Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2013/2057(INL)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A7-0393/2013

Ingivna texter :

A7-0393/2013

Debatter :

Omröstningar :

PV 11/12/2013 - 4.7
Röstförklaringar

Antagna texter :

P7_TA(2013)0558

Antagna texter
PDF 158kWORD 58k
Onsdagen den 11 december 2013 - Strasbourg Slutlig utgåva
Givarsamordning på EU-nivå av utvecklingsbistånd
P7_TA(2013)0558A7-0393/2013
Resolution
 Bilaga

Europaparlamentets resolution av den 11 december 2013 med rekommendationer till kommissionen om givarsamordning på EU-nivå av utvecklingsbistånd (2013/2057(INL))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 9, 151 och 153.1 e,

–  med beaktande av artiklarna 209 och 210 i EUF-fördraget,

–  med beaktande av Förenta nationernas millenniedeklaration av den 8 september 2000,

–  med beaktande av Parisförklaringen från 2005, Accra-handlingsplanen från 2008 och det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete från 2011,

–  med beaktande av den gemensamma förklaringen från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, Europaparlamentet och kommissionen om Europeiska unionens utvecklingspolitik: Dokument om europeiskt samförstånd(1),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 oktober 2011 Att göra EU:s utvecklingspolitik mer effektiv: en agenda för förändring (COM(2011)0637),

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 14 maj 2012 Att göra EU:s utvecklingspolitik mer effektiv: en agenda för förändring(2),

–  med beaktande av de slutsatser som rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, antog den 15 maj 2007 om EU:s uppförandekod om komplementaritet och arbetsfördelning inom utvecklingspolitiken(3),

–  med beaktande av sin resolution av den 28 september 2006 Samarbeta mer, samarbeta bättre: 2006 års paket om effektivitet i EU:s bistånd(4),

–  med beaktande av sin resolution av den 22 maj 2008 om uppföljning av Parisförklaringen från 2005 om biståndseffektivitet(5),

–  med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2011 om det fjärde högnivåmötet om biståndseffektivitet(6),

–  med beaktande av slutsatserna i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) av den 17 november 2009 om en operativ ram för biståndseffektivitet(7),

–  med beaktande av slutsatserna i rådet (utrikesfrågor och utveckling) av den 14 juni 2010 om arbetsfördelning mellan länderna(8), med en rad tillägg och ändringar till den operativa ramen för biståndseffektivitet,

–  med beaktande av slutsatserna i rådet (utrikesfrågor och utveckling) av den 9 december 2010, Ömsesidig ansvarsskyldighet och insyn: Ett fjärde kapitel i EU:s operativa ram för biståndseffektivitet(9),

–  med beaktande av den konsoliderade texten av den 11 januari 2011 om den operativa ramen för biståndseffektivitet från rådets generalsekretariat(10),

–  med beaktande av rapporten från oktober 2009 Aid Effectiveness Agenda: Benefits of a European Approach, utarbetad på uppdrag av kommissionens generaldirektorat för utveckling(11),

–  med beaktande av den slutliga rapporten från mars 2011 Joint Multiannual Programming, utarbetad på uppdrag av kommissionens generaldirektorat för utveckling(12),

–  med beaktande av del 2 av slutrapporten om utvärderingen av Parisförklaringen, som offentliggjordes i maj 2011,

–  med beaktande av Cost of Non-Europe Report om att öka samordningen mellan EU:s bidragsgivare, som lades fram för utskottet för utveckling den 10 juli 2013,

–  med beaktande av rådets beslut av den 26 juli 2010 om hur den europeiska avdelningen för yttre åtgärder ska organiseras och arbeta (2010/427/EU)(13), särskilt artikel 9 om instrument för yttre åtgärder samt programplanering,

–  med beaktande av artiklarna 42 och 48 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling och yttrandet från utskottet för utrikesfrågor (A7-0393/2013), och av följande skäl:

A.  De senaste uppskattningarna i ovannämnda Cost of Non-Europe Report visar att så mycket som 800 miljoner EUR per år skulle kunna sparas genom minskade transaktionskostnader om EU och dess medlemsstater koncentrerade sina biståndsinsatser på färre länder och verksamheter. Dessutom skulle ytterligare 8,4 miljarder EUR per år kunna sparas om anslagen per land samordnades fullt ut och hade fattigdomsminskning som sitt enda mål.

B.  I ett läge där framstegen med att uppnå FN-målet om att lämna 0,7 % av bruttonationalprodukten som offentligt utvecklingsbistånd senast 2015 har varit begränsade totalt sett är en effektivare samordning på EU-nivå en ytterst viktigt fråga.

