Europaparlamentet utfärdar denna resolution

—  med beaktande av artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—  med beaktande av artiklarna 2, 3, 6 och 7 i fördraget om Europeiska unionen och av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—  med beaktande av artikel 5 i beslut 2005/684/EG, Euratom av den 28 september 2005 om antagande av Europaparlamentets ledamotsstadga(1),

—  med beaktande av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna(2),

—  med beaktande av kommissionens rapporter om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (COM(2005)0063 och SEC(2005)0267, COM(2006)0008 och SEC(2006)0079, COM(2007)0407 och SEC(2007)0979 samt COM(2011)0175 och SEC(2011)0430),

—  med beaktande av rådets slutrapport av den 28 maj 2009 om den fjärde omgången av ömsesidiga utvärderingar – den praktiska tillämpningen av den europeiska arresteringsordern och motsvarande förfaranden för överlämnande mellan medlemsstater (8302/4/2009 – CRIMORG 55),

—  med beaktande av sin resolution av den 23 oktober 2013 om organiserad brottslighet, korruption och penningtvätt: rekommendationer med avseende på de åtgärder och initiativ som ska vidtas (slutbetänkande)(3),

—  med beaktande av den reviderade versionen av Europeiska unionens handbok om utfärdande av en europeisk arresteringsorder (17195/1/10 REV 1),

—  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1382/2013 av den 17 december 2013 om inrättande av ett program Rättsliga frågor för perioden 2014–2020(4),

—  med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 september 2011 Skapa förtroende för en EU-övergripande rättvisa – en ny dimension för den europeiska rättsliga utbildningen COM(2011)0551,

—  med beaktande av sin resolution av den 15 december 2011 om villkoren för frihetsberövanden i EU(5),

—  med beaktande av sin rekommendation av den 9 mars 2004 till rådet om internerade personers rättigheter i Europeiska unionen(6),

—  med beaktande av bedömningen av det europeiska mervärdet av EU-åtgärder avseende den europeiska arresteringsordern som utförts av Europaparlamentets enhet för europeiskt mervärde,

—  med beaktande av ramavtalet av den 20 oktober 2010 om förbindelserna mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen(7),

—  med beaktande av artiklarna 42 och 48 i arbetsordningen,

—  med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A7-0039/2014), och av följande skäl:

A.  Europeiska unionen har fastställt som sitt mål att ge sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Enligt artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) ska EU respektera de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Detta medför positiva skyldigheter som EU måste uppfylla för att fullgöra det åtagandet. För att bli effektiv måste principen om ömsesidigt erkännande baseras på ömsesidigt förtroende, och detta kan bara åstadkommas om respekten för misstänkta och tilltalade personers grundläggande rättigheter och processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden garanteras överallt i hela unionen. Det ömsesidiga förtroendet förbättras genom utbildning, samarbete och dialog mellan rättsliga myndigheter och advokater och jurister, så att en genuin europeisk rättskultur skapas.

B.  Rambeslut 2002/584/RIF har till största delen bidragit till att man kunnat nå målet att påskynda överlämnandeförfarandena i hela unionen jämfört med de traditionella utlämningsförfarandena medlemsstaterna emellan. Rambeslutet utgör också hörnstenen för det ömsesidiga erkännandet av rättsliga beslut i brottmål, vilket nu stadgas i artikel 82 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

C.  Operativa problem har emellertid gjort sig gällande – vissa har direkt koppling till rambeslut 2002/584/RIF och beror på luckor i rambeslutet, exempelvis genom att det inte uttryckligen fastställer några garantier till skydd av grundläggande rättigheter eller någon proportionalitetskontroll, eller beror på en ofullständig och inkonsekvent tillämpning av det. Andra problem hänger samman med uppsättningen instrument för ömsesidigt erkännande på grund av den ofullständiga och obalanserade utvecklingen av unionens straffrättsliga område.

D.  Tydligt definierade och välfungerande rättsliga instrument för ömsesidigt godkännande är väsentligt för de nationella åklagarmyndigheternas utredningsarbete i samband med bekämpning av grov gränsöverskridande brottslighet och kommer att vara lika viktiga för den blivande europeiska åklagarmyndighetens utredningsarbete.

