Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2015/2092(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A8-0328/2015

Ingivna texter :

A8-0328/2015

Debatter :

PV 14/12/2015 - 18
CRE 14/12/2015 - 18

Omröstningar :

PV 15/12/2015 - 4.24
CRE 15/12/2015 - 4.24
Röstförklaringar

Antagna texter :

P8_TA(2015)0447

Antagna texter
PDF 189kWORD 314k
Tisdagen den 15 december 2015 - Strasbourg
En ny gemensam fiskeripolitik: strukturen för de tekniska åtgärderna och de fleråriga planerna
P8_TA(2015)0447A8-0328/2015

Europaparlamentets resolution av den 15 december 2015 om en ny gemensam fiskeripolitik: strukturen för de tekniska åtgärderna och de fleråriga planerna (2015/2092(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), särskilt artikel 43,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, särskilt artiklarna 7.2, 9 och 10,

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet (A8-0328/2015), och av följande skäl:

A.  Hållbara fiskbestånd är helt avgörande för framtidens fiskerinäring.

B.  Sedan 2009 har det knappt skett några framsteg i de lagstiftningsärenden som rör tekniska åtgärder respektive fleråriga planer. Detta beror å ena sidan på att kommissionens förslag om dessa planer skapat oenighet mellan EU:s institutioner om deras respektive beslutsbefogenheter enligt artikel 43 i EUF-fördraget och å andra sidan på svårigheterna att anpassa lagstiftningen om de tekniska åtgärderna till Lissabonfördraget.

C.  Ett av målen för den gemensamma fiskeripolitiken (förordning (EU) nr 1380/2013) är att återställa och bevara populationerna av skördade arter över nivåer som säkerställer en maximal hållbar avkastning (MSY) med hjälp av en ekosystemansats och en ansats som bygger på selektiva redskap. Tekniska åtgärder och fleråriga planer är några av de främsta verktygen för att uppnå detta mål.

D.  Landningsskyldigheten och regionaliseringen är ett par av de största förändringar som införts genom reformen av den gemensamma fiskeripolitiken från 2013.

E.  Det faktum att de tekniska åtgärderna är så komplexa och heterogena och dessutom spridda över många olika förordningar har bidragit till att göra det svårt för yrkesfiskarna att införa dem, vilket riskerar att skapa misstänksamhet bland yrkesfiskarna.

F.  Principen om regionalisering omfattar samråd med de rådgivande nämnderna med syftet att föra de berörda parterna närmare beslutsprocessen och att bättre utvärdera de socioekonomiska följderna av besluten.

G.  De tekniska åtgärdernas komplexitet och svårigheterna att genomföra dem liksom det faktum att den gemensamma fiskeripolitiken inte har gett några påtagliga positiva resultat eller incitament har bidragit till att skapa misstänksamhet bland yrkesfiskarna.

H.  Syftet med en översyn av de tekniska åtgärderna, grundad på bästa tillgängliga vetenskapliga utlåtanden och med användning av en ekosystemansats, bör vara att förbättra fiskeresursernas och de marina resursernas miljömässiga hållbarhet på ett sätt som är förenligt med sektorns socioekonomiska lönsamhet.

I.  För att uppnå målen i den nya gemensamma fiskeripolitiken krävs det bl.a. att man använder mer selektiva fiskeredskap och fiskemetoder.

J.  Aktuella innovationer som förbättrar fiskeredskapens selektivitet hindras ofta av lagstiftningen.

K.  Landningsskyldigheten innebär en stor förändring i synen på fiskeriförvaltningen, inte minst på det demersala fisket, och således på de tekniska åtgärderna inom viktiga områden, såsom fångstsammansättning och maskstorlek.

L.  Det är nödvändigt att lägga särskild tonvikt vid det småskaliga fiskets betydelse för kustsamhällenas hållbarhet, och i synnerhet för kvinnors och barns roll. Den gemensamma fiskeripolitiken anspelar på ett differentierat system för det småskaliga fisket i Europa.

M.  Det är nödvändigt att införa en allmän definition av begreppet småskaligt fiske, med tanke på den roll det spelar för återhämtningen av våra hav och för bevarandet av traditionella och miljömässigt hållbara yrken och metoder.