C.  Med hänsyn till förändringen av de demografiska förhållandena internationellt och det större ömsesidiga beroendet mellan vad som i dag är utvecklingsländerna och hela EU i framtiden, kommer ökad effektivitet i användningen av utvecklingsbiståndet att medföra effektivare bistånd på platsen och ha den extra fördelen att det lägger grunden för ökad ömsesidig respekt i framtiden.

D.  Samordnade insatser från hela EU, framför allt genom inrättandet av en kommitté bestående av företrädare för kommissionen, rådet och Europaparlamentet, har ett politiskt mervärde och ett mervärde i form av en hävstångseffekt som överstiger summan av de 28 medlemsstaternas och kommissionens individuella insatser.

E.  EU och dess medlemsstater bör fortsätta att föregå med gott exempel när det gäller att minska fragmenteringen av biståndet genom att fullt ut genomföra de åtaganden om internationellt bistånd och utvecklingseffektivitet som gjordes i Paris, Accra och Busan och genom att bygga vidare på de framsteg som har gjorts i den pågående processen för gemensam programplanering.

F.  EU:s givarsamordning bör bidra till målet om att upphöra med allt formellt och informellt bundet stöd och förvandla den s.k. agendan för biståndseffektivitet till en agenda för utvecklingseffektivitet.

G.  EU:s initiativ för att förbättra givarsamordningen har huvudsakligen varit av frivillig och icke-bindande natur, och EU:s uppförandekod om komplementaritet och arbetsfördelning inom utvecklingspolitiken har bara gett begränsade resultat.

H.  Fördragen ger EU den rättsliga grunden för att stärka samstämmigheten och effektiviteten i EU:s yttre åtgärder.

I.  Kommissionen bör vara den drivande kraften i det fulla genomförandet av agendan för bistånd och utvecklingseffektivitet på EU-nivå.

1.  Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att infria sina åtaganden enligt Parisförklaringen, Accra-handlingsplanen och det globala partnerskapet från Busan för effektivt utvecklingssamarbete, vilket främst hindras av bristande politisk vilja, byråkrati och höga transaktionskostnader. Parlamentet påminner i detta sammanhang om att ett grundläggande villkor för att man ska kunna fullfölja den s.k. agendan för biståndseffektivitet är att man till fullo ansluter sig till principen om demokratiskt egenansvar, som innebär att utvecklingsstrategierna ska genomföras av enskilda länder och spegla samtliga nationella aktörers åtaganden.

2.  Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att till fullo utnyttja EUF‑fördragets bestämmelser om utveckling, enligt vilka EU och medlemsstaterna ska komplettera varandra inom området för utvecklingssamarbete (artiklarna 208 och 210 i EUF-fördraget) för att stärka effektiv samordning mellan EU-givare.

3.  Europaparlamentet efterlyser en effektivare samordning från EU:s och dess medlemsstaters sida genom bland annat gemensam programplanering, inklusive uppdelningen av arbetet i länderna för att undvika överlappande insatser och höga transaktionskostnader. Parlamentet framhåller även att man måste göra en noggrann analys av varje mottagarlands särskilda behovssituation, och samtidigt se till att de finansierade projekten integreras i den lokala ekonomin och gynnar dem som är i mest behov av stöd.

4.  Europaparlamentet efterlyser en bättre samordning mellan EU och dess medlemsstater av fördelningen av bistånd mellan länder, så att man kommer till rätta med problemet med ”gynnade länder” och ”bortglömda länder”. Parlamentet betonar att man genom EU:s politiska riktlinjer för hur arbetet ska delas upp bör se till att full hänsyn tas till horisontella frågor som mänskliga rättigheter, jämställdhet och klimatförändringar. Parlamentet betonar också att målet att öka biståndets inverkan och få bättre resultat/valuta för pengarna inte får leda till en riskovillig utvecklingspolitik som bara inriktas på ”lätta länder”.

5.  Europaparlamentet efterlyser en omprövning av EU:s och dess medlemsstaters komparativa fördelar när det gäller fördelningen av uppgifter på utvecklingsområdet i form av en bedömning av styrkor och svagheter som bör omfatta den berörda medlemsstaten (eller kommissionen) och andra givare och partnerländer.

6.  Europaparlamentet noterar att det även krävs bättre samordning med det internationella samfundet och, än viktigare, med lokala aktörer, särskilt med lokala myndigheter, nationella parlament, det civila samhället och icke-statliga organisationer. Parlamentet påminner om att millennieutvecklingsmål 8 (om inrättande av ett globalt partnerskap för utveckling) uppmuntrar till ett brett deltagande och ett nära samarbete mellan alla utvecklingsaktörer.