E.  Det särskilda utskottet för organiserad brottslighet, korruption och penningtvätt (CRIM) underströk i sitt slutbetänkande behovet av att säkerställa ett snabbt och ömsesidigt erkännande, med full respekt för proportionalitetsprincipen i alla rättsliga åtgärder, i synnerhet domar i brottmål, order om förverkande och europeiska arresteringsorder.

F.  De problem som finns är bland annat följande:

1.  Europaparlamentet är medvetet om den nya rättsliga ram som gäller från 2014 enligt Lissabonfördraget. Parlamentet anser att denna resolution inte ska avhandla problem som uteslutande har att göra med den felaktiga tillämpningen av rambeslut 2002/584/RIF eftersom sådana problem kan och bör undanröjas genom en korrekt tillämpning av medlemsstaterna och verkställas genom kommissionens förfaranden.

2.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i god tid och effektivt genomföra allt som ingår i EU:s straffrättsliga åtgärder eftersom de, bland annat den europeiska utredningsordern, den europeiska övervakningsordern och åtgärder avseende processuella rättigheter, kompletterar varandra. Därvidlag bör medlemsstaterna göra det möjligt för rättsliga myndigheter att ta till alternativa och mindre inkräktande instrument för ömsesidigt erkännande och samtidigt trygga respekten för misstänktas och tilltalades rättigheter i samband med straffrättsliga förfaranden. Parlamentet uppmanar kommissionen att noggrant övervaka att de genomförs korrekt och vilka följder de får för den europeiska arresteringsorderns funktion och unionens straffrättsliga område.

3.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och deras rättsliga myndigheter att undersöka alla de möjligheter som rambeslut 2002/584/RIF (exempelvis skäl 12) föreskriver för att garantera de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, att utnyttja alla alternativa mekanismer som står till buds innan de utfärdar en europeisk arresteringsorder och att, när en europeisk arresteringsorder väl har resulterat i ett gripande, behandla ärendet utan onödigt dröjsmål, så att frihetsberövandet före rättegång blir så kortvarigt som möjligt.

4.  Europaparlamentet påpekar att ett fullt erkännande och en snabb verkställighet av rättsliga åtgärder utgör ett steg framåt i riktning mot unionens straffrättsliga område. Parlamentet understryker att den europeiska arresteringsordern bör vara ett instrument för en effektiv bekämpning av grov gränsöverskridande brottslighet.

5.  Europaparlamentet anser att, eftersom problemen i skäl F följer såväl av innehållet i rambeslut 2002/584/RIF som av det faktum att unionens straffrätt är ofullständig och obalanserad, behöver de rättsliga lösningarna på båda problemen ta fasta på ett fortsatt arbete för att fastställa miniminormer för bland annat misstänkta och tilltalade personers processuella rättigheter och en övergripande åtgärd som fastställer de principer som ska gälla för alla instrument för ömsesidigt erkännande eller, om en sådan övergripande åtgärd inte är möjlig, ändringar av rambeslutet 2002/584/RIF.

6.  Europaparlamentet anser att de beskrivna problemen inte bara undergräver det ömsesidiga förtroendet utan de är också kostsamma i sociala och ekonomiska termer för de berörda personerna, deras anhöriga och samhället i stort.

7.  Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att, inom ett år efter det att detta betänkande har antagits, på grundval av artikel 82 i EUF-fördraget lägga fram lagstiftningsförslag i enlighet med de detaljerade rekommendationerna i bilagan och föreskriver

8.  Europaparlamentet efterlyser en tydlig och konsekvent tillämpning från alla medlemsstaters sida av unionslagstiftning om processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden i samband med användning av europeiska arresteringsorder, inbegripet rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden, rätt till juridiskt biträde vid straffrättsliga förfaranden och rätt att kommunicera efter gripandet samt rätt till information i straffrättsliga förfaranden.

9.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att begära in omfattande uppgifter från medlemsstaterna om hur mekanismen för den europeiska arresteringsordern fungerar och att ta med dessa uppgifter i sin nästa genomföranderapport med syfte att föreslå lämpliga åtgärder vid eventuella problem.