N.  Det måste fastställas gemensamma grundläggande principer för alla fiskeområden genom antagandet av en ramförordning via det ordinarie lagstiftningsförfarande som föreskrivs i Lissabonfördraget, i syfte att säkerställa att målen i den gemensamma fiskeripolitiken genomförs i hela EU, säkerställa att det råder lika villkor för alla aktörer och underlätta genomförandet och kontrollen av de tekniska åtgärderna.

O.  Det ordinarie lagstiftningsförfarandet behöver inte alltid användas för regionala åtgärder, åtgärder som ofta ändras eller åtgärder som bygger på standarder och mål som medlagstiftarna beslutat om, men det måste användas för antagandet av bestämmelser som är gemensamma för alla fiskeområden, för bestämmelser som ingår i särskilda förordningar och för bestämmelser som inte kommer att ändras inom en överskådlig framtid.

P.  Regionaliseringen måste garantera att de tekniska åtgärderna anpassas till de särskilda drag som kännetecknar varje fiske och fiskeområde. Den ska medge flexibilitet och göra det möjligt att agera snabbt i eventuella nödsituationer. Regionaliseringen måste göra de tekniska åtgärderna enklare och lättare att förstå, införa och genomföra. Tekniska åtgärder som antas på regional nivå ska följa den modell som medlagstiftarna har kommit överens om enligt den nya gemensamma fiskeripolitiken.

Q.  Regionaliseringen kan bidra till att bestämmelserna förenklas och blir mer lättbegripliga, vilket skulle välkomnas av fiskerinäringen och andra berörda parter, i synnerhet om de ges möjlighet att delta i antagandet av dem.

R.  Regionaliseringen får inte leda till en åternationalisering, eftersom detta inte är förenligt med den gemensamma fiskeripolitiken som EU ensamt är ansvarigt för eftersom det rör sig om gemensamt utnyttjade resurser.

S.  Antagandet av tekniska åtgärder på grundval av regionaliseringen bör ske i enlighet med den modell som medlagstiftarna kommit överens om inom ramen för den nya gemensamma fiskeripolitiken, dvs. att kommissionen antar delegerade akter på grundval av gemensamma rekommendationer från de berörda medlemsstaterna som uppfyller de standarder och mål som medlagstiftarna kommit överens om eller, om de berörda medlemsstaterna inte lägger fram en gemensam rekommendation inom angiven tidsfrist, på kommissionens eget initiativ. Parlamentet förbehåller sig dock rätten att invända mot delegerade akter som antas enligt Lissabonfördraget.

T.  Översynen av ramen av tekniska åtgärder bör utgöra en möjlighet att fortsätta diskussionen om regionalisering och överväga alternativ till delegerade akter.

U.  Vissa förslag till specifika förordningar som innehåller tekniska åtgärder (drivgarn, oavsiktliga fångster av valar eller djuphavsfiske) har gett upphov till kontroverser. Några förslag, exempelvis de om fiske efter djuphavsbestånd i Nordostatlanten, har varit blockerade i över tre år. Överläggningarna om fiske med drivgarn har också kört fast. De regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna har förkastat flera specifika bestämmelser om tekniska åtgärder.

V.  De tekniska åtgärderna måste ta hänsyn till fenomenet med olagligt fiske, vilket ofta går hand i hand med olaglig användning av fiskeredskap, och föreslå en effektiv lösning på problemet med olagligt, orapporterat och oreglerat fiske.

W.  De tekniska åtgärder som gäller för EU:s fiskeområden är inte alltid anpassade till de behov som innovativ verksamhet och olika lokala fisken uppvisar. Till följd av detta behöver yrkesfiskarna en uppsättning tekniska åtgärder som grundar sig på en regional strategi och som svarar mot varje fiskeområdes olika förutsättningar. Det är viktigt att fiskbestånden förvaltas på ett hållbart sätt, och därför är det angeläget att lagstiftningen förenklas och anpassas till den faktiska verkligheten. Det är också nödvändigt att beakta att fiskeområden även utnyttjas av tredjeländer vars bevarandebestämmelser skiljer sig avsevärt från dem som gäller i EU.

X.  I europeiska vatten, i synnerhet i Medelhavet, måste medlemsstaterna ovillkorligen fastställa nödvändiga åtgärder och samarbeta för att identifiera de personer som gör sig skyldiga till olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, samt säkerställa att lagstadgade påföljder utdöms och att kontrollerna ombord och i land skärps.