7.  Europaparlamentet betonar att multilaterala utvecklingsorganisationer skulle kunna göra biståndet mer ändamålsenligt och maximera dess effektivitet genom att samla resurserna från givarländer. Parlamentet noterar att användningen av resurser från internationella organisationer också hjälper givare att utbyta information om utvecklingsinsatser, vilket medför ökad insyn och ansvarighet.

8.  Parlamentet understryker vikten av att stödja dessa länders kapacitetsutveckling så att de bygger upp den kompetens, den kunskap och de institutioner som krävs för att effektivt hantera sin egen utveckling. Parlamentet understryker vikten av fri handel, marknadsekonomi och företagande för att utvecklingsländerna själva ska kunna bekämpa fattigdom och på så sätt skapa en hållbar ekonomisk utveckling och minska sitt biståndsberoende. Parlamentet understryker även vikten av att främja och försvara goda styrelseformer samt att myndigheterna i mottagarländerna bekämpar korruption och bygger upp sin fiskala infrastruktur för att kunna säkra sina skatteinkomster och motverka skatteflykt och olaglig kapitalflykt.

9.  Europaparlamentet framhåller att icke-traditionella givare, investeringar av den privata sektorn och filantropiska kapitalrörelser till utvecklingsländer spelar en allt större roll, och detta utgör en ytterligare samordningsutmaning. Parlamentet anser att den nya ramen för EU:s givarsamordning för utvecklingsbistånd också bör undersöka möjligheterna att integrera dessa aspekter, och därmed bygga på de åtaganden som ingåtts genom partnerskapet från Busan för effektivt utvecklingssamarbete.

10.  Europaparlamentet understryker betydelsen av en differentierad strategi för biståndseffektivitet som tar hänsyn till partnerländernas utvecklingsnivå (minst utvecklade länder, bräckliga stater eller medelinkomstländer) och deras särskilda behov. Denna differentierade strategi bör grundas på flerdimensionella utvecklingsindikatorer som sträcker sig bortom BNP, som tar hänsyn till fattigdomen, ojämlikheten och sårbarheten i landet.

11.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att dra full nytta av nya elektroniska hjälpmedel för samordning av projekt, t.ex. databasen ODAmoz (Official Development Assistance to Mozambique Database), vars inrättande EU finansierade.

12.  Europaparlamentet uppmanar EU att se till att åtagandena om bistånd och utvecklingsbistånd till fullo återspeglas i alla finansiella mekanismer av betydelse för utvecklingssamarbetet.

13.  Europaparlamentet betonar att det är absolut nödvändigt att förbättra givarsamordningen med hänsyn till åtstramningarna av nationella budgetar och EU:s budget till följd av ekonomiska svårigheter samt det växande politiska intresset för att uppvisa ökad effektivitet i utvecklingsutgifterna och att EU bör spela en huvudroll i främjandet av samordningen och samordningen bör omfatta alla viktiga aspekter av alla utvecklingsprojekt, inklusive planering, övervakning och utvärdering av projekten.

14.  Europaparlamentet anser att man inte till fullo utnyttjat EU:s och dess medlemsstaters potential att göra sitt utvecklingsbistånd mer effektivt och ändamålsenligt eftersom de hittillsvarande EU-initiativen för att förbättra givarsamordningen har varit frivillig och icke-bindande. Parlamentet uppmanar därför EU och dess medlemsstater att inrätta ett nytt instrument för samordning i form av en förordning.

15.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på grundval av artiklarna 209 och 210 i EUF-fördraget och helst före den 31 december 2015, men i alla händelser inte senare än första planeringsterminen 2016, förelägga parlamentet ett förslag till rättsakt om regleringsaspekterna rörande EU:s givarsamordning av utvecklingsbiståndet, efter att man antagit och infört en färdplan med förberedande åtgärder för att underlätta ikraftträdandet av dessa regleringsaspekter, i enlighet med de detaljerade rekommendationerna i bilagan om detta.

16.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att utvärdera denna färdplan baserat på en i förväg överenskommen uppsättning indikatorer. Deltagarna i denna process bör utgöras av, å ena sidan, EU-delegationer och medlemsstaternas diplomatiska beskickningar i partnerländer och, å andra sidan, generaldirektoratet för utveckling och samarbete och Europeiska utrikestjänsten och företrädare för medlemsstaterna. Denna process skulle innebära att kommissionen och Europeiska utrikestjänsten rapporterar till Europaparlamentet så att enighet kan nås om hur färdplanen ska genomföras.

17.  Europaparlamentet konstaterar att rekommendationerna står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheterna och subsidiaritetsprincipen.