10.  Europaparlamentet efterlyser en regelbunden översyn av icke-verkställda europeiska arresteringsorder, och begär att man överväger ifall dessa och tillhörande SIS II- och Interpolregistreringar bör återkallas. Parlamentet efterlyser även ett återkallande av europeiska arresteringsorder och tillhörande SIS II- och Interpolregistreringar i fall där en europeisk arresteringsorder har vägrats av tvingande skäl, exempelvis med åberopande av ne bis in idem-principen eller av bristfälligt fullgörande av skyldigheter vad gäller mänskliga rättigheter. Parlamentet efterlyser en bestämmelse om att SIS II- och Interpolregistreringar måste uppdateras med information om skälen för en vägran att verkställa den europeiska arresteringsorder som sammanhänger med registreringen, och efterlyser även vederbörlig uppdatering av Europols register.

11.  Europaparlamentet betonar den primära vikten av korrekta förfaranden, inbegripet rätten att överklaga, men uppmanar samtidigt medlemsstaterna att i egenskap av antingen utfärdande eller verkställande medlemsstat föreskriva rättsliga mekanismer för att ersätta skador som uppstått på grund av justitiemord i samband med att instrument för ömsesidigt erkännande har använts i enlighet med normerna i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och EU-domstolens väletablerade rättspraxis.

12.   Europaparlamentet uppmanar rådet att i den reviderade versionen av Europeiska handboken om utfärdande av en europeisk arresteringsorder (17195/1/10 REV 1) införa en tidsfrist på sex dagar för översändande av översatta europeiska arresteringsorder för att skapa ökad klarhet och säkerhet.

13.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att samarbeta för att stärka kontaktnätverk mellan domare, åklagare och försvarare i brottmål för att underlätta effektiva och informationsstödda förfaranden beträffande europeiska arresteringsorder och erbjuda relevant utbildning på nationell nivå och EU-nivå för rättstillämpare, bland annat i språk, i hur den europeiska arresteringsordern bör användas samt i hur de olika instrumenten för ömsesidigt erkännande kan kombineras. Parlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en praktisk EU-handbok som är avsedd för försvarare som deltar i förhandlingar om den europeiska arresteringsordern och som ska vara lätt tillgänglig i hela unionen, med hänsyn tagen till det arbete som European Criminal Bar Association har utfört inom detta område, samt komplettera den med nationella handböcker.

14.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att underlätta inrättandet av ett specifikt nätverk för den europeiska arresteringsordern och ett nätverk av försvarare i mål som rör straffrätt och utlämningsärenden i EU och att anslå tillräckliga medel till dem och till det europeiska nätverket för rättslig utbildning. Parlamentet anser att kommissionen kan garantera en lämplig finansiering via de befintliga programmen inom unionens straffrättsliga område.

15.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inrätta och tillgängliggöra en EU-databas med alla prejudicerande nationella fall i samband med den europeiska arresteringsordern och andra förfaranden för ömsesidigt erkännande, för att underlätta juristernas arbete och för att övervaka och bedöma genomförandet och eventuella uppkomna problem.

16.  Europaparlamentet betonar sambandet mellan förhållandena vid frihetsberövande och åtgärderna i samband med den europeiska arresteringsordern, och erinrar medlemsstaterna om att artikel 3 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och de prejudicerande fallen inför Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna inte enbart medför negativa skyldigheter för dem genom förbudet mot att utsätta fångar för inhuman och kränkande behandling, utan också positiva skyldigheter genom att kräva att de garanterar att förhållandena i fängelserna är förenliga med mänsklig värdighet och att noggranna och effektiva utredningar genomförs om dessa rättigheter kränks. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att ta särskild hänsyn till utsatta personers rättigheter och att allmänt sett noga överväga alternativ till frihetsberövande.

17.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, för att garantera ett effektivt ramverk för ömsesidigt erkännande, undersöka de rättsliga och ekonomiska medel som står till buds på EU-nivå för att förbättra normerna för frihetsberövanden, inbegripet lagstiftningsförslag om förhållandena vid frihetsberövande före rättegång.

18.  Europaparlamentet bekräftar att rekommendationerna står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheterna, subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen.

19.  Europaparlamentet anser att eventuella ekonomiska konsekvenser av de begärda EU-budgetförslagen bör kunna täckas av nuvarande budgetanslag. Parlamentet betonar att antagandet och genomförandet av dessa förslag skulle ge avsevärda kostnads- och tidsbesparingar för både medlemsstaterna och medborgarna, och att de följaktligen skulle vara fördelaktiga ur både ekonomisk och social synvinkel, vilket också tydligt påpekas i bedömningen av det europeiska mervärdet av unionsåtgärder i samband med översynen av den europeiska arresteringsordern.