Y.  Inte alla de fleråriga planer som antagits mellan 2002 och 2009 har varit lika effektiva. Nya fleråriga planer kommer att antas i enlighet med de nya bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken.

Z.  Förhandlingar med dessa tredjeländer måste ingå i arbetet med att säkerställa hållbarhet.

AA.  Genom reformen av den gemensamma fiskeripolitiken infördes en landningsskyldighet och föreskrevs det flexibilitet, undantag och ekonomiskt stöd genom Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF).

AB.  Man kan förvänta sig svårigheter i tillämpningen av utkastförbudet inom de blandfisken som inbegriper begränsande arter (så kallade choke species).

AC.  Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft är parlamentet medlagstiftare i fiskerifrågor, med undantag för frågor som rör totala tillåtna fångstmängder (TAC) och kvoter.

AD.  Sedan 2009 har det inte antagits någon flerårig plan till följd av att förslagen blockerats i rådet.

AE.  Inom ramen för den interinstitutionella arbetsgruppen för fleråriga planer har medlagstiftarna konstaterat att det är viktigt att samarbeta om de fleråriga planerna för att hitta praktiska lösningar, trots meningsskillnader vad gäller tolkningen av bestämmelserna i den rättsliga ramen.

AF.  De fleråriga planerna bör utgöra en stabil och varaktig ram för fiskeriförvaltningen och bygga på de bästa och senast tillgängliga vetenskapliga och socioekonomiska utlåtandena, och de bör vara tillräckligt flexibla för att kunna anpassas till beståndens utveckling och det årliga beslutet om tilldelning av fiskemöjligheter.

AG.  En gräns för maximal hållbar avkastning och en tidsplan för att uppnå denna, en förebyggande referenspunkt för aktivering av skyddsåtgärder, ett minimimål för biomassa, en mekanism för anpassning till oförutsedda ändringar i bästa tillgängliga vetenskapliga utlåtanden och en översynsklausul har identifierats som gemensamma element för de framtida fleråriga planerna.

AH.  De fleråriga planerna måste fastställa ett allmänt mål som är möjligt att uppnå ur ett förvaltningsmässigt och vetenskapligt perspektiv. En långsiktig och stabil avkastning i enlighet med bästa tillgängliga vetenskapliga utlåtanden bör utgöra en del av planerna, något som bör återspeglas i rådets årliga beslut om fiskemöjligheter. Dessa årliga beslut bör endast avse beviljandet av fiskemöjligheter.

AI.  Domstolens avgörande av den 26 november 2014 i målen C-103/12 Europaparlamentet mot rådet och C-165/12 kommissionen mot rådet om beviljande av fiskemöjligheter i EU:s vatten för fiskefartyg som för Bolivarianska republiken Venezuelas flagg i den exklusiva ekonomiska zonen utanför Franska Guyanas kust skapar ett prejudikat genom att reda ut innehållet i och begränsningarna för de två olika rättsliga grunderna i artikel 43 i EUF-fördraget. Artikel 43.3 får bara användas som rättslig grund för beviljande av fiskemöjligheter enligt förordningarna om TAC och kvoter.

AJ.  Den 1 december 2015 avgav domstolen sitt yttrande i de förenade målen C-124/13 och C-125/ 13 Europaparlamentet och kommissionen mot rådet om rådets förordning (EU) nr 1243/2012 om ändring av den långsiktiga planen för torskbestånden. I detta fall bekräftar domstolen vad parlamentet redan har hävdat, nämligen att förordningen, med tanke på dess mål och innehåll, borde ha antagits på grundval av artikel 43.2 i EUF-fördraget, med tillämpning av det ordinarie lagstiftningsförfarandet med parlamentet som medlagstiftare. Förordningen omfattar nämligen politiska val som påverkar den fleråriga planen och därför är nödvändiga för att målen i den gemensamma fiskeripolitiken ska kunna uppnås.

AK.  I avsaknad av fleråriga planer kan minsta referensstorlekar för bevarande ändras genom utkastplaner som antagits av kommissionen genom delegerade akter på grundval av rekommendationer från de berörda medlemsstaterna, eller, om de berörda medlemsstaterna inte lägger fram en gemensam rekommendation inom angiven tidsfrist, på kommissionens eget initiativ. När beslut om minsta referensstorlekar för bevarande fattas är det viktigt både att skydda unga exemplar och att följa vetenskapliga utlåtanden.

AL.  Utkastplanerna kommer att spela en viktig roll mot bakgrund av ändringarna av fiskemetoderna, vilka i sin tur påverkar fiskedödligheten och lekbeståndets biomassa, element som båda två är kvantifierbara mål i de fleråriga planerna. Detta skulle kunna vara en följd av ändringar av de minsta storlekarna för bevarande. Att ändra de minsta storlekarna via delegerade akter skulle innebära att man ändrar de fleråriga planernas främsta parametrar utan att gå via själva planerna.

AM.  Det var medlagstiftarnas avsikt att dessa delegerade akter skulle vara av övergångskaraktär, och att de under inga omständigheter skulle gälla längre än tre år.

AN.  För en och samma art kan de minsta referensstorlekarna för bevarande variera mellan olika områden för att beakta de särskilda drag som kännetecknar arterna och fiskena. När så är möjligt är övergripande beslut för alla områden att föredra för att underlätta övervakningsarbetet.

1.  För att säkerställa att målen i den gemensamma fiskeripolitiken uppnås anser Europaparlamentet att de framtida tekniska åtgärderna måste förenklas för att undanröja motsägelser och/eller redundanser, omfattas av en tydligt strukturerad rättslig ram och bygga på solida vetenskapliga uppgifter som granskats av sakkunniga.

2.  Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att upprätta en fullständig förteckning över alla tekniska åtgärder som är i bruk för att på så sätt få bättre överblick över vilka förenklingar och strykningar som kan göras i samband med framtida tekniska åtgärder.

3.  Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att se över de tekniska åtgärderna för att man ska nå målen i den gemensamma fiskeripolitiken, förbättra selektiviteten, minska utkasten och fiskets miljöpåverkan, förenkla aktuella bestämmelser och bredda den vetenskapliga grunden.

4.  Europaparlamentet anser att de tekniska åtgärderna måste anpassas till de specifika drag som kännetecknar varje fiske och region, vilket skulle öka efterlevnaden inom den berörda sektorn.

5.  Europaparlamentet anser att förenklingen och regionaliseringen av de tekniska åtgärderna alltid bör stå i överensstämmelse med det verkliga syftet med förordningen om tekniska åtgärder, som är att minimera oönskade fångster och påverkan på den marina miljön.

6.  För att förenkla genomförandet av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken och öka fiskerinäringens och andra berörda aktörers acceptans och iakttagande av dessa bestämmelser anser Europaparlamentet att yrkesfiskarna i större utsträckning måste delta i beslutsfattandet, särskilt inom ramen för de rådgivande nämnderna. De måste också ges större incitament såsom stöd genom EHFF och andra instrument till innovation, utbildning, utrustning och användning av mer selektiva fiskeredskap.

7.  Europaparlamentet anser att den nya rättsliga ramen kommer att förenkla fortsatt användning av innovativa fiskeredskap för vilka det finns vetenskapliga belägg för att de både ökar selektiviteten och har en mindre påverkan på miljön.

8.  Europaparlamentet anser att innovation och forskning måste främjas för att den gemensamma fiskeripolitiken ska genomföras effektivt, särskilt när det gäller landning av utkast, i syfte att öka selektiviteten och modernisera fiskemetoderna och kontrollmetoderna.

9.  Europaparlamentet anser att hållbar användning av innovativa fiskeredskap som enligt oberoende vetenskaplig forskning är mer selektiva bör tillåtas utan restriktioner och onödiga kvantitativa begränsningar, regleras i lag och – vad beträffar vidare forskning – främjas ekonomiskt.

10.  Europaparlamentet anser att det ordinarie lagstiftningsförfarandet ska tillämpas för antagandet av bestämmelser som är gemensamma för alla fiskeområden, inklusive för upprättandet av standarder och mål för tekniska åtgärder, däribland tekniska åtgärder som ingår i särskilda förordningar, eller för bestämmelser som inte kommer att ändras inom en överskådlig framtid. Däremot anser parlamentet att det ordinarie lagstiftningsförfarandet inte alltid behöver användas för regionala åtgärder eller åtgärder som kan komma att ändras ofta. Parlamentet anser att dessa åtgärder bör utvärderas regelbundet för att säkerställa att de är fortsatt relevanta, och anser att en omdömesgill användning av delegerade akter kan tillgodose detta behov av flexibilitet och lyhördhet. Parlamentet påminner dock om att det förbehåller sig rätten att invända mot delegerade akter som antas enligt fördraget.

11.  Europaparlamentet rekommenderar att det fastställs en allmän och tydlig europeisk ram för tekniska åtgärder, i vilken ett begränsat antal stora övergripande principer slås fast. Parlamentet anser att samtliga bestämmelser som inte avser merparten europeiska vatten inte bör ingå i denna allmänna ram utan i stället omfattas av regionaliseringen.

12.  Europaparlamentet anser att regionala åtgärder ska överensstämma med ramförordningen om tekniska åtgärder och vara förenliga med målen i den gemensamma fiskeripolitiken och direktiv 2008/56/EG om en marin strategi.

13.  Europaparlamentet anser att bestämmelser som avser tekniska åtgärder bör fastställas medelst en lämplig användning av regionaliseringsprocessen och grundas på gemensamma centraliserade principer och definitioner, inklusive gemensamma mål och standarder som ska tillämpas i hela EU, däribland en förteckning över förbjudna arter och redskap, en uppsättning specifika bestämmelser för de större havsområdena och ett visst antal specifika tekniska föreskrifter, vilka alla ska antas enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Parlamentet konstaterar att regionaliseringen skulle tillämpas för regionala bestämmelser och bestämmelser som ofta ändras, och att dessa regelbundet bör utvärderas.

14.  Europaparlamentet understryker att den nya ramförordningen om tekniska åtgärder måste vara tydligt formulerad, vilket kommer att kräva en stor förenklingsinsats. Parlamentet begär därför att aktuella förordningar om tekniska åtgärder, särskilt rådets förordningar (EG) nr 850/98 och (EG) nr 1967/2006, upphävs på förhand, i syfte att förhindra en anhopning av förordningar.

15.  När det gäller delegerade akter påminner Europaparlamentet om att medlemsstaterna, i enlighet med artikel 18 i grundförordningen, inom en tidsfrist som ska fastställas i förordningen om tekniska åtgärder, får lämna rekommendationer till kommissionen, som inte får anta någon akt innan denna tidsfrist har löpt ut.

16.  Europaparlamentet anser att man måste utvärdera hur lämpliga och effektiva de specifika förordningar som bygger på tekniska åtgärder är, liksom vilka sociala och ekonomiska följder de får för EU:s flottor och för lokalbefolkningen, samtidigt som man iakttar målen i den gemensamma fiskeripolitiken och ramdirektivet om en marin strategi.

17.  Europaparlamentet anser att de tekniska åtgärderna måste innefatta specifika bestämmelser om användning av vissa fiskeredskap för att skydda sårbara livsmiljöer och marina arter.

18.  Europaparlamentet anser att de tekniska åtgärderna måste säkerställa att destruktiva fiskeredskap med dålig selektivitet inte används och att ett generellt förbud mot användning av explosiva och giftiga ämnen ska införas.

19.  Europaparlamentet anser att man utan dröjsmål måste fastställa en konsekvent uppsättning tekniska åtgärder som kan användas för vart och ett av de fiskeområdena, med beaktande av de drag som kännetecknar respektive område, där EU:s beslut kan få betydande följder för fiskbeståndens återhämtning och ekosystemens bevarande och för den hållbara förvaltningen av gemensamt utnyttjade fiskbestånd.

20.  Utan hinder av landningsskyldigheten, som gäller från den 1 januari 2015 och som successivt ska tillämpas för fiskbestånd senast 2019, anser Europaparlamentet att lagstiftningen om tekniska åtgärder måste vara tillräckligt flexibel för att i realtid kunna anpassas till fiskenas utveckling och ge fiskerinäringen större möjligheter att i praktiken tillämpa innovationer som rör selektiva fiskemetoder.

21.  Europaparlamentet anser att landningsskyldigheten utgör en genomgripande förändring inom fisket, och att det därför är nödvändigt att anpassa de tekniska åtgärderna så att man inom fisket kan genomföra och främja ett mer selektivt fiske. Parlamentet rekommenderar därför följande tre åtgärder:

   Genomgripande ändring, eller till och med upphävande av bestämmelserna om fångstsammansättning.
   Beviljande av större flexibilitet när det gäller maskstorlek.
   Möjlighet att ha olika typer av redskap ombord.

22.  Europaparlamentet noterar de svårigheter som förorsakas av samexistensen mellan de marknadsnormer som fastställs i rådets förordning (EG) nr 2406/96 och de minsta fångststorlekarna. Parlamentet efterlyser en harmonisering av dem i den nya ramförordningen om tekniska åtgärder.

23.  Europaparlamentet anser att man i samband med en översyn av de tekniska åtgärderna bör beakta deras följder för de biologiska resursernas bevarande, den marina miljön, driftskostnaderna inom fisket och lönsamheten i samhälls- och sysselsättningspolitiska termer.

24.  Europaparlamentet anser att det bevarandemål som är inskrivet i ramförordningen om tekniska åtgärder effektivare skulle kunna uppnås genom åtgärder för att förbättra utbuds- och efterfrågehanteringen med stöd av producentorganisationer.

25.  Europaparlamentet anser att det småskaliga fisket i medlemsstaternas och regionernas inre vatten – som är av underordnad betydelse – bör stå utanför TAC.

26.  Europaparlamentet anser att de fleråriga planerna spelar en grundläggande roll inom den gemensamma fiskeripolitiken för att bevara fiskeresurserna, eftersom de utgör det lämpligaste verktyget för att anta och tillämpa specifika tekniska åtgärder för fisken efter olika arter.

27.  Europaparlamentet anser att medlagstiftarna måste fortsätta att försöka nå en överenskommelse om de fleråriga planerna med beaktande av institutionernas befogenheter enligt EUF-fördraget och på grundval av relevant rättspraxis.

28.  Europaparlamentet anser att de fleråriga planerna bör utgöra en stabil och varaktig ram för fiskeriförvaltningen, bygga på de bästa och senast tillgängliga vetenskapliga och socioekonomiska utlåtanden som erkänts av experter och vara anpassade till beståndens utveckling. De bör också tillhandahålla den flexibilitet som behövs i samband med rådets årliga beslut om fiskemöjligheter. Dessa årliga beslut bör endast avse beviljandet av fiskemöjligheter och bör i största möjliga mån undvika att fiskemöjligheterna varierar alltför mycket.

29.  Europaparlamentet anser att man måste utveckla de framtida fleråriga planerna för att återställa och bevara bestånden över nivåer som säkerställer en maximal hållbar avkastning, inbegripet en på förhand fastställd tidsplan, en referenspunkt för bevarande för aktivering av skyddsåtgärder, en mekanism för anpassning till ändringar i de vetenskapliga utlåtandena och en översynsklausul.

30.  Europaparlamentet anser att det för att undvika problem till följd av landningsskyldigheten inom blandfiskena är nödvändigt att förbättra selektiviteten och minska de oönskade fångsterna. Parlamentet anser att det vore lämpligt att finna vägar för att kunna utnyttja möjligheten att anta flexibilitetsåtgärder och utnyttja de vetenskapligt fastställda fiskedödlighetsintervallen för att fastställa TAC.

31.  Europaparlamentet bekräftar på nytt att berörda parter, genom de rådgivande nämnderna, måste involveras mer i utformningen och utvecklingen av de fleråriga planerna och i samtliga beslut som rör regionaliseringen.

32.  Europaparlamentet anser att parlamentet särskilt noggrant bör granska de delegerade akter som rör utkastplanerna och förbehålla sig rätten att invända om man anser detta vara nödvändigt.

33.  Europaparlamentet anser att giltighetstiden för de delegerade akterna om utkastplaner, inklusive ändringar av de minsta referensstorlekarna för bevarande, inte i något fall får överskrida gränsen på tre år. I förekommande fall bör de ersättas av en flerårig plan, och de fleråriga planerna bör i detta syfte antas så tidigt som möjligt.

34.  Inom ramen för regionaliseringen anser Europaparlamentet att besluten om minsta referensstorlekar för bevarande för varje art bör grundas på vetenskapliga utlåtanden. Parlamentet betonar behovet av att undvika oriktigheter eller bedrägerier som kan äventyra den inre marknadens funktionssätt.

35.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy