beror dels på att dessa länder inte har vidtagit avskräckande åtgärder och inte tillämpar påföljder för fartyg som bedriver IUU-fiske och som för deras flagg, dels på att de inte verkställer rekommendationer från de regionala fiskeriorganisationerna.

W.  Fiskeriverksamheten inom gemenskapens notfartygsflotta har traditionellt utövats främst i mellersta Stilla havet, både i internationella vatten och i Kiribatis EEZ, liksom i Tuvalus, Tokelaus och Naurus EEZ genom privata avtal.

X.  Utöver avtalet med Kiribati har emellertid EU förhandlat om partnerskapsavtal om fiske med vissa länder i västra Stilla havet, men dessa avtal har inte trätt i kraft eftersom avtalet med Mikronesiska federationen inte har ratificerats av landets parlament och förhandlingarna om att förnya avtalet med Salomonöarna är blockerade sedan 2012.

Y.  Europeiska kommissionen har avslutat förhandsbedömningarna med Cooköarna och Tuvalu i syfte att inleda förhandlingar om fiskeavtal med dessa länder och man har undertecknat de relevanta samförståndsavtalen som en förutsättning för att begära förhandlingsmandat av rådet.

Z.  Europeiska utrikestjänsten har hittills inte haft någon personal med ansvar för fiskerifrågor vid delegationen i Fiji.

Övergripande strategi

1.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att all EU-politik som påverkar Stillahavsregionen, särskilt politiken rörande fiske, handel och utveckling, är konsekvent på det sätt som krävs enligt artikel 208 i EUF-fördraget, och att stärka möjliga samverkanseffekter med avsikt att uppnå en multiplikatoreffekt som maximerar de fördelaktiga effekterna både för Stillahavsländerna och för länderna i EU, främjar den internationella dimensionen, ökar EU:s synlighet i västra och mellersta Stilla havet och bidrar till ett hållbart utnyttjande av Stilla havets resurser.

2.  Europaparlamentet anser att fiskestrategin bör ha ett regionalt perspektiv inom ramen för de framtida förbindelserna efter Cotonouavtalet med AVS-länderna i Stillahavsregionen, vilket stärker EU:s position och roll i västra och mellersta Stillahavsregionen.

3.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa att den elfte EUF beaktar denna strategi liksom möjligheten att procentuellt öka det sektoriella stödet för fiskesamhällenas behov (inklusive att stärka deras bidrag till den lokala livsmedelsförsörjningen) och utveckla fiskeriinfrastruktur för landning och bearbetning av fångster lokalt, eftersom fisket är en av regionens största ekonomiska tillgångar.

4.  Europaparlamentet välkomnar det senaste tillskottet av personal vid EU-delegationen i Fiji som ska ägna sig uteslutande åt fiskeriärenden och är övertygat om att detta kommer att hjälpa till att skapa en stadigvarande och specialiserad relation avseende fiskerifrågor med länderna i regionen.

5.  Europaparlamentet efterlyser också att åtgärder som avser utvecklingsbistånd ska samordnas bättre och bättre komplettera de insatser som görs av andra aktörer i regionen, i enlighet med Cairns Compact-initiativet från augusti 2009. Parlamentet ser positivt på det andra ministermötet som anordnades mellan EU och Stillahavsöarnas forum den 12 juni 2012, som har stärkt den politiska dialogen mellan EU och Stillahavsregionen, framför allt i fråga om fiske och utveckling, och som på så sätt garanterar att de åtgärder som EU och länderna i området vidtar blir effektivare.

6.   Europaparlamentet understryker att fjärrfiskande flottor måste samarbeta med Stillahavsländerna för att bidra till ett minskat fisketryck på tropiska tonfiskbestånd, bland annat genom att avsevärt minska dödligheten bland ung storögd tonfisk, eftersom detta är ett bestånd av stor ekonomisk betydelse för området som för närvarande överfiskat.

Fiskestrategi

A.  På kort sikt

7.  Europaparlamentet understryker vikten av att det införs en fiskestrategi för västra och mellersta Stilla havet med tanke på områdets betydelse ur fiskesynpunkt och det värde det har för EU:s flotta och för EU:s marknad och fiskberedningsindustri, liksom av att de fartyg som är verksamma där kan räkna med ett klart och tydligt rättsläge.

8.  Europaparlamentet konstaterar att EU:s strategi att genom samarbetsavtal om fiske få tillgång till resurserna i de exklusiva ekonomiska zoner som tillhör länderna i regionen inte har fungerat tillfredsställande utom i Kiribatis fall, och anser att det behövs en ny ram för nära och fördelaktiga förbindelser mellan de berörda parterna för att förnya och konsolidera avtalen.

9.  Europaparlamentet anser att problemen delvis beror på att EU har fört misslyckade förhandlingar med länderna i västra Stilla havet där Salomonöarnas och Mikronesiska federationens EEZ ligger, i stället för att rikta sina ansträngningar mot mellersta Stilla havet där EU:s notfartygsflotta traditionellt har koncentrerat sin verksamhet.

10.  Europaparlamentet ser mycket positivt på att kommissionen har avslutat förhandsbedömningarna för att inleda förhandlingar om partnerskapsavtal om fiske med Cooköarna och Tuvalu samt att de därtill hörande samförståndsavtalen har undertecknats, vilket är en förutsättning för att begära förhandlingsmandat av rådet.

11.  Europaparlamentet anser att denna nya förhandlingsstrategi stämmer bättre överens med den regionala inriktning som Europaparlamentet gång på gång har begärt, särskilt i fråga om fiske efter långvandrande arter. Parlamentet uppmanar kommissionen att särskilt se till att WCPFC-bestämmelserna följs då den förhandlar med PNA-parterna och andra AVS‑länder i Stillahavsregionen.

12.  Europaparlamentet påpekar att EU:s strategi för Stilla havet bör hjälpa utvecklingsländer, i synnerhet små östater under utveckling, i deras strävan att säkerställa en större del i fördelarna med ett hållbart utnyttjande av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd. Strategin bör även bidra till stärkandet av de regionala insatserna för att bevara och förvalta detta fiske på ett hållbart sätt, i enlighet med uppmaningen från FN‑konferensen om översyn av avtalet om fiskbestånd.

13.  Europaparlamentet ser med oro på IUU-fisket i området, och även om det har skett vissa förbättringar i styrningen anser parlamentet att dessa framsteg är otillräckliga, särskilt vad gäller införandet av grundläggande instrument för att ta itu med IUU-fisket.

14.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att uttryckligen hänvisa till IUU-förordning (EG) nr 1005/2008 i de ekonomiska partnerskapsavtal som förhandlas med Stillahavsländerna.

15.  Europaparlamentet uppmanar AVS-länderna att fortsätta att aktivt engagera sig i de regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna och att regelbundet informera det civila samhället liksom samhälls- och branschorganisationer om beslut som gäller fiskerifrågor.

B.  På medellång till lång sikt

16.  Europaparlamentet begär att kommissionen förbereder möjligheten att införa en mer långsiktig strategi för reglering av EU-flottans tillträde till resurserna i de exklusiva ekonomiska zoner som tillhör länderna i området, vilken ska baseras på ett regionalt ramavtal mellan EU och länderna i västra och mellersta Stillahavsregionen som ska förhandlas fram med FFA och vara inriktat på följande aspekter:

17.  Europaparlamentet understryker att denna process i sin slutfas bör ha en uteslutande regional inriktning, vilket innebär att den ska ta formen av ett multilateralt samarbetsavtal om fiske med de länder som undertecknat det ekonomiska partnerskapsavtalet, vilket ger EU-flottan tillträde till resurserna i dessa länders exklusiva ekonomiska zoner.

18.  Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen har denna fiskestrategi för Stillahavsregionen i åtanke, liksom östaternas regionala särdrag, när Cotonouavtalet ses över.

19.  Europaparlamentet understryker att parlamentet på lämpligt sätt måste delta i förberedelserna och i förhandlingsprocessen och den långsiktiga övervakningen och utvärderingen av hur de bilaterala avtalen fungerar, i enlighet med bestämmelserna i EUF‑fördraget. Parlamentet insisterar på att bli omedelbart och fullständigt informerat, på samma villkor som rådet, i alla skeden av förfarandet rörande partnerskapsavtal om fiske, i enlighet med artiklarna 13.2 och 218.10 i EUF-fördraget. Parlamentet upprepar sin övertygelse om att parlamentet bör företrädas av observatörer vid de gemensamma kommittésammanträden som föreskrivs i fiskeavtalen. Parlamentet kräver att även observatörer från det civila samhället, inbegripet företrädare för fiskerisektorn både i EU och i tredjeländer, bör få delta vid dessa sammanträden.

o
o   o

20.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten.

(1) EUT L 286, 29.10.2008, s. 1. (2) Antagna texter, P7_TA(2012)0461. (3) JOIN(2012)0006. (4) EUT L 32, 4.2.2005, s. 1. (5) EUT L 224, 16.8.2006, s. 22. (6) EUT L 67, 6.3.2012, s. 3. (7) EUT L 67, 6.3.2012, s. 1. (8) EUT L 60, 5.3.2011, s. 2. (9) EUT L 317, 15.12.2000, s. 3. (10) EUT L 78, 19.3.2008, s. 1. (11) EUT L 151, 6.6.2006, s. 3. (12) EUT L 205, 7.8.2007, s. 3. (13) EUT L 190, 22.7.2010, s. 3. (14) EUT C 354, 17.11.2012, s. 1.