20.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och bifogade detaljerade rekommendationer till kommissionen och rådet.

(1) EUT L 262, 7.10.2005, s. 1. (2) EGT L 190, 18.7.2002, s. 1. (3) P7_TA(2013)0444. (4) EUT L 354, 28.12.2013, s. 73. (5) EUT C 168 E, 14.6.2013, s. 82. (6) EUT C 102 E, 28.4.2004, s. 154. (7) EUT L 304, 20.11.2010, s. 47

REKOMMENDATIONER GÄLLANDE VISSA PLANERADE LAGSTIFTNINGSFÖRSLAG

Förfarande för giltighetsprövning av EU:s rättsliga instrument för ömsesidigt erkännande:

–  ”Utfärdande myndighet” i EU:s straffrätt ska definieras enligt följande:

i)  en domare, domstol, undersökningsdomare eller allmän åklagare som är behörig i det berörda fallet, eller

ii)  någon annan behörig myndighet som den utfärdande medlemsstaten fastställt, förutsatt att den akt som ska verkställas prövas – efter att man kontrollerat att den uppfyller kraven för utfärdandet av instrumentet – av en domare, domstol, utredningsdomare eller allmän åklagare i den utfärdande medlemsstaten.

Proportionalitetskontroll för utfärdandet av EU:s rättsliga instrument för ömsesidigt erkännande:

–  När den behöriga myndigheten utfärdar ett beslut som ska verkställas i en annan medlemsstat ska den noga pröva behovet av den begärda åtgärden utifrån samtliga relevanta faktorer och omständigheter, med beaktande av den misstänkta eller tilltalade personens rättigheter och möjligheten att använda en alternativ och mindre inkräktande åtgärd. Om den verkställande myndigheten har skäl att tro att åtgärden är oproportionerlig kan den verkställande myndigheten samråda med den utfärdande myndigheten i fråga om vikten av att beslutet om ömsesidigt erkännande verkställs. Efter ett sådant samråd får den utfärdande myndigheten besluta att dra tillbaka beslutet om ömsesidigt erkännande.

Användning av ett samrådsförfarande mellan de behöriga myndigheterna i den utfärdande och den verkställande medlemsstaten för EU:s rättsliga instrument för ömsesidigt erkännande:

–  Utan att det hindrar den behöriga verkställande myndighetens möjlighet att utnyttja skälet för vägran, bör det finnas ett standardiserat förfarande genom vilket de behöriga myndigheterna i den utfärdande och den verkställande medlemsstaten kan utbyta information och samråda med varandra för att underlätta en smidig och effektiv tillämpning av de relevanta instrumenten för ömsesidigt erkännande eller i förekommande fall skyddet för den berörda personens grundläggande rättigheter, t.ex. när det gäller proportionalitetskontrollen, även i fråga om den europeiska arresteringsordern för att bedöma om ärendet är redo för rättslig prövning.

Tillämpning av de grundläggande rättigheterna som vägransgrund på EU:s instrument för ömsesidigt erkännande:

–  Det finns tungt vägande skäl att tro att åtgärdens verkställighet är oförenlig med den verkställande medlemsstatens skyldigheter enligt artikel 6 i EU-fördraget och stadgan.

Bestämmelse om effektiva rättsmedel tillämpliga på EU-instrument för ömsesidigt erkännande:

–  Medlemsstaterna ska i enlighet med stadgan samt domstolens och Europadomstolens etablerade rättspraxis, se till att alla vars rättigheter och friheter kränks genom ett beslut, handling eller underlåtenhet att tillämpa ett instrument för ömsesidigt erkännande i brottmål har rätt till ett verkningsfullt rättsmedel inför en domstol. Om ett sådant rättsmedel tillgrips i den verkställande medlemsstaten och har suspensiv verkan ska det slutliga beslutet om ett sådant rättsmedel fattas inom de tidsfrister som anges i det tillämpliga instrumentet för ömsesidigt erkännande eller, ifall uttryckliga tidsfrister saknas, tillräckligt skyndsamt för att se till att syftet med förfarandet med det ömsesidiga erkännandet inte äventyras.