18.  Europaparlamentet bedömer att det begärda förslaget inte får några ekonomiska konsekvenser.

19.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och bifogade detaljerade rekommendationer till kommissionen och rådet.

(1) EUT C 46, 24.2.2006, s. 1.
(2)Dok.9369/12.
(3)Dok.9558/07.
(4) EUT C 306 E, 15.12.2006, s. 373.
(5) EUT C 279 E, 19.11.2009, s. 100.
(6) EUT C 131 E, 8.5.2013, s. 80.
(7)Dok.15912/09.
(8)Dok.11081/10.
(9)Dok.17769/10.
(10)Dok.18239/10.
(11) Projekt 2008/170204 – version 1.
(12) Projekt 2010/250763 – version 1.
(13) EUT L 201, 20.5.2010, s. 3.


BILAGA TILL RESOLUTIONEN

DETALJERADE REKOMMENDATIONER OM INNEHÅLLET I DET BEGÄRDA FÖRSLAGET

Rekommendation 1 (om målet och tillämpningsområdet för den förordning som ska antas)

Målet med förordningen bör vara att kodifiera och stärka mekanismerna och metoderna för att sörja för större komplementaritet och effektiv samordning av utvecklingsbiståndet. Förordningens tillämpningsområde bör tillhandahålla en lämplig lösning på frågan om att öka effektiviteten och ändamålsenligheten i EU:s utvecklingsbistånd.

Förordningen bör vara tillämplig på medlemsstaterna och EU:s institutioner.

Rekommendation 2 (om de allmänna principer som bör styra samordningen mellan EU:s bidragsgivare)

Följande principer bör kodifieras i förordningen:

—  Egenansvar: EU och dess medlemsstater bör respektera partnerlandets ledning och ställa sig bakom statsförvaltningens strategier. De bör i lämpliga fall inbegripa insatser för att bidra till att stärka partnerlandets kapacitet att leda verksamhetsramarna för givarsamordning.

—  Harmonisering: EU och dess medlemsstater bör införa gemensamma arrangemang på landsnivå för programplanering (gemensam programplanering) och arbeta tillsammans för att minska antalet separata, och ofta dubblerade, insatser på fältet och diagnostiska genomgångar. De bör även delegera befogenheten att leda givarna vid genomförandet av insatser där någon av dem har en komparativ fördel på sektors- eller landsnivå.

—  Mottagaranpassning: EU och dess medlemsstater bör grunda sitt övergripande stöd (landsstrategier, politiska dialoger och utvecklingssamarbetsprogram) på partnerländernas nationella utvecklingsstrategier och regelbundna granskningar av framstegen i genomförandet av dessa strategier. För att göra biståndsadministrationen mindre betungande bör de i första hand använda landsspecifika system. EU och medlemsstaterna bör undvika att inrätta särskilda strukturer för den dagliga förvaltningen och genomförandet av biståndsfinansierade projekt och program.

—  Förutsebarhet i finansieringen: För att effektivt samordna sina utvecklingsinsatser bör EU och dess medlemsstater i god tid ge utvecklingsländerna information om sina kommande utgifts- och/eller genomförandeplaner, med vägledande resursfördelningar, så att partnerländerna kan integrera dem i sin planering på medellång sikt.

—  Insyn och ömsesidig ansvarighet: EU och dess medlemsstater bör arbeta tillsammans med partnerländerna för att inrätta ömsesidigt överenskomna ramar för en tillförlitlig utvärdering av prestationer, insyn och ansvarighet för de landsspecifika systemen och för att förbättra tillgången och kvaliteten på data i partnerländerna. Viktiga initiativ för att uppnå dessa mål, däribland EU:s öppenhetsgaranti och Iati-initiativet för öppenhet i biståndet, bör främjas ytterligare.

—  Differentierad strategi: Vid genomförandet av förordningen bör man tillämpa en differentierad strategi som bygger på utvecklingssituationerna och utvecklingsbehoven så att partnerländerna eller partnerregionerna tillhandahålls särskilt, skräddarsytt samarbete utgående från deras egna behov, strategier, prioriteringar och tillgångar.

—  Granskning, utvärdering och diskussion av resultaten: EU bör övervaka och rapportera om genomförandet av förordningen. Insatser bör rapporteras varje år till nationella parlament och till Europaparlamentet.

Rekommendation 3 (om gemensam programplanering)

Förordningen bör kodifiera EU:s och medlemsstaternas åtagande att öka sitt deltagande i gemensamma fleråriga program anpassade till partnerländernas utvecklingsstrategier inklusive att så långt möjligt synkronisera detta med programcykler i partnerländerna. Den gemensamma programplaneringsramen är ett pragmatiskt verktyg för att öka arbetsfördelningen och bör komplettera och stärka befintliga arrangemang för givarsamordning för att undvika onödiga parallella processer.

Förordningen bör säkerställa att EU aktivt övervakar framstegen på landsnivå och i sina centrala avdelningar för att se till att framsteg ständigt görs i fråga om befintliga åtaganden och att färdplanerna för genomförandet av EU:s gemensamma programplaneringsram följs upp på lämpligt sätt.

Rekommendation 4 (om arbetsfördelning)

EU och dess medlemsstater har utarbetat ett brett spektrum av vägledande principer om hur arbetsfördelningen bör genomföras på ett effektivt sätt. EU:s uppförandekod om komplementaritet och arbetsfördelning inom utvecklingspolitiken ger EU och medlemsstaterna vägledning och bör snabbt genomföras i alla partnerländer.

Rekommendation 4.1: om arbetsfördelning inom ett land

EU och dess medlemsstater bör minska transaktionskostnaderna genom att begränsa antalet EU-givare som är aktiva i den sektorspolitiska dialogen och i samarbetsverksamheter. För att göra detta bör de utveckla och genomföra sektoriella exitplaner för bättre sektorkoncentration, på grundval av dialog med partnerregeringar och andra givare samt en konsekvensanalys av potentiella finansieringsluckor.

Rekommendation 4.2: om arbetsfördelning mellan länder

För att minska biståndsfragmenteringen mellan länder och mångfaldigandet av givare, bör EU och dess medlemsstater se till att deras landsfördelningar genomförs på en välinformerad grund bland annat genom att beakta andra medlemsstaters avsikter och möjligheterna till EU‑inflytande. Medlemsstaterna bör eftersträva bättre geografisk koncentration medan kommissionen bör spela en samordnande roll, särskilt i mindre gynnade länder. I detta avseende bör EU-gemensamma analyser och strategier för både länder som är gynnade och mindre gynnade inom unionen ligga till grund för bättre arbetsfördelning mellan länder.

Rekommendation 5 (om övervakning av framstegen i centrala avdelningar och på landsnivå)

Förordningen bör kodifiera mekanismerna för rapportering av tecken på framsteg vad gäller ökad givarsamordning på landsnivå genom att bland annat inbegripa följande: a) Särredovisade uppgifter om alla berörda biståndsflöden. b) Framsteg i processerna för gemensam programplanering, med särskild uppmärksamhet på arbetsfördelning. c) Belägg för minskade transaktionskostnader via arbetsfördelning. d}Rationalisering av gemensam programplanering och arbetsfördelning i strategiska planeringsprocesser.

Denna information bör göras tillgänglig för partnerländerna så att de kan rapportera i sina nationella budgetdokument och därmed underlätta öppenheten gentemot parlament, det civila samhället och andra berörda intressenter.

Rekommendation 6 (om de nationella parlamentens medverkan i övervakningen av givarsamordningen)

Förordningen bör innehålla bestämmelser om att öka nationella parlaments medverkan i övervakningen av givarsamordningen. I detta syfte bör årliga möten mellan Europaparlamentet och nationella parlament hållas för att bedöma framstegen och diskutera resultaten.

Rekommendation 7 (om årlig rapportering till Europaparlamentet och rådet)

Förordningen bör innehålla bestämmelser om utvärdering i form av en årsrapport. Kommissionen bör granska framstegen i genomförandet av de åtgärder som vidtas enligt förordningen och bör varje år lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet, samt till den kommitté som avses i rekommendation 9, om genomförandet och resultaten i fråga om samordningen av EU:s stöd.

Rapporten bör också överlämnas till Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén.

Årsrapporten bör grundas på den information för föregående år som tillhandahållits av kommissionens centrala avdelningar och från fältet. I årsrapporten bör man bedöma resultaten av arbetet med att öka samordningen av utvecklingspolitiken mellan EU och dess medlemsstater och så långt möjligt använda specifika och mätbara indikatorer på framsteg i uppnåendet av målen i denna förordning.

Rekommendation 8 (om granskningen)

Kommissionen bör lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet med en utvärdering av genomförandet av denna förordning under de tre första åren och vid behov bifoga ett lagstiftningsförslag med nödvändiga ändringar.

Rekommendation 9 (om inrättandet av samordningskommittén)

Förordningen bör innehålla bestämmelser om inrättandet av en kommitté. Kommittén bör anta sin arbetsordning och vara sammansatt av företrädare för kommissionen, rådet och Europaparlamentet.

